Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:128

Regeringens proposition

1983/84:128

med förslag till lag om företagshypotek m. m.;

beslutad den 8 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram ett förslag till lag om företagshypotek som skall ersätta 1966 års lag om företagsinleckning. Med företagshypotek avses en säkerhetsrält som grundar sig på en företagsinteckning.

Syftet med den nya lagen är att göra förelagshypolekel till en bättre säkerhetsrält än den hittillsvarande företagsinteckningen. Vidare sker en anpassning till jordabalkens panträttskonstruklion. Bland nyheterna märks att alla näringsidkare blir inteckningsberättigade och att alla näringsidkare får tillgång till rikstäckande inteckningar. En annan nyhet är atl ärenden om företagsinteckning i fortsättningen skall handläggas av en för hela riket gemensam inskrivningsmyndighet. Handläggningen kommer att ske med hjälp av automatisk dalabehandling.

I propositionen läggs också fram ell förslag till ändring i jordabalken. Förslaget innebär att det införs ett nytt inskrivningsrättsligt institut som gör det möjligl för en fastighetsägare dels all rättsligt skilja en fastighet från dess industrilillbehör, dels att rättsligt återförena fastigheten med sådan egendom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                               2

1    Förslag till

Lag om företagshypotek

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1   § Med företagshypotek avses en säkerhetsrätl enligt bestämmelserna i denna lag.

2   § En näringsidkare som vill upplåta företagshypotek i sin näringsverk­samhet har rätt att i den ordning som anges i 4 kap. få inskrivning i verksamheten av ett visst penningbelopp (företagsinteckning). Bevis om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev.

3   § Ett företagshypotek upplåts genom att näringsidkaren överlämnar företagshypoteksbrevet som säkerhet för en fordran.

4   § Ett konkursbo har inte rätl att få företagsinteckning eller att upplåta företagshypotek.

Om en näringsidkare avlider, träder dödsboet i hans ställe som närings­idkare.

Vad som sägs om näringsidkare i denna lag gäller även den som avser att utöva näringsverksamhet men som ännu inte har påbörjat verksamheten.

2 kap. Företagshypotek

Egendom som omfattas av företagshypotek

1 § Ett företagshypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den
mån egendomen hör till den intecknade verksamheten.

Företagshypoteket omfattar dock inte

1.    kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning saml andelar i aktiefonder,

2.    egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning, eller

3.    egendom som varken kan utmätas eller ingå i konkurs.

 

2   § Om en intecknad verksamhet överlåts, omfattar hypoteket överlåta­rens fordran på ersättning såvitt denna avser egendom som omfattades av hypoteket vid överlåtelsen.

3   § Om en intecknad verksamhet överlåts och i överiåtelsen ingår egen­dom som omfattas av företagshypotek, gäller hypoteket i denna egendom hos förvärvaren. Om förvärvaren överlåter egendomen eller upplåter sär­skild rätt i denna eller om egendomen skadas eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, omfattar hypoteket förvärvarens fordran på ersättning. Hypoteket ger företräde till betalning framför ett företagshypotek i samma egendom som grundar sig på upplåtelse av för­värvaren.

Borgenären förlorar sin rätt enligt första stycket, om han inle inom sex månader från det överlåtaren eller förvärvaren har underrättat honom om


 


Prop. 1983/84:128                                                     3

överiåtelsen och senast inom arton månader från det verksamheten från-träddes väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsmyndigheten. Vad som sägs om förvärvaren gäller också hans dödsbo.

4 § Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den inlecknade verksamhe­
ten och egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon
annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av
någon annan anledning än näringsidkarens död.

Utan hinder av att en köpehandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren har behandlats enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, omfattas den sålda egendomen av hypotek på grund av en företagsinteck­ning som har sökts senast trettio dagar efter det atl handlingen företeddes inför rätten.

Rätt till betalning på grund av företagshypotek

5 § En borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran har
räll att vid utmätning eller i konkurs, med den företrädesrätt inteckningen
medför enligt lag, få betalt för fordringen ur egendom som omfaltas av
hypoteket intill förelagshypoteksbrevels belopp. I den mån detla inte
förslår har borgenären rält att få betalt ur egendomen genom ett tillägg.
Tillägget får inte överstiga femton procent av hypoleksbrevets belopp
jämte tio procent åriig ränta på detta belopp från den dag då egendomen
utmättes eller konkursansökan gjordes.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var­andra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoleksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

Borgenärens rält till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inle har anmälts av borgenären efter kallelse på okända borgenärer.

6   § Företagshypotek för vilket inteckning söks samma dag som egendom beläggs med kvarstad eller senare omfattar inle den kvarstadsbdagda egendomen. Hävs kvarsladen, gäller dock företagshypoteket även i den egendomen såvida den inte är utmätt eller tagen i anspråk genom betal­ningssäkring.

