Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:135

Regeringens proposition

1983/84:135

om industriell tillväxt och förnyelse;

beslutad den 23 februari 1984.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de ålgärder eller det ändamål som framgår av föredragandens hemslällan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

THAGE G PETERSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen beskrivs inledningsvis nuläge och utvecklingsmöjlighe­ter för den svenska industrin. Därefter görs en kortfattad redovisning av polilikområden av belydelse för industrins utveckling.

Den därpå följande genomgången av det induslripolitiska området inleds med en diskussion av motiven för industripolitiken. Där diskuteras möjlig­heterna alt korrigera vissa effektivitetsbrisier i marknadssystemel med hjälp av industripolitiska insatser. Valet mellan generella och selektiva åtgärder las ocksä upp liksom de skilda tidsperspektiv som gäller för olika industripolitiska åtgärder.

I 1983 års-budgetproposition angavs i ett antal punkter den inriktning, som industripolitiken enligl regeringens uppfattning bör ha. Det praktiska industripolitiska arbetet har under del gångna årel utformats med utgångs­punkt från dessa riktlinjer. Industripolitiken har sålunda inriktats på:

     Alt ge de offensiva insatserna inom industripolitiken slörre utrymme än hittills.

     Att ta lill vara utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna.

     Att effektivare ulnylQa den offentliga verksamheten och samhällsbyg­gandet över huvud taget som en aktiv drivkraft i den industriella utveck­lingen.

     Atl ulveckla samhällels insalser för alt stimulera verksamheten inom de små och medelstora företagen.

     Alt skapa öppenhet och samverkan mellan samhällel, förelagen och de anslällda.

1    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                    2

• Alt intensifiera strävanden lill samordning mellan industri- och regio­nalpolitiken.

Med utgångspunkt från de angivna riktlinjerna redogörs för det konkreta innehållet i industripolitiken under perioden efler regeringsskiftet. I anslut­ning härtill redovisas ocksä det pågående arbetet för att undanröja admini­slraliva hinder för industriell expansion samt insatser inom ramen för del nordiska industripolitiska arbetet.

Ett genomgående drag för förslagen i propositionen är inriktningen på åtgärder, som syftar till att stimulera förnyelse och utveckling av industrin. Förslagen till nya eller utvidgade insatser är därmed koncentrerade lill några vikfiga delområden inom industripolitiken. Dessa delområden redo­visas i kapitel 5.

Ett av de prioriterade delområdena utgörs av insatser för alt stimulera tillväxten i sådana mindre industriföretag, som kan bedömas ha särskilt stora expansionsmöjligheter. Ett annat är åtgärder för ulveckling av under­leverantörsföretag. Vidare har stödet till nyförelagande setts som ett prio­riterat område.

En ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens är ett centralt inslag i arbetet för atl förnya industrin. Samtidigt är del viktigt att främja en bred spridning av ny leknik inom industrin. Utformningen av de kon­kreta förslagen i proposilionen syftar lill all förstärka de statliga insatserna inom båda dessa områden. Uppmärksamhet har också ägnats ål en utveck­ling av teknikupphandlingen som industripolitiskt instrument.

I kapitel 6 lämnas en redogörelse för de förslag, som regeringen nyligen har beslutat förelägga riksdagen beträffande ett treårsprogram för verk­samhelen vid styrelsen för teknisk ulveckling (STU). Del sammanlagda medelsbehovet för treårsperioden är beräknat lill 2 145 milj. kr. Program­met innebären viss omfördelning av STU:s insatser mot ökad kunskapsut­veckling.

Det betonas alt del är viktigt att STU:s forskningsinsatser koncenlreras till områden, där Sveriges industri och samhälle kan behöva en mer omfat­tande teknisk-vetenskaplig kompelens och nytt kunnande. Kravel på en slor bredd i STU:s insatser kan tillgodoses genom atl insalserna inom flertalet områden får karaktär av bevakningsforskning.

Inom ramen för STU:s samlade finansiella slöd till utvecklingsarbete sker en förskjulning mol de mindre företagen och då särskilt de unga leknikbaserade företagen. Vissa förändringar föreslås vad gäller reglerna för STU:s projektstöd till utvecklingsarbete.

Fortsatta massiva salsningar föreslås inom områdena verkstadsindustri, informationsteknologi, bioteknik, materialteknik - nya material, massa-och pappersleknik, träleknik, kemiteknik samt teknik för hälso- och sjuk­vård. Vidare förordas ökade insatser inom områdena havsleknik och teko-leknik och för ett civilt flygtekniskt program.

Slödel till enskilda uppfinnare förslås bli ökat och effektiviserat. För


 


Prop. 1983/84:135                                                    3

teknikupphandling samt för den tekniska aitachéverksamhelen föreslås ökade insatser.

Kapitel 7 innehåller förslag till fortsättning av det nationella mikroelek­tronikprogram, vars uppbyggnad och inledning redovisades i en särskild proposition hösten 1983. Programmet innebär en sammanhållen statlig utvecklingssatsning inom mikroeleklronikområdel och innehåller förslag till åtgärder inom områdena ulbiidning, grundforskning, tillämpad forsk­ning och industriell utveckling. För ireårsperioden 1984/85-1986/87 före­slås i denna proposition atl sammanlagt 95,5 milj. kr. anvisas för vissa delar av programmet.

Insatser för att stimulera leknikupphandling och underleveranlörsul-veckling tas upp i kapitel 8. Där redovisas förslag till en verksamhet från industridepartementets sida med inriktning på atl dels genom bl.a. kon­sultinsatser identifiera teknikupphandlingsprojekt och intressera upphand­lare för ökad användning av leknikupphandling, dels skapa kontakter mellan underleverantörer och avnämare med sikle på en förbättring av underleverantörsföretagens konkurrensförmåga. Där föreslås också sam­manslagning av och åtgärder för att förstärka de statliga TEMU-Bolagen, vars uppgifter ligger inom teknikupphandlingsområdet. För budgetåren 1984/85-1986/87 föreslås att 26 milj. kr. anvisas för verksamheten med leknikupphandling och underleverantörsutveckling.

I kapitel 9 presenteras ett treårsprogram för Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Fonden har till uppgift att stödja ut­veckling av nya produkler, processer och system för industriell produktion och lämnar slöd i form av lån med villkorlig ålerbetalningsskyldighet, bidrag i utbyte mol royaity på en framlida försäljning eller s. k. projektför­säkring. Del föreslagna programmel innebär att fonden under en treårspe­riod får lillskolt på sammanlagt 600 milj. kr.

I kapitel 10 redovisas förslag till ett nytt forskningsbidrag lill leknikba­serade småförelag. För budgetåret 1984/85 föreslås 20 milj. kr. för ändamå­let och regeringen föreslås få i uppgift att beslula om den närmare utform­ningen av reglerna för syslemet. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 föreslås en ram om 42,5 milj. kr. för sådana forskningsbidrag.

Kapitel 11 innehåller förslag till Ireärsprogram för slatens induslriverk (SIND). SIND:s verksamhet är indelad i huvudprogrammen Utrednings­verksamhet, Induslriell omvandling och fillväxt, Regional utveckling och Småföretagsutveckling.

De största förändringarna jämfört med tidigare föreslås inom program­men Industriell omvandling och tillväxt samt Småföretagsutveckling. Inom det förstnämnda programmet föreslås bl.a. en utvidgning av struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer och vissa tekniska för­ändringar i del finansiella stödet. Särskilda ätgärder för alt främja använd­ningen av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin - s. k. flexibla till­verkningssystem - föreslås också. Dessulom presenleras ett program för kompetensutveckling inom del havsindustriella områdel.


 


Prop. 1983/84:135                                                    4

Inom programmel Småföretagsutveckling föreslås omfattande ålgärder för att via de regionala ulvecklingsfonderna stimulera expansion inom sådana mindre industriförelag som kan bedömas ha en stor utvecklingspo­tential. Vidare föreslås förändringar i reglerna för de regionala ulvecklings­fondernas finansieringsverksamhet i syfte att öka flexibiliteten i fondernas finansieringsinsatser. Ett särskill program för att främja industridesign föreslås ocksä.

För Ireårsperioden 1984/85-1986/87 föreslås alt sammanlagt 711 milj. kr. anvisas för verksamheten vid SIND.

En genomgång av verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB re­dovisas i kapitel 12. Där lämnas - med utgångspunkl från hittills gjorda erfarenheter - förslag till ändrade regler för bankens verksamhet, bl. a. belräffande kreditgivning och organisation.

Kapitel 13 innehåller förslag om alt inrätta en särskild småföretagsfond. Fonden skall ha till huvuduppgift att finansiera sådana investmenl- och utvecklingsbolag, som i sin lur är inriktade på alt göra placeringar av riskkapilal inom småförelagsseklorn. Den skall dock vara oförhindrad atl göra placeringar även i andra icke börsnoterade företag. Fonden föreslås få viss knytning till Investeringsbanken. Den finansieras inom ramen för ATP-systemet och tillförs 100 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                               5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna

pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att ikraftirädandebeslämmelserna lill lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2.    Om det i lag eller annan författning hänvisas lill en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden, tillämpas i slällel den nya bestämmelsen.

3.    I samband med att regeringen utser ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse bestämmer regeringen vid vilken tidpunkt under år 1984 som styrelsen skall starta sin verksamhel.

4.    I fråga om återlån, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1978 eller som har beviljats före den 1 januari 1980, och lån lill kreditinrättning som har beviljat äterlånel gäller fortfarande 14-16 §§ reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvallning i sin närmasl före den 1 januari 1980 gällande lydelse. I fråga om lån som kreditinrätt­ning har erhållit enligl nu angivna 15 § första stycket får dock avtal träffas om lillämpning av 19 § andra stycket i den nya lagen.

5.    I fråga om sådana lån från en fondstyrelse till en kreditinrättning, som hänför sig lill återlån beviljade före den 11 april 1981, gäller forlfarande 15 § andra stycket första meningen reglementet (1959:293) angående all­männa pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den I april 1981 gällande lydelse.

6.    I andra fall än som avses i 4 och 5 gäller bestämmelserna i den nya lagen i fråga om åleriån och lån till kreditinrättning på grund av återlån som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet.

7.    Summan av de medel som en- 7. Summan av de medel som en­
ligl 27 § andra stycket första me-     ligt 27 § andra stycket första me­
ningen får överföras till en löntagar-     ningen får överforas till en löntagar-
fondslyrelses förvallning skall för     fondstyrelses förvaltning skall för
år 1984 minskas med ell belopp om     år 1984 minskas med ett belopp om
20 miljoner kronor.                                 20   miljoner   kronor.   Riksförsäk­
ringsverket skall överföra samman­
lagl 100 miljoner kronor lill en av
regeringen   inrättad  småföretags­
fond.

8.    Bestämmelserna i 28 § skall tillämpas för första gången för räken­skapsåret 1984.

9.    Vid tillämpningen av 28 § skall de medel som tidigare överförts till Qärde fondstyrelsens förvaltning beräknas till ett nuvärde för augusti 1983 av 3042 miljoner kronor.

10.    Innehar Qärde fondstyrelsen den 1 januari 1984 aklier i någol eller
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 §, fårjondstyrelsen även i
fortsätlningen inneha högsl samma andel av aktierna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:135                                                    6

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peler­son, Andersson, Boström, Bodsiröm, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Peterson

Proposition om industriell tillväxt och förnyelse

1    Inledning

Riksdagen antog våren 1981 riktlinjer för industripolitiken (prop. 1980/81:130, NU 64, rskr 425).

Vid min anmälan till 1983 års budgetproposifion (prop. 1982/83:100 bil. 14) lämnade jag en kortfattad redogörelse för omorienteringen av induslri­poliliken efler regeringsskiftet höslen 1982.

Våren 1983 beslutade riksdagen om en omorganisation av statens indu­striverk (SIND) (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376).

Under hösten 1983 beslulade riksdagen om rikllinjer för ett femårspro­gram för att slärka Sveriges förmåga att konstruera och lillverka mikro­elektronikkomponenter. Beslutet innefattade också finansieringen under budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130).

I december 1983 lade regeringen fram en proposition om svensk havsre­sursverksamhet ( prop. 1983/84: 10).

Jag har nyligen vid min anmälan till prop. 1983/84:107 om forskning behandlat verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling (STU).

I 1984 års budgetpropostion (prop. 1983/84:100 bil. 14) har regeringen föreslagil riksdagen atl, i avvaklan på särskild proposition, för budgetåret 1984/85 beräkna

lill Slatens industriverk; Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av 46121000 kr.,

lill Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. ell reservationsanslag av 97850000 kr.,

till Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder ell förslagsanslag av 1000 kr..


 


Prop. 1983/84:135                                                    7

fill Täckande av förluster i anledning av slatliga industrigaranlilån m. m. ett förslagsanslag av 150000000 kr.,

till Branschfrämjande åtgärder ett reservationsanslag av 27740000 kr.,

till Täckande av förluster på grund av slruklurgaranlier till företag inom vissa industribranscher ett förslagsanslag av 10000000 kr.,

till Bidrag fill företagsinriktad fortbildning ett reservationsanslag av 4000000 kr.,

till Kostnader för ränlebefrielse vid särskilda slruklurgaranlier för ma­nuell glasindustri ett förslagsanslag av 2000000 kr.,

lill Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för lån till Tillväxtinvestbolag m. m. ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

till Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien ett anslag av 3 700000 kr.,

till Slöd till industriellt utvecklingsarbete ett reservationsanslag av 150000000 kr.

Jag anhåller alt nu få ta upp dessa frågor och andra åtgärder för att främja induslriell tillväxt och förnyelse.

Som underlag för mina allmänna överväganden har inom industridepar­tementet utarbetats en promemoria om svensk industris nuläge och ui­vecklingsbelingelser, en promemoria om industripolitiken i Sverige och vissa andra länder samt en promemoria om småförelagen och den industri­ella förnyelsen. Promemoriorna bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 1, bilaga 2 resp. bilaga 3.

SIND har i oktober 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1982:13) Svenska underleverantörer idag — i morgon?

SIND har i november 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1982:20) Designutredning - Åtgärder för att främja god design inom näringslivet. Rapporten har remissbehandlats.

Försvarsindustrikommitlén har i februari 1983 fill regeringen överlämnat betänkandet (Dsl 1983:1) Civil produktion i försvarsindustrin genom tek­nikupphandling. Belänkandet har remissbehandlats.

Dala- och elektronikkommitlén (DEK) har i april 1983 fill regeringen överlämnat promemorian (Dsl 1983:6) Teknikspridningsprogram för indu­strirobotar och datorstödd produktionsteknik.

SIND har i september 1983 till regeringen lämnat underlag för en treärs­plan för budgetåren 1984/85 - 1986/87. Underlaget har remissbehandlats.

DEK har i oktober 1983 till regeringen överlämnat promemorian (ingår i Dsl 1983:27) "Förslag till åtgärder för alt främja spridning av datorstödd produktionsteknik".

SIND har i november 1983 lill regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1983:15) Utvecklingsfondernas förelagsservice — förslag till inriklning.


 


Prop. 1983/84:135                                                    8

SIND har i december 1983 redovisal uppdragel att utreda vissa frågor rörande konkursallernativet vid en företagskris.

Vidare har åtskilliga synpunkter och förslag till ätgärder förls fram i skrivelser från organisationer, företag och enskilda.

Propositionen är i fortsättningen upplagd på följande sätt.

I kap. 2 och 3 görs, som bakgrund till de följande kapitlen, en beskriv­ning av nuläge och utvecklingsmöjligheter för industrin samt en genom­gång av politikområden av betydelse för industrins utveckling.

I kap. 4 och 5 presenleras industripolitikens inriklning.

I kap. 6 lämnas en redogörelse för de förslag som regeringen nyligen har beslutat förelägga riksdagen beträffande verksamheten vid STU (prop. 1983/84:107 bil. 9), eftersom dessa har belydelse för och stark anknytning till de frågor som tas upp i denna proposition.

I kap. 7—13 behandlas områden där förslag underställs riksdagen för beslut. Anslagsfrågorna för budgelårel 1984/85 för dessa områden las dock samlat upp i kap. 15.

I kap. 7 behandlas den fortsatta verksamhelen med ett nationellt mikro-deklronikprogram.

I kap. 8 behandlas vissa frågor med inriklning på teknikupphandling och underieverantörsulveckling.

I kap. 9 behandlas den fortsatta verksamheten vid Fonden för industri­ellt utvecklingsarbete (Industrifonden).

I kap. 10 föreslås att ett system med forskningsbidrag lill leknikbaserade småföretag införs.'

I kap. 11 behandlas verksamhelen vid SIND under treårsperioden 1984/85 - 1986/87. Bl. a. föreslås nya särskilda program för all främja användning av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin (avsnitt 11.3.4), havsinduslriell kompetensutveckling (avsnitt 11.3.5), strategisk företagsut­veckling (avsnitt 11.5.4) samt industridesign (avsnitt 11.5.8).

I kap. 12 behandlas den fortsatta verksamheten vid Sveriges Investe­ringsbank AB.

I kap. 13 föreslås att en småföretagsfond inrättas med finansiering inom ramen för ATP-systemet.

Kap. 14 innehåller hemställan på andra punkter än de som avser anslags­frågor för budgelårel 1984/85.

2   Utvecklingsbetingelser för svensk industri

Den svenska industriproduktionen har utvecklats negativt under peri­oden 1975-1982. Medan ell framgångsrikt konkurrentland som Japan och även våra nordiska grannländer Finland och Norge kunnat registrera en industriproduktionstillväxt på 39, 32 resp. 31% under denna period, har den svenska industriproduktionen minskat med 5%. Svensk industri har därmed kraftigt tappat position sedan mitten av 1970-talel.


 


Prop. 1983/84:135                                                                  9

Den socialdemokratiska regeringens första åtgärd höslen 1982 atl skriva ned kronan med 16% skall ses mol denna bakgrund. Devalveringen har haft stora positiva effekier på industriproduktionen. Enligt min mening är det endast genom kraftfulla generella åtgärder som substantiella volymför­ändringar kan åstadkommas. Industriproduktionen ökade med ca 5% un­der år 1983 och beräknas öka ännu mer under innevarande år. Exporten ökade under år 1983 med hela 10% och fortsätter atl öka med drygt 5% della år (volym).

Jag vill mot denna bakgrund hävda att utsikterna för svensk induslri på kort sikt inte varil bättre sedan 1950- och 1960-talen. Ändå kan vi idag inte säga att de långsikliga externa obalansproblemen är avhjälpta. Problemet kan formuleras så atl Sverige har en för lilen industrisektor. Inle ens den betydande förbättring som hittills uppnåtts är tillräcklig, utan fortsatta åtgärder måsle vidtas för all förbättra industrins internationella konkur­renskraft och öka produktionsvolymen inom industrin.

Den förslärkning av den svenska induslrins konkurrensläge som ägt rum under år 1983 har framför alll gynnat basindustrierna och vissa processin­dustrier liksom varven. Skogsindustrin arbetar med fullt kapaciielsulnylt­jande. För samtliga skogsföretag har avsevärda resultatförbättringar upp­nåtts. Däremoi låter effeklerna vänta på sig någol längre i stora delar av verkstadsindustrin liksom i den hemmamarknadsorienterade industrin (bl. a. många småföretag). Detta är en normal utveckling efter en devalve­ring.

En devalvering kan emellertid också innebära en konservering av den befintliga industristrukturen. Enheter som förutan en koslnadsanpassning skulle lagts ned får några års respiitid till nästa lågkonjunktur. Den synner­ligen låga lönsamhel som induslrin uppvisat efter mitten av 1970-talet och de vikande investeringarna gör alt många företag i dag är dåligt rustade att klara av en ny lågkonjunktur. En devalvering ger därvid inte automatiskt något incitament till förnyelse ulöver den allmänna lönsamhelsförbätlring som uppnås. För atl klara den inlernalionella konkurrensen på längre sikl behövs både en volymökning i industrisektorn och en förnyelse av indu­strins inriktning.

Jag övergår nu till att redogöra för min syn på induslrins långsiktiga problembild och vilka möjligheler lill och krav på förnyelse som föreligger. Som underlag för mitt slällningstagande ligger den utredning "Svensk industri - nuläge och utvecklingsbetingelser", som arbetats fram inom industridepartementet och som fogas lill della protokoll som bilaga 1.

1970-talets strukturproblem

En ständigt pågående strukturomvandling ulgör ett naturligt inslag i induslrins ulveckling. Genom bl.a. den solidariska lönepolitiken har en resursöverföring frän tillhakagående förelag och näringar till mer lön­samma och expansiva stimulerats. Tekoområdet var den bransch inom


 


Prop. 1983/84:135                                                   10

induslrin, där tillbakagången försl gjorde sig kännbar. Därefter har andra branscher drabbats såsom gjuterinäringen och den manuella glasinduslrin. Strukturomvandlingens negativa effekter gjorde sig under 1970-talets bör­jan framför alll påminda i arbelskraftsintensiva branscher och branscher som bestod av mindre företag. Det var i del läget naturligt att föra en syslemalisk branschpolilik för all hantera strukluromvandlingsproblemen.

Situationen förändrades dramatiskt under mitten av 1970-talet. Till det yttre gjorde sig de ekonomiska världsproblemen först märkbara genom den första s.k. oljekrisen omkring årsskiftet 1973-1974. Därvid drabbades i ett slag flera stora branscher mycket hårt. Järnmalmsgruvorna, skogssektorn, järn- och slålbruken och varven flck mycket slora ekonomiska problem.

1 flera avseenden var situationen ovanlig och erfarenheter saknades atl hantera problemen:

-     I omfallning var problemen störte än tidigare vad gäller lotala antalet människor som berördes, förlusternas storlek, storleken på de enskilda arbetsställen som hotades osv.

-     Problemen dök upp mer oväntat och fick också ett snabbare genomslag än lidigare.

-     Ur regionalpolitisk synvinkel drabbades de delar av landet, som även tidigare hade slora problem, hårt. Även vissa områden, som lidigare haft en gynnsam utveckling, fick problem (bl. a. varvsorterna).

-     Bransch- och företagskriserna inträffade i en period då ekonomin som helhel gick på lågvarv, vilkel innebar alt de alternativa sysselsättnings­möjligheterna var synnerligen begränsade.

-     Bransch- och företagskriserna drabbade höglönebranscher, vilket ytter­
ligare försvårade möjligheterna till en offensiv strukturomvandling.

Det var emellertid inte bara de direkl krisdrabbade företagen som hade problem. Industriproduktionen sjönk och som en följd härav minskade kapacitetsutnylQandel. Färre än vart Qärde verkstadsföretag redovisade fullt kapacitetsulnyltjande under åren 1976-1979. Inom andra branscher var problemen ännu slörre. Induslrin som helhet gick på lågvarv.

Lönsamheten (räntabilitet på egel kapital) sjönk från ett genomsnitt på drygt 16% åren 1970-1975 till ungefär 0% år 1977 och ca 2% år 1978. Efter en måttlig uppgång åren 1979 och 1980 sjönk lönsamheten åter kraftigl under år 1981. I reala termer (dvs. justerad för inflation) har räntabiliteten under perioden 1977-1983 varit negativ (- 1%). Som en konsekvens av den dåliga lönsamheten minskade industrins redovisade soliditet från drygt 32 % år 1974 lill ca 27 % år 1981 och detta trols alt staten pumpade in miljardbelopp i industristöd. Utan statsstödet hade soliditeten (allt annat lika) gåll ned till ca 20%.

Industrins problem under senare hälften av 1970-talel speglas också av den mycket kraftiga nedgången i investeringar i byggnader och maskiner. I fasta (1975 års) priser sjönk maskininvesteringarna från ca 10 miljarder kr. år 1975 till drygt 6 miljarder kr. år 1982. För byggnadsinvesteringarna


 


Prop. 1983/84:135                                                                 11

skedde en motsvarande nedgång från ca 5 miljarder kr. till knappt 4 miljarder kr. Till en del kan nedgången ses som en reaktion efter en lidigare hög investeringsaktivitet och att induslrin då byggt upp en modern produk­tionsapparat. Framför allt speglar dock den sjunkande investeringsnivån en global överkapacitet och vikande marknader med åtföljande bristande framtidstro inom näringslivet.

Flera orsaker till 1970-talets problem har nämnts. Problem av s.k, stag-flationskaraktär böljade diskuteras redan i slutet av 1960-talel. Framför allt var emellertid de s.k. oljekriserna en uUösande faktor lill den omfat­tande världsrecessionen. Också andra faktorer som valulaoro och konkur­rens från nya länder liksom lekniska förändringar ökade osäkerheten inför framtiden. Jag vill understryka att svensk industris problem inte var unika, utan delades med nästan samtliga övriga OECD-länder. Sverige förlorade emellertid marknadsandelar. Industriellt och även ekonomiskt klarade sig sålunda Japan och Västtyskland betydligt bättre än genomsnittet. Även den finska industrin utvecklades i positiv riktning, mycket tack vare han­deln med Sovjetunionen. Andra länder såsom Norge och Storbritannien upplevde en stark expansion i oljeverksamhelen men hade även stora krissektorer inom industrin.

För många s.k. nya industriländer (NIC-länder) liksom för OPEC-län­derna var situationen annorlunda. I den första gruppen framträdde Syd­korea såsom en synnerligen konkurrenskraftig exportör av fartyg, stål och anläggningsprojekt. Hongkong befäste sin position inom tekoområdet, konsumentelektronik, leksaker m.m. Även Taiwan har en liknande industristruktur. Brasilien hade sedan länge en expansiv och differentierad industriseklor baserad på slora multinationella företag, men ökade nu också sin export av basindustriproduklerna skog och malm. Andra NIC-länder såsom Mexico och Singapore framträdde i mindre grad som konkur­renter till industriländerna. Sammanlagl hade tvärtom dessa NIC-länder en posiliv effekl på världsekonomin som helhet, bl.a. genom sitt behov av importerade insats- och investeringsvaror.

Inom OPEC-områdel var situationen åter en annan. Visserligen byggdes ny industri snabbt upp inom t. ex. det petrokemiska området med hjälp av de mycket stora bylesbalansöverskolt som dessa länder uppnådde från år 1975 och framåt. Konkurtensen mot i-länderna var dock lilen. Tack vare de stora invesleringarna i induslri och framför alll infrastruktur blev dessa länder i stället en räddning för invesleringsvaruleverantörer i i-länderna.

En rad faktorer har redovisats som förklaring till varför svensk industri inle utvecklats i takt med andra industriländers. Enligt min mening kan inte någon enskild faktor förklara utvecklingen utan orsakerna lill stagna­tionen måsle sökas i en kombination av olika faktorer.

Del var dock inte så alt Sverige hade en i utgångsläget speciellt ogynn­sam branschsammansättning jämförl med andra länder. Sverige hade en slörre andel tillväxtindustrier - verkstadsindustri och kemisk industri -


 


Prop. 1983/84:135                                                   12

och en ungefär lika stor andel basindustri samt varvs- och tekoindustri som genomsnittet av OECD-länderna. Svensk industri hade däremot inom des­sa branscher en koncentration och inriktning, som gjorde alt den drab­bades speciellt hårt.

Exempelvis fick järnmalmsgruvorna konkurtens från dagbrotlsgruvor med högre malmkvalilet samtidigt som världsefterfrågan sjönk. Det svens­ka handelsslålet utsattes också för ny konkurrens och sjunkande total efterfrågan. Koncentrationen på lillverkning av grovplål till fartyg förvär­rade situationen avsevärt. Skogsindustrins situation påminnerom stålets. I detta fall förvärtades situationen av tidvis bristande och dyr råvara samt en stark inriktning mot export av oblekt sulfatmassa, vilken drabbades sär­skilt hårt. Varvens problem var, på grund av deras starka inriktning mol stora oljetankers, utomordentligt allvarliga under senare delen av 1970-talel. Med ungefär hälften av världens tankertonnage upplagd och med nya konkurrentländer som Sydkorea, vilka offererade fartyg till priser under halva självkostnadspriset för svenska varv, blev situationen ohållbar. Te­koindustrin däremot drabbades inle av samma snabba förändringar. Här framstod i stället konkurtensen från andra industriländer såsom Finland och Danmark som ett delvis nytl inslag.

Problemen under mitten av 1970-lalet skall ses i ett historiskt perspektiv. För såväl de nya krisbranscherna som för övriga delar av industrin hade utvecklingen varit positiv och förlöpt utan större problem under 1950- och 1960-talen. Krisberedskapen inom förelagen och i samhällel var låg. Kra­ven på förnyelse hade rests med måttlig styrka. Anpassningen till nya yttre omständigheter hade skett under lugna former.

En stor del av svensk industri hade ut\ecklal kunskapsområden och sökt sig till marknadssegment, som i ett strukturellt perspekliv visade sig svåra att försvara i den internationella konkurrensen. Enligt min mening är därvid tre olika aspekter på 1970-lalets struklurkris av intresse.

För del första kan konstaleras att lönekostnadsökningen under några år i mitten av 1970-talet var av en sådan storleksordning, all den fick ett direkt genomslag i produktpriserna. Storleken på kostnadshöjningen och den snabbhet med vilken den slog igenom kan anlas ha utgjort en myckel stark signal till kunderna att byta leverantör. Detta speciellt som del rådde en köparens marknad med överkapacitet på de allra flesta produktområden. På samma sätt drabbades de svenska underleverantörerna, vilka framför alll ålerfinns i verkstadsindustrin, av de svenska exportörernas slrävan alt hålla nere kostnaderna för atl i möjligaste mån hålla uppe lönsamheten. Del utländska underleveransinnehåliet kom därvid att öka påtagligt under senare hälften av 1970-lalet. Minskade marknadsandelar i kombination med ökad import av underleveranser försvagade den svenska industri­strukturen i ett långsiktigt perspekliv. Med små gradvisa kostnads-ökning­ar hinner systemet successivl anpassa sig genom att utveckla nya pro­dukler, förändra produktionsprocesser etc. Vid slora prisgenomslag lar sig anpassningen andra former.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 13

For det andra kan konstateras alt svensk industri inte förmådde utveckla de områden, där man redan tidigare var stark. Delta hänger givelvis bl. a. samman med kostnadsutvecklingen. Jag vill emellertid också peka på alt denna bristande förnyelseförmåga också innehåller andra inslag. De tradi­tionellt starka basindustriernas utveckling har redan berörts. Stålet hade inte diversifierats från grovplål mol nya dimensioner, där efterfrågesitua­tionen var mer stabil. Massaindustrin fortsatte kapacitetsutbyggnaden i stället för en mer profilerad satsning på papper. Varvsinduslrin satsade ännu in i början av 1970-lalet på invesleringar för tillverkning av stora tankers, osv. Investeringsvaruindustrin - som består av stora delar av verkstadsindustrin och byggvaruindustrin - hade expanderat kraftigl un­der 1950-och 1960-talen. Basen för denna expansion utgjordes dels av investeringsvaruutrustning till basindustrierna såsom gruvutrustning, pap­persmaskiner m.m., dels av leveranser till de omfattande inhemska sam­hällsbyggnadsprogrammen vad avsåg bosläder, lele och post, järnvägar, kraftverk m.m. Det kan så här i efterhand konstateras, att endast ett mindre anlal av dessa investeringsvaruleverantörer förmådde växa till­räckligt för all bli slora på den internationella marknaden eller omorientera sig bort frän en trendmässigt sviktande hemmamarknadsefterfrågan.

Man kan inte bortse ifrån all också protektionistiska tendenser i omväri­den, liksom begränsade möjligheter all erbjuda konkurrenskraftig finansi­ering, inverkade negafivt på tillväxten hos dessa invesleringsvaruleveran­törer.

För det tredje kan konstateras, att svensk induslri endasl i begränsad utsträckning lyckades slå sig in pä nya expansiva marknader i slutet av 1970-talet. Dels saknades stora och expansiva inhemska marknader av moisvarande karaktär som oljesektorn i Norge. Dels var den svenska konsumtionsvaruindustrin alltför trögröriig och svag för att exploatera nya konsumtionsmönster och möta importkonkurrensen. Med undantag för bilindustrin och den s.k. vitvaruindustrin finns få exempel inom svensk konsumtionsvaruindustri pä företag som lyckats inta en stark internatio­nell position. Områden som husgeråd och fritidsartiklar har trots en expan­derande hemmamarknad gått tillbaka.

Likaså har underleverantörerna till t.ex. den svenska bilindustrin grad­vis trängts tillbaka i takt med alt ökade krav ställts på komponentutveck­ling och i samband med all nya bilmodeller introducerats. Underieveranlö-rernas export är - även om den växer - fortfarande mycket liten.

För att finna expansiva marknader där svenska företag hävdat sig väl får man söka sig utanför den egentliga tillverkningsindustrin. Inom avancera­de teknikområden och inom handels- och konsultföretag har det uppkom­mit mänga nya företag, vilka ofta ulgör kombinationer av konsult-, han­dels- och industriförelag. Volymmässigt är denna sektor forlfarande inte stor men tillväxten är mycket stark.

Helhetsbilden av den industriella utvecklingen sedan 1970-talets mitt i


 


Prop. 1983/84:135                                                                 14

Sverige är mol denna bakgrund dyster. Produktionsvolymen har stagnerat, anläggningskapitalet har föråldrats till följd av alltför låg investeringsakti­vitet och förelagens finansiella stabilitet har gröpts ur.

Det finns emellertid också ljusa inslag i utvecklingsbilden. Jag har redan nämnl expansionen i de högleknologiska förelagen och i s.k. induslrirela-lerade branscher. Andra positiva inslag är en ökad medvetenhet inom företagen om den internationella konkurtensens betydelse. Det är viktigt att underslryka atl den ofta förekommande uppdelningen av skyddade resp. konkurrensutsatta delar av näringslivel äger allt mindre relevans. Utvecklingen har lett lill all man numera inle kan förutsätta något "skydd" mot konkurrens för produkter, vare sig geografiskt, produkt-dier tidsmässigt.

Ett positivt inslag i bilden utgör också forsknings- och utvecklingssats­ningarna, som har ökal under senare år. Tillsammans med marknadsinve­steringen och satsningen pä ökad utbildning innebär delta att de immate­riella invesleringarna skjulils i förgrunden. De resurser som i dag satsas på immateriella invesleringar översliger i flera av de största förelagen investe­ringarna i byggnader och maskiner. Också organisations- och ledningsfrå­gor har under senare år ägnats allt störte uppmärksamhet i framför allt de slora förelagen. Kundanpassad produklion, delegering och decentralise­ring har blivit honnörsord i dessa förelag. Delta har varit vitaliserande för näringslivets ulveckling i stort.

Sammantaget innebär detta att svensk industri i dag är i högre grad än lidigare medveten om atl den internationella konkurrensen ständigt ställer krav på anpassning till nya situationer. Jag vill därför beteckna utsikterna för en reinduslrialisering av Sverige som goda; såväl på kort som på längre sikt.

Utsikterna för det närmaste året

Statens industriverk har på uppdrag från industridepartementet gjorl en genomgäng bransch för bransch av nuläget inom svensk industri. Jag skall i korthet redovisa denna bedömning.

Induslriproduklionen beräknas för år 1984 öka med ungefär 4%, vilket är en något lägre ökningslakt än de bedömningar som gjorts i finansplanen. Som helhel är verkels prognos något mindre optimistisk än finansplanen, vilkel lyder på all en viss försiktighet ännu präglar industrins bedömare.

I likhel med flertalet andra bedömare finner industriverket att del främsl är verkstadsindustrin och de skogsbaserade industrierna som bidrar lill ökningen. Sysselsättningen bedöms bli ungefär oförändrad jämfört med år 1983, medan industrins bruttoinvesteringar vänlas öka med 4%.

Gruvor och mineralbrotl svarade år 1982 för 7 % av förädlingsvärdet och 1,6% av sysselsällningen inom industrin. Utvecklingen har vänt under åren 1982 och 1983 och LKAB redovisar vinsl för första gången på sju år. Branschen vänlas öka produktionen med 6% under år 1984. Sysselsält-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 15

ningen forlsätler att minska något, medan investeringarna beräknas öka med 13%. Det förbättrade läget förklaras helt av den höjda dollarkursen. Eftersom 61% av produktionen avsätts utomlands betyder dollarkursen mycket.

Inom andra mineralområden är bilden mer splittrad. Boliden har t.ex. beslutat om nyinvesteringar i en ny gruva i Enåsen. Dessutom satsas betydande belopp på prospeklering - uppskattningsvis 200 milj. kr./år -vilket indikerar atl del finns en framtidstro inom branschen.

Järn-, stål- och metallverken svarade år 1982 för 6,4% av industrins förädlingsvärde och 7% av sysselsättningen. Trols den svaga internatio­nella efterfrågeutvecklingen på slålområdelharden svenskahandelsslålin-dustrin utvecklats positivt under år 1983. Samtliga svenska handelsstål­verk redovisar vinst under 1983 vilkel är unikt vid en internationell jämfö­relse. Specialstålprodukfionen sjönk däremoi kraftigt under första hälften av år 1983, men en återhämtning skedde senare under årel. Ett avgörande grepp för att lösa strukturkriserna inom branschen, togs i slutet av året då specialslålsförhandlingarna kunde slulföras. Produktionen väntas öka med 6% under år 1984 och sysselsättningen vara oförändrad. Invesleringarna vänlas stiga - från en extremt låg nivå år 1983 - med ca 30%.

Den i förhållande till omvärlden positiva utvecklingen inom järn-, slål-och metallverken sammanhänger bl.a. med del sänkla kostnadsläget och den höga dollarkursen. Branschen säljer ca hälften av produktionen på export och merparten prissätts i dollar.

Träindustrin svarade år 1982 för 6,3% av förädlingsvärdet inom indu­slrin och 7,5% av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade med 5% un­der år 1983.

Enligl industriverkets bedömning ökar produktionen med 3% under år 1984. Sysselsättningen fortsätter alt minska även under år 1984. Under år 1983 är det främst sågverken som ökal sina marknadsandelar på världs­marknaden. I dagsläget exporteras ca 63% av sågverksproduklionen. Såg­verken befinner sig nära sitt kapaciletstak och kommer därför inle att kunna expandera i någon större omfattning under år 1984.

Massa- och pappersindustrin svarade år 1982 för 8,4% av induslrins förädlingsvärde och 7,2% av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade under år 1983 med 9% och sysselsättningen minskade med ca 2%.

Produktionen förväntas öka med 5% under år 1984, medan sysselsätt­ningen bedöms bli oförändrad. Branschen exporterar 64% av produk­tionen. Branschen arbelar för full kapacilel och har f.n. en myckel god lönsamhel.

Verkstadsindustrin svarar i dag för 41,4% av industrins förädlingsvärde och 44,7% av sysselsättningen. Inom branschområdet produceras många olika produkter med skiftande användningsområden, och med lika skiftan­de produktionsmetoder.

Branschen har ökat förädlingsvärdet under år 1983 med ca 5%, medan


 


Prop. 1983/84:135                                                                 16

sysselsättningen minskat med 2% i förhållande fill år 1982. Enligt industri­verkets bedömning ökar verkstadsindustrins produktion med 6% under år 1984 och sysselsättningen med 2%. Däremot förväntas en ökning av in­vesteringarna på ca 10%.

Verkstadsindustrin som helhet exporterar 61% av produktionen. För många företag inom branschen - bl.a. flertalet storförelag och många leknikbaserade småföretag - är exportandelen 85-90%.

Devalveringen och den stigande dollarkursen påverkar även verkstads­industrins konkurrenskraft. Fördelarna med devalveringen är dock mera begränsade än inom t.ex. den malm- och skogsbaserade induslrin, som producerar homogena priskänsliga produkter. Inom verkstadsindustrin är varornas utformning, kvalilel, service, försäljningsorganisation elc. ofta mer avgörande än pris och direkta produktionskostnader. Dessutom ingår vanligen en stor del importerade insalsvaror i slutprodukterna, vilkel vid en devalvering påverkar kostnadsbilden i negativ riklning. För många småförelag har importen av insalsvaror i kombination med försäljning på den svenska markanden innneburil en svag lönsamhel under år 1983.

Varvsindustrin svarar för 2,6% av industrins förädlingsvärde och 2,5% av sysselsättningen. Under år 1983 minskade produktionen med 15% och sysselsättningen med 10%.

Enligt industriverkets bedömning fortsätter tillbakagången. Produktion och sysselsättning minskar med 8 resp. 10% under år 1984. Överkapacite­ten i fartyg har ökal betydligt under år 1983. Samtidigt har fartygspriserna pressals nedåt, varför konkurrensen blivit om möjligt än hårdare. Inte heller offshoremarknaden förväntas växa under den närmaste framliden. Del sänkta svenska kostnadsläget har inte kompenserat för efterfrågeborl-fall och fortsatt stark konkurrens från bl. a. Japan och Sydkorea.

Konsumentvaruindustrin är andelsmässigl mindre i Sverige än i flera av våra konkurrentländer. Inom denna del av induslrin väger tekoindustrin och livsmedelsindustrin tungt. För lekoindustrin har den långsiktiga ut­vecklingen varit bekymmersam. Den svenska produktionen har minskal kraftigt. Mellan åren 1975 och 1983 minskade antalet sysselsatta från 57 100 lill 32 100. Enligt industriverkets bedömningar utsikterna för år 1984 bättre än lidigare år. Produktionen beräknas öka någol, bl. a. som en följd av ökad export. Sysselsättningen förväntas dock sjunka ytterligare något (-2%).

Livsmedelsindustrins utsikter för år 1984 är också bällre än utveckling­en varit under de senaste åren. Exportutvecklingen bedöms bli gynnsam medan den inhemska eflerfrågan förväntas sjunka något. Sammanlaget innebär detta en svagt ökande produklion och ungefär oförändrad syssel­sättning. Den s.k. konkurrensulsalta livsmedelsindustrin bedöms få en bättre utveckling än den s.k. skyddade livsmedelsindustrin.

Övrig industri svarade år 1982 för 33% av förädlingsvärdet och 30% av sysselsättningen inom induslrin. Gruppen är mycket heterogen.  Inom


 


Prop. 1983/84:135                                                                 17

gruppen övrig induslri finns t. ex. kemisk och plastvaruindustri och pelro-leumraffinaderier samt jord- och stenindustri.

Enligt statens industriverk förväntas den kemiska industrin, som bl.a. innehåller den expansiva läkemedelsindustrin (Astra, Pharmacia m.fl.), växa med 6% under år 1984. Petroleumindustrin förväntas öka med ca 10% under år 1984.

Jord- och slenvaruindustrin drabbas — enligl induslriverkel - av ned­gången i byggandet. Produkfionen förväntas minska med 4%.

Sammantaget innebär industriverkets bedömning atl läget för svensk industri nu är ljusare än på länge. Sedan bedömningen genomfördes om­kring årsskiftet 1983/84 har den positiva utvecklingen varil fortsatt stabil. Det är därför sannolikt att prognoserna för år 1984 bör justeras upp något.

Ulvecklingen på längre sikt

Svensk industri har alll sedan industrialiseringens första årtionden varit starkt exportinriklad; det gällde såväl skogen, malmen som stålet. Det var i slor ulslräckning utländskt kapital som sökte sig till Sverige för atl exploa­tera våra naturtillgångar. Export var mol denna bakgrund naluriig och blev senare nödvändig för alt kunna betala för önskad import i syfte alt höja välfärden. Sverige har på detta sätt utvecklats till ett av de länder i världen, som är mesl beroende av en omfallande utrikeshandel. Svensk industri etablerade också tidigt dotterbolag i andra länder över hela världen.

Under de mer än 100 år av industriell tillväxt som vi har bakom oss har beroendet av omvärlden blivit allt slarkare. Ungefär 43% av svensk indu­striproduktion går i dagsläget pä export. Svensk industri har nu ca 280000 sysselsalla i producerande dotterbolag i andra länder motsvarande ca en tredjedel av industrisysselsättningen i Sverige, vilket är en inlernationelll sett mycket hög andel. Svensk industri är starkt internalionaliserad och detta är en cenlral utgångspunkt när det gäller att bedöma dess framtida uivecklingsbelingelser.

Genomgången av strukturproblemen för svensk industri under senare delen av 1970-talet visar atl den svenska industrin efter en krisartad period funnit vägar till förnyelse. Delta ger anledning till optimism. Många pro­blem har hanterats även om kostnaderna för denna nödvändiga struktur­omvandling har varit höga. Andra problem av mer grundläggande karaktär kvarslår att lösa. Utsikterna för del.närmaste året är mycket goda förutsatt att del allmänna konkurrensläge, som svensk industri nu har, kan bevaras.

En bedömning av utvecklingen på lite längre sikt måste vila på en rad antaganden och prognoser. Sådana aktuella prognoser visar all Sverige kan räkna med en måttlig tillväxt och lägre än omvärldens under perioden fram till sekelskiftet. Tillväxten kan förväntas bli exporlledd. Vidare är det en vanlig bedömning alt Qänsteproduktionen ökar snabbare än varupro­duktionen.

Det finns emellertid en tendens i all prognosverksamhet all överskatta 2   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                   18

problemen och underskatta möjligheterna efter de aktuella kriserfarenhe­terna från senare delen av 1970-talet. Det finns ingenting som styrker att vi i ett längre perspektiv kommer atl ha en extremt låg tillväxt i världsekono­min eller i den svenska ekonomin. Till slora delar är framtidsutsikterna för svensk induslri möjliga atl påverka genom företagens egna insatser och genom valet av induslripolilisk strategi.

Viktigt för svensk induslri är hur marknadsutvecklingen i omvärlden blir. Många skäl talar för att ulvecklingen i Stilla Havsområdet blir mer expansiv än i övriga delar av väriden . Nuvarande tillväxttakt, skuldbörda, politiska ambitioner, politisk stabilitet, marknadspotential m. m. pekar mot att länderna i Ost- och Sydostasien kommer att vara speciellt expan­siva under de närmaste decennierna. Svensk induslri har med vissa undan­lag en påfallande svag marknadsposition i dessa områden. Denna del av världen måste emellertid anses utgöra ett mycket intressant komplement fill OECD-marknaden, där svensk industri f.n. avsätter mer än 80% av sin export. Också USA och Japan kan förväntas få ökat intresse som svenska exportmarknader, medan ulvecklingen i statshandelsländerna och Mellers­ta Östern får betraktas som mer osäker.

Del finns dock vissa orosmoment. Framför allt måsle tendenserna lill tilltagande protektionism framhållas. En ökad bilateralism i handeln och slutenhet inom handelsblocken kan allvarligt komma att skada svensk industris utvecklingsmöjligheter. De krav på skyddsåtgärder som f.n. reses i USA är speciellt oroväckande. Också tilltagande krav på molköpsartan-gemang i många statshandelsländer och i u-länder inverkar negativt på den svenska industrins möjligheteratt hävda sig i konkurrensen. Svensk indu­stri har byggts upp på grundval av hög specialisering och fri handel. Eftersom den svenska hemmamarknaden är förhållandevis liten, är en slor andel export en förutsättning för att företagen skall kunna uppnå en kon­kurrenskraftig produklion. Detta behövs också för atl kunna fördela FoU-kosinader på tillräckligt slora fillverkningsvolymer.

En bedömning av svensk industris framtidsutsikter kan göras i många olika dimensioner. Vid beskrivning av historisk utveckling och av nuläget ger bransch begreppet en god överblick. Det är dock tveksamt om det ger samma goda grund atl diskulera den långsiktiga framlida ulvecklingen på. Ofta kan det vara lika viktigt vilken kundkrets ett företag säljer till som vilken produkt man tillverkar. Ett exempel på detta är bilindustrin med sin segmenterade marknadsuppdelning.Det är därför omöjligt att peka ut nå­gon speciell framtidsbransch om man därmed vill avse någon homogen grupp av tillverkningsföretag med likartade utvecklingsbetingelser. Lika lite går det atl döma ut en hel bransch. Del kommer att finnas framgångs­rika företag i samlliga branscher.

Del kan dock vara vikligl all uppmärksamma alt 1970-talels problem­branscher Qärnmalm, teko, järn- och stålverk, massa och papper samt varv) har genomgått en omvälvande förändring. Förelagens slruklur vad


 


Prop. 1983/84:135                                                   19

avser volym, produkler och produklion har anpassats till nya förutsätt­ningar. Mycket talar för att dessa branscher nu går in i en lugnare fas vad gäller strukturomvandlingen. Visserligen kan ingen annan bedömning gö­ras än att dessa branscher som helhet innehåller mogna produkter utsatta för hård konkurrens och att utsikterna för långsiktigt god lönsamhet och expansion är små. Trots detta borde dessa branscher vid en rätt avvägd kostnadsnivå kunna förulses få en stabil ulveckling fram till sekelskiftet. Samma stabilitet kan också förväntas känneteckna livsmedelsindustrin, även om exportmöjligheterna inom denna bransch hittills inle utnylQals.

Läget är däremot radikalt annorlunda för slora delar av den allmänl som tillväxande betraktade verkstadsindustrin. Jag vill ansluta mig till den bedömning som gjorts att denna bransch - eller heterogena samling av delbranscher - kommer att omstruktureras kraftigt under de närmaste tvä decennierna.

Å ena sidan kommer många lågprodukliva företag atl slås ut och produk­tionen att avsevärt höjas i andra företag genom rafionaliseringsinsatser. Underleverantörer av olika slag har lidigare utpekats som en speciellt utsatt grupp.Å andra sidan kommer utvecklingen alt skapa eflerfrågan för nya verkstadsförelag inom maskinområdel, inom det reglertekniska områ­det osv.

Jämfört med processindustrierna, vilka tidigt blev föremål för rationali­seringssträvanden, torde potentialen för produktivitetshöjande invesle­ringar vara störst inom verkstadsindustrin. Med förändrad produktions-uppläggning ökar också möjligheterna att förändra de administrativa ruti­nerna. Det finns sannolikt stora effektivitetsvinster att hämta också i kontorsrationalisering.

Svensk industri befinner sig i frontlinjen vad gäller utnytQandet av effektiva och moderna produktionsmetoder. Under de närmaste årtion­dena kan marknaden för denna typ av kompetens förutsättas öka snabbt. Samtidigt är det dock viktigt atl framhålla, atl delta inte automatiskt kommer att leda till expansion i svenskt näringsliv. Då svensk investe­rings varuinduslri sedan gammalt haft en tyngdpunkt mol investeringsvaror till basindustrin liksom fill samhällsinvesteringar, krävs stora omställning­ar och alt en delvis ny induslri utvecklas. Det är mol denna bakgrund glädjande att kunna notera tillväxten i de unga teknikföretagen.

Investeringsulruslning till säväl basindustrierna som samhällsinveste­ringar måste betraktas som "mogna" marknadsområden. Den stora till­växtperioden vad avser dessa typer av investeringsulruslning har sannolikt passerats på den svenska marknaden. Del är enbari på energiområdet och möjligen kommunikationsområdet som man kan förvänta sig en volym­mässig expansion under den närmaste framtiden. På dessa områden torde det forlfarande finnas stora samhällsekonomiska vinster atl hämta. Inom miljövården och sjukvärden kommer expansionen att bli mindre än de senaste   decennierna.   Befintliga   svenska   investeringsvaruleverantörer


 


Prop. 1983/84:135                                                   20

måste av denna anledning framför allt söka tillväxtområden på den inlerna­lionella marknaden.

Jag berörde lidigare konsumtionsvarusektorn. Med den öppenhet och det alltmer internationaliserade konsumtionsmönster vi upplever, måste man räkna med slorl inflyiande av idéer, modesvängningar och nya pro­dukter ulifrån. Den svenska inhemska marknaden är också synnerligen liten. Kanske i störte utsträckning än vad som gäller inom övriga varu­gruppsområden kan man förutsätta alt framgångsföretagen i konsumtions­varusektorn kommer att satsa på ett utpräglat "nischtänkande" inom olika högprissortiment. Som framgått av industriverkets utredning om design (SIND PM 1982:20) kommer design att vara en viktig konkurtensfaktor.

Dagens stora och internationellt inriktade företag och basindustrierna kommer att bilda basen för den svenska industrisektorn under 1980-och 1990-lalet. Det är av avgörande belydelse för Sveriges styrka som industri­nation alt dessa företags konkurrensförmåga upprätthålls. Företagen sva­rar direkl för en dominerande del av den svenska industriproduktionen. Dessutom har de en indirekl betydelse för ulvecklingen inom många un­derleverantörer och serviceförelag.

En viktig och stor grupp av företag i dagsläget är underieverantörerna. Speciellt bland de mindre och medelstora förelagen inom verkstadsindu­strin är andelen underleverantörer slor. Dessa säljer ofta lill storföretagen och är i mycket slor ulslräckning hemmamarknadsorienterade. I den för­väntade omstruktureringen inom verkstadsindustrin, somjag nyss redo­gjorde för, kommer underleverantörerna atl beröras både direkt och indi­rekt. Underleverantörernas situation har belysts av industriverkets ulred­ning (SIND 1982:13) Svenska leverantörer i dag - i morgon? Utvecklingen går mot högre teknikinnehåll i produkterna och mot lillverkning av hela komponenter i stället för enstaka detaljer. Della kommer alt ställa ökade krav på underleverantörerna. Det finns tekniska och ekonomiska skäl, som gör atl de slörre företagen söker leverantörer även utanför Sveriges gränser. Enligl min bedömning kommer gradvis den internationella kon­kurrensen att öka på underleverantörsområdel. För svenska underleveran­törer kommer det därvid alt vara ett livsvillkor atl höja produktiviteten och atl skapa en bredare marknadsbas bl. a. genom alt gå ul på export.

Överlag kommer framgångar för svensk induslri atl bero på i vilken utsträckning Qänste- och kunskapsinnehållet i produkterna kan höjas. Det­ta möjliggör för företagen att undvika områden där arbetskraftskostnader är den avgörande kostnadsfaktorn. På sädana områden kommer det nämli­gen alltid att finnas tillverkare med en lägre kostnadsprofil än svenska leverantörer.

En konsekvens av den skisserade ulvecklingen är all vi tvingas räkna med stora sysselsättningsmässiga förändringar. På kort sikt kan vi räkna med en viss sysselsättningsökning under de närmasle åren som en följd av en fortsatt expansion inom industrin.Sannolikt måste vi emellertid på lång


 


Prop. 1983/84:135                                                   21

sikt räkna med en fortsatt sysselsätiningsminskning inom egentlig tillverk­ningsindustri. Minskningen kan paradoxalt nog komma att påskyndas om lillväxliaklen ökar på grund av det produktivitetsgap som föreligger mellan gammal och ny produktionsteknik inom delar av verkstadsindustrin. Sam­tidigt kan vi förutse en sysselsältningstillväxl i olika industrirelalerade verksamheter. Huruvida nettot av dessa omflyttningar resulterar i ett positivt eller negalivi saldo, kommer atl bero på den allmänna ekonomiska ulvecklingen i landel. Däremoi vet vi med säkerhet all det kommer alt krävas utbildningsinsatser och andra immateriella investeringar om en omstrukturering av induslrin skall kunna åstadkommas.

De sysselsätlningsförändringar, negativa och positiva, som vi således får räkna med fördelas inle heller jämnt över landet. Utvecklingen kan komma att se väsentligt olika ul i skilda regioner. Detta ställer krav på en fortsatt aktiv regionalpolitik, som kan medverka till ett balanserat utvecklingsför­lopp. Med sin betoning på insalser riktade till långsiktigt lönsamma indu­striföretag innebär regionalpolitiken en belydelsefull stimulans till den industriella förnyelsen. Även insatser inom andra samhällsområden som utbildning, kommunikation och övrig infrastruktur som görs från regional­poliliska utgångspunkter bidrar till atl underiätta den industriella utveck­lingen.

Jag vill sammanfattningsvis understryka att svensk industri har mycket goda förutsättningar alt möta de ulmaningar som kan förutses under kom­mande år. Efter flera års mödosamt omslruktureringsarbete är den svens­ka induslrins struktur bättre än på länge.

Svensk industri kan uppvisa en rad styrkefaktorer: En höglstående teknisk forskning och en kår av skickliga tekniker och yrkesarbetare. Slagkraftiga och internationellt etablerade storföretag och en mångfald av små företag med en god grogrund för nya idéer. En i utgångsläget fördelak­tig kostnads- och lönsamhelsnivå. Ett av tradition goll samarbele mellan parlerna på arbetsmarknaden och en öppenhet för förändringar i produk­tionsapparaten. Därtill kommer en effektiv infrastruktur och en offentlig sektor som på viktiga områden är pådrivande i den industriella utveckling­en.

Förutsättningarna för den önskvärda ulvecklingen inom industrin är alltså enligl min uppfattning påfallande goda. Det är emellertid nödvändigt alt genom målmedvetna insalser inom många av politikens delområden ta vara på den expansionskraft som finns i förelagen och stimulera produk­tionsstrukturens anpassning till fortlöpande förändringar av de internafio­nella förutsättningarna.


 


Prop. 1983/84:135                                                              22

3    Industriell expansion och förnyelse som mål för regeringens poli­tik i stort

Sverige intar en framskjuten slällning bland världens industriländer. Vi har en rik industriell tradition och ett kunnande som ger oss goda möjlighe­ler alt dra fördel av den internationella arbetsfördelning som en öppen väridshandel innebär. Om vi i längden skall kunna delta i det internationel­la handelsutbytet och samtidigt föra en självsiändig ekonomisk politik, så är del emellertid nödvändigt alt industrin är tillräckligt slor för att upprätt­hålla balansen i de utrikes betalningarna. Under åren 1980-1982 visade Sveriges bytesbalans inklusive transfereringar ett underskott på i genom­snitt över 18 miljarder kr. per år, något som om det hade fortsatt hade kunnal leda till allvarliga inskränkningar av vår handlingsfrihet på det ekonomisk-politiska området. År 1983 minskade underskottet lill drygt 6 miljarder kr. och under innevarande år beräknas det bli ca 5 miljarder kr. Även de sistnämnda talen innebär i ell långsiktigt perspektiv all vårt lands konkurtensförmåga är oUllräcklig.

Sveriges handelsutbyte med utlandet beslår lill den hell övervägande delen av industrivaror. Andra sektorer, såsom sjöfart och turism i Sverige, kan ge värdefulla men totalt sell marginella bidrag lill en förslärkning av bytesbalansen; endast genom en mera konkurrenskraftig industriproduk­tion kan en avgörande förbättring nås. En kraftsamling på del industriella områdel framslår därför som nödvändig under de närmaste åren.

En större och mera slagkraftig industrisektor är ett centralt mål för den nuvarande regeringens politik som helhet. Många olika slags åtgärder har belydelse i del sammanhanget. Innan jag går in på den egenlliga industripo­litiken vill jag därför också erinra om några för induslrin vikliga huvud­linjer i den politik som regeringen för på andra områden.

Regeringens ekonomiska politik bygger på det krisprogram som social­demokraterna gick till val på under år 1982. I detta program fastslogs bl. a. att ett återställande av balansen i Sveriges ekonomi kräver alt landets produktiva tillgångar utnytQas bättre samtidigt som konsumtionen hälls tillbaka. Det innebär vissa uppoffringar som är nödvändiga för att återska­pa en stabil grund för framfiden. Delta förutsätter emellertid alt politiken ulformas solidariskt med sikle på en rättvis fördelning av resurserna. De politiska spänningar som sociala klyftor kan ge upphov till ger inte goda arbetsvillkor för näringslivet.

De senasle årens ekonomiska kris har drabbat såväl väsl- som östländer och är uppenbart oberoende av syslem och former för ägande i näringsli­vel. I den mån man kan tala om en systemkris, så är det fråga om en kris för alla samhällssystem som saknar tillräcklig förmåga alt ställa om sin produktions inriklning efter ändrade betingelser. Regeringen avvisar där­för såväl förslag om återgång lill mera renodlade former av kapitalism med minskad jämlikhet och sämre social trygghet som tanken på all införa en hård centralstyrning och detaljreglering av näringslivet.


 


Prop. 1983/84:135                                                   23

Samhället måste ha möjlighet alt bestämma allmänna villkor för företag­samheten, t.ex. i fråga om miljövård och arbetarskydd och de anställdas inflyiande. Detta hindrar inte att de enskilda förelagen själva i samverkan med sina anställda måste kunna avgöra formerna för sitt arbete. Del är endast i ett sådant system som signalerna från konsumenterna snabbt kan fångas upp av företagen i produktionen.

Krispolifiken omfattar många olika åtgärder mot de sjuka punkterna i vår ekonomi — arbetslösheten, inflationen och underskotten. Den tidigare nedåtgående trenden i ekonomin har brutits. För dagen måsle produktion, investeringar och sysselsättning priorileras framför konsumtion. Näringsli­vets långsiktiga konkurtenskraft måste slärkas samtidigt som sysselsätt­ningen och den samhällsekonomiska balansen värnas.

Ett första steg i den riktningen utgjorde den devalvering av kronan saml de omfattande investeringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som beslutades hösten 1982. Jag vill erinra om att regeringen redan en kort lid efter sitt tillträde fattade beslut om ett investeringsprogram för 4 miljarder kr. inom bl.a. energi-, transport- och bostadsområdena, liksom om nya arbetsmarknadspoliliska åtgärder för 2,6 miljarder kr. Också inför den innevarande vintern har omfattande invesleringar och ytterligare arbets­marknadspolitiska åtgärder beslutats.

Nästa steg i krispolitiken är att begränsa inflationen. Ell stabilare pen­ningvärde är en nödvändig förutsättning för atl en gynnsam industriell ulveckling skall kunna nås. Budgetunderskottet måste därför minskas, vilkel nödvändiggör både besparingar och återhållsamhet med nya åtagan­den. Regeringen vidtar dessutom åtgärder som aktivt motverkar kostnads­ökningarna i näringslivet. En tillfällig skatt pä aktieutdelningar har införts, och vissa avsättningar till investeringsfonder har gjorts obligatoriska. Ef­fekterna av de indexregleringar som förekommer på många områden, t. ex. i den allmänna försäkringen, skattesystemet och jordbruksprisreglenngen, har begränsats pä olika sätt. Inflationsbekämpningen förulsäller också en förtroendefull medverkan från arbetsmarknadens parter.

Industriproduktionens successiva ökning leder lill all företagens vinster förbättras. Sparandet måsle öka. Löntagarfonderna, vilkas införande nyh-gen har beslutats, kommer alt bidra till atl begränsa de olyckliga fördel­ningseffekter och den ökning av den privata maktkoncentrationen som vinstökningarna annars kan leda fill. Fonderna är ell viktigt led i regering­ens strategi för ekonomisk demokrati och solidariskt ansvar för landels gemensamma bästa.

Sveriges utrikeshandel har utvecklats gynnsaml sedan devalveringen genomfördes. För år 1983 redovisades sålunda ett exportöverskotl på 10,9 miljarder kr. vilket kan jämföras med ett underskott på 5,8 miljarder kr. under år 1982. Det är vikligl atl denna fördelaktiga utveckling kan fortsät­ta. Parallellt med ansträngningarna att uppnå balans i den inhemska ekono­min behövs därför också handelspolitiska åtgärder för all förbättra förut­sättningarna för handelsutbytet med andra länder.


 


Prop. 1983/84:135                                                   24

En viktig del av regeringens handelspolitik ulgörs av ansträngningar atl inom ramen för internationella organisationer och avtal främja den fria handeln och respekten för internationella regler. Regeringen lägger dessut­om stor vikt vid den exportfrämjande verksamhelen, som syftar till atl hjälpa företag alt la sig över de ofta svåröverskådliga bartiärer som kan hindra inträdet på nya marknader.

Inom bl.a. GATT (Det allmänna handelsavtalet) och OECD har den svenska regeringen verkat aktivt för atl utveckla det öppna, multilaterala handelssystemet liksom för atl avveckla de nya handelshinder som har tillkommit på senare år. De s.k. consensusräntorna för statsstödda ex­portkrediter kommer atl justeras och anpassas snabbare till förändringar i marknadsräntorna. Därigenom kommer behovel av subventioner till svensk industri via AB Svensk Exportkredit så småningom att begränsas. I fråga om handeln med stål gör regeringen fortsatta ansträngningar alt värna om den fria världshandelns princip, vilken hotas av prolekfionisliska tendenser på flera håll, bl. a. i USA.

Huvuddelen av Sveriges handel gäller europeiska länder. Frän och med år 1984 råder fullständig tullfrihet för industrivaror mellan å ena sidan de europeiska gemenskaperna (EG) och å andra sidan Sverige och övriga EFTA-länder. Det betyder atl svensk industri nu har lillgång fill en tullfri marknad med över 300 miljoner invånare. Den svenska regeringen verkar dels inom EFTA och dels vid alll mera regelbundna sammanträfianden med företrädare för EG för en fortsatt utveckling av den europeiska frihandeln.

Det finns f.n. en betydande risk för att vissa länder med stora skulder inle skall kunna fullgöra sina belalningar. Den svenska regeringen avser därför att fortsätta att driva kravet på en ökning av Internationella valuta­fondens tilldelning av speciella dragningsrätter (SDR).

I den nuvarande situationen, med en allmänt låg investeringsaktivitet och svårigheler för många länder att finansiera fler investeringar, finns risk för atl särskilt invesleringsvaruexporlen utvecklas ogynnsamt för Sverige. Investeringsvarorna ulgör ungefär en tredjedel av Sveriges export. Statens exportfrämjande verksamhet inriktas bl.a. på att minska dessa svårighe­ler. Exportkredilnämnden kan underiätta sådan export genom kreditgaran-fier. AB Svensk Exportkredit skall också i fortsättningen få resurser för alt subventionera krediter. Sveriges Exportråd utövar en omfattande projekt­bevakning med syfte att ge svenska företag informafion om nya stora anläggningsprojekt i utlandet. Exportrådet har också ett program för atl dela företagens risker i samband med förstudier och anbudsgivning. Detta program inriktas särskilt på att överbygga de iröskelproblem som nya förelagskombinationer och nya marknader kan innebära för oerfarna före­tag.

Regionalpolitiskt motiverade insatser genomförs inom en rad samhälls­sektorer. Många av dessa insatser är av belydelse för att skapa en för


 


Prop. 1983/84:135                                                   25

företagen gynnsam infrastruktur. För atl ulreda del framtida regionalpoli­tiska slödet till näringslivet har regeringen tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté (I 1982:05). I kommitténs arbetsuppgifter ingår även att belysa del regionalpolitiska transportstödets framlida roll. I avvaktan på kommitténs förslag föreslogs i årels budgelproposilion att giltigheten av den femåriga beslutsram på 8221 milj. kr. för vissa stödformer som gäller t.o.m. budgelåret 1983/84 skall föriängas med ett år (prop 1983/84:100 bil. 14, s. 58). I budgetpropositionen föreslås riksdagen vidare besluta om anslag och garantiramar för regional ulveckling på sammanlagt närmare 1,8 miljarder kr. för budgetåret 1984/85.

Riksdagen beslöt våren 1982 om ökade möjligheler till lokaliseringsbi­drag för maskininvesteringar som inte leder till ökad sysselsättning. I årets budgetproposition föreslås att lokaliseringslån åter skall kunna lämnas med upp lill 70% av del godkända lolala kapitalbehovet i samband med en inveslering. Vidare läggs förslag om att offertslöd och medel för centrala konsult- och utredningsinsatser skall kunna användas även i vissa orter utanför stödområdet som drabbats av svåra strukturomvandlingsproblem. Nya lån lill privata regionala investmentbolag föreslås få lämnas inom en ram av 16 milj. kr.

I syfte att samordna handläggningen på myndighetsnivå av regionalpoli­liskt och industripolitiskt företagsstöd överfördes handläggningen av det regionalpolitiska företagsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen lill slalens industriverk fr. o. m. den 1 juli 1983. Samtidigt har en ökad beslutsdelege-ring skett från regeringen till industriverket.

Regeringen har sedan sitt tillträde ägnat speciell uppmärksamhet åt atl slärka sysselsättningen i Norrboltens län. I det program för all främja utvecklingen i länet som riksdagen antog våren 1983 ingår ett flerlal ålgär­der för alt underlätta tillkomsten av ny induslriell verksamhet. För att generellt förbättra konkurrenskraften för länets industri har från den 1 januari 1984 socialavgifterna för arbetskraft i bl.a. tillverkningsindustrin satts ned med 10 procenlenheler. Dessutom lämnas ett särskilt bidrag till koslnader för socialavgifterna vid ökning av sysselsättningen. Verksam­heter inom bl.a. tillverkningsindustrin som bedrivs i Svappavaara samhäl­le är helt befriade från sociala avgifter och allmän löneavgift under tiden den I januari 1984 - den 31 december 1993. För att ytterligare förstärka ålgärderna i främst Malmfälten har regeringen tillkallat särskilda förhand­lare med uppgift atl undersöka möjligheterna atl få lill stånd ny verksamhel i Norrbottens län. För särskilda regionalpoliliska insatser i länel under de tre närmaste budgetåren har riksdagen under år 1983 anslagit 200 milj. kr.

Länsslyrelserna i bergslagslänen har i år fått ökade resurser för regiona­la ulvecklingsinsalser. Regeringen har dessulom beslutat att lokaliserings­stöd under innevarande budgetår skall kunna lämnas för större projekt i ett anlal kommuner i Bergslagen vilka ligger utanför stödområdet. Dessutom har STU haft i uppdrag atl studera förutsättningarna för utveckling och spridning av ny leknik i Bergslagen.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 26

Stiftelsen Industricentra har uppfört nya anläggningar i Gällivare och Sveg. Investeringar i ulökade lokaler har skett i bl. a. Haparanda.

Arbetsmarknadspolitiken har som jag redan nämnt utvidgats avsevärt efler regeringsskiftet. Koslnaderna för de åtgärder som genomförs av arbetsmarknadsverket ökade från 13 miljarder. kr. under budgetåret 1981/82 till 17 miljarder kr. under budgetåret 1982/83. Ökningen har främsl motiverats av den otillräckliga efterfrågan på arbetskraft. Insalser har gjorts för atl främja industrins rekrytering och för alt ge fort- och vidareut­bildning ål anslällda i induslrin (s.k. flaskhalsutbildning). Åtgärder görs också för att underlälta rekrytering av kvinnor till industrin. I årets budget­proposition har regeringen föreslagil nya regler för den arbetsmarknadsut­bildning som bedrivs i företag.

UtbUdningspolitiken måste fortlöpande omprövas. Under de närmaste åren kommer både näringslivets utveckling och rent demografiska faktorer atl ge anledning till betydande förändringar.

I grundskolan kommer baskunskaper och basfärdigheter atl garanteras ett tillräckligt ulrymme, så all alla får en bra start för vidare ulbiidning. I årets budgetproposition föreslog regeringen dessutom ett särskilt stimu­lansbidrag till kommunerna för anskaffning av datorutrustning i grundsko­lan.

De flesta ungdomar går idag vidare till gymnasieskolan. Den studieväg som drar till sig flest elever är f.n. den fyraåriga tekniska linjen, vilken har byggts ut kraftigt och nu har nästan 13000 intagningsplatser per år. Den gymnasiala läriingsutbildningen, som har bedrivits på försök i tre år, skall fr. o. m. nästa läsår vara ett reguljärt inslag i gymnasieskolan, varigenom bättre förutsättningar skapas för ett upprätlhållande av lärlingsutbildning­ens kvalitet. Gymnasieskolan som helhet kommer under de närmaste åren atl beröras av ulvecklingsarbete och försök av olika slag. En arbetsgrupp kommer all inrättas inom utbildningsdepartementet avseende gymnasie­skolans yrkesinriktade utbildningar.

Kommunal vuxenutbildning erbjuder vuxna möjligheler lill studier i olika ämnen på nivåer som moisvarar grundskolans högstadium och gym­nasieskolan. Dessulom finns särskild yrkesinriktad utbildning, som saknar motsvarighet i gymnasieskolans kurser. Denna är främst avsedd alt tillgo­dose fort- och vidareuibildningsbehov bland yrkesverksamma vuxna. Un­der senare år har lekniska och yrkesinriktade ämnen prioriterats inom kommunal vuxenutbildning, vilket bl.a. kommil till uttryck i att kommu­nerna bemyndigats atl starta kurser för arbetslösa i sådana ämnen ulanför tilldelade limramar.

Jag vill i della sammanhang också erinra om alt regeringen i mars 1983 uppdrog åt länsstyrelserna att medverka i planeringen av den yrkesinrikta­de ulbildningen med sikte på atl denna skall stå i samklang med näringsli­vels utveckling och behov av utbildad arbetskraft. Regeringens budgelför­slag för det kommande läsåret innebär vidare att gymnasieskolan liksom


 


Prop. 1983/84:135                                                   27

grundskolan skall lillföras nya resurser för atl skaffa datorutrustning.

1 högskolan har antalet elever ökat kraftigl under de senaste åren (den s.k. ungdomspuckeln) samtidigt som del ekonomiska utrymmet för nya utgiftsåtaganden är litet.

I budgetförslaget för läsåret 1984/85 ges hög prioritet åt de dalainriktade utbildningarna, som förekommer inom flera utbildningssektorer. Antalet utbildningsplatser föreslås öka med sammanlagt ca 450 på den datatek­niska civilingenjörsutbildningen, den syslemvelenskapliga linjen (inom sektorn för administrativa, ekonomiska och sociala yrken) och den kortare ADB-linje som har kommuner fill huvudmän. Dessulom avsätts extra resurser för fortbildning av lärare i datakunskap samt för utrustning till datautbildningarna.

Den yrkesgrupp som industriföretagen f.n. i störst utsträckning har brist på är kunniga tekniker. Andelen civilingenjörer och gymnasieingenjörer bland de anställda i industrin har ökat under lång tid, och den ökningen väntas fortsätta för bägge grupperna. Det kan förutses att företagen i ökad utsträckning kommer att kräva ingenjörsutbildning för industriella arbeien där det tidigare har räckt med kortare utbildning. Företagens behov av alt rekrytera ingenjörer under de närmasle åren ökas ytterligare av det faktum att många anställda med utbildning från lekniska institut nu är nära pen­sionsåldern.

Många industriella arbeten är sådana atl de anställda behöver ha både teoretisk utbildning och relativt omfattande praktiska erfarenheler. Data-och elektronikkommitlén (DEK) har belyst detta i rapporten (Ds I 1983:3) Yrkeskunnande och upplärning i industriföretag. DEK har vidare i en särskild promemoria (Ds I 1983:27) föreslagit att nya slags ingenjörsut­bildning skall ordnas för personer som har praktisk erfarenhel av industri­ellt arbele. Sådana utbildningar skulle bidra till att tillgodose företagens behov av personer som har den rätta kombinationen av praklisk erfarenhel och teoretisk utbildning. De skulle dessutom motverka den oroande ten­dens till försämring av arbetarnas traditionella befordringsvägar som de nya utbildningskraven annars kan medföra. DEK:s förslag har lämnals över till utbildningsdepartementet.

Chefen för utbildningsdepartementet, med vilken jag har samrått, avser alt låta närmare undersöka möjligheterna att få till stånd kortare teknisk utbildning av nyll slag. Hur en sådan utbildning skall läggas upp och i vilken form den skall genomföras (i gymnasieskolan, kommunal vuxenut­bildning och/eller högskola) bör bli beroende av dels målgruppen för ul­bildningen, dels regionala förhållanden vad gäller arbetsmarknad och be­finfiiga resurser för ulbiidning.

Som framgår av prop. 1983/84:100 bil. 10 (s. 24-25) bör en lednings­grupp inom utbildningsdepartementet hålla samman arbetet med kortare teknisk utbildning. En av gruppens uppgifter kommer att vara att med utgångspunkl i bl.a. DEK:s nyssnämnda promemoria lägga fram förslag till teknisk utbildning för redan yrkesverksamma inom induslrin.


 


Prop. 1983/84:135                                                   28

I regeringens proposition om forskning (prop. 1983/84:107) läggs förslag som i flera avseenden innebär en ytterligare prioritering av grundläggande forskning. Budgetläget medger inle några stora ökningar av statens ut­gifter, men inom de ramar som har kunnal avsättas ger regeringen hög prioritet ål del tekniska områdel, särskilt vissa teknikområden som vänlas få cenlral belydelse för den industriella ulvecklingen under 1980-talel. Jag redovisade ipropositionen om forskning mina förslag rörande STU:s verk­samhet under den kommande treårsperioden. Jag återkommer i det föl­jande med en sammanfattning av dessa förslag.

4   Industripolitiken

Jag övergår nu till atl ge en kortfattad redovisning av hur brister i marknadssystemet skapar ett behov av industripolitiska insatser. Därefter berör jag valet mellan generella och selekliva instrument. Avsnillet (4.1) avslutas med en diskussion om de skilda tidsperspektiv, som industripoliti­ken arbetar med.

Därefter (avsnitt 4.2) redogör jag för huvuddragen i industripolitikens inriklning efter regeringsskiftet. Där pekas också på hur denna inriktning konkret kommer lill uttryck i det induslripolitiska arbetet.

4.1 Motiv och roll

Den svenska biandekonomin har sin utgångspunkt i marknadshushåll­ningens principer. I marknadssystemel finns inbyggt en strävan lill hus­hållning med resurser och det innebär en decentralisering av beslut och ansvar. En av marknadsekonomins fördelar är dess flexibilitet. Förelagens anpassning lill nya förutsättningar sker förhållandevis snabbi.

Det krävs emellertid en mängd samhällsinsatser för att korrigera mark­nadssystemel om de övergripande samhällsekonomiska målen skall kunna uppnås. Kortigeringarna syftar dels til) alt anpassa systemet till olika välfärds- och fördelningspolitiska mål, dels fill att effektivisera systemet. Industripolitiken har uppgifter på båda dessa områden. Jag ämnar emeller­tid nu koncentrera diskussionen till de induslripolitiska insatser som lar sikle på alt inom industrisektorn eliminera sådana effektivitetsbrisier i marknadsekonomins funktionssätt, som inte hanteras inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken.

Dessa brisler kan vara av olika slag. Institutionella faklorer kan ibland hindra en önskad utveckling. Det kan gälla på lånemarknaden, som genom de regelsystem som byggts upp fungerar dåligt för vissa företag i speciella situationer. Ett exempel är starkt växande småföretag och olika företag som står inför betydande omställningsproblem, som kan ha svårt alt få finansiering i det ordinarie kreditväsendet. Här kan finansiering genom


 


Prop. 1983/84:135                                                                 29

samhällets åtgärder såsom industriverkels industrigarantilän, de regionala ulvecklingsfondernas rörelselån eller Invesleringsbanken fylla en funktion för att underlätta expansion och omställning.

Ofta är brist på kompetens och resurser ett hinder för utveckling. Kun­skapen om tillgängliga tekniska och kommersiella alternativ är ofullstän­digt spridd hos dem som har atl fatta besluten i företagen. Kunskapsslöd-jande insatser (information, utbildning, konsultinsatser) kan då befrämja marknadsekonomins effektivitet.

Brist på service lill små - särskilt-nystartade - förelag kan också leda fill att en möjlig industriell utveckling uteblir eller dämpas. Mindre företag kan inte inom sin egen organisation på samma sätt som större företag förfoga över kunnande och utrustning inom alla för företaget väsentliga områden. Det är möjligl aU med relativt begränsade samhällsinsatser i form av service lill småföretagen förbättra överlevnads- och utvecklings­möjligheterna. Erfarenheten visar också att man markant kan öka intresset för nyförelagande genom slöd till individer som har produklidéer, men som tvekar inför de problem som startandet av ett nytt företag innebär.

En ytterligare brist i marknadssystemets funktionssätt är all industrins invesleringar i forskning och utveckling tenderar att bli samhällsekono­miskt sett för små. Från samhällssynpunkt skall de kostnader som läggs ned vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger däremoi huvudsakligen in framtida egna inkomster. Normalt överstiger samhällsnyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning förelaget kan få. Flera företag kan ta upp den nya tekniken, genom konkurrens pressas priserna ned lill fördel för konsumenterna, men till förfång för de företag som initierade utveck­lingsarbetet. Med patentering ökar visserligen möjligheterna att tillgodo­göra sig det ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsre­sultat är inle patenterbara och palenl ger inte heller alltid ell tillräckligt skydd. Om ett företag bedömer att det inte får tillräckligt stor del av nyttan i form av egna intäkter, kommer investeringen inte till slånd.

Samhällel kan korrigera tendenserna lill underinveslering genom att pä olika säll öka uivecklingsinvesteringarnas lönsamhet. I de tidigare leden av utvecklingsarbetet kan det lämpligen ske genom att samhället i vissa fall lar över en del av koslnaderna och därigenom lyfter av en del av risken. I de skeden som ligger närmare en kommersiell exploatering synes del viktigare att tillhandahålla lämplig finansiering t.ex. av den typ, där ris­kerna delas mellan förelag och samhälle.

Man kan slutligen peka på att marknadssystemel i vissa situationer uppvisar en i förhållande lill den ideala bilden av dess funktionssätt påfal­lande tröghet i anpassningen till nya förhållanden. I vissa fall när flera företag är involverade kan låsningar uppkomma, som innebär all anpass­ningsprocessen helt stoppas upp. Industripolitiken går då ul på att bryta upp sådana låsningar och skapa incitament för all anpassningsprocessen skall komma i gång.


 


Prop. 1983/84:135                                                   30

I vissa fall kan mycket snabba förändringar i de yttre förutsättningarna leda lill akula temporära krissituationer i förelag. Industripolitiken har då en överbryggande funktion genom att kortsiktigt underlätta företagens finansiella problem.

En central fråga vid utformningen av industripolitiken är avvägningen mellan generella och selekliva ålgärder. Fördelarna med en generell ul­formning av de industripolitiska insatserna har ofta betonats. Riskerna för olika konkurrenssnedvridande effekier är mindre. Selektiva ålgärder släl­ler vidare höga krav på beslulsunderiag och på industriell erfarenhet och kompetens hos personer som fatiar besluten.

Dessa argument talar för all man bör sträva efter att utforma ålgärderna så generellt som möjligl. Vissa av de problem industripolitiken skall lösa har dock en sådan karaktär atl selektiv ulformning av insatserna är mesl ändamålsenlig. Enskilda förelag eller grupper av företag kan ha specifika problem, som kräver individuellt avpassade lösningar. Det är ofta svårt atl utforma generella åtgärder så att man dels uppnår det avsedda syftet, dels undviker icke önskvärda effekier på andra områden.

Det är därför lämpligt att även utnylQa ålgärder som bygger på en individuell prövning. Reglerna bör då ulformas så att konkurrenssnedvri­dande effekter undviks. Att de statliga institutionerna måste granska och värdera projekt, som man skall vara med att finansiera, är självklart. Man kan i många avseenden jämföra denna verksamhet med bankernas kredit-prövning. De flesla projekl, vars förverkligande underlättas av statliga insalser, har dock sin utgångspunkl i resp. företags egen planering. Förela­gen satsar egna pengar och står själva för större delen av risken.

I delta sammanhang villjag betona alt såväl de generella som de selek­tiva insalserna skall vara neutrala med hänsyn lill olika förelagsformer. Som framhållits i propositionen (1983/84:84) om kooperationens kapitalför­sörjning, m. m., är det av väsentligt allmänt intresse atl kooperativa före­tag ges likvärdiga möjligheter all utvecklas som andra företagsformer. ,

En omtvistad fråga är huruvida man i industripolitiken skall peka ut vissa framtidsbranscher och prioritera dessa i olika sammanhang.

Staten har ett ansvar för utbildning och ett delansvar när det gäller teknisk kompetensuppbyggnad. De ställningstaganden beträffande resur­sernas fördelning, som man därvid måsle göra, får med nödvändighet långsikliga konsekvenser. Man måsle arbeta med framförhållning. Det är nödvändigt alt då identifiera breda leknikområden, inom vilka man be­dömer aft svenska företag har möjlighet alt hävda sig i framliden. Del ingår i en klok resurshållning att göra distinkta prioriteringar och lyfta fram vissa teknikområden. Dessa priorileringar bör ske i samarbele med berörda industriföretag.

Denna lyp av nödvändiga priorileringar bör dock klart skiljas från en politik, som innebär aft slalen på industripolitiska grunder pekar ul pro­dukler som särskill omhuldas. Den s.k. "picking-lhe-winner"-slralegi


 


Prop. 1983/84:135                                                                 31

som finns i vissa länder, där den industripolitiska planeringen gör avvägan­den på detaljnivå rörande enskilda produkler kommer inte lill uttryck i inriktningen av den svenska industripolitiken. Det faller på företagen att avgöra med vilka enskilda produkter man tror sig kunna konkurrera på världsmarknaden.

Industripolitiken arbetar med fiera tidsperspektiv. På kort/medellång sikl gäller det framför allt åtgärder, vars primära uppgift är att öka produk­tionsvolym och export. Som exempel kan nämnas åtgärder, som syftar lill ökad invesleringsvaruexport, ökad underleverantörsexpansion, ökad in­hemsk expansion genom riktade offenlliga investeringar, etc. Åtgärder för all underlätta en smidig sirukturomvandlingsprocess hör också hemma i detta tidsperspektiv.

Till det långa perspektivet hör främst åtgärder till stöd för teknisk kompetensutbyggnad, nyetableringsstöd, åtgärder för att underlätta pro­duktutvecklingen och de speciella salsningar som görs på högieknikområ-den med snabb expansion. Bland alla dessa ätgärder, som syftar till ökal utnylQande av ny teknik, finns några där lidsavståndet mellan insats och resultat är något kortare. Det gäller bl.a. åtgärder för ulnytQande av teknikupphandling och finansiella insatser i det skedet av utvecklingen, där man ligger nära en marknadsintrodukfion. Det är del medellånga perspektivet som nu är mest krifiskt. Utan att minska bevakningen av de långsiktiga frågorna måste nu särskilda insatser till för att lösa de närmaste årens problem - att få upp produktionsvolymen inom exporfindustrin och den imporlkonkurrerande induslrin.

Man kan grovt skilja åtgärder, vars direkta syfle är att öka produktions­volymen, och åtgärder, vars direkta syfle är atl förbättra anpassnings- och förnyelsemöjlighelerna. Förbättrade anpassnings- och förnyelsemöjlighe­ter öppnar möjligheter för en framtida ökning av produktionsvolymen. Syftet med bägge typerna av insalser är ytterst industriell lillväxl, skillna­den ligger i tidsperspektivet. Del effektivaste sättet att säkra långsiktig produktionsvolym är bl.a. atl inrikta åtgärderna på förbättrade anpass­nings- och förnyelsemöjligheier.

4.2 Industripolitikens inriktning — huvuddragen

Jag framhöll i 1983 års budgetproposition atl utvecklingen under 1970-ta­lel visar alt en nyorientering av induslripolifiken är nödvändig. Samtidigt angav jag i ett antal punkter den inriktning som induslripoliliken enligl min uppfattning bör ha. Industripolitiken skall inriktas på:

     Alt ge de offensiva insatserna inom industripolitiken störte utrymme än hiftills.

     Alt ta till vara utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna.

     Att effektivare ulnyUja den offentliga verksamheten och samhällsbyg­gandet över huvud laget som en aktiv drivkraft i den industriella utveck­lingen.


 


Prop. 1983/84:135                                                   32

•      Att utveckla samhällels insatser för atl stimulera verksamheten inom de
små och medelstora företagen.

•      All skapa öppenhet och samverkan mellan samhället, förelagen och de
anslällda.

•      All intensifiera strävanden lill samordning mellan industri- och regio­
nalpoliliken.

Industripolitiken har utformats i enlighel med den inriklning som anges i ovanstående punkter. Jag skall nu kortfattat redovisa hur denna inriktning konkret kommer lill uttryck i det industripolitiska arbelel. Som en kom­plettering till de angivna punkterna tar jag därefter (avsnitten 4.2.7 och 4.2.8) upp ytterligare några grundläggande inslag i industripolitiken. Det gäller dels arbetet för atl undanröja adminislraliva hinder för industriell expansion, dels nordiskt industnpolitiskt samarbete.

4.2.1 Slörre utrymme för offensiva insatser

De induslripolitiska resurserna har sedan 1970-talets mitt till övervä­gande del gått till hantering av krisföretagens problem. Det har gällt om­strukturering av problemförelag och problembranscher. Staten hade i vis­sa fall ägaransvaret sedan tidigare, i andra fall gjorde storleken på de erforderliga insatserna att staten fann det lämpligt att helt eller delvis också ta över ägaransvaret från tidigare ägare. Målet för omslruklureringen har varit atl hjälpa företagen in i en långsiktigt hållbar struktur och atl över­gången skulle ske i socialt acceptabla former. De slora resursinsatser, som saltes in för krisföretagen, gjorde all mindre resurser blev över för nyska­pande/expansion.

Jag framhöll i budgetpropositionen 1983, alt de offensiva insalserna inom industripolitiken skall ges ett större utrymme än tidigare. En sådan omorientering av industripolitiken innehåller två moment. Den innebär dels en ny syn på slatens agerande vid industrikriser, dels ökade ambitio­ner vad gäller insalser för atl stimulera induslriell expansion på områden med utvecklingsmöjligheter.

I detta avsnill las båda dessa moment upp. Först behandlas frågan om hanteringen av krisföretag. Därefter ges en redogörelse för mer betydande ålgärder, som salts in för atl på långsiktigt inlressanla områden uppmuntra industriell expansion.

Krisföretagens hantering

Jag vill inledningsvis konstatera, all del även i framliden bör finnas en beredskap för statliga insalser i krisföretag och krisbranscher. Rätt utfor­mad kan en omställningspolilik vara både offensiv och framåtriktad. De insatta resurserna kan därmed ha god samhällsekonomisk effektivitet. Det är dock min mening, atl samhällsinsatserna i framtiden bör koncentreras på ålgärder som direkt syftar till utveckling av ny effektiv verksamhel.

En grundsten för en sådan omläggning är en väl utformad allmän ekono-


 


Prop. 1983/84:135                                                   33

misk politik. I en ekonomi med tillväxt är omställningsprocessen lättare att genomföra. I en ekonomi med extern balans blir effekterna av ett produk-fionsbortfall inte så svåra som i ett läge där man kämpar med extern obalans.

En andra grundsten är en annan hanlering av krisförelag. Kostnaderna för det s.k. icke-permanenta stödet har, som framgår av bil. 2, varil utomordentligt stora sedan mitten av 1970-talet. Statsföretagsproposi­tionen våren 1983 präglades av uppfattningen att slaten fortsättningsvis måste visa stark återhållsamhet vad gäller insatser för föriusltäckning i de statliga företagen. Kravet på lönsamhet och effektivitet i den statliga företagssektorn markerades klart.

Som aviserades i den reviderade finansplanen 1983 gör en intern arbets­grupp inom industridepartemenlel en allmän översyn av den slatliga slöd-givningen lill företag. Därvid analyseras erfarenheterna av del icke-perma­nenta stödet. Analysen understryker att företagskriser har olika bakgrund och måste bedömas individuellt. Jag vill emellertid peka på vissa mer allmänt giltiga erfarenheter av de stora statliga insatserna i krisföretagen.

Ulan de slatliga insalserna hade de företag, som varit föremål för rekon­struktion de senaste 7-8 åren, nästan undantagslöst tvingats gå i konkurs. Vissa verksamheler hade då lagts ned. 1 de flesta fall hade dock företagen sannolikt drivits vidare med nya ägare, om än i någon annan form och omfattning.

Utan slalligt ingripande hade företagens långivare drabbats hårdare. I den gruppen ingår leverantörer, som lämnai leveranlörskrediter, och banker - i vissa fall även utländska banker. Sannolikt skulle ett antal slora konkurser ha skapal ett förändrat långivarbeleende i framliden.

En ekonomisk rekonstruktion kan göras på olika sätt. Offentligt ackord, underhandsackord och konkurs är rekonstruktionsmetoder, som tilläm­pats i rekonstruktioner där staten medverkat.

En hård rekonstruktion (genom konkurs) innebär i relation lill en mjuk rekonstruktion (ackord) alt balansräkningen Ull stor del rensas från gamla skulder. Man får en bättre finansiell struktur.

En konkurs kan innebära atl företaget styckas och att förutsättningar för någon fortsatt verksamhel inte kommer atl finnas. I vissa fall finns dock intressenter, som är intresserade av atl överta företaget och driva del vidare. Konkursen innebär ändock risk för stilleslånd under viss tid och koslnader för slalen i form av lönegaranti. Avbrutna kundrelationer kan vara svåra att arbeta upp. Del kan bli svårigheter att ordna nya rörelsekre­diter. I vissa fall gäller krisen inte bara ett förelag ulan flera förelag eller en hel bransch. Önskvärda strukturförändringar omfattar kanske flera före­lag. I vissa fall har statlig medverkan ansetts nödvändig, därför att ingen ägare har haft den finansiella styrkan att på egen hand hantera problemen. Skilda ägargrupper kan ha saknat förmåga och inlresse alt komma över­ens. 3    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                   34

I vissa fall kan därför ett ackordsförjärande med inslag av statliga eftergifter eller nya slatliga medel vara befogat.

En rekonstruktion genom ackord kan emellertid ibland tendera att bli ofullgången. Man tvingas efter en lid alt ta nya grepp. Vid en rekonstruk­tion genom konkurs tvingas man redan från början att göra reella långsik­tiga ingrepp.

Man kan i efterhand konstatera, atl många av de framlidsbedömningar som legat till grund för utformningen av rekonstruktioner byggda på ac­kord och slalliga kapitalinsatser varit för optimistiska. Det är ganska naturligt att bedömningen drivits ät detta håll. Företagsledningen måste inspirera sin omgivning till optimism. Aktieägare och långivare hoppades att kunna fä tillbaka en del av redan satsade pengar. Företrädare för staten hoppades dels på alt krisfrågan och sysselsättningsproblemen skulle få en positiv lösning, dels på atl de nya pengar som sattes in skulle räcka för räddningsoperationen och helst ocksä ge avkastning. De bedömningar som de enskilda intressenterna gjort har inte alllid varit orealistiska, men sam­mantaget har de legat rnarkant på den optimistiska sidan.

När det gäller rekonstruktioner grundade på konkurs, kan man snarare notera en molsalt tendens. Marknaden gör ofta en mycket försiktig bedöm­ning av företagels värde. Köpintresset har varit lågt, övertagandet billigt. Della har i många fall lett till rekonstruerade företag med låg skuldbörda och hög konkurtensförmåga. Ibland har dessa företag sedan i en konkur­renssilualion kunnal underbjuda mera moderna och effektiva förelag, som dragits med större skuldbörda.

Erfarenheten har visat att det är svårt au vid nedläggning eller kraftig personalminskning snabbt skaffa ersättningsindustrier. Alt mjukt avveckla en verksamhet för alt kunna ersätta bortfallet med ny produktion har visat sig svårt. Det har visat sig kostsamt att genom subventioner uppehålla verksamhel, som inte är långsiktigt lönsam.

Som jag lidigare framhållit har företagskriser olika bakgrund och måste därför bedömas individuellt. Man kan emellertid enligt min uppfallning dra några generella slutsatser av de här skisserade erfarenheterna.

Jag vill för det första framhålla, att en konkurs kan vara ell effektivt sätt att få till stånd en bra rekonstruktion. Den finansiella strukturen förbättras då gamla lån rensas bort. De nya ägarna tvingas lill realistiska framlidsbe­dömningar och lill fundamentala strukturförändringar. Minskad benägen­het hos svenska eller ulländska banker att finansiera svenska industriföre­tag om de drabbas av kraftiga förluster är enligt min uppfattning inget bärande argument mot en konkurs. Del hör lill långivarens uppgifter att pröva företagens bärkraft. Man kan inte räkna med atl slaten träder in för alt läcka förelagens förluster - inte heller de stora företagens. Detta gäller även för leverantörer som ger leveranlörskrediter.

Mot den här angivna bakgrunden menar jag, all konkursallernativet i ökad Ulsträckning bör prövas vid den forlsalla hanleringen av krisförelag


 


Prop. 1983/84:135                                                                 35

från slalens sida. Jag vill i det sammanhanget peka på att statens induslri­verk på regeringens uppdrag har utrett vissa frågor rörande konkursalter-nativ vid en företagskris. Jag avser också att under våren föreslå regering­en alt låta göra en sammanställning av erfarenhelerna av konkursers effek­ter på bl. a. sysselsättning och leverantörernas ekonomiska situafion.

Också fortsättningsvis får man emellertid räkna med att det i vissa fall kan vara befogat all genomföra rekonstruktioner med hjälp av ett ackords­förfarande med inslag av t.ex. slalliga eftergifter. Självfallel bör vid ac­kordslösningar särskilda ansträngningar göras för alt motverka tendenser till alllför optimistiska framlidsbedömningar, som leder till att rekonstruk­tionen blir ofullständig.

Vid statlig medverkan i företagsrekonstruktioner genom ackordsför­farande bör kraven på övriga intressenters uppoffringar slällas högl. Ge­mensamma insatser av fordringsägarna skall garanlera atl balanssanering­en blir så grundlig att rekonstruktionen medför en varaktig lösning. Ford­ringar måste efterskänkas av alla parler i sådan omfattning alt man hamnar nära samma finansiella läge som skulle uppkommil vid konkurs. Nya ägare måste manifestera sin tro på förelaget och piojektet genom en avsevärd kapitalinsats. Den syn på statligt deltagande vid företagsrekonslruktioner, som här redovisats, har varit vägledande för regeringens agerande under del gångna årel.

Stöd tUl expansion

De offensiva inslagen i industripolitiken finns bl.a. i stöd till teknisk forskning och utveckling, i ålgärder för småföretagens utveckling och i de exportfrämjande insalserna. Även åtgärder för alt omstrukturera krisföre­lag och krisbranscher kan ges en offensiv inriktning.

Statens anslag till grundläggande högskoleutbildning på det tekniska området är under innevarande budgelår 552 milj. kr. För budgetåret 1984/85 har regeringen föreslagit ett anslag om 605 milj. kr. Ökningen innebär, förutom pris- och löneomräkning, atl antalet utbildningsplatser per år ökas med 118 på de tekniska högskolorna och med sammanlagl 105 på de yrkeslekniska högskolelinjerna samt textil- och konfeklionslinjen. Den datavetenskapliga linjen vid Uppsala universitet får också fler elev­platser. Dessutom inrättas en ny påbyggnadslinje inom bioteknikområdet.

Vid de tekniska högskolorna är del främst linjerna för datateknik och elektronik som byggs ul. Särskilda medel anvisas dessulom för atl möjlig­göra ökad kvalitet på undervisningen i syfte att minska antalet studieav­brott.

Det under åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet) uppförda an­slaget till forskning m. m. vid tekniska fakulteter är under innevarande budgetår 344 milj. kr. Därutöver beviljar STU anslag till forskning inom högskoleorganisationen. Anslaget till STU:s program Kunskapsutveckling exkl. medel till kollektiv forskning är under innevarande budgetår ca 200 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 36

STU bidrar också med drygt 70 milj. kr. till forskning vid andra statliga organ. STU:s bidrag till kollektiva forskningsinstitut är under innevarande budgetår ca 140 milj. kr.; till det sistnämnda beloppel kommer bidrag från institutens privata intressenter. STU bidrar dessutom med över 200 milj. kr. per år till FoU i företag och med ca 35 milj. kr. per år till vissa branschorganisationer som bedriver FoU.

Förslag lill anslagsberäkning för nästa budgetår redovisas i propositio­nen om forskning. Förslaget innebär ökade insatser på vissa industripoli­tiskt priorilerade områden, främst verkstadsteknik, bioteknik, informa­tionsteknologi och vissa nya material.

Men staten tillhandahåller kompelens också i andra former. Statens provningsanstall får årligen drygl 30 milj. kr. för alt hålla en samlad natio­nell resurs för service inom området provning, mätning och konlroll. För industrin är en sådan resurs viklig. En slor del av vår export vore sålunda omöjlig ulan ett internationellt erkänt svenskt mätsystem och en inhemsk mälteknisk kompetens av den lyp som finns vid provningsanstalten. An­staltens kompelens inom olika leknikområden hjälper speciellt mindre företag vid ulveckling av nya produkter och syslem, samt biträder offenl­liga myndigheter vid fastställandet av realistiska kravnivåer i föreskrifter. Betydelsen av en central provningsanstall bestyrks f.ö. av alt de flesta industriländer funnit behov av alt inrätta liknande resurser.

Det finns flera exempel på liknande resurser, som upprättats med slalligt stöd, bl.a. marinlekniska institutet, väg- och trafikinslitulet och slalens maskinprovningar.

En för företagen belydelsefull kompetensresurs finns vid det svenska patent- och regislreringsverkel. Del samlade kunnandet hos verkets hand-läggarkår och den stora mängden av beviljade patent utgör en kunskaps­bank vid utvecklingen av nya produkler och processer. Även här visar en internationell jämförelse betydelsen av ett aktivt pateniverk för att framför allt små och medelstora företag skall kunna följa med i den internationella teknikutvecklingen. De slörre företagen bevakar mycket aklivi ulveckling­en inom intressanta teknikområden genom en uppföljning av beviljade patent, inte bara i Sverige ulan också i de stora industriländerna.

En annan form av kompetensuppbyggnad i samverkan mellan slalen och näringslivet utgör standardiseringsverksamheten. Genom standarden ut­vecklas och sprids kunskap om nya tekniska och systemmässiga lösningar på industriella tillämpningsproblem och nya metoder för provning och mätning. Genom internationella standarder underiättas export och produk­tion i långa serier. Statens slöd till standardiseringskommissionen i Sveri­ge, f.n. 12 milj. kr., blir därmed ett stöd till industrins lekniska förnyelse och exportansträngningar. Som slandardiseringskommissionen själv påpe­kar i en skrivelse, är det enligt min mening rimligt atl även forsknings- och utvecklingsstödjande organ, som t.ex. STU, kan lämna stöd till slandar-diseringsprojekt som har ett med organens uppgifter sammanfallande syf­te.


 


Prop. 1983/84:135                                                   37

Ytterligare exempel på statligt stödda, kompetensuppbyggande institu­tioner kan anföras. Trols mångfalden i denna slruklur är, som jag nyss nämnde, slödel lill den tekniska forskningen den mesl betydelsefulla insat­sen.

Inom avancerade teknikområden har det skett betydande satsningar.

De expansiva industribranscherna, såsom data- och elektronikindustrin, kommunikalionsindustrin och rymdindustrin kännetecknas både av en intensiv konkurrens och en snabbt expanderande marknad. Dessa bran­scher får i alla viktiga industriländer omfattande statligt stöd och stimu­lans. Även i Sverige har satsningar gjorts och ytterligare salsningar plane­ras.

Ett exempel på detta är satsningen på en nordisk experimenlell lelekom-munikalionssalellit, re/e-A'(prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Projek­lel har en koslnadsram på 1250 milj. kr. i prisnivån januari 1982 och genomförs i samarbele med Norge och Finland. Syftet med projektet är all ge svensk och övrig nordisk induslri erfarenheler av utveckling och lill­verkning av avancerade teleutrustningar i satelliten och på marken, samt att ge användarna, främst de nordiska televerken, erfarenheter av ulnytt­jandel av sådana system. Delta har bedömts som mycket viktigl i en tid av explosiv ulveckling på telekommunikationsområdet. Den nordiska satelli­ten Tele-X har gett anledning till omfattande nya konlakter med olika förelag, som dellar i utvecklingsarbete och produktion. Satelliten kommer alt UtnytQas dels som TV-sändare och dels för överföring av data och video.

Arbelel med flygplanssyslemet 39 JAS-Gripen, det s. k. JAS-projektet, utgör den största statliga teknikupphandling som genomförs i Sverige. Genom all ulnylQa en ny teknologi skall man ulveckla och producera ell flygplan med en vikt omkring hälften av Viggens, men med samma eller bättre prestanda. Detta skall ske bl. a. genom utnytQandet av kompositma-lerial i skrov, ny motorteknik samt ny elektronik i styrsystem, radar och presentationsulrustning. Projektet innebär en stor utmaning för svensk flyginduslri. Industrigruppen JAS AB har utfäst sig atl skapa 800 nya arbetstillfällen, främsl i sysselsältningssvaga regioner, att ulnylQa svenska underleverantörer när dessa är konkurrenskraftiga saml alt aktivi verka för spridning av ny leknik. Vidare har General Electric och 15 andra utländska underleverantörer utfäst sig alt under sin kontraktslid lägga ut beställningar i Sverige, till motsvarande belopp som värdel av deras leve­ranser lill JAS. Under år 1984 knyls nya konlakter mellan svensk industri och dessa underieverantörer. En av regeringen tillkallad särskild utredare rapporterar fortlöpande om utvecklingen av JAS-projektet och de övriga affärer som kommer till stånd som följd av detta.

För atl stärka den svenska produktions- och konstrukliönsförmågan av mikroelektronikkomponenter påbörjas detta budgetår ett nationellt mik-roeleklronikprogram (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130). Programmet om-


 


Prop. 1983/84; 135                                                  38

fattar insalser rörande utbildning, grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete inom mikroelektronikområdet. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

Offshoreområdei har blivit ell område, där slora insatser görs inom avancerade teknikområden. De förslag som nyligen har lagts i prop. 1983/84:10 om svensk havsresursverksamhet bör kunna bidra till att för­stärka den svenska havsindustriella kompetensen. Dessa förslag innebär bl.a. atl inom STU:s verksamhet havsteknikområdet ges stor prioritel under de närmaste åren. SIND får under en treårsperiod särskilda medel för atl samordna och komplettera övriga insalser på det havsindustriella området.

Ålgärder för att främja tekniskt utvecklingsarbete, industriellt samarbe­le och utveckling kan vara avgörande faklorer för alt bereda svensk industri möjlighet atl delta i betydelsefulla offshoreprojekt. Det är därför viktigl att SIND och STU planerar sina insatser så att industrins konkur­renskraft i dessa avseenden förstärks så mycket som möjligt.

Beslutet om en kommande avveckling av kärnkraften får inle hindra ett forlsall utvecklingsarbete inom kärnkraftstekniken. Detta arbele är nöd­vändigl för att på bäsla sätt underhålla de redan befintliga anläggningarna samt lösa säkerhets- och avfallshanteringsfrågorna. Det kunnande som finns i Sverige måsle också las till vara för atl vi skall kunna tillgodogöra oss de exportmöjligheler som finns inom detta område.

Kapilalvaruexporlen är ett expansivt inslag i svensk export. I många länder råder f.n. låg investeringsaklivitel och många köparländer tvekar alt skuldsätta sig i samband med kapitalvaruimport. Den för svensk industri så vitala kapitalvaruexporten har fått känna på krympande marknader i många u-länder och siatshandelsländer, inte minsl beroende på köparlän-dernas skuldsiiuation. De projekt som finansieras genom olika multilate­ralt finansierade organ, t.ex. Världsbanken, har därigenom fått en ökande betydelse för denna export. Exportkredilnämnden (EKN) kan under vissa förutsättningar lämna exporlkredilgarantier för export lill länder som, även om de har en besvärande skuldbörda i dagsläget, har långsikliga utvecklingsmöjligheter. De ökade resurser för u-kreditgivning, som rege­ringen nyligen föreslagit, innebär ökade möjligheter för svensk kapital­varuindustri och för byggexporien. De statsstödda krediler, som lämnals på senare år genom AB Svensk Exportkredit (SEK), har i stor utsträckning varit en motåtgärd mot andra länders kreditsubventioner. De statsstödda krediterna innebär ett belydande stöd, särskilt för störte projekt och bygg-export, där långa kreditlider och slora belopp är vanligi. Tillsammans innebär SEK-systemel, EKN-garaniierna och u-krediterna ett belydande statligt åtagande till stöd för kapitalvaruexporten, ett område där svensk induslri hävdat sig väl. På sikt bör subventionsinslagen i exportkrediterna minskas. För att ulveckla industrins goda förutsättningar pågår inom Sve­riges exportråd en aktivering av den s. k. projektbevakningen.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 39

Sedan regeringsskiftet har lagts fram program för två s. k. krisbranscher, tekoindustrin och varvsindustrin. Båda dessa branscher har åtnjutit omfat­tande statliga stödinsatser under 1970-talet. Huvuddelen av dessa insatser har varil olika former av stöd till upprätthällande av produktionen, dvs. ett passivt krisstöd.

Den nya tekopolitiken innebär en markerad omläggning av slödprofilen genom en kraftig satsning på effektivilelsfrämjande och marknadsslöd­jande ålgärder som förbättrar branschens konkurtenskraft. De effektivi­lelsfrämjande åtgärderna inom tekoområdet har härmed ökat frän tidigare ca 30% till över 50% under en treårsperiod.

Även den nya varvspolitiken har denna inriktning. En omläggning har skett från uppehållande driftstöd lill offensiva insatser syftande lill ulveck­ling av förelagens långsiktigt bärkraftiga delar. Det kan komma att betyda både neddragningar och avveckling av verksamhet. Men det betyder sam­tidigt alt tillgängliga resurser i stället salsas på investerings- och utveck­lingsprojekt, som kan ge produktion och sysselsättning inom nya områden.

4.2.2 Tillvaratagande av utvecklingsmöjligheterna inom basindustrin

Skogsindustrin kunde under åren 1979-1981 inle till fullo ulnylQa den internationella avsätlningssitualionen på grund av en otillfredsställande virkesförsörjning. Detta medförde ett bortfall av exportinkomster av bety­dande omfattning. Beräkningar av slorieken på produklionsbortfallel visar alt det är fråga om miljardbelopp.

