Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:172

Regeringens proposition

1983/84:172

om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pen­sionsfonden;

beslutad den 8 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Pä regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås atl samtliga fondstyrelser inom AP-fonden får möjlighet atl förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för alt bereda styrelserna lokaler för verksamheten. Vidare föresläs alt första-tredje fondstyrelserna får möjlighet atl förvärva obligationer som har för­medlats av svenska fondkommissionsbolag.

I fråga om äteriån av ATP-avgifter föresläs dels alt rätten att bevilja sådana lån begränsas till bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, dels atl statens, kommunernas och landstingskommuner­nas rätt att ta upp ålerlån upphör.

Dessutom föreslås all första—tredje fondstyrelserna får rätt atl fastställa räntesatsen på lån frän fondstyrelse till kreditinrättning sm lämnat ålerlån och alt ett äteriån som huvudregel skall amorteras enligt en bunden amor-teringsplan.

Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1984.

Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 172

 

Prop. 1983/84:172                                                               2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna

pensionsfonden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med reglemente för

allmänna pensionsfonden dels atl 12 och 18—20 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar

1.   i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheler, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges sladshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypo-tekskassan eller Skeppsfartens sekundärlänekassa eller av kredilakliebo-lag som står under tillsyn av bankinspektionen,

2.   i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämför­liga samfälligheler,

3.    i obligationer och andra för  3. i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda den allmänna rörelsen avsedda
skuldförbindelser som har offentli- skuldförbindelser som har offentli­
gen utbjudils av svenska bankaktie- gen utbjudits av svenska bankaktie­
bolag, Sveriges investeringsbank bolag, svenska fondkotnmissions-
akfiebolag eller Nordiska investe- bolag, Sveriges investeringsbank
ringsbanken med undantag av kon- aktiebolag eller Nordiska invesle-
vertibla skuldebrev, skuldebrev ringsbanken med undanlag av kon-
förenade med optionsrätt till ny- verlibla skuldebrev, skuldebrev
teckning och sådana obligationer förenade med optionsrätt till ny-
med längre löptid än ett år, som har teckning och sädana obligationer
utfärdals av bankaktiebolag, spar- med längre löptid än ett är, som har
banker eller cenlralkassor för jord- utfärdats av bankaktiebolag, spar-
brukskredit.                          banker eller cenlralkassor för jord­
brukskredit.

4.   i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommuner eller där­med jämförliga samfälligheler, riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit eller andra kreditinrättningar som rege­ringen godkänner, eller av bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfäl-lighet har iklätt sig borgen för förbindelserna,

5.   i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse saml

6.   i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om återiån.

15 a § En fondstyrelse får förvärva fast egendom,   tomträtt eller bostads­rätt för att bereda styrelsen lokaler för verksamheten.

 

Prop. 1983/84:172

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 §

Riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, cenlralkassor för jord­brukskredit, Sveriges allmänna hy­poteksbank. Svenska skeppshypo-tekskassan och andra kreditinrätt­ningar som regeringen godkänner får varje år mot bevis om fullgjord avgiflsbelalning bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återiån. Detta fär ske med högst hälften av de avgifter som erlagts

1.    under det närmast föregående
året eller

2.    under de fem närmast föregå­
ende åren, i den mån avgiftsbetal­
ningarna inte redan utnyttjats som
underlag för ålerlån.

Ålerlån får inte beviljas, om låne­beloppet skulle understiga femtio­tusen kronor. Ålerlån enligt första stycket 2 fär uppgå till högst fem­hundratusen kronor.

Bankaktiebolag, sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredit får varje år mot bevis om fullgjord avgtftsbetalning bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återiån. Detta får ske med högst hälften av de avgifter som erlagts

1.    under del närmast föregående året eller

2.    under de fem närmast föregå­ende åren, i den mån avgiftsbetal­ningarna inte redan utnyttjats som underlag för ålerlån.

Ålerlån får inte beviljas staten, kommuner eller landstingskommu­ner. Inte heller får återiån beviljas om lånebeloppet skulle understiga femtiolusen kronor. Återiån enligt första stycket 2 får uppgå till högst femhundratusen kronor.

19 §

En kreditinrättning, som har läm­nat äteriån enligt 18 §, får i sam­band därmed till motsvarande be­lopp erhålla lån från en fondsty­relse. Länet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalta de avgifter eller större de­len av de avgifter för vilka återlånel beviljats. De lån som kreditinrätt­ningar erhåller under ett kalen­derår på grund av återiån till kotn-muner och landstingskommuner får uppgå till sammanlagt högst ett­hundra miljoner kronor.

Räntesatsen för lån från fondsty­relser till kreditinrättningar enligt första stycket skall motsvara ränte­satsen för det senaste i Sverige ut­givna långfristiga statsobligations­lånet, om inte regeringen har fast­ställt en annan räntesats. Räntesat­sen för lånet skall omprövas vart

En kreditinrättning, som har läm­nat ålerlån enligt 18 §, får i sam­band därmed till motsvarande be­lopp erhålla lån frän en fondsty­relse. Länet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har atl förvalta de avgifter eller större de­len av de avgifter för vilka återlånel beviljats.

Räntesatsen för län från en fond­styrelse till en kreditinrättning en­ligt första stycketjästställs av fond­styrelsen. Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femte år under dess löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma över­ens om  att den  nya räntesatsen

 

Prop. 1983/84:172

Nuvarande lydelse

femte år under dess löplid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även för öv­riga lån vilkas räntesals skall om­prövas under samma kalenderår.

Föreslagen lydelse

skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår.

20 §

Amortering skall varje år göras på återiån, som inte i sin helhet återbetalas inom ett år från utläm­nandet. Varje amortering skall gö­ras med minst en liondedel eller, såvitt avser återiån som beviljats med högre belopp än hälften av när­mast föregående års avgifter, minst en femtondedel av lånesumman.

Del lån som en kreditinrättning erhållit frän en fondstyrelse enligt 19 § skall återbetalas i samma takt som återlånel. Återbetalningen får dock inte ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för återlånel. Har elt ålerlån sagts upp till betal­ning får kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen ändå, fill den del det motsvarar obetald äterlåneskuld, återbetalas på de villkor som gällde före uppsägningen.

Ett återiån skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per år. Varje amortering skall göras med en tiondedel eller, såvitt avser åler­lån som beviljats med högre belopp än hälften av närmast föregående års avgifter, en femtondedel av lå­nesumman. Amortering får dock ske med större belopp om särskilda skäl föreligger.

Det lån som en kreditinrättning erhållit frän en fondstyrelse enligt 19 § skall återbetalas i samma takt som äleriånel. Återbetalningen får dock inte ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för återlånel. Har elt återiån sagts upp till betal­ning på grund av att låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra förbindelsen får kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen, till den del det motsvarar obetald äterlåne­skuld, lösas iförtid. Om långivaren och låntagaren är överens får ett återiån överföras till en annan kreditinrättning som har rätt att bevilja sädana län.

1,    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984,

2,    I fråga om äteriån, som har beviljats före den I juli 1984, och län frän en fondstyrelse till en kreditinrättning som har beviljat äleriånel gäller fortfarande 19 § andra stycket och 20 § första och andra styckena i sina äldre lydelser.

 

Prop. 1983/84:172                                                    5

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande och statsråden I, Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, An­dersson, Boström, Gradin, Dahl, R, Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden

1    Inledning

Allmänna pensionsfonden (AP-fonden) bildades i samband med atl lag­stiftningen om en allmän tilläggspension genomfördes år 1959. Bestämmel­ser om AP-fonden finns i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden (APR). AP-fonden har till uppgift alt förvalta de avgifter som eriäggs för att finansiera tilläggspensioneringen. Syftet med fonden är dels atl klara tillfälliga påfrestningar i pensionssystemet, dels atl möjliggö­ra en ökad kapitalbildning i samhället.

Förvaltningen av fonden uppdrogs från början åt tre fondstyrelser be­nämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. En fjärde fondstyrelse inrättades i samband med atl AP-fonden fick rätt att placera medel i aktier, fr.o.m. år 1974. Enligt riksdagsbeslut 1983 skall fr.o.m. 1984 fem nya fondstyrelser, benämnda löntagarfondstyrelser, inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Dessa skall i första hand placera fondmedel på aktiemarknaden.

Den kapitalförvallande verksamhet som första-tredje fondstyrelserna utövar fär avse endast placering i obligationer och vissa andra fordringsbe­vis. Fondmedlen fördelas genom förvärv av obligationer som har bjudils ut på den öppna marknaden och genom reverslångivning till olika mellan-handsinstilut som därefter i sin lur lånar ut medlen. Härutöver refinan-sierar första-tredje fondstyrelserna de återiån hos bankerna som en ar­betsgivare kan beviljas på grund av inbetalning av ATP-avgifter.

I en skrivelse till regeringen den 6 oktober 1983 har första-tredje fond­styrelserna hemställt atl APR ändras sä att styrelserna får rätt att dels förvärva obligationer av fondkommissionsbolag, dels ge direktlån till pri-

 

Prop. 1983/84:172                                                                  6

vata företag, dels förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet. Dessutom har styrelserna hemställt att reglerna för ålerlån och refinansieringslån ändras i vissa avseenden. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Mot bakgrund bl. a. av de synpunkter som framkommit under remissbe­handlingen finns det enligt min mening anledning att närmare utreda frågan om behörighet för fondstyrelserna atl ge direkllän till privata företag. Jag avser att återkomma till regeringen med elt förslag om alt låta kreditmark-nadskommiltén (Fi 1983:06) behandla också denna fråga.

2   Föredragandens överväganden

2.1 Vidgning av kretsen obligationsförmedlare

Departementsförslaget: Fondstyrelserna fär rätt att förvärva obligationer som förmedlats av svenska fondkommissionsbolag.

Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom bankföreningen och sparbanksföreningen tillstyrker förslaget. De senare understryker atl ban­kernas medverkan i emissioner av obligationer grundar sig pä djupgående och långsikliga engagemang i emitlerande företags affärsverksamhet. Bl. a. hävdas att del krävs finansiella resurser all i förekommande fall garantera obligationslånet. Den föreslagna vidgningen av kretsen obligationsförmed­lare innebär enligt sparbanksföreningen i praktiken en strukturell föränd­ring av kreditmarknaden på delta område, som inte motiveras av bristande konkurrens eller kompetens.

Skäl för departementsförslaget: Enligt 12 § 3 APR fär fondstyrelserna för­värva obligationer och vissa andra skuldförbindelser som bjudits ut offent­ligen av svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska inve­steringsbanken. Förslaget om en utvidgning av kretsen obligalionsförmed-lare syftar enligt fondstyrelserna till att öka konkurrensen mellan emis­sionsförmedlarna på den svenska obligationsmarknaden och därmed främ­ja införandet av nya länekonstruktioner till gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneförmedlare bör enligt styrelserna ocksä kunna pressa ned de höga fasta kostnader som nu är förenade med obligationsemissioner och som belastar länlagarna.

Den avgränsning av kretsen obligationsförmedlare som gjordes i sam­band med AP-fondens tillkomst 1959, syftade till att tillgodose alt fondsty-

 

Prop. 1983/84:172                                                    7

relsernas placeringar uppfyller kravet på marknadsmässighet och att und­vika en mer ingående kreditvärdighelsprövning från fondstyrelsernas sida. Någon fullständig genomgäng av lämpliga obligationsförmedlare gjordes inte då. Under de år som gått sedan dess har stora förändringar skett pä den finansiella marknaden. Flera fondkommissionärer har tillkommit med en kompelens som torde vara tillräcklig för all ombesörja obligationsför­medling. 1979 års fondkommissionslag får också ses som uttryck för en strävan atl i konkurrenshänseende jämställa banker och fondkommissions­bolag. En utvidgning av kretsen obligationsförmedlare till alt omfatta också fondkommissionsbolag bör genom en ökad konkurrens på obliga­tionsmarknaden kunna medverka till atl kostnaderna för obligationsemis­sioner hålls nere. En sådan utveckling gagnar länlagarna. Förslaget bör därför genomföras.

2.2 Rätt att förvärva fastighet för att bereda fondstyrelserna lokaler för verksamheten

Departementsförslaget: Samtliga styrelser inom AP-fonden får rätt att för­värva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda styrelserna lokaler för verksamheten.

Fondstyrelsernas förslag: Är begränsat fill att avse förvärv av fastighet och berör endast första-tredje fondstyrelserna.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag.

Skäl för departementsförslaget: Frägan om AP-fonden skulle ha rätt att förvärva fastighet för verksamhetens bedrivande behandlades i motiven till det ursprungliga reglementet (prop. 1959:100 s. 184). Skälet till att fonden dä inle gavs sådan möjlighet var alt man inte ansåg det sannolikt atl dylikt behov skulle uppkomma. Styrelserna menar nu atl det innebär nackdelar, bl. a. från kostnadssynpunkt, att vara hänvisad till förhyrda lokaler och att man som hyresgäst haft en svag ställning i förhällande till fastighetsägaren pä en överhettad hyresmarknad i Stockholms centrum.

