Prop. 1983/84:174

Regeringens proposition 1983/84:174

om vissa socialtjänstfrågor;

beslutad den 22 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

G. SIGURDSEN

Propositionens huvudsakliga innehåll

Socialtjänsfiagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) saml lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft den 1 januari 1982. Därmed fick Sverige en helt ny sociallagstiftning.

Under de två år lagarna har varit i bruk har deras tillämpning följts kontinuerligt av socialberedningen (S 1980:07). Ett antal mindre ändringar av huvudsakligen teknisk karaktär föreslås nu på grund av de erfarenheter som beredningen hittills har vunnit.

Ändringsförslagen gäller främst regler om verkställigheten av beslut, inledande sjukhusvård i LVM-ärenden, ett enklare förfarande i mål om omedelbart omhändertagande och om förlängning av vårdtiden.

Vidare tas i propositionen upp vissa frågor om beslag och förverkande av berusningsmedel på socialtjänstens institutioner.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 174

Prop. 1983/84:174 2

1. Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) dels att nuvarande 76 § skall betecknas 77 §, dels att 73 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före 75 § skall lyda "Böter m.m.", dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 76 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

73 §
Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär, om
nämnden har meddelat beslut i fråga om
bistånd enligt 6 §, •

medgivande enligt 25 §, förbud enligt 27 eller 28 § eller eftergift enligt 37 §.

Besvär enligt första stycket får inte föras mot beslut i fråga om bistånd till annan.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft. Vid handläggning i kammarrätt av mål om förbud enligt 28 § skall nämndemän ingå i rätten.

76 §

I den mån huvudmannen för ett hemför vård eller boende, sorh drivs av landstingskommun eller kommun, beslutar det, får de som bereds ■ vård där inte inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen.

Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet.

Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. Om del inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast upphäva beslutet.

9§

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet. Innan beslutet underställs länsrätten skall polismyndigheten, om hinder inte möter, låta den omhändertagne få del av handlingarna samt underrätta honom om hans rätt att i lånsrätten

1. yttra sig skriftligen inom en viss angiven tid,

2. begära muntlig förhandling,

3. erhålla offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429)

samt även upplysa honom om att rätten kan komma att avgöra målet även om yttrande inte lämnas.

Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandel skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på grund av någon särskild omständighet är nödvändigt. Om det inte finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

10 i

Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan enligt 5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från del länsrätten meddelade beslut all omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom denna lid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslut om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård avslås eller den omhändertagne häktas.

Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan enligt 5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det länsrätten meddelade beslut all omhändertagandel skall bestå. Görs inte ansökan inom denna tid eller finner länsrätten att det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Ett beslut om omhändertagande upphör att gälla när rätten avgör frågan om vård enligt denna lag eller om den omhändertagne häktas.

12 §

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inle kan ges genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus.

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Det åligger socialnämnden att föranstalta om sådan vård. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus. Den som är omhändertagen enligt 8 § skall ulan dröjsmål beredas vård i ett sådant hem som avses i 11 § eller, i fall som avses i första stycket, på sjukhus. Det åligger socialnämnden atl föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

21 § Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 §, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller, i fall som avses i 9 § tredje

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 §, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka frän den dag dä ansökan om vård kom in eller i fall som avses i 9 § tredje

stycket, från den dag då underställningen skedde. Länsrätten får förlänga denna tid om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Elt överklagat beslut om förlängning av värdfiden skall av länsrätten företas till avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom in.

stycket, från den dag då underställningen skedde. Om länsrätten har beslutat om omedelbart omhändertagande enligt 8 § andra stycket, skall målet företas till avgörande inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes. Länsrätten får förlänga dessa tider om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Ett överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall av länsrätten företas till avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom in.

33 §

Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvareiför att den enskilde får del stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i del län inom vilket den ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om vård enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enligt 8 § fattas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 27 § första stycket. Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § om förlängning av vårdtiden enligt 16 § överklagas dock hos länsrätten i det län inom vilket hemmet är beläget.

Prop. 1983/84:174 6

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser

om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 8 och 14 §§ lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör, om Omhändertagandet upphör

1. ansökan om vård inte har gjorts 1. om ansökan öm vård inte har inom en tid som anges i första gjorts inom den tid som anges i första stycket, stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls, 2. när rätten avgör frågan om

vård,

3. den unge häktas. 3. om den unge häktas.

Om det inle längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra. Sådant beslut kan meddelas också av den rätt som prövar fråga om vård med stöd av lagen.

14 §1 Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte inneha alkoholhalfiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendoin hos den unge, får den omhändertas.

Om det anses påkallat får den unge kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbe-siktigas, när han kommer till hemmet, för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke alt sådan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna i första-tredje styckena skall gälla för alla som vårdas i ett sådant hem som avses i 12 §, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. 1 Senaste lydelse 1982:403.

Prop. 1983/84:174 1

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Sigurdsen Lagrådsremiss om vissa socialtjänstfrågor

1 Inledning

Efter framställning från riksdagen och med regeringens bemyndigande tillkallade den dåvarande socialministern i juni 1980 en parlamentarisk beredning för översyn av bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen. Beredningen antog namnet socialberedningen. Efter regeringsskiftet 1982 fick beredningen nya direktiv. Enligt dessa skall beredningen bl.a. göra en allmän uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen.

Beredningen' överlämnade i oktober 1983 ett delbetänkande (Ds S 1983:16) Erfarenheter av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor. Delta skedde bl.a. efter samråd med narkotikakommissionen (S 1982:09).

Flera framställningar har gjorts till regeringen om en översyn av reglerna om beslag och förverkande av berusningsmedel på socialtjänstens institutioner. En promemoria med vissa förslag till ändringar har därför utarbetats inom socialdepartementet.

Betänkandet och promemorian har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har avgetts av kammarrätten i Stockholm, länsrätterna i Malmöhus, Örebro och Norrbottens län, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelsernas organisafionsnämnd (LON), länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, riksdagens ombudsmän, narkotikakommissionen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, samarbetsgruppen KALV, Verdandi, Riks-

' Ledamöter i beredningen: försäkringsrättsrådet Lars Grönwall, ordförande, f.d. riksdagsledamoten Britta Bergström, landstingsrådet Bertil Göransson, f.d. riksdagsledamoten Erik Larsson, riksdagsledamöterna Anita Persson och Sonja Rembo, avdelningschefen Kurt Sjöström och riksdagsledamoten Evert Svensson.

Prop. 1983/84:174 8

förbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), föreningen Sveriges socialchefer. Svenska läkaresällskapet. Länsstyrelsernas socialtjänstföre-ning (LSF), polisstyrelserna i Norrköpings, Handens, Huddinge, Solna, Stockholms och Södertälje polisdistrikt.

Yttranden över promemorian har avgetls av socialstyrelsen, riksdagens ombudsmän, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, socialberedningen, Stockholms kommun och styrelsen för behandlingshemmet Dagöholm.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom socialdepartementet och finns fillgänglig i lagsfiftningsärendel (dnr V 2384/83).

Socialberedningens arbete med bl.a. en uppföljning och översyn av de nya sociallagarna fortsätter. Arbetet beräknas vara avslutat vid nästa årsskifte. De förslag beredningen har lagt fram i delbetänkandel är av huvudsakligen teknisk karaktär. Några har dock också mera principiell innebörd. De rent tekniskt betonade förslagen avser atl rätta till ofullkomligheter i lagarna och har genomgående hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna och av dem bedömts som angelägna. Jag har mot den bakgrunden vall alt nu begränsa mina förslag till proposition fill dessa tekniska ändringar. Ändringsförslagen gäller främst regler om verkställigheten av vissa beslut enUgt sociallagarna saml om inledande sjukhusvård, ett enklare förfarande i mål om omedelbart omhändertagande och om förlängning av vårdtiden enligt LVM. Till övriga frågor avser jag att återkomma i elt senare sammanhang.

2 Allmän motivering

2.1 Verkställighet av beslut enligt socialtjänstlagstiftningen

2.1.1 Inledning

Socialtjänstlagen (1980:620; SoL) saknar så gott som helt bestämmelser om besluts verkställbarhel. Detta har medfört atl de tillämpande myndigheterna har haft oUka uppfattning om i vad mån elt beslut om bistånd enligt 6 § SoL gäller omedelbart eller först när det vinner laga kraft. Även beträffande vissa andra typer äv beslut kan råda tveksamhet om när de blir verkställbara.

I både LVU och LVM finns däremot särskilda regler om verkställighet av olika beslut. Tveksamheten gäller här, om ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör redan när rätlen meddelar dom beträffande vården eller om så sker först när domen bhr verkställbar, dvs. anfingen genom alt rätten förordnar om omedelbar verkställighet eller genom atl beslutet om vård vinner laga kraft. Jag lar upp de olika frågorna var för sig.

Prop. 1983/84:174

2.1.2 Beslut om bistånd enligt 6 § SoL

Mitt förslag: Ett beslut om bistånd enligt 6 § SoL gäller omedelbart. En domstol får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan del har vunnit laga kraft.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med något undanlag tillstyrker samtliga remissinstanser förslaget.

Skäl för mitt förslag: I 54 § socialhjälpslagen (1956:2) föreskrevs all elt beslut som socialnämnden hade meddelat i fråga om socialhjälp skulle lända till omedelbar eflerrällelse. Någon motsvarande regel finns inle i SoL.