Med den slora betydelse, som skogsindustrin har för landets ekonomi och sysselsättning och med tanke på de ekonomiska balansproblemen, är det utomordentligt viktigl att försörjningen med virkesråvara kan tryggas.

På förslag av regeringen har riksdagen under våren 1983 fattat beslut om åtgärder i syfte atl förbättra skogsindustrins virkesförsöijning (prop. 1982/83:145, JoU 34, rskr 360). Riksdagsbeslutet innebär au det i skogs­vårdslagen införs en allmän skyldighel för markägare alt avverka en del av den skog som är sluiavverkningsmogen, samt alt gallra yngre skog. Åtgär­den syftar till alt förmå de passiva skogsägarna alt avverka. Vidare före­skrivs, alt det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena på sin skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidlas. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen irädde i kraft den 1 juli 1983.

Inom skogsindustrin har avsätlningssiluationen utvecklats gynnsamt un­der år 1983 och branschens kapacitetsutnylQande har ökat med bl.a. förbättrad lönsamhel som följd. Devalveringen hösten 1982 och dollarkur­sens uppgång har starkt bidragit till den gynnsamma utvecklingen i bran­schen. De totala avverkningarna har också ökat och företagen i branschen ser f.n. med tillförsikt på sin virkesförsörjning.


 


Prop. 1983/84:135                                                   40

En viktig utvecklingsmöjlighet för sågverksindustrin är enligt min upp­fattning att ta lill vara del marknadsutrymme för vidareförädlade svenska trävaror som finns på exportmarknaderna. I syfte att underlätta en ökad vidareförädling har branschfrämjande åtgärder omfattat även sågverksin­dustrin. Sågverksbranschen har sålunda införlivats i branschprogrammet för den träbearbetande industrin fr. o. m. innevarande budgetår .

Gruv- och mineralindustrin är en belydelsefull basindustri. Den är en grund för flera vidareförädlingsinduslrier samt också viklig som avnämare och samarbetspart för den svenska gruvutrustningsindustrin. Sverige har goda förutsättningar att vidareulveckla både gruvnäringen och gruvutrust­ningsindustrin. Förutsättningarna alt göra nya fynd av basmetaller, lege­ringsmetaller och industrimineral är goda. Utvecklingen och konkurrensen på världsmarknaden har inneburit stora svårigheter för svensk järnmalms-industri. En ökad satsning på andra mineral blir därmed betydelsefull.

Mot bakgrund av de relativt gynnsamma geologiska förutsättningarna i Sverige och gruv- och mineralindustrins betydelse har riksdagen beslutat om ett program för att stimulera ytterligare prospektering. 300 milj. kr. har anslagits för ändamålet (prop. 1982/83:50, NU 18, rskr 111). Olika prospek­leringsprojekt har påbörjals och beviljats stöd. Bl.a. har medel beviljats LKAB i samarbete med nämnden för statens gruvegendom för prospekte­ring och objektundersökning i nordöstra Norrbotten samt Boliden Mineral AB för guldprospeklering i Skelleftefället och i Enåsen. Hittills har ca 120 milj. kr. avsatts.

Den första fasen slutförs under våren 1984 och kan då utvärderas. Därefter påbörjas nästa steg, där lovande projekt följs upp och eventuella nya projekt påbörjas. Del är ännu för tidigt att uttala sig om resullalen av hittills påbörjade projekt, liksom om vilka eventuella framtida utvecklings­möjligheter de kan leda till. Uppenbart är emellertid att de av riksdagen anslagna medlen lill utökad prospektering m.m. har ökat aktivilelen och framtidssatsningarna inom gruv- och mineralinduslrin.

Specialstålindustrin har inom sektorn för rostfritt stål under senare år fått vidkännas betydande överkapacilelsproblem och därmed samman­hängande förluster. Under år 1982 uppgick de sammanlagda förlusterna i branschen till ca 400 milj. kr. Samtidigt drabbades Nyby Uddeholm av en akut finansiell kris. Under hösten 1982 slod del klart alt en strukturom­vandling i branschen var angelägen. Regeringen tillkallade därför i novem­ber 1982 en särskild specialslålkommission med uppgift alt utarbeta förslag i syfte att främja en ändamålsenlig struktur inom sektorn för rostfritt stål.

Specialstålkommissionen överlämnade den 30 juni 1983 sitt slutbetän­kande, vari konstaterades att det krävs kraftfulla strukturåtgärder för alt effeklivisera sektorn för rostfritt stål och därmed säkra dess överlevnad. Dessa strukturåtgärder måsle omfatta såväl produklion som distribution och marknadsföring. Strukturåtgärderna bör genomföras snabbi på grund av berörda företags dåliga resultat.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 41

Efter ett halvt års diskussioner och förhandlingar mellan berörda förelag träffade dessa i början av år 1984 en uppgörelse om en sirukluriösning för svensk produklion av rostfritt slål.

Industrin för rostfritt slål grupperas under två moderbolag, Avesta Jern-verk och Sandvik. Avesta förvärvar Uddeholms aktier i Nyby Uddeholm och Fagerslas verksamhet rörande rostfritt slål. Dessulom bildar Avesta och Sandvik gemensamt ett bolag för svetsade rör, där Avesta äger 75% och Sandvik 25% av aktierna, saml ell bolag för metallurgi och varmvals-ning i Fagersla, vilket ägs 50/50 av de båda företagen. Övrig verksamhel samlas i Avesta Jernverk. Tillverkningen av roslfria sömlösa rör koncen­lreras lill Sandvik.

För alt möjliggöra den planerade strukturlösningen har regeringen för avsikt att efterge slalliga lånefordringar om sammanlagl 450 milj. kr., varav 330 milj. kr. ingår i den lidigare träffade överenskommelsen om underhandsackord för alt rekonstruera Nyby Uddeholm. Vidare avser regeringen alt förelägga riksdagen förslag om vissa ändringar av villkoren för det lidigare beviljade villkorslånet till Nyby Uddeholm.

Den uppgörelse som nu iräffals mellan ägarna lill de svenska specialstål­företagen innebär en helhetslösning för industrin för rostfritt stål med ägare som tar ansvar för branschens långsikliga utveckling. Det stämmer därför väl med de krav regeringen ställt för en statlig medverkan i omstruk­tureringen. Grunden är därmed lagd för en bättre specialstålstruktur med överlevnadskraftiga förelag och slörre trygghet för de anslällda på sikt.

4.2.3 Utnyttjandet av den offentliga verksamhelen som en drivkraft

Offentliga investeringar är somjag nämnl ett väsentligt inslag i regering­ens politik mol den ekonomiska krisen. Dessa har slor belydelse både genom sin direkta sysselsättningseffekt och genom den efterfrågan, som investeringsarbetena indirekt ger upphov till i flera industribranscher, i transportsektorn och på andra håll. Många av investeringsobjekten är dessutom sådana, atl de när de blir klara medför stora förbättringar för industrin, I.ex. i form av bättre infrastruktur.

Merparten av de arbeten som tidigarelagts av sysselsällningspolitiska skäl har gälll vägar och järnvägar. Sålunda har vägverket fått möjlighel alt genomföra ett slort anlal förbätlringar på vägar som har belydelse för skogsindustrins råvaruförsörjning. Statens järnvägar (SJ) har påbörjat flera relativt stora anläggningsprojekt. I SJ:s marknadsstrategi ingår dessulom en satsning på bättre service åt sådana industriföretag som behöver egna stickspår.

Televerkels investeringsprogram för de närmaste åren präglas av en successiv konvertering av telefonnätet lill digilal teknik (AXE-systemet) och en omfattande ulbyggnad av verkels Qänster i fråga om datakommuni­kation. Dessa förändringar utgör viktiga bidrag till moderniseringen av infrastrukturen här i landet och till en ökad spridning av ny teknik. För atl


 


Prop. 1983/84:135                                                                 42

underlätta finansieringen av televerkets framtida verksamhet har regering­en i årets budgelproposilion föreslagil nya riktlinjer, som bl. a. innebär ett generellt bemyndigande alt la upp lån på den allmänna kredilmarknaden.

Utvecklingen på energiområdet är också av intresse i detta samman­hang. Energipolitiken syftar lill alt minska oljeberoendel och främja en god hushållning med energi, samtidigt som nya arbetstillfällen skapas. Del pågående investeringsprogrammet ger svensk industri tillfälle atl förnya sitt lekniska kunnande och sill prpduktsortiment på flera olika områden, såsom distribution av elkraft, hantering och förbränning av fasla bränslen, värmeväxlare osv.

Inom induslridepartementet har sedan regeringsskiftet tagits flera initia­tiv för att utveckla utnytQandet av offentlig upphandling som medel för atl stimulera industriell utveckling.

Ett sådant initiativ är inrällandet av energiupphandlingsdelegationen. Delegationen, som tillkom efter ett förslag i den ekonomisk-politiska pro­positionen i november 1982, har lill uppgift atl underlätta en samordning av kommunernas upphandling av energiulrustning och därigenom ge svensk induslri möjlighel atl svara för försörjningen med sådan utrustning. Dele­gationen har alt fördela 300 milj. kr. för slöd till investeringar i Qärrvärme och 700 milj. kr. för åtgärder i samband med upphandling inom energiom­rådet.

Under året har också gjorts en förändring i upphandlingsförordningen med syftet att stimulera den offentliga teknikupphandlingen. Ändringen innebär atl myndigheterna uppmanas att särskill beakta atl möjligheterna lill leknikupphandling prövas vid långsiktigt syftande anskaffningar.

Teknikupphandlingsfrågorna har behandlats i ett stort antal konlakter, som induslridepartementet initierat under år 1983. I verksamhelen har bl.a. dellagil andra depariement och slatliga myndigheler med ansvar för upphandlingsfrågor, liksom ansvariga inom de primär- och landstingskom­munala sekiorerna. Företrädare för fackliga organisationer har också del­tagit. Särskilda överläggningar har hållils med ett antal stora industrikon­cerner - främst i verkstadssektorn. Dessa överläggningar följs nu upp genom individuella konlakter med företagen.

Departementets verksamhet på bl.a. teknikupphandlingsomrädet tas upp i del följande (kap. 8). Där kommer atl föreslås medel för en fortsätt­ning och utveckling av verksamhelen.

4.2.4 Stimulans av de små och medelstora företagen

I Sverige finns ca 460000 småföretag med sammanlagt ca 1,1 miljoner sysselsatta. Småföretagen har inom olika områden mycket slor belydelse när det gäller att ulveckla näringslivel.

Inom tillverkningsindustrin finns ca 41 000 småförelag med sammanlagt ca 300000 sysselsatta, vilkel motsvarar ungefär en tredjedel av induslrisys­selsättningen. Industrins småförelag har flera vikliga roller.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 43

De s.k. innovationsföretagen har slor betydelse för industrins förnyel­se. Det utmärkande för dessa företag är att de står för nya idéer, produkl­ulveckling och affärsmässigt nytänkande. Även om de på kort sikt svarar bara för en liten andel av produktion och sysselsättning, har de på längre sikl mycket viktiga uppgifter.

Genom sin roll som underleverantör i lokala och nationella (i vissa fall även internationella) produktionssystem är småföretagen ofta en förutsätt­ning för att storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn produklion. På sä sätt är de också en förutsättning för en effektiv exportindustri även i sådana fall, där de själva inte är exportörer.

Trots en fortgående specialisering av produkfionen finns vikliga upp­gifter för små hantverksföretag och lokala verkstäder. Åtskilliga sädana företag är "kombinationsföretag", som sysslar både med enklare tillverk­ning, service och reparation saml försäljning. Denna typ av företag spelar en stor roll i den lokala industriella miljön.

Serviceföretagen är liksom underleverantörerna och hantverksföretagen nödvändiga både för storföretagen och för den lokala industriella miljön. En utveckling pägår mol en ny lyp av småföretag, som i huvudsak är serviceförelag men också innehåller moment av lillverkning och handel. Många nya dataförelag är av den typen. Myckel tyder på alt "mjukvaruin-slaget" i produkler och produktionsprocesser kommer all öka. Service­sektorn blir därför av alll större betydelse.

För att varudistributionen skall fungera är förekomsten av ett slort anlal små handelsföretag en nödvändig förutsättning. Det finns alltså ett starkt ömsesidigt beroende mellan handelsföretagen och de tillverkande förela­gen. En effektiv handelssektor kan bidra till ökad konkurrenskraft också för de tillverkande förelagen.

Utöver vad jag nu redovisat, spelar småföretagen en viklig roll i ekono­min i flera andra avseenden. Förekomsten av livskraftiga småföretag är en förutsättning för sysselsättning och service på många orter. Småföretagen är därmed av stor belydelse för möjligheterna atl uppnå de regionalpolitis­ka målen.

De mindre förelagen svarar också för en viklig del av dynamiken i ekonomin. Småförelag kan relativt lätt startas och läggas ned och har därmed slor betydelse för vitaliteten i näringslivet.

Småföretagen möter dock också speciella hinder just därför alt de är små:

-     Brist på specialistkunskaper i jämförelse med slörre förelag.

-     Svårigheler atl la del av och ulnylQa all den informalion, som krävs för att i dag kunna fungera inom ramen för marknadsekonomin och samti­digt uppfylla de krav, som bl. a. samhället släller på företagen.

-     En allmänt låg soliditet, som innebär sårbarhet för finansiella påfrest­ningar och begränsad förmåga att ta risker.

Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken är avgörande för.


 


Prop. 1983/84:135                                                   44

de flesta småföretags möjligheler till framgång. Jag ser mot denna bak­grund den omläggning av den ekonomiska politiken som har skett sedan regeringsskiftet som ett viktigt bidrag till att stimulera ulvecklingen av småförelagsseklorn.

Vidare är den allmänna inställningen lill företagandet viklig. Jag vill kraftigt understryka atl småförelagen och småföretagarna gör en viktig samhällsinsats. När nya lagar och samhällsåtgärder i övrigl ulformas, bör särskilt beaktas effekterna för småföretagen, så att de inte utsätts för onödiga och oavsedda påfrestningar. Den helt övervägande andelen små­företag är seriösa och följer de regler som finns uppställda. Den lilla gruppen oseriösa företag är till skada både för samhällel i slort och för de seriösa förelagarna, som inle möter konkurrens på lika villkor. Ålgärder för alt bekämpa den ekonomiska brottsligheten är därför nödvändiga. Dessa åtgärder bör dock utformas så, att dén stora gruppen småföretag inte generellt möter hinder för sin verksamhet.

Vad jag hu har sagt innebär, att jag fäster särskild vikt vid sådana åtgärder, som underiältar för småföretagen atl fungera inom marknadseko­nomin. Genom all så långt som möjligt ge företagen 'fasta spelregler" underlättas för småföretagen alt fungera på lika villkor med storföretagen. För småföretagen är en väl fungerande arbetsmarknad med lillgång på arbetskraft, som har både utbildning och erfarenhet inom skilda områden, av stor betydelse, eftersom de saknar många av storföretagens möjligheler lill intern upplärning och omplacering etc. Likaså är kapital- och kredit-marknadens funktionssätt betydelsefullt med hänsyn lill småföretagens behov av främmande kapital.

Utformningen av skattepolitiken spelar en viktig roll, dels för att små­företagarna skall få en rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapitalin­satser, dels för atl småförelagens kapitalförsörjning skall kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Enligt vad jag har erfaril pågår inom finansdepar­tementet ett beredningsarbete med ett flerlal skattefrågor med inriktning främsl på små och medelstora företag. Avsikten är alt förslag skall föreläg­gas riksdagen under är 1984. Efter samråd med chefen för finansdeparte­mentet villjag dock redan i detta sammanhang något beröra dessa frågor.

Vad belräffar förmögenhetsbeskattningen gäller f.n. lättnadsregler, som i huvudsak innebär att en nedsättning sker lill 30% av substansvärdet av den förmögenhet som är bunden i ett småföretag. Dessa lätinadsregler är betydelsefulla för atl minska beskattningen av förmögenhet bunden i pro­duktionskapital. Genom nya lyper av utvecklings- och investmentbolag har möjligheter skapals för en handel med minoriletsposter i större familje­förelag. För en ägarfamilj öppnar delta möjligheter atl minska del kapilal, som är bundet i företaget och frigöra medel för betalning av kapitalskat­terna utan atl samtidigt förlora del dominerande ägarinflylandet i företa­get. Inte minst mot denna bakgrund finner jag det viktigt att skattepolitiken utformas så, att en fungerande riskkapitalmarknad för minoriletsposter i småförelag kan fortsätta att ulvecklas.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 45

För småföretagen är, somjag nyss nämnde, den allmänt låga soliditeten ett expansionshinder. Jäg finner det därför angeläget atl förelagsbeskatt­ningen utformas så, atl förelagen slimuleras alt höja det egna beskattade kapitalet. Det kan oke genom att den kommunala beskattningen av juridis­ka personer avskaffas. På så sätt minskas det höga skatteuttaget på mar­ginella vinster, vilkel kan väntas öka företagens benägenhet alt ta fram eget beskattat kapital. Mol denna bakgrund talar skäl för att kommunal-beskatlningen av juridiska personer slopas. En sådan åtgärd skulle också medföra påtagliga förenklingar av del prakliska laxeringsarbetet för såväl berörda förelag som taxeringsmyndigheterna.

I olika sammanhang har tankar förts fram på någon form av nyetable­ringskonto för personer som planerar atl starta ett eget företag. En modell för ett sådant konto som har diskuterats är följande. En person med Qänsteinkomsl får med avdragsrätt mol inkomsten göra insättningar på ett särskilt konto i bank eller eventuellt hos riksbanken. När personen startar förelaget får medlen på kontot användas för att beslrida ulgifter i företaget. Medlen skall i princip beskattas när de las ul. Detta innebär alt den som startar ett nytt företag kan finansiera eventuella förluster med obeskattade medel. Att systemet skulle behöva förses med spärrar mot missbruk är emellertid också klart. Frågan ingår i 1980 års företagsskattekommittés utredningsuppdrag.

Jag vill i delta sammanhang också beröra frågan om låneförbudet i aktiebolagslagen. Sedan ett tiotal år är del i princip förbjudet för ell aktiebolag atl lämna lån lill aktieägare i bolaget. Möjlighel till dispens från låneförbudel finns dock. Det kan I.ex. vara fråga om au finansiera sitt förvärv i sariiband med generationsskiften eller i andra fall när ett småföre­tag byter ägare. Förslag om uppmjukning av villkoren för alt underlätta generationsskiften har lagls fram av utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation i betänkandet (SOU 1983:59) Kreativ finansiering. Remisstiden för betänkandet har nyligen gått ut. Detta och andra förslag som ulredningen lagt fram i syfle all underlälla generationsskiften bereds i regeringskansliel.

När del så gäller de mera riklade småförelagsinsatserna inom industripo­litiken, kan de av resursskäl bara nå ell begränsat antal förelag. Det är därför vikligl alt de prioriteras så, alt de ger slörsl nylla för samhällseko­nomin. Jag återkommer i det följande (kap. 5) lill åtgärder inom tre områ­den:

-  småföretag med gynnsamma expansionsmöjligheter

-  underieverantörer

-  nyförelagande.

Det är angeläget alt den kunskap och erfarenhel som finns samlad i större företag och vid våra universitet och högskolor också kan nyttiggöras i de små företagen.

Ett exempel på försök lill samverkan mellan småföretag och större


 


Prop. 1983/84:135                                                   46

företag som har kvalificerad personal är regeringens initiativ atl undersöka hur personal vid kärnkraftverken i Oskarshamn och Forsmark kan bidra till industriell utveckling i resp. region. Denna verksamhel drivs av läns­slyrelserna i resp. län i samverkan med berörda kraftbolag och ulveck­lingsfonder m.fl. Avsiklen är alt kärnkraftteknikerna skulle kunna medver­ka genom konsultverksamhet, uppfinnarverkstad etc. Dessulom finns and­ra resurser på kärnkraftverken som kan bidra till induslriell ulveckling, t.ex. verkstäder som skulle kunna utnytQas för t.ex. prototypframsläll-ning ål mindre förelag. Andra idéer som diskuterats är att utnylQa kärn­kraftverken som bas för industriutställningar, konferenser m.m.

Inom storföretagen finns kvalificerad personal inom många olika verk­samhetsområden. Många idéer och uppslag kommer fram i storföretaget utanför det egna verksamhetsområdet. Emellertid prövas inte flertalet av dessa idéer. Förklaringen härtill är dels att storföretagen ofta är tvek­samma till att gä utanför sitt egentliga verksamhetsområde, dels att de anställda tvekar att lämna en trygg anslällning för alt salsa på ett eget riskfyllt projekl.

Många storföretag har ett inlresse av att få lill slånd en breddad företag­samhet på orter där de har en dominerande slällning. Industridepartemen­tet och Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) har under hösten 1983 diskuterat möjligheterna att pröva nya former för atl stimulera nyföreta­gandet pä sådana orter. Avsikten är att en försöksverksamhet skall startas vid SCA:s anläggningar i Munksund, Piteå kommun. SCA skall där för­söka skapa gynnsamma möjligheter till ledighet för personal, som vill starta egna företag eller på annat sätt vill pröva bärkraftigheten i egna förelagsidéer. Föreiagei skall vidare försöka slödja sådan personal med experthjälp av olika slag, lokaler, arbetsredskap m.m. Den som startar projekt skall också kunna beviljas villkorslån, dvs. om det misslyckas skall skulden kunna avskrivas.

Jag kommer senare att särskilt beröra frågan om samverkan högskola­småföretag.

4.2.5 Öppenhet och samverkan mellan samhället, företagen och de an­ställda

Den förnyelse och utbyggnad av induslrin, som industripolitiken syftar till alt åsladkomma, kräver alt den kunskap och initiativförmåga som finns i industrin tas till vara. Det är också nödvändigt atl de människor, som oundvikligen kommer att utsättas för påfrestningar i omvandlingsproces­sen, kommer till tals. Detta för atl i så stor utsträckning som möjligl lägga en grund för samförståndslösningar inom industripolitiken.

Jag har sedan regeringsskiftet tagit initiativ lill en lång rad utåtriktade kontakter för att diskutera olika frågor inom industripolitiken, liksom industripolitikens uppläggning i stort. Vissa lill industridepartementet knutna samrådsorgan, särskilt näringspolitiska rådet, industriella och tek-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 47

niska rådet och småföretagsdelegationen har varit i livlig verksamhel. I dessa råd ingår representanter för såväl företag och fackliga organisationer som berörda myndigheler.

Näringspolitiska rådet' har behandlat en rad frågor. Det första samman­trädet efter regeringsskiftet ägnades frågan om det induslripoliliska slödet, dess omfattning och inriktning.

Rådet har diskuterat dala- och elektronikfrågor i anslutning till den proposition om ett nationellt mikroelektronikprogram, som lades fram under höslen. Erfarenheler och planer beträffande Industrifondens verk­samhel har också diskuterats med rådet.

Energipolitikens betydelse för och samband med industripolitiken har behandlats, varvid särskilt inlresse ägnades frågan om upphandling av energiulrustning. Rådet har vidare behandlat forsknings-, ulvecklings- och utbildningsfrågor och även gått igenom STU:s förslag till treårsprogram.

Industriella och tekniska råder har ägnat sin verksamhet åt förberedel­ser inför den föreliggande propositionen och propositionen om forskning. Rådet har ägnat särskilt intresse åt leknikupphandlingsfrågor i vid mening samt diskuterat övergripande principiella frågor om uppbyggnaden av del svenska systemet för forskning och utveckling.

Rådel anordnade vidare år 1983 ett seminarium om den svenska indu­strins konkurrenskraft och tekniska nivå 1990. Seminariet rönte myckel stort inlresse och har redovisats i bokform. I anslutning till seminariet har i rådel konkreta diskussioner förts angående inriktningen av framlida sats­ningar inom FoU-området och satsningarnas storlek på resp. områden.

' Näringspolitiska rådet har f.n. följande sammansättning: Thage G Peterson, stats­råd (ordf.), Roine Carlsson, statsråd (vice ordf.), Bengt Norström, dep.sekr. (sekr.), Sven Arnerius, direktör, Percy Barnevik, direktör, Bengt Åke Berg, generaldirek­tör, Leif Blomberg, förbundsordförande, Ingemar Essen, direktör, Sten Gustafsson, direktör, Börje Johansson, industrifotograf, Leif Lewin, direktör. Stig Malm. ordfö­rande LO, Lars Nabseth, direktör, Gunnar Ribrant, departementsråd. Björn Rosen­gren, ordförande TCO, Ove Sundberg, direktör, Björn Svedberg, direktör, och Krister Wickman, direktör.

" Industriella och tekniska rådet har f.n. följande sammansättning: Thage G Peter­son, statsråd (ordf), Sten Henkow, dep. sekr. (sekr.), Carl-Gustaf Andrén, univer­sitetskansler, Bengt Åke Berg, generaldirektör, Inge Brinck, universitetslektor, Gunnar Brodin, professor, Jan Olof Carlsson, bergsingenjör, Gunnar Engström, direktör, Sven Erlander, professor, Hans-Christian Fischer, professor, H G Fors­berg, direktör, Inge Granqvist, förbundsordförande SIF, Gunnar Hambraeus, pro­fessor, Torbjörn Hedberg, docent, Antonia Johnson Mörner, direktör, Ove Karl­ström, direktör, Roland Kiessling. professor, Gösta Lindberg, tekn.dir., Nils-Hen-rik Lundquist, generaldirektör. Rune Molin, andre ordförande LO, Kerstin Nib-laeus, statssekreterare, Ragnar Ohlson, forskningschef. Sven Olving, professor, Björn Rosengren, ordförande TCO. Olle Siwersson. direktör. Olof Söderberg, de­partementsråd, Sigvard Tomner, generaldirektör. Bengt-Arne Vedin, tekn. dr, Sig­frid Wennerberg, direktör, Hans Werthén, direktör, och Bertil Åberg, professor.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 48

Inom småföretagsdelegationen har inför utarbetandet av denna propo­sition inrättats arbetsgrupper med uppgift all arbeta med var sin special­fråga. Frågorna rör nyförelagande, underleverantörernas situation, teknik-baserade företag samt skatter och finansiering.

Ett annal ämne som diskuterats i småföretagsddegalionen är de regiona­la utvecklingsfondernas roll, särskilt vad avser företagsservice.

De tre nämnda samrådsorganen har således behandlat en lång rad frågor av betydelse för den föreliggande proposilionen. Många iniliafiv och för­slag fill olika lösningar av konkreta frågor har kommit fram genom rådens verksamhel. Det är min bedömning all dessa har haft och kommer att ha en fortsatt viktig funklion i utformningen av industripolitiken.

Den utåtriktade diskussionen och dialogen har också förts via organise­rade överläggningar med representanter för enskilda grupper, som berörs av induslripoliliken. Med de fackliga organisationerna har förls ell löpande tankeutbyte om induslripolitiska frågor. Jag har vidare enskill inbjudit representanter för de små och medelstora förelagen, för snabbt växande förelag, kvinnliga företagare och uppfinnare till överläggningar. För skogs­industrin och gruv- och mineralinduslrin har särskilda överläggningar ar­rangerats med brett dellagande från förelag och fackliga organisationer. Dessa överläggningar har ocksä gett värdefulla bidrag och uppslag till ulformning av olika insalser på det induslripolitiska området och gett möjlighel till konkreta diskussioner om olika gruppers specifika syn­punkler.

Inom ramen för departementets arbele med leknikupphandlingsfrågor har de större verkstadsföretagen inbjudits till enskilda överläggningar. Bl.a. upphandlingsfrågorna har diskuterats med en grupp ullandsägda, i Sverige verksamma industriföretag.

Även på andra sätt har arbetet med industripolitiken tillförts värdefulla idéer och förslag från olika intressenter. Ett viktigl inslag i detta är de industri- och näringspolitiska rapporter, som utarbetas inom olika organi­sationer och somjag tagit del av inför arbelel med denna proposition. Jag kan här nämna Ingenjörsvetenskapsakademien, Civilingenjörsförbundet, Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska Fabriksarbelareförbun-det. Svenska Melallindustriarbelareförbundet, Livsmedelsinduslriarbe-tareförbundel. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralor-

' Smäföretagsdelegationen har f n. följande sammansättning: Thage G Peterson, statsråd (ordf.). Bengt K Å Johansson, statssekreterare (vice ordf). Olle Stångberg, kansliråd (sekr.). Carl-Axel Andersson, ingenjör, Bertil Blomqvist, förhandlings­chef. Rolf Gabrielsson, civilingenjör, Thomas Henningsson, avdelningschef, Karl-Gunnar Holmqvist, landstingsråd. Harald Jahn, direktör. Dag Jarness. direktör, Bertil Jonsson, förbundsordförande, Lennart Idin, fabrikör. Sven Langenius, direk­tör, Ulf Lavestam, direktör, Lars Ljung, pol. sakkunnig, Lars-Olof Pettersson, ekonom, Lennart Pettersson, riksdagsledamot, Erik Ramberg, köpman. Dick Ram­ström, professor, Gunnar Ribrant. departementsråd. Ingvar Rindborg, bankdirek­tör, Elisabeth Sundin, ek. dr, Bo Söderberg, direktör, Sven-Olov Träff, direktör, Lennart Winlund, direktör, och Carl-Johan Åberg, statssekreterare.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 49

ganisation. Svenska IndustriQänstemannaförbundet, Sveriges industriför­bund, SHIO-Familjeföretagen, som samlliga under de senasle åren har utarbetat industripolitiska program som kommit departementet till del. Även om rapporterna både lill omfattning och innehåll är skiftande, finns där en samstämmig uppfattning om behovet av en satsning på offensiva induslripolitiska ålgärder för att förbättra och ulveckla den svenska indu­strin.

Den breda kontaktverksamhet och öppna diskussion, somjag här re­dovisat, har UtnylQals vid arbetet med den föreliggande propositionen. Det är min avsikt alt verka för en fortsatt livlig dialog om industripolitiken.

4.2.6 Samordning mellan induslri- och regionalpolitiken

Som aviserades i 1983 års budgetproposition har under det gångna året genomförts en förändring i den industri- och regionalpolitiska myndighets-organisationen på cenlral nivå. Handläggningen av regionalpolitiskt och industripolitiskt företagsstöd har sammanförts till slalens industriverk, samtidigt som arbetsfördelningen mellan departements- och verksnivå ren­odlats. Industriverket har getts funktionen som central myndighet vad avser del regionalpolitiska slödet till näringslivel och skall även kunna ges andra arbetsuppgifter inom regionalpolitiken.

Organisationsförändringen hade två huvudskäl. För det första är det ett faktum att regionalpoliliken vad gäller slödel lill näringslivet och industri­politiken över tiden har närmat sig varandra i den praktiska tillämpningen lill följd av framför alll en ändrad induslriell problembild. Mycket är dessutom gemensamt för de bägge insatsområdena i fråga om medel, målgrupp, grundläggande lönsamhetskrav, kunskapsbas och beslutsunder­lag.

För det andra ligger del fördelar i att inom en och samma organisation kunna göra en avvägning mellan industripolitikens slrävan all främja ut­vecklingen av en effekliv och konkurrenskraftig industri och regionalpoliti­kens strävan lill balanserad regional utveckling. För att kunna göra denna avvägning särskiljdes de industri- resp. regionalpoliliska strävandena i olika huvudprogram hos industriverket.

Ett ylleriigare syfle med den genomförda organisationsförändringen har varit att skapa förutsättningar för att på ett effektivare sätt utnylQa samhäl­lets industri- och regionalpolitiska resurser. Ett annat syfte har varil all ge företagen större möjligheler lill överblick över myndighetsorganisation och stödsystem.

Jag vill också nämna den parlamentariskt sammansatta kommitté, som har lill uppgift att utreda inriktning och organisation av det regionalpolitis­ka stödet till näringslivet. Kommitténs förslag skall redovisas i augusti i år. Regeringen avser alt återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor våren 1985.

En av utgångspunkterna för kommitténs verksamhet är de förändringar i 4    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                                 50

förutsättningarna för regionalpoliliken, som inträffat under 1970-talet. Dessa förändringar har också kommil alt påverka inriktningen av del regionalpolitiska arbete som löpande bedrivs på departements- och myn­dighetsnivå.

Åtgärder riktade till industrisektorn spelar en dominerande roll i den regionalpolitiska medelsarsenalen. Med hjälp av främst lokaliseringsstöd bedrevs under många år en lokaliseringspolitik, som bl. a. innebar att man från samhällets sida inriktade sig på att få industriell verksamhet att flytta till det regionalpolitiska stödområdet. Ett ytterligare uttryck för denna politik är den överenskommelse om samråd i lokaliseringspolitiska frågor med företag som inom landet sysselsätter mer än 500 anställda, som träffades med Sveriges Industriförbund år 1976 och senare utvidgades till att omfatta också KF och LRF. Förutsättningarna för denna politik var bl.a. att industrisysselsättningen expanderade och att brist pä arbetskraft förelåg på många orter. Sedan senare delen av 1970-talet har dessa förut­sättningar inte förelegat.

De regionalpolitiska insalserna gentemot industrin har därför förändrats till att numera främst stödja expansion av företag som redan finns inom stödområdet samt stimulera till ny företagsamhet i området.

De regionalpolitiska stödmedlen har successivt anpassats till dessa nya förutsättningar. Sålunda har t. ex. ändamålen, vartill lokaliseringslån kan lämnas, utökats till alt avse bl.a. marknadsföring, produklulveckling och rörelsekapital. Om direkta bidrag är nödvändiga för dessa och andra ända­mål kan offerlstöd lämnas. Medel för all påverka den regionala utveckling­en i tidigare skeden än i invesleringsfasen har ställts till förfogande för länsstyrelser och berörda centrala organ. Beslutanderätten har successivt delegerats och numera svarar länsstyrelserna för ca 80% av besluten om lokaliseringsstöd. Särskilda utvecklingsbolag har bildats i vissa län och fördelakliga lån till privata regionala investmentbolag kan lämnas.

Denna nya inriktning har inneburit att man med de regionalpolitiska ålgärderna närmat sig de insatser, som görs för småföretagen inom ramen för den allmänna industripolitiken.

De olika ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen har vidtagit kan förulses förbäitra den ekonomiska situationen, öka industrisysselsättning­en och minska arbetslösheten. Förbättringarna kan dock inte väntas bli så stora, att en återgång till tidigare lokaliseringspolitik primärt inriktad pä att omfördela industriinvesleringarna till de regionalpoliliskt prioriterade om­rådena kan motiveras. Även fortsättningsvis bör därför de regionalpolitis­ka sirävandena när det gäller industrin huvudsakligen inriktas på att stödja nyförelagande och expansion av befintlig induslri.

4.2.7 Administrativa hinder för industriell expansion

Samhället styr lill belydande del villkoren för induslriell verksamhet genom regler som beslutas av riksdagen, regeringen eller myndigheler. Ett


 


Prop. 1983/84:135                                                                 51

förelag blir på så sätt underkastat ett omfattande regelverk som styr såväl företagets arbetsbetingelser i stort som utformningen av enskilda pro­dukler. Omfattningen av samhällels reglering har växt under de senaste decennierna. Ofta ändras också reglerna med korta intervaller. Tillväxt­takten har varit sådan att man från förelagarhåll ofta pekar på svårigheter­na för en enskild företagare att hålla sig undertättad om vad som krävs av företaget i olika avseenden.

Det är nödvändigl att det finns regler till skydd för bl.a. liv, säkerhet, miljö och egendom. Dessa regler är i vårt land i och för sig inle mer omfattande än i andra västeuropeiska industriländer. Ofta har de utarbe­tats i samarbete mellan berörda parter och baserats på internationellt vedertagen standard. Det finns även exempel på föreskrifter, som positivt påverkat den tekniska ulvecklingen inom landel och på så säll varil till gagn för svensk induslri. Olika, var ocn en väl motiverade regler, kan dock sammantaget medföra att produklionskoslnaden fördyras i en icke förut­sedd omfattning lill men för såväl företag som konsumenter.

Ett särskilt problem i sammanhanget är betingat av alt lagar, förordning­ar och myndighetsföreskrifter ibland kan tillkomma utan alt kostnaderna för berörda parter beräknats och relaterats lill den nytla regleringarna givit upphov till. Till en del kan delta förklaras av att föreskrivande myndighe­ter ibland saknar erfarenhet och resurser för detta arbele saml all relevanta beräkningsmetoder saknas. Många författningar av teknisk natur blir ock­så snabbt föråldrade i en takt, som gör det svårt för ansvariga myndigheter atl hålla regelsystemet i takt med ulvecklingen. Dessa problem har påtalats av riksrevisionsverket (RRV), vilkel bl.a. har till uppgift all med stöd av begränsningskungörelsen (1970:641) bedöma de kostnadsmässiga konse­kvenserna av myndigheternas verksamhet.

I Sverige har många myndigheter men även kommuner i stor utsträck­ning kompetens alt utfärda föreskrifter riktade direkt till bl.a. förelag. Bl.a. med hänsyn till atl föreskriflsansvaret delegerats på delta säll, kan del ibland brista i samordningen mellan dessa regelverk. Ett enskilt företag kan uppleva detta som brister i överensstämmelse mellan regler som från olika håll rikias mol företaget. Dessutom kan föreskrifter vara utformade sä atl de blir onödigt koslnadsdrivande.

Därför har regeringen bemyndigal mig atl tillkalla en sårskild arbets­grupp inom regeringskansliet med uppgift atl se över den statliga norm­givning som riktar sig mol näringslivet. Denna arbetsgrupp har börjat sill arbele höslen 1983 med all samla in uppgifter från berörda näringslivsor­gan. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete med dessa organisationer samt de fackliga organisationerna. F.n. bereds inom gruppen bl.a. en rapport från statens industriverk (SIND) om administrativa hinder för Industriell utbyggnad. Denna rappori, som bl.a. innehåller ett förslag till förenklad tillståndsprövning enligt 136 § a byggnadslagen, har utarbetats på uppdrag av regeringen i slutet av år 1982. Vidare har arbelsgruppen hos


 


Prop. 1983/84:135                                                                 52

arbetsmarknadsdepartementet aktualiseral en leknisk översyn av semes-lerlagen.

Även om en del av de problem för induslrins lillväxl och förnyelse som är betingade av statlig normgivning går att behandla inom ramen för arbetsgruppens verksamhel, bör också särskild uppmärksamhet riktas mot framlida regleringar. Inom detta område pågår f.n. arbete på flera håll inom regeringskansliel. Jag har inhämtat att chefen för justitiedepartemen­tet inom kort avser att föreslå regeringen alt lägga fram en proposition om förenkling av de regler som myndigheter under regeringen beslutar.

Sedan flera år pågår en översyn av den statliga reglering som berör den kommunala verksamheten. Detta arbete bedrivs f.n. inom den av chefen för civildeparlemenlel tillkallade stat-kommunberedningen. Beredningen har, lillsammans med den ovan nämnda arbetsgruppen, böljat ulreda frå­gan om hur den centrala kontrollen av myndigheternas förordningsverk­samhet skall ulformas. RRV och statskontoret utreder flera delar av detta problemområde, bl. a. formerna för statliga myndigheters inspektion m. m.

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f.n. en genomgripande omarbetning av äldre regelsyslem. Målsättningen är alt inom en treårsperiod ersätta ca 250 anvisningar och meddelanden från tiden före arbetsmiljölagens ikraft­trädande med ungefär hälften så många föreskrifter. Arbelsgruppen och beredningen avser att ställa resurser lill arbelarskyddsstyrelsens förfogan­de för alt, i samband med della arbete under en försöksperiod, utveckla modeller för en bedömning av konsekvenserna av styrelsens föreskrifter.

Som ett led i de ansträngningar jag nu redovisat, har regeringen nyligen utfärdat särskilda generella riktlinjer till alla kommittéer bl.a. med inne­börden atl kostnadseffekterna för alla berörda parter av kommittéernas förslag skall redovisas. En av avsikterna med dessa direkliv är alt i framti­den undvika oförutsedda och oavsiktliga effekier, som höjer kostnadslägel inom näringslivet.

Det arbele jag nu redovisat bedrivs således i stora delar på relativt lång sikt. Ansvaret för uppföljningen av de förslag som den av mig tillsatta arbelsgruppen lämnar ligger inom så gott som samlliga departements om­råden. Vad gäller de förslag till konkreta författningsändringar och övriga ålgärder, som arbetsgruppens verksamhel kan komma alt resultera i, avses dessa därför att successivt redovisas för regeringen inom ramen för varje fackdepartements verksamhet.

4.2.8 Nordiskt industripolitiskt samarbete

Jag vill här understryka alt stora ansträngningar bör göras för alt uppnå mer konkreta resultat i det nordiska industripolitiska samarbetet. De in­strument som byggts upp är en bra grund för ett ulvecklat praktiskt samarbete.

De nordiska industriministrarna antog vid ett möte i oktober 1983 en sammanfattande rapport över arbetet med en översyn av del nordiska


 


Prop. 1983/84:135                                                                 53

induslripoliliska samarbetet, utarbetad av den nordiska ämbetsmanna­kommittén för industripolitik. Samtidigt godkände ministrarna det princip­program för ökat nordiskt tekniskt FoU-samarbete som redovisades i rapporten.

Enligt rapporten synes en intensifiering av det nordiska tekniska FoU-samarbelel och en förstärkning av Nordens roll som hemmamarknad vara samarbetsåtgärder, som bör kunna ge en störte internationell genomslags­krafl. Exempel på medel för alt nå delta mål är ökad samverkan mellan de nordiska ländernas företag och förvaltningar i fråga om leknisk forskning och utveckling, finansiering och invesleringar, underleveranser och ex­portsatsningar.

Huvuddragen i det principprogram för ett ökat nordiskl tekniskt FoU-samarbete, som de nordiska industriministrarna godkänt, utgörs av förslag rörande bl. a. utökade direktkontakter mellan ansvariga organ i de nordis­ka länderna, utökad samordning beträffande kollekliva forskningspro­gram, identifiering av större samarbetsprojekt samt förstärkt teknisk vida­reutbildning på nordisk bas.

Ämbetsmannakommittén för industripolitik avser utvärdera det före­slagna principprogrammet om två år. Nordisk Industrifond och Nordforsk förutsätts medverka vid utvärderingen.

Arbetet med all förverkliga tanken på Norden soni hemmamarknad pågår på flera frontavsnitt. Resultatet av della arbele, som har högsla prioritel i del nordiska samarbelel, bör på ett substantiellt säU förbättra villkoren och möjligheterna för förnyelsen av svensk induslri. Bl.a. kan nämnas de nordiska finansministrarnas arbete på att inom OECD-regler-nas ram eliminera valulamässiga hinder för industriellt samarbete i Nor­den, de nordiska justitieministrarnas arbete på atl harmonisera närings-rättslagstiftningen samt de nordiska handelsministrarnas arbete på att un­danröja adminislraliva och byråkratiska hinder. På det induslripolitiska området pågår sedan en längre tid en systematisk analys av möjligheterna att införa lättnader i gällande nationella bestämmelser som rör investering­ar och etableringar över gränserna i Norden. De nordiska industriminist­rarna fattade sålunda ijanuari 1983 beslut om att nordiska medborgare som flyttar till ett annat nordiskt land i princip bör likställas med landels egna medborgare när del gäller rätten att etablera näringsverksamhet, förvärva fasligheter för egel bostads- eller näringsändamål samt stifta, vara styrelse­medlem eller VD i bolag. Vad gäller möjligheterna lill en liberalisering på områdel förelagsetableringar, har hittillsvarande utredningsarbete visat att gällande lagstiftning inte utgör något avgörande hinder för industriellt samarbete över gränserna i Norden, på grund av en liberal tillämpning. Trots denna slutsats torde man i det nordiska samarbelel kunna fortsätta överväga ett generellt sett enklare förfarande vid tillståndsprövning.

Såvitt gäller bilateralt nordiskt samarbete vill jag erinra om avtalet


 


Prop. 1983/84:135                                                   54

mellan de svenska och norska regeringarna från mars 1981 om långsiktigt ekonomiskt samarbele, särskilt på industri- och energiområdena. Sverige och Norge torde, genom sin näringslivsstruklur, sitt grannförhållande och Ulvecklingen i Västeuropa, ha speciella förutsättningar atl under 1980- och 1990-talen utveckla ett nära industrisamarbete. Del svensk-norska samar­betsavlalei utgör en god grund för denna utveckling. Avlalel syftar särskill till att undanröja hinder för samarbete mellan företag och organisationer.

Det svensk-norska industriella samarbetet är redan mycket omfattande och under senare år har intresset vuxit för dylikt samarbete, innefattande bl.a. företagsförvärv. Drivkrafter i denna utveckling har varit bl.a. norsk industris intresse alt via Sverige öka sin internalionaliseringsgrad och svensk industris intresse att komma närmare den norska marknaden för offshoreprodukler.

Jag har lidigare (avsnitt 4.2.1) berört det svensk-norsk-finska sarnarbetei rörande Tele-X och understrukit betydelsen av detta projekt ur induslripo­lilisk synvinkel. Även det svensk-norska avtalet rörande samarbete på försvarsmaterielområdet, som undertecknades i november 1983, är av stor betydelse från denna synpunkt. Båda samarbetsarrangemangen bidrar till all höja den teknologiska kompelensen i svensk och norsk induslri.

5    Förändringar på några viktiga delområden inom industripoli­tiken

Förslagen i denna proposition är koncentrerade till ett antal viktiga industripolifiska delområden. Jag anger i det följande rikllinjer för de förändringar som är önskvärda inom dessa delområden och beskriver de industripolitiska insalser jag anser lämpliga för atl åstadkomma dessa mål. De konkreta förslagen redovisas senare (kap. 6-13).

5.1 Ökade insatser för småföretag med expansionsmöjligheter

En inle oväsentlig del av nuvarande induslrisysselsätlning finns i de förelag som är yngre än tio år. Strukturomvandlingen går nu snabbare än fört och småföretag kan växa snabbt. Det är uppenbart att en betydande del av den industriproduktion vi behöver ha om lio år bygger på produk­tionsidéer, som nu finns bland småföretagen eller som iniroduceras i samband med nyetablering.

En dominerande storföretagsstrategi (speciellt inom verkstadsindustrin) synes vara att koncentrera verksamheten lill de produktsortiment, där företaget har en global styrka. Målet är ökad internationalisering, ökad världsmarknadsandel för sina produkter och samtidigt ökad produktion utomlands. Detta kan leda till alt de slörre företagens inhemska expansion blir begränsad. Man kan inte heller räkna med atl svenska förelags expan-


 


Prop. 1983/84:135                                                   55

sion utomlands i motsvarande grad kompenseras av utländska företags expansion i Sverige. Detta gör att småföretagens expansionsmöjligheter måsle fillmätas stor betydelse i ett längre perspektiv.

De industripolitiska insatser som inriktas mot småföretagsområdet gäller i första hand kapitalförsörjning, extern konsulthjälp (förelagsservice), ut­bildning samt slöd till industriellt utvecklingsarbete.

Åtgärderna syftar till att underlälta företagens expansion och anpassning till förändrade förhållanden. De hinder som skall överbryggas är av olika slag. Många småföretag, särskill de som befinner sig i expansion, har begränsat eget kapilal och små bankmässiga säkerheter. Ett särskill till­flöde av riskkapital och risklån i olika former kan underlätta expansion.

Det finns ett flertal statliga eller statligt stödda institutioner, vars syfte är atl på olika sätt komplettera den ordinarie kapitalmarknaden när det gäller småförelagens finansiering. AB Induslrikredit spelar en väsentlig roll när det gäller försötjningen med långa lågrisklån. Under de senaste åren har genomsnittligt ca 2 miljarder kr. per år slussats denna väg till småföretags­sektorn. När det gäller högrisklån är det statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna som är de viktigaste institutionerna. De ger högrisklån/garantier till sammanlagt ca 700 milj. kr. per år.

Det förslag somjag senare (avsnitt 11.3.3) redovisar beträffande indu­striverkels industrilånegarantigivning innebär en fortsatt hög kapacitet. De regionala utvecklingsfonderna arbetar med revolverande fonder. Det är min bedömning att fonderna f.n. har tillräckligt med utlåningskapacitel när det gäller rörelselån och jag föreslår därför inte någon förstärkning nu. Fondernas utvecklingskapital får däremoi viss förstärkning genom det program för strategisk företagsutveckling, som jag senare kommer att föreslå (avsnill 11.5.4).

När det gäller riskkapitalförsörjningen till småföretag har under senare år skett en myckel snabb förändring. Förändrade skatteregler (förmånlig förmögenhelsvärdering för icke börsnoterade företag, förmånliga avdrags­regler för småföretag när det gäller utdelning) samt tillkomsten av OTC-marknaden har stimulerat fram ett ökat riskkapitalutbud. Vidare kan no­teras den slora ökningen av investmentbolag/utvecklingsbolag som är in­riktade på atl tillföra småföretagen riskkapital på minoritelsbasis. Det är särskill betydelsefullt för de snabbi växande företagen. De kan tillföra de delägda företagen även affärsmässigt kunnande i olika former.

Staten har på olika sätt medverkat till lillkomsten av sådana investment­bolag/utvecklingsbolag. SVETAB och Företagskapital AB har tillskapats med statligt ägarkapital. Staten har ocksä med län konstruerade pä speci­ellt sätt stött tillkomsten av ett anlal regionalt baserade investmentbolag, s. k. tillväxlinveslföretag.

Ett förslag om en särskild småföretagsfond knuten tdl Investeringsban­ken redovisas senare (kap. 12). Förslagel skall ses som en vidareutveckling av och komplement till lidigare insatser. Fonden syftar till alt generellt


 


Prop. 1983/84:135                                                                 56

underlätta småförlagens riskkapitalförsörjning. Med ett så brett syfte och för att sprida riskerna är det naturligt för fonden att i första hand söka underlätta de småföretagsinriktade investmentbolagens kapitalförsörjning. Detta riskkapital kan utökat med kapital som investmentbolagen kan låna upp sedan förstärka småföretagens riskkapitalförsöijning.

Det finns anledning atl se positivt på att del nu växer upp olika "ventu-re-capital-bolag", regionala investmentbolag etc. på främst privala initia­tiv. F.n. finns dock ingen anledning alt ytterligare generellt sfimulera bildandet av sådana bolag. Av regionalpolitiska skäl föreslog jag dock i årets budgetproposition att särskilda regionalpoliUska medel skulle anslås för sådana ändamål.

Många småföretag står inför förändringar, där man behöver extern kon­sulthjälp. Del kan gälla organisation av produklion, exempelvis i samband med byte av produki eller produktionsteknik. Del kan gälla förändrade försäljningsmetoder, exempelvis i samband med en satsning på export. Erfarenhetsmässigt är det också så att många småföretag, som under lång lid kunnal fortleva ostört, inle i lid uppmärksammar och anpassar sig till externa förändringar. Det ligger då i samhällets intresse alt uppmärksam­ma dem på de olika behoven av anpassning, peka på möjliga utvecklings­vägar och hjälpa företagen över tröskelproblem.

Den företagsservice som ulvecklingsfonderna erbjuder är och skall även i fortsätlningen vara tillgänglig för alla småföretag inom tillverkningsindu­stri och industriservice. Utöver denna generella verksamhel bör emellertid också finnas insalser som särskilt riktar sig till småförelag med särskilt stora expansionsmöjligheter. Senare (avsnitt 11.5) redovisas förslag lill ett program för utvecklingsinsatser i den typen av småföretag.

Jag vill också här peka på all STU:s stöd tUl industriellt utvecklingsarbe­te föreslås i ökad utsträckning bli inriktat på småföretag, och då särskilt unga leknikbaserade förelag. Förslagen belräffande STU:s verksamhel sammanfattas senare (kap. 6). Därtill kommer det förslag lill särskilt forsk­ningsbidrag, inriktat på småförelag som också presenteras senare (kap. 10).

Inom ramen för det nationella mikroeleklronikprogrammet (kap. 7) före­slås särskilda medel för vidareutbildning och kunskapsspridning med sär­skilt sikte på små och medelstora företag.

Även förslaget om insatser för att främja industridesign (avsnitt 11.5.8) kommer huvudsakligen atl komma de mindre förelagen till del.

5.2 Ökade insatser för underleverantörsutveckling

Vid en genomgång av de senasle årens industriella utveckling (bil. 1) kan man notera ett antal strukturella förändringar av speciell belydelse för underleverantörssektorn. — Många större företag koncentrerar sina egna resurser lill senare led i


 


Prop. 1983/84:135                                                                 57

produktionsprocessen och söker lägga ut alllmer arbete till specialisera­de underleverantörer.

Underleverantörerna specialiseras och internalionaliseras alltmer. Det­ta gäller särskilt för komponentlillverkare och i mindre grad för lego-och detaljtillverkare som i stället för specialisering grundar sin styrka på flexibilitet och kundnärhel.

Underleverantörernas storlek tenderar alt öka. Många av bilindustrins underleverantörer är exempelvis slora internationella företag.

Svenska företag köper en successivt sjunkande andel från svenska underleverantörer. Svenska underleverantörer har lill en del men inle hell lyckats kompensera det svenska bortfallet med ökad direkt export.

En analys av köparnas beslutssituation ger vid handen all det ofta är relalivi små differenser i leverantörernas förutsättningar som styr uppkö­pen i den ena eller andra riktningen. I valet mellan en utländsk tillverkare som har tidigare erfarenhet av viss tillverkning och en svensk som i övrigt har samma tekniska förutsättningar som sin utländska konkurrent men saknar tidigare produklion atl referera lill, väljer uppköparen det säkra alternativet, i delta fal! den utländska tillverkaren.

De störte företagen synes vara medvetna om vilket problem del innebär för svensk ekonomi atl underleveranserna i allt högre grad hämtas utifrån. Man har deklarerat sitt inlresse att medverka till att en slörre andel föriäggs till Sverige. Del synes finnas slora förutsättningar alt få de större företagen alt aktivi peka ul potentiella nya underleverantörer och ge för­slag lill åtgärder för all göra dem konkurrenskraftiga.

Staten vidtar ett antal olika åtgärder både i syfte att öka den svenska underleverantörsandelen i svenska förelag och all öka underleverantörer­nas export.

SIND har en central roll när det gäller underieveranlörsfrågor, både genom sin överblick och som samordnare av olika nya aktiviteter. Genom­förandet ligger därvid på de regionala utvecklingsfonderna.

Ulvecklingsfonderna slödjer underleverantörerna på olika säll. Stöd till mässdeltagande, kontaktträffar mellan större köpare och underleverantö­rer saml kursverksamhet är några exempel. Sveriges exportråd har bl.a. stött underleverantörers deltagande i internationella mässor. Vidare har exportrådet samverkansgrupper som särskilt inriktar sig mot underleve­rantörer.

Industrifonden och ulvecklingsfonderna har finansierat olika lekniska utvecklingsprojekt. Utvecklingsfonderna har dessulom finansierat olika typer av marknadsföringsprojekt.

De insalser som görs för att öka invesleringsvaruexporten har också en gynnsam effekl på de svenska underieverantörerna. I den export som stöds genom SEK är andelen svenska underleverantörer överslagsvis 25%.


 


Prop. 1983/84:135                                                   58

Den strukturella utveckling som nu sker pä underleverantörssidan är i slor utsträckning ett led i företagens strävan att effeklivisera sin produk­lion. Denna ulveckling bör inte hindras. De möjligheter som finns att utan att ge avkall på effektivitet lägga produktion i Sverige bör dock utnytQas. Hittillsvarande underleverantörsstödjande insatser här i huvudsak varil allmänna ulan koppling lill speciella kunder. Denna verksamhet kommer atl fortsätta. Man bör dock som ett komplement till detta också söka att i samverkan med de större företagen hjälpa potentiella underleverantörer atl överbrygga eventuella inlitialproblem. Jag föreslår (kap. 8) särskilda medel för denna nya verksamhel. Dessa nya medel skall användas för att skapa kontakter mellan underleverantör och köpare, men även för att identifiera lämpliga åtgärder som kan förbättra underleverantörernas kon­kurtenssituation.

Jag har vid beräkningen av medel för Industrifondens fortsatta verksam­hel lagit hänsyn till behovet av insatser inom bl. a. underleverantörsområ­del. Eftersom en förstärkning av underleverantörsförelagen i allmänhet innefaltar en höjning av den tekniska nivån i företagen, torde också i slor utsträckning de medel som disponeras av SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna kunna utnytQas i detta sammanhang.

5.3 Ökad betoning av stödet till nyföretagande

Nyföretagandet har en långsiktigt strategisk betydelse. Industriproduk­tion kan lätt slås ut. Det tar lång tid att bygga upp ny konkurtenskraflig industriproduktion. Om staten kan underlätta att nya produktidéer förs fram lill produktion och därigenom skapa flera "groddföretag", så står man ekonomiskt slarkare. Det ger bättre industristruktur. Det blir lättare att hålla industriproduklionsvolymen uppe och få ekonomisk tillväxt.

Många nystartade företag möter emellertid problem och kan riskera att slås ul trots en god produktidé som rymmer utvecklingspotentialer. Med relativt begränsade medel kan överlevnadsmöjligheterna förbättras. Själva startfasen rymmer speciella problem. Många tvekar inför de hinder och svårigheter som startandet av ett nytl företag innebär. De nyföreiagandein-satser som gjorts visar att del med relativt små medel markanl går alt öka intresset för nyförelagande.

Antalet nyetableringar har ökat under de senaste åren. I ett längre perspektiv - från år 1965 och framåt - har emellertid antalet nya förelag minskal. Handel, konsullverksamhel och service dominerar bland de nya företagen. Under de senaste åren synes dock lillverkning i nya former växa fram. Jag tänker då bl.a. på företag i kooperativa former. Inom tillverk­ningsindustrin har antalet personalägda företag fördubblats sedan år 1979 och uppgår f.n. lill ca 120 med sammanlagt 4000 sysselsatta. Även intres­set bland ungdomar att starta egna företag, inte minst kooperativ, har tilltagit under senare år. I syfle alt slödja dessa initiativ har regeringen i


 


Prop. 1983/84:135                                                   59

beslut den 15 december 1983 beviljal Kooperativa institutet 3 milj. kr. för rådgivning, ulbiidning och stöd lill ungdomskooperativ. Alll fler kvinnor startar egen verksamhel. Inlressel för starta-eget-kurser bland kvinnor har ökat markant under de senasle åren.

Olika kartläggningar har visat att de nya företagen inom tillverkningsin­dustrin till övervägande del utnylQar känd leknik och tillverkar relativt enkla produkter. Ett begränsat antal nya företag är vad man kallar leknik­baserade, dvs. etableringen grundas på en hell ny teknisk idé. Åven om de s. k. leknikbaserade företagen är relativt få, kan dessa på lång sikl komma alt ge betydande tillskott till industrins förnyelse.

Det är ofta förmannen, ingenjören eller platschefen som bryter sig ut och startar eget. Grunden är den lidigare yrkeserfarenheten och de fidigare affärsrelationerna. Svårigheter alt förverkliga egna idéer på den gamla arbetsplatsen är ell vanligt utbrylningsmotiv. Det är mera sällan som någon startar eget ulan branschkännedom.

Hinder för nyföretagandet som har uppmärksammals är bl. a. bristen på samtalspartner och rådgivare i samband med starten. Förlusten av den grundtrygghet som en fasl anställning ger kan få en hämmande effekt på möjligheten lill denna s. k. avknoppning.

En oklar definition av begreppen arbetstagare och företagare har skapal problem bl. a. i samband med nyetablering. Frågan behandlas f.n. i social­avgiftsutredningen och eventuella förslag kommer att lämnas under som­maren 1984. Även definitionen av begreppet arbetslös kan försvåra ett nyföretagande på så sätt atl arbetslöshetsersättning inle kan utgå till en person som är arbetslös om personen i fråga samtidigt försöker starta egen verksamhel och denna ännu inle ger inkomsler. En översyn av reglerna för arbetslöshetsförsäkringen pågår f.n. i arbetsmarknadsdepartementet i syf­te all bl. a. undanröja sådana hinder.

Den ekonomiska situationen för nystartade förelag är ofta utsatt. För all underlälta för förelag i startskedet har förslag lämnats av ulredningen om de små och medelslora företagens finansiella situation (SOU 1983:59) om nedsättning av arbetsgivaravgifter. Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats. Frågan om ett marginellt sysselsällningsslöd inom ramen för socialavgiflssystemet behandlas vidare av en särskild arbets­grupp inom regeringskansliet. Gruppen avser att redovisa sitt arbete under våren 1984.

Förslag om atl inrälla ett särskilt nyelableringskonto har väckts i olika sammanhang. Frågan ingår i 1980 års företagsskattekommittés utrednings­uppdrag.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2.4) redovisat de diskussioner som förs mellan industridepartementet och SCA om en försöksverksamhet i syfte alt stimu­lera nyetableringar. Avsikten är atl försöka skapa möjlighet lill ledighet för anställda i storföretag, som vill starta egna företag.

Av uppenbara skäl är del i första hand nyetableringar med stora utveck-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 60

lingspolentialer som är speciellt intressanta. De s. k. leknikbaserade före­tagen tillhör denna grupp. Som framgår av min redovisning senare (kap. 6) kommer STU:s stöd tid industriellt utvecklingsarbete all i högre grad än tidigare riktas lill denna typ av företag.

Del kan dock finnas också andra utvecklingsbara affärsidéer och ett alltför snävt betraktelsesätt bör undvikas. Nyetableringar bör därtör stöd­jas relativt brett. För att underlälta nyföretagandet genomför de regionala utvecklingsfonderna verksamhet i form av starta-eget-kurser och etable-ringskampanjer. Flera fonder har haft särskilda kurser riklade till kvinnor. Man söker också följa upp nystartade företag. Många nyetableringar har hjälpts finansiellt med rörelselån och/eller utvecklingskapilal. Erfarenhe­terna av dessa insalser är goda. Fie förändringar i reglerna för de regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet, som föreslås senare (av­snitt 11.5.3), syftar bl.a. lill atl ytterligare underlätta finansieringen av nystartade förelag.

De förändringar i SIND:s verksamhet med nyelableringsfrågor, somjag nu initierar innebär en vidareutveckling och påbyggnad av det som görs i dag. Förslagen går ut på atl SIND bör få disponera särskilda medel för att främja nyföretagande. Dessa medel skall i hög grad inriktas på atl identifi­era olika hinder för avknoppning från förelag eller offenllig förvaltning och atl söka överbrygga sådana hinder.

Av särskilt inlresse i della sammanhang är också olika informations- och utbildningsinsatser bl.a. med hjälp av radio och TV i syfte att stimulera nyföretagandet. Jag vill också erinra om det trygghetsavtal på det statliga området, som trädde i kraft den 1 januari 1984, och som innehåller sådana bestämmelser om Qänslledighet all det bör underlälta för personer som vill pröva på att starta eget.

Jag vill i delta sammanhang också peka på atl jag har beräknal medel för en utvidgning och effektivisering av STU:s stöd till uppfinnare (kap. 6). Ett av huvudsyftena med dessa insatser är självfallet alt lägga grunden för en elablering av företag byggda pä nya produktidéer.

5.4 Ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens

Del finns starka positiva samband mellan teknisk ulveckling och indu­striell tillväxt och förnyelse. Stöd till teknisk utveckling kan öka den ekonomiska tillväxten. Sambanden är dock komplexa. Det är ofta en lång väg från det att en teknisk idé föds lills atl den nya varan eller Qänsten finns i produktion och ger ekonomiska resultat. Idén som sådan kan bygga på grundforskning som ligger långt tillbaka i tiden.

Det är i flera stadier av den tekniska utvecklingen som del finns behov av insatser:

- ökning av den tekniska kunskapsresursen och den tekniska kompetens­nivån genom utbildning och stöd tiU teknisk forskning.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 61

-     ökning av tillgängligheten av teknisk kunskap genom teknikspridnings-insatser,

-     direkl stöd till industriellt utvecklingsarbete för nya produkler, pro­cesser och syslem,

 

indirekt stöd till tekniskt ulvecklingsarbete genom teknikupphandling,

nationella salsningar på avancerade teknikprojekt.

Utbildning och grundforskning måste i alll väsentligt finansieras av samhället. Företag har små incitament och begränsade möjligheler att finansiera delta. Del finns övertygande samband mellan bred tillgång på välutbildade tekniker och ekonomisk lillväxl. Det finns bl.a. ett flertal exempel på områden där brist på kvalificerade tekniker kan hindra expan­sion.

När det gäller mera tillämpad forskning är förelagens incitament all vara med och finansiera något slörre. Här har med framgång prövats s. k. kollekliv forskning där staten och grupper av företag gemensaml delal koslnaden.

Utbildning, grundforskning och tillämpad forskning ger i första hand en allmänt kompetenshöjande effekt. De ger möjlighel för landet atl följa utvecklingen på forskningsfronten inom berörda områden. Sverige svarar dock bara för en ä två procent av världens lotala FoU-utgifter. Ibland näs egna resultat som går att ekonomiskt exploatera men huvudeffekten av stöd lill grundforskning och tillämpad forskning blir atl man i ökad ul­slräckning kan följa, förstå och rätt tolka forskningsresultatet på vikliga områden och all man får den önskade mängden kompetenta och välutbil­dade forskare på områdel som behövs för senare led i utvecklingsarbetet.

De förslag som nu förs fram i forskningspropositionen (prop. 1983/84:107) innebär en markant upprustning av den tekniska och naturve­tenskapliga grundforskningen vid universitet och högskolor. Även när det gäller STU:s verksamhet föresläs en ökad prioritering av den grundläggan­de tekniska kunskapsuppbyggnaden.

Det direkta slödet till industriellt utvecklingsarbete inom ramen för STU kommer enligl min anmälan lill forskningspropositionen alt i ökad grad inriktas på småförelagen.

Inom områdena teknikspridning och teknikupphandling kommer jag se­nare atl redovisa förslag lill nya insatser inom della område. Övrigl stöd lill industriellt utvecklingsarbete kommer jag senare alt behandla i samband med Industrifonden. Jag föreslår därvid en förslärkning av anslaget från 150 milj. kr. till 200 milj. kr. under näsla budgetår.

Uppbyggnaden av ny kunskap och kompetens sker ofta genom forskning vid högskolor eller i forskningsinstitut. Denna verksamhet har stor ekono­misk omfattning. Innevarande budgelår salsas drygt 9200 milj. kr. på forskning och ulveckling över statsbudgeten. Dessulom bildar denna forskning basen för inhämtande av kunskaper från den mångfall slörre massan av ny kunskap i andra länder. Jag ålerkommer strax till della.


 


Prop. 1983/84:135                                                   62

Spridningen av denna kunskap och kompetens sker oftast genom utbild­ning, men kan också ske genom andra former av konlakler. Del är därför väsentligt atl stimulera lill nära och intensiva konlakler mellan högskolan, olika forskningsinstitut och resten av samhällel.

Slalen har huvudansvaret för den högre ulbildningen och för all mera grundläggande forskning. Den senare är så långsikfig till sin karakiär, alt de företagsekonomiska incitamenten för satsningar inom industrin är för­hållandevis svaga. Både forskningen och den högre ulbildningen på del tekniska området syftar emellertid lill atl bygga upp sådan kompelens som har belydelse för den industriella utvecklingen. Det är därför värdefullt att en belydande del av verksamheten sker i samverkan mellan staten och näringslivet.

En förutsättning för atl företagen och de induslripolitiska organen skall kunna följa, förslå och rätt tolka forskningsresultat och tekniskt velen­skapliga utvecklingstendenser är ofta atl det inom landet finns någon som bedriver egen forskning inom de aktuella områdena. För att vi skall kunna följa utvecklingen inom många områden synes en allmän bredd på FoU-in­satserna, med syfle atl bygga upp teknisk kompetens, vara önskvärd. Delta är också nödvändigl som ett stöd för undervisningen vid högskolan. Genom att forskningen inom varje område ligger vid en viss miniminivå skapas en beredskap inför framtiden. Del är således vikligl all bevaka alt inga områden blir helt försummade och atl en rimlig beredskapsnivå upp­rätthålls inom de flesla.

Forskning som bedrivs i Sverige är dock bara en bråkdel av världens samlade forskning. Det är därför viktigt att vi skapar möjligheter för att ta del av kunskaperna utanför Sveriges gränser. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om den ulredning rörande beskattningen av ut­ländskaforskare, somjag vid min anmälan lill proposilionen om forskning nyligen har redogjort för. Ulredningen skall utforma ell system som genom ålgärder i fråga om inkomstskatten underlättar för företag och högskolor att rekrytera utländska forskare. Systemet skall kunna träda i kraft fr. o. m. inkomståret 1985.

Sludier visar atl det tar ca Ivå år från del en vetenskaplig uppläckt inträffar tills den blir allmänl spridd i internationella tidskrifter. Samtidigt vet man alt det inlernalionella vetenskapliga erfarenhetsutbytet till stor del sker under hand via opublicerade rapporter och personkontakter. Därige­nom kan informalion om nya vetenskapliga rön erhållas redan innan de är publicerade och allmänl kända. Det inlernalionella erfarenhetsutbytet byg­ger emellertid på ett givande och tagande. En förutsättning för atl få och kunna della däri är således att själv bedriva välrenommerad och avancerad forskning.

Huvuddelen av statens insalser för leknisk kompetensuppbyggnad bör koncentreras till sådana teknikområden som bedöms ha betydelse för näringsgrenar där Sverige har eller kan vänlas få komparativa fördelar.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 63

Insatserna bör inom dessa ramar prioriteras i ett mer renodlat veten­skapligt perspektiv, där vetenskapliga behov och den vetenskapliga nivån skjuts i förgrunden. Särskilda insatser måste ibland göras för att tillvarata de internationellt sett särskilt framstående forskare och forskarbegåvning­ar som kommer fram inom landel.

Avvägningen av forskningsresurserna mellan olika områden syftar såle­des till att åstadkomma en lämplig kombinalion av bredd och fördjupning. Den övergripande planeringen syftar bl.a. till att la fram underlag för sådana priorileringar.

Den tekniska kunskap som utnytQas praktiskt innefattar i de flesta fall inle de allra senasle forskningsresultaten. I den bemärkelsen behöver således den tekniska kunskapen inte alltid vara forskningsbaserad. Ut­vecklingsarbete tar ofta sin utgångspunkt i andra tekniska erfarenheter än forskning, vilket inte sällan gäller för t.ex. uppfinningsverksamhel. Ut­vecklingsarbetet syftar lill att experimentellt och genom olika försök tek­niskt och kommersielll pröva möjligheterna alt åstadkomma nya pro­dukler, processer etc. anpassade efter marknadens krav. Utvecklingsarbe­tet kan även sägas gälla nya kunskaper om möjligheter att åstadkomma nya produkter, processer etc, kunskaper som från renodlad forskningssyn­punkt inle alllid ler sig särskill intressanta eller angelägna men som kan vara ytterst värdefulla från bl. a. kommersiell synpunkt.

Mina förslag i propositionen om forskning innebär en omfördelning mot ökade insatser för kunskapsutveckling. STU skall få möjlighet att öka sitt slöd till FoU inom områdena verkstadsteknik, bioteknik och informations­teknologi samt i fråga om vissa nya material. Dessutom ges högre prioritet än hittills åt stöd tUl uppfinnare och sådant nyföretagande som baseras på innovationer. Vidare föreslår jag vissa förändringar i formerna för STU:s finansiella stöd till utvecklingsprojekt. Förändringarna syftar till att ge STU bättre möjigheter all anpassa stödet till omständigheterna i del enskil­da fallet.

En koncentrerad satsning på kunskapsutvecklingen inom elektronikom­rådet görs genom mikroeleklronikprogrammet, som redovisas senare (kap. 7). Även den salsning som görs inom havsresursområdet kommer att få stor belydelse för industrins kompetens.

Jag vill här också peka på atl Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA) föreslås få ett väsentligt höjt anslag.

IVA är ett samfund av invalda ledamöter verksamma inom teknisk forskning, industriell produktion och ekonomi. IVA:s syfte är all lill sam­hällets gagn främja ingenjörsvetenskap och näringsliv. Vid ingången av år 1983 hade IVA 476 ledamöter uppdelade på elva avdelningar, som motsva­rar olika vetenskapsområden. IVA har ett kansli med ca 70 Qänstemän uppdelade på ett akademisekretariat och en administrativ avdelning.

IVA anger fyra huvudfunktioner för sin verksamhel. En första funklion avser avspaning av den teknisk-vetenskapliga horisonten genom leda-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 64

möter, genom IVA;s slora kontaktnät och genom den dokumentation som IVA samlar. En andra funktion är all på grundval av befintliga kunskaper la initiativ till aktiviteter i form av utredningar, förslag fill organisafions-och verksamhetsförändringar, m. m. En Iredje funktion är att genom breda kontakter i Sverige och ullandel åstadkomma tvärbindningar och idéutbyte mellan olika discipliner, mellan tekniker och humanister, mellan tekniker och journalister, m. m. En Qärde och sista funktion är alt genom informa­tion och upplysning vinna förståelse för teknikens, vetenskapens och industrins betydelse för samhället i stort.

IVA har genom åren tagit initiativ till och medverkat vid igångsättningen av en mängd olika verksamheter. Bland dessa kan nämnas tryckkärlskom­missionen, svetskommissionen, kran- och hisskommissionen och forsk-ningsstalionen i Stockholm. På samma sätt log IVA initiativ lill och bedrev under många år den teknisk-vetenskapliga aitachéverksamhelen. Denna bedrivs numera i form av en särskild stiftelse med staten och IVA som huvudmän.

IVA uppbär för innevarande budgelår ett bidrag direkt över statsbudge­ten på 3,7 milj. kr. Därtill kommer ungefär lika myckel i form av bidrag från statliga myndigheter och fonder. Detta ulgör ca en Qärdedel av akade­miens intäkter, som totalt uppgår till ca 23 milj. kr.

Sedan år 1979 har en nedgång i statens finansieringsandel skett från att då omfatta nästan hälften av akademiens verksamhet. Denna nedgång är dock endast skenbar. Minskningen beror på alt den teknisk-vetenskapliga atlachéverksamheten, som är hell statligt finansierad, numera redovisas separat från IVA:s verksamhet.

IVA;s verksamhet innebär enligl min mening ett intressant komplement lill de slatliga myndigheternas verksamhet inom del induslripolitiska och teknisk-vetenskapliga området. Inom IVA:s ledamolskrels och dess indu­striella råd finns samlat en personlig kompelens och en velenskaplig och induslriell erfarenhel, som del är viktigt för slalsmakterna atl söka utnytt­ja. Inte minst under det senaste decenniet har IVA genomförl ett antal utredningar, kanske främst ulredningen Kunskap och konkurrenskraft, som varit av slorl intresse för statsmakterna. IVA erbjuder också ett värdefulll kontaktforum för diskussioner mellan regering, myndigheler, de tekniska vetenskapernas företrädare och näringslivel.

IVA:s obundenhet till statsmakterna har alltid varit en lillgång för akade­mien. Därför ges också statsbidraget utan några som helst villkor för dess användning. Samtidigt är det viktigt alt IVA också planerar sin ulrednings-och kontaktverksamhet så, att den får. största möjliga nytta för olika beslutsfattare. Ju mer konkrei IVA kan vara i sina förslag, desto enklare är det alt ta hänsyn lill dem i ell akluellt beslutsläge. Samtidigt måste IVA naturligtvis också vara ett forum för en diskussion, som är obunden av de dagsaktuella händelserna.


 


Prop. 1983/84:135                                                   65

Jag återkommer senare (kap. 15) till frågan om storieken på bidraget till IVA:s verksarnhel. Jag vill redan nu förulskicka all jag har räknal med en väsenllig ökning av dessa medel.

5.5 Nya insatser för att främja spridning av ny teknik

Det är viktigt att det kunnande som forskningen ger upphov till verkligen kommer till nytta i näringslivet. Vårt land har i del sammanhanget - trots sin ringa storlek - en fördel i den relativa öppenhet som präglar relationer­na mellan offentliga organ och företag, liksom i slor utsträckning också inom näringslivet. Näringslivel deltar aktivt i en rad kollektiva forsknings­program, och högskolorna har på olika sätt vidgal sina kontakter med industrin. Kontakterna mellan högskola och induslri bidrar både till tek­nikutveckling och teknikspridning.

Lfnder det senaste decenniet har en rad ålgärder vidtagits för alt stärka sambandet mellan förelagens utvecklingsarbete och universitets- och hög­skoleforskning. De kollektiva forskningsinstituten, där verksamheten fi­nansieras gemensamt mellan staten och berörda branscher, har fåll ett utökat stöd. Som exempel på sådana institut kan nämnas institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) i Stockholm och Göleborg, som numera också driver ett verkstadstekniskl utvecklingscentrum i Linköping. Vid samlliga universitet och högskolor med fasta forskningsresurser har suc­cessivl byggls upp kontaktsekretariat i syfte att skapa enkla kontaktvägar mellan forskning och företag. Viss ytterligare försöksverksamhel pågår på detta område.

De fasta resurserna för forskning är koncentrerade till de slörre högsko­leorterna. Detta är enligl min mening en nödvändighet för alt klara en långsiklig kunskapsulveckling med höga kvalitetskrav.

Närhet lill forsknings- och utbildningsmiljöer har i allt större utsträck­ning blivit en vikfig faktor vid lokalisering av företag. Detta gäller t.ex. inom dala- och elektronikbranschen, läkemedelsindustrin m.fl. branscher med kunskapsinlensiva förelag. Några av de mest innovativa miljöerna i landet finns nu i forskarbyar, leknik- och innovationscentra eller liknande vid våra högskolor. Sådana enheter har etablerats i Lund, Linköping och Luleå. Moisvarande verksamhet planeras på andra orter.

Genom etablerandet av ett antal mindre högskolor under 1970-talet finns nu förutsättningar för atl i slora delar av landet bedriva ell samarbete mellan resp. regions näringsliv och högskola. I flertalet län har ell samar­bete inletts mellan regionala myndigheter och organ, näringslivsorganisa-lioner och högskolan. De regionala variationerna är slora, men samarbetet har i flera fall lett till bildandel av sliftelser i anslulning till resp. högskola. Syftet med verksamhelen i dessa stiftelser är oftast alt etablera konlakl mellan högskolan och företagen i den egna regionen. I prop. 1983/84:107 har föreslagits vissa medel för atl stimulera forskning vid de mindre hög­skolorna. Det är emellerfid enligt min mening också vikligl att dessa organ 5    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                   66

kan utgöra länkar i ett vidare kontaktnät, som innefaltar kontaktsekretariat och forskare vid universiteten och de större högskolorna. På detta sätt kan de mindre företagen ute i landel bli delaktiga av den kunskap som utveck­las inom forskningen.

I det här sammanhanget vill jag även kort beröra Cenlrum för småföre­tagsutveckling i Växjö. Verksamheten har under en tvåårsperiod, som initialstöd, erhållit statliga medel för långsiktig kunskapsuppbyggnad och ulbiidning av personer som arbelar med småföretag. Syftet har också varit att aktivt initiera och främja forskning på andra orter och att sprida forsk­ningsresultat inom småföretagsområdet. Verksamhelen kommer all utvär­deras under är 1984.

I vissa län har vidare med samma intressenter som tidigare nämnts startals teknikcentra för CAD/CAM m.m. Avsikten är all småföretag genom samutnylQande av avancerade lekniska hjälpmedel mellan högsko­la och näringsliv skall kunna få hjälp med produktutveckling m. m.

Även den tekniska ulbildningen i gymnasieskolan och komvux utgör en resurs i dessa sammanhang. Under perioden 1979-1982 bedrevs, med slöd från STU, en försöksverksamhet vid tekniska utbildningar i Borlänge, Östersund och Västerås och vid fyra skolor i Södermanlands län. Utgångs­punkten var företagares och innovalörers behov av teknisk rådgivning eller hjälp med all lillverka detaljer och prototyper i samband med pro­duktutveckling. En avsikt var också att ge lärarna en fördjupad kontakt med tillverkande industrier inom olika branscher i länet. Av de regionala induslriprogram som har utarbetats av länsstyrelserna framgår, alt verk­samheten fortsatt på nämnda orter och alt liknande aklivileler pågår i andra delar av landet.

Det har således, genom regionala och cenlrala initiativ, skapats olika typer av samverkansformer mellan näringslivet och högskolan/gymnasie­skolan. Alla nivåerna är viktiga och kan medverka till att lösa problem av olika svårighetsgrad. Gymnasieskolor med teknisk utbildning kan t.ex. hjälpa ett småförelag med provning och mätning eller prototyparbele. På en leknisk högskola kan ett förelag få hjälp av specialister inom olika områden. Verksamheterna måste komplettera varandra. Jag ser del som speciellt viktigl att kontakterna mellan nivåerna fungerar bra.

Förutsättningarna för samverkan mellan högskola och näringsliv har genom bl.a. åtgärder som här har nämnts successivt förbättrats. I prop. 1983/84:107 om forskning betonas behovet av iniensifierade kontakter mellan forskning och näringsliv på flera områden. Medel föreslås bl. a. för fortsatt utvecklingsarbete med högskolans konlaktsekreterarverksamhel.

Som komplement till de åtgärder, som kan genomföras inom ramen för högskolans och regionala organs resurser, är del enligt min mening angelä­gel all även från industri- och regionalpolitiska utgångspunkter stimulera till fördjupad samverkan mellan högskola och näringsliv.

I min anmälan Ull årels budgetproposition, under avsnittet om ändarna-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 67

let regionalt utvecklingsarbete inom anslaget C 4. Regionalpolitiskt stöd; Regionala utvecklingsinsatser, aviserade jag atl jag avsåg att återkomma till regeringen med förslag till fördjupad samverkan mellan småföretag och högskolor i föreliggande proposition. Regeringen fördelar anslaget Regionala utvecklingsinsatser till länsstyrelserna, som sedan prioriterar mellan olika ändamål. För att ytterligare främja samverkan mellan småfö­retag och högskolor avser jag atl senare föreslå regeringen atl avsätta 5 milj. kr. av anslagels 298,25 milj. kr. lill projekt, som är av särskill intresse i delta sarhmanhang.

Regionala myndigheter bör tillsammans med företrädare för näringslivet samt berörda cenlrala myndigheter och organisationer få i uppdrag all precisera projekl eller samverkansformer, som är lämpliga för företagen i olika regioner. Del kan röra sig om försöksverksamhet med kontaktsekre­tariat, initialstöd för att underlätta gemensam användning av teknisk ut­rustning, olika utbildningsinsatser m.m. Sådana åtgärder bör leda till atl småföretag ges bättre förutsättningar att ta del av de kunskaper och re­surser som forskning och utbildning vid universiteten och de större hög­skolorna kan erbjuda. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbild­ningsdepartementet.

En viktig uppgift i arbetet för teknikspridning har självfallet de induslri­politiska organen - SIND, de regionala ulvecklingsfonderna och STU. De skall ge information och råd lill mindre förelag som har svårt all själva bedöma,värdel av olika tekniska nyheter. De kan också många gånger hjälpa till atl förmedla konlakter med företag som har prövat nya lekniska lösningar.

Av både data- och eleklronikkommilléns (DEK:s) och STU:s maierial framgår alt bristen på kunskaper och erfarenhet i många fall är det vikligas­te hindret för en snabbare teknikspridning. Behovet av kompletterande utbildning av exempelvis produktionstekniker, arbetsledare och yrkesar­betare är mycket stort. Många olika slags kurser kan bidra till atl möla dessa utbildningsbehov. I stor utsträckning ankommer det pä näringslivet självt att ordna utbildning; det kan t.ex. gälla kurser som ordnas av maskinleverantörer, särskilda konsultföretag eller de berörda industriföre­tagen själva. Inom arbetsmarknadsutbildningens ram görs - somjag redan har nämnl - en kraftig salsning på fort- och vidareutbildning av anställda i industrin i syfte alt motverka flaskhalsproblem i samband med exempelvis användning av ny teknik. Jag föreslår i det följande all SIND skall få ökade resurser för att främja fortbildning av personal inom främst mindre före­lag.

Det slalliga stödet till leknisk forskning och ulveckling i företag är i allmänhet mest omfattande i de lidiga skedena av resp. projekt. Statliga bidrag ges framför allt till det som kan betecknas som FoU i egentlig mening, medan de stöd som kan komma i fråga för projektens kommer­siella genomförande i allmänhet begränsas till kreditstöd och viss delning


 


Prop. 1983/84:135                                                                 68

av riskerna. Det är emellertid uppenbart att betydande fördelar skulle kunna nås om den nu kända tekniken kunde spridas snabbare än vad som f.n. sker. Jag föreslår därför i denna proposition ökade insatser av selektivt statligt stöd till sådana utvecklingsprojekt som till stor del innebär utnytt­jande av redan känd ny teknik som landet har liten erfarenhet av. Dessa förstärkta insalser är av Ivå slag. Dels förordas ökade resurser till Fonden jör industriellt utvecklingsarbete (Induslrifonden), vars engagemang i be­rörda projekt har karaktär av kreditstöd och riskdelning. Dessutom före­slås ett helt nytt bidrag, som riktas lill ett begränsat anlal verkstadsföretag vilka prövar ny produktionsteknik av särskilt avancerat slag - s.k. fiex-ibla tillverkningssystem.

Som framgår av senare redovisning (kap. 6) har jag beräknat ökade medel för den tekniska aitachéverksamhelen. Denna verksamhet spelar en viklig roll för spridning av kunskap om ny industriell leknik,

5.6 Utveckling av teknikupphandlingen som industripolitiskt instrument

Innovationsprocessen - vägen från leknisk produktidé/affärsidé fram lills en lönsam försäljning har etablerats - är lång och farofylld. Företagen kan inte finansiera alla riskprojekt, även om dessa är långsiktigt lönsamma. Samhällel kan genom villkorslån (bidrag/royalty) dela riskerna med företa­gen. De villkorslån som nu ges av Industrifonden, STU och regionala ulvecklingsfonder har alla till syfle alt få förelagen alt öka sina utveck­lingssatsningar. De olika institutionerna arbetar med olika faser i utveck­lingen och med olika företagsklasser. Dessa system fungerar i huvudsak väl. De bör bibehållas och vidareutvecklas.

En metod för att stimulera teknisk förnyelse är stöd till leknikupphand­ling. Teknikupphandling innebär att ett visst ulvecklingssteg tas i samband med upphandlingen av en viss vara eller Qänst. Utvecklingssleget måste vara avtalsbart. Detta innebär att del normall inte kan vara alllför kompli­cerat i tekniskt avseende. Utvecklingen går ju normalt i små sleg - ju tidigare man tar det första steget desto snabbare kan man ta nästa. Teknik­upphandling handlar ofta om all utnytQa känd teknik på nya tillämpnings­områden. Det cenlrala i teknikupphandlingen är alt produkten utvecklas i nära samarbete med kunderna. Både kunder och leverantörer har fördelar av detta. Köparna får en bättre produki. Leverantörerna får ökad leknisk kompetens och en ny produkt på tekniskt hög nivå som eventuellt kan säljas tili andra köpare. Företaget fär därigenom möjligheter lill ökad produktion och försäljning.

Det finns olika vägar att stimulera teknisk förnyelse i de svenska indu­striföretagen. Om man vill nå relativt snabba ekonomiska resultat är det de senare faserna i utvecklingsarbetet man skall inrikta sig på. Av olika stimulansåtgärder, som riktar in sig på det tekniska utvecklingsarbete som ligger nära marknadsintroduktion, har åtgärder för att stimulera teknikupp-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 69

handlingen många fördelar. Man har en kund med ett väldefinierat behov. Tiden från det stimulansinsatserna sätts in Ull dess man ser konkreta resultat är relativt kort.

Teknikupphandling är ofta ett effektivl sätt att snabbt öka den tekniska förnyelsen och snabbt få ekonomiska resultat av denna förnyelse. För många köpare och leverantörer är delta ett normalt förfarande, som inte behöver särskilt stödjas. Ofta finns dock hinder av olika slag. De är väsentligen av samma slag som gäller all leknisk utveckling och man kan UtnytQa samma resurser och samma institutioner i detta fall som för övrigt slöd lill leknisk utveckling. Ulöver delta finns dock speciella problem i samband med teknikupphandling. Det finns särskilda problem för kunder och leverantörer alt hitta varandra. Köparna kan vara splittrade och omed­vetna om vilka tekniska lösningar som finns. Leverantörerna känner inte alltid behovsbilden.

För all stimulera offenlliga upphandlare att i ökad usträckning överväga leknikupphandling i samband med beställning av större produkter eller system, har nyligen vissa förändringar gjorts i den statliga upphandlings­förordningen.

Del finns också ell behov av en verksamhel som kan skapa kontakter och där man kan utreda förutsättningarna för teknikupphandling. Som framgår i senare redovisning (kap. 8) föreslår jag alt särskilda medel anslås för atl frän industridepartementet bedriva en sådan kontaktskapande och utredande verksamhet i samband med teknikupphandling.

Jag har dessutom beräknal medel för en något höjd ambitionsnivå i STU:s teknikupphandlingsprogram. Vidare föreslås i denna proposition en förstärkning av TEMU-Bolagens resurser, vilket syftar lill alt förstärka kompetensen på teknikupphandlingsområdet. Jag vill också i detta sam­manhang peka på att den kraftiga förstärkning av Industrifonden, som senare föreslås (kap. 9) skapar förutsättningar för ökade slalliga finansiella insatser i leknikupphandlingsprojekt. Sammantaget kommer Industrifon­den atl under de kommande tre budgetåren lillföras 600 milj. kr.

6    Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling

Jag har vid min anmälan till proposifionen om forskning (prop. 1983/ 84:107 bil. 9) redogjort för mina förslag rörande styrelsen för teknisk utveckling (STU). Jag avser nu alt i korthet redogöra för verksamheten vid STU och dessa förslag.

Slyrelsen för leknisk utveckling är central förvaltningsmyndighet för statens stöd lill teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

STU har såväl industri- som forskningspolitiska uppgifter. Delta är formulerat i STU:s industriroll (1-rollen), dvs. STU:s uppgift att främja industrins innovationsverksamhel och lekniska kvalitet, och i STU:s


 


Prop. 1983/84:135                                                                 70

forskningsstödjande roll (F-rollen), dvs. STU:s uppgift alt inom den tek­niska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden. En tredje uppgift för STU är atl med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer, vilket Ulgör STU:s samhällssektorroll (S-rollen).

Dessa tre huvuduppgifter för STU ligger fasl.

STU:s verksamhel är uppdelad på program och delprogram, vilka åter­speglar STU:s uppgifter. Slöd till utvecklingsarbete baserade på STU:s I-roll och S-roll kanaliseras huvudsakligen via program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen huvudsakligen uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveckling.

STU;s finansiella stöd kan utgå som bidrag eller lån. Stödet kan också ges som utvecklingsuppdrag, eller som slipendier eller pris till uppfinnare. Stödet lämnas antingen till kollekliv verksamhel inom ett ramprogram eller till ell särskilt projekt eller en grupp av projekt.

Utöver finansiellt stöd kan STU bistå med rådgivning och service.

STU har i sin anslagsframslällning för budgetåret 1984/85 lämnai förslag lill plan för verksamheten för budgetåren 1984/85- 1986/87.

Den verksamhel STU syftar till all stimulera - forskning och utveck­lingsarbete - är lill sin natur långsiktig. Forskningens resultat sprids ofta genom den högre ulbildningen lill förelagens utvecklingsavdelningar, en process på kanske ett decennium. Del tekniska utvecklingsarbete i innova­tionsprocessens lidigare faser som STU direkt stöder kräver i sig fleråriga insalser. Därutöver tar det ytterligare ett anlal år innan någon kommersiell produklion kan komma igång. STU måste därför arbeta i ett jlerårsper-spektiv. STU:s verksamhel planeras också, sedan budgetåret 1981/82 i Ireårsramar. Nuvarande treårsperiod avslutas i och med ulgången av 1983/84. För atl skapa rimliga förutsättningar för STU:s arbele bör verk­samheten även forlsällningsvis planeras med treåriga budgetramar.

En viktig ulgångspunkl för regeringens slällningstagande till den fortsat­ta verksamheten vid STU, bör vara den utvärdering av hittillsvarande verksamhet som på regeringens uppdrag redovisats dels i STU-perspektiv 1983, dels i en särskild skrivelse daterad den 3 oktober 1983.

STU:s verksamhel är relativt mångfasellerad. Uppföljning och utvärde­ring måsle anpassas till verksamheternas olika förutsättningar och mål. Som STU framhåller är det t.ex. inte möjligt alt anlägga renl kommersiella och kvanlitaliva aspekter på stödel till forskningsprojekl vid tekniska högskolor. Stödet lill kunskaps- och kompetensuppbyggande forskning ger hell annorlunda resullal än slödel lill utvecklingsarbete i mindre och me­delstor industri. STU:s verksamhet kännetecknas av långa lidsförlopp mellan STU;s insatser och insatsernas eventuella effekier. Vidare är del vanligen svårt all bedöma orsakssambanden mellan insalser och effekter. Detta lillsammans med den helerogena karaktären hos anslagsmollagare och slödformer gör det svårt atl på ett meningsfullt säll sammanställa ett


 


Prop. 1983/84:135                                                   71

resultat för STU som helhet. Del av STU redovisade materialet utgör också i huvudsak en sammanslällning av separata utvärderingar av olika verksamheler.

För egen del vill jag anföra följande. STU:s utvärderingsinsatser har successivt utvecklats och har nu fått betydande omfattning. De ligger också relativt väl i linje med ambitionerna i regeringens anvisningar. Trots alt STU:s utvärderingsfunktion i många avseenden uppvisar hög kvalilel bör den kunna ulvecklas vidare. Del är därvid viktigl atl STU strävar efter att klarare ange återkopplingen mellan gjorda utvärderingar och förslag lill framtida insalser och verksamhetsformer; analysen av utvärderingsresul­tatet måste utvecklas så atl konsekvenserna för den framlida verksamhe­ten blir mer uppenbara.

STU:s utvärderingsverksamhet är inriklad på STU:s egna styr-, slöd-eller arbetsformer. Delta är en naturlig inriklning sett ur myndighetens synvinkel och får anses utgöra det primära i myndighetens utvärderings­ansvar. Samtidigt blir emellertid STU:s utvärderings- och planeringsun­derlag något för begränsat för att Qäna som underlag för statsmakternas beslut om omfattning och inriklning av statens insatser på del tekniskt-in­dustriella området. För att kunna identifiera mer genomgripande alternativ till tillämpade stödformer eller betydelsefulla samverkanseffekter mellan skilda samhälleliga insatser även ulanför STU, bör ett störte grepp tas. Jag avser ta initiativ till att ett sådant beslutsunderlag las fram.

Mitl förslag till medelsfördelning mellan de olika programmen innebär en viss omfördelning mot ökade kunskapsulvecklingsinsalser. Genom en kraftfull ekonomisk politik, inkluderande bl.a. 1982 års devalvering, har regeringen nu lagt grunden för en positiv industriell utveckling. Förelagens vinster har ökat och den finansiella ställningen stärkts. Förutsättningarna för företagen alt ta ett ökat finansiellt ansvar för den tekniska forskningen och utvecklingen bör därmed generellt sett ha ökal.

En viktig grund för induslrins forskning och utveckling är den grundläg­gande kunskapsuppbyggnad som sker vid bl.a. de lekniska högskolorna. Samhällel har traditionellt ett huvudansvar för denna mer grundläggande forskning. STU är också en betydelsefull extern finansiär av forskningen vid de tekniska högskolorna.

Huvuddelen av STU:s samlade resurser går dock till alt stödja ulveck­lingsarbete i enskilda personers, företags eller företagsnära organisationers regi.

STU:s samlade finansiella stöd till utvecklingsarbete är endast en bråk­del av de resurser som industrin själv satsar. Den helt övervägande delen av industrins samlade satsningar står de slörre företagen för. STU:s stöd måste utgå från industrins forsknings- och utvecklingssatsningar och bör ses som ett komplement till företagens egna insalser. STU;s insatser bör därför enligt min mening företrädesvis göras där projektägarnas finansiella resurser är knappa och där STU:s relativt begränsade resurser bedöms


 


Prop. 1983/84:135                                                   72

vara av avgörande betydelse för projektets genomförande. Jag har följakt­ligen förordat en ytterligare förskjulning av STU;s utvecklingsstöd mol de mindre förelagen och då särskilt de unga leknikbaserade jöretagen. Jag vill emellertid samtidigt framhålla vikten av all STU nära följer utveckling­en inom de störte företagen och beaktar de störte företagens långsiktiga planer i den egna planeringen. Det är viktigt att STU fidigl i planeringsar­betet förankrar sin programverksamhet i industrin. Vissa forskningsin­satser i industrin förutsätter samverkan mellan flera företag och resultaten är då svåra att privaiisera. Det är viktigl att STU stimulerar sådan samver­kan mellan företag. Även då del gäller samråd med andra myndigheler och verk som berörs direkl eller indirekt av STU:s ätgärder, bör som flera remissinstanser påpekar konlakter tas på ett tidigt stadium.

Den tekniska utvecklingen framskrider i allmänhet genom små steg i en kontinuerlig process. Ibland sker en språngvis ulveckling genom en ban­brytande uppfinning eller ett tekniskt-vetenskapligt genombrott. Den år 1948 uppfunna transistorn, den moderna elektronikens vikligasle bygg­kloss, är ett exempel på en sådan banbrytande händelse. Uppfinningen av den integrerade kretsen ett och ett halvt decennium senare är ett annat exempel.

Kreafiviteten hos enskilda personer är grunden för den industriella för­nyelsen. Detta gäller såväl enskilda uppfinnare som forskare och anställda vid företag och andra organisationer. Samhället måste på olika sätt värna om och stimulera denna skaparkraft. Enskilda uppfinnare, dvs. professio­nelll arbetande från industrin fristående personer som gör eller gjort upp­finningar, är särskilt viktiga för tillflödet av de mer radikala idéerna. Det är samtidigt en ganska utsatt grupp som arbetar med små resurser under speciella förhållanden. STU är ofta del enda alternativet för extern finan­siering i lidiga faser av innovationsprocessen. Uppfinnarna utgör därför en viktig målgrupp för STU:s stöd. Utvärdering av hittillsvarande stöd indike­rar dock en relalivi låg verkningsgrad på uppfinnarslödel, dvs. relativt få projekt leder till kommersiell produktion. För alt en idé/uppfinning skall kunna bli en innovation, dvs. en kommersiellt framgångsrik ny produkt, krävs att uppfinningen hamnar i rätt miljö, fär nödvändig tillförsel av riskkapilal och framför allt tas om hand av en entreprenör som ser lill alt uppfinningen utvecklas och marknadsanpassas. Detta bör beaklas på ett så tidigt stadium som möjligt utan att för den skull äventyra uppfinnarens ensamrätt till sin idé/uppfinning. Jag har beräknat medel för en ulveckling och effektivisering av slödet till denna grupp. Stödet lill uppfinnare bör kunna ges i nya former. Jag återkommer lill detta.

STU framhåller vikten av en allmän bredd på forskningsinsatserna i Sverige för att utvecklingen inom flertalet slörre leknikområden skall kunna följas. Samtidigt betonar STU nödvändigheten av alt denna all­männa bredd kompletteras med en tydlig koncentration av de begränsade resurser som avsätts för forskning och ulveckling till vissa för Sverige cenlrala områden.


 


Prop. 1983/84:135                                                   73

En grundläggande förutsättning för att följa, förstå och räit tolka forsk­ningsresultat och teknisk-vetenskapliga utvecklingstendenser är all det inom landel bedrivs viss egen forskning inom de aktuella områdena. Med hänsyn lill bredden i den svenska industristrukturen och för att säkerställa en beredskap inför den framtida ulvecklingen inom olika leknikområden, bör STU;s insatser enligt min mening ha en stor bredd. För alt begränsa resursbehovet bör dock insalserna inom flertalet av dessa områden ha karaktär av bevakningsforskning. STU:s forskningsinsatser kan därige­nom koncentreras till områden där svensk induslri och samhälle kan bedö­mas behöva en mer omfattande teknisk-vetenskaplig kompetens och nytt kunnande.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om områdesprioritering och projekturval enligl kvalitetskriterier. Ofta framställs delta som om det skulle föreligga en konflikt mellan dessa styrkriierier. Enligt min uppfall­ning behöver ingen sådan motsättning föreligga. En prioritering av särskilt angelägna områden, "nytloprioritering", kan mycket väl och bör förenas med kravet på teknisk-vetenskaplig kvalitet. Om vi vill upprätthålla vår position nära teknikfronten inom några områden krävs att allt större re­surser allokeras dit. Med de budgelreslriklioner som föreligger och kom­mer atl föreligga inom Överskådlig framtid, innebär delta med nödvändig­het en koncentrering av de samlade forsknings- och utvecklingsinsatserna till särskilt angelägna områden. Vid urval av projekt inom dessa områden måsle kvalitetskriteriet väga tungt.

Det är emellertid samtidigt viktigl alt resurser finns tillgängliga för projekl inom relativt smala områden, ulanför de prioriterade, där speciell kompetens finns och där kvalificerad forskning kan genomföras.

Förekomsten av prioriterade områden innebär en koncentrering av hu­vuddelen av STU:s resurser till dessa områden, dock inte alla resurser. Del måste alllid finnas vissl utrymme för högkvalitativa projekt även utanför de priorilerade områdena. För att särskilt säkerställa medel för mer vetenskapligt inriktade projekl, harjag föreslagil att en ram avdelas inom kunskapsulvecklingsprogrammel all fördelas efler inomvetenskap­liga kriierier.

Den av mig förordade ökningen av STU:s insatser för kunskapsutveck­ling får inle ses som ersättning för nödvändiga förstärkningar av basansla­gen för forskning vid leknisk fakultet. Tvärtom släller ökade satsningar från STU krav på ytterligare förslärkning av basresurserna vid högskolan. STU:s resurser skall vara flexibla och inle bindas för uppbyggnad av fasta resurser vid högskolan.

STU:s projektstöd lill utvecklingsarbete ges normalt med skyldighet för mollagaren atl under vissa omständigheter belala tillbaka stödel jämte ränta. Detta innebär alt stödet enligt gällande bestämmelser skall bokföras som ett lån. Stödet belaslar därmed förelagets soliditet. STU kan därför slällas inför kravel atl efterge en fordran för atl ell företag inle skall


 


Prop. 1983/84:135                                                                 74

behöva träda i likvidation. Det kan mot denna bakgrund i vissa fall vara lämpligl med stöd med royallyuppgördser istället för lån. Vidare kan det finnas fall där STU för att ligga kvar med slöd till ell förelag i en rekon­struktionssituation med bibehållen ålerbetalningsskyldighet för STU-stö­det måste ha möjlighet att omvandla sin fordran lill ett anspråk på royaity, som utgår under viss lid. Ett royallyavlal medför bokföringsmässigl all STU-stödel omförs lill extraordinär intäkt och således inle belastar företa­gets soliditet.

Jag har därför förordai alt, i likhet med vad som gäller för Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna, STU:s stöd i fortsättningen även kan utgå i form av bidrag med förbehåll alt mottagaren förbinder sig att, om projektets resultat kan utnytQas lönsamt, belala royaity eller annan löpande avgift. Det ankommer på regeringen alt lämna de närmare före­skrifter som erfordras.

Enligt STU:s erfarenheter av stödet till störte förelag, har del visat sig alt del ur flera synpunkter kan vara lämpligare med "garanti" som stöd­form i slällel för ett tradifiondll projektstöd. Vid en granskning av slöd lill storföretagsprojekt som beviljades under budgetåret 1979/80 har del visal sig all flertalet av företagen inle rekvirerar sina beviljade STU-lån förrän de vet om projektet har lyckats eller ej. Företagen utnylQar STU-lånet i det fall projeklel misslyckas, varvid återbetalning av medlen inte blir aktuell. STU:s beslut om alt bevilja lån med villkorlig återbetalning används såle­des i dessa fall som en form av garanli.

Jag har således förordai atl STU:s stöd, i likhet med vad som gäller för Industrifonden, försöksvis även får utgå i form av utfästelse om stöd, s.k. projeklförsäkring. STU skall därvid reservera ett belopp motsvarande utfästelsebeloppel inom sitt för stöd disponibla anslag. För projektförsäk­ringsålagande skall utgå försäkringsavgift, royaity eller annan löpande avgift. Det bör ankomma på regeringen atl svara för den närmare utform­ningen och att beslula om en eventuell permanentning av denna stödform, om erfarenheterna visar sig goda.

Som jag tidigare nämnde har STU i enlighet med ett av regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframslällning för budgetåret 1984/85 lämnat förslag lill ett Ireårigl program. Jag har förordai att regeringen mot bak­grund av STU:s redovisade treärsplan förelägger riksdagen förslag om ett treårigt program för STU:s slöd lill leknisk forskning och utveckling under budgetåren 1984/85- 1986/87.

För den verksamhet som finansieras över anslaget Fl. Slyrelsen för leknisk ulveckling: Teknisk forskning och utveckling har jag för denna period beräknat ett medelsbehov av totalt 2145 milj.kr. varav för budgel­året 1984/85 678,9 milj.kr. Härutöver harjag för stödet under anslaget F3. Styrelsen för teknisk ulveckling: Utrustning under samma period beräknat ett medelsbehov av totalt 53,7 milj.kr. varav för budgetåret 1984/85 17,2 milj.kr.


 


Prop. 1983/84:135


75


Följande sammanställning ger en ekonomisk översiki av verksamhelen under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling (i milj.kr.).

 

 

 

 

1982/83

1983/84

1984/85

 

 

STU m.fl.

Före-

 

 

 

 

draganden

Kostnader

 

 

 

 

Program 1

 

 

 

 

Industriellt och sam-

 

 

 

 

hällsinriktat tekniskt

 

 

 

 

utvecklingsarbete

348,4

383,0

'549,6

'404,2

Program 2

 

 

 

 

Kunskapsutveckling

214,3

'248,3

295,1

236

Program 3

 

 

 

 

Internationell

 

 

 

 

kontaktverksamhet"

12.9

13,8

22,7

15

Program 4

 

 

 

 

Teknikupphandling

10,6

4,2

22,6

14

Rymdverksamhet

13,9

15,2

17,5

15,8

Informationsförsörjnings-

 

 

 

 

verksamhet

9,0

8,4

12,7

8,5

Attachéverksamhet

12,9

15,6

22,3

18,5

Ofördelade medel

-

4,5

-

10

Summa kostnader

(>1\,1

693,0

942,0

722

Avgår finansiering

 

 

 

 

utöver anslag och ränte-

 

 

 

 

intäkter från riksgälds-

 

 

 

 

kontoret

 

 

 

 

Återbetalningar m. m.

37,9

38,0

30

43,1

Minskning av reserva-

 

 

 

 

tion

-0,9

 

 

 

Summa medelsbehov

584,7

655

912

678,9

Avgår övrigt

 

 

 

 

Ränteintäkter från

 

 

 

 

riksgäldskontorel

-

36,5

45

65,9

Förvaltningskostnader

 

 

 

 

enl. särskilt anslag

-

-

-

66,3

Summa anslag

584,7

618,5

867

546,7

' För budgetåret 1984/85 är den kollektiva forskningen inte längre uppdelad på program 1 och 2 utan ingår i sin helhet i program 1.

- Varav 8 milj. kr. anvisats över tilläggsbudget 1 (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130) och ca 40 milj. kr. avser kollektiv forskning.

' Inkluderar 10 milj. kr. för utökade insatser på elektronikkomponentområdet för genomförande av delprogrammet Målinriktad forskning i det nationella mikroelek­tronikprogrammet.

" Inkl. internationell myndighetsservice (inkluderades tidigare i program 4). ' Kalkylerad räntesats är statens avkastningsränta bå 1983/84, dvs 13%.

Jag går nu närmare in på verksamhelen inom de olika programmen.

Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete är f.n. indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekono­misk översikt av verksamheten inom programmet (milj.kr.)


 


Prop. 1983/84:135


76


 

 

 

Program 1

1982/83 Utfall

1983/84 Budget

1984/85 Beräknar

 

Delprogram

STU

Före­draganden

la. Insatsområden Ib. Teknikområden le. Industriservice Id. Förmedling le. Arbetstagarprojekt*

54,3

265,2

15,9

3,8

8,9

348,1

46,1

299,1

18,0

4,4

14.6

383,0

79,3

423,4"

3_3,8

13,1 549,6

50,5

319,6""

21,0

_7

13,1 404,2

" Inkluderar förmedlingsverksamheten och all kollektiv forskning. Tidigare har hälf­ten av den kollektiva forskningsbudgeten redovisats under program 2.  Inkluderat i delprogram Ib. ■* Fr.o.m. 1984/85 delprogram Id.

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 13 insatsområden. Verksamhelen avser störte, konkret målinriktade, fleråriga men tidsbe­gränsade utvecklingsinsatser av belydelse för samhällsseklorer och indusl­ri. Stödformen har särskilt använts inom områden där teknisk ulveckling, som i och för sig är önskvärd och synes ligga inom räckhåll, annars inle kommer lill stånd. Del medför ell omfattande planerings-, inilierings- och samordningsarbete av STU.

Verksamheten inom de olika insatsområdena löper planenligt. Före­gående budgelår avslutades verksamheten inom tre insatsområden. Det är de första insatsområdessatsningarna som slutförts. Under innevarande budgetår beräknas ytterligare åtta slutföras.

