Prop. 1983/84:146

Regeringens proposition 1983/84:146

om ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning, m.m.;

beslutad den 8 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som uppiagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna för bankernas kreditgivning. Förslagen innebär all del i banklagarna anges dels att kredit endast får beviljas om det pä goda grunder kan förväntas alt länesökanden kan svara för låneförbindelsens fullgörande, dels att bankerna kan avstå från atl kräva särskild säkerhet, om sådan kan anses obehövlig eller om det föreligger särskilda skäl atl avstå från säkerhet.

Härutöver föreslås en ändring i lagen (1955:416) om sparbanker. Ändringen innebär atl sparbankernas kapitaltillskott till en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen får öka från f.n. högst tio procent till högst trettio procent av en sparbanks egna fonder.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1984.

I    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 146

Prop. 1983/84:146 2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 59 och 63 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'
Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endasl om /ån-
tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda grunder kan för-
egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra låneförbindelsen.
Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande säker-
nas till ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i
vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Bankaktiebolaget
tio procenl av summan av bankak- får dock avstå från sådan säkerhet
tiebolags eget kapital och dess inlå- om den kan anses obehövlig eller
ning. Därutöver får kredit utan sä- om del annars föreligger särskilda
kerhet beviljas skäl att avstå från säkerhet.

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankförelag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsröreise, får mottagas som pant endasl om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag atl som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning pä förlagsbevis som bolaget utfärdat.

63 §' Ställes lån icke att betalas inom ett år. skall bankaktiebolag förbehålla sig rält atl säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda lid. Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löplid än ett år,

2. utlämna andra län mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mol högst tjugofem procent av summan av bolagels eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, alt den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningslid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas åriig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Senaste lydelse 1979: 1113. Senaste lydelse 1975:227.

Prop. 1983/84:146

Nuvarande lydelse

Bankbolagel skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket tid återbeta/nfng senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Föreslagen lydelse

Bankbolagel skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket tiU återbetalning se nast inom tre månader, om säker heten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fräga om län utan säker het, om låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra låneförbindel' sen.

Beslämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämföriig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäJJer dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket utländsk stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje slyckel tredje punkten och fjärde stycket. Undantag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av bankbolag tillsammans med utliindskl bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop. 1983/84:146 4

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 24, 28 och 32 §S lagen (1955:416)) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §' Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträll som förvärvats för det under I angivna ändamålet,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till faslighet, som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda boslad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annal följer av sparbankens reglemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid Sparbank får till belopp, som vid
varje tidpunkt sammanlagt svarar varje lidpunkt sammanlagt svarar
mot högst tio procent av sparban- mot högst trettio procent av spar
kens egna fonder, förvärva andel i bankens egna fonder, förvärva an-
sådan ekonomisk förening eller ak- del i sådan ekonomisk förening el-
lie i sådant bolag, som med rege- ler aktie i sådant bolag, som med
ringens godkännande verkar som regeringens godkännande verkar
en sammanslutning av svenska som en sammanslutning av svenska
sparbanker för tillgodoseende av sparbanker för tillgodoseende av
gemensamma intressen eller garan- gemensamma intressen eller garan-
tifondbevis eller förlagsbevis, som tifondbevis eller förlagsbevis, som
utfärdats av föreningen eller bola- utfärdats av föreningen eller bola
get, eller i övrigt tillskjuta medel till gel, eller i övrigt tillskjuta medel till
föreningen eller bolaget. föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om antingen det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på egel kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfaslighel. Efter tillstånd av regeringen får sparbank förvärva aktie även i annat svenskl aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller föriagsbevis utfärdat av sådanl bolag.

Sparbank får endast efler tillstånd av tillsynsmyndigheten medverka vid emission av aktier eller föriagsbevis pä den allmänna marknaden. Sparbanken fär förvärva aktie som ingår i emissionen men skall avyttra den sä

'Senaste lydelse 1983:955.

Prop. 1983/84:146 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.

Sparbank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för all underiätta rörelsen, i samband med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk förening. Sparbank får dock ej inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionslagen (1979: 748).

Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten medgiva att sparbank får inneha värdepapper som avses i sjätte stycket i större omfattning än som anges där.

28 §'
Kredil fär beviljas endast mot be- Kredit fär beviljas endast om /ån-

tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda grunder kan för
egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra låneförbindelsen.
Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande saker
nas tUl ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i
vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Sparbanken får
tio procent av summan av spar- dock avslå från sådan säkerhet om
banks fonder och dess inlåning. den kan anses obehövlig eller om
Därutöver får kredtt utan säkerhet det annars föreligger särskilda skäl
beviljas alt avstå från säkerhet.

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, fär mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även föriagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

32 §3

Ställes lån icke atl betalas inom elt år, skall sparbank förbehålla sig rätl atl säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återiån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till elt sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efler avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Senaste lydelse 1979: 1114. 'Senaste lydelse 1975:228.

Prop. 1983/84:146 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, alt den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Län som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig Sparbanken skall förbehålla sig
rält alt säga upp lån som avses i rätt atl säga upp lån som avses i
andra stycket till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se
nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker
heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig
mån eller, i fråga om lån utan säker- män eller, i fråga om län ulan säker
het, om trygghet icke längre före- het, om låntagaren inte längre kan
ligger för låneförbindelsens fidlgö- förväntas fullgöra låneförbindd-
rande. sen.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådanl län. I fråga om lån för vilkel utländsk stal eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undanlag ske från tredje stycket tredje punkten och fjärde stycket. Undantag från tredje stycket tredje punkten fär, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av sparbank tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 7

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs atl 36 och 40 §§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §'
Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om /an-

tryggande säkerhet i fast eller lös tagaren på goda grunder kan för-egendom eller i form av borgen. väntas fullgöra låneförbindelsen. Utan säkerhet får dock kredit läm- Dessutom krävs betryggande sakernas till ett sammanlagt belopp, som het i fast eller lös egendom eller i vid varje tidpunkt svarar mot högst form av borgen. Kreditkassan får tio procent av summan av central- dock avstå från sådan säkerhet om kassas och anslutna jordbrukskas- den kan anses obehövlig eller om sors egel kapital samt centralkas- det annars föreligger särskilda skäl sans inlåning. Därutöver får kredit att avstå från säkerhet, utan säkerhet beviljas.

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet tnligl första stycket beviljas av centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

40 §' Ställes lån icke all betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig rält alt säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får

1. cenlralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till elt sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt cenlralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

' Senaste lydelse 1979: 1115.  Senaste lydelse 1975:229.

Prop. 1983/84:146 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förfalloliden för lån skall bestämmas så, all den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för sådant län icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas årlig avbetalning i förhållande till den lid för vilken lånet beviljas.

Cenlralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig Kreditkassa skall förbehålla sig
rätt alt säga upp län som avses i rält att säga upp lån som avses i
andra slyckel till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se
nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker
heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig
mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i fråga om lån ulan säker
het, om trygghet icke längre före- hel, om låntagaren inte längre kan
ligger för låneförbindelsens fullgö- förväntas fullgöra låneförbindel-
rande. sen.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån. 1 fräga om lån för vilket utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och femte stycket. Undanlag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av kredilkassa tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 9

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-01-26

Närvarande: statsrådet 1. Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss med förslag till ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning

1    Inledning

År 1976 tillkallades en kommitté för att se över banklagstiftningen (Fi 1976:04). Kommittén' antog namnet banklagsutredningen. Banklagsutredningens huvuduppgift är att lämna förslag som syftar till en harmonisering av banklagstiftningen med aktiebolagslagen (1975: 1385). Utredningen har tidigare överlämnat tre delbetänkanden. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1980:58) gavs kommittén i uppdrag atl undersöka om nuvarande bestämmelser om det krav på formella säkerheter för krediter som bankerna har att uppfylla enligt lagstiftningen behövs även i framtiden eller kan modifieras eller slopas utan risk för att insältarnas skydd äventyras. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1982:56) gavs komittén också i uppdrag alt lägga fram förslag till sådana ändringar i banklagstiftningen atl bankerna eller dotterbolag till dem kan genom att förvärva aktier och lämna föriagslån erbjuda riskvilligt kapital ål mindre och medelstora företag.

Banklagsutredningen har därefter avlämnat delbetänkandel (Ds E 1982:3) Det formella säkerhetskravet och banks rätt att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av aktier m.m. Betänkandet har remissbehandlats. 1 denna lagrådsremiss tar jag endasl upp frågan om det formella säkerhetskravet.

Till protokollet i delta ärende bör som bilaga 1 fogas en sammanfattning

' Ledamöter: rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, vice riksbankschefen Kurt Eklöf, direktörerna Sven Lindquist och Sven G. Svensson och bankdirektören Lars-Erik Thun-holm. Direktörerna Sven Lindquist och Sven G. Svensson har år 1980 ersatts med direktörerna Per W. Schierbeck och Jan Rydh.

Prop. 1983/84:146 10

av betänkandet såvitt avser frågan om det formella säkerhetskravet samt en reservation och ett särskilt yttrande. Som bilaga 2 till protokollet bör fogas de lagförslag som läggs fram i betänkandet och som bilaga 3 en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena.

2    Bakgrund

Sedan läng tid tillbaka finns bestämmelser i banklagstiftningen som innebär all bankerna får lämna krediter endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Bestämmelsen för affärsbankerna tillkom år 1933 under intryck av de skärpta krav på olika restriktioner som utlöstes av Kreugerkraschen.

Det s. k. formella säkerhetskravet har utgjort en huvudregel för bankernas kreditgivning och har ansetts ingå som ett led i skyddet för insältarnas medel. Från detta krav har gjorts undantag för lån till vissa kredittagare som har bedömts som säkra, däribland stat, kommun, bankföretag och vissa andra kreditinstitut. Vidare har undantag gjorts för krediter till näringsidkare, om lånet är kortfristigt.

Under en lång följd av år har värdet av det formella säkerhetskravet diskuterats. Det har ifrågasatts om inle kravet skulle kunna slopas utan all insältarskyddet försämrades. Efterfrågan på krediter utan säkerhet har efler hand ökal och bankerna har känt ett behov av atl lämna sådana krediter. Detta har tillgodosetts av statsmakterna genom att en viss andel av bankens krediter, s. k. blancokrediter, undantagils från det formella säkerhetskravet.

I samband med den samordnade banklagstiftningen år 1968 (prop. 1968:143, BaU 60, rskr 368, SFS 1968:601, 602 och 605) erhöll undantagsbestämmelserna sin nuvarande form. Bestämmelserna är enhetligt utformade och finns för affärsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse (banklagen), för sparbankerna i 28 § lagen (1955:416) om sparbanker (sparbankslagen) och för föreningsbankerna (jordbrukets kreditkassor, dvs. jordbrukskassorna och centralkassorna för jordbrukskredit) i 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (föreningsbankslagen). Inom en viss ram fick bankerna möjlighet att lämna krediter utan säkerhet. Från böljan bestämdes denna blancokredilram till tre procenl, för en affärsbank av egel kapital och inlåning, för en sparbank av egna fonder och inlåning samt för en kreditkassa summan av centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital och inlåning. År 1975 utökades ramen till fem procent och år 1979 till tio procent (prop. 1979/80:51, NU 22, rskr 133, SFS 1979:1113-1115).

Prop. 1983/84:146 11

3    Föredraganden

Föredragandens förslag: 1 banklagarna bör föreskrivas dels att bankerna får bevilja kredil endasl om lånesökanden kan förväntas fullgöra en låneförbindelse, dels att betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen skall ställas, om det inte får anses obehövligt eller om det inte föreligger särskilda skäl för banken att avslå från att kräva sådan säkerhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med föredragandens förslag.

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget. Bankinspektionen och konsumentverket avstyrker dock förslaget om ändring av kravet på ställande av säkerhet. Ett par remissinstanser ifrågasätter om någon regel om ställande av säkerhet behövs.

Skäl för föredragandens förslag: Enligt den svenska banklagstiftningen skall bankerna i princip kräva säkerheter för atl bevilja kredil. Regeln ingår som nämnts som ett led i skyddet för insältarnas medel. Huvudregeln är således att kredil får lämnas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen (59 § första stycket banklagen, 28 § första stycket sparbankslagen och 36 § första stycket föreningsbankslagen). Däremot innehåller lagstiftningen ingen uttrycklig bestämmelse, som ålägger bankerna atl före beviljande av kredit pröva, om lånesökanden kan förväntas fullgöra åtagandena gentemot banken enligt en låneförbindelse, dvs, betala ränta och amorteringar samt slutligen återbetala krediten i enlighet med förbindelsen. Allmän enighet torde emellertid råda om att en förutsättning för atl en bank över huvud skall lämna kredit måste vara att banken kan räkna med att lånesökanden, om han beviljas kredit, kommer att kunna fullgöra låneförbindelsen. En bank skall alltså inle lämna någon kredit mot säkerhet, om det redan från böijan framstår som sannolikt att säkerheten måste realiseras för atl krediten skall kunna återbetalas.