I 58 § tredje stycket socialhjälpslagen föreskrevs att, om en länsstyrelse eller en kammarrätt hade förordnat atl socialhjälp skulle meddelas så skulle beslutet gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. I SoL finns det inte någon bestämmelse om när beslut om bistånd som länsrätter eller kammarrätter har meddelat skall verkställas. Frågan finns heller inte behandlad i förarbetena till lagen.

I elt avgörande den 17 mars 1983 (mål nr. 4375-1982) har regeringsrätten med tre röster mot två slagit fast att elt av länsrätten (eller kammarrätten) meddelat beslut om bistånd inte behöver verkställas förrän det har vunnit laga kraft.

Två av de ledamöter som ingick i majoriteten konstaterade att förarbetena till SoL med tystnad förbigår frågan och att mycket tyder på att den helt enkelt har förbisetts fastän den otvivelaktigt inrymmer åtskilliga problem och avvägningar mellan motstående intressen som ligger närmare till för ställningstagande av lagstiftaren än av de rätlstillämpande myndigheterna. Gängse lagtolkningsmetoder i det föreliggande fallet gav föga ledning. Att 74 § SoL föreskriver omedelbar giltighet av vissa förelägganden och förbud avseende hem för vård eller boende kunde enligt regeringsrätten inte motsättningsvis få tolkas så att detta inte skulle gälla andra beslut. Inte heller fick man tolka lagstiftarens underlåtenhet atl ta in regler om omedelbar verkställighet som en avsikt all övergå till motsatt ordning mot den som gällde enligt socialhjälpslagen.

Å andra sidan, menade de två ledamöterna, var det inte givet atl den gamla ordningen med omedelbar verkställighet ulan vidare och i enlighet med den ofta tillämpliga regeln all beslut som gynnar den enskilde bhr omedelbart gällande gentemot det allmänna borde gälla socialtjänstens bistånd enligt 6 §. Med den nya lagens relativitet i fråga om såväl behovet av bistånd ("skälig levnadsnivå") som biståndets utformning med hänsyn till kommunens resurser måste rimligen antalet gränsfall där bedömningen växlar mellan instanserna öka. En ordning syntes därför böra eftersträvas där i det konkreta fallet den enskildes intresse av snabb hjälp kunde vägas mot det allmänna intresset av att kommunen inle drabbas av onödiga kostnader eller alt andra sökande till kommunal service inte tvingas stå tillbaka.

Prop. 1983/84:174 10

Beredningen anser att det ligger i sakens natur att gynnande beslut om bistånd enligt 6 § SoL som har meddelats av en socialnämnd bör gå i omedelbar verkställighet. Har nämnden ansett att det föreligger ett behov av hjälp, finns det ingen anledning för nämnden att avvakta med verkstälHg-heten. Behovet av hjälp är ofta akut. I allmänhet blir det inte heller fråga om något överklagande. Besvär får enligt 73 § andra stycket SoL inte föras över beslut om bistånd fill annan. Samtliga remissinstanser lämnar beredningens förslag i denna del utan erinran.

När del gäller beslut om bistånd som har meddelats av länsrätt eller kammarrätt innebär regeringsrättens avgörande att avsaknaden av en bestämmelse om vad som gäller i fråga om verkställighet skall tolkas så att socialnämnden inte har skyldighet att verkställa sådana beslut förrän de har vunnit laga kraft.

Den hjälp enskilda behöver och som de har rätt fill enligt 6 § SoL är i regel av den arten att den måste lämnas omedelbart. Visserligen omfattar rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen en rad nya grupper som inle hade rätt fill obligatorisk socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen. Bistånd kan också ges i andra former än vad som gällde i fråga om socialhj älp, Det hindrar emellertid inte att den hjälp som den enskilde anses ha rätt till är av den arten att den i regel skall täcka elt akut behov. Enligt min uppfattning bör SoL därför, som beredningen har föreslagit och remissinstanserna med något undantag har fillstyrkt, kompletteras med en bestämmelse som innebär att en domstols beslut i avgöranden som rör bistånd i normalfallen skall verkställas omedelbart. Socialnämnden måste i stället överklaga beslutet och därvid söka inhibition, om nämnden inte är beredd att verkställa domstolens ' beslut.

Det kan emellerfid inte uteslutas alt det finns situationer där det är uppenbart alt frågan om rätt till bistånd kan bli föremål för olika ställningstaganden. Domstolens beslut berör kanske mer en principfråga än klagandens omedelbara behov av hjälp. Risken för kommunen att drabbas av en onödig förlust kan också i undantagsfall väga tyngre än den enskildes rätt att få beslutet omedelbart verkställt. Domstolen bör därför, som beredningen och remissinstanserna anser, ha möjlighet alt förordna att dess beslut om bistånd inte behöver verkställas förrän det har vunnit laga kraft.

En regel om verkställighet av biståndsbeslut bör således ha den innebörden att ett sådant beslut gäller omedelbart, men atl domstolarna får förordna att det skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft,

2.1.3 Andra beslut enligt SoL

Enligt 73 § SoL kan beslut om medgivande enligt 25 § att ta emot en underårig för stadigvarande vård och fostran överklagas genom besvär till länsrätten. Detsamma gäller förbud enligt 27 § att ta emot andras underåriga

Prop. 1983/84:174 11

barn eller enligt 28 § all flytta ett barn från elt familjehem samt eftergift av ersättningsskyldighet enligt 37 §. SoL innehåller inga bestämmelser om när sådana beslut blir verkställbara.

Mitt förslag: Ett beslut om medgivande enligt 25 § eller om förbud enligt 27 eller 28 § SoL gäller omedelbart. En domstol får dock förordna alt dess beslut skall verkställas först sedan del har vunnit laga kraft. Detsamma gäller beslut om eftergift enligt 37 §.

Beredningens förslag: Överensstämmer i fråga om 25 § SoL med mitt förslag. Beslut om förbud enligt 27 eller 28 § SoL skall inte gälla förrän de har vunnit laga kraft. Förslaget behandlar inte 37 §.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig över förslaget framhåller - med olika förslag fill lösning - att samma regel bör gälla för olika typer av beslut.

Skäl för mitt förslag: Barnavårdslagen (1960:97) innehöll i 47 § den bestämmelsen alt barn inle fick las emot i fosterhem utan tillstånd av barnavårdsnämnden. Enligt 86 § barnavårdslagen skulle länsrättens (och även kammarrättens) beslut i sådana frågor lända fill omedelbar efterrättelse.

Beslut enligt 47 § barnavårdslagen motsvaras i SoL av 25 §. För att la emot annans barn för stadigvarande vård och fostran krävs enligt 25 § SoL tillstånd av socialnämnden. Denna regel är alltså något annorlunda utformad än den i 47 § barnavårdslagen men har i princip samma innebörd.

Om socialnämnden med stöd av 25 § har medgivit atl någon får ta emot annans barn, så ligger det i sakens natur atl ett sådant beslut är omedelbart verkställbart. Någon som har möjlighet alt överklaga ett sådant beslut finns det i regel inte.

Frågan om verkställighet kan inte uppkomma i de fall socialnämnden har vägrat medgivande. Detsamma gäller om domstolen fastställer elt sådant beslut efter överklagande.

Skulle emellertid domstolen efter överklagande lämna medgivande, kommer frågan i en något annan dager. Tidigare gällde att ett sådant beslut var omedelbart verkställbart. Beredningen ifrågasätter om det är lämpligt att beslut av denna art är omedelbart verkställbara men menar all detta knappast kan ha annat än ringa prakfisk betydelse. Det är därför rimligt, menar beredningen, alt samma regler som för biståndsbeslut skall gälla, dvs. att medgivandebeslut i normalfallen skall gälla omedelbart men att rätten kan förordna att beslutet skall gälla först sedan det har vunnit laga kraft.

Remissinstanserna har med något undanlag instämt i beredningens bedömning.

Enligt 27 § SoL kan en person förbjudas att ta emot andras barn även för mera kortvarig vistelse, i.ex. som dagbarn eller sommarbarn.

Bestämmelsen i 27 § hade sin direkta motsvarighet i 51 § barnavårdslagen.

2* Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 174

Prop. 1983/84:174 12

Liksom barnavårdslagen saknar SoL en bestämmelse om när socialnämndens beslut i en sådan fråga går i verkställighet. Av beslutels karaktär får dock anses följa all del går i verkställighet omedelbart.

Ett beslut om förbud med stöd av 27 § kan överklagas till länsrätten. Om länsrätten fastställer socialnämndens beslut, uppkommer inga problem rörande möjligheten att verkställa beslutet. Förbudet gäller trots att det ännu inte har vunnit laga kraft. Skulle emellerfid länsrätten upphäva förbudet, uppkommer frågan om förbudet gäller eller inte fram till den tidpunkt länsrättens beslut vinner laga kraft. Socialnämnden kan i del läget överklaga beslutet, och detta kan tänkas bli ändrat i högre instans.

Beredningen anför att ett förbud av socialnämnden har karaktär av skyddsbestämmelse. Del kan därför anses rimligt, menar beredningen, alt elt sådant förbud får ha giltighet så länge det inte genom lagakraflvunnet beslut är upphävt. Beredningen föreslår atl en bestämmelse av denna innebörd därför skall införas i SoL.

Socialnämnden kan enligt 28 § SoL för viss tid eller fills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta hem denne från elt fosterhem (familjehem). Bestämmelsen motsvarar 50 § i barnavårdslagen. Tillfälligt förbud under högst fyra veckor kan meddelas av nämnden (28 § andra stycket).