STU framhåller att det kan dröja åtskilliga år innan de industriella effekterna av avslutade insatsområden kan bedömas mer slutgiltigt. STU anser ändå alt genomförd uivärdering ger vid handen atl den grundläggan­de idén med insatsområden är bärkraftig.

Jag delar uppfattningen att ytterligare erfarenheter bör vinnas innan några långtgående slutsatser kan dras av denna stödform. Hittillsvarande erfarenheter är emellertid tillräckligt inlressanla för alt motivera fortsatt verksamhet. Del är också min uppfattning all inom vissa områden fungerar inle marknadskrafterna tillfredsställande. Inom dessa områden kan STU påskynda utvecklingen genom att gå in och ta initiativ till och samordna olika intressen. Stödformen insatsområden kan ses som ett verktyg för ett sådanl mer aklivi arbetssätt för STU.

Jag räknar således med alt pågående insatsområdesverksamheter forl­sätler planenligt och förordar all verksamhel inom några nya insatsområ­den sälls igång under kommande Ireårsperiod. För budgetåret 1984/85 har jag utöver medel för fullföljande av redan pågående verksamhet beräknal medel för igångsättning av verksamhet inom insatsområdena Flexibla till­verkningssystem, CAD/CAM i verkstadsföretag, Pulverleknisk produk­lion och Flexibel automatiserad montering. Dessa insatsområden ingår samlliga i av mig prioriterade leknikområden.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 77

Huvuddelen av STU:s finansiella stöd lill teknisk forskning och utveck­lingsarbete lämnas inom delprogram Ib. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. Insalserna inom kunskapsulvecklingsprogrammel har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom leknikområdespro-grammet i huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. Som jag redan framhållit måste en koncenlralion av insatserna mot ett begränsat anlal prioriterade områden göras.

Prioriteringen innebär en identifiering av områden där såväl behoven av förstärkta satsningar som potentialen för svensk induslri har bedömts vara störst och där följaktligen en huvuddel av resurserna bör sättas in. STU måsle dock även framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU;s slöd kan leda till salsningar av strategisk betydelse.

I likhet med vad som f.n. gäller bör de priorilerade salsningarna även fortsättningsvis inriklas dels mol teknikområden som är av strategisk belydelse för utvecklingen av svensk industri, dels mot leknik för använd­ning inom branscher eller områden av speciell betydelse för svensk ekono­mi.

STU har föreslagit alt följande områden priorileras: verkstadsteknik, informationsteknologi, bioteknik, nya material, massa- och pappersteknik, träleknik, kemiteknik samt leknik för hälso- och sjukvård. Flertalel re­missinslanser instämmer i huvudsak i STU:s val av områden. I några enstaka fall lämnas därutöver förslag till ökade salsningar på ylleriigare någol område. I flera remissytiranden finns synpunkler på den närmare inriklningen inom resp. område. Jag återkommer till detta vid min genom­gång av de olika prioriterade områdena.

STU:s förslag till prioriterade områden överensstämmer väl med de av riksdagen prioriterade områdena för innevarande ireårsperiod (prop. 1980/81:130, NU 64, rskr 425). För alt ge resullal är del viktigt att STU:s slöd är uthålligt och långsiktigt. Alltför kraftiga priorileringsändringar är inte rimliga och skulle skapa slora störningar i systemet. Successiva för­ändringar med tyngdpunklsförskjutningar inom resp. område är dock en naturlig process baserad på utvärderingsresultat, omvärldsförändringar, m.m.

Jag har således förordat fortsatta massiva salsningar inom områdena verkstadsteknik, informationsteknologi, bioleknik, materialteknik — nya maierial, massa- och pappersteknik, träteknik, kemiteknik samt leknik för hälso- och sjukvård. Jag har vidare förordat ökade insatser inom områdena havsteknik och tekoteknik saml för genomförande av ell civilt flyglekniskl forskningsprogram.

Jag avser nu någol utförligare kommeniera insalserna inom dessa områ­den.

Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktions­tekniska förnyelsen i flertalel branscher. En vital inhemsk verksladstek­nisk forskning och utveckling är av stor betydelse för utvecklingen av en


 


Prop. 1983/84:135                                                                 78

konkurtenskraflig svensk induslri för tillverkning av verksladsteknisk pro­duktionsutrustning. STU:s insalser bör främst inriktas på utveckling mot flexibla automatiserade produktionssystem. Jag har beräknat medel för att den successiva upptrappningen av insatserna på detta område, som har påböijats under innevarande treårsperiod, kan fortsätta.

Verkstadsindustrin berörs också i hög grad av den snabba utvecklingen inom materialtekniken. UtnytQandet av ett nytt material eller en ny materialkvalitet påverkar inte enbart produktpreslanda utan förutsätter normall också förändringar i själva produktionen. Del materialtekniska området är myckel omfallande. Under innevarande treårsperiod har STU:s insatser framför allt inriklals mot atl förslärka insalserna inom delområden där ulvecklingen av nya material och materialegenskaper är central och där slora satsningar sker internationellt. Jag har beräknal medel för alt den nuvarande stora satsningen på det malerialtekniska området skall kunna fortsätta på i huvudsak oförändrad nivå totalt sett. För atl möjliggöra ökade salsningar på vissa nya material är det därför nödvändigl att salsningarna på mer konventionella metalliska maierial minskas. Inom metallforskningsområdet har Sverige en traditionellt stark ställning och slora salsningar görs från industrins sida. STU:s insalser är' här av relativt sett mindre belydelse än inom nya materialområden där STU:s salsningar kan vara direkl avgörande. Jag räknar med alt industrin tar ett ökat ansvar för att upprätthålla och vidareulveckla kompetensen på metallforskningsomrädet. Jag har beräknat medel för ökade satsningar på polymera material, och då särskilt polymerbaserade fiberkompositer, saml pä högpresterande keramer.

Informationsteknologin är drivkraften bakom stora förändringar inom nära nog alla samhällsområden. Den representerar ett av de få mer betydande tillväxtområdena för 1980-lalet och ger även på längre sikl utomordentligt stora utvecklingsmöjligheter. STU:s nuvarande program för informationsteknologi är sammansatt av ell antal olika delar som kan koncentreras till i huvudsak två block, nämligen komponenlteknologi och systemteknologi. Tyngdpunkten ligger på syslemleknologi men slora sats­ningar görs också inom komponenlteknologiblocket. Huvuddelen av dessa insalser avser kunskapsulveckling för atl skapa den nödvändiga basen för en vidare industriell ulveckling. Jag har beräknal medel för ökade sats­ningar inom komponenlteknologiblockei som i huvudsak ulgörs av delpro­grammet Målinriktad forskning i del nationella mikroeleklronikprogram­met. Jag har vidare beräknal medel för fortsatta kraftfulla satsningar på systemteknologi.

Satsningarna på industriell exploatering av biotekniken har ökal kraftigt under de senaste åren. Intresset kring biotekniken har hittills i hög grad kretsat kring gentekniken och mera specifikt kring den s.k. hybrid-DNA-lekniken. Den biologiska basen för biotekniken har emellertid vid­gals genom genombrottet för lekniken med s.k. monoklonala antikroppar.


 


Prop. 1983/84:135                                                   79

Genom de senaste årens insatser bör det nu finnas förutsättningar för en ytterligare kraftsamling för att vidareutveckla svenska styrkepunkter forskningsmässigt och induslrielll. Jag har beräknat medel för en kraftig ökning av insatserna inom det biotekniska områdel. Den successiva upp­trappningen av de biotekniska satsningarna som påbörjades under inneva­rande treårsperiod kan därmed fortsätta. Tyngdpunkten kommer även fortsätlningsvis atl ligga på kunskapsulveckling.

STU:s insatser inom områdel kemiteknik syftar lill att på olika sätt stödja svensk kemisk industris utveckling av s.k. prestations- och special­kemikalier. Det är också inom detta område som en expansion av kemiin­dustrin förutses för 1980-talet. Jag har beräknat medel för i slort sett oförändrade insatser för i första hand kunskapsulveckling inom strategiska teknologiområden av brett intresse för den kemiska industrin.

Massa- och pappersindustrins betydelse för svensk ekonomi är odisku­tabel. För att den svenska industrin skall kunna upprätthålla sin konkur­renskraft måste massa- och papperslekniken utvecklas. Insatserna inom området massa- och pappersleknik syftar bl.a. lill all öka förädlings­graden hos svenska pappersprodukter. Jag har beräknat medel för i stort sett oförändrad ambiiionsnivå på STU:s salsningar inom delta område.

Träindustrin är liksom massa- och pappersindustrin en belydande nel-toexportör i svensk industri och därmed av stor belydelse för vår bytesba­lans med omvärlden. Den stora satsning för att öka kompelens- och kun­skapsnivån inom området träteknik som påbörjades 1979/80 bör fullföl­jas på nuvarande nivå. För alt undvika dubbelarbete och öka effekten av de slatliga salsningarna bör verksamheten inom STU i ökad ulslräckning samordnas med de branschfrämjande aktiviteter inom träinduslriområdel som statens industriverk (SIND) bedriver.

Hälso- och sjukvården är en viktig samhällssektor med slort teknikbe­roende. Befolkningsutvecklingen med ökande andel äldre gör också att hälso- och sjukvårdens omfattning stadigt ökas, med stigande koslnader som följd. Vid sidan av renl medicinsk utveckling är ny teknik för hälso- och sjukvård en betydelsefull möjlighel all åstadkomma för­bättrad vård. Ny och förbättrad teknik kan också sänka sjukvårdskostna­derna och stärka Sveriges industriella konkurrenskraft. Jag har beräknal medel för fortsatta STU-insatser på i huvudsak oförändrad ambitionsnivå.

Jag har lidigare i proposition om svensk havsresursverksamhei (prop. 1983/84:10) föreslagil åtgärder för alt främja denna. Ett viktigt led i en sådan politik utgörs av forsknings- och utvecklingsinsatser inom området havsteknik. STU föreslår atl stödel inom delta område ökas och kon­centreras lill utveckling av teknik vars tillämpningar i första hand finns på oljeulvinningsmarknaden på Nordsjön.

Min bedömning är all oljeutvinningsverksamheten på Nordsjön erbjuder en intressant marknad för svensk industri. Många produkter som är läm­pade för denna verksamhet karakteriseras av korla serier och snabb lek-


 


Prop. 1983/84:135                                                   80

nisk ulveckling. Oljeutvinningsverksamheten drivs också kontinuerligt mot nya svårare förhållanden, vilket ställer krav på högre leknisk kvalitet samt bättre tillförlitlighet och säkerhel, dvs. områden där svensk industri bör ha komparativa fördelar. Jag har beräknat medel för ökade STU-in­satser inom området havsteknik. STU;s insalser bör i första hand inriktas på framtagning av produkler och syslem för oljeulvinningsmarknaden och då särskilt den norska marknaden. Samråd bör härvid ske med styrelsen för det program för havsinduslriell kompetensutveckling som inrättas vid SIND. Jag finner det naturligt med ett närmare samarbete mellan Norge och Sverige pä oljeutvinningsområdet. Sverige har en betydande oljeim­port medan Norge är Europas största netloexportör av olja. Samtidigt är den kompetens som svensk industri besitter, viktig för den norska oljeul­vinningsmarknaden. Eftersom oljeulvinningsmarknaden är en förhållande­vis ny marknad för svensk induslri har STU:s insatser hillills i första hand inriktats på alt bredda den tekniska kunskapen om branschen och dess problemområden. Insatserna bör nu fokuseras på ett antal större projekt för att åstadkomma konkreta resultat. STU bör härvid särskilt beakta problemen för subarktiska och arktiska havsområden. STU bör stödja verksamheten vid SSPA för alt vidmakthålla institutet som en resurs för svensk havsteknisk industri.

STU föreslår ökade insatser för forskning inom områdel civil flyg­teknik.

Svensk flygindustri byggdes upp med målsättningen all i första hand tillgodose försvarets behov av stridsflygplan. Den mililära delen har också helt dominerat verksamhelen. Statsmakternas uttalade målsättning är emellertid på sikt en flyginduslri med väsenlligl ökad andel civil produk­tion. Industrin strävar också i denna riktning. Volvo Flygmotor och Saab-Scania driver ett anlal avancerade civila utvecklingsprojekt i samar­bete med amerikansk industri, delvis finansierade med statliga lån. För att en medverkan för svensk industri i framtida samarbelsprojekt inom del flygtekniska områdel skall kunna uppnås är del viktigt alt landets knappa resurser utnytQas väl. Detta kan innebära koncentration av resurserna lill vissa områden av flygteknikutvecklingen, medan insatserna inom andra områden begränsas lill teknikbevakning.

De nya civila flygplan som skall utvecklas för att säljas i framtiden måste konstrueras för en marknad där förutsättningarna jämfört med de senaste decennierna är väsentligt förändrade. Dessa ändrade förutsättningar gäller såväl bränslekostnadernas ökade andel av driftskostnaderna som ökade krav på miljövänlighet, komfort och säkerhet.

STU:s programförslag omfattar insatser inom områdena; aerodynamik, flygmekanik, stabilitet och flygegenskaper, struktur och material samt buller och vibrationer. Programmet är tänkt att genomföras i samarbele med industrin, högskolor och FFA. Vid programmets utarbetande har


 


Prop. 1983/84:135                                                   81

förutsatts alt utvecklingen av civila flygplan inom vissa områden kan dra nytta av del kunnande som redan finns beträffande militära flygplan'

Jag delar uppfattningen atl ökade salsningar bör göras på civil flygtek­nisk forskning. För att stödja den pågående omställningen inom flygin­dustrin mot en slörre andel civil och exportinriklad produklion bör ett fler­årigt ramprogram genomföras för all säkerställa den långsiktiga kunskaps­utvecklingen inom svensk flygindustri. Det är enligt min uppfattning nöd­vändigt all etablera och upprätthålla en kunskapsnivå, som är tillräcklig för alt industrin skall kunna samarbeta med utländska flygindustrier och med­verka som partner, underleverantör eller huvudleverantör i kommersiellt intressanta civila flygplansprojekt.

Jag har mot denna bakgrund beräknat medel för en successiv ökning av STU:s slöd lill civil flygteknisk forskning. Vid min medelsberäkning har jag lagil hänsyn lill de betydande ulvecklingsinsalser som görs på den mililära sidan. De insatser somjag förordar bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i enlighet med vad chefen för försvarsdepartementet förordat angående flygteknisk forskning.

Regeringen har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit att insalser pä forsknings- och utvecklingsområdet är av slor belydelse för att på lång sikt öka konkurtenskraften inom tékobran-schen. Det är enligt min mening ett överlevnadsvillkor för denna induslri i Sverige alt t eko tekn i ken utvecklas. Jag har beräknat medel för alt STU i samverkan med SIND skall kunna öka insatserna för produkt-och produktionsteknisk utveckling inom konfektionsindustrin. En del av dessa insatser bör ske vid Textilforskningsinslitutet (TEFO), som bl.a. därige­nom ges möjlighet atl ulvecklas lill ett konfektionslekniskt kunskapscent­rum.

Jag vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunk­iion .

Del har i olika sammanhang, bl.a. i industridepartementets industriella och tekniska råd, anförts att det finns en oro i forskarsamhället för alt STU:s uppgift atl bevaka de industri- och seklorpoliliska aspekterna skulle medföra att i ett internationellt perspektiv särskill framstående teknisk forskning, vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förQänst. Tanken på alt inrätta ell lekniskl forskningsråd har förts fram.

De undersökningar som STU har företagit, för att systematiskt klargöra vilka förslag till forskning vid högskolans tekniska fakulteter som idag saknar finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats, visar atl de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Del finns dock ell mindre antal projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.

För att säkerställa stöd till kvalitativt högtstående forskning vars rele­vans kan avgöras först på sikt, harjag förordai att på försök en leknisk forskningsrådsfunkiion inrältas inom ramen för STU:s kunskapsutveck­lingsprogram. Jag har preliminärt beräknat alt 20 milj.kr. per år avdelas 6   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                   82

inom program 2 för detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott bör ske enligl en särskild beslutsordning med fastställda ansökningstillfäl­len. Ett stödärende avgörs på grundval av rekommendation från ett fors-karsammansatt råd.

Det bör ankomma på regeringen alt göra de närmare avvägandena och vidta de åtgärder som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion med den inriktning somjag här skisserat.

STU:s programförslag omfattar insalser inom områdena: aerodynamik, flygmekanik, stabilitet och flygegenskaper, struktur och maierial saml buller och vibrationer. Programmet är tänkt att genomföras i samarbete med induslrin, högskolor och FFA. Vid programmets utarbetande har förutsatts atl utvecklingen av civila flygplan inom vissa områden kan dra nytta av det kunnande som redan finns beträffande militära flygplan.

Jag delar uppfattningen all ökade satsningar bör göras på civil flygtek­nisk forskning. För att stödja den pågående omställningen inom flygin­dustrin mot en störte andel civil och exportinriklad produktion bör ett fler­årigt ramprogram genomföras för all säkerställa den långsiktiga kunskaps­utvecklingen inom svensk flygindustri. Det är enligl min uppfattning nöd­vändigt att etablera och upprätthålla en kunskapsnivå, som är tillräcklig för att industrin skall kunna samarbeta med utländska flygindustrier och med­verka som partner, underleverantör eller huvudleverantör i kommersiellt intressanta civila flygplansprojekt.

Jag har mot denna bakgrund beräknal medel för en successiv ökning av STU:s stöd till civil flygteknisk forskning. Vid min medelsberäkning har jag tagit hänsyn till de betydande utvecklingsinsatser som görs på den militära sidan. De insatser somjag förordar bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i enlighet med vad chefen för försvarsdepartementet förordat angående flygteknisk forskning.

Regeringen har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit alt insatser på forsknings- och utvecklingsområdet är av stor betydelse för att på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobran­schen. Del är enligt min mening ett överlevnadsvillkor för denna industri i Sverige att tekotekniken utvecklas. Jag har beräknat medel för atl STU i samverkan med SIND skall kunna öka insatserna för produkt-och produktionsteknisk utveckling inom konfeklionsindustrin. En del av dessa insatser bör ske vid Textilforskningsinslitutet (TEFO), som bl.a. därige­nom ges möjlighet att ulvecklas till ett konfektionslekniskt kunskapscent­rum.

Jag vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunk­tion .

Del har i olika sammanhang, bl.a. i induslrideparlementels industriella och tekniska råd, anförts atl det finns en oro i forskarsamhället för atl STU:s uppgift atl bevaka de-industri- och seklorpoliliska aspekterna skulle medföra att i ett internationellt perspektiv särskill framstående teknisk


 


Prop. 1983/84:135                                                   83

forskning, vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förQänst. Tanken på atl inrätta ett tekniskt forskningsråd har förts fram.

De undersökningar som STU har företagit, för alt systematiskt klargöra vilka förslag till forskning vid högskolans lekniska fakulteter som idag saknar finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats, visar att de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Det finns dock ett mindre antal projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.

För alt säkerställa stöd lill kvalitativt högtstående forskning vars rele­vans kan avgöras först på sikt, har jag förordat att på försök en teknisk forskningsrådsfunkiion inrättas inom ramen för STU:s kunskapsutveck­lingsprogram. Jag har preliminärl beräknal alt 20 milj.kr. per år avdelas inom program 2 för detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott bör ske enligt en särskild beslutsordning med fastställda ansökningstillfäl­len. Ett stödärende avgörs på grundval av rekommendation från ett fors-karsammansatl råd.

Del bör ankomma på regeringen alt göra de närmare avvägandena och vidta de åtgärder som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion med den inriklning somjag här skisserat.

STU;s stöd lill kollektiv forskning syftar till atl stimulera sådan forskning och utveckling som är gemensam för en bransch eller annan grupp av företag/intressenter. Stödformen innebär atl avtal träffas mellan STU och industrirepresentanterna om gemensam finansiering av ett speci­ficerat forsknings-och utvecklingsprogram. Avtalen är vanligen treåriga och STU:s finansiering uppgår i genomsnitt fill ca 50 procenl.

På grundval av bl.a. de utvärderingar som gjorts bedömer STU atl den kollektiva forskningen har stor betydelse som effektivl komplement till företagens egen forskning. STU anser att företagsgemensamma forsk­ningsresurser kommer att få en ökad betydelse i framtiden och föreslår alt stödet till kollektiv forskning förstärks. STU föreslår vidare en ny modell för finansiering som innebär atl industriinlressenlerna och slalen i princip bör dela finansieringen lika och att i slället för att som lidigare variera finansieringsandelen kan en anpassning ske genom alt den totala omfatt­ningen av ramprogrammet varieras.

Jag delar bedömningen att den kollekliva forskningen utgör ell värdefullt komplement till företagens egen forskning. Det är mitl intryck att den kollektiva forskningen i många fall har ett högt anseende och är väl respek­terad i industrin.

För närvarande finns 28 kollektiva forskningsprogram. Av dem har hittills 12 utvärderats. Det är enligt min mening angeläget att ett ordentligt beslutsunderlag finns tillgängligt inför vaije avtalssituation.Takten i utvär­deringsarbetet bör därför öka. Härigenom säkerställs att programmen an­passas till den tekniska utvecklingen och till induslrins behov. Det är inte meningen atl STU:s stöd till en kollektiv forskningsverksamhel automa­tiskt skall förnyas. Inför varje förnyelse av avtal skall en reell prövning


 


Prop. 1983/84:135                                                   84

göras. Avgörande för evenluelll engagemang från slatens sida är bedömd nytta av verksamhelen saml induslrins inlresse av atl medverka finansiellt. Jag är inte beredd att i sin helhet tillstyrka STU;s förslag lill ny finansie­ringsmodell. Huvudregeln skall även fortsätlningsvis vara alt industrin skall finansiera större delen av verksamheten. Med tanke på den allmänna förslärkning av induslrins finansiella resurser som skett och beräknas ske även under de närmasle åren, bör STU sträva efter atl minska slatens finansieringsandel för kollekliv forskning till 40 procenl. Ell medel för alt åstadkomma detta i de fall industrin inte anser sig kunna öka sin insats kan t.ex. vara en minskning av den totala omfattningen av ramprogrammet. Jag vill emellerfid samtidigt framhålla att för de program där STU har satsat på alt bygga upp ny kompetens eller där verksamheten bedöms vara väsentlig också för en vidare krets av förelag som t.ex. på grund av storlek eller kompetens har svårt att engagera sig i induslrikollektivet, bör STU även fortsättningsvis ha möjlighet att finansiera en större del av programmen.

Jag är inle beredd alt la ställning till STU:s förslag om ökade resurser lill kollekliv forskning. Kollekliv forskning är inget mål i sig. Den är ett bland flera medel för atl stimulera kompetensuppbyggnaden i främsl industrin. Inom ramen för de direktiv som statsmakterna meddelar ankommer del på STU all själv bedöma var och i vilken form STU:s stöd är mesl verknings­fullt.

När del gäller stödel till enskilda uppfinnare anför STU följande. Enskilda uppfinnare har stort behov av finansiellt stöd och rådgivning. Detta har sedan länge varil uppmärksammat och stödet till dessa har successivt vidgats och blivit mer variationsrikt. I en internationell jämfö­relse är stödel i Sverige till uppfinnare väl uppbyggt. Vid sidan av stödet till utvecklingsprojekt har STU vissa särskilda stödformer för att främja uppfinningsverksamhel, bl.a. arbetsstipendier, uppfinnarslipendier och se­dan 1980 idéutvecklingssfipendier. De senare ges till personer som inte tidigare arbetat med uppfinningsverksamhet.

I budgelproposifionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 197) uttalade jag alt STU bör pröva olika former för att.stimulera uppfinningsverksamhet. Jag angav som ett alternativ att STU prövar att utnytQa uppfinnarslipen­dier för att läcka uppfinnares lönekostnader under en begränsad tidspe­riod, dvs. en form av ej projeklbundet stöd. Riksdagen har anslutit sig lill uttalandel (NU 1982/83:34, rskr 373). STU har i skrivelse den 10 november 1983 till regeringen hemslälll om atl få införa stödformen Näringsbidrag för innovatörer. Förslaget har tagits fram bl.a. i samråd med en referensgrupp för uppfinnarfrågor.

Stödformen rikiar sig till kreativa personer och innovativa grupper eller småföretag. Slödel skall inle vara belagt med ålerbetalningsskyldighet. Stödel skall göra det möjligt för mottagaren alt under en lidsperiod på normall upp lill 2 år mer koncentrerat kunna arbela med nya idéer och ulvecklingsarbete.


 


Prop. 1983/84:135                                                   85

För egen del villjag anföra följande. Uppfinnare svarar för en stor del av det idéflöde som är en så viktig källa för förnyelsen av industrin. För att säkerställa en tillräcklig omfattning av denna nyskapande verksamhet krävs stimulanser av olika slag. Jag har som fidigare nämnts beräknat medel för en utveckling och effektivisering av ökade insatser riktade mot denna grupp. En del av dessa medel bör användas för alt pröva ett mer långsiktigt, ej projeklbundet stöd. Jag finner STU:s förslag till ett sådanl slöd intressant. Det bör ankomma på regeringen att svara för den närmare utformningen av ell sådant stöd i huvudsak enligt de riktlinjer som STU föreslår.

Verksamheten inom delprogrammet le. Industriservice är riktad mol mindre och medelstora företag samt planeras och genomförs i nära sam­verkan med SIND och de regionala ulvecklingsfonderna. Delprogrammel inkluderar bl.a. försöksverksamhet med förmedling av ny utländsk leknik lill svenska förelag, småföretagsservice vid kollektiva institut och regional produktutvecklingsservice i samverkan med industrin. På regeringens upp­drag bedrivs vidare i samarbete med några ulvecklingsfonder försöksverk­samhet med s.k. regionalt projekikonsullslöd lill företag som genomför produktutvecklingsarbete. Stödel finansieras lill lika delar av STU och landstingen i de fyra län som omfattas av försöksverksamheten. Verksam­helen har nyligen utvärderats och föreslås successivt ulvidgas lill atl omfalla 20 län i slutet av den kommande treårsperioden.

Som jag redogjort för vid min anmälan av förslag lill åtgärder för indu­striell ulveckling och förnyelse harjag förordai en överföring av huvud­mannaskapet för projeklkonsultstödel lill SIND. I övrigt räknar jag med atl verksamhelen inom delprogrammet le forlsätler på oförändrad ambi­tionsnivå med i huvudsak nuvarande inriklning.

Delprogram le. Arbetstagarinitierade pi-ojekt syftar till att få igång tekniskt industriellt utvecklingsarbete grundat på idéer eller initiativ från anställda som inle arbetar med forskning och utveckling. STU;s erfarenhe­ter av programmet är goda. En fördel med slödet är atl projektidéerna föds och ulvecklas i det företag som skall tillgodogöra sig resultaten. Verksam­heten inom programmel är en försöksverksamhel sedan 1980. Det är således för tidigt för en genomlysande uivärdering. Ertarenhelerna hittills motiverar dock atl verksamhelen drivs vidare. En uivärdering bör påbör­jas och redovisas senasl år 1986. Jag har med hänsyn till vissa reserva­tioner under delprogrammet beräknat medel för en fortsall verksamhet på i huvudsak nuvarande nivå.

Syftet med STU;s program 2 för kunskapsutveckling är alt skapa en nödvändig kunskapsbas för framtida ulveckling av industriella processer, metoder och produkter inom seklorer som från industriell synpunkt be­döms vara särskilt intressanta. STU:s insatser under detta program görs dels i form av ramprogram för kunskapsutveckling, dels i form av obundet projektstöd. Ca hälften av insatserna sker f.n. i form av ramprogram.


 


Prop. 1983/84:135                                                   86

Jag anser alt STU även fortsätlningsvis bör sträva efler alt ej binda upp mer än hälften av resurserna inom kunskapsutvecklingsprogrammet i ram­program. Härigenom bör en fillräcklig grad av flexibilitet kunna upprätt­hållas. Stödet för ett ramprogram skall vara tidsbegränsat och inte bli permanent. När ett ramprogram skall avvecklas måste delta ske successivl och förberedas i god tid. Om ell ramprogram öppnar ett nytt område som befinns vara så intressant ur teknisk-vetenskaplig synvinkel och för den högre tekniska utbildningen att forskningen inom området bör permanen­tas, skall åtgärder vidtagas inom högskolan så att kompetenser och re­surser tillvaratas i den reguljära verksamheten.För ramprogram som visat sig särskilt intressanta från industriell synpunkt bör STU överväga atl som ett allernaliv till avveckling pröva möjligheterna att tillsammans med in­duslrin i kollekliv form finansiera forskningen i ett fortvarighetstillslånd. Där induslrins inlresse inte är tillräckligt starkt och där högskolan inte är beredd alt ta över finansieringsansvaret bör dock en fortsatt finansiering av ramprogram eller projekt med ändral mål och ny inriktning kunna komma ifråga.

Under STU:s program 3. Inlernalionellt samarbeleplaneras och stöds STU:s internationella kontaktverksamhet samt viss projektsam­verkan. Vidare biträds departement och myndigheter vid förhandlingar med främmande länder och internationella organisationer, s.k. internatio­nell myndighetsservice.

STU pekar på det internationella beroendet inom det tekniskt-veten­skapliga och industriella områdel och föreslår bl.a. åtgärder för att stimule­ra yngre forskare från industrin och forskningsinstitutioner att bedriva forskning vid utländska institutioner.

För egen del villjag framhålla följande. Teknik- och kunskapsöverföring från andra länder får ökad betydelse för svensk induslriell ulveckling och forskning. Huvuddelen av framtidens teknik och kunskapsbasen för denna tas fram i andra länder. Kontakten i den internationella forskarvärlden är av stor belydelse för alt Sverige skall kunna följa och ta del av utveckling­en. STU har ett ansvar för all främja internationellt lekniskl samarbele och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisa­tioner. Jag räknar med att STU reserverar medel under program 2 för att möjliggöra för yngre svenska forskare att skaffa sig erfarenhet från utlan­det. Ansvaret för bevakning av teknisk utveckling och forskning utom­lands faller i första hand på förelagen och forskarna själva. Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT) spelar i detta sam­manhang en viktig roll. Jag ålerkommer snart lill detta. Jag vill emellertid redan här markera atl STATT har som huvuduppgift alt bevaka teknisk utveckling och forskning ulomlands. STU med flera myndigheler bör således repliera på STATT när det gäller teknikbevakning i andra länder och inle bygga upp egna resurser för delta ändamål. Jag har beräknal medel för en fortsatt verksamhet inom STU:s program 3 på i slort sett oförändrad nivå.


 


Prop. 1983/84:135                                                   87

Program 4. Teknikupphandling inbegriper STU:s olika teknikupphand-lingsstödjande aktiviteter. Programmel benämndes lidigare Myndighets­service och inkluderade då även internationell myndighetsservice som nu redovisas under program 3.

STU föreslår kraftigt ökade resurser för teknikupphandling bl.a. för atl stimulera teknikupphandling mellan företag och för s.k. obeställda projekt. Vidare föreslås fortsatta insatser för samverkan med kommuner och lands­ting.

Som jag tidigare framhållit fäster regeringen stort avseende vid teknik­upphandling som instrument för den industriella förnyelsen. Jag kommer strax att lämna en samlad redogörelse för hur regeringen avser atl utnylQa teknikupphandling för det industriella förnyelsearbetet. Även om huvud­ansvaret för att en teknikupphandling kommer till stånd ligger hos upp­handlare och leverantör är det onekligen så att denna process kan påverkas genom samhälleliga insatser av olika slag. STU:s teknikupphandlingsstöd-jande åtgärder utgör exempel på sådana insatser. Som jag tidigare redo­gjort för kompletteras STU:s insatser av andra samhälleUga åtgärder. Jag har beräknat medel för fortsatta insatser inom STU:s teknikupphandlings­program på en något högre ambiiionsnivå. Insalserna bör koncenlreras på kommunal och landstingskommunal teknikupphandling. Jag har även be­räknat visst utrymme för fortsatt arbete med s.k. obeställda projekl. Tek­nikupphandling mellan företag är i första hand en uppgift för Induslrifon­den. Jag ålerkommer lill detta vid min behandling av fondens verksamhet.

Under anslagsposlen Attachéverksamhet lämnas stöd till STATT. Hu­vuddelen av verksamheten finansieras genom bidrag under della anslag medan återstoden finansieras genom uppdragsintäkler. STATT föreslår dels fortsalt bevakning vid de nuvarande åtta attachékontoren, dels utvid­gad bevakning i USA och Europa samt försöksvis vidgad bevakning i olika former i övriga världen. STATT framhåller även i sin plan att det är viktigt alt kunna göra särskilda insatser för att stödja en viss bransch eller före­tagsgrupp för atl höja dess tekniska kunskapsnivå eller stimulera till lek­nikimporl. STATT föreslår därför alt ökade medel avdelas för denna form av specialbevakning.

För egen del vill jag anföra följande. STATT:s huvuduppgift är att bevaka ny leknik, lekniska trender och kursändringar i de viktigaste indu­striländernas teknik- och forskningspolitik. Jag bedömer STATT:s verk­samhet som en myckel värdefull del av de stafiiga insalserna för spridning av kunskaper om utländsk industriell leknik. STATT:s erfarenhet och kontaktnät är en fasl grund för fortsatt utbyggnad av det internafionella bevakningsnälet. Jag har mot denna bakgrund beräknal medel för en ökad ambitionsnivå vad gäller atlachéverksamheten. Medel har bl.a. avsatts för hälftenfinansiering av en skogsteknisk attaché vid kontoret i Washington för bevakning av den tekniska ulvecklingen inom det skogsinduslriella området i Nordamerika. Jag har därvid förutsatt all skogsindustrin i Sveri­ge svarar för den andra hälften av erforderlig finansiering.


 


Prop. 1983/84:135                                                   88

7   Nationellt mikroelektronikprogram (NMP)

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) överiämnade våren 1983 ett förslag till regeringen om en sammanhållen salsning inom mikroelektronik­området. Förslagel hade utarbetats efter samråd med flera andra myndig­heter och företag.

Förslaget remissbehandlades och riksdagen förelades förslag lill rikt­linjer för ett femårigt nationellt mikroeleklronikprogram saml förslag till medelsfilldelning för budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130). Riksdagen godkände riktlinjerna och anslog sammanlagl 44 milj.kr. för nyss nämnda budgetår.

I prop. 1983/84:8 lämnades en utförlig redovisning av det nationella mik­roeleklronikprogrammet. Jag nöjer mig därför nu med alt i samband med mina förslag till fortsatt medelstilldelning av programmet kortfattat återge de riktlinjer till ett nationellt mikroeleklronikprogram som riksdagen har godkänt.

Det nationella mikroeleklronikprogrammet bör enligt min mening ge­nomföras med i huvudsak den omfattning som STU har föreslagit. På grund av den snabba ulvecklingen inom mikroelektroniken anserjag det emellertid för tidigt att redan nu ta ställning lill medelstilldelningen för det sista året (1987/88) av mikroelektronikprogrammet. Jag avser att åter­komma lill detta vid ett senare tillfälle.

Programmel är indelal i fyra delprogram: 1. Utbildning, 2. Grundforskning, 3. Målinriktad forskning oehA. Industri­ell utveckling.

Mina förslag i det följande avser dels medelstilldelning för budgelåret 1984/85 i fråga om vissa delar av mikroeleklronikprogrammet, dels en ram för medelstilldelningen budgetåren 1985/86-1986/87.

Förslag om medel till vissa delar av programmet har också lagls i andra sammanhang. Bl.a. harjag i prop. 1983/84:107 om forskning vid min beräkning av medel till anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling beaklal alt viss del av medlen skall användas inom mikrolektronikprogrammels delprogram 3. Jag föreslår nu vissa pre­ciseringar i fråga om dessa medel.

En totalbild av mikrolektronikprogrammels finansiering redovisas i den kommande bakgrundsbeskrivningen. De förslag rörande programmel som läggs fram i detta sammanhang är följande.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 89

Mitt förslag:

Delprogram 1.   Utbildning

2 milj. kr. anslås till STU för alt i samråd med SIND sprida kunska­per om kretskonstruklion bland små och medelstora företag m. m. (se kap. 15 anslaget Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikro­elektroniken).

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas en ram av totalt 4 milj. kr. för samma ändamål.

Delprogram 3.   Målinriktad forskning

Av de medel som begärs i prop. 1983/84: 107 för budgetåret 1984/85 under anslaget Styrelsen för leknisk utveckling: Teknisk forskning och ulveckling bör 10 milj. kr. utöver tidigare ambiiionsnivå lillföras delpro­gram 3 i mikroeleklronikprogrammet.

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas inom ramen för anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och ulveckling totalt 29 milj. kr. utöver nuvarande ambitionsnivå för delprogram 3 i mikroeleklronikprogrammet.

Delprogram 4.   Induslriell ulveckling

36,5 milj. kr. anslås för budgelårel 1984/85 fill delprogram 4. För genomförande av projeklen förutsätts industrin delta med lika stor finansieringsandel (se kap. 15 anslaget Industriell utveckling inom mik­roelektroniken).

För perioden 1985/86-1986/87 beräknas en ram av totalt 53 milj. kr. för delta delprogram.

Bakgrund och skäl för mina förslag:

Delprogram 1. Utbildning, som i detta skede har en snäv målsättning, syftar till att ge större möjligheter till anskaffning av kvalificerad utrustning för datorstödd konstruktion av integrerade kretsar. Därigenom kan nivån inom utbildningen höjas. I första hand avses medlen att bli fördelade till högskolor och universitet via universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). För innevarande budgelår har 5 milj. kr. anslagils över åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet). I prop. 1983/84:100 bil. 10 har chefen för ut­bildningsdepartementet vidare vid sin beräkning av kostnadsramen till UHÄ:s disposition för budgelårel 1984/85 tagit hänsyn till behov inom mikroeleklronikområdel. Del fortsatta genomförandel av dessa riktade högskoleinsatser kommer att prövas i samråd med mig i budgetarbetet de närmasle åren. Till grund för denna prövning kommer bl.a. au ligga det av UHÄ aviserade förslaget rörande förstärkning av ulbiidning och forskning inom områdena halvledarteknik och elektrooptik. Vidare inrymmer del­programmet förslag till speciella insatser för vidareutbildning och kun-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 90

skapsspridning inom industrin vad gäller kretskonstruklion. För inneva­rande budgetår har 2 milj.kr. anvisats lill STU. Avsiklen är bl.a. alt små och medelstora företag snabbt skall kunna tillägna sig den nya tekniken och atl bereda gymnasielärare lillfälle till vidareutbildning inom området. En viktig resurs när det gäller fortbildningen för speciellt småföretagen är Stiftelsen Insfitutet för Förelagsutveckling (SIFU).

Jag föreslär nu att för nästa budgetär 2 milj.kr. anslås till STU för att, i samråd med statens industriverk, användas lill spridning av kunskaper om kretskonstruklion bland små och medelslora förelag och fill fortbildning av yrkesverksamma konstruktörer. Medlen bör anvisas över anslaget Vidare­utbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken. Jag anser atl dessa åtgärder bör ges ett slörre ulrymme än del som STU har föreslagit varför jag för insalser under perioden 1985/86-1986/87 förordar totalt 4 milj.kr.

Inom ramen för delprogram 2. Gnmdforskning kommer en nationell halvledarforskning alt byggas upp. Uppbyggnaden skall ske gradvis och programmel syftar till atl möjliggöra vidgade insalser av svenska forskare pä viktiga problem inom halvledarforskningen och att på så sätt stimulera kunskapsutbytet med den internationella forskningen på området. Härige­nom kan nivån på forskningsulbildningen höjas och antalet forskarstude­rande ökas. Vidare möjliggörs ett ökal kunskapsflöde lill de svenska grup­per som arbetar med halvledarfysikens tillämpningar i komponenter, kret­sar och syslem. Detta väntas på sikt leda till en förstärkning av den svenska elektronikindustrin. Till grund för salsningen ligger en rapport som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av naturvetenskapliga forsk­ningsrådet (Upprustning av svensk halvledarforskning -rappori från ar­betsgruppen för nalionell halvledarforskning -1983-01-19). Gruppen har ansett tre forskningsområden som speciellt angelägna för en svensk sats­ning. Urvalet av projekl sker genom inomvelenskapliga kriterier. Riksda­gen har för innevarande budgetår anslagit 5 milj.kr. till nationell halvledar­forskning. 1 samband med proposition om forskning (prop. 1983/84:107) har statsrådet I. Carlsson efter samråd med mig förordat atl 16 milj. kr får disponeras under nästa budgetår. För insatser under perioden 1985/86-1986/87 förordas totalt 19 milj.kr.

Delprogram 3. Målinriktad forskning skall bygga upp kunskaper inom ny halvledarteknik, vilka vänlas bli av slort intresse för industrin under .senare delen av 1980-talet och under 1990-talet. Den nya tekniken omfattar bl.a. s.k. givare, optoelektronik, bildkomponenter, mikrovågskompo-nenler samt nya halvledarmalerial bl.a. galliumarsenid. Delprogrammet skall förstärka STU:s nuvarande insatser på detta område. STU har för innevarande budgelår lidigare budgeterat ca 40 milj.kr. och riksdagen har beviljal ytterligare 8 milj.kr.

En fortsatt höjning av ambitionsnivån bör ske under ireårsperioden 1984/85-1986/87. De förstärkta insatserna harjag beräknat till 10 milj.kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 91

budgetåret 1984/85 och lill sammanlagt 29 milj.kr. för budgetåren 1985/86-1986/87. Jag har beaktat delta vid min beräkning av medel lill anslaget Slyrelsen för leknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

I delprogram 4. Industriell utveckling, ingår f.n. åtta utvecklingsprojekt. Dessa skall genom kollektiv forskning och teknikupphandling i vid mening stärka den inhemska förmågan att konstruera och producera komponenler, bl.a. kundanpassade kretsar. Riksdagen har beviljat 24 milj.kr. för inneva­rande budgetår och förutsatte därvid alt regeringen forfiöpande lämnar riksdagen information om delprogrammets utveckling, bl.a. i samband med förslagen om medelsanvisning för kommande budgetår.

Jag vill med anledning av detta anföra följande. Delprogrammel är f.n. i ett inledningsskede. Jag kommer vid ell senare tillfälle alt föreslå regering­en att ett särskilt programråd skall inrättas. I detta bör berörda verkschefer ingå. Till programrådet bör ytterligare personer kunna adjungeras. Pro­gramrådets uppgift bör inledningsvis vara att låta genomföra nödvändiga förstudier och specifikalionsarbelen. Dessutom bör rådet föreslå en fördel­ning av medel mellan de olika projeklen så avvägd alt mikroelektronikpro­grammets övergripande målsättning uppfylls, dvs. alt öka konstruklions-och produktionsförmågan av mikroelektronikkomponenler i Sverige. Jag är dock inte beredd att förorda delaljerade anvisningar eftersom jag anser det betydelsefullt alt rådet ges möjligheter atl anpassa programmel fill den snabba tekniska utvecklingen inom området. Detta kan innebära atl vissa ändringar i utvecklingsprojekten måste göras då förutsättningarna föränd­ras. Del ankommer på regeringen atl beslula ifråga om organisation för delprogrammel Industriell ulveckling.

I samband med beredningen inom regeringskansliet i fråga om den fortsatta finansieringen av mikroeleklronikprogrammet har framkommit att försvarsmakten avser att inom befintliga ramar lägga ut vissa utveck­lingsuppdrag som kan anses ulgöra en del av det lolala programmet. Del ekonomiska försvaret och televerket bidrar också till finansieringen. Stor­leken av de sålunda inplanerade uppdragen framgår av följande samman­slällning (milj.kr.).

1983/84      1984/85      1985/86      1986/87      1987/88     totalt

Försvarsmakten         -            5         4,5        3          1,5        14
Del ekonomiska

försvaret    1            2           1,5      1,5        1             7

Televerket    -             4           4         3           1           12

Totalt             1           11    .    10         7,5        3,5        33

Jag föreslår nu att för nästa budgetär anvisas 36,5 milj.kr. och för budgetåren 1985/86-1986/87 anvisas totalt 53 milj.kr. för insatser inom delprogrammet Industriell utveckling. Medlen bör anvisas över anslaget Industriell utveckling inom mikroelektroniken. Industrin förutsätts här del­ta med en lika stor finansieringsandel vid genomförandel av projekten. Till dessa medel kommer de planerade uppdrag inom försvarsmakten, del


 


Prop. 1983/84:135                                                   92

ekonomiska försvarel och televerket som jag nyss har nämnt. Jag har belräffande delta delprogram särskilt samrått med cheferna för försvars-och kommunikationsdepartementen.

Följande sammanslällning ger en bild av erforderliga medel för den fortsatta finansieringen av mikroelektronikprogrammet och de medel som redan har anvisats av riksdagen. Sammanslällningen ulgör endasl en be­räkning och kan, med hänsyn till alt finansieringskällorna dels är flera statliga organ och dels ett flertal industrier, komma atl ändras. I samman­ställningen har hänsyn lagits till alt del inom delprogram 2. vid naturveten­skapliga forskningsrådet redan har inplanerals 10 milj.kr. för insalser un­der femårsperioden, dvs. i genomsnitt 2 milj.kr. per år. För delprogram 3. har utgångspunkten varit den ursprungliga ambilionsnivån vid STU (40 milj.kr.), dels den förslärkning som riksdagen har beviljal (8 milj.kr.) och dels den ambilionsnivåhöjning jag nyss har förordat. Inom delprogram 4. har hänsyn tagils fill dels de medel somjag nyss har förordat och dels de medel som planeras alt användas för vissa uppdrag, alll inom befintliga ramar, från försvarsmakten, det ekonomiska försvaret och televerket, i enlighet med vad jag nyss har redovisat.

 

Delprogram

1983/84

1984/85

1985/86-1986/87

Utbildning

(UHÄ)

(STU) Grundforskning Målinriktad forskning Industriell utveckling

5

2

7

48

25

5

2 18 52 47,5

_ 1

4 23 118 70,5

Totala statliga medel

87

124,5

215,5

Industrins bidrag

25

47,5

70,5

TOTALT

(stat 4- industri)

112

172

286

' Tas upp i ett senare sammanhang i samband med det aviserade förslaget från UHÄ rörande förstärkning av utbildning och forskning inom områdena halvledarteknologi och elektrooptik.

I fråga om en allmän bakgrund till mina förslag villjag tillägga följande. Informationsteknologin spelar en alll viktigare roll för industrins förnyelse. Detta gäller både den industri som är sysselsatt med alt ulveckla och tillverka komponenler och system och den som använder informationstek­niken inlegrerad med annan teknik för atl få fram konkurtenskraftiga produkter och produklionssyslem inom områden utanför data- och elek­tronikindustrins traditionella verksamhetsområde.

STU har inventerat omsättning, antalet sysselsatta och FoU-kostnader för informalionsteknologiindustrin. Denna invenlering visar att år 1982 var den internationella tillväxten hos denna industri ca 10% per år och den totala världsmarknaden för informationsleknologiprodukter ca 2 500 mil­jarder kr. I Sverige var tillväxten ungefär lika slor och motsvarande mark­nad ca 50 miljarder kr. Detta innebär atl Sveriges andel av väridsmarkna-


 


Prop. 1983/84:135                                                   93

den var ca 2%. Ca 130 000 personer var sysselsatta inom informalionstek­nologiindustrin i Sverige vid samma tidpunkt och tillväxten var snabbare än för någon annan bransch. Eftersom informalionsteknologiindustrin inte är en väl avgränsad bransch, utan utgör en del även i andra branscher, innehåller nyss nämnda marknadsuppskatlning även till viss del angrän­sande branscher. Trots detta anserjag atl uppskattningen kan Qäna som en indikation på denna industris nuvarande omfattning.

För att denna starka tillväxt skall kunna fortsätta, och helst öka, krävs atl svensk induslri bibehåller eller stärker sina marknadspositioner. Delta kan uppnås genom att flera åtgärder vidtas.

-    Samverkan mellan olika intressenter, såväl på den statliga som den privata sidan, stimuleras.

-    Tdeinfrastrukturen förstärks för att möta 1990-lalels behov av ett ökat informationsflöde.

-    Utbildningen förslärks inom informalionsleknologiområdel.

-      Den lekniskl velenskapliga kompetensen höjs inom såväl högskola som
näringsliv.

-      Breddning av den industriella basen genom stimulans till nya industrier.
En viktig förutsättning för att den svenska tillväxten skall kunna ske i en

omfattning som åtminstone motsvarar den internationella är att vi i Sverige har fillgång till kunskap om de mikroelektronikkretsar som de framlida systemen skall byggas med. Det är även väsentligt att vi har förmåga att konstruera och producera ålminstone de för systemfunktioner cenlrala komponenterna i aktuella produkter. I detta sammanhang är det av intres­se atl sludera Sveriges nuvarande produktion av elektronikkomponenter, i ell internationellt perspektiv. Följande tabell visar den inventering som STU låtit göra.


 


Prop. 1983/84:135


94


Omfattningen av svensk informationsteknologiindustri

 

Område

Omsättning

Anställda

Sveriges

FoU-ande

1   FoU i

 

milj.kr.

 

andel av

av om-

milj. kr.

 

 

 

väridspro- sättning

 

 

 

 

duktionen

 

 

Komponenter

1800

4 500

0,6%

2%

36

Datorer och

 

 

 

 

 

kringulrustning

6900

11400

1,0%

5,6%

386

Kommunikations-

 

 

 

 

 

utrustning

12500

35 900

8,8%

9,6%

1200

Test/mät/analys-

 

 

 

 

 

utrustning

2100

5000

2,4%

3,6%

75

Kablar och led-

 

 

 

 

 

ningar

2300

4400

2,8%

3,5%

81

Försvarselektronik

3000

10.500

1,0%

17%

500

Industriautomation

3 500

8.500

3,3%

5,5%

300

Medicinsk elektronik

1500

3 700

2,0%

4,5%

68

Övrig elektronik

500

1700

 

 

 

Övrig verkstads-

 

 

 

 

 

industri

2000

6000

 

 

 

Datakonsultföretag

1300

2500

 

2,5%

100

Dataserviceföretag

2 700

7500

 

 

 

Programvaruproduk-

 

 

 

 

 

tion inom industrin

2000

7600

 

 

 

Underhäll

7900

22500

 

 

 

TOTALT

50000

131700'

2%

5,5%

2746

' Av dessa är ca 8 000 sysselsatta med forskning och utveckling motsvarande ca 6% av antalet sysselsatta inom informationsteknologiindustrin.

I

Av denna tabell framgår att Sveriges produktion av elektronikkompo­nenter endast är ca 0,6% av väridsmarknadens. Detta skall jämföras med de ca 2% som gäller för informalionsteknologiindustrin i dess helhet. Erfarenheten från andra länder visar att en viklig förutsättning för en stark induslri inom informationsteknologiområdet är atl industrin har en till­fredsställande kontroll över konstruktionen och framställningen av mikroeleklronikkrelsar. En naturlig följd av detta är alt en salsning på informalionsleknologiområdel bör börja med mikroelektronikområdet, som utgör informationsteknologins grund. Det första stegel togs hösten 1983 då riksdagen beslulade om ett nalionelll mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130).

Näringsulskollet ansåg i detta sammanhang att det är angeläget att fullfölja arbelel med ett slörre informaiionsteknologiprogram. Riksdagen ställde sig bakom ulskottel och gav regeringen till känna vad utskottet anfört. Ett samlat sådant program bör redovisas för riksdagen under näsla riksmöte. Detta program kan enligl min mening på ett verksamt sätt bidra lill att förbättra samverkan mellan olika intressenter, såväl statliga som privala. Det är viktigl alt berörda intressenter gemensamt utarbetar ell sådant program. Hänsyn bör tas lill eventuella samverkansmöjligheter med andra länders insatser inom området. Nordiskl samarbele är speciellt värdefullt. Möjligheler bör tas till vara för all om möjligl skapa en störte marknad för såväl mikroelektronikkomponenter som programvara och


 


Prop. 1983/84:135                                                   95

hela system. Jag avser att i ett senare sammanhang återkomma med en närmare redogörelse för ett sådant program.

Mikroelektronik används i stor omfallning i leleinfraslrukluren, dvs. i telefonnätet, telexnätet och det allmänna datanätet, och i apparater eller terminaler som är anslutna till näten. Under de närmaste åren görs slora investeringar i denna infrastruktur för att bl.a. tillgodose.de ökande beho­ven av dala- och textkommunikation. Televerkets invesleringar beräknas således uppgå till ca 18 miljarder kr. under perioden 1984/85-1986/87. En stor del av insatserna avser uppbyggnaden av ett allmänl tillgängligt da­tanät, dvs. en digitalisering av telefonnätet. Det digitala nätet är grunden för atl televerket skall kunna erbjuda alla användare goda möjligheler lill effektiv dalakommunikation. Målel för perioden fram lill år 1987 är enligt verkels treärsplan att kunna erbjuda digilala s.k. 64 kbit/s-förbindelser över hela landet. Dessa förbindelser har ca sex gånger högre kapacilel än det allmänna datanätet och ger t.ex. möjlighet att överföra en A4-sida på en halv sekund. Sverige skulle därmed bli ett av de första länderna i världen med tillgång fill denna höga kommunikationskapacitet i ett rikstäc­kande telenät. Tillgängligheten av digilala Qänsler i hela telenätet ökas därefter successivl.

Det kan finnas anledning att i det här sammanhanget erinra om all regering och riksdag vid olika tillfällen har fattat beslut som främjar denna utveckling. Sålunda beslöt riksdagen år 1980 (prop. 1980/81:66, TU 9, rskr 132) om vissa ålgärder på teleområdet för alt ge televerket möjligheter att effektivt bidra till introduktionen av ny, modern informationsteknik i Sve­rige. I årets budgetproposition föreslås i samma syfte att televerkets inves­teringar och verksamhet i övrigt bör få finansieras vid sidan av statsbudge­ten genom erforderlig upplåning på den allmänna kreditmarknaden.

Del nuvarande telenätet, som har ett återanskaffningsvärde på ca 90 miljarder kr., är självfallet den helt grundläggande resursen vid digitalise­ringen.

Under de senaste decennierna har de rymdbaserade systemen blivit ett viktigt komplement till de markbundna. En stor del av framför allt den interkonlinentala teletrafiken går sålunda via satellit. Ett viktigt steg för att dels ge kompetensuppbyggnad för berörda nordiska industrier, dels ge underlag för att bedöma de marknadsmässiga förulsällningarna för avance­rad teletrafik via satellit inom Norden togs i och med beslutet om del s.k. Tde-X-projeklel (prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Detta projekt kommer all ge värdefull och fördjupad kunskap om den framtida telemark­naden och om ett eventuellt nordiskt satellitsystems roll i den framtida tdeinfrastrukturen.

Ny teknik kommer successivt lill användning på telekommunikations­området. Somjag framhöll i prop. 1983/84:8 om det nationella mikroelek­tronikprogrammet vidgar den ökade användningen av fiberoptisk teknik för telekommunikation, internt i förelagen och i det allmänna telenätet.


 


Prop. 1983/84:135                                                   96

Ullämpningsområdet för ny komponentleknik. Fiberoptisk teknik används redan idag av televerket för utbyggnaden i storstadsnäten och kommer också relativt snart att på ett ekonomiskt sätt att kunna användas vid utbyggnad av riksnätet. En stor fördel med detta näl är att kapaciteten vid behov kan ökas kraftigt till begränsade merkostnader. Denna satsning på fiberoptik i storstadsnät och riksnäl kan också underlätta och förbilliga användningen av fiberoptik i eventuella kabel-TV-nät. Som jag framhöll i prop. 1983/84:8 skulle en snar ulbyggnad av kabel-TV-nät i Sverige på­skynda en inhemsk leknisk ulveckling av komponenler på delta område.

Traditionellt är försvaret bland dem som försl tillägnar sig ny teknik. Så är även fallet inom informationsteknologin och mikroelektroniken, vilkel har lell lill ett beroende av hög kompetens inom mikroelektronikområdet i landet. Detta beroende har genom successiv teknikupphandling i samband med försvarets materielanskaffning påverkat och bekostat en avsevärd del av den hittillsvarande industriella utvecklingen inom området. Försvarets behov kan även framgent vänlas få stort inflytande på utvecklingen inom informationsteknologin och mikroelektroniken.

Den elektroniska revolution som vi hittills upplevt släller stora krav på företagens kompetens inom modern leknik. Den är dock troligtvis enbart början på en genomgripande industriell och teknisk omvandling, som bl.a. kommer atl ställa ännu myckel slörre krav på beredskap i form av kunska­per. Samtidigt innebär den - om dessa krav i tid tillgodoses - en möjlighet för inhemsk induslri atl återvinna konkurrenskraft och atl vidmakthålla en teknisk nivå som är fulll jämbördig med ulländska konkurrenters.

Grunden till denna prognos ligger i rimliga förutsägelser om nya och avgörande framsteg inom mikroelektroniken. En fortsatt miniatyrisering ger möjlighel alt rymma mångfall fler komponenter och funktioner än i dag på en enda bricka (chip). Dylika lösningar ger möjlighel lill betydelsefulla industriella omdaningar där den långl drivna miniatyriseringen spelar en avgörande roll. Elektronik blir tillgänglig till låg kostnad eftersom även avancerade syslem tillverkas för någol hundratal kronor. Härav följer i sin lur, att kostnaden för eleklronik i en produkt i de flesta fall blir försumbar i förhållande till det lotala priset. Konsekvensen av detta blir att de allra flesta produkter kommer all innehålla eleklronik. Jag vill underslryka att detta inle bara gäller varor som traditionellt betraktas som "elektronik" utan produkter av de mest skilda slag, såsom motorsågar, bilar, tvättma­skiner och verktygsmaskiner.

En annan viktig konsekvens är att det i väsentlig grad blir elektroniken som bestämmer produktens preslanda, och elektronikens kvalitetsnivå blir en avgörande faktor för konkurtenskraften. Däremoi får själva tillverk­ningskostnaden för kreisen ringa inflytande; dennas ändamålsenlighet samt snabbheten i framlagningen blir avgörande.

Som en följd av denna ulveckling kan del förutses alt standardkretsarnas andel av den totala kretsproduktionen kommer atl kraftigl minska, efler-


 


Prop. 1983/84:135                                                                 97

som specialkonstruerade ("kundanpassade") kretsar snabbt blir ett lön­samt alternativ även då de tillverkas i mindre serier. Systemlösningar med specialkonstruerade kretsar på en bricka har dessutom den fördelen, att industrispionage och kopiering försvåras.

Den stora omställning jag här skisserat har förutsättningar all realiseras inom ett decennium. Den kan å ena sidan innebära mycket stora faror för svensk industri om denna inte i lid uppmärksammar de förändringar den nya lekniken tvingar fram. Ä andra sidan bör den också kunna öppna helt nya möjligheter. Del obestridliga överlag som de slora multinationella tillverkarna av slandardkretsar nu har ger inte dessa någon hell avgörande fördel i fråga om specialkonstruerade kretsar i små serier. Dessutom får den i produkten ingående elektronikens tillverkningskostnad ofta enbari ett marginellt inflytande på produktens konkurrenskraft. Det är inle elek­tronik som säljs ulan bilar, symaskiner, osv., utrustade med elektronik.

En snabb övergång lill kundanpassade lösningar fordrar kompetens för konstruktion och tillverkning av helt annan omfattning än vad som idag finns hos den etablerade halvledarinduslrin. Redan av volymmässiga skäl är del uteslutet för halvledarförelagen alt utföra erforderliga konstruk­tioner. Det är emellertid också ur industriell synpunkt vikligl, att konstruk­tionen sker hos systembyggaren och inle hos kretslillverkaren.

F.n. importeras huvuddelen av de halvledarkomponenler som används. En övergång lill kundanpassade kretsar baserad på import skulle öka vår sårbarhet. Ulländska tillverkare skulle nämligen få direkt insyn i uppbygg­naden av vitala system liksom atl exportrestriktioner från tillverkarlän-derna skulle få myckel svåra konsekvenser. Del är därför också ett vikligl säkerhetspolitiskt inlresse atl utveckla en inhemsk kompetens och kapaci­tet för konstruktion och tillverkning av kundanpassade kretsar.

Av min redogörelse framgår den vikt som bör fästas vid det redan påbörjade mikroelektronikprogrammel. Programmel innehåller ålgärder som möjliggör en nödvändig expansion inom komponenlleknikområdet för all möta de nya möjligheterna.

8    Teknikupphandling och underleverantörsutveckling

8.1 Inledning

Med leknikupphandling avses köp eller beställning av produki, process eller syslem som inle finns på marknaden ulan som skall utvecklas och tillverkas enligt avtal mellan beställare och leverantör. Det tekniska ut­vecklingsarbete som ingår kan vara omfattande och gälla tillämpning av avancerad teknik. Det kan även innebära mindre ulvecklingssteg eller produktmodifiering och gälla mer vardaglig leknik. Utvecklingsarbetet kan avse produkten, syslemet eller den produktionsprocess i vilken produkten tas fram. 7    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                                 98

Teknikupphandling innebär således atl ett vissl utvecklingssteg tas i samband med upphandlingen av en viss vara, Qänst eller system. Utveck­lingssteget måsle vara avtalsbart.

Beslällare/upphandlare/kund kan vara såväl affärsverk, myndighel, kommun eller landsting (offenllig teknikupphandling) som företag (enskild teknikupphandling). Leveranlör/ulvecklare är ell eller flera förelag. Föl­jande former av teknikupphandling kan urskiljas;

-     Huvudleverantörsprincipen

-     Ulvecklingskonlrakt/studieuppdrag

-     Utveckling av underleveranlörsrelalioner

Teknikupphandling enligt htivudleveraniörsprincipen är kanske vad man normalt förknippar med begreppet teknikupphandling. En slörre del av det sammanhållande och övervakande arbetet överlåts härvid till en huvudle­verantör. Denne åtar sig ett sammanhållande ansvar för hela det aktuella systemet som skall upphandlas. Huvudleverantörens och beställarens åla­ganden regleras genom ett avtal som upprättas.

Utvecklingskontrakt/studieuppdrag kan användas för att stärka en leve­rantörs kompelens samtidigt som riskbilden för beställaren förenklas. Ut-vecklingskontraktel har normalt en stark koppling till planerad upphand­ling medan sludieuppdragel har en relativt lös koppling till planerad upp­handling. Båda formerna kan förekomma i samma process.

Genom alt huvudleverantören lägger ul delar av teknikupphandlingen på underleverantörer på sådanl sätt att även de senare får del av teknikupp­handlingens posifiva effekter fås en utveckling av underleverantörsrela­tionerna och underleverantörernas kompetens förstärks.

Obeställda projekt ("unsoliciled proposals") utgörs av ett idé- och lös­ningsförslag från en innovatör som vill samarbeta med upphandlaren för att vidareulveckla projektet till en färdig produkt. Ett samarbete kan därvid leda till teknikupphandling. I detta fall kommer således initiativet från ett företag som vill utveckla ny teknik för framtida användning hos en upphandlare.

Vid behandlingen av prop. 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsulskoltel att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79: 59, rskr 415) i enlighet med utskottets hemslällan atl som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet hade anfört. Bolagen har påbörjat sin verksamhel med inriktning på bl. a. teknikupphandling. De sammanfattas vanligen under beteckningen TEMU-Bolagen.

Jag lägger i det följande fram förslag dels i fråga om medelstilldelning och ändrad organisation för TEMU-Bolagen (avsnitt 8.3), dels i fråga om särskilda medel för åtgärder för att stimulera teknikupphandling (avsnitt 8.2). Medlen för dessa ändamål bör anvisas under ett särskill anslag, benämnl Ålgärder för att främja leknikupphandling och underieverantörs­ulveckling.


 


Prop. 1983/84:135                                                                 99

Avslutningsvis behandlar jag i avsnitt 8.4 vissa övriga frågor med an­knytning lill områdel men där inget ställningstagande från riksdagen påkal­las.

8.2 Särskilda medel för åtgärder för att stimulera teknikupphandling

Mitt förslag: För budgetåren 1984/85-1986/87 ställs 24 milj. kr. lill förfogande för ålgärder i syfte all stimulera leknikupphandlingsprojekt och åtgärder inom underleverantörsområdel.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag anser atl en ökad teknikupphand­ling är av mycket stor vikt för ulvecklingen av svensk induslri. Syftet med teknikupphandlingen är dels att köparen får en bättre produkt, dels att leverantören får ökad leknisk kompetens eller en ny produki på hög teknisk nivå som kan säljas lill andra köpare.

Innan jag går in på användningen av de särskilda medlen vill jag kort beskriva de problem på områdel som finns och som det från induslripoli­lisk synpunkt är angelägel alt lösa samt de fidigare insatser som gjorts från statens sida.

8.2.1 Hinder för teknikupphandUng

Kännetecknande för leknikupphandling som ulvecklingsstimulerande medel är kopplingen till ett konkrei behov; del måsle finnas en beställare med kompetens atl formulera sitt behov i en kravspecifikation och med vilja till del risklagande som teknikupphandling innebär.

Samspelet mellan leverantörer och kunder får olika karaktär beroende på typ av produkter och vilka resurser som respektive part kan mobilisera. I flertalet fall där offenllig teknikupphandling medverkat lill framväxten av tekniskt avancerad industri i Sverige har beställarna varit statliga myndig­heler och affärsdrivande verk med slora egna lekniska resurser. Berörda leveranlörsföretag (Saab-Scania, ASEA, Asea-Alom, LM Ericsson, Bo­fors m.fl.) har disponerat en slor del av industrins samlade forsknings- och utvecklingsresurser. Beställare och leverantörer har i flera fall kunnat repliera på stora fristående forsknings- och utvecklingsresurser: FOA, Atomenergi AB (numera Sludsvik Energileknik AB) och Ellemiel.

Beställarnas egna utvecklingsresurser har varil värdefulla eftersom de möjliggjort en kontinuerlig dialog med leverantörsföretagen om olika pro­blem i den egna verksamheten. De har också självständigt kunnat jämföra svenska förelags lösningar med dem som offererats internationellt.

Offenllig teknikupphandling kan tillgodose inhemska behov och samti­digt stimulera industriell utveckling inom många områden såsom informa­tionsteknik, energiteknik, kollekliva transporter, avfallshantering och me­dicinsk teknik. Inom flera av dessa områden är emellertid de aktuella


 


Prop. 1983/84:135                                                  100

köparna kommuner, landsting eller slalliga organ med begränsade egna tekniska resurser. Detta kan göra det svårt för beställarna atl genomföra leknikupphandlingsprojekt på jämställd fot med en leverantör.

Speciella problem uppstår när den offentliga upphandlingen är splittrad på ett stort antal beställare, t.ex. kommuner. En enskild upphandling kan bli för liten för att täcka koslnaderna för mer ambitiös teknikutveckling. Problemet kan i viss utsträckning lösas genom samordning av flera bestäl­lares upphandling.

Ett annal problem med splittrad upphandling är svårigheter att samla och vidareulveckla de erfarenheter upphandlingen givit. Varje beslällare köper kanske endasl en eller ell par anläggningar. Del finns då liten grund för en kontinuerlig dialog mellan leverantör och kund.

Teknikupphandling mellan två industriföretag förekommer också. Hi­storiskt finns många exempel. Ett flertal av de verkstadsprodukter som i dag exporteras har utvecklats i samarbete mellan verkstadsförelag och företag inom basnäringarna. Till skillnad mot vanligt utvecklingsarbete är här samarbetet mellan upphandlare och leverantör avtalsbundet.

För alt en avancerad inhemsk marknad skall ge posifiva effekter på industriutvecklingen krävs att del finns förelag i landel som förmår tillgo­dose kundernas behov. Alt detta inte alllid är fallet illustreras av en av Mekanförbundel för ell par år sedan genomförd undersökning av konkur­renssituationen för svenska underleverantörer till verkstadsindustrin. Un­dersökningen bygger på enkätsvar från 59 underleverantörer och 22 bestäl-larförelag. De senare representerar en betydande del av inköpsverksamhe­ten inom svensk verkstadsindustri.

Undersökningen visar att beställarna minskat sina inköp i Sverige under de senasle åren. Uppskattningsvis 55 procent av inköpen sker dock i Sverige. Västtyskland har tagit marknadsandelar och är med ca 15 procent av de totala underleveranserna, det klarl vikligaste ulländska leverantörs-landet. Stabiliteten i relationen mellan beställare och underleverantörer är påfallande. Den är till slor del en följd av all samarbetet inom konstruk­tionsarbete, produktionsplanering och tillverkningsteknik tenderar all för­djupas. Ju slörre beställarföretaget är, desto mer omfattande är som regel samarbetet med underleverantörerna.

En belydande andel beställareföretag anser all svenska underleverantö­rer har otillräckliga resurser för produktutveckling. Av de 22 beslällarföre-lag som deltagit i undersökningen anser 15 atl ulländska underleverantörer i högre grad än svenska har infört nya komponenler, ny teknik eller innovationer. Däremot anses svenska underleverantörer ofta ha en mo­dern och avancerad tillverkningsteknik.

När beställare väljer utländsk teknik beror det ofta på atl jämförbar teknik inte finns tillgänglig i Sverige. Underleverantörernas otillräckliga insalser ifråga om produktutveckling kan till en del hänga samman med deras bristande internationalisering. Flertalet underleverantörer begränsar


 


Prop. 1983/84:135                                                  101

sin marknadsföring till Norden. Endast fem av 59 underleverantörer säljer enligt Mekanförbundets enkät mer än 30 procenl av sin produktion utanför Norden.

De större inlernationelll orienterade verkstadsföretagen gör mycket sto­ra inköp av insatsvaror och produktionshjälpmedel. Inom sina verksam­hetsfält hör de tekniskt lill de ledande i världen såväl ifråga om produkter som produktionssystem. Förelag som kan hävda sig som leverantörer till dessa företag bör ha goda förutsättningar att konkurrera också inlernalio­nellt.

Följande faklorer kan enligt min mening verka begränsande eller hind­rande på leknikupphandling.

På beställarsidan:

-     Begränsad leknisk eller affärsmässig kompetens

-     Ovana och konservatism vad gäller teknisk ulveckling

-     Brislande kompetens för att se nya möjligheler

-     Brist på incitament för att ta risker och ligga först i ulvecklingen

-     Ekonomiska förhållanden på kort sikt prioriteras. Ovilja till ekonomiskt risktagande

På leverantörssidan:

-     splillrad upphandling samt begränsad hemmamarknad. Kravspecifika­tion inte anpassad för en internationell marknad

-     Obenägenhet all la de risker som utvecklingsarbetet är förknippat med.

8.2.2 Tidigare statUga insatser för att främja teknikupphandling

Bland hittillsvarande slrävanden alt utifrån induslripolitiska motiv främ­ja offentlig teknikupphandling har de mesl påtagliga resultaten uppnåtts i verksamheterna hos STU och Svenska rymdaktiebolaget. Dessa organ har också varit verksamma under relativt läng tid och har disponerat mer betydande personella och finansiella resurser.

Statens delegation för rymdverksamhel och Svenska rymdaktiebolaget har bl.a. lill uppgift alt främja den svenska induslrins kompetens och konkurrenskraft inom rymd- och Qärtanalysområdena.

Rymdbolagets verksamhel avser huvudsakligen att i olika former som beslällare av utvecklingsarbete m. m. tillföra industrin resurser för kompe­tensuppbyggnad. Härvid räcker del inte alt en produkt är tekniskt bra. Den måsle också ha ett "egenvärde" i den meningen atl det verkligen finns en efterfrågan på den, någon som vill ha den under alla förhållanden.

Rymdbolagel har funktionen att komplettera den lekniska kompetensen hos olika beställande myndigheter, så alt den blir jämbördig med den kompetens som industrin besitter.

STU har genom rådgivande och samordnande insatser men också genom relativt betydande ekonomiskl stöd medverkat lill atl flera projekt har kommil till stånd. Insatserna gäller huvudsakligen de initierande och förbe­redande leden i teknikupphandlingen. Enligt tillämpade principer ankom-


 


Prop. 1983/84:135                                                  102

mer del slulliga genomförandet av upphandlingen på en eller flera bestäl­lande myndigheter. I de fall en teknikupphandling avser atl tillgodose funktioner som faller inom flera myndigheters ansvarsområden kan STU:s insalser vara av särskild betydelse för samordning av olika åtgärder inom ett projekt.

Jämfört med STU har rymdaktiebolaget mer direkt fungeral som upp­dragsgivare och beställare gentemot utvecklande och tillverkande företag. I viss mån har bolaget också bedrivit eget ulvecklingsarbete.

För atl teknikupphandling skall vara ett realistiskt allernaliv lill upp­handling av på marknaden redan existerande produkler, syslem och Qäns­ter krävs atl en kommande anskaffning förutses och förbereds på ett tidigt stadium hos den upphandlande myndigheten.

Efter en ändring hösten 1983 i upphandlingsförordningen (1973:600) gäller numera att myndighelerna skall pröva möjligheterna till anskaffning genom teknikupphandling vid långsiktigt syftande anskaffningar. För alt kunna leva upp fill detta kommer en bättre och mera långsiktig planering av anskaffningarna atl behövas hos många myndigheler.

Ett flertal andra åtgärder har under senare år vidlagils för att undanröja de hinder som kan föreligga för ett ökat utnylQande av teknikupphandling.

För atl undanröja en del av hindren på beställarsidan i samband med kommunal teknikupphandling har en särskild landstingskommunal teknik­upphandlingsfond inrättats och en överenskommelse träffats mellan STU och Svenska kommunförbundet om ett fördjupat projektsamarbete för organisation och samordning av viktigare primärkommunala teknikupp­handlingar.

Som tidigare nämnts består beställarens risktagande i att han väljer en oprövad teknisk lösning. Brislande kunskaper om och erfarenhet av tek­niskt ulvecklingsarbete, begränsade ekonomiska resurser och behov av alt snabbt lösa akuta problem leder naturligen till en viss försiktighet. Incita­mentet alt ta risker och besvär är därför många gånger litet. Genom den nya landstingskommunala leknikupphandlingsfonden finns möjligheter att öka incitamenten för beställarna. Ett landsting som medverkar i utveckling och försöksverksamhet kan t.ex. ges tillgång lill serieproducerade system till ell rabalteral pris (som ersättning för gjorda insatser under utvecklings­fasen). I andra efterkommande kunders pris ingår royally som tillfaller den gemensamma fonden och fyller på denna i förhållande till hur framgångs­rikt färdiga produkter, processer och syslem har kunnal marknadsföras.

Genom fonden kan också en samverkan uppnås kring samordnade lek­nikupphandlingsprojekt mellan olika landsting. Detta bör minska olägen­heterna med de i viss mån splittrade upphandlingssiluationer som vi har p.g.a. den decentraliserade organisationsstrukturen inom den offentliga sektorn i Sverige. På kommunsidan kan avtalet mellan STU och Svenska kommunförbundet verka i samma riklning.

STU kan som lidigare berörts höja kompelensen hos beställarna genom


 


Prop. 1983/84:135                                                  103

atl lämna rådgivnings-, informations- och utbildningsservice. Rådgivning­en kan syfta fill att bedöma realismen i planeringens genomförande, krav­specifikationens omfattning och utformning, leverans- och licensavtal o.d. För ett effektivt genomförande av teknikupphandlingen behövs emellertid också ofta en kompetensförstärkning av projektledningen hos upphand­laren. STU:s möjligheter att här hjälpa till inskränker sig till atl anvisa lämplig extern projektassistans. Det är emellertid brist pä sådana resurser. De relativt nystartade nationella utvecklingsbolagen - TEMU-Bolagen -bör här kunna spela en roll. För detta krävs dock vissa förändringar och förstärkningar av denna verksamhel. Jag återkommer lill detta (avsnitt 8.3).

8.2.3 Användningen av de nu begärda medlen

Jag avser att föreslå regeringen att en särskild arbetsgrupp bildas inom industridepartementet. Gruppens uppgift blir alt på olika sätt identifiera områden och projekl där teknikupphandling kan vara en lämplig metod, slödja beställare när det gäller atl identifiera deras långsikliga behov, stimulera konlakter mellan beslällare och leverantörer saml föreslå åtgär­der inom underleverantörsområdet. I arbelsgruppen bör ingå respresen-tanler för departement vars underställda myndigheter och verk svarar för avsevärd upphandling samt för STU, SIND och Induslrifonden.

Erfarenheten visar att möjligheterna alt agera i dessa sammanhang och finna de rätta kanalerna lill stora företag, slalliga myndigheler saml lands­tingskommunala och kommunala organisationer är större på departe­mentsnivån. Den föreslagna gruppens arbete skall inriklas på en inledande insats under den närmaste tväårsperioden. Därefter skall verksamheten prövas med sikte på atl lägga ut ansvaret på befintliga organ.

Arbetsgruppens verksamhet bör inriktas på att

-     i samarbete med statliga myndigheter och verk, organisationer inom landstings- och kommunsektorn samt större industriföretag identifiera projekt som kan bli föremål för offentlig leknikupphandling,

-     i samarbele med slörre industriföretag identifiera möjligheler lill utveck­ling av inhemsk insatsvaruproduktion och stimulera genomförandet av uppslagen,

-     stimulera samordning av upphandlingsarbetet hos skilda organisationer med liknande behov, typ landsting och kommuner,

-     delfinansiera förstudier och teknisk/ekonomiska utredningar kring tek­nikupphandlingsprojekt,

-     delfinansiera ulredningar om möjligheter till ökad inhemsk insalsvaru-produklion och underleverantörsutveckling.

De nu begärda medlen avses utnytQas för delfinansiering av konsultupp­drag och viss uiredningsverksamhei inom upphandlande organisationer och förelag. Arbelsgruppen skall också kunna bedriva ulredningar i egen


 


Prop. 1983/84:135                                                  104

regi. Efter det alt arbetsgruppen har identifierat ett konkret teknikupp­handlings- eller underleverantörsutvecklingsprojekt skall projektet vid be­hov föras vidare till berörda organisationer och företag.

8.3 TEMU-Bolagen

Mitt förslag: De tre nationella utvecklingsbolagen förs organisatoriskt samman till ett bolag. Bolaget tillförs åriigen under budgetåren 1984/85 och 1985/86 1 milj. kr. som stöd till företagels kompetensuppbyggnad. Därefter förutsätts bolaget drivas på kommersiella grunder utan ytterii­gare bidrag.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Syftet med bolagens verksamhet är en inriklning på teknikupphandling med bivillkoret alt upphandlingen skall leda till produkler med en klar internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter avses i första hand vara:

-    att identifiera möjligheler lill leknikupphandling som kan leda fill inter­nationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller Qänster,

-    alt ta inilialiv till alt teknikupphandling kommer till slånd hos myndighe­ter,

-    all handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighel vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamhelen på annat sätt. Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina

resp. kompetensområden.

Som grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aklier anvisat ett investeringsanslag av sammanlagt 15 milj. kr.

Bolagen startade sin verksamhel under år 1981. Bolagen har i dag förutom en gemensam verkställande direktör två anställda handläggare och en assistent.

I ett tidsskede då svensk industris exportförmåga blir allt mer avgörande ulgör TEMU-Bolagen en viktig kompletterande resurs. Genom sina ar­betsformer, inriktning och kompetens bildar bolagen ett komplement lill andra organ, vars verksamheler delvis är inriktade mot samma mål, nämli­gen stärkt teknisk kompetens som ett led i en ökad export av varor och Qänster. Bolagens speciella profil är atl bedriva affärsverksamhet med UtnylQande av leknikupphandlingsformer, och alt i samband härmed kun­na erbjuda en kvalificerad arbetsinsats för initierande, projektledande och koordinerande uppgifter. Härvidlag kompletterar bolagen de olika organ, såsom t.ex. STU, Induslrifonden och Exportrådet, vilkas insatser primärt avser finansiellt slöd och/eller specifika arbelsslödinsatser av temporär natur.

Erfarenheterna från TEMU-Bolagens verksamhel visar klarl på ett be­hov av den kompletterande kompelens som bolagen erbjuder. I första hand


 


Prop. 1983/84:135                                                  105

UtnytQas denna kompelens nu för alt i samverkan med beställare, industri­förelag och forsknings- och utvecklingsstödjande organ skapa referensob­jekt. De senare är oftast nödvändiga för en framgångsrik marknadsföring på en internationell marknad. Referensobjekten avser nu lill övervägande del hårdvarudominerade system men kan också avse Qänster, speciellt då samordnade konsultinsatser. I det senare avseendet har t. ex. ulredningen om export av kommunalt kunnande (SOU 1983:72) pekal på TEMU-Bola­gen som en stödresurs.

Framgångsrik export kräver allt oftare resurser för leverans av komp­letta system snarare än enskilda komponenler. I ökad utsträckning krävs också alt den exporterade produkten anpassas till lokala krav och dessul­om alt lokala resurser utnytQas för del av leveransen. Större företag har oftast erfarenhel av och egna resurser för ett sådant arbetssätt, som inne­bär en form av teknikupphandling. För små och medelstora förelag där­emot kan dessa krav från exportmarknaden innebära väsentliga hinder. I det sammanhanget kan TEMU-Bolagens arbetsform och kompetens kom­ ma att utgöra ett betydelsefullt resurstillskott.

Bolagen har nu varit i drifl under ell par år och del kan konslaleras alt del har inneburit belydande administrativa olägenheter atl med en så lilen personalstyrka ha verksamheten uppdelad på tre bolag.

Vid bildandel av bolagen tillfördes 5 milj. kr. till varje bolag. Avsiklen har varil alt bolagen skall bedriva sin verksamhel med hjälp av avkastning­en på detta kapital. Det har emellertid visat sig aU bolagels ekonomiska ramar blivit alllför begränsade för alt bolagen skall kunna fungera på det sätt som avsågs. Jag har mol denna bakgrund funnit del angeläget atl sammanföra verksamhelen i ett bolag och tillföra resurser för atl säkerstäl­la den fortsatta kompeiensuppbyggnaden.

8.4 Vissa övriga frågor

Enskild leknikupphandling, dvs. teknikupphandling mellan två förelag, förekommer i ökande omfattning och sker till stor del ulan statlig inbland­ning. STU har slött en del enstaka projekt av den här typen men STU:s stöd på det här området är begränsat. Industrifonden arbetar mera aktivt med att få igång sådana projekl och fonden har också slött flera leknikupp­handlingsprojekt mellan företag sedan fondens verksamhet kom igång vid årsskiftet 1979-1980. Detta arbele bör kunna vidareulvecklas och ges ökad omfattning vilket jag avser att närmare gå in på vid behandlingen av fondens verksamhet.

Induslrifonden stöder också ett projekl som syftar till atl utveckla och höja kompetensen hos bilindustrins underieverantörer. Projektet är eU intressant exempel på leknikupphandling med inriktning på att utveckla underleverantörsrelationer. Jag bedömer all här finns möjligheler alt gå vidare och genom stöd av den här typen höja kompetensen även hos


 


Prop. 1983/84:135                                                  106

underleverantörerna inom andra branscher. Jag återkommer även till detta vid min behandling av industrifondens verksamhel.

Offentlig teknikupphandling som en metod att underiätta civil produk­tion i den svenska försvarsindustrin har övervägts av försvarsinduslrikom­miiién och presenleras i ett betänkande (Ds I 1983:1) Civil produktion i försvarsindustrin genom leknikupphandling. Belänkandet har remissbe­handlats.

Kommillén konstaterar inledningsvis atl denna fråga inte kan behandlas isolerat utan bör ingå i den slörre frågeställningen om man genom offentlig leknikupphandling kan åsladkomma en lönsam leknisk ulveckling, dvs. alt offentlig leknikupphandling används som ett medel i en allmänt induslriul-vecklande politik.

Kommillén menar att grunden för all leknikupphandling är fillgång lill behovsprognoser och framlidsplaner. I dagslägel finns sådana endast i myckel begränsad omfallning och är dessulom spridda på flera olika sek­torer och myndigheter. För all stimulera till ökad offenfiig teknikupphand­ling, anser kommillén all åtgärder bör vidtas för atl förbättra statliga, landstingskommunala och primärkommunala myndigheters långsikliga planering inom breda samhällsseklorer. Möjligheter alt få stöd från organ som har särskild kompetens i teknikupphandling bör ökas. Kommittén föreslår planeringskonferenser med deltagande av berörda myndigheter m.fl. som en inledande metod för alt klarlägga behoven av och möjligheter­na till teknisk utveckling inom olika samhällssektorer. Planeringskonferen­ser skulle vara ett första steg som bör efterföljas av ett mer organiserat och regelbundet framtidsplanerande. Kommittén föreslår att detta skulle ske genom alt berörda organ bildar ett gemensamt planerings- och sludieorgan.

Jag delar kommitléns syn alt civil offentlig teknikupphandling som indu-stripolifiskt medel ej kan isoleras till frågan om försvarsindustrins omställ­ning lill ökad civil produktion. Kommitténs förslag alt förbättra kunska­perna om framtida behov inom den offenlliga sekiorn för atl främja offenl­lig civil leknikupphandling genom bl.a. planeringskonferenser, finner jag intressanta. Jag kommer atl låta den speciella arbetsgrupp inom industride­partementet som skall syssla med teknikupphandlingsfrågor arbeta vidare med detta förslag och därvid överväga olika möjligheler att systemafisera planeringsverksamheten.

I fråga om försvarsindustrins möjligheter atl medverka i civil offentlig teknikupphandling konslalerar kommitlén atl försvaret traditionellt har bidragit till en slor del av kostnaderna för ulveckling av beställda pro­dukler vid mililär upphandling. Det är naturligt alt myndigheter vid civil offenllig leknikupphandling ger motsvarande generösa bidrag till finansi­eringen av ulvecklingsarbete för civila ändamål. Kommittén pekar också på möjlighelen alt inrälla ett särskilt investeringskonto dil viss del av försvarsindustriföretagens vinst skulle avsättas och därvid ge skattelind­ring för förelagen. Medlen på detta konto skulle sedan få användas av


 


Prop. 1983/84:135                                                  107

företagen vid medverkan i civil offentlig teknikupphandling. Statens indu­striverk (SIND) anger i sitt remisssvar atl försvarels "generösa bidrag" vid finansieringen av utvecklingsarbete i försvarsindustrin bör vid offentlig leknikupphandling följas av moisvarande generositet från övriga myndig­heter mot hela industrin eller också inle finnas alls. Ett flertal remissinstan­ser, däribland försvarets materielverk (FMV), försvarets forskningsan­stalt (FOA) och förenade fabriksverken (FFV), Sveriges induslriförbund, avstyrker kommitténs förslag om inrättande av särskilda investerings­fonder för civil produklion i försvarsindustrin. De menar att det skulle strida mol tanken på ett fritt näringsliv, om konkurrensvillkoren för indu­stri inriklad på civila produkler och försvarsindustri skulle göras olika. Det skulle dessutom innebära praktiska svårigheter eftersom försvarsindustri inle är ett entydigt och klart avgränsat begrepp.

Jag delar uppfattningen alt försvarsindustriförelagen skall konkurrera om offentliga teknikupphandlingsprojekt på lika villkor med de civilt pro­ducerande företagen och avvisar därför tanken på speciella bidrag vid teknikupphandling lill försvarsindustriförelagen liksom speciella invesle-ringskonton. Försvarsbeställningar har traditionellt ofta haft karaktären av teknikupphandlingsprojekt och detta bör medföra att försvarsindustriföre­lagen har en stor erfarenhet av teknikupphandlingsprojekt. De bör med andra ord kunna hävda sig väl i konkurrensen med civilt producerande företag om offentliga civila leknikupphandlingsprojekt. Den mest väsent­liga åtgärden för alt stimulera till leknikupphandling genlemol såväl civila företag som försvarsindustriföretag är att myndigheter m.fl. gemensamt överväger metoder för alt utarbeta prognoser och framlidsplaner inom områden där sammanfallande intressen finns.

9   Industrifonden

Genom det slöd som lämnas av slyrelsen för teknisk ulveckling (STU) till teknisk forskning och utveckling söker staten bidra till atl bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. I många fall, särskilt för störte projekt, gäller emellertid alt belydande lekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där stöd från STU kan komma ifråga. För att möjliggöra statligt stöd även i detta senare utvecklingsskede inrällades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete - Industri­fonden (prop. 1978/79:123 bil. 1, NU 59, rskr 415).

Fonden har till ändamål all genom slöd enligl förordningen (1979:630) om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (omtryckt 1980:470, ändrad 1983:174) slödja utveckling av nya produkter, processer och system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fon­dens slöd utgår i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, i form


 


Prop. 1983/84:135                                                  108

av bidrag i utbyte mot royally på en framtida försäljning eller i form av projeklförsäkring, dvs. ett åtagande att mot särskild avgift i efterhand betala en del av projektkostnaderna vid misslyckande. Den sistnämnda stödformen har införts på försök under budgetåren 1982/83 och 1983/84. Fonden skall på begäran av regeringen avge ytlranden i andra ärenden rörande statligt stöd lill induslrielll utvecklingsarbete. Fonden skall vidare la emol ansökningar om stöd enligt förordningen (1981:923) om stöd ge­nom Fonden för svensknorskl industriellt samarbete och bereda ärenden åt denna fond Qfr prop. 1980/81:189).

Budgetåret 1979/80 anvisades ett grundkapital av 300 milj. kr. för Indu­strifondens verksamhet. Under perioden 1981/82 - 1983/84 har därefter fonden tillförts ytterligare 450 milj. kr. fördelade med 150 milj. kr. per budgetår.

Enligt riksdagens bemyndigande (prop. 1980/81:151, NU 55, rskr 303) har regeringen till Induslrifonden överiåtil statens roll som part i avtalen den 6 juli 1979 och den 25 februari 1980 mellan Svenska staten och Volvo Flygmolor AB om lån för civila flygmolorprojekt.

Mitt förslag: Sammanlagt 600 milj. kr. anvisas till Industrifondens verk­samhet för perioden 1984/85 - 1986/87. Härav bör 200 milj. kr. avsäUas för budgetåret 1984/85.

Den försöks visa tillämpningen av utfästelse om slöd, s.k. projektför­säkring, föreslås få tillämpas tills vidare även efter utgången av budgel­året 1983/84. Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till den fortsatta användningen av denna stödform.

Industrifonden

Industrifonden har under de fyra budgetåren 1979/80 - 1982/83 mottagit ca 400 förfrågningar och förslag om medverkan i projekt. Härav har ca 240 lett till egentliga ansökningar om stöd. Av dessa har hittills 180 föranlett utredning och granskning som i vissa fall varit summarisk. Ca 90 ärenden har granskats i detalj. Beslut atl bevilja slöd har fattats i 70 ärenden. De sammanlagda åtagandena om stöd uppgick vid ulgången av budgelårel 1982/83 lill 765 milj. kr.

Under budgelårel 1982/83 beslutade Industrifonden om stöd lill Qugota-let olika nya projekt. I följande sammanställning redovisas kortfattat några av dessa.


 


Prop. 1983/84:135


109


 


Företag; Projekttitel


Stödbelopp (milj. kr.)


Beskrivning av projektets syfte


 


3,5

ALFA-LAVAL AGRI INTERNATIONAL Membranfiltrerings-metoder

25.0

ALFASTAR Multithermprocessen

7,4

ATLET

Automatiskt styrda lagertruckar

10,0

BOFORS

NOBELPHARMA

Käkimplantat

KANTHALCASTING         7,5

Precisionsgjutning

KONSTRUKTIONS-         6,6

BAKELIT

Kontaktskenesystem

LUXOR ELECTRONICS      7.75 Bärfrekvenssystem


Alfa-Laval har hundraårig tradition när det gäller insamling, förvaring och be­handling av mjölk. Som ytterligare steg i utvecklingsprocessen arbetar Alfa-La­val med nya gårdsmetoder för rationell behandling av mjölk, såsom ultrafiltre-ring och omvänd osmos.

Alfastar AB, som ägs av Alfa-Laval och Åkerlund & Rausing, har fån ett lån för att utveckla en mikrovågsbaserad pro­cess för sterilisering eller pastörisering av matvaror. Metoden är mycket skon­sam så att smak och arom bevaras myc­ket bättre än med nuvarande metoder.

Atlet AB har fått lån från Industrifon­den för att utveckla automatiska styr­system för lagertruckar. I projektet in­går även utveckling av kompletta lager­system samt uppförande av en demon­stralionsanläggning.

I samarbete med professor P-I Bråne-mark utvecklar och marknadsför AB Bofors Nobelpharma ett unikt och myc­ket avancerat system för käkimplantat för tandlösa patienter. Konstgjorda tandbryggor förankras så väl att de sit­ter livet ut. Med stöd från fonden vi­dareutvecklas nu metoden för att kunna användas för de många patienter som bara förlorat vissa tänder.

Kanthal Casling AB satsar med stöd från Industrifonden på avancerad teknik för gjutning av detaljer till flygmotorer, gasturbiner och överladdningsaggregat. Projektet omfattar såväl allmän teknik­utveckling i en ny pilotanläggning som rent produktinriktad utveckling.

AB Konstruktions-Bakelit utvecklar med stöd från Industrifonden ett öppet kontaktskenesystem för starkström. Systemet, vilket är avsett för kontors-och industrilokaler uppfyller högt ställda krav på flexibilitet.

Luxor Electronics AB är en del av Lux-orkoncernen. Med ett lån från Industri­fonden utvecklar förelaget ett störsä-kert, mikrodatorbaserat system för bär­frekvenssignalering via elnätet eller via andra metalliska förbindelser, t. ex. rör­nät. Företaget medverkar även i byg­gandet av en referensanläggning för att demonstrera systemet i praktiken.


 


Prop. 1983/84:135                                                                110

Företag;                     Stödbelopp     Beskrivning av projektets

Projekttitel                 (milj. kr.)        syfte

SAJO MASKIN               5,5           AB SAJO Maskin utveckaren ny typav

Fleroperationsmaskin                 fleroperationsmaskin   med   avancerat

styrsystem. Förutom utveckling och konstruktion ingår marknadsintroduk­tion och etablerande av referensanlägg­ningar i projektet.

SANDVIK                      7,5          Sandvik AB utvecklar en ny pulverme-

Pulvermetallurgi                          tallurgisk process i syfte att vidga an-

vändningsområdet för sina rörpro­dukter. I projektet ingår även uppföran­det av en produktionsprototyp.

SYDKRAFT/                   7,5           Sydkraft och Simonstorp har mångåriga

SIMONSTORP                               traditioner när det gäller odling av lax

Fisk- och skaldjursodling             resp. signalkräftor. Företagen utvecklar

tillsammans ny teknik för odling av fisk och skaldjur varvid utnyttjas spillvärme från kärnreaktorer.

Projektgenomgången illustrerar relalivi väl den breda spännvidden i fondens engagemang.

En branschvis uppföljning av samtliga projekl med finansiering från Industrifonden visar atl de slörsla beloppen avsatts lill branscher där vårt land har en induslriell tradition och stora exportföretag. De s.k. tillväxtom­rådena är däremoi mera framträdande när det gäller anlalel projekt.

De projekt som stöds av Industrifonden tar i allmänhet ell lill fyra år alt genomföra. Därefter följer i många fall en exploateringsperiod som kan sträcka sig över kanske något decennium. Endasl i få fall har därför de projekl som hittills fåll slöd från Industrifonden kommit så långl alt del är möjligt alt avgöra om de varil framgångsrika. Hittills har två projekt med ett sammanlagl stödbelopp på 16 milj.kr. avslutals och återbetalning på­börjals. Fyra projekl med ett sammanlagt stödbelopp på 12 milj. kr. har avbrutits i förlid med resultat som slödlagaren bedömt som misslyckal.

Industrifonden har hittills tillförts stiftelsekapital om sammanlagt 750 milj. kr. i form av statliga anslag. Därutöver tillgodogör sig fonden räntein­komster dels på ej utbetalade fondmedel dels på utbetalt lånestöd. De sammanlagda ränteintäkterna för perioden 1979/80 - 1982/83 har uppgått lill ca 235 milj. kr. För budgelårel 1983/84 beräknas ränteintäkterna kom­ma att uppgå till ca 70 milj. kr. Återbetalningen av stöd har som lidigare påpekats påbörjats i två fall och utgör således f.n. en obetydlig inkomstkäl­la. Även under budgetåret 1983/84 beräknas återbetalningen få endasl obetydlig omfattning. Det innebär att med avdrag för fondens administrati­va koslnader och med hänsyn fill atl vissa redan givna lånelöflen, enligl fondens bedömning, inte kommer alt behöva infrias, bör stödgivningen 1983/84 kunna nå en omfallning av närmare 300 milj. kr. Delta är någol mindre än under budgetåret 1982/83. Enligt fondens uppfattning kommer


 


Prop. 1983/84:135                                                                111

alltså allt tillgängligl stödutrymme att vara lanspråktagel vid utgången av budgetåret 1983/84.

Med hänsyn lill penningvärdesuiveckling m. m. anser Induslrifonden atl en fortsatt verksamhet med ungefär den omfattning som gäller för närva­rande innebär att fonden bör ha möjlighet att under kommande år göra stödålaganden med 300-350 milj. kr. per år. För alt möjliggöra kontinuitet i slödverksamheien och i fondens arbele förordar Induslrifonden att stats­makterna i likhet med vad som skedde år 1981 fastlägger en ireårsram för finansiellt lillskoU lill fonden.

De ränteintäkter och återbetalningar av stöd som fonden väntas få under kommande treårsperiod kan i inte obetydlig utsträckning anlas läcka till­kommande stödbehov men blir ändå inte tillräckliga för att medge en fortsatt stödgivning av rimlig omfattning.

Fonden bedömer f.n. situationen enligt följande (milj. kr.):

1984/85    1985/86    1986/87

 

Önskvärd stödvolym

300

320

350     ■

Ränteintäkter

70

90

100

Sannolika återbetalningar

25

40

45

Behov av medelstillskott

205

190

205

För treårsperioden 1984/85 - 1986/87 skulle således för en lolal stöd­givning om 970 milj. kr. erfordras ett medelstillskott till Industrifonden av 600 milj. kr.

Fondens möjligheler alt lämna stöd i form av utfästelse om bidrag (projektförsäkring) är för närvarande begränsade såväl vad gäller antal projekt som vad avser liden för atl tillämpa stödformen. Industrifonden kan av naturliga skäl inle f.n. redovisa närmare erfarenheter av denna stödform men kommer enligt regeringsbeslul att redovisa resultat av för­söksverksamheten i samband med anslagsframställningen rörande budgel­året 1985/86. Fonden vill dock redan nu framhålla att detta alternativ är en betydelsefull komplettering av den övriga slödarsenalen och föreslår atl slöd i form av utfästelse om bidrag får utnytQas även efter utgången av innevarande budgetår.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Syftet med Industrifondens verksamhet är primärt att stärka svensk industris långsiktiga konkurrensförmåga och därmed på sikt ge upphov till invesleringar och sysselsättning. Som fram­går av Industrifondens redogörelse är det ännu för tidigt alt göra en bedömning av projektulfallet. En utvärdering av fondens insatser kompli­ceras vidare av att de projekt som fonden medverkar i ofta är komplext integrerade i störte syslem. Svårigheterna atl därutöver ange effekterna av fondens slöd i företagen i form av invesleringar och sysselsättning är uppenbara. I slutet av näsla treårsperiod bör dock förutsättningar föreligga för en ordentlig utvärdering av fondens verksamhet.


 


Prop. 1983/84:135                                                  112

Jag har tagit del av den översiktliga effeklanalys som fonden på basis av hittillsvarande erfarenheter ändå gjort och jag har därutöver kunnat notera många positiva vittnesbörd från industrin. Jag finner fog för slutsatsen att Induslrifonden har kommil alt spela en icke oväsentlig roll i det industriella förnyelsearbetet.

Del finns knappast någon institution, offenllig eller privat, som i egentlig mening konkurterar med Industrifonden som extern finansiär av slörre industriella utvecklingsprojekt med hög leknisk och kommersiell risk där projektprövningen är kommersiellt inriktad men ulan krav på hög företags­ekonomisk avkastning för egen del.

Det enda alternativet lill Industrifondens finansiering lorde enligt fon­dens egen bedömning i de flesta fall ha varit en helt företagsintern finansie­ring. Förhållandena torde härvidlag ha förbättrats jämfört med den situa­tion som rådde 1979 vid Industrifondens tillkomst. Lönsamheten i vikfiga delar av svensk exportindustri är nu på väg uppåt. Även andra problem som 1979 föranledde beslutet om Industrifonden är idag inte lika svåra. Riskkapitalmarknaden har förbättrats avsevärt under senare år, ränlenivån och energipriserna har stabiliserats och utvecklingen av ett nytt militär­flygplan har påbörjats. Andra problem för svensk industri kvarstår emel­lertid, särskill det låga kapacitetsutnylQandel och de låga investeringarna.

Erfarenheterna från hittillsvarande verksamhel visar atl Industrifondens roll som finansieringsinstitut endasl undantagsvis har varit den väsentli­gaste när det gällt att påverka företags projektbeslul. I del helt övervä­gande antalet fall har Industrifondens roll som riskpartner varit den cen­trala. Också den projektanalys och projektvärdering som fonden bidragit med och den rådgivning av oberoende experter som har erbjudils har ofta spelat en överraskande stor roll. Industrifondens medverkan har i flera fall också möjliggjort samarbele mellan olika företag.

Enligt min bedömning bör Industrifonden även fortsätlningsvis kunna spela en väsenllig roll som en kritisk och oberoende projektpartner lill induslrin. Detta kräver dock att ytterligare medel tillförs fonden. Även om finansiering inte är huvudsyftet med verksamhelen är de egna tillgångarna en nödvändig förutsättning för att Industrifonden som fristående stiftelse skall kunna manifestera sin tro på ell riskfyllt utvecklingsprojekt genom atl gä in och dela risken med det förelag som har ställt förslaget.

Huvudinriktningen av Industrifondens verksamhet bör även fortsätt­ningsvis vara atl genom stöd till större utvecklingsprojekt möjliggöra öka­de utvecklingsinsatser inom industrin. I det följande kommer jag att fram­hålla några arbelsformer som fonden i ökad utsträckning bör pröva.

Industrifonden har som tidigare framhållits stött flera teknikupphand­lingsprojekt mellan förelag sedan verksamheten kom igång vid årsskiftet 1979—1980. Induslrifonden gör vid denna typ av projekl en bedömning av de risker som de involverade parterna lar och vad de maximalt kan förlora vid misslyckande.


 


Prop. 1983/84:135                                                  113

Ett bra exempel på ett sådant projekt är SSAB Svenskt Stål AB beställ­ning av en helautomatisk fläckhyvlingsanläggning för stälämnen från Cen-tro-Maskin Göteborg AB. Industrifondens slöd på drygl 6 milj. kr. gick i della fall lill köparen (SSAB) men del normala är alt säljaren/ uivecklaren får fondens slöd. Projektet löste ett svårt arbetsmiljöproblem för bestäl­laren och utgör en värdefull referensanläggning för leverantören. Liknande anläggningar har senare sålts till bl. a. Japan och Danmark. Projektet är nu avslutat för Industrifondens del och lånet inkl. ränla har återbetalats.

Denna typ av projekl är tilltalande ur flera synpunkter. Den ger sålunda

-    garanterad avsättning för den utvecklade produkten om utvecklingsar­betet lyckas,

-    en myckel klar risksilualion, dvs del är läll atl avgöra om projeklel misslyckas eller lyckas,

-    konkreta projekt, dvs. del är lätt all avgöra fondens roll (kontakt med både köpare och säljare).

Induslrifonden bör mol denna bakgrund prioritera leknikupphandlings­projekt av den här typen. Erfarenheten visar emellertid au det är relativt svårt att finna färdiga projekt där företagen är intresserade av statligl stöd. En ökad andel av denna projekllyp kräver därför att fonden på eget initiativ letar upp potentiella projekl och aklivi verkar för att få dessa lill stånd. Fondens hittillsvarande erfarenheter visar också att de projekt som är resultatet av fondens uppsökande verksamhet oftast är de mest intres­santa.

Även om fondens insalser företrädesvis bör inriktas på projekt där den beställande parlen är ett förelag, är fonden oförhindrad atl slödja även offenllig teknikupphandling.

Ulveckling av bilindustrins svenska underleverantörer är ett annat exempel på hur Industrifonden kan medverka till ulveckling av svensk industri. Det är ett stort projekt där fonden samarbelar med svensk bilin­dustri. Fonden stöder underleverantörerna med lån för typarbeten och framtagning av verktyg saml finansierar mer långsiktigt utvecklingsarbete hos dessa företag. Syftet är att höja kompetensen och stärka konkurrens­kraften hos de svenska underleverantörerna gentemot deras ulländska konkurrenter. Genom dessa insatser kan underleverantörsförelagen ul­vecklas från rena legoföretag till produklulvecklande företag med möjlig­heter att leverera även lill utländska bilindustrier. Del är emellertid viktigl alt i delta sammanhang notera atl även om de slalliga insalserna kan stimulera och underiälia en sådan process, ligger del avgörande inflytandet på om en omställning skall komma till stånd hos induslrin själv. Det måsle finnas dels en vilja lill förändring hos legoföretagel, dels en beredskap hos det större beställarföretaget atl gå in med egna resurser och driva på denna ulveckling. Det är min förhoppning all en sådan ulveckling skall komma lill slånd inom flera branscher, även ulanför bilindustrin. Fonden bör aktivt verka för deUa. Jag vill här också erinra om den av mig tidigare 8    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  114

förordade särskilda arbetsgruppen inom industridepartementet för stöd lill leknikupphandling och underieverantörsulveckling som i detta samman­hang kommer atl få en viklig funktion.

Jag kommer senare i ett särskilt avsnitt atl redovisa förslag av data- och elektronikkommitlén (DEK) lill särskilda insatser för att främja spridning­en av olika former av datorstyrd produktion inom verkstadsindustrin. DEK:s utredningsarbete visar atl svensk verkstadsindustri ligger långl framme internationellt sell vad gäller användning av datateknik i produk­tionen.

För att kunna utnylQa den potential som enskilda dalatekniska utrust­ningar erbjuder, är det emellertid viktigt alt de olika maskinerna kan integreras i väl organiserade maskinsystem som medger korta omsläll­ningstider och därmed skapar ekonomiska förutsättningar för produktion i korta serier. S.k. flexibla tillverkningssystem (FMS) innebär att både bearbetning och materialtransporl sker mer eller mindre automatiskt sam­tidigt som del är möjligt atl snabbi och enkelt göra omslällningar.

DEK:s undersökningar visar att hittills är det bara de slörsla förelagen som investerat i FMS. Det är inle heller förvånande eftersom det gäller atl upphandla många olika maskiner som var för sig är komplicerade med kringulrustning av olika slag och som dessutom måsle samordnas lill ett system som är direkt anpassat efter det aktuella företagets behov.

Svensk industri bör ha goda förutsättningar för att ulveckla konkurrens­kraftiga FMS i betydligt slörre utsträckning än vad som nu sker. För att påskynda en sådan utveckling är del angeläget all ell anlal referensanlägg­ningar kommer lill stånd.

Enligl vad jag erfar beräknar fonden, atl inom en antagen stödvolym på 300 milj. kr. för budgetåret 1984/85, minst 10 milj. kr. kommer all avse stöd till utvecklingsprojekt och referensanläggningar inom området flexibla till­verkningssystem. Fonden bör härvid ge företräde åt projekl

-     som syftar till relativt generella syslem vilka utan alltför stora modifika­tioner kan installeras hos flera olika företag,

-     som inbegriper flera olika tillämpningar; skärande bearbetning, plåt-bearbetning, montering etc,

-     som syftar till införande av flexibla tillverkningssystem i förelag som inte har någon tidigare FMS-erfarenhet.

DEK föreslår atl slödel lill denna verksamhet förenas med särskill generösa villkor för atl säkerställa att projekten kommer lill slånd.

Del är vikligl all komma ihåg att själva investeringskostnaden många gånger är relativt lilen i jämförelse med de kostnader som kan drabba företaget genom störningar i produktionen om den akluella anläggningen inle fungerar som den ska. Ett beslut från förelagels sida alt göra en investering av den här typen kan således bara lill en del påverkas genom de finansiella villkoren. Del är emellertid enligl min uppfallning angeläget all stimulera en snabb spridning av flexibla tillverkningssystem inom svensk


 


Prop. 1983/84:135                                                  115

industri. Statens uppgift i sammanhanget är atl genom begränsade insalser säkerställa att ett anlal investeringar i flexibla tillverkningssystem kommer lill slånd, vilka kan Qäna som referensanläggningar och demonstrations­system och därmed bidra till att sprida kunskap om denna teknik. Industri­fonden lorde kunna bidra till att stimulera en sådan utveckling. Jag delar DEK:s uppfattning all del är angelägel atl slödvillkoren ges en sådan utformning all erforderlig hänsyn tas till involverade risker och alt stöd­möjligheterna blir så attraktiva alt investeringar i flexibla tillverkningssys­tem kommer igång utan onödig fördröjning. Jag anser emellertid inte att särskilda bestämmelser för fondens stöd till denna lyp av projekl är erfor­derliga. Industrifonden har idag stor frihet all avpassa stödvillkoren efter projektets karakiär och de inblandade parternas finansiella situation. Fon­den skall emellertid ha kommersiella utgångspunkter vid sin bedömning av FMS-projekt liksom för andra projekt.