Det kan nämnas att institut som banker och fondkommissionsbolag har rätt atl förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda sig lokaler för rörelsen. För att trygga fondstyrelsernas tillgång till lokaler för verksamheten på rimliga ekonomiska villkor bör dessa få en motsvarande rätt atl förvärva sådan egendom. Denna bör i huvudsak nyttjas för styrel­sernas kanslier. Rätten alt för AP-fondens räkning förvärva fastighet m. m. för det ändamål som här har angetts bör gälla för samtliga fondstyrelser inom AP-fonden. Inget hindrar att vissa fondstyrelser, t. ex. första-tredje fondstyrelserna, gemensamt gör elt egendomsförvärv.

 

Prop. 1983/84:172                                                               8

2.3 Ändrade regler för återiån och refinansieringslån

Aterlånerätten

Departementsförslaget: Rätten alt bevilja återiån begränsas till bankaktie­bolag, sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredit. Den rätt alt bevil­ja ålerlån som nu tillkommer riksbanken, Sveriges allmänna hypoteks­bank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner upphävs. Återiån får i framliden inte beviljas staten, kommuner eller landstingskommuner.

Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag.

Skäl för departementsförslaget: Banker och vissa andra kreditinslitut kan bevilja ett företag s. k. ålerlån upp till halva det belopp som företaget har betalt i avgifter för ATP under det närmast föregående året eller under de fem närmast föregående åren, i den män avgiftsbetalningarna inte redan utnyttjats som underlag för ålerlån. Ålerlån som beviljas under sistnämnda förutsättning får uppgå till högst 500000 kr. Skulle lånebeloppet understiga 50000 kr. fär ålerlån över huvud taget inte beviljas. Rätten atl bevilja ålerlån tillkommer förutom bankerna även riksbanken, Sveriges allmänna hypoteksbank. Svenska skeppshypotekskassan och andra kreditinslitut som regeringen godkänner (18 § APR).

Inget av de institut som berörs av förslaget har hittills utnyttjat sin rätt att bevilja äteriån. Detta torde sammanhänga med institutens roll på kapi­talmarknaden som förmedlare av långfristiga lån genom upplåning mot obligationer eller reverslän, varigenom de fär tillgäng till AP-fondens me­del. Alt instituten skulle ägna sig ocksä åt äterlåneverksamhet ligger inte i linje med deras övriga verksamhet. Rätlen alt bevilja återiån bör därför, som fondstyrelserna föreslagit, begränsas till alt omfatta bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit.

Kommunernas och landstingskommunernas återiänerält begränsades år 1982 till 100 milj. kr. per år. Enligt fondstyrelserna utgör begränsningsre­geln en onödig komplikation i fondförvaltningen på grund av de urvals­problem som gör sig gällande inom den utmätta ramen. Kommunförbundet har upplyst alt aterlånerätten under 1983 (fram till november månad) utnyttjats av endast tre kommuner, varför ett avskaffande av kommuner­nas återiänerält enligt förbundet får ses om en formsak. Staten har över huvud taget inte utnyttjat sin rätt till ålerlån och landstingskommunerna har gjort så endast i myckel begränsad omfattning. För statens del utgör aterlånerätten knappast ett realistiskt alternativ för finansiering av stats­budgeten. Kommunernas och landstingskommunernas behov av refinan-

 

Prop. 1983/84:172                                                    9

siering bör i stället kunna täckas genom direkta reverslån från AP-fonden. Jag förordar därför atl statens, kommunernas och landstingskommunernas återiänerält upphävs.

Räntesättning och amortering

Departementsförslaget: Första—tredje fondstyrelserna får rätt att fastställa räntesatsen pä lån frän fondstyrelse till kreditinrättning som lämnat återiån (s. k. refinansieringslån). Ålerlån skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per år under lånets löptid. Endast om särskilda skäl föranleder därtill får återiån betalas tillbaka på kortare tid än tio resp. femlon år. Elt refinansieringslån skall liksom tidigare betalas tillbaka i samma takt som återlånel. Har ett återiån sagts upp till betalning på grund av att låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra förbindelsen fär dock refinansierings-lånet, till den del del motsvarar obetald äterlåneskuld, lösas i förtid.

Fondstyrelsernas förslag: Överensstämmer med departementsförslaget så­vitt avser räntesättningen på refinansieringslån och den bundna amorte­ringsplanen för återiån.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag. De remissinstanser som avstyrker förslaget, bl. a. Svenska bank­föreningen och Sveriges Industriförbund, menar atl detta skulle innebära en försämring av äteriånevillkoren.

Skäl för departementsförslaget: Kreditinrättning som har lämnat ålerlån har rätt alt få län till motsvarande belopp av den fondstyrelse som förvaltar merparten av de erlagda avgifterna. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning som har lämnat återiån skall motsvara räntesatsen för del senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligalionslånel, om inle regeringen har fastställt en annan räntesats. Räntesatsen skall omprövas vart femte år under länets löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även för övriga län, vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår. Ett återiån, som inle i sin helhet återbetalas inom ett är, skall årligen amorteras med minst en liondedel av lånesumman. I fråga om ålerlån som motsvarar avgiftsbetalningar under längre lid än det närmast föregående året gäller atl länet skall amorteras med minst en femtondedel av lånesumman per är. Refinansieringslånen skall betalas tillbaka i samma takt som återiänen (19-20 §§ APR).

Bestämmelserna om räntesätlning pä refinansieringslån har ändrats vid ett flertal tillfällen sedan det ursprungliga reglementet trädde i kraft den I januari 1960. Före 1980 gällde som huvudregel all räntesatsen var rörlig och följde förändringarna i riksbankens diskonto. Regeringen skulle fast­ställa räntesatsen, så att den men en halv procent översteg högsta allmänt

 

Prop. 1983/84:172                                                   10

förekommande inlåningsränta i bank. Den 1 januari 1980 ändrades bestäm­melsen så att räntesatsen skulle motsvara räntesatsen för det långfristiga statsobligationslån, som hade getts ut i Sverige närmast före del senaste årsskiftet. Regeringen kunde dock fastställa en annan räntesals om räntelä­get hade ändrats sedan obligationslånet gavs ut. De nuvarande bestämmel­serna, enligt vilka räntan skall motsvara räntan för del senaste i Sverige utgivna långfristiga statsobligalionslånel, om inte regeringen har fastställt en annan räntesats, trädde i kraft den 1 april 1981. Enligt den övergångs­bestämmelse som gavs i samband därmed skulle i fråga om refinansierings­lån som grundas på återiån beviljade före den 11 april 1981 den tidigare bestämmelsen i dåvarande 15 § reglementet tillämpas. Bakgrunden till 1981 års ändring av bestämmelserna om räntesättning för refinansierings­lån var all del allmänna ränteläget för andra långfristiga lån ändrats vid ett flertal tillfällen inom loppet av ett år.

Sedan de nuvarande bestämmelserna infördes har ränteregleringen för direkllän från försäkringsinslilul avskaffats. Således råder numera en fri prissättning på dels obligationslån, dels reverslån från olika kreditgivare utanför banksystemet. På lån till Induslrikredit med tio års löptid och räntejustering efter fem år tillämpar fondstyrelserna för närvarande en räntesats om 11,6%.

Omfattningen av återiänen har ökat markant under senare år. År 1975 uppgick de utestående återiänen till ca 4,8 miljarder kr., för att år 1980 ha ökat till ca 11,2 miljarder kr. och år 1982 uppgå till 13 miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att de totala utestående krediterna till näringslivet år 1980 uppgick till 497 miljarder kr.

Fondstyrelserna menar att återiänen snarare har kommit att betraktas som en finansieringsform för bankerna än som en lånekälla för de avgifts­betalande företagen. Bankernas utnyttjande av refinansieringsmöjligheten i AP-fonden har styrts av graden av stramhet på kreditmarknaden. Under perioder med lätt kredilmarknad har refinansieringen i AP-fonden minskat och lånen betalats tillbaka i förtid. Vid en åtstramning har refinansierings­möjligheten utnyttjats i högre grad. Fondstyrelserna menar att del sätt pä vilket återiänen nu fungerar gör att de inte kommit all användas för långfristig långivning enligt de ursprungliga intenfionerna. Refinansiering­en sker dessutom till räntesatser som orsakar fonden förluster jämfört med en långivning fill Industrikredit. Återlänens karaktär av speciella lätt till­gängliga penningmarknadslän skulle enligt fondstyrelserna kunna elimine­ras vid en fri räntesätlning och en fix amorteringsplan.

Räntesättningen på refinansieringslånen skulle enligt fondstyrelserna anpassas till den nivå som tas ut för lånen till exempelvis Induslrikredit. I oktober 1983 var denna 13% för krediter med tio års löptid och ränlejuste-ring efter fem år. Refinansieringsräntan uppgick i september 1983 till 12%. I februari 1984 var skillnaden mellan de bägge räntesatserna mindre. Rän­tan på lån till Industrikredit uppgick då till 11,6% medan refinansierings­räntan löd på 11,5%.

 

Prop. 1983/84:172                                                   11

Innan jag går närmare in på de ändringsförslag som fondstyrelserna lämnat vill jag framhålla att det är betydelsefullt alt refinansieringslånens karaktär av långfristiga investeringskrediler upprätthålls. Det är vidare önskvärt att svängningarna i fondens kreditkapacitet dämpas sä att fond­styrelsernas långsiktiga kreditplanering underlättas. Att ålerlån inte bör vara en billigare finansieringsform än obligationsemission framhölls av föredragande statsrådet redan i prop. 1978/79:165 om den svenska kapital­marknaden. Denne konstaterade härvid atl räntesatsen på refinansierings­lånen har stor betydelse för hur tillgängliga kapitalresurser fördelas. Mot denna bakgrund ändrades fr. o. m. 1980 bestämmelserna om räntesatsen på refinansieringslånen, en ändring som då medförde en viss höjning av räntan.

De ölägenheter som är förknippade med fondstyrelsernas refinansiering av återiänen, bl. a. störningar i styrelsernas långsiktiga kreditplanering och en icke önskvärd förändring av låneslrukluren från långsiktig till kortsiktig kreditgivning bör, såsom fondstyrelserna föreslagit, kunna elimineras ge­nom en bunden amorteringsplan för äteriån. Jag är därför beredd atl godta alt ålerlån i framliden skall amorteras med ett i förväg bestämt belopp per är under lånets löptid, för all pä så sätt förhindra alt återlånel och därmed ocksä refinansieringslånel löses i förtid. Ett ålerlån skall således som huvudregel amorteras med en tiondedel eller femtondedel per år. Under vissa förhållanden kan det dock vara nödvändigt att medge en kortare amorteringstid för ålerlån. En sådan situation kan föreligga t. ex. i del fall en rörelseidkare på grund av pensionering o. dyl. planerar all avveckla sin rörelse inom kortare tid än tio resp. femlon år. Dessutom bör möjlighet finnas atl lösa ett äteriån i förtid t. ex. om en rörelse måste avvecklas på grund av ägarens sjukdom eller annan oförutsedd händelse.

Refinansieringslånel bör även fortsältningsvis betalas tillbaka i samma takt som återlånel. Inle i något fall bör dock lånet få betalas tillbaka pä längre tid än tio resp. femlon är. Har elt ålerlån sagts upp till betalning pä grund av atl låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra förbindelsen bör dock refinansieringslånel, till den del del motsvarar obetald äterlåneskuld, kunna få lösas i förlid.

Såsom konstaterades i kapilalmarknadspropositionen har också ränle-sättningen pä lånen betydelse för hur tillgängliga kapitalresurser fördelas. Den större föränderlighel som under senare år präglat kapitalmarknaden ökar kraven på en möjlighet att anpassa låneräntan till rådande marknads­villkor. Detta är viktigt också för atl undvika direkta ränteförluster. Beslut om räntesatser bör så längt möjligt fattas av dem som har den direkta kontakten med marknaden. Mot denna bakgrund är jag beredd atl tillstyr­ka atl fondstyrelserna får rätt alt själva fastställa räntesatsen pä refinan­sieringslånen. Enligt min mening bör denna anpassas till gällande mark­nadsränta för motsvarande lån vid tidpunkten för långivningen. Vid den omprövning av räntesatsen som skall ske efter fem år bör hänsyn tas till de

 

Prop. 1983/84:172                                                   12

förändringar som då har skett i det allmänna ränteläget. Den ränta som styrelserna vid varje fidpunkt tar ut på sina lån exempelvis till Industrikre­dit bör normall kunna vara normerande för räntesatserna.

De ändrade villkoren för återiänen kan i och för sig väntas påverka efterfrågan pä sådana län. Som riksbanken och bankföreningen framhållit är det viktigt atl villkoren för återiänen inte ändras så atl lånen blir ointressanta för de avgiftsbetalande företagen. Räntevillkoren bör därför sä vitt möjligt anpassas fill vad som i övrigt gäller för motsvarande kredi­ter. Härigenom kan återiänen fortfarande utgöra ett fullgott kreditallerna-fiv. Ocksä vad som nu sagts bör beaktas av fondstyrelserna när de fast­ställer räntesatsen för refinansieringslånen.

2.4 Ikraftträdande m.m.

De ändringar som föreslås i lagen (1983:1092) med reglemente för all­männa pensionsfonden bör träda i kraft den 1 juli 1984.