I praxis gör bankerna också en bedömning av om lånesökanden kommer att kunna fullgöra en låneförbindelse, innan de beviljar kredil. Särskilt när det är fråga om utlåning till företag måste banken ha en klar uppfattning om möjligheterna för företaget att klara räntebetalningar, amorteringar och kredUens slutliga återbetalning. För att bedöma förelagets framtida betalningsförmåga, dess kreditvärdighet, gör banken en finansiell analys av företagel. Med hjälp av balansräkning, resultaträkning och beräkning av kassaflödet i rörelsen bedöms företagets finansiella ställning, soliditet och likviditet samt rörelsens lönsamhet. För atl bedöma verksamhetens fortsatta utveckling görs analyser av företagets kostnadsstruktur och konkur-

Prop. 1983/84:146 12

renskraft samt en bedömning av konjunkturerna inom branschen, förelagets investeringspolitik och företagsledningens kompelens. En inträngande analys av företagels förhållanden kan behöva göras, om låneansökningen gäller finansiering av elt speciellt investeringsprojekt. En sådan analys omfattar de räntabilitetskalkyler som ligger till grund för investeringen, möjlighetema atl lyfta av krediten när investeringen är gjord eller möjligheterna för företaget att amortera krediten genom det kassaflöde investeringen väntas generera samt de risker som är förknippade med investeringen.

Även om del är en av bankinspektionen understödd praxis bland de svenska bankerna att göra en bedömning av om lånesökanden kan förväntas kunna fullgöra låneförbindelsen, om kredit beviljas, förekommer det -som framgår av inspektionens yttrande - att banker låter kreditbedömningen huvudsakligen avse värdet av erbjudna säkerheter och atl detta förorsakat bankerna förluster. Enligt inspektionens uppfattning är det direkt felaktigt av en bank alt göra kreditbedömningen pä det sistnämnda sättet.

Det är enligt min mening inte tillfredsställande att den berörda grundläggande regeln för bankernas kreditbedömning inte kommer till uttryck i lagstiftningen. Fastslås en sådan regel i lag, är det ägnat att undanröja riskerna för att det görs felaktiga kreditbedömningar av del slag som bankinspektionen pekat på. Jag delar därför utredningens uppfattning all en sådan regel bör införas i banklagarna.

I utredningsförslaget uttrycks regeln så att kredit får beviljas endast "om trygghet föreligger för låneförbindelsens fullgörande". Ett molsvarande uttryckssätt förekommer i banklagarna i fråga om lån som har längre löptid än ett år men banken inle förbehållit sig rätl att säga upp till återbetalning senast inom ett år. Om banken lämnar ett sådant lån ulan säkerhet, skall den dock förbehålla sig rätt atl säga upp lånet till återbetalning, om "trygg-hel inle längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande" (63 § fjärde stycket banklagen, 32 § Qärde stycket sparbankslagen och 40 § femte stycket föreningsbankslagen).

Bankinspektionen har framhållit att ett krav på alt "trygghet" för förbindelsens fullgörande skall finnas i sig är en orimlighet, om det skall följas bokstavligen, i vaije fall när det gäller företagskrediter. Inspektionen menar att, om det av utredningen föreslagna kravet på trygghet för all kreditgivning uppställs i banklagarna, bankerna skulle bli förbjudna att ta nämnvärda risker. Så mycket måsle enligt inspektionen läggas in i ordalagen, även om man avvisar den bokstavliga, i sak orimliga tolkningen av "trygg-. het". Följden skulle dä bli att bankerna inte längre skulle kunna la begränsade och kontrollerade risker för all stödja nystartade, innovaliva eller expanderande företag, för vilka bankerna på objektiva grunder hyser förtroende. Enligt inspektionens mening skall emellertid bankkrediter kunna ges åt sådana företag, även om dessa har ringa eller ingen förmåga att ställa säkerheter.

Prop. 1983/84:146 13

Mot vad inspektionen anfört om vad som minst måste inläggas i del av banklagsulredningen föreslagna kravet på "trygghet" synes kunna invändas, att motsvarande krav i blancokreditfallen i 63 § Qärde stycket banklagen m.fl. inte torde kunna tolkas som ett krav på att risken för att låneförbindelsen inte fullgörs är endast obetydlig. Jag kan dock dela inspektionens uppfattning alt formuleringen "trygghet för låneförbindelsens fullgörande" är mindre lämplig i sammanhanget, eftersom del i överensstämmelse med vanligt språkbruk ligger nära till hands att i ett på det sättet uttryckt krav inlägga en garanti för atl läneförbindelsen fullgörs. Vad som emellertid bör krävas är atl banken känner ett rimligt mätt av trygghet för alt så sker, dvs. all banken när den beviljar ett lån, på goda grunder hyser förtroende för låntagarens förmåga alt fullgöra låneförbindelsen. Ett mer rättvisande ultryck än alt trygghet skall föreligga för förbindelsens fullgörande är därför enligt min mening att lånesökanden "kan förväntas" fullgöra förbindelsen. Jag förordar all regeln avfattas i enlighet härmed. Förslaget föranleder ändringar i 63 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § föreningsbankslagen.

Som tidigare framgått är den nuvarande huvudregeln för bankernas kreditprövning alt kredil får lämnas endast mol betryggande säkerhet i vissa former. Möjligheter att lämna lån utan säkerhet, blancokredit, finns dock, nämligen dels allmänt inom en viss ram, dels till vissa kategorier av låntagare, dels i form av kortvariga rörelsekrediter. Ramen ulgör f.n. tio procent av summan av eget kapilal (för sparbankerna egna fonder) och inlåning. Bland låntagare som får beviljas blancokredit kan nämnas slaten, kommuner, andra banker och vissa andra kreditinstitut. Näringsidkare får i och för sin rörelse beviljas blancokredit, om krediten är kortvarig (59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och 36 § föreningsbankslagen).

Utredningen tar upp och diskuterar frågan om inte kravet på formella säkerheter skulle kunna ersättas av den tidigare angivna trygghetsregel som utredningen föreslagit. Utredningens slutsats är emellertid atl bankerna även i fortsätlningen bör kräva betryggande säkerhet i form av pant eller borgen i flertalet fall. En regel om tagande av säkerheter bör därför enligt utredningen finnas som ett komplement till den nyssnämnda, grundläggande regeln.

Rörande behovet av formella säkerheter har utredningen anfört bl.a. följande. När det gäller utiåning till privatpersoner är alltid dessas framtida betalningsförmåga svårbedömbar och ju längre kredittid det är fråga om desto svårare är bedömningen. Därmed har det stor betydelse att en formell säkerhet för krediten ställs. Banken kan dock avslå från säkerhet när det gäller tillfällig kredil och vederbörandes betalningsförmåga är obestridlig eller när det står helt klart varifrån medel att lösa krediten kommer att inflyta. Vidare anses smålån i form av standardiserade masskrediter kunna ges utan säkerhet till privatpersoner (sparlån o.d.) efler viss prövning. När det gäller krediter till företag är visserligen en analys av

Prop. 1983/84:146 14

det lånesökande företagets finansiella förhållanden och en fortlöpande uppföljning av dess utveckling det primära underlaget för all bankmässig företagsutlåning. Risker kan emellertid uppträda som inle hade kunnat förutses. Elt aldrig så välskött företag kan räka i svårigheter pä grund av konjunkturutvecklingen, förskjutningar i marknadsförhållandena, oförmånlig kostnadsutveckling, etc. Man kan inle utesluta risken för atl ett företag som i nuläget ter sig solitt i en framtid kan komma på obestånd. Banken måste i många fall gardera sig mot sådana eventualiteter, särskilt när det gäller en kreditgivning på längre tid och i de fall där kreditgivningen sträcker sig relativt långt i förhållande till del låntagande företagets egna kapitalresurser. Behovet av en gardering är naturiiglvis också stort när del gäller nystartade företag, eftersom riskmomenten är särskilt svårbedömbara. Det är i dessa fall de formella säkerheterna behövs som en extra gardering. Utredningen pekar dock också pä behovei av alt krediter utan säkerhet kan lämnas till företag som i och för sig är lönsamma och fullt kreditvärdiga men som saknar möjlighet att prestera några säkerheter för sina lån.

Jag kan i stort instämma i vad utredningen sålunda anfört och delar dess uppfattning att det behövs en kompletterande regel om tagande av säkerheter med hänsyn till den roll som säkerheterna enligt gällande bankpraxis spelar och till det företagsekonomiska intressen bankerna har av att kräva säkerheter. Vid sidan av den allmänna kreditbedömningsregeln bör alltså gälla, atl betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen i princip krävs för att en bank skall bevilja kredit. Säkerheten kan bestå av pant, företagsinteckning eller borgen. Med "betryggande säkerhet" avses i detta sammanhang, liksom hittills, att värdet av säkerheten -efler en försiktig värdering av denna vid kreditgivningstillfällel - med god marginal skall täcka krediten.

Vad beträffar de möjligheter till undanlag från kravet på säkerheter som bör finnas torde del inte råda några delade meningar om atl vissa kategorier av säkra låntagare — staten, kommuner, banker m. fl. - liksom hittills bör kunna beviljas kredh utan säkerhet. Inte heller är del någon som vill motsätta sig att bankerna lämnar korta rörelsekrediter eller ges ett vidgat utrymme för övriga blancokrediter. Delade meningar råder däremoi om huruvida en lagstadgad begränsning för dessa övriga blancokrediter bör bibehållas eller ersättas av en regel, enligt vilken bankerna själva, utan att behöva hålla sig inom en given ram, får avgöra om förutsättningar för att bevilja en blancokredit föreligger eller ej.

I fråga om behovei av en ändring av blancokreditreglerna har utredningen anfört bl.a. följande. Bankerna har fortlöpande haft ett ökal behov av att kunna lämna krediter utan krav på särskild säkerhet. Utvecklingen visar att bankerna lämnar allt fler blancokrediter och att efterfrågan på sådana ständigt ökar. Inom ramen för bankverksamheten måste helt säkert ytteriigare möjligheter skapas för att möta det behov av kapital inför de

Prop. 1983/84:146 15

närmaste årtiondena som näringslivet kommer atl ha, inte minst för sina invesleringar. Bankväsendels ökande internationalisering torde även kräva en lindring av säkerhetskravet för att de svenska bankerna skall kunna möta den hårdnande konkurrensen från de utländska bankerna. Mycket talar för att i vart fall några banker inom en inle alltför avlägsen framtid kommer upp till den nu högsta tillåtna nivån för blancokrediter. Utredningen finner det synnerligen tveksamt om man bör fortsätta på den inslagna vägen genom att än en gång vidga blancokredilramen och hålla säkerhels-bestämmelsen i övrigt oförändrad.

Om i vilken utsträckning affärsbankerna utnyttjat den tioprocenliga blancokredilramen finns del vissa uppgifter för tiden efter det alt utredningen gjorde detta uttalande. Enligt vad jag inhämtat från bankinspektionen ökade sålunda affärsbankernas rambundna blancokrediter, som vid utgången av år 1982 uppgick till ca 22 miljarder kr. inom en ram på drygt 40 miljarder kr., under de första åtta månaderna av 1983 med netto 6 miljarder kr. Av ökningen faller drygt 4,5 miljarder kr. på perioden efter april 1983. Den 31 augusti 1983 uppgick den outnyttjade volymen till drygt 13,5 miljarder kr.

Även om man sålunda kan räkna med att den nuvarande blancokredilramen för flertalet banker skall räcka ytterligare något år anser jag, i likhet med utredningen, att del nu bör övervägas, om inte mer flexibla regler för blancokreditgivningen än de nuvarande bör införas i banklagstiftningen. En förutsättning för en sådan förändring är givetvis att skyddet för insältarnas medel förblir fullt tillfredsställande. Ett viktigt skydd för insältarnas medel ligger i de kapitaltäckningsregler som gäller för bankerna (57 § banklagen, 26 § sparbankslagen och 34 § föreningsbankslagen). Enligt dessa skall en bank ha ett eget kapital (en sparbank egna fonder) till ell visst lägsta belopp i förhållande till bankens placeringar, dvs. bankens tillgångar och de garantiförbindelser som banken har ingått. För föreningsbankernas del gäller atl kapitalläckningskravet avser varje centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor och bestäms för dem gemensaml i förhållande till deras placeringar. Med egel kapilal (egna fonder) får i viss utsträckning jämställas reserver för utlåning m. m. och förlagsbevis som banken utfärdat. Kapitaitäckningsbestämmelserna innehåller olika krav på täckning med eget kapital alltefter placeringarnas art och den risk för föriust, som de med beaktande av ställda säkerheter anses medföra. För fordringar som l.ex. staten, kommuner, andra banker och vissa andra kreditinstitut svarar för behövs ingen kapitaltäckning. För övriga tre förekommande grupper av placeringar krävs att banken skall ha eget kapital (eller vad som jämställs därmed) som motsvarar en, fyra resp. åtta procent av placeringarna. För blancokrediter inom lioprocenlsramen är kapitalläckningskravet åtta procent. Enligt min mening har lioprocenlsramen inle så stor självständig betydelse för insältarskyddet vid sidan av kravet på kapilaltäckning. Det bör i sammanhanget beaktas att en åltaprocentig kapitaltäckning är kost-

Prop. 1983/84:146 16

sam för bankema. Detla krav på kapitaltäckningar har därför en återhållande verkan vad gäller volymen av blancokrediter. Det är naturligt för bankerna alt i regel ta in de säkerheter, som står att få och som gör att placeringen hamnar i annan riskgrupp med lägre krav pä kapilaltäckning. Del kan diskuleras om kapitaltäckningskravet borde skärpas för del fall att blancokredilramen las bort. De svenska kaphaltäckningskraven framstår numera som förhållandevis låga vid en internationell jämförelse. Jag finner emellertid f. n. inte skäl föreslå någon sådan skärpning.