Vad slutligen gäller förslaget att möjlighelen för fonden atl ge s.k. projektförsäkring skall tills vidare fortsätta, vill jag erinra om att fonden den 1 september 1984 skall redovisa erfarenhelerna av den tvååriga för­söksverksamheten. Åtminstone intill denna redovisning gjorts och släll­ning lagits till denna, bör verksamheten få fortsätta. Mitt förslag innebär att riksdagen överlåter ål regeringen att på grundval av de redovisade erfarenhelerna la slällning till stödformens fortsatta användning.

10   Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag

Mitt förslag: Ett syslem med forskningsbidrag till teknikbaserade före­tag införs. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma syste­met, varvid en strävan skall vara att så långt del är möjligt ge det en generell ulformning. Följande utgångspunkter bör iakttas när systemet utformas.

-     För budgelårel 1984/85 avsätts 20 milj. kr. för ändamålet. Systemet utformas så atl dess omfattning begränsas av detta belopp. För treårsperioden 1984/85-1986/87 fastställs en ram om 62,5 milj. kr. för ändamålel.

-     Bidrag lämnas i första hand till företag vars verksamhet i hög grad beror på den tekniska kompetens som finns i företaget. Bidrag läm­nas inte lill börsnoterade företag eller företag som ingår i en börsno­terad koncern. Bidrag lämnas inle heller till företag med fler än 500 anslällda eller lill företag som ingår i koncern med fler än 500 anställ­da.

-     Lönekoslnaderna för personal som till minst 25% av arbetstiden arbetar med forskning och utveckling (FoU), skall utgöra basen för beräkningen av underlaget för ell förelags interna FoU-kostnader.

-     Högsla bidragsbelopp skall vara tio basbelopp per år (f.n. ca 200000 kr.).


 


Prop. 1983/84:135                                                  116

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Salsning på forskning och utvecklings­arbete innebär slora risker och evenluell avkastning försl på längre sikt. Det är ändå en nödvändig salsning om svensk indusfri skall kunna bibehål­la och helst även förslärka sin konkurrenskraft. Särskill för unga leknikba­serade förelag i ett uppbyggnadsskede och med en snabb expansion av verksamhelen blir de finansiella påfrestningarna ofta stora. Jag har därför bedömt del angeläget alt underiätta för dessa företag att komma igång med och snabbi bygga upp en egen forsknings- och utvecklingsverksamhel. Ett syslem med statligt stöd lill sådan verksamhet är därför motiverat.

Kraven på ett sådanl stödsystem är att del skall vara enkelt atl admini­strera, förstå och tillämpa saml stimulera till ökade FoU-insatser och till höjd teknisk nivå. Vidare bör del i så stor utsträckning som möjligl vara generellt verkande inom ramen för den målgrupp stödet riktar sig till.

För alt tidsperioden mellan FoU-insats och mottagandet av stödet skall minskas och för alt slödet inle skall kopplas till förelagels akluella skattesi­tuation bör det utformas som ett bidrag och inte som ett skatteavdrag.

Jag bedömer atl 20 milj. kr. bör anvisas budgetåret 1984/85 för del nya bidragssystemet. Delta belopp bör bli styrande när det gäller omfattningen av bidragssystemet. Det innebär alt beloppel inte får överskridas. Jag förordar vidare atl en bdoppsram för budgetåren 1985/86 och 1986/87 nu faslställs. Jag beräknar medelsbehovel för dessa två budgelår lill 42,5 milj. kr.

Eftersom ett belopp som inte får överskridas står lill förfogande för stödsystemet, måste antalet företag som skall omfattas av systemet be­gränsas. För atl ge systemet största möjliga effekl, bör slöd i första hand lämnas till leknikbaserade förelag, ds. företag vars verksamhet i hög grad beror på den tekniska kompetens som finns i företaget. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att ge STU och SIND i uppdrag att gemensamt och efler samråd med företrädare för företagen utarbeta förslag till hur syste­met närmare bör utformas. Därvid bör särskilt övervägas hur målgruppen skall avgränsas. Det bör ankomma på regeringen att därefter besluta om bidragssystemels utformning. Jag avser alt därvid också återkomma fill regeringen med förslag om vilken myndighel som skall administrera stö­det. Jag vill redan nu ange en avgränsning av målgruppen. Eftersom de börsnoterade företagen bör ha tillräckligt goda möjligheler att utan direkl statligt stöd av detta slag genomföra forsknings- och ulvecklingsinsalser bör de uteslutas. Av samma skäl bör också övriga företag med fler än 500 anställda ligga utanför systemet. Till skillnad från de flesta övriga statliga småföretagsinsatser bör dock även företag med mellan 200 och 500 anställ­da omfattas av verksamheten, eftersom jag bedömer atl del inom den gruppen finns företag som genom ett forskningsbidrag kan påverkas att öka sina FoU-insatser.

En utgångspunkt för den lekniska utformningen av bidragssystemet bör vara att lönekoslnaderna för personal som till minsl 25% av arbetstiden


 


Prop. 1983/84:135                                                  117

arbelar med FoU skall utgöra bas för bidragsberäkningen. Del bör närmare övervägas om även koslnader för förvärv av FoU-resullat och bidrag till FoU-arbete skall kunna inräknas i basen för bidragsberäkningen.

Bidragsberäkningen bör av prakliska skäl avse kalenderår. Jag räknar sålunda med all del belopp som anvisas för budgetåret 1984/85 skall avse bidrag för kalenderåret 1984.

11    Statens industriverk

11.1 Inledning

11.1.1  Uppgifter i stort och organisation

Slatens industriverk (SIND) inrättades år 1973 som central myndighet för industri-, energi- och mineralpoliliska frågor (prop. 1973:41, NU 54, rskr 225). Under år 1983 genomfördes en omorganisafion av SIND på grundval av riksdagens beslui (prop. 1982/82:113, NU 39, rskr 376).

Efter omorganisationen är industriverket central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri och hantverk samt det regionalpoliliska stödet till näringslivel. Verket kan även ta upp frågor som inte direkt hänför sig lill nämnda näringar men ändå är av betydelse för dessa från induslripoli­lisk synpunkl.

SIND utövar slalens huvudmannaansvar för den regionala utvecklings­fonden i varje län och svarar för service till fonderna i frågor med anknyt­ning till slalens näringspolitik.

Huvuduppgifterna för industriverket är alt främja induslrins omvandling och tillväxt genom utredningsverksamhet, industripolitiskt stöd och före­tagsutvecklande insatser samt att bidra till en balanserad regional utveck­ling genom regionalpolitiskt finansiellt stöd och särskilda insalser i anslut­ning härlill.

När det gäller uppgifterna i fråga om induslriell omvandling och tillväxt skall SIND

-     göra problemidenlifierande utredningar och avge ytlranden i induslripo­litiska frågor saml följa den inlernalionella utvecklingen på det industri­ella områdel,

-     handlägga ärenden om finansiellt slöd för atl främja industri och hant­verk om del inte ankommer på annan myndighel eller på regional utvecklingsfond,

-     insamla, bearbeta och sprida kunskaper och erfarenheter i lekniska, adminislrativa, kommersiella och ekonomiska frågor av betydelse för ulvecklingen inom näringslivet,

-     lämna stöd lill kursverksamhet eller på annal sätt främja ulbiidning som syftar till förelagsutveckling,

-     initiera och verka för samordning av statliga induslripolitiska slöd- och


 


Prop. 1983/84:135                                                  118

utvecklingsinsatser och på särskilda uppdrag samordna sådana insatser inom specifika områden,

-     medverka vid genomförandet av olika industripolitiska åtgärder, t.ex. överläggningar kring behov av strukturella förändringar, ralionalise­ringsinsatser, utbildningsprogram och exporlfrämjande insatser,

-     fortlöpande följa upp och bedöma effekterna av verkels insalser för industriell omvandling och tillväxt.

Beträffande uppgifterna i fråga om regional utveckling skall SIND

-     handlägga ärenden om regionalpoliliskt stöd till näringslivel,

-     svara för information och rådgivning lill förelag om regionalpolitiskt slöd, svara för lokaliseringssamråd med företag inom den privata Qänste- och servicesektorn samt i övrigt lämna råd och upplysningarom näringslivets lokalisering,

-     främja sysselsättningen i de regionalpolitiska stödområdena genom sär­skilda insatser och projekl riklade lill näringslivel,

-     följa och analysera den regionala ulvecklingen och svara för utredningar i regionalpoliliska frågor.

SIND handlägger dessulom vissa ärenden om investeringsfonder och arbetsmiljöfonder.

Industriverket skall svara för medelsförvallning och personaladministra­tion samt lämna det bilräde i övrigl som behövs för verksamheten för nämnden för hemslöjdsfrågor och sprängämnesinspektionen.

Inom energiområdet svarar SIND som sektoransvarig myndighet för industrins energianvändning, bl. a. för utredningar rörande industrins ener­gianvändning samt rådgivning till små och medelstora företag i frågor rörande energihushållning.

SIND får ulföra uppdrag för annan. För uppdrag åt annan än regeringen skall ersättning las ut.

Vid avgörandet av ärenden som gäller slalligt stöd till enskilda företag skall industriverket beakta Sveriges internationella förpliktelser.

Industriverkets verksamhet är indelal i huvudprogrammen Utrednings­verksamhet, Induslriell omvandling och lillväxl. Regional utveckling och Småföretagsutveckling.

Vid utformningen av den nya organisationen har programstrukturen i huvudsak följts och gett följande enhetsindelning för industriverket:

enhet 1     utredningsenheten

enhet 2     enheten för industriell omvandling och tillväxt

enhel 3      enheten för regional ulveckling och finansiellt slöd

enhel 4      enhelen för småföretagsutveckling

Det finns dessulom vid SIND en adminislraliv byrå (enhel 5) och ell planerings-, samordnings- och informaiionssekrelarial.


 


Prop. 1983/84:135                                                  119

11.1.2 Treårsprogram för statens industriverk

Mitt förslag: För alt ge SIND bättre planeringsmöjligheter för treårspe­rioden bör riksdagen utöver att anvisa anslag för budgelåret 1984/85 också fastställa en ram för vissa anslag för verksamheten under budget­åren 1985/86 och 1986/87. Jag förordar atl ramen för sistnämnda två budgetår faslställs lill 448 milj. kr. Ramen bör omfatta verkets förvalt­ningskostnader saml den övriga verksamhet som bedrivs inom pro­grammen utredningsverksamhet, induslriell tillväxt och omvandling samt småföretagsutveckling med undantag för den verksamhet som föreslås bekostas från följande anslag för budgelårel 1984/85:

-     B 10. Induslripolitiska åtgärder för lekoindustrin

-     B 11. Koslnader för räntebefrielse vid särskilda slruklurgaranlier

för textil- och konfeklionsindustrierna

-     B 14. Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem

-     B 15. Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling

-     B 17. Åtgärdei" för atl främja industridesign

-     B 18. Täckande av föriusler vid viss garantigivning, m.m.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Frågan om programindelning vid SIND behandlades i propositionen 1982/83:113 om verksamhelen vid slalens industriverk, m. m. Riksdagen godkände därvid den programindelning som jag nyss redogjorde för (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376). I det sam­manhanget behandlades också frågan om programbudgetering skulle infö­ras för SIND, Jag anförde i nämnda proposition alt jag av främsMvå skäl ansåg alt frågan om någon form av programbudgetering borde övervägas närmare. För del första försvårar den nuvarande mångfalden av anslag inom SIND;s verksamhetsområde en önskvärd överblick och prioritering. För det andra skulle programbudgetering göra del möjligl för SIND alt använda sina resurser mera flexibelt. Med lanke bl. a. på vissa anslagstek­niska problem krävdes dock ytterligare beredning innan förslag kunde läggas fram.

Mitl förslag innebär att SIND:s verksamhet under treårsperioden 1984/85 - 1986/87 beskrivs och preciseras med en indelning i de fastställda huvudprogrammen

—       utredningsverksamhet

-     induslriell omvandling och lillväxl

-     regional utveckling

—       småföretagsutveckling.

Mofiven för den fastlagda indelningen i huvudprogram redovisades i prop. 1982/83: 113. Jag kommenterar därtor inte programindelningen när­mare.

Det bör noteras alt programindelningen inte helt stämmer överens med SIND:s organisatoriska indelning.


 


Prop. 1983/84:135


120


Anslagstekniskt genomförs inte någon programbudgetering annat än i begränsad omfattning. Sambandet mellan program och anslag framgår av följande tablå.


Huvudprogram    Anslag 1983/84


Anslag 1984/85


 


Program 1 utrednings­verksamhet

Program 2 industriell omvandling och tillväxt

Program 3 regional utveck­ling

Program 4 småföretags­utveckling


Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

Del av B I. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

B 2. Statsbidrag till nedläggningshotade före­tag

B   5. Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilän m. m.

B   7. Branschfrämjande åtgärder

B   8. Branschfrämjande åtgärder för tekoin­dustrin

B   9. Kostnader för räntebefrielse vid struk­turgarantier till företag inom vissa indu­stribranscher

B 10. Täckande av förluster pä grund av struk­turgarantier till företag inom vissa indu­stribranscher

Bli. Kostnader för räntebefrielse vid särskil­da strukturgarantier för textil- och kon­fektionsindustrierna

B 20. Lån till investeringar inom manuell glas­industri

B 21. Kostnader för räntebefrielse vid särskil­da strukturgarantier för manuell glasin­dustri

B 22. Räntestöd till Tillväxtinvestbolag

B 23. Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för län till Tillväxtin­vestbolag m. m.

B 24. Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader C 1. Regionalpolitiskt stöd:

Bidragsverksamhet C 2. Regionalpolitiskt stöd:

Lokaliseringslån

Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

B   3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder

B   4. Täckande av förluster i anledning av ga­rantigivning hos regionala utvecklings­fonder

B 12. Bidrag till företagsinriktad fortbildning


Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet

Del av B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

B 10. Industripolitiska ätgärder för te­koindustrin

Bil. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- pch konfektionsindustrier­na

B 13. Branschfrämjande åtgärder

B 14. Stimulans till spridning av flex­ibla tillverkningssystem

B 15. Åtgärder för havsinduslriell kom-petetjsutveckling

B 18. Täckande av förluster vid viss garantigivning m. m.

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader C I. Regionalpolitiskt stöd:

Bidragsverksamhet C 2. Regionalpolitiskt stöd: Vissa

lokaliseringsbidrag m. m. C 3. Regionalpolitiskt stöd:

Lokaliseringslän

Del av B 1. Statens industriverk:

Förvaltningskostnader B 16. Småföretagsutveckling B 17. Åtgärder för att främja industri­design


Jag anger i det följande under resp. program de beräknade koslnaderna för programmet under budgelåret 1984/85. Därvid anges för riksdagens informalion en uppskattning av hur förvaltningskostnaderna kan komma att fördelas mellan programmen.


 


Prop. 1983/84:135                                                  121

Genom en ram för vissa anslag under budgetåren 1985/86 och 1986/87 kan SIND göra en bedömning i stort om den berörda verksamhetens omfattning under hela treårsperioden. Delta bör underlätta verksamhets­planeringen. Jag avser dock att ålerkomma till frågan om den närmare fördelningen av beloppel på de olika anslagen vid min anmälan till budget­propositionerna för åren 1985 och 1986. Somjag närmare utvecklar strax (avsnitt 11.4) är jag inle beredd all nu förorda alt en flerårsram faslställs för programmet Regional utveckling. Vidare anserjag del lämpligl att för vissa verksamheler av projektkaraktär redan nu anvisa medel för hela treårspe­rioden, och på sä sätt ge underiag för planering av verksamhelen under perioden. Del gäller verksamheterna med stimulans lill spridning av flex­ibla tillverkningssystem (avsnitt 11.3.4), havsinduslriell kompetensutveck­ling (avsnitt 11.3.5) och industridesign (avsnill 11.5.8). Även verksamhe­len med industripolitiska åtgärder för tekoindustrin bör ligga utanför flerårsramen. Jag har senasl behandlal dessa ålgärder i 1984 års budgetpro­posifion (prop. 1983/84:100 bil. 14 s.34-38). Slutligen bör anslag för för­iusltäckning av vissa lånegarantier m. m. ligga utanför flerårsramen, efter­som omfattningen av garantigivningen i stället styrs av särskilda ramar.

En sammanfattning av vad som föreslås i fråga om anslag till industriver­kets verksamhet görs i följande tablå:


 


Prop. 1983/84:135


122


Sammanfattning av förslag avseende anslag till SIND:s verksamhet

 

 

Huvudprogram

Anslag 1984/85

Förslag (milj. kr.)

 

 

1984/85

Omfattas av ireårsram

 

 

 

 

 

på 448 milj. kr.

Program 1

Delav

B 1. Statens industriverk:

(11,0)

X

utrednings-

 

 

Förvaltningskostnader

 

 

verksamhet

B

12.

Statens industriverk: Utredningsverksamhet

4,5

X

Program 2

Dela\

B 1,  Statens industriverk:

(12,9)

X

induslriell

 

 

Förvaltningskostnader

 

 

omvandling

B

10.

Industripolitiska ätgärder

-|

 

och tillväxt

 

 

för tekoindustrin

78,3

prop.

_

 

B

11.

Kostnader för räntbefrielse vid särskilda strukturgaran­tier för textil- och konfek-

1*

•1983/84: 100

 

 

 

 

tionsindustrierna

 

 

B

13.

Branschfrämjande åtgärder

20,353

X

 

B

14.

Stimulans till spridning av

 

 

 

 

 

flexibla tillverknings-

15

(fördelas över

 

 

 

system

 

tre år)

 

B

15.

Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling

20

(fördelas över tre år)

 

B

18.

Täckande av föriuster vid viss garantigivning m. m.

160*

(omfattningen av garantigivningen

 

 

 

 

 

 

styrs av särskilda ramar)


Program 3    Del av Bl,  Statens industriverk:

regional                       Förvaltningskostnader

utveckling     C I.     Regionalpolitiskt stöd:

Bidrags verksamhet C 2.     Regionalpolitiskt stöd:

Vissa lokaliseringsbidrag m. m. C 3.     Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

Program 4    Del av Bl.  Statens industriverk:

småföretags-               Förvaltningskostnader

utveckling     B 16.   Småföretagsutveckling

B 17.   Åtgärder för att främja industridesign


264 500

(4,5)

(13.9) 350 j

prop. " 1983/84: 100

146,850 15


(fördelas över tre år)


* Förslagsanslag.

Vad jag i det följande föreslår är - i den mån samtidigt medel begärs för ändamålet - formellt alt se som anslagsvillkor. Endasl i ett fall (avsnitt 11.5.3) begärs särskilt godkännande av riksdagen lill rikllinjerna för verk­samhelen, vilket sammanhänger med tidigare ställningstaganden av riksda­gen.

11.2 Utredningsverksamhet

I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid slatens induslriverk m.m. redovisade jag för riksdagens informalion min syn pä hur utredningsverk­samheten i stort bör bedrivas. Därvid angav jag följande:


 


Prop. 1983/84:135                                                  123

Målel för programmet Utredningsverksamhet är dels att i enlighet med en av regeringen årligen fastställd utredningsplan tillgodose statsmakternas behov av utredningar av allmänt problemidenlifierande karaktär som ger underlag för utformningen av industri- och regionalpolitiken, dels att verk­ställa utredningar inom avgränsade områden, vilka preciseras genom sär­skilda uppdrag.

Medlen för verksamhelen är egna utredningsinsatser och projektinsalser med hjälp av konsulter och andra utredare eller ulredningsorgan.

Utredningsverksamhet under innevarande budgelår bedrivs enligt de riktlinjer som angavs i regeringsbeslut den 30juni 1983. De 35 hdårsarbets-krafler som SIND disponerar för utredningsverksamheten fördelas på fyra olika arbetsområden: regeringsuppdrag, inom verkel och av andra initiera­de uppdrag, löpande verksamhet samt ledning, planering och utbildning.

Medel för att täcka koslnader för externa uppdrag för utredningsverk­samheten föreslås i fortsätlningen anvisas över ett särskilt reservationsan­slag. Jag återkommer strax lill anslagsfrågan (kap. 15).

Mitt förslag: Utredningsverksamheten bör i fortsätlningen bedrivas så att regeringens, riksdagens och verkets egna behov av underiag för utformningen av industri- och regionalpolitiken tillgodoses.

Utredningsverksamheten bör enligt min mening delas in i tre huvud­områden.

Basinformation.

Analyser av företag, grupper av företag, regioner, produktområden m.m.

Analyser av olika funktionella förhållanden inom industrin.

Inom huvudområdet basinformation bör en större tonvikt läggas på informalion om förelag. Företagsinformalionen bör enligt min mening kunna kompletteras med såväl sekundärstalistik som av verket genom­förda sludier av företagsgrupper, branscher, regioner m. m.

Inriktning och innehåll inom huvudområdena bör preciseras ytterli­gare av regeringen i en årlig utredningsplan. Utredningsplanen, som utformas efter förslag från industriverket, bör inte binda samtliga ver­kels utredningsresurser utan möjliggöra alt vissa under året uppkom­mande utredningsbehov kan tillgodoses.

Industriverkets förslag: Verkel ser riksdagen och regeringen som en av flera avnämare till utredningar och analyser. Man framhåller att även företagen, de anslällda och deras resp. organisationer bör kunna erhålla ett mer allsidigt och kompletterande kunskapsunderlag från verket.

Inom områdel basinformation betonas behovet av informationssystem om branscher, förelagsgrupper och förelag.


 


Prop. 1983/84:135                                                  124

Dessutom har verkel preciserat ett antal konkreta projekt som regering­en tar ställning till i samband med atl utredningsplanen för budgelårel 1984/85 fastställs.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag vill inledningsvis konstatera att verkels förslag i slor ulsträckning överensstämmer med mitl förslag. Del finns emellertid enligl min uppfattning anledning atl underslryka all indu­striverkets utredningsverksamhet skall vara klarl inriktad på alt tillgodose den prakliska industri- och regionalpolitiska verksamheten med beslutsun­derlag. Utredningsverksamheten vid SIND har under del senaste årel utvecklats i en riklning som överensstämmer med intentionerna i milt förslag. Industri- och regionalpolitiska beslut förutsätter ett akluelll och detaljerat beslutsunderlag. Industriverket inrättades för att bl.a. förstärka statens utredningsresurser inom del induslripolitiska området. Enligt riks­dagens beslut med anledning av prop. 1982/83:113 om verksamhelen vid slatens induslriverk har verkels roll i induslri- och regionalpolitiken ytterli­gare betonats. Huvuddelen av statens utredningsresurser inom det indu­stri- och regionalpolifiska områdel har förlagts fill industriverket.

Milt förslag till ireärsprogram och de årliga, på förslag från verket, fastställda ulredningsplanerna är avsedda atl underlälta samarbetet mellan i första hand regeringen och verket så att behovet av beslutsunderlag inom industri- och regionalpoliliken kan tillgodoses. Inom regeringskansliet finns begränsade resurser för mer omfattande datainsamling och analys. Mol denna bakgrund är det lämpligt atl regeringen på förslag från verket ges möjlighet att delvis binda verkets utredningsresurser i en årlig utred­ningsplan, men att det också lämnas utrymme dels för att tillgodose inom regeringen under budgetåret uppkomna utredningsbehov, dels för inom verkel eller av andra initierade behov.

Verkets eget behov av s.k. operativa utredningar inom de olika program­men bör tillgodoses inom ramen för de särskilda programmen. Längre utredningar avsedda som underlag för särskilda insatser inom olika pro­gram bör las med i verkels förslag lill utredningsplan och bedömas i relalion lill andra angelägna ulredningar inom verket och inom regerings­kansliet. Vissa frågor rörande regionalpolitisk uiredningsverksamhei tas upp under programmet regional utveckling.

De slora industriföretagen svarar för en stor andel av svensk industris produktion, sysselsättning och export. Dessa förelags utveckling blir där­med av avgörande betydelse för många enskilda orter och inom många delbranscher. Verkel bör därför inom området basinformation följa ut­vecklingen i de största industrikoncernerna.

Trols de stora förelagens dominerande ställning i ekonomin spelar de små och medelstora företagen en viktig roll inle minsl för den långsiktiga industriella utvecklingen. Verket bör därför följa utvecklingen även på småföretagsområdet.


 


Prop. 1983/84:135                                                                125

Verket bör också ha till uppgift atl i viss ulsträckning löpande följa ulvecklingen inom enskilda industribranscher. Det bör i första hand gälla sådana branscher där produkterna är jämförelsevis homogena, och där branschbegreppet därför är meningsfullt.

Industriverket bör dessulom kunna la fram den allmänna informalion som behövs för alt göra helhetsbedömningar av induslrin. Verkel bör dock i alll väsentligt utnytQa de helhetsbedömningar som görs av andra ulred­ningsorgan. Verkel bör vidare inom områdel basinformation ha lill uppgift alt bevaka utvecklingen av del statliga stödet till näringslivet. Detta är uppdelat på flera olika departement och myndigheter. För att få ett heltäc­kande underlag inför utformningen av framlida stödinsatser är del angelä­get atl ha information om stödens nettokostnad, inriktning, fördelning på stödmoltagare m. m.

Inriklningen och innehåll inom huvudområdena preciseras ytterligare i utredningsplanen. Redan nu kan dock vissa övergripande priorileringar göras:

Analyser av förelag, grupper av förelag, regioner, produktområden m.m. utgör ett väsenlligl inslag i utredningsverksamheten. De data och den informalion som behövs för specifika analyser hämtas i alll väsentligt från verkets tillgängliga basinformation. Följande huvudområden bör prioriteras vid verkets analysarbete:

-    Analyser av storförelag och deras betydelse för den industriella om­vandlingsprocessen.

-    Småföretagens betydelse för den industriella ulvecklingen.

-    Analyser av Sveriges deltagande i den internationella arbetsfördelning­en

-    Analyser av ulvecklingen och förväntade strukturgenombrott inom vik­liga produkt- och teknikområden.

-    Analyser av företag och förelagsgruppers belydelse för utvecklingen i vissa regioner.

-    Analyser av regionala problem och utvecklingstendenser. Funktionella analyser av induslrins vUlkor utgör ett nödvändigt underlag

lill utformningen av induslri- och regionalpolitiska insatser. Verkel bör analysera:

-    Industrins försörjning med kapilal, arbetskraft, energi m. m.

-    Tillgången lill industriell service, övriga Qänster m. m.

-    Särskilda problem i samband med industriell förnyelse och omvandling. De beräknade kostnaderna för programmet under budgelårel 1984/85

framgår av följande tablå:

Andel av förvaltningskostnader m.m.                       11,0 milj. kr.

Ulredningskoslnader                                                  4,5 milj. kr.

Summa 15,5 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                                126

11.3 Industriell omvandling och tillväxt

11.3.1 Programmets innehåll i slorl

I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid statens industriverk, m.m. redovisades för riksdagens information min uppfattning om hur SIND:s olika program i stort borde se ul belräffande mål och medel. Därvid angav jag följande.

Målel för programmet Induslriell omvandling och tillväxt är att främja industriell tillväxt och uppkomsten av en långsiktigt konkurrenskraftig industristruktur.

Medlen för att uppnå målen är kunskapshöjande och problemidenlifieran­de utredningsverksamhet, åtgärdsprogram för strukturell anpassning och finansiellt slöd.

Av SIND:s nuvarande verksamheisområden ingår följande i program­met:

-    branschfrämjande åtgärder för textil- och konfeklionsindustrierna, den träbearbetande industrin och den manuella glasindustrin,

-    struktur- och ulvecklingsprogram för övriga industrisektorer,

-    finansiellt stöd i form av lån, garanfier och ränleslöd kopplat till övriga ålgärder för de nämnda branscherna samt s.k. industrilånegaranlier,

-    statsbidrag i vissa fall till nedläggningshotade förelag. Verksamhelen med åtgärder för textil- och konfeklionsindustrierna har

behandlats i 1984 års budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 14 s.34-38).

Verksamhelen med statsbidrag i vissa fall till nedläggningshotade före­tag har upphört vid ulgången av år 1983 (prop. 1983/84:40, NU 8, rskr 94, SFS 1983:1102).

I det följande behandlar jag mer ingående verksamheten med bransch­främjande ålgärder (avsnitt 11.3.2), och finansiellt slöd (avsnill 11.3.3).

I prop. 1982/83:113 om verksamhelen vid slalens induslriverk, m.m. anförde jag all också andra medel än de jag nyss har nämnl kunde komma att tillföras programmet, t. ex. samordningsuppgifter inom breda insatsom­råden, där ett engagemang från flera olika myndigheler och organ är nödvändigt. Mot denna bakgrund tar jag under detta program också upp särskilda ålgärder för att främja produktionsteknisk utveckling i verkstads­industrin (avsnitt 11.3.4) och ålgärder för havsinduslriell kompetensut­veckling (avsnitt 11.3.5).

Ett annal område av speciellt inlresse för SIND är enligt min mening frågan om industriell samverkan vid upphandling av försvarsmateriel. Genom beslut i september 1983 har regeringen gett försvarets materielverk ett övergripande ansvar vad gäller behovel av all vid slörre försvarsupp­handlingar i utlandet tillgodose svenska intressen genom krav på induslri-


 


Prop. 1983/84:135                                                  127

ell samverkan. Härigenom avses viss kompelens inom den svenska för­svarsindustrin samt de arbetsmarknads-, induslri- och regionalpolitiska behoven säkerställas. Materielverket skall därvid ha nära kontakt och samarbele med berörda myndigheler. I enlighet med regeringsbeslutet skall statens industriverk i egenskap av en cenlral myndighet inom de industri- och regionalpolitiska områdena vid behov bislå materielverket vid denna typ av upphandlingar. Däruiöver kan SIND ägna särskild upp­märksamhet åt atl följa upp och utvärdera effekterna av de olika affärerna. De erfarenheter som därvid kan vinnas har enligt min uppfattning stor betydelse inle endast då det gäller störte försvarsupphandlingar, ulan även för slörre industriella projekt över huvud taget.

För riksdagens kännedom vill jag här ta upp även vissa frågor om handläggningen av investeringsfondsärenden.

Med investeringsfonder avses i det följande:

1.   arbetsmiljöfond enligl lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljö-
fond,

2.    investeringsfond enligt lagen (1974:988) om avsällning till särskild investeringsfond,

3.    investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

4.    investeringsreserv enligt lagen (1979:610) om allmän invesleringsre-serv,

5.    vinstfond enligt lagen (1980:456) om insättning pä tillfälligt vinst­konto,

6.    särskild investeringsfond enligl lagen (1982:1185) om inbetalning på särskill investeringskonto.

Genom riksdagens beslut (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376) har handläggningen av investeringsfondsärenden överförts från arbetsmark­nadsstyrelsen till SIND. Skälet lill della var att syslemet med investerings­fonder i företagen under senare år i stor utsträckning fungerat som en allmän invesleringsstimulans med kopplingar lill såväl regionalpoliliken som till den allmänna industripolitiken. Genom att överföra handläggning­en till SIND ökade också förulsältningarna alt kunna utnylQa systemet mera aktivt som ett medel inom de båda politikområdena.

Genom beslutet fick vidare regeringen bemyndiga SIND alt beslula om ianspråktagande av investeringsfonder för vissa ändamål. De ändamål som avsågs var bl. a. atl täcka koslnader för;

-    tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete saml för utbildning av arbetstagare hos företag saml

-    att främja avsättningen ulomlands av varor som tillverkas här i riket. Enligl vad jag har erfarit pågår f.n. inom SIND en översyn av systemet

med investeringsfonder. Översynen syftar lill alt:

-    UtnylQa interna rationaliseringsmöjligheter samt förenkla systemet, sär­skill för de små och medelstora företagen,

-    undersöka kopplingen till andra industri- och regionalpolitiska ålgärder samt


 


Prop. 1983/84:135                                                                128

- utveckla systemet lill ett aktivt inslag i induslri- och regionalpolitiken.

Vid översynen tas även frågan om investeringsfondernas användning för marknadsföringsändamål upp. Medgivande för ianspråktagande kan i dag avse koslnader för reklam, marknadsundersökningar, deltagande i mässor och seminarier, resekostnader, utbildning av säljare, konsullQänster m. m.

Marknadsföringsåtgärdernas karakiär förändras emellertid tämligen snabbt och nya former och behov uppslår.

Exempel på nya former av marknadsinvesteringar är när en exportör av en komplett anläggning av köparen tvingas gå in med riskkapital i anlägg­ningens finansiering, när en exportör investerar i en referensanläggning utomlands, när invesleringar sker i ålerförsäljarledel i samband med en marknadsintrodukfion av en ny produki samt när en marknadsinvestering lämpligast sker i form av ell förelagsköp eller i samband med en omorgani­sation.

Jag ser med tillfredsställelse på den översyn av systemet med investe­ringsfonder som SIND nu genomför. Inle minst för att systemet skall ha avsedd effekt för de små och medelslora företagen är del angeläget alt alla möjligheter till förenkling tas lill vara. Jag räknar med atl verket löpande genomför de förändringar i tillämpningen av gällande regler som är påkal­lade med anledning av översynen och som ligger inom verkels kompetens­område, samt att verket vidare i övriga fall inkommer lill regeringen med förslag till åtgärder.

Sammanfattning

De beräknade kostnaderna för programmet under budgetåret 1984/85 framgår av följande lablå:

Andel av förvaltningskostnader m. m.                    12,9 milj. kr.

Industripolitiska åtgärder för lekoinduslrin            78,3 milj. kr.

Branschfrämjande åtgärder                                   20.4 milj. kr.
Särskilda ätgärder för alt främja produktionsteknisk \

utveckling i verkstadsindustrin                                5.0 milj. kr.

Ätgärder för havsinduslriell kompetensutveckling    7.0 milj. kr.

Täckande av förluster vid viss garantigivning m, m. 160.0 milj. kr.

Summa                                                                      283,6 milj. kr.

11.3.2 Branschfrämjande ålgärder

Mitt förslag: Verksamhelen med branschfrämjande ålgärder för möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna föreslås fortsätta i oföränd­rad omfaUning under budgetåren 1984/85-1986/87.

Programmet för den manuella glasindustrin föreslås avslutas vid ut­gången av innevarande budgetår. Evenluell behållning vid budgetårets slut på den del av anslaget Branschfrämjande åtgärder som innevarande budgetär är avsett för della program bör dock få utnytQas för fortsatt verksamhet under budgelårel 1984/85.


 


Prop. 1983/84:135                                                                129

. Verksamhelen med branschfrämjande åtgärder inom inte i förväg avgränsade branscher eller delbranscher — struktur- och utvecklings­programmet för övriga industrisektorer - föreslås få ökade resurser under budgelåret 1984/85. Verksamheten föreslås även fortsättningsvis enbari omfatta omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Under de sisla två budgetåren av ireårsperioden 1984/85-1986/87 föreslås verksamhelen bibehållas på oförändrad verksamhetsnivå jämfört med budgetåret 1984/85.

Industriverkets förslag: Verket framhåller i sin treårsplan för budgetåren 1984/85-1986/87 alt verksiamhelen bör vara inriklad på alt främja den svenska induslrins inlernalionella konkurrenskraft genom alt ta initiativ till, medverka lill och underlälta en anpassning lill förändrade strukturella belingelser. Endasl projekt och företag som kan bedömas ha överlevnads­möjligheter på sikl bör bli akluella för stödinsatser.

Strukturomvandlingen är en ständigt pågående process. Emellertid be­rörs inle alla branscher och förelag likformigt. Ett samordnat statligl slrukturprogram skulle därför utgöra en ram för kontinuerlig verksamhet. Inom denna ram krävs en slor flexibililel såväl i fråga om inriklningen mot olika insalsområden som åtgärdernas omfattning och utformning i de en­skilda fallen. Programmet skall således ses som en regiiljär permanent verksamhet som dock är tidsbegränsad ur en enskild branschs eller del­branschs synvinkel.

Induslriverkel föreslår all samlliga delprogram fortsätter under treårs­perioden 1984/85-1986/87. Med undanlag för delprogrammel för den ma­nuella glasinduslrin, som föreslås avvecklad under ireårsperioden, föreslår SIND kraftigt ulökade resurser. Vidare föreslår verkel all statsmakternas uppdelning av anslaget på de särskilda branschprogrammen och slruktur-och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer upphör fr.o.m. budgetåret 1985/86.

I fråga om den Iräbearbeiande industrin framhåller industriverket dess beroende av utvecklingen inom byggandet. Mot bakgrund av den minska­de bostadsproduktionen och den ökade reparations-, ombyggnads- och lillbyggnadsverksamheten (ROT-verksamheten) har branschprogrammet för den träbearbetande induslrin getts en ökad tyngdpunkt på ålgärder inriklade på anpassning till den ändrade hemmamarknadssituationen och främjande av exporten.

För möbelindustrin föreslår industriverket i första hand en fortsatt sats­ning på exportfrämjande ålgärder och på sortimentsutveckling. Del sist­nämnda sker i samarbete med STU. Även utbildningsinsatser och konsult­stöd föreslås fortsätta men med lägre prioritel än tidigare.

I fråga om snickeriindustrin planeras en inventering av nya exportmark­nader med specialinriktning på offentlig miljö. I ett treårsperspektiv bör 9   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                              130

industriverket kunna spela en viktig roll i strukturomvandlingen inom snickeriindustrin. Bl.a. kan en fortsatt strukturrationalisering förväntas inom fönstersnickeriindustrin.

Trähusbranschens besvärliga situation på hemmamarknaden kräver ökade salsningar på export. Sådana satsningar pågår i samråd med förela­gen och de anställdas organisationer. Induslriverkel föreslår all dessa insalser får fortsätta och all stöd även ges samverkans- och slruklurratio-naliseringsslrävandena i branschen.

Sågverksindustrin har under det senasle året återvunnit förlorade mark­nadsandelar. Devalveringen har härvid haft en gynnsam effekl. De branschfrämjande ålgärderna för sågverksindustrin i syfle alt främja en ökad vidareförädling föreslås fortsätta.

Industriverket föreslår rörande den manuella glasindustrin atl insalser­na begränsas, då branschens situation förbättrats under senare år. Vissa insalser bör dock göras i ett ireårsperspekliv så atl inle vunna franigångar och förbättringar av branschens situation raseras. Under denna avirapp-ningsperiod bör ett förlängt exportstöd ingå i programmel. Kvarvarande medel för särskilda slruklurgaranlier med räntebefrielse för den manuella glasinduslrin under budgetåret 1983/84 bör få utnytQas även under de följande två budgetåren. Vidare föreslår SIND all lån lill miljöförbältrande investeringar bör få ges.

I fråga om slruklur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisek­torer, anser industriverket alt det är angelägel atl delprogrammel lillförs instrument som möjliggör en mer aktiv medverkan från verkels sida i industrins strukturomvandling. Induslriverkel betonar möjligheterna all främja marknadsföring och export i samband med strukturförändringar.

Industriverkels anslagsäskande för branschfrämjande åtgärder, med un­danlag för de branschfrämjande ålgärderna för tekoindustrin framgår av följande tabell:

Delprogram                            År I            År 2           Ar 3

1984/85    1985/86    1986/87

(milj. kr.)

-    Trä                                       22,5

-    Glas                                      4,0 }        78,3          86,2

-    Övr. industri sektorer          45.0

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Textil- och konfektionsindustrin (le­koinduslrin) var den bransch som försl blev föremål för branschfrämjande åtgärder. Branschprogrammet för lekoindustrin startade budgetåret 1970/71. Bakgrunden till all della program infördes var den svaga utveck­lingen inom lekoindustrin under 1960-talet. Således ökade produktionen inom textilindustrin med endast 0,9% per år i genomsnitt under 1960-lalet och konfektionsindustrin med endast 2,1 % per år. Den svaga tillväxten inom lekoindustrin medförde problem med överka-


 


Prop. 1983/84:135                                                                131

pacilel och behov av personalreduktioner. Branschens regionala koncen­tration gjorde att förändringarna inom branschen fick ett förhållandevis kraftigl genomslag på arbetsmarknaden i ifrågavarande regioner. För den grundtextila delen av branschen minskade produktion och produktionska­pacitet l.o.m. så myckel atl försörjningsberedskapsmässiga synpunkter aktualiserades. Den här beskrivna utvecklingen i kombination med nämnda speciella förhållanden som präglade lekoindustrin föranledde den dåvarande regeringen all år 1968 tillkalla sakkunniga. Dessa fick i uppdrag alt bedöma tekoindustrins ulveckling och presenlera förslag lill ålgärder för all förbäitra branschens konkurtenskraft. I sitt arbele skulle de sakkun­niga även beakta försörjningsberedskapsmässiga synpunkler. På basis av denna utredning,utarbetade regeringen ett förslag om branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin som presenterades våren 1970.

Samtidigt med programmel med branschfrämjande ålgärder för tekoin­dustrin infördes ell program för den manuella glasindustrin. Bakgrunden lill detta program var i stora drag densamma som för lekoindustrin. Försla­gel om ett program för den manuella glasindustrin baserades på framställ­ningar från organisationerna inom den manuella glasindustrin.

Verksamheten med branschfrämjande ålgärder har successivt kommil att omfatta nya branscher samtidigt som vissa befintliga branschprogram avslutats. Sedan budgetåret 1970/71 har branschprogram funnits för

-       tekoindustrin   och   den   manuella   glasindustrin   fr. o. m.   budgelårel
1970/71,

-sko-,   möbel-,   trähus-  och   snickeriindustrierna  fr.o.m.   budgetåret 1972/73,

-     gjuteriinduslrin fr. o. m. budgetåret 1973/74,

-     päls- och metallmanufakturindustrierna fr. o. m. budgetåret 1974/75,

-     delbranschsludier inom övriga industrisektorer — dvs. inom inte i för­väg fastställda industrisektorer — fr. o. m. budgelårel 1979/80,

-     sågverksindustrin fr. o. m. budgetåret 1983/84.

Flera av dessa program har upphörl och f.n. omfattas tekoindustrin inkl. pälsindustrin, manuella glasindustrin samt möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna av verksamhelen. Däruiöver finns fr.o.m. budgel­årel 1983/84 ett struktur- och utvecklingsprogram för övriga industrisekto­rer - dvs. de industrisektorer som inte omfattas av särskilda branschpro­gram. Insalserna inom ramen för detta program är begränsade lill om­världsanalyser och andra utredningsinsatser. Programmet är således i prin­cip en permanentning av den tidigare försöksverksamheten med del­branschstudier inom övriga industrisektorer.

Situationen inom de flesta branscher som hittills blivit föremål för branschfrämjande åtgärder har i regel präglats av en avtagande tillväxt i produktionen. Delta har lell till alt de successiva ralionaliseringar som företagen genomförl i produkfionen resulterat i ett minskal arbetskraftsbe­hov. Flera av branscherna har vidare varil regionall koncentrerade och


 


Prop. 1983/84:135                                                  132

därmed haft stor belydelse för sina resp. regionala eller lokala arbetsmark­nader. Samtidigt har det funniis förutsättningar - exempelvis fillgång till råvaror inom landet, lång tradition av produktion av ifrågavarande pro­dukter inom landet, lillgång lill kompetent arbetskraft - för en företags­ekonomiskt lönsam verksamhet inom branscherna i fråga. Branscherna har i regel utmärkts av en splittrad företagsstruktur, svag kapitalbas och brislande resurser för all genomföra dels en problemanalys, dels vidla nödvändiga ålgärder. Della har i regel förhindrat eller fördröjt den anpass­ning som branschens förändrade siiualion krävt. De branschfrämjande åtgärderna har i dessa fall syftat till all initiera sådana förändringar inom branschen så alt slörre delen av branschen skulle uppnå företagsekono­misk lönsamhet. Programmens uppläggning har skell i intimt samarbele med berörda branscher och representanter för arbetslagarna. Genomfö­randet av programmen har förutsatt ett aktivt engagemang av företagen.

Som framgåtl har syftet med branschprograminsatserna varil såväl de­fensivt som offensivt. Del defensiva inslaget i verksamheten har varit målsättningen alt förhindra en alltför kraftig minskning av sysselsättningen inom en bransch. Det offensiva inslaget har varil målsättningen atl ulveck­la de livskraftiga delarna av en bransch så all branschen i sin helhet kunnat uppnå godtagbar företagsekonomisk lönsamhet. Del offensiva inslaget i verksamhelen har fått allt större vikt under senare år. Exempel därpå är programmet för sågverksindustrin resp. struktur- och utvecklingsprogram­met för övriga industrisektorer. Det förstnämnda programmet syftar pri­märt till atl höja sågverksindustrins förädlingsgrad, konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna och exportintäkter. Det sistnämnda programmet skall påskynda olika konkurrenshöjande åtgärder inom såväl problem- som framtidsbranscher.

Medelsarsenalen utgjordes i början enbart av slöd till utbildningsåt­gärder och till exporlfrämjande ålgärder. Denna har successivt komplette­rats med stöd till konsultinsatser, samverkansprojekt avseende marknads­föring på hemmamarknaden och finansiellt stöd av olika slag. Administra­tionen av verksamheten med de branschfrämjande ålgärderna låg före budgetåret 1973/74 i huvudsak hos kommerskollegium. Fr.o.m. nämnda budgetår gavs del nyinrättade statens industriverk huvudansvaret för de branschfrämjande åtgärderna med undanlag av de exportfrämjande åtgär­derna. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 fick induslriverkel även ett programan­svar för de exporlfrämjande ålgärder som ingick i branschprogramverk­samheten. Syftet med denna förändring var alt åstadkomma en förbättrad samordning mellan de exportfrämjande åtgärderna och övriga bransch­främjande ålgärder.

Industriverket har i sitt arbele med de branschfrämjande åtgärderna successivl utvecklat en arbetsmodell (se figur). I denna arbetsmodell sam­mankopplas de branschfrämjande åtgärderna med det därtill knutna finan­siella stödel  -  slruklurgaranlier, räniestöd och vissa lån  -  till s.k.


 


Prop. 1983/84:135


133


branschprogram. Enligt arbetsmodellen inleds ett program i regel med en s.k. omvärldsanalys för en delbransch. Delbranschen beslår av en grupp -vanligtvis 10-20 — företag med liknande produktion, marknadsorientering och/eller problembild.

Arbetsmodell för branschprogram Arbetsmodell för branschprogrammen

OM-' VÄRLDS­ANALYS

-  förstudie

- konsultut­
redning

-  seminarier

FÖRETAGSVISA KONKUR­RENSKRAFTSANALYSER

ATGARDSPROGRAM

 

/Konsult-|Sam-        lUtbild-

Export-

Finan-\

/ insatser i verksans- [ning

stöd

siellt    \

/                   projekt     1

(indivi-

stöd       \

/                     M°'

duellt

(garan-     \

/                      Jdukt-        1

och

tier             \

/                        i och pro-   1

kollek-

och av-         \

/                           iduktions-

tivt)

skrivnings-     \

/                              utveck-    1

 

lån)                   \

/                               lling,

 

\

/                                 1 marknads-I

 

\

/                                   1 föring i     1

 

\

/                                    .Sverige    i

 

\

/                                       !etc.)         1

 

\

Källa: SIND

Omvärldsanalysen syftar lill att ge företagen inom ifrågavarande bransch en gemensam referensram i fråga om olika centrala förhållanden rörande branschen, exempelvis producent- och kundslruklur, utrikeshan­del, marknadsutveckling. Denna utredningsinsats finansieras vanligtvis hell med statliga medel.

I nästa steg genomförs vanligen företagsvisa konkurrenskraftsanalyser. Dessa utförs på begäran av de enskilda förelagen och förutsätter i regel att förelagen delfinansierar verksamheten. Konkurrenskraftsanalysen skall ge en beskrivning av del enskilda förelagels svaga och starka sidor mol bakgrund av den marknadsbild som kommil fram i omvärldsanalysen. Vidare skall konkurrenskraflsanalysen ge information om lämpliga åtgär­der för att stärka konkurrensförmågan.

Efter detta inledande utredningsskede lar den åtgärdsinriklade verksam­heten vid. Denna del av branschprograminsatserna brukar i första hand


 


Prop. 1983/84:135                                                  134

vara inriktad på all slärka branschens konkurrensförmåga genom struktur­förändringar, förbättrade adminislraliva rutiner inom förelagen m. m. Suc­cessivl kan tyngdpunkten komma atl förskjutas mot ålgärder som syftar till alt slärka förelagens marknadsföring på hemmamarknaden, främja förela­gens export eller i vissa fall slödja effektivitetshöjande invesleringar. Ell viktigt inslag i den av industriverket utarbetade arbetsmodellen är den tidsmässiga infasningen av de olika insalserna.

Ett flertal utvärderingar har gjorts av hela eller delar av branschpro­gramverksamheten. Tre av utvärderingarna har varit heltäckande, nämli­gen två som utförts inom induslriverkel år 1975 resp. år 1978 och den senaste som utförts år 1982 av riksrevisionsverket (RRV). Såväl RRV:s rapport som remissynpunkter på denna har redovisats i 1983 års budget­proposition (bil. 14, s. 36-41).

Enligt vad som redovisats i RRV:s översynsprojekl anser de flesta förelagen inom de branscher som omfattas av branschfrämjande åtgärder, atl dessa är av slort värde för atl främja en positiv utveckling inom branscherna i fråga. Jag delar denna uppfattning. Vidare anserjag alt de branschfrämjande åtgärderna är ell värdefullt komplement till den generel­la ekonomiska politiken. Även i en bra konjunktursituation finns branscher som stagnerar trols gynnsamma grundförutsättningar. Branschfrämjande åtgärder bör därför även framgeni ha en betydelsefull uppgift att fylla genom att initiera och påskynda nödvändiga förändringsprocesser.

Den kompetens som industriverket byggt upp och den arbetsmodell som verket ulvecklat medför enligl min bedömning en god effektivitet hos insalserna. I detta sammanhang villjag betona den betydelse som industri­verkets sammanhållande ansvar och därmed möjlighel att styra insatsernas utformning och tidsmässiga förläggning har för effektiviteten. Mot denna bakgrund förordar jag alt verksamheten med de branschfrämjande älgär­derna får fortsätta i de former som hittills tillämpats. Vidare bör liksom hittills insalserna i görligaste mån genomföras i konlakl med de regionala organ som är ansvariga för industri- och regionalpolitiken.

Den nuvarande styrningen av anslagsmedlen på de särskilda bransch­programmen och slruktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industri­sektorer anserjag bör bibehållas. Beslui om huruvida och i vilken omfatt­ning insatser som går längre än omvärldsanalyser och liknande ulrednings­insalser skall göras inom enskilda branscher kräver en avvägning mol andra slatliga ålgärder. Därför bör även framdeles förslag om sådana åtgärder föreläggas riksdagen.

Som framgått av vad jag tidigare sagt har flera branschprogram avslu­tals. Detta är en eftersträvad utveckling med hänsyn till alt programmen syftar till alt genom tidsbegränsade insatser göra det möjligt för en bransch alt bli konkurrenskraftig utan statliga slöd. Inom varje enskild bransch eller delbransch bör insatserna således avbrytas så snart branschen upp­nått företagsekonomisk lönsamhel eller insatserna visat sig ej kunna för-


 


Prop. 1983/84:135                                                  135

bättra situationen inom branschen. Vidare delar jag industriverkets upp­fattning alt endast projekl och förelag som kan bedömas ha överlevnads-möjligheter pä sikl bör bli aktuella för stödinsatser.

Situationen inom den träbearbetande industrin varierar mellan delbran­scherna. Möbel-, snickeri- och trähusindustrierna har en fortsatt svag marknadssituation. För de två sistnämnda branscherna är orsaken en vikande nybyggnadsverksamhet. Ökningen av ROT-verksamheten kom­penserar inte helt denna nedgång. Sågverksindustrins situation har där­emot påtagligt förbällrals under de senasle två åren. Devalveringen är den vikligasle orsaken till sågverksindustrins förbältrade konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna och därmed återvunna marknadsandelar. Möbelin­dustrin har starkt påverkats av en minskad efterfrågan som förorsakats av den svaga realinkomstulvecklingen under senare år. En viss ökning av exporten har å andra sidan noterats under det senaste årel.

Inom snickeri- och trähusindustrierna krävs en anpassning till de krav som exportverksamhet ställer om utvecklingen skall kunna ledas in i positiva banor. Inom möbelindustrin, som redan har en hög exportandel, krävs ökade salsningar på formgivning, produklulveckling och marknads­föring för att fortsatta framgångar på exportmarknaderna skall uppnås. För sågverksindustrins del är situationen f.n. som nämnts gynnsam. Med tanke på de begränsningar som landets råvarufillgångar sätter för branschens utveckling är det emellertid angelägel atl la lill vara marknadsutrymmet för vidareförädlade trävaror från svensk sågverksindustri på exportmarkna­derna. En fortsatt salsning på vidareförädlade produkter från sågverksindustrin innebär nya möjligheter till utveckling av produklion, sysselsättning och inkomsler för förelag som annars hotas av stagnation lill följd av de gränser för expansion som råvarutillgångarna sätter. Del skulle dessutom ge möjligheter att öka exportinkomsterna och därmed bli ett verkningsfullt bidrag till alt stärka landets ekonomi. Med utgångspunkl i vad som här redovisats förordar jag att verksamhelen med branschfräm­jande ålgärder för den träbearbetande industrin fortsätter på oförändrad verksamhetsnivä och med samma principiella uppläggning som f.n. under treårsperioden 1984/85-1986/87.

Situationen inom den manuella glasindustrin har förbättrats påtagligt under senare år. Branschens situation har framför allt påverkats av en ökad avsättning på såväl hemmamarknad som exportmarknader, vilkel lett lill ett högt kapacitetsutnylQande. Förbättringen är en följd dels av åtgär­der som initierats av insatser inom ramen för verksamheten med de branschfrämjande åtgärderna, dels av devalveringen. Vidare synes bran­schen, efter de relativt omfattande strukturförändringar som skett under 1970-talet och i början av 1980-talet, nu ha stabiliserats strukturellt. Åtgär­der för den manuella glasinduslrin har varil i kraft sedan år 1970. Med hänsyn till denna positiva förändring av den manuella glasindustrins situa­tion och atl förändringen kan förväntas vara av mer långsiktig karakiär


 


Prop. 1983/84:135                                                                136

föreslår jag ingen fortsättning av det treåriga programmel som löper ut vid ulgången av innevarande budgelår. Jag ulgår ifrån alt statens industriverk kommer atl följa utvecklingen inom den manuella glasindustrin och vid behov rapportera lill regeringen. Därmed kan ett underlag erhållas för alt bedöma om hittillsvarande slatliga insalser varit tillräckliga. Evenluell behållning av medel vid ulgången av detta budgetår bör dock få utnytQas för fortsatt verksamhel under budgetåret 1984/85.

Inom ramen för struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga indu­strisektorer har insatser påböijats för bl. a. verktygsmaskinindustrin, form-och pressverktygsmaskininduslrin samt offshoreindustrin. Jag anser del vara värdefullt att induslriverkel ges möjlighet atl på eget initiativ sälta in omvärldsänalyser och liknande utredningsinsatser inom skilda del­branscher. Sådana insatser kan utgöra en viklig faktor för alt initiera en nödvändig förnyelse- och omvandlingsprocess. Jag föreslår därför atl re­surserna för slrukluranpassningsprogrammets övriga industrisektorer ul­ökas budgelårel 1984/85 och under de två därefter följande åren bibehålls på oförändrad verksamhetsnivä. Vidare förordar jag alt verksamhelen inom detta program liksom f.n. begränsas lill att enbart bestå av omvärlds­analyser och andra ulredningsinsalser. Insatserna bör i ökad omfattning inriktas på områden med utvecklingspotential.

11.3.3 Finansiellt stöd

Finansiellt stöd lämnas i form av dels industrilånegaranlier, dels s.k. struklurgaranlier och lån lill investeringar inom ramen för verksamheten med branschprogram. Vidare ersätter slaten de regionala ulvecklingsfon­derna för viss del av förlusterna på de lånegarantier till småföretag som fonderna har lämnat l.o.m. år 1983.

Mitt förslag: Syslemet med årliga ramar för industrilånegarantier bör ersättas med en ram för de totalt uteslående garantierna, en s.k. enga­gemangsram. Den bör t.v. uppgå lill 1 050 milj. kr.

En gemensam garantiram bör anvisas för slruklurgaranlier lill företag inom vissa industribranscher och för särskilda slruklurgaranlier till tekoindustrin. Verksamheten med strukturgarantier lill förelag inom vissa industribranscher föreslås fortsätta t.o.m. budgetåret 1986/87. Verksamheten med särskilda struklurgaranlier för textil- och konfek­lionsindustrin föreslås fortsätta under budgetåret 1984/85.

Ett samlat förlustläckningsanslag bör anvisas som läcker föriusler på grund av industrilånegarantier och olika slag av struklurgaranlier saml förluster på grund av andra typer av Jånegarantier och vissa andra utgifter som f.n. läcks från skilda anslag på statsbudgeten.

Verksamheten med ränlebefrielse i samband med slruklurgaranlier till företag inom vissa industribranscher saml verksamhelen med lån till invesleringar inom manuell glasindustri föreslås fortsätta under budgel­årel 1984/85 inom ramen för de reservationer soni kvarslår-vid ingången av detta budgetår.


 


Prop. 1983/84:135                                                                137

Statens industriverk: Per den 30 juni 1983 uleslod lån med slatliga industri-lånegarantier på totalt ca 634 milj. kr. Under budgetåret 1982/83 beviljades nya garantier för lån på ca 215 milj. kr. Den årliga ramen för industrilåne­garanlier har under de senasle budgetåren uppgått lill 300 milj. kr. SIND föreslår all denna årliga ram uppgår till 500 milj. kr. för budgetåret 1984/85 för att sedan stiga till 700 resp. 1 000 milj. kr. för de två följande budget­åren. Garantiramen för struklurgaranlier lill förelag inom vissa industri­branscher (möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna) uppgår under budgetåret 1983/84 till 185 milj. kr. Garaniiramen för särskilda slruk­lurgaranlier för textil- och konfeklionsindustrierna uppgår under budget­året 1983/84 lill 259,5 milj. kr.

Enligt riksdagens beslut våren 1981 (prop. 1980/81:89, NU 45, rskr 296) bemyndigades regeringen att under budgetåren 1981/82-1983/84 ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med särskilda struklurgaranlier för manuell glasindustri inom en ram av 25 milj. kr., varav endast 5 milj. kr. var disponerade t.o.m. 30 juni 1983. Samtidigt finns möjlighel all ge ränlebefrielse i samband med särskilda slruklurgaranlier för den manu­ella glasinduslrin.

Under budgelåret 1982/83 beviljades lån lill investeringar inom manuell glasindustri med ca 1,9 milj. kr. och lån till ralionaliseringsinvesleringar inom konfektionsindustrin med ca 6,7 milj. kr.

SIND föreslår all ränlebefrielsen i samband med struklurgaranlier lill förelag inom vissa industribranscher upphör för struklurgaranlier bevil­jade fr.o.m. budgetåret 1984/85. Den ränlebefrielse som kan ges i sam­band med särskilda struklurgaranlier för manuell glasindustri föreslås fort­sätta under perioden 1984/85-1986/87. SIND föreslår en viss nedtrappning under del sista budgetåret av treårsperioden. Vidare föreslår SIND atl verksamhelen med lån till invesleringar inom manuell glasindustri skall fortsätta i reducerad omfattning under budgelåret 1984/85, varefter verk­samheten föreslås upphöra.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: SIND:s möjlighet att lämna statlig garanli för lån innebär alt företag med svaga lånesäkerheter men i övrigl goda framtidsutsikter får ökade möjligheter att finansiera invesleringar och rörelsekapilal. Jag anser alt riksdagen i fortsättningen bör beslula om en ram för totalt utestående industrilånegaranlier. En redovisning av det lotala garantiengagemanget och en sådan engagemangsram speglar bällre än de nuvarande årliga ramarna slalens ålaganden i samband med statliga lånegarantier. Regeringen bör åriigen för riksdagen redovisa det slatliga engagemanget i form av sådana garantier. Jag förordar all ramen bestäms fill 1050 milj. kr.

Föriuster lill följd av infriande av garantier kommer rent lekniskl atl minska statens engagemang på grund av utestående garantier. Jag vill betona all sådana föriusler inte bör frigöra utrymme för ny garantigivning.


 


Prop. 1983/84:135                                                  138

Det ankommer på regeringen alt utfärda närmare föreskrifter för garanti­givningen.

F.n. läcks föriusler till följd av infriade industrilånegaranlier från ell särskill förslagsanslag, som fr.o.m. 1983/84 också läcker eventuella för­luster på grund av olika slag av garantier som tidigare har lämnats för all dels få till stånd en ökad investeringsaktivitet inom induslrin, dels under­lälta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin, dels främja skogsin­dustrin, dels främja luristhotellnäringen (prop. 1982/83:100, bil. 14 sid. 30, NU 34, rskr 373).

Jag förordar att detta anslag ersälls av ell nytt förslagsanslag som utöver nyssnämnda ändamål i fortsättningen används för att täcka förluster på grund av verksamheten med olika typer av struklurgaranlier. Anslaget bör vidare läcka förluster i anledning av garantigivning till Tillväxtinvestbolag och bekosta vissa bidrag på grund av garantigivning före år 1984 av de regionala utvecklingsfonderna.(Jämför prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94). Dessutom bör från anslaget läckas kostnader under budgetåret 1984/85 för ränlebefrielse i samband med tidigare beviljade särskilda struklurga­ranlier för manuell glasindustri, i enlighet med vad jag strax kommer alt beröra. Jag ålerkommer senare lill frågan om anslagets storlek och använd­ning (kap. 15).

Jag övergår nu lill alt redovisa min syn på de olika typerna av finansiellt stöd inom SIND:s verksamhet med branschprogram.

Syftet med slruklurgaranlierna lill företag inom vissa industribranscher är alt underlätta en planmässig strukturomvandling inom berörda bran­scher. De branscher som f.n. omfattas av verksamheten är möbel-, snicke­ri-, trähus- och sågverksindustrin. Dessa branscher utmärks allQämt av en splittrad företagsstruktur. Flera av dem har dessulom överkapacitet och lönsamhetsproblem. Verksamheten med struklurgaranlier kan enligt min mening i kombination med andra industri- och regionalpolitiska insalser bidra till att underlätta en strukturförändring inom berörda branscher.

I 1984 års budgelproposilion har jag föreslagit att verksamhelen med induslripoliliska åtgärder för tekoindustrin skall fortsätta under budgelårel 1984/85. Även verksamhelen med särskilda struklurgaranlier bör forlsalla under budgetåret 1984/85.

UtnytQandet av strukturgarantier till förelag inom vissa industri­branscher och särskilda struklurgaranlier för textil- och konfeklionsindu­strierna har varit lågt under flera år. Med hänsyn härtill anserjag atl någon slyrning av verksamheten med separata ramar inle längre är nödvändig. Riksdagen bör därför enligl min mening beslula alt nuvarande garantiram för struklurgaranlier lill förelag inom vissa industribranscher (om 185 milj. kr.) sammanförs med garaniiramen för särskilda strukturgarantier för textil- och konfeklionsindustrierna (om 259,5 milj. kr.) till en samlad enga­gemangsram för dessa båda lyper av strukturgarantier. Denna ram bör uppgå till 444,5 milj. kr. Förluster lill följd av infrianden av garantier bör inte frigöra utrymme för ny garantigivning.


 


Prop. 1983/84:135                                                                139

Situationen inom den manuella glasindustrin har förbättrats väsentligt. Således har företagen f.n. genomgående god lönsamhet och en kraftigt ökad exporlvolym. Med hänsyn härtill föreslås, som jag nämnt tidigare, inga fortsatta branschfrämjande ålgärder för den manuella glasindustrin. I enlighet härmed föreslås inte heller någon fortsättning av verksamheten med särskilda struklurgaranlier lill den manuella glasindustrin efter bud­gelårel 1983/84.

UtnytQandet av ränlebefrielse i samband med strukturgarantier till före­tag inom vissa industribranscher har varit lågt under flera år. I 1983 års budgetproposition föreslogs alt verksamheten enbari skulle fortsätta inom ramen för befintliga reservationer. Riksdagen beslöt i enlighel med försla­get. I enlighel med delta beslut föreslås därför atl verksamhelen med räntebefrielse i samband med dessa struklurgaranlier får fortsätta även under budgetåret 1984/85 inom ramen för den vid utgången av budgelårel 1983/84 kvarstående reservationen.

För atl möjliggöra en mjuk avslutning av branschprogrammet för den manuella glasinduslrin föreslås att verksamhelen med lån till invesleringar inom den manuella glasinduslrin fortsätter under budgetåret 1984/85 inom ramen för de medel som kvarstår vid ulgången av innevarande budgetår.

För alt täcka kostnader under budgetåret 1984/85 för räntebefrielse i samband med före detta budgelår beviljade särskilda struklurgaranlier för manuell glasindustri föreslås ytterligare medel anvisas. Då del endast kan bli fråga om mindre belopp föreslår jag atl dessa koslnader täcks av medel från det nya anslaget för täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.

I fråga om räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för tekoindu­strin och lån lill rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin har förslag lagts fram i 1984 års budgetproposition.

11.3.4. Särskilda åtgärder för att främja användning av ny produktions­teknik i verkstadsindustrin

Mitt förslag: SIND bör under en treårsperiod få disponera ett särskilt anslag på totalt 15 milj. kr., dvs. 5 milj. kr. per år, för bidrag lill s.k. flexibla tillverkningssystem (FMS).

Med flexibla tillverkningssystem (flexible manufacturing systems, FMS) avses integrerade anläggningar, där såväl enskilda maskiner som flödet av maierial och verktyg är datorstyrda och - som regel - automatiska. Ett flexibelt tillverkningssystem kan exempelvis bestå av flera datorstyrda verktygsmaskiner eller grupper av sådana, eventuellt beQänade av indu­strirobotar, och därutöver ett system för materialhantering med t.ex. automatiska truckar, allt samordnat med hjälp av ett överordnat styrsy-


 


Prop. 1983/84:135                                                  140

slem. Tillverkningen i en sådan anläggning skall kunna ske med låg beman­ning, och den skall lätt kunna ställas om för olika produktvarianler.

Bidrag bör kunna lämnas lill ett antal FMS-investeringar på arbetsställen som inle tidigare har prövat lika integrerade tillverkningssystem. Projekten i fråga bör inle förutsättas inrymma någon omfattande ulveckling av tek­niskt sett helt nya lösningar. De bör ändå vara tekniskt intressanta och kunna användas för demonstralionsändamål. Vid val mellan olika tänkbara projekt skall de väljas ul som innebär den mest långtgående integrationen mellan olika delar av respektive produktionsprocess. Projekten bör dessut­om väljas på så sätt att stödel främjar utvecklingen av bättre rufiner för samverkan mellan leverantörer av olika slags utrustning liksom mellan leverantörerna och de företag som upphandlar systemen. Jag förutsätter atl SIND sam.råder med STU och industrifonden om urvalet av projekt liksom i övrigl om formerna för slödet. En princip bör vara att slödet inte får vara större än vad som krävs för att ell demonstrationssystem skall komma till stånd och alt huvuddelen av koslnaderna skall läckas av resp. förelag.

DEK:s förslag: I en promemoria med titeln "Teknikspridningsprogram för industrirobotar och datorstödd produktionsteknik" (Ds I 1983:6) har data-och elektronikkommitlén (DEK) föreslagil att slaten i samband med det 14:e internationella symposiet om industrirobotar, vilket äger rum i Göle­borg i oklober 1984, skall satsa sammanlagl 6,4 milj. kr. på vissa temporä­ra åtgärder. Syftet är alt sprida kunskap om robottekniken, främst till små och medelstora företag.

Förslagen innebär bl.a. atl lämplig myndighet skall ulveckla och ordna kurser för personer som skall projektera installation av industrirobotar. Dessutom föreslås all SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna skall tilldelas sammanlagl I milj. kr. för en informationskampanj med titeln "Robot —84" samt all de skall få ytterligare resurser för informationsverk­samhet och möjlighet atl ge stöd lill projektering av induslrirobotinstalla-tioner.

DEK har vidare i promemorian "Förslag lill åtgärder för alt främja spridning av datorstödd produktionsteknik" den 1 oktober 1983 (ingår i Ds I 1983:27) föreslagit alt staten under en treårsperiod skall vidta ell antal särskilda åtgärder för atl främja ulveckling och spridning av s.k. flexibla tillverkningssystem i svensk verkstadsindustri. Slalen bör enligt kommit­tén vidla ålgärder som syftar lill atl det inom tre år skall finnas 10-20 demonstrationssystem i landel samt dessulom svenska företag som tillver­kar och säljer FMS-syslem. Vidare bör högskolor och forskningsinstitut i samarbele med induslrin ulveckla generella koncept och systemmoduler för FMS. Insfitutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) föreslås få möjlig­hel atl i anslutning lill demonstrationssystemen bistå enskilda förelag med utveckling.

DEK;s förslag innebär atl staten med bidrag och lån skall stödja utveck-


 


Prop. 1983/84:135                                                  141

ling av ett tiotal demonstrationssystem hos förelag som inle lidigare har erfarenhet av FMS. De system som staten på delta sätt medverkar lill alt finansiera skall vara relativt generella till sin karaktär, sä att de lösningar som väljs i största möjliga utsträckning kan användas av även andra förelag. Systemen avses dessutom omfatta flera olika tillämpningsområ­den såsom skärande bearbetning, plåtarbete och montering. Staten före­slås ge bidrag med 50% av projekteringskostnaden, dock högst 100000 kr. per projekt, samt ränlefria lån på sammanlagt upp lill 50 milj. kr. lill investeringen.

Som villkor för dessa bidrag och lån föreslås gälla att andra företag får möjlighet alt studera systemen och alt IVF m.fl. forskningsinstitut får använda systemen för informationsverksamhet m. m. IVF föreslås dessut­om få särskilda medel för atl ordna kurser, besök m. m. i anslutning lill demonstrationssystemen. DEK förutsätter atl en avgiftsfri hjälp med pro­jektering av exempelvis FMS-syslem skall ingå som ett permanenl inslag i IVF;s slöd lill små och medelstora företag. DEK föreslår dessutom alt IVF skall få 2 milj. kr. per år för ett intensifierat utvecklingsarbete rörande FMS.

Kommittén föreslår i detta sammanhang också alt IVF:s nuvarande lokaler i Stockholm skall utökas med en byggnad som kan inrymma en induslrirobotstation, samt alt ett verkstadstekniskl utvecklingscentrum (VUC) liknande del som IVF nu driver i Linköping skall få inrältas i Lund. Statens engångskoslnader för atl genomföra dessa båda förslag beräknas av DEK fill 20 milj. kr. resp. 10 milj. kr.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag delar DEK:s uppfattning ohi det angelägna i atl den produktionstekniska utvecklingen inom verkstadsindu­strin påskyndas. Verkstadsindustrin svarar för nästan hälften av den svenska industriproduktionen, vilket innebär att branschens relativa bety­delse är slörre här än i de flesta andra länder. Det är därför ett viktigt nalionelll intresse alt vårt land kan bibehålla en hög kompetens i fråga om verkstadsteknik och en försörjning av branschen med utrustning av hög kvalitet. I detta sammanhang är det f.n. nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den snabba ulveckling som pågår i fråga om datorstyr­ning av produktionen.

Svensk verkstadsindustri ligger internationellt sett långt framme i detta hänseende. I fråga om utnylQande av vissa slags datorstyrda verktygsma­skiner (NC-maskiner, dvs. numerical control eller numerisk styrning) och industrirobotar har vi sålunda under några år varit ledande i världen. Av all skärande melallbearbetning i svensk industri sker sannolikt huvuddelen numera med någon form av NC-teknik. Användningen av industrirobotar är däremoi ännu förhållandevis koncentrerad till ett antal tekniskt ledande företag. Del sistnämnda gäller i ännu högre grad beträffande användningen av automatiska materialhanterings- och lägersystem, liksom i fråga om olika slags överordnade styrsystem.


 


Prop. 1983/84:135                                                  142

Vårt land har också några inlernalionellt sett ledande tillverkare av industrirobotar och utrustning för materialhanlering. När det gäller verk­tygsmaskiner saml styrsystem har de svenska tillverkarna å andra sidan bara en blygsam andel av världsmarknaden. Många av de företag som framställer maskiner för verkstadsindustrin är relativt små och har ofta otillräckliga resurser för att ge kundföretagen råd och service. Detta pro­blem tenderar alt växa i takt med att maskinsystemen blir mera komplice­rade och behovet av kringulrustning och kunskaper om maskinernas an­vändning allt mer framträdande. De flesla leverantörer har dessutom otill­räcklig erfarenhel av sådan samverkan med andra leverantörer som kan behövas vid installation av komplexa maskinsystem.

Del första slora stegel mot datorstyrning av verkstadsproduklionen har i allmänhet bestått av införande av NC-maskiner. Dessa har medfört en kraftig rationalisering av själva metallbearbelningen. Som DEK har visal (SOU 1981:10) härtör emellertid en stor del av de potentiella vinsterna av datorstyrningen inte bara från de enskilda maskinernas ökade prestanda, ulan också från möjligheten att åstadkomma en bättre organisation och slyrning av hela materialflödet. För alt den möjligheten skall las bättre till vara är det ofta motiverat alt komplettera NC-maskinerna med nya anord­ningar för att hantera material och verktyg. Det kan t. ex. gälla industriro­botar och mer eller mindre automatiska truckar, kranar, lager osv. Näsla ulvecklingssteg kan bestå av överordnade datorsystem som slyr fiera maskiner eller samordnar olika led i tillverkningsprocessen.

Industriroboten har i särskild grad uppfaltals som en symbol för ny produktionsteknik. Den är visserligen bara ett av många exempel på appa­raler som kan styras av datorer, men den kan användas för ovanligt många ändamål samtidigt som den är enkel och överskådlig till sin uppbyggnad. En ökad spridning av industrirobotar kan därför bidra till alt stimulera ett nytt produktionstekniskt länkande i många olika sammanhang. Jag fäster stor vikt vid del inlernalionella symposium om industrirobotar som kom­mer att hållas i Göteborg i oktober 1984.    .

Det ankommer i första hand på industriföretagen att utnytQa det tillfälle som 1984 års robolsymposium ger för alt lära sig mer om robottekniken och sprida information om sitt eget kunnande på området. Som DEK påpekar bör dock äyen slaten ta vara på della lillfälle alt sprida informa­lion och kunskap om hur industrirobotar kan användas. Det ingår i bl.a. STU;s och ulvecklingsfondernas uppgifter att informera och bistå förelag i sådana frågor, och jag förutsätter atl dessa beaktar vad DEK har anfört. Några särskilda anslag för just della ändamål behövs enligl min mening inle. Jag har vid min anmälan av propositionen om forskning (prop. 1983/84:107) föreslagit att STU:s samlade insatser inom området verk­stadsteknik skall förslärkas. Jag tillstyrker DEK:s förslag all SIND skall få möjlighel alt arrangera särskilda kurser för de personer i förelagen som skall projektera inslallalion av industrirobotar. Delta bör ske med de


 


Prop. 1983/84:135                                                  143

medel som anvisas för programmet Småföretagsutveckling. Jag avser atl senare föreslå regeringen att utfärda närmare anvisningar om dessa kurser.

Den fortsatta utvecklingen inom det Verkstadstekniska området kan förulses bli allt mer präglad av behovet atl samordna tillverkningens olika led med varandra och även med konstruktion, försäljning och inköp. En sådan samordning behövs för alt förelagen bättre skall kunna anpassa sin tillverkning efter skiftande önskemål från kundernas sida. Medan tidigare ralionaliseringar i stor ulslräckning har kunnat nås genom standardisering, längre serier och produktion för lager, måste förelagen nu räkna med allt större behov av flexibilitet. Både tekniska, ekonomiska och politiska för­hållanden i vår omvärld gör att förelagen måste kunna leva med en bety­dande osäkerhet om efterfrågans utveckling. En ökande andel av tillverk­ningen slyrs direkt av kundorder, och företagens utsikter att få sådana är beroende av deras förmåga atl erbjuda kundanpassade produkter med korta leveranslider. Också i fråga om många standardvaror finns behov av störte variantrikedom och snabbare modellförändringar allt efler hur efter­frågan skiftar på olika marknader.

Jag bedömer av dessa skäl all ulvecklingen mol mera integrerade och flexibla produklionssyslem är ytterst viklig för verkstadsindustrin. Sverige har ett stort kunnande på området. Del finns idag tekniska förutsättningar för en snabb spridning av sådana syslem, och jag anser del angelägel att denna kommer till stånd. Den hastiga internationella utvecklingen ger många svenska förelag goda chanser till expansion och förnyelse, men den innebär också att konsekvenserna kan bli allvarliga om andra hinner före. Det ankommer på företagen atl la dessa chanser. Utvecklingen inom områdel har dock enligt min mening så stor belydelse för hela landet, alt staten nu bör göra en extra insats för atl stimulera verkstadsföretagen lill ett mera omfattande utnylQande av den nya tekniken.

Jag vill erinra om alt STU inom sill programområde Verkstadsteknik ger omfattande stöd till forsking och ulveckling, både i förelag och vid högsko­lor och fristående insfitut såsom IVF. STU stöder dessulom ett anlal konkreta demonstrationsprojekt. En inte obetydlig del av denna verksam­het avser utrustning som kan ingå i FMS och andra mer eller mindre integrerade tillverkningssystem, såsom verktygsmaskiner med kringul­rustning saml flexibla monleringssystem. Jag har tidigare (kap. 6) redovi­sat förslag till förstärkning av STU:s insatser inom detta teknikområde, vilket har hög prioritet. DEK:s förslag lill förstärkning av del utvecklings­arbete rörande FMS som bedrivs inom IVF och andra forskningsinslilul är därmed tillgodosett.

Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Induslrifonden) har - somjag ocksä har redovisat tidigare - lill uppgift att hjälpa företag med finansi­eringen av större utvecklingsprojekt av betydelse för industrins långsiktiga utveckling. Bland de projekl som fonden stödde under det senaste budgel­året fanns några av särskilt inlresse i detta sammanhang, nämligen ett som


 


Prop. 1983/84:135                                                  144

gällde utveckling av en fleroperafionsmaskin och ett som gällde automa­tiska truckar.

Den extra insats somjag nu har förordat för atl påskynda spridningen av ny verkstadsteknik bör ses som komplement fill STU:s och Industrifon­dens nuvarande stödformer. Syftet skall huvudsakligen vara all uppmuntra ett bredare utnylQande av den teknik för datorstyrd verkstadsproduktion som redan finns.

Jag avser att föreslå regeringen att meddela särskilda föreskrifter om denna verksamhel. När del befinns lämpligl bör della bidrag från SIND med fördel kunna kombineras med sådant slöd som Induslrifonden kan ge (lån utan säkerhel eller bidrag med royallybelalning, se SFS 1979:630, omtryckt 1980:470). I sådana fall får - enligt de regler som gäller för industrifondens engagemang - del sammanlagda slatliga stödet lill vissl projekt uppgå lill högst 50% av koslnaden. Jag har lidigare (kap.9), bl.a. med anledning av DEK;s förslag, föreslagit atl fonden under nästa budget­år skall tillföras 200 milj. kr., dvs. 50 milj. kr. mer än vad fonden har tillförts under innevarande budgelår. Jag har därvid också behandlal for­merna för fondens insalser inom FMS-området.

11.3.5 Havsinduslriell kompetensutveckling

Regeringen har i prop. 1983/84:10 om svensk havsresursverksamhei, som f.n. behandlas av riksdagen, förslagit ell program för havsinduslriell kompetensutveckling. Vid min anmälan till den nämnda proposifionen anförde jag att jag avsåg atl ålerkomma lill frågan om medel för att genomföra programmet i propositionen om industriell tillväxt och förnyel­se. Jag beräknade då koslnaden för programmel till högst 20 milj. kr., varav för budgelåret 1984/85 högsl 7 milj. kr. Av de sistnämnda medlen beräknade jag för budgetåret 1984/85 högsl 0,7 milj. kr. för kanslibehov m.m. hos SIND och utökad utredningsverksamhet hos delegalionen för samordning av havsresursverksamhelen (DSH).

Det föreslagna programmel innehåller följande komponenter.

Ett program med särskilt anvisade medel genomförs under en treårsperi­od med början den \ juli 1984. Programmel omfatlar områdena teknik för utforskning och tillståndskonlroll av havet, arktisk teknik saml undervat­tensteknik. Programmel drivs av SIND med hjälp av en för treårsperioden av regeringen särskilt inrättad rådgivande programslyrdse.

Inom STU:s verksamhet, somjag nyss har redogjort för, ges havsleknik-området stor vikl även under de närmasle budgetåren.

Medlen bör i mindre mån kunna användas även som komplement lill SIND:s insatser för havsinduslriell ulveckling inom verkets program för industriell omvandling och tillväxt. SIND:s insalser bör således främja en bredare induslripolilisk programinriklnihg och därvid komplellera bl.a. STU:s huvudsakliga inriklning mol forskning och teknisk ulveckling. Det­ta är vikligl eftersom den lekniska förnyelsen endasl utgör en del av den


 


Prop. 1983/84:135                                                                145

industriella förnyelseprocessen. Av särskild vikt är att ett samspel sker mellan STU:s insalser för leknisk förnyelse och SIND:s insalser för annan induslriell utveckling.

Ett framgångsrikt genomförande av programarbetet förulsäller ekono­misk medverkan även från induslrin.

De medel som ställs lill programstyrelsens förfogande kan vad gäller leknik för utforskning och tillståndskontroll av havet användas som kom­pletterande bidrag lill myndigheler vid prololyputveckling baserad på svenska myndighelsbehov. Vad gäller arktisk leknik samt undervattens­teknik skall medlen användas företrädesvis i samarbelsprojekl mellan myndigheler och mellan myndigheter och förelag. Området arktisk teknik får omfatta även subarktisk leknik. Medlen bör kunna användas även för slipendier för myndighetsanslälld personal lill ullandsQänstgöring av bely­delse för programarbetena, liksom för en begränsad kunskapsbevakning inom polarforskningsområdet.

De särskilt anslagna medlen bör - i sina olika användningsområden, oberoende av slutligt huvudmannaskap för prototyper o.d. - ses som slalliga bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Även om hemmamarknaden på de havsinduslriella områdena är liten är del angeläget atl la vara på de möjligheter som finns genom bl. a. leknik­upphandling. Speciellt bör möjligheterna lill draghjälp vid ulveckling av prototyper och referensanläggningar samt marknadsintroduktion med ut­gångspunkl i svenska fackmyndigheters behov närmare analyseras. Pro­grammen för subarktisk och arktisk teknik saml undervattensteknik har delvis detta syfte. Programmel avseende leknik för utforskning och till-slåndskontroll av havet har detta som ett huvudändamål. Sistnämnda program syftar lill en kraftsamling på ulveckling av sådana avancerade system för mätning och observation som kan ha svenska myndigheter och verk som kompetenta beslällare - och som samtidigt bedöms ha en inter­nationell marknad. Finansiellt stöd lill myndigheler för ulveckling av refe­rensanläggningar kan vara en effektiv åtgärd för induslriell utveckling, eftersom det finansiella stödet dä kan kombineras med krävande beställa­re.

Jag föreslår nu alt medel anvisas till detta program. Jag ålerkommer (kap. 15) lill anslagsfrågan.

11.4 Regional utveckling

Regionalpolitiken skall främja en balanserad befolkningsutveckling i landets olika delar och ge människor i alla delar av landel tillgång lill arbele, service och god miljö. För all dessa mål skall uppnås behövs ett nära samarbete med flera politikområden.

Regionalpoliliken skall också främja tillväxten i landets ekonomi. En balanserad regional ulveckling, ulan snabba och omfattande befolknings-10    Riksdagen 1983184. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                                146

omfördelningar mellan och inom länen, gör att uppbyggt samhällskapital kan användas effeklivi i alla delar av landet. En regionalpolitik som bl.a. syftar till atl på detta sätt fillvarata underulnylQade resurser, genom atl t.ex. stödja lönsam industriell produktion, förbättrar möjligheterna för tillväxt och balans i landets ekonomi. Detta mål harmonierar väl med den av mig förordade industripolitiken.

För den del av regionalpoliliken som riktar sig ull induslrin är det följaktligen ändamålsenligt atl insatserna samordnas med de induslripoli­tiska åtgärderna.

Riksdagen beslöt därför våren 1983 bl.a. om en ökad samordning på myndighetsnivå av handläggningen av regionalpoliliskt och indusiripoli­liski företagsstöd (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376). Från den 1 juli 1983 handlägger statens industriverk båda dessa typer av slödärenden.

Till följd av riksdagens beslut är således en av industriverkels två huvud­uppgifter numera alt genom regionalpoliliskl finansiellt företagsstöd och särskilda insatser i anslulning härtill bidra till en balanserad regional ul­veckling. För alt fullgöra denna uppgift har verkel bl.a. givits funktionen som cenlral myndighel vad avser del regionalpoliliska stödel lill näringsli­vel.

Riksdagen beslöl, som tidigare nämnts, även om en programindelning av industriverkels verksamhel i fyra huvudprogram. Ett av huvudprogram­men är Regional ulveckling.

I nämnda proposition (1982/83:113) om verksamheten vid slalens indu­striverk, m. m. redovisades vidare för riksdagens information min uppfatt­ning om hur industriverkets program i slort borde se ut beträffande mål och medel. Därvid angav jag följande beträffande programmel Regional utveckling:

Målet för programmet Regional ulveckling är att - med speciell inriktning på frågor som rör induslrins tillväxt och lokalisering - främja en regional utveckling i enlighet med de rikllinjer som riksdagen och regeringen har lagt fasl.

Medlen alt uppnå målet är regionalpolitiskt stöd i form av lokaliserings­stöd, offertslöd och sysselsällningsslöd samt särskilda insalser i form av information och rådgivning, lokaliseringssamråd med förelag inom den privata Qänste- och servicesektorn samt projeklverksamhel i syfle atl främja sysselsättningen i de regionalpolifiska stödområdena.

I riksdagens beslut angavs vidare bl.a. dels att en regionalpolitisk enhet inom verkel bör kunna lillföras uppgifter av beredande karakiär inom länsplaneringen, dels all den del av verkets uiredningsverksamhei som avser regionalpoliliska frågor skall ingå i huvudprogrammel Regional ut­veckling.

Regeringen uppdrog med anledning härav genom beslut den 17 novem-


 


Prop. 1983/84:135                                                  147

ber 1983 åt statens industriverk aU svara för vissa samordningsuppgifter på cenlral myndighetsnivå avseende analys- och prognosverksamhel m. m. inom ramen för länsplaneringen. I uppdragel anges vidare att verkel i samverkan med bl. a. länsorgan bör svara för analyser av regionala utveck­lingstendenser. Dessa utredningsinsatser bör ske med medverkan av den kompetens och med utnylQande av den information som finns inom pro­grammet Utredningsverksamhet.

Riksdagen beslutade år 1979 om en femårig beslulsram för bl. a. nämnda regionalpoliliska stödformer (prop. 1978/79:112 s. 140, AU 23, rskr 435). Denna ram har riksdagen senare i olika sammanhang beslutat dels atl utöka, dels alt belasla med andra utgifter än vad som ursprungligen avsågs. Gällande beslutsram uppgår till 8221 milj. kr. T.o.m. budgelåret 1982/83 har sammanlagt 3444 milj. kr. i anspråktagits av ramen. Femårsperioden utgår i och med budgetåret 1983/84.

På riksdagens uppdrag har regeringen fillkallat en parlamentariskt sam­mansatt kommitté (I 1982:05) med uppgift atl utreda det framlida regional­politiska stödel till näringslivet. Kommilténs förslag skall redovisas före utgången av augusti 1984.

I avvaklan på kommitténs förslag har regeringen i årets budgetproposi­tion föreslagit riksdagen att medge all den ram för beslut om vissa regional­politiska stödformer som jag tidigare nämnl förlängs lill all omfatta även budgetåret 1984/85 (prop. 1983/84:100 bil. 14, s. 58). Samtidigt har rege­ringen föreslagit riksdagen alt anvisa medel för regional ulveckling över olika anslag för budgelåret 1984/85 med sammanlagt ca 1,8 miljarder kr. En slor del av dessa medel avses disponeras av slalens industriverk. Härtill kommer all programmet Regional utveckling hos industriverket under budgetåret 1984/85 beräknas få en andel av förvaltningskostnader m. m. på 13,9 milj. kr. från anslaget Bl. Statens induslriverk: Förvaltningskost­nader.

Mol bakgrund härav är jag inte nu beredd atl lägga fram förslag om någol flerårsprogram för programmet Regional utveckling hos statens induslri­verk.

11.5 Småföretagsutveckling

11.5.1 Programmets innehåll i stort

I samband med statsmakternas beslut om verksamheten vid slatens industriverk m. m. (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376) redovisade jag min syn på mål och medel för SIND;s olika program.

Målet för programmet Småföretagsutveckling är atl med inriktning främst på företag med högsl 200 anställda främja ulvecklingen av ett konkurrens­kraftigt näringsliv som ger möjlighel till ökad och trygg sysselsättning. Insalserna bör riktas mot i första hand tillverkande företag - däribland


 


Prop. 1983/84:135                                                  148

hantverksföretag - och förelag som tillhandahåller Qänster lill induslrin samt turistföretag.

Medlen atl uppnå målet är dels all utöva del slatliga huvudmannaskapet för de regionala utvecklingsfonderna, dels all svara för utveckling och service av generellt och övergripande slag gentemot småförelagsseklorn.

Av SIND:s nuvarande verksamhetsområden ingår följande i program­mel:

-     Huvudmannaskap för de regionala utvecklingsfonderna,

-     Viss projektverksamhet, bl.a. i samarbete med organisationer på smä­förelagsområdel,

-     Bidrag lill företagsinriktad fortbildning,

-     Försöksverksamhet med slöd till leknikimporl.

Jag har nyss (kap. 5) redogjort för vissa allmänna utgångspunkter för samhällels insatser för atl främja småföretagens ulveckling. Dessa förelag kan i hög grad bidra till tillväxt och förnyelse. Denna utveckling kan påskyndas genom slatliga åtgärder för att förbättra förhållandena för bl. a. nyföretagande, teknikbaserade företag och underleverantörer. Genom så­dana insatser slimuleras dynamiken och utvecklingsmöjligheterna inom vitala delar av småföretagssektorn.

Inom industridepartementet har upprättats promemorian Småföretagen och den industriella förnyelsen (bil. 3), som bl.a. belyser småföretagens roll för atl främja tillväxten och förnyelsen inom industrin.

SIND har i sitt förslag till treårsprogram redovisal ett antal delprogram inom området Småföretagsutveckling, nämligen exportfrämjande och im­porlkonkurrerande insatser, produktivitets- och lönsamhetshöjande ålgär­der, eleklronik- och datautnylQande i förelagen, produkt- och marknads-förnyelse, förelagsledningsuibildning, energirådgivning, elablerings- och tillväxlfrämjande åtgärder samt ulveckling av formerna för kapitalförsörj­ning. Genomgående för delprogrammen är alt de innehåller olika moment av ulredningar, ulbiidning, informalion och konsultinsatser.

Sådana åtgärder är enligl min mening väl ägnade atl stärka möjligheterna till en positiv ulveckling av småförelagsseklorn. Åtgärderna bör ha sin nalurliga plals i SIND:s arbele med småförelagsfrågor och inle minst vad gäller utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet.

Ell viktigt inslag i en industripolitik för förnyelse bör vidare vara all SIND:s och de regionala utvecklingsfondernas verksamhel i högre grad än f.n. inriklas mot strategiska insatser i företag med goda utvecklingsmöjlig­heter.

Jag avser alt i del följande mer ulföriigt redovisa min syn på dessa frågor och mina förslag rörande SIND:s olika insalser inom programmel Små­företagsutveckling. Senare återkommer jag med vissa anslagsfrågor inom detta område (kap.15).

Del ankommer på regeringen atl inom ramen för programmet Småföre-


 


Prop. 1983/84:135                                                                149

lagsutveckling fördela resurserna lill resp. delprogram. Min preliminära beräkning av medelsanvändningen inom programmet Småföretagsutveck­ling under budgetåret 1984/85 framgår av följande lablå. Bidrag från ansla­get skall som hittills ges för visst kalenderår.

Andel av förvaltningskostnader m. m.                     4,5

De regionala utvecklingsfondernas företagsservice och

administration m. m.                                             90,85

Strategisk företagsutveckling                               36
Övergripande insatser inom småföretagsområdet
  9

Nyetableringsinsatser                                                  .           3    .

Utbildningsinsatser inom småföretagssektorn       8

Industridesign                                                         5

Summa                                                                 156,35 milj. kr.

11.5.2 De regionala utvecklingsfoiidernas företagsservice och administra­tion m.m.

Mitt förslag: SIND bör som hittills svara för medelsfördelning lill, viss kontroll och uppföljning av samt central service lill de regionala ulveck­lingsfonderna. Det gäller såväl deras förelagsservice som finansierings­verksamhet. Fondernas verksamhet med förelagsservice bör klarare inriktas mot strategiska Qänster för förelag med goda utvecklingsmöj­ligheter. Medlen bör disponeras från samlingsanslaget Småföretagsut­veckling.

Statens industriverk: SIND har under år 1983 på uppdrag av regeringen sett över utformningen av ulvecklingsfondernas verksamhet med förelagsser­vice. Utredningsarbetet har skett i nära samråd med bl.a. representanter för fonderna själva.

SIND har vid sin kartläggning av nuvarande förhållanden undersökt bl.a. småförelagens behov av service och.utbudet av Qänster för dessa förelag. Del finns enligt kartläggningen ett stort privat ulbud av prakliska, vardagsnära Qänster såsom redovisning, produktionsplanering m. m. SIND betonar viklen av atl fondernas Qänster riktas till utvecklingsbara företag med belydelse för bl.a. export eller imporikonkurrens, sysselsätt­ning och fillväxt. Fonderna bör medvetet prioritera initierande, motiveran­de, "strategiska" Qänster som hjälper företagen med nödvändiga omställ­ningar när del gäller t.ex. marknads- och produktval. Det privata utbudet av dessa Qänster för småförelag är begränsat.

Dessa frågor har diskuterats i regeringens s.k. småföretagsdelegation (I 1977:D).

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag har i propositionen om verksamhe­len vid statens industriverk, m.m. (prop. 1982/83:113 s. 55-58) redogjort närmare för min syn på SIND:s allmänna roll som huvudman för uiveck-


 


Prop. 1983/84:135                                                  150

lingsfonderna. Jag vill erinra om att frågan om huvudmännens slyrning av fonderna f.n. bereds inom regeringskansliel och au jag efter överläggning­ar med representanter för landstingen avser att föreslå regeringen aft lill riksdagen ålerkomma med en redovisning av denna fråga.

En redogörelse för ulvecklingsfondernas företagsservice lämnades lill riksdagen senasl i propositionen om ålgärder för de små och medelstora förelagen samt innovationspolifikens inriktning (prop. 1981/82:118 bil. 4 s. 213-216, NU 51, rskr 417). En viklig utgångspunkt är au verksamheten skall komplettera befinlligl ulbud av rådgivningsQänster till småföretagen.

Enligt min mening utgör denna service åt småföretagen ett viktigt inslag i den riktade industripolitiken. Fonderna bör som hittills bedriva allmän informations- och kontaktverksamhet samt rådgivning och konsultQänster lill enskilda företag inom bl.a. nyckelområden som marknadsföring och produktutveckling. Service bör kunna lämnas både till befintliga företag och till personer som avser all etablera sig som företagare. Vidare är det väsentligt alt fonderna, som hittills, medverkar i projekt - exempelvis sådana som initieras och samordnas av SIND - på områden, som är viktiga för den industriella förnyelsen, såsom eleklronik, produktionstek­nik och nyetablering.

Vad gäller rådgivningen lill enskilda företag förordar jag dock - i likhel med SIND - en viss kursändring och ytterligare precisering av verksam­heten lill sådana områden där fonderna mer ullalat kan komplettera utbu­det från privata konsulter. Del innebär enligl min mening att fonderna hårdare bör prioritera Qänster som hänger samman med förelagens val av strategier, exempelvis produki- och marknadsval, ägarstruktur osv. På så sätt gynnas den långsiktiga utvecklingen av en effekliv och konkurrens­kraftig svensk småförelagssektor. En betoning bör också läggas på allmän informalion till företag, via t.ex. uppsökande verksamhet, saml på den s.k. kontaktgrossistrollen. Ulbudel av privala konsultQänster för småföre­tag är på dessa områden mycket begränsat. Därför är samhällsinsatser av den lyp fonderna representerar av stor belydelse.

Denna inriklning av företagsserviceverksamheten kräver med nödvän­dighet alt fonderna inskränker på sina Qänster på områden där del privata konsultulbudet är mer utbrett. Jag tänker på prakliska, vardagsnära, ope­rativa Qänster såsom bokföring, budgetering, produktionsplanering, kon­struktion, juridiska frågor etc. Vad jag nu sagt hindrar inte att fonderna vid behov kan tillhandahålla även sådana Qänster. Jag vill betona atl fonderna för sina företagsserviceQänsler bör sträva efter atl ta betalt i ökad utsträck­ning.

Det har visat sig att många mindre företag inle anlitar den sakkunniga hjälp de ofta kan behöva för att på bästa säU hantera sin bokföring, skatleredovisning, budgetering, likviditelsplanering elc. Jag vill i detta sammanhang erinra om fondernas vikfiga uppgift att stimulera småföretag all vid behov anlita uiomslående expertis för exempelvis sin redovisning och ekonomifunktion i övrigl.


 


Prop. 1983/84:135                                                                151

Det är vidare väsentligt alt särskilt den strategiska förelagssérvicen i ökad ulslräckning riktas till företag med goda utvecklingsmöjligheter, dvs. sådana långsiktigt lönsamma företag och projekl som kan ge ökad produk­tionsfillväxt och bidra till att förbättra handelsbalansen. En inriktning mol sådana företag kräver en medveten prioritering av varje fonds ledning och personal. Jag ser med tillfredsställelse på att fonderna i viss ulsträckning redan har bötjat inrikta företagsserviceverksamheten mot den typ av råd­givning och de lyper av företag/projekt som jag här har förordai. Jag har under höslen 1983 diskuterat dessa frågor med representanter för fonder­nas styrelser och för landslingen. Jag har därvid funnit att det råder en bred samstämmighet om atl fondernas företagsserviceverksamhet bör ha den inriktning som jag nu har förordai. Även företrädare för småförelagens organisationer har gelt uttryck för motsvarande synsätt.

Del ankommer på SIND atl för statens del samordna, slödja och stimu­lera verksamheten med företagsservice och därvid verka för en mer med­veten prioritering av insatserna i enlighet med vad jag har anförl. Jag vill betona att fondernas verksamhel även med denna inriklning, som hittills, bör stå i samklang med samhällets regionalpoHliska strävanden.

Det är lämpligt att fonderna och deras huvudmän vid kontakter med företag, organisationer, massmedia m. m. strävar efter alt klargöra vilken verksamhelsinriktning och allmän policy fonderna har. På så sätt undviks överdrivna förväntningar på alt fonderna skall arbela med alt lösa I.ex. kortsiktiga sysselsättningsproblem i stagnerande förelag.

11.5.3 De regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet

Mitt förslag: Gränsen för finansiering med utvecklingskapilal resp. rö­relselån eller lånegaranti till ett enskill företag - vilken lidigare har faslällts av riksdagen — bör höjas lill 3 milj. kr. Del bör ankomma på regeringen atl besluta om hur reglerna för fondernas finansieringsverk-samhet närmare skall ulformas.

Statens industriverk: SIND har i sin anslagsframslällning för budgetåret 1984/85 föreslagil atl 50 milj. kr. anvisas som medelstillskott lill ulveck­lingsfondernas finansieringsverksamhet. SIND har vidare den 28 decem­ber 1983 överlämnat en utredningsrapport angående fondernas finansie­ringsverksamhet. Rapporten har utarbetats av en arbelsgrupp med repre-, sentanter för utvecklingsfonderna. Arbelsgruppen betonar bl. a. möjlighe­terna atl kunna erbjuda "skräddarsydda" och flexibla finansieringsfomer på hög risknivå samt föreslår all fonderna ges betydligt ökade resurser för sin finansieringsverksamhet.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Ulvecklingsfondernas finansierings­verksamhet  behandlades  senasl  av  statsmakterna  våren   1982  (prop.


 


Prop. 1983/84:135                                                  152

1981/82:118 bil.4 s. 207-213, NU 51, rskr 417). Verksamheten bedrivs med medel som har anvisals till fonderna i form av slalsbidrag. Den regleras av en stafiig förordning (SFS 1982:682).Därutöver bedriver vissa fonder fi­nansieringsverksamhet med medel som tillhandahållits av resp. landsfing.

Fonderna kan medverka som finansiärer på olika sätt. S.k. rörelselån är i regel förknippade med regelbundna amorteringar och ränta. De säker­heter som lämnas för lånen är normalt sämre än vad banker och andra kreditinstitut kräver. Rörelselån får normalt inte lämnas om andra finan­sieringsformer står till buds, exempelvis banklån. Fonderna beslutade år 1983 om nya rörelselån på totalt ca 285 milj. kr. Per den 1 januari 1984 hade fonderna en sammanlagd lånefordran på grund av utestående rörelselån på totalt ca 1 HOmilj. kr.

Fonderna kan vidare teckna garantier för banklån på grunder som överensstämmer med de som gäller för rörelselån. F.n. gäller atl varje fond är förhindrad att lämna garantier för belopp som totalt översliger 25 % av fondens egel kapital (prop. 1980/81:100 bil. 17, NU 52, rskr 391). Fonderna fick tidigare statsbidrag som täckte hälften av förlusterna på garantiverk­samheten. Fonderna ansvarar dock hell för de förluster som kan uppstå då garanfiåtaganden som gjorts fr.o.m. år 1984 måste infrias (prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94). Fonderna beslutade under år 1983 om nya garantier för lån på tolall ca 112 milj. kr. Per den 1 januari 1984 uppgick fondernas utestående lånegarantier till totalt ca 177 milj. kr.

Utvecklingskapital kan lämnas i form av lån eller bidrag för alt delfinan­siera avgränsade projekt i företagen, på exempelvis områdena marknads­föring eller produktutveckling. För båda formerna av utvecklingskapital gäller atl medlen i regel inle behöver belalas tillbaka om projektet i fråga misslyckas. Å andra sidan bör fonden om projekten lyckas väl kunna få tillbaka väsentligt störte belopp än de som har satsats. Utvecklingsbidrag förknippas vanligen med krav på royaity, för att fonden skall få andel i de framtida intäkterna av projektet eller av företagets verksamhet i dess helhet.

Enligt riksdagens beslut (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU 51, rskr 417) får varken rörelselån, garanli eller utvecklingskapilal lämnas med högre be­lopp än 2 milj. kr. till ett enskilt förelag ulan att fonden först samråder med SIND (eller STU, när det gäller utvecklingskapital). Fonderna beslulade år 1983 om utvecklingskapilal moisvarande totalt ca 113 milj. kr.

För egen del villjag anföra följande.

Jag anser alt fonderna behöver flexibla och enkla regler för sin finansie­ringsverksamhet. På så sätt kan de anpassa sig lill den föränderiiga kapital­marknaden och till företagens skiftande behov. Jag vill dock betona vikten av atl fonderna tillämpar affärsmässighet i sin verksamhel. Avsiklen är inte atl med dessa medel bedriva subventionspolifik. Speciellt rörelselånen och garantierna är f.n. omgärdade med regler som i vissa fall kan verka hämmande på syftet med verksamheten. Jag vill för riksdagens informa-


 


Prop. 1983/84:135                                                                153

tion anmäla att jag avser atl föreslå regeringen begränsade ändringar som ger fonderna större frihet att själva bestämma kreditvillkor m. m. Det bör ankomma på regeringen alt, inom ramen för de av riksdagen godkända huvudlinjerna, la slällning till reglernas ulformning. Jag avser all föreslå regeringen följande.

För del första bör räntan på lånen kunna anpassas efter omständigheter­na i det enskilda fallet. Många gånger kan ett företags förutsättningar rent allmänt förbällras om räntan vid olika tidpunkter avpassas lill förelagets likvidilelssiluation. Inle minst nystartade företag är beQänla av att räntan är låg under de första årens löptid för att sedan stiga. En sådan ordning skall dock inte innebära alt företagens räntekostnader totalt sett subventio­neras.

För del andra bör fonderna när del är lämpligl kunna lämna rörelselån med vinslberoende ränla, s.k. vinstandelslån. I dessa fall bör dock amor­teringarna inle vara beroende av vinstnivån.

För del tredje bör utvecklingsfonderna om del är lämpligt kunna ta ul säkerheter gemensamt med bankerna. Del innebär i praktiken att banken ifråga lill en del accepterar att dela en sämre säkerhel med fonden (s.k. vertikal säkerhetsdelning) och därvid la en reell kreditrisk.

För del Qärde vill jag framhålla all fonderna kan lämna finansiellt slöd även lill förelag som drivs i form av ekonomiska föreiungar.

För det femte anserjag alt lånegränsen per företag bör höjas. Denna gräns har riksdagen hittills beslulal om. Det bör i fortsätlningen ankomma på regeringen alt fastställa denna gräns. Jag vill emellertid för riksdagens information anmäla all jag anser all rörelsdån, garanti eller utvecklingska­pilal från en utvecklingsfond till ett enskilt företag fr. o. m. den 1 juli 1984 bör kunna uppgå fill högsl 3 milj. kr. Denna gräns bör kunna överskridas i särskilda fall och — vad gäller samtliga finansieringsformer - efter samråd med SIND. Jag räknar med alt fonderna liksom hittills av egel intresse kommer atl upprätthålla ett nära samarbete även med STU och Sveriges exportråd, främst då det gäller alt pröva frågor om utvecklingskapital för atl finansiera slörre projekt som avser produktutveckling resp. export.

Den höjda lånegränsen bör enligt min mening inle behöva leda till en totalt sett högre utlåning från fonderna. Den lönsamhelsförbätlring som har ägt rum inom näringslivet innebär all möjligheterna förbättras för företagen alt själva finansiera sin utveckling och i högre grad utnytQa banker och liknande finanseringskällor. Jag vill betona atl finansieringen från fonderna är avsedd atl vara ett komplement till det ordinarie kreditvä­sendet. Rörelselån - som hittills har dominerat finansieringsverksamheten beloppsmässigt - bör därför komma i fråga i betydligt mindre ulslräckning än hittills.

En utgångspunkl för fondernas finansieringsverksamhet bör som hittills vara att fonderna bevarar sitt kapital. Jag är - i motsats till SIND och fonderna - inle beredd atl förorda all ytterligare medel över slalsbudgeten


 


Prop. 1983/84:135                                                                154

anvisas för budgetåret 1984/85 som allmänt medelstillskott till utvecklings­fondernas finansieringsverksamhet. Jag vill dock hänvisa lill vad jag strax kommer alt anföra om s.k. strategisk förelagsutveckling (avsnitt 11.5.4).

Jag vill i sammanhanget erinra om alt ulredningen om del regionalpolitis­ka slödel till näringslivel (I 1982:05) har lill uppgift alt bl.a. se över möjligheterna atl undanröja skillnader i de regionalpoliliska resp. de indu­slripolitiska stödmedlen saml belysa lämpligheten av att kombinera dessa stödmedel. I kommitténs uppdrag ingår vidare alt se över förulsällningar­na för att delvis integrera det regionalpolitiska stödet i utvecklingsfonder­nas verksamhel samt all lämna förslag till beslutsordning på regional nivå. Ulredningen väntas lämna sitt belänkande under år 1984.

Del ankommer på SIND atl ulöva lillsyn över fondernas slatliga finan­sieringsverksamhet med utgångspunkl i gällande författning saml därvid ge de råd och anvisningar som kan anses motiverade.

11.5.4 Strategisk företagsutveckling

Mitt förslag: SIND bör disponera medel för särskilda bidrag till utveck­lingsfonderna. Bidragen ges för att stimulera fonderna atl salsa utveck­lingskapilal som finansierar konsultinsatser av strategisk karaktär m. m. i företag med goda utvecklingsmöjligheter. Medlen bör dispone­ras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag har hyss (avsnill 11.5.2) framhållit vikten av atl bl.a. fondernas företagsserviceverksamhet riktas till företag med långsiktigt goda utvecklingsmöjligheter. Det är vidare väsentligt atl fonderna ser till helheten i företagen och därvid kan kombinera insalser av rådgivningskaraklär med finansiering. Jag förordar därför alt SIND får särskilda medel för atl underlätta sådana salsningar och en sådan helhets­syn. Jag föreslår all delprogrammel benämns Strategisk företagsutveck­ling. Verksamhelen bör enligt n\in mening bedrivas på i huvudsak följande sätt.

Vatje utvecklingsfond identifierar en grupp företag som bedöms ha gynnsamma förutsättningar atl ulvecklas och som är villiga atl satsa egna resurser på samverkansprojekt med fonden. Som sådana företag bör i del här avseendet räknas de som bör kunna höja sin produktion, förbällra produktionsstrukturen, bidra till en ökad export eller i övrigt bidra lill atl angelägna samhälleliga mål uppfylls. Jag vill för egen del betona alt jag anser all även andra än tillverkande förelag bör komma i fråga om de bidrar lill att uppfylla de mål som jag nyss har redogjort för.