Har äteriån beviljats före ikraftträdandet bör 19 och 20 §§ fortsätta alt gälla i sina äldre lydelser i fråga om äleriånel och lån till kreditinrättning som har beviljat återlånel.

Med hänsyn till att kommuner och landstingskommuner har möjlighet atl få direkta reverslän från AP-fonden i stället för refinansieringslån anser jag att några övergångsbestämmelser i denna del inte behövs trots att återiånerätten för dessa upphör under pågående kalenderår. Inte heller bör övriga ändringar i reglementet påkalla några särskilda övergångsbestäm­melser.

3    Hemställan

Men hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslär riksdagen

att anta inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden lagt fram.

 

Prop. 1983/84:172                                                             13

Bilaga 1

ALLMÄNNA PENSIONSFONDEN

Första, andra och tredje

fondstyrelserna                                               1983-10-06

Till Finansdepartementet

Förslag till ändringar av 12, 14, 15 och 16 §§ reglementet (1959:293) ang. allmänna pensionsfondens förvaltning

1. Bakgrunden till förslagen

Allmänna pensionsfondens uppbyggnad och placeringsbeslämmelser präglas av en strävan mot längt driven decentralisering av lånebesluten. Den bärande principen vid utformningen av fondreglementet var sålunda alt fondens inträde pä kredilmarknaden inte skulle skapa behov av genom­gripande inslitulionella förändringar ulan att fondens utlåning i allt väsent­ligt skulle kanaliseras av redan befintliga institut eller genom förvärv av obligationer som emitterats genom bankerna. Några kontakter med de slutliga låntagarna skulle således i princip inte behöva upprättas.

Inrättandet av AP-fonden innebar till följd av den snabba tillväxten av dess kapital en genomgripande omdaning av i synnerhet kapitalmarkna­den. Fonden kom inom några fä är atl inta positionen som den helt dominerande källan för långfristiga län. Atl fonden trots delta anmärk­ningsvärt friktionsfritt kunde inpassas på marknaden visar att fondregle­mentet var ändamålsenligt utformat.

Senare års utveckling på kredilmarknaden präglas ånyo av genomgri­pande omvandling, denna gång med en snabbt minskande marknadsandel för AP-fonden. AP-fondens kreditgivningskapacitet har radikalt sjunkit och den relativa nedgången är särskilt kraftig de senaste åren. År 1977 utgjorde AP-fondens kreditgivning ca 33 % av den totala, organiserade kreditmarknaden (exkl. den av svenska låntagare utnyttjade delen av ut­ländska marknader) för att 1982 i det närmaste ha halverats (till ca 17,5 %). ATP-systemets finansiella sparande är numera ej större än de privata försäkringsinslitutens och kommer framöver att vara väsentligt mindre.

De angivna förändringarna mot en mindre framträdande marknadsposi­tion för AP-fonden har accelererats av en snabb tillväxt av kreditmarkna­dens totala omslutning, ett resultat av den samhällsekonomiska obalansen med stora underskott i statsbudgeten och likvida företag. Denna situation har befrämjat tillkomsten av en mängd nya institut pä den organiserade kreditmarknaden och en växande icke organiserad marknad för kreditgiv­ning direkt mellan företag, kommuner och andra deltagare på marknaden.

Denna omvandling av kredilmarknadens omslutning och struktur har

 

Prop. 1983/84:172                                                   14

givetvis inte kunnat undgå atl påverka AP-fondens verksamhetsbetingel­ser. Den har emellertid också enligt fondstyrelsernas mening medfört att delar av det i fidigare skeden så väl avvägda placeringsreglementel kommit alt framstå som otidsenligt och rentav stridande mot de ursprungliga inten­tionerna.

En helt ny situation har uppställ inte bara pä kreditmarknadens utbuds­sida utan ocksä pä dess eflerfrägesida. Efterfrågan på främmande kapital via obligationsmarknaden har kraftigt minskat med undanlag av kapital för investeringar inom framför allt energisektorn. De höga fasta kostnaderna i form av mellanhandsprovisioner har tillsammans med stelheten i obliga-fionslänekonstruktionen bidragit till att minska läneformens attraktivitet hos låntagarna. Dessas anspråk på utformning av länevillkoren efter indivi­duella behov kan bara i begränsad form tillgodoses inom ramen för obliga-tionslåneinstitutel. Samtidigt som olika nackdelar för låntagarna sålunda har medfört en minskning av emissionsverksamhelen, har emellertid den begränsade emissionsvolymen rönt ett växande intresse frän nya köparka-legorier pä den allt mer differentierade efterfrägesidan vilket resulterat i reduktioner av tecknade belopp.

Ett breddal placeringsintresse för obligationer måste enligt fondstyrel­sernas mening välkomnas eftersom del är ägnat alt främja marknadens funktionssätt och öka förutsättningarna all introducera mer varierande länekonstruktioner. Obligationslåneinstitutet kan emellertid inle utvecklas till en skräddarsydd låneform för individuella behov pä samma sätt som direktlän mellan långivare och låntagare. För en växande grupp låntagare med behov av stora och specialkonstruerade krediter innebär följaktligen fondreglementels bestämmelser att AP-fondens kapitalutbud inte kan ut­nyttjas ändamålsenligt, och i vart fall att län frän AP-fonden ställer sig dyrare än ett direktlån skulle göra. För AP-fonden innebär begränsningen till obligationslåneformen alt fonden är utestängd frän deltagande i konkur­rensen pä en allt viktigare del av kapitalmarknaden. Fondens stora kapaci­tet atl ge specialanpassade krediter kommer därigenom inte heller atl las till vara.

De anförda nackdelarna av det restriktiva placeringsreglementel belas­tar inte de privata försäkringsinstituten som har friare placeringsregler och som kan emotse en väsentligt snabbare tillväxt än AP-fonden. Fondstyrel­serna anser sig därför kunna konstatera att intentionerna bakom fondregle­mentet inte längre uppfylls av placeringsreglerna utan att dessa i den nya kreditmarknadssituationen tvärtom fäll en rakt motsatt, konkurrenshäm-mande effekt.

Fondstyrelserna har funnit att de påvisade nackdelarna kan avhjälpas med endast smärre justeringar av fondreglementet. Till grund för fondsty­relsernas ändringsförslag ligger följande allmänna utgångspunkter. — AP-fondens förvaltning skall alltjämt bygga pä en decentraliserad kre­ditgivning. En organisation för kreditprövning skall inte byggas upp.

 

Prop. 1983/84:172                                                   15

-     Säkerhetskravet på placeringarna skall bestå.

-     Fondens placeringsreglemente justeras så att obligationslånekonslruk-lionens begränsningar inte hämmar konkurrensen på kapitalmarknaden fill men för låntagarna.

Med dessa förutsättningar har fondstyrelserna utaVbelal följande förslag fill ändringar i AP-fondens reglemente.

-     Fonden skall ges möjligheter att som ett alternativ till fondens obliga­tionsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsikliga investeringar specialkonstruerade direktlän.

-     Fonden skall ges möjligheter alt förvärva nyemitterade obligationer genom en vidare krets av förmedlare än för närvarande.

-     Villkoren för refinansieringslån anpassas så att lånen blir mer likvärdiga än för närvarande med investeringskrediler som förmedlas av kapital­marknadsinstitut.

-     Fondstyrelserna lägger dessutom fram förslag om några mindre bety­dande ändringar som dels skulle underlätta fondens förvaltning (rätt för fonden att förvärva fastighet för eget bruk), dels skulle rafionalisera formerna för fondens kreditgivning (återiänen till kommuner ersätts fullt ut med direkta reverslån och rätlen att förmedla återiån begränsas till bankinstilut).

I det följande utvecklas förslagen mer i detalj i den ordning de föranleder ändringar i fondreglementet: (Jfr bifogade förslag till lydelse.)

2. Vidgning av kretsen av obligationsförmedlare (12 § 3)

Fondreglementet föreskriver för närvarande att AP-fonden får förvärva endast sådana obligationer som förmedlats av bankaktiebolag. Fondstyrel­serna föreslär atl AP-fonden skall få förvärva obligationer som förmedlats ocksä av svenskt fondkommissionsbolag.

Förslaget syftar till atl öka konkurrensen mellan emissionsförmedlarna på den svenska obligationsmarknaden och därmed främja införandet av nya lånekonstruktioner till gagn för låntagarna. En vidgad krets av låneför­medlare skulle ocksä pressa ner de höga fasta kostnader som nu är förena­ de med obligationsemissioner och som belastar låntagarna.

Den strikta begränsningen till bankförmedlade emissioner som för när­varande gäller infördes i en tid när andra förmedlare knappast kunde anförtros det speciella ansvar för kreditbedömning som är förknippat med långfristiga obligationer. Numera har elt flertal fondkommissionärer sådan kompetens vartill kommer att de institutionella placerarna på marknaden omedelbart skulle reagera pä försök till introduktion av icke obligations­värdiga låntagare.

 

Prop. 1983/84:172                                                              16

3. Rätt att ge direkdån i vissa fall (12 § 4)

För närvarande fär AP-fonden enligt reglementet ge direkllän endast till staten, kommun, vissa angivna slag av kreditinstitut samt till statliga och kommunala företag om staten eller kommunen gått i borgen för förbindel­serna. Direktlån får således inte ges till privata företag.

Fondstyrelserna föreslår att fonden skall få rätt atl ge direktlån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.

Motiven för förslaget har utvecklats i det föregående. Direkllän skall komma i fråga endast som alternativ till obligationslån. Del blir alltså fråga om stora krediter som anpassas till låntagarens speciella behov med avse­ende på amorteringsplan, ränlebindning etc., och där flexibiliteten inle kan åstadkommas med elt obligationslån.

För sådana lånekonstruktioner har AP-fonden en stor och hittills i hu­vudsak outnyttjad kapacitet. En anpassning av fondreglementet enligt förslaget skulle medge AP-fonden atl delta i konkurrensen pä en marknad där de enskilda försäkringsbolagen redan är verksamma. För lånlagarna skulle kostnaderna sänkas genom bortfall av obligationslänens mellan­handsprovisioner.

Styrelserna är angelägna att understryka alt en möjlighet till direktlån som utnyttjas i angivna speciella fall inte ställer krav pä uppbyggnad av en omfattande förvaltning för kreditprövning, säkerhetskontroll och bevak­ning av låntagarnas utveckling. För del begränsade antal låntagare som här kan ifrågakomma, av vilka flertalet kan väntas uppträda också på obliga­tionsmarknaden, kommer kreditbedömningen och bevakningen väl att kunna handhas inom fondens befintliga kansli. Det i förslaget angivna säkerhetskravet är avsett atl ha samma innebörd som motsvarande formu­leringar i banklagen.

4. Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet

(ny 12 § 7)

De tre första fondstyrelserna liksom fjärde fondstyrelsen är sedan sin tillkomst hänvisade till att bedriva verksamheten i förhyrda lokaler. Delta har inneburit nackdelar frän kostnadssynpunkt och begränsad flexibilitet i utnyttjandet av lokalerna. Därtill har fondstyrelserna som hyregäsler haft en svag ställning i förhållande till fastighetsägaren på en överhettad hyres­marknad i Stockholms centrum med kontinueriig risk för uppsägning av kontraktet.

Fondstyrelserna föreslär alt AP-fonden i likhet med bankinstitut skall fä rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet. Pä samma sätt som i banklagen är reglementets föreslagna formulering på denna punkt avsedd atl utesluta fastighelsförvärv i placeringssyfte.

 

Prop. 1983/84:172                                                              17

5. Ändrade regler för refmansieringslån (14 § första stycket, 15 § första och andra stycket samt 16 §)

Den ordning som f. n. råder beträffande räntesättningen pä av fondsty­relse beviljat refinansieringslån är att räntan fastställs till räntan för senast utgivna långfristiga statslån, om ej regeringen fastställt annan räntesats.

Denna ordning tillkom under 1980, efter det att först kapilalmarknadsul-redningen föreslagit ett avskaffande av ålerlån, med undantag av att en återiänemöjlighet borde finnas som var anpassad fill de mindre företagens behov. Allmänna pensionsfondens första och majoriteten i andra och tred­je fondstyrelserna tillstyrkte kapilalmarknadsulredningens förslag. Någon diskussion om räntans storlek blev därför i delta sammanhang inle aktuell. Återlänemöjligheien kom att kvarstå för de större företagen samt komplet­teras med utredningens förslag om ackumulerade äteriån.

I delta sammanhang konstaterades endast att hägra egentliga invänd­ningar ej fanns mot att räntan pä refinansieringslånen i princip anknöts till den långa stalslåneräntan med justering vart femte är. Sä blev också fallet. Först kom den ordningen atl gälla alt räntesatsen på lån från fondstyrelse till kreditinrättning skulle motsvara räntesatsen för närmast före senaste årsskifte i Sverige utgivna långfristiga slalsobligalionslån, om ej regering­en, med hänsyn till att ränteläget därefter ändrats, fastställde annan ränte­sals. Denna ordning gällde från 1980-01-01. Endast tre veckor efter att denna ordning införts fann fondstyrelserna anledning alt begära alt rege­ringen fastställde en ny räntesats mot bakgrund av en genomförd höjning av den långa räntan. Regeringen fastställde den nya räntan. Efter dittills oanade fluktuationer av de inhemska räntorna under 1980 och efter en frikoppling av industriobligationsräntan från stalslåneräntan i april 1980 aktualiserades gällande bestämmelser för räntesättningen pä refinansie­ringslånen.