Ett fillfälligl förbud enligt 28 § andra stycket gäller omedelbart. Detta framgår av bestämmelsernas utformning och syfte. Mera tveksamt är det, menar beredningen, om elt förbud enligt 28 § första stycket gäller omedelbart. Det är ju ett för vårdnadshavaren betungande beslut. Beslutets karaktär av skyddsregel gör det emellertid, enligt beredningen, rimligt att stanna för att socialnämndens beslut bör gälla omedelbart.

Socialnämndens beslut om förbud med stöd av 28 § kan överklagas till länsrätten. Om länsrätten inle ändrar beslutet, inträffar ingen förändring i verkställigheten.

Skulle länsrätten ernellertid upphäva förbudet, uppkommer frågan om det beslutet bör vara omedelbart verkställbart. 28 § SoL har till syfte alt förhindra alt barn utsätts för onödiga förflyttningar mellan olika hem. Det är därför enhgl beredningen rimligt all även i delta fall låta socialnämndens beslut om förbud alt flytta barnet ha gilfighet till dess domstolens beslut om upphävande har vunnit laga kraft.

Socialnämnden kan emellertid också avslå en begäran om all meddela flyltningsförbud. Ett sådant beslut kan den som vårdar barnet och barnet självt- om del fyllt 15 år- överklaga. Länsrätten (kammarrätten) kan därvid tänkas ändra socialnämndens beslut och meddela förbud. Liksom socialnämndens beslut bör också, menar beredningen, elt av domstolen meddelat förbud vara omedelbart verkställbart och äga gilfighet fill dess det genom lagakraflvunnet beslut blivit upphävt.

De remissinstanser som har yttrat sig närmare över förslagen är främst de rätlstillämpande. Samfiiga har med olika motiveringar gjort vissa invänd-

Prop. 1983/84:174 13

ningar mot förslagen. Gemensamt för dem är dock att de önskar att samma regel bör gälla i fråga om verkställigheten av olika typer av beslut.

Jag menar att det är angelägel alt ha en så enkel och enhefiig reglering av besluts verkställbarhel som möjligt. De skäl som beredningen har anfört för alt ha en särskild reglering i fråga om vissa beslut (27 och 28 §§ SoL) är i och för sig vägande. Men den skyddseffekt som beredningen eftersträvar kan enligt min mening som regel åstadkommas lika bra genom att domstolarna får möjlighet all i del enskilda fallet avgöra om besluten skall gälla omedelbart eller först efter det de har vunnit laga kraft. Jag föreslår därför att bestämmelsen i 73 § SoL får den utformningen att socialnämndens och domstolarnas beslut i alla de frågor som jag här har behandlat gäller omedelbart, men alt domstolarna får möjlighet att förordna all beslutet skall verkställas först sedan det har vunnit laga kraft. Jag har därvid inte sett något skäl all ha någon annan regel i fråga om beslut som gäller eftergift av ålerbelalningsskyldighet enligt 37 § SoL.

2.1.4 Beslut enligt LVU och LVM

Mitt förslag: LVU och LVM bör förtydligas så alt det framgår att ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör atl gälla, när rätten avgör frågan om vård.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget.

Skäl för mitt förslag: 121 § LVU och i 28 § LVM föreskrivs bl.a. aft beslut om omhändertagande enligt 6 § LVU resp. 8 § LVM gäller omedelbart och atl rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat enligt lagarna skall gälla omedelbart.

Enligt 8 § LVU upphör ett beslut om omedelbart omhändertagande all gälla, om ansökan om vård inte har gjorts inom angiven tid, om ansökan om vård inte bifalls eller om den unge häktas. Både rätten och socialnämnden kan vidare besluta att ett omhändertagande skall upphöra, när det inte längre finns skäl för beslutet. Motsvarande bestämmelser enligt LVM finns i 10 §. Här föreskrivs all beslut om omhändertagande skall upphävas om ansökan om vård inte görs inom angiven fid, om ansökan om vård avslås eller om den omhändertagne häktas.

Varken i LVU eller i LVM finns det däremot något uttalande om vad som händer med ett beslut om omedelbart omhändertagande när rätlen fattar beslut om vård. Rätten har inte heller ålagts att ta ställning till vare sig beslutet om omhändertagande eller verkställigheten av vårdbeslutel när vårdfrågan avgörs.

Förarbetena ger inte myckel stöd för hur dessa bestämmelser skall tolkas. Lagrådet förutsatte vid granskningen av 8 § LVU att ett omedelbart

Prop. 1983/84:174 14

omhändertagande upphörde utan särskilt beslut, när verkställbart beslut om värd förelåg, och all någon lagregel inte behövdes. Uttalandet kommenteras inle i propositionen (1979/80:1). Det sägs dock all syftet med ett omedelbart omhändertagande är atl säkerställa de vårdåtgärder som antas nödvändiga under fiden fram till dess rätten prövar ansökan om vård.

Inte heller när det gäller LVM finns mycket stöd i förarbetena. I anslutning till elt motionsyrkande att ett beslut om vård som huvudregel skulle få verkställas omedelbart uttalade dock socialutskottet följande (SoU 1981/ 82:22).

Med hänsyn till alt LVM förutsätter att missbrukaren har ett omedelbart behov av vård torde delta ofta leda till att rätlen beslutar att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Om missbrukaren redan är omhändertagen när domen meddelas måste ett beslut om omedelbar verkställighet vara regel med hänsyn till all avbrott i omhändertagandel självfallet måste undvikas.

Tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser i LVU har prövats av regeringsrätten i en dom den 31 mars 1983 (mål nr. 1863-1982). Domstolen uttalade där på anförda skäl att ett beslut om omedelbart omhändertagande gäller till dess att ett verkställbart beslut om vård föreligger eller förhållande som sägs i 8 § LVU har inträffat.

Beredningen har med utgångspunkt från den nämnda domen fört följande resonemang.

Enligt regeringsrättens tolkning fortsätter ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU atl gälla trots att ett beslut om vård har meddelats, om beslutet om vård inte har gjorts omedelbart verkställbart. Regeringsrättens dom kan tolkas så att rätlen inle behöver meddela något förordnande om alt domen i ett LVU-mål skall gälla omedelbart, när det finns ett beslut om omedelbart omhändertagande, eftersom detta senare beslut fortsätter alt gälla även efter del alt domen har meddelats. När det gäller vård enligt LVU har detta dock ingen större betydelse. Vårdtiden är där inle begränsad, och den omprövning som skall ske efter sex månader när del gäller värd enligt 1 § andra stycket 2 har som utgångspunkt rättens beslut om vård.

Större betydelse har frågan vid tillämpningen av LVM där den normala vårdtiden inte får överstiga två månader. Beredningen frågar sig därför om en motsvarande tolkning bör göras när det gäller den lagen. Bestämmelserna i LVU och LVM är Ukalydande i denna fråga. Beredningen antar att det knappast finns anledning tro att regeringsrätten skulle ha dömt på ett annorlunda sätt, om det hade varit fråga om LVM.

Eftersom del är tveksamt hur bestämmelserna skall tolkas, finns det, menar beredningen, skäl alt komma med ett klargörande. Frågan har stor betydelse för vårdfidens beräkning i LVM-mål. Om domstolarna konsekvent skulle underlåta alt meddela förordnande om omedelbar verkställighet av ett beslut om vård enligt LVM, då del finns elt beslut om omedelbart

Prop. 1983/84:174 15

omhändertagande, så skulle vårdfiderna förlängas med tre veckor eller mer. Detta kan inte vara acceptabelt, menar beredningen.

Beredningen föreslår efter atl ha övervägt olika alternativa lösningar att en bestämmelse förs in i 8 § LVU och 10 § LVM som innebär att ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör alt gälla när beslut om vård meddelas.

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget. Jag föreslår därför att den ändringen görs i LVU och LVM att ett beslut om omedelbart omhändertagande alltid upphör atl gälla när rätten avgör frågan om vård.

För atl undvika avbrott i verkställigheten vill jag liksom beredningen framhålla alt rätten i samband med domen regelmässigt bör förordna alt beslutet om vård skall gälla omedelbart i sädana fall då det finns ett beslut om omedelbart omhändertagande. Detta ansluter till det fidigare citerade uttalandet av socialutskottet. Skulle rätten ändå i något fall underlåta alt meddela ett sådant förordnande, har den högre instansen möjlighet all göra detta efter överklagande (6 § LVU och 8 § LVM).

2.2 Vissa frågor om tillämpningen av LVM

2.2.1 Inledande sjukhusvård

Mitt förslag: Socialnämnden skall ta initiativ till alt missbrukaren får inledande sjukhusvård.

Rätlen skall kunna förordna om vård enUgt LVM, även om missbrukaren samtidigt vårdas enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) under en kortare lid.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med något undanlag tillstyrker samtliga beredningens förslag.

Skäl för mitt förslag: Vård enligt LVM skall enhgl 12 § inledas på sjukhus, om det anses lämpligt med hänsyn fill den planerade vården i övrigt och förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda. Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård anfingen i ett hem för vård enligt LVM eller på ett sjukhus, det senare under samma lämplighetsvillkor som nyss nämnts.

Beredningen redovisar att under del första året som LVM var i kraft, 1982, fick 29 % av dem som korn fill insfitulion enhgt LVM inledande vård på sjukhus. Första halvåret 1983 var motsvarande tal 28 %. Då var medräknat både fall där det endast fanns ett beslut om omhändertagande och fall där det förelåg ett beslut om vård enligt LVM. Beredningen menar alt man med de förutsättningar som gäller för fillämpningen av LVM hade kunnat vänta att betydligt fler skulle inleda vården på sjukhus.