Fonderna redovisar årligen program för strategisk företagsutveckling för SIND. I programmen redovisar fonderna bl. a. vad de själva är beredda alt satsa i form av utvecklingskapilal m. m. Jag räknar med atl samlliga fonder som så önskar skall kunna delta i verksamheten.


 


Prop. 1983/84:135                                                  155

På grundval av de program för strategisk företagsutveckling som fonder­na utarbetat och där bl.a. aktuella företag finns angivna, fördelar SIND årligen bidrag till fonderna för atl täcka kostnader för verksamheten. De utvalda förelagen erbjuds av utvecklingsfonden - i enlighet med program­mel - atl få konsultinsalser eller andra åtgärder delfinansierade med bidrag eller utvecklingskapital från fonderna. Insalserna kan inledningsvis beslå av kortare, mer övergripande analyser av företagens situation och möjligheter. I ett fortsättningsskede kan behov av mer djupgående insalser identifieras. Det kan röra sig om

-    leknisk eller annan projeklledningshjälp

-    licenssökning eller leknikimporl

-    kompetenshöjande åtgärder i samverkan mellan underleverantörer och beställare

-    produktutveckling

-    marknadsinvesteringar, inkl. export

-    UlnytQande av industrirobotar och datorstödd produktionsteknisk pro­jeklering etc.

För sådana insatser kan utvecklingsfonden gå in med utvecklingskapital. Inom ramen för delta delprogram erbjuds fonderna en refinansiering från SIND. Bidragen från SIND bör motsvara en viss andel av de belopp som fonden satsar i programmet. SIND bör ha viss frihel all bestämma denna andel.

En viktig förutsättning för atl insalserna skall bli framgångsrika är vidare atl de berörda företagen aktivt driver projekten i fråga. Bl.a. därför bör förelagen bidra lill finansieringen av verksamheten lill betydande del. De bör enligt min mening utan hjälp av fonderna finansiera lägst 50% av koslnaderna för de projekt som med hjälp av utvecklingskapilal genomförs inom ramen för programmet.

Det föreslagna systemet innebär enligt min mening dels ett riskavlyft för fonderna, dels en stimulans atl inrikta verksamheten mol vissa typer av företag och vissa ändamål som bedöms prioriterade. Jag vill dock betona atl systemet enligt min bedömning inte hindrar all övriga företag även i framliden kommer alt ha goda möjligheter atl få sedvanligl finansiellt slöd från fonderna.

Det ankommer på SIND atl, efter samråd med företrädare för landsling­en och med fonderna själva, bestämma om hur delprogrammet praktiskt skall läggas upp. SIND bör därvid söka motverka den risk för suboplime-ring och ineffektivt utnylQade resurser som ligger i alt förelagen kan få slöd för olika delprojekt, exempelvis exportsatsningar. Genom alt SIND och fonderna svarar för en helhetssyn på förelagsulveckling bedömer jag att risken är liten för att resurserna skall splittras på della sätt. Jag förutsät­ter vidare alt SIND och fonderna vid behov samråder med seklorsorgan som STU och Sveriges exportråd. Det är också väsentligt atl SIND följer upp denna verksamhel hos fonderna.


 


Prop. 1983/84:135                                                  156

Som jag tidigare har framhållit lorde det nu finnas en bred samstäm­mighet mellan huvudmännen och fonderna själva om viklen av en medve­ten prioritering av fondernas insalser mol företag med långsiktiga tillväxt­möjligheter. Jag anser atl denna överensstämmelse i synen på verksamhe­lens också bör kunna ligga lill grund för gemensamma satsningar från huvudmännen. Jag har vid diskussioner med företrädare för landsfingen med tillfredställelse erfarit atl inlresse finns hos landslingen alt förstärka de ekonomiska resurserna hos resp. utvecklingsfond för den typ av insal­ser somjag här har förordai.

Jag vill framhålla att de försöksverksamheter som i dag bedrivs av STU och SIND med dels teknisk projeklledningshjälp, dels leknikimporl bör kunna ersättas av delprogrammet Strategisk förelagsutveckling.

11.5.5 Övergripande service och projekt inom småföretagsområdet m.m.

Mitt förslag: SIND bör disponera särskilda medel för atl - som hittills - dels driva och slödja olika projekl samt praktiskt inriktad service och utredningar inom småföretagsområdet, dels ge bidrag lill organisationer som arbelar för alt främja småförelagens utveckling. Medlen bör dispo­neras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligl min mening är det väsentligt att SIND har resurser för alt bedriva service och projektverksamhet av gene­rellt och övergripande slag genlemol småförelagsseklorn. Jag har i annat sammanhang (prop. 1982/83:113 s. 58 — 59) närmare redogjort för denna verksamhet. Den kan inrymma bl. a.

-     riksomfattande projekt som rör exempelvis eleklronik- och underleve­rantörsfrågor, teknikbaserade företag m. m.

-     projekt i samverkan med andra än utvecklingsfonder, t. ex. näringslivs-organisationer och fackliga organisafioner

-     utbildningsservice

-     utredningsverksamhet med inriklning på ålgärder inom småförelagssek­lorn

-     försöksverksamhet med t.ex. främjande av personalägda företag

-     energirådgivning.

Inom ramen för denna verksamhet bör SIND ocksä liksom hittills kunna lämna bidrag till vissa organisationer som är verksamma på småföretags-området, exempelvis SHIO-Familjeföretagen, Stiftelsen Industriellt ut­vecklingscentrum i övre Nortland (lUC) och Svenska Industrielablerings-akfiebolaget (Svelab). Sådana bidrag bör lämnas för alt delfinansiera spe­ciella projekl som SIND anser väsentliga eller för alt i övrigl slödja verksamhel som bedöms viklig för atl främja småföretagssektorn och som annars riskerar att inle komma till stånd. Bidrag fill lUC bör lämnas direkl till stiftelsen och inte som hittills via två utvecklingsfonder Qämför prop. 1977/78:111 s. 135, NU 75, rskr 361).


 


Prop. 1983/84:135                                                                157

11.5.6 Nyetableringsinsatser

Mitt förslag: SIND bör disponera särskilda medel för atl främja nyföre­lagande. Verksamheten bör bedrivas dels i form av egna projekt, dels i samverkan med de regionala ulvecklingsfonderna. Medlen bör dispone­ras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: De regionala utvecklingsfonderna har f.n. ett ansvar för skilda lyper av insatser såsom information, rådgivning m. m. i syfte att sfimulera ett ökal nyförelagande. I detta arbete samverkar fonderna med bl. a. kommuner, länsstyrelser och andra länsorgan. SIND:s roll som huvudman för fonderna i detta avseende bör ulvecklas och för­slärkas genom alt verkel lillförs särskilda resurser. Ett led i denna utveck­ling är de medel som regeringen i november 1983 har anvisal till SIND i syfle all vidga nyföretagandet särskilt inom tillverkningsindustrin (beslut 1983-11-10, arbetsmarknadsdepartementet). SIND bör enligt min me­ning nu tillföras ytterligare resurser för alt främja nyföretagandet, dels genom egna projekt av rikskaraktär och dels i samverkan med ulvecklings­fonderna. Insatserna bör kunna rikias mot olika grupper av potentiella nyförelagare, t.ex. kvinnor och invandrare, särskilda regioner elc. saml avse informalion, rådgivning och s.k. fadderverksamhet, uppsökande verksamhet, ulbiidning och konsulthjälp. Särskild vikt bör läggas vid upp­följningen av de olika åtgärderna.

SIND bör också ha möjlighel atl genom samverkan med skilda ulbild­ningsorgan stimulera nyföretagandet.

11.5.7 Utbildningstjänster inom småföretagssektorn

Mitt förslag: SIND bör få ökad möjlighel all ge bidrag lill arrangörer av olika slags fortbildning för småföretag, i huvudsak enligt nuvarande rikllinjer. Medlen bör disponeras från samlingsanslaget Småföretagsut­veckling.

Statens industriverk: SIND betonar i förslagel till treårsprogram all utbild­ning - i synnerhet till företagsledande personal - är ell väsentligt inslag i småförelagspoliliken. Ulbiidning i kombination med konsultinsatser ger goda resultat. Det speciella anslaget för atl stödja företagsinriktad fortbild­ning bör enligl SIND räknas upp lill ursprunglig nivå.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Del finns ett stort behov av ulbiidning i småförelag. F.n. kan SIND från anslaget Bidrag till företagsinriktad fort­bildning slödja kursarrangörer m.fl. för utveckling, informalion och ge­nomförande av olika slags utbildning för småföretag. Anslaget är 4 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                                158

för budgelåret 1983/84 men har lidigare legal på en högre nivå. De utbild­ningsenheter som är placerade på sex utvecklingsfonder handhar en vä­senllig del av verksamhelen. En viss del av fortbildningen bedrivs direkt vid berörda förelag och samordnas med fondernas övriga företagsservice. SIND bör enligl min mening disponera störte resurser än f.n. för att främja utbildning inom småföretagssektorn. Medlen för företagsinriktad fortbildning bör ulökas. SIND bör också ha möjlighet att lämna bidrag till och i övrigt stödja ulbildningsorgan för speciella projekl. Exempel på sådana organ är Stiftelsen Inslilutel för Företagsutveckling (SIFU), Sve-tab, regionala högskolor m.fl. Ett ytterligare skäl alt utöka medlen för utbildningsinsatser är all dessa medel, somjag tidigare har anfört (avsnitt 11.3.4), bör kunna bekosta kurser för personer som skall projektera instal­lation av industrirobotar, i enlighel med dala- och eleklronikkommilléns förslag.

11.5.8 Industridesign

Mitt förslag: Särskilda medel för ett treårsprogram för ett cenlrum för designfrämjande verksamhel slälls till SIND;s förfogande. SIND kan därigenom uppfylla sin del av ell med Föreningen Svensk Form ingång­et avlal om att inrätta och driva ett sådant cenlrum.

Särskilda medel slälls fill SlND;s förfogande för att i ett treårspro­gram initiera och främja designverksamhel i enskilda företag, främst små och medelstora.

Statens industriverk: SIND har på regeringens uppdrag i november 1982 avlämnat rapporten Designutredning - Åtgärder för atl främja god design inom näringslivel (SIND PM 1982:20).

Rapporten innehåller förslag till åtgärder inom de fyra huvudområdena ulbiidning, mönsterskydd, företagsinriktade insalser samt centrum för de­signfrämjande verksamhet.

Rapporten har remissbehandlats. Rapporten och dess förslag till åtgär­der får i huvudsak ett positivi mottagande av remissinstanserna. Förslagen rörande företagsinriktade insatser och centrum för designfrämjande verk­samhet priorileras i remissvaren.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: God design bör enligl min mening ingå som en naluriig del i den produktutveckling som bidrar lill atl höja svenska produkters kvalilel och konkurrenskraft. Med god design avser jag en produktutformning som innebär atl en produki har god funkfion, dvs. en för användaren säker och ändamålsenlig utformning. Produkten skall vi­dare vara tillverkad i rätt material och vara så utformad atl en rationell produklion och god arbetsmiljö uppnås. Dessutom skall produkten vara estetiskt tilltalande.


 


Prop. 1983/84:135                                                  159

Del är enligt min mening väsentligt atl designaspeklen inte endasl beak­tas i samband med konsumentvaror. Med den innebörd som jag här har givit åt designbegreppet bör förbättrad design kunna öka svensk industris konkurtenskraft inom alla produktområden. God design kommer även i framtiden att till betydande delar bygga på det traditionella hantverket och hanlverkskunnandet. Det är emellertid också viktigt alt man i designverk­samheten fortlöpande anpassar sig till den tekniska utvecklingen, t. ex. när del gäller nya material eller uinylQandet av datateknik i konstruktions- och tillverkningsprocessen.Del finns också anledning att peka på behovet av konstnärligt ulvecklingsarbete inom designområdel.

God design har blivit ett alltmer betydelsefullt konkurtensmedel, inle minst internationellt. De förelag som målmedvetet har satsat på en riklig strategi vad gäller design och marknadsföring har ofta kunnat hävda sig väl. I Sverige är det enligt min mening alllför få förelag som kan hänföras till denna grupp. För svensk industri som helhel behövs därför speciella insalser för att åstadkomma en förnyelse och utveckling inom designområ­det.

Belräffande förslaget om ett centrum för designfrämjande verksamhet (Design Center) villjag anföra följande. Ett Design Center kan enligl min uppfattning snabbi medverka till atl åsladkomma en förbällrad design av svenska produkter.

Enligl vad jag har erfarit har SIND och Föreningen Svensk Form träffat avtal om atl som huvudmän inrätta och driva ett Design Center i Stock­holm.

Enligl avlalel är den ena målsättningen för Design Center att främja god design av svenska produkler och de miljöer de framslälls och används i. Produktområdet avses därvid läcka industriellt framställda konsumenl-och producentvaror, individuellt konsthantverk och grafisk design.

Den andra målsättningen är att Design Center skall vara en aktiv mötes­plats där designfrågor belyses från bl.a. konsumentens, producentens, formgivarens och samhällels synpunkter.

Huvudaktiviteter vid Design Center avses komma all bli utställnings­verksamhel och designrådgivning. Särskild uppmärksamhet skall enligt avlalel ägnas åt att fiämja industridesign i små och medelstora förelag inom tillverkningsindustrin.

Verksamhelen vid Design Center kommer enligt avtalet all ledas av en ledningsgrupp, där SIND och Föreningen Svensk Form utser vardera tre ledamöter samt formgivarnas yrkesorganisationer och Föreningen Svensk Forms producentsektion vardera en ledamot. I ledningsgruppen skall alltid små och medelstora förelag saml industridesigner vara representerade. Till ledningsgruppen skall även knytas referensgrupper, i första hand ett pro­gramråd och ett designråd.

Enligt min uppfallning är ett Design Center, av den lyp jag här har redogjort för, väl ägnat atl främja god design inom näringslivel. För den


 


Prop. 1983/84:135                                                                160

kommande ireårsperioden beräknarjag kostnaderna till 3 milj. kr. årligen. Jag vill emellertid framhålla viklen av alt näringslivet, enskilda företag saml andra intressenter medverkar i verksamheten, såväl ekonomiskt som på andra sätt. Denna medverkan bör enligt min uppfattning totalt under Ireårsperioden kunna uppgå lill motsvarande belopp.

Som jag i del föregående har ullalat föreligger ett behov av designfräm­jande insatser i svensk industri som helhel, dvs. i såväl störte som mindre förelag. Enligt min uppfattning har emellertid de större företagen oftare förståelse för och möjligheler att uppfylla dessa behov. Det är därför naturligt att de ålgärder somjag nu föreslår i första hand, särskilt på kort sikt, kommer att ha belydelse för de mindre förelagen. Jäg vill emellertid betona att verksamheten vid Design Center i lika hög grad skall rikta sig till störte som mindre företag.

Inom SIND:s enhet för småföretagsutveckling har en viss kompetens inom designområdet redan byggts upp. Jag anser därför att de designfräm­jande åtgärder som jag nu föreslår bör hanteras inom ramen för program­met småföretagsutveckling. Andra designfrämjande insatser, t.ex. inom programmet industriell omvandling och tillväxt bör samordnas med de nu aktuella åtgärderna. Ansvaret för denna samordning bör ligga inom pro­grammel småföretagsutveckling. Vid samordningen med andra design­främjande insatser bör möjligheterna all ulnylQa Design Center särskilt beaklas.

Beträffande designfrämjande insatser i enskUda företag vill jag anföra följande. SIND har vid olika tillfällen genomförl försöksverksamhet för alt stimulera ett slörre ulnytQande av design i små och medelstora företag. Erfarenheterna av slöd lill initierande aktiviteter i enskilda förelag är positiva. Aktiviteterna har inneburit analys av företagels konkurtenssitua­tion, förslag lill nya eller förändrade produkler, förmedling av erfarna designer, bl.a. genom de regionala ulvecklingsfonderna, elc. Förutom atl designinsatserna resulterat i kommersiellt gångbara produkter, har de ock­så i många förelag lett till ett mera logiskt och systematiskt tänkande i produktutvecklingsarbetet. Insatser av denna typ har gett snabbare direkta resullal än andra åtgärder. Jag anser därför alt verksamhelen nu bör ulökas.

Jag beräknar all medelsbehovet uppgår till 2 milj. kr. årligen under en treårsperiod. SIND bör som regel svara för högsl 50% av koslnaderna för insatserna. Med hänvisning till vad jag lidigare har anförl bör dessa åtgär­der ligga inom ramen för SIND:s program för småföretagsutveckling. Det bör ankomma på SIND alt utfärda närmare föreskrifter för verksamhelen.

Belräffande utbUdning inom designområdet vill jag, efter samråd med chefen för ulbildningsdeparlemenlel, anföra följande. Jag delar utredning­ens uppfallning om viklen av all designfrågor uppmärksammas på olika nivåer inom utbildningssystemet. Jag är emellertid inle nu beredd alt lämna några förslag till ålgärder.


 


Prop. 1983/84:135                                                                161

När det gäller design av induslriprodukler är del immatrialrättsliga skydd som kan erhållas för formgivning av betydelse. Regler härom finns i mönsterskyddslagen (1910:425). Jag häri samråd med chefen förjustiliede-parlementel funnil alt det f.n. inte finns skäl att överväga några ändringar i den lagen.

Utredningen föreslår att tillämpningen av mönslerskyddslagen bör skär­pas. Jag vill med anledning härav anföra följande. Mönsterskyddslagens uppbyggnad med ett publiceringsförfarande och frist för invändningar har bl.a. till syfte att ge konkurrenter och näringslivel i slort möjlighet att bidra med underlag för avgörandena. Patent- och registreringsverkets av­göranden i mönsterärenden kan vidare överklagas lill patentbesvärsrälten, dels av sökanden, om avgörandet har gåtl honom emot, dels av invändare, om ansökningen har bifallils trots invändningen. Sökanden kan besvära sig i regeringsrätten, om avgörandet i paienlbesvärsrällen går honom emot.

Enligl vad jag har erfarit görs emellertid förhållandevis få invändningar mot av patent- och registreringsverket fattade beslut.

Den i lagen avsedda vägen atl påtala en förment alltför liberal tillämp­ning av lagen hos registreringsmyndighelen utnytQas alltså föga. Det blir med de få invändningarna också färre möjligheler för överinstanserna atl meddela avgöranden som i della hänseende kan bli vägledande för patenl-och registreringsverkets praxis.

12    Sveriges Investeringsbank AB

Förulsättningarna för Investeringsbankens verksamhel har ändrals un­der åren. Näringslivels behov av lånefinansiering är i dag delvis annorlun­da än för 15 år sedan när banken bildades. Därför finns det anledning att öppna ytterligare möjligheter för Investeringsbanken alt anpassa sin verk­samhel lill de nya kraven och lill de utvecklingstendenser som kan skön­jas.

Ändringar i kapitalmarknadens struktur har inneburit att bankens upp-låningsmöjligheter förändrats. Den utlandsupplåning banken bedrev i bör­jan av 1970-talel har medfört stora kostnader.

Jag tar försl upp Invesieringsbankens verksamhet hittills och de föränd­ringar i induslrins kapitalförsörjning som inträffat. Därefter föreslår jag vissa ändringar i reglerna för bankens verksamhel. I ett särskilt avsnitt tar jag upp frågan om särskilda insatser för småföretagens utveckling. Del gäller möjligheler all i anknylning lill bankens verksamhet införa nya möjligheteratt tillföra småföretagen riskkapilal.

i 1    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                                162

12.1 Investeringsbankens tillkomst och verksamhet hittills m. m.

Investeringsbanken bildades år 1967 som ett av staten helägt kredilaktie­bolag (prop. 1967:56 och 102, SU 111, BaU 33, rskr 289). Del främsta syftet var alt förbättra möjligheterna alt tillgodose de behov av långfristiga krediler för finansiering av produktiva invesleringar i näringslivel som den fortsatta strukturomvandlingen skulle komma alt slälla.

Vissa inskränkningar gjordes beträffande Invesieringsbankens verksam­het. Någon subventionering avsågs inte ske och della borde, enligt propo­silionen, beaktas vid räntesätlningen. Syftet med bankens verksamhet var inle heller atl lösa sysselsällningssvårigheter. Den uppgiften skulle som lidigare ligga på arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.

Bankens inriklning bestäms i bolagsordningen. Enligt denna har banken till föremål för sin verksamhel att bidra lill finansiering av sådana investe­ringar inom näringslivet som inriktas på ralionalisering, strukturanpass­ning och utveckling samt att medverka vid finansieringen av svensk ex­port. Ändamålsparagrafen gjordes medvelel tämligen vid, eftersom stats­makterna från början inle i alltför hög grad önskade avgränsa bankens verksamhel till vissa specifika områden.

Staten tillsköl vid Invesieringsbankens bildande 500 milj. kr., varav 450 milj. kr. i aktiekapital och 50 milj. kr. i reservfond. Vidare ställde staten garanti för bankens förpliklelser till ett belopp av 450 milj. kr. Under de följande två åren anslogs ytterligare 500 milj. kr. lill egel kapilal och statens garanti för bankens förpliktelser höjdes lill 900 milj. kr. Ytterligare höjningar av slalens garanli skedde, senasl år 1978, lill 5000 milj. kr. År 1978 anslogs ytterligare 300 milj. kr. till egel kapital. Statens kapitalinsats är därmed hittills 1 300 milj. kr. År 1977 höjdes vidare den multipel, som reglerar bankens räll atl la upp lån eller ingå garantiförbindelser, från högsl fem till högst åtta gånger bankens egel kapital.

Investeringsbanken har erhållit ett förhållandevis stort eget kapilal, vil­ket har motiverats av alt bankens målsällning bl.a. är att ge relativt riskfyllda krediter. Banken kan f.n. låna upp medel eller ingå garantiförbin­delser för ett belopp, som högsl uppgår till åtta gånger bankens eget kapilal. Bankens upplåningsrält uppgår nu lill ca 11 000 milj. kr. Därmed har banken möjlighel all låna ul ca 12500 milj. kr. med nuvarande kapital­bas. Nuvarande engagemang genom beviljade krediter och ställda garanti­er m. m. är ca 7000 milj. kr. Svenska slaten garanterar, som nyss nämnts Invesieringsbankens förpliklelser upp till 5000 milj. kr. Banken kan vidga sin upplåningsrält genom atl ta upp förlagslån, som får räknas in i det egna kapitalel. Denna möjlighet har hittills inle utnylQals.

Investeringsbankens utlåning ulgör en ganska lilen del av den lolala


 


Prop. 1983/84:135

Figur 12:1 Sveriges Investeringsbank AB, långivningen åren 1975-1983

Mkr 5.500 5.000 4.500 4.000 3.500 3.000 2.500 2.000 1.500 1.000 500

75

Mkr 5.500 5.000 4.500 4.000 3.500 3.000 2.500 2.000 1.500 1.000

500

77

163

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

___ -

'-----

 

 

 

y

"-"'

 

 

 

 

 

 

y

 

 

 

 

 

 

/

 

 

 

 

 

 

-

y

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

,

..,

 

 

..

*

''.,

 

y'

.._

 

,

 

y

'

 

2,

r-''

"-

 

 

 

 

\    ■

,__ -

,.--"■'

""""

,

 

_____

--

 

 

 

 

 

_

76

78

IQ

80

82

81

83


Utestående lån brutto Beviljade lån netto Utbetalt på beviljade lån Amorterat på utbetalda lån

svenska kreditmarknaden. Omfatiningen och utvecklingen av Investe­ringsbankens ullåningsverksamhet under senare år visas i figur 12:1.

Sedan år 1978 finansieras flerlalel exportkrediter genom AB Svensk Exportkredit som lämnar statsstödda krediter. Under åren 1980 och 1981 var en betydande del av de beviljade krediterna i Invesleringsbanken leveranskrediler med statligt stöd. En belydande andel av de beviljade krediterna utbetalas ett eller flera år efler beviljningen.

I tabell 12:1 visas kreditgivningen fördelad på olika typer av krediter.


 


Prop. 1983/84:135                                                  164

Tabell 12:1 Investeringsbankens beviljade krediter 1975—1983 fördelat på ändamål, (milj. kr., inkl. offerter)

 

 

1975

1976

1977

1978

1979

1980

1981

1982

1983*)

Investerings-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

och rörelse-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

krediter

1 150

916

1654

646

1032

1247

864

943

1609

Exportkrediter

484

352

134

16

14

0

10

0

2

Leveranskre-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

diter (åren

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1978-81 till

 

 

 

 

 

 

 

 

 

övervägande

 

 

 

 

 

 

 

 

 

del med stat-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ligt stöd)

 

 

203

51

143

939

911

306

1

Lån i samarbe-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

te med utveck-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

lingsfonderna

17

23

48

33

42

56

51

22

19

Garantier

249

57

65

459

80

22

11

77

84

Övrigt

 

 

 

 

 

 

 

 

15

 

1900

1348

1205

1205

1311

2 264

1847

1348

1730

Preliminära uppgifter

Kreditförlusterna har legat mångdubbelt högre än affärsbankernas. Ban­ken har sedan är 1976 inte lämnat någon utdelning utan vinsterna har UtnylQals för fondering för att täcka orealiserade kursförluster i upplåning­en och skapa reserver för kundförluster. Med hänsyn lill det höga riskla-gandet i bankens verksamhet gavs banken frän början ett stort eget kapital och därmed en hög soliditet. Bankens soliditet var vid ulgången av år 1982 24%, vilket är högt bland kreditinstitut.

Invesieringsbankens utlåningsränta ligger högre än för obligationslån resp. lån hos AB Induslrikredit. Ränteskillnaden motiveras av Investe­ringsbankens högre riskläge. Utlåningsräntorna är normalt bundna mot­svarande vad som är normalt pä kapitalmarknaden. Detta är en väsentlig skillnad gentemot affärbankerna, som inte binder räntorna. Investerings­banken har i några fall anknutit återbetalningarnas storlek lill värdet av den valuta som använts för motsvarande upplåning, dvs. valutarisken har överförts på kunden. I flertalel fall har dock banken anmodats att ta på sig den valutarisk utlandsupplåningen inneburit.

Investeringsbanken har varit flexibel vid krav på säkerheter för sina krediler och ofta legat efler andra finansinstitut i förmånsrätlsordningen. Säkerheterna för krediterna ulgörs i regel av pantbrev eller förelagsinteck­ningar. Län ulan särskild säkerhet har lämnals i relativt liten utsträckning.

Löptiden för lånen är vanligen fem lill lio år. I vissa fall har dock lån på upp lill Qugo år lämnats. Banken beviljar ofta något års amorteringsfrihel i början av lånets löplid.

På senare år har banken varit akliv i frågor som rör rekonstruktion av företag och omstrukturering av branscher. I några fall har insalserna skett på särskilt uppdrag av statsmakterna efter beslut av regering och riksdag.


 


Prop. 1983/84:135                                                  165

Under åren 1978-1982 har banken administrerat slruklurdelegationens verksamhel och tagit akliv del i omstruktureringen av specialstålinduslrin. Banken har utvecklat stor kompetens för företagsrekonslruktioner och för finansiering av utvecklingsföretag. Genom branschkunskap och mana­gementerfarenhet kan kunderna erbjudas slöd utöver finansiering.

12.2 Företagssektorns flnansiella utveckling, investeringsutvecklingen

Företagseklorns finansiella sparande och soliditet sjönk under första hälften av 1970-lalel. Därefter har en stabilisering inträtt och de senasle åren har en klar förbällring märkts. Samtidigt har förelagens likvida släll­ning förbättrats högst avsevärt.

Förelagens invesleringar i byggnader och maskiner har stagnerat eller sjunkil sedan 1975. Dessförinnan hade man i och för sig i Sverige en uppgång som var större än i fiertalet andra länder. De investeringar som anses ha ökal är dels de investeringar i internationell marknadsföring och leknisk forskning och utvecklingsarbete som koslnadsförs direkl, dels slrukturbelonade förvärv både i Sverige och utomlands. Förelagens sjun­kande investeringsvolym, en minskning i lagren och ett klart förbättrat bruttosparände har inneburit en betydlig förstärkning av del finansiella sparandel i företagen under de senaste åren. Delta gäller inle minsl de slora industriföretagen även om skillnaderna mellan olika förelag är bety­dande.

Den allmänl sjunkande invesleringsvolymen när del gäller maskiner och anläggningar har lett till att endast ett fåtal slörre investeringsprojekt aktualiserats på senare år. Några exempel kan nämnas: utbyggnaden och moderniseringen av vissa delar av skogsindustrin, SSAB:s satsningar och SAAB-Scania:s satsning pä civila flygplan. En stor del av de större företa­gens riskmassa och riskvillighet engageras f.n. i produktutveckling, mark­nadsexpansion och i stora exportprojekl. De immateriella investeringarnas belydelse har ökat. Villigheten frän de svenska stora verkstadsföretagen atl bearbeta stora projekt i andra länder, främst u-länder och statshandels­länder, har t. ex. ökat markant efter införandel av SEK-systemel 1978. De risker företagen lar i dessa sammanhang är ofta myckel slora och skiftan­de. Del kan gälla valutarisker, risker i samband med fullgörandegaranlier etc. samt risker för atl projeklen av lekniska eller andra skäl inle kan genomföras. Produktutveckling, marknadsförberedelser etc. tar numera betydligt slörre resurser i anspråk än tidigare. Vidare är riskerna vid invesleringar i nya verktyg etc. större nu än tidigare. Tyngdpunkten i risktagandet har förskjutits från själva anläggningsinvesieringen mol tidi­gare skeden i utvecklingskedjan.

Marknadsutvecklingen kräver också andra insatser än lidigare. Till detta kommer de svenska moderföretagens ålaganden i samband med de ul­ländska dotlerförlagens expansion. På senare år har svenska förelag läm-


 


Prop. 1983/84:135                                                                166

nat garantier för mellan 5 och 10 miljarder kr. per år lill förmån för finansiering utomlands.

Trols företagssektorns förstärkning av eget kapilal och ulvecklingen av störte, mera riskvilliga koncerner kan det ändå ifrågasättas om uppbyggna­den har varil tillräcklig för att la de alll störte riskerna i utlandsverksamhe­ten och i de slora exporlprojekten.

Följden av denna utveckling av förelagens finansiella situation och in-vesleringsulvecklingen har blivit all de stora och riskfyllda investerings­projekt i klassisk bemärkelse där Investeringsbanken enligl de ursprungli­ga intentionerna bör och kan medverka f.n. i stor ulslräckning saknas. Till delta kommer att de rena utvecklingsprojekt som Investeringsbanken har satsat pä mognat långsamt samtidigt som riskerna har varit stora.

12.3 Ändrade förutsättningar för Investeringsbankens nuvarande rörelse

Kreditverksamheten i Invesleringsbanken har regelmässigt visat över­skoll och givit ulrymme för fulll tillräcklig konsolidering med hänsyn lill risker etc. Ett slort problem för banken har varit den utlandsupplåning som företogs i början av 1970-talet. Överskotten har inle givit ulrymme för utdelning på senare år.

Tanken med bankens verksamhel var från början atl ett stort egel kapilal kombinerat med upplåning i AP-fonden skulle göra kapitalförsörjningen säker och kostnaden för den möjlig att bedöma i förväg. När banken i början av 1970-talel behövde vidga sin kapitalanskaffning var det trångt på den inhemska kapitalmarknaden och utlandsupplåning aktualiserades. Banken animerades då atl svara för en del av den svenska utlandsupplå­ningen. Del har under åren förorsakat banken slora kostnader. Sedan dess har valulakursförändringarna i slutet av 1970-talel och i början av 1980-ta-let medförl kursförluster på ca 850 milj. kr., varav en mindre del realise­rats.

Banken har inle i nämnvärd utsträckning fört över valulakursriskerna på kundföretagen. Bankens ränteinkomster, som baserats på del svenska ränteläget, har inte tillräckligt kompenserat banken för den svenska kro­nans kursändringar. Induslriförelagen har sedan mitten av 1970-lalel bedri­vit en alltmer aktiv valulahanlering och har i de flesla fall lyckats uppnå en bättre balans mellan tillgångar och skulder i valutor. Invesleringsbanken har inte haft några sådana möjligheler eftersom man inte har vare sig tillgångar utomlands eller inkomsler i utländsk valula. Invesleringsbanken har visserligen haft finansiella möjligheter att lösa in utlandslån i förväg men inte medgivits delta. På senare år har banken inte lagil några nya utlandslån.

Banken har regelmässigt lämnai långa lån till projekt med en bunden ränta. Räntan har ofta fixerats redan vid offertlillfällel. Strukturen på kapitalanskaffningen genom AP-fonden har gjort delta möjligt.


 


Prop. 1983/84:135                                                  167

Investeringsbankens inriktning mot riskfyllda störte projekl bygger på tanken att finansieringen av en investering är mer eller mindre direkl knuten till själva ulbyggnaden. Vid tidpunkten för Investeringsbankens tillkomst var det vanligt alt finansieringen delades upp i riskgrader med hänsyn lill säkerheterna, t.ex. bottenlån, topplån, rörelsekapilal etc. I della avseende har en genomgripande förändring skett. De säkerheter företagen lämnar har numera en betydligt mera allmän karakiär och består ofta av s.k. företagsinleckningar, som är en panlförskrivning av rörelsen som sådan. Del är också vanligt alt säkerhet över huvud laget inte ställs, utan i låneförbindelsen anges vissa förpliklelser för lånlagaren, t.ex. om atl hålla soliditeten på en viss lägsia nivå annars förfaller lånet lill betal­ning. Förpliklelse atl inte ställa särskild säkerhet för annat län brukar kallas negaliv klausul. Förekomsten av s.k. negaliv klausul gör del ibland svårt atl rikta utlåningen mot särskill riskabla projekl i störte företag.

Investeringsbankens hittillsvarande verksamhet kan sammanfallas på så .säll atl kreditrörelsen har fyllt de målsättningar som uppställdes vid bildan­det. Bankens kreditgivning har gett ett överskott i enlighet med de rikt­linjer som fastställdes när banken startades. Kapitalanskaffningen har kraftigt komplicerats och fördyrats av utlandsupplåningen. Utvecklingen av företagens investeringar och finansiella situation, som nyss har nämnts, motiverar en omorientering av Invesieringsbankens verksamhet. En sådan omorientering av verksamhelen genomförs i första hand av bankens led­ning och slyrelse inom de ramar som gäller för bankens verksamhet. Jag anser det dock vara nödvändigl att la upp vissa frågor som rör riktlinjerna för bankens verksamhet och föreslå några ändringar med syfte att öka möjligheterna till flexibilitet i bankens verksamhel.

12.4 Förslag till ändrade riktlinjer för Investeringsbankens verksamhet

Mitt förslag: Invesleringsbanken bör ges störte flexibilitet vid val av engagemang och ulformning av kreditvillkor elc.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Invesleringsbanken bildades, som lidigare sagts, år 1967 för atl lösa problem som vid den tiden var aktuella eller kunde förulses. Sedan dess har företagens finansieringsbehov ändrats och kreditmarknadens funktion utvecklats. Del är nu nödvändigl alt för framfiden delvis ändra bankens verksamhetsinriktning, så att en anpassing lill de nu aktuella och förutsebara finansieringsbehoven kan ske. I de ursprungliga motiven för bankens verksamhel talades mycket om att ban­ken skulle uppträda som mellanhandsinslitul och slussa vidare betydande delar av den stora kapilalmarknadsresurs som AP-fonden innebar till före­tagen, främsl inom industrin, och då ta höga risker och särskilt finansiera


 


Prop. 1983/84:135                                                  168

slora projekt etc. Bankens uppgift som förmedlare av AP-fondsmedel har minskat och bankens kapitalanskaffning kan behöva breddas.

Investeringsbanken har under senare år gjort betydande insatser när del gäller omstrukturering av svensk industri och rekonstruktion av olika företag. Ibland har det skett på bankens egel initiativ, ibland har del skett på uppdrag av statsmakterna. Jag finner det angeläget atl statens kapacitet genom Investeringsbanken för insalser av detta slag hålls god även i fortsättningen. Det kan även i fortsättningen finnas anledning för statsmak­terna att i särskilda fall uppdra ål Invesleringsbanken att för statens räk­ning ta en aktiv del i frågor om omstrukturering av delar av induslrin eller i samband med rekonstruktion av enskilda företag. Detta gäller även bort­sett från de fall där Investeringsbanken har anledning att ta sig an sådana frågor för sina egna engagemangs skull.

Ursprungligen öppnades möjligheler för banken att utöver lån även slälla garantier, medverka vid obligationsemissioner etc. Av detta har huvudsakligen garantiverksamheten kommit alt spela en viss roll. Banken har sålunda lämnat garantier i samband med vissa exportprojekl, men också i samband med exportkrediter och investeringsfinansiering. Jag vill framhålla alt möjligheterna att lämna garantier för olika ändamål innebär en betydande ökning av bankens flexibilitet och denna möjlighet bör bibe­hållas. Jag ser bl.a. eft särskill behov när del gäller möjligheter aU slälla garantier för företag i samband med slörre exportprojekl. Storföretagen i Sverige arbetar i belydande utsträckning med projektexport och i de sam­manhangen täcks riskerna för bristande betalning från köparen eller bris lande valutatilldelning från köplandet via exporlkredilgarantier utfärdade av exportkreditnämnden (EKN). I många fall tvingas dock företagen även alt lämna betydande garantier för erhållna förskott, genlemol underleve­rantörer och för alt företagen presterar det som föreskrivits i kontraktet. Garantigivning av detta slag är ett naturiigt inslag för ett kreditinstitut, som har att ta risker och engagera sig i svenska förelags ulveckling.

Invesleringsbanken har under åren samarbetat intimt med utvecklings­fonderna om särskilda projekt, där utvecklingsfonderna stått för kreditbe­redningen och Invesleringbankens medverkan inneburit ytterligare möjlig­heler lill kreditgivning. Jag ser positivt på denna rörelsegren och jag betraktar ulvecklingsfonderna som en värdefull resurs för Investerings­bankens utåtriktade verksamhel.

Slalen har i egenskap av ägare lill Investeringsbanken inte tidigare ställt något preciserat avkastningskrav på de medel som fillskjutils banken. En försiktig uldelningspolitik har motiverats av det högre risklagande banken står för. En viss utdelning på av staten insatt kapilal bör dock eftersträvas. Vidare bör som en allmän inriklning för bankens verksamhet gälla alt det kapilal staten lagt ned genom tillskott i framtiden åtminstone inte skall förlora i värde realt sett.

Principen om atl bankens kreditgivning i huvudsak skall syfta till högl


 


Prop. 1983/84:135                                                                169

risklagande, alt det skall gälla långsiktiga åtaganden och stora investering­ar finns inte skäl att ändra. Mot bakgrund av ulvecklingen av förelagens invesleringar finns inte längre anledning atl lika hårt lägga tyngdpunkten vid behovet av atl finansiera investeringar i anläggningar och maskiner. Invesleringar i forsknings- och utvecklingsverksamhel, marknadsföring etc. som har mera immateriell karakiär bör ges lika goda finansieringsmöj-ligheter. Vidare finns det anledning all ge banken vidgade möjligheler att arbeta med okonventionella finansieringslösningar saml att komplettera verksamhelen med t.ex. faklurabelåning (s.k. factoring), uthyrning av maskiner etc. (s.k. leasing) med flera finansieringsQänster.

Kvar står att bankens inriklning i första hand skall vara långa engage­mang i slörre företag, där företagens eflerfrågan kan leda lill alt speciella lösningar krävs med hänsyn lill säkerhetsbild, bindning av räntan, särskil­da amorteringsvillkor etc.

Invesleringsbanken har genomgående visat en försiktig attityd till all som ägare genom aktieförvärv eller på annal sätt engagera sig i förelagsul­veckling. Tillgången på riskvilligt kapilal i Sverige är f.n. god. I vissa omstruklureringsfall och i vissa rekonstruklionsfall har det visal sig nöd­vändigl att slaten på ett eller annat sätt engagerar sig som aktieägare. Därtill kan del vara en fördel att få insyn och möjligheter atl påverka projekt om en långivare även går in med ägarkapital. Ökade möjligheter till riskkapitalinsalser i ekonomiska föreningar har nyligen föreslagils (prop. 1983/84:84). Jag vill framhålla Investeringsbankens möjligheter atl engage­ra sig som ägare i förelag. Denna finansieringsform bör liksom hittills vara en komplettering till den övriga verksamheten och enbari avse projekl där ett ägarengagemang ter sig företagsekonomiskt rikligt.

Banken har f.n. möjlighel atl lämna lån eller slälla garantiförbindelse, lämna akliekapilaltillskolt m. m. utan särskild säkerhel endast inom ett belopp som inle översliger bankens aktiekapital. Jag har tidigare framhållit atl del numera är mindre vanligt all särskild säkerhel ställs för engagemang i slora internationellt verksamma företag. Bl.a. mot den bakgrunden men också för att öka bankens flexibililel förordar jag att den restriktionen slopas. Självfallel bör kredit beviljas endasl om lånesökanden kan förvän­tas fullgöra låneförbindelsen.

Det kan komma all öppnas möjligheter för affärsverk alt i någon mån svara för sin egen finansiering. I första hand kan det bli akluellt för affärsverken alt la upp krediter på den svenska kapilalmarknaden (prop. 1983/84:100 bil. 8, s. 149). Mol bakgrund av Invesieringsbankens inriklning mol långsiklig investeringsfinansiering bör banken kunna medverka i så­dana fall. I den mån affärsverk, bolag, stiftelser etc, vare sig de är statliga eller kommunala avser atl företa utlandsupplåning vore det en fördel för Investeringsbanken om banken kunde medverka och att långivningen kan ske via Invesleringsbanken bl.a. såsom ett alternaliv lill upplåning via andra kanaler.


 


Prop. 1983/84:135                                                  170

Vad jag har anfört medför atl Invesieringsbankens bolagsordning kan behöva ändras. Det ankommer på regeringen atl verka för att erforderliga ändringar av bolagsordningen kommer lill slånd.

12.5    Investeringsbankens kapitalanskaffning

Invesieringsbankens ullåningsverksamhet bör liksom hittills vara inrik­lad på högt risktagande. Kapitalanskaffningen bör då hållas så riskfri som möjligt för aU bankens möjligheler lill engagemang inle skall äventyras. Ursprungligen var del tänkt att banken i huvudsak skulle refinansiera sig i AP-fonden fill villkor, som beträffande utlåningslider etc. väl stämde med utlåningen. Så har också skeU för huvuddelen av verksamheten. Cirka en tredjedel av bankens kreditvolym har dock finansierats genom alt medel lånals upp utomlands. Endast i myckel liten ulsträckning har banken kunnat föra vidare valutariskerna lill lånekunderna. Banken har haft myc­ket begränsade möjligheler alt i den egna verksamhelen etablera molposi-tion till den slora utlandsupplåningen.

Flertalel kreditinstitut har vid sidan av långfristig upplåning annan kapi­talanskaffning av mera kortfristig natur. Det finns f.n. inga föreskrifter som binder Investeringsbanken i delta avseende. En ökad flexibilitet här kan bidra lill en ökad effektivitet i bankens verksamhet. Detta kan ske bl.a. genom en anpassning till förändringar på kredit- och kapitalmarknaderna i Sverige, t. ex. med rnera kortfristig upplåning.

Banken har vid ulgången av år 1982 reserverat någol mer än 500 milj. kr. för ännu ej realiserade valutaförluster. Bankens soliditet är f.n. betryggan­de och staten garanterar bankens förbindelser intill ett belopp av 5000 milj. kr. Enligl min bedömning erfordras f.n! varken en ökning av bankens egna kapilal eller av den nämnda statliga garanlin.

12.6    Investeringsbankens organisation

Hiuills har bankens kreditgivning givit en fillräcklig avkastning, medan problemet varit kostnaden för kapitalanskaffningen. Lönsamhetskravel för bankens verksamhet innebär all det även i fortsätlningen behövs ett starkt inslag av förelagsekonomisk expertis och finansieringskunnande i styrel­sen. Del ankommer på regeringen alt tillse alt styrelsen får sådan sakkun­skap. Den specificerade förteckning av vilka instanser som bör vara före­trädda i slyrelsen, som beslöts vid bankens bildande, bör lillmätas mindre belydelse. Liksom hittills bör staten och de fackliga organisationerna tillsammans få en stark ställning i bankens slyrelse.

Jag går nu över fill frågan om en särskild småföretagsfond knulen till Invesleringsbanken.


 


Prop. 1983/84:135                                                                171

13   Småföretagsfond 13.1 Inledning

Mitt förslag: En särskild småföretagsfond inrältas. Den finansieras inom ramen för ATP-systemet och tillförs 100 milj. kr. Avkastnings­krav slälls på kapitalet och avkastningen förs tillbaka till ATP-syste­met.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: I samband med atl förslagel om löntagarfonder förelades riksdagen (prop. 1983/84:50 s. 52) anförde chefen för finansdepartementet bl. a. all del i löntagarfondsdeballen från småföre­tagshåll har hävdats, alt de mindre företagen får vara med och finansiera fondsystemet, men alt de inle får del av del riskkapital som fonderna placerar på aktiemarknaden. Gentemot delta framhöll han atl den förhöjda ATP-avgiften, genom avräkning i löneförhandlingarna, kommer atl "be­kostas" av löntagarna, och atl löntagarfonderna är oförhindrade atl göra sådana placeringar att även icke börsnoterade aktiebolag kan komma alt få del av deras riskkapitalutbud. Trots detta borde dock enligt finansminis­tern övervägas en ordning där en del av fondmedlen i särskilda former kunde kanaliseras till småförelagsseklorn. Detta skulle kunna ske genom alt ett belopp i storleksordningen 100 milj. kr. avsattes i en särskild fond knuten till Sveriges Invesleringsbank AB. Dessa medel kunde sedan i olika finansiella former lillföras småföretagssektorn. Om det senare visade sig behövligt skulle den angivna meddsramen kunna höjas i viss omfattning.

Någol förslag om en särskild småföretagsfond lades inle fram i proposi­tionen om löntagarfonder, men det anmäldes atl det fanns anledning atl ålerkomma till frågan i sådan lid atl förslag kunde föreläggas riksdagen under våren 1984. Efler samråd med chefen för finansdepartemenlet lar jag nu upp denna fråga.

De grundläggande skälen för mitt förslag framgår av vad jag inlednings­vis anförde. Jag har dessutom tidigare redogjort för småföretagsseklorns betydelse för industriell tillväxt och förnyelse och därvid pekat på några hinder för små-företagens ulveckling. Ett sådanl hinder är den ällmänt låga solidilelen, som bl.a. verkar hämmande på förmågan atl la risker. Del är därför viktigt att säkerställa att en tillräckligt stor del av de medel som disponeras inom ATP-systemet kanaliseras till smäförelagssektorn i form av riskkapilal. Som anförts i proposilionen om löntagarfonder kan belop­pet på 100 milj. kr. komma att höjas, om del visar sig behövligt.

När det gäller organisation av småföretagsfonden, fondens kapitalför­sörjning och avkastningskrav samt dess placeringspolitik återkommer jag mer i detalj i del följande.


 


Prop. 1983/84:135                                                  172

13.2 Organisation

Mitt förslag: Småföretagsfonden organiseras som en stiftelse. Del bör ankomma på regeringen all på grundval av de riktlinjer som riksdagen beslutar om, inrätta fonden genom all faslställa stiftelseurkund och stadgar. Fonden bör ha en egen slyrelse som utses av regeringen. Fonden knyts till Sveriges Investeringsbank AB på så sätt alt fonden mot ersättning utnylQar Investeringsbankens expertis och kanslire­surser.

Skäl för mitt förslag: Jag har övervägt olika organisatoriska lösningar för småföretagsfonden. En tänkbar modell är att organisera fonden som ytter­ligare en fondstyrelse inom AP-fonden. Med hänsyn lill verksamhetens inriklning och omfattning harjag dock bedömt den ordningen som mindre väl lämpad. En annan länkbar modell, somjag också avvisar, är atl helt inordna verksamheten i Sveriges Investeringsbank AB. Detta skulle kunna innebära oklarheter om Invesieringsbankens roll och arbetsuppgifter. Vi­dare anserjag del med hänsyn lill det speciella avkastningskravet mindre lämpligl alt helt inordna verksamheten i en annan organisation med andra arbetsuppgifter och annan finansiering. Inle heller anser jag atl myndig­hetsformen bör komma i fråga, eftersom det är fråga om kapitalförvaltning på marknadsmässiga villkor.

Stiftelseformen lillämpas f.n. för flera organ med arbetsuppgifter som liknar dem som småföretagsfonden är tänkt att ha. Jag kan som exempel nämna Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Induslrifonden), Norr­landsfonden och de regionala utvecklingsfonderna. Erfarenhelerna visar atl stiftelseformen är väl lämpad för denna lyp av verksamhel. Hur förvalt­ningen av en stiftelse skall gå lill beror i första hand på vad som besläms i stiftelseurkunden eller i särskilda stadgar. På så sätt kan organisationen på ett smidigl säll anpassas efter de krav som i det speciella fallet slälls ulifrån verksamhetens art.

Fonden bör ledas av en särskild styrelse. När del gäller slyrelsens storlek bedömer jag alt en slyrelse med högst sju ledamöler är lämplig för att uppnå ett effektivt styrelsearbete. I slyrelsen bör ingå personer med erfarenhet av och kunskaper om förelagande, särskill inom småförelags­seklorn. Några av ledamöterna bör företräda löntagarintressen. Del bör ankomma på regeringen atl ulse slyrelsen.För att effektivisera adminislra­lion och förvallning av fonden och därmed begränsa administrationskost­naderna bör dock fonden ulnylQa Invesieringsbankens expertis och kans­liresurser. Kopplingen lill Invesleringsbanken kan dock innebära vissa avgränsningsproblem när det gäller verksamhetsinriktningen. Jag har tidi­gare (kap. 12) behandlat Investeringsbankens verksamhet och därvid före­slagit förändringar så att bankens flexibilitet när del gäller kreditgivningen kan ökas. Banken arbetar huvudsakligen genom långivning men har också


 


Prop. 1983/84:135                                                  173

möjlighet att gå in som ägare i företag. Jag förutsätter att en fördelning av verksamheten mellan banken och fonden sker på så sätt att fonden får förtur till sådana engagemang som ligger inom dess verksamhetsområde. Inget bör dock hindra alt både fonden och banken engagerar sig i samma företag. Det är ju f.ö. inte ovanligt atl lill banker närslående organ engage­rar sig med ägarkapital i resp. banks kundförelag.

Jag vill i detta sammanhang också nämna atl småföretagsfonden med hänsyn lill ändamålel med sin verksamhet bör hänföras lill sådana juridis­ka personer som har inskränkt skattskyldighet enligt 53 1 mom. d) kom­munalskatlelagen (1928:370). Detta innebär att fonden blir befriad från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt och alt den blir skyldig atl erlägga kommunalskatt endast såvitt avser inkomst av fastighet.Någol lagförslag om detta läggs inte fram nu. Chefen för finansdepartementet avser all senare ålerkomma till frågan.

13.3 Kapitalförsörjning

Mitt förslag: Småföretagsfonden lillförs medel inom ramen för AP-fond­systemet genom alt ytterligare en övergångsbestämmelse införs i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden. Innebörden av övergångsbestämmelsen är att riksförsäkringsverket år 1984 efter beslut av regeringen till småföretagsfonden skall överföra 100 milj. kr. som slifldsekapilal.

Skäl för mitt förslag: ATP-systemet tillförs medel enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, lagen (1983:219) om lillfällig vinstskati och lagen (1983:1086) om vinstddningsskatt. Enligt lagen (1983:1092) med regle­mente för allmänna pensionsfonden ankommer det pä riksförsäkringsver­ket att varje år enligt vissa bestämmelser överföra medel till de olika fondstyrelsernas förvaltning. Enligt övergångsbestämmelserna p.7 till nämnda reglemente skall summan av de medel som enligt 27 § andra stycket första meningen får överföras lill en lönlagarfondsslyrelses förvall­ning för år 1984 minskas med 20 milj. kr. Den direkta effekten av detta är all dessa medel, sammanlagKlOO milj. kr., är reserverade för annal ända­mål. I enlighet med vad som uttalades i prop. 1983/84:50 om löntagarfonder skall medlen lillföras småföretagsfonden. Enligl min mening är del lämpligl all införa ett tillägg i övergångsbestämmelserna med innebörden alt riks­försäkringsverket år 1984 efler beslut av regeringen lill småföretagsfonden skall överföra detta belopp som stiftelsekapital. Därvid kan i regeringsbe­slutet ocksä införas regler om avkastningskrav på stiftelsekapitalet i små­företagsfonden.


 


Prop. 1983/84:135                                                            174

13.4 Avkastningskrav

Mitt förslag: Småföretagsfonden skall till AP-fondsystemet årligen fr. o. m. år 1985 överföra en real avkastning moisvarande en viss pro­cenl av nuvärdet av de medel som tillförts fonden från AP-fondsyste­met. För åren 1985, 1986 och 1987 är avkastningskravet 1%. För åren 1988, 1989 och 1990 är avkastningskravet 2%. Fr.o.m. år 1991 är avkastningskravet 3 %.

Skäl för mitt förslag: Eftersom småföretagsfonden lillförs kapital från AP-fondsyslemel finner jag del rimligt atl ställa i princip samma avkast­ningskrav på dessa medel som på de medel som förvallas av Qärde fond­styrelsen och de fem lönlagarfondsslyrelserna. Della avkastningskrav är bestämt till 3% av nuvärdet av de medel som resp. styrelse förvallar. Avkastningskravet är fastställt med ulgångspunkl i atl Qärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna i sin kapitalförvaltning skall placera fondmed­len så alt kraven på god avkastning, långsiklighet och riskspridning tillgo­doses. Dessa förutsättningar bör enligl min mening gälla även för småföre-lagsfonden. Jag anser del också lämpligt atl småföretagsfondens avkast­ning återförs till AP-fondsystemet på samma sätt som gäller för de medel som förvaltas av Qärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.

Del finns dock skäl alt medge småföretagsfonden en viss "upptrapp-ningsperiod" innan fullt avkastningskrav ställs. Till skillnad från Qärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna kommer småföretagsfonden inle alt kunna göra placeringar i aktier som är inregistrerade vid Stock­holms fondbörs. Del innebär atl avkastningen av placeringarna i stor ulsträckning kommer alt ske i form av värdetillväxt och inle i form av utdelning. Det tar viss tid, erfarenhetsmässigt mellan fem och tio år, innan sådan värdetillväxt kan realiseras. Vidare innebär begränsningen till små­företagssektorn att möjligheterna lill riskspridning också minskas.

13.5 Placering av medel

Mitt förslag: Förvaltningen av småföretagsfonden skall syfta till-god avkastning, långsiklighet och riskspridning.

Småföretagsfondens huvudinriktning skall vara all finansiera sådana investmenl- och utvecklingsbolag, som i sin lur är inriktade på alt göra placeringar av riskkapital i förelag inom småförelagsseklorn. Fonden skall dock vara oförhindrad att göra placeringar även i andra icke börsnoterade förelag.

Småföretagsfonden får placera sina medel

-     i svenska aklier som inle är inregistrerade vid Stockholms fondbörs

-     i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op-


 


Prop. 1983/84:135                                                                175

lionsrätt lill nyteckning som har utfärdats av svenska aktiebolag, vars aklier inte är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.

-     som andelar i svenska kommanditbolag

-     som förlagsinsatser i svenska ekonomiska föreningar

-     som lån till andra svenska förelag än svenska aktiebolag vars aktier är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.

För att tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning av likvida medel och hålla en lillfredslällande .betalningsberedskap får medel pla­ceras hos bank, postgirot eller i statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikat och förelagscertifikat.

Skäl för mitt förslag: Som jag lidigare har anfört bör samma allmänna krav på medelsförvallning slällas på småföretagsfonden som på den Qärde AP-fonden och löntagarfonderna. Avsikten med småföretagsfonden är så­ledes inle alt förse småförelagsseklorn med kapital lill särskill fördelaktiga villkor, utan atl säkerställa all viss andel av riskkapitalulbudel på mark­nadsmässiga villkor erbjuds denna förelagsgrupp.

När det gäller huvudinriktningen av verksamheten vid småföretagsfon­den bör del vara en slrävan att hålla nere förvaltningskostnaderna. En ordning där fonden prövar och följer upp ett slorl antal engagemang i många små förelag är därför mindre lämplig. Under de senaste åren har del vuxit fram ett betydande anlal småföretagsinriktade investmentbolag, ofta med regional förankring, och ett antal riskkapitalplaceringsföretag, s.k. Venture Capitalförelag eller Tillväxtinvestbolag. Jag finner det mesl ända­målsenligt att småföretagsfondens medel i första hand placeras som riskka­pilal i olika former i sådana småföretagsinriktade utvecklings- och invesl­menlbolag. Jag vill också peka på att placeringar i sådana bolag kan ge en "multiplikatoreffekt" på riskkapitalulbudel lill småförelagsseklorn. En förutsättning är givelvis att det finns ell inlresse bland investmenl- och utvecklingsbolagen atl på detta säll samarbeta med småföretagsfonden. Vad jag nu har sagl innebär inte att småföretagsfonden skall vara förhind­rad all göra engagemang även i andra företag om detta visar sig affärsmäs­sigt riktigt.

Som jag inledningsvis anförde bör småföretagsfondens medel kanalise­ras lill småförelagsseklorn i form av riskkapital. Del innebär att placering­arna i huvudsak bör göras i form av aklier, konvertibla skuldebrev, skulde­brev med optionsrätt till nyteckning av aklier eller förlagsandelar i ekono­miska föreningar. I vissa fall kan det dock visa sig vara förenligt både med fondens och företagets intresse alt fonden gör sin placering som ett lån. Jag tänker därvid främst på lån med speciella villkor beträffande återbetal­nings- och räntebelalningstidpunkler eller med speciella villkor, t. ex. med uppskjuten amortering. Fonden bör därför ha möjlighet alt göra placering­ar också i form av lån. I samlliga fall bör gälla all engagemang inte bör få


 


Prop. 1983/84:135                                                                176

göras i förelag vars aktier är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Däremot bör smä-företagsfonden kunna förvärva och inneha värdepapper som är noterade på den s.k. OTC-lislan. Jag kan t. ex. förutse alt företag i vilka småföretagsfonden innehar aktier efter en tid blir OTC-noterade och atl det därvid är lill gagn för såväl fonden som föreiagei alt fonden kvarstår som delägare. Om ett aktiebolag i vilket fonden har engagemang får sina aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs, bör sm.åföretagsfonden i den takt det kan ske på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt avveckla sina engagemang i företagel.

Löntagarfondstyrelserna har givits möjlighel atl göra placeringar också i förlagsinsatser i svenska ekonomiska föreningar. Samma möjlighet bör finnas för småföretagsfonden. Härigenom öppnas en möjlighet för små­företagsfonden att gå in som finansiär av personalägda förelag i den mån de drivs som ekonomiska föreningar. Jag vill i detta sammanhang också peka på möjligheten för de personalägda företag som drivs i aktiebolagsform att erbjuda småföretagsfonden att bli minoritetsägare i det personalägda före­laget. Del får därvid givetvis ankomma på fonden att på samma sätt som i övriga fall bedöma om ett sådant engagemang är affärsmässigt riktigt och förenligt med de allmänna krav på medelsförvaltningen som ställs på fonden.

När del gäller möjligheler lill placeringar av likvida medel bör samma regler gälla för småföretagsfonden som för den Qärde AP-fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.

13.6 Inflytande

Mitt förslag: Småföretagsfondens huvudinriktning skall vara atl begrän­sa sin ägarandel till en minoriielsposl i resp. företag. Några särskilda begränsningsregler i detta avseende bör dock inle finnas.

Frågan om småföretagsfonden skall inneha styreiseplats i de delägda företagen får bedömas i varje särskilt fall av fonden i samverkan med del aktuella förelaget.På moisvarande sätt får fonden bedöma om sär­skild revisor skall utses i ekonomisk förening.

Skäl för mitt förslag: Småföretagsfonden bör inle ha ett så stort aktiein­nehav i någol förelag alt den kan tvingas att la på sig ett företagaransvar. Jag avser därmed ett fortlöpande huvudansvar för någol företags förvall­ning. Däremot bör småföretagsfonden la ell normalt delägaransvar och tillsammans med övriga ägare verka för bl.a. alt förelagen drivs på ett effektivl sätt. I likhel med vad som gäller för Qärde AP-fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna bör ingen rösträttsbegränsning eller liknande sät­tas upp för småföretagsfondens innehav av aklier i icke börsnoterade akfiebolag. När del gäller ekonomiska föreningar begränsas insatsernas storlek av gällande lagstiftning.


 


Prop. 1983/84:135                                                                177

När del så gäller frågan om småföretagsfonden skall inneha styrelseplats i de delägda företagen, bör utgångspunkten vara fondens och förelagels gemensamma bedömning av vad som bäst gagnar verksamheten i del akluella fallet. Några bestämda regler i detta avseende bör därför inte ställas upp. Motsvarande resonemang kan föras för särskild revisor i ekonomisk förening.

13.7 Lagförslag

I enlighet med vad jag tidigare haranfört (avsnitt 13.3) har inom induslri­departemenlel upprättals förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden. Förslaget har upprättats i sam­råd med chefen för socialdepartementet.

14    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemsläller jag alt regeringen föreslår riksdagen

dels all anta förslaget lill

1.        lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden,

dels alt

2.   godkänna en sammanslagning av TEMU-Bolagen saml därvid bemyndiga regeringen atl vidla de ålgärder som behövs för atl åsladkomma delta (kap. 8),

3.   godkänna vad jag har föreslagil i fråga om utfästelse om stöd vid Fonden för industriellt utvecklingsarbete (kap. 9),

4.   godkänna vad jag har föreslagit i fråga om forskningsbidrag till leknikbaserade småföretag (kap. 10),

5.   godkänna de ändrade rikllinjer för finansieringsverksamheten vid de regionala utvecklingsfonderna som framgår av vad jag har anfört (avsniu 11.5.3),

6.   godkänna de ändrade riktlinjer för verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB som jag har angett i del föregående (kap. 12),

7.   medge alt under budgetåren 1985/86 och 1986/87, utöver under budgetåret 1984/85 ej disponerade medel, 53000000 kr. får an­vändas för stöd till induslriell utveckling inom mikroelektroniken (kap. 7),

8.   medge atl under budgetåren 1985/86 och 1986/87, utöver under budgelåret 1984/85 ej disponerade medel, 4000000 kr. får använ­das för stöd till vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken (kap. 7),

12    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  178

9. medge atl under budgetåren 1985/86 och 1986/87 400000000 kr. får användas för meddlillskotl till Industrifonden (kap. 9),

10.   medge atl under budgetåren 1985/86 och 1986/87, utöver under budgetåret 1984/85 ej disponerade medel, 42500000 kr. får an­vändas för forskningsbidrag lill leknikbaserade småförelag (kap. 10),

11.   medge atl under budgetåren 1985/86 och 1986/87, utöver under budgelåret 1984/85 ej disponerade medel, 448000000 kr. får an­vändas för verksamheten vid slalens industriverk i enlighet med vad jag har anförl under avsnill 11.1.2.

Vidare hemsläller jag atl regeringen bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört om

12.        induslripolifikens inriktning (kap. 5).

15    Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85 TOLFTE HUVUDTITELN

B.    Industri m. m.

B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader

1982/83 Ulgift     26937000

1983/84 Anslag   46121000

1984/85 Förslag  42262000

Vid beräkningen av anslaget har huvudalternativet tillämpats (-961000 kr.). Häri ingår besparingar genom administrativ samordning på Liljehol­men av slatens industriverk, statens energiverk och slyrelsen för teknisk utveckling.

Medel för assistent åt hemslöjdskonsulenlen har förts över lill anslaget B 4. Främjande av hemslöjden (-64000 kr.).

Medel för konsultkostnader m. m. inom utredningsverksamheten har förts över lill ett föreslaget nytt reservationsanslag benämnt B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet. För budgetåret 1983/84 beräknas del överförda beloppet motsvara 3,5 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:135


179


 

 

 

1983/84

Beräknad än

dring 1984/85

 

Statens

Före-

 

 

industriverk

draganden

Personal

180,5'

-

_2

Anslag

 

 

 

Utgifter

 

 

 

Förvaltningskostnader

39531000

-1-1289000

-2 224000

(därav lönekostnader)

(30960000)

(-H  723 000)

(-Hl 030000)

Lokalkostnader

8000000

-

-1 745 000

Engångsanvisning

500000

-

-   .500000

 

48031000

-t-1289 000

-4469000

Inkomster

 

 

 


Medel som tillförs anslaget från anslaget B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoin­dustrin

Medel som tillförs anslaget E 4. Utbild­ning och rådgivning m. m. för att spara energi Medel som tillförs anslaget från anslaget E 1. Statens energiverk: För-valningskostnader

Nettoutgift kr.


650000

565 000

695000

1910000

46121000


-1-1289000


650000

+     18000

+ 22000 - 610000 -3 859000


' Därutöver övergångsvis 13 tjänster.

- Preliminärt i avvaktan på beslut om administrativ samordning.

Med hänvisning till sammanställningen hemsläller jag atl regeringen föreslår riksdagen

all till Statens industriverk: Förvaltningskostnader för budgelåret 1984/85 anvisa eft förslagsanslag av 42 262000 kr.

B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet

NyU anslag (förslag)     4500000

I enlighel med vad jag lidigare har anförl (avsnitt 11.2) bör ell nyll reservationsanslag föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85 för att täcka konsultkostnader m. m. inom utredningsverksamheten. Sådana kostnader läcks innevarande budgetår från anslaget B 1. Statens industri­verk: Förvaltningskostnader. Jag beräknar alt dessa koslnader uppgår till 3,5 milj. kr. För budgetåret 1984/85 beräknarjag en ökning med 1 milj. kr. för utredningsverksamheten. Anslaget bör sålunda uppgå till (3,5 -I- 1=) 4,5 milj. kr.

Jag hemsläller atl regeringen föreslår riksdagen

att lill Statens industriverk: Utredningsverksamhet för budgelåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 4500000 kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                  180

B 13. Branschfrämjande åtgärder

1982/83 Utgift   63694859'        Reservation        50421984

1983/84 Anslag  27740000'

1984/85 Förslag  20353000

' Inkl. industripolitiska åtgärder för tekoindustrin uppgående till 38000000 kr. "Av anslaget fär 2 934 000 kr. ej disponeras. Dessa medel avser administrationskost­nader.

Från anslaget bestrids kostnader för branschfrämjande åtgärder för vissa branscher. Åtgärderna omfattar utbildningsåtgärder, teknisk konsulent-verksamhet, omställningsfrämjande åtgärder och exportfrämjande ålgär­der enligl av statsmakterna tidsbegränsade program.

Programmet för den träbearbetande industrin (möbel-, snickeri- och irähusindustrierna) har förlängts lill att omfatta budgetåret 1983/84 samt därvid utvidgats lill atl omfalla sågverksindustrin (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 34, rskr 373). För den manuella glasindustrin har riksdagen våren 1981 beslutat om ett förstärkt treårigt program l.o.m budgelåret 1983/84 (prop. 1980/81:89, NU 45, rskr 296). Fr.o.m. budgelåret 1983/84 har eU struktur- och ulvecklingsprogram för övriga industrisektorer införts (prop. 1982/83:100 bil. 14; NU 34, rskr 373). Programmet för övriga industrisekto­rer omfatlar enbart omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser.

De branschfrämjande åtgärderna för tekoindustrin har för budgelåret 1983/84 förts till ell särskilt anslag B 8. Branschfrämjande åtgärder för lekoindustrin (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 34, rskr 373).

Adminisirationen av verksamhelen är förlagd lill statens induslriverk.

I enlighel med vad jag lidigare har anförl (avsnill 11.3.2) föreslår jag alt verksamhelen med de branschfrämjande åtgärderna inom den träbearbe­tande industrin inkl. sågverksindustrin under budgelårel 1984/85 fortsätter i nästan oförändrad omfattning. I fråga om verksamheten med bransch­främjande åtgärder för den manuella glasinduslrin föreslås all inga nya medel tillförs anslaget för budgetåret 1984/85, ulan att verksamhelen får bedrivas enbart inom ramen för kvarstående medel vid utgången av bud­getåret 1983/84. Verksamheten med omvärldsanalyser och andra ulred­ningsinsalser inom övriga industrisektorer - del s. k. struktur- och utveck­lingsprogrammet för övriga industrisektorer - föreslås få en ökning av resurserna med 2 milj. kr. utöver koslnadsuppräkning. Sammanlagl beräk­nar jag således för branschfrämjande åtgärder för budgelårel 1984/85 (13507000 -I- 6846000 =) 20353000 kr.

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

alt till Branschfrämjande ålgärder för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 20353000 kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                               181

B 14. Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem

NyU anslag (förslag)   15000000

I enlighel med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.3.4) bör ett nytt reservationsanslag. Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssys­tem, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar anslagsbehovet för vart och eU av budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87 till 5 milj. kr. Del sammanlagda beloppet, 15 milj. kr., bör av anslagstek­niska skäl lämpligen anvisas i sin helhel budgelåret 1984/85. Jag hemsläller alt regeringen föreslår riksdagen

alt lill Stimulans tUl spridning av flexibla tillverkningssystem för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 15000000 kr.

B 15. Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling

Nytt anslag (förslag)   20000000

I enlighel med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.3.5) bör ett nytl reservationsanslag. Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling, föras upp på statsbudgeten för budgelårel 1984/85. Jag beräknar det sam­manlagda anslagsbehovet för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87 till 20 milj. kr. Beloppet bör av anslagslekniska skäl lämpligen anvisas i sin helhet för budgetåret 1984/85. Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder för havsinduslriell kompetensutveckling för budgel­året 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 20000000 kr.

B 16. Småföretagsutveckling

1982/83 Utgift'     57634522          Reservafion'          50197434

1983/84 Anslag'   101850000

1984/85 Förslag   146850000

' Avser anslagen Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. och Bidrag till före­tagsinriktad fortbildning.

I enlighet med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.5) bör de båda nuvaran­de anslagen Bidrag lill regionala utvecklingsfonder m. m. och Bidrag till företagsinriktad fortbildning sammanföras till ett nyll reservationsanslag som bör benämnas Småföretagsutveckling. Från detta anslag bör ocksä bekostas huvuddelen av de övriga verksamheler inom SIND:s huvudpro­gram Småföretagsutveckling som jag nyss har redogjort för (avsnitten 11.5.2 och 11.5.4-11.5.7).


 


Prop. 1983/84:135                                                                182

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen atl

1.   till Småföretagsutveckling för budgelåret 1984/85 anvisa ett re­servationsanslag av 146850000 kr.,

2.   medge att utgående reservationer budgetåret 1983/84 på reserva­tionsanslagen Bidrag till regionala ulvecklingsfonder m. m. och Bidrag lill företagsinriktad fortbildning förs över lill reservations­anslaget Småföretagsutveckling.

B 17. Åtgärder för att främja industridesign

Nyll anslag (förslag)   15000000

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.5.8) bör ett nyll reservationsanslag, Åtgärder för alt främja industridesign, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar anslagsbehovet för vart och ett av budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87 till 5 milj. kr. Del sammanlagda beloppet, 15 milj. kr., bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvjsas i sin helhel budgetåret 1984/85. Jag hemsläller atl regeringen föreslår riksdagen

alt lill Åtgärder för alt främja industridesign för budgelåret 1984/85 anvisa ett reservafionsanslag av 15000000 kr.

B 18. Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.

1982/83 Utgift'     108447020

1983/84 Anslag'   160002000

1984/85 Förslag  160000000

' Avser anslagen Täckande av föriuster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder. Täckande av förluster i anledning av statliga industrigaranlilån m. m.. Täckande av förluster på grund av strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher och Täckande av föriuster i anledning av statliga garantier för län till Tillväxtinvestbolag m. m.

Från anslaget Täckande av förluster i anledning av statliga industriga­
ranlilån m. m. infrias f.n. vid behov statliga garantier enligl förordningen
(1978:507) om industrigaranlilån m.m. Vidare infrias från delta anslag
förluster på vissa äldre typer av garantier Qfr prop. 1982/83:100 bil. 14,
S.30, NU 34, rskr 373). I forlsältningen bör kostnaderna för sådana förlus­
ter belasta ett nytl förslagsanslag som bör benämnas Täckande av förluster
vid viss garantigivning, m. m.
                                   

Från anslaget Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala ulvecklingsfonder belalas f.n. bidrag lill regionala utvecklings­fonder för alt till viss del täcka förluster i anledning av fondernas garanti­givning. Detta system har upphört för garantier som fonderna beslular om


 


Prop. 1983/84:135                                                  183

fr. o. m. den 1 januari 1984 (prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94). Bidrag för att läcka eventuella förluster på lidigare beviljade garantier bör i fortsättningen bekostas från det nya förslagsanslaget Täckande av förlus­ter vid viss garantigivning, m. m.

Från anslaget Täckande av förluster på grund av struklurgaranlier till företag inom vissa industribranscher bekostas f.n. föriusler på struklurga­ranlier, särskilda strukturgarantier för lekoindustrin och särskilda struk­turgarantier för manuell glasindustri. I forlsältningen bör kostnaderna för sådana förluster belasta det nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.

Från anslaget Täckande av föriusler i anledning av slalliga garantier för lån till Tillväxtinvestbolag m. m. bekoslas f.n. förluster med anledning av garantier lill sådana bolag. I fortsättningen bör kostnaderna för sådana föriusler belasta det nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m. Jag vill erinra om atl en ram om 25 milj. kr. har fastställts för sådana garantier (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU 51, rskr 417). Hittills har 17 milj. kr. disponerats.

I enlighel med riksdagens beslut (prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94) upphörde systemet med statsbidrag till nedläggningshotade förelag vid utgången av år 1983. Under budgetåret 1983/84 bekostas sådana bidrag från anslaget Statsbidrag till nedläggningshotade företag. Det kan inte uteslutas att bidrag som beviljats före utgången av år 1983 kan komma att behöva betalas ut efler ulgången av budgelårel 1983/84, eftersom bidragen betalas ul i efterskott. Av prakliska skäl förordar jag att sådana efterslä­pande ulbelalningar skall belasta del nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. Jag beräknar atl det endast kan bli fråga om smärre belopp som kan komma all belasla anslaget för detta ändamål.

Från anslaget Koslnader för ränlebefrielse vid särskilda strukturgaran-lier för manuell glasindustri bekoslas f.n. viss ränlebefrielse för statligt garanterade lån till företag inom denna industrisektor. I enlighet med vad jag haranfört tidigare (avsnitt 11.3.3) bör sådana kostnader täckas endast i samband med särskilda strukturgarantier till manuell glasindustri som har beslutats före budgelåret 1984/85. Av prakliska skäl förordar jag alt sådana kostnader i fortsättningen skall belasta del nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. Jag beräknar alt del endast kan bli fråga om smärre belopp som kan komma alt belasla anslaget för delta ändamål.

Jag har tidigare (avsnitt 11.3.3) behandlat den fortsatta verksamhelen med industrigaranlilån och struklurgaranlier.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen alt

1. fastställa en ram för slruktiirgarantier till företag inom vissa


 


Prop. 1983/84:135                                                                184

industribranscher samt för särskilda struklurgaranlier för textil-och konfeklionsindustrin som uppgår till 444500000 kr.,

2.   fastställa en ram för statlig garanfi enligt förordningen (1978:507) om industrigaranlilån m.m. som uppgår till 1050000000 kr.,

3.   till Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. för bud­gelåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 160000000 kr.

B 20. Åtgärder för att främja teknikupphandling och underleverantörsut­veckling

NyU anslag (förslag)   26000000

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (kap. 8) bör ett nytt reserva­tionsanslag. Åtgärder för atl främja teknikupphandling och underleveran­törsutveckling, föras upp på slalsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar del sammanlagda anslagsbehovet för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87 till 26 milj. kr. Av beloppet harjag beräknat 2 milj. kr. för kompetensuppbyggnad vid TEMU-Bolagen. Beloppet bör av anslagstek­niska skäl lämpligen anvisas i sin helhel budgelårel 1984/85. Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

alt till Åtgärder för att främja teknikupphandling och underleveran­törsutveckling för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsan­slag av 26000000 kr.

F.    Teknisk utveckling m. m.

Fil. Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien

 

1982/83 Utgift

3200000

1983/84 Anslag

3 700000

1984/85 Förslag

4400000

Ingenjörsvetenskapsakademien

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) framhåller atl akademien för att effektivt kunna genomföra sina arbetsuppgifter behöver en samlad och säker finansiering av sin grundläggande verksamhet. IVA beräknar för en oförändrad ambitionsnivå en uppräkning av statens bidrag med 370000 kr. som kompensation för koslnadsstegringar utanför akademiens konlroll. Därutöver har IVA hemställt om en ökning av 1 350000 kr. av den statliga andelen av akademiens finansiering, dvs. av den grundläggande verksam­helen. Ell viktigt skäl till förslärkning av den grundläggande verksamheten är enligt IVA att skapa möjligheter att analysera och behandla ett störte


 


Prop. 1983/84:135                                                               185

antal frågor än tidigare. Härigenom vidgas den kunskapsbas och den beredskap som gör del möjligt för IVA att effektivt behandla för samhället viktiga problem och föreslå lösningar till dessa. Genom regeringsbeslul har Qänstebrevsrätten för samtliga akademier, således även för IVA, avskaf­fats fr.o.m. den 1 januari 1983. IVA hemställer om kompensation för merkostnader på grund av detta beslut.

Föredraganden

Med hänvisning lill vad jag tidigare har anfört om IVA:s verksamhet beräknarjag medel för en ökning av slalens bidrag med 700000 kr. lill 4400000 kr. Jag hemsläller atl regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien för budgelåret 1984/85 anvisa ett anslag av 4400000 kr.

F 13. Stöd till industriellt utvecklingsarbete

1982/83 Ulgift      150000000

1983/84 Anslag   150000000

1984/85 Förslag        200000000

Under denna anslagsrubrik anvisas medel till Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden).

Med hänvisning till vad jag tidigare har anförl belräffande Industrifon­dens verksamhet (kap. 9) hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen alt till Stöd till industriellt utvecklingsarbete för budgetåret 1984/85 anvisa ell reservationsanslag av 200000000 kr.

f 17. Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag

Nyll anslag (förslag)   20000000

I enlighet med vad jag lidigare har anförl (kap. 10) bör ett nytl system med forskningsbidrag till teknikbaserade småförelag införas. För all läcka kostnaderna för della bör ett nyll reservationsanslag föras upp på stats­budgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar kostnaderna för budgetåret 1984/85 till 20 milj. kr. Jag hemsläller atl regeringen föreslär riksdagen

alt till Forskningsbidrag tUl teknikbaserade småföretag för budgel­året 1984/85 anvisa ell reservationsanslag av 20000000 kr.


 


Prop. 1983/84:135                                                                186

F 18. Industriell utveckling inom mikroelektroniken

1983/84 Anslag    24000000

1984/85 Förslag    36500000

Under detta anslag anvisas medel för bidrag i anslulning lill delprogram 4. Induslriell ulveckling inom ramen för del nationella mikroelektronikpro­grammet (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130).

Styrelsen för teknisk utveckling

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har för de fem åren som mikro­elektronikprogrammet beräknas pågå (1983/84-1987/88) föreslagit 25, 50, 45, 30 resp. 15 milj. kr. Insatserna föreslås att omfatta åtta leknikupphand­lingsprojekt för upphandling av produktions- och konstruktionskapacitet för mikroelektronik.

Föredraganden

I enlighel med vad jag lidigare (kap. 7) och i samband med prop. 1983/84:8 har anförl anserjag det angelägel att den industriella kompeten­sen förslärks inom mikroeleklronikområdel. De identifierade delprojekten kan på ett verkningsfullt sätt bidra lill detta. Det är dock viktigt att inriklningen av projeklen anpassas till de eventuellt ändrade förutsättning­ar som den snabba tekniska ulvecklingen inom detta område kan ge upp­hov lill och alt stödel lämnas i en form som bäst passar resp. projekl. För några av projekten bör kollektiv forskning vara den lämpliga formen me­dan leknikupphandling i vid bemärkelse bör kunna användas.

För innevarande budgetår har 24 milj. kr. anslagits för detta delprogram. Jag har tidigare nämnt att försvarsmakten, det ekonomiska försvaret och televerket kommer alt medverka finansiellt inom detta delprogram. Jag beräknar därför med utgångspunkt i STU:s förslag att ett nytillskott på 36,5 milj. kr. torde krävas för nästa budgelår.

Jag har i mina överväganden för delta anslag samrått med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Industriell utveckling inom mikroelektroniken för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 36500000 kr.

F 19. Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken

1983/84 Anslag      2000000

1984/85 Förslag     2000000

Under detta anslag anvisas medel för vissa insatser i anslutning till delprogram 1. Utbildning inom ramen för det nationella mikroelektronik-


 


Prop. 1983/84:135                                                  187

programmel (prop. 1983/84:8, NU II, rskr 130). Huvuddelen av insalserna inom delta delprogram las upp av chefen för utbildningsdepartementet i annal sammanhang.

Styrelsen för teknisk utveckling

STU har i anslutning till framställan om ett nationellt mikroelektronik­program hemställt om särskilda medel inom delprogram 1. Utbildning för åren 1983/84-1986/87 på 1, 2, 2 resp. 1 milj. kr.

Föredraganden

I enlighel med vad jag tidigare (kap. 7) och i samband med prop. 1983/84:8 har anfört anser jag det angeläget alt kunskaper om kretskon­struklion sprids så atl de kan bli tillgängliga även för små och medelstora företag. Medlen bör användas till dels en vidareutbildning av krelskon-struktörer och dels för att sprida information om den nya teknikens möjlig­heter. I fråga om vidareutbildning anser jag all Stiftelsen Inslitutel för Förelagsutveckling (SIFU) kan spela en viklig roll. För näsla budgelår förordar jag med utgångspunkt i STU:s förslag att 2 milj. kr. anvisas för vidareutbildning och kunskapsspridning. Medlen bör fördelas av STU i samråd med SIND.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

all till Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektro­niken för budgelåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 2000000 kr.

16    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller del ändamål som föredraganden har hemställt om.


 


 


 


Prop. 1983/84:135                                                               189

BUaga 1

Svensk industri — nuläge och utvecklingsbetingelser*

Innehåll

Sid.

1   De ekonomiska utsikterna är på kort sikt goda   ........... . 190

2   1970-lalet - förändringarnas årtionde  ..........................   194

3   Industriutvecklingen i Sverige   ......................................   197

4   Hög omvandlingslakl - men inte fillräcklig?  .................... . 205

 

4.1    Industrins strukturomvandling   ...............................   205

4.2    Nyetableringar och konkurser ..................................   211

4.3    Förändringar inom storföretagen   ...........................   213

4.4    Förändringar i tekniknivå och teknikinriklning   .........   216

4.5    Utvecklingsblock inom svensk industri   ....................   221

4.6    Produktionsminskning och anpassning   .................. . 225

5 Varför har svensk industri stagnerat?   .........................   226

5.1    Kostnadsläget  .........................................................   226

5.2    Svensk industristruktur i jämförelse med andra länders            229

5.3    Efierfrågebortfall och ny konkurtens  .......................   233

5.4    Slutsatser om varför svensk induslri stagnerat ....... . 237

6 Svensk industri och framtiden   .....................................   240

6.1    Framtidsstudier   ......................................................   240

6.2    Ell framlidsscenario   ................................................   242

6.3    Orosmoment  ...........................................................   243

6.4    Förnyelse av svenskl näringsliv - en framtidsbild i flera dimen­sioner                         246

6.5    Förutsättningar för förstärkt svensk konkurrenskraft                  259

* Bilagan har diskuterats vid möten med näringspolitiska rådet (1 1969: A) den 14 december 1983 och 27 januari 1984. Rådet har dock inte beretts möjlighet att ta ställning till bilagans slutliga uppläggning och innehåll.


 


Prop. 1983/84:135                                                                190

1    De ekonomiska utsikterna är på kort sikt goda

Hösten 1983 har fyllts av rader av optimistiska konjunkturrapporler. Ledande indikatorer visar att den svenska ekonomin har börjat återhämta sig. Framför alll baseras de optimistiska förutsägelserna på att världseko­nomin som helhet och världshandeln åter tillväxer.

Redan under första halvåret 1983 uppvisade Förenta Staterna och Kana­da betydande förbätlringar i konjunkturläget. Från första lill andra halv­årel 1983 anges BNP-tillväxten i USA till hela 7,5% (årstakt) och för Kanada var motsvarande siffra 5%. Del traditionellt starkt tillväxande Japan redovisar klart lägre värden, men även där har kurvorna vänt uppål. Från 1% tillväxttakt mellan sista kvartalet 1982 och första kvarlalel 1983 lill en beräknad uppgång med ca 4% i årstakt under andra halvårel 1983. Också de dominerande ekonomierna i Västeuropa kan med en viss efter­släpning redovisa klart ökande tillväxttakt. Utsikterna för del närmaste årel är mol denna bakgrund ljusa.

Tabell 1    Beräknad BNP-utveckling i Sverige och vissa andra länder

(Procentuell förändring från föregående år)

1983             1984

2

2.5

3,5

4.75

3

4

1,25

2,25

0,5

0,75

2,5

2

1.5

2

3

5

1,75

1,25

2,5

3

2

0

1

1,75

Sverige

USA

Japan

Västtyskland

Frankrike

Storbritannien

Italien

Kanada

Danmark

Finland

Norge

OECD-Europa

Källa: Preliminär nationalbudget 1984

Som framgår av tabell 1 är utsikterna för den svenska ekonomin ljusare än för genomsnittet av övriga OECD-länder i Europa. Bakom denna pro­gnos ligger bl.a. förväntningar om en markanl ökad svensk industripro­duktion.

Del finns flera tecken i utvecklingen inom OECD-blockel som ger anled­ning lill alt tro all del förbättrade konjunkturläget kan representera en mer långsiktig förbättring av världsekonomin. Inflationslakten har bringats ned i flertalet länder. För OECD-Europa har prisslegringslaklen sjunkit från 14 lill ca 8% mellan 1979/80 och 1982/83. I flera OECD-länder (Västtyskland, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Österrike, USA och Japan) är inflationen nu nere i en årstakt på 2-4%.

Också den internationella räntenivån har sjunkil. Den amerikanska s. k. prime rale (vilken också anses vara en internationellt ledande ränleindika-


 


Prop. 1983/84:135


191


tor) sjönk under andra halvåret 1982 med ca 57c. I andra länder som Japan sjönk de korta räntorna med 2-3%. I figur 1 har räntan på industriobliga­tioner angivits. Som framgår av figuren har utvecklingen varit likartad i flertalet i-länder med ett sjunkande ränteläge efter en topp år 1981.

Figur 1    Industriobligationsräntor i Sverige och utlandet

(Procent)


18 17 16 15 14 13 12 11 10

g

8

7


PROCENT


FRANKRIKE 14,56%

-USA 12,93% -EUROBONDS 12,51% -SVERIGE 12,25% "STORBRITANNIEN 11,62%

VÄSTTYSKLAND 8,3% JAPAN 7,22%


 


1981


1982


1983


Anm: För Sverige anges lägsta emissionsränta, för övriga månadsgenomsnittet av

effektiv ränta

Källa: Sveriges Riksbank och OECD

Andra positiva indikatorer är all världshandeln åter ökar och att världs­marknadspriset på olja sänkls och t. v. ligger fast vid 29 dollar per fat. Dollarkursen har fortsätt alt stiga om än i en något avtagande takt. Dol­larns värde mätt i svenska kronor var i mitten av januari 1984 nära 100% över nivån tre år tidigare. De svenska devalveringarna 1981 och 1982 har bidragit med endast ca en Qärdedel av den lotala kursförändringen.

Allt detta ger anledning alt tro pä en bestående förbättring av världseko­nomin. Det finns dock oroslecken. Under år 1983 började åter räntenivån alt röra sig uppål i såväl USA som Västeuropa. Uppgången har bromsats men kan komma att fortsätta om investeringsaktiviteten i industrin ökar. Därmed skulle det finnas en inbyggd spärr mot en beslående konjunktur­uppgång. Det skall också noteras atl inflationen samtidigt har gått ned kraftigt. Den reala räntenivån är därmed i dagsläget mycket hög i flertalel länder.

Myckel stora underskoll i den offentliga sektorn i USA (underskollel i den federala budgeten har för innevarande budgetår av OECD beräknats till $ 180 miljarder) och i flertalet andra OECD-länder fortsätter att pressa upp ränteläget (tabell 2). Det finns skäl alt betrakta dessa budgetunder-


 


Prop. 1983/84:135                                                                192

skott som strukturella företeelser, vilka under överskådlig tid kommer atl hålla uppe räntelägel och därmed inverka negativt på industrins invesle­ringar.

Tabell 2   Budgetöverskott/underskott i vissa industriländer

(Procent av BNP)

 

 

1980

1981

1982

1983'

1984'

USA

-1,2

-0,9

-3,8

-3,8

-3,7

Japan

-4,5

-4,0

-4,1

-3,4

-2,5

Västtyskland

-3,1

-3,9

-3,5

-3,1

-2,1

Frankrike

-1-0,3

-1,9

-2,6

3.4

-3,8

Storbritannien

-3,5

-2,8

-2,0

-2,7

-2,3

Danmark

-3,5

-6,8

-8,7

-8,3

-2,3

Norge

+5,7

+ 5,1

+4,7

+4,1

-7,4

Sverige

-3,7

-4,9-

-6,4

-5,9-

-4,5-

Anm: ' OECD-prognos. " Konsoliderad offentlig sektor exkl. kursförluster enligt

Finansdepartementet

Källa: OECD Economic Outlook

Ett annat och mycket oroande problem är den under de senasle åren gradvis stigande arbetslösheten. Under 1983 beräknas antalet arbetslösa inom OECD-området ha varil drygt 32 miljoner. För år 1984 beräknas arbetslösheten i stort förbli oförändrad (labell 3). Del är ofrånkomligt att arbetslöshetsproblemel kommer att kräva omfattande politiska insalser. Del finns också anledning all frukta alt en omfattande och bestående arbetslöshet kommer att förstärka kraven på olika typer av protektionis­tiska insatser i flera i-länder.

Tabell 3    Arbetslösheten inom OECD-området

 

Arbetslösheten i procent av arbets­kraften

1982

1983

1984 (prognos)

Förenta Staterna

9,7

9,5

8

Japan

2,4

2,75

2,75

Västtyskland

6,9

8,5

9,25

Frankrike

8

8,25

9,25

Storbritannien

11,0

11,5

11,5

Italien

9,1

10

10,5

Kanada

11

12

11

Totalt för ovan angivna länder

7,9

8,25

7,75

Övriga OECD-länder

10,2

11,75

12,75

OECD Europa

9,5

10,5

11,25

OECD totalt

8,4

9

9

Arbetslöshet i miljoner

1982

1983

1984 (prognos)

Nordamerika

12.0

12.25

10,5

OECD Europa

16,0

18.0

19,25

OECD totalt

29.9

32,5

32,25

Källa: OECD

Utanför   OECD-området   utgör  skuldsättningsfrågor  (och   negativa bytesbalanser) dominerande inslag i den ekonomiska problembilden. "Ut-


 


Prop. 1983/84:135                                                  193

vecklingsbara" länder som Brasilien och Mexico har visat att problemen med att skapa en balanserad exporlledd tillväxt är ytterst svåra att lösa. Den starka kopplingen, som dessa länder har lill USA, gör att den ameri­kanska politiken kommer atl ha avgörande betydelse för dessa länders ulveckling. Också flertalet öststater har betydande problem med utlands­upplåning och skuldsättning. För majoriteten av OPEC-länder har tidigare bytesbalansöverskotl vänts i underskott. Det är nu enbart Saudi-Arabien och några mindre Gulf-stater, som fortfarande har betydande överskoll. För de icke-oljeproducerande u-länderna är situationen särskilt problema­tisk. För dessa u-länder uppgår de årliga amorteringarna och räntebetal­ningarna lill i genomsnitt ca 20% av exporlinläkterna. Den sammanlagda utlandsskulden i de icke oljeproducerande u-länderna uppgår f. n. till 144% av exportvärdet. Med en lotall utestående skuld på $660 miljarder vid 1983 års utgång och vikande exportintäkter är utsikterna för ekonomisk lillväxl, även på medellång sikl, dystra för de allra flesta u-länder.

För år 1983 kan vi för svensk del räkna med ett bytesbalansunderskolt på i storieksordningen 6 miljarder kr. år 1983, vilket är en dramatisk minskning från föregående år (tabell 4).

Tabell 4    Sveriges bytesbalans, industriproduktion och oljeimport

(Miljarder kr., löpande priser)

 

 

1980

1981

1982

1983

1984

Handelsbalans Bytesbalans, varor och tjänster Transfereringsnetto Bytesbalans totalt

Industriproduktion (bruttoproduktionsvärde) Oljeimport (netto)

-11,4

-10,0 - 8,8 -18,8

331,8 22,7

-    2,0

-    1,3

-12,5 -13,8

350,2 29,1

-    7.1

-     5,8
-16,7

-22,5

384,3 31,9

+ 10,3

+ 14,5 -20,6 - 6,1

444,1 31,3

+ 10,9

+ 17,2 -22,4 - 5,2

498,0 31,6

Källa: Preliminär nationalbudget 1984

För atl få en uppfattning om problemels storlek kan jämförelsen göras att bytesbalansunderskottel år 1983 motsvarar ca 1,4% av induslriproduk­lionen. För år 1982 resp. 1984 har moisvarande procentsatser beräknats till 5,9 resp. 1,0%. Om år 1983 las som ulgångspunkl skulle Sverige därmed behöva en ca 2 % slörre industriproduktion för alt fylla igen bytesbalansga-pet - genom ökad export- eller imporlsubstitution. Härvid har beaktats atl av industrins bruttoproduktion utgör importinnehållel ca V3. Lägel ser därmed betydligt ljusare ut än för bara ett år sedan. Förbättringen har dock skett till priset av en nedpressad inhemsk eflerfrågan med åtföljande sänkta reallöner och en något stigande arbetslöshet. De strukturella oba­lansproblemen i svensk ekonomi är därmed inte övervunna.

Samtliga gamla industriländer kommer all försöka utnyttja det kom­mande konjunkturuppsvinget för alt förbällra sin ekonomiska situation. I samtliga länder slälls förhoppningar lill exporten. Det behov av en förbält-13    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  194

ring av svensk industris internationella konkurrenskraft, som var nödvän­dig för atl redan på kort sikt eliminera underskottet i utrikesaffärerna, har delvis redan infriats. Ytterligare expansion av industrisektorn kommer dock atl krävas för atl den ekonomiska balansen skall kunna återupprättas. Eftersom liknande resonemang förs i nästan alla länder kommer konkur­rensen om marknadsandelar på exportmarknaderna atl bli hård.

Sammanfattningsvis kan därför sägas, de ljusa konjunkturrapporlerna till trots, alt såväl den svenska ekonomin som världsekonomin slår inför besvärliga problem också de närmasle åren. Det finns anledning atl utgå ifrån alt friktioner i form av protektionism även i framliden kommer atl prägla det handelspolitiska området, att marknadstillväxten kommer alt präglas av stor ryckighet med väsenlligl olika tillväxt i olika länder under olika lidsperioder och att del generella investeringsklimatet sannolikt inle kommer all förbällras nämnvärt.

2    1970-talet — förändringarnas årtionde

Åren strax före mitten av 1970-lalel belraklas allmänt som en vågbrytare i den ekonomiska utvecklingen, såväl i Sverige som i världen i övrigl. Fram till denna tidpunkt kännetecknades de västliga industriländerna av en hög och stabil tillväxt. Tiden efter år 1975 präglas av väsentligt lägre tillväxt, hög inflation och höga ränlor, valutaoro, branschkriser inom indu­slrin m. m.

Också Japan med en under de senaste 30 åren extremt snabb lillväxl har fått uppleva denna tvära svängning. Åren 1965- 1970 värden genomsnittli­gajapanska BNP-tillväxten 11,3% per år och åren 1970-1973 i genomsnitt 8,1%. Detta kan jämföras med 3,7% åren 1974-1982. Stora delar av den japanska induslrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen. Ett exempel är den japanska varvsinduslrin, vars kapacitet reducerats med ca 25% räknat i anlal anställda under den senaste femårsperioden. F.n. har den japanska regeringen definieral 21 delbranscher, däribland aluminium-smällverk, elektrostål- och papperstillverkning, där man konstaterar atl marknadsulsikterna är dåliga och där regeringen har som målsättning atl under en 5-årsperiod i samverkan med induslrin reducera kapaciteten med upp lill nära 60% för vissa branscher.

Alla länder har dock inle vidlagil ålgärder i samma riklning. Trots del dåliga marknadslägel har en belydande kapacitetsutbyggnad ägt rum inom flera områden. Världsekonomin kännetecknas nu av belydande obalanser och en fortsatt överkapacitet; inle minsl inom basindustrin (labell 5). Överkapaciteten hänger direkt samman med en avtagande lillväxl. Även inom nya produktområden, såsom fickräknare och nu senast hemdatorer, har produktionstillväxten gått så snabbi all marknaden inle expanderat i takt med utbudet.


 


Prop. 1983/84:135                                                               195

Tabell 5 Beräknad kapacitet och produktion i vissa basnäringar år 1982

 

Basindustri

Kapacilel

 

Produklion

 

 

milj ton

%

milj ton

%

Papper & papp

 

 

 

 

- Sverige

7

3,3

6

3,3

- Världen

210

100

165

100

Massa

 

 

 

 

- Sverige

10

6,3

8

6,2

- Väriden

150

100

125

100

Oljeprod. (raffinering)

 

 

 

 

- Sverige

23

1,0

15

0.8

- OECD

2 340

100

1830

100

Råståi

 

 

 

 

- Sverige

6

1,0

4     ■

1,2

- OECD

565

100

330

100

Varvsindustri (1980)

 

 

 

 

- Sverige

0,6

3.2

0,3

2,3

- Väriden

19

100

13

100

Källa: Industridepartementet

Många olika förklaringar har presenterats till varför ulvecklingen under 1970-lalet kom atl brytas drastiskt jämförl med föregående årtionden. Som redovisas i rapporten (Ds I 1983: 12) Svensk ekonomi i ett 30-årsperspekliv har i huvudsak fem olika lyper av förklaringar presenterats som orsak till de omfattande ekonomiska problemen.

En sådan lyp av förklaringar är att de snabbi uppdykande problemen var en följd av tillfälligheter. Framför alll framhålls de tvä oljekriserna som orsaker till i-ländernas problem.

En annan förklaring tar sin utgångspunkt i att förväntningarna på jämn och fortsall tillväxt var alltför högl ställda efter två decennier av historiskt sett extremt hög tillväxttakt. 1970-talet kan i detta perspektiv sägas repre­sentera en återgång till ett mer "normalt" läge.

För del tredje har många ekonomer uppehållit sig kring grundläggande strukturfrågor för atl finna godtagbara förklaringar. Redan i slutet av 1960-lalet började slagflalionslendenser uppmärksammas i i-länderna. Ett ex­empel på sådana förklaringar är de förändringar det internationella betal­ningssystemet undergick till följd av det s. k. Bretton Woods-systemels kollaps. En annan orsak av strukturell karakiär, som ofta framhållits, är atl nya konkurrentländer snabbt dök upp på världsmarknaden.

En ijärde typ av förklaringar bygger på en föreställning all den ekono­miska utvecklingen alltid innehåller långsiktiga pendelrörelser (s. k. kon-dratieff-cykler). Tillväxtperioder följs av krisperioder innan ekonomin an­passar sig inför en ny tillväxtperiod. Den senasle tillväxtperioden hade i della perspektiv sin början i 30-talskrisen. Betydelsen av vikliga innova­tioner (t.ex. bilen och motorn), kring vilka en sådan tillväxtperiod byggs upp, brukar därvid framhållas.

Slutligen bör ocksä nämnas den speciella lyp av förklaringar, som foku-


 


Prop. 1983/84:135                                                  196

seras kring industrisamhällets övergång till ett service- och tjänsieprodu-cerande samhälle.

Del är inte möjligt att finna en huvudsaklig orsak lill 1970-lalets ekono­miska problem. Ingen av de ovan uppräknade förklaringarna kan avskrivas som hell ovidkommande. Ett anlal tillfälliga förhållanden under 1950- och 1960-lalen var vikliga för utvecklingen; inte minsl ur ett svenskl och europeiskt perspektiv.

Del leknologigap som rådde gentemot USA angav en ulvecklingsrikt-ning för Europa (och Japan) som var förutsägbar. Kraven på grundläggan­de forskningsarbete var som en följd av detta gap begränsade. Europeiska (och japanska) företag kunde bygga vidare på amerikansk industris kun­nande och koncentrera resurserna fill att bygga upp modern produktions­kapacitet. Vidare var utan tvekan svensk industri i ett myckel gynnsaml konkurrensläge under första efterkrigstiden. Vid den omfallande europeis­ka återuppbyggnaden var svensk induslri intakt och kunde dra nylla av den starka efterfrågan på bl.a. råvaror och investeringsvaror. Till detta kom den handelsliberalisering, som inleddes i Europa genom bildande av EG och EFTA.

Inflytandet av dessa positiva faktorer klingade gradvis av i takt med alt t.ex. svensk induslri själv närmade sig teknikfronten eller i takt med att tullarna i det närmaste hell avvecklats. Delta kan emellertid inle förklara det ekonomiska sammanbrott, som drabbade Sverige och de flesta övriga europeiska länder under mitten av 1970-talet. Möjligen kan de goda åren under 1950- och 1960-talen förklara varför beredskapen inför kommande kriser var låg.

De flesla bedömare synes eniga om all oljekriserna måste betraktas som utlösande faktorer lill atl de globala ekonomiska problemen under några få år nådde en sådan omfattning. Det är ocksä uppenbart alt flera djupgående strukturella förändringar inträffat som underblåste krisen. Sammanbrottet av del s. k. Bretton Woods-syslemel med åtföljande valulapolitisk oro har t.ex. fått belydande återverkningar på förelagens beleende. Finansverk­samheten har blivit allt viktigare. Även andra dimensioner av strukturför­ändringar har ägt rum, bl.a. all kapacilelsulbyggnad nu kan ske synnerli­gen snabbt, på nya produktområden och även i induslrielll oerfarna länder. Sammanlaget har detta skapat en osäkerhet som i kombinalion med all­mänl låg lönsamhet och myckel höga utvecklingskostnader har medförl all många företag undvikit långsiktiga produktionsinvesteringar.

Förulsällningarna för att driva induslriell verksamhel under återstoden av delta sekel kommer som en följd härav atl i många avseenden skilja sig frän tidigare perioders. Som en allmän slutsats av 1970-talets ekonomiska ulveckling kan därvid sägas, att (1) konkurrensen blivit alll mer kännbar och att (2) konkurrensen numera genomgående är internationell. Del finns inte längre några skyddade marknader vare sig produktmässigl, geogra­fiskt eller (under någon längre period) tidsmässigt. En konsekvens härav


 


Prop. 1983/84:135


197


blir atl företagens omställnings- och förnyelseförmåga kommer atl bli avgörande för svensk industris möjligheter att bibehålla sin nuvarande omfattning eller öka i storiek.

3   Industriutvecklingen i Sverige

Även om flertalet av industriländerna genomlevt ekonomisk stagnafion under senare delen av 1970-talet, har ulvecklingen i Sverige i flera avseen­den varit sämre än genomsnittet. Mellan åren 1975 och 1984 (prognos) har den svenska BNPn ökal med endast 10% jämfört med 27% för OECD totalt. För BNP-tillväxten i Sverige svarar huvudsakligen den offenlliga sekiorn.

Den svenska industriproduktionen har utvecklats negativt under peri­oden 1975-1982 (labell 6). För år 1983 beräknas dock Sverige ha haft en betydligt bättre ulveckling än andra OECD-länder; inkl Japan och Väst­tyskland som varil långsiktigt framgångsrika och svåra konkurrenter till svensk induslri. För helåret 1983 beräknas den svenska induslriproduk­lionen ha ökal med 4,5 % och den prognos för 1984 som görs i finansplanen pekar på hela 6% ökning.

Tabell 6 Industriproduktionen i Sverige och vissa andra länder 1975-1983

(Index)

 

 

Index

(1975 =

100)

 

 

 

 

 

Procentuell förändring från föregående är

 

1975

1976

1977

1978

1979

1980

1981

1982

1981

1982

1983'

Sverige

100

100

94

92

98

98

96

95

-2,4

-0,8

3,4

Danmark

Finland

Norge

100 100 100

111 103 106

106 107 106

113 110 116

117 122 125

117 127 132

117 132 132

120 132 131

0,0 3,9 0,0

2,6

0,0

-0,8

2,1

1.8

2,2

Västtyskland

Frankrike

Storbritannien

100 100 100

106 108 104

110 110 109

112 113 112

118 118 116

118 118 108

116 117 104

113 115 105

-1,7 -0,8

-3,7

-2,6

-1,7

1.0

-3,4 0,0 1,4

OECD Europa

100

107

110

112

117

117

115

113

-1,7

-1,7

-1,7

Förenta staterna Japan

100 100

111 109

117 114

124 119

129

128

125 137

128 139

118 139

2,4 1,5

-7,8 0,0

0,8 0,4

OECD totalt

100

108

112

117

123

123

123

118

0,0

-4.1

-0,8

Anm: ' Första halvåret 1983 jämfört med första halvåret 1982. Källa: OECD, Indicators of Industrial Activily samt SCB.

Svensk industri har under hela efterkrigstiden varit kraftigl exportinrik­lad. 1 genomsnitt 43% av industriproduktionen avsätts i dagslägel på exportmarknader. Exportandelen har successivl ökat. Det är därför något överraskande att tillbakagången för svensk industri har inträffat samfidigt


 


Prop. 1983/84:135


198


som världshandeln totalt sett har ökat med drygt 30 % under samma period (tabell 7).

En koncentrerad bild av utvecklingen inom svensk industri kan ges genom atl återge utvecklingen vad avser de fyra centrala dimensionerna:

•  marknadsandelar utomlands
o investeringar

« kapacitetsutnyttjande

•  lönsamhet.

Svensk induslri har således förlorat marknadsandelar på världsmarkna­den. Med vissa undantag (bl. a. investeringsvaror lill Mellanöstern) har en föriusl av marknadsandelai- inträffat på i stort sett alla större delmark­nader. Förlusten av marknadsandelar, mätt som Sveriges andel av världs­exporten, har varit trendmässig. Under slutet av 1970-talet har nedgången varit kraftigare än tidigare.

Figur 2 a   Sveriges marknadsandel och relativprisutveckling på OECD-marknaden 1963-82

(Index)


RELATIVPRIS


MARKNADSANDEL


 


130


INDEX 1975=100


130


 


120


120


 


110


110


 


100


100


 


90


90


 


80


80


 


(

1963      -65


-67


-69       -71


-73


-75       -77


-79


J

-81


Anm: Figuren är baserad pä säsongrensade månadsdata för ett antal varugrupper som tillsammans motsvarar ca 75% av exportvärdet. Marknadsandelen har beräk­nats som andel av OECD-ländernas import. Källa: OECD, Kl och SIND.


 


Prop. 1983/84:135                                                  199

På den för svensk industri vikliga EG-marknaden (ca hälften av svensk export) har andelsförluslerna varil slora. Från år 1982 har svensk industri dock återhämtat belydande delar av lidigare andelsförluster (figur 2). För­utom en stark ökning av personbilsexporten är det framför allt basindustri­erna (inkl. reexport av oljeprodukter) som snabbast gynnats av den 16-procentiga devalveringen hösten 1982. För flertalel bearbetade varor sker återhämtningen betydligt långsammare.

Förlusten av marknadsandelar under senare delen av 1970-talel faller inte på någon speciell varugrupp. Tillbakagången har drabbat i stort sett alla delbranscher.

I samband med den allmänna recessionen i mitten av 1970-talet sjönk kapacUetsutnyttjandet inom industrin. Från slutet av år 1975 har del fun­nits en belydande ledig kapacitet inom flertalet branscher. Också inom verkstadsindustrin, som vanligen betecknas som tillväxtbransch, har kapa-cilelsutnyttjandet varil lågt (figur 3). Färre än vart fjärde förelag redovi­sade full kapacilel under andra kvarlalel 1983.

Figur 2 b   Sveriges marknadsandel och relativprisutveckling på EG-marknaden janu­ari 1982-iuli 1983

(Index)

MARKNADSANDEL                                                  RELATIVPRIS


110


INDEX


110


 


105


105


 


100


100


 


95


•95


 


90


90


 

—1------ 1          I------ r

JAN        MARS        MAJ                        JULI        SEP                           NOV    .   JAN        MARS        MAJ   JULI

1982                                                                1983

Källa: OECD, Kl och SIND.