Efter en ingående diskussion drog fondstyrelserna slutsatsen att räntan pä näringslivets obligafionslån var den jämförelseränta som låg närmast till hands. Skälet mot atl denna ränta skulle tillämpas var emellertid att pro­blem skulle kunna uppstå vid räntejusteringstillfällena eftersom det vid den tidpunkten icke förelåg en alldeles fri, marknadsmässig prisbildning pä vare sig direktlån från försäkringsbolag eller näringslivsobligationer.

Vid detta tillfälle valde fondstyrelserna därför att stanna för den ordning som nu gäller för fastställandet av räntan på refinansieringslån.

Sedan denna ordning infördes har även ränteregleringen för direktlån frän försäkringsinslilul avskaffats. Detta innebär att det numera råder en fri prissättning pä dels obligationslån, dels reverslån frän olika kreditgivare utanför banksystemet. F. n. tillämpar fondstyrelserna en räntesats på 13 % för krediter med tio års löptid och räntejuslering efter fem år för lån till Induslrikredit. Räntan för motsvarande kredit är 12,50% i det fall räntejus­lering sker efter två och ett halvt år. 2   Riksdagen 1983/84. 1 saml. nr 172

 

Prop. 1983/84:172                                                   18

Bankerna fungerar i älerlånesystemet som mellanhandsinstitul - de påtar sig kreditrisken och tillgodogör sig en marginal. Ålerlånesystemel kan emellertid med nuvarande regler lätt utnyttjas för finansiella transak­tioner på exempelvis penningmarknaden alltefter penningpolitikens ut­formning.

Återiänen kan i själva verket betraktas som en finansieringsform för bankerna snarare än som en lånekälla för de avgiftsbelalande företagen. Bankernas utnyttjande av refinansieringsmöjligheten i AP-fonden har styrts av graden av stramhet på kredilmarknaden. Under perioder med lätt kreditmarknad har refinansieringen i AP-fonden reducerats och även åter­betalts för alt sedan snabbt öka vid en åtstramning. Det hindrar inte all älerlånemöjligheten kan åberopas av lånesökande förelag i synnerhet i en åtstramningssiluation. Den i förhällande till kreditbehovet ganska slump­mässiga fördelningen av ålerlåneberätligade pensionsavgifter befrämjar knappast en i någon mening effektiv kreditfördelning. I synnerhet stora företag med en utvecklad finansförvaltning brukar också i lämpliga kredit­marknadslägen begära in offert pä återiänen från flera banker. (Jfr Kapilal-marknadsutredningen, SOU 1978:11 s 474 ff.)

Återlånesystemets funktionssätt innebär att del inte kommit all fullt ut användas för långfristig långivning enligt de ursprungliga intentionerna utan delvis som en kanal till penningmarknaden från AP-fonden. Denna Iransformering av långfristigt kapital till kortfristigt reducerar AP-fondens långfristiga kreditkapacilet och sker som framgått till räntesatser som åsamkar fonden förluster jämfört med en långivning till exempelvis Indu­strikredit.

Fondstyrelserna föreslår följande ändringar i reglerna för refinansie­ringslånen för att ge dessa krediter mera karaktär av långfristiga investe­ringskrediler. Räntan på de refinansieringslån som fondstyrelserna lämnar till bankerna för deras återlånegivning skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna fillämpar för långivning till exempelvis Induslrikre­dit. Lånens amortering fixeras till ett bestämt belopp per år - 1/10 (1/15 för ackumulerade återiån). En från början fixerad återbetalning skall alltså gälla som för andra län pä kapitalmarknaden. Med tillämpning av den fria räntesättning som infördes för oprioriterade krediter 1981 och en fix amor­teringsplan elimineras återlänens karaktär av speciella, lätt tillgängliga penningmarknadslän.

En sådan effekt främjas också av riksbankens ändrade behandling av återiänen. Från och med mars 1983 är" bankernas refinansieringslån hos fondstyrelse likviditetskvotsgrundande. Utlåningen räknas ocksä in i ban­kernas övriga utlåning. Tillämpningen av höga likviditetskvoter och utlå-ningsrekommendationer gör alt bankernas benägenhet alt bevilja ålerlån minskat drastiskt under 1983.

Fondstyrelserna vill i sammanhanget förorda atl vissa ändringar genom­förs dels i reglerna för vilka kreditinrättningar som får bevilja återiån, dels vem som fär uppta äteriån.

 

Prop. 1983/84:172                                                   19

Enligt reglementet får en rad finansinstitut förmedla återiån. Vid sidan av bankaktiebolag, sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredit får län ocksä beviljas av riksbanken, hypoteksbanken, skeppshypotekskassan och andra kredifinrätlningar som regeringen godkänner.

Fondstyrelserna föreslär att rätten atl bevilja återiån begränsas till de tre bankkategorierna bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jord­brukskredit. Riksbanken kan knappast tänkas ägna sig ät äterlåneverksam­het. De i reglementet angivna kapitalmarkandsinslituten har tillkommit för förmedling av långfristiga lån genom upplåning mot obligationer eller re­verslån och fär pä dessa vägar tillgång till AP-fondens medel. Något skäl atl kapilalmarknadsinslitulen därutöver skulle utnyttja kundernas återiä­nemöjlighet föreligger inle enligt fondstyrelsernas mening och instituten har heller hiuills inle beviljat sådana lån. En konsekvent begränsning till bankinstituten förutsäller också all regeringens rätt alt godkänna annan kreditinrättning som ålerlänegivare utgår, en rätt som aldrig utnyttjats. Skulle behov i framliden uppstå att anlita ett visst kreditinstitut för ända­målet, bör detta då föranleda en ändring i fondreglementet.

Fondstyrelserna vill också förorda att kommunernas återstående åter­iänerält utgår och alt kommunerna således helt fär gä över till direkta reverslån i AP-fonden. Sedan 1982 har kommunernas äterlänerätl begrän­sats till 100 Mkr per är. Denna begränsningsregel framstår för fondstyrel­serna som en onödig komplikation i fondförvaltningen eftersom urvals­problem gör sig gällande inom den utmätta ramen. I konsekvens härmed bör ocksä statens rätt atl ta upp återiån utgå. Finansieringen av statsbudge­ten pä kreditmarknaden är en viktig del av kreditpoliliken och återiänen låter sig inte inpassas i detta sammanhang.

ALLMÄNNA PENSIONSFONDEN Första, andra och tredje fondstyrelserna

Krister Wicktnan

 

Prop. 1983/84:172                                                             20

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1   Inledning

Efter remiss har yttranden över första—tredje AP-fondstyrelsernas skri­velse avgetls av bankinspektionen, riksförsäkringsverket, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret. Företagareförbundet SFR, Landstingsförbundet, Post- och kreditbanken, PK-banken, Svenska bankföreningen. Svenska Kommunförbundet, Svenska sparbanksföre­ningen. Svensk Industriförening, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveri­ges föreningsbankers förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­tion-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges Industriförbund, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Landsorganisationen i Sve­rige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges investe­ringsbank. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Konungariket Sve­riges sladshypotekskassa. Gemensamt yttrande har dessutom inkommit från elva enskilda fondkommissionsbolag.

Remissutfallet är i korthet följande. Remissinstanserna ställer sig posi­tiva till att fondstyrelserna får rätt att förvärva fastighet för verksamhetens bedrivande. Flertalet remissinstanser tillstyrker fondstyrelsernas förslag om en vidgning av kretsen obligationsförmedlare samt om ändrade regler för äteriån och refinansieringslån. I fråga om förslaget att fondstyrelserna skall fä möjlighet alt ge direktlän till privata förelag är meningarna bland . remissinstanserna delade.

2   Vidgning av kretsen obligationsförmedlare

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av bankinspektionen, riks­försäkringsverket, fullmäktige i riksbanken, resp. riksgäldskontoret. Landstingsförbundet, Svensk Industriförening, Sveriges allmänna hypo­teksbank. Svenska försäkringsförbunds riksförbund, SHIO-Familjeföreta­gen, SACO/SR, Konungariket Sveriges sladshypotekskassa, LO och fond-kommissionsbolagen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret menar att samma ändring bör vidtas hos andra placerare med liknande begränsning i sina placeringsregler.

Företagareförbundet tillstyrker förslaget under förutsättning att fond-kommissionärerna bedöms ha erforderlig kompetens och ett långsiktigt intresse av att följa marknaden.

Fullmäktige i riksbanken menar att det, med den vidgning av de finan­siella marknaderna som har skett, finns ett behov av att öka antalet aktörer. Risken är enligt fullmäktige annars stor att en utpräglad monopol-eller oligopolsituation inträder.

 

Prop, 1983/84:172                                                                 21

Sveriges allmänna hypoteksbank erinrar om alt Hypoteksbanken hand­har sina emissioner utan medverkan av emissionsförmedlare och att upp-länade medel ställs till låntagarnas förfogande på samma villkor som gäller för bankens upplåning. Det är enligt banken inte något axiom, atl obliga-lionsupplåning innebär höga kostnader för låntagarna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer all de nuvarande in­skränkningarna av försäkringsbolagens möjligheter alt förvärva obliga-fioner utgivna av svenskt fondkommissionsbolag borttages. Således före­slås texten i 7 kap. 9 § första stycket p. 5 försäkringsrörelselagen bli utvidgad så alt även dessa obligationer anges bland dem som tillåts för placering av medel motsvarande försäkringstekniska skulder.

Svenska bankföreningen till vars yttrande PK-banken ansluter sig och Svenska sparbanksföreningen avstyrker förslaget. De anför:

2.1 Svenska bankföreningen

Stora krav måste enligt Bankföreningens mening ställas på den som utbjuder sådana obligationer som AP-fonden skall kunna förvärva. En medverkan i utbjudande av obligationer kräver ett betydligt mer långsiktigt engagemang i det emitlerande företagets affärer än en medverkan i utbju­dande av aktier. Del institut/bolag som medverkar måste dels ha kompe­tens alt rätt bedöma emittentens kreditvärdighet, långsiktiga vinstutveck­ling, säkerheternas värde etc, dels ha finansiella resurser att i förekom­mande fall garantera obligationslånet. Den som medverkar måste ha erfor­derlig kompelens och resurser såväl vid emissionen som under läng tid framöver. I ansvaret ingår bl. a. atl för obligalionsinnehavarnas räkning under hela lånetiden förvara och bevaka värdet av säkerheten för obliga­tionslånet.

Prövning av tillstånd att i fondkommissionsbolag driva fondkommis-sionsrörelse avser emellertid andra kriterier än de som sålunda krävs för emissionsansvar. Bankföreningen kan därför inle tillstyrka förslaget.

2.2 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen vill understryka att bankers medverkan i emissio­ner av obligationer grundar sig pä djupgående och långsikliga engagemang i emitlerande företags affärsverksamhet. Banker har utvecklat en betydan­de kompetens för långsiktiga bedömningar av kreditvärdighet, vinstut­veckling, säkerheter etc.

Den föreslagna vidgningen av kretsen av obligationsförmedlare innebär i praktiken en strukturell förändring av kreditmarknaden på detta område. Någon sådan förändring kan inte motiveras av bristande konkurrens eller kompelens. Tvärtom, konkurrensen på bankmarknaden är alldeles till­räcklig för att pä elt progressivt sätt främja initiativ om nya lånekonstruk­tioner samt bibehålla och utveckla kompetens på obligalionsomrädet. 3    Riksdagen 1983184. 1 saml. nr 172

 

Prop. 1983/84:172                                                   22

Under de senaste åren har en rad fondkommissionsbolag etablerats pä den svenska marknaden. Ett skäl till dessa elableringar har varit den goda lönsamhet som följt av en livlig aktiehandel och en utveckling av nya penningmarknadsinslrumenl.

Sparbanksföreningen ser inga sakliga skäl att förändra strukturen på kreditmarknaden genom atl AP-fonden ges möjligheter att bidra till en fortsatt överflyttning av uppgifter frän banker till privata fondkommis­sionsbolag.

Sparbanksföreningen avstyrker således fondstyrelsernas förslag.

3   Rätt att ge direktlån i vissa fall

Svensk Industriförening, SHIO-Familjeföretagen, LO och fondkommis-sionsbolagen tillstyrker eller lämnar utan närmare kommentar förslaget utan erinran. Fondkommissionsbolagen tillägger dock alt direktlånemöj-ligheten är särskilt angelägen i syfte att utveckla en effektiv kreditmark­nad.

Övriga remissinstanser anför:

3.1 Bankinspektionen

Den genom förslagen längst gående förändringen av nuvarande ordning är enligt inspektionens uppfattning införandel av möjlighet för AP-fonden att lämna direkllän till privata förelag. Därmed ändras i viss män karaktä­ren av fondens verksamhet. AP-fonden har varken vid sin tillkomst eller vid senare överväganden av statsmakterna ansetts böra genom direkt kreditgivning och därmed förenad säkerhetsprövning fungera såsom kre­ditinstitut.