7   § En borgenär som har företagshypotek fill säkerhet för sin fordran har rätt att söka betalning ur egendom som omfattas av hypoteket trots alt hans fordran inte är förfallen till betalning, om

 

1.   den intecknade verksamheten eller en väsentlig del därav överlåts eller upphör eller övergår till någon annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än näringsid­karens död eller, när förelagsinteckningen är begränsad till ett visst områ­de, flyttas från delta, eller

2.   egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av någon annan därmed jämförlig orsak försämras eller minskas så alt säkerhetens värde går ned väsentligt.

Vid utmätning av egendom som omfattas av företagshypotek har inteck­ningsborgenären rätt till betalning ur egendomen enligt 8 kap. ulsöknings­balken, även om hans fordran inte är förfallen fill betalning.


 


Prop. 1983/84:128                                                              4

3 kap. Företagsinteckning

Omfattningen av intecknad verksamhet

1 § Företagsinteckningar beviljas i all den näringsverksamhet som nä­
ringsidkaren vid varje tid utövar här i landet, om inle annat följer av andra
stycket.

En inteckning får begränsas till näringsverksamhet av viss art. Inteck­ningar i verksamhet för produkfion av elenergi genom vattenkraft får dessutom begränsas fill verksamheten på en eller flera fastigheter och inteckningar i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.

2 § En näringsverksamhet som flera utövar gemensamt får intecknas
endast som en enhet för sig.

En företagsinteckning får inte beviljas gemensamt i flera verksamheter som utövas av olika näringsidkare.

En inteckning får inte beviljas om den i fråga om den intecknade verk­samhetens art eller giltighetsområdet skulle avvika från en annan inteck­ning som är beviljad eller sökt i samma verksamhet.

Företagsinteckningars företräde

3   § Bestämmelser om den förmånsrätt som följer med företagsinteckning finns i förmånsrättslagen (1970:979).

4   § En företagsinteckning ger företräde i förhållande till en annan före­tagsinteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckning­ar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.

I 4 kap. finns bestämmelser om möjlighet att bestämma företrädet mel­lan flera inteckningar som söks på samma inskrivningsdag på ett annal sätl och om ändring i företrädesordningen genom sammanföring dier nedsätt­ning.

Företagsinteckningars och företagshypoteksbrevs giltighet i vissa fall

5 § Om egendom som omfattas av företagshypotek har blivit utmätt och
inteckningsborgenären har tillerkänts betalning ur egendomen, är företags-
inteckningen utan verkan till ett belopp som motsvarar vad som har utfallit
på företagshypoteksbrevets bdopp. Detsamma gäller om borgenären har
tillerkänts betalning ur sådan egendom i konkurs.

6 § Om en företagsinteckning blir utan verkan, är även företagshypo­
teksbrevet ulan verkan. Ändras i annat fall en inteckning till belopp eller
omfallning, får hypoteksbrevet verkan i enlighet med inteckningens ändra­
de innehåll.

Dödning av ett förkommet hypoteksbrev medför inte att inteckningen blir utan verkan.

4 kap. Inskrivningsförfarandet

Inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet

1 § Inskrivning enligt denna lag sker i ett särskilt inskrivningsregister (företagsinteckningsregistret). Detta förs med hjälp av automatisk databe­handling.


 


Prop. 1983/84:128                                                    5

2 § Ärenden om företagsinteckning eller annan införing i företagsinteck­
ningsregistret på grund av föreskrift i denna lag eller annan författning
(inskrivningsärenden) handläggs av en för landet gemensam inskrivnings­
myndighet. Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara in­
skrivningsmyndighet.

Inskrivningsmyndigheten förestås av en inskrivningsdomare som skall vara lagfaren.

Handläggningen av inskrivningsärenden

3 § För behandlingen av inskrivningsärenden gäller bestämmelserna om
tvistemål i rättegångsbalken i tillämpliga delar, i den mån inte något annat
följer av denna lag.

Ansökningar ocb anmälningar i inskrivningsärenden skall vara skriftliga.

4 § Inskrivningsärendena las upp på en inskrivningsdag. Inskrivningsdag
hålls till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag som
inte är helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och
nyårsafton. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
kan förordna atl en inskrivningsdag skall ställas in, om det finns särskilda
skäl till det.

En ansökan eller anmälan som har kommit in efter klockan tolv en viss dag anses gjord på nästföljande inskrivningsdag.

5 § Hos inskrivningsmyndigheten förs dagbok över inskrivningsärende­
na. Handlingarna i sådana ärenden förs samman i akter.

Har sökanden eller någon annan lämnat en uppgift eller förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har en särskild utredning gjorts i ärendet, skall detta antecknas i akten. I akten tas även upp förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i företagsinteckningsregistret.

6 § Om del är nödvändigt för utredningen, får ett inskrivningsärende
skjutas upp till en senare inskrivningsdag.