Även om de nu gällande blancokreditreglerna, inklusive tioprocenls-gränsen, skulle slopas, bör, i överensstämmelse med bankernas nuvarande praxis, betryggande säkerheter i regel tas in även i fortsättningen, om sådana finns atl tillgå. Endast om det bedöms vara obehövligt eller det finns särskilda skäl att avstå från kravet på säkerheter bör bankerna ge krediter ändå. Till fall där säkerheter är obehövliga bör räknas kreditgivning till staten, kommun och andra låntagare som enligt de nuvarande bestämmelserna anses som säkra. Också när det gäller kortfristiga krediter till näringsidkare i och för deras rörelse kan ställande av säkerheter ofta anses obehövliga och som f.n. kunna avvaras. Till fall där det föreligger särskilda skäl att avslå från betryggande säkerhet helt eller delvis hör de där banken på objektiva grunder hyser förtroende för ell lånesökande företag men detla inte kan erbjuda några säkerheter eller endasl obetydliga sådana. Hit hör också fall där det framstår som olämpligt att kräva säkerheter, t.ex. de av bankinspektionen angivna situationerna vid konsortie-kreditgivning tillsammans med utländska banker och vid kreditgivning i konkurrens med utländska banker. Särskilda skäl för en bank atl inte ta in och behöva hantera säkerheter föreligger vidare när fråga är om mindre lån i form av s. k. masskrediler.

Mot bakgrund av vad som nu anförts vill jag - i överensstämmelse med vad utredningen föreslagit — förorda, att de nuvarande blancokreditreglerna ersätts med en regel, enligt vilken bankerna utan att vara bundna av en viss bestämd ram får bestämma när de skall bevilja blancokrediter. Regeln kan enligt min mening avfattas så all undanlag från kravet på betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen får ske, när det kan anses obehövligt med sådana säkerheter eller när det föreligger särskilda skäl att avstå från kravet på säkerheter. Undantagsregeln bör tolkas med ledning av vad jag anfört i det föregående.

Den sakliga nyheten i förslaget inskränker sig alltså till atl bedömningen av i vilka fall kredil kan lämnas utan att säkerheter krävs kan ske utan hänsyn till någon i lag angiven begränsning. Det finns enligt min mening inte någon anledning att tro att den blancokreditgivning, som hittills måst hållas inom den tioprocenliga ramen, kommer alt öka dramatiskt och bli myckel mer omfattande än f. n. Den ökning man kan förutse torde komma att ske gradvis och bli ganska måttlig. Jag utgår ifrån att bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt de praktiska verkningar som utformning-

Prop. 1983/84:146 17

en av den nya säkerhetsregeln kommer atl föra med sig. Individuella avvikelser hos viss bank frän det mönster som tillämpas av övriga banker bör särskilt uppmärksammas. Bankerna bör, i de fall de beviljar en kredit utan alt säkerhet ställs, kunna redovisa de kriterier som enligt banken utgjorde godtagbar grund för dess bedömning att ställande av säkerhet var obehövligt eller att särskilda skäl förelåg för att avstå från säkerheter.

Vad jag här förordat föranleder ändringar i 59 och 63 §§ banklagen, 28 och 32 §§ sparbankslagen samt 36 och 40 §§ föreningsbankslagen.

4    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

3.    lag om ändring i lagen (1955: 216) om jordbrukskasserörelsen.
Lagförslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bi
laga 4.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

2    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 146

Prop. 1983/84:146 19

Bilaga 1

EKONOMIDEPARTEMENTET

DET FORMELLA SÄKERHETSKRAVET OCH BANKS RÄTT ATT MEDVERKA VID FINANSIERINGEN AV MINDRE OCH MEDELSTORA FÖRETAG GENOM FÖRVÄRV AV AKTIER M.M.

DELBETÄNKANDE AVGIVET AV BANKLAGSUTREDNINGEN

Ds E 1982:3

Prop. 1983/84:146 20

Sammanfattning

I    Det formella säkerhetskravet

År 1933 infördes i banklagarna en bestämmelse som innebar atl bank erna fick lämna krediter endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Detta det s.k. formella säkerhetskravet har sedan dess utgjort en huvudregel för bankernas kreditgivning och har ansetts utgöra ett led i skyddet för insättarnas medel. Från detta krav har gjorts undantag för lån till vissa kredittagare som har bedömts som säkra, däribland stat och kommun saml bankföretag och andra kreditinstitut. Vidare har undantag gjorts för krediter till näringsidkare om lånet är kortfristigt. Under en läng följd av år har emellertid förts en livlig diskussion om värdet av det formella säkerhetskravet. Det har ifrågasatts om inte kravet skulle kunna slopas ulan att insältarskyddet försämrades. Efterfrågan på krediter ulan säkerhet har efter hand ökat och bankema har yrkat på större möjligheter alt lämna sådana krediter. Detla har tillgodosetts av statsmakterna genom alt man frän bestämmelsen om kravet på formella säkerheter har undantagit en viss andel av bankens krediter, s. k. blancokrediter. I samband med den samordnade banklagstiftningen år 1968 erhöll denna undantagsbestämmelse sin nuvarande utformning. Inom en viss ram fick banken möjlighet alt lämna krediter utan att formella säkerheter behövde ställas. Frän början bestämdes denna blancokredilram till tre procent av bankens eget kapital (för sparbankerna egna fonder) och dess inlåning. Är 1975 utökades volymen till fem procenl och år 1979 vidgades ramen ytterligare - efter förslag av banklagsutredningen - till tio procent.

1 samband med den senaste höjningen av blancokredilramen framfördes från en av utredningens ledamöter i ett särskilt yttrande den synpunkten att tiden var mogen föratt nu förutsättningslöst undersöka det berättigade i atl behålla det formella säkerhetskravet. Flera av remissinstanserna gav sill stöd åt de synpunkter som framställdes i det särskilda yttrandet och i propositionen (prop. 1979/80:51) förklarade departementschefen atl han delade denna uppfattning.

Banklagsutredningen har i tilläggsdirektiv fått uppgifien att undersöka om bestämmelsen om det formella säkerhetskravet behövs även i framtiden eller kan modifieras eller slopas ulan risk för atl insättamas skydd äventyras.

Utredningen kan konstatera att den år 1979 genomförda utvidgningen av blancokredilvolymen ännu inte helt tagits i anspråk av bankerna. Del kan dock påstås atl kravet på formella säkerheter medfört olägenheter i bankernas kreditgivning. Den kreditvärdighetsprövning som bankerna företar i samband med atl en kredil skall beviljas inriktas inle i första hand på vilka formella säkerheter som kredittagaren kan ställa till förfogande. Prövningen inriktas i stället på vilka förutsättningar kredittagaren har att betala

Prop. 1983/84:146 21

räntor och amorteringar och att slutligen betala tillbaka krediten. En analys görs således av kredittagarens framtida betalningsförmåga. Är det fråga om en företagskredit gäller det således att med utgångspunkt från bl.a. balansräkning och resultaträkning bedöma företagels finansiella ställning. Vidare bör analyseras bl.a. företagets kostnadsstruktur och konkurrenskraft, dess investeringspolitik och företagsledningens kompetens för att få fram huruvida företaget genererar och kommer att generera tillräckliga vinstmedel för all kunna bära krediten. En fortlöpande uppföljning av företagets utveckling ingår även i det primära underiaget för all bankmässig förelagsullåning. Formella säkerheter spelar dock i många fall en betydande roll men fär inte bli det avgörande argumentet för en kreditgivning. Ell kredilbeslul kan aldrig baseras på den förutsättningen att banken sannolikt måsle täcka in sin fordran genom alt realisera de säkerheter som ställs för krediten.

Mot bakgrund av hur kreditvärdighetsprövningen tillgår i praktiken kan sägas att bestämmelsen om formella säkerheter i banklagarna fäster alltför stor vikt vid dessa säkerheter. Värdet av de formella säkerheterna kan snabbt urholkas. Kravet på sådana säkerheter kan därför skapa en illusion att allt är bra bara banken förvissat sig om alt kräva in formella säkerheter. Risk finns således att banken härmed invaggas i en falsk trygghet och frestas alt eftersätta den löpande kontrollen.

Det formella säkerhetskravet gör det även svårare för företag, som genom arten av sin rörelse inte förmår ställa bankmässiga säkerheter, att få sina kreditbehov tillfredsställda. Vidare kan det formella säkerhetskravet medföra att de svenska bankerna hamnar i ell konkurrensmässigl underläge i förhållande till utländska banker. De svenska bankerna konkurrerar i allt större utsträckning såväl inom som utom landet med utländska banker, vilka inte alls känner detta krav på formella säkerheter. Slutligen kan inte heller bortses från att säkherhetskravet i vissa fall medför en onödig kostnads- och arbetsbelastning.

Utredningen kan emellertid konstatera atl det formella säkerhetskravet haft en stor betydelse för uvecklingen av en sund bankverksamhet. Ett sådant krav på säkerhet har vunnit hävd inom bankverksamheten och har ansetts viktigt som skydd för insältarnas medel. Betydelsen av kravet på särskild säkerhet ligger framför allt i alt bankerna fär förmånsrätt i kredittagarens tillgångar. Ett upprätthållande av kravet på formella säkerheter innebär vidare att banken får ett fullgott skydd för att kredittagaren inte använder sig av sin säkerhet på annal häll.

Efter en sammanvägning av det formella säkerhetskravets för- och nackdelar har utredningen funnit atl övervägande skäl talar för atl i större utsträckning än för närvarande låta bankerna själva avgöra i vad mån säkerhet för krediter skall krävas. Utredningen har föreslagit att en gmndläggande trygghetsregel skall införas i banklagarna. Vid all kreditgivning bör således gälla alt trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgö-

Prop. 1983/84:146 22

rande. Även i ett system med en friare kreditprövning har utredningen dock funnit att banklagarna som ett komplement till denna trygghetsregel bör uppställa ett krav på atl banken skall kräva att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen ställs. Från detla krav bör dock banken själv kunna dispensera, om med hänsyn till låntagarens förhållanden trygghet för låneförbindelsens fullgörande ändå får anses föreligga. För att kunna underlåta att ta en formell säkerhet måste banken "positivt" konstatera att trygghet för fullgörandet föreligger även ulan särskild säkerhet.

Utredningen bedömer atl del lämnade förslaget inte kommer att försämra skyddet för insättarnas medel. Detta skydd upprätthålls främst av kapi-taltäckningsreglerna och deras utformning. Utredningen förutsätter vidare all den föreslagna ändringen av säkerhetsbestämmelsen inte kommer att leda till någon större förändring i bankernas praxis att kräva formella säkerheter.

2.5 Reservation av ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av sakkunnige Lars-Olof Thörn

Såsom framgår av det betänkande om bl. a. del formella säkerhetskravet som banklagsutredningen avgivit hade i direktiven för utredningen 1976-06-23 utsagts att det inte då fanns anledning atl aktualisera elt slopande av det legala kravet pä betryggande säkerhet vid beviljande av kredit. 1 till-läggsdirektiv som utredningen erhöll 2980-06-26 uppdrogs ål utredningen att utreda om det var lämpligt alt slopa denna regel. Utredningen har sedan övervägt frågan och dess majoritet har i det nu avgivna betänkandet föreslagit all regeln ändras i så måtto atl betryggande säkerhet skall ställas om inte med hänsyn till låntagarens förhållanden ändå trygghet för låneförbindelsens fullgörande föreligger. Mol detta förslag vill vi anföra följande.

Det bör först framhållas all någon fullständig trygghet för en låneförbindelses fullgörande så gott som aldrig föreligger vare sig säkerhet ställts för krediten eller ej. Vi bortser då frän kredittagare som svenska staten eller svensk kommun som t.ex. också i kapitaltäckningshänseende intar en favoriserad ställning. Samma är förhållandet med krediter för vilka dylika subjekt i egenskap av borgensmän svarar. Bottenlän i bostadsfasligheler är också i regel trygga. Men i övrigt gäller atl lika litet som de ekonomiska förhållandena för låntagarens person kan bedömas på sikt kan värdet av en ställd säkerhet fastställas för kreditens hela löptid. Snarast har man vid kreditens beviljande alt räkna med en större eller mindre sannolikhet för förbindelsens fullgörande.