Första—tredje fondstyrelserna föreslog vid remissbehandlingen av kapi­lalmarknadsulredningens betänkande (SOU 1978: 11) en möjlighet för sty­relserna att lämna reverslån till större företag. Förslaget avvisades av statsmakterna med hänvisning till atl rådande ordning med mellanhandsin-stilutens och bankernas medverkan vid förmedlingen av AP-fondens me­del till låntagarna fungerade väl. Det nu föreliggande förslaget tar emeller­tid sikte på en kreditgivning till stora företag vilken är avsedd att ersätta eller komplettera obligationslån. Fondstyrelserna vill med sitt förevarande förslag undvika den stelhet och de kostnader som är förbundna med obligationslån. Man avser också att som komplement till företags obliga­tionslän kunna erbjuda län som är konstruerade med hänsyn till företagets speciella behov. Därmed förändras motiven jämfört med vad som gällde beträffande det tidigare förslaget.

Bankinspektionen har förståelse för de skäl som nu förs fram. Skälen är av praktisk natur. Samtidigt står klart att ökade risker för AP-fonden

 

Prop. 1983/84:172                                                                 23

uppstår. Eljest elimineras i stort sett fondens risker genom förmedlande institut eller ocksä föreligger den grad av trygghet som följer av bankernas emissionsansvar.

En koncentrafion av risken till AP-fonden kommer atl äga rum jämfört med vad som är fallet vid industriobligationslån vilka har viss spridning. Det förekommer emellertid för närvarande att fonden förvärvar bankernas förlagslån.

Även i fall då "betryggande säkerhet" ställs kan graden av risk vara betydande. Värdet av ställd säkerhet kan vara ovisst vid ett ev. fallisse-mang. Det gäller särskilt industrianläggningar och maskiner. Företagsin-teckning med bra underlag kan vara en bättre säkerhet i en krissituation. Ytterst måste dock den kreditgivning det här är fråga om baseras på ingående kännedom om förelaget, dess marknadssituation och framtidsut­sikter samt på förtroende för dess ledning. Det kan tilläggas att försäk-ringsinslilulen i stor utsträckning kräver bankgaranli för krediter till indu­striförelag. Därmed reduceras emellertid kostnadsfördelarna.

Om förslaget skall genomföras förutsätter det, såsom torde ha framgått, att AP-fonden förfogar över expertis för kredilbedömning och kreditupp­följning, som motsvarar bankernas, dvs. resurser jämväl för företagseko­nomisk granskning av kalkyler, för framlidsbedömningar etc.

Kravet på särskild, ställd säkerhet torde inte alltid kunna upprätthållas beroende på atl ifrägakommande förelag har s. k. negativ klausul i fråga om upptagna obligationslån eller andra krediter. Om del framlagda försla­gels intentioner skall infrias, bör därför kravet på ställd säkerhet inte vara ovillkorligt utan kunna frångås om särskilda skäl föreligger. Detta under­stryker behovet av resurser för bedömningar frän företagsekonomiska och hknande synpunkter.

Sammanfattningsvis vill inspektionen inte motsätta sig förslaget förut­satt all de av inspektionen framförda synpunkterna beaktas.

3.2 Riksförsäkringsverket

Vidare föresläs all AP-fonden skall få rätt att ge direktlån till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Dessa direktlän, som skulle utgöra ett alternativ till obligafionslån, innebär alt AP-fonden fär möjlighe­ter till mer flexibla lånekonstruktioner och kan på ett bättre sätt konkurre­ra på en marknad där bl. a. de enskilda försäkringsbolagen är verksamma.

Mot bakgrund av beskrivna konsekvenser har riksförsäkringsverket ing­et att erinra mot förslagen.

 

Prop. 1983/84:172                                                            24

3.3 Fullmäktige i riksbanken

Förslaget som nu framförs i skrivelsen att AP-fonden skall ges möjlighe­ter att lämna direktlån till privata företag är inle ny. Frågan behandlades utförligt av Kapitalmarknadsulredningen som helt avvisade tanken. I sill remissvar på Kapitalmarknadsutredningen återkom AP-fonden till denna fråga. I prop. 1978/79: 165, Den svenska kapitalmarknaden, avvisades förslaget av dåvarande departementschefen som framhöll;

"Med anledning av vad första-tredje fondstyrelserna har anfört vill jag anknyta till de principer efter vilka AP-fondsmedel i första hand kanalise­ras till kapitalmarknaden. Fondmedlen fördelas i huvudsak genom förvärv av obligationer som har bjudits ut på öppna marknaden och genom revers-långivning till olika mellanhandsinslitut som därefter i sin tur lånar ut medlen. Detta system har stora fördelar och har i stort sett fungerat väl. Genom mellanhandsinstilutens inrättande har AP-fondens organisation kunnat hällas starkt begränsad, trots den mycket omfattande kreditgiv-ningen och medelsförvaltningen. Även mellanhandsinstituten och AP-fon­den sammantagna har en föga omfattande administration i förhållande till kreditvolymen. Systemet innebär dock samtidigt all ansvaret för kredit-provningen har spritts på flera händer än om denna skulle ha skötts inom AP-fondens egen administration. Från den enskilde lånesökandens syn­punkt får det ses som en betydande fördel att flera värderingar kan göra sig gällande i mellanhandsinstitutens administrationer och styrelser än som hade kunnat ske om AP-fonden ensam hade haft hand om den individuella kreditprövningen. När det gäller AP-fondens placering i obligationslån medverkar bankerna och andra vid kreditprövningen m.m. Denna väl fungerande ordning skulle i viss mån brytas, om uppgiften att ge reverslån till företag skulle förläggas inom AP-fondens egen administration. Jag är därför inle benägen att tillstyrka första-tredje fondstyrelsernas förslag i denna del. Inte heller kan jag tillstyrka atl AP-fonden skulle kunna lämna reverslån till företag sä snart det har ställts statlig garanti för länet eller det allmänna eljest har gått i borgen för länet. Som hittills bör den möjligheten vara begränsad till statliga, kommunala eller därmed jämställda förelag och enligt min mening utnyttjas restriktivt ocksä när del gäller sädana före­tag."

De argument som departementschefen anförde i propositionen äger en­ligt fullmäktiges mening fortfarande full giltighet. Med tanke på de stora lånebehov, som staten, bostadssektorn, energisektorn och de befintliga mellanhandsinstituten har - behov som kommer att accentueras framöver - kommer AP-fondens resurser dessutom att bli väl utnyttjade. Fullmäk­tige avstyrker därför en ändring av AP-fondens reglemente pä denna punkt.

 

Prop. 1983/84:172                                                            25

3.4 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Fondstyrelserna föreslår all fonden skall fä rätt alt ge direkllän också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.

Såsom motiv för sill förslag anför fondstyrelserna alt efterfrågan på kapital via obligationsmarknaden från dessa låntagarkategorier kraftigt har minskat samtidigt som ett växande intresse från nya köparkategorier för förvärv av obligationer har kunnat förmärkas. Det har lett till minskade möjligheter för AP-fonden atl placera sitt kapital på obligationsmarknaden till marknadsmässiga villkor.

Denna situation har dock enligt fullmäktiges mening i grunden föränd­rats efter det att fondstyrelsernas skrivelse ingivits genom introduktionen av de statliga riksobligationerna. Genom statens inträde såsom låntagare pä den oprioriterade obligationsmarknaden torde AP-fondens och andra placerares önskemål om långfristig placering av sitt kapital till marknads­mässiga villkor väl kunna tillgodoses.

En utvidgning av AP-fondens rätt till direktutlåning skulle vidare kunna försvåra statens möjligheter till en långfristig finansiering av budgetunder­skottet.

Med hänsyn härtill vill fullmäktige inle tillstyrka förslaget.

3.5 Företagareförbundet

Allmänna pensionsfonden föreslår atl fonden skall ges möjHgheler att som ett alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar specialkonstruerade direktlån.

Förbundet finner alt förslaget ur kreditpolitisk synpunkt har både för-och nackdelar. Till den positiva sidan hör att ytterligare en "direkllångi-vare" uppträder på marknaden vilket kan gynna lånlagarna genom stimu­lerande konkurrens.

Till nackdelarna hör att AP-fonden inte konstruerats att vara direktlängi-vare. Det kan bli en konkurrens på olika villkor_gentemol affärs- och sparbanker om en långivare med ständig påfyllning från statsmakten upp­träder på marknaden. Därtill kommer risken att fondens pengar som är avsedda atl trygga pensionerna används så att kravet på fullgod säkerhet sätts åt sidan vilket allvarligt kan skada allmänhetens förtroende för AP-systemet. Dessutom råder fortfarande oklarhet om AP-systemets roll i samband med de kollektiva löntagarfonder som förväntas införda fr, o. m, den 1/1 1984.

Mot denna bakgrund avstyrker förbundet förslaget att ge AP-fonden möjlighet att ge direktlån och föreslår i stället att frågan överföres till kommittén (Fi 1983:06) med uppdrag all se över kredilmarknadens struk­tur.

 

Prop. 1983/84:172                                                   26

3.6      Landstingsförbundet

Landstingsförbundets styrelse anser det angelägel att sådana ändringar vidtas i reglementet för AP-fonden att intentionerna bakom reglementet uppfylls. Styrelsen tillstyrker därför fondstyrelsernas förslag att fonden skall ges möjligheter all som elt alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntagare med stora och långsiktiga investeringar specialkon­struerade direktlän.

Mot beslutet anmälde Anita Estberger, Karl Leuchovius, Bengt Moll-siedt, Birger Rosell och Lars Olof Torfgård följande reservation:

"Landstingsförbundets styrelse anser det angeläget atl sådana ändringar vidtas i reglementet för AP-fonden att intentionerna bakom reglementet uppfylls. Styrelsen ställer sig emellertid inte bakom förslaget alt fonderna ges möjligheter att som ett alternativ till obligalionsförvärv erbjuda lånta­gare med stora och långsikliga investeringar specialkonstruerade direkt­lån."

3.7     Svenska bankföreningen

Bankföreningen kan för sin del inte finna atl de av AP-fonden anförda skälen - nämligen minskande marknadsandel för AP-fonden, obligations­lånens "mellanhandsprovisioner" samt reduktioner av tecknade obliga-lionsbelopp - utgör grund för all AP-fonden skulle få den föreslagna rätten alt ge direkfiån. Bankföreningens ställningstagande baseras på följande förhållanden:

-     AP-fondens minskande andel av kreditmarknaden beror givelvis på att AP-fondens kapitalresurser har vuxit långsammare än den totala kredit­marknaden. Denna utveckling skulle inte ändras till följd av att AP-fonden fick ökad rätt alt ge direkfiån som alternativ till andra placeringar.

-     Ökade direkllånemöjligheler behövs inte för all AP-fondens resurser skall utnyttjas. Även om vissa obligalionslåneteckningar har reducerats, såsom framhålls i skrivelsen, råder ingen brist pä alternativa placerings-möjligheter för AP-fonden enligt nuvarande reglemente.

-     AP-fondens placeringar av pensionspengarna skall vara riskfria, med undantag för de avgränsade medel som Fjärde AP-fonden placerar i aktier m.m.

-     Grunden för AP-fondens placeringar är den från början fastställda principen atl utlåningen skall ske indirekt genom förvärv av obligationer eller genom lån till kreditinstitut. Fonden skall inle vara ansvarig för utlåningens slutliga fördelning mellan låntagarna annat än i vissa speciella, noga avgränsade och lätt definierade undantagsfall. Härigenom undviker man alt AP-fonden behöver bygga upp en egen specialistorganisation för kredilbedömning, säkerhetsprövning, långsiktig bevakning av förelagels utveckling och kreditbehov som dubblering till den omfattande kompetens

 

Prop. 1983/84:172                                                   27

pä detta område som redan finns över hela Sverige i de kreditinstitut där låntagarna har sina vanliga krediter och övriga affärer.

Denna princip fastslogs ånyo i kapitalmarknadsutredningens betänkande 1978 där del framhölls: "Den direkta långivningen mot revers bör inle utvidgas till andra låntagargrupper" (SOU 1978: 11, sid. 469).

-     Förslaget i skrivelsen skulle medföra stora svårigheter att i reglemen­tet på ett tillfredsställande sätt avgränsa och definiera AP-fondens rätt att ge direkllän. Förslaget till lydelse i 12 § fjärde stycket ger AP-fonden sä gott som obegränsade direkllånemöjligheler.

-     De föreslagna direktlånen från AP-fonden skulle - som också fram­hålls i bankinspektionens yttrande — oundgängligen medföra kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning, säkerhetsbevakning, täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning förmoda att dessa kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande "mellanhandsprovisioner" vid obligationslånen. Bankernas medverkan vid obligationsemissioner baseras på ett rikstäckande nät av kontor och kunnig personal, som genom löpande affärer har god kännedom om förelagen. Förelagens lånekostnader skulle således inte bli lägre genom AP-fondens förslag.