 


Prop. 1983/84:135                                                               200

 

Tabell 7 Världshandeln 1975-

-1984 (volym)

 

 

 

 

 

 

 

 

(Index)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Index (1975=100)

 

 

 

 

 

 

Procentuell

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

förändring från

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

föregående år

 

 

1975

1976   1977   1978

1979

1980

1981

1982

1983

1984'

1981   1982   1983

1984'

Alla varor

100

112    116    122

131

134

133

130

131

139

-1,0 -2,5  1,0

6,0

Bearbetade varor

100

113    118    125

133

142

147

144

147

156

3,5 -2,0 2,0

6,5

OECD-marknaden för

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sveriges export av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

bearbetade varor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(exkl. fartyg)

100

113    117    123

136

142

143

149

157

164

1,0    4,0 5,5

4,5

Anm. ' Prognoser enligt preliminär nationalbudget 1984. Anm.  Vägt med marknadsländernas andelar i Sveriges export. Procentförändringarna är avrundade till hela och halva procenttal.

Källor: FN, Monthly Bulletin of Statistics, National Institute Economic Review (London), konjunkturinsti­tutet, statens industriverk.

Investeringsaktiviteten har varil låg och sjunkande; åtminstone om man ser till de materiella investeringarna (figur 4). Investeringarna i verkstads­industrin följer mycket nära mönstret för induslrin som helhel även om de årliga variationerna varit någol mindre än för induslrin som helhet. Inte heller kan några slora skillnader noteras vad gäller investeringsaktiviteten i företag av olika storlekar.

Av de materiella investeringarna är det framför allt byggnadsinvestering­arna som utvecklats ogynnsamt efter år 1975. Denna nedgång kompen­seras delvis av att företagen i dag ofta hyr sina fastigheter från kommuner och privala fastighetsbolag.

Till detta bör läggas atl industrin också hyr (leasar) bilar och maskiner för drygt 1 miljard per år. Denna lyp av investeringssubstilulion - hyra i slället för atl investera i egna anläggningar - blir allt vanligare. Om leasingmarknaden läggs till invesleringsstalistiken för industrin blir ned­gången i de materiella investeringarna mindre än vad som ovan anges.

Enligl bl. a. Slatens Industriverk (SIND 1982:16) har del också skett en förskjutning från expansionsinvesteringar till ralionaliseringsinvesleringar. Som exempel på delta kan nämnas alt Sverige är det land som i förhållande lill sin industriproduktion har det största antalet industrirobotar i produk­tionen (figur 5).

Ytterligare en avgörande förändring är den snabba ökningen av de immateriella investeringarna, dvs. långsiktiga satsningar på marknadsfö­ring, produktutveckling och utbildning.

De immateriella investeringarna är avgörande för företagens konkur­renskraft. Enligt uppgift från 30 svenska storkoncerner kommer de imma­teriella invesleringarna också atl öka, medan de materiella investeringarna fortsätter atl minska. Av figur 6 framgår att FoU-invesleringarna ökal under hela 1970-lalet och 1980-talels början.


 


Prop. 1983/84:135


201


 


Figur 3    Kapacitetsutnyttjande i verkstadsindustrin (exkl. varv) 1974—1983 lOOl


100


 


80-


80


 


60


60


 


40


40


 


20


20


1974   -75       -76       -77       -78       -79       -80       -81        -82       -83

Anm.: Andel företag med fullt kapacitetsutnyttjande. Källa: KI/Konjunkturbarometern.


Figur 4    Industrins investeringar 1972—1983 (1975 års priser, miljoner kronor)

„„„    MILJ.  Kr 15.000


15.000


 


10.000


TOTALT


10.000


 


5.000


MASKINER


5.000


BYGGNADER


1972 Källa: SCB


1976                             1980


-J-0


 


Prop. 1983/84:135


202


 


Figur 5    Antalet installerade robotar 1981/82

15

ANTAL PER 10.000 ANST.


15


 


10


10


5-


USA 3.3


VÄSTTYSKLAND 5


JAPAN 9.4


SVERIGE 13


Källa: British Robot Association och Sveriges Mekanförbund

Lönsamheten har varit extremt låg under senare delen av 1970-talet. Detta har fört med sig en gradvis sjunkande soliditet (figur 7). Av figuren framgår också den effekt som det statliga stödet (under anlagandet alll annat oförändrat) har haft på svensk industri vad avser all hålla uppe solidiletsnivån.

Under åren 1982 och 1983 har dock en kraftig resultatförbäUring skett. Avkastningen på totalt kapital år 1982 var nära 9%, vilket endast överträf­fas av resultatet är 1974. Till följd av höga skuldräntor och kursförluster var dock räntabiliteten på eget kapilal väsentligt lägre. För år 1983 beräk­nas resultatförbättringen ha fortsatt; i synnerhet för de stora exportföreta­gen. Räntabiliteten på eget kapilal bedöms nå 1973 och 1974 års nivåer.

Den grupp företag som är finansiellt starkast är de slora inlernalionella verksladskoncernerna. Med en räntabilitet på eget kapilal år 1982 på ca 17% ligger denna förelagsgrupp väsentligt över industrigenomsnillel. Siff­rorna avser den svenska delen av koncernernas verksamhel. Flera av de slörre verkstadskoncernerna har fått vidkännas föriusler eller mindre bra resultat i delar av utlandsrörelsen.

Däremot har utvecklingen varil mindre gynnsam för de små och medel­stora familjeföretagen, som försämrat sin lönsamhel i relation lill de stora företagen. Den svaga utvecklingen i småföretagen beror bl. a. på alt under-


 


Prop. 1983/84:135


203


Figur 6   FoU-kostnader i svensk industri 1971 — 1983 (Milj. kr., 1975 års resp. lö­pande priser)


12.000


MIU. Kr


12.000


 


10.000


10.000


 


8.000


8.000


 


6.000


LÖPANDE PRISER


6.000


 


4.000


4.000


 


2.000


FASTA PRISER


2.000


 


1971         -73            -75            -77            -79            -81


-83


Källa: SCB

leverantörer och andra hemmamarknadsinriklade förelag inle fullt ut kun­nat kompensera sig för prisökningar på importerade insalsvaror genom att öka sina egna priser. I viss utsträckning har man också drabbats av kursförluster på s. k. korglån.

Den resulialförbäliring som nu sker inom industrin — 1984 kommer sannolikt att bli ett rekordår - bör bedömas i ett långsiktigt perspekliv. Den genomsnillliga räntabiliteten på egel kapital 1970-1976 uppgick till 15,6% jämförl med 9,3% för åren 1977-1983. Efler juslering för inflalion var emellertid den reala räntabiliteten under åren 1970—1976 ca 7% jäm­fört med en negativ real räntabilitet på -1% för åren 1977-1983. Det är tack vare statligl slöd som slora delar av induslrin kunnal överleva under denna period.

Vidare gäller atl, i lakl med försämrade marknadsulsikler och allmänl stigande räntor, förelagens finansiella placeringar blivit allt viktigare. År 1983 beräknas sålunda vara del första året då näringslivet (dvs. de icke finansiella företagen) bidrog till alt finansiera det statliga budgetunderskot­tet genom atl vara neltosparare. Likviditeten i näringslivet uppgår f. n. lill ca 60 miljarder kr. En ljusglimt år 1983 är att avkastningen på produktions­kapital för första gången sedan år 1974 synes komma i nivå med avkast­ningen på finansiellt kapilal. Delta bör kunna skapa förutsättningar för en vändning av den mycket svaga investeringsutvecklingen.


 


Prop. 1983/84:135

Figur 7    Lönsamhet och soliditet 1970-1983


204


RÄNTABILITET        AVKASTNING PÅ     GENOMSNITTLIG PÅ EGET KAPITAL     TOTALT KAPITAL        SKULDRÄNTA


35


PROCENT


35


 


30


REDOVISAD SOLIDITET


30


 


25


25


 


20


20


 


15 ■


15


 


10-


10


 


1970

Källa: SCB


-72


-74


-76


-78


-80


-82


Den branschvisa genomgång av nuläget inom svensk induslri som indu­striverket genomfört i december 1983 visar på en produktionsökning under år 1984 på 4%. Liksom under år 1983 är del främsl verkstadsindustrin och de skogsbaserade industrierna som medverkar lill detta. Sysselsättningen för helåret 1984 förväntas bli ungefär oförändrad jämfört med år 1983. En viss ökning av sysselsättningen kan dock förutses under hösten 1984. Även en mycket måttlig sysselsättningsökning kan förväntas medföra betydande nyanställningsbehov p.g.a. naturlig avgång och en i högkonjunkturer all­mänt ökad personalomsättning. Industrins bruttoinvesteringar vänlas en­ligl branschbedömningarna öka med 4% jämfört med år 1983.' Sedan branschgenomgången genomfördes har den positiva ulvecklingen varil fortsatt stabil. Det är därför sannolikt att siffrorna för år 1984 bör justeras upp ytterligare.

Del finns därmed goda utsikter att den negativa trenden har brutits. Svensk industri har befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan mitten av

' En utförligare redovisning av branschbedömningarna och av nuläget inom svensk industri ges i industridepartementets årsrapport Industri och industripolitik 1983/84


 


Prop. 1983/84:135                                                               205

1970-talet. Förlorade marknadsandelar, låg lönsamhet, lågt kapacitetsut­nyttjande och låg investeringsnivå har successivt undergrävt konkurrens­kraften. Problemen är dock långl ifrån lösta. Under år 1982, som känne­tecknades av vinståterhämtning, arbetade fortfarande drygt 110000 perso­ner i ca 400 företag med mycket dålig lönsamhel. Inom denna företagskate­gori minskades antalet anställda med 10000 personer från årel innan. Många av dessa företag har en rad förlustår bakom sig.

Bortsett från ett mindre antal expansiva teknikbaserade förelag och de solida slora verksladskoncernerna försämrades lägel för svensk industri dramaiiski under senare delen av 1970-lalet och 1980-talets första år. Den omsvängning som inträffat under de senasle två åren har skett från ett bollenläge. Speciellt hårt utsatt har situationen för de mindre förelagen varit, för den hemmamarknadsorienterade industrin i övrigt och för delar av basindustrin. I den senare gruppen har de företag som saknat kraft- och råvarutillgångar drabbats hårdast. För dessa förelagsgrupper kommer år 1984 att vara avgörande för atl man skall kunna konsolidera sig och vända utvecklingen på längre sikl.

4    Hög omvandlingstakt — men inte tillräcklig?

Ulvecklingen under 1970-talet har påvisat svensk industris sårbarhet. Konkurtenskraften på befintliga marknads- och produktområden var inle tillräcklig. Inle heller var förnyelseförmågan tillräcklig för atl snabbt ställa om till ny produklion. För alt ge underlag för en bedömning om varför svensk industri har stagnerat, och om behovet av förnyelse av svenskt näringsliv, redovisas i detta kapitel:

     induslrins strukturomvandling på branschnivå saml krisbranschernas utveckling (branschförändringar)

     nyetableringar och konkurser (förändringar på förelagsnivå)

     storföretagens strategiförändringar (förändringar inom företag)

     profilen på nya leknikområden (teknikförändringar)

Kapitlet avslutas med atl kopplingen mellan bransch-, företags- och teknikbegreppen utvecklas något ytterligare. Detta sker genom atl starka "utvecklingsblock" inom svensk induslri diskuteras.

4.1 Industrins strukturomvandling

Strukturomvandlingen i industrin lar många olika former. Dels faller arbetsställen bort och nya tillkommer, dels förändrar arbelsslällen sin produktionsinriktning. Strukturförändringen sker också genom alt vissa arbetsslällen växer, medan andra minskar sin sysselsättning. Dessa för-


 


Prop. 1983/84:135                                                               206

ändringar sker löpande och med olika styrka vid olika arbetsställen. En­dast delar av förändringen låter sig mätas.

I de följande beräkningarna skiljs mellan arbelsslällen som funnits kvar med oförändrad produktionsinriktning under 1970-lalel och arbetsslällen som försvunnit, tillkommit eller förändrat produktionsinriktningen (om-klassificerats lill annan bransch). Arbetsslällen som försvunnit ur en bransch på grund av omklassificering jämställs här med avregistrerade arbetsslällen, och arbetsställen som tillkommit genom omklassificering jämställs med nyregistrerade. Skälet till detta är alt strukturomvandlingen i industrin lika väl kan ske genom förändring av produktionsinriktningen i befintliga arbetsslällen som genom nya arbetsställen'.

Omvandlingstakten

Sedan år 1970 har drygt hälften av alla arbetsställen omklassificerals eller försvunnit ur statistiken samtidigt som 40% av de som nu finns registrerade tillkommit sedan 1970. Förlusten av arbetsslällen kompen­seras således inte av nytillkommande. Det lotala antalet arbetsställen har minskat.

Tabell 8 visar sysselsätlningsförändringar på grund av nytillkommande och bortfallande arbetsställen och genom förändring inom arbetsställen som funnits registrerade under hela perioden.

Tabell 8    Utvecklingen 1970-1980 i industri och gruvor

(Procent av sysselsättningen 1970)

Nytillkommande arbetsställen               -i-28%

Bortfallande arbetsställen                    ./.34%'

Växande arbetsställen                          -1-10%

Minskande arbetsställen                       ./.10%

Totalt                                                       - 6%

Sysselsättningen i nytillkomna arbetsställen i förhållande till den totala sysselsättningen år 1970 i induslrin uppgår lill ca 28%. Det lolala syssel-sältningsbortfallet genom bortfallande arbetsslällen är 34%. Till detta skall läggas atl de minskande arbetsställena som funnits under hela perioden förlorat lika många sysselsättningstillfällen som de växande har ökat. Slutsatsen blir atl sysselsältningstillskoltet från nyregistrerade varil för litet och/eller alt sysselsätlningsbortfallet varil för stort för atl en oföränd­rad sysselsättning skulla ha bibehållits.

' Med "bortfallande arbetsställen" avses här avregistrerade arbetsställen samt ar­betsslällen som försvunnit ur en bransch genom omklassificering, och med "nytill­kommande arbetsställen" avses på motsvarande sätt arbetsslällen som nyregistre­rats eller som tillkommit i en bransch genom omklassificering. Begreppen "bortfal­lande" och "nytillkommande" innebär således inte bortfall ur industristatistiken utan tar sin utgångspunkt i produktionsinriktningen.


 


Prop. 1983/84:135                                                  207

Tillväxtbranscherna har definierats som kemiindustrin och verkstadsin­dustrin exkl. varven. Tillväxtbranscherna svarade år 1964 för 40%, år 1970 för 447c och år 1981 för 497c av sysselsättningen i industrin.

En slor andel av sysselsättningen - ca 37% - återfinns i arbetsslällen som nyregistrerats eller omklassificerals under liden 1970-1980. Bortfallet

- genom avregistrering eller omklassificering - understiger nytillkomna
och uppgår lill ca 35%. Totalt har tillväxtbranscherna ökat sin sysselsätt­
ning med ca 4%.

Den tunga industrin svarade år 1964 för 25%, år 1970 för 23% och år 1981 för 22% av induslrisysselsättningen. Den lunga industrin innehåller i delta sammanhang gruvor och mineralbrotl, massa och papper, petroleum­raffinaderier, smöijmedels-, asfalt- och kolproduktinduslrin, jord- och slenvaruindustrin, järn-, slål- och metallverk saml varv.

Andelen av sysselsättningen i nytillkommande arbelsslällen har varil väsentligt lägre än i tillväxtindustrin. Totalt finns 20% av sysselsättningen i arbetsställen som tillkommit under perioden. Samtidigt har dock bortfal­let varit slörre, ca 25 %. Utvecklingen i de enheler som funniis registrerade under hela perioden har varil sämre än för t. ex. hela industrin. De växande enheterna har ökat med ca 8 %, medan de minskande förlorat drygl 12 % av sysselsällningen. Totalt har den tunga industrin förlorat 9% av sin syssel­sättning mellan åren 1970 och 1980.

Ulvecklingen på branschnivå visar atl maskinindustrin, inslrumentin-duslrin, plastväruindustrin och petroleumindustrin har höga nyregislre-ringsandelar. Vidare framgår vid en detaljstudie atl maskinindustrin också har ett högt bortfall. Detta tyder på en hög rörlighel/omvandlingslakt i denna delbransch. Teko, gummi- och jord-stenindustrin är ytterligare ex­empel på branscher med stort bortfall.

Krisbranschernas utveckling

Varvsindustrin har genomgått en mycket drastisk omvandling sedan år 1975. SysselsäUningstillfällena har minskat från 38700 år 1975 lill 16000 år 1984 (prognos). Orter som Göteborg, Landskrona och Malmö har fått vidkännas kraftiga bortfall av arbetstillfällen. Anlalel sysselsatta med ny­produktion av fartyg har minskal ännu snabbare än branschen som helhet

-      från 28000 år 1975 till 7000 anslällda år 1983 (figur 8).
Sysselsättningen inom tekoindustrin har också minskat kraftigt från år

1975, då 57100 sysselsattes inom branschen. Enligl prognos för år 1984 skulle sysselsättningen sjunka till under 32000 anslällda, dvs. nästan en halvering av antalet anslällda på mindre än lio år (figur 9).


 


Prop. 1983/84:135


208


Figur 8   Sysselsättning i varvsindustrin


8ERÄKIWT ANTAL SYSSELSATTA MED NYPRODUKTION 1975 RESP.  1983

40.000


CU

TOTALT ANTAL SYSSELSATTA


40.000


 


30.000


30.000


 


20.000

10.000


1975


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

B

1982

1983                      1984

( PREL )             ( PROGNOS )


20.000

10.000


Källa: SIND, SCB och industridepartementet


Figur 9    Sysselsättning i tekoindustrin

,=« nn« ANTAL SYSSELSATTA . 60.000 T


60.000


 


50.000


50.000


 


40.000


40.000


 


30.000


30.000


 


20,000


20.000


 


10.000


10.000


 


1975


1982


1983 ( PREL )


1964 ( PROGNOS )


Källa: SIND, SCB och induslridepartementet


 


Prop. 1983/84:135


209


 


Även sysselsättningen inom gruvnäringen har minskat. År 1975 syssel­sattes 9400 i svenska järnmalmsgruvor. I prognos för år 1984 är sysselsätt­ningen nere i 5400 (figur 10).

Figur 10    Sysselsättning i järngruvor

,««««   ANTAL SYSSELSATTA 10.000


10.000


 


8.000


8.000


 


6.000


6.000


 


4.000


4.000


 


2.000


2.000


 


1975                    1982

Kidla: SIND. SCB och induslridepartementet


1983 ( PREL )


1984 ( PROGNOS )


Antalet sysselsatta inom järn- och stålindustrin har minskat. Totalt har 15000 arbetstillfällen försvunnit sedan 1975. Av dessa svarar specialstål-företagen för en minskning på nära 10000 (figur 11).

Ell alternativt mått på strukturomvandlingen

Strukturomvandlingen kan siaiisliskl mätas genom atl de absoluta sys­selsättningsförändringarna summeras, dvs. förändringar i olika branschers andel av den totala sysselsättningen. Om det sker stora förändringar, dvs. branscher kraftigl minskar/ökar sina andelar, blir summan av alla föränd­ringar hög och strukturomvandlingsmållel högt.

Tabell 9    Summerade andelsförändringar för olika delperioder

(Promille)

1965-1970  1970-1975  1975-1980


(1) 21 branschgrupper

(2)    172 branschgrupper
(l)/(2)


94

142

0.66


89

168

0,53


99

153

0.65


Källa: SCB,SIND 14    Riksdagen 1983/84. I saml.. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135

Figur 11    Sysselsättning i järn- och stålindustrin


210


 


60.000


VARAV HANDELSSTÅL ANTAL SYSSELSATTA


VARAV SPECIALSTÅL


60.000


 


50.000


50.000


 


40.000


40.000


 


30.000


30.000


 


20.000


20.000


 


10.000


10.000


 


1975                 1982

Källa: SIND, SCB cch industridepartementet


1983 ( PREL )


1984 ( PROGNOS )


Av tabell 9 framgår alt den beräknade sirukluromvandlingslakten blir olika beroende på vilken branschindelning som utnyttjas som underlag vid beräkningarna. Om industrin delas in i 21 branscher är sirukluromvand­lingslakten högst under senare delen av 1970-talel och lägst under den första delen. I genomsnitt är sirukluromvandlingslakten under 1970-lalet densamma som under den senare delen av 1960-talet.

Om delaljeringsgraden ökas lill 172 delbranscher erhålls en någol annor­lunda bild. Förhållandet mellan de senare perioderna av 1960- och 1970-talen är ungefär detsamma, men strukluromvandlingslaklen under första delen av 1970-talet är nu högre än under de andra perioderna.

Den tredje raden i tabellen anger andelen av den här uppmälla struktur­omvandlingen, som sker mellan olika branschnivåer. För den första och tredje perioden ligger denna andel på ca 65 %. Strukturomvandlingen inom resp. branschnivå ulgör då ca 35%. Under 1970-lalets första hälft var strukturomvandlingen inom branschaggregalen avsevärt högre, nästan 50%.

Viss försiktighet måste iakttas när man drar slutsatser om siruklurom­vandlingslakten. Det är dock klart atl beräkningarna inle ger stöd för antaganden alt slrtikturomvandlingslaklen minskal under 1970-lalet.


 


Prop. 1983/84:135                                                               211

I en studie från FN:s Economic Commission for Europé (ECE) har ett liknande strukturomvandlingsmåll använts. Mot bakgrund av ECE:s slu­die kan konstateras atl strukturomvandlingen inom den svenska industrin inte i väsenllig ulslräckning avviker från den i andra länder - varken när del gäller omfattning eller inriktning.

4.2 Nyetableringar och konkurser

Under 1960- och 1970-talen har etableringstakten långsiktigt minskat.' Trenden bröts under 1980-lalels första år, som visade en uppgång i etable­ringstakten (figur 12).

Huvuddelen av de nya förelagen har en enkel produktion och är verk­samma på en lokal marknad. Det är företag av typen bagerier, träskolill-verkare, snickerier, tryckerier, textilföretag m. m. som dominerar bland de nya förelagen. Endasl 5—10% av företagsetableringarna baseras på någon mer avancerad produklion och/eller nationella/internationella marknader. Men även om antalet nya teknikbaserade förelag - högsl omkring 100 under år 1982 - är begränsat, kan fiera av dessa på lång sikl komma alt ge belydande tillskott till den tekniskt industriella förnyelsen.

Samfidigt som nyetableringarna är kvar på 1981 års nivå beräknas anta­let konkurser inom industrin ha minskat under 1983. Konkursstatisliken visar vidare alt del antal anställda som berörs av konkurser minskal kraftigt.

Mot bakgrund av den befintliga nyetablerings- resp. konkursstatisliken är del inle möjligt all dra några säkra slutsatser om företagsbeståndels utveckling. Till antalet konkurser skall nämligen också läggas ett okänt (men sannolikt litet) anlal nedläggningar ulan konkurs.

De nya förelagen svarar på kort sikl för en mycket begränsad del av de nya arbetstillfällena. Totalt sysselsattes ca 2000 i de lill verkningsförelag som startades underår 1982. Antalet nya arbetstillfällen som härvid skapas på litet längre sikt är dock svårt atl i förväg uppskatta. I rapporten "Fakta och fördomar om framlidsförelagen" (1983) görs följande bedömning angående sysselsättningsutvecklingen i nystartade lillverkningsförelag fram lill år 2000:

' Uppgifterna är hämtade från statens industriverks studie 1979:4, Företagsbild­ningen i tillverknings- och byggnadsindustrin, samt en uppföljning gjord med iden­tisk metod baserad på data från Micromedia/SIND.

- Underlagspromemoria till smäföretagsdelegationens (1 1977: D) arbetsgrupp för teknikbaserade och kunskapsintensiva företag. Arbetsgruppens arbete slutredovi-sades vid ell sammanträde med småföretagsdelegationen den 9 september 1983.


 


Prop. 1983/84:135                                                               212

Figur 12   Nyetableringar och konkurser i svensk tillverkningsindustri 1965—1982


ETABLERINGAR ANTAL FÖRETAG

2.000


KONKURSER


PROGNOS


2.000


 


1.500-


1.500


 


1.000


1.000


 


500


500


 


1965                     1970

Kulla: Micromedia, ackordcentralen och SIND


1975


1980


"Typiskt för dessa förelag är atl det ofta handlar om en kraftig indivi-

dualisering — en eller ett fåtal personer i ledning och ägande som är

drivande. På del här fältet äger också rum en kontinuerlig förändring genom buy-

ouis, fusioner i mindre skala och i ell litet antal fall också nystartade

företag med snabb tillväxt.

• Sannolikt kommer, som en effekl av venlure-capitalboomen och OTC-marknaden, fler nya företag med unika produkter och marknadsposi­tioner all växa fram än under 70-lalel. Flertalet av dessa kommer dock alt så småningom inlemmas i storföretagen. Två lill fyra självständiga nya storföretag - som Gambro eller Tetra Pak - kan förväntas uppträ­da.

® År 2000 kommer total sysselsättningseffekt i Sverige av nya lillverk­ningsförelag, startade 1980-1990, med minsl 20 anslällda år 2000 och med egna produkler fill övervägande del, sannolikt att vara 15-30000. Den högre siffran gäller om venture-capitalmarknaden ger god effekt.

Levebrödsföretagen lägger en ökad tonvikt vid tjänstesektorn. Ul­vecklingen blir emellertid mycket beroende av statsmakternas inställ­ning och de villkor, inte minsl skattemässiga, som kommer alt gälla.

Servicesektorn är ur sysselsättningssynpunkt central. Här verkar en slor del av levebrödsföretagen, men här sker också en accelererande ulveckling av nya idéförelag och nya sätt att organisera och hantera marknaden."


 


Prop. 1983/84:135                                                  213

Sysselsättningstillskottet i nya företag är litet i jämförelse med de för­ändringar som sker i befintliga företag. Volvos personbilstillverkning öka­de t. ex. anlalel anslällda med nära 1 000 under år 1982. Sedan 1970-talels början har SKF med bibehållen produklion minskal antalet anställda i fabriker som gör rullningslager från 57000 lill 34000 anslällda i Sverige och ulomlands. Med ett nytt system för tillverkning ulan bemanning (PC 80-syslemet) förväntas SKF ytterligare kunna minska antalet anställda med bibehållen produkfion.

4.3 Förändringar inom storföretagen

Produkter, produktionsmetoder, administrations- och styrsystem anpas­sas ständigt fill nya och ändrade förhållanden. I den svenska industrin satsades 1982 ca 8-9 miljarder kr. på forskning och utveckling för aU stärka konkurrenskraften. Delta utvecklingsarbete leder till sländig förny­else, som på avgörande säU förändrar företagen utan att delta registreras i industristatistiken. Merparten av den mätbara och del volymmässigt störs­ta förnyelsearbetet sker i storföretagen.

Storföretag som t. ex. ASEA och Ericsson har förändrals påtagligt under senare år. Elektroniken har på kort lid utvecklats och anpassats till dessa företags produkter och produktionsmetoder. Mekaniken ersälls med elek­tronik och redan i dag är ASEA och Ericsson i hög grad deklronikföreiag. Tillsammans satsar de nästan 3 miljarder kronor på forskning och ulveck­ling.

Också i andra svenska storföretag har skett betydande slralegiföränd-ringar under senare år. I tabell 10 återges några bakgrundsfakta för lio av svensk industris mesl internationaliserade företag.

Tabell 10   Fakta om storföretagen

År 1982

 

 

FoU

Omsäu-

Ansläll-

Sverige

 

Mdr

ning

da totalt

 

 

 

Mdr

1000-taI

1000-tal

Volvo

1,2'

75.6

75

57

Saab-Scania

1,3

18,7

40

33

ASEA

1,2

25,8

56

36

Ericsson

1,6

20,2

68

29

SKF

0,2

14,5

47

9

Atlas Copco

0,2

7,9

18

5

Alfa Laval

0,3

8,3

18

7

Astra

0,4

2,9

6

3

Pharmacia

0,3

1.9

4

2

Electrolux

_3

31,7

100

37

 

6,7

207,5

432

218

Källa: Årsredovisningar 1982, Affärsvärlden 1983 ' Gäller endast personvagnar - Uppgift frän 1981  Uppgift saknas


 


Prop. 1983/84:135                                                  214

Produktionsinriktning

Svensk verkstads- och läkemedelsindustri har stora marknadsandelar på avgränsade nischer av världsmarknaden. Volvo och Saab är slora på lastbilar med lolalvikt över 16 ton. Här är bara Mercedes slörre än Volvo och Saab-Scania är världens åttonde slörsla tillverkare. På personbils­marknaden möter Volvo och Saab konkurrens från framför alll Mercedes och BMW inom nischen medelslora bilar.

SKF är världens största rullagerproducenter med över 50% av värids­marknaden. Ericsson är den femte största tillverkaren av publika telefon­växlar och har där ca 13% av världsmarknaden. Alfa-Laval är världsle­dande på sina huvudprodukter med t.ex. 40% av separatormarknaden, 50% av alla sålda platt värmeväxlare och 35% av världsmarknaden för kompletta mejerianläggningar. Även ASEA är stort inom sina produktom­råden. Föreiagei har t.ex. 50% av världsmarknaden inom områdel reakliv effektkompensering (motverkar effektförluster vid el-strömsdistribution), 50% av marknaden för utrustning för distribution av högspänd likström och 10—20% av den expansiva robotmarknaden.

Electrolux har en dominerande världsmarknadsposition på spisar, dammsugare och kylskåp.

Läkemedelsföretagen - Astra och Pharmacia - har koncentrerat sin tillverkning till ett fålal produkler. Tre läkemedel (Seloken, Xylocain, Bricanyl) svarar för drygl halva Astras koncernomsällning. För Pharma-cias del svarar allergiprodukter (där förelaget har 80% av världsmarkna­den), separationsprodukter och Salazopyrin (mot tarmsjukdomar) för 35% av koncernens omsättning.

Företagens satsningar på att vara produklledande inom relativt smala segment fortsätter. ASEA koncentrerar resurserna till ell antal huvudom­råden och begränsar produktsortimentet, som år 1980 innehöll ca 40000 produkter. Electrolux vidareutvecklar strategin som bygger på marknads­dominans genom förelagsförvärv. Övriga företag bibehåller och ulvecklar sina "nischprodukler".

De svenska företagens strategier skall ses mol bakgrund av atl svenska förelag är små i ett inlernalionellt perspektiv. IBM satsar t.ex. årligen 12 miljarder kr. på FoU. Del belyder atl delta enda företag har i del närmaste dubbell så slora forskningsresurser som hela den samlade svenska indu­slrin. IBMs svenska konkurrent - Ericsson - redovisar 1,6 miljarder kr. i FoU och är tillsammans med ASEA och Volvo dominerande inom svensk forskning och ulveckling. De svenska storföretagen väljer all lämna breda forskningsfält för atl i stället koncentrera resurserna lill produktområden, där i ett internationellt perspektiv begränsade forskningsresurser kan leda till kommersiellt gångbara produkler.


 


Prop. 1983/84:135                                                               215

Organisationsförändringar

Flera slora svenska företag har under de senasle åren genomfört omfat­tande organisationsförändringar. ASEA har decentraliserats. De centrala stabernas resurser har i hög grad fördelats på självständiga affärsområden och/eller dotterbolag med totalansvar för geografiska områden. ASEA:s forskning utförs i dag lill 90% i de självständiga enheterna, dvs. i nära kontakt med marknaderna.

Även Ericsson har lämnat den produktorienierade organisationen och skapat åtta självsländiga affärsområden med egna chefer och resultatan­svar. Förvärven av Datasaab år 1981 och Facit år 1982 gjordes i första hand för alt slärka marknadsorienteringen. Även t.ex. Alfa-Laval har utvecklats mot en organisation baserad på självständiga resultatenheter med totalansvar för bl. a. forskning och ulveckling.

Flera storförelag har också under de senaste åren bildat särskilda inno-valionsbolag, där produkter och produktionsmetoder som inte direkt pas­sar in i de olika huvudområdena kan ulvecklas. Perstorp var med sitt Pernovo ett av de första företagen som slog in på den linjen. ASEA har ASEA-innovation som ulvecklar udda produkler för bl.a. avyttring till andra företag, Saab-Scania har bildal Saab-Scania Combilech och Alfa-Laval har tillsammans med Cardokoncernern bildat utvecklingsbolaget AC Biotechnics.

Parallellt med atl företagen decentraliserar och skapar självständiga enheter rationaliseras produktionen.

Ericsson har med effektivare produktionsmetoder och som en effekl av övergången till elektronik reducerat antalet anslällda i svenska fabriker från ca 15000 vid början av 1976 lill 9000 vid början av 1983. Även SKF har genom en konsekvent robotisering/dalorisering kraftigl minskal antalet anställda i produktionen av rullager. I vissa tillverkningslinjer sker redan nu kontinuerlig tillverkning ulan bemanning enligl ett syslem som utveck­lats inom företagel (PC-80-syslemet). Även Allas Copco och Electrolux m. fl. genomför omfattande produktionsralionaliseringar.

Internationalisering

De svenska stortöretagen är höggradigt internationellt orienterade. Allas Copco har t.ex. 92% av sin försäljning ulomlands, SKF har 90%, Astra 75% och ASEA nära 70%. Företagens salsning på väl avgränsade pro­duktområden och marknadsdominans gör företagen beroende av världs­marknaden.

Företagen vidareutvecklar den internationella produktions- och försälj­ningsorganisationen. Flera förelag har på senare år ökal satsningar på USA-marknaden. Volvo köpte höslen 1981 laslvagnslillverkaren While Motors, ASEA:s robotdivision har byggt en robolfabrik i Wisconsin, Ericsson köpte år 1980 nuvarande Ericsson Inc i USA, Atlas Copco har på senare år köpt tillverkningsenheter i USA, osv. ASEA och Alfa-Laval är


 


Prop. 1983/84:135                                                               216

exempel på förelag som startat lillverkning i Japan. ASEA gör robotar och Alfa-Laval tillverkar separatorer och plaltvärmeväxlar i japanska fabriker.

Internationaliseringen har i ökad ulsträckning också tagit formen av samarbele mellan olika storförelag. Saab-Scania och Volvo forlsätler sam­arbelel med Fiat-Landa resp. Renault. Ericsson har inlett samarbete med de amerikanska dataföretagen Honeywell och Sperry om leknisk ulveck­ling och marknadsföring av Informationssystems produkler. Astra har inlett samarbete med läkemedelsförelaget Merck i USA.

Del är inte bara svenska företag som utvecklas i denna riklning. Förelag som IBM har ändral strategi och söker nu aklivi nya samarbetspartners. Överhuvudtaget kännetecknas eleklronik- och dalaindustrin f. n. av stor aktivitet vad gäller sökandet av nya världsomspännande samarbetsrda-lioner på företagsnivå.

Vid sidan av att produktionen och försäljningsorganisationen ytteriigare internationaliserats har också ägandet blivit mer inlernationelll. Ericsson och Pharmacia har emitterat aktier på New Yorkbörsen och Alfa-Laval på Londonbörsen. Ulländska placerare har också visat slort inlresse för Stockholmsbörsen.

4.4 Förändringar i tekniknivå och teknikinriktning

På kort sikl är del framför allt sysselsättnings- och produklionsföränd-ringar som noteras som inslag i induslrins strukturomvandling. Nyetable­ringar och konkurser samt förändringar i storföretagens organisation är en annan dimension av näringslivels förändringar.

Mer svåranalyserat är de bakomliggande tendenser svensk induslri visar all söka sig mot nya produki- och marknadsområden och mol nya tillverk­ningsmetoder. Slyrelsen för leknisk utveckling (STU) har i sitt senaste program ägnat belydande uppmärksamhet åt frågan om vilka leknikområ­den som svensk industri har en god utvecklingspotential på.

Ett anlal leknikområden framslår därvid som speciellt intressanta:

Informationsteknologi

Informationsteknologin är i Sverige liksom inlernationelll drivkraften bakom stora förändringar inom nära nog alla samhällsområden. Den repre­senterar ett av de få mera betydande tillväxtområdena för 1980-lalet och ger även på längre sikt utomordentligt stora utvecklingsmöjligheter. Såväl industriellt som forskningsmässigt har basen breddals väsentligt under senare år, vilket inte hindrar atl den fortfarande är relativt smal.

Den svenska elektronikindustrin är starkt koncentrerad lill telekommu­nikations- och försvarseleklronikprodukter. Kraftreglering (ASEA) och banklerminalsyslem (Ericsson och Svenska Philips) är andra områden, där en internationellt framskjuten position nåtts. I fråga om konsumentdektro-nikprodukter och generella datorer har Sveriges utvecklingskapacitet och marknadsframgångar varil blygsamma. En viss öppning för svensk induslri


 


Prop. 1983/84:135                                                  217

har skapals inom dataområdet genom den snabba lekniska och marknads­mässiga ulvecklingen av smådatorer. Företag som t.ex. Luxor, som nyli­gen köpts upp av finländska Nokia, har kunnal hävda sig relalivi väl på hemmamarknaden.

Ett litet antal störte företag dominerar den svenska elektronikindustrin. Av en lolal omsättning för branschen år 1982 på ca 22 miljarder kr. svarar de mindre elektronikförelagen, dvs. företag med mindre än 200 anslällda, för endast ca 12%. Under perioden 1977-1982 ökade de mindre elektro­nikföretagen sin omsättning med i genomsnitt ca 20% per år. De mindre elektronikföretagen är främst inriktade på industriell elektronik, medicinsk elektronik samt mät- och analysinstrument.

En viktig och den kanske sysselsältningsmässigl snabbast växande de­len av den svenska informalionsteknologiindustrin ulgörs av företag, som arbelar med programvaruutveckling och datakonsullverksamhet. En bely­dande nyetablering har ägt rum inom denna sektor, som ännu företrädesvis är inriktad på hemmamarknaden. En begynnande internationalisering kan dock noteras.

Även för framtiden torde en högl kvalificerad hemmamarknad ulgöra ett av de viktigaste konkurrensmedlen för svensk informationsteknologiindu­stri. Ulbyggnaden av olika typer av kommunikationsnät har slor strategisk belydelse. Tillgång lill kompetenta informationsleknologispecialister hos användare och leverantörer är en grundsförutsättning för en positiv ut­veckling av informationsteknologin i Sverige. Del råder f. n. såväl i Sverige som internationellt brist på systemtekniker, programmerare och dala- och eleklronikingenjörer. Betydelsefullt är också allmänhetens inställning till dalatekniken och breda användargruppers inlresse och förmåga att enga­gera sig i användningen äv denna teknik. Den positiva attityd lill den nya tekniken, som våra fackliga organisationer redovisar, är en stor tillgång och utgör en konkunensfördel för svensk industri.

Energiteknik

Vid sidan av mikroelektroniken är utvecklingen på energiområdel san­nolikt den faktor, som starkast präglar verkstadsindustrins produklulveck­ling. Det gäller givetvis i särskilt hög grad de produkler, som är direkl avsedda alt användas i samband med utvinning och förädling av energi­varor saml omvandling och överföring av energi. SKF:s plasmaprocess representerar här ett intressant nytt inslag liksom givelvis ASEA:s pro­dukler. För många andra Verkstadstekniska produkter är dessutom energi­förbrukningen i samband med produkternas användning viktig för kon­struktionsarbetet. Som redovisats i en studie av Ingenjörsvetenskapsaka­demien, har svensk industri en framskjuten position och goda utvecklings­möjligheter inom flera produktområden av energiteknisk karaktär. Bl. a. är det värt att notera all svensk industri under de senasle åren etablerat sig på offshoremarknaden vad gäller såväl serviceverksamhel som leveranser av utrustning.


 


Prop. 1983/84:135                                                  218

Verkstadsteknik

Inom många av de hittills dominerande produktområdena för svensk verkstadsindustri råder myckel hård konkurrens, främst till följd av över-etablering. Denna situation kommer som lidigare nämnts sannolikt atl beslå under en längre tid, varför företagen för alt kunna driva sin verksam­hel vidare tvingas alt göra slora insatser för atl dels utveckla nya genera­lioner av sina produkler med förbättrade preslanda, högre kvalitet och bällre kundanpassning, dels öka aulomationsgraden och flexibiliteten i produktionen. Svensk verkstadsindustri ligger långt framme i tillämpning­en av avancerad produktionsteknik och måste bedömas ha goda möjlighe­ter atl dra fördel av den närmast omvälvande ulveckling av verkstadsindu­strin, som förulses under 1980- och 1990-lalen.

Tekniknivån varierar starkt mellan olika företag och produklionsanlägg­ningar, beroende på bl. a. branschtillhörighet och storlek på företagel. Till övervägande del utvecklas och utnyttjas ny verkstadsteknik försl inom de störte verkstadsföretagen. De kan sedan spela en viklig roll för spridning­en av ny leknik till mindre företag. I jämförelse med många andra länder av samma storlek, har Sverige fördelen av att ha flertalet grenar av verkstads­industrin företrädda inom landel. Inom de flesta områden är dock antalet företag få och företagen internationellt sett myckel små.

En bred lillämpning av avancerad verkstadsteknik hos underleverantö­rer och legotillverkare är nödvändig för dessa företags överlevnad. Det finns redan åtskilliga exempel på svenska småförelag, som framgångsrikt utnyttjar avancerad verkstadsteknik.

Den svenska ulrustningsinduslrin beslår lill övervägande del av mindre företag med en myckel specialiserad produklion och små utvecklingsre­surser. I Sverige finns flera framstående leverantörer av ulruslning, som kan ingå som komponenler i flexibla tillverkningssystem (FMS). Visst samarbete för leverans av FMS har kommit till slånd. 1 många fall måsle en komplettering med ulländska utrustningar ske för atl ett fullständigt till­verkningssystem skall kunna levereras.

Materialteknik

Verkstadsindustrin har en viktig gränsyta mot materialtillverkande indu­slri. I Sverige har den senaste industrin hittills varit bäsl utvecklad i fråga om metalliska material. I Sverige finns företag (t.ex. Fagersla, Sandvik och SKF) som är bland de väridsledande inom hårdmelall- och snabbstål-områdena. Dessa företag representerar en viktig kompelens för utveckling av leknik för skärande bearbetning, som bedöms ha slor betydelse för utvecklingen av flexibla tillverkningssystem för detaljtillverkning.

Flera av de malerialtekniska områdena som väntas få ökad belydelse griper individuellt och tekniskt in i varandra. Den starka position som svensk industri har inom några av dessa områden, kan därmed bidra lill


 


Prop. 1983/84:135                                                  219

ulvecklingen inom andra angränsande områden där kompetens hittills sak­nats eller varit svag.

En betydande kompetens har i Sverige byggts upp inom det pulvermetal­lurgiska området, omfattanden bl.a. pulvertillverkning, produktions­utrustningar för pulverpressning och pulvermelallurgiskt tillverkade hård­metall- och specialstålprodukler. Denna kompetens bör kunna ge stöd lill den ökade användningen av pulverteknik, som kan förväntas inom verk­stadsindustrin.

Pulverlekniken används också vid framslällning av konstruktions­keramer, för vilka industriell tillverkning ännu saknas i Sverige. En viss kompetens har emellertid under del senasle decenniet byggts upp vid några förelag och forskningsinstitutioner. Totalt sett har de svenska sats­ningarna hittills varit blygsamma. Kompelensen i fråga om pulverpress­ning är dock internationellt framstående. Inlressel i svensk industri för att starta detaljtillverkning i keramiska material har under den senasle liden påtagligt ökat.

Kopplingar finns också mellan pulvertekniken och den s. k. snabbslel-ningstekniken, vilken erbjuder stora möjligheter till utveckling av material med nya prestanda. Forskarkompetens håller på alt byggas upp i Sverige inom detta område, där svensk induslri måste bedömas ha goda möjlighe­ter att hävda sig.

Teknik för vacuumbeläggning har under de senasle åren etablerat sig i Sverige, dels genom lillämpningar i hårdmelallinduslrin, dels genom alt nya legobeläggningsföretag startas. En fortsall spridning av denna typ är atl vänta. Den forskningskompetens som byggts upp i landet är i della sammanhang av stort värde.

Genom den stora satsningen på tunnplåt i Domnarvet finns nu inhemsk lillverkning av höghållfasl slål med god pressbarhet, s.k. DP-slål, som anses ha stora utvecklingsmöjligheter. Roslfria duplexslål utgör en närbe­släktad produktgrupp. De svarar ännu för endast en marginell del av den roslfria marknaden, men bedöms ha stor utvecklingspotential. Av de ca 6000 ton per år som i dag tillverkas i världen svarar svensk industri för inte mindre än 30%. För båda slåltyperna finns ett behov av kunskapsuppbyg­gande forskning.

Underieverantörer till verkstadsindustrin av lyp smidesverkstäder och gjuterier är hårt ansatta av imporikonkurrens. Detta gäller bl. a. i hög grad lältmetallområden. En höjning av den produktionstekniska nivån är nöd­vändig för atl uppnå konkurrenskraft.

Komponenler i plast för verkstadsindustrins produkler tillverkas dels i fristående plastvaruföretag, varav flerlalel är legotillverkare, dels inom de större verkstadsföretagen. Plaslråvarorna importeras nästan helt från de stora ulländska kemiföretagen. Utnyttjandet av konstruktionsplaster ökar i framför allt flyg- och fordonsindustrin. Tillverkning av glasfiberarmerade polymerbaserade komposiler har också kommil igång i landet.


 


Prop. 1983/84:135                                                               220

Utrymmet för nya lillämpningar av polymera konstruktionsmaterial i verkstadsindustri är svenska plastvarulillverkare som svenska verkstäder. En begränsad faktor ligger i all många konstruktörer saknar erfarenhet av konstruktionsarbete i plast. I många fall saknas också malerialdata, beräk­ningsmetoder för konstruktioner, provningsmeloder och rafionell till­verkningsteknik. Detta gäller exempelvis för fiberkomposiimaterial. Ut­veckling av limningsteknik för fogning av plaster och fiberkompositer inbördes och till andra maierial som metaller och keramer kommer i hög grad atl vara avgörande för kvalificerade användningar av plaster i olika konstruktioner. Nya specialpolymerer kan myckel väl komma att utveck­las och möjligen också tillverkas i Sverige, i första hand på grundval av idéer som framkommer inom högskoleforskningen.

Medicinsk teknik och bioteknik

I Sverige har sedan länge bedrivits en omfauande och internationellt seU framstående biomedicinsk forskning. Denna har varil avgörande för fram­växten av en "biomedicinsk" industri, som visserligen ännu är relalivi liten men som växer snabbi. Läkemedelsindustri i vid bemärkelse domine­rar och har visal en slor förmåga atl la fram nya produkler. När det gäller medicinsk-leknisk ulruslning sker vid sidan av en snabb fillväxt i etablera­de företag också en viss nyetablering.

Relalivi få svenska förelag är ännu aktivt engagerade inom del biotek­niska området. Ett par ligger dock redan långt framme även internationellt sett. Ytterligare några synes ha goda förutsättningar atl skaffa sig en position. Intressant i sammanhanget är alt en merpart av engagemangen avser utrustning och insatsvaror för bioteknisk forskning och induslri saml utnyttjande av bioleknik i medicinsk-leknisk ulruslning. Bl.a. inom det separalionstekniska området finns ett gynnsaml utgångsläge för utveckling av en stark industri. Biotekniska projekl drivs även inom läkemedelsområ­det, bl.a. ett pionjärarbete i fråga om framställning av mänskligt tillväxt­hormon.

Utanför de områden som nyss har nämnts har svensk induslri med enstaka undantag förhållit sig avvaktande lill biotekniken. Jämfört med utländska kemiförelag har exemplevis den svenska kemiinduslrin ägnat biotekniken litet inlresse. Under år 1982 har dock flertalel kemiförelag intensifierat sin bevakning av och kontakl med bioieknisk forskning. I synnerhet kommer beroendet av och kontakterna med den akademiska forskningen och läkarvetenskapen atl vara centrala.

Kemiteknik

De svenska kemiföretagen exkl. läkemedelsindustrin är i internationell jämförelse små, starkt specialiserade och i hög grad beroende av importe­rade råvaror. Liksom sina ulländska konkurtenler försöker svensk kemiin­dustri åstadkomma sin expansion i första hand genom utveckling av nya


 


Prop. 1983/84:135                                                               221

specialprodukter. Flera av förelagen har nyligen framgångsrikt lanserat nya produkter inom för företagen nya affärsområden.

Massa- och pappersteknik samt träteknik

Inom massa- och pappersindustrin bedrivs ell omfattande arbete för alt på olika sätt spara energi och råvara. En snabb utveckling av lekniken för tillverkning och användning av kemimekanisk massa pågår i samspel mel­lan inhemsk utruslningsindustri och branschföretag. Lovande resultat har erhållits vid försök att kraftigt öka fyllmedelshalter i papper för atl på så sätt spara pappersmassa. Utnyttjandet av papperskemikalier spelar därvid liksom i flera andra sammanhang en viktig roll. I den utveckling som väntas finns förulsällningar för ett fruktbart samarbete mellan pappersin­dustrin, kemiindustrin och industrimineralinduslrin med betydande mark­nadspotential för de två senare.

Huvuddelen av de starkt begränsade utvecklingsresurserna inom trä­branschen satsas på all öka automaliseringsgraden och flexibiliteten i produktionen. Nya meloder för all såga virket är av slor betydelse för alt minska spillet. Utveckling av lekniken för virkestorkning är viklig ur såväl energi- som kvalitelssynvinkel. Limnings- och ytbehandlingsteknik är vik­tiga områden bl. a. för utveckling av nya produkter.

Runl om i världen pågår ett intensivt forskningsarbete för all klarlägga möjligheterna alt använda cellulosa eller cellulosafibrer på nya sätt. I fråga om lätta kompositmaterial och luftformningsleknik har mycket intressanta försök gjorts i Sverige under de senaste åren.

Expansionsmöjligheterna för skogsindustrin ligger främsl i atl öka föräd­lingsgraden i de produkter som exporteras. Ökad produktion av papper och kartong erbjuder den närmasl till hands liggande möjligheten. På moisvarande sätt finns inom Irävaruområdet möjligheler alt bearbeta vir­ket lill halvfabrikat före export. I jämförelse med ulbyggnaden av pappers­industrin har ökningen av förädlingsgraden i trävaruexporten hittills skett långsamt. På senare år har dock intresset och salsningarna ökal bland företagen.

4.5 Utvecklingsblock Inom svensk Industri

Den svenska industrin har ulvecklal en världsledande kompelens inom flera affärsområden. Transportmedelsindustri med personbilar, lunga last­bilar och elektriska lok, energiutrustningsproduktion med anläggningar för generering och distribution av elström som främsta kompetensområde, stålindustri med vidareförädlade produkter som t.ex. hårdmetall och rull­ningslager, masia- och pappersprodukter, en tidigare väridsledande varvs­industri, gruvindustri och gruvulruslningsindustri elc.

Den svenska industrin är till betydande del grupperad kring dessa affärs­områden. Stora och små förelag utvecklar produkter och tjänster, som


 


Prop. 1983/84:135                                                  222

kommer till användning inom dessa områden. Det är möjligl att urskilja tre olika lyper av utvecklingsblock inom svensk industri:

Underleverantörssystem

Utvecklingsblock knutna till samhällsinvesteringar

Utvecklingsblock uppbyggda kring vissa industrier.

Underleverantörer

BUindustrin och underleverantörer till bilindustrin är den största indu­striella grupperingen inom svensk industri.

Enligl slatens industriverks rapport (SIND PM 1980:20) Svensk bilindu­stri och dess underleverantörer sysselsatte bilindustrin direkt och indirekt 117000 personer år 1977. Sysselsällningen fördelades enligl följande:

Antal sysselsatta       Andel

Inom bilföretagen                                                71000       61%

1 direkta insatsvaruleveranserna                         38000 32%

I investeringsvaruleveranser                                 5000          4%

1 extern service, transporter m. m.                        3 000        3%

117 000        100%

De stora bilföretagen har ökal sin sysselsättning fram till år 1983 samti­digt som antalet sysselsatta i insats- och investeringsvaruleden minskal något. Totalt torde dock förelagsgruppen sysselsätta runl 120000 personer eller ca 15 % av den totala induslrisysselsättningen i landet. Därmed skulle ca 15% av den svenska induslrisysselsättningen vara direkt beroende av hur väl Volvo och Saab-Scania klarar av all sälja bilar i konkurrens med företag som BMW, Ford, Mercedes, Opel och Peugeot.

Sverige hade under 1960-lalet och början av 1970-talet en stark ställning på världsmarknaden för farlyg. Varvsindustrin och dess underleverantörer var en våra mesl betydelsefulla industriella grupperingar fram lill mitten av 1970-lalel. År 1975 sysselsattes nära 39000 personer i varvsinduslrin. Göleborgsvarven hade 15 000 anslällda 1975. Dessulom sysselsattes ytter­ligare ca 3 600 arbetare och tjänstemän hos 190 lokala underieverantörer i Göteborgsregionen.

Under toppåret 1975 sysselsatte hela varvsindustrin och dess underieve­rantörer mer än 50000 personer. I dag har gruppen förelag runl varvsindu­slrin förlorat mer än 30000 arbelslillfällen lill följd av lågkonjunkturen och den kraftiga överkapaciteten på världsmarknaden.

Parallellt med varvsgruppens dramatiska minskning har andra mer lång­sikliga och strukturella förändringar skell inom underleveranlörssysle-men.

Bilindustrins inköpsmönster har förändrats. Det blir allt vanligare alt köpa hela komponenter och komponenlsystem i stället för all köpa enstaka artiklar för sammansättning i egna fabriker. Denna inriklning ställer slörre


 


Prop. 1983/84:135                                                               223

krav på underieverantörerna. De tvingas ta fram och vidareulveckla egna lösningar och hela komponenter. De ökade utvecklingskostnaderna måste slås ul på större serielängder, vilkel tvingar ut förelagen på exportmarkna­derna. Vid bilföretagens moddlbylen - då även inköpen omprövas - har gamla svenska underleverantörer av enstaka artiklar haft svårt alt hävda sig mol större, vanliglvis utländska, komponenlleveranlörer. Servo- och turboaggregal samt elektroniska instrument är exempel på komponenler i de nya modellerna, där svenska leverantörer inte funniis eller ej varil konkurrenskraftiga.

Även inom andra underleverantörssystem med leveranser till t.ex. ASEA, Electrolux, Telra-Pak m.fl. ändras inköpsmönslren. Även här ställs slörre krav på underleverantörernas förmåga all leverera hela kom­ponenler och komponenlsystem. Della leder i sin tur lill en specialisering till avgränsade nischer med en ökad internationalisering av komponent-handeln. Statens Industriverk drar följande slutsats i (SIND 1982: 13) Svenska underleverantörer - i dag och i morgon:

"Problemet ur svenska underieveranlörers synvinkel inför 1980-talel tycks vara att en merpart av de standardiserade komponenterna och kom­ponentsystemen köps utomlands. Vad som dock är ännu allvarligare är alt en ökad andel av specialvaruinköpen, säväl teknologiinköpen som kapaci-telsinköpen, placeras hos utländska leverantörer. Detta gäller i första hand långserieproduklionen, men även i ökad ulslräckning kortserie med höga krav på utvecklingskompetens. Lite pessimistiskt skulle del kunna uttryc­kas alt sannolikheten för att förlora ylleriigare underleveranser lill utländs­ka leverantörer är slörre än sannolikheten att ta hem tidigare importerade leveranser.

Inlernationaliseringsprocessen tillsammans med vikande eflerfrågan och överkapacitet har skapat luckor i vårt svenska ulbud av underieveranser. Inom vissa segment har inhemska leverantörer aldrig varit kompetenta, medan de inom andra segment har blivit utkonkurrerade antingen av kostnadsskäl eller p.g.a. bristande produktutveckling. Svenska företag har i många fall en ogynnsam sloriek i en internationell konkurrens."

Utvecklingsblock knutna till samhällsinvesteringar

Många förelag är numera knutna till energiulrustningsproduktion. Detta är inte någon homogen förelagsgrupp, ulan kan snarasl beskrivas som en spridd samling förelag med produktion inriklad mol ell gemensaml behov­sområde; all minska energikostnaderna. Hit kan man räkna ulruslning för atl producera, distribuera och använda energi. Produkter kan vara lorv-brylningsmaskiner, elkablar, rör, ångpannor, motorer osv. Härlill bör man också lägga tjänsler, främst planering och byggarbeten saml installationer.

Produktion av energiulrustning i vid bemärkelse har beräknals av IVA i "Energipolitiken och den industriella utvecklingen" 1983. Produktionen uppgick år 1980 lill 16,6 miljarder kr., exporten till 7,7 och importen lill 7,2 miljarder kr. Nämnda produktion indikerar enligt SIND en sysselsättning


 


Prop. 1983/84:135                                                               224

på 60000 personer, varav 55-60% avser produktion med anknytning till el och motorer. Induslrisysselsättningen runt energiutrustningsindustrin do­mineras av ASEA. Förutsättningar finns för svenska exporlframgångar i takt med att andra länder förnyar sina energisystem och fastlägger skärpta miljökrav.

Den medvetna salsningen på svensk hälso- och .sjukvård har lagl grun­den till ylleriigare en horisontell gruppering med komplellerande pro­dukler. Den svenska läkemedelsindustrin - som domineras av Astra, Pharmacia och KabiVitrum - sysselsätter ca 10000 personer. Som ett komplement lill läkemedelsindustrin har en svensk sjukvärdsulruslnings-induslri utvecklats. Landstingens inköpscentral (LIC) och Siemens-Elema har lillsammans nästan 4000 anställda. Förelag som Gambro (njurdialys) och LKB-produkler (instrument för biokemisk forskning) har växt snabbi och har lillsammans över 3 000 anslällda.

Läkemedelsindustrin och sjukvårdsulrustningsinduslrin sysselsätter som grupp ca 20000 personer.

Också miljövårdsområdet har expanderat kraftigt i Sverige. Här finns åtskilliga företag som arbetar med vattenrening, luft- och ventilationssy­stem osv.

Utvecklingsblock uppbyggda kring vissa Industrier

Svensk gruvindustri sysselsatte 1982 ca 12000 personer. Genom ell mångårigt samarbele med de slora gruvbolagen har svensk gruvulrusl­ningsindustri ulvecklat utrustning för svenska gruvor och för världsmark­naden. Ulvecklingen i Skellefleåregionen på 1930-talet brukar framhållas som ell typiskt exempel på basindustrins positiva spridningseffekter. För­utom Allas Copco - med 5000 anslällda i Sverige - finns ell stort anlal andra stora företag med förankring i gruvindustrin. Hiab-Foco, Alimak, Skega, Sala International m.fl. var samtliga inriktade på gruvnäringen under sill uppbyggnadsskede.

Svensk järn- och slålindustri hade år 1982 ca 40000 anslällda. Järn- och stålindustrin har varit en traditionellt stark bas för svensk industri. Flera företag som t.ex. ASEA, Cenlro-Morgårdshammar m.fl. har utvecklat kunnande inom ulrustningsinduslrin.

Svensk trävaruindustri har tolall 60000 anslällda. Stora skogsbolag som ASSI, SCA, Södra Skogsägarna, Stora Kopparberg, Billerud, Iggesund, Papyrus och Korsnäs svarar för ca 30% av sågade trävaror. Resterande 70% produceras i ett slorl antal enskilt ägda sågverk av varierande storlek. Snickeriindustrin som genomgått omfallande strukturförändringar under senare år, domineras numera av Swedish Match AB. Övriga branscher består av ett slort antal små företag. I nära anslulning till trävaruindustrin finns en grupp företag, som tillverkar sägverksmaskiner och skogsmaski­ner. Här märks förelag som Kockums Industrier AB, ÖSA AB, Umeå Mekaniska AB, ARI AB.


 


Prop. 1983/84:135                                                               225

Massa- och pappersindustrin är av betydande omfattning i Sverige. År 1982 sysselsattes ca 57000 personer i branschen. Till massa- och pappers­produktionen knyts i dag ca 25 maskinlillverkande företag, som sysselsät­ter ca 3500 personer. Götaverken Ångleknik, KMW och Sunds Defibrator är exempel på större utrustningsleverantörer lill massa- och pappersindu­strin. Skogen som dominerande exportnäring har skapat förutsättningar för och påverkat utvecklingen också i den mindre maskinindustrin.

Denna mycket korta genomgång indikerar all kunnandet inom svensk industri är starkt koncentrerat till ett litet antal områden. Merparten av alla industrianslällda sysselsätts inom områden, där svensk induslri haft sär­skilda fördelar som t. ex. närhet lill malm och skog, en lång tradition inom rederinäringen, omfattande erfarenhet av energidistribution och produk­tion och en tidigt utbyggd sjuk- och hälsovård.

Utvecklingsblock baserade på industriell kompetens med utbildad ar­betskraft, ett anpassat tjänsteutbud m. m. tar lång tid alt utveckla. Ulveck­lingen inom den malmbaserade gruppen (inkl. varven) visar däremot att ett block, som under flera decennier varit en motor i svensk ekonomi, snabbt kan splittras och utvecklingen stagnera.

I dagsläget föruses gruppen kring energiproduktionsutrustning få en snabb tillväxt, bl.a. som en följd av den statliga upphandlingen på områ­det. Under det senasle decenniet har också läkemedels- och sjukvårdsut-rustningsproduktionen utvecklats positivt.

4.6 Produktionsminskning och anpassning

Som framgåtl att föregående kapitel har den svenska industrin utveck­lats sämre än flertalet andra industriländers sedan mitten av 1970-talel. Detta har ibland tolkats som att strukturomvandlingstakten i svensk indu­stri avsevärt försämrats sedan 1950- och 1960-talen. Genomgången i detta kapitel ger dock inte grund för någon sådan generell tolkning.

Mycket har hänt i svensk industri under 1970- och 1980-talen.

N yelableringstakten har ökat under del senaste året efter en irendmässig nedgång under hela 1970-talet. Även om nyetableringsstatisliken vilar på ett osäkert underiag — de genuina nyetableringarna ulgör endasl en del av det totala antalet, då t.ex. andelen "pappersbolag" är belydande - an­tyder siffrorna att viljan atl starta nya förelag har ökal.

Ungefär vart Qärde sysselsättningstillfälle inom dagens industri finns inom arbetsställen som nylillkommit eller ändral branschinriktning under perioden 1970-1980. Förnyelseandelen är väsentligt högre än genomsnit­tet för industrin i bl.a. maskinindustrin, instrumenlinduslrin och plastvä­ruindustrin. Även denna typ av analyser ger således belägg för att det sker en hel del förändringar inom industrin som vid ytlig analys inte märks.

Svensk induslri torde hävda sig väl i en internationell jämförelse om vi jämför förnyelsetakten under den senasle tioårsperioden. Rent sysselsätt-15    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  226

ningsmässigl har omställningslakten varil i nivå med andra europeiska länders. Det gäller såväl småförelagen som inom de stora koncernerna. Krisindustriernas volym har reducerats med i genomsnitt en tredjedel; om vi räknar bort den tämligen stabila massa- och pappersindustrin är syssel-sältningsneddragningen 43% mellan åren 1975 och 1984 (prognos). Kapa­citeten har också reducerats om ej i lika hög ulsträckning.

Förändringarna i de svenska storföretagen har varit betydande efler en krisperiod i mitten av 1970-talet. Omfattande slralegiförändringar har ge­nomförts. Vidare ändrar flertalet storföretag organisationsstrukturen, så att självsländiga resultatenheter skapas. Storföretagens bearbelning av de internationella marknaderna fortsätter. Redan nu säljs huvuddelen av pro­duktionen utomlands. Under del senasle årel har tillverkningskapacitet byggts ut i bl. a. USA och Japan.

Teknologiskt kan vi finna att svensk industri har en stark slällning och satsar hårt på områden som

    informationsteknologi

    energiteknik

    verkstadsteknik

    materialteknik

    medicinsk teknik och bioteknik

    kemiteknik

    massa- och pappersleknik saml träteknik.

Sammantaget innebär alla dessa förändringar alt svensk industri genom­gått en krisperiod under vilken en belydande neddragning av produktions­kapacitet har skett men också en gradvis ökad salsning på nya områden. Det har skett ell betydande nyiänkande inom svensk induslri som bildar en bas för fortsatt utveckling. Detta berörs ytteriigare i avslutningskapitlet. Dessförinnan skall dock frågan varför svensk industri råkade in i en så omfallande och djup kris efler 1975 analyseras.

5    Varför har svensk industri stagnerat?

Tre huvudorsaker till den svenska industrins svaga utveckling efter 1975 brukar framhållas:

kostnadsläget

en ogynnsam industristruktur i utgångsläget

efierfrågebortfall och ny konkurrens.

5.1 Kostnadsläget

Atl svensk industri arbelar med ett högre kostnadsläge än konkurrenter i andra länder är ingen ny situation som uppkommil i millen av 1970-lalet. Svensk industri har under efterkrigstiden förmått hålla sin konkurrensposi­tion trols ett högl kostnadsläge.


 


Prop. 1983/84:135                                                  227

Ulvecklingen under 1974 och 1975 försämrade emellertid kraftigt del svenska kostnadsläget. Avtalsrörelse, löneglidning, höjning av arbetsgi­varavgiften medförde tillsammans med en gradvis uppvärdering av den svenska kronan atl kostnadsläget försämrades med ca 15% på ungefär ett år gentemot genomsnittet för OECD. Della är en mycket snabb och kraftig försämring. Redan 1978 var dock den relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet i svensk industri jämfört med OECD-genomsnittet åter nere på 1975 års nivå. Därefter har den relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet successivt sjunkit. I början av år 1983 var svensk indu­stris relativa kostnadsläge ca 75 (index) jämfört med lägel år 1975 (figur 13).

Den betydande sänkningen av det svenska relativa kostnadsläget är en följd av de Ivå devalveringarna hösten 1981 resp. 1982. Dessa har emeller­tid bara utgjort en del av den myckel kraftiga allmänna växelkursföränd­ring genlemol dollarn som slora delar av svensk induslri kunnal dra fördel av. Också genlemol japanska yenen har kursrörelserna varil kraftiga under senare år, medan förändringarna mot en av huvudkonkurrenterna på världsmarknaden, Västtyskland, varil betydligt mindre (figur 14). Dollarns kraftiga uppgång kan vara en förklaring till atl det framför allt är exporten lill USA som ökal och basindustrierna som stärkt sin slällning under de senasle åren. Vad gäller t.ex. maskinindustrin, där den tyska konkurren-

Figur 13    Svensk industris relativa arbetskraftskostnad per producerad enhet

4%     10%                  Devalveringar         10%       16%

120   1

110  

100

90

80

70

1975       -76         -77         -78         -79         -80         -81         -82         -83

Källa: OECD, Main Economic Indicators och SIND


 


Prop. 1983/84:135


228


sen är särskilt stark, har denna inte kunnat dra lika stor nytta av växelkurs­förändringarna.

Förbättringen av relativa kostnadsläget gav inte någon märkbar effekt på svensk induslri förrän år 1983. En viktig förklaring härlill är atl kostnads­förbättringen skedde under en period av industriell tillbakagång över hela världen. 11, ex. USA sjönk industriproduktionen från index 129 år 1979 till 118 är 1982.

Figur 14   Valutakurser Jan 1980-dec 1983

Svenska kronor samt procentuell förändring under perioden


10


USD (91%) Sv. Kr


JPY (-1-92%)


DEM (-1-23%)

r 10


 


10%


16%


 


6


6


4


..nr-...Tn..>._ .


2


 


1980                    1981

Källa: Sveriges Riksbank


1982


1983


Svensk industri har forlfarande slruklurproblem. Den koslnadsanpass­ning som skett och de växelkursförändringar som inträffat har gynnat vissa företag mer än andra. Som redan framhållits har inhemskt orienterat före­lag drabbats på korl sikl av kursförluster och koslnadsökningar, men totalt sett lindras problemen och ett andrum för fortsatt omstrukturering skapas.

Devalveringar och kostnadsanpassningar kan i vissa situationer vara nödvändiga, men det råder inte någon enkel relation mellan ulvecklingen av den relativa arbetskraftskostnaden och konkurrenskraft/marknadsande­lar. Två länder, som under efterkrigstiden påtagligt försämrat sitt relativa kostnadsläge - Japan och Västtyskland - har varit myckel framgångsrika på världsmarknaden. Ett land som Storbritannien däremot — vars relativa


 


Prop. 1983/84:135                                                  229

kostnadsläge förbättrats - har förlorat mycket av sin konkurrenskraft. I dessa fall rör det sig om gradvisa förändringar under en längre period. För svenskt vidkommande skedde förändringen i mitten av 1970-talet mycket snabbt. Detta understryker alt det är viktigt alt beakta även andra faklorer som t.ex. den takt med vilken relativa kostnadsförändringar sker.

En förklaring till att marknadsandelsutvecklingen och förändringen i relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet i flera fall gått i mot­satt riktning ligger också i att kostnadsbilden är sammansatt av en rad faktorer. Olika kostnadsposter kan utvecklas mycket olika under olika år. Industrins produktionskostnader påverkas sålunda förutom av arbets­kraftskostnaden även av bl.a. kapitalintensitet, kapacitetsulnyltjande, fi­nansiell struktur och ränteläge, andelen insatsvaror och underleverantörs-struktur. Industrin anpassar sig över liden till ett högt kostnadsläge.

För basindustrierna - vars handlingsparamelrar ofta är kringskurna av råvarutillgång, uppbindning till viss produktionsprocess, stort anläggnings­kapital, tämligen givna internafionella priser osv. — finns få möjligheter all på kort och medellång sikt påverka situationen. Svängningarna i lönsamhet blir i dessa företag stora.

För flertalel förelag som fillverkar bearbetade produkter finns däremot fler handlingsalternativ. Ju mer bearbetade produkterna är och ju högre tekniknivån är, desto störte är i allmänhel möjligheterna alt variera bl.a. underleveransinnehåliet. En kostnadsanpassning är t. ex. möjlig genom att lägga över inköp från svenska underleverantörer till utländska leverantö­rer. Denna möjlighet prövades tämligen allmänt av svensk industri om­kring och efter år 1975. Detta drabbade exempelvis den svenska gjuterinä­ringen hårt. Generellt sett minskade den svenska underieveransandelen under senare delen av 1970-talel. För de stora verksladskoncernerna med tillverkning i flera länder fanns också vissa möjligheter att omorganisera produktionen mellan olika tillverkningsenheter.

Den snabba kostnadsökningen under mitten av 1970-talel utlöste en rad sådana anpassningsmekanismer i svensk industri. Förulom de direkta ef­fekter som kostnadsökningen fick i form av dålig lönsamhel och utslagning av vissa produkter från marknaden, medförde den även indirekta effekter vilka sannolikt ändrade näringslivsslrukturen i mer grundläggande avseen­den; i form av underleveransinnehåll, automatiseringsgrad m. m.

5.2 Svensk industristruktur i Jämförelse med andra länders

Branschsammansättning

Den svenska industriproduktionen och exporten har i belydande omfatt­ning baserats på basnäringarna malm, slål och skog. Den internationella handeln med dessa produkter har under 1970-talel och början av 1980-talet präglats av hård konkurtens och vikande marknader. Länder med stoi andel basindustri fär därmed en sämre ekonomisk utveckling än länder


 


Prop. 1983/84:135


230


med annan branschsammansälining. Delta har ibland framförts som för­klaring lill den svenska industrins dåliga ulveckling totalt sett.

Av den totala induslrisysselsättningen i Sverige svarade basindustrin för ca 22% år 1980. Flera länder - t.ex. Norge, Kanada och Finland - haren större andel än Sverige, medan länder som Väsuyskland, Storbritannien och Japan har en lägre andel (figur 15). För samtliga industriländer har basindustrins andel minskal mellan åren 1975 och 1980.

Figur 15   Andel sysselsatta inom basindustrin åren 1975—1980. (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)


1975


1980


 


35 1


PROCENT


NORGE          RNLAND        VÄSTTYSKLAND      FRANKRIKE          USA

KANADA        SVERIGE          STOR-          DANMARK         JAPAN

BRITANNIEN

KäUa: OECD och SIND

Vad gäller skogsindustri befinner sig Finland i en särposition med ca 10% av induslrisysselsättningen i denna sektor. Också Kanadas skogsin­dustri är relativt sell slörre än den svenska.

Inte heller inom sektorn järn-, stål- och metallverk hade Sverige en exceptionellt hög andel. Exempelvis hade Västtyskland och Norge en slörre andel av induslrisysselsättningen inom dessa branscher. Skillna­derna är dock små mellan de tio länderna med undantag för Danmark och


 


Prop. 1983/84:135


231


Figur 16    Andel sysselsatta i tillväxtbranscher åren 1975 resp. 1980 (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)


1975


1980


PROCENT

SVERIGE     FRANKRIKE      JAPAN         KANADA        NORGE

VÄST-           STOR-             USA           DANMARK     RNUVND

TYSKLAND        BRITANNIEN

Källa: OECD och SIND

Finland som har betydligt mindre andel sysselsatta inom metallframställ-ningsindustrin än Sverige. Samtliga fio länder har minskat andelen syssel­satta inom järn-, stål- och metallverken mellan åren 1975 och 1980.

Sverige har å andra sidan en i jämförelse med andra länder hög andel av sysselsättningen inom s. k. tillväxtbranscher (verkstads- och delar av ke­misk industri). Västtyskland har en högre andel, medan länder som Frank­rike, USA och Japan har en mindre andel av sysselsättningen i dessa branscher (figur 16).

Inte heller har den svenska varvsindustrin varit exceptionellt slor i ett internationellt perspekliv. Norge, Danmark och Finland har slörre andel sysselsatta inom varvsindustrin än Sverige. Från år 1975 fram till år 1980 har nästan samtliga länder minskal andelen sysselsatta inom varvsindu­strin (figur 17).

Denna grova jämförelse med andra länder ger således inte belägg för att Sveriges branschsammansättning medförde speciellt svårlösta struktur­problem. Visserligen hade såväl Japan som Västtyskland en mer fördelak­tig branschsammansälining, men skillnaderna är tämligen små.


 


Prop. 1983/84:135


232


Figur 17    Andel sysselsatta inom varvsindustri åren 1975 resp. 1980 (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)


1975


1980


PROCENT

NORGE          RNLAND           JAPAN        FRANKRIKE      KANADA

DANMARK       SVERIGE          STOR-              USA              VÄST-

BRITANNIEN                        TYSKLAND

Källa: OECD och SIND

Hur hade då utvecklingen blivit om svensk induslri hade haft en mer fördelaktig sammansättning? Av labell 11 framgår atl inte ens om Sverige hade haft Japans eller Västtysklands branschsammansälining skulle delta ha förhindrat en nedgång i industriproduktionen mellan 1975 och 1982.

Tabell 11    Branschsammansättningens betydelse för industriutvecklingen.

(Index 1975= 100)


Sveriges produktionsutveckling


1980


1981


1982


 


Faktiskt värde

Med Japans branschsammansättning

Med Västtysklands branschsammansättning


 

98

96

96

99

96

96

101

97

97


Mot ovanstående bakgrund finns knappast fog att hävda att Sverige generellt sett skulle ha haft en ogynnsammare branschsammansälining i mitten av 1970-talel än vad andra i-länder hade. Sverige hade en större


 


Prop. 1983/84:135                                                               233

andel tillväxtindustrier - verkstadsindustri och kemisk industri — och en ungefar lika stor andel basindustri samt varvs- och tekoindustri som ge­nomsnittet av OECD-länderna. Svensk industri hade däremot inom dessa branscher en koncentration och inriktning, som gjorde att den drabbades speciellt hårt.

Exempelvis slog den globala stagnationen inom sjöfartsnäringen speci­ellt håit mot den svenska ekonomin. Förklaringen till detta kan inte enbart sökas i en hög andel sysselsatta i varvsnäringarna ulan måste också sökas i de enskilda företagens produktionsinriktning. En detaljstudie visar att svensk varvsindustri i mycket stor omfattning var koncentrerad lill ett snävt segment av väridsmarknaden - produktion av stora tankbåtar. När efterfrågan på tanktonnage vek och slutligen nästan helt upphörde stod svensk varvsindustri ulan avsättningsmarknad. Den under en kort period gynnsamma koncentrationen till tankbåtar blev senare fill en stor belast­ning för varven. Nedgången i båtbyggandet slog också hårt på den till varven levererande stålindustrin och de många små och medelstora under­leverantörerna.

5.3 Efterfrågebortfall och ny konkurrens

Som framgått av de inledande avsnitten har svensk industri förlorat marknadsandelar under hela 1970-talet. Förlusterna har varit speciellt stora i slutet av 1970-talet. Detta i kombination med en minskande världs­marknadsefterfrågan fick kraftiga återverkningar på produkfion och lön­samhet.

Olika förädlingsled och företag med olika marknadsinriktning drabbades olika av recessionen. Konsumtionsvarusektorn klarade sig överlag bättre, medan rävaruproducenterna drabbades särskilt hårt. För de senare för­sämrades också situationen av kraftiga fall i världsmarknadspriserna.

En uppdelning av svensk industri efter marknadsinriktning visar att den i betydande omfattning är inriktad på insatsvaror (som används för vidare­förädling i andra företag). Det är inte bara bland småförelagen vi återfinner dessa underleverantörer. Också företag som SKF räknas dit. Insatsvarule-verantörerna ingår i stor utsträckning i nationella produktionssystem av typen underleverantörer till Saab-Scania resp. Volvo.

En betydande del av industrins förädlingsvärde — ca 17% - skapas inom de företag som producerar investeringsvaror (maskiner, teleanlägg­ningar, tunga fordon m.m.). Den svenska investeringsinduslrin har en stark inriktning mot offentliga investeringar av typen elproduktion och distribufion, telekommunikationer, sjukvårdsutrustning m.m. Till inves­teringsvaror kan också räknas de ca 9% av industrins produklion som utgörs av byggnadsvaror.

Konsumtionsvarorna (varor avsedda för slutlig konsumtion) svarar för 20% av industrins förädlingsvärde. Detta är en internationellt sett låg andel. Framför allt utgörs denna grupp av livsmedels- och tekoindustri.


 


Prop. 1983/84:135


234


men även personbilstillverkningen har här räknats till konsumtionsvaruin­dustrin.

Som framgår av figur 18 har de olika gruppernas andel av svensk industri varil påfallande stabil under den senaste sjuårsperioden. Konsumlionsva-rugruppens andel av lotala industriproduktionen har ökat som en konse­kvens av alt andra grupper har minskat, men också på grund av ökningen av personbilstillverkningen.

Figur 18    Industrins förädlingsvärde efter användningsområde 1975 resp. 1982 (An­del av industrins förädlingsvärde. Procent)


1975


1982


PROCENT

INSATS-        KONSUM-      INVESTERINGS-       RÄVARU-        BYGGNADS-

VAROR        TIONSVAROR     VAROR       BEARBETNING    VAROR

Källa: SCB input/outpul-data; SIND

Medan majoriteten av investeringsvaror och råvaror exporteras avsätts byggnadsvarorna på hemmamarknaden. Likaså är insatsvaruområdel av tradition tämligen hemmamarknadsorienterat. Delsamma gäller konsum­tionsvaror bortsett från personbilar.

Under 1970-talel har det internationella handelsmönslret genomgått be­lydande förändringar, dels geografiskt, dels vad avser konkurrenssitua­tion. Detta framgår också för svenskt vidkommande vid en analys av industrins specialiseringsgrad och import/exportkvotens utveckling. Det visar sig nämligen all det är på hemmamarknaden de slörsla marknadsför-luslerna inträffat. Av 39 delbranscher inom verkstadsindustrin har 23 fått


 


Prop. 1983/84:135                                                               235

vidkännas en försvagad hemmamarknadsposition i betydelsen att import­kvoten har ökal. Däremot hade flera av dessa delbranscher ökat sin export (labell 12).

Tabell 12    Förändringar i konkurrensposition 1970—1981

(Andel av verkstadsindustrins 39 delbranscher som förstärkt resp. försvagat sin situation)

Förstärkt       Ungelar         Försvagad

oförändrad

Export                        23                  10                  6

Hemmamarknad          4                  12                 23

Källa: SCB, Utrikeshandelsstatistiken

Delvis är detta ett utslag av en fortgående internationell specialisering och arbetsfördelning. Exporten av insatsvaror ökar samtidigt som alltmer importeras. Detta redovisas i en studie av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) Underleverantörerna och den intemationella konkurren­sen där underleverantörsfrågor tas upp. Importens andel av förbrukningen har enligl SNS vuxit kraftigt under 1970-lalet, från 46% 1970 till 63 % 1979. Exporten har dock ökat ännu snabbare. År 1970 uppgick exportens andel av produktionen till 43% och 1979 till hela 66% (löpande priser). Ett importöverskott av komponenter 1970 på 600 milj. kr. har vänts lill ett exportöverskotl 1979 på 2 100 milj. kr. (löpande priser).

Resultatet tyder på alt komponentinduslrin som helhet inle fått någon försvagad konkurtenskraft gentemot utlandet. Däremot har en belydande internationell specialisering och arbetsfördelning ägt rum. En följd härav är all lillverkningen av vissa produkttyper har minskal eller upphört, medan andra typer har funnit ökade avsättningsmöjligheter utomlands. I rapporten sägs alt del inle är osannolikt atl många förelag har fått ökade svårigheter på grund av importkonkurrens.

En närmare analys av datamaterialet visar all den ökade exporten till stor del kommer från storföretagen, medan importkonkurrensen huvud­sakligen synes ha drabbat de mindre och medelslora företagen. Med exem­pelvis varje ny bilmodell som lanseras har bl.a. den lekniska nivån höjts och del har varit naturligt att förlita sig på köpta komponenter, ofta från andra biltillverkare.

För råvartdeverantörerna har problemen framför alll varit den vikande världsmarknadseflerfrågan kombinerad med en fortsatt kapacilelsulbygg­nad i i-länderna och i någon mån plötsligt uppdykande konkurtens från s.k. NIC-länder (nya industriländer). Malm- och skogstillgångar i bl.a. Brasilien, stål- (och fartygs-) produklion i bl. a. Sydkorea är de vanligaste exemplen. Bilden av NIC-länderna som konkurrenter torde dock vara något onyanserad. Dels torde dessa länder vara mindre konkurtenler på många råvaruområden (och även lekoområdet) där konkurrensen i slällel


 


Prop. 1983/84:135                                                  236

kommil från andra i-länder. Å andra sidan har länder som Hongkong i snabb takt omvandlats från tekoproduktion till mer teknikintensiv produk­tion, t.ex. hemelektronik.

Konsumtionsvarumarknaden har som lidigare påtalades aldrig varit nå­gon stor sektor av svensk industri (bortsett från personbilar och s.k. vitvaror). Under 1970-lalet har bl.a. konsumfionsmönster förändrats på­tagligt, vilket inneburit att stora nya marknader har uppstått. Den betydan­de marknadstillväxt som skett i Sverige, har inte förmått utnyttjas av svenska tillverkare. På flera delområden har inhemska tillverkare slagits ut även på högprissegment.

Flera exempel där svenska leverantörer trängts undan från konsum­tionsvarumarknaden kan nämnas. Husgerådsmarknaden var en gång av stor betydelse för Eskilstunaregionen. Den ökade efterfrågan av fisk och skaldjur har endast i begränsad utsträckning kommersialiserats av svensk industri. Leksaker och fotoutrustning importeras i allt störte utsträckning. Belräffande fritidsvaror har svensk industri i sin marknadsföring inle för­mått dra nytla av raden av välkända svenska idrottsmän och -kvinnor under det senaste decenniel. Handverktyg är en annan expansiv marknad där svenska förelag inte varil framgångsrika. Också på tekoområdet har svensk industri förlorat hemmamarknadsandelar lill import från andra i-länder osv. Endast ett litet anlal konsumtionsvaruförelag visar en motsatt tendens. Förutom personbilarna är det Electrolux, Esselte, IKEA, Mara­bou samt några fler, vilka påtagligt lyckats konkurrera hemma och utom­lands. Man kan inte bortse ifrån att bristen på starka konsumtionsföretag hänger samman med liten hemmamarknad och bristande tradition.

Bara ett fåtal av de 50 största industriföretagen har varit inriktade på konsumtionsvaruområdet. Detta domineras i stället av småföretag och de kooperativa företagen. Samtidigt genomgick den svenska detaljhandeln en mycket snabb koncentration och strukturomvandling. Det finns anledning att tro att detta gap mellan en splittrad småförelagsstruklur på lillverk-ningssidan och en allt större och rationellare upphandlingsorganisalion i handelsledet skapade ett unikt utrymme för importföretag. Det var lätt för utländska leverantörer att nå nästan hela den svenska marknaden genom att sälja till ett fåtal grossister.

Investeringsvaror är del område där svensk induslri klarat av atl bygga upp en hög kompetens. Ett kännetecken för svensk investeringsvaruindu-slri är dess starka inriktning mot infrastrukturinvesteringar förutom ma­skintillverkning m. m. till basindustrin (inkl. jordbruk). Detta kan förklaras av atl samhällsinvesteringarna och invesleringar i basindustrierna sedan länge bildal en betydande svensk hemmamarknad. Ofta har maskinleve­rantörerna utvecklats tillsammans med sina kundförelag.

Statens roll som upphandlare har dock minskat något. Dels beror detta på att program för stora infrastrukturinvesteringar i slor utsträckning av­slutats, dels beror det på alt program av budgetskäl och/eller andra skäl


 


Prop. 1983/84:135                                                               237

trappats ned. Vattenkraftutbyggnad, kärnkraft, bosläder, vägnät, miljö­vård, sjukvård, försvarsbeslällningar m.m. har alla det gemensaml all ökningen var mycket stark under tidigare decennier. Ökningslakten har nu överlag vänts till en minskning. I många fall (och även totalt) har den inhemska investeringsvarumarknaden minskat sedan mitten av 1970-talel. Del finns vissa risker atl den kompetensuppbyggnad som tidigare ägde rum nu gradvis avvecklas till förfång för industrin. Samma resonemang kan appliceras på basindustrins stagnerande ulveckling, vilket får negativa återverkningar på utrustningsleverantörerna.

Investeringsvaruexporten har däremot ökat. Den expansion av invesle­ringsvaruexporten till framför allt u-länder, som skedde i mitten av 1970-lalet, baserades på gamla väletablerade svenska storförelag. Tillväxten av denna typ av s. k. projektexport har varit högre än lolalexportens ökning. Svensk induslri har förmått ta marknadsandelar i Mellanöstern. Betal­ningsbalansproblem och höga skuldkvoter har dock medfört alt finansie­ringssitualionen för denna lyp av export varil en starkt återhållande faktor. Under del senasle året har projektexporlen stagnerat.

5.4 Slutsatser om varför svensk industri stagnerat

En rad faklorer har redovisats som förklaring lill varför svensk industri inte utvecklats i takt med andra industriländers. Ingen enskild faktor kan förklara ulvecklingen, utan stagnationen måste beskrivas som en kombina­lion av flera orsaker.

Följande orsaker har varit av betydelse:

     Kostnadsökningarna under mitten av 1970-lalel var av sådan storleks­ordning all de fick högsl kännbara genomslag på såväl lönsamhelen, som på produktpriserna direkt, och på svenska storföretags upphand­ling. Underleverantörerna drabbades.

     Förändringar i valutakurs mot huvudkonkurrenten Västtyskland har va­ril otillräckliga trols de devalveringar som genomförls. Detta har för­sämrat verkstadsindustrins expansionsmöjligheter.

o Den stagnerande världsmarknadsefterfrågan (liksom vikande hemma­marknad) på investeringsvaror inverkade också negativt på verkstadsin­dustrins expansionsmöjligheter. Dessutom skedde en snabb marknads­förskjutning mot Mellanöstern, där svensk industri tidigare varit svag.

•       Den ökade konkurrensen från nya länder på flera produktionsområden
inom framför allt basindustrin medförde all recessionen fördjupades
genom tillskott av ny kapacitet och sjunkande priser.

     Avsaknaden av någol slort och expansivt produktionsoniråde (såsom nya energikällor) ställde svensk induslri i sämre dager än t.ex. den norska eller brittiska.

     En svag och liten konsumtionsvaruindustri (bortsett från bilindustrin och vitvaror) förmådde inle hålla uppe produktionsvolymen i industrin


 


Prop. 1983/84:135                                                                238

som helhet.  Konsumtionsvaruförelag klarar sig traditionellt bättre i

recessionsperioder än förelag i andra produktionsled.

Del är svårt atl finna ell klart mönster av orsaker. Kostnadsläget som förklaring lill den industriella stagnationen i Sverige ulgör en mycket väsentlig faktor, men denna faktor tenderar atl skymma mer långsiktiga bestämningsfaktorer för den industriella utvecklingen. Av genomgången ovan har framgått alt svensk induslri hade en ogynnsam produktionsin­riktning. Exempelvis Fick järnmalmsgruvorna konkurtens från dagbrotts-gruvor med högre malmkvalilet samlidigi som världsefterfrågan sjönk. Det svenska handelsslålet utsattes också för ny konkurrens och sjunkande tolal efterfrågan. Koncentrationen mol grovplål till fartyg förvärrade silua­lionen avsevärt. Skogsindustrins situation påminnerom stålels. I della fall förvärrades situationen av lidvis bristande och dyr råvara saml en stark inriklning mot export av oblekt sulfalmassa, vilken drabbades särskill hårt. Varvens problem var, på grund av deras starka inriklning mot slora oljetankers, utomordentligt allvarliga under senare delen av 1970-lalel. Med ungefär hälften av världens lankertonnage upplagd och med nya konkurtentländer som Sydkorea, vilka offererade farlyg lill priser under halva självkostnadspriset för svenska varv, blev silualionen ohållbar. Te­koindustrin däremoi drabbades inte av samma förändringar. Här framstod i slället konkurrensen från andra industriländer såsom Finland och Dan­mark som ell delvis nytl inslag.

Problemen under mitten av 1970-lalel skall ses i ell historiskt perspektiv. För såväl de nya krisbranscherna som för övriga delar av induslrin hade utvecklingen varil posiliv och förlöpt utan större problem under 1950- och 1960-lalen. Krisberedskapen inom företagen och i samhällel var låg. Kra­ven på förnyelse hade rests med måttlig styrka.

I efterhand kan konslaleras all någon anpassning till nya yttre omstän­digheter knappast hade skett. Medvetenheten var begränsad om all den svenska ekonomin varil "onormalt" gynnad av tre temporära förhållanden på världsmarknaderna:

-     teknologigapet mol USA

-     efterkrigsboomen

-     handelsliberaliseringen.

Del kan också konstateras, att tillfälliga förändringar tenderar att få ett alltför slort inflytande till förfång för den långsikliga utvecklingen av industrins konkurrenskraft. Om produktivitetsökningar av kortsiktig var­aktighet såsom vid ett ökal kapacitetsutnyttjande eller till följd av kost­nadssänkande rationaliseringsinvesteringar leder till löneökningar, höjda utdelningar eller "tas ut" i form av avgifisökningar, kan grunden för mer långsikliga expansionsinriktade invesleringar ryckas undan. Speciellt gäl­ler detta eftersom förändringar i lönenivåer m. m. sällan justerats nedåt i moisvarande fall då kapaciletsutnyttjandet sjunker. Resultatet blir då en försämrad lönsamhet vilket, om den blir bestående, kan leda lill en långsik­tigt försvagad förmåga atl ta risker.


 


Prop. 1983/84:135                                                  239

Om man därtill lägger att del nu krävs större resurser för all utveckla nya produkter och processer än tidigare, blir slutsatser som baseras på jämförelser mellan dagens bruttovinstmarginaler och marginalerna för tio år sedan klart missvisande som ledning för hur slora vinster som behövs för långsiktigt hög tillväxt av induslriproduklionen; den erforderliga vinst­marginalen underskattas. Det finns också andra faktorer som inverkat och medfört alt incitamenten till att bygga upp en långsiktigt stark industri­struktur har varit för svaga, bl.a. skattesystemet och statens industripoli­fiska roll.

En fråga som reses utifrån denna genomgång är på vilka områden svensk industri har långsiktiga konkurrensfördelar gentemot andra länder. Del är tydligt all utvecklingen under 1970-talel överraskade också induslrins före­trädare. Tidigare diskuterades långtidsp/o/ier; nu övergick man till alt diskutera affärsområden och företagsstrategier. Någon långsiklig slrate-giulveckling hade inte varil nödvändig under lidigare stabila decennier. Förändringarna blev en signal till all kritiskt analysera svensk industris konkurtensfördelar på företagsnivå.

En slutsats är därvid att den svenska industrins komparativa fördelar ligger på områden, som kräver myckel av tekniskt kunnande i kombination med organisationsförmåga, ibland lillsammans med hög realkapilalinlensi-tet. Som ledning för överväganden vart resurser skall styras för alt uppnå så slor utvecklingseffekt som möjligt är emellertid sådana konstateranden helt otillräckliga. Silualionen är nämligen ungefär densamma i alla utveck­lade industriländer. Alla i-länder har ungefär samma teoretiska fördelar i form av utbildningsnivå, arbetskrafts- och kapitalkostnad m. m.

Resonemanget om traditionella komparativa fördelar måsle dätför kom­pletteras med andra faktorer. En slor del av det unika kapilal som landel förfogar över ligger i en lång lids utveckling av materialkännedom, leknisk kunskap, organisationsförmåga, marknadskännedom m. m. i anslulning till de industriprodukter som man sedan länge tillverkat. Utvecklingsmöjlighe­terna ligger i att på dessa traditionella områden applicera ny teknik för att ta fram nya produkler, mer högförädlade, nya processer som är effektivare än de gamla osv.

På samma sätt som finsk industri har byggt upp en kompetens på skogs varuområdet, dansk på livsmedelsområdet, västtysk och brittisk på kemiområdet har svensk industri ett grundläggande kunnande kopplat lill utvecklingsblock inom verkstadsindustrin, basindustrin (malm och stål resp. skog) saml olika lyper av samhällsinvesteringar. Det finns också omfattande och välutvecklade underleverantörssystem länkade till framför alll bilindustrin. En fortsatt förnyelse av svensk industri kräver nya pro­dukter och nyförelagande i andra riktningar, men en väsenllig del av förnyelsen måste ske inom dessa utvecklingsblock. Det är endasl därige­nom svensk industri kan hålla den omfaUning som krävs för ekonomisk . balans.


 


Prop. 1983/84:135                                                  240

Möjligheterna alt börja från början och komma in på helt nya områden-torde vara mycket små. Det finns knappast något exempel, varken i Sverige eller ulomlands, där man på marknadsmässiga grunder lyckats bygga upp ett helt nytt kompetensområde och konkurrerat ut befintlig industri i andra länder utan mycket stora resursinsatser under mycket lång tid.

6    Svensk industri och framtiden

Svensk induslri har gått igenom en djup kris under senare hälften av 1970-lalet. Under några år ifrågasattes allmänt att de svenska basnäringar­na malm, slål och skog hade någon framtid. Varvsnäringen betraktades som helt dödsdömd. I den s. k. Bostonrapporten påpekades, att ett relativt litet antal företag med förhållandevis smala produktområden svarade för huvuddelen av Sveriges export. Man drog därför slutsatsen att "Fortsatta ökningar i landets levnadsstandard i stor ulslräckning beror på hur dessa företag lyckas."

De företag som åsyftades var framför allt de stora internationellt verk­samma verksladskoncernerna. Även om betydelsen av de mindre och medelstora företagen, de högteknologiska tillväxtföretagen eller basindu­strin inte skall underskattas, finns anledning alt understryka de stora verkstadskoncernernas betydelse för samhällsekonomin såväl på kort, medellång som lång sikl.

Genomgången av svensk industris utveckling under 1970-talel och ana­lyserna av nuläget ger en ljusare bild av svensk industris utvecklingsmöj­ligheter än den som var allmän under slutet av 1970-talel. Många problem har kunnal hanleras, även om kostnaderna för denna nödvändiga struktur­omvandling har varil höga. Andra problem av mera grundläggande karak­tär kvarstår all lösa. Utsikterna för det närmaste året är goda under förutsättning atl pris- och kostnadsökningarna kan hållas nere.

6.1 Framtidsstudier

En bedömning av utvecklingen i Sverige på längre sikt vilar på en rad antaganden och prognoser för hela världsekonomins utveckling. Professor Rangnar Bentzel har nyligen presenterat en bedömning av den svenska ekonomins utveckling till år 2010. I denna ekonometriska studie dras slutsatsen, att vi kan förutse en måttlig ekonomisk tillväxt (2% per år). Inom industrisektorn är det framför allt inom verkstads- och kemiindustrin som en viss expansion kommer att ske (produktionstillväxt -t-2,5 per år), medan basindustrierna utvecklas i takt med den allmänna BNP-ökningen.


 


Prop. 1983/84:135                                                               241

Tillväxten kommer att vara exportledd; exporten växer med -1-2,5% per år. Av den totala exporten växer tjänsteexporten fortast (-1-5 per år).

Denna prognos ligger väl i linje med en tämligen allmänl omfattad bedömning alt tyngdpunkten i den svenska ekonomin förskjuls bort från primärnäringarna jord- och skogsbruk saml tillverkningsindustri mol ell allt mer tjänsteproducerande samhälle. Det är viktigt all notera, atl tjänste­produktion inle i sig behöver innebära en hell ny typ av produktion. En stor del av ijänsterna produceras redan i dag inom bl.a. verkstadsindu­strin. En konsekvens härav bör därför vara, atl innehållet i verkstadsindu­strins produktion undergår en gradvis förändring; atl tjänsteinnehållet i produktion och produkter ökar, att vissa tjänster inom existerande företag bryts ut och säljs separat på marknaden samt alt helt nya typer av tjänste­produktion uppkommer.

Denna bild av ulvecklingen av den svenska ekonomin i ett knappt 30-årigt perspektiv stämmer också väl med de prognoser och scenarier över världsekonomins ulveckling som har presenterats. Flertalet i dag akluella bedömningar pekar på en lägre global tillväxttakt fram till år 2000 än under 1950- och 1960-lalen, men högre än under 1970-lalet, vilkel skulle innebära en tillväxt på 2-5% per år, där u-länder växer snabbare än i-länder. Världsbanken har i sin senaste World Development Report 1983 presente­rat en något mer optimistisk syn än andra bedömare. Enligl Väridsbanken kommer tillväxten i i-länderna att bli 3,7% och i u-länderna 5,5 % per år.

Enligl de bedömningar som gjorts kommer utvecklingen i Sverige att vara någol långsammare än omvärldens.

Det kan emellertid i delta sammanhang konslaleras

-     atl träffsäkerheten i de långsiktiga bedömningar som lidigare gjorts överlag varil tämligen dåliga,

-     alt träffsäkerheten varit sämre för de medelfristiga prognoser som gjorts och för prognoser avseende delsektorer än för långfristiga nationella prognoser,

-     all den senaste tidens ulveckling starkt påverkar långtidsbedömningar (prognoser gjorda i början av 1950-ialei underskattade och prognoser gjorda i böijan av 1970-talel överskattade utfallet).

Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras, alt prognoser över svensk industris utveckling fram till sekelskiftet är mycket osäkra. Det finns en tendens atl överskatta problemen och underskatta möjligheterna efler de aktuella erfarenheterna från senare delen av 1970-talet. Det finns ingenting som styrker all vi i ett längre perspektiv (20-30 år) kommer atl ha en extremt låg tillväxt i världsekonomin. Del är fullt tänkbart atl svensk induslri kan utvecklas i betydligt mer positiv riklning än prognoserna anger. Delvis kan della påverkas inom landet; delvis har vi atl acceptera ulvecklingen i andra länder.

16    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  242

6.2 Ett framtidscenario

Prognoserna om världsekonomin bygger på ett antal centrala förutsätt­ningar. I flera avseenden är dessa förutsättningar tämligen allmänt accep­terade. I korthet bör en ram för svensk industripolifik utgå från följande övergripande drag i den globala ulvecklingen:

     Kraftig befolkningstillväxt i u-länder (en ökning från 3,3 till 4,8 miljarder människor på knappt 20 år). Befolkningstillväxten i sig kommer att medföra slora svårigheler atl tillgodose de mest elementära behov i flertalel u-länder. Tillväxten kommer alt vara koncentrerad lill ett litet antal u-länder.

     Råvarupriserna ökar något mer än priserna på färdigvaror. Råvarurika länder kommer att befinna sig i en mer gynnsam situation än andra.

     Återkommande betalningsproblem i u-länderna. Den nuvarande höga skuldbördan kommer inle generellt sett alt minska, vilket medför atl skuldkonsolideringssamlal blir vanliga företeelser.

     Överavverkning och brist på skog framför allt i länder som har endasl en liten skogsindustri. Skogen kommer all vara en bristvara i så motto att den dels kommer att användas som energiråvara, dels för alt skogsvård och återplantering redan nu är eftersatta.

     God mineraltillgång; men risk för "oljechocker" på vissa mineralområ­den föreligger. I lakl med utvecklingen av nya material med speciella egenskaper kommer handeln med vissa legeringsmetaller att vara viktig.

     Globalt ökat energibehov kommer atl vara en källa till industriell förny­else. Kärnkraften kommer alt fortsätta alt spela en globalt viklig roll, men framför allt kommer energibesparingsansträngningarna att ställa krav på ny processteknik, förbällrade distributionssystem m. m.

     Stabila energipriser. Tack vare bl.a. ett överskott och ökad beredskap bedöms riskerna för nya oljechocker ha minskat.

I ovannämnda bild av utvecklingen fram till år 2000 spelar utvecklingen i u-länderna en viktig roll och då framför allt vissa ekonomiskl stabila länder i Sydostasien. Della beror på atl det är bland dessa länder vi kan vänta oss finna den snabbaste tillväxten, men också att investeringsaktiviteten vad avser industriinvesteringar generellt sett bedöms bli högre i flertalet u-länder än i i-länderna.

För svensk industri kommer avsättningsmarknaderna i andra industri­länder alt vara de helt dominerande fram till sekelskiftet. U-landsmarkna­derna spelar emellertid en mycket vikfig roll för våra stora Verkstadskon­cerner, som baserar sin verksamhel på investeringsvaror. Av de stora verkstadskoncernerna är del i slorl sett enbart Electrolux och personbils­divisionerna inom Saab-Scania och Volvo som inte producerar investe­ringsvaror. I många fall har tillträdet till andra industriländer visal sig synneriigen begränsat, trots storföretagens internafionella konkurrens­kraft. Vanligen rör del sig i sådana fall om länder med en egen konkurte-


 


Prop. 1983/84:135                                                               243

rande produklion av samma varor och tjänster. Den tilllagande protektio­nismen och nationalismen i upphandlingsfrågor ulgör en allvariig begräns­ning för de slora verkstadskoncernernas expansionsmöjligheter.

Ett sätt att visuellt sammanfatta de yttre rambetingelserna för svensk industri omkring år 2000 är i formen av en ekonomisk världskarta. En sådan illustrerar tydligt Sveriges begränsade sloriek i väridsekonomin. Vidare ger den en uppfattning om all intressanta fillväxlområden kommer att finnas på myckel långa avstånd från Sverige (figur 19).

6.3 Orosmoment

Som alltid knyts flera reservationer fill Väridsbankens och andra pro­gnoser. Framför allt kan reservationer på tre områden nämnas. Utveck­lingen kan helt eller delvis stoppas på grund av:

-    bytesbalansunderskottet i ett flertal i- och u-länder

-    statsbudgetunderskottet i så gott som samfiiga i-länder

-    ökad protektionism i väridshandeln med en tendens lill blockbildningar. De första två av dessa reservationer har ofta diskuterats. Så länge som

den nuvarande situationen med stora bytesbalansunderskolt och budget­underskott fortsätter att råda i i-länderna, kommer det att finnas en press uppål på ränlor och inflation, vilket släller höga lönsamhelskrav på pro­duktionsinvesteringar. En förutsättning för en ekonomisk expansion är därför atl dessa underskott gradvis bringas ned. För all investeringsaktivi­teten i såväl i- som u-länder skall kunna hållas uppe krävs på moisvarande sätt atl skuldsättningsfrågorna i speciellt u-länderna kan hanteras och alt kreditulrymme kan reserveras för invesleringar i produktionskapital. Det är inte minst genom en ökad handel mellan i- och u-länder, som ytteriigare välfärdsvinster i båda lyper av länder är möjlig.

Det är mot denna bakgrund ytterst oroande all starka prolekfionisliska krafter under senare år gjort sig gällande. För svensk del finns all anledning atl som ett litet och frihandelsberoende land ta allvariigt på de inskränk­ningar i frihandeln som redan införts eller som planeras.

Ökad protektionisfn

Under senare år har klara tendenser mot ökade protektionistiska ålgär­der kunnal iakttas. Del har sällan varil fråga om öppen protektionism ulan vanligare är åtgärder, som brukar betecknas som gråzonsåtgärder. Med gräzonsåtgärder avses förfaranden där GATT-reglerna är ofullständiga eller oklara, t. ex. inierna stafiiga stödåtgärder, eller överenskommelser av formellt slag mellan stater om begränsning av import/export (OMA') resp. informella frivilliga exporlbegränsningar (VER').

' Orderly Markeling Agreement  Voluntary Export Restraint


 


Prop. 1983/84:135


244


Figur 19    Ekonomisk världskarta år 2000

(Procent av global BNP)

Sverige (0,9)


 

 

 

n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

">   HH

iS CD

eo

~   

Si

3

i

 

 

 

 

 

(0

J£

■g

 

 

f

>* C

 

 

 

 

 

 

u.

§!

 

övr. Europa (10,2)


■5       S

5 o

o  m

d) :=


USSR (12,5)

!:■ Kina (5,3) ii-


,1,1 Ml 111.1.1,11

fl: Japan (11,5) S

..........


Kanada (1,8)

USA (19,6)

Mexiko


 


'4 Ostasien (1,6)

ijiövr. Asien 1:

iiii:U5,3J

'''■'****'■*••••••-'-

Sydostasien (1,6)     Australien (1,2)


dvr. Latinamerika

I l.l 1,11 . 1111 l.l.l.M.M.I

---------

(2,6)|::::;; Brasilien giji (3,4)


TILLVAXTZON

ZON MED STARK TILLVÄXT

Källa: Economic Planning Agency, Japan, och industridepartementet

Bland de frivilliga uppdelningarna, som förekommit av marknader där överkapacitet råder, kan särskilt nämnas Japans begränsning av bilexpor­ten till USA! Japansk bilexport är även föremål för reslriklioner i Väst­tyskland, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Frankrike och Italien. I millen av februari 1983 slöts den första exportbegränsningsöverenskom-melsen mellan Japan och EG som helhel. Förutom redan existerande begränsningar för personbilar och numeriskt styrda verktygsmaskiner avser överenskommelsen lätta lastfordon, gaffeltruckar, lätta motorcyklar, klockor (kvartsur), hi-fi-ulruslning, TV-rör, TV-apparater och videoband­spelare.

Överenskommelsen är 1982 mellan USA och EG, som reglerar exporten av handelsstäl lill USA, är också en myckel uppmärksammad gråzonsåt­gärd.

Del främsta exemplet på en OMA är det s. k. multifiberavtalet (MFA), som innebär en i GATT legaliserad avvikelse från parternas rättigheter och skyldigheter enligl den s. k. skyddsklausulen. I praktiken innebär MFA alt bilalerala begränsingsavlal kan slutas med de länder (f. n. enbari u-länder), vars ökande tekoexporl stör eller hotar motsvarande produktion i i-län­derna.


 


Prop. 1983/84:135                                                  245

Under senasle tid har ylleriigare en rad restriktiva handelsåigärder vidlagils. Vissa av dessa påverkar svenska företags försäljning direkl. Andra kan anses medverka lill en uppluckring av frihandelssystemet och därigenom indirekt och på sikt påverka svensk export.

Den åtgärd som på senare tid anses ulgöra del allvariigasle ingreppet i frihandeln är USA:s åtgärder åtgärder mot specialstålimporien, som träd­de i kraft ijuli 1983. Åtgärderna innebär höjda tullar på tunnplåt, band-och grovplåt samt kvantitativa begränsningar för ytterligare tre kategorier spe­cialstål. För sistnämnda kategorier (rostfri stång, rostfri valslråd och verk­tygsstål) har konsultationer hållits med den amerikanska adminisirationen. Resultatet av överläggningarna är ell amerikanskt beslut, som innebär en minskning av den svenska exporten till USA av de kvoterade produkterna med ca 25%.

USA har också vidlagil skyddsåtgärder mot importen av lunga motor­cyklar (kraftigt höjda tullar). Åtgärden träffar i första hand japanska och västtyska leverantörer.

Frankrike införde i oktober 1982 en beslämmelse (nu upphävd) om att alla videobandspelare som importeras skulle förlullas i Poitiers. Nu har man i slällel infört krav på förhandsdeklaralion.

Ulöver vad som nämnts ovan, föreligger det risk för atl ytteriigare handelshämmande ålgärder vidtages. Detta gäller särskilt förslag till ny handelslagstiftning i USA omfattande köp-inhemskt-bestämmelser och re-ciprocitelsavial.

Den nuvarande utvecklingen av världshandeln innehåller också andra protektionistiska inslag. För alltfler enskilda affärstransaktioner gäller komplicerade villkor i form av både krediter och krav på motköp.