Erfarenheterna visar att möjligheterna alt på förhand bedöma värdet at olika typer av säkerheter varierar starkt. Å ena sidan är industrifaslig-heters värde hell beroende av alt en lönsam rörelse kan bedrivas i dem. I

Prop. 1983/84:146 23

en konkurssituation har de alltså ofta ett helt obetydligt värde om ens något. Å andra sidan har affärs- och kontorsfastigheter liksom bostadsfasligheler i stort sett behållit sitt värde. Företagsinteckningar har generellt sett också varit av stor betydelse för att säkerställa bankernas fordringar.

Den risk som är förenad med all kreditgivning är alltså i hög grad beroende av att såväl låntagarens person som den erbjudna säkerheten blivit föremål för en ingående och kompetent prövning. En sådan prövning har varit och är fortfarande ett viktigt led när det gäller att tillgodose kravet på skydd för insättarnas medel.

En aldrig så god säkerhet får, såsom framgått, inle innebära alt avkall ges på kravet att pröva låntagarens person. Kredit får alltså inte beviljas enbart för att en god säkerhet kan presteras. Däremot kan, om låntagarens förutsättningar att infria låneförbindelsen bedöms vara goda, kravet på säkerhet efterges i viss omfattning. Med syfte att begränsa föriusiriskerna för bankerna har det ansetts nödvändigt all begränsa det utrymme för krediter utan säkerhet som en bank kan bevilja. Detta utrymme som ställts i relation till banks inlåning och dess egel kapital var 1969 3%, ökades år 1975 till 5% och 1979 till 10%. Därutöver har bankerna möjlighet att till vissa kategorier av kredittagare bevilja krediter utan att kräva säkerhet.

Detla utrymme har tillskapats för att göra bankena mindre beroende av att under alla förhållanden kräva att säkerhet ställes för kredit. På detta sätt har bankerna kunnat undvika en tung hantering av säkerheter, då sådana bedömts överflödiga. Krediter utan säkerhet har t.ex. kunnat beviljas företag - nystartade eller inte - med goda framtidsutsikter men små möjligheter att prestera bankmässiga säkerheter. Möjligheten har utnyttjats i varierande grad av de olika bankena och också av de skilda bankgrupperna. 1982-04-30 hade affärsbankerna endast utnyttjat knappt hälften av det tillgängliga utrymmet. En volym av ca 19 miljarder kr fanns vid denna tidpunkt till affärsbankernas disposition för ytterligare krediter utan säkerhet. Sparbanker och föreningsbanker hade utnyttjat tillgängligt utrymme i än lägre grad.

Del finns alltså skäl ifrågasätta om något verkligt behov föreligger av atl ändra på fömtsättningarna för beviljande av kredil utan säkerhet vilket utredningens förslag i realiteten innebär. Den enkät som åberopats i betänkandet visar att affärsbankerna i allmänhet inte kände kravet på betryggande säkerhet som betungande och därför inte förordade någon ändring i detta avseende av banklagen. Däremot var sparbanksgmppen angelägen om en ändring av det slag som nu föreslagits medan föreningsbanksgrup-pen var neutral. Det uttalades i enkäten också en oro för att, om del legala kravet på säkerhet slopades, krav eller underiåtet krav på säkerhet skulle kunna bli elt konkurrensmedel. Utfallet av enkäten är enligt vår mening alltså inte positivt. Det är tvärtom ägnat atl inge betänkligheter, om det ses mot bakgrund av att sparbankers och föreningsbankers erfarenhet av före-tagskredilgivning hänför sig till tiden efter 1969, då banklagarna öppnade

Prop. 1983/84:146 24

möjlighet till sådan kreditgivning för dessa institutsgrupper, medan affärsbankernas erfarenhet är mycket lång. Att en av de institutsgrupper som har kortare erfarenhet av företagskreditgivning känner ett behov av all kunna ge sådana krediter utan att såvitt framgår av enkätmaterialet ha några begränsningar vad gäller möjligheten att ge avkall på säkerheter inger farhågor för atl möjligheten att avslå från säkerheter kan komma atl användas som ett konkurrensmedel. En sådan utveckling kan innebära klart ökade risker för förluster.

Det har gjorts gällande alt kreditföriuslerna hos de svenska bankerna länge varit små. Detta är hell riktigt. Medan exempelvis amerikanska banker under senaste 1 O-årsperioden gjort årliga förluster som uppgår till genomsnittligt ca 1 % av kreditportföljens belopp är motsvarande tal för de svenska bankerna ca 0,1%. Denna låga förlustsiffra har givetvis flera orsaker. Konkursen bland större svenska företag har under perioden varit få och åtgärder har vidtagits frän stats och kommuns sida för atl förhindra företagsnedläggningar. Det förhällandet att bankerna vid en konkurssituation haft säkerhet att åberopa för sina fordringar har också bidragit till alt hålla förlustsiffrorna nere.

Emellertid torde man för den närmaste framtiden få räkna med flera konkurser hos företagen, vilket säkeriigen medför högre förlustsiffror för bankerna. Även om vi rent principiellt är positivt inställda till att främja en utveckling i den riktning som utredningens majoritet föreslagit ligger redan häri ell skäl till tveksamhet inför tanken alt nu genomföra liberaliseringar. Det bör också understrykas, att något verkligt behov av vidgade möjligheter att avstå från säkeheter uppenbarligen inte föreligger. De affärsbanker som har den största blancokredilvolymen har inte utnyttjat nu föreliggande legala möjligheter till mer än ca 60 procenl.

Av dessa skäl anser vi att den föreslagna ändringen av banklagarnas regler om säkerhet för krediter inte bör genomföras.

Om behov av ett ökat utrymme för krediter utan säkerhet uppstår i framtiden bör denna fråga prövas med hänsyn till utvecklingen av bankernas risksituation och övriga förhållanden. Eventuella lättnader bör då ges i form av en höjning av procenttalet eller genom att visst slag av krediter inte längre behöver inräknas i volymen. Vid en successiv avveckling av säkerhetskravet ges också möjlighet all pröva huruvida den minskande säkerhetstäckningen eventuellt behöver kompenseras med ett krav på högre eget kapilal i bankerna.

Banklagens kapitaltäckningsregler är uppbyggda så att en banks placeringar är indelade i olika riksklasser, för vilka olika kapitalkrav ställs. Krediter utan säkerhet har hänförts till den kategori som kräver 8% kapitaltäckning, vilket är det högsta kravet för krediter. De krav på eget kapilal som ställts för de olika klasserna har inte gmnd i nägon exakt bedöming av den risk som kan vara förenad med dit hänförliga krediter. Bortsett från krediter till exempelvis stat och kommun, för vilka kapilal

Prop. 1983/84:146 25

inte behöver ställas, låter sig en sådan bedömning knappast göras. Sålunda uppställes t.ex. samma krav på kapital för krediten mol förelagsinteckning, som visat sig ha ell gott värde som säkerhet, som för krediter utan säkerhet. Reglerna för kapitaltäckning bör i ställel betraktas som en metod atl räkna fram ett k."pitalkrav som kan anses väl avvägt med hänsyn till bankens totala risksituation.

Då de nuvarande reglema infördes fick krediter ulan säkerhet uppgå till högst 3% av bankens inlåning och eget kapilal. Numera är en volym av 10% av molsvarande förbindelser tillåten. Denna förändring har ansetts kunna genomföras utan att kravet pä egel kapital för dessa krediter förändrats. Vid en ökning av volymen för krediter ulan säkerhet utöver hittills accepterad nivå måste emellertid ifrågasättas orn inle en särskild riskklass med ett högre kapitalkrav måsle införas för sådana krediter. Detta gäller givetvis oavsett om ökningen sker geniom en höjning av den tillåtna volymen eller genom ett slopande av kravet på säkerhet.

De ändringar som under senare är genomförts i banklagens regler för kapilaltäckning hänför sig huvudsakligen till vad som är att likställa med eget kapilal. 1979 genomfördes på förslag av banklagsulredningen att värderegleringskonton i viss utsträckning får jämställas med egel kapital dvs. bankerna kunde öka sin kreditgivning och därmed sitt risklagande ulan atl behöva öka sitt riskläckande kapital. Härtill kommer att bankernas möjligheter att med eget kapital få likställa föriagslån utökats i väsentlig mån. Den tidigare begränsningen till 100% av aktiekapitalet ersattes med 100% av det egna kapitalet. Särskilt i sistnämnda avseende är de svenska reglerna fördelaktiga för bankerna. Av en jämförelse med andra länder kan utläsas alt i England får förlagslän jämställas med eget kapital endast till 50% av egna kapitalet efter den sänkning som genomfördes 1980. 1 Schweiz får förlagslänen räknas med upp till 10% medan Västtyskland inte alls erkänner förlagslän som likställt med eget kapital. Den svenska banklagstiftningen har alltså mycket generösa bestämmelser härvidlag inle minst mot bakgrund av all förlagslånen, som alltså inte utgör något egentligt rikskapital, kan ha hur kort löptid som helst och ändå få tillgodoräknas som täckningskapital. Generellt sett är tendensen i flertalet länder med samma ekonomi som vår att i stället ställa ökade kapiialkrav. Även mot denna bakgrund anser vi alt majoritetens förslag om atl slopa del legala kravet på säkerhet inte bör genomföras.

Prop. 1983/84:146 26

BUaga2

Författningsförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:183) om bankrörelse

dels att 59 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'
Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit  fär  beviljas  endasl  om

tryggande säkerhet i fast eller lös trygghet föreligger för låneförbin-egendom eller i form av borgen. delsens fullgörande. Betryggande Utan säkerhet får dock kredit läm- säkerhet i form av pant eller borgen nas till ett sammanlagt belopp, som skall därvid ställas, om inte trygg-vid varje lidpunkt svarar mot högst het för fullgörandet med hänsyn till tio procenl av summan av bankak- låntagarens förhållande ändå före-tiebolagets eget kapital och dess in- ligger, låning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvallar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endasl om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad som nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger molsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

Denna lag träder i kraft den

' Senaste lydelse 1979:1113.

Prop. 1983/84:146 27

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker

dels att 28 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §'
Kredit får beviljas endast mot be- Kredit  får  beviljas  endast  om

tryggande säkerhet i fast eller lös trygghet föreligger för låneförbin-egendom eller i form av borgen. delsens fullgörande. Betryggande Utan säkerhet får dock kredit läm- säkerhet i form av pant eller borgen nas till ett sammanlagt belopp, som skall därvid ställas, om inte trygg-vid varje tidpunkt svarar mot högst het för fullgörandet med hänsyn till tio procent av summan av spar- låntagarens förhållanden ändå förebanks fonder och dess inlåning, ligger. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, saml utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mollagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad som nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller gmndfond i sparbanken.

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1979:1114.

Prop. 1983/84:146 28

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

dels atl 36 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §'
Kredit får beviljas endast mot be- Kredit  får  beviljas  endast  om

tryggande säkerhet i fast eller lös     trygghet föreligger för läneförbin-egendom eller i form av borgen.     delsens  fullgörande.   Betryggande Utan säkerhet får dock kredit läm-     säkerhet i form av pant eller borgen nas till ett sammanlagt belopp, som     skall därvid ställas om inte trygghet vid varje lidpunkt svarar mot högst     för fullgörandet med hänsyn till låntio procent av summan av central-     tagarens förhållanden ändå förelig-kassans och anslutna jordbrukskas-     ger. sors eget kapital samt centralkassans inlåning. Därutöver fär kredil utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredil utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdals av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift atl tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukels kreditkassa.

Denna lag träder i kraft den ' Senaste lydelse 1979:1115.

Prop. 1983/84:146 29

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av bankinspektionen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, styrelsen för Stockholms fondbörs. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorgani-salion-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Svenska företagares riksförbund (SFR), Sveriges industriförbund. Svensk industriförening, Sveriges grossislförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Finansbolagens förening, utvecklingsfonden i Stockholms län. Svenska Industrietableringsakliebolaget (Svetab), statens industriverk (SIND) och provinsbankernas centralorganisation BANCO.

Kommerskollegium har till sitt remissvar fogat yttrande från handelskammaren i Stockholm och från handelskammaren i Skåne. Post- och Kreditbanken, PK-banken har anslutit sig till yttrandet från Svenska bankföreningen. Svenska bankmannaförbundet. Svenska kommunförbundet, Folksam, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges Industribank AB, Företagskapital AB och Stiftelsen institutet för företagsutveckling (SIFU) har avstått från att yttra sig. Yttrandena från Finansbolagens förening och provinsbankernas centrala organisation Banco berör inle frågan om det formella säkerhetskravet.

Sammanställningen omfattar i det följande endast frågan om det formella säkerhetskravet.

Remissutfallet är i korthet följande. Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningsförslaget. Några ifrågasätter dock om föreslagen bestämmelse om ställande av särskild säkerhet behövs. Bankinspektionen och konsumentverket anser inte att det föreligger något behov av föreslagna ändringar och avstyrker därför förslaget.

Ur remissyttrandena återges följande.