-     AP-fondens uttalande om alt obligationslånekonstruklionens stelhet bidragit till att minska denna låneforms attraktivitet ägde sin riktighet under den tid, fram till april 1980, då riksbanken detaljstyrde emissionsvill­koren. Därefter har, enligt bankernas erfarenhet, villkoren kunnat varieras och anpassas så, att förelagens intresse för obligationslän i detta hänseen­de inle minskat.

-     AP-fondens tilltänkta direkllånemöjligheler skulle, i strid mot syftet med fonden, kunna leda till en ändring av strukturen pä kredilmarknaden i det atl gränsen mellan banker och AP-fonden skulle komma att förskjutas. Statsmakterna har nyligen i annat sammanhang - under hänvisning till pågående utredning om strukturen på kreditmarknaden — avvisat förslag om förhållandevis obetydliga organisatoriska ändringar inom kreditväsen­det. Del finns därför inte anledning att nu särskilt genomföra den av AP-fonden föreslagna ändringen.

Av ovannämnda skäl avstyrker bankföreningen den föreslagna direkl-lånemöjligheten.

3.8 PK-banken ansluter sig till Bankföreningens yttrande med följande kompletterande synpunkter

Banken har förståelse för all AP-fonden med oro ser andelen industrilån av placeringarna nedgå, dels därför att staten lar en allt större del av låneutrymmet (delas med andra placerare) dels för atl antalet obligations­lån minskar och AP-fondens andel av dessa nedgår i takt med all nya placerarkalegorier uppträder på marknaden. Denna minskning av långiv­ningen kan rent kvantitativt ersättas med ökad långivning till staten, vilket

 

Prop. 1983/84:172                                                                 28

dock rrienligl påverkar ekonomins tillväxt på sikt och därmed förutsätt­ningarna för pensionsulbelalningar. Sannolikt har dock även den rena reversulläningen till företagen minskat. Botemedlet torde vara större in­vesteringsbehov och låneeflerfrägan hos industrin och därav ökat antal obligationsemissioner.

Elt sätt atl öka AP-fondens kreditgivning till näringslivet utan att öka risklagandet vore att ändra den regel i reglementet, som nu begränsar reverslångivningen mot slalsgaranti till enbart stats- och kommunägda bolag och atl sålunda låta även andra företag få låna mot revers försedd med statlig borgen.

Vi anser inte att placeringar av pensionspengar helt kan göras riskfria genom köp av industriobligationer. Detta skulle innebära en praktisk ga­ranti av emissionsbanken (-erna) under lånens löptid, vilken rimligen ej kan begäras av AP-fonden eller andra placerare. Vore så fallet skulle lånevillkoren närmast sammanfalla med villkoren för bankernas egen upp­låning. AP-fonden måste därför i likhet med andra placerare kunna göra egna bedömningar av obligalionsläntagarens kredilvärdighet. I de fall lån­tagaren ofta uppträder pä obligationsmarknaden torde AP-fondens känne­dom om låntagarens ställning och utsikter vara i paritet även med de kreditinslitut, som förmedlar obligationsemissioner.

3.9 Svenska kommunförbundet

Enligt styrelsens mening är det viktigt atl AP-fondens reglemente är ändamålsenligt utformat, så att konkurrensen pä kapitalmarknaden bibe-hålles och AP-fondens kreditkapacilet utnyttjas pä bästa möjliga sätt.

Styrelsen har därför inget att erinra mot förslaget att fonden ges möjlig­heter att som elt alternativ till fondens obligationsförvärv erbjuda låntaga­re med stora långsiktiga investeringar specialkonstruerade direkta län. Förslaget innebär alt AP-fonden kan delta i konkurrensen på en marknad där de enskilda försäkringsbolagen redan är verksamma.

Emellertid skulle förslaget om att ge direktlån även till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar kunna komma alt leda till försäm­rade länemöjligheter för kommunerna eftersom dessa lån liksom kommu­nernas reverslån innefattas i AP-fondens oprioriterade utlåning.

I dagslägel är efterfrågan på kredit från såväl industri som kommuner svag. I elt läge med en högre aktivitet i ekonomin kommer konkurrensen om den oprioriterade utlåningen att hårdna. Enligt styrelsen, kommer detta emellertid atl ske även med nuvarande placeringsregler. Någon nämnvärd försämring för kommunerna torde därför inte förslaget innebä­ra.

 

Prop. 1983/84:172                                                            29

3.10 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen vill peka pä att den grundläggande principen för AP-fondens placeringar är indirekt utlåning genom obligafionsförvärv eller genom lån till vissa kreditinstitut. Del är avsikten alt organisationen skall vara begränsad och inte byggas upp för omfattande hantering av frågor rörande kreditvärdering, säkerheter, bevakning av låntagarnas utveckling etc.

Enligt föreningens uppfattning innebär förslaget om direktlån att dessa grundläggande förutsättningar ändras. Långfristiga direktlån innebär bl. a. betydande bindningar mellan AP-fonden och lånlagarna under lånens löp­tid - bindningar som inte uppkommer vid innehav av låntagarnas obliga-fioner. En sådan utveckling medför efter hand även oklara gränsdragningar mellan AP-fondens verksamhet å ena sidan och bankers och andra instituts verksamhet å andra sidan.

Föreningen vill också erinra om att kapitalmarknadsulredningen i sitt betänkande (SOU 1978:11) framhöll bl.a. "... atl de nuvarande princi­perna för fondförvaltning inte bör överges för kanaliseringsformer som förutsätter att en administration inom fonden byggs för kreditprövning. Fondförvaltningen bör således alltjämt i huvudsak bygga pä förvärv av obligationer pä öppna marknaden och anlitande av mellanhandsinstitut". Vidare säger utredningen "Den direkta långivningen mot revers bör inte utvidgas till andra låntagargrupper".

Sparbanksföreningen är inte beredd alt tillstyrka förslaget om rätt att ge direktlån.

3.11 Sveriges allmänna hypoteksbank

AP-fonden konstaterar i sin skrivelse, atl dess andel i kreditgivningen på den organiserade kapitalmarknaden minskat kraftigt under senare år och föreslär att fonden fär rätt all lämna skräddarsydda direkllän till privata förelag med stora och långfristiga investeringar. Mot denna bakgrund är del förklarligt, all AP-fonden nu önskar öka sina möjligheter all operera aktivt och flexibelt på kapitalmarknaden. De privata försäkringsbolagen har redan denna möjlighet och förenar därigenom låntagarens önskemål om individuella lånekonstruktioner med den egna ambitionen all fä till­räcklig avkastning pä utlånat kapital. Banken delar AP-fondens uppfatt­ning all fonden bör få samma möjligheter som försäkringsbolagen att lämna direktlän och tillstyrker förslaget i denna del.

3.12 Sveriges föreningsbankers förbund

SFF anser inte atl AP-fonden framfört bärande skäl för sitt förslag att AP-fonden skall få rätt att ge direktlån. Dessa skäl anges vara minskande marknadsandel för AP-fonden, obligationslånens "mellanhandsprovi-4   Riksdagen 1983/84. 1 saml. nr 172

 

Prop. 1983/84:172                                                   30

sioner" samt reduktioner av tecknade obligationsbelopp. Innan SFF när­mare utvecklar sitt ställningstagande vill SFF deklarera all AP-fondens förslag om direkfiån f. n. inle i någon större utsträckning inom förenings-banksrörelsen skulle beröra den verksamhet som bedrivs. De direktlån som AP-fonden avser är av den storleksordning som endast undanlagsvis förekommer inom föreningsbanksrörelsen. AP-fondens direktlån skulle således i första hand konkurrera med de stora affärsbankernas kreditgiv­ning, i mindre omfattning med övriga bankers kreditgivning. SFF baserar emellertid sin ståndpunkt på principiella överväganden. En rad skäl kan anföras mot AP-fondens förslag.

1.    AP-fondens placeringar av pensionspengarna skall vara riskfria, med undanlag för de medel som fjärde AP-fonden placerar i aktier m. m. Direkl­län till förelag är givelvis inle ur AP-fondens synpunkt en riskfri placering. Därför måste en placering i industriobligationer vara en betydligt säkrare placering (i praktiken riskfri) än en direktkredit.

2.    De föreslagna direktlånen skulle - som även framhålls av såväl bankinspektionen som Svenska Bankföreningen - oundgängligen medföra kostnader för kreditbedömning, säkerhetsprövning, säkerhetsbevakning, täckande av förlustrisker etc. Det finns ingen anledning förmoda att dessa kostnader i AP-fonden skulle bli lägre än nuvarande "mellanhandsprovi­sioner" vid obligationslänen. SFF har för sin del svårt att tro - såsom AP-fonden gör - att AP-fonden skulle kunna klara av dessa uppgifter inom ramen för befintliga personalresurser. Tvärtom tror SFF all AP-fonden skulle behöva bygga upp en egen specialistorganisalion för kredilbedöm­ning, säkerhelsprövning, långsiktig bevakning av företagens utveckling och kreditbehov. Detta skulle innebära en dubblering till den omfattande kompetens pä detta område som redan finns över hela Sverige i de banker där låntagarna har sina vanliga krediter och övriga affärer. SFF befarar vidare atl uppbyggnaden av en sådan specialistorganisation i AP-fonden i ett senare skede skulle föda krav på all AP-fonden skulle få de direktlån av mindre omfattning med hänsyn bl. a. till atl kompetens och resurser dä redan finns i AP-fonden.

Successivt skulle härigenom AP-fondens direktkreditgivning bh allt mer snarlik bankernas. En sådan utveckling skulle helt strida mot intentionerna med AP-fondens verksamhet.

3.    Direkllånemöjligheler för AP-fonden skulle kunna leda till en ändring av strukturen på kreditmarknaden. SFF anser atl mer genomgripande förändringar i verksamhetsbetingelserna för befintliga parter på kredit­marknaden inte bör genomföras innan den nyligen tillsatta utredningen angående översyn av strukturen på kreditmarknaden avslutat sill arbete.

4.    Vad AP-fonden anfört om dess minskande andel av kreditmarknaden saknar betydelse som argument för att ge AP-fonden möjligheter till direkt­lån. Alt AP-fonden minskat sin andel av marknaden beror självfallet på att AP-fondens kapitalresurser vuxit långsammare än den totala kreditmark-

 

Prop. 1983/84:172                                                   31

nåden. Givetvis skulle denna utveckling inte påverkas av att AP-fonden fick ökad rätt all ge direkfiån som alternafiv till andra placeringar.

SFF anser således av anförda skäl att AP-fondens framställning om möjligheten till direktlån bör avstyrkas.

3.13    Sveriges Industriförbund

En grundläggande princip för Allmänna Pensionsfondens utlåning är att den i allt väsentligt skall kanaliseras via redan befintliga insfitul. Föränd­ringarna pä kreditmarknaden har inle varit av den arten atl denna grund­läggande princip bör frångås. Om utvecklingen pä obligationsmarknaden filLfälliglvis blir sådan att fonderna inte kan placera sina medel där finns alltid möjligheten för fonderna att placera medlen i bankerna för vidare förmedling till näringslivet. Fonderna kan inle förväntas på ett mera effek­tivt säll förmedla krediter till näringslivet än vad bankerna redan gör i dagslägel. Del har heller inle varit meningen med fondernas placeringar. Sveriges Industriförbund avvisar därför förslaget att AP-fonden skall få möjligheter att ge direkllän till företag.

3.14    SACO/SR

Beträffande fondstyrelsernas förslag atl fonden skall få rätt all ge direkt­lån också till privata svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar vill organisafionen anföra följande. Det är i och för sig önskvärt att AP-fonden fär möjligheter till ökad marknadsanpassning i sin lånegivning i enlighet med förslaget. En mer marknadsanpassad avkastning ligger i AP-fondsy-stemets och därmed pensionslagarnas intresse.

Samtidigt anser SACO/SR det angeläget atl sädana direktlän fär en begränsad omfattning så att en omfattande kreditprövningsadminislralion vid AP-fonden kan undvikas. Direkfiänegivningen bör vidare begränsas sä att den inte går ut över mellanhandsinstitutens verksamhet.

Vad gäller övriga förslag som framförs i skrivelsen har SACO/SR inte något all erinra.

3.15    Konungariket Sveriges sladshypotekskassa

Kassastyrelsen anser också atl den kritik som riktas mot obligations­låneformen delvis är berättigad. Det är riktigt att det funnits slelheter och brist på konkurrens mellan bankerna när det gäller villkoren vid emissio­ner. Styrelsen vill dock samtidigt erinra om atl det är först de senaste tre åren som bankerna har haft frihet att sätta räntorna pä opriorilerade obligationer som det här är fråga om. Vidare har del senaste året tekniken för emissionerna ändrats i väsentliga avseenden med större inslag av konkurrens mellan bankerna. Sladshypoteks senaste femåriga obligations-

 

Prop. 1983/84:172                                                   32

lån är ett exempel pä detta. Därtill kommer en lång rad nya varianter pä emissioner av kapilalmarknadsreverser och certifikai som skett under år 1983. Även emissionen av riksobligationer kommer atl påskynda utveck­lingen mot en väl fungerande obligationsmarknad. Det finns därför ingen anledning att ta den tidigare stelheten på obligationsmarknaden fill intäkt för en väsentlig ändring i AP-fondens roll på kapitalmarknaden. Genom att AP-fonden själv tecknar den övervägande delen av alla oprioriterade obli­gationer som emitteras så finns betydande utrymme för initiativ från AP-fonden att själv påverka emissionstekniken.