Om ett ärende skjuts upp, får sökanden föreläggas att lägga fram den utredning som behövs. Ansökningen får förklaras förfallen, om sökanden inle följer föreläggandet. Föreläggandel skall innehålla en upplysning om detta.

Ett inskrivningsärende får vidare skjutas upp till en senare inskrivnings­dag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning inte lämpli­gen kan prövas omedelbart. Ett ärende som har skjutits upp av denna anledning skall tas upp till prövning senast på femte inskrivningsdagen efter den inskrivningdag då ansökningen gjordes.

7 § Beslut skall föras in i företagsinteckningsregistret, om beslutet inne­
bär att en ansökan i inskrivningsärende bifalls, avslås eller förklaras förfal­
len eller att ett ärende skjuts upp. Skälen för beslutet skall antecknas i
akten eller i dagboken, om beslutet innebär att ansökningen inte bifalls.

Beslut som skall föras in i registret meddelas genom införandet och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.

8 § Om ett beslut i inskrivningsärende har gått emot sökanden eller
någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om
beslutet. I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har anteck­
nats i akten eller i dagboken och vad den som vill överklaga beslutet har att
iaktta.


 


Prop. 1983/84:128                                                     6

9 § Om ett inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till
ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall del ske utan dröjsmål
efter del att beslutet har kommit myndigheten fill banda.

Inteckningsansökan

10 § En ansökan om företagsinteckning skall göras av näringsidkaren.
Ansökningen skall innehålla uppgift om det belopp i svenskt mynt på vilket
inteckningen skall lyda. Om inteckningen skall begränsas enligt 3 kap. 1 §
andra stycket, skall den avsedda begränsningen anges i ansökningen.

Sökanden skall lämna styrkt uppgift om namn och person- eller organi­sationsnummer. Är sökanden ett dödsbo skall den avlidnes personnummer anges.

11 §   En ansökan om företagsinleckning skall avslås, om

1.    vad som gäller enligt 3 § andra stycket eller 10 § inte har iakttagits,

2.    den verksamhet ansökningen avser uppenbarligen inte kan intecknas,

3.    ansökningen strider mot 3 kap. 1 eller 2 §,

4.    sökanden eller, om inteckningen söks av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs den inskrivningsdag då inteckningen söks.

12 § Om det inte finns något hinder skall företagsinteckning beviljas och
företagshypoteksbrev utfärdas på grund av inteckningen.

Bestämmelser om utfärdande av nytt hypoteksbrev i stället för hypo­teksbrev som har dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

13 § En företagsinteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som
en annan företagsinteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter
den andra inteckningen, om sökanden begär del. En inteckning som sätts
efter en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som
eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i
beslutet.

Inteckningsåtgärder

14 § En företagsinteckning som är begränsad enligt 3 kap. 1 § andra
stycket får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av före­
tagshypoteksbrevets innehavare utsträckas till att omfatta ytteriigare verk­
samhet (utsträckning). För en sådan ansökan gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna angående ansökan om inteckning.

15  § Ett företagshypoteksbrev får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya hypoteksbrev (utbyte). I fråga om de nya hypoteksbrevens inbör­des företrädesrätt gäller 13 §.

16  § Företagsinteckningar som besvärar samma verksamhet och har in­bördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av företagshypoteksbrevens inneha­vare föras samman fill en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i sammanföring­en ingående inteckningarna som har sämsta rätt.


 


Prop. 1983/84:128                                                     7

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än del som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår till, om sökanden begär det och hypoteksbrevens innehavare medger det.

17   § En företagsinteckning får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av företagshypoteksbrevets innehavare sättas ned efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.

18   § På ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av företagshy­poteksbrevets innehavare får en företagsinteckning dödas helt eller i viss verksamhet (dödning).

En inteckning får inte dödas så all inteckningsförhållandena därigenom blir oförenliga med 3 kap. 1 eller 2 §.

Bestämmelser om dödning av inteckning när hypoteksbrevet har för­kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

19   § I fall då medgivande krävs enligt 14-18 §§ skall hypoteksbrevet ges in till inskrivningsmyndigheten.

20   § På ansökan av den som innehar ett företagshypoteksbrev skall innehavet antecknas i företagsinteckningsregistret. Föreläggande skall meddelas sökanden att visa upp hypoteksbrevet, om del finns anledning att anta att han inte innehar detta. Om någon annan redan är antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan det nya innehavet har antecknats föra av den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat.

En anteckning om innehav skall avföras, om den vars innehav har antecknats anmäler att innehavet har upphört.

Anteckning och rättelse i företagsinteckningsregistret

21 §    I företagsinteckningsregistret skall antecknas när

1.   en borgenär enligt 2 kap. 3 § andra stycket har anmält att han har sökt
betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek,

2.   det har anmälts till inskrivningsmyndigheten att betalning vid utmät­
ning eller i konkurs har utfallit på ett företagshypoteksbrevs belopp.