1. Bankinspektionen

AUmänt

Gemensamt för de förslag som banklagsulredningen framlägger i delbetänkandel är att de innebär jämkningar i två huvudregler inom svensk banklagstiftning, nämligen i kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning och i förbudet mol förvärv av aktier i handels- och industriföretag. Dessa båda regler lagfästes i början av 1930-talet under intryck av storförluster

Prop. 1983/84:146 30

ocb därav förorsakade krissituationer som drabbade svenska banker i början av 1920-talet och under världsdepressionen i början av trettiotalet, i Sverige skärpt genom Kreuger-kraschen. Sverige är ensamt om dessa regler. Det bör dock påpekas, att bankernas möjligheter till aktieförvärv är på olika sätt begränsade i många länder, däribland de nordiska och USA, och att en vidsträckt aktieförvärvsrätt kan balanseras av hårdare regler om kapttaltäckning och för kreditgivningen än vi har i Sverige. Så är bl.a. fallet i Schweiz och Västtyskland. Del kan också förtjäna påpekas, all utländska banker begär säkerheter i betydande omfattning. En vanlig proportion mellan säkrade och icke säkrade kommersiella krediter i t. ex. USA, Storbritannien och Västtyskland är ca 50 procenl av vardera slaget.

Svenska banker har under tiden efter andra världskriget haft mycket små förluster, ca l/IO av vad som är normalt för banker i USA. Det kan inte råda något tvivel om all de båda nämnda reglerna bar haft stor betydelse för att sä har blivit fallet. Om ett kredittagande förelag går omkull, har banken avsevärt mycket bättre ställning när säkerheter finns, än när krediten lämnats utan säkerhet. Genom aktieförvärvsförbudet görs en hälsosam åtskillnad mellan kreditgivning och annat företagande. De med aktieägande förbundna riskerna undvikes, likaså frestelsen all ge krediter till ett vacklande "eget" företag.

Det har till förmån för en mindre restriktiv hållning gjorts gällande, all de båda reglerna är föråldrade, eftersom dagens bankmän har långt större kunnande och erfarenhet än deras föregångare fram till andra väridskrigel. En viss sanning kan ligga i detta. Kvaliteten på ledande bankmän är överlag god, men den är alltjämt starkt skiftande. Det kan också förtjäna påpekas, att de två storbanker, som särskilt stod i focus under tjugo- och trettiotalen, leddes av personer med erkänd kunnighet och skicklighet. I fråga om den ena av de två bankerna. Skandinaviska Banken, som hade stora engagemang i Kreugerföretag, kan ytterligare nämnas, att bankens förluster på dessa företag blev långt mindre än väntat. Del berodde bl.a. på att engagemangen var föremål för den dåvarande bankinspektionens särskilda uppmärksamhet och att bankens ledning på grund härav såg sig nödsakad atl se till att säkerheter ställdes.

Redan det anförda lorde vara tillräckligt för atl underbygga den slutsats - till vilken utredningen också kommit - all de båda nämnda huvudreglerna bör bibehållas i princip.

Utredningens förslag innebär modifikationer i de båda huvudreglerna. Sådana har skett redan tidigare. Men särskilt i fråga om säkerhetskravet görs en genomgripande omformulering. De båda områdena behandlas i del följande var för sig.

Säkerhetskravet

Säkerhetskravet innebär att betryggande säkerheter skall ställas för bankkrediter. Vad som menas med att en säkerhet skall vara betryggande

Prop. 1983/84:146

31

är något oklart. I praxis tillämpas regeln sä, all en försiktig värdering görs av säkerhetens värde vid kreditgivningstillfällel och alt delta värde med god säkerhetsmarginal skall täcka krediten. En annan sak är vilket värde säkerheten kan ha vid en framtida konkurs. Det kan visa sig vara betydligt lägre.

Från säkerhetskravet görs tre undantag, nämligen krediter till stal, kommun, andra banker m.fl., korta rörelsekrediter samt dämtöver krediter motsvarande 10 procent av bankens inlåning och eget kapital, dvs. i princip av bankens hela omslutning. Denna generella blankokreditvolym utgör en betydande del av de krediter där avstående frän säkerhet överhuvudtaget kan bh aktuell. Av balansomslutningen motsvaras nämligen en avsevärd del, oftast över hälften, av placeringar som antingen inle kräver någon säkerhet alls, bl.a. obligationsportföljerna och fordringar på andra kreditinstitut, eller tvärtom i praxis alllid är förenade med pantsäkerhet, t, ex. bostadskrediter. Av krediter till företag kan alltså en stor del - ofta inemot hälften - lämnas ulan säkerhet. Denna andel ansluter sig ganska nära till det förut nämnda internationella mönstret.

Enligt utredningens förslag skall en uttrycklig regel införas om att trygghet skall finnas för förbindelsens fullgörande. Betryggande säkerhet skall ställas, om inte trygghet för fullgörandet med hänsyn till låntagarens förhållanden ändå föreligger. Förslaget innebär till sitt syfte ett tillmötesgående av krav på liberalisering. Samtidigt gör utredningen det uttalandet att den föreslagna ändringen "inte kommer alt leda till nägon store förändring i bankernas praxis atl kräva formella säkerheter".

Finns det då något behov av en liberalisering? Utredningens egna siffror om utnyttjandet av blankokreditvolymen ger inte stöd för ett sådanl antagande. Hos de stora affärsbankerna hade i april 1982 knappt hälften av del 10-procentiga utrymmet utnyttjats. Som mest hade en av dem utnyttjat 69 procent. Sparbanker och föreningsbanker visar genomgående låga siffror. Anmärkningsvärt är emellertid att några sparbanker nästan fullt ut använt sin blankokredilram.

Det har i diskussionen gjorts gällande alt bankerna, trots den vidsträckta möjligheten alt ge blankokrediler, skulle känna sig hämmade av alt banklagarna anger säkerhet som huvudregel. I argumenteringen skymtar en önskan alt frigöra sig från vad som upplevs som ett förmynderi, föreskrivet i lagarna och utövat av bankinspektionen. Å andra sidan visar utredningens egen enkät (se s. 116), att sådana tankegångar i vart fall inte omfattas av affärsbankerna i allmänhet med deras långvariga erfarenhet av företagskreditgivning. Del bör dä slås fast, att en jämförelsevis sträng banklagstiftning och en effektiv banktillsyn, enligt vad som numera är vedertaget bland insiktsfulla bedömare i Sverige och utlandet, är en fömtsättning för att bankerna skall åtnjuta förtroende inte bara hos det egna landets statsmakter och allmänhel utan också på den internationella kapitalmarknaden.

Med de angivna uttalandena i diskussionen bör också sammanställas den

Prop. 1983/84:146 32

uppfattning i företagskredilfrågor, ål vilken bankinspektionen sedan mer än 10 år gett uttryck - vid undersökningar, i remissyttranden och i tryckta skrifter. Denna uppfattning kan sammanfattas på följande sätt.

En företagskredit får aldrig ges pä säkerheter, dvs. genom atl låta kreditbedömningen huvudsakligen avse värdet av erbjudna säkerheter. All göra så - vilket tyvärr allljämt förekommer - är ett grovt fel, som har förorsakat banker onödiga förluster. Kreditprövningen skall i ställel koncentreras på en bedömning av företaget, dess finansiella styrka, dess lönsamhet, konjunkturerna inom branschen och kvaliteten på dess ledning. Finner banken pä sädana objektiva skäl atl den kan ha förtroende för företaget skall krediten beviljas. Bankerna skall inle tveka alt ge krediter till nystartade eller starkt expanderande förelag med ringa eller obefintlig förmåga att ställa säkerheter, om de pä objektiva skäl finner sig kunna hysa förtroende för företaget. De skall kunna la risker.

Först i och med atl banken funnit sig kunna ge krediten blir säkerhetsfrågan aktuell. Finns säkerheter att tillgå, bör de ställas. Banken befinner sig då i en bättre position, om utvecklingen blir en annan än som kunnal förutses om krediten blir nödlidande. Del bör också hållas i minne att kvaliteten på kreditbedömningarna varierar från bank till bank. En mindre kvalificerad kreditbedömning behöver inte få så ödesdigra konsekvenser, om säkerheter tagits. Men kan kredittagaren inle ställa säkerheter eller ett krav på säkerheter av andra skäl framstår som olämpligt, t. ex. vid konsor-tiekreditgivning tillsammans med utländska banker eller vid kreditgivning i konkurrens med utländska banker, skall banken inte tveka att utnyttja blankokreditvolymen. Inspektionen anser sig överhuvudtagel inte ha befogenhet att kritisera att en bank lämnat en kredit utan säkerhet, förutsatt att kreditprövningen i andra hänseenden är bankmässig.

Såsom borde framgå av det sagda skiljer sig inspektionens på gällande rätt grundade uppfattning om principerna för kreditgivning till företag inte mycket från den som utredningen gett uttryck för och vill uppnå med silt lagförslag. I den mån man från bankhåll ansett banklagarnas säkerhetskrav ge anledning att kräva säkerheter i en vidare omfattning än som här angivits, kan man inte stödja sig på inspektionen. Av den fömt nämnda enkäten att döma synes också i vart fall flertalet affärsbanker ha detta klart för sig.

Det kan sålunda fastsläs, att de nuvarande reglerna ger bankerna ett stort utrymme atl öka kreditgivningen till förelag utan säkerhet och atl bankinspektionens policy, som borde vara välbekant för alla banker, inte ger stöd för en stelbent tillämpning. Något behov av en liberalisering kan därför rimligtvis inte föreligga.

Frågan om en liberalisering har också en annan aspekt. Eventuella nya, liberala regler skall gälla för alla banker, oberoende av storiek, kunnande och erfarenheter av företagskreditgivning. Som tidigare påpekats varierar kompetensen att göra riktiga kreditbedömningar mellan olika banker. Fel

Prop. 1983/84:146 33

görs i alla banker, oavsett bankgrupp och storiek, men det måsle också konstateras alt många banker, särskilt en del mindre, saknar den kunnighet och erfarenhet i företagskreditgivning som måste vara en förutsättning för en mera djupgående liberalisering. Det förut nämnda förhållandet, att de enda banker som helt utnyttjat blankokreditvolymen är ett par sparbanker, som därvid markant avvikit från det för sparbanker normala, finner inspektionen oroande.

Inspektionen övergår härefter till alt granska del framlagda förslaget. Syftet är atl göra en liberalisering. Frågan är emellertid, om förslaget är ägnat att tillgodose del syftet. Banklagarna innehåller inte något krav på att trygghet skall finnas för förbindelsens fullgörande. Ett sådanl krav är i sig en orimlighet om del skall följas bokstavligen, i vart fall när det gäller företagskrediter. Verklig trygghet finns så gott som aldrig. Även mycket starka företag kan efler kort lid komma i svårigheter. Svenskt näringsliv har talrika exempel härpå från det gångna årtiondet. En sak är att begreppet trygghet förekommer i motiven till reglerna om blankokrediler. Det får där, på grund av sammanhanget, tolkas som en relativ trygghet, jämförlig med all goda säkerheter ställs. Men uppställes i banklagarna, såsom utredningen föreslagit, elt krav på trygghet som en regel gällande all kreditgivning, får det tolkas efter ordalagen. Även om man avvisar den ovan nämnda, i sak orimliga tolkningen, måsle så myckel läggas i ordalagen, alt bankerna skulle bli förbjudna att ta nämnvärda risker. Mellan trygghet och risk föreligger ju en direkt motsättning. En sådan skärpning av lagstiftningen - som givelvis inte är avsedd — kan inle godtagas. Inspektionen har tvärtom, såsom framgår av del föregående, uppmuntrat bankerna att la begränsade och kontrollerade risker för att stödja nystartade, innovaliva och expanderande företag.

Inspektionen kan alltså konstatera, atl något behov av en mera djupgående liberalisering av reglerna om särskild säkerhet inte finns, att en sådan liberalisering är betänklig med tanke på att den skulle komma att gälla samtliga banker samt alt förslaget lagtekniskt fält en mindre lämplig utformning.

Inspektionen får ytterligare hänvisa till de synpunkter som anförts i reservationen av ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av sakkunnige Lars-Olof Thörn.

Av dessa skäl måste inspektionen avstyrka utredningens förslag om ändring av kravet på särskild säkerhet. Detla innebär inle att inspektionen ställer sig avvisande till ytterligare uppmjukningar av detta krav. Dä bör det emellertid stå klart atl ett verkligt behov därav föreligger och alt det finns en allmänt utbredd önskan därom bland bankerna. Så är inte fallet i dag. En uppmjukning kan ske genom en höjning av blankokreditvolymen eller, måhända ännu hellre, genom att undanta ytterligare grupper av krediter, l.ex. smärte konsumtionskrediter, där säkerhetshanleringen är dyr och den stora riskspridningen gör förlustriskerna små. 3    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 146

Prop. 1983/84:146 34

2. Konsumentverket

Konsumentverkets grundsyn i denna fråga framgår av verkets yttrande över banklagsulredningens förslag 1979 alt öka blancokredilvolymen från 5 till 10%. Verket ansåg alt alla åtgärder som kan göra förmånligare kreditformer än avbelalningsköp och konlokortskrediter mer lättillgängliga för konsumenterna är välkomna. Vidare kosntaterades att den föreslagna ökningen av blancokredilvolymen var en sådan åtgärd.