Obligationer, certifikai och kapitalmarknadsreverser har den egenska­pen gemensam att de utgör marknadspapper. De utbjuds offentligt av kända låntagare till kända villkor. Direktlänen av den typ, som fondstyrel­serna avser, lämnas i motsats till detta i princip utanför marknaden, i en sektor av ofullständig information om räntesatser, risknivå och andra relevanta villkor. Kassastyrelsen vill därför som sin principiella stånd­punkt framhålla alt den samlade kreditmarknadens effektivitet bäst främ­jas av ett utnyttjande sä längt möjligt av marknadsinstrument i långivning­en. Kassastyrelsen har i konsekvens härmed inget att invända mot att AP-fondens placeringsreglemente utvidgas så att fonden kan placera även i obligationer för vilka fondkommisionärer står som förmedlare.

I fondstyrelsernas skrivelser anges de höga marginalerna i mellanhands­instituten och de höga kostnaderna för obligalionsutgivning som argument för en ökad volym direktlån. Konkurrensen i kapitalmarknaden skärps nu påtagligt. En läng väl fungerartde obligationsmarknad är på väg att utveck­las. När konkurrensen pressat ner marginalerna på kapitalmarknaden kommer för försäkringsbolagen obligationsköp atl framstå som ett mer konkurrenskraftigt alternativ till direklutlåning. I detta läge vore det ett steg tillbaka om denna utveckling avbröts genom att den största obliga-lionsköparen på marknaden övergick till direktlångivning. Genom AP-fondens minskade relativa betydelse skapas också bättre förutsättningar att utveckla en fungerande kapitalmarknad än när AP-fonden ensam domi­nerade.

En väg att ytteriigare öka konkurrensen på marknaden vore att alla mellanhandsinslitut lånade mot enbart obligationer och andra marknads­papper i stället för att rekvirera pengar direkt hos AP-fonden.

Atl själv ge ut marknadspapper är något som i princip endast de största låntagarna kan göra. För de mänga mindre och medelstora låntagarnas del krävs däremot någon mellanhand, av det slag som stadshypoteksinstitu-tionen representerar inom sin sektor. Mellanhanden tar upp län via obliga­tioner och andra marknadsinslrument och lånar i sin tur ut till de slutliga låntagarna på kända och jämförbara villkor. Antalet sådana mellanhands­institut har ökat kraftigt och konkurrensen dem emellan hårdnar i takt med att olika administrativa regleringar minskar. Något problem att slussa de stora placerarnas medel vidare inom ramen för en organiserad marknad kan därför inle heller sägas föreligga i fråga om de mindre låntagarna.

 

Prop. 1983/84:172                                                   33

Kassastyrelsen vill med det anförda inte förneka att även stora företag kan ha behov av "skräddarsydda" projektlån inom industrisektorn av ett slag som inle passar så väl för marknadsinslrument. Det vill emellertid synas som om detta är den uppgift för vilken Sveriges Investeringsbank speciellt inrättats. Mot bakgrund av atl nämnda institution enligt egna uppgifter har svårt atl finna efterfrågan pä sina tjänster, förefaller knappast behovet av ytterligare längivare inom denna nisch så stort att det motiverar en sådan principiell ändring av AP-fondens inriktning som direktlänen skulle innebära. Visserligen kan AP-fonden redan i dag enligt sitt regle­mente lämna direktlån till statliga och kommunala företag, men dä endast med statens eller kommunens borgen, dvs. i fall där ingen som helst kreditbedömning behöver göras. Det handlar alltså i princip snarare om en indirekt utlåning till den offentliga sektorn än om verkliga företagslån.

AP-fonden har byggts upp på principen alt pengarna skall placeras i obligationer eller som utlåning via mellanhandsinstitul. Öppnades möjlig­het för AP-fonden till direktutlåning torde pä sikt mellanhandsinslitutens ställning pä marknaden väsentligt reduceras. Stadshypotek erbjuder såle­des i dag finansieringslösningar för stora projekt inom hotell- och affärsfas-lighetsseklorn. Denna utlåning finansieras genom upplåning pä marknads­mässiga villkor. Genom den föreslagna ändringen skulle AP-fonden kom­ma att direkt konkurrera med stadshypoteksinslitutionen inom denna sek­tor. Detsamma skulle bli fallet för övriga mellanhandsinstitut inom deras respektive områden I.ex. Skeppshypotek, Investeringsbanken etc.

AP-fonden är en mycket speciell institution pä kapitalmarknaden. Dess avkastning påverkar inte pensionsförmånerna och i praktiken inte heller avgiftsnivån i systemet. En skicklig kapitalförvaltning gör inte alt den kan dra till sig större resurser och en mindre skicklig förvaltning leder inte till någon kapitalflykt från fonden. En sådan institution kan aldrig sägas kon­kurrera pä lika villkor med andra som på ett eller annan sätt ändå ytterst är underkastade en extern kontroll av effektiviteten i sin verksamhet. Det går inle att bortse från alt den föreslagna ändringen kan öka risken för påtryck­ningar pä AP-fonden alt i vissa fall tillämpa en lägre ränta än som är marknadsmässigl betingad. Fondstyrelsernas argument alt rätten till di-rektlängivning krävs för atl fonden skall kunna konkurrera med andra placerare på lika villkor har därför enligt kassastyrelsens mening inle den tyngd som del skulle kunna ha för en institution av principiellt annan karaktär. Inte heller på denna grund anser därför kassastyrelsen atl det finns tillräckliga skäl atl nu frångå den bedömning som gjorts ända sedan AP-fondens tillkomst, dvs. atl fondens långivning - bortsett frän en viss begränsad återiänerält - bör kanaliseras via marknadsinslrument och atl fonden inle skall bygga upp någon egen organisation för kreditbedömning och kredilbevakning.

Skulle AP-fonden fä möjlighet till direktutlåning finner kassastyrelsen det angeläget atl placeringsreglementel innehåller sädana regler all man

 

Prop. 1983/84:172                                                   34

garanterar så långt möjligt lika konkurrensvillkor mellan AP-fondens di-rektutlåning och mellanhandsinstitutens kreditgivning. Ett krav bör såle­des vara att AP-fonden offentliggör de villkor — både vad avser säker­heter, riskbedömning och räntesatser - till vilka den lånar ut.

Sammanfattningsvis avstyrker alltså kassastyrelsen den föreslagna änd­ringen i AP-fondens reglemente som skulle öppna möjlighet för fonden att lämna direktlän till förelag mot säkerhet i fast eller lös egendom.

3.16 Sveriges investeringsbank

Fondstyrelserna understryker i sin skrivelse att förvaltningen alltjämt skall bygga på en decentraliserad kreditgivning och utan behov av centrala resurser för omfattande kreditprövning saml att det strikta säkerhetskravet på placeringar likaledes skall bestå.

Banken konstaterar sålunda atl man frän AP-fondens sida förutser en fortsatt finansiering med fondernas medel av den kreditgivning som be­drivs av de s.k. mellanhandsinstituten. Dessa skiljer sig emellertid från varandra. Banken är del mellanhandsinstitut som har det största risktagan­det i sin kreditgivning. Ett uttryck för detta extraordinära risktagande är naturligtvis därmed oundvikligen förenade kundförluster. Dessa är också för bankens vidkommande betydligt större än för affärsbankerna och andra mellanhandsinstitul. För I.ex. utvecklingsprojekt, vars finansiering är en av bankens centrala näringspolitiska uppgifter, kan förlustriskerna beräk­nas till ca 20% av utbetalda belopp.

För atl kunna vidmakthålla denna av statsmakterna angivna kreditgiv­ning är en stor kredilvolym med myckel begränsat risktagande nödvändig.

Den i ovannämnda skrivelse framförda begäran om ökad direkt kredit­givning från AP-fondens sida skulle enligt bankens uppfattning innebära elt potentiellt bortfall av den kreditvolym, som motsvaras av det slag av krediter som fortsättningsvis direkt skulle kunna lämnas från AP-fonden. För alt ytterligare belysa detta har inom banken gjorts en sammanställning per mitten av november i är av volymen av krediter pä SEK 25 milj. och däröver. Totalt talar vi här om ca SEK 3,9 miljarder, dvs. ca 75% av bankens totala kreditvolym. Siffran kan dock reduceras om man undantar vissa län som, trots storieken, knappast skulle komma alt kunna beviljas av AP-fonderna. Efter en sådan redukfion kan konstateras atl ca SEK 3,2 miljarder eller något över 60% av bankens kreditvolym utgörs av krediter till låntagare, där man med rimligt beaktande av AP-fondens högt ställda säkerhetskrav skulle kunna förutsätta att en direkt kreditgivning skulle kunna komma till stånd.

Skulle denna betydande volym av bankens kreditgivning med begränsat risktagande bortfalla eller starkt reduceras skulle det innebära ett sådant kraftigt bortfall av bankens räntenetto att förutsättningarna för bankens verksamhet radikalt skulle rubbas.

 

Prop. 1983/84:172                                                   35

För denna verksamhet har bankens styrelse fastlagt som riktlinje, alt bankens realkapital skall behällas intakt och att ett belopp, motsvarande en utdelning av ca 3% på det egna kapitalet, reserveras för de förluster som är oundvikliga vid finansieringen av utvecklingsprojekt och andra högriskprojekt.

En betydande minskning av volymen lågriskkrediter, som AP-fondens förslag innebär för bankens vidkommande, medför antingen atl banken ej kan viktmaklhålla sitt realkapital och/eller alt den tvingas avsevärt minska de högriskengagemang som är bankens näringspolitiska raison d'étre.

Man kan naturligtvis tänka sig att ett bortfall av den stora volymen lägriskkrediter kompenseras genom ökade räntemarginaler på högriskkre­diterna. Del i sin tur förutsätter emellertid antingen en beredskap hos företagen atl låna till högre räntor (vilket marknaden icke accepterar) och/ eller lägre räntor för bankens upplåning. Del sistnämnda alternativet bör dock ses mot bakgrund av att bankens upplåning numera sker endast hos AP-fonden (i princip till samma räntor som AP-fonden lar av andra) samt atl AP-fondens anpassning av sina ullåningsränlor till räntan för opriorite­rade statslån under senare lid även inneburit en stark minskning av ban­kens räntemarginaler.

Här namnes alltså två samverkande faktorer dels att AP-fonden genom direktkreditgivning kan komma att överta en stor del av den kreditvolym som av banken bedöms som relativt säker och vars räntenetto bär upp den mer riskbelonade delen av verksamheten, dels ock att räntemarginalen för den kvarvarande delen av kreditgivningen väsentligt kommer atl krympa.

En länkbar lösning av dessa problem vore alt banken kom alt bli ett kredilutredande och kredilhandläggande organ för eller inom AP-fonden. Del skulle dock förutsätta atl AP-fonden ytterst påtog sig ansvaret för bankens verksamhet enligt ägarnas intentioner.

Ett annat alternativ vore all banken åter aktiverade sig om låntagare på de internationella kapitalmarknaderna såsom skedde under 1970-lalel. Dessa utländska lån har emellertid, främst pä grund av devalveringarna, åsamkat banken förluster, som idag är ackumulerade till ca SEK 850 mkr. Mot bakgrund av dessa erfarenheter kommer banken icke atl låna utom­lands utan kurssäkring.

Ett säll alt lösa kurssäkringsfrägan vore att banken för de sålunda frän ullandel upplånade medlen betalade en ränta som vid uppläningstillfället kan anses motsvara vad en skälig uppläningskostnad i AP-fonden borde vara. Skillnaden mellan denna räntekostnad och den för varje upplåning fastställda skulle avsättas till en kursregleringsfond. Medel ur denna fond skulle sedan användas för täckande av erforderliga reserveringar för valu-lakursförluster i boksluten eller räntekostnader som kom atl överstiga den för respektive upplåning fastställda referensräntan. Staten skulle sedan utfärda garanti för eventuella underskott i denna fond. Eventuella över-eller underskott skulle efter viss lid avräknas och regleras.

 

Prop. 1983/84:172                                                   36

Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla all AP-fondens förslag inle i första hand prövas utifrån de effekter det har pä Sveriges Investerings­bank. Förslaget bör prövas pä sina egna enligt styrelsens uppfattning goda meriter.

Sedan delta väl är klarlagt är det likväl uppenbart att AP-fondens förslag pä sikt drastiskt ändrar förutsättningarna för bankens verksamhet. Visser­ligen är samarbetet mellan AP-fonden och banken gott, men ingen institu­tion kan i längden bygga sin existens pä en välvillig attityd frän en annan institution. Därför ser styrelsen i praktiken bara två möjligheter alt vid­makthålla verksamheten hos Investeringsbanken: atl anfingen inslituliona-lisera samarbetet mellan AP-fonden och Invesleringsbanken eller att Inve­steringsbanken med stöd av statliga kurssäkringsgarantier sköter sin upp­låning utomlands.