Det kan även i andra fall följa av lag eller annan författning att ett visst förhållande skall antecknas i registret.

En anteckning i registret skall avföras, om den uppenbarligen inle längre kan vara av betydelse.

22 § En införing i företagsinteckningsregistret skall rättas, om införingen
innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, något annat liknande
förbiseende eller något tekniskt fel. Det inbördes företrädet mellan inteck­
ningar som berörs av en rättelse skall bestämmas efter vad som är skäligt,
om rättelsen kan skada näringsidkaren eller någon innehavare av företags­
hypoteksbrev.

Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd, samt den myndighet som avses i 5 kap. 3 §.

En anteckning om ärendet skall göras i registret, om inte beslut medde­las samma dag som ärendet har tagits upp.


 


Prop. 1983/84:128                                                     8

23 § Beslut i ärenden om rättelse meddelas genom införing i registret.
Skälen för beslutet antecknas i akten eller i dagboken. I stället för bevis
eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare införingen skall
en ny sådan handling utfärdas.

Den tidigare handlingen skall fordras in, göras obrukbar och behållas av inskrivningsmyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut. Vhet döms ut av inskrivningsmyndigheten.

Besvär

24 § Beslut i inskrivningsärenden överklagas till hovrätten. Besvärsinla­
gan skall ges in till inskrivningsmyndigheten.

Besvärsfiden är i fråga om slufiigt beslut fyra veckor från den inskriv­ningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Besvär över beslut som har förts in i företagsinteckningsregistret skall antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären har vunnit laga kraft skall anteckning göras om beslutets innehåll.

25 § Beslut i ärenden om rättelse får överklagas även av den myndighet
som avses i 5 kap. 3 §.

5 kap. Rätt till ersättning i vissa fall

1 § Om någon lider skada till följd av tekniskt fel i företagsinteckningsre­
gistret eller i någon anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller
annan statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning
av staten.

Ersättningen skall efter skälighet sättas ned eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till förlusten genom att ulan skälig anledning underlåta att vidta åtgärd för att bevara sin rätt eller genom eget vållande på annat sätt.

2   § En rättsägare som avses i 4 kap. 22 § har rätt till ersättning av staten, om han lider skada fill följd av ett beslut i ärende om rättelse. Ersättning utgår dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter borde ha insett att fel förekommit.

3   § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt I eller 2 § av den myndighet som regeringen bestämmer.

4   § Om den som enligt 1 eller 2 § är berättigad till ersättning av staten har haft rätt att kräva beloppet som skadestånd av någon annan, träder staten in i rätten mol denne.

Ersättning enligt I eller 2 § på grund av domstols dom betalas ut sedan domen har vunnit laga kraft.

Om ikraftträdandet av denna lag föreskrivs i särskild lag.


 


Prop. 1983/84:128                                                              9

2   Förslag till

Lag om införande av lagen (1984:000) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Lagen (1984:000) om företagshypotek och denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Genom lagen om företagshypotek upphävs, med de begränsningar som följer av denna lag, lagen (1966:454) om förelagsinteck­ning.

2   § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (1984:000) om företagshypotek eller i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3   § Om inte något annal föreskrivs i denna lag, gäller lagen (1984:000) om företagshypotek även i fråga om förelagsinteckningar som har medde­lats eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagshypotek. Vad som föreskrivs i denna lag i fråga om företagsinteckningar gäller även förlagsin­teckningar och inteckningar i jordbruksinventarier.

4   § Om det finns synnerliga skäl, får en företagsinteckning som gäller vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek efter beslut av inskrivningsmyndigheten stå kvar i inskrivningsboken utan hinder av vad som föreskrivs om ett särskilt inskrivningsregister i 4 kap. 1 § lagen om företagshypotek.

5   § Om egendom, i vilken en företagsinteckning som avses i 3 § gäller, är utmätt vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek eller om näringsidkaren är försalt i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser beträffande utmät­ningen eller konkursen i stället för 2 kap. 1 och 5 §§ och 3 kap. 5 § lagen om företagshypotek.

6   § Om en intecknad verksamhet har överlåtits före ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek, gäller i stället för 2 kap. 3 § andra stycket nämnda lag motsvarande äldre bestämmelser. Delsamma gäller, om skifte eller bodelning som avses i 2 kap. 4 § första stycket lagen om företagshypotek har skett före ikraftträdandet av nämnda lag.

Vad som föreskrivs i 2 kap. 4 § andra stycket lagen om företagshypotek gäller inte om köpehandlingen har upprättats före den 1 juli 1967.

7   § En företagsinteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdan­det av lagen (1984:000) om företagshypotek skall anses som en enligt nämnda lag beviljad eller sökt inteckning på ett belopp som motsvarar den fidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp. Om inteckning­en är beviljad, skall inleckningshandlingen anses som ett företagshypo­teksbrev på samma belopp.