En av anledningarna till atl inledande sjukhusvård har förekommit i sä få

Prop. 1983/84:174 , 16

fall kan, menar beredningen, vara att det inle är socialnämnden som har ansvaret för att den enskilde får inledande sjukhusvård när det finns ett beslut om vård. Enligt 12 § LVM är det socialnämnden som skall ta initiativet till sjukhusvård när någon är omedelbart omhändertagen. Det framgår däremot inte av lagtexten vem som skall la ställning fill behovet av inledande sjukhusvård när det finns ett beslut om vård enligt LVM. Av förarbetena framgår dock att del är föreståndaren för LVM-hemmel som efter samråd med vederbörande läkare skall ta ställning fill om vården skall inledas på sjukhus.

Men, menar beredningen, det är socialnämnden som skall verkställa ett beslut om vård med stöd av LVM (6 §). Innan vården har påbörjats är del alltså socialnämnden som har den bästa kontakten med missbrukaren och den bästa kännedomen om honom och hans behov. Del är också socialnämnden som har kontakt med och kännedom om det sjukhus han hör till. Det finns alltså skäl atl uttryckligen lägga ansvaret för alt missbrukaren kommer fill sjukhus på socialnämnden.

En annan länkbar förklaring till den låga andelen sjukhusvårdade som beredningen för fram är atl farhågor för alt missbrukarna skall avvika från sjukhuset har inverkat. Beredningen framhåller att man från flera undersökningar vet alt del främst är under någon av de första dagarna av en vårdperiod som missbrukaren avviker. Mot denna bakgrund finns del, menar beredningen, skäl all se allvarligt på uppgifterna om att risken för att den omhändertagne avviker har varit en återhållande faktor när det gällt att bereda de LVM-omhänderlagna inledande vård på sjukhus.

Vård ulan samtycke på sjukhus får ges endast med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). En missbrukare som vårdas på sjukhus med stöd av LVM kan däremot inte hindras att lämna sjukhuset eller hämtas tillbaka dit på begäran av sjukvårdspersonalen. Däremot kan han hämtas och inställas på LVM-hemmel efter en begäran därifrån.

Vård med stöd av LVM kan inte beslutas om vårdbehovet kan tillgodoses enligt någon annan lag (2 § LVM). Med annan lag avses främst socialtjänstlagen och LVU men också LSPV. Kan en missbrukare få sitt vårdbehov fillgodosetl enligt LSPV har således denna lag företräde. Bestämmelsen i 2 § LVM är avsedd att reglera del fall då en missbrukare kan få hela sitt vårdbehov tillgodosett genom I.ex. LSPV-vård. Emellertid har domstolarna kommit i beråd om fillämpligheten av LVM i några fall där en missbrukare, när målet om vård enligt LVM skall avgöras, är föremål för akut LSPV-vård i ett abstinensskede.

Beredningen föreslår därför att det klargörs i lagtexten att rätten kan förordna om vård enligt LVM, även om LSPV fillämpas samtidigt under en begränsad lid. Beredningen avser alt återkomma i frågan om kvarhållnings-rätt på sjukhus i sill slutbetänkande.

Frågan om den inledande sjukhusvården har tagits upp av många

Prop. 1983/84:174 17

remissinstanser från något olika infallsvinklar. Någon remissinstans uttrycker viss tveksamhet inför behovet alt regelmässigt påbörja vården på sjukhus. De flesta utgår dock från alt delta är en riktig metod, utan att för den skull ta ställning till om de av beredningen redovisade siffrorna för andelen sjukhusvårdade bör anses för låga. Främst de rätlstillämpande myndigheterna framhåller behovet av att kunna hålla patienten kvar på sjukhuset. De sjukvårdande instanserna framhåller betydelsen av all hålla sjukvården fri från tvångsinslag. Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker dock de två konkreta förslag till mindre ändringar som beredningen nu lägger fram.

Jag instämmer i beredningens båda ändringsförslag.,Jag vill i anslutning härfill framföra följande.

Socialberedningen arbetar f.n. med bl.a. en revidering av den nuvarande LSPV och med en mera grundlig översyn av LVM. Beredningens förslag beträffande båda lagarna skall föreligga under innevarande år. Även om jag har förståelse för de remissinstanser som önskar ett snabbt ställningstagande i frågan om rätten atl hålla kvar en LVM-patienl under den inledande vårdperioden på sjukhus, anser jag del inte lämpUgt att föregripa socialberedningens samlade bedömning.

2.2.2 Frågor om omedelbart omhändertagande

• Tidsfristen för länsrättens handläggning av underställningsmål

Mitt förslag: Tidsfristen för länsrätten att behandla en fråga om fastslällelse av omedelbart omhändertagande skall kunna förlängas från fyra dagar, som är huvudregel, till högst en vecka, om del är nödvändigt på grund av någon särskild omständighet.

Polismyndigheten skall för att påskynda handläggningen upplysa den som är omedelbart omhändertagen om hans rätt att yttra sig skriftligen till länsrätten över beslutet, att få offentligt biträde enligt rättshjälpslagen och all begära muntlig förhandling.

Beredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet mottar förslagen positivt. Viss tveksamhet uttrycks dock från en del remissinstanser. Av dessa går några emot förslaget om förlängning av fidsfristen medan andra vill se den förlängda fiden som huvudregel. Ingen remissinstans motsätter sig uttryckligen förslaget om polisens medverkan i kommunikationsförfarandel.

Skäl för mitt förslag: Enligt 9 § LVM skall ett beslut om omedelbart omhändertagande av polismyndighet genast underställas länsrätten. Beslutet skall prövas av rätten inom fyra dagar från del atl beslutet har underställts rätten. Regeln om prövning av omhändertagandebeslulen inom fyra dagar är ovillkorlig. Följande omständigheter gör att länsrätten kan hamna i fidsnöd vid sin prövning.

Prop. 1983/84:174 18

1) Enligt 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL) skall en ansökningshandling tillställas motparten. Undantag från kommunicering kan göras bl.a. om del är uppenbart alt talan inle kan bifallas eller all en underrättelse är onödig. Undantagsreglerna torde kunna fillämpas i ifrågavarande LVM-mål endast när det står klart för rätlen alt beslutet inte skall fastställas.

2) Enligt 22 § LVM skall rätten i mål enligt LVM pröva om det behövs muntlig förhandling. Om en part begär det, skall muntlig förhandling hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt all begära en muntlig förhandUng.

3) Av 42 § rättshjälpslagen följer atl rättshjälp i form av offentligt biträde skall beviljas bl.a. i mål om beredande av vård, omedelbart omhändertagande eller förlängning av vård enligt LVM, om del inle kan antas att behov av biträde saknas. Rätlen skall pröva behovet av offentligt biträde även om den som berörs inte begär det. Endast i enstaka fall har offentligt biträde inte förordnats i dessa mål.

Beredningen har diskuterat två sätt att lösa problemet med motsättningen mellan tidsfristen i 9 § LVM och kraven på kommunikation, muntUg förhandling och offenfiigt biträde. Det ena är atl fidsfristen förlängs, del andra att förenkla kommunikationen med den omhändertagne.

Beredningen har föreslagit en kombination av dessa lösningar av följande innehåll. Polismyndigheten bör åläggas att upplysa den omhändertagne om hans rätfigheter atl fä offentligt biträde enligt rältshjälpslagen, alt yttra sig skriftligen över omhänderlagandebeslutel inom en i förväg angiven kortare fid och att begära muntlig förhandling. Om muntlig förhandUng inte begärs bör i normalfallet en sådan underrättelse medföra, att rätten så snart tiden för yttrande gått till ända kan fatta beslut i faslslällelsefrågan. Om del är nödvändigt på grund av någon särskild omständighet, t.ex. att den omhändertagnes hälsotillstånd är så dåhgt att han är svår atl kommunicera med, bör rätten få förlänga liden för alt behandla frågan om fastslällelse till högst en vecka. Skäl till förlängningen kan också vara atl muntlig förhandling begärs på ett sent stadium.

Flertalet remissinstanser har mottagit förslagen positivt. Bl.a rikspolisstyrelsen och Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukare (RFHL) tillstyrker sålunda beredningens förslag. De tre hörda länsrätterna har dock visat en något splittrad inställning. En länsrätt vill ha en generell tidsfrist på en vecka i samtliga fall, en är tveksam till om den föreslagna ordningen i fråga om polisens roll kommer atl medföra den eftersträvade effekten men tycker att fyradagarsfristen är fillräcklig och den tredje lämnar förslag till en annan utformning av lagregeln än den beredningen har föreslagit. Flera andra remissinstanser framför förslag fill alternativa lösningar i enskildheter. Två instanser, länsstyrelsen i Malmöhus län och KALV/Verdandi, motsätter sig förslaget om möjlighet all förlänga lidsfristen.

Jag anser Hksom flertalet remissinstanser att beredningens förslag är en riinlig avvägning mellan motstående intressen. Jag föreslår därför i enlighet

Prop. 1983/84:174 19

med beredningen dels alt polismyndigheten åläggs att underrätta den omhändertagne om hans rätfigheter i underställningsärendel i länsrätten, dels all möjlighet öppnas atl i särskilda fall förlänga den nuvarande fidsfristen för länsrättens prövning från fyra dagar fill en vecka från det underställningsärendet kom in till rätten. Bestämmelserna bör tas in i LVM. Jag har i frågan om poUsmyndighetens medverkan samrått med chefen för justitiedepartementet.

• Tidsfristen för länsrättens avgörande av vårdfrågan när rätlen beslutar om omedelbart omhändertagande

Mitt förslag: När länsrätten själv beslutar om omedelbart omhändertagande skall den fid rätten har på sig atl avgöra målet om vård, en vecka, räknas från den dag då beslutet verkställdes.

Beredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Tillstyrker ett förtydligande av lagen i frågan.

Skäl för mitt förslag: 121 § andra stycket första meningen LVM anges bl. a. att när någon är omhändertagen enligt 8 § skall målet om vård enligt LVM avgöras av länsrätten inom en vecka från den dag ansökan om vård kom in till rätten.

Beredningen har uppmärksammat att denna bestämmelse, som den är formulerad, har kommit att avse även de fall när domstolen i stället för pohsen har beslutat om omedelbart omhändertagande. Det kan därvid inträffa alt rätten inte beslutar om omhändertagande förrän ansökan har varit hos rätten i över en vecka. Den nämnda tidsfristen passar inle i sådana fall.

Beredningen föreslår att man i dessa fall räknar tiden från den dag omhänderlagandebeslutel verkställts. Det är först när missbrukaren är omhändertagen som det finns behov av en fast tidsfrist. Tidsfristens längd bör vara densamma som i huvudfallen, dvs. en vecka.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har tillstyrkt elt förtydligande av lagen. Jag anser atl beredningens förslag är väl avvägt och föreslår därför ett förtydligande av 21 § LVM av samma innehåll som har framförts av beredningen.

• Länsrättens möjlighet att häva ett omedelbart omhändertagande

Mitt förslag: Rätten skall självmant kunna häva ett beslut om omedelbart omhändertagande, även efter del all rätten har fastställt polisens beslut.

Beredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag. Remissinstanserna: Tillstyrker ett förtydligande av lagen i frågan. Skäl för mitt förslag: Beredningen har påpekat all en tolkning av 9 och 10 §§ LVM ger vid handen alt länsrätten, när den har fastställt ett beslut om

Prop. 1983/84:174 20

omedelbart omhändertagande, inte skulle kunna upphäva del. Av 9 § andra stycket andra meningen framgår i och för sig atl rätten, om det inte finns skäl för omhändertagandet, genast skall upphäva beslutet. Genom sin inplacering i lagen ger bestämmelsen dock intrycket alt den avser situationen enbart vid rätlens prövning i underställningsärendel. 10 § LVM räknar upp de fall då rätten skall häva ett beslut om omhändertagande men nämner inte det fallet att'det inte längre finns skäl för ett omhändertagande.

En lagtext som handlar om frihetsberövanden bör, som beredningen har framhållit, vara så tydlig som möjligt. Viss tvekan kan råda om hur lagen skall tolkas. De remissinstanser som har yttrat sig tillstyrker beredningens förslag till förtydligande. Jag ansluter mig till förslaget.

2.2.3 Vilken länsrätt bör pröva förlängning enligt 16 §?

Mitt förslag: När elt beslut om förlängning av vårdtiden enligt 16 § LVM har överklagats, skall målet handläggas av den länsrätt inom vars domkrets LVM-hemmel är beläget.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet har inte haft något att erinra emot eller har fillstyrkt förslaget.

Skäl för mitt förslag: Om missbrukaren har överklagat ett beslut av LVM-hemmels styrelse alt förlänga vårdfiden, skall enligt 21 § LVM-målet avgöras av länsrätten inom en vecka från den dag då överklagandet kom in. Även i dessa mål kan det, påpekar beredningen, finnas svårigheter att uppfylla föreskrifterna om kommunikation av handlingar, offentligt biträde och muntlig förhandling inom den föreskrivna tiden. Enligt 33 § LVM är det den länsrätt som meddelat domen om vård enligt LVM som också skall överpröva beslutet om förlängning.

Enligt den närhetsprincip som gäller enligt socialtjänsfiagstiflningen skall vården ske så nära hemorten som möjligt. Denna princip har inte alltid följts under år 1982. På Frösöanstalten och på Runnagården har I.ex. vårdats personer från hela landet. Det är sannolikt att huvudmannaskapsförändringen den 1 januari 1983 på sikt kommer att förbättra situationen. Avståndet fill den länsrätt som har meddelat domen om vård är emellertid f.n. ofta stort.

För att förenkla handläggningen föreslår därför beredningen alt mål om förlängning av vårdtiden handläggs av den länsrätt inom vars domkrets LVM-hemmel är beläget. För en sådan förändring talar att akten från målet om vård enligt LVM ulan svårighet kan skickas över till den nya rätlen och att resorna för den intagne och företrädaren för LVM-hemmets styrelse bUr kortare. Mot den talar atl resan blir längre för den som skall representera socialnämnden, om socialnämnden önskar medverka, och all del kan vara svårt och medföra ökade kostnader om klaganden vill anlita samma biträde som han hade vid den tidigare förhandlingen. Beredningens bedömning är

Prop. 1983/84:174 21

dock att fördelarna med alt handlägga målet där LVM-hemmel och den intagne finns väger över. Det centrala är att den intagne kan närvara vid den muntliga förhandlingen, om han vill det.

Flertalet remissinstanser har inte haft något atl erinra emot eller har tillstyrkt förslaget.

Liksom beredningen anser jag att övervägande skäl talar för all målet om förlängning av vårdtiden bör handläggas så nära vårdinstitutionen och den intagne som möjligt. Jag utgår därvid ifrån att det bara är under en övergångsperiod som vården av missbrukare sker långt ifrån hemortslänet. I den takt som närhetsprincipen kan förverkligas kommer den här diskuterade överflytlningsfrågan alt automatiskt förlora sin betydelse. Jag förutsätter också att om en annan länsrätt än den som beslöt i vårdfrågan behandlar förlängningsmålel, så skall offentligt biträde hämtas så nära den nya domstolen som möjligt.

2.3 Beslag och förverkande av berusningsmedel m.m. på socialtjänstens institutioner

Mitt förslag: I socialtjänstlagen införs en regel som möjliggör beslag och förverkande av berusningsmedel m.m. på landsfingskommunala och kommunala vårdinslilulioner, även om de ger vård enbart i frivilliga former. Huvudmannen får rätten att besluta på vilka institutioner regeln skall tillämpas.

I LVU införs en regel som jämställer frivilligt intagna på hem för särskild tillsyn enligt LVU (12 § LVU) med dem som vårdas frivilligt på LVM-institufioner vad gäller förbud alt inneha berusningsmedel m.m. samt rätten atl företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga tillstyrker förslagen fill ändring i SoL. Bl.a. Stockholms kommun vill alt den nya regeln skall kunna fillämpas också på sliftelsedrivna institutioner. Socialstyrelsen vill att möjligheten till kropps-visilafion och ytlig kroppsbesiktning utsträcks att gälla alla intagna vid alla institutioner som ger vård enhgt LVU.

Skäl för mitt förslag:

Gällande regler

Enligt 14 § första stycket LVU får unga som bereds vård i ett hem för särskilt noggrann tillsyn ("12 §-hem") inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injekfionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos

Prop. 1983/84:174 22

den intagne, får den omhändertas. De unga får enligt 14 § andra stycket kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll alt de inte bär på sig något som de inte får inneha. Enligt 25 § LVU får den egendom som omhändertas förklaras förverkad.

Bestämmelserna i 14 och 25 §§ LVU gäller de unga som omhändertagits eller berells vård med stöd av LVU på grund av sitt eget beteende (1 § andra stycket 2 och tredje stycket LVU). Om den unge är placerad i ett annat hem för vård eller boende än ett 12 §-hem är inte 14 och 25 §§ tillämpliga. Inte heller är reglerna tillämpliga beträffande ungdomar som blivit omhändertagna på grund av brister i föräldrahemmet eller beträffande frivilligt intagna ungdomar, vare sig de placerats i ett hem för särskild fillsyn eller något annat hem för vård eller boende.

117 § första-tredje styckena LVM ges regler av samma innehåll som i 14 § LVU beträffande dem som har berells vård med stöd av LVM. För fillämpningen av bestämmelsen skall två förutsättningar vara uppfyllda. Den intagne skall vårdas med stöd av LVM, dvs. det skall vara fråga om tvångsvård. Han skall vidare vara intagen i ett hem som avses i 11 § LVM dvs. ett hem som drivs av landstingskommun eller kommun och som enligt fastställd plan är avsett att kunna lämna vård enligt LVM. Även LVM innehåller en bestämmelse om hem för särskilt noggrann fillsyn (18 §). Dessa hem måste samtidigt uppfylla kraven enligt 11 § LVM. Utanför bestämmelsernas tillämpningsområde faller andra kommunala hem för vård eller boende som kan komma i fråga vid tillämpningen av lagen, dvs. främst sådana som används vid försöksulskrivning.

Enligt LVM skall det vara möjligt att integrera vård enligt den lagen med olika former av frivillig vård i samma insfitulion. I 17 § fjärde stycket LVM har därför lagils in en bestämmelse som gör del möjligt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen att efter framställning från institulionshuvudmannen besluta att reglerna i 17 § första - tredje styckena får tillämpas generellt för alla intagna vid ett sådant hem som avses ill §. 17 § fjärde stycket LVM saknar motsvarighet i LVU.

Framställningar till regeringen

Socialstyrelsen föreslog i en skrivelse den 5 oktober 1981 att reglerna om omhändertagande av berusningsmedel m.m. i LVU ges samma principiella utformning som 17 § LVM. Omhändertagande och förverkande av berusningsmedel m.m. skall sålunda vara möjliga vid alla hem för vård eller boende där unga har placerats i samband med atl de omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU. Möjlighet bör även, enligt styrelsens mening, finnas att genom särskilt beslut utsträcka befogenheterna till att avse även frivilligt intagna vid sådana hem.