Vid ett motköpsarrangemang sker en viss exporiförsåljning kombinerad med mera långsiktiga och mindre preciserade åtaganden om köp i den andra riktningen. Finansieringsfrågan aktualiseras då det inte är frågan om direkt bytesaffär. En särskild form av motköpsaffärer är s. k. buy-back-transaktioner, vilka omfattar återbetalning med varor som producerats med den utrustning som levererats. Även om del föreligger osäkerhet och olika uppgifter om omfattningen av motköpsaffärerna, är dock tendensen mot ett ökat inslag av sådana affärer oömt vistad. En uppfaUning gör gällande atl motköp i alla sina former skulle uppgå till 20-25% av världs­handeln, inkl. handeln mellan öst och väst. Enligt exempelvis uppgift från Sovjetunionens utrikeshandelsminislerium undertecknades under peri­oden 1976-1980 40 slörre avtal om kompensalionsaffärer med utländska firmor, främst inom de energiproducerande, kemiska och metallurgiska branscherna. Under senare år kan 13% av Sovjetunionens totala utrikes­handel hänföras till kompensalionsaffärer.

Den lolala andelen av världshandeln, som omfallas av någon form av motköp (klassisk byteshandel, motköpsarrangemang, buy-back-avtal) har av G ATT-sekret ariatet uppskattats till omkring 5%. Enligt bedömningar


 


Prop. 1983/84:135                                                               246

kan motköp i vid bemärkelse uppgå till så mycket som 10-15% av den svenska utrikeshandeln. För alltfier företag vållar detta problem. Nyligen har t. ex. Wallenbergägda Investorgåtl samman med Johnson-gruppen och bildat ett nytt förelag - Mercator - för att hanlera de ökade molköpskra-ven.

6.4 Förnyelse av svenskt näringsliv — en framtidsbild i flera dimensioner

För all klara konkurrensen från förelag i andra länder krävs atl svensk induslri förnyar sig. Till en del är denna förnyelse resultatet av en fort­gående process, där små gradvisa förändringar under många år kommer atl i grunden förändra näringslivsstrukturen. Även om företagen finns kvar kommer de produkter som tillverkas, det sätt varpå de tillverkas, del krav på ulbiidning som föreligger osv., alt förändras kraftigt över en 20-årspe-riod.

Den ekonomiska världskartan kommer att förändras fram till sekelskif­tet. Den geografiska förskjutning mol nya länder som allmänl förutspås, ger en intressant förutsättning för industrins ulveckling. Men den geogra­fiska bilden är bara en av flera parallella förändringar.

Redovisningen i del följande bygger på den förutsättningen atl Sverige fortsätter all basera sin industripolitik på internationell öppenhet. Mol bakgrund av den höga arbetslösheten i i-länderna, de fortsall höga struktu­rella obalanserna i världsekonomin i form av budgetunderskott och skuld-sätlningsproblem saml inle minst ökad protektionism finns anledning alt hysa oro för atl den internationella öppenheten kan komma alt begränsas.

Branschutveckling

När industrins hisioriska utveckling analyseras, utgår man ofta från en branschindelning. Del är dock tveksamt om branschbegreppel ger en bra grund för att diskutera den framtida utvecklingen. Exempelvis lar det inle hänsyn lill förelagens marknadsinriktning. Ofta kan det vara mer avgöran­de vilken kundkrets föreiagei säljer lill än vilken produkt man tillverkar.

Branschbegreppet är också alltför heterogent vad avser senare föräd­lingsled än de första rävaruproducerande leden. Detta illustreras tydligt av ulvecklingen inom "tillväxtbranschen" verkstadsindustri. Som framgår av figur 20 består denna branschgrupp av många förelag och delbranscher med hell olikartad utveckling.

På delbranschnivå öppnar sig problemet all Sveriges litenhet gör all det inom många delbranscher endasl finns ett litet anlal förelag. Koncentra­tionen på arbelsställenivä är vidare mycket hög. Ett eller ell par arbetsstäl­len svarar ofta för en mycket slor del av produkfionen inom varje bransch. Hur "branschen" ulvecklas avgörs därför inte sällan för svenskl vidkom­mande av hur enskilda företag utvecklas.

Det är mot denna bakgrund inle meningsfullt atl peka ut några framtids-


 


Prop. 1983/84:135


247


Figur 20   Utvecklingen inom verkstadsindustrins olika delbranscher åren 1970—1982 (Antal anställda)


BIL­INDUSTRIN


TELEPRODUKT-INDUSTRIN


SKEPPSVARV


VERKSTADS­INDUSTRIN


 


1970


-72


-74


-76


-78


-80


-82


Källa: Sveriges Mekanförbund

branscher, om man därmed vill avse någon homogen målgrupp. Del kom­mer all finnas framgångsrika företag i samtliga branscher. Även krisdrab­bade branscher rymmer framgångsförelag. Det är enbart genom en kon-kurtensanalys utifrån en samlad bild av produkt/produktion/marknad/orga­nisation/ekonomi av enskilda företag som man kan skilja ut starka resp. svaga enheter och även då blir osäkerheten slor, särskill i ett längre perspektiv.

Den mycket grova analys som kan göras pekar mot alt 1970-talets krisbranscher (järnmalmsgruvor, teko, järn- och stålverk, massa och pap­per samt varv) kommer in i en lugnare fas av strukturomvandlingen. Till följd av bl.a. global överkapacitet och reglerande inslag på marknaden skall man dock inte förvänta sig att dessa branscher kommer att, annal än i speciella fall, utgöra lukrativa affärsmöjligheter. Under förutsättning att kostnadsläge, dollarkurs m. m. och andra generella ekonomiska betingel­ser utvecklas positivt, kan emellertid produktionen i dessa branscher kom­ma att ökas. Att sysselsättningen kommer att öka från nuvarande 165000 är dock inte troligt, utan tvärtom måste man räkna med en fortsatt minsk­ning. Eftersom produktionen i dessa branscher redan nu är rationell, bör


 


Prop. 1983/84:135                                                  248

dock rationaliseringsvinsterna av ylleriigare nedskärning av antalet syssel­satta bli begränsade.

Situationen är ungefär densamma för andra processindustrier såsom inom livsmedelsområdet och inom den kemiska induslrin. Den senare rymmer även den också på längre sikl expansiva läkemedelsindustrin.

Däremot är lägel väsentligt annorlunda inom verkstadsindustrin. Den bedömning som nu kan göras är att denna bransch kommer atl bli föremål för mycket slor omstrukturering under den närmaste 15-20-årsperioden. Produktivitetsutvecklingen kommer atl vara en starkt pådrivande faktor lill förändringarna. Å ena sidan kommer många i dag mindre produktiva förelag att slås ut och i övriga företag kommer rationaliseringar alt avse­värt höja produktionen lill bibehållen eller t. o. m. kraffigt minskad syssel­sättning. Å andra sidan kommer denna utveckling alt skapa efterfrågan av ny typ av verkstadsindustri inom maskinområdel, inom del slyr- och reglertekniska området osv.

De nya arbetstillfällena kommer endast i begränsad ulsträckning atl återfinnas inom traditionell tillverkningsindustri. Den tendens som i dag kan skönjas, att nyetablerade företag inom t.ex. elektronikområdet är en branschmässigt mycket oklar blandning av konsull-, handels- och lillverk­ningsförelag, torde komma atl förstärkas. I och för sig har tillverkningsin­dustrin alllid innefattat t.ex. försäljnings- (handels-)aktiviieler. Utveck­lingen har dock under en lång följd av år gått i riktning mot en specialise­ring och en allt klarare separation av dessa olika aktiviteter på olika branscher. Det är bl. a. nödvändigheten av ökade immateriella satsningar på utbildning, forskning och utveckling samt marknadsföring som nu åter kan förutses förändra företagens branschprofil.

Förädlingsled/marknadsinriktning

Som framgått av tidigare kapitel har svensk industri varit slarkl inriktad på basindustrin (insalsvaror till senare förädlingsled) och investeringsvaror (ofta länkade till basindustrins behov och till invesleringar i infrastruktur). Konsumtionsvarusektorn har varit liten. Det finns ingenting som talar för alt denna bild kommer alt påtagligt förändras fram lill sekelskiftet. Investeringsvaruleverantörerna har ulvecklals i samband med atl stora ' inhemska investeringar gjorts i industri, affärsverk och bostäder.-Det är välkänt atl företag som ASEA, Ericsson, Saab-Scania och Volvo (på lastvagnsområdet) expanderat och utvecklat nya produkter på basis av en hemmamarknadsefterfrågan. Dessa och andra förelag inom investerings-varuområdet (de slora byggentreprenörerna. Atlas Copco med tillverkning av gruvutrustning, Dynapac med sina vägmaskiner. Fläkt med sina ventila­tionssystem m. fl.) kan endasl bibehålla sin konkurrenskraft genoin fortsall ullandsexpansion. Det är idag endast inom områdena för produktions- och kontorsutrustning, kommunikationsutrustning samt inom energiområdel man kan se nya betydelsefulla tillväxlsegment inom landet. Eftersom


 


Prop. 1983/84:135                                                  249

sjukvårds- och miljövårdsområdena lill sin karaktär övergår bl.a. från all behandla problem fill alt förebygga problem, är del möjligl alt tillväxlutsik-terna inom landet för denna lyp av investeringsvaror har överskattats. Del gäller dock inte konsumtionsvaror (läkemedel elc.) som riktar sig mot denna seklor. Exporlmöjlighelerna för sjukvårds- och läkemedelsindustrin kan förutsättas vara goda även om lagstiftning m.m. i olika länder kan verka hindrande.

Bland //iiori-van/leverantörerna återfinns dels de stora företagen inoni basindustrierna, dels kan räknas dil andra storföretag såsom ESAB, SKF, PLM och Tetra Pak. Största intresset tilldrar sig dock de små och medel­stora underleverantörerna. Dessa är i dagsläget kraftigt hemmamarknads­orienterade. Ofta har dessa underleverantörssystem en slarkl lokal karak­tär. Då bedömningen lidigare gjordes, all verkstadsindustrin kommer att slällas inför starka krav på omstrukturering, var del bl. a. utvecklingen för underleverantörerna som åsyftades.

Man kan ulgå från att — i takt med storföretagens fortsatta internationel­la specialisering och tekniska ulveckling - dessa underleverantörssystem kommer att få en alll mindre nationell/lokal prägel. Kravet på mer sofisti­kerade produkler, störte ansvarsområden för hela komponenler för att bl.a. förenkla transport- och hanteringssystem, kommer atl öka kompe­tenskraven. Därmed ökar den internationella konkurrensen. För svenska underleverantörer kommer det alt vara nödvändigt atl höja produktiviteten och skapa en bredare marknadsbas för sin produktion.

Ulvecklingen på underleverantörsområdel kan riskera all bli en parallell lill ulvecklingen under 1950- och 1960-talen inom konsumtionsvarusek­torn. Traditionellt var denna uppbyggd kring lokala behov. Förulom Elec­trolux, Saab-Scania och Volvo (personbilsdivisionerna) saml Esselte och IKEA saknas stora pvenska företag med internationell förankring pä detta område. Med höjd levnadsstandard (slörre marknad), ändrade bosätt­ningsmönster (lätorlskoncentration), ändrade livsmönster (bilberoende, ökade internationella kontakter m. m.), ändrade distributionssystem (kon­centration till ett fålal rationella grossist- och delaljislkedjor osv.) och andra grundläggande strukturförändringar blev konsumtionsvarusektorn intressant och lättåtkomlig för utländska stora leverantörer som sökte exportera lill Sverige. Eftersom den svenska hemmamarknaden är liten och vår öppenhet mol omvärlden stor, finns del ingenting som lyder på alt konsumtionsvarusektorn spontant och generellt sell kommer alt kunna vända utvecklingen, konkurrera ut starka internationella konkurrenter och expandera.

Exportmöjligheterna lorde dock fortfarande vara tämligen goda för flera svenska konsumtionsvaruförelag. Ett hinder för all lyckas är de mycket höga marknadsföringskostnader, som är förbundna med export av kon­sumtionsvaror. Detta kräver en hög lönsamhel men också en hög mark­nadsandel på hemmamarknaden. Den nordiska marknaden kan bilda en sådan nödvändig plattform för forlsall export på världsmarknaden.


 


Prop. 1983/84:135                                                               250

Stora och små företag

Ulvecklingen för de stora resp. de små förelagen har redan berörts. Färre än 40 stora koncerner inom verkstads-, stål- och skogsindustrin svarar i dag för mer än 40% av industrins sysselsättning och 66% av exporten. En mycket slor del av de mindre och medelstora förelagen är underleverantörer till dessa storföretag. Del är hell nödvändigt för landet och för industriproduktionens utveckling atl dessa slora koncerner som helhet — även om förändringar inom denna grupp givelvis kommer atl inträffa - förmår bibehålla och stärka sin konkurtenskraft fram lill sekel­skiftet.

I flera sludier har man funnil atl dessa slora koncerner med sitt omfat­tande internationella kontaktnät har en gentemot de mindre företagen överlägsen kompelens alt vidareutveckla, marknadsinlroducera och sälja varor och tjänster, medan småföretagens kompelens beslår i att svara för en rationell tillverkning eller utveckla genuint nya produklidéer. En brist ur svensk synvinkel är att vi har få stora internationella konsumtionsvaru­förelag. Marknadsinvesteringar är dyra, vilket gynnar redan etablerade företag. Tidsfaktorn är vidare ofta avgörande, vilkel ökar förelagens benä­genhet alt köpa etablerade företag med en upparbetad marknad, eller en ny produki i stället för att starta egen verksamhet. En analys av företagsför­värv och fusionsstatislik visar att del är ytterst sällan som ytterligare produktionskapacitet varil målet för ett uppköp.

Det finns ingenting som nu tyder på att dessa utvecklingstendenser kommer atl ändras markant under perioden fram till sekelskiftet. Visserli­gen kan t.ex. ändrade skatteregler vad gäller realisationsvinstbeskattning kontra annan beskattning ändra den relativa förmånligheten av företags­köp. Vidare skapar OTC-lislan på börsen och andra nya former för riskka-pitallillskotl större möjligheter för småförelagen att stå emot uppköpser­bjudanden. Del är dock tveksamt att sådana förändringar kommer alt ha någon avgörande inverkan. Detta innebär all man får räkna med att inno­vativa småföretag även fortsättningsvis kommer att köpas upp av storföre­tag och investmentbolag. Å andra sidan kan det ur nationell synvinkel också finnas fördelar med alt små förelag förvärvas av slora. Därigenom kan man ofta nå en volymexpansion snabbare.

Fortsatt hög fusions- och uppköpsaktivitet i näringslivet kommer att medföra en ökad företagskoncentralion. För alt denna ulveckling skall kunna motverkas krävs en markant ökad nyetableringsvilja.

Det är i detta sammanhang av vikl att understryka atl produktionskon-cenlrationen (mätt i anlal anslällda) kan gå i molsalt riklning mot företags-koncentrationen. Detta hänger bl.a. samman med alt skalfördelarna i produktionen i allmänhel minskar med den typen av ny leknik som nu står inför ell brett genombrott. Flexibiliteten ökar. Med ny produktionsteknik kan man å ena sidan storserietillverka enstaka detaljer med låga fasta administrations- och kapitalkostnader. Å andra sidan kan tekniken utnytt-


 


Prop. 1983/84:135                                                  251

jas lill korla serier tack vare korta ledtider och små omställningskostnader. I den mån inslaget av mjukvara såsom systemutformning och funktions­kontroll ökar i varorna kommer också kravet på själva arbetsplatsernas utformning alt verka för mindre produktionsenheter.

Produktivitetsutvecklingen

En minskad produktionskoncenlration kan lätt tolkas som att gamla fabriker ersätts med nya och mindre anläggningar. En sådan utveckling är dock knappast sannolik för den befintliga produktionens utveckling. Där­emot är det troligt atl ny lätt lillverkning förläggs i nya områden av . industriholellkaraktär. Ylutrymmet kommer att vara begränsat. Produk­tionens karaktär gör atl den kan förläggas till "höghus" i stället för tradi­tionella fabrikslängor osv.

En reduktion av produklionskoncentrationen kommer därför till stor utsträckning att ske genom utnyttjande av de produklivitetsförddar som ny teknik medför. Det finns härvid anledning all peka på all "produktivi­tetsgapet" är slort. I ett historiskt perspektiv torde den nuvarande och den kommande situationen under del närmaste decenniet framöver all vara unikt. Inte sedan elmotorn introducerades har möjligheterna att inom framför allt verkstadsindustrin språngvis öka produktionen och produkti­viteten varit slörre. Detta framgår exempelvis av atl Ericsson, som expan­derat och kiinnal konkurtera framgångsrikt med de nya telefonväxlarna, ungefär har halverat antalet anslällda på knappt ett decennium.

Ett antal undersökningar av introduktionen av ny verkstadsteknik har visat på de mycket stora produktivitetsvinster som kan uppnås. Arbels-kraftsbesparingar i produklionsledet på upp till 50% är inte ovanliga, trots bibehållande av samma produktionsnivå.

Hittills har införandet av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin gått tämligen långsamt. En huvudanledning till della är att tekniken varit tämli­gen okänd och teknikutvecklingen gåll snabbt vilket skapat osäkerhet hos länkbara köpare. Flexibiliteten it. ex. den första generationens robotar var också begränsad. Risken för alt låsa fasl sig i en produktionsapparat, som inom kort skulle visa sig vara föråldrad, har varit slor. Vidare har priserna hela tiden pressats nedåt och dessutom har tillväxten i ekonomin som helhel saknats.

Den bedömning man kan göra är alt lekniken nu nåll en sådan mognads­nivå, alt en bred introduktion är möjlig. Detta kommer atl vara en källa lill både ett stort potentiellt sysselsällningsbortfall, till en belydande produk­lionsökning och lill nya marknader. Man kan förutsätta att den nya tekni­ken kommer att ge underlag för etableringar av en rad nya företag och nya affärsmöjligheter för redan etablerade, störte förelag. Del är inte bara ASEA och Ericsson som ligger i frontlinjen internationellt sett vad gäller erfarenheter av produktivitetsförbättringar i produktion och på konior. Utvecklingen i sådana Stockholmsförorter som Kista och Täby liksom på


 


Prop. 1983/84:135                                                               252

högskoleorter som Linköping visar att det också finns många små företag som utvecklat detaljer och syslem just med inriktning på ny produktions­teknik.

Sysselsättning

Industrisysselsältningen nådde en topp under mitten av 1960-talet. Där­efter har trenden varit nedåtgående. Kostnadsläget och en förbällrad världskonjunktur kommer sannolikt atl medföra en uppgång i induslrisys­selsällningen på kort sikl. Som framgåtl ovan kan man dock inte räkna med atl denna uppgång blir långsikligl bestående. Möjligheten atl kraftigt öka produktiviteten är alltför slor för all man på längre sikl - även om man utgår från en väsentligt ökad produktionsvolym - skall kunna räkna med en ökad sysselsättning.

Det fmns även andra slruklurella orsaker till att sysselsättningen inom den direkta industriproduktionen på sikt kan förväntas minska - t.ex. måste kvarstående överkapacitetsproblem inom vissa basindustrier med­föra neddragningar och minskad sysselsättning. Omstruktureringsbehov inom underleverantörssektorn är en annan orsak till alt sysselsättningen kan förväntas minska. Protektionism och nödvändigheten av fortsatt inter­nationalisering inom storföretagen, men också inom de medelstora förela­gen verkar i samma riklning. Paradoxall nog kan del också vara så atl en snabb ekonomisk återhämtning kan frigöra planer på nya investeringar med åtföljande utnyttjande av produktivitetsfördelar i ny utrustning.

Till detta kan läggas atl ulvecklingen på konlorsområdet ännu inte inneburit några omvälvande förändringar. Just i kopplingen mellan ny produktionsteknik och ny kontorsutrustning kan mycket slora produktivi-telsvinsler förutses.

Mot denna förutsägbara nedgång i sysselsättningen inom induslrin skall ställas den ökning den nya lekniken ger upphov till. En bedömning som gjorts i USA visar emellerfid, alt högteknologin under perioden 1978-1990 endast kommer all svara för 7% av alla nya arbetstillfällen. Reslen åler­finns i mer vanliga företag, såsom bagerier, sågverk, mekaniska verkstäder m. m., och i olika typer av service- och vårdförelag.

För svenskl vidkommande beräknas att år 2000 kommer den totala sysselsättningen i nya lillverkningsförelag alt vara 15000—30000 (avser företag startade 1980-1990, med egna produkler och med minst 20 anställ­da år 2000). Delta skulle molsvara 2-3% av industrisysselsältningen eller ungefär lika många personer som friställts från varven under de senasle åtta åren.

Det finns därför anledning all tona ned förväntningarna på högteknolo­gin som sysselsättningsskapare. I stället kommer servicesektorn och olika industrirelalerade branscher alt vara mer intressanta ur sysselsättnings­synpunkt. Här verkar en slor del av "levebrödsföretagen", men här sker också en accelererande utveckling av nya idéföretag uppbyggda kring nya organisationsformer, nya distributionskanaler etc.


 


Prop. 1983/84:135                                                               253

Arbetskrajt och utbUdning

Omvandlingen inom industrin har inle enbart omfattat förskjutningar mellan branscher eller förändringar inom företagsbeståndei. Också inom företagen har en förskjulning från okvalificerade lill högl kvalificerade arbetsuppgifter skell. En bidragande orsak härtill är den solidariska löne­politiken som - också under åren med ett högt svenskl kostnadsläge - har inneburit aU ingenjörer m. fl. högulbildade har löner som internationellt sett inle överstiger lönenivån i andra länder. Förelagens produktionsappa­rat omstrukturerades, produktionen iniernalionaliserades och låglönejobb lades ul till egna anläggningar eller underieverantörer i andra länder.

Förändringarna i arbetskraftens sammansällning innefattar både till­växtyrken och avvecklingsyrken. 1 figur 21 redovisas ulvecklingen vad gäller sju stora kategorier av lillväxlyrken under 1970-lalet. Totalt sett har dessa ökat med ca 23000 personer under perioden. Intressant all notera är alt för tre av kategorierna har den senare hälften av perioden inneburit en nedgång. Det kan röra sig om lillfälliga svängningar, men det kan också vara ett tecken på mältnadsproblem och att svängningar vad gäller efler­frågan på specialister sker allt oftare. Del kan också vara ell tecken på alt ny teknik under ell inlroduklionsskede kräver många utbildade, men all den sedan - då lekniken väl etablerats - verkar arbetskraftsreducerande också på leknikernivån.

Under senare år har tendensen till en samtidigt ökande arbetslöshet och en brist på viss specialutbildad arbelskraft blivit alltmer framträdande. Det är sannolikt att denna kombination av överskott och brist på arbetskraft kommer att förstärkas. Detta beror bl.a. på alt del kommer att vara svårt att med nödvändig framförhållning kunna förutsäga var behov av special­utbildad arbetskraft kommer att uppstå.

Utbildningsfrågor kan således förväntas bli alllmer cenlrala. En brist på yrkesarbetare och specialutbildade kan komma all hämma expansionen i en konjunkturuppgång. En annan konsekvens av en gradvis ökad genom­snittlig utbildningsnivå är att omskolningsproblem kan förväntas bli slörre då ett alll slörre gap kommer att uppstå mellan de krav som ställs idag på utbildningen för en viss arbetsuppgift och de betydligt slörre kraven i framtiden. Man kan därför förutse ett slorl behov av ständigt återkom­mande korta uppdateringskurser för dem som har ell arbele, som kräver Ulbiidning. För dem som måste byla inriklning kommer däremot att krävas väsentligt myckel längre omskolningsperioder än vad som nu är vanligt.

En helt annan, och ofta förbisedd, sida av utbildningsfrågorna gäller ledningskunnandet i företagen. I takt med atl förelagen utsätts för ökad internationell konkurrens ökar kraven på ledningen. Underieveranlörs-problemafiken har tidigare berörts. En förutsättning för att underleveran­törerna skall kunna klara konkurrensen är att ledningskompetensen stärks. Det ledningsbyle som skett i svenska storföretag under senare år har uppenbart verkat vitaliserande. Alltför många förelag kommer dock atl ha


 


Prop. 1983/84:135


254


Figur 21 Vissa tillväxtyrken 1970-1980 Antal sysselsatta


O o o d

CM


o o o iri


o o o d


o o o


 


 

 

 

 

»

 

o to

00

'

 

CM r

00

O 1

1

 

 

 

 

 

 

o

(0 (0

* o

■o

(0

 

in

i

 

»

 

oo

00

to

il


F

i2 = o ooo ~ .b oo

215!


c c o


Q


<

Q


I

c

.s c o

■gäl


 


c

o   .-»

'   « o

o       


o Z


250

.               "O

öl


g

< o     


o o o d

CS


o o o iri


o o o


o o o

10


 


 


Prop. 1983/84:135                                                  255

kvarstående ledningsproblem, vilket kommer all påskynda strukturom-vandlingstaklen.

Investeringar

Den minskning av induslrins invesleringar, som pågått sedan mitten av 1970-talel, har framför allt gällt byggnadssidan. Maskininvesteringarna har också minskat men i väsentligt mindre grad. År 1982 ulgjorde maskininve­steringarna hela 80% av de samlade materiella investeringarna i industrin.

Den långsiktiga nedgången i investeringstakten hänger bl.a. samman med den kraftigl uibyggda kapaciteten i framför allt basindustrierna i början av 1970-talel som bidrog till atl skapa överkapacitet, dålig lönsam­het osv. I längden kan emellertid inte nedgången i invesleringarna forlsalla utan att industrins konkurrenskraft allvarligt urholkas. Gammalt realkapi-lal åldras och slits, nya mer effektiva produktionsprocesser ulvecklas etc, vilket medför att klyftan mellan befintlig utrustning och nya anläggningar vidgas. Det torde därför föreligga ett betydande investeringsbehov inom induslrin. Med den lönsamhetsförbättring, som kunnat regislreras för år 1983 och som kan beräknas för år 1984, bör invesleringskurvan åter kunna vändas.

Det fmns emellertid flera strukturella orsaker som i grunden har föränd­rat investeringsbeteendet i företagen. En sådan grundorsak är den nya tekniken. Denna leder till att lokalutrymme och arbetsmiljö inte kommer alt ulgöra samma begränsningsfaklorer som lidigare. Produktionen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas väsentligt genom införandet av ny produktionsutrustning, genom att höja kapitalomsättningshastigheten osv. Det finns därför anledning alt räkna med alt investeringsbehovet i byggna-. der fortsätter att sjunka. Till en del kompenseras dock detta av alt ombygg-nationer och reparationer ökar.

På liknande sätt kommer ersättningsinvesteringar i maskinparken att i slor utsträckning automatiskt medföra kapacitetsökningar. Det finns där­för knappast anledning att göra den åtskillnad mellan expansionsinvesle-ringar och ersättningsinvesleringar som lidigare var vanlig. Den struktur­omvandling som bedöms fortsätta från basindustrier och annan kapilalkrä­vande tung induslri till lättare industri och ökad mjukvaruproduklion, medför också alt investeringsmönstret ändras. Det materiella investering­arnas andel av företagens koslnader har successivl minskat, liksom hela tillverkningskostnadens andel av produkternas slutpris.

SPK har i några exempel funnil aU tillverkningskostnaden i vissa fall (inom t.ex. delar av kemiindustrin) endast är en tredjedel av slutpriset. Forsknings- och utvecklingskostnaderna utgör enligl samma exempel 18 % och marknadsföringsinsatserna 5 %. Detta är en spegling av all immateriel­la investeringar i forskning och utveckling, marknadsföring saml utbild­ning lar en allt störte andel av företagens resurser i anspråk. Man kan förutsätta att denna utveckling kommer alt fortsätta.


 


Prop. 1983/84:135                                                  256

Del finns ytterligare en aspekl på investeringsverksamheten som bör noteras. Invesleringar är kapitalplaceringar med krav på långsiklig återbe­talning. För företag som redan bedriver viss verksamhel finns sällan stora frihelsgrader till alternativa satsningar, utan man måste fortsätta all salsa inom det affärsområde man är verksam. Alternativet nedläggning är kost­samt. Detta gäller emellertid inte medel man lyckas frigöra ulöver normala ersättningsinvesleringar. För dessa pengar existerar alternativa placering­ar såsom aklier, obligationer, m. m.

Industrin kan f. n. beräknas ha ca 60 miljarder kr. i likvida medel eller ungefär 3 gånger årsbehovet för investeringar i byggnader och maskiner. För alt dessa pengar skall gå till ökade materiella investeringar krävs inle bara goda marknadsulsikler, utan också atl lönsamhelen på dessa place­ringar ålminstone är i rimlig paritet med finansiella placeringar. Så har det inte varit under senare år. En allt störte del av företagens intäkler har kommil från icke-induslriell verksamhel. All placera pengarna i t.ex. statspapper har varil mer lönsamt än att investera i produktion. En förut­sättning för atl få fart på företagens invesleringar är därför alt lönsamheten på industriell verksamhet kan bibehållas på 1983/84 års nivå och att ränte­läget inte återigen stiger.

En annan konsekvens av utvecklingen under senare delen av 1970-lalel är all förelagen aktivt strävade efler atl frigöra bundet kapilal i anlägg­ningstillgångar. Delta medförde bl.a. alt leasingmarknaden expanderade. Det ledde också till alt allt fler kommuner såväl lockades till all la över äganderätten lill förelags byggnader som att i ökad utsträckning själva uppföra nya industrihus. Det är ell oroande tecken att kommuner på detta sätt låser fasl sig i industriell verksamhet samtidigt som förelagens ansvar alt driva verksamheten vidare minskar.

Tekniknivå och teknikinriktning

Svensk induslri är i många avseenden väl rustad alt försvara sin position och lägga grunden för en konkurrenskraftig verksamhel inom för framtiden expansiva områden. Omfallande slrukluranpassningsåtgärder har genom­förls. Flera stora förelag har under de senasle åren lagt fast ambitiösa förnydseslralegier och inlett omfallande salsningar i linje med dem. Flera teknikbaserade nya förelag har visat stark expansionskraft.

I ett tidigare kapitel har utförligt redovisats att svensk industri håller en hög teknisk standard och befinner sig i frontlinjen på många leknikområ­den. Dessa kan sägas representera ett antal inlressanla grundleknologier. För industrins vidkommande och i det 20-årsperspektiv som här diskute­rats kommer dock tUlämpnlngen av olika teknologier atl vara av slörre kommersiellt intresse.

På tillämpningsområdet finns goda förutsättningar för svensk industri atl vidareulveckla befintlig kompetens och, inle minsl, genom korsbefrukt­ning mellan olika kunskapsområden skapa nya tillämpningar. Marknaden


 


Prop. 1983/84:135                                                               257

för del senare kan förutsättas vara myckel slor. SKF:s plasmaleknik för räjärnframslällning är också av slort intresse ur energisynpunkt. Ett annal exempel är slyr- och kontrollutrustning vid bl.a. kärnkraftverk, som kan vara av stort inlresse vid andra industrier. Vissa grossistförelag har enga­gerat sig i programmeringsföretag inom dalaområdet. Kemiförelag går in i läkemedels- och bioteknikbranschen osv.

Svensk induslri kan förutsättas ha komparativa fördelar i alt finna nya tillämpningar byggda på traditionell kompelens. Bl.a. har stora delar av svensk industri erfarenheter från projeklförsäljning, som i stor utsträck­ning bygger på alt förena kompetens från olika områden. Svensk industri är - beroende på liten hemmamarknad och slort utlandsberoende - van all arbeta med inlernalionella standards och länderspecifika krav.

I Sverige har inle heller funnits någon antiirustlagsliflning av ameri­kansk karakiär, som förhindrat atl koppla samman t.ex. teletekniskt kun­nande med dalateknik och TV-leknik. Slutligen får man förutsätta atl landels litenhet i sig med korta kontaktvägar är en styrka i ansträngningar­na att finna nya tillämpningsområden för redan känd leknik.

I ett relativt korl perspektiv som tiden fram till sekelskiftet torde denna kompelens vara långt mer utslagsgivande för svensk industris konkurtens­kraft än den grundteknologiska utvecklingen är.

Marknader

Marknadsbilden har ovan berörts i olika sammanhang. I korthet kan konstateras

-     att svensk industri exporterar 43% av sin produklion,

-     alt Norden och EG tar emot mer än hälften av vår export.

-     atl varu- och tjänsteexporten i övrigt är myckel spridd över världen. För atl svensk industri skall kunna växa krävs en ökad export. Hemma­marknadens litenhet plus att endast en begränsad tillväxt kan förväntas, gör all del endasl är för vissa konsumtionsvaror och inom några få invesle-ringsvaruområden vi kan förvänta oss en volymtillväxt. Ocksä på export­marknaderna bland i-länder gäller del alt framför allt ta marknadsandelar, medan del på u-landsmarknaderna finns förutsättningar för en marknads­expansion.

De senaste årens förändringar på valutaområdet har medfört all Kanada och USA alllmer har kommit alt framstå som en myckel slor outnyttjad potential trots de protektionistiska tendenser som föreligger i det senare landet. Likaså synes många svenska företag ha omprövat sin tidigare inställning fill den svårbearbetade japanska marknaden. Eftersom de tre nämnda länderna tillsammans vid sekelskiftet kan beräknas svara för ca en tredjedel av världens samlade produktion och konsumtion, bör fortsatta ansträngningar göras för all öka exporten dil. Med den inriklning mol nya avancerade leknikområden. som svensk industri kan förväntas få fram till 17   Riksdagen 1983/84. I sand. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                  258

sekelskiftet, är det sannolikt atl OECD-marknaden som helhet återigen ökar i betydelse.

Det är viktigt att marknadsinvesteringarna ses i ett långsikligl perspek­tiv. Det föreligger tendenser till att betrakta vissa marknader som intres­santa bara under en kort tid. F. n. är ASEAN-länderna och NIC-länder i Östasien ett sådant populärt område och för vilket utsikterna fram fill sekelskiftet är mycket goda. För några år sedan var Kina och Mellanöstern sådana områden och tidigare Indien liksom vissa latinamerikanska länder. För företag med projektexport såsom kraftverk, hamnar och kommunika-fion är ständiga omdisponeringar av försäljningsapparaten någol naturligt i takt med atl nya projekt aktuahseras. Det finns dock stora risker alt även företag med annan inriktning dras med i delta ständiga sökande efler nya marknader.

I marknadsulvecklingsperspektivet ingår också förändringar i företags­organisation och strategi. Industriulvecklingen som helhet - både vad avser produktionsapparatens interna uppbyggnad och nya produkler -kan förväntas leda till en koncentration på syslemuppbyggnad och ökade inslag av mjukvara. Kundanpassad lillverkning och lillverkning i korta serier kommer atl vara cenlrala begrepp. Storserietillverkning och tillverk­ning i slora volymer är inte svensk industris styrka i dag. Konsumentvaru­industrin har tidigare valts som exempel. Man kan inte heller förvänta sig alt svenska företag annal än i undanlagsfall bygger upp sin konkurrenspo­sition på delta koncept. Man får snarare räkna med alt dessa marknader efler hand las över av låglöneländer och länder med störte inhemska marknader. Ett försteg har även de företag som i dag har en stark mark­nadsposition.

Svenska storföretag har fört ell liknande resonemang. De omorganisa­lioner som genomförts har ofta gåll ut på atl dela verksamheten i nalurliga affärsområden efter produki och marknadsinriktning. Målsättningen har vanligen varil alt genom ökad decentralisering och förstärkt marknadskon-takl skapa incitament och ökat ansvar. Storföretagen har lagit konsekven­serna av den byråkrati, som uppstår i slora organisationer och som ten­derar att skapa en stelhet i verksamhelen med alltför stark styrning ulifrån produktionstekniska mål. Tendensen är klar att man nu försöker efterlikna småföretagens flexibla organisation. Man kan förutsätta att den starka omvälvningen i näringslivel under senare hälften av 1970-lalel har påskyn­dat denna omorganisation. Storföretagens möjligheter att förena styrka och stora resursinsatser med ökad flexibilitet ger goda möjligheter lill en förstärkt marknadsposition ulomlands. För småföretagen med deras be­gränsade resurser kommer en allt hårdare internationell konkurtens och ökade behov av alt exportera all utgöra ett problem.


 


Prop. 1983/84:135                                                  259

6.5 Förutsättningar för förstärkt svensk konkurrenskraft

Svensk industri befinner sig idag i ett bättre läge än på mycket länge. Konjunkturuppgången har medfört en markant produklionsökning, ökad export och ökade vinster. Omstruktureringen har drivits långt i många storföretag och risksatsningarna ökar. Nyföretagandet ökar åter efler en lång nedgångsperiod.

En strategi för svensk industris utveckling fram lill sekelskiftet kan inte baseras på delaljerade nationella planer. Ett mycket stort antal företag kommer alt utveckla en specifik kompetens och en kompetens i annan riktning än majoritetens. Det bör också vara så atl förelag uppmunlas atl söka egna, nya vägar.

Ändå finns vissa gemensamma förutsättningar för svensk industri som kan läggas fast. Analysen i denna bilaga har pekat på följande förutsätt­ningar för en förstärkt konkurtenskraft:

1.   Svensk industri år 2000 kommer att bestå av i huvudsak samma stora
förelag och samma branschsammansälining som nu. Detta hindrar inle atl
förändringar i företagsstrukturen kan komma alt ske. Basindustriernas och
de slora verkstadskoncernernas konkurtenskraft kommer alt vara avgö­
rande för den ekonomiska inriktningen i stort. För framför allt basindu­
striernas utveckling är det av vikt alt del inle sker några snabba förskjut­
ningar uppåt i kostnadslägel.

2.    Svensk industri måste vara konkurtenskraflig på en internationell och öppen världsmarknad. Sverige har allt all vinna på atl försvara en fri handel. Svensk industri måste därvid vara inställd på atl ständigt anpassa sig lill det internationella läget. Också den snabba tekniska förnyelsen medför att kraven på flexibilitet ökar. Betydelsen av internationellt samar­bete på förelagsnivå i syfte alt tillgodogöra sig och utveckla ny teknik kan förväntas öka.

3.    Den inhemska marknaden kommer alltid alt vara lilen i jämförelse med de behov företagen har att bl. a. kunna fördela forsknings- och utveck­lingsinsatser på tillräckligt slora fillverkningsvolymer. Hemmamarknaden är framför allt lämpad för utveckling och test av nya produkler. Förelagen måste snabbt ut på exportmarknaderna och exporten måste öka även avseende mogna produkter för att man skall kunna uppnå konkurrenskraf­tiga produktionsvolymer. Också de mindre företagen måste i ökad ul­sträckning sälja internationellt.

4.    En klart markerad tendens i de slörre förelagens strategiska ulveck­ling är strävandena efter en marknadsledande position på vissa koncentre­rade marknadssegment. Ur samhällets synvinkel torde dock en fortsall hög och ökad differentiering vara önskvärd. En sådan kan uppnås på flera vägar; bl.a. genom (1) att småföretagande och nyföretagande stimuleras, (2) att koncentrerade salsningar på storskaliga produktionsanläggningar undviks, (3) alt utläggning av produktion från storföretag till underleveran­törer uppmuntras, (4) alt satsningar på nya teknikområden stimuleras och


 


Prop. 1983/84:135                                                  260

(5) att samarbele överlag uppmuntras mellan svenska och utländska före­lag i form av joint ventures m. m.

5.    Svensk industris framtid ligger i att framgångsrikt kunna utnyttja den kompetens, utbildningsnivå och fungerande infrastruktur som byggts upp. Del innebär alt produkter med stort Ijänsleinnehåll, produkter som kräver systemkunnande, produkter som kräver service och underhåll osv. har konkurtensfördelar. Produkler som knyter an till de befintliga utveck­lingsblock som svensk industriell kompetens är uppbyggd kring kan på motsvarande sätt förväntas ge ett bättre läge för internationell konkurrens eftersom marknadskanaler elc. är upparbetade. Det krävs numera mycket stora immateriella invesleringar för all företagen skall kunna slå sig in på helt nya marknadsområden.

6.    Den relalivi sett höga utbildningsnivån och den industriella erfaren­hel som byggls upp ger också goda möjligheter atl snabbt sprida lekniska nyheter. Betydelsen av teknikspridning och fillämpning av ny teknik lorde vara central i det i dessa sammanhang relativt korla perspektiv som perio­den fram lill sekelskiftet utgör.


 


Prop. 1983/84:135                                                              261

Bilaga 2

Industripolitiken i Sverige och vissa andra länder

Innehållsförteckning                                                              Sid.

1 Induslripolilisk översikt 1981-1983................................. . 262

1.1   Stöd till krisdrabbade företag och branscher   .........   262

1.2   Branschfrågor .......................................................... . 265

1.3   Teknisk ulveckling    ................................................. . 267

1.4   Regionalpolitik........................................................... . 268

1.5   Små och medelslora företag .................................... . 271

1.6   Övriga industripolitiska frågor .................................. . 272

 

2   Industristödets nettokostnader  ................................... 275

3   Industripolitiken i utlandet    .......................................... 281

 

3.1    Inledning   ................................................................ 281

3.2    Länderöversikl  ........................................................ 282

3.3    Industristödet   ........................................................ . 285

3.4    Slöd lill krisdrabbade förelag    ................................. . 292

4 Översikt och sluisalser  .................................................. 295


 


Prop. 1983/84:135                                                               262

Denna bilaga innehåller en redogörelse för industripolitiken i Sverige och vissa andra länder. Redovisningen avser huvudsakligen åren 1981-1983. Inledningsvis ges en översikt av utvecklingen i Sverige på industripo­litikens olika delområden. Denna översikt sammanfattar viktigare beslut och ålgärder under perioden. För alt sedan ge en bild av hur industripoliti­kens resurser har fördelats redovisas i bilagans andra kapitel uppgifter om industristödets kostnader. Därefter ges en översikt av industripolitiken i utlandet.

Bilagan behandlar i huvudsak de frågor som ligger inom industrideparte­mentets ansvarsområde. Handelsfrågor, skatter och andra ekonomisk­politiska frågor ingår därmed inte. De generella ekonomisk-politiska ålgär­der som vidtagits i syfle atl stärka industrin tas ej upp i bilagan. Av energipolitiken berörs endasl den del söm riktas mol induslrin helt kort.

1    Industripolitisk översikt 1981-1983

1.1 Stöd till krisdrabbade företag och branscher

Insalserna för all rädda krisdrabbade förelag har i hög grad präglat induslripoliliken sedan mitten av 1970-talel. Slöd har givits främst lill de branscher som särskill drabbats av den långa recessionen inom västvärl­den, dvs. varven, stålindustrin, gruvor och skogsindustrin. Men även enskilda företag inom andra branscher har berörts. Som närmare kommer alt framgå av kapitel 2 i denna bilaga har det s. k. icke-permanenta stödet tagit den större delen av industripolitikens finansiella resurser.

Slalsförelag AB är ett konglomerat med förelag inom ell flerlal bran­scher. Både framgångsrika och förlusttyngda förelag ingår i koncernen. Under flera år har diskussioner om Statsföretags struktur förts. Planerna på en omstrukturering av Statsföretag realiserades efter riksdagsbeslut år 1983 (prop. 1982/83:68, NU 25, rskr 181). LKAB, ASSI, SSAB (de 50% som Stalsförelag ägde). Svenska Petroleum samt NJA skiljdes ut ur Slals­förelag. Dessa företag ägs nu direkt av staten. Avsikten var all Statsföre­tagsgruppens Sloriek och sammansättning skulle bli sådan atl verksamhe­ten skulle kunna administreras och styras på ett mer effeklivi sätt.

I slalsföretagsproposilionen slogs vidare fast vissa allmänna principer för statens relation lill de statliga företagen. Enligt dessa skall målsättning­en för Statsföretag vara atl under krav på lönsamhet öka den statliga företagssektorns effektivitet och konkurrenskraft och därmed dess expan­sionsförmåga. Målformuleringen innebär, atl om samhällsintresset av Statsföretag kräver ett agerande som går utöver det rent förelagsekono­miska inlressel t. ex. av regionalpolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl, skall ett s. k. offertavtal upprättas. Det innebär i princip atl ägaren slaten köper en tjänst av Statsföretag. En första tillämpning på offertförfarandel skedde i samband med alt AB Eiser planerade att lägga ned sin strumpfa-


 


Prop. 1983/84:135                                                  263

brik i Borås. Regeringen beslöt i det fallet atl mot en ersättning av 38 milj. kr. lill AB Eiser medverka till alt driften vid fabriken upprällhålls t. o. m. juni 1986.

Innebörden i proposilionen var vidare all Statsföretag själv får huvudan­svaret för sin ekonomi och all del framdeles i princip skall klara sig utan statligl slöd. Det innebär dock inte alt staten frånhänder sig möjligheten att i likhel med andra ägare tillskjuta kapital för lönsamma investeringar.

De ulan jämförelse kostsammaste stödåtgärderna har riktats mol varvs­industrin. Riksdagen beslöl ijuni 1981 (prop. 1980/81:131, NU 63, AU 17, rskr 393 och 394) om en fortsatt minskning av de svenska storvarvens, kapacitet. Beslutet innebar atl Öresundsvarvel i Landskrona sedermera lades ned. För detta ändamål tillsköts 672 milj. kr. som tillsammans med tidigare anslagna 332 milj. kr. skulle täcka avvecklingskoslnaderna. I sam­band med nedläggningen bildades investmentbolaget Landskrona Finans AB, som huvudsakligen ägs av privata intressenter.

I enlighet med varvsproposilionen våren 1983 beslöts (prop. 1982/ 83:147, NU 55, rskr 383) om kapitallillskoU och slöd i olika former om sammanlagt drygl 6 miljarder kr. Den största utgiftsposten bestod av ett kapitaltillskott på 3000 milj. kr. till Svenska Varvs (SVAB) dåvarande dotterbolag, rederiet Zenit Shipping AB. Zenil äger huvuddelen av SVAB:s betydande fartygsinnehav. Företagels föriusler har varil mycket stora till följd av de låga andrahandspriserna på fartyg och den svaga frakimarknaden. Riksdagsbeslutet innebar också att Zenit avskiljs från Svenska Varv och numera ägs direkt av slaten.

Kapaciteten vid Uddevallavarvel och Kockums begränsades och målet att uppnå lönsamhet vid dessa varv skjuls från 1985 lill 1986. Vidare beslöts om en viss avtrappning av stödformerna för varven, som främst består i avskrivningslån, räntestöd och kreditgarantier. En annan viklig stödform för varvsindustrin är f.ö. de slatliga exportkrediterna (SEK-syslemet) av vilka ca en tredjedel går till varven.

SSAB Svenskt Stål AB bildades 1978 genom en sammanslagning av de tre största handelsstålsverken i Sverige, belägna i Luleå, Boriänge och Oxelösund. Syftet med bolagsbildningen var att åsladkomma en omstrukturering av den svenska handelsstålsindustrin. Det nya handels-stålbolaget bedömdes efter en rekonstruktionsperiod på fem år kunna uppnå rimlig lönsamhel. SSAB ägdes inledningsvis till 50% av Statsföretag och lill vardera 25% av Slora Kopparberg AB och Gränges AB. År 1981 övertog staten Stora Kopparbergs andel. I samband därmed genomfördes också en finansiell rekonstruktion av SSAB. Bolagets egna kapital ökades med 1500 milj. kr. varav 950 milj. kr. erhölls kontant från ägarna och återstoden, 550 milj. kr., genom konvertering av stadiga skulder lill eget kapilal. Samtidigt erhöll SSAB lån på sammanlagl 300 milj. kr. från staten och Gränges. Genom beslut i proposilionen om Utveckling i Norrbollen (prop. 1982/83:120, NU 38, rskr 306) beviljades SSAB, mot bakgrund av


 


Prop. 1983/84:135                                                  264

sysselsättningssiluationen i Norrbotten, 200 milj. kr. i form av ett statligl rekonstruklionslån avsett för att möjliggöra investeringar i Luleå. SSAB:s rekonstruktionsperiod är nu slul och bolaget uppvisar f. n. positivt resul­tat.

LKAB har som följd av nedgången och omstruktureringen inom den europeiska stålindustrin drabbats av slora föriusler. LKAB:s andel av den europeiska marknaden har minskat beroende på bl.a. konkurtens från gruvor i Brasilien och Australien. År 1981 fick LKAB ett kapitaltillskott på 1090 milj. kr. för all läcka förlusterna under åren 1980 och 1981.1 samband med detta anslogs även 50 milj. kr. som aktiekapital i Viscaria AB. Detta företag skall exploatera den kopparmalmfyndighet strax ulanför Kiruna som uppläcktes i början av 1970-lalet. Senare under år 1981 beslöts (prop. 1981/82:56, NU 13, rskr 82) om att göra en finansiell rekonstruktion av LKAB. Detta skedde genom lillskolt av 1 500 milj. kr., vilket användes dels för atl öka del egna kapitalet, dels för nedskrivning av anläggningstill­gångar.

En ytterligare finansiell rekonstruktion av LKAB genomfördes 1983, sedan resultatet utvecklats väsentligt sämre än som förulselts. Tolall 1 000 milj. kr. i kontanta medel tillsköts för nedskrivning av anläggningstillgång­ar och varulager. Riksdagsbeslutet (prop. 1982/83: 120, NU 38, rskr 306) härom innebär också att gruvan i Svappavaara togs ur drifl.

Även skogsindustrin har kraftigl drabbats av konjunkturnedgången. Delta har särskilt gälll de skogsägarägda företagen, som gick in i reces­sionen med en svag kapitalbas. Staten övertog år 1979 aktiemajoriteten i Norrlands Skogsägares Cellulosabolag (Ncb) i ett läge då betalningsinstäl­lelse var nära. Sedan dess har flera olönsamma anläggningar lagts ned. Våren 1981 anvisades ytterligare 300 milj. kr. för aktieteckning och 100 milj. kr. som långfristigt lån. Nyligen föreslog regeringen alt detta lån skall omvandlas till aktiekapital för atl möjliggöra en inveslering i Ncb:s fabrik i Dynas.

Staten är ägare (40%) även i Södra Skogsägarna AB. Södra har begärt atl få lösa in statens aklier. Någon uppgörelse är ännu inle klar. Staten gav också visst stöd lill det skogsägarägda företaget Vänerskog AB genom lån och eftergifter av lån. Vänerskog gick i slutet av år 1981 i konkurs.

Vissa stafiiga insatser gjordes även vid rekonstruktionen av det privala skogsföretaget Munksjö AB. Koncernen kom i akuta betalningssvårigheter vid årsskiftet 1980-1981. Dessa avhjälptes tillfälligt genom en statlig ga­ranli på 20 milj. kr. ijanuari 1981. Samtidigt påbörjades omfattande om­struktureringar av företagel. Senare samma år kom en ny kris då Invesle­ringsbanken sade upp sina lån i företaget. Efler en ackordsuppgörelse rekonstruerades företaget. Staten eftergav fordringar på 30 milj. kr. Som villkor för den slatliga insalsen ställdes bl.a. all aktieägarna tillsköt 80 milj. kr.

Det statliga skogsföretaget ASSI drabbades också hårt av konjunktur-


 


Prop. 1983/84:135                                                               265

svackan under 1970-lalels andra hälft. Problemen accentuerades av de slora kapitalkostnaderna för ell myckel omfattande investeringsprogram. I enlighet med slalsföretagsproposilionen beslulade riksdagen om en omfat­tande rekonstruktion av bolagel. Som ägartillskott fick bolagel 2000 milj. kr. Ägartillskottet motiverades bl.a. av den myckel negativa utvecklingen av ASSLs finansnetto. Därutöver eflergavs ett villkorslån avseende Karls­borgs bruk på 275 milj. kr.

Eleklronikförelagel Luxor AB överlogs år 1979 av slaten. Trols en finansiell rekonstruktion och en omstrukturering fortsatte föreiagei alt gå med belydande föriusler även de följande åren. Riksdagen beslöl år 1981 mol denna bakgrund att i form av nyemission tillskjuta 175 milj. kr. Därefter skulle ytterligare statligt slöd inte påräknas. Aktiemajoriteten i Luxor såldes ijanuari 1984 till den finska koncernen Nokia för en köpe­skilling om ca 140 niilj. kr. Efler en riktad nyemission lill Nokia äger bolagel nu 70% av aktierna i Luxor.

Det delslatliga företaget Uddcomb Sweden AB fick år 1981 ett kapital­tillskott på 350 milj. kr. Slödel gavs för alt möjliggöra bolagets omstruktu­rering från tillverkning av komponenter för kärnkraflsinduslrin lill andra tyngre verkstadsprodukter saml konsulttjänster.

En ovanlig form för rekonstruktion valdes då bruksföretaget Lesjöfors AB drabbades av akuta svårigheler år 1982. Ell konsortium bestående av huvuddelen av de anslällda övertog företaget. De anställda tillsköt ell kapilal på 17 milj. kr. Staten gav ett kapilallillskotl på 25 milj. kr. och eftergav lån och infriade garantier för ytteriigare 32 milj. kr. I uppgörelsen ingick även ett 25-procenligl ackord.

Även om perioden sedan 1970-talets mitt präglats av att staten kraftigt ökat sill ägarengagemang i induslrin, så har förulom Luxor två större delslatliga förelag privatiserats. År 1981 såldes huvuddelen av statens aklier i Datasaab AB lill L M Ericsson. Del slalliga ägandet i Datasaab begränsar sig numera fill en andel av 9,5% ägd av televerkets bolag Teleinvest AB. Staten försålde år 1982 sitt 50-procenliga innehav i AB ASEA-ATOM lill den andre ägaren, ASEA.

1.2 Branschfrågor

De induslripoliliska ålgärder som rikiar sig mot hela branscher beslår främst av industriverkels (SIND) branschprogram. Dessa program rör f. n. textil- och konfektionsindustrin, den manuella glasinduslrin, den träbear­betande industrin samt vissa andra industrisektorer. I programmen in­rymmes delbransch- och företagsspecifika studier, informalionsinsalser saml olika finansiella företagsstöd. Därutöver finns en syslemalisk branschbevakning, innefattande större branschstudier och konlinuerliga företagskonlakler, både vid industridepartementet och vid industriverket.

Ett anlal förändringar har skett inom branschprogrammen. Våren 1981


 


Prop. 1983/84:135                                                  266

fattade riksdagen beslut om ett ireårigl program för den manuella glasin­dustrin (prop. 1981/82:89, NU 19, rskr 296). Beslutet innebar en fortsaU och förstärkt satsning på denna bransch, bl.a. genom ökat stöd för mark­nadsföring. Branschprogrammet för gjuteriinduslrin avvecklades i och med ulgången av budgetåret 1982/83. Fr.o.m. budgelåret 1983/84 innefat­tas även sågverksindustrin i programmet för den träbearbetande industrin.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade år 1982 ett regeringsuppdrag att göra en översyn av SIND:s branschprogram. Översynen ger en i huvudsak positiv bild av programmen. RRV ansåg dock att åtgärderna i alltför hög grad inriktades på problem specifika för mindre företag, snarare än på branschspecifika problem. I budgetpropositionen 1983 tog föredraganden fasta på den positiva bedömning RRV gjorl av branschprogrammen. Riks­dagen beslulade, mot bakgrund av ett förslag från SIND, alt avsätta 5 milj. kr. för vissa branschprograminsalser för "övriga industribranscher". Be­slutet innebär att branscher valda av SIND kan omfattas av programmet, men stödet är begränsat till enbart utredningsinsatser.

Regeringen förelade våren 1983 riksdagen en proposition (prop. 1982/ 83: 130) om ålgärder för lekoindustrin. Tidigare av riksdagen beslulade målsättningar för tekopoliliken lades fasl, innebärande atl 1978 års produk­tionsvolym skall vara riktmärke, samt att den svenska marknadsandelen på hemmamarknaden skall vara minst 30%. För textilindustrin var mark­nadsandelen år 1982 ca 25% och för konfeklionsindustrin ca 20%. Som huvudinriktning för tekopoliliken föreslogs gälla alt insatserna skulle kon­cenlreras på åtgärder som höjer konkurtenskraften genom stimulanser till effektivitetsökningar och marknadsföring. I konsekvens härmed skulle också det s. k. äldrestödet, en lönesubvention för den äldre arbetskraften, trappas ned. Riksdagsbeslutet (prop. 1982/83:130, NU 42, rskr 322) inne­bär vissa ändringar av regeringens förslag, främst genom alt nedtrappning-en i äldrestödel sker någol långsammare i början av den treårsperiod som tekoprogrammet omfallar.

Regeringen lillkallade i november 1982 en specialstålkommission med uppgift atl utarbeta förslag i syfte alt främja en ändamålsenlig struktur inom den roslfria specialstålinduslrin. Branschen har under senare år fält vidkännas betydande förluster. Under 1982 uppgick de sammanlagda för­lusterna i branschen till ca 400 milj. kr. Ett av bolagen i branschen, Nyby Uddeholm AB, befann sig i akut kris. Ijuni 1983 avlämnade specialstål­kommissionen sin slutrapport, vari konstaterades all del krävs kraftfulla strukturåtgärder för atl effektivisera den svenska rostfria induslrin och därmed säkra dess överlevnad. Efler ell halvt års diskussioner och för­handlingar mellan berörda företag iräffade dessa i början av år 1984 en uppgörelse om en sirukluriösning. Uppgörelsen innebär alt produktionen av rostfritt slål samordnas inom två förelagsgrupper, Avesta Jernverk inom Axel Johnson Gruppen saml Sandvik. För att möjliggöra den plane­rade sluklurlösningen har regeringen för avsikt all efterge slatliga låneford-


 


Prop. 1983/84:135                                                  267

ringar om sammanlagt 450 milj. kr. samt föreslå riksdagen ändringar i vissa lånevillkor.

1.3 Teknisk utveckling

Den totala FoU-verksamheten i Sverige kan för budgetåret 1983/84 uppskattas till ca 18 miljarder kr. Detta motsvarar ca 2,5% av BNP; en andel som ligger något över de flesta länder av samma storlek och i nivå med Förenta Staterna och Förbundsrepubliken Tyskland. Ca två tredjede­lar av FoU-verksamheten i Sverige utförs inom industrin. Denna självfi­nansierar till 85 % sin FoU.

Det statliga stödet för teknisk utveckling inom industrin administreras av främst tre organ; styrelsen för teknisk utveckling (STU), fonden för industriellt utveckling.sarbete (Industrifonden) saml de regionala utveck­lingsfonderna. STU stödjer mindre projekl fram lill och med prolotypsta-diet. Industrifonden ger stöd lill störte projekt där risken främsl är kom­mersiell. De regionala ulvecklingsfonderna stimulerar med sill s.k. ut­vecklingskapital industriellt utvecklingsarbete efter prototypsladiel inom de mindre och medelstora företagen. Förutom dessa störte, permanenta program, görs ett antal mer riktade insatser inom bl. a. rymd- och flyglek-nologi samt mikroelektronik.

Inom ramen för STU:s verksamhet prioriteras områdena eleklronik och dalateknik, bioteknik, materialteknik (främsl nya material), verkstadstek­nik, kemiteknik, träteknik, massa- och pappersteknik saml teknik för hälsa och sjukvård. STU:s stöd till utvecklingsarbete har en stark inriklning mot de mindre förelagen.

På initiativ av industridepartementet har avtal slutils mellan STU och landstingsförbundet om bildandet av en fond för teknikupphandling inom det landslingskommunala området. Fonden byggs upp under en treårsperi­od med lika finansieringsbidrag från staten och landslingen. Sammanlagt 10 milj. kr. per år filiförs fonden.

Vidare har avtal slutits om samarbete mellan STU och Svenska kom­munförbundet vad gäller primärkommunal leknikupphandling. Statliga medel av samma storleksordning som för den landslingskommunala tek­nikupphandlingen har avsatts för detta ändamål.

Industrifonden har fått kapitaltillskott på sammanlagl 450 milj. kr. under Ireårsperioden 1981/82-1983/84. Induslrifonden har därmed f.n. en stöd-kapacitet på ca 300 milj. kr. per år för slöd till slörre utvecklingsprojekt med högt risktagande.

Tre nationella utvecklingsbolag inom områdena energi, miljövård och transportsystem (TEMU-bolagen) inrättades år 1981. Bolagen har säte i Östersund. De nya bolagen har anvisats ett grundkapital om lotall 15 milj. kr. Bolagen skall bedriva verksamhet på teknikupphandlingsområdet.

Stiftelsen Fonden för svensk-norskt industriellt samarbele inrällades år


 


Prop. 1983/84:135                                                               268

1981. Fonden har lill ändamål att genom lån slödja samarbelsprojekt mellan svenska och norska företag som syftar till teknisk eller marknads­mässig ulveckling av företagen på det industriella området.

Arbelel med all koppla samman Sveriges dalanät med EG-staternas datanät för teknisk-vetenskaplig information, det s. k. Euronet, slutfördes under år 1982.

Inom EG har under det senaste årel tagits kraftfulla initiativ för alt öka insalserna och samarbetet på forskningsområdet och då även på industri­ellt inriktad forskning. Avsikten är alt öka samarbetet inom EG-gemenska­pen och stärka konkurrenskraften utåt, framför allt mot USA och Japan. Förslag har framlagts om dels ett samordnat ramprogram för forskningen; dels om program på ett flerlal områden såsom mikroelektronik och infor­mationsteknologi. Totalt föreslås en fördubbling av de gemensamma insat­serna under åren 1984-1987. Sverige har markerat sill intresse för vidgal samarbele med EG på forskningsområdet och överläggningar härom på­går.

Under våren 1983 överlämnades lill riksdagen prop. 1982/83:119 där regeringen bl.a. föreslår fortsatt arbete med flygplanssyslemet JAS 39 Gripen (JAS-projektet). Projektet utgör den största leknikupphandling som genomförls i Sverige. Utvecklingen av JAS innebär bl.a. utnyttjande av kompositmaterial i skrov, ny motorteknologi saml ny elektronik i styrsy­stem, radar och presentation.

Under hösten 1983 presenterade regeringen i prop. 1983/84:8 rikllinjer för ell femårigt nationellt mikroelektronikprogram med insatser inom ut­bildning, grundforskning, målinriktad forskning och industriellt utveck­lingsarbete. Programmet syftar till att stärka Sveriges förmåga att konstru­era och tillverka mikroelektronikkomponenler. I ett första sleg salsas 44 milj. kr. för innevarande budgetår.

Beslut om de nu gällande rikllinjerna för Tele-X-projektet togs under våren 1983. Avlal med Norge om samarbete på tdesalellilområdel leck­nades i april 1983. Som ett första steg i detta samarbete skall Tele-X-projektet genomföras. Genom ett svensk-finskt avtal i oklober 1983 har Tele-X-samarbelet vidgals lill alt förutom Sverige och Norge också omfat­ta Finland. Tele-X-projektet har därmed ulvecklals lill det största nordiska samarbetsprojektet hittills. Marknaden för tele- och datakommunikation via satellil med utnyttjande av Tele-X-konceplel bedöms som kraftigt växande.

1.4 Regionalpolitik

De nu gällande riktlinjerna för regionalpoliliken lades i huvudsak fast genom riksdagens beslut våren 1982 (prop. 1981/82:113, AU 23, rskr 388). Tidigare gällande slödområdesindelning med sex stödområden ersattes med en indelning i tre områden; A, B och C. Det högsta stödet kan erhållas


 


Prop. 1983/84:135                                                               269

i stödområde A. Den nuvarande indelningen innebär en starkare priorite­ring av de regioner som har de svåraste problemen på lång sikl. Regeringen har dessulom möjlighet all ulanför slödområdel ange vissa orter eller kommuner som under en begränsad period kan komma i fråga för lokali­seringsstöd lill större investeringsprojekt.

Riksdagen beslutade även om vissa förändringar av reglerna för det regionalpolitiska stödel. De innebär bl.a. att numera kan slöd lämnas lill fastbränsleframslällning i stödområdena A och B, privala industrilokaler för ulhyrning i mindre orter inom stödområdena A-C saml till privala regionala investmentbolag. Lokaliseringsbidrag kan nu även i undantags­fall lämnas för maskininvesteringar som inle leder lill ökad sysselsättning.

Riksdagsbeslutet innebar vidare en decentralisering av del regionalpoli­liska stödels administration. Länsstyrelserna själva får nu i ökad utsträck­ning prioritera de insatser som de bedömer angelägna för den regionala utvecklingen.

Vid omorganisalionen av SIND flyttades den centrala handläggningen av del regionalpoliliska slödel från AMS fill SIND. Samtidigt förändrades rollfördelningen mellan regerings- och myndighetsnivå. Beslutsrätten i fråga om finansiellt stöd till förelag har i ökad utsträckning lagls på indu­striverket. Regeringen skall endasl i speciella fall pröva enskilda stödären­den. Industriverket har även tillförts vissa andra uppgifter inom regional­politiken.

Förhållandena i Norrbottens län har moliveral exlraordinära insatser. Riksdagen har 1979, 1982 och 1983 beslutat om särskilda program med åtgärder för all främja sysselsättningen och stärka länels induslri och övriga näringsliv.

Riksdagsbeslutet våren 1982 omfattade slöd på lolall ca 350 milj. kr. varav 150 milj. kr. inom en särskild regionalpolitisk medelsram. Dessutom beslutade riksdagen då om en sänkning av socialavgifterna med 10 pro­cenlenheler i de fyra nordligaste kommunerna.

I mars 1983 beslutade riksdagen (prop. 1982/83: 120, AU 24, rskr 305) om en rad ålgärder i länet som skall genomföras under en treårsperiod. Åtgär­derna beräknas kosta totalt 4000 milj. kr. av vilka 200 milj. kr. avser särskilda regionalpoliliska insatser.

För alt stärka de nortbottniska företagens konkurrenskraft har riksda­gen nyligen beslutat (prop. 1983/84: 38, AU 9, rskr 102) om nedsällning av socialavgifter och allmän löneavgift i hela Norrbotlens län. Beslutet inne­bär all socialavgifterna under en längre tid sätts ned med 10 procentenhe­ter för induslri saml vissa delar av handels- och tjänstesektorerna. Ett särskilt bidrag lill koslnaden för socialavgiften lämnas härulöver vid ök­ning av sysselsättningen.

Verksamheter inom nämnda näringsgrenar som bedrivs i Svappavaara samhälle är helt befriade från socialavgifter och allmän löneavgift under åren 1984-1993.


 


Prop. 1983/84:135                                                               270

Kostnaden i form av minskade avgiftsinkomster för nedsättningen av socialavgifter i Norrboltens län kan beräknas till ca 330 milj. kr. per år. Till detta kommer kostnaderna för bidrag vid sysselsättningsökning.

Regeringens glesbygdsdelegation som tillsattes 1977 arbelar med att på olika säll stimulera en offensiv och ulvecklingsinriklad politik med syfte atl ta lill vara produktiva resurser och skapa en livskraftig glesbygd.

I detta syfte verkar delegationen för att initiera, stödja och sprida kun­skap kring projekt på en mängd områden, t. ex. produktionssystem, lokala utvecklingsprojekt, ulbiidning och forskning. Under budgetåret 1983/84 satsar delegationen särskilt på atl utveckla skogen som resurs, motverka del passiva markägandel, stimulera kombinerad verksamhet och utveckla hemslöjd och hantverk som näring i glesbygden.

Genom skilda beslut har riksdagen anvisat medel för regionala invest­menl- och utvecklingsbolag. Inom del regionalpoliliska stödområdet finns bl.a. Regioninvesl i Nort AB i Norrbottens län, AC-Invest AB i Väster­bottens län och Z-Invesl AB i Jämllands län. Regioninvesl i Nort AB är ett dotterbolag fill Stalsförelag AB. Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1983/84:25, NU 19, rskr 137) om kapitaliillskoii fill bolaget på 230 milj. kr.

Riksdagen bemyndigade våren 1981 regeringen atl disponera högst 20 milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län (AU 1980/81:23, rskr 223). Efter framslällning av länsstyrelsen i Värmlands län och ansökan av bolagel beviljades ett nybildat privat investmentbolag, Wermia AB, ett lån på 12 milj. kr. av dessa medel.

Riksdagen beslutade våren 1982 (prop. 1981/82:113, AU 23, rskr 388) au 25 milj. kr. skulle avräknas från den femåriga beslutsramen för regionalpo­liliskl lokaliseringsbidrag och användas för långivning på speciella villkor till privata regionala investmentbolag. Under år 1982 och 1983 har med slöd av denna långivning sådana bolag bildals i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Regeringen har i 1984 års budget­proposition lagl förslag om alt ytterligare 16 milj. kr. skall anvisas för lån lill regionala inveslmenlbolag.

Utanför stödområdet har staten svarat för eller bidragit till finansiering­en av investmenl- och utvecklingsbolag i bl.a. Blekinge län, Malmö-, Landskrona- och Göteborgsregionerna.

Det regionalpolitiska planeringssystemet förändrades väsentligt i och med riksdagens beslut år 1982. Beslutet innebar en stark decentralisering och avformalisering. Del enda återstående planeringsdokumentet - den årliga länsrapporten - har som huvudsyfte att vara ell informations- och samordningsinstrumenl på regional nivå mellan olika länsorgan och mellan länsslyrelse, landsting och kommuner.

Under höslen 1983 färdigställdes den första uppsättningen länsrap­porter. De innehåller en analys av ulvecklingen i länet, mål och riktlinjer för användningen av de regionalpolitiska resurserna saml en redogörelse för genomförda och framlida planerings- och utvecklingsinsatser.


 


Prop. 1983/84:135                                                  271

Som resultat av ett regeringsuppdrag redovisade länsstyrelserna också regionala industriprogram lill regeringen under-hösten 1983.

I mars 1983 fick länsstyrelserna vidare regeringens uppdrag att medver­ka i utbildningsplaneringen i länen. En redogörelse för arbelel skall lämnas i 1984 års länsrapport.

Regeringen tillsatte år 1982 en pariamenlariskl sammansatt kommitté, regionalpolitiska utredningen (I 1982:05) med uppgift att behandla ett stort antal frågor som gäller regionalpolitiken.

När del gäller regionalpolitiskt stöd lill förelagen skall kommittén bl. a. behandla frågor rörande avvägningen mellan selektiva och generella me­del, transportstödet, investeringsfondernas regionalpoliliska roll, samord­ningen mellan industri- och regionalpolitiska slöd samt vissa organisatoris­ka frågor.

Utredningen skall redovisa sina överväganden och förslag i augusti 1984.

1.5 Små och medelstora företag

Slödel till de små och medelstora företagen handhas till övervägande delen av industriverket och de regionala utvecklingsfonderna. Småföre­tagsstödet består dels av förmånlig finansiering (rörelselån, utvecklingska­pilal, industrilånegarantier m. m.), dels av företagsservice (rådgivning, konsultinsalser). Av slor betydelse för småförelagen är även skattesyste­met och rikskapitalförsörjningen. På dessa områden skedde flera vikliga förändringar som resullal av riksdagens beslut med anledning av prop. 1981/82:118.

Småförelagensy7nani/é'n>z.giwö/7/g/2erÉ'/-förbättrades genom atl de regio­nala utvecklingsfonderna gavs störte frihel alt själva anpassa finansi­eringen efter företagens behov. De tidigare produktutvecklingslänen ersat­tes fr. o. m. den 1 juli 1982 med utvecklingskapilal. Detla.är en mer flexibel stödform. Fonderna kan nu själva utforma finansieringen som lån, villkor­liga lån. garantier eller bidrag med royaity. Räntesatser, avtal m. m. anpas­sas lill de enskilda projekten.

Under år 1982 sänktes småförelagens skatter. Tidigare beskattades utde­lade vinstmedel både i företaget och som inkomst på kapital för ägaren. Denna dubbelbeskattning innebar bl. a. all småföretagare ofta valde atl la ut överskoll från verksamhelen i form av lön och andra förmåner framför att redovisa och dela ut vinstmedel. Genom skattesänkningen fr. o. m. den 1 juli 1982 får företagen dra av 70% av utdelningen (dock högsl 700000 kronor eller 15% av akliekapitalel).

Den sedan tidigare gällande regeln om alt ägare lill småföretag endast betalar förmögenhetsskatt på 30% av förmögenhelsvärdel utsträcktes lill att gälla även företag som är föremål för viss akliehandel.

Dessutom klarlades alt handel med småföretagsaklier inte strider mol börsmonopolet och alt fondkommissionärerna får köpa och lagerhålla små-företagsakfier.


 


Prop. 1983/84:135                                                               272

Skattesänkningen och lagkompletleringen gav förutsättningarna för den s. k. OTC-marknaden, som expanderat kraftigt dé'"senasle åren.

För alt ytterligare slärka småförelagens egenkapilalmarknad beslulades att garantier för totalt 25 milj. kr. skulle kunna lämnas för att stödja privata småföretagsinriktade utvecklings- och inveslmenlbolag, s. k. Tillväxtin-vest. Aktiefonderna gavs också rätt all placera 10% av sitt kapilal i bl.a. småföretagsaktier.

Utvecklingsfondernas rådgivnings- och informationsverksamhet skall enligt prop. 1981/82:118 i ökad omfattning styras till förelag som är lön­samma eller som med olika insalser kan komma alt bli lönsamma, dvs. till s.k. utvecklingsbara företag. Under 1983 har slatens induslriverk i egen­skap av huvudman för de regionala fonderna ytterligare betonat vikten av all fondernas resurser slyrs till utvecklingsbara förelag.

1.6 Övriga industripolitiska frågor

Förulom de genomgångna områdena ryms inom induslripoliliken även frågor om exportkrediter, naturresurser och råvaror, ulländska förvärv av svenska företag, internationella frågor m. m.

Systemet med statsunderstödda exportkrediter, del s. k. SEK-systemel, har expanderat i snabb takt de senasle åren. Dessa krediler ges för export av kapilalvaror, såsom kompletta anläggningar, produktionsutrustning, anläggningar för elförsörjning, telekommunikationer, fordon och fartyg. År 1981 svarade denna varugrupp för 23% av exporten (inkl. tjänster). Andelen ökar sedan flera år. Av kapilalvaruexporlen finansieras 20% med statsstödda krediler. Farlyg m. m. från varvsindustrin är den dominerande varugruppen. Slaten täcker skillnaden mellan ul- och upplåningsräntor samt kursförluster. Utläningsränta och övriga kreditvillkor skall slå i över­ensslämmelse med den s. k. consensusöverenskommelsen inom OECD. För alt hålla nere kostnaderna för SEK-systemel beslöt regeringen ijanua­ri 1982 alt höja räntorna med 0,5 procentenhet. Vid årsskiftet 1983-1984 höjdes räntorna för krediler i svenska kronor. De svenska exportkrediirän­lorna ligger således någol över de villkor konkurrenterna erbjuder. Voly­men av statsstödda exportkrediler från Sverige väntas öka endast måttligt de närmasle åren. På grund av en internationellt överenskommen mark­nadsanpassning av utlåningsränlorna minskar statens kostnader för nya krediter. Exportkrediigivningen stöds även genom de garantier mol poli­tisk risk som lämnas av exportkredilnämnden (EKN) och de u-krediler till särskill förmånliga räntor som lämnas inom ramen för u-landsbislåndel.

År 1978 infördes ett statligt stöd för matchning av ulländska statssub-ventionerade krediter på den svenska marknaden. Slödet innebär alt slalen betalar en viss del av den svenska säljarens ränta för leveranlörskredit i fall där ett utländskt förelag erbjuder kredilvillkor med slallig subvention. Under åren 1980 och 1981 stöddes en rad leveranser av svensk kapitalvaru-


 


Prop. 1983/84:135                                                               273

utrustning lill svenska köpare. Efterfrågan på stödel har minskat i och med aU de svenska marknadsräntorna har sjunkil. F.n. fallas inga nya beslut om slöd.

Den 1 januari 1983 ersattes lidigare lagstiftning om utländska förvärv av aktier i svenska bolag. I stort sett överensstämmer den nya lagstiftningen med tidigare gällande rätt. Numera gäller dock tillståndsprövningen samtli­ga företag, inle som tidigare bara de med förbehåll för ulländska ägare.

Regeringen beslöt i december 1983 atl framlägga förslag rörande koope­rationens kapiialförsöijning m.m. (prop. 1983/84:84). Genom särskilda förlagsinsatser blir det möjligt för andra än medlemmar att satsa riskbäran­de kapilal i ekonomiska föreningar. Såväl 4:e AP-fonden som löntagarfon­derna samt de nya kapitalsparfonderna skall kunna placera medel i föriags-insalser. Vidare görs vissa ändringar i skaUereglerna som bl. a. innebär au dubbelbeskattningen av utdelad vinst i vissa ekonomiska föreningar lind­ras. Ett kooperativt råd med företrädare för kooperationen och samhället kommer att tillsältas. Forskningsrådsnämnden skall lämna förslag lill rikt­linjer för den kooperativa forskningen.

Statens industriverk (SIND) har omorganiserats. Den nya organisatio­nen bygger i huvudsak pä det förslag som induslriverksulredningen lämna­de i sitt betänkande (Ds I 1982: 14) Organisafion för induslriell förnyelse. Bakgrunden till ulredningen var bl. a. aU huvuddelen av SIND:s verksam­hel inom mineral-, energi- och utbildningsområdena överförts fill andra organisationer. Vidare syftade utredningsarbetet till en ökad integration mellan induslri- och regionalpolifiken, samt till en ökad flexibilitet och ökad inriklning på den industriella förnyelsen hos SIND.

SIND har övergått till programorganisation fr.o.m. den 1 juli 1983. Verksamhelen är indelad i fyra huvudprogram; Utredningsverksamhet, Induslriell omvandlig och tillväxt. Regional utveckling och finansiellt stöd saml Småföretagsutveckling. Omorganisationen innebar all handläggning­en av det regionalpolitiska stödet överfördes från arbetsmarknadsstyrelsen lill induslriverkel.

Skogsindustrins virkesförsörjning utvecklades otillfredsställande i sam­band med atl skogsindustrin gick in i en bättre konjunktur 1979. På grund härav tillsattes virkesförsörjningsutredningen, som lade fram sitt slutbe­tänkande höslen 1981 (SOU 1981:81). Ell par av de av ulredningen före­slagna åtgärderna för aU stimulera virkesutbudet genomfördes under bud­gelårel 1981/82. Trots detta forlsalle skogsinduslrins virkesförsörjning aU vara otillfredsställande.

I del ekonomisk-politiska program som regeringen presenterade under höslen 1982 (prop. 1982/83:50) betonades behovet atl la fill vara utveck­lingsmöjligheterna inom råvarubranscherna. I enlighet härmed har riksda­gen på förslag av regeringen under våren 1983 fatlat beslut om åtgärder i syfte aU förbäUra skogsindustrins virkesförsörjning (prop. 1982/83: 145, JoU 34, rskr 360). Riksdagsbeslutet innebär atl det i skogsvårdslagen 18    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                               274

införs en allmän skyldighel för markägare atl avverka en del av den skog som är sluiavverkningsmogen, samt att gallra yngre skog. Åtgärden syftar till att förmå de passiva skogsägarna all avverka. Vidare föreskrivs, att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheler. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena på sin skogsfastighel och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidlas. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen irädde i kraft den 1 juli 1983.

Inom området mineralförsörjning har flera ålgärder vidtagits. Riksdagen beslöt våren 1982 om en förändrad verksorganisation (prop. 1981/82:99, NU 40 och 60, rskr 430). Uppdragsverksamhelen inom Sveriges Geolo­giska Undersökning (SGU) överfördes lill bolagsform. Bolagel, benämnl Sveriges Geologiska AB (SGAB) skall på uppdrag ulföra prospeklering och andra geologiska undersökningar. I beslutet slog riksdagen även fasl vikten av en breddning och satsning på nya projekl inom mineralområdel under 1980- och 1990-lalen.

Riksdagen beslulade hösten 1982 om en utökad prospeklering i syfte att öka livslängden hos befintliga gruvor och mineralförelag saml alt stimulera tillkomsten av nya sådana (prop. 1982/83:50 bil. 6, NU 18, rskr 111). För detta ändamål anslogs 300 milj. kr. under en femårsperiod. Regeringen beslutade under sommaren 1983 om fördelningen av en del av dessa medel. Huvuddelen av projekten utförs i norra Sverige av LKAB och Boliden Mineral AB.

Havsresurserna har under flera år varit föremål för en omfallande utred­ningsverksamhet, främst inom ramen för Delegationen för samordning av havsresursverksamhelen. I havsresursverksamhei innefattas bl.a. fiske, utvinning av olja och andra mineraliska ämnen. I prop. 1983/84: 10 föreslog regeringen i december 1983 bl. a. ett program för havsinduslriell kompe­tensutveckling, innefattande åtgärder av slyrelsen för teknisk utveckling (STU) inom områdena leknik för utforskning och tillståndskonlroll av havet, arktisk leknik samt undervattensteknik. Induslriverkel föreslås få 20 milj. kr. för alt stödja havsinduslriell kompetensutveckling.

Induslripoliliska frågor las allt oftare upp lill behandling inom internatio­nella organ. Inom ramen för (9£CD bedrivs arbete på flera områden som är av vikl ur industripolitisk synvinkel, bl.a. rörande allmän industripolitik, industristöd, internationella invesleringar, vissa branschfrågor och forsk­ningspolitik.

Vid minislerrådsmölel i maj 1982 bekräftades tidigare antagna rikllinjer för selekliva induslripolitiska ålgärder och ell särskilt uttalande gjordes om inriktningen av en "posiliv anpassningspolilik". De deltagande länderna underströk viklen av en fortsatt frihandel och av atl inhemska åtgärder inle ulformas så att de snedvrider den internationella konkurrensen och därige­nom övervältrar anpassningsbördor och arbetslöshetsproblem lill andra länder.


 


Prop. 1983/84:135                                                  275

Ett möte på ministernivå i OECD-kretsen ägde rum i Slockholm i april 1982 med syfle att utbyta erfarenheter om gemensamma problem inom det regionalpolitiska området.

Kontakterna mellan Sverige och EG inom del industripolitiska området har vidareutvecklats under senare år. Sveriges engagemang i det tekniskt-vetenskapliga s. k. Cost-samarbetel är omfattande. Regelbundna konlakler hålls särskill på slål- samt pappers- och massaområdena. Vid två tillfällen under 1981 och 1982 hölls samtal med EG-kommissionen om slatliga stödåtgärder.

Inom EFTA har genomgångar ägt rum av statliga stödåtgärders fören­lighet med konventionen. Resultatet blev alt inga stödåtgärder i medlems­länderna i konkreta fall anses ha motverkat syftet med konvenlionen.

Sverige har under senare år spelat en akliv roll i del pågående arbetet inom FN rörande utarbetandet av en uppförandekod för transnationella förelag.

År 1981 undertecknades ett svenskt-norskt avtal om ekonomiskl samar­bete, särskilt på induslri- och energiområdena. 1 anslulning lill avtalet överenskoms all upprätta fonden för svensk-norskl industriellt samarbele. Fonden skall genom fördelaktiga lån slödja samarbelsprojekt mellan svenska och norska företag. Vidare överenskoms om särskilda protokoll rörande långsiktiga leveranser.av råolja och oljeprodukter från Norge liksom om optionsrätt för Norge vad gäller långsiktiga dleveranser från Sverige.

2   Industristödets nettokostnader

Det mest omdiskuterade inslaget i industripolitiken har varit industristö­det och särskilt då slödet till krisdrabbade företag och branscher. Nedan följer en redovisning av industristödels nettokostnader. Denna komplet­terar den föregående översikten genom all visa hur industripolitikens resurser fördelals på olika ändamål.

Kostnaderna för industristödet är beräknade med den s. k. netlokost-nadsmetoden, som utvecklats vid industridepartemenlel. Denna metod bygger på tre huvudprinciper: (1) Kostnaden räknas netto, dvs. atl hänsyn tas också till statens intäkter i form av räntor, garantiavgifter m. m. Dessa är betydande inom vissa stödprogram. (2) Bidrag, lån, garantier, ägartill­skott och skatteavdrag görs jämförbara genom all en bidragsekvivalent räknas fram. För bidrag är denna lika med del utbetalda beloppel, för lån och lillskoll av eget kapital beräknas en kapitalkostnad. Nettokostnaden för garantier är lika med infriade garantier minskade med garantiavgifter. (3) Endasl faktiskt gjorda ul- och inbetalningar beaktas (kontantprincipen). Beslutade eller budgeterade medel som inle betalats ut ingår således inle.

Industristödet har ökal kraftigl, från ca 1 miljard kr. 1975/76 lill över 17


 


Prop. 1983/84:135


276


miljarder kr. 1982/83. Särskilt i periodens början är ökningen slor (tabeU I). Den höga koslnaden för 1982/83 är alt hänföra till de extraordinära insatser som gjordes för varven och Statsföretag. Som också framgår av tabellen förklaras expansionen av industristödet till större delen av ökning­en av del icke-permanenta slödet (krisstödet). Nettokostnaden för detta slöd uppgick 1982/83 lill 11 790 milj. kr., vilket är ungefär lika med netto­kostnaden för hela industristödet 1981/82. Åven exportstödet har ökal kraftigt de senaste åren, främsl lill föjd av ulbyggnaden av SEK-syslemet.

Tabell 1 Industripolitiskt stöd 1975/76—1982/83 fördelat på kategorier. Nettokostnad, milj. kr. löpande priser

 

 

75/76

76/77

77/78

78/79

79/80

80/81

81/82

82/83

Summa

Icke-permanent slöd

148

2 346

4041

4251

6272

4684

7642

11794

41178

Branschstöd

13

24

228

305

376

370

314

327

1957

Forskning o utveckling

342

263

289

335

401

686

543

585

3 444

Energistöd'

 

 

 

 

 

 

1022

429

1450

Exportfiämjande stöd

-H20

31

68

172

260

371

1085

2 362

4328

Regionalpolitiskt stöd

388

531

506

576

746

1015

667

1 178

5 606

Små och medelstora

53

68

146

126

115

128

137

211

986

företag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övrigt stöd

95

150

168

161

281

501

507

452

2314

Totalt

1019

3414

5 445

5926

8451

7755

11917

17 339

61264

' Uppgifter för energistöd åren 1975/76-1980/81 har ej insamlats

Figur 1 Industripolitiskt stöd 1975/76-1983/84 (exkl. energistöd). Index 1975/76 = 100


FASTA PRISER

2.000

1.500

1.000

500

LÖPANDE PRISER INDEX

2.000

1975/76 =  100

 

1.500

 

 

1.000

 

•••■■"""      

500-

y--'........................... "

\

1975/76 76/77  77/78  78/79  79/80  80/81  81/82  82/83  83/84

PROGNOS


 


Prop. 1983/84:135                                                               277

Figur I visar på ett mer rättvisande sätt hur industristödets nettokost­nader har ulvecklals. Räknat i fasla priser är industristödet åtta gånger slörre 1982/83 än 1975/76. Ökningen har avbrutits endast under två år; 1978/79 och 1980/81.

I figuren har även en prognos för del innevarande budgetåret gjorts. En kraftig minskning är all förvänta. Den faller på det icke-permanenta slödet. Genom de stora kapitaltillskotten till de statliga förelagen 1982/83 är deras finansiella situation nu relativt god. De har också gynnats av konjunktur­uppgången och av devalveringen. Genomförda strukturförändringar och kapadielsnedskärningar börjar ge resultat. Nettokostnaderna för del icke­permanenta stödet kan därmed uppskattas till mindre än tredjedelen av stödet föregående budgetår, eller till ca 3,5 miljarder kr. Detta belopp består så goll som helt av utbetalningar enligt tidigare beslut eller koslna­der för lidigare givna lån och lillskolt av aktiekapital.

Bland övriga kategorier slöd är inga dramatiska förändringar atl vänta. FoU-slödel minskar till följd av atl FoU-avdragel avskaffas, medan kosl­naderna för Industrifonden ökar någol. Neltoeffeklen blir en minskning. Det regionalpolitiska stödet ökar på grund av kapitaltillskottet fill Region­invesl och ökade kostnader för nedsäitningen av socialavgifterna i Norr­botten. Koslnaderna för SEK förväntas ligga på ungefär oförändrad nivå.

Tolall kan nettokostnaderna för industristödet 1983/84 beräknas till ca 9,5 miljarder kr. Av delta är endast en dryg tredjedel stöd lill krisdrabbade företag. Detta är en drastisk förändring av industristödets sammansäll­ning.

Industristödet har vuxit i absoluta tal, men även i relation lill andra relevanta storheter, om än mindre dramatiskt. Andelen av BNP uppgick 1982/83 till 2,8%efteralt ha varierat mellan 1,5% och 2%. Relaterade lill statsbudgeten har nettokostnaderna legat kring 4%; återigen med ett ex­tremt högl tal för 1982/83 (6,3%).

De industripolitiska stöden kan grovt indelas i två kategorier; (1) stöd för neddragning eller omställning; (2) stöd för tillväxt och förnyelse. Till den första kategorin hör stöd riktade mol krympande branscher, dvs. i första hand det icke-permanenta stödet (krisslödel) och branschslödet. Som stöd för expansion och förnyelse kan räknas FoU-stöd, exportfrämjande slöd, regionalpoHliska slöd samt slöd till mindre och medelslora förelag. I Figur 2 har industristödet delats upp enligl denna kategorisering. Energislödel har utelämnats ur analysen, eftersom uppgifter för hela perioden inte föreligger. Likaså har gruppen "övrigt stöd" utelämnats. Detta blir en grov jämförelse i den bemärkelsen att t.ex. vissa icke-permanenta stöd (Datasaab, Luxor) skulle kunna räknas som offensiva, och delar av del regionalpoliliska stödet har karaktären av räddningsoperationer (Region­invesl). Detta påverkar dock inte bilden i slort.


 


Prop. 1983/84:135


278


Figur 2. Industristöd 1975/76—1982/83 fördelat på stöd för omställning/neddragning resp. tillväxt/förnyelse


OMSTÄLLNING / NEDDRAGNING


TILLVÄXT / FÖRNYELSE


 


 

 

 

 

 

17%

= 1

83%

 

 

73%

27%

 

 

81%

 

19%

 

 

 

 

79%

 

21%

 

81%

19%

 

 

 

70%

30%

 

 

 

77%

23%

 

74%

26%

 


75/76

76/77

77/78

78/79

79/80

80/81

81/82

82/83


 


11     10     98765432 miljarder kr


46% ::   54%


:    83/84
__ ;   prognos

-T----

2      3      4

miljarder kr


Omställning/neddragning = icke permanent stöd ■+■ branschstöd
Tillv
äxt/förnyelse            = FoU-stöd -i- regionalpolitiskt stöd -(-

exportstöd -I- småföretagsstöd

Figur 2 illustrerar industristödets fördelning på omställning/neddragning resp. tillväxt/förnyelse. Återigen kan industristödets defensiva inriklning konstaleras. Denna var särskilt markerad under åren 1977/78-1979/80. Figuren visar också att krisstödels storlek varit helt avgörande för de totala koslnaderna för industripolitiken. Del är varialioner i krisstödet som svarat för de fluktuationer som lidigare nämnts. Stödel för tillväxt/förnyel­se har också vuxit i absoluta tal, men i en ganska jämn takt. De två senaste budgetåren, 1981/82 och 1982/83, har dock det offensiva slödel expanderat betydligt mer än tidigare lill följd av all kostnaderna för de statsstödda exportkrediterna (SEK-systemel) vuxit så snabbi. Alt märka är atl stödet till småföretag och FoU - som framgåtl tidigare - har stagnerat eller ökat obetydligt.


 


Prop. 1983/84:135                                                  279

I figuren har en prognos för utfallet under innevarande budgelår lagls in. Industristödets sammansätining förändras som synes dramatiskt. För förs­ta gången sedan 1975/76 är del offensivt inriktade slödel slörre än det defensiva.

I del följande ges en närmare redogörelse för utvecklingen inom de induslripoliliska delområdena.

Det icke-permanenta stödet utgör två tredjedelar av de lolala slödkost-naderna (Figur 3). Totalt har krisslödel kostat 41,2 miljarder kr. under hela perioden. Stödinsatserna för krisdrabbade företag och branscher tog sin egentliga början kring 1976-77. Sedan dess har flera stora föreiagei för­statligats: Götaverken (1976), Algol Johansson AB (1977, lekoförelag; ingär nu i Eiser), Datasaab (1977), de slora handelsslålverken (1978), Kockums (1979), Luxor (1979) och Ncb (1979). Slalen är också sedan 1979 delägare (40%) i Södra Skogsägarna AB. Dessa och andra, sedan lidigare slalliga förelag, har fått 97% av krisslödel.

Varvsindustrin är den i särklass slörsla mottagaren. Totalt 19,6 miljarder kr. - en tredjedel av det samlade stödel - har gåll till denna bransch. Slörre delen av varvsslödel har utgått i form av kapitaltillskott lill Svenska Varv och som beställarstöd (ett produktionsbidrag).

Stödet till stålindustrin har kostat 5,7 miljarder kr., huvudsakligen an­vänt för rekonstruktion av SSAB. Skogsindustrin har mottagit 4 miljarder kr. Merparten har gått lill ASSI, Ncb och Södra Skogsägarna AB. Slödet lill LKAB har kostat ca 5 miljarder kr.

Del regionalpolitiska stödet är den näst slörsla stödgruppen (totalkost­nad 5,6 miljarder kr., andel av hela stödel 9%). De största kostnadspos­terna är lokaliseringsslöd (3,6 miljarder kr.), transportstöd (1,0 miljarder kr.), sysselsätlningsslöd (280 milj. kr.) samt Regioninvesl i Nort AB (230 milj. kr.).

Exportstödet var litet i periodens början, men det har expanderat kraftigt de senasle åren. Totalkostnaden är 4,3 miljarder kr., motsvarande 7% av hela stödel. Detta beror främst på SEK-systemets expansion, men även på alt belalningsproblem i vissa länder förorsakat infriandet av exportkredit-garantier. SEK-krediterna har totalt kostal 2,6 miljarder kr. och exportkre-ditgaranlierna 1,1 miljarderkr.

Slödel till forskning och utveckling har koslat 3,4 miljarder kr. (6%). Det har minskal något sedan 1980/81. De största kostnadsposterna är STU:s slöd till leknisk FoU (1,6 miljarder kr.) och del särskilda forskningsavdra-gel (1,2 miljarder kr.). Detta avdrag avskaffas fr.o.m. 1984. En annan belydande kostnadspost är stödel till Slirlingprojeklet (220 milj. kr.).

Branschstödet består av stöd till SIND:s programbranscher. Under hela perioden har fyra branscher berörts; lekoindustrin, den träbearbetande industrin (inkl. sågverksindustrin), den manuella glasindustrin samt gjute­riinduslrin. Branschslödet har koslat 2,0 miljarder kr. (3%). Ca 90% av slödet har gått till lekoindustrin, främst i form av det arbetsmarknadspoli-


 


Prop. 1983/84:135


280


tiska s. k. äldrestödet (1,6 miljarder kr.). Äldrestödel ingår inte i industri­verkets branschprogram.

Småföretagsstödet utgör endast 2% av industristödet. Totalt har det kostat 1,0 miljarder kr. Så gott som allt småföretagsstöd utgår i form av lån eller garantier. Räknat brutto är småföretagsstödet större. År 1982 lånade utvecklingsfonderna ul 340 milj. kr. Den största kostnadsposten är indu­strigaranlilån (460 milj. kr.).

Övrigt stöd består av två stödformer; nedsällning av energiskallen och hemmamalchningsstöd. Nedsättningen av energiskatten berör drygl hund­ratalet företag med energiintensiv produktion. Totalt har den kostat 2,3 miljarder kr.

Uppgifter om energistödet har endasl insamlats för åren 1981/82 och 1982/83. Det sistnämnda året var nettokostnaden 430 milj. kr., motsvaran­de 2% av stödet det årel. Den slörsla kostnadsposten är bidragel lill prospektering efter olja (330 milj. kr.). Dessa koslnader avser enbari energislödel till induslrin. Merparten av hela del energipoliiiska slödel har gått till andra mottagare, speciellt kommuner.

Figur 3. Industristödet 1975/76-1982/83 fördelat på ändamål. Totala kostnader och andelar av allt stöd.


BRANCHSTOD 1.960 Mkr 3%

FOU-STÖD 3.440 Mkr 6%


ÖVRIGT STOD 2.310 Mkr 4%

SMÅFÖRETAGSSTÖD 990 Mkr 2%


 


EXPORTSTÖD 4.330 Mkr 7%


REGIONALPOLITISKT STÖD 5.610 Mkr 9%


Sammanfattningsvis kan konstateras om induslrislödel;

■ Det har ökal kraftigt sedan 1975/76. Budgetåren 1980/81 och 1981/82 har koslnaderna ökal starkt. Under del innevarande och följande budget­åren kommer krisstödet atl minska väsentligt.


 


Prop. 1983/84:135                                                 281

-     Industristödet har varit starkt defensivt lill sin inriklning. Della förhål­lande ändras 1983/84. Dä blir för första gängen sedan 1975/76 det offen­sivt inriktade stödet större än del defensiva.

-     Statliga företag och förelag som genom stödåtgärder övergått i statlig ägo har mottagit nästan alll krisslöd.

-     Det offensiva stödet har också vuxit. Della gäller dock bara exportstö­det. Stödet till FoU och småföretag har i stort sett legal på oförändrad

3   Industripolitiken i utlandet 3.1 Inledning

Detta kapitel innehåller en beskrivning av industripolitiken i några ut­valda länder. De länder som behandlas är i första hand Norge, Danmark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Japan, Nederländerna samt Belgien. Vissa utblickar kommer alt göras mot andra länder.

Vissa omständigheter som försämrar möjligheterna atl jämföra och be­skriva induslripolifiken i andra länder bör inledningsvis nämnas. En sådan är de mycket varierande betydelser som begreppet "industripolitik" har i olika länder. En del länder innefattar däri även generella ekonomisk­politiska ålgärder eller vill använda alternafiva beteckningar. I Förenta slalerna är industripolitik officiellt inle ett etablerat polilikområde, trols att ett slort antal stimulansåtgärder existerar.

En andra svårighet ligger i utbytbarheten och sambandel mellan olika politiska åtgärder. För att skydda en hotad bransch kan ett land ge direkta subventioner medan ett annal höjer tullar eller inför importkvoter. På senare år har handelshinder i form av motköpsarrangemang, produklspeci-fikationer, krav på inhemskt komponentinnehåll och olika s. k. "gråzons-åtgärder" vuxit i omfattning. Finansiellt stöd kan vidare ges både som renl bidrag eller som ett skatteavdrag. Olika former av regleringar gällande miljöskydd, arbetsmiljö, konsumentskydd och uppgiflslämnande samt of­fentlig upphandling har också stor belydelse för induslrin.

Vidare har bistånd lill utvecklingsländer och militära utvecklingsprojekt induslripolitiska konsekvenser. Därmed bör man helst ha en helhetsbild av handelspolitik, skattepolitik, militära projekt, arbetsmarknadspolitik, olika former av regleringar m. m. för alt rätt kunna bedöma induslripolifiken.

För del tredje beror industripolitikens faktiska ulformning och effekier av hisioriska och institutionella förhållanden. I en del europeiska länder finns fortfarande stödformer från återuppbyggnaden efter andra väridskri-get kvar, t. ex. den tyska ERP (European Recovery Program). Bankväsen­del och nationaliserade industrier spelar i t.ex. Österrike en betydligt mer akliv roll än i de flesla andra länder. I Japan finns kulturella särdrag, vilka möjliggör inslag i industripolitiken som knappast går alt kopiera i Västeu­ropa.


 


Prop. 1983/84:135                                                               282

Sist, men inle minsl, bör nämnas den brist på öppenhet som präglar många länders redovisning av sin industripolitik och särskilt då industristö­det. Problemet brukar i internationella sammanhang beskrivas med hjälp av begreppet transparens, dvs. möjligheterna att kvantifiera subventions­elementet i olika stödåtgärder. Frågan har bl.a. behandlats av OECD i rapporten Transparency for Positive Adjustment (1983). Som närmare kommer att framgå i avsnitt 3.3 saknas goda komparativa dala om indu­strislöd. Handelssnedvridande statliga subventioner till industrin är i prin­cip oförenliga med GATT (General Agreement on Trade and Tariffs), EG och EFTA. Bl.a. därför föredrar flertalet länder au ej öppet redovisa slödkoslnader och stödformer.

3.2 Länderöversikt

De problem som präglat den industriella utvecklingen i Sverige sedan den första oljekrisen 1973 har i slorl sett funnits också i övriga industrilän­der. Industriproduktionen har stagnerat, investeringarna har gåtl ned och arbetslösheten har ökat. I ett anlal branscher, främsl varvsindustrin, stål­industrin och tekoindustrin, har problemen visat sig vara av strukturell snarare än konjunklurdl karakiär. Denna gemensamma problembild har i flera avseenden utlöst likartade induslripolitiska reaktioner; stöd till kris­branscher, ökad satsning på teknisk utveckling och olika protektionistiska åtgärder. I de flesta länder deklarerar regeringarna avsiklen att övergå från defensiv till offensiv industripolitik.

Ett resultat av nedgången är en allmän omvärdering av induslrins roll i samhällsekonomin. I 1970-talets början var del en utbredd uppfattning all industrin hade spelat ut sin roll och att del "post-industriella samhället", baseral på informalion i slällel för varuproduktion, slod för dörren. I konsekvens härmed förespråkades en salsning på tjänstesektorn, och sär­skill då den offentliga sekiorn. Dessulom präglades de politiska målen för induslrin av välfärdspoliliska ambitioner omfattande företagsdemokrati, ökat miljöskydd, bättre arbetsmiljö och konsumentskydd. Västvärldens ekonomiska kris har emellertid ökat insikten om industrins betydelse och ändral målsättningarna. OECD konstaterade i sin årliga översiki av indu­stripolitiken (1982) att en slrävan efler "reinduslrialisering" numera kän­netecknar de flesla länders ekonomiska politik. Den industriella basen anses vara för liten och olika ålgärder för atl öka konkurtenskraften vidtas.

Även om likheter finns vad gäller problem och politikens inriklning i slort, så företer länderna ett flerlal skillnader. Till en del betingas dessa av olika uppfattningar om statens roll i ekonomin. En huvudfråga i denna debatt har varil om insalserna skall vara selektiva eller generella. Som den ena extremen har man talat om "picking-the-winner" eller "targeting", dvs. alt staten identifierar framtidsbranscher. Förebilden har varit särskilt Japans och de s. k. nya industriländernas (speciellt Republiken Korea,


 


Prop. 1983/84:135                                                  283

Singapore och Taiwan) polilik alt koncentrera sina salsningar inom vissa områden. Mol denna typ av industripolitik invänds då att induslrin själv är bäst skickad att fatta affärsmässiga beslut, I konsekvens härmed bör generella stimulanser, som skattelättnader och avregléring, föredras. För­utom ståndpunkten i denna principfråga ger även industristruktur, instilu-fionellä förhållanden och tradition skilda betingelser för industripolitiken. I del följande ges en kortfattad karaktärisfik av industripolitikens huvudin­riktning i några länder.

Storbritannien har sedan den konservativa regeringens tillträde 1979 lagl ökad vikt vid generell ekonomisk politik. Särskilt har man vänt sig emol de nalionaliseringar som gjordes av labour. Den mest markanta omsvängning­en i politiken är de ofallande privatiseringar av statligl ägda företag som genomförts och planeras. Fram t. o. m. 1983 såldes akfier för 1,8 miljarder pund. De slörsla utförsäljningarna har varit British Petroleum (statens aktieinnehav reduceras från 51% lill 31%) och Britoil (från 100% fill 49%). Ännu större försäljningar planeras: British Telecom (beräknad in­täkt 4000 milj. pund), British Airways (500-1000 milj. pund), delar av British Leyland (200 milj. pund) m.fl. Trots alt slörre vikl lagls vid de allmänna betingelserna för industrin, så har det brittiska industristödssy-slemet vuxit. Storbritannien har, i likhet med Norge, haft en lillväxlsektor i oljeindustrin, någol som skiljer dessa länder från andra industriländer. Även Storbritannien har dock nödgats ge slora stöd lill varvs- och stålin­dustrin saml till bilindustrin.

I Förbundsrepubliken Tyskland föredrar man atl i slällel för industripoli­tik tala om "sektoriell strukturpolitik". Den generella ekonomiska politi­ken priorileras och för statliga ingrepp finns vissa grundprinciper. Struk­turförändringar är företagens angelägenhet; slatens roll består i atl undan­röja hinder för strukturomvandlingen och att skapa ett gott ekonomiskt klimat. Bara under speciella omständigheter bör slalen ingripa med selek­liva insatser. Dessa principer lill trots har Förbundsrepubliken Tyskland en myckel akliv industripolitik. Stödsystemet är sannolikt det mest omfal­lande i Europa. Särskilt på FoU-området förs en akliv polilik, som moti­veras bl.a. av atl man vill kompensera den egna induslrin för de ameri­kanska militära tekniksatsningarna. Men även för de mindre och medel­stora företagen finns ett omfattande syslem av slödformer.

Frankrike har en tradition av betydande statlig inblandning i ekonomin. Industripolitiskt avspeglar sig detta faktum i den största statliga företags­sektorn i västvärlden, ett omfallande system för industrislöd saml slora satsningar pä högteknologisk induslri. År 1981 förstafiigade den nylill-Irädda socialistregeringen huvuddelen av bankerna och ell flertal slora industriföretag. De slatliga förelagen svarar nu för ca 50% av industriin­vesleringarna och 75% av FoU-salsningarna. Politiken är sålunda rakt motsatt den brittiska. Det lidigare nischtänkandei, där satsningar skulle göras inom vissa områden medan andra skulle ges upp lill konkurrent-


 


Prop. 1983/84:135                                                 284

länder, har ersatts med en inriktning mol modernisering och teknisk förny­else inom alla industrigrenar.

Japan har ofta framhållits som ett industripolitiskt föregångsland. Det kanske mest utmärkande för japansk industripolitik är en aktiv omstruk­tureringspolitik. Mer målmedvetet än i andra länder har man i Japan fört en branschpolitik. I stora drag har ulvecklingen gått från arbetsintensiv över kapitalintensiv lill kunskapsinlensiv industri. Under 1950-lalet byggdes basindustri och varvsindustri upp; den senare till stor del för att kompense­ra för Japans ofördelaktiga geografiska läge. Den tunga maskinindustrin och kemiindustrin expanderade främst under 1960-lalet. Under 1970-talet har Japan haft stora exportframgångar särskilt vad gäller bilar, motorcyk­lar, konsumentelektronik (färg-TV, video, radioapparater, stereoanlägg­ningar m.m.). De japanska exportsatningarna har som regel inletts i låg-prissegmenl för atl sedan vidgas till även störte och exklusivare modeller. (För t. ex. motorcyklar återstår nu konkurrens i stort sett bara i segmentet för lunga motorcyklar.)

Japansk industripolitik utformas i en aimosfär av consensus som torde sakna motsvarighet bland industriländerna. En central roll spelar MITI (Ministry of Trade and Industry), som med relativt liten formell auktoritet kunnat utöva en akliv slyrning av induslrin. MITI har på senare tid förändrats så att departementet nu är mer av en rådgivare och visionsska­pare och mindre ett styrande organ.

Bakom de aktuella planerna på omstrukturering synes ligga en stark slrävan att minska kapaciteten i energiinlensiva branscher. Tillväxtbran­scherna har lidigare legat inom konsumentvaruområdet. Sä är inte fallet nu. Högsta prioritet ges åt eleklronik (särskilt mikroelektronik där Japan tar upp kampen med USA om ledarskapet), bioteknik, solenergi och kärn­kraft.

I Norge präglas induslripoliliken av en betydande mängd selektiva in­dustrislöd. Utvecklingen för den norska induslrin har under flera år varil negafiv. Till detta har bidragit den press uppål på löner och andra kostna­der som oljeindustrins expansion medförl. Från olika håll har krav fram­förts på en mer sammanhållen industripolitik som i störte ulsträckning prioriterar industrins konkurtenskraft. I slutet av 1980 framlades nya indu­stripolitiska riktlinjer. Enligt dessa skulle de selekliva insatserna trappas ned och en ökning av industrins internationalisering och FoU-verksamhet eftersträvas. I linje med detta har lättnader i företagsbeskattningen och invesleringsstimulanser införts.

Danmarks industripolitik är av tradition liberalistiskt orienterad, dvs. att den innehåller relativt få selekliva ingrepp. Danmark skiljer sig därvidlag från andra europeiska länder. Förklaringen till della står atl finna främst i industristrukturen. Dansk induslri beslår övervägande av småföretag. In­slaget av basindustrier är litet - Danmark har endasl ett, med internatio­nella mått, rätt litet stålverk. Varvsindustrin har lill de allra senasle åren klarat sig relativt väl.


 


Prop. 1983/84:135                                                               285

I Finland har under de senaste åren ett antal utredningar om industripoli­tikens inriktning lagls fram. En ökad prioritering kommer att ges två områden, nämligen forskning och ulveckling saml de mindre och medel­slora företagen. På det förstnämnda området inrättades år 1983 Tekniska utvecklingscentralen; en motsvarighet till den svenska styrelsen för tek­nisk ulveckling. Därutöver föreslås ett avdrag för FoU-kostnader, som år 1984 beräknas medföra ett inkomstbortfall för staten på 120 milj. finska mark. Del finländska slödet till krisdrabbade företag har legal på en låg nivå.