8   § Om en företagsinteckning utgör säkerhet för fordran vid ikraftträdan­det av lagen (1984:000) om företagshypotek, skall företagshypotek anses upplåtet till säkerhet för fordringen, oavsett om denna grundar sig på särskilt fordringsbevis eller den grundar sig på inteckningshandlingen.


 


Prop. 1983/84:128                                                    10

Utan hinder av första stycket gäller fortfarande 9 § första stycket lagen (1966:454) om företagsinteckning.

9 § Om en ansökan om företagsinteckning har gjorts före ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek men inte blivit slutligt behandlad vid ikraftträdandet, skall inteckning beviljas och företagshypoteksbrev utfärdas enligt lagen om företagshypotek, om ansökningen uppfyller vill­koren för inteckning enligt äldre bestämmelser.

Söks efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek inteckning på grund av en fordringshandling på vilken det före ikraftträdandet har teck­nats ett sådant medgivande som avses i 8 § lagen (1966:454) om företagsin­teckning, skall ansökningen tas upp och prövas som en ansökan om in­teckning enligt 4 kap. 10 § lagen om företagshypotek. Ansökningen skall därvid anses avse ett belopp som svarar mot fordringens kapitalbelopp.

Om en inteckning beviljas enligt första eller andra stycket, gäller vad som föreskrivs i 8 § om upplåtelser av företagshypotek.

10 § Om en borgenär har företagshypotek för sin fordran på grund av en
inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen
(1984:000) om företagshypotek skall, i fråga om hans rätt till betalning vid
utmätning eller konkurs, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 2 kap.
5 § lagen om företagshypotek, om det yrkas av någon vars rält beror
därav. Detta gäller dock endast om betalningen föranleds av en utmätning
som har skett före utgången av år 1990 eller av en konkurs efter ansökan
som har gjorts före samma tidpunkt.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek en inteckningshandling som avses i nämnda stycke i sam­band med någon inteckningsåtgärd har ersatts med företagshypoteksbrev.

11 § Om en borgenär har företagshypotek för en vid ikraftträdandet av
lagen (1984:000) om företagshypotek föreliggande fordran på grund av en
inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordring­
ens förfallodag inträffar efter utgången av år 1990, gäller följande. Borge­
nären får säga upp fordringen till betalning inom sex månader, om en
tillämpning av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek medför att intecknings­
säkerhetens värde går ned väsentligt och gäldenären inte efter anfordran
ställer ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsäg­
ningen får inte ske förrän sex månader har förflufit från det gäldenären har
anmodats att ställa ytterligare säkerhet och inte heller före utgången av år
1988 eller senare än all liden för att fullgöra betalningen infaller före
utgången av år 1990.

12   § Denna lag utgör inte hinder för en borgenär att göra gällande per­sonligt betalningsansvar på grund av en inteckningshandling.

13   § Om en företagsinteckning har beviljats eller sökts före ikraftträdan­det av lagen (1984:000) om företagshypotek och inteckningen är begränsad till näringsverksamhet inom elt eller flera län eller inom en eller flera kommuner (regional inteckning), tillämpas 3 § första stycket och 32 § första stycket lagen (1966:454) om företagsinteckning när det gäller atl bestämma inteckningens giltighetsområde. Därvid beaktas inte sådana ändringar i kommunal indelning eller länsindelning som sker efter ikraftträ­dandet av lagen om företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                    11

14   § En regional inteckning, som har beviljats eller sökts före ikraftträ­dandet av lagen (1984:000) om företagshypotek, får på ansökan av närings­idkaren utsträckas att gälla i hela landet. Om en sådan ansökan gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen om företagshypotek angående ansökan om inteckning. Av 3 kap. 2 § tredje stycket lagen om företagshy­potek följer att utsträckning inte får ske så att inteckningen i fråga om den intecknade verksamhetens art eller giltighetsområdet avviker från en an­nan inteckning som är beviljad eller sökt i samma verksamhet.

15   § Vid prövningen av ansökningar om inteckning gäller - vid tillämp­ningen av 3 kap. 2 § tredje stycket lagen (1984:000) om företagshypotek i vad avser giltighetsområdet - intill utgången av år 1999 att hänsyn skall tas till regionala inteckningar, som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagshypotek, endast om de kan utsträckas enligt 14 §.

16   § Om ett skepp vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företags­hypotek omfattas av en företagsinteckning enligt punkt 2 övergångsbe­stämmelserna till lagen (1973:1067) om ändring i lagen (1966:454) om företagsinteckning, skall skeppet omfattas av ett företagshypotek på grund av inteckningen.

17   § En båt omfattas inte av företagshypotek så länge båten är upptagen i skeppsregistret enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

3   Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken' dels att 2 kap. 3 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas ett nytt kapitel, 24 kap., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2 kap.