Frågan är nu om även det aktuella förslaget är en sådan åtgärd. Bankernas utnyltjandegrad av blancokredilvolymen talar emot att så skulle vara fallet. Utnytljandegraden hos affärsbankerna var 1982 i genomsnitt ca 50%. Sparbankernas och föreningsbankernas låg i genomsnitt ännu lägre. Några sparbanker hade dock nästan fullt utnyttjat sin möjlighet atl bevilja blancokrediter. Något påtagligt behov av alt helt efterge del formella säkerhetskravet av nyssnämnda skäl synes därför inte föreligga. Om å andra sidan utredningens förslag skulle genomföras innebär delta bl. a. alt de sparbanker som utnyttjat sin blancokreditvolym fullt ut inte längre var förhindrade av formella skäl all lämna ytterligare krediter utan formell säkerhet.

Sparbankerna och föreningsbankerna tillhör de banker som till stor del tillgodoser konsumenternas behov av kredit. Ca 80% av utlåningen från sparbankerna och föreningsbankerna belöper sig på hushällen medan molsvarande siffra för affärsbankerna är drygt 30%. Det är därför troligt att utredningens förslag i denna del har ovan angivna positiva effekt på möjligheterna för konsumenterna att erhålla relativt billiga krediter. Samma positiva effekt uppstår även vid en något mindre drastisk åtgärd än den Utredningen föreslår, nämligen vid en mindre utökning av blancokredilvolymen.

Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som framförts i reservationen av Danielsson och det särskilda yttrandet av Thörn finner Konsumentverket att det inte kan anses påkallat alt helt avskaffa det formella säkerhetskravet. Däremot ser Konsumentverket inte några betänkligheter mot att ytterligare något utöka blancokredilvolymen och/eller undanta smärte konsumtionskrediter, t. ex. i form av sparlån, frän säkerhetskravet.

3. Fullmäktige i Sveriges riksbank

Elt genomgående drag i den svenska banklagstiftningen är omsorgen om. insättarnas medel. Kravet på formella säkerheter vid en banks utlåning har här varit en av hörnstenarna. Del har emellertid visat sig nödvändigt att luckra upp del strikta kravet. Under årens lopp har den s. k. blancokredilramen successivt höjts.

Del är mol denna bakgrund - alt det formella säkerhetskravet mer och mer ansetts skapa oönskade problem vid bankutlåningen - som utredningens förslag skall ses. Utredningen redovisar utföriigt argumenten för och

Prop. 1983/84:146 35

emot ett slopande av det tvingande kravet på formella säkerheter och kommer till slutsatsen att övervägande skäl talar för all kravet slopas.

Fullmäktige kan i det stora hela instämma i utredningens argumentation. Som utredningen redovisar är det också mycket ovanligt i andra länder med den form av formella säkerhetskrav som den svenska banklagstiftningen i dag ställer. Det kan i delta sammanhang även vara värt alt notera alt för t.ex. svenska obligationslån, som huvudsakligen förvärvas av allmänna pensionsfonden och försäkringsbolag, del blir allt mer vanligt att inte ställa några formella säkerheter. Obligationslånen blir i stället försedda med en s.k. negativklausul, vilken i stort innebär atl låntagaren förbinder sig att inle pantsätta sin egendom som säkerhet för någon annan långivare.

Fullmäktige vill således tillstyrka utredningens förslag vad gäller slopandet av del formella säkerhetskravet i banklagstiftningen.

4. Näringsfrihetsombudsmannen

NO har som framgår av betänkandet i tidigare remissyttrande intagit ståndpunkten all del är önskvärt atl frågan om atl slopa eller modifiera säkerhetsbestämmelserna i de svenska banklagarna tas under övervägande. I betänkandet redovisas olika skäl för och emot ett bibehållande av den nuvarande inriktningen på formella säkerheter i banklagstiftningen. NO anser alt övervägande skäl talar för atl nu införa en mer liberal och flexibel säkerhetsbestämmelse i banklagarna.

NO har särskild anledning alt framhålla de konkurrensskäl som motiverar en ändring. Om Sverige, uppenbariigen ensamt bland jämförbara länder, i lag upprätthåller långtgående krav på särskilda säkerheter för krediter försämras de svenska bankernas konkurrensförmåga gentemot utländska banker. I vissa situationer kan också bankerna pä grund av säkerhetskravet anses vara diskriminerade jämfört med andra inhemska kreditgivare såsom försäkringsbolag och finansbolag pä vilka det inle ställs motsvarande krav. Även inom det övriga näringslivet kan diskriminerande effekter uppstå. Vissa typer av förelag som genom arten av sin rörelse inte förmår ställa bankmässiga säkerheter får svårare att finansiera sin expansion än företag i branscher som traditionellt har belåningsbara tillgångar.

NO anser det välmotiverat alt i banklagarna i stället för nuvarande krav pä formell säkerhet införa ell sådanl allmänt formulerat Irygghetskrav som utredningen föreslår; nämligen att kredit endast får beviljas om trygghet föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

NO anser i princip att ett sådant allmänt Irygghetskrav bör vara tillfyllest. Inom denna ram borde del kunna överlåtas till bankerna att avgöra när de anser atl särskilda säkerheter är motiverade och till bankinspektionen att övervaka alt trygghetskravet efterlevs.

NO är alltså tveksam till om det av utredningen föreslagna tillägget att

Prop. 1983/84:146 36

betryggande säkerhet skall ställas om inte trygghet för fullgörandet med hänsyn till låntagarens förhållande ändå föreligger bör införas i lagarna. Den eftersträvade flexibiliteten tillgodoses bäst med ett allmänt formulerat trygghetskrav.

NO anser inte att skyddet för insättarnas medel, vilket är det bakomliggande syftet med säkerhetsbestämmelserna, försämras om man stannar för att enbart ha en allmänt formulerad Irygghetsbestämmelse i banklagarna. Delta syfte tillgodoses på annat sätt, främst genom kapitaltäckningsreg-lerna.

5. Svenska Bankföreningen

Bankföreningen vitsordar utredningens uppfattning (sid. 49) alt bankerna fortlöpande haft elt ökat behov av att kunna lämna krediter utan krav på särskild säkerhet. De av utredningen angivna orsakerna härtill är också riktiga: ökad självfinansiering i näringslivet, servicenäringarnas, småföretagens och entreprenadföretagens kreditbehov, de standardiserade masskrediterna saml inte minst den ökande internationella bankverksamhetens konkurrensfömtsättningar.

Det nämnda behovet tillbodoses f. n. genom del procentuellt beräknade blancokreditutrymmel. Vad frågan nu gäller är alltså inte behovei av alt kunna ge blancokrediter utan den tekniska utformningen av elt system härför, vilket tillgodoser insättartryggheten. Bankinspektionens företrädare i utredningen anser att någon ändring inte behövs i nuvarande system, medan majoriteten föreslår en ny lagleknisk lösning.

Så länge nuvarande blancokreditutrymme är tillräckligt för de olika angivna behoven skulle det, menar bankföreningen, kunna hävdas att den tekniska lösningen saknar större praktisk betydelse. Erfarenheten visar emellertid pä behovet av att från lid till annan vidga utrymmet för blanco-krediterna. Man kan alltså uppskjuta men inte undgå ställningstagandet till huvudfrågan om systemet för fastställande av blancokreditutrymmel. Bankföreningen menar att tidpunkten nu är lämplig för delta ställningslagande och att utredningen är ett gott underlag härför.

Bankföreningen vill slå fast atl utredningens (majoritetens) förslag inle innebär slopande av kravet på formella säkerheter utan ulgör en kompromiss mellan olika diskuterade metoder. Huvudfrågan i kompromissen är i själva verket om lagstiftaren eller bankerna själva skall ha ansvaret för den avvägning som insättartryggheten under alla förhållanden kräver. Majoritetens förslag innebär att bankerna ges detta ansvar. Förslaget medför också ett närmande till den ståndpunkt som intas i andra länders banklagstiftning; något lagfäst formeUt säkerhetskrav återfinns sålunda inle utomlands.

I reservationen (sid. 116) uttalas med åberopande av enkätsvar från vissa instilutsgrupper farhågor för alt möjligheten att avstå från säkerheter kan komma att användas som ett konkurrensmedel. Bankföreningen an-

Prop. 1983/84:146

37

ser, av bl.a de skäl utredningen anger (sid. 51), att dess medlemsbanker kan bära ansvaret för den nämnda avvägningen.

Bankföreningen accepterar alltså den av majoriteten föreslagna lösningen. Den kommer - som utredningen också förutsatt - inte alt medföra någon betydande förändring av nuvarande ordning enligt vilken formell säkerhet i de flesta fall krävs; redan kapitaltäckningsreglerna är en garanti härför. När bankföreningen sålunda tillstyrker förslaget är det med den tolkningen och den inriktningen att förslagets innebörd är att formella säkerheter alltjämt utgör huvudregeln och blancokrediter undantag. Föreningen vill emellertid understryka betydelsen av att del inte minst med hänsyn till den internationella konkurrenssituationen måsle finnas tillräckliga möjligheter att lämna krediter utan säkerhet, vilka krediter i det enskilda fallet kan uppgå till avsevärda belopp. Det finns därför behov av ett förhållandevis stort utrymme för blancokrediter. Skulle den av utredningens majoritet förordade lösningen inte godtas av statsmakterna, är det enligt bankföreningen nödvändigt alt bankinspektionen ges möjlighet atl efter hand medge vidgade ramar för blancokrediter.

Den för kreditgivning grundläggande regeln atl trygghet för låneförbindelsens fullgörande skall föreligga återfinns f.n. i banklagen endasl i en bestämmelse i 63 § om uppsägning av lån utan säkerhet. Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag all denna regel kommer till uttryck i banklagarna på sådant sätt att den blir generellt tillämplig. En fördel härmed är att den - genom uttrycket "låneförbindelsens fullgörande" — fäster uppmärksamheten på den totalprövning av den tilltänkte låntagarens förhållanden som är del väsentliga vid kreditprövningen och som är något annat än prövningen av eventuella säkerheters framtida värde.

I reservationen (sid. 114) påpekas atl någon fullständig trygghet för en låneförbindelses fullgörande så gott som aldrig föreligger; snarast har man atl räkna med en större eller mindre sannolikhet härför. Bankföreningen, som inte är av annan uppfattning, vill därför understryka vikten av att den av utredningen föreslagna lydelsen ges den innebörden alt det är fråga om den största möjliga trygghet som vid en bankmässig prövning rimligen kan förutses vid kredilbedömningstillfället. Denna tolkning av trygghetsbegreppet gäller redan f. n. i uppsägningsfallet och bör naturiigen - utan ändring av terminologin - enligt den föreslagna lydelsen av 59 § gälla också när krediten lämnas.

Post- och Kreditbanken, PKbanken, har deltagit i handläggningen av delta ärende och förklarat sig instämma i delta yttrande.

6. Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen delar utredningens (majoritetens) uppfattning alt bankerna själva bör fä bedöma i vilka fall kredil får lämnas utan all formella säkerheter krävs.

Prop. 1983/84:146 38

Den gällande 1 O-procentsramen för blancokrediter är varken nödvändig eller ändamålsenlig. Ramen är relaterad till banks eget kapital plus inlåning, vilkel i praktiken har tolkats som balansomslutningen. Två banker som är lika stora har således lika stor ram för blancokrediter oberoende av deras soliditet. Den av utredningen föreslagna lagregeln har den riktiga konsekvensen alt kapilaltäckningssitualionen - dvs. riskgraden i placeringarna jämförd med det egna kapitalels storiek - blir avgörande för hur stor volym blancokrediter en bank kan bevilja.

Sparbanksföreningen tillstyrker utredningens förslag om det formella säkerhetskravet i banklagarna.

7. Styrelsen för Stockholms fondbörs

Enligt börsstyrelsens mening framstår skälen för en ändring av banklagarnas säkerhetsbestämmelser som övertygande. Del synes börsstyrelsen - än om utrymmet för blancokreditgivning f. n. är tillräckligt - principiellt riktigt atl på del sätt utredningen föreslagit ge de aktuella lagreglerna en utformning som bättre ansluter till vad som gäller utomlands och till den kreditvärdighetsprövning som numera tillämpas av bankerna.

8. Landsorganisationen (LO)

Utredningen är indelad i två delar.

Den första behandlar bankernas möjlligheter alt låna ut pengar utan att det formella säkerhetskravet är uppfyllt hos kunden. Bankerna har successivt fått sina möjligheter utökade, att bevilja s.k. blancokrediter. År 1979 remissbehandlades ett förslag att utvidga dessa möjligheter från 5 till 10% av summan av institutens eget kapilal och inlåning. Förslaget tillstyrktes av LO, och denna nivå är den som för närvarande gäller för bankerna. LO finner det rimligt all bankerna nu ges möjlighet atl ge blancokrediter ulan begränsningar i form av andelar av inlåning saml eget kapital. LO tillstyrker därför föreliggande förslag.

9. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

TCO yttrade sig i denna fråga i samband med Banklagsutredningens delbetänkande Blancokrediter och kontorselableringar (DsE 1975:5) och framförde då följande:

"Gränser för blancokreditgivning kan knappast motiveras med hänsyn till insättarnas skydd. Solvensen garanteras av särskilda kapitaltäcknings-bestämmelser, vilka innebär alt rätten alt ge blancokrediter verkar också diskriminerande gentemot förelag som genom rörelsens karaktär har svårt atl uppfylla formella säkerhetskrav. Inom denna kategori faller företag inom handel och servicenäringar, konsultverksamhet. I andra samman-

Prop. 1983/84:146 39

häng har dessa företags problem jämfört med sådana med ett omfattande realkapital uppmärksammals. Del är naturiigt atl också reglerna för bankens långivning utformas så att en likställighet nås mellan företag i med hänsyn till verksamhetens art olika kapitalsilualioner."

TCO vidhåller den principiella uppfattning som kom till ultryck i delta yttrande.

10.      SHIO-Familjeföretagen

SHIO-Familjeföretagen välkomnar utredningens förslag på denna punkt. Vi har hela tiden haft uppfattningen att det måste ankomma på bankernas egen bedömning alt avgöra huruvida de vill bevilja krediter utan formella säkerheter. I sådana fall skall de även ha rätt att kräva högre ränta molsvarande den ökade kreditrisk detta för med sig. Med en sådan utformning av lånereglerna kan bankema i större utsträckning än i dag deltaga i finansieringen av det riskvilliga kapitalet till näringslivet, något som ofta efterfrågats inle minst av SHIO-Familjeföretagen. Vår uppfattning i denna och hithörande frågor framgår bl. a. av vårt näringspolitiska program (bifogas), avsnitten om kapitalmarknads- och kreditpolilik.

11.      Sveriges Industriförbund

Näringslivets kreditbehov har alltmer förskjutits i riktning mot finansiering av immateriella invesleringar, där formella säkerheter är svåra att ställa. Samtidigt har en allt större del av del för bankerna fria utrymmet tagits i anspråk av småkrediter till privatpersoner, där säkerhetshanleringen är olönsam på grund av krediternas ringa storiek (spariån m. m.).

Del förslag som banklagsulredningen presenterar i föreliggande betänkande innebär således en anpassning till del förändrade behovet av krediter. Det innebär också en anpassning till de regler som gäller internationellt. De svenska bankerna ges därigenom möjligheter att konkurrera med utländska banker på lika villkor.

Ursprungligen infördes säkerhetsbestämmelserna i banklagen 1933 i syfte att skydda insättarnas pengar.

Praktiskt har reglerna inneburit en begränsning och styrning av bankernas möjligheter till självständigt agerande i kreditgivningen. Förbundet menar atl det är tillfredsställande att bankerna ges en rätl till friare kreditprövning och säkerhetsbedömning. Förbundet förutsätter atl bankerna i eget intresse driver en lånepolitik som syftar till en begränsning av kreditförlusterna. Oavsett vilka formella säkerhetskrav som ställs upp, torde det vara givet att en bank enbart lånar ut pengar om man räknar med att låntagaren kan återbetala länet. I detla ligger också i bankernas intresse att, oavsett formella krav, tillse alt de får de säkerheter som kan stå till buds, att de bedömer låntagarens övriga kreditåtaganden osv. Det väsent-

Prop. 1983/84:146 40

liga kravet på skydd för insättarnas pengar torde således vara väl tillgodosett utan nu gällande formella säkerhetskrav. Härtill kommer att kapitaltäckningsreglerna skyddar insättarna mot atl bankerna tar alltför stora risker.

Förbundet menar mot denna bakgmnd att utredningsförslaget väl svarar mol kreditmarknadens behov av modernisering. Förbundet tillstyrker således förslaget atl ersätta nuvarande regel innebärande krav på formella säkerheter med en regel om att "trygghet skall föreligga för läneförbindelsens fullgörande". Med "trygghet" kan i detta sammanhang inte förstås hundraprocentig visshet om att lånet återbetalas, men väl en mycket hög tillförlitlighet i bankens bedömning att så kommer att ske.

Utredningen föreslär en kompletterande regel atl banken skall kräva säkerhet i form av pant eller borgen, men att banken, om det med hänsyn till mottagarens förhållanden ändå föreligger trygghet för låneförbindelsens fullgörande, skall kunna avstå från sådan säkerhet.

Som utredningen påpekat har de formella reglerna om säkerheter kraftigt påverkat inställningen och säkerhetsprövningen i bankväsendet. 1 syfte all närma sig en modern internationell syn på dessa frågor kan det därför enligt Förbundets mening ifrågasättas om man skall behålla en motsvarighet till den formella säkerhetsregeln pä det sätt som utredningen föreslår. Den generella trygghelsregel som utredningen föreslår kombinerad med kapitaltäckningsreglerna bör enligt Förbundets mening vara tillräckliga för att tillgodose de krav på omsorg och försiktighet i kreditgivningen, som insältare och samhälle har anledning atl ställa.

12.      Svensk Industriförening

Föreningen anser att utredningens förslag är positivt. Bankerna får genom den föreslagna utformningen fria händer all på eget ansvar och ulan volymmässig begränsning bevilja blancokrediter. Med hänsyn till bankernas goda kunskaper och nära kontakter med sina kunder torde risken för en försämring av skyddet för insättarnas medel även vara minimal. Föreningen tillstyrker förslaget och anser atl det bör genomföras snarast möjligl.

13.      Svenska Handelskammarförbundet

Internationellt intar Sverige en särställning genom banklagarnas s.k. formella säkerhetskrav, ett förhållande som medför nackdelar för de svenska bankerna vid konkurrens med de utländska. Dessutom kan noteras de svårigheter all erhålla krediter som det formella säkerhetskravet kan orsaka för förelag som på grund av arten av sin verksamhet kan ha svårt alt ställa erforderliga säkerheter, exempelvis serviceföretag. Mot bl. a. denna bakgrund är utredningens förslag om slopande av det formella

Prop. 1983/84:146

41

säkerhetskravet enligt förbundets mening välbetänkt. Som utredningen påpekar, kan ett kredilbeslul aldrig baseras på den fömtsättningen atl banken sannolikt måste realisera den ställda säkerheten. Detta förhållande jämte existerande regler om bl. a. tillsyn och kapilaltäckning gör alt insättarnas trygghet inte torde försämras av den föreslagna ordningen.

14. Utvecklingsfonden i Stockholms län

Utvecklingsfonden har i princip inget alt erinra mot utredningens förslag om en uppmjukning eller slopande av bankernas formella säkerhetskrav. Trots en positiv grundsyn vill Utvecklingsfonden dock framföra följande kommentarer.

Mot bakgmnd av uppgiftema i betänkandet att nuvarande blancokreditutrymme ännu ej på långt när är utnyttjat och med hänvisning till reservation av ledamoten Stig Danielsson liksom särskilt yttrande av sakkunnige Lars-Olof Thörn anser fonden atl det ej förefaller behövas någon omgående åtgärd ifråga om höjning av blancokredilramen. Detta leder i sin lur till att del föreslagna slopandet av det formella säkerhetskravet inte heller förefaller vara brådskande.

En annan aspekt pä slopandet av säkerhetskravet är, enligt Utvecklingsfondens uppfattning, viklen av atl bankerna tar "sin plats i säkerhetskedjan" direkt i samband med alt finansieringen av den substantiella säker-hetstillväxlen sker. Vi bedömer detta som viktigt för att insättarnas medel på bästa sätt skall bli tillvaratagen.

Ytterligare en aspekt pä slopandet av det formella säkerhetskravet är den utveckling vi har i Sverige f.n. i fråga om konkurser. Antalet konkurser har stadigt varit ökande de senare åren. Skälen till konkurser har bl.a. studerats inom Utvecklingsfonden. Av studierna framkommer att orsakerna till konkurserna ej i huvudsak förklaras av "yttre" faktorer som konjunkturläge, stmkluromvandling osv. ulan av "inre" faktorer som för lågt eget kapilal (innebärande bl. a. för höga externa räntekostnader), svag lönsamhet, brislande ekonomisk styrning, dåligt management osv. 1 detta sammanhang bör också framhållas att ett hell slopande av det formella säkerhetskravet, i den mån ett avstående från att infordra säkerhet skulle få en större utbredning än idag (p. g. a. blancokreditutrymmel), även skulle kunna rubba förmånsrättsläget.

Tillgänglig av bank avstådd säkerhet, skulle kunna lämnas till någon som enligt dagens förmånsrätlsordning är sämre placerad. Utvecklingsfonden anser att en sådan förändring av förmänsrältsordningen ej bör ske, i vart fall inte utan atl en ingående diskussion har tagils om nuvarande förmånsrättsordning på basis av dess egna "bristande" kvalifikationer. I del sammanhanget vill vi erinra om pågående överarbetning av företagsinteckningsinstitutet.

Vid diskussion om förbättring av speciellt småföretagens kapilalför-4    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 146

Prop. 1983/84:146 42

sörjning anser Utvecklingsfonden att del är viktigare all försöka höja företagens egenkapital än alt förbättra tillgången på lånekapital bl.a. genom slopande av formella säkerhetskrav. Redan idag är generellt sett småföretagen alltför länefinansierade.

Utvecklingsfonden anser sammanfattningsvis att utredningens grundsyn är riktig, nämligen att bankerna i sina kreditbedömningar mer ska ta hänsyn till företagens framtida lönsamhet och utvecklingsmöjligheter än värdet av befintliga säkerheter. Som Utvecklingsfonden ser del utesluter detta synsätt dock inte att åtminstone delar av det formella säkerhetskravet kvarstår. En bedömning av framtidsfömlsältningar resp. värdet av säkerheten är ej varandra ersättande utan bör ses som kompletterande och är tillsammans fullt naturliga vid kreditgivning i bank (och i de flesta andra kreditinstitut).

15. Statens industriverk

Utredningen diskuterar för- och nackdelar med den föreslagna förändringen. Förutom insältarskyddet anges andra nackdelar på s. 42 f. Enligt verkets uppfattning är dessa argument svaga. Som exempel kan anges "Bankerna skulle också sakna möjlighet att kunna avstyra en kredit endast med hänvisning till kravet pä formella säkerheter i de fall när bankkunden egentligen nekas krediten på grund av att banken inte har tillräckligt förtroende för honom". Enligt verkets uppfattning är delta argument väl ålderdomligt och är snarast ett argument/ör en liberalisering.

Enda argumentet med tyngd mot en liberalisering är insättarnas behov av skydd. Denna aspekt tas enligt utredningen tillvara av kapitaltäckningsreglerna. Dessutom kan man konstatera atl både insättarna och bankledningen har intresse av att låneförluslerna begränsas.

Argumenten för en liberalisering beskrivs ingående och övertygande i betänkandet.

Utredningen framhåller att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen bör ställas i flertalet fall. Del bör dock påpekas att förslaget underlättar även för företag som vill låna mol icke betryggande säkerheter, men där banken ändå bedömer att låntagaren kan fullgöra sina förpliktelser.

I betänkandet finns icke helt klart uttalat en oro för atl ökade krediter utan säkerheter skulle medföra atl exempelvis leverantörer gjorde anspråk på säkerheter som rätteligen i första hand borde kunna nyttjas av banken. De företag, som av leverantörerna bedöms som så svaga, atl de kräver säkerhet för att leverera, lorde enligt SIND:s uppfattning icke komma ifråga för banklån ulan säkerhet.

Förslaget ger bankerna ökade möjligheter atl tillgodose kundernas önskemål samtidigt som ökade krav ställs på bankernas (och bankinspektionens) kompetens. För näringslivet är förslaget positivt.

Statens industriverk tillstyrker förslaget rörande det formeUa säkerhetskravet.

Prop. 1983/84:146 43

BUaga4

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 59 och 63 §§ lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 §'
Kredil får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att låneförbindelsen
egendom eller i form av borgen. fuUgörs. Betryggande säkerhet i
Utan säkerhet får dock kredit läm- fast eller lös egendom eller i form
nas till ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredit,
vid varje tidpunkt svarar mot högst Bankaktiebolaget får dock avstå
tio procent av summan av bankak- från säkerhet om sådan kan anses
tiebolags eget kapital och dess inlå- obehövlig eller om det annars före
ning. Därutöver får kredit utan sä- ligger särskilda skäl att avstå från
kerhet beviljas säkerhet.

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag atl som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning pä förlagsbevis som bolaget utfärdat.

63 §' Ställes lån icke all betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda lid. Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återiån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfalloliden för lån skall bestämmas så, alt den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får

Senaste lydelse 1979:1113. Senaste lydelse 1975:227.