Nederländerna har liksom fiera andra länder givit belydande slöd till krisbranscher (varvs-, stål- och tekoindustrin). F.ö. är ett särdrag i den nederländska industripolitiken den starka inriklningen på mindre och me­delslora förelag. På förslag från den s. k. Wagner-kommissionen har priori­teringarna för industripolitiken ändrals så lill vida att offensiva satsningar skall ges ökad vikl samtidigt som stödet lill nedåtgående branscher skärs ned. Vidare skall politiken i ökad utsträckning byggas på generella instru­ment. Nyligen inrättades ett frislående bolag, MIP, med syfte att initiera och ulveckla projekl inom industrin. MIP, som samfinansieras av staten, investmentbolag, pensionsfonder och banker, har huvudsakligen roll som finansiär, medan industrin svarar för genomförandet av projeklen. MIP har för de närmasle tre åren ca 1 miljard nederländska floriner lill sitt förfogan­de.

Belgiens induslri har haft en mycket kraftig koslnadsslegring under åren 1974-1981. Landel har genom sitt extremt höga exportberoende (exporten är ungefär lika med BNP) drabbats hårt av den allmänna recessionen. Stora ansträngningar har gjorts för atl komma till rätta med kostnadsläget. Det har skett bl.a. genom att indexeringen av löner minskat i omfattning och att vissa socialavgifter sänkls. Belgiens industripolitik har till följd av en förfaltningsreform.1980 överförls från centralregeringen i Bryssel till exekutiverna för Belgiens två regioner; Flandern och Wallonien. Central­regeringen har dock behållit ansvaret för fem krisdrabbade branscher, som samtliga erhåller statligt slöd, nämligen slål, teko, varven, kolgruvorna och buleljglas.

3.3 Industristödet

Det system av selektiva industristöd som vuxit fram i Sverige under 1960- och 1970-lalen har sin motsvarighet i alla industriländer, om än i varierande form och grad. Den fråga som mest tilldragit sig intresset är huruvida del svenska slödet är större än andra länders. Flera försök till internationella jämförelser har gjorts. Tyvärr måste konstateras atl dessa lider av slora brister, som beror på de utomordentligt slora metodproblem som är förenade med sådana jämförande studier. Industristödet redovisas som regel inte öppet. Uppgifterna avser oflasl bruttoutgifier. Hänsyn las


 


Prop. 1983/84:135                                                               286

då inte lill den varierande subventionsgraden i olika instrument; bidrag, olika lån, ägartillskott, garantier, skalleavdrag m. m. I vissa länder saknar en del slöd särskilda budgetanslag och intäklsbortfallet på grund av skat­teavdrag redovisas inle. MedelsiillskoU till slatliga företag kan innefatta både mer reguljära anslag och subventioner. Av dessa skäl är del i dagslä­get myckel svårt all göra internationella jämförelser av industristödets kostnader.

Inom OECD pågår dock ett arbele, i vilkel Sverige varil drivande, som på sikl kan förbäitra jämförbarheten. Sverige har verkat för alt den netlo-kostnadsmetod som utvecklats inom induslridepartemenlel (se kap. 2 i denna bilaga) för beräkning av del svenska industristödet skall tillämpas. För della syfle har på engelska publicerats The Net Costs of Government Support to Industiy (Ds I 1982:10). Förulom Sverige har i dagsläget även Slorbrilannien och Norge lill OECD-sekretarialel inlämnat nettokostnads-beräkningar av sitt industristöd.

I Sverige pågår ell arbete vid Industriens Utredningsinstitut (lUI), som f. n. synes ge relativt goda komparativa dala om Sverige, Norge och Finland. Dessa data tyder på alt det norska stödel, relaterat till induslrins förädlingsvärde, är någol högre än del svenska. Del finländska industrislö-del är betydligt mindre än i Sverige och Norge.

För atl ändå ge en bild av andra länders industristöd har induslrideparte­menlel uppdragit åt det oberoende forskningsinstitutet Centre for the Study of Public Policy (CSPP) i Glasgow atl göra en jämförande studie av industristödet i Sverige och i länderna inom den Europeiska Gemenskapen (EG). Studien bygger på en inventering av EG:s industristöd som institutet lidigare genomfört. Denna sludie har begränsats lill mer permanenta stöd­program. Del innebär alt kapilaltillskotl lill krisdrabbade förelag, slora slalliga utvecklingsprojekt och liknande företags- och projeklspecifika in­salser faller utanför studien. Uppgifterna för EG-länderna hänför sig lill år 1981 och för Sverige till år 1983. Från studien redovisas här följande sex induslripolitiska delområden: branschslöd, FoU-slöd, regionalpoliliskl stöd, exportfrämjande stöd, stöd lill småförelag samt stöd till strukturell anpassning och krisstöd.

En i Sverige ofta framförd kritik (t.ex. Riksdagens revisorer, rappori 1981/82: 3 Del statliga stödel till industrin) är alt antalet stödformer är för slorl och atl systemet är svårt all överblicka, både för samhällel och för företagen. En prövning av grunden för sådan kritik kan man få genom all jämföra anlalel svenska slödformer med andra länders. En sådan jämförel­se kan inle bli exakt, eftersom avgränsningen av en stödform inle kan göras på hell objektiva kriterier. Trols detta kan ett lillfredsslällande, ungefärligt mått på anlalel slöd erhållas. Atl märka är alt anlalel stöd­former inte säger något om kostnaderna.

Antalet slödformer var (avrundade tal) i Sverige ca 35, i Danmark ca 25, i Frankrike ca 120, i Förbundsrepubliken Tyskland ca 105, i Italien ca 30, i Nederländerna ca 35 och i Storbritannien ca 60.


 


Prop. 1983/84:135                                                               287

Det svenska stödsystemet är således inle särskilt stort internationellt sett. Antalet stödformer är ca tre gånger så slort i Frankrike och Förbunds­republiken Tyskland. Storbritannien har fler slöd än Sverige, och där har också antalet slöd stigit kraftigt de allra senasle åren. Nederländernas stödsystem är ungefärligen lika omfattande som det svenska. Del danska systemet, däremot, är mindre. För Italien kan noteras alt antalet stöd är litet, samtidigt som utgifterna för slödet ligger på en relativt hög nivå.

Av del hittills sagda framgår alt finansiellt stöd som industripolitiskt styrmedel används i alla industriländer, och atl Sverige i detta avseende inte är unikt.

I del följande ges en närmare redogörelse för industristödet inom EG, med vissa utblickar mot andra länder. Viktigare skillnader mellan Sveriges och EG-ländernas industristöd redovisas. Redogörelsen bygger i huvudsak på de nämnda sludierna av Centre for Sludy of Public Policy i Glasgow.

Branschstöd finns huvudsakligen i Frankrike (27 slöd), Storbritannien (12 stöd) och Förbundsrepubliken Tyskland (8 slöd). Belgien och Irland har inga branschstöd, medan Danmark, Italien och Nederländerna vardera har 2-3 stöd.

Branschstödet är koncentrerat till nedåtgående branscher: varv, stål, teko och skogsindustrin. Bara i två länder, Frankrike och Storbritannien, finns slöd för tillväxtbranscher. Frankrike har en i jämförelse med andra länder mycket stark inriktning på branschpolilik. Av stödbranscherna har varven en särställning. Alla EG-länder subvenlionerar, liksom Sverige, sin varvsindustri. Stödel är vanligtvis uformat dels som förmånliga lån, dels som ett bidrag för alt matcha andra länders subventioner.

Angående branschslödet bör två kommentarer göras. För det första, är i en del länder krisbranscherna staUiga, och stöds därmed på annal säll än med särskilda stödprogram. Insalserna har, oavsett ägarform, ofta bestått i företagsspecifika räddningsoperationer. För det andra kan branschpoliti­ken la sig ullryck i en prioritering på andra områden. Exempelvis priori­teras inom ramen för det västtyska FoU-programmet vissa teknologier, vilkel indirekl innebär en branschpolilik. På samma vis gör styrelsen för leknisk ulveckling i Sverige en prioritering av teknikområden.

Branschslödet i Sverige rikiar sig lill ungefär samma branscher som inom EG. Vissa skillnader i stödens ulformning finns. Det svenska stödet är i högre grad inriklal på konsultinsatser. Lånegarantier används i högre ulslräckning än inom EG-länderna, där direkta bidrag är vanligast. Alll svenskt branschslöd går till krympande branscher. I Europa, och särskilt i Frankrike och Storbritannien, finns del en trend mot atl introducera stöd­program även för tillväxtbranscher. Dessa ges vanligen en snäv avgräns­ning.

Forskning och utveckling (FoU) år ett område som allmänl sett ges hög prioritet. Av de drygl 90 slödformer som finns för FoU inom EG är hela 70% koncentrerade till endast tre länder; Förbundsrepubliken Tyskland,


 


Prop. 1983/84:135                                i                 288

Frankrike och Slorbrilannien. De tyska FoU-slöden svarar för två tredje­delar av utgifterna. Vid tolkningen av denna uppgift bör man dock hålla i minnet att det tyska FoU-stödet i högre grad går till förelag än i andra länder, där man har en starkare orientering mol alt stödja statliga forsk­ningsinstitut.

FoU-stöden kan i allmänhet hänföras till två kategorier; direkta stöd för atl stimulera själva FoU-processen och indirekta stöd för att stimulera spridning och tillämpning av ny leknik. De flesla stöd tillhör den förta kategorin. Om man bortser från Förbundsrepubliken Tyskland ligger tyngdpunkten i stödet på utveckling snarare än forskning. Långsiktig forskning anses bäsl utföras vid universitet o.d.

Ytterligare en allmän egenskap hos FoU-stödet är atl del inriktas mer mol allmän FoU och inte mol specifika teknikområden. Frankrike, För­bundsrepubliken Tyskland och Storbritannien har dock slöd för speciella leknikområden (t.ex. mikroelektronik). Stöden för speciella teknikområ­den har i huvudsak introducerats försl de senasle åren.

FoU-stödet består mesl av bidrag som återkrävs, helt eller delvis, om del stödda projektet blir framgångsrikt. Skalleavdrag är ovanliga. Del svenska särskilda forskningsavdraget (som avskaffades vid ulgången av 1983) var sålunda rätt exceptionellt som FoU-slimulans. FoU-slödet är, bortsett från i Italien, inte differentierat med avseende på olika regioner, trots den allmänl spridda uppfattningen atl FoU är mycket viklig för den industriella utvecklingen. I Sverige har dock FoU-stödet genom Nort-landsfondens stöd till forskning en viss regionalpolitisk inriktning. I flera länder finns FoU-program som favoriserar mindre företag.

De indirekta FoU-slöden, som i slort sett saknas i Sverige, kan indelas i tre kategorier. Den första typen syftar till att stimulera marknadsföring och förvärv av FoU-resullat. Vidare finns stöd för utbildning av personal inom nya teknologier samt, för del tredje, stöd för konsultinsatser för atl öka medvetenheten om nya tekniker.

Del svenska systemet för slöd till teknisk ulveckling ligger väl i linje med EG-ländernas. Delta gäller om man ser lill antal slöd, ulgifler, instrument (bidrag med återbetalning är vanligast) och bidragsnivå (50% eller mer av stödberäuigande koslnad). En skillnad är alt Sverige inle har ett stödpro­gram särskilt för införandet av ny leknik i företag (indirekta FoU-slöd). I bl.a. Storbritannien finns ett slöd för införande av mikro-elektronik i produktionen. Ett program för mikroelektroteknik skall dock introduceras i Sverige.

Regionalpolitiska sföi finns i ett stort antal inom EG - drygl 100 olika slödformer. Oftast finns, liksom i Sverige, en indelning i stödområden. Stödområdena har som regel ungefär 30% av befolkningen (Sverige: ca 14%). I Storbritannien finns också stöd för krisdrabbade storstäder.

Det regionalpolitiska stödel inriktas huvudsakligen på sfimulans av inve­sleringar; i första hand genom direkta bidrag och i andra hand genom


 


Prop. 1983/84:135                                                               289

mjuka lån. Ett annal men mindre viktigl incitament är sysselsällningsslöd, som endasl i Italien har någon störte betydelse.

Förutom investeringsstöden finns en blandad grupp av mindre stöd för skilda syften: för omlokalisering, förstudier av FoU-projekt, stöd för trans­port-, energi- och lagerhållningskostnader m. m.

I allmänhet är endast tillverkningsindustrin berättigad till stöd. För­bundsrepubliken Tyskland och Nederländerna gör emellertid en annorlun­da distinktion och ser i stället till huruvida en aktivitel är lokaliseringsbar eller inte. Detta betyder atl även tjänste- och serviceföretag, såsom postor­derfirmor, grossister, försäkringsbolag m. m. är slödberältigade. De regul­jära regionalpoliliska stödprogrammen är i allmänhel illa anpassade till tjänsteföretag, eftersom dessa oflasl har räll obetydliga investeringar i realkapital. Därför har bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike särskilda lönesubventioner för tjänstesektorn, något som inle finns i Sveri­ge.

Inriktningen på invesleringsstimulanser (lokaliseringsbidrag och -lån) är en likhet mellan Sveriges och andra länders regionalpolitiska stöd. Tre viktiga regionalpoliliska slöd i Sverige är ovanliga i EG-länderna, nämligen transportstödet, sysselsällningsslödel och nedsättningen av socialavgifter. De svenska lokaliseringslånen har en låg subventionsgrad.

E.xportfrämjande stöd består till övervägande delen av subventionerade exportkrediter (i Sverige del s. k. SEK-syslemet) och exportkreditgaran-tier. Formerna för exportkrediter regleras av den s. k. consensusöverens­kommelsen inom OECD. Den adminislrativa och finansiella konstruk­tionen av resp. lands syslem varierar dock avsevärt och därmed också möjligheterna alt mäta kostnaderna. Norge har liksom Sverige ell relalivi transparent syslem, medan kostnaderna i Danmark och Finland är svåra alt ulreda på grund av att bidragen i det förta fallet går över Nationalban­ken och i del senare fallet genom förmånlig statlig refinansiering i form av förlagslän.

I Förbundsrepubliken Tyskland lämnas exportkrediter dels äv AKA, som ägs av ell anlal affärsbanker, dels av det helstatliga Kreditanslalt fur Wiederaufbau. De franska exportkrediterna lorde höra lill de mest generö­sa. Kostnaderna var år 1982 uppskattningsvis 19 miljarder franska francs, exkl. s. k. blandade krediter. I Slorbrilannien finns inget särskilt institut för exportkrediler. I stället har garanliinslitulet ECGD en överenskom­melse med affärsbankerna att ECGD läcker ränledifferenser och kursför­luster. Den åriiga koslnaden uppgår lill ca 5 miljarder kr. I Nederländerna finns heller ingen särskild institution, utan det fristående institutei NCM har ett särskill avtal med staten som gör del möjligl alt tillämpa en förmån­lig ränla.

I Förenta Staterna lämnas subventionerade exportkrediter av den stat­liga Export and Import Bank of the United States (Exim-bank). Lånemöj­ligheterna bygger på förmånliga refinansieringsvillkor genom utgivande av 19   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135                                                               290

statsobligationer. Även i Japan finns en hdslallig Exim-bank. Genom den låga japanska marknadsräntan har refinansieringsmöjligheierna varit myc­ket goda. Det är mycket svårt atl uppskatta kostnaden för de amerikanska eller japanska exportkrediterna.

En andra huvudkategori av exportstöd är stimulanser för all på olika sätt hjälpa förelag all komma in på exportmarknader. I Sverige administreras dessa slöd huvudsakligen av Sveriges Exportråd. Inom EG finns 46 ex­portfrämjande slöd. Omkring en tredjedel av stöden och hälften av utgif­terna hänför sig till Frankrike.

De exportfrämjande stöden kan delas in i fyra kategorier. För det första finns stimulanser för atl möjliggöra direktkontakt med potentiella ulländs­ka köpare. Sådana stöd finns i alla EG-länder och är oftast utformade som bidrag. Stöd ges för deltagande i mässor och utställningar, för symposier och för konlaklresor. En andra kategori är stöd för alt genomföra export-program. Stöd ges till bl.a. marknadsundersökningar och etablering av dotterbolag utomlands. En tredje kategori slöd består i konsultinsatser för atl bedöma ett förelags exporlpotenlial, stimulanser för exportsamarbete, produktanpassning och för invesleringar i exporlkapacilet, dvs. ålgärder som sätts in på hemmaplan för all stärka exportföretagen. Slutligen finns program för subvention av anbudskostnader då ett företag lämnar offert på en exportorder. Ett liknande stöd finns även i Sverige. Dessa slöd är i allmänhet utformade som ett bidrag med ålerbetalningsskyldighet om före­taget får ordern i fråga.

De svenska exportfrämjande stöden avviker inte på någon väsenllig punkl från de man kan återfinna i EG-länderna.

Stnå och medelstora företag anses i alla EG-länder vara en väsenfiig del av induslrin. De bidrar lill sysselsättning, tillväxt och förnyelse inom industrin. I synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland lägger slor vikt vid slödet till småföretag, såväl om man ser lill antalet stöd (40 stycken) som lill utgiften. Även Frankrike har många slöd (30) medan Danmark, Irland och Italien bara har ett fåtal. I Italien favoriserar dock ell flerlal andra slödformer de mindre förelagen.

Småföretagsstödet tar sig avsevärt mer varierande former än de andra, hittills behandlade områdena. Administrationen kan vara delegerad till regionala myndigheter eller särskilda organ; till slatliga kreditinstitut eller till affärsbanker. I stort sett alla slag av incitament finns representerade; bidrag, mjuka lån, räntesubventioner, lånegarantier m.m. Slorleksgrän-serna spänner över en vid skala, från ett franskt slöd för enmansföretag lill ett tyskt stöd fill vilkel förelag med upp till 1 000 anställda är berättigade. Den vanligaste gränsen är dock 200 anställda, även om storleksmått som omsättning, balansomslutning och projektslorlek också används.

Småföretagsstödet kan indelas i två huvudkategorier: (1) allmänna stöd för finansiering och (2) slöd inriktade på problem som anses vara speciella för mindre företag.


 


Prop. 1983/84:135                                                  291

Inom den första kategorin finns i länderna regelmässigt ett mjukt lån eller en räntesubvention som en allmän finansieringskälla. Denna tar sig flera former, t.ex. i Förbundsrepubliken Tyskland som lån med en över tiden differentierad räntesats. I några länder finns mjuka lån som klassifi­ceras som eget kapital. Det faktum att flera länder har förmånliga lån för småföretag härtör från den utbredda uppfattningen alt finansieringen är ett vanligt problem för dessa företag. Småföretagsstöden i Irland och Neder­länderna avviker dock från normen genom en koncenlralion på bidrag resp. skatteavdrag.

Förulom dessa allmänna slöd ges subventioner lill småföretag för ett flertal syften: nyetablering, FoU, exportfrämjande, sysselsättningsökning, energisparande, regional utveckling saml strukturell anpassning. Av dessa är nyetablering det högsl prioriterade. Detta gäller särskill i Förbundsrepu­bliken Tyskland och Frankrike. Ett bidrag för all utnyttja exlerna kon­sulter finns i Förbundsrepubliken Tyskland, Danmark och Nederländerna. Därutöver finns i flertalet länder särskilda organ som ger konsulthjälp, ungefär som utvecklingsfonderna och Exportrådet gör i Sverige. I Frankri­ke finns ett stöd för småföretag som ökar sin sysselsättning.

Del finns några signifikativa skillnader mellan Sverige och EG-ländernas småföretagsstöd. De två största svenska stödformerna på detta område, utvecklingsfondernas rörelselån och industrilånegarantierna, är inle gene­rösa jämfört med motsvarande stöd inom EG. De svenska nettokostna­derna för småföretagsstöd är därför relativt små. I Sverige saknas ell särskill stödprogram för nyetablering. Inle heller finns stöd för kollektiva insalser (dvs. satsningar som småföretag kan anses göra bättre gemensamt än enskill; t.ex. export) eller för anlitande av externa konsuller - två typer av stöd som är vanliga inom EG.

En sista grupp av stöd i denna genomgång av industristödet i Europa är de som syftar till strukturell anpassning och räddning av krisdrabbade företag. I Sverige finns ett fålal sådana slödformer för alt skapa rådrum vid företagskriser. De större stödinsatserna har ju annars, både i Sverige och utomlands, skett via förelagsspecifika insatser, inte genom permanenta stödprogram. (En översikt av del europeiska krisslödel ges i del följande avsnittet.)

Denna typ av slöd har låg prioritet. De ålerfinns huvudsakligen i Frank­rike, Italien och Belgien, men även i de andra länderna finns enstaka program. Huvuddelen av stödel för strukturell anpassning och räddning av krisdrabbade företag består av förmånlig finansiering. Därutöver finns också slöd syftande till alt hjälpa arbetskraften all anpassa sig; ulbildnings­stöd, konsultstöd samt stöd för fusioner och förelagsköp.

Informationen om industristödet i Förenta Staterna är f. n. bristfällig. Som framgåtl finns federalt subventionerade exportkrediter. På småföre­tagsområdet adminislrerar Small Business Administration finansierings-och serviceprogram. En slor del av industristödet uppslår som en effekl av de stora försvars- och rymdprogrammen.


 


Prop. 1983/84:135                                                               292

Industristödet på delstatsnivå är bättre kartlagt genom en nyligen gjord inventering (Directory of Incenlives for Business Investmenl and Develop­ment in the United States, The Urban Institute Press, Washington, D.C., 1983). Alla delstater har industrislöd. Räknat för respektive delstat är dessa relativt få. Stöd finns, liksom i Europa, för ett flertal syften; investe­ringar, export, FoU, energisparande, småföretagsutveckling, regionalpoli­tik (även för vissa storstadsområden), personalutbildning och miljövård. Delstaterna har i allmänhet särskilda instrument för atl locka lill sig före­tag. Ca 20 delstater har egna konior utomlands. Förulom de finansiella stöden finns en rik flora av olika slag av företagsservice. Dessa innefattar utbildning, marknadsundersökningar, hjälp med att välja lokaliseringsort, hjälp med att hantera olika regler (koncessioner o.d.), FoU-rådgivning, induslrihus m. m.

De finansiella instrument som används skiljer sig en del från de europeis­ka stöden. Bidrag är sällsynta. Olika slag av subventionerade lån är där­emot en vanlig stödform. Flera stater adminislrerar låneprogram genom revolverande fonder (som Induslrifonden eller utvecklingsfonderna). Des­sa har en kontinuerlig finansiering genom att amorteringar används för nya lån. Ränteintäkterna används för alt läcka administrationskostnader. Del mest utbredda finansieringsstödet är Industrial Revenue Bonds; ett slags obligationer. Obligationerna ges ul av delstaten för alt finansiera invesle­ringar i privala företag. Räntan på obligationerna är skattefri, och kan därigenom sättas lägre än marknadsräntan (vanligen lill 65-80% av den­na). På sä vis blir också företagets kapitalkostnad lägre. Andra lånerelate-rade slöd är direkta räntesubventioner, lånegarantier samt ytterligare vissa typer av obligationer. Vidare ges finansiering med olika former av eget kapilal bl.a. aktiekapital, konvertibla skuldebrev och royallyavlal. Slutli­gen finns ett slort anlal skatteavdrag.

3.4 Stöd till krisdrabbade företag

Några krisbranscher är gemensamma för de flesta industriländer; varvs­industrin, stålindustrin och tekoindustrin. Därutöver finns vissa branscher som drabbats av svåra finansiella problem i en del länder. Detta gäller bl. a. bilindustrin (Storbritannien), kolindustrin (Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland) och kemisk industri (Frankrike).

I Förbundsrepubliken Tyskland finns sedan flera år stödprogram för varvsindustrin. Dessa består av räntebidrag, s.k. uppdragsstöd, samt lån. Däruiöver får varven beställarstöd, regionalpoliliskt stöd och FoU-stöd. Dessutom ges slöd av ddslalerna. Den statliga ägarandelen i varvsindu­strin, beräknad som andel av produktionen, begränsar sig lill ca 10%. Situationen för de tyska slorvarven är myckel dålig. Omfattande struktur­åtgärder diskuteras f. n. innefattande neddragningar och nedläggningar vid nybyggnadsvarven med uppskattningsvis 9000 anställda (av totalt ca 51000 anställda).


 


Prop. 1983/84:135                                                               293

Kolindustrin är den största stöd mottagaren. Räknal brutto uppgick stö­det lill 6,0 miljarder DM år 1980, 5,8 miljarder DM år 1981 och 4,8 miljarder DM år 1982. Stödet betecknas av förbundsregeringen som främsl energi- och regionalpolitiskt moliveral. F. n. finns över ett års försäljning i lager.

Den tyska ståtindustrin har hitintills subventionerats endast i ringa grad. Undantaget är Arbed-Saarstahl i Saarland med ca 17000 anslällda, där staten engagerat sig med ca 2,3 miljarder DM i slöd, varav hälften i form av garantier. Ytterligare personalminskningar och statligt slöd lill förelaget är att vänta de närmaste åren. Förhandlingar om en fusion mellan Thyssen Slahl AG och Krupp Stahl AG, vid vilken statligt stöd skulle ges, har diskuterats.

Krisstöd i Frankrike har under de senasle åren lämnals framför alll lill stålindustrin, men även lill varvsinduslrin, den kemiska industrin, tekoin­dustrin samt vissa andra branscher. För år 1982 beräknas de samlade föriuslerna för de statliga industriföretagen uppgå lill 17 miljarder francs.

Praktiskt taget hela den franska stålindustrin är efter nationaliseringen 1981 av företagsgrupperna USINOR och Sacilor i slallig ägo. Dessa båda koncerner hade år 1982 en sammanlagd förlust på 8,7 miljarder francs. Under år 1983 fick de ett statligt kapitaltillskott på 6,4 miljarder francs, vilket motsvarar en tredjedel av anslagen för den nationaliserade industrin. Enligt slålplanen för åren 1982—1986 skall 17,5 miljarder francs investeras i stålindustrin. EG-kommissionen har emellertid begärt större kapacitets­nedskärningar än som planeras.

Situationen i den franska varvsindustrin fortsatte alt försämras under år 1982. Della år genomfördes en omstrukturering av varvsinduslrin, som numera består av två företagsgrupper; en statlig och en prival. Frankrike är det land bland de större fartygsproducenterna som ger de största sub­ventionerna (om hänsyn endasl tas till mer permanenta stödprogram, ej föriusltäckningsbidrag o. d.).

Fransk tekoindustri har ca 550000 anställda. Ca 40% av produktionen exporteras. För att i någon mån minska nedgången i sysselsättningen (—40000 arbetstillfällen per år 1980 och 1981) introducerades en ny leko-plan år 1982. Det viktigaste inslaget i denna är en nedsättning av de sociala avgifterna med 12 procentenheter. Bortfallet i skatteintäkter har beräknats lill ca 1,7 miljarder francs för perioden maj 1982 till maj 1983. Planer finns på ett särskilt exportstöd för lekoinduslrin.

Den kemiska industrin är näst efler stålindustrin den största slödmolta-garen. Förlusterna prognostiseras till mellan 9 och 18 miljarder francs sammanlagl för perioden 1983-1988. Slora slalliga slöd lill branschen kan därför förutses de närmasle åren.

Uppgifterna om del brittiska krisslödel är bristfälliga. Varven, kolgru­vorna och stålindustrin är liksom i ändrä~ränder slora stödmoltagare. Under 1982/83 har i stöd fill British Steel givits ca 8,5 miljarder kr. (brutto)!


 


Prop. 1983/84:135                                                               294

Två andra stora stödmoltagare är British Leyland och Rolls Royce. Till bilindustrin gavs drygl 4 miljarder kr. som lån 1982/83.

I Norge uppgick stödel lill varvsindustrin år 1982 till 980 milj. norska kr. (nettokostnad). Den norska varvsindustrin hade 1983 ca 24000 anslällda, därav 7500 i nybyggnad av fartyg. Slödet till stålindustrin (brullo) uppgick åren 1980-1982 till sammanlagl ca 4 miljarder norska kr. Merparten av detta stöd har gåll lill A/S Norsk Jernverk och A/S Sydvaranger. En Iredje stor stödmoltagare är Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Della företags kolbrytning pä Svalbard upprätthälls dock huvudsakligen av utri­kespolitiska motiv.

Det danska stödel till enskilda företag är i slorl sell begränsat till ett enda fall, nämligen Det Danske Slålvalsevsrk A/S. Senasl stöd till företa­gel gavs var år 1981. Då nylecknades aklier för 54 milj. danska kr., fordringar nedskrevs med 72 milj. danska kr. och staten övertog belalning­arna för lån på 207 milj. danska kr. För varvsindustrin finns mer permanen­ta stödprogram med en subventioneringsgrad ungefär moisvarande den svenska. Danmarks varvsindustri har lyckats hävda sig relativt väl.

I Belgien år krisinsatserna inom stålindustrin koncentrerade lill det slalliga förelaget Cockeril-Sambre. Under åren 1981-1983 har förelaget erhållit 34,5 miljarder belgiska francs (brutto) av belgiska staten. Slödet lill kolindustrin uppgick till 7,5 miljarder francs år 1982. En ny plan för lekoinduslrin har nyligen introducerats, som efter påpekanden från EG-kommissionen dock övervägande består av lån.

En uppfattning om stålsubventionerna i utlandet kan man få genom de sammanställningar som görs inom ramen för EG. Tabell 2 visar EG-ländernas andel av slödel och deras respektive andel av EG:s stålproduk­tion. Uppgifterna om stödel är bruttosiffror, som summerar bidrag, lån och garantier. De lar alltså inle hänsyn lill att subvenlionsinslagel skiljer sig åt mellan olika stödinstrument. De lotala bruttokostnaderna under perioden var ca 70 miljarder kr.

Tabell 2. Stöd till stålindustrin jnom EG från mitten av 1980—januari 1983.

Land                                       Andel av EG:s


Belgien

Danmark

Västtyskland

Frankrike

Iriand

Italien

Luxemburg

Nederiändema

Storbritannien


 

stålproduktion

stöd (brutto)

procent

procent

9,7

14,7

0,6

0,8

33,6

6,6

17,1

34,7

0,0

0,7

19,9

11,1

2,9

1,4

4,6

0,9

12,5

29,0


100,0                 100,0

Källa: Neunter Subventionsbericht, sid. 55 (Tyska förbundsdagen, Bonn, 1983).


 


Prop. 1983/84:135                                                               295

Länder med en hög andel subvenlioner relativt sin stålproduktion är Belgien, Frankrike och Storbritannien. Länder med en låg andel subven­tioner relativt sin stålproduktion är Förbundsrepubliken Tyskland, Neder­länderna och Italien. Slutsatserna gäller med reservation för den osäkerhet som är förknippad med bruttoredovisning.

4 Översikt och slutsatser

På industripolitikens område sker konlinuerligl en omprövning av slöd­former, organisation och åtgärdsprogram. Det är svårt all kort sammanfat­ta de senaste årens utveckling. Några utvecklingstendenser och slutsatser från det föregående ter sig dock angelägna alt lyfta fram.

(1)   Industripolitiken har varit defensiv. Ca två tredjedelar av industristö­
det har gått lill krisdrabbade branscher och förelag inom främsl basindu­
strierna. Även i utlandet har slora slöd givits lill krisförelag. Informations-
underiaget tillåter dock i dagsläget inte systematiska internationella jämfö­
relser av krisstödels kostnader. Klarl är emellertid alt slora och kost­
samma förelagsrekonstruktioner har gjorts även i andra länder.

Det icke-permanenta slödet har, med avbrolt endast för ett par år, sladigl växt. Insatserna har haft som syfle att minska antalet sysselsatta i socialt acceptabla former och att göra företagen konkurrenskraftiga. Sam­tidigt har stödet skapal flera problem. Strukturomvandlingen försenas. Slödet tynger i avsevärd grad statsfinanserna. Budgetåret 1982/83 utgjorde det icke-permanenta stödet en femtedel av budgetunderskottet. För första gången på länge kan man nu förvänta en drastisk nedgång i krisslödel. Detta har främsl två orsaker. För del första ledde de exepliondll slora kapilaltillskotl som gjordes 1982/83 till alt de statliga företagens finansiella situation nu är relativt god. För det andra börjar genomförda omstrukture­ringar i företagen alt ge resultat. Delta, lillsammans med devalveringen och konjunkturuppgången, har lett till markanta lönsamhelsförbättringar inom bl.a. ASSI, NCB, SSAB och LKAB. Även varvens situation har förbättrats, men den är fortsalt bekymmersam.

Utsikterna för att minskningen av det icke-permanenta slödet skall bli bestående är goda. En betydande omorientering av industripolitiken har därigenom blivit möjlig.

(2)   Stödet tiU teknisk utveckling och småföretag har I stort sett legat på oförändrad nivå. Det belyder att de stöd som mest utpräglat är inriktade på industriell förnyelse har blivit en allt mindre del av industristödet. Srriåfö-retagsstödels koslnader bör dock tolkas mot bakgrund av att de senasl vidlagna åtgärderna avsåg skattelindringar. De finansiella förmåner som småföretagen därigenom fick redovisas inte under industristödet.

(3)   Kostnaderna för exportstödet har ökat. Den del av det mer offensivt inriklade stödet som expanderat är exportstödet. Utvecklingen har gått


 


Prop. 1983/84:135                                                               296

fort med mer än fördubblade kostnader de två senasle åren. I denna ulveckling finns en betydande grad av automatik, beroende på SEK-systemets och exportkreditgarantiernas konstruktion.

(4)    De statliga företagens roll har förändrats i och med riksdagsbeslutet
år 1983, som innebar ökad självständighet och ökat ekonomiskl ansvar.
Statsförelag har fått mer renodlade förelagsekonomiska mål. Slalens ägar-
roll blir därmed inte sammanblandad med regionalpolitik eller arbetsmark­
nadspolitik. Staten har nu grund för en mer reslrikliv linje genlemol de
statliga förelagen vad gäller stöd.

I utlandet finns vill skilda sätt att se på statligt företagande. Del märks tydligast om man lar Storbritannien och Frankrike som exempel. I det förta landel försöker regeringen privaiisera de statliga företagen, medan i Frankrike en omfattande nationalisering av privata storförelag har genom­förls.

(5)    Industripolitiken får fler inslag av instrument som bygger på mark­
nadsstyrning. Denna trend är märkbar både i utlandet och i Sverige, även
om den har flera motsägelsefulla inslag. Del finns en ökad filllro lill
decentralisering av beslut och mindre direktstyrning från slalen. Flera
enskilda händelser och beslut, från Sverige och utlandet, kan anföras som
exempel:

    Doktrinen om "picking the winner", dvs. tron på all framgångsförelag (eller förlustföretag) kan handplockas har kommit i vanrykte. Under 1970-talet var tankar på detta tema rätt utbredda, både inom industri­politiken (exempel: Boston-rapporten) och företagsstrategin. Bl. a. del kostsamma Concordeprojektet och en lång rad statliga förlustförelag har bäddat för en störte tro på lokala beslut och en närmare koppling mellan marknadsförutsättningar och produktion.

    Entreprenörsrollen har uppvärderals. Nyföretagandet ges ökad vikt. I flera länder, inklusive Sverige, försöker man alt öka nyföretagandet med utbildning och ekonomiska stimulanser.

    Intresset för avregleringar, dvs. att ta bort olika slag av normer, har ökat. Delta intresse kan sägas härtöra från två skilda utgångspunkter. En är att regleringarna motverkar sitt eget syfte (t. ex. alt priserna inte blir lägre av prisregleringar); en annan att regeltänkandel drivits för långl och skapat onödigt krångliga och dyrbara regelsyslem. Exempel på främsl den första utgångspunkten är den minskning av reglering som skett inom tre stora sektorer i Förenta Slalerna, nämligen trans­porter, telekommunikationer och finansväsende. En slrävan att för­enkla och förbilliga ligger bakom regeringens uppdrag till SIND att utreda administrativa hinder för investeringar. Inom regeringskansliet finns en interdepartemental arbetsgrupp för atl se över normer som påverkar industrin.

    De statliga företagen har fått ökad självständighet (se ovan). Statliga och delstatliga företag har sålts (Datasaab, ASEA-Alom, Luxor). Dis­kussioner har förts om en börsinlroduklion av PK-banken.


 


Prop. 1983/84:135                                                               297

    Riskkapitalmarknaden för de mindre förelagen har blivit friare genom statliga stimulanser av Venture Capitalförelag och lagändringar som möjliggjorde OTC-marknaden.

    Stora branschutredningar, som var vanliga under 1970-lalet, görs inte längre. De branschutredningar som nu görs avser små eller mycket små branschsegment.

 

(6)   Det svenska industristödssystemet ligger ungefär i linje med andra länders. Flertalet av de svenska stöden har motsvarigheter ulomlands. Skillnader finns i stödens utformning och i stödsystemens storlek. Sverige har betydligt färte slödformer än de stora länderna (Frankrike, Förbunds­republiken Tyskland, Slorbrilannien) fler än Danmark och ungefär lika många som Nederländerna. Underlaget för atl jämföra industristödets kostnader är otillräckligt. Tillgängliga data tyder på alt Sverige hör lill de länder som har relativt slora ulgifler. Del svenska induslrislödel är dock inte exepliondll slort. Detta gäller de mer permanenta stödprogrammen. Huruvida Sverige givit mer eller mindre stöd till krisdrabbade företag och branscher (icke-permanent slöd) är det betydligt svårare all uttala sig om.

(7)   Industrislöd och andra selektiva stöd har ökat både i Sverige och ullandel. Utvecklingen synes gå mol fler industristöd. Trols en ökad argumentation för marknadslösningar synes induslristödssyslemen växa. Alla industriländer finner en rationalitet i atl med finansiella stimulanser söka uppnå mål som ökad FoU, ökal nyföretagande, regional balans, energisparande, omstrukturering av krisföretag m. m.

Som påtalats finns också skillnader i ländernas industripolitik. I delta sammanhang är del väsentligt att nämna de olika möjligheler länderna har atl skydda sin industri. Sverige är i internationell jämförelse myckel ex­portberoende. En ökad protektionism för atl hindra imporikonkurrens skulle därmed i hög grad kunna slå tillbaka och skada svenska exportin­tressen. Detta gäller inte i samma utsträckning för vissa andra länder. Ett särskilt tydligt exempel är Förenta Staterna, som infört importrestriktioner för japanska bilar, handelsstål, specialstål och motorcyklar. Förtäckt de­fensiv industripolitik i form av protektionism har förekommil i ökad ut­sträckning i flera av de större industriländerna.

(8)   Industrin har givits ökad politisk prioritet. I flera länder talas om
"reinduslrialisering". Industrisektorn anses vara för lilen. Man försöker
stärka de inhemska producenternas ställning. Ökad prioritel ges åt offen­
siva induslripoliliska åtgärder. Insikten om induslrins roll som välfärds­
skapare har stärkts. Föreställningen om alt del post-industriella samhället
står för dörren har förlorat i popularitet. Det post-industriella samhällel
lorde ännu ligga många år i framliden. Fortfarande är industriländernas
ekonomier, inklusive Sveriges, industriella.


 


 


 


Prop. 1983/84:135                                                          299

Bilaga 3

Småföretagen och den industriella förnyelsen

Innehåll                                                                Sid.

1. Inledning   ...................................................... 300

1.1   Småföretag och smäföretagspolitik   ............... 300

1.2   Rapportens syfte och disposition .................... 303

2. Statistik om småförelag inom tillverkningsindustrin   304

2.1    Basdala om småföretag   .............................. 304

2.2    Ekonomiska nyckeltal   ................................. 305

3. Nyföretagandet    ............................................ 309

3.1    Hur uppstår de nya förelagen? ....................... 310

3.2    Varför uppslår nya förelag?   ......................... 310

3.3    Insalser för atl främja nyetablering     ............. 311

4. Teknikbaserade företag    .................................. 312

4.1    Var uppslår leknikbaserade företag?   .............. 313

4.2    Hur utvecklas de teknikbaserade företagen? ..... 315

4.3    Insalser för alt främja leknikbaserade företag .... 315

5. Underleverantörsförelagen   ............................... 320

5.1    Slalislik om underleverantörer   ....................... 320

5.2    Komponentlillverkarnas problem och möjligheler  322

5.3    Övriga underleverantörer   ............................ 323

5.4    Insalser för att främja underleverantörer  ......... 323

6................................................................... Småförelagen och den industriella förnyelsen - en sammanfatt­
ning ..............................................................
325


 


Prop. 1983/84:135                                                               300

Småföretagen och den industriella förnyelsen 1    Inledning

1.1 Småföretag och småföretagspolitik

I Sverige definieras i allmänhet små och medelstora företag (samman­fattningsvis benämnda småföretag) som förelag med färte än 200 anställda. Definitionen är enkel men har också vissa brisler:

-      Det finns företag med stor omsättning och som är marknadsledande, men som ändå omfattas av definitionen på småföretag. Förulsättningar­na för sådana förelag skiljer sig givetvis från den stora gruppen småföre­lag.

-      Även om ett företag har färre än 200 anslällda kan det ingå i en störte koncern. Koncernägda småföretag har i många avseenden helt andra förutsättningar än självständiga s. k. familjeföretag.

Enligt Centrala företagsregistret (CFR) fanns år 1981 463 000 småförelag med sammanlagt 1,1 miljoner sysselsalla. Moisvarande siffror för år 1975 var 393 000 företag med 1,1 miljoner sysselsalla. En uppdelning kan göras på följande grupper.

Företag med 0-200 anställda enligt Centrala företagsregistret 1981

Antal företag        Antal   syssel­satta

41000

300000

94 000

300000

29000

79000

41000 22000

107 000 34000

151000 85 000

46000 250000

463000

1116000

Tillverkningsindustri Varuhandel, restaurang-och hotellrörelse "Service"

-    Samfärdsel m. m.

-    Banker, uppdrags­verksamhet m. m.

-     Reparationer m. m.
Jordbruk, skogsbruk, jakt
och fiske
Övriga företag

Totalt

De tillverkande företagen kan delas in i följande kategorier:

•  Slulproduktlillverkare

Inom denna grupp ålerfinns många av de s. k. innovalionsförelag, som slår för nya idéer, produktutveckling och affärsmässigt nytänkande. Dessa företag har slor betydelse för industrins förnyelse.

•  Underleverantörer

Genom sin roll som underleverantör i lokala och nationella (i vissa fall även internationella) produklionssyslem är småföretagen ofta en förut­sättning för atl storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn produk­lion. På så sätt är de också en förutsättning för en effekliv exportindustri även i sådana fall där de inle själva är exportörer.


 


Prop. 1983/84:135                                                  301

• Hantverksföretag och lokala verksläder

Trots specialisering i produktionen finns en viktig uppgift för små repa­rationsverkstäder, hantverksföretag och andra lokala tillverkningsföre­tag. Åtskilliga sådana företag är "kombinafionsföretag" som sysslar både med enklare lillverkning, service och reparation samt försäljning. Denna typ av företag spelar en stor roll i den lokala industriella miljön.

Serviceföretagen är liksom underleverantörerna och hantverksförelagen nödvändiga både för storföretagen och för den lokala industriella miljön. En utveckling pågår mol en ny typ av småföretag, som i huvudsak är serviceförelag men som också innehåller moment av lillverkning och han­del. Många nya dataföretag är av den typen. Mycket lyder på att "mjuk-varuinslaget" i produkter och produktionsprocesser kommer att öka. Ser­vicesektorn blir därför av allt slörre betydelse.

En grov indelning kan göras av serviceföretagen:

     Serviceföretag som arbetar i internationell konkurrens

     Serviceförelag med främst en lokal marknad.

För att varudistributionen skall fungera är förekomsten av ett slorl anlal små handelsföretag en nödvändig förutsättning. Det gäller särskilt distri­butionen av producentvaror och konsumentprodukter, som är ytterligare ett exempel på hur små och stora företag kompletterar varandra. Del finns alltså ell slarkl ömsesidigt beroende mellan handelsföretagen och de till­verkande företagen. Genom handelsföretagen avsätts de tillverkande före­tagens produkter. En effektiv handelsseklor kan bidra till ökad konkur­renskraft också för de tillverkande företagen.

Utöver vad som ovan har redovisats, har småföretagen i allmänhet en viktig roll i ekonomin i främst följande avseenden.

• Den regionala balansen

Förekomsten av livskraftiga småföretag är en förutsättning för syssel­sättning och service på många orter. Småföretagen är därmed av stor betydelse för möjligheterna atl uppnå de regionalpolitiska målen.

• Marknadsekonomin

Del är främst inom småförelagsseklorn som man kommer närmast de fördelar som marknadsekonomin erbjuder. Många från varandra obero­ende beslutsfattare kan reagera på marknadens signaler och flexibelt anpassa sig till nya silualioner. Detta underlätlas också i allmänhel av korta beslutsvägar till en eller ett fålal personer i ledningen för småföre­laget, o Dynamiken

Småföretag kan relativt lätt startas och läggas ned och har därmed slor betydelse för vitaliteten i näringslivet.

Småföretagen möter dock också speciella hinder just därför all de är
små.
                     :


 


Prop. 1983/84:135                                                  302

•     Brist på specialistkunskaper och utbildningsmöjligheter i jämförelse
med större företag.

     Svårigheler alt ta del av och utnyttja all den informalion som krävs för atl i dag kunna fungera inom ramen för marknadsekonomin och samti­digt uppfylla de krav som bl. a. samhällel släller på företagen.

     En allmänt läg soliditet, som innebär sårbarhet för finansiella påfrest­ningar och begränsad förmåga att ta risker.

Mol denna bakgrund har statsmakterna funnit det befogal all vidta olika åtgärder för alt underlälta småföretagandel. Målen för småföretagspoliti­ken har formulerats på följande sätt.

-    Främja utvecklingen av ell internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheler lill en ökad och trygg sysselsättning.

-    Medverka till atl uppnå en lillfredsslällande effektivitet hos enskilda företag och i möjligaste mån bidra lill en effekliv produktionsstruktur inom olika branscher.

-    Vidareutveckla befintligt näringsliv och medverka till atl nya förelag etableras.

-    Samordna olika samhällssektorers verksamhel så alt goda förutsätt­ningar skapas för småföretagande.

Till dessa mål har fogats vissa villkor.

-    Slöd- och ulvecklingsinsalser skall inriktas på företag som redan är lönsamma samt på sådana företag som genom olika insatser kan bli lönsamma.

-    Insalserna skall ha karaktären av hjälp lill självhjälp. Samhället får inle genom dessa insalser överta företagsansvaret.

-    Verksamhelen skall slå i samklang med samhällets regionalpoliliska slrävanden.

De olika åtgärderna kan indelas i två huvudtyper:

-    allmänna, som avser samlliga förelag

-    riktade, som avser ett vissl företag eller en viss grupp av förelag. Med lanke på del slora antalet småföretag är de allmänna ålgärderna av

slor belydelse just när del gäller småförelagspoliliken. En grov indelning av de allmänna åtgärderna kan göras i följande kategorier.

• Allmän ekonomisk polilik

Den lotala eflerfrågan i ekonomin är avgörande för de fiesta småföretags möjligheler lill framgång. Della gäller särskill de många hemmamark­nadsberoende småförelagen. Vidare är del viktigt att genom den all­männa ekonomiska politiken skapa tillfredsställande ekonomiska villkor för företagsamheten. I detta sammanhang spelar inflationsbekämpning­en en viktig roll.


 


Prop. 1983/84:135                                                  303

• Stimulera till företagande

Den allmänna inställningen till företagandel är viktig. Vidare krävs en rimlig avkastning på gjorda arbels- och kapitalinsatser. Utformningen av skattepolitiken spelar därvid en viklig roll. Inle minst företagarnas för­väntningar om framtiden i dessa avseenden har stor betydelse.

•      Underlälla för småförelagen att fungera inom marknadsekonomin
Genom alt så långl som möjligt ge förelagen "fasta spelregler" underlät­
tas för småförelagen att fungera på lika villkor med storföretagen. Även
i övrigl är det viktigt att underlätta informationsspridning och förmedla
kontakter. Här spelar inte minsl samarbetet med högskolan en viklig roll
för företagens utveckling. För småföretagen är en väl fungerande arbets­
marknad av stor betydelse, eftersom de saknar storföretagens möjlighe­
ler till intern omplacering, ulbiidning elc. Av dessa skäl är det också av
stor belydelse för småförelagen med en väl fungerande ulbildningssek-
lor i samhällel. Likaså är kapilal- och kredilmarknadens funktionssätt
betydelsefullt med hänsyn till småförelagens behov av främmande kapi­
lal.

De riktade insalserna inom småföretagspolitiken kan av resursskäl bara nå ell begränsat anlal förelag. Det är därför vikligl atl de priorileras så atl de ger störst nylla för samhällsekonomin. Riktade insalser görs främsl för de s. k. utvecklingsbara företagen inom kategorin slulproduktlillverkare och underleverantörer eller vissa serviceföretag inom den konkurrensul­salta sektorn. Vidare kan ålgärderna för alt främja nyförelagande hänföras lill denna kategori. I detta sammanhang kan också nämnas, att riklade insalser lill storföretag också kan ge positiva effekter för underleverantörs-och serviceförelag.

1.2   Rapportens syfte och disposition

Syflel med denna rapport är atl den främsl skall tjäna som bakgrundsma­terial för proposilionen om induslriell tillväxt och förnyelse. En tonvikt läggs därför vid de små tillverkande förelagens belydelse för den industri­ella förnyelsen och deras möjligheter atl aklivi bidra till tillväxt och förny­else inom induslrin: Hur kan småförelagen bidra lill atl öka den industriella tillväxten? Vilken roll spelar småföretagen för industrins förnyelse? I delta perspekliv är småförelagspolitikens uppgift att bidra till en långsikligl inlernationelll konkurtenskraflig svensk induslri; en industri vars produk­lion räcker för atl långsiktigt belala nödvändig konsumtion inom andra samhällssektorer. Med denna avgränsning koncentreras intresset till före­tag med produkler och Ijänsler som kan säljas på nationella och internatio­nella marknader som importsubstitulion och/eller direkt export (dvs. den konkurrensutsatta sektorn). Huvudintresset knyts till de riklade insalserna inom småföretagspolitiken.

Ett slort anlal små vardagsförelag med service/hantverksmässig produk-


 


Prop. 1983/84:135                                                  304

tion, transportföretag, grossister, detaljister och företag som erbjuder an­nan industriell service skapar tillsammans en nödvändig industriell miljö för de nationellt/internationellt verksamma företagen. Trots den stora be­tydelsen dessa många företag har för den industriella ulvecklingen tas de endasl översiktligt upp till behandling i denna rapport, då den lägger tyngdpunkten vid industriell förnyelse inom tillverkningsindustrin och de därtill knutna riklade småföretagspolitiska insatserna. I rapporten behand­las inle heller den stora sysselsätlningspotential som en utbyggd tjänste­sektor innebär. Ett bakomliggande antagande är dock alt en sådan expan­sion av tjänstesektorn förutsätter en ökning av den industriella produk­tionen.

Rapporten består av två delar. Försl beskrivs småförelagen ulifrån bl. a. statistiska centralbyråns (SCB) statistik. Beskrivningen baseras på SCB:s nyckeltal och del centrala företagsregistret (CFR).

Därefter behandlas olika aspekler på småföretagande och induslriell teknisk förnyelse. Först diskuteras nyetableringssituationen, därefter de teknikbaserade förelagens siiualion och slutligen behandlas underleveran­törernas särskilda problem och förutsättningar. I anslutning lill varje del-avsnitt finns en korl redogörelse för befintliga riktade småförelagspolitiska insatser på områdel.

Under arbetet med rapporten har synpunkter inhämtats från småföre­tagsddegalionen (I 1977:D). Delegationen har dock inle tagit slällning till rapportens innehåll, utan rapporten skall betraktas som en tjänstemanna-promemoria som är utarbetad inom industridepartementet.

2    Statistik om småföretagen inom tillverkningsindustrin

Enligt del cenlrala företagsregistret (CFR) fanns år 1981 41 000 småföre­lag med upp till 200 anslällda inom tillverkningsindustrin Dessa företag sysselsatte 300 000 personer år 1981. Del motsvarar ca 27% av den lolala induslrisysselsättningen.

2.1 Basdata om småföretag

Småföretagens betydelse i ekonomin kan belysas på olika sätt. I indu­stridepartementets årsrapport 1982 har olika mått samlats i en figur. Den visar småförelagens andelar av vissa basdata år 1980.

Av figuren framgår bl. a. att småförelagen inom industrin svarar för över 90% av antalet förelag, knappt 30% av sysselsättningen och drygt 20% av induslrins omsättning.

Enligl statistiken svarar småförelagen för en lilen del av exporten. Småförelagens betydelse för exporten är dock i praktiken störte än vad som framgår av statistiken. Förklaringen till detta är bl. a. all småföretagen


 


Prop. 1983/84:135


305


 


SMÅFÖRETAG PROCENT


STORA FÖRETAG


 


100


100


80

60

40

20


FÖRETAG       ANST.  OMS.      TOTALT

KAP.


mnnwil   m7?M I u

EGET        FoU       EXPORT

KAP.


exporterar "indirekt" i rollen som underleverantör till de stora exporlin-lensiva företagen.

Även i Fou-slalistiken underskallas småförelagens betydelse. Det är vanligt atl småförelag utvecklar produkter och produktionsmetoder utan alt detta regislreras som Fou. I småföretagen ses denna verksamhet ofta som ett naturligt inslag i produktionen. I senare kapitel om nyetableringar, leknikbaserade förelag och underleverantörer fördjupas diskussionen om småföretagens belydelse för den industriella lillväxlen och förnyelsen.

2.2 Ekonomiska nyckeltal

I följande avsnitt redovisas småföretagens ekonomiska utveckling under 1970-talet och början av 1980-talet. Beskrivningen (och definitionerna) utgår från SCB:s nyckeltal. Dessa är begränsade lill förelag med fler än 20 anställda. De riktigt små företagen är således inte med i denna beskrivning. Redovisningen bygger på medeltal. Stora variationer förekommer inom gruppen småföretag.

20   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1983/84:135

Avkastning på eget kapital åren 1970-1982


306


 


20-49 ANSTÄLLDA ,    PROCENT

30 25


50-199 ANSTÄLLDA


ÖVER 200 ANSTÄLLDA

r35

30

25


 


20


20


 


15


15


 


10


10


5


1970


-72


------ 1                f                 r       ■■ ■■     r           )'-    -

-74             -76             -78


-80


-82


Av diagrammet framgår atl de stora företagen l.o.m. år 1981 genomgåen­de redovisal en lägre avkastning på egel kapilal än småföretagen. Detta kan delvis förklaras av att vissa storföretag i gruppen redovisar stora driftsunderskott.

Småförelagens höga avkastning på egel kapital förklaras bl.a. av all småföretagen vanligtvis har en liten andel egel kapital. Deras riskbufferl eller förmåga alt överleva lillfälliga förlustperioder blir därför mer begrän­sad än storföretagens, samtidigt som ett i kronor måttligt resultat i förhäl­lande till ett litet egel kapilal ger hög räntabilitet. Detta leder till atl förluslbringande småförelag snabbt slås ul (och exkluderas ur statistiken) medan lönsamma småföretag får hög avkastning pä eget kapital.


 


Prop. 1983/84:135

Avkastning på totalt kapital åren 1970-1982.


307


 


20-49 ANSTÄLLDA PROCENT


50-199 ANSTÄLLDA


ÖVER 200 ANSTÄLLDA

12


 


10


10


6

2


0-

'                 r   ■    ■   ■-   I        r                I                t                 t        ■      I        O

-80

-82

1970          -72             -74             -76             -78


Som grupp betraktad har småförelagen l.o.m. år 1981 en bättre avkast­ning pä det lolala kapitalet än de större företagen. Skillnaderna är inte lika slora mellan grupperna som när del gäller avkastningen på del egna kapita­let.


 


Prop. 1983/84:135                                                  308

Soliditetsutvecklingen åren 1970-1982.


20-49 ANSTÄLLDA               50-199 ANSTÄLLDA            ÖVER 200 ANSTÄLLDA

35

PROCENT

35


30


30


 


25


25


 


20


20


 


15


15


\                                       I

*  I        I        r       r    '  -r      -t-.................................. r   ■■  i        i--------------------- 1       i        t       t

1970     -72     -74     -76     -78     -80     -82

De slörre företagen har genomgående högre soliditet än de mindre. Solidilelen varierar över åren. Sett i ett längre perspektiv har storföreta­gens soliditet minskat mer än de mindre förelagens. Delta kan bl a bero på all de små företagens soliditet redan år 1970 var låg och alt en fortsatt minskning knappast kan förenas med en rimligt stabil ekonomisk bas för företagandet. Förelagens soliditelsminskning kan förklaras av att avkast­ningen på det lotala kapitalel under senare delen av 1970-lalel och i början av 1980-lalet understigit inflationen. Företagens lönsamhet har varil otill­räcklig för atl bibehålla en oförändrad skuldsältningsgrad. De har tvingats låna för atl kunna bibehålla en befintlig omfattning på verksamheten.

Avkastningen på del lolala kapitalet har ökal från ett botlenläge åren 1977-1978. Del senasle årel har resultatet förbättrats kraftigl. Staten har under budgetåren 1975/76-1981/82 utbetalat 31 miljarder kr. i stöd till storföretag (bidrag). Omfattningen av det statliga engagemanget kan t. ex. ställas mot hela industrins bokförda egna kapital på 87 miljarder kr år 1980.

En analys baserad på genomsnillstalel ger dock en ofullständig bild av industrins läge och utveckling. I industridepartementets årsrapport 1982 delas industrin in i olika grupper, som t.ex. verkstadskoncerner, stålföre­lag, slalliga förelag etc. Sådana indelningar visar atl vissa delar av indu­slrin har ett avsevärt bättre resultat än andra. Småföretagens relativt goda


 


Prop. 1983/84:135


309


resultat - i förhållande lill storföretagen - indikerar bl. a. atl omställnings­processen gått snabbare inom denna storleksgrupp. Den "friska" delen av småföretagsgruppen är relativt sett slörre därför att icke konkurtenskrafti­ga företag läggs ned och nya startas. Totalt har staten tillfört ca 0,7 miljarder kr. lill små och medelstora förelag under budgetåren 1975/76-1981/82. En obetydlig del av della har tillförts småföretagssektorn i form av soliditetsförslärkande ägarkapital.

I vissa fall har kommuner gåtl in och med bidrag räddat krisdrabbade företag. Omfattningen och inriktningen av den kommunala näringspoliti­ken utreds f.n. av statens industriverk, öm krisdrabbade förelag subven-fioneras för atl inte slås ul blir den "friska" delen av småföretagsgruppen relativt sett mindre och omställningstakten bromsas.

Ovanstående bedömning baseras på publicerade nyckeltal från SCB. Preliminära uppgifter för 1982 lyder på att småföretagen har försämrat sin lönsamhel i relalion fill de slora företagen.

3    Nyföretagandet

Under år 1981 ökade anlalel nyetableringar, och år 1982 låg anlalel nya företag kvar på 1981 års nivå.

Nyetableringar och konkurser i svensk tillverkningsindustri 1965—1982.


ETABLERINGAR ANTAL FÖRETAG

2.000


KONKURSER


PROGNOS

r 2.000


 


1.500


1.500


 


1.000


1.000


 


500


500


 


1965


1970


1975


1980


 


Prop. 1983/84:135                                                               310

En intervjuundersökning baserad på 100 slumpmässigt utvalda nyförela­gare visar, alt huvuddelen av alla etableringar är företag av typen bagerier, träskotillverkare, snickerier, tryckerier m.m. Ca 30% av förelagen är underleverantörer, dvs. säljer mer än 50% av produktionen till andra företag. Endasl ca 5% av de nya företagen har en mer avancerad produk-fionsleknologi och/eller produki.

3.1      Hur uppstår de nya företagen?

Fördjupade kartläggningar har visal alt de nya företagen fill övervä­gande del är s. k. vardagsförelag. Dessa utnyttjar känd teknik och tillver­kar relativt "enkla" produkler. Ofta är de nya förelagen underleverantörer till andra företag. Ett begränsat anlal nya företag är helt leknikbaserade. (Den speciella situation som dessa företag möter behandlas i kapitel 5.) Del är ofta förmannen, ingenjören eller platschefen som bryter sig ut och startar egel. Grunden är den lidigare yrkeserfarenheten och de tidigare affärsrelationerna. En person eller flera "flyttar ut" sin speciella kompe­tens och startar ett egel förelag. Grundarna lill de nya företagen har i dag ofta gymnasie- eller högskoleutbildning och lång erfarenhel från den bransch eller marknad där de etablerar företaget (jfr SIND 1982:2, Nya företag — Villkor och möjligheter).

3.2      Varför uppstår nya företag?

Det finns många olika bakomliggande orsaker till förelagsetableringar. Hos den enskilde märks ofta en vilja alt vara sin egen. Del är inte ovanligt att vantrivsel på den gamla arbetsplatsen blir en utlösande faktor till en företagsetablering. Många gånger är etableringen också ett svar på en önskan alt "göra något på ett bättre sätt". I flertalel sludier framhålls betydelsen av förebilder. Att ha föräldrar, vänner eller andra "vikliga personer" som tidigare startat eget är ofta en grund för all själv starta ett förelag. Ofta resonerar man så atl "kan han/hon så kan jag". Om förebil­derna har en positiv inverkan på elableringarna anses ofta anställnings-trygghetslagstiflningen m.m. (det s.k. sociala skyddsnätet) ha en häm­mande inverkan på etableringstakten. Individer med idéer lar inle steget till en elablering därför att de föriorar grundtryggheten - en fasl anställ­ning med en fast lön. Många har planerat sin ekonomi mol bakgrund av amorteringsplaner och andra regelbundet återkommande utgifter. I ett sådant läge är osäker lön från ett egel företag inget reahstiskt alternativ lill en fasl lön från en fast anställning.

Att starta eget är ofta ett stort sleg för den enskilde. Flera studier har pekat på behovel av samtalspartners. Det kan vara en närstående (jfr förebilder), en potentiell kund, en konsull etc. som får fungera som sam­talspartner under den första kritiska startfasen. Det är inte heller ovanligt


 


Prop. 1983/84:135                                                               311

att deltagare i s. k. starta-eget-kurser fortsätter att träffas och bistå varand­ra efter del alt kursen avslutats.

Elableringarna är ofta ett resultat av en efterfrågan som skapats i sam­hällel. Inom elektronikområdet, energisektorn m. m. har en privat/statlig efterfrågan skapat utrymme för flera nya småföretag. Efterfrågans belydel­se är dock ännu mer påtaglig inom konsullnäringarna. Komplicerade redo­visningsregler, behov av kommunala näringslivsprogram, allt mer tekniskt avancerade lösningar etc. har på olika sätt skapal ett behov och en efterfrå­gan på nya konsuller. Nyetableringar är också ett resultat av arbetslöshe­ten. Inte minst inom byggnadssektorn kan en ökad etablering förklaras av att arbetslösa ingenjörer och/eller byggnadsarbelare startar eget för atl få sysselsättning och utkomst. Det s. k. levebrödsmolivel tycks återigen vara ett elableringsmotiv.

Enligt industriverkets studier är det inte brist på kapital som uppges vara det största problemet vid etableringen. Detta hänger ofta samman med all de flesta startar i liten skala. Rörelsekapitalet erhålls ibland i form av förskottsbetalningar från kunder (jfr studier om de teknikbaserade företa­gen). Tillgången lill små billiga lokaler har också visat sig vara värdefull i inledningskedel. De små nya "källarförelagen" har inte ekonomiska möj­ligheter atl hyra modernt utrustade industrilokaler.

I industriverkets studie har nyföretagarna i stället uppgett svårigheter att slå sig in på marknaderna som det största etableringsproblemet.

3.3 Insatser för att främja nyetablering

I detta avsnitt behandlas riklade samhällsinsatser för att främja nyföreta­gandet. De i inledningen behandlade, ofta helt avgörande allmänna vill­koren - som möjliggör en rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapital­insatser, en allmänl positiv inställning till nyföretagandet, en ulbiidning avpassad för egenverksamhet m. m. - behandlas inle vidare i detta av­snitt. De särskilda problem och möjligheler som de teknikbaserade företa­gen möter las upp i kapitel 4. Kapitlen 3 och 4 kompletterar varandra. Kapitel 3 lar upp mer allmänna förutsättningar för nyföretagandet inom tillverkningsindustrin, medan kapitel 4 berör mer specifika frågor vid ela­blering och utveckling av teknikbaserade företag.

3.3.1 Förebilder

Av de studier som refererats lidigare framgår tydligt behovet av förebil­der för alt stimuera nyföretagandet. Olika informations- och utbildningsin­satser i t. ex. radio och TV kan bidra till en ökad förståelse för förelagan­dels villkor.

Under våren 1985 kommer SIND tillsammans med utbildningsradion atl genomföra en programserie med syfte alt stimulera till nyetablering och förnyelse av befintliga företag. Undervisningsmaterial som produceras


 


Prop. 1983/84:135                                                                312

inom ramen för projektet kommer bl.a. all användas i studiecirklar i-bildningsförbundens regi.

3.3.2    Tjänstledighet

Personer som vill starta egna förelag uppfattar ibland förlusten av an­ställningstryggheten som ett hinder. För alt stimulera till "avknoppning" från offentlig förvaltning har regeringen i prop. 1983/84:25 angående sär­skilda sysselsättningsålgärder uttalat alt begäran om tjänstledighet för atl pröva nya arbetsuppgifter eller att starta egen verksamhet bör mötas av en generös attityd från slalliga arbelsgivare.

Del trygghetsavtal som trädde i kraft på del statliga områdel den 1 januari 1984 innehåller bestämmelser om tjänstledighet som kan underlätta omslällningar vid överlalighel.

3.3.3    Rådgivning, utbildning och informalion, flnansiering m. m.

De regionala ulvecklingsfonderna bedriver företagsserviceverksamhet enligl de riktlinjer som beslutats av riksdagen våren 1982 (jfr prop. 1981/82:118). Verksamhelen är f.n. koncentrerad lill i huvudsak fyra områ­den, nämligen marknadsföring/export, produklulveckling, nyetablering och underieveranlörsfrågor. En viktig del i fondernas nyelableringsverk-samhet är även uppföljningen av nya förelag.

För atl främja nyföretagandet bedrivs utbUdning i olika organisationers regi. Bl.a. genomför fonderna starta-eget-kurser. Denna och annan lyp av utbildning anordnas också av Stiftelsen Institutet för Förelagsutveckling (SIFU). Slalens industriverk främjar företagsinriktad fortbildning på olika sätt med hjälp av särskilda statsbidrag.

Ulvecklingsfonderna har också möjlighet aU underlälta de nya företa­gens finansiering med rörelselån och/eller utvecklingskapilal. Under år 1982 har fonderna bistått 339 företag med rörelselån (totalt 63,2 milj. kr.) i samband med etableringen. Utvecklingskapilal har betalats ut till 83 nya förelag under år 1982.

4   Teknikbaserade företag

Teknikbaserade företag startas för aU exploatera tekniskt innovativa idéer. Del kan vara hell nya idéer, produktförbällringar eller förbättrade produktionsprocesser. Del utmärkande är atl applikationen är ny - idéer­na innebär att leknisk kunskap tilllämpas på nytl sätt.

Endast en lilen del av de mindre och medelslora företagen kan karaktäri­seras som teknikbaserade. Enligt industridepartementets nyetableringsslu-die kan ca 5% av alla nya företag betraktas som leknikbaserade, dvs. ca 50-60 företag/år. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i en delaljerad studie (STU/CPA maj 1982) kaillagl vissa slörre leknikbaserade förelag.


 


Prop. 1983/84:135                                                               313

Förelagen skulle ha startats mellan 1965 och 1975 och ha en omsällning på minsl 7 milj. kr. Enligt denna definition finns ca 150 leknikbaserade förelag i Sverige. Till dessa 150 förelag bör dock läggas ett relalivi slort antal mycket små "teknikföretag". På senare tid har sådana småföretag etable­rats bl. a. i anslutning till landets tekniska högskolor. Dessa företag har ofta få eller inga heltidsanställda.

De teknikbaserade företagen har på kort sikl en marginell betydelse för sysselsättningen. Få förelag växer och blir nya självständiga storföretag. I Sverige har uppstått ett sådanl nytt storföretag per dekad (Tetra-Pak från 1950-talel, Gambro från 1960-talel). Moisvarande gäller proportionellt i t.ex. England och Västtyskland (5-7 per dekad). I ett längre perspektiv svarar dock dessa företag för en viktig del av den industriella/tekniska förnyelsen.

De små leknikbaserade företagen är ofta föregångare när det gäller applikationer av ny leknik. Halvledarteknologin ledde i USA lill en kraftig nyetablering av små företag som på ett effektivt sätt kunde utnyttja den nya lekniken inom vida områden. De teknikbaserade företagen behövs för att sprida ny teknik.

Men även inom äldre, mogna leknikområden och marknader spelar de teknikbaserade företagen en viktig roll som ett potentiellt hot mol de slora etablerade förelagen. När de stora företagen slagnerar kan de små teknik­baserade företagen ta sig in på marknaderna. I många fall köps nya före­tag/idéer upp av de stora etablerade företagen som därigenom får lillgång till ny leknik. De teknikbaserade företagen behövs för att vitalisera stor­företagen.

De teknikbaserade företagen har - som nämnts ovan - slor del i spridningen av ny teknik till nya applikationsområden och för att ulmana stagnerande storföretag. I vissa fall behövs nyföretagande också för all skapa utrymme för helt nya idéer som inte kan utvecklas i befintliga organisationer. I gränslandet mellan tillverkningsindustrin och konsultsek-lorn kommer hell nya användningsområden för känd eller hell ny leknik att upptäckas av nyetablerade teknikföretag. De teknikbaserade företagen behövs för att exploatera helt nya idéer.

4.1 Var uppstår teknikbaserade företag?

Områden med ett omfattande teknikbaserat nyförelagande karakläri­seras främsl av all del finns tillgång på kvalificerad arbetskraft, alt dessa är rörliga och beredda atl byla företag, all del finns en krävande kundkrets' inom området atl samspela med, atl det finns god lillgång på riskvilligt kapital. En relativt andra områden hög kostnadsnivå anses ofta inle ulgöra nägol hinder.

Den mesl grundläggande förutsättningen för en etablering är förekoms­ten av en krävande kundkrets/marknad, där den nya idén eller produk­tionsprocessen kan testas och kommersialiseras. 21    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135


Prop. 1983/84:135                                                  314

De flesta leknikbaserade förelag som bildals i små länder som Sverige' har, bl.a. enligl STU/CPA-studien, arbetat i nischer där närmarknaden -Skandinavien - medger en tillväxt upp lill 20-50 milj. kr. under de första lio åren. Även i USA är närmarknadens storlek av yttersta betydelse för tidig tillväxt. Om företag med liten närmarknad skall växa av egen kraft är det dels av största vikl atl tillräckligt kapital för marknadsmässigt riskla­gande disponeras, dels krävs alt föreiagei är "marknadsföringsmässigt skickligt". Tidiga etableringar av dotterbolag på lunga marknader är ett tydligt inslag i de framgångsrika företagens strategi.

Flera amerikanska studier visar också all de teknikbaserade företagen vanligtvis utvecklas till följd av statliga eller privata "utvecklingskon-trakl" - en första närmarknad.

Roberts (M.I.T. 1964-1969) studier visade t.ex. atl förelag var påtagligt beroende av statliga kontrakt under sina första år. Bland de snabbast växande företagen var inslagen av statliga, störte forskningskontrakt un­der del första årel belydande. Inom fem år hade dock de snabbväxande företagen — via det överskott och det kunnande som forskningskontrakten genererade - utvecklat produkler som framgångsrikt såldes på "privala" marknaden. Den svenska STU/CPA-studien betonar atl större förelag spelat en liknande roll i Sverige. Hälften av de studerade företagen hade i väsenllig grad finansierat tidig produktutveckling via förskottsbetalningar inom ramen för ett ulvecklingskontrakl med ett störte, svenskt företag.

De stora företagen spelar också en roll för "nyetablering" inom ramen för olika underieveranlörssyslem. I ett normall underleveranlörsförhål-lande sker ofta en kontinuerlig ömsesidig teknik/ produktionsutveckling. I ett effeklivi samspel med en slor beslällare kan en "teknikbaserad" under­leverantör utveckla produkler eller komponenler som kan konkurrera på marknader vid sidan av den ursprungliga beställaren. (Jfr kapitel 5.)

Men de teknikbaserade förelagen är ofta också mer direkt kopplade till andra, ofta stora tekniktunga förelag. Dels år de flesta nya teknikbaserade förelag avknoppningar från etablerade, tekniklunga företag, dels blir många uppköpta av slörre företag inom 10-15 år. Uppköpsfrekvensen tycks vara minst lika slor i USA som i Sverige, trots alt en venlurecapital-marknad länge fungeral i USA.

De ovan refererade sludierna visar atl de leknikbaserade företagen utvecklats som ett svar på ett konkret behov (från en närmarknad eller privata/statliga utvecklingskontrakt). Sludierna visar också alt de individer som lar sig an uppgiften all svara på de konkreta behoven ofta har god leknisk och kommersiell erfarenhet inom områdel. Del är ofta personer som lämnar etablerade tekniktunga förelag och startar egel. De rena snil-leblixlföretagen, de som exploaterar en udda idé, är få lill antalet.


 


Prop. 1983/84:135                                                               315

4.2 Hur utvecklas de teknikbaserade företagen?

Amerikanska studier (t. ex. Roberts 1964-69) visar all de leknikbaserade företagen har större överlevnadspotential än andra företag. Vissa leknik­baserade förelag växer också extremt fort. I Sverige är Gambro ett exem­pel på snabb tillväxt. Misslyckanden är dock också vanliga.

Inledningsskedet är ofta kriliskl. Här gäller det för entreprenören alt få banker, offentliga institutioner och/eller kunder all ställa upp med finansi­ering. STU/CPA-studien visar atl förskottsbetalningar ofta finansierar den tidiga utvecklingen. Egna besparingar och villkorslån från STU är andra möjliga finansieringsvägar. De företag som lyckas etablera sin verksamhet stöter på nästa tillväxlhinder då närmarknaden inte längre räcker till för en fortsatt expansion. I detta läge innebär en fortsatt tillväxt ofta en inbryt­ning på en eller flera exportmarknader. UUandssatsningarna måsle ofta göras så tidigt att den egna kapitalbasen fortfarande är för liten för all tåla de påfrestningar som även små avvikelser från en exportmarknadsförings-plan kan medföra. Det är därför ofta nödvändigt att få lillgång lill riskvilligt kapital, dvs. i princip en vidgad egenkapilalbas.

4.3 Insatser för att främja teknikbaserade företag

De leknikbaserade företagen startar ofta som ell svar på ett konkret behov från en närmarknad, statlig och/eller privat upphandlare. Ett effek­tivt sätt att främja teknikbaserade förelags elablering och tillväxt är alt skapa "närmarknader". Närmarknaden kan skapas via t.ex. lagstiftning. På miljöskyddsområdet har den tekniska/kommersiella utvecklingen dri­vits fram av en detaljerad lagstiftning. Inom andra områden har direkt -statlig och/eller prival — upphandling skapat en första hemmamarknad för teknikbaserade företag.

En överordnad förutsättning för att nya projekt och företag skall kunna startas är att kunskap och kapital finns tillgängligl.

4.3.1 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

STU arbetar med att skapa förutsättningar för teknikbaserad etablering och tillväxt. Ett väsenlligl inslag i arbetet är programmet för leknikupp­handling.

Teknikupphandling är en process som innefattar utveckling av ny teknik och där köpares och säljares roller och relationer definieras och regleras. Vikliga ingredienser är köparens arbete med att ta fram upphandlingsun­derlag och kravspecifikationer, risktagande och en affärsmässig reglering av parternas åtaganden i upphandlingen. Inom den offenlliga sekiorn mås­te upphandlingsförordningen följas.

Teknikupphandling har visat sig vara ett lämpligt sätt för både köpare och säljare att effektivisera utvecklingsarbetet resp. den egna verksamhe-


 


Prop. 1983/84:135                                                  316

ten. STU:s roll är att dels stimulera lill och förbättra betingelserna för leknikupphandling genom information, utbildning m.m., dels biträda vid teknikupphandlingsprojekt med råd och finansiering. STU:s finansiering avser beställarens ökade koslnader för bl.a. upphandlingsunderlag och kravspecifikationer som blir en följd av att nyutveckling väljs i stället för befintlig teknik. STU finansierar också på vanligt sätt det utvecklingsarbe­te som ingår i teknikupphandlingen.

STU har i sin verksamhet kommil i kontakt med tre olika lyper av silualioner då teknikupphandling är aktuell. Den första är när initiativ till teknikupphandling las med utgångspunkt i behov och underlag som köpa­ren själv tagit fram. STU kan bislå upphandlaren med viss teknisk bedöm­ning samt bilräde vid planering och genomförande av upphandlingen. Dessulom kan STU delfinansiera ulvecklingsarbete hos leverantören.

Den andra situationen är när en leverantör i samband med upphandling av befintlig teknik erbjuder sig att ulveckla nya bättre lösningar. Har dessa inle täckning i anbudsfrågan måsle en offentlig upphandlare ta fram nytl upphandlingsunderlag och genomföra en ny anbudsomgång.

Den Iredje situationen innebär alt en teknisk utvecklare - vanligen ett företag - som har en teknisk idé lar initiativ för atl finna en lämplig beställare och få i gång ett samarbete med denne för att utveckla idén. F.n. är en tredjedel av de upphandlingar STU stöder av del slag som brukar benämnas obeställda projekt. De uppkommer som ett naturligt led i STU:s verksamhet. STU:s roll är i ett inledande skede att länka samman leknikut-vecklare och upphandlare. STU:s förmedlingsresurser får ofta tas i an­språk för denna lyp av sammanlänkning. Visar del sig möjligl för upphand­laren alt ularbeta en kravspecifikation och med ulgångspunkl i den teckna ett leveransavtal med teknikulvecklaren är de formella kraven på teknik­upphandling uppfyllda. STU:s medverkan sker på det sätt som beskrivits ovan.

STU stöder också enskilda uppfinnare, företagsetablering, mindre och medelslora förelag saml utvecklingsbolag. Insatserna görs i form av bi­drag, villkorslån och olika former av rådgivning. STU samarbelar i flera fall med andra organ, t.ex. de regionala utvecklingsfonderna.

4.3.2 Mikroelektronikprogram

Riksdagen har beslutat om rikllinjer för ett femårigt nationellt mikro­elektronikprogram med insalser genom utbildning, forskning och induslri­elll utvecklingsarbete. Syftet med programmel är all slärka svensk kon­struktions- och produktionsförmåga inom mikroelektroniken. I ett första sleg satsas 44 milj. kr. på lilläggsbudgel för budgetåret 1983/84. Mikro­elektronikprogrammet har föreslagits av STU som ett led i ökade insatser inom informationsteknologin. Enligl STU:s förslag bör mikroelektronik­programmet lillföras 714 milj. kr. från slalen och industrin under femårspe­rioden.


 


Prop. 1983/84:135                                                  317

De mindre företagen — särskilt de teknikbaserade — berörs på olika säll av förslagen, både direkl och indirekt.

4.3.3   De regionala utvecklingsfonderna

Utvecklingsfonderna bedriver olika former av rådgivning i samband med etablering och ulveckling av bl.a. leknikbaserade förelag. Vid de flesta utvecklingsfonder finns sålunda särskilda produktutvecklings- och mark­nadsföringskonsulter som på olika sätt kan bislå med rådgivning och kortare konsultinsatser.

Fonderna kan också på olika sätt lämna finansiering, både allmänt i form av rörelselån och till särskilda projekt.

Sedan den 1 juli 1982 har fonderna möjlighel alt gå in i konkreta utveck­lingsprojekt mot atl fonden får royally på förväntad avkastning. Alterna­tivt kan fonderna ge villkoriiga utvecklingslän. Den nya finansieringsfor­men - utvecklingskapilal - ger fonderna möjlighel att t. ex. gå in och lyfta av risken vid ett utvecklingsprojekt där en större beställare och en mindre underleverantör tillsammans utvecklar en produkt/komponent (jfr STU:s teknikupphandling, industrifondens underleveranlörssalsningar). Förord­ningen belräffande utvecklingskapilal tillåter vidare alt medel satsas i t. ex. exportprojekt i ett teknikbaserat förelags expansionsfas.

4.3.4   Riskvilligt kapital

Som tidigare har nämnts utgör tillgång på riskvilligt kapital en vikfig förutsättning för att teknikbaserade företag skall bildas och expandera. I Sverige har under de senasle åren det utbud av riskkapital som riktas mol småförelagsseklorn ökat betydligt:

-      En handel med icke börsnoterade värdepapper ulanför börsen på den s. k. OTC-marknaden har vuxit fram.

-      Ett belydande antal bolag av typen "Tillväxtinvest" (venlurekapilal) har bildats. Det karaktäristiska för dessa bolag är bl. a. inriklningen på minoritetsägande, salsningen på "entreprenörer" och ett långsiktigt avkastningskrav i form av värdetillväxt.

-      Flera slörre institutionella placerare, t.ex. 4:e AP-fonden, och försälj­ningsbolag har förvärvat andelar i icke börsnoterade förelag och med­verkat som finansiärer av Tillväxtinvestbolag.

En viktig förutsättning för denna utveckling har varil statsmakternas beslut under år 1982:

-     Ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs (prop. 1981/82:116,
NU 43, rskr 43; SFS 1982:547). Härigenom klargjordes skillnaden mel­
lan fondbörsverksamhet och handel med värdepapper (främst aktier i
små och medelstora företag) utanför börsen. Efter överläggningar med
Svenska fondhandlarföreningen har bankinspektionen fastställt rikt­
linjer för hur sådan verksamhet skall gå till (cirkulärskrivelse 1982:8)


 


Prop. 1983/84:135                                                  318

-      Ändring i fondkommisionslagen (1979:748) så att fondkommissionsbo-lag får inneha en större volym värdepapper (prop. 1981/82:116, NU 43, rskr 433; SFS 1982:546). Härigenom underlättas för fondkommissionä­rer atl fungera som "märket makers" för icke börsnoterade värdepap­per.

-      Ändring i aktiebolagslagen (1974:931) så atl bl.a. aktiefonder får place­ra medel i aklier och andra värdepapper i icke börsnoterade förelag lill ett värde som moisvarar högst 10% av resp. fonds tillgångar (prop. 1981/82:116, NU 43, rskr 433; SFS 1982:544-545).

-      Ändring av bolagsbeskattningen så all dubbelbeskattningen av utdelad vinsl i icke börsnoterade aktiebolag lindras. Della sker genom all av­drag medges aktiebolag som bedriver rörelse, jordbruk eller skogsbruk med 70% av utdelat belopp, dock högst 700 000 kronor eller 15% av aktiekapitalet (prop. 1981/82:191, SkU 65, rskr 368; SFS 1982:336-338).

-      Ändring av förmögenhetsbeskattningsreglerna så att aktierna i alla rör­elsedrivande aktiebolag som inte är börsnoterade får värderas till 30% av substansvärdet. Härigenom har klarlagts atl handel utanför börsen (t. ex. på OTC-marknaden) kan ske med aktier i ett familjeförelag ulan atl del skattemässiga förmögenhelsvärdel ändras (prop. 1981/82:191, SkU 65, rskr 368).

-      En ram på 25 milj. kr. för statliga kredilgarantier lill bolag av typen "Tillväxtinvest" med verksamhet främst i vissa områden med syssel­sättningsproblem ulanför de regionalpoliliska stödområdena. Mot andel i värdetillväxten kan slaten under viss tid lämna bidrag till atl täcka räntekostnader på sådana statsgaranterade lån (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU51,rskr417).

I delta sammanhang kan också nämnas riksdagens beslut att inrätta löntagarfonder (prop. 1983/84:50, FiU 20, rskr 122). I samband därmed har också aviserats att inledningsvis 100 milj. kr. skall avsättas i särskilda former för atl kanalisera lill småförelagsseklorn som riskkapital.

4:3.5 Innovationscentra m. m.

I anslulning till fiera högskolor drivs verksamheler - ofta i stiftelseform

- för all stimulera företagsetablering baserad på nya idéer. Ett annat syfte
kan vara att produklidéer som forskats fram vid högskolan kan förmedlas
lill redan befintliga företag och på så sätt snabbt komma till kommersiell
användning. Sliftelser med anknytning till lekniska högskolor har i flera
fall fåll slöd från STU. Här nämns några exempel på sådana organisatio­
ner. Liknande exempel kan hämtas från flera andra orter än de här
nämnda.

Chalmers Innovaiionscentrum bildades år 1979 med syfle att främja nyförelagande vid Chalmers lekniska högskola. Verksamheten har dock


 


Prop. 1983/84:135                                                  319

pågått i flera år lidigare, men i andra former. Innovaiionscentrum ger råd till blivande företagare och har ordnat kurser med sammanlagt ett 100-tal deltagare senaste årel. En företagen invenlering har identifierat 39 spinoff-företag med rötter hos Chalmers.

Produktutvecklingscentrum (PUC) år en annan Göleborgsbaserad stif­telse. PUC startades år 1978 på initiativ av landslingen i N, O, P, R och S län, Göteborgs kommun och STU. Syftet med verksamheten är att genom olika affärs- och produklulvecklingsakliviteler medverka i utvecklingen av regionens industri. PUC skall vidare genom samverkan med regionens forskningsresurser främja kontakterna och samarbetet mellan forskning och industri. Genom assistans åt enskilda uppfinnare skall PUC verka för atl goda produktidéer blir kommersiellt exploaterade.

Även i Lund pågår ett anlal aklivileler för alt främja utveckling av ny teknik i småföretag. Elektronikgruppen i Lund (EGIL) bildades år 1981 och är ett samarbetsforum för ett anlal innovativa eleklronikföretag, "avknop-pade" från Lunds tekniska högskola. Med förebild från USA har nyligen tagits initiativ till alt bygga upp en forsknings- och utvecklingsby -IDEON - i anslutning till Lunds lekniska högskola. De första företagen har redan börjat flytta in.

Vid Linköpings tekniska högskola har bildals ett s. k. Teknik-Centrum som är en separat organisation inom högskolan för atf ta hand om uppdrag från i huvudsak induslrin. Den egenlliga verksamhelen föranledd av upp­dragen sker dock ute på institutionerna i projektgrupper. Man jobbar f.n. framför alll inom de båda tekniksektorerna materialteknik resp. medicinsk apparat- och instrumenlleknik. Ett viktigt led i Teknik-Centrums verksam­hel är alt underlälta s.k. avknoppning, dvs. atl projektgrupper tar steget fulll ut och bildar ett fristående bolag. För atl underlälta delta sleg har man genom medverkan från Linköpings kommun och utvecklingsfonden i Ös­tergötlands län i anslutning till Teknik-Centrum bildal den s. k. Teknikbyn. Avsikten är alt samla flera projektgrupper och nystartade teknikförelag för atl kunna skapa en kreativ och stimulerande miljö. Här erbjuds viss mark­service när det gäller t.ex. skrivhjälp, administration etc. Vidare finns lillgång lill viktiga delar av Teknik-Centrums och högskolans resurser, t.ex. i form av dalorservice, laboratorieulrustning, möjligheter till kon­sulthjälp etc.

Inom Stockholmsregionen finns f n. planer pä ett omfattande elektronik-centrum i Kista. Bakom projektet står slalen, Stockholms kommun och näringslivet. Vid central skall bedrivas forskning, högre utbildning och fortbildning. En myckel stor del av landets hela elektronikindustri finns redan nu samlad i Kista.


 


Prop. 1983/84:135                                                  320

5   Underleverantörsföretagen

I detta kapitel behandlas de problem och möjligheler som nationelll/in-ternalionelll verksamma underleverantörer slälls inför när de vill expande­ra eller förnya produktionen. De lokalt verksamma vardagsföretagen be­rörs endasl översiktligt (jfr avgränsningen i avsnill 1.2).

Industriproduktionen specialiseras på olika sätt. Specialiseringen lill enstaka produkter eller produktgrupper är påtaglig inom t. ex. verkstadsin­dustrin. De enskilda förelagen koncentrerar sina resurser lill snäva seg­ment av marknaderna. Detta har bl.a. lett till en alllmer omfattande inombranschhandel mellan länder. Enligt t.ex. direktinvesleringskommit-téns betänkande (SOU 1983:17) är del ofta inte längre möjligt atl urskilja en branschspecialisering mellan länderna, utan specialiseringen visar sig först på produktnivå. Parallellt med denna utveckling har en annan typ av specialisering växt fram. Företagen koncentrerar sina resurser till vissa led i produktionsprocessen. Dessa olika slag av specialisering ger tillsammans med goda kommunikationer stora möjligheler att tillvarata olika slags slordriflsfördelar. Som en följd av specialiseringen utvecklas internationel­la produklionssyslem.

I dessa internationella produktionssystem är både köpare och säljare ofta slora företag. Inom t.ex. elektronikindustrin är ibland underleveran-lören/komponenttillverkaren slörre än slulprodukttillverkaren. Del krävs i dag stora resurser för alt kunna konkurtera på de internationella kompo-nenlmarknaderna. I detta kapitel behandlas de medelstora underleverantö­rernas möjligheter att direkt eller indirekl konkurrera på komponent/in-salsvarumarknaderna. Kapitlet inleds med en statistisk beskrivning av underleverantörerna. Därefter behandlas komponentleveranlörernas pro­blem och möjligheter.

5.1 Statistik om underleverantörer

Industridepartementet har med hjälp av de regionala utvecklingsfon­derna och statistiska cenlralbyrån (SCB) kartlagt de små och medelstora underleverantörerna. Undersökningen baseras på SCB:s finansstalislik för 1981 samt jämförelser för åren 1980, 1981 och 1982. I denna statistik finns uppgifter om industriförelag med fler än 20 anslällda. De regionala ulveck­lingsfonderna har på listor omfattande alla företag med 20-200 anslällda markerat vilka företag som är underleverantörer resp. slutprodukltillver-kare.

Undersökningen omfattar 3 066 industriföretag med 20-200 anställda. Totalt har dessa förelag 178 000 anställda. Av företagen har 1 538 klassals som slutprodukttillverkare, 580 som underleverantörer och 948 som före­tag med okänd inriktning. Gruppen med okänd inriklning är slor därför att utvecklingsfonderna i storstadslänen endast i begränsad omfattning kunnat klassificera företagsbeståndet.


 


Prop. 1983/84:135                                                 321

Knappt 30% av de klassificerade förelagen är underleverantörer (dvs. säljer mer än 50% av produktionen som insalsvaror lill andra företag). Dessa företag har 31 000 anställda. Slulprodukltillverkarna - drygl 70% av anlalel företag - har 93 000 anslällda. (Gruppen med okänd inriktning har 54 000 anställda.)

Undersökningen omfallar endast förelag med 20-200 anställda. Det finns anledning att anta atl andelen underleverantörer är störte bland de mindre företagen och i gruppen med okänd inriklning. Totalt sell är därför andelen underleverantörsföretag betydligt slörre än de 30% som anges i föreliggan­de sludie. Anlalel anslällda i underleveranlörsföretag med färre än 20 anställda är belydande. Totalt sysselsätts ca 90 000 personer i förelag med 1-20 anställda. En stor del av dessa är underleverantörer.

Uppskattningsvis sysselsätts ca 100 000 personer eller en tredjedel av alla småförelagssysselsatla i underleveranlörsföretag.

En jämförelse mellan olika branscher

Förekomsten av underieverantörer varierar mellan olika branscher.

 

 

Antalet underleve-

Antalet sysselsatta.

 

rantörsföretag i

i underleverantörs-

 

% av totalt klas-

företag i % av klas-

 

sificerade företag

sificerade företag

Livsmedels-,.dryckes-

 

 

varu- och tobaksinduslri

5,5

4,8

Textil-, beklädnads-.

 

 

läder- och lädervaru-

 

 

industri

12,0

11,8

Trävaruindustri

25,0

23,8

Massa-, pappers- och

 

 

pappersvaruindustri.

 

 

grafisk industri

12,4

8,0

Kemisk industri, petro-

 

 

leum-, gummivaru-. plast-

 

 

och plastvaruindustri

34,2

37,0

Jord- och stenvaru-

 

 

industri

13,1

16,3

Järn-, stål- och metall-

 

 

verk

56,8

57,0

Verkstadsindustri

39,1

34,4

Tillverkningsindustri totalt

27,5

25,2

Tabellen visar att andelen underleverantörer i järn-, stål- och metall­verk, i verkstadsindustrin och i kemi- och plastindustrin ligger över ge­nomsnittet i tillverkningsindustrin i sin helhel.

En jämförelse mellan underleverantörer och slulproduktlillverkare

Underieverantörerna visar enligt finansstatisliken 1981 samma avkast­ning på eget kapital som slulprodukltillverkarna - nära 18%. Avkastning­en på det totala kapitalet är också lika för de båda företagsgrupperna:

8,5%.


 


Prop. 1983/84:135                                                  322

Däremot skiljer sig grupperna ål beträffande omsättning per anställd. Underleverantörerna har 253 000 i omsättning per anställd, medan slulpro­dukltillverkarna omsätter 293 000 per anställd. Detta ger belägg för atl underleverantörernas verksamhet är mer arbetsintensiv än motsvarande slulprodukttillverkares. Del förekommer inga systematiska skillnader i lönsamhet, soliditet m. m. mellan slulvarutillverkare och underleverantö­rer i olika branscher.

5.2 Komponenttillverkarnas problem och möjligheter

Industriproduktionen har specialiserats. De stora slulprodukltillver­karna köper i alll större omfattning färdiga komponenter eller hela kom­ponentsystem. En betydande del av ulvecklingsarbelel har överförts från slulprodukttillverkaren till komponentunderleverantören.

Utvecklingsarbetet bedrivs i ett nära samarbete mellan köpare och be­ställare. Flera studier (t.ex. Johansson m.fl. 1982 Förelag i nätverk) visar atl köpar/säljartdalionen vanligtvis är slabil över fiden men alt leveranser­nas innehåll förändras. Det sker således en omfattande leknisk förnyelse inom ramen för etablerade relationer. Del lar lång tid atl etablera en stabil köpar/säljartdalion och del är ofta svårt för "nya" företag alt slå sig in i etablerade produktions/underleveranlörssyslem. Inom t.ex. bilindustrin har ett mönsler med primär- resp. sekundärunderleverantörer utvecklats. Primärleveranlören/komponenlleveranlören är för sin verksamhel beroen­de av leveranser från sekundärleveranlörer. De s. k. sekundärleveranlö-rerna behandlas i avsnittet om övriga underleverantörer. Det ställs stora krav på all komponenttillverkaren har kunskap och resurser för att vidar­eutveckla komponenter och komponenlsystem inom ramen för befintliga köpar/säljarrelationer. Vidare slälls slora krav på marknadsföringen av komponenterna på nya marknader/förelag.

Industriverket har visat (SIND 1982:13) atl vissa svenska komponentlill­verkare förlorat marknadsandelar i den internationella konkurrensen. Ver­kel visar att importkonkurrensen hårdnar inom ett flerlal marknadsseg­ment som t. ex. plast, elektronik, metall, bearbelningsmaskiner m. m. Men verkets analys visar också all svenska förelag inom samma områden också kan ha en hög exportandel. I den inlernalionella konkurrensen tvingas företagen i ett litet land som Sverige - med en begränsad hemmamarknad - till en långtgående specialisering på vissa marknadssegment och/eller produktionsområden. På dessa områden kan svenska företag/komponenl-leveranlörer skaffa sig en stark position genom en offensiv marknadsföring och en effekliv teknisk utveckling. En teknisk utveckling som måsle ske i samarbete med en krävande kund.

Utvecklingen av komponenler och komponenlsystem ställer också stora krav på lönsamhel (egen finansiering) och externfinansiering. Devalvering­en och den återhållsamma löneutvecklingen har skapal ett ökal utrymme


 


Prop. 1983/84:135                                                  323

för egen finansiering av utvecklingsprojekt, även om det förbällrade kost­nadsläget i vissa fall minskar incitamenten till alt utveckla komponenter som tål höga priser.

5.3      Övriga underleverantörer

Komponentleverantörerna är för sin verksamhet direkl beroende av de övriga underleverantörerna. Utan dessa "sekundärleverantörer" minskar företagens möjligheter att bedriva en effekliv produktion.

De små sekundärunderleverantörerna är inte direkl påverkade av kon­kurtensen på den internafionella marknaden. Indirekt är de dock helt beroende av att kunden — komponenttillverkaren — får avsättning för sina komponenter.

De små sekundära underleverantörernas styrka - komparativa fördel -ligger i förmågan att snabbt anpassa produktionen till beställarens önske­mål. Denna anpassningsförmåga eller flexibilitet grundas ofta på att företa­get är litet och har en liten administration. I flera sludier (bl. a. Ds I 1982:3, De små och medelstora företagens nuläge och uivecklingsbelingelser) har framhållits att dessa små företag sällan kan växa med bibehållen lönsam­het.

Om företagen skall expandera krävs egna komponenter/produkter som kan bära ökade kostnader för administration, marknadsföring och produkt­utveckling. Med allmänt gynnsamma förutsättningar kan en del sekundär­leverantörer växa och utveckla komponenter. Detta förutsätter dock i regel att företaget ges en möjlighet att utveckla egna komponenler i samar­bele med en beställare.

5.4      Insatser för att främja underleverantörer

I detta avsnitt behandlas riktade insatser för att främja underleverantö­rernas expansion och förnyelse. Devalveringen i oktober 1982 har förbätt­rat kostnadsläget och stärkt underleverantörernas konkurrenskraft. I vissa fall drabbas dock underleverantörer med högt importinnehåll i produk­tionen av höjda priser på insatsvaror ulan att detta kortsiktigt kan kompen­seras med höjda priser på hemmamarknaden. I andra mindre gynnsamma fall kan devalveringen leda till att incitamenten för att utveckla nya och bättre komponenter — komponenler som kan säljas till höga priser -kortsiktigt minskar därför att lönsamheten på befintlig produktion förbäll­ras. I ell långsiktigt perspektiv är förmågan all utveckla nya och konkur­renskraftiga komponenter av helt avgörande belydelse. I olika samman­hang har bristen på yrkesutbildad arbetskraft - bl.a. verktygs- och verk­stadstekniker — uppmärksammats. De insalser som berörs nedan syftar lill att långsiktigt stärka svenska underleverantörers konkurrenskraft. För denna utveckling spelar ett gott utbildningsutbud en avgörande roll.


 


Prop. 1983/84:135                                                               324

5.4.1    Industrifonden

Exlernfinansieringen av komponentutveckling inom fordonsindustrin har stötts av bl.a. industrifonden. Finansiellt stöd har utgått för att delfi­nansiera maskiner, verktyg etc. I praktiken har den slora beställare.n (slulprodukttillverkaren) tillsammans med industrifonden valt ul underle­verantörer som ansetts lämpliga för komponenttillverkning. Finansiering­en av maskiner och verktyg har skett med industrifondens medel via del stora företaget och återbetalningen har formen av royaity, som beräknas pä leveranser av komponenter. Till detta kommer alt industrifonden direkt delfinansierat särskilda FoU-projekt i samband med fortsatt komponenlui-veckling. Förelagen har för dessa projekt lånat pengar lill marknadsmässig ränta, men med villkorlig ålerbetalningsskyldighet, dvs. de behöver inle belala lillbaka om ulvecklingsarbelel misslyckas.

5.4.2    Utvecklingsfonderna

Utvecklingsfondernas finansieringsform utvecklingskapilal kan t.ex. användas på samma sätt som industrifondens medel. Ett sådant slöd till komponenltillverkarna är väl förenligt med nuvarande regler för fondernas finansieringsverksamhet. Fonden kan också finansiera olika typer av marknadsföringsprojekt. Ulvecklingsfondens övriga verksamhet är i hög grad avsedd alt stödja små och medelstora underleverantörer. Exempel på delta är stöd vid mässdeltagande, kontaktträffar mellan större köpare och underleverantörer, kursverksamhet m. m. Ulvecklingsfonderna strävar ef­ter att koncentrera resurserna lill de långsiktigt mest lönsamma underieve­rantörerna.

5.4.3    Exportrådet

Komponenltillverkarna har ett stort behov av en effektiv marknadsfö­ring. Vid sidan av den industriella försäljningen — selektiv personlig bear­belning av enskilda kundförelag - kan mässdeltagande vara ell viktigt komplement. För de större inlernationelll verksamma komponenltillver­karna blir del aktuellt atl ställa ut på de stora internationella specialmäs­sorna. Sveriges exportråd har t. ex. samlat ett 20-lal svenska underleveran­törer till bilindustrin och bistått dessa på bl. a. SITEV-mässan i Geneve.

5.4.4    Statens industriverk

Industriverket bedriver, bl.a. i samverkan med de regionala utveck­lingsfonderna, olika projekl för alt ulveckla underleveranlörsföretagens insikler och kunnande samt slärka deras marknadsförutsättningar. I detta sammanhang kan också nämnas JAS-projektet, som öppnat möjligheter för ett utvidgat samarbele mellan svenska företag och utländska leverantörer lill projektet.


 


Prop. 1983/84:1.35                                                 325

5.4.5 Övrigt

I praktiken är del ofta svårt att särskilja gruppen underleverantörer. De insalser som t.ex. STU gör inom teknikupphandlingsomrädet (se avsnill 4.3.1) kan tillämpas även på underleverantörer som ulvecklal komponen­ter eller egna produkter. De statliga affärsverkens, landstingens och kom­munernas upphandling ger möjligheter lill en akliv produkl/komponenltill-verkning i Sverige. Även här kan bl. a. STU:s leknikupphandlingsprogram främja ulvecklingen. I dag finns ett särskilt råd för primärkommunal upp­handling och en särskild fond för upphandling inom landstingsområdet.

Även på utbUdningsområdet görs mycket som kommer underleveran­törsförelagen till godo. SIFU bedriver ell flerlal olika kurser i tekniska och ekonomiska ämnen, som ofta är direkt anpassade för småföretagen. Även statens industriverk och utvecklingsfonderna främjar på olika säll utbild­ning av denna kategori förelag.

6    Småföretagen och den industriella förnyelsen — en sammanfatt­ning

    Småföretagen inom industrisektorn har ca 300 000 årsanställda, en tred­jedel av induslrisysselsättningen. Ca 100 000 anställda arbetar i underle­verantörsförelag.

    År 1982 startades ca 1200 industriföretag (till detta kommer ca 500 nyregistrerade förelag ulan verksamhet).

    Flertalet nya företag är s. k. vardagsföretag med enkel hanlverks/servi-ceproduktion. Nyföretagandet tillgodoser lokala behov och utgör kon­kurrens för redan etablerade företag, särskill sådana med höga priser och/eller otidsenliga produkter.

    De leknikbaserade småförelagen - ca 5% av alla nya förelag - sprider ny teknik, vitaliserar storföretagen och exploaterar helt nya idéer.

    Underleverantörerna utvecklar nya komponenter och ny produktions­teknik lillsammans med beställarna. En väsentlig del av den industriella förnyelsen sker inom ramen för sådana köpar/säljarrelationer.

    Vardagsförelagen, de leknikbaserade förelagen och nya komponen­ter/produktionsmetoder utvecklas för att täcka behov hos konsumenter eller köpande företag. Insikten om närmarknadens/köparföretagels be­lydelse har lett lill att riklade insalser inom småföretagsområdet i högre grad än lidigare kommil all inriktas mol all skapa marknader och/eller sprida kunskap om befintliga närmarknader och köparförelags behov. STU:s insalser inom teknikupphandlingsomrädet och utvecklingsfon­dernas underleveranlörssalsningar är exempel på denna delvis nya in­riktning. Slatens upphandling inom energiområdet är ett annal exempel på insalser för atl skapa en möjlig första närmarknad för nya eller redan etablerade företag.


 


Prop. 1983/84:135                                                  326

     Teknikbaserade företag och underleverantörer med egna komponenler har ofta svårigheter atl finansiera en expansion från den första närmark­naden/köparen lill en slörre nafionell eller internationell kundkrets. Lag­stiftningen har ändrats så alt ell slort antal riskkapitalbolag getts möjlig­hel atl starta verksamhel. Dessa bolag kan gå in med ägarkapital vid nyetablering och marknadsexpansion.

     Långivning, förelagsservice, ulbiidning m. m. utgör vikliga inslag i små­företagspolitiken. Utvecklingsfonderna skall intensifiera sina insatser i s.k. utvecklingsbara företag. Utbildningsradion skall i olika TV-pro­gram stimulera nyföretagandet. STU:s insalser inom småföretagsområ­det intensifieras.


 


Prop. 1983/84:135                                                  327

Innehållsförteckning                                                Sid.

Propositionen  ......................................    ..........     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ...................       1

Lagförslag .........................................................     5

Lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna

pensionsfonden   ..............................................     5

1   Inledning ........................................................     6

2   Utvecklingsbetingelser för svensk industri ............. ... 8

3   Industriell expansion och förnyelse som mål för regeringens poli­lik i stort               22

4   Induslripoliliken   ..............................................   28

 

4.1    Mofiv och roll  ........................................... .. 28

4.2    Industripolitikens inriklning - huvuddragen   ..... .. 31

 

4.2.1    Slörre ulrymme för offensiva insatser ......    32

4.2.2    Tillvaratagande   av   utvecklingsmöjligheterna   inom basindustrin               39

4.2.3    Utnyttjandet av den offenlliga verksamhelen som en drivkraft                     41

4.2.4    Stimulans av de små och medelslora förelagen                   42

4.2.5    Öppenhet och samverkan mellan samhällel, förelagen och de anställda                   46

4.2.6    Samordning mellan industri- och regionalpolitiken  ..  49

4.2.7    Adminislrativa hinder för induslriell expansion    ....   50

4.2.8    Nordiskt industripolitiskt samarbete   ......    52

5 Förändringar på några viktiga delområden inom industripolitiken         54

5.1    Ökade insatser för småförelag med expansionsmöjligheter  .        54

5.2    Ökade insalser för underieverantörsulveckling   .. 56

5.3    Ökad betoning av slödel lill nyföretagande ......    58

5.4    Ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens                  60

5.5    Nya insatser för alt främja spridning av ny teknik             65

5.6    Ulveckling av teknikupphandlingen som industripolitiskt in­strument              68

 

6   Verksamheten vid slyrelsen för teknisk utveckling      69

7   Nationellt mikroeleklronikprogram   ...................... .. 88

8   Teknikupphandling och underieverantörsulveckling   .. 97

 

8.1    Inledning   ................................................    97

8.2    Särskilda medel för åtgärder för atl stimulera teknikupphand­ling                   99

 

8.2.1    Hinder för teknikupphandling  ................    99

8.2.2    Tidigare slatliga insatser för alt främja leknikupp­handling                   101

8.2.3    Användningen av de nu begärda medlen                 103

 

8.3    TEMU-Bolagen   ........................................ 104

8.4    Vissa övriga frågor   ................................... 105

9 Industrifonden   .............................................. 107

10   Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag   ... 115

11   Statens industriverk   ...................................... 117

11.1.............................................................. Inledning                      117

11.1.1   Uppgifter i stort och organisation    ....... 117

11.1.2   Treårsprogram för statens induslriverk .... 119

11.2.............................................................. Utredningsverksamhet             122


 


Prop. 1983/84:135                                                               328

11.3.............................................................................. Induslriell omvandling och lillväxl                           126

11.3.1    Programmets innehåll i stort   ......................    126

11.3.2    Branschfrämjande åtgärder   ....................... .. 128

11.3.3    Finansiellt slöd.............................................. .. 136

11.3.4   Särskilda ålgärder för att främja användning av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin          ..................................................................... 139

11.3.5    Havsinduslriell kompetensutveckling   ..........   144

 

11.4   Regional ulveckling  ...............................................   145

11.5   Småföretagsutveckling   ........................................   147

 

11.5.1    Programmets innehåll i slorl   .......................   147

11.5.2   De   regionala  utvecklingsfondernas   förelagsservice och administration m. m                149

11.5.3   De regionala utvecklingsfondernas finansieringsverk­samhet                    151

11.5.4    Strategisk företagsutveckling   ....................   154

11.5.5   Övergripande service och projekt inom småföretags­området m.m                        156

11.5.6    Nyetableringsinsalser ..................................   157

11.5.7    Utbildningstjänster inom småförelagsseklorn                 157

11.5.8    Industridesign   ............................................   158

12                                                                                       Sveriges Invesleringsbank AB                   161

12.1   Invesieringsbankens tillkomst och verksamhet hittills m. m.    162

12.2   Företagssektorns finansiella ulveckling, invesleringsutveck-lingen   .. .:                            165

12.3   Ändrade förutsättningar för Investeringsbankens nuvarande rörelse                   166

12.4   Förslag lill ändrade rikllinjer för Invesieringsbankens verk­samhel                         167

12.5   Investeringsbankens kapitalanskaffning   .............   170

12.6   Investeringsbankens organisation  .......................   170

13                                                                                       Småföretagsfond                          171

13.1   Inledning   .............    ............................................ . 171

13.2   Organisation   ....................................................... . 172

13.3   Kapitalförsörjning   ................................................ . 173

13.4   Avkastningskrav   .................................................. . 174

13.5   Placering av medel ................................................ . 174

"13.6 Inflytande   .......................................................... . 176

13.7.............................................................................. Lagförslag                         177

14  Hemställan   ..................................................................   177

15  Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85    ...................... . 178

16  Beslut   .........................................................................   187

Bilagal   Svensk industri - nuläge och uivecklingsbelingelser                           189

Bilaga 2   Industripolitiken i Sverige och vissa andra länder                            261

Bilaga 3   Småföretagen och den industriella förnyelsen     299

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984