3§ Till fastighet som helt eller delvis Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksam- är inrättad för industriell verksam­het hör, utöver vad som följer av 1 het hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrust- och 2 §§, maskiner och annan ut-ning som tillförts fastigheten för att     rustning som tillförts fastigheten för

1 Balken omtryckt 1971:1209.


 


Prop. 1983/84:128


12


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

användas i verksamheten huvud- att användas i verksamheten hu-
sakligen på denna. Fordon, kon- vudsakligen på denna. Sådan egen-
torsutrustning och bandverktyg hör dom hör dock inte till fastigheten,
dock icke till fastigheten.
        om ägaren har avgett förklaring

härom och förklaringen är inskri­ven i fastighetsboken enligi 24 kap. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg hör inte i något fall till fastigheten.

4§ Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren filifört fastigheten hör ej till denna, om icke föremålet och fasfigheten kommit i samme ägares hand. Detsamma gäller i fråga om föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan att han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fasfigheten före­mål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han förvärvat under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet om förvärvaren åsido­sätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke till fastigheten så länge villkoret gäller.


Ingår föremål, som filiförts fas­tighet av annan än fastighetsägaren, i företagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kom­mit i samme ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verk­samheten eller näringsidkaren för­värvat fastigheten, hör föremålet likväl icke fill fastigheten, om det icke upphört att svara för inteck­ningen eller, i det fall näringsid­karen förvärvat fasligheten, om icke sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt fång. Har inteckningshavaren före utgången av angivna tid väckt talan om betal­ning och anmält detta fill inskriv­ningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om icke två må­nader förflutit från det talan av­gjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.


Omfattas föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsäga­ren, av företagshypotek och har fö­remålet och fasligheten kommit i samme ägares hand genom att fas­tighetsägaren förvärvat verksamhe­ten eller näringsidkaren förvärvat fasfigheten, hör föremålet likväl icke till fastigheten, om det icke upphört att omfattas av hypoteket eller, i det fall näringsidkaren för­värvat fastigheten, om icke sex må­nader förflutit från det han sökt lag­fart på sitt fång. Har intecknings­borgenären före utgången av an­givna tid väckt talan om betalning och anmäh detta fill inskrivnings­myndigheten för det område där fastigheten ligger, hör föremålet ej till fastigheten, om icke två måna­der förflutit från det talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.


24 kap. Inskrivning av förklaring om tillbehör till fastighet

1 § En fastighetsägare har rätt att ansöka om inskrivning i fastighetsbo-ken av förklaring som avses i 2 kap. 3 §. Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast är sökt. Ansökningen skall göras skriffiigen.


 


Prop. 1983/84:128                                                    13

Ansökningen skall avslås, om

1.    kravet på skriftlig form inte har iakttagits,

2.  ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad och inskriv­ningsansökningen inte har medgivits av den som har lagfart,

3.  en eller flera inteckningar gäller i fastigheten och varje borgenär för vars fordran pantbrev på grund av sådan inteckning utgör säkerhet inte med ingivande av pantbrevet har medgivit ansökningen,

4.  fastigheten har frångått sökanden på grund av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,

5.  sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskriv­ningen söks samt fasligheten hör till konkursboet,

6.  fastigheten eller en del därav är utmätt eller utmäts den dag då inskrivningen söks och kronofogdemyndigheten inte har medgivit ansök­ningen,

7.  fastigheten eller en del därav har tagits i anspråk genom betalnings­säkring eller tas i anspråk den dag då inskrivningen söks och kronofogde­myndigheten inte har medgivit ansökningen,

8.  fastigheten eller en del därav är belagd med kvarstad eller beläggs med kvarstad den dag då inskrivningen söks och kronofogdemyndigheten inte har medgivit ansökningen.

Om ett ärende angående lagfart för sökanden har skjutils upp till en senare inskrivningsdag skall behandlingen av inskrivningsansökningen skjutas upp till samma dag.

2 §     En inskrivning av förklaring som avses i 2 kap. 3 § skall avföras på
ansökan av fastighetsägaren. Ansökningen skall göras skriftligen.

I fråga om ansökningen gäller 1 § andra och tredje styckena. I stället för vad som föreskrivs i 1 § andra stycket 3 gäller dock att ansökningen skall avslås, om inle varje borgenär som har företagshypotek i fastighetsägarens näringsverksamhet med ingivande av företagshypoteksbrevet har medgivit ansökningen. Sådant medgivande behövs inte, om fastighetsägaren visar att åtgärden att avföra inskrivningen endasl berör egendom som inle om­fattas av företagshypoteket.

3 §     Bestämmelserna i 1 och 2 §§ tillämpas också på tomträtt som har
inskrivits. Därvid likställs inskrivning av tomträtt med lagfart.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

4   Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs att 145 a och 185 g §§ konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

145 a §'
Har betalning utfallit på kapital-
   Om   betalning   har   utfallit   på

beloppet av fordran, till säkerhet     ett företagshypoteksbrevs belopp, för vilken företagsinleckning med-     skall förvaltaren anmäla detta till

' Senaste lydelse 1979: 340.