Riksdagens ombudsmän (JO Tor Sverne) meddelade den 17 november 1981 beslut med anledning av ett på JO:s eget initiativ upptaget ärende

Prop. 1983/84:174 23

angående förhållandena vid Stockholms kommuns vård- och rehabiliteringshem Skarpnäcksgården. Bakgrunden var ett par tidningsartiklar på sommaren 1980 enligt vilka dödligheten på Skarpnäcksgården hade fördubblats på fem år. Det uppgavs att omkring 20 personer per år dog huvudsakligen på grund av alkoholmissbruk inom insfilutionen. Beslutet överlämnades till socialdepartementet.

Vad som hade förekommit i ärendet utgjorde enligt JO:s mening skäl för att undersöka förutsättningarna för alt även ge insfitulioner för frivillig vård befogenhet alt övervaka bruket av berusningsmedel inom insfilutionen. Efter att ha redogjort för innehållet i 17 § LVM anförde JO all det mot bakgrund av de iakttagelser som hade gjorts i Skarpnäcksärendel kunde ifrågasättas om del finns tillräckliga skäl att upprätthålla den gräns som finns i LVM mellan sådana institutioner på vilka LVM-vård får meddelas och sådana övriga behandlingshem som finns för vård av alkohol- och narkotikamissbruk. Även vid sädana landsfingskommunala eller kommunala hem för vård eller boende som lar emot enbart frivilligt ingångna vårdlagare måste rimligen möjligheter ges att stoppa missbruk som äventyrar syftet med vården. Motsvarande borde med än större tyngd gälla dem som med stöd av LVM är intagna på en sådan institution, menade JO.

Stockholms kommun hemställde i skrivelse den 4 december 1980 att de då gällande föreskrifterna i 63 § nykterhetsvårdslagen (1954:529) som reglerade befogenheterna för föreståndare vid allmän vårdanstah för alkoholmissbrukare alt omhänderta berusningsmedel, skulle få tillämpas även för föreståndare vid Skarpnäcksgården.

63 § NvL motsvaras numera av regeln i 17 § LVM i förening med 32 § LVM.

Departementspromemorian

Med anledning av de tre framställningarna utarbetades en promemoria i socialdepartementet. I promemorian anförs bl.a. följande.

Problemet med berusningsmedel på vårdinstitutioner har länge varit uppmärksammat. Hittills har befogenheten för vårdpersonalen att ta omband berusningsmedel och förstöra dem huvudsakligen varit knuten till att de intagna har varit föremål för vård oberoende av eget samtycke. Ett undanlag utgjorde bestämmelsen i 88a § barnavårdslagen. Enligt den kunde alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffades eller kom till ett barnhem omhändertas av föreståndaren vid hemmet. Med barnhem avsågs I.ex. spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem (55 § BvL). Bestämmelsen saknar sedan barnavårdslagen upphörde att gälla 1.1. 1982 motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Genom denna infördes däremot ett nytt undantag genom den tidigare beskrivna regeln i 17 § fjärde stycket LVM. Enligt den regeln gäller förbudet mot innehav av berusningsmedel för alla intagna på de hem som ger vård

Prop. 1983/84:174 24

enligt LVM, alltså även om de vårdas frivilligt. Därvid gäller också regeln om rätt till kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiklning lika för alla intagna. En förutsättning för atl regeln skall gälla alla intagna är dock atl socialstyrelsen har medgivit tillämpning av den efter ansökan från huvudmannen för hemmet och alt befogenheterna därvid har befunnits nödvändiga för alt genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet.

De förslag som nu har väckts av socialstyrelsen och genom JO:s beslut är atl man skulle utvidga den reglering som återfinns i 17 § fjärde stycket LVM att gälla generellt för a) dem som är omhändertagna för vård enligt LVU, oberoende av vid vilka insfitufioner de vårdas, b) dem som är intagna i en sådan instilufion för särskild fillsyn som avses i 12 § LVU (de f.d. ungdomsvårdsskolorna), även om de vårdas där frivilligt, c) dem som på grund av missbruksproblem bereds vård i en insfitufion inom socialtjänsten.

Ingel av förslagen går uttryckligen in på frågan om reglerna skulle omfatta även rätt till kroppsvisitafion och ydig kroppsbesiktning eller om de skulle kunna begränsas till atl avse elt förbud mot innehav och en rätt till omhändertagande och förverkande av påträffade berusningsmedel.

Utan svårighet kan något göras åt punkten b), dvs. den som skulle likställa de frivilligt intagna på ungdomsvårdsskolorna med de frivilhgt intagna på LVM-institutioner. Här föreligger en direkt parallell mellan LVM och LVU. Alt upprätthålla den nu befintliga skillnaden är inte motiverat.

Däremot föreligger vissa svårigheter alt avgränsa vilka andra vårdinsfi-tulioner som skulle ha elt berätfigat behov av lagregler motsvarande 17 § LVM.

Institutionerna inom socialtjänsten kallas enligt SoL med ett gemensamt namn för "hem för vård eller boende". Lagen ger inte någon definition av vad som skall avses med begreppet. Detta har skett medvetet just för att undvika en styrning av utvecklingen inom instilufionsområdet genom en kategoriindelning redan i lagen. Det finns alltså i den nya lagsfiftningen inte någonting som antyder atl det bör finnas särskilda hem för barn och ungdomar, för missbrukare eller för andra behövande grupper. I socialtjänst-förordningen (1981:750) har emellertid begreppet hem för vård eller boende definierats på följande säll (6 §):

Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som drivs av landsfingskommun eller kommun och som lar emot enskilda för vård, behandling, omvårdnad eller tillsyn i förening med ett boende.

Som hem för vård eller boende räknas inle servicehus för äldre människor.

Enligt propositionen om socialtjänsten (prop 1979/80:1 s. 327) skulle under begreppet hem för vård eller boende falla de dåvarande barnhemmen, ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Under begreppet skulle även falla andra typer av institutioner som "i

Prop. 1983/84:174 25

administrativt avgränsade former" tar emot enskilda för dygnsvård i.ex. inackorderingshem och behandhngshem för alkohol-eller narkotikamissbrukare. Däremot skulle inte ålderdomshemmen (servicehus för äldre) räknas till kategorin hem för vård eller boende. Genom den nyss nämnda definifionen av hem för vård eller boende och förarbetenas uttalanden torde institufioner av typ Skarpnäcksgården falla in under begreppet.

Om man vill åstadkomma en utvidgning av förbudet att inneha berusningsmedel och rätlen all ta hand om sådana medel till atl gälla också andra institutioner inom socialtjänsten än de hem som regleras genom 12 § LVU samt 11 och 18 §§ LVM, krävs alltså antingen att man kan precisera vilka institutioner det skulle röra sig om eller alt man är beredd att ha en regel som gäller generellt för alla socialtjänstens institutioner oberoende av vilket ändamål de är avsedda atl tjäna.

Det första alternativet är, inte minst på grund av de allmänna strävandena alt ha en flexibel inslitutionsslruktur i framfiden, knappast en eftersträvansvärd metod. Det senare alternativet är naturligtvis enklare att reglera och skulle inte låsa fast utvecklingen inom insfitutionsområdel. Frågan är då närmast om elt generellt förbud mot innehav av alkohol och andra berusningsmedel på socialtjänstens institutioner är behövligt eller önskvärt.

De insfitufioner som finns inom socialtjänsten är fill allt övervägande delen sådana som erbjuds åt klienter som för längre eller kortare lid behöver vård eller tillsyn på grund av personliga sociala missförhållanden. Ofta hänger de sociala missförhållandena samman med en uttalad missbruksproblematik. Vid varje institution finns åtminstone några missbrukande klienter. Institutionsvistelsen syftar som regel till atl bearbeta de personliga problemen och alt ordna upp den sociala situafionen för all klienten skall kunna återgå fill elt normalt liv och slå på egna ben. En av förutsättningarna för att skapa rimliga möjligheter att nå detta mål är alt instilufionen är drogfri. Den som av egen vilja har sökt hjälp hos socialtjänsten och fått en plats i en insfitulion lär därvid ha minst lika berättigat intresse som den som omhändertagits med tvång all miljön på institutionen inte äventyras genom missbruk. Samtidigt kan det inte anses vara för mycket begärt alt den som får ett sådant samhällsstöd också får finna sig i atl under den tid det gäller avstå från bruket av berusningsmedel. Del borde därför kunna anses vara en försvarlig åtgärd atl införa en möjlighet för huvudmännen atl på alla insfitufioner - hem för vård eller boende - inom socialtjänsten ta hand om och förstöra alkohol och andra berusningsmedel som en klient innehar.

Det är däremot mera tveksamt om man dessutom behöver en generell kompletterande befogenhet alt kroppsvisitera eller t.o.m. ytligt kroppsbe-sikfiga alla intagna på socialtjänstens insfitufioner för att ytterligare minska risken för alt berusningsmedel förs in. Det kan å ena sidan hävdas att en befogenhet alt la hand om och förstöra berusningsmedel är en alltför begränsad möjlighet om man syftar till att hålla en institution drogfri. Å

Prop. 1983/84:174 26

andra sidan är kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiklning inte obetydliga intrång i den enskildes rätt till personUg integritet. Sådana åtgärder är dessutom ägnade att äventyra det förtroende som nödvändigtvis måste finnas i ett konstruktivt behandlingsarbete mellan klienterna och institutionens personal. Tillsammantaget talar dessa överväganden mot att man skulle generellt koppla även dessa befogenheter fill alla insfitufioner. Socialstyrelsen har också i sin framställning anfört att det är uteslutet att utrusta ett stort antal hem med särskilda befogenheter, t.ex. kroppsvisitafion.