Prop. 1983/84:146 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

icke ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för sådant lån icke stälhs säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande Iill den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig Bankbolagel skall förbehålla sig
rätt att säga upp lån som avses i rätt alt säga upp lån som avses i
andra stycket till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se
nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker
heten för lånet försvagas i märklig heten för lånel försvagas i märklig
mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i fråga om lån utan säker
het, om trygghet icke längre före- hel, om det inte längre kan förvän-
ligger för låneförbindelsens fullgö- tas att förbindelsen fullgörs.
rande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket utländsk stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och Qärde stycket. Undantag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av bankbolag tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 45

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 28 och 32 §§ lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

28 §'
Kredit fär beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att låneförbindelsen
egendom eller i form av borgen, fullgörs. Betryggande säkerhet i
Utan säkerhet får dock kredit läm- fast eller lös egendom eller i form
nas tiU ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredtt.
vid varje tidpunkt svarar mot högst Sparbanken får dock avstå från sä-
tio procent av summan av spar- kerhet orn sådan kan anses obehöv-
banks fonder och dess inlåning. Ug eller om det annars föreligger
Därutöver får kredit utan säkerhet särskilda skäl att avstå från säker-
beviljas het.

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endasl om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller gmndfond i sparbanken.

32 §' Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt atl säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda lid. Ulan förbehåll enligt första stycket fär sparbank

1.    bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2.    utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett
sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem
procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag
för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med åter
lån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelse. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre ålerbelalningstid än tio år. Har för sådanl lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas åriig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånel beviljas.

' Senaste lydelse 1979:1114. 2 Senaste lydelse 1975:228.

Prop. 1983/84:146 46

Föreslagen lydelse

Sparbanken skall förbehålla sig rätl att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i, märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om det inte längre kan förväntas att förbindelsen fullgörs.

Nuvarande lydelse

Sparbanken skall förbehålla sig rätl att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånel försvagas i märklig män eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreUgger för låneförbindelsens fullgörande.

Beslämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje slyckel första punkten gäller dock även sådant län. I fråga om lån för vilkel utländsk stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och fjärde stycket. Undantag från tredje slyckel tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av sparbank tillsammans med utländskt bankförelag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop. 1983/84:146 47

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 36 och 40 §§ lagen (1956:216) om jordbmkskas-serörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §'
Kredil får beviljas endasl mot be- Kredil får beviljas endast om det

tryggande säkerhet i fast eller lös kan förväntas att låneförbindelsen egendom eller i form av borgen, fullgörs. Betryggande säkerhet i Utan säkerhet får dock kredU läm- fast eller lös egendom eller i form nas till ett sammanlagt belopp, som av borgen skall ställas för en kredit, vid varje tidpunkt svarar mot högst Kreditkassan får dock avstå från tio procent av summan av central- säkerhet om sådan kan anses obe-kassas och anslutna jordbrukskas- hövlig eller om det annars förelig-sors eget kapital samt centralkas- ger särskilda skäl att avstå från sä-sans inlåning. Därutöver får kredil kerhet. utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt hankföretag,

2. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredil utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även föriagsbevis som utfärdats av sädani bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller föriagsbevis, som sådanl bolag eller cenlralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

40 §

Ställes lån icke atl betalas inom ell år, skall kreditkassa förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får

1. Centralkassa bevilja återiån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mol skuldebrev med längre löplid än ell är till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar mol högst tjugofem procent av summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital

' Senaste lydelse 1979:1115. ' Senaste lydelse 1975:229.

Prop. 1983/84:146 48

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samt centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagils upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra slyckel 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet ulfäslas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig Kreditkassa skall förbehålla sig
rätt atl säga upp lån som avses i rätl att säga upp lån som avses i
andra stycket till återbetalning se- andra stycket till återbetalning se
nast inom tre månader, om säker- nast inom tre månader, om säker
heten för lånet försvagas i märklig heten för lånet försvagas i märklig
mån eller, i fråga om lån utan säker- mån eller, i fråga om lån utan säker
het, om trygghet icke längre före- het, om det inte längre kan förvän-
ligger för låneförbindelsens fuUgö- tas att förbindelsen fuUgörs.
rande.

Bestämmelsema i denna paragraf äga icke tillämpning pä län, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämföriig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket utiändskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket tredje punkten och femte stycket. Undantag från tredje stycket tredje punkten får, om särskilda skäl föreligga, ske även i fråga om lån som lämnas av kreditkassa tillsammans med utländskt bankföretag eller som i sin helhet refinansieras utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:146 49

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-02-27

Närvarande: justitierådet Höglund, f. d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker saml

3. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbmkskasserörelsen. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Samuel

Hermelin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Det remitterade förslaget innefattar främst ändringar i vissa lagbestämmelser som reglerar bankernas kreditgivning, nämligen 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse, 28 § lagen (1955:416) om sparbanker och 36 § lagen (1956:216) om jordbmkskasserörelsen. Ändringarna innebär alt nuvarande ram för s. k. blancokrediter avskaffas och att nya regler för kreditbedömningen införs. Lagrådet finner ej anledning till erinran mol en reglering av den innebörd som här är i fråga. Den föreslagna lydelsen av nämnda paragrafer ger dock knappast uttryck ål vad som torde vara avsett. Med den utformning den inledande bestämmelsen i var och en av paragrafema fått i förslaget utsägs inte mera än atl låneförbindelsen kan förväntas bli infriad, något som synes självklart utan lagregel. För att den bakomliggande tanken skall bättre komma till uttryck torde bestämmelsen få ges lydelsen, att kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Därefter torde, med någon jämkning i den föreslagna lydelsen i övrigt, få följa föreskrifterna alt det dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen samt att bankaktiebolaget (sparbanken, kreditkassan) dock får avstå från sådan säkerhet, om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå frän säkerhet.

De föreslagna ändringarna i nu nämnda paragrafer har medfört följdändringar i 63 § fjärde stycket lagen om bankrörelse, 32 § tredje stycket lagen om sparbanker och 40 § femte stycket lagen om jordbmkskasserörelsen. Med hänsyn till de av lagrådet nyss föreslagna jämkningarna torde dessa bestämmelser få i den ändrade delen lyda, atl del ifrågavarande förbehållet skall göras om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om låntagaren inle längre kan förväntas fullgöra låneförbindelsen.

Prop. 1983/84:146 50

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom.

Föredragande: statsrådet Feldt.

Proposition om ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning, m. m.

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

3. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag godtar vad lagrådet anfört i fräga om de remitterande lagförslagen och jag föreslåratt lagförslagen ändras i enlighet härmed.

Jag vill i detta sammanhang la upp en fråga om ändring i sparbankslagen vilken har väckts efter beslutet om lagrådsremiss.

2    Sparbankernas kapitaltillskott till sammanslutningar för gemensamma intressen

Enligt 24 § tredje stycket sparbankslagen får en sparbank tillskjuta medel till en ekonomisk förening eller elt aktiebolag, som med regeringens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen. Tillskottet från en sparbank får dock inte överstiga 10% av bankens egna fonder.

Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde 1984-01-26.

Prop. 1983/84:146 51

I en skrivelse till regeringen har Sparbankernas Bank hemställt om att 24 § tredje slyckel sparbankslagen ändrats så att en sparbank får tillskjuta medel till sammanslutningar för gemensamma intressen med högst 30% av sparbankens egna fonder. Skrivelsen bör fogas till detla protokoll som bilaga 1.

Som grund för sin framställning anför Sparbankernas Bank bl.a. följande. Sparbankernas Bank har fåll som uppdrag atl lösa för sparbanks väsendet väsentliga uppgifter, där det av räntabilitets- och konkurtensskäl är fördelaktigt att driva verksamheten gemensamt. Banken har därför uppgifter på utiandsmarknaden, inom fondverksamheten och på storkundsmarknaden. För atl fullgöra dessa uppgifter har banken etablerat ett antal dotterbolag i form av inhemska och utländska kreditföretag. Särskilt bankens engagemang inom ullandsseklorn ställer stora krav pä det egna kapitalet. Soliditeten i Sparbankernas Bank har emellertid sjunkit från 1,9% år 1979 till 0,96% 1983. Sett i ett internationellt perspektiv är denna soliditet otillfredsställande, vilkel också avspeglats vid den klassificering av banken som gjorts vid upplåning på den amerikanska marknaden. Sparbankerna har också uttryckt sin vilja alt för utvecklingen av Sparbankernas Bank satsa ytterligare kapital i banken. Begränsningen till 10% av sparbankens egna fonder i 24 § tredje stycket lagen om sparbanker hindrar emellertid f. n. ytteriigare satsning.

Bankinspektionen har avgett yttrande över framställningen från Sparbankernas Bank. Inspektionen har under hand inhämtat att banklagsulredningen avser att föreslå en ändring av det här aktuella lagrummet av innebörd alt tillskott från sparbankerna till Sparbankernas Bank skall få ske utan sådan begränsning som nu är föreskriven. Enligt inspektionens mening kan dock Sparbankernas Bank inte utan olägenhet avvakta en lagändring med anledning av banklagsutredningens förslag. Därför tillstyrker bankinspektionen framställningen.

För egen del fär jag anföra följande. 1 likhet med bankinspektionen finner jag det motiverat atl vidga sparbankernas möjlighet all tillskjuta kapital till Sparbankernas Bank. 1 avbidan på behandlingen av banklagsutredningens kommande förslag med en särskild bestämmelse om sparbankers rätt alt göra kapitaltillskott till Sparbankernas Bank föreslår jag därför att 24 § tredje stycket sparbankslagen ändras på sätl som angetts i del föregående. Den föreslagna ändrigen tar alltså sikte enbart pä all möjliggöra ytterligare kapitaltillskott till Sparbankernas Bank.

Den föreslagna ändringen är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1983/84:146 52

3   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels förslaget till ytterligare ändring i lagen (1955:416) om sparbanker.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1983/84:146 53

Bilaga I Till regeringen

I egenskap av de svenska sparbankernas ekonomiska centralorgan har Sparbankernas Bank fått som uppdrag att lösa för sparbanksväsendel väsentliga uppgifter, bl.a. genom att uppträda som utlandsbank, inom fondverksamhelen saml vid bearbetningen av storkundsmarknaden eller på andra områden där det är räntabilitets- och konkurrensmässigt fördelaktigt all lägga verksamheten gemensamt. Mot bakgmnd härav har banken etablerat ett antal dotterbolag i form av inhemska och utländska kreditföretag.

Bankens engagemang inom utlandssektorn ställer stora krav på del egna kapitalet, då utländska banker vid sin bedömning av banker särskilt analyserar soliditelställningen och dess utveckling. Detta synsätt har kommit till uttryck då vår och andra svenska banker blivit föremål för rating på den amerikanska marknaden i samband med upplåning via commercial paper marknaden. Betydelsen av bankers soliditet internationelll har också ökat till följd av den aktuella skuldkrisen. En indikation på att Sparbankernas Banks soliditet anses vara för låg har framkommit genom all banken inte erhållit fullt samma bedömning som SE-Banken, Handelsbanken och PK-Banken av de amerikanska ratingföretagen.

Vid senaste årsskifte låg Sparbankernas Banks soliditet pä 0,96% atl jämföras med 1,76% för SE-Banken, 1,29% för Handelsbanken och 1,16% för PK-Banken. Allmänt och internationellt sett är samtliga dessa bankers soliditet låg och det bar i andra sammanhang bl. a. framkommit att PK-Banken har för avsikt att lösa silt soliditetsproblem genom en allmän emission. Nämnas kan vidare, att Sparbankernas Banks soliditet sjunkit från 1,69% år 1979 till 0,96% 1983.

Sparbankerna har i olika sammanhang klart uttalat sin önskan att via Sparbankernas Bank vidareutveckla sin verksamhet. Som ett uttryck för detla kan bl.a. konsortiesamverkan mellan 19 stora sparbanker, banken och Svenska Sparbanksföreningen ses. Sparbankerna har också uttryckt sin vilja all för utvecklingen av Sparbankernas Bank satsa ytterligare kapital i banken.

Nuvarande bestämmelser i 24 § 3 st. lag om sparbanker, som medger sparbank all till belopp som sammanlagt svarar mot 10% av sparbanks egna fonder förvärva aktier i banken, förhindrar emellertid en vidare satsning av kapital i banken för närvarande. Nämnas kan atl motsvarande regel inte finns för affärsbanker. Fräga om en ändring av nuvarande begränsning i 24 § 3 st. lag om sparbanker har av oss tagits upp med banklagsutredningen, som haft förståelse för våra synpunkter och - enligt vad vi erfarit - kommer atl framlägga förslag om ändring av bestämmelsen.

Mol bakgrund dels av vad ovan sagts, dels av att behandlingen av banklagsutredningens förslag beräknas ta hela 1984 och 1985 i anspråk

Prop. 1983/84:146 54

hemställer Sparbankernas Bank om atl regeringen mätte föreslå riksdagen atl besluta om en temporär ändring av 24 § 3 st. lag om sparbanker, innebärande en utökning av nämnda 10% till 30%, vilket skulle möjliggöra en nyemission i banken om 1:1 till kurs 150%. Efter en sådan emission kommer bankens soliditet alt ligga på ungefär samma nivå som hos övriga tidigare nämnda banker.

Stockholm 1984-02-29 SPARBANKERNAS BANK

Birger Lönnquist Sören Andersson

Koncernchef

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984