4   Rätt att förvärva fastighet för bedrivande av fondstyrelsernas verksamhet

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av bankinspektionen, full­mäktige i riksbanken, Förelagareförbundet, Landstingsförbundet, Bank­föreningen, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen. Svensk Industri­förening, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges föreningsbankers för­bund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund, SACO/SR, Ko­nungariket Sveriges stadshypotekskassa, LO samt fondkommisionsbola-gen.

5    Ändrade regler för återiån och refinansieringslån

Bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskonloret. Svenska sparbanks­föreningen. Svensk Industriförening, SACO/SR, LO och fondkommisions-bolagen lämnar utan närmare kommentar förslaget utan erinran.

Företagareförbundet tillstyrker förslaget förutom vad gäller räntan för refinansieringslån dä delta enligt förbundet skulle medföra försämringar för företagen.

Övriga remissinstanser anför:

5.1 Fullmäktige i riksbanken

Ålerlånesystemel har diskuterats i många sammanhang. Kapitalmark­nadsutredningen föreslog atl återiänen skulle avskaffas. Metoden för alt fastställa äterlåneräntan har ändrats flera gånger. Enligt fullmäktiges me­ning bör AP-fonden, på sätt som framhålls i skrivelsen, själv fä bestämma denna räntesals. Fonden bör ocksä själv kunna forma villkoren så att

 

Prop. 1983/84:172                                                   37

återiänen får en medel- eller långfrisfig karaktär och ej utvecklas till rena penningmarknadslån. Bankofullmäklige förutsätter givelvis alt villkoren för äteriån inte görs så inattraktiva att det inte längre blir intressant för företagen atl utnyttja länen. De förslag till ändringer som gäller ålerlån vill fullmäktige helt tillstyrka.

5.2     Landstingsförbundet

Om AP-fondens kreditkapacilet skall utnyttjas på bästa möjliga sätt är det nödvändigt atl begränsa refinansieringslånen, eftersom dessa redu­cerar AP-fondens långfristiga kapital. Styrelsen tillstyrker därför att vill­koren för refinansieringslån anpassas så atl länen blir mer likvärdiga med investeringskrediler som förmedlas av kapitalmarknadsinslitutel. Härige­nom torde en ökad konkurrensneutralitet kunna uppnås på denna del av kapitalmarknaden.

5.3     Svenska bankföreningen till vars yttrande PK-banken ansluter sig

Bankföreningen tillstyrker AP-fondens förslag att rätten att bevilja äter­iån begränsas fill affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker.

Återlånerätt för staten och kommuner

Refinansieringslån avseende äteriån till kommuner och landstingskom­muner har redan tidigare begränsats till totalt 100 miljoner kronor per kalenderår. Bankföreningen anser atl denna begränsning har försvårat äterlänehanleringen på grund av urvalsproblem inom beloppsramen och därför bör avskaffas. Om så inte bedöms möjligt eller lämpligt, vill bank­föreningen inte motsätta sig AP-fondens förslag atl helt avskaffa aterlåne­rätten för staten och kommuner.

Räntanför refinansieringslån

AP-fonden föreslår att räntan på refinansieringslån skall "fastställas av fondstyrelsen" (enligt förslaget till lydelse i reglementet, 15 §). I skrivelsen anges atl räntan "skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Industrikredit".

Företagens inbetalade ATP-avgifter motsvarar medel som - om inte ATP-systemet hade införts - till stor del skulle ha fonderats inom företa­gen och därmed kunnat användas i verksamheten på samma sätt som egna medel. Detta var huvudanledningen till att återlånesystemel infördes så atl företagen fick rätt att låna tillbaka viss del av de inbetalade ATP-avgif-lerna. Mot denna bakgrund anser bankföreningen det viktigt att villkoren för ålerlån inte görs så inattraktiva, I.ex. genom ränlesättningen på ban­kernas refinansieringslån i AP-fonden, att del inte längre är intressant för företagen alt utnyttja lånen.

 

Prop. 1983/84:172                                                   38

Återiänen har varit en för förelagen mycket vikug och väl fungerande finansieringskälla. Under de senaste åren har dock flera åtgärder vidtagits som försämrat återiånesystemet för företagen. Räntan på refinansierings­lånen knöts fr.o.m. 1980 till statsobligationsräntan, vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återiänen än enligt tidigare regler. Vidare har riksbanken - under den tid dä likviditetskrav för bankerna alltjämt tilläm­pades — beslutat att även refinansieringslån skulle omfattas av likviditets­krav. Dessutom inräknas återiänen i den bankutläning som riksbanken begränsar genom rekommendationer eller utläningsreglering.

AP-fondens förslag skulle innebära en ytterligare försämring för förela­gen av återiånesystemet. Bankföreningen avstyrker därför förslaget.

Bankföreningen vill påpeka att den senaste lidens emission av opriori­terade slalsobligtioner, "riksobligationerna", och liknande lån framöver, kan skapa oklarhet om innebörden av nuvarande lydelse i 15 §. Lydelsen i 15 § andra stycket bör därför ändras till "räntesatsen för senast i Sverige utgivna tioåriga, prioriterade slalsobligalionslån, om ej regeringen fast­ställt annan räntesats".

Regler om amorteringar

AP-fonden föreslär att återlänens amorteringar fixeras till en bestämd andel per år.

Bankföreningen anser alt förslaget skulle medföra en ytterligare försäm­ring för låntagarna. Frihet att säga upp återiänen bör därför även fortsätt­ningsvis föreligga. Åtminstone bör detta gälla vid räntejusteringstillfällena.

Bankföreningen avstyrker därför AP-fondens förslag beträffande amor­teringar och förordar att lydelsen i 16 § bibehålles oförändrad.

5.4 Svenska kommunförbundet

Om AP-fondens kreditkapacitet skall utnyttjas på bästa möjliga säll är det, enligt styrelsens mening, nödvändigt all begränsa refinansierings­lånen, eftersom dessa reducerar AP-fondens långfristiga kapital. Enligt fondstyrelserna kan återiänen betraktas som en finansieringsform för ban­kerna snarare än en lånekälla för t. ex. de avgiftsbelalande företagen, vilket strider mot de ursprungliga intentionerna. Fondstyrelserna föreslår inte att återiänen helt avskaffas men väl en ändrad räntesätlning så att AP-fonden inte skall åsamkas förluster pä återiänen jämfört med långivning till exempelvis Induslrikredit. Styrelsen har därför inle något alt invända mot atl räntan på de refinansieringslån som fondstyrelserna lämnar fill ban­kerna för deras återlånegivning skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning till exempelvis Induslrikredit. För närvarande är räntesättningen pä refinansieringslån lika med räntan för senast utgivna långfristiga statslån.

 

Prop. 1983/84:172                                                   39

Bankerna fungerar i äterlänesyslemet som ett mellanhandsinstitul - de påtar sig kreditrisken och tillgodogör sig en marginal. Hur stor marginal banken tar ut beror på låntagarens förhandlingsposition. Stora företag och eventuellt stora kommuner kan pressa ned marginalen till elt par tiondels procentenheter medan små kommuner torde få betala runt 1 å 1,5 procent­enheter. Redan i dagslägel kan således återiänen te sig dyrare för vissa låntagare än direktlän i AP-fonden.

Från och med mars 1983 är bankernas refinansieringslån likvidilelsgrun-dande. Utlåningen räknas ocksä in i bankernas övriga utlåning. Tillämp­ningen av höga likviditetskvoter och ullåningsrekommendationer har gjort atl bankernas benägenhet att bevilja återiån kraftigt minskat hittills i år. Den 22 september i år avskaffades dock likviditetskvoiskraven gentemot bankerna, men ufiåningsrekommendalionerna kvarstår.

För kommunernas del begränsades återiånerätten till 100 mkr. per är frän och med 1982. Hittills i år har 3 kommuner utnyttjat återiänen mot 35 kommuner under 1982.

Fondstyrelsernas förslag att kommunernas återstående återlånerätt slo­pas är närmast alt betrakta som en formsak. Förslaget om en mer mark­nadsanpassad ränta på återiänen torde leda till atl återiänen blir mindre attraktiva för kommunerna och även för andra låntagare. Styrelsen har därför inget att erinra mot förslaget.

5.5 Sveriges allmänna hypoteksbank

AP-fonden tar vidare i skrivelsen upp ett förslag om ändring i reglerna för refinansieringslån. Dessa krediter föreslås få mera karaktär av långfris­tiga investeringskrediter med fri räntesättning och en fix amorteringsplan. Härigenom överges den tidigare principen för räntesätlning som innebär att räntan sätts lika med den ränta som gäller för senast utgivna långfristiga statslån, om regeringen ej fastställer annan räntesats. Banken har ingen erinran häremot.

Enligt nuvarande reglemente får en rad finansieringsinstitut - däribland Hypoteksbanken — bevilja ålerlån i AP-fonden. Det föreslås nu att denna rätt i fortsättningen begränsas till all gälla bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Om förslaget genomförs förlorar alltså Hypoteksbanken sin tidigare rätt atl bevilja återiån. Banken kan konstate­ra, att den hittills inte beviljat sådana län eftersom det inte funnits skäl att utnyttja återlånemöjlrgheten. Under förutsättning att banken även i fort-sällningen får fillgäng till AP-fondens medel i rimlig omfattning genom upplåning mot obligationer eller reverslån har banken inte någon invänd­ning mot förslaget.

 

Prop. 1983/84:172                                                            40

5.6 Sveriges föreningsbankers förbund

SFF tillstyrker förslaget att rätlen att bevilja ålerlån begränsas till affärs­banker, sparbanker och föreningsbanker.

AP-fonden föreslår att räntan på refinansieringslån skall "fastställas av fondstyrelsen". I skrivelsen anges att räntan "skall följa den prissättning och de villkor fondstyrelserna tillämpar för långivning i.ex. industrikre­dit".

SFF kan konstatera atl flera åtgärder vidtagits under senare år som försämrat ålerlånesystemel för företagen. Så har fr.o.m. 1980 räntan på dessa lån knutits till statsobligationsränlan, vilket medfört en betydligt högre räntenivå för återiänen än enligt tidigare regler. Vidare inräknas återiänen i den bankutlåning som riksbanken begränsar genom rekommen­dationer eller utläningsreglering. Slutligen har riksbanken beslutat att även refinansieringslån skulle omfattas av likviditetskrav (som emellertid f.n. inle tillämpas av riksbanken).

AP-fondens förslag skulle innebära en ytterligare försämring för företa­gen av återiånesystemet. SFF avstyrker därför förslaget.

5.7 SHIO-Familjeföretagen

SHIO-Familjeföretagen finner i huvudsak atl de föreslagna förändringar­na i AP-fondens reglemente är välmotiverade. Ändringarna verkar i rikt­ning mot flexiblare regler och effektivare förvaltningsformer, vilket bör förbättra konkurrensen på kreditmarknaden och underlätta företagens fi­nansiering.

Det bör dock här påpekas att de föreslagna ändringarna knappast kom­mer att medföra att de mindre företagen, vilka SHIO-Familjeföretagen representerar, i större utsträckning får tillgång till AP-fondens utlåning. Bland annat har i betänkandet "Kreafiv finansiering" (SOU 1983:59), avgivet av utredningen angående de små och medelstora företagens finan­siering, påvisats atl ålerläningsmöjlighelerna utnyttjas i liten utsträckning av denna kategori förelag.

Vi vill därför i delta sammanhang hänvisa till utredningens förslag för alt förbättra särskilt de mindre förelagens möjligheter atl tillgodogöra sig ålerlån, nämligen dels att åtelåningsrätlen ändras så alt den fär omfatta hela det belopp ett mindre företag inbetalat i ATP-avgifter, dels att refinan­sieringslån inte inräknas i bankernas likviditetskvot.

Sammanfattningsvis tillstyrker SHIO-Familjeföretagen fondstyrelsernas förslag i skrivelsen men pekar samtidigt på vissa andra åtgärder för att förbättra de mindre företagens möjligheter att låna AP-fondmedel.

 

Prop. 1983/84:172                                                   41

5.8 Sveriges Industriförbund

Förbundet avstyrker AP-fondens förslag beträffande ränta och amorte­ringar pä refinansieringslån. Återläningsrälten infördes för alt i viss mån kompensera företagen för den finansiella belastning som inbetalandet av ATP-avgifter innebär. För förelagen är rätlen alt låna tillbaka viss del av ATP-avgiflerna av väsentligt intresse. Villkoren för återiänen får då givet­vis inte göras så oförmånliga alt dessa blir ointressanta för företagen.

Genom olika förändringar av återiånesystemet under senare år har detta redan försämrats. AP-fonden föreslår nu följande lydelse av 15 § i regle­mentet för Allmänna Pensionsfonden: "Räntesatsen för län frän fondsty­relse fill kreditinrättning enligt vad som sägs i första stycket fastställes av fondstyrelsen." Delta innebär alt del existerande sambandet mellan äter-låneränta och obligationsränta bryts. Fondens förslag atl räntan för lån­givning till Industrikredit skall vara normgivande för räntan på återiänen innebär ökade räntekostnader för företagen. Sveriges Industriförbund motsätter sig därför detta förslag liksom den föreslagna skärpningen av amorteringsbestämmelserna.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984