Däremot kan man naturligtvis, som också JO har föreslagit, länka sig atl införa en möjlighet liknande den som finns i 17 § fjärde stycket LVM, nämligen att huvudmannen för en instilufion efter framställning till socialstyrelsen och prövning av behov och förutsättningar i varje enskilt fall kunde erhålla befogenheten alt använda också kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Det måste emellertid anses principiellt felakfigt att införa ens denna mer begränsade möjlighet till sä djupa ingrepp i den personliga integriteten på institutioner där enbart eller huvudsakligen frivillig vård förekommer i övrigt. Om den föreslagna möjligheten att beslagta och förstöra berusningsmedel skulle visa sig ofillräcklig för att uppehålla ordningen på någon viss institution så bör sådana problem kunna lösas av huvudmannen på annat sätt, t.ex. genom en omorganisation av verksamheten vid just den institutionen.

Som följd av övervägandena i promemorian föreslås följande. En ny paragraf (76 §) i socialtjänstlagen införs enligt vilken de som är intagna på en institution inle får inneha berusningsmedel i den mån huvudmannen för en landstingskommunal eller kommunal vårdinstitution beslutar det. Om sådan egendom påträffas inom institutionen i strid mot del beslut som meddelats får den beslagtas och förverkas. I LVU görs ett tillägg till 14 § enligt vilket bestämmelserna om förbud mot innehav, kroppsvisitation m.m. gäller alla intagna vid ett 12 §-hem.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt promemorieförslaget till reglering i den nya 76 § socialtjänstlagen. Socialberedningen har dock framhållit alt möjligheten all meddela förbud mot alkohol m.m. bör tillämpas med restriktivilel och med respekt för den enskilda människan. Det får inte bli så atl huvudmännen slentrianmässigt meddelar förbud för alla hem. Bestämmelsen bör endast tillämpas vid de hem där man efter samråd med personalen funnit att detta är enda möjligheten alt skapa en god miljö för de intagna. Stockholms kommun och behandlingshemmet Dagöholm har framfört önskemål om att även stiftelseinstitutioner som finns upptagna i länets instilutionsplan och som har upprättat vårdavtal med kommun eller landsfing kan ges möjlighet att tillämpa den nya regeln.

Förslaget till ändring av 14 § L VU tillstyrks av alla utom av socialstyrelsen

Prop. 1983/84:174 27

som vill alt utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde skall avse inte bara alla intagna vid 12 §-hem utan även alla insfitufioner som ger vård åt ungdomar enligt LVU.

Sammanfattning

Jag föreslår på de skäl som har framförts i promemorian att en ny bestämmelse förs in i socialtjänstlagen som gör del möjligt för de kommunala huvudmännen att, i den mån de meddelar förbud mot alkohol m.m. på sina insfitufioner, vid elt brott mot förbudet också beslagta och förverka egendomen. Jag delar därvid socialberedningens syn på hur bestämmelsen bör tillämpas. Jag anser mig inte kunna föreslå att insfitufioner med andra huvudmän än landstingskommuner och kommuner får möjlighet fill beslag och förverkande. Jag vill i del sammanhanget hänvisa till vad socialutskottet anförde i frågan om LVM:s tillämpning på vårdinstitutioner med enskild huvudman (SoU 1981/82:22 s. 24). En sådan huvudman kan dock självfallet sätta upp drogfrihel som ett villkor för vård på sin insfitulion.

Jag föreslår också att promemorieförslaget följs i fråga om 14 § LVU. Flertalet remissinstanser har understrukit att kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning måste användas med största restriktivilel. Den nya regeln bör alltså bli att alla intagna - frivilligt vårdade likaväl som de som vårdas enligt LVU - kan underkastas kroppsvisitation eller ytUg kroppsbesiklning på 12 §-hemmen. Jag vill instämma med de remissinstanser som framhåller att möjligheten måste användas med försiktighet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag Om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Förslagen bör fogas till protokollet som bilaga'.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1983/84:174 28

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till ändring i SoL

73 §

Ändringen innebär att del införs regler om när olika beslut enligt SoL går i verkställighet. Härvid har uttrycket "beslutet gäller omedelbart" använts i en betydelse som avser atl uttrycka både en skyldighet, exempelvis för myndigheterna, atl faktiskt verkställa beslutet genom en konkret åtgärd och en skyldighet, exempelvis för den enskilde, all iaktta I.ex. elt meddelat förbud. Förslaget har motiverats utförligt i de allmänna övervägandena. Härutöver bör följande anföras.

Frågan om en domstols beslut att avslå en begäran om bistånd gäller omedelbart eller inte kan komma upp i de fall domstolen undanröjer socialnämndens beslut på talan av någon som jämte sökanden anses ha besvärsräll.

Detta skulle kunna bli fallet om en vårdnadshavare för talan mot beslut om bistånd till den som har fyllt 15 men inle 18 år. Har nämnden bifaUit den unges framslällan kan då länsrätten eller kammarrätten tänkas undanröja beslutet. Om elt sådant beslut går i omedelbar verkställighet skulle nämnden vara tvungen att upphöra med hjälpen. Detta kan innebära att den unge å ena sidan inte kan få hjälp från socialnämnden och å andra sidan inle är beredd att acceptera den hjälp som vårdnadshavaren är skyldig alt ge. Sådana förhållanden talar för all domstolens beslut alt bifalla vårdnadshavarens klagomål i allmänhet inte bör verkställas förrän det har vunnit laga kraft.

Frågan om ett avslagsbeslut är omedelbart verkställbart eller inte kommer upp även i det fallet all kammarrätten på talan av en socialnämnd upphäver ett beslut om bistånd som har meddelats av länsrätten. Även i sådana fall kan det finnas skäl att inte låta beslutet gå i omedelbar verkställighet.

Om domstolen upphäver ett beslut om bistånd som har fatlats i tidigare instans, bör domstolen därför kunna förordna atl dess beslut inte skall gå i omedelbar verkställighet. Som huvudregel gäller dock även här att beslutet går i omedelbar verkställighet, om domstolen inte förordnar annorlunda. Härigenom uppnås alt man kan ha en gemensam regel för alla beslut av domstol vare sig beslutet är positivt eller negafivt för den enskilde.

Del bör vidare påpekas att den föreslagna lagändringen inte innebär någon förändring i domstolarnas möjlighet atl tillämpa 28 § FPL i avvaktan på all slutligt beslut fattas. Om i.ex. socialnämnden har vägrat bistånd och länsrätten bedömer behovet därav som akut men inte har möjlighet att tillräckligt snabbi meddela slutligt beslut, bör rätlen kunna meddela ett interimisfiskl beslut enligt 28 § FPL. Det bör dock betonas alt utrymmet för atl tillämpa denna bestämmelse måste bli begränsat. Rätten bör normalt kunna meddela slutligt beslut så snabbt alt något interimistiskt beslut inte behövs.

Prop. 1983/84:174 29

76 §

. Bestämmelsen har utformats så all den förutsätter ett beslut från institulionshuvudmannen all meddela förbud mot innehav av berusningsmedel på institutionen. Det ger huvudmannen valmöjlighet att begränsa förbudet fill de institutioner där behovet är störst. Bestämmelsen är avsedd att gälla för hela insfitulioner, inte för enstaka vårdlagare vid dem.

Bestämmelsen har begränsats till att avse enbart berusningsmedel samt injekfionssprutor och kanyler. Del mera generella förbudet mot alt inneha "annat, som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet", som återfinns i 14 § LVU och 17 § LVM, har inle bedömts behöva ha någon motsvarighet inom den frivilliga vården. Förbudet mot innehav av injektionssprutor och kanyler skall självfallet inte omfatta sådana fall där ett innehav är påkallat av medicinska skäl.

Om huvudmannen har fallat ett beslut om förbud mot innehav gäller automatiskt också rätlen i andra stycket att beslagta och förstöra eller försälja den förbjudna egendomen. Därvid skall bestämmelserna för förfarandet i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhalfiga drycker m.m. iakttas. Del är föreståndaren vid hemmet som fattar nödvändiga beslut i det enskilda fallet.

4.2 Förslaget till ändring i LVM

2§

Tillägget klargör att del skall vara möjhgt alt besluta om LVM-vård, även om det samfidigt finns ett beslut om vård enligt LSPV. Under avgiftnings-fasen kan missbrukaren I.ex. drabbas av en alkoholpsykos som i ett akut skede kräver sluten psykiatrisk vård. Rätten skall då vara oförhindrad att besluta om LVM-vård under förutsättning atl behovet av vård enligt LSPV kan antas föreligga bara under en kortare tid, dvs. upp till en vecka eller undanlagsvis något längre. Finns det behov av psykiatrisk vård under en längre lid, bör däremot något beslut om LVM-vård inte meddelas. Ibland kan naturligtvis liden vara svår atl beräkna med säkerhet, men om ingenting tyder på att det behövs vård enligt LSPV mer än i ett kortare inledningsskede av vårdtiden bör domstolen kunna meddela beslut om vård enligt LVM. Visar det sig sedan atl LSPV är fillämplig under en längre fid bör vården enligt LVM upphöra. Vården upphör genom ett beslut om utskrivning (7 § LVM).

Inledande sjukhusvård enligt 12 § skall räknas in i vårdtiden enligt LVM. Detta gäller alltså också beträffande LSPV-vård under en kortare tid i ett inledningsskede, dock endast under förutsättning att det finns ett verkställbart beslut om LVM-vård. Sjukhusvård under ett omedelbart omhändertagande räknas aldrig in i vårdfiden.