 


Prop. 1983/84:128


14


Nuvarande lydelse inskrivningsmyndigheten. Anmälan skall ske sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsförslag har gått ut eller väckt klander har av­gjorts genom beslut som har vunnit laga kraft. Tillsammans med an­mälningen skall förvaltaren sända in utdelningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antas att inteckningsbor­genären kommer att tillerkännas ytterligare betalning, skall anmä­lan ske först sedan det har blivit avgjort om sådan betalning skall utgå.

När inteckningsborgenären lyf­ter betalning, skall detta antecknas på hypoteksbrevet.

Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast fillställa borgenär de medel som tdl-kommer denne. Delta gäller dock ej beträffande fordran som är beroen­de av villkor, som avses i 136 §, eller som är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utddningsförslagels upp­rättande. När medlen har tillstäUts borgenärerna, skall förvaltaren an­mäla det hos konkursdomaren och fillsynsmyndigheten. Om betalning har utfallit på elt företagshypoteks­brevs belopp gäller 145 a §.

Föreslagen lydelse delats, skall förvaltaren, sedan ti­den för klander mot framlagt utdel­ningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom be­slut som vunnit laga kraft, göra an­mälan därom till inskrivningsmyn­digheten och därvid insända utdel­ningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer atl tilläggas inteck­ningshavaren skall dock med an­mälan anstå till dess det blivit av­gjort, om sådan betalning skall utgå.

När innehavare av inteckning som avses i första stycket lyfter be­talning, skall anteckning härom gö­ras på inteckningshandlingen.

185

Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast fillställa borgenär de medel som till­komma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroen­de av villkor, som avses i 136 §, eller som är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upp­rättande. När medlen ha tillställts borgenärerna, skall förvaltaren an­mäla det hos konkursdomaren och fillsynsmyndigheten. Har betalning utfallit på kapitalbeloppet av ford­ran, till säkerhet för vilken före­tagsinteckning meddelats, gäller 145 a §.

Bli medel fillgängliga för utdelning sedan konkursen avslutats, skall förvaltaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvalt­ningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f §§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprät­tats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om konkursdomaren med hänsyn Ull de med en utdelning förenade kostnaderna finner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas fill gäldenären.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.  Senaste lydelse 1979:340.


 


Prop. 1983/84:128

5   Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 §, 8 kap. ulsökningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


15

13 § och 13 kap. 17 §


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


6 kap.


Pantbrev eller annan intecknings­handling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta re­servdelar till luftfartyg och ej är be­lånad, får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantförskrivas utan krono­fogdemyndighetens tillstånd.


Pantbrev eller annan inteck­ningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg eller i ut­mätt lös egendom som hör till näringsverksamhet och ej är be­lånad, får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantförskrivas utan krono­fogdemyndighetens tillstånd.


8 kap. 13 §


Borgenär, vars fordran är för­enad med företagsinteckning eller annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § förmånsrättsla­gen (1970: 979), har rätt att få betal­ning ur egendomen, om han an­mäler sin fordran hos kronofogde­myndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker un­der hand eller utmätt fordran drivs in, senast när fördelning skall äga rum.

Borgenär, vars fordran är för­enad med företagshypotek, eller annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § förmånsrällsla-gen (1970:979), har rält atl få betal­ning ur egendomen, om han an­mäler sin fordran hos kronofogde­myndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker un­der hand eller utmätt fordran drivs in eller försäljning i annat fall inte behövs, senast när fördelning skall äga rum.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som avses i första stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 § förmånsrättslagen. Vid pröv­ningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan grund har i gäldenären tillhörig egendom.

13 kap. 17 § När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säker­het som har lämnats för fordran.


Pantbrev i skepp eller fastighet, vilkel utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är


Pantbrev i skepp eller fastighet eller företagshypoteksbrev, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betaltting har utfallit, skall företes


 


Prop. 1983/84:128


16


 


Nuvarande lydelse

skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronfogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Det­samma gäller skuldebrev som är in­tecknat i annan egendom, när skyl­dighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av förs­ta stycket.


Föreslagen lydelse

även om borgenären ej är skyldig att återställa handlingen, om ej kronofogdemyndigheten finner skäJ att medge undantag. Detsamma gäl­ler skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.


När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är berätti­gad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

6   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8 § föräldrabalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15 kap.


Akfier, obligationer, pantbrev, skuldebev och andra sådana värde­handlingar skola, såframt samman­lagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i den omyn­diges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, söke han överför­myndarens fillstånd. Sådant fill­stånd erfordras ej, där värdehand­lingen allenast skall genom ban­kens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet förvar. De nedsatta värdehandling­arna skola under överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehand­lingar särskilt stadgas.