Om någon behöver sjukhusvård under pågående vårdfid, så skall vården

Prop. 1983/84:174 30

enligt uttrycklig bestämmelse i 12 § LVM fortsätta på sjukhus. Det görs därvid inle undantag för del fallet alt sjukdomslillslåndet är så allvariigt atl del kräver LSPV-vård. I förarbetena fill LVM förutsattes också att det inte torde föreligga något hinder mot att vid behov meddela elt beslut om vård enligt LSPV under pågående LVM-vård. Särskilt bör erinras om de uttalanden i frågan som gjordes i SoU 1981/82:22 s. 22.

9§

Avsikten med ändringarna i paragrafens/ö«to stycke är all få till stånd ett enklare och snabbare förfarande när del gäller kontakterna med den omhändertagne. Förslaget innebär att polismyndigheten, som ändå har kontakt med den omhändertagne, i stället för länsrätten skall ge honom de upplysningar som behövs. Missbrukaren skall alltså få del av handUngarna som underställs länsrätten (beslutet och skälen för detta samt polisens begäran om fastslällelse) samt underrättas om sin rätt alt yttra sig skriftligen till länsrätten, att begära muntlig förhandling och atl få offentligt biträde. Av det material som polisen underställer länsrätten måste framgå atl den omhändertagne fåll upplysning om alt yttrande eller begäran om munflig förhandling måste ha kommit in fill länsrätten före en viss dag och alt rätlen annars kan avgöra målet ändå. Vidare bör framgå om den omhändertagne har något bestämt önskemål i frågan om val av offentligt biträde. Elt formulär kan för ändamålet utarbetas av rikspolisstyrelsen.

Del är alltså viktigt att polisen i sin framställning till länsrätten om fastslällelse klart anger vilka upplysningar som har lämnats. När ärendet kommer in till länsrätten skall rätten normalt bara behöva förordna offenlHgl biträde och avvakta den tid som polismyndigheten har satt ut för yttrande. Rätten bör alltså kunna anse att vidare underrättelse är onödig och vara befriad från sin primära kommunikationsskyldighet enligt 10 § FPL.

Om det inte går atl kommunicera med den omhändertagne innan framställningen ges in till rätten och polisen alltså inle kan fullgöra skyldigheten enligt bestämmelsen, måste delta framgå tydligt av underställ-ningshandUngarna. I sådana fall måste länsrätten ombesörja att den omhändertagne får del av handlingarna jämte de upplysningar i övrigt som han behöver. Del bör framhållas alt länsrätten också bhr tvungen alt kommunicera eventuellt nytt material, som kommer in i underställningsärendel (18 § FPL).

I andra stycket öppnas en möjlighet att förlänga den tid inom vilken beslut skall fattas från fyra dagar till en vecka. En förlängning av fiden bör kunna tillgripas bl.a. för all ge en missbrukare som har svårt atl ge sin mening till känna vid omhändertagandet en möjlighet att yttra sig sedan tillståndet har förbättrats. Möjligheten att förlänga tiden bör dock användas med stor restriktivilel.

I tredje stycket föreslås en ändring som följd av ändringsförslaget i första

Prop. 1983/84:174 31

stycket. Det får anses vara lika angelägel att underlätta kommunikafionen med den omhändertagne när omhändertagandet sker efter det att ansökan om vård har gjorts som i de vanligast förekommande situafionerna där omhändertagandet är den första åtgärd som vidtas.

10 §

Ändringen \ första stycket klargör att ett beslut om omhändertagande skall upphävas av rätten, förutom i de fall som f.n. räknas upp, även när det kommer fram någon omständighet som gör att det inte längre finns skäl för ett omhändertagande.

Ändringen i andra stycket innebär att ett beslut om omedelbart omhändertagande alltid skall upphöra att gälla utan särskilt förordnande när rätten avgör vårdfrågan och inte bara när ansökan avslås.

12 §

Enligt förslaget fill fillägg i paragrafens/örra stycke är det socialnämnden som skall ta ställning fill om missbrukaren behöver inledande sjukhusvård och, om sådan behövs, vidta de praktiska arrangemangen. Denna ordning gäller redan enligt paragrafens andra stycke när missbrukaren är omedelbart omhändertagen och föreslås nu gälla generellt.

Vid bedömningen av om missbrukaren behöver sjukhusvård bör nämnden samråda med sjukhuset och med andra som kan ha kännedom om hans hälsofillstånd. Missbrukarens egen åsikt skall inhämtas. LVM-hemmets önskemål måste också fillgodoses. Hemmet kan ha fidigare erfarenhet av missbrukaren. Hänsyn måste även tas fill del speciella hemmets egna resurser.

Den inledande sjukhusvården skall räknas in i fiden för LVM-vården. Vårdfiden enhgt LVM räknas från dagen för beslut om intagning i LVM-hem (prop. 1981/82:8 s. 78). För att man på LVM-hemmel skall kunna beräkna när vårdfiden senast skall upphöra måste man därför få kännedom om fiden för sjukhusvistelsen i den mån inte ett beslut om intagning i LVM-hem har hunnit fattas redan innan missbrukaren tas in på sjukhuset. Det förutsätts att socialnämnden ger det ansvariga LVM-hemmel nödvändiga uppgifter.

21 §

Ändringen har tillkommit för att klariägga vilken fidsfrist som gäller för länsrättens behandling av frågan om vård när länsrätten själv har beslutat om omedelbart omhändertagande.

Prop. 1983/84:174 32

33 §

Förslaget har motiverats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.3.

Övergångsbestämmelser

Antalet överklagade beslut om förlängning har hilfills varit litet. Det bedöms med hänsyn till de korta tidsfristerna i dessa mål som mest praktiskt att låta de mål, som eventuellt inte är avgjorda vid ikraftträdandet av den nya forumregeln i 33 §, handläggas färdigt av den domstol som har målet.

4.3 Förslaget till ändring i LVU

8§

Förslaget innebär alt ett beslut om omedelbart omhändertagande automa-fiskt upphör alt gälla när rätten beslutar i frågan om vård. Ändringen motsvarar den ändring som har föreslagils i 10 § andra stycket LVM.

14 §

14 § LVU innehåller, liksom 17 § LVM, längre gående befogenheter än den föreslagna nya 76 § SoL. Bestämmelserna gäller utan särskilt beslut för dem som bereds vård enligt LVU på grund av sitt eget beleende och dem som bereds vård enligt LVM.

I bestämmelsen föreslås ett nytt fjärde stycke som är en parallell fill 17 § fjärde stycket LVM. Den innebär alt alla som bereds vård i ett hem för särskild tillsyn, som avses i 12 § LVU, dvs. främst ungdomsvårdsskolorna, oberoende av anledningen till vården kan komma att omfattas av bestämmelserna om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Däremot gäller inle rätten till brevgranskning i 15 §. Förutsättningen för att få använda 14 § är dock atl regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen har bedömt att del är nödvändigt för atl genomföra vården och upprätthålla ordningen vid det hem det gäller och därför har medgetl tillämpningen.

Bestämmelser om förverkande av egendom som tas om hand med stöd av 14 § LVU återfinns i 25 § LVU.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Prop. 1983/84:174 34

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-03-16

Närvarande: f.d. juslitierådet Petrén, justilierådel Rydin, regeringsrådet Voss.

Enligt lagrådet den 13 mars 1984 tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Sigurdsen beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Gertrud Holmquist. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1983/84:174 35

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde, 1984-03-22

Närvarande: statsministern Palme; ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Sigurdsen Proposition om vissa socialtjänstfrågor

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över' förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen. (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) om särskilda bestämmelser om vård av unga.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1984.

Prop. 1983/84:174 36

Innehållsförteckning

Propositionen ........... :.;....-;...'.................. :.... 1

Propositionens huvudsakliga'innehåll ;"; 1.. -.'.......... 1

Propositionens lagförslag...... ;...;.'....................... ...... 2

1. Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ... 2

2. Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall ...,,..,,,,....,. .■.;. ......., . ; 3,

3. Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser

om vård av unga .......,..,....,.....;.,,.;.......... : 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-08 7

1 Inledning ....................................................... ■•,••• ■ ■ 7

2 Allmän motivering.......................................... 8

2.1 Verkställighet av beslut enligt socialtjänstlagstiftningen 8

2.1.1 Inledning..................... .:!. .'.-;;v.V;.; ' " 8'

2.1.2 Beslut om bistånd enligt 6 § SoL .... ...... 9

2.1.3 Andra beslut enligt SoL ........... .... 10

2.1.4 Beslut enligt LVU och LVM .............. 13

2.2 Vissa frågor om tillämpningen av LVM......... 15

2.2.1 Inledande sjukhusvård ................. 15

2.2.2 Frågor om omedelbart omhändertagande 17

2.2.3 Vilken länsrätt bör pröva förlängning enligt 16§? 20

2.3...................................................... Beslag och förverkande av berusningsmedel m.m. på
socialtjänstens institutioner...................... 21

3 Upprättade lagförslag ................................... 27

4 Specialmolivering........................................... 28

4.1 Förslaget till ändringar i SoL..................... .... 28

4.2 Förslaget till ändringar i LVM.................... .... 29

4.3 Förslaget till ändringar i LVU .................... .... 32

5 Hemställan ................................................ .... 32

6 Beslut......................................................... .... 33

Utdrag ur lagrådets protokoll 1984-03-16 ............. .... 34

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-22 35