Aktier, obligationer, pantbrev, företagshypoteksbrev, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skall, om sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp en­ligt lagen (1962: 381) om allmän för­säkring, i den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riks­banken eller annan bank. Vill för­myndaren ta ut nedsatt värdehand­ling, skall han söka överförmynda­rens tillstånd. Sådant fillstånd er­fordras ej, där värdehandlingen en­dast skall genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet förvar. De nedsat­ta värdehandlingarna skall under överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med vad somföreskrivs om vård om omyndigs värdehandling-


' Balken omtryckt 1983:485.


 


Prop. 1983/84:128


17


Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgo­dohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypo-teksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, alt inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbe­lopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Premieobligationer, vilka utfärdals av staten, skola, såframt ej obliga-fionerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren med­giver undantag, inskrivas i statsskuldboken med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värde­handlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i öppet förvar hos bank ulan atl hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

7    Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 3 § ärvdabalken' skall ha nedan an­givna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


21 kap.


Finns det flera delägare i döds­boet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen med­delar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyl­dig att ta emot betalning före förfal­lodagen.


Finns del flera delägare i döds­boet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt på grund av inteckning eller har företagshypotek och han inom tre månader efter uppsägningen med­delar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyl­dig att ta emot betalning före förfal­lodagen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. ' Balken omtryckt 1981:359. 2   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                             18

8    Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 5 § förmånsrättslagen (1970:979)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

5 §
Förmånsrätt i lös egendom som
    Förmånsrätt i lös egendom som

hör till näringsverksamhet vari fö-     hör  till   näringsverksamhet  följer retagsinteckning    kan    meddelas     med följer med

1.   fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arren­
deavtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten,
dock ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års
arrendeavgift,

2.                                      företagsinteckning.       2. företagshypotek.

Särskild föreskrift om vilka slag Särskilda föreskrifter om vilka

av lös egendom som omfattas av slag av lös egendom som omfattas

företagsinteckning   äger   motsva- &\ företagshypotek tillämpas också

rande tillämpning i fråga om för- i fråga om förmånsrätt enligt 1.
månsrätl enligt 1.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som

köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva', skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 a §2

Att köp av lös egendom i visst fall I 2 kap. 4 § lagen (1984:000) om
är utan verkan, ehuru köpeavhand-
företagshypotek finns en bestäm-
Ung om egendomen behandlats en-
melse om att egendom kan omfat-
ligt bestämmelserna i denna för-
tas av företagshypotek även efter
ordning, stadgas i lagen den 29 Juli
det att egendomen blivii såld ge-
1966 (nr 454) om företagsinteck-
nom en köpehandling som behand-
ning.
                          lats enligt bestämmelserna i denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Lagen omtryckt 1975:1248.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:673.

 Senaste lydelse 1966:457.


 


Prop. 1983/84:128


19


10   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand­ling

Härigenom föreskrivs aU 1, 2, 4, 8, 10, 13 och 14 §§ lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Löpande skuldebrev, växlar, konossement eller andra handlingar vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att på­kalla fullgörande av någon annan förpliktelse får, om det kan antas att handlingen har förstörts eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förlorat handlingen. Detsamma gäller i fråga om aktie­brev och pantbrev, liksom beträf­fande intecknade fordringshand­lingar som är ställda till viss man.

Föreslagen lydelse

1 §

Löpande skuldebrev, växlar, konossement eller andra handlingar vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att på­kalla fullgörande av någon annan förpliktelse får, om det kan antas att handlingen har förstörts eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förlorat handlingen. Detsamma gäller i fråga om aktie­brev, pantbrev och företagshypo­teksbrev liksom beträffande inteck­nade fordringshandlingar som är ställda till viss man.

Denna lag tillämpas inte på banksedlar. Den tillämpas inte heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om

1.   obligafioner och förlagsbevis som har stäUts till viss man eller till viss
man eller order och som har utfärdats genom Värdepapperscentralen VPC
Akfiebolags försorg, eller

2.   obligationer med en löpfid på högst ett år som har ställts till innehava­
ren och som utges av bankinstitut.

2§


Ansökan om dödande av hand­ling skall, skriftligen avfattad, ingi­vas till rätten i den ort, där förplik­telsen skall fullgöras, eller, om så­dan ort ej är nämnd i handlingen till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Då fråga är om pantbrev på grund av inteck­ning i fastighet eller tomrätt, göres ansökningen hos den rätt under vil­ken fastigheten lyder.

I fråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skepps­bygge göres ansökningen hos rätten i skeppets hemort eller i den ort där bygget utföres. Ansökan om dö­dande av intecknad fordringshand-


Ansökan om dödande av hand-hng skall, skriftligen avfattad, ges in till rätten i den ort, där förpliktel­sen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål, som angår gäld i allmänhet. Då fråga är om pantbrev på grund av inteck­ning i fastighet eller tomrätt, görs ansökningen hos den rätt under vil­ken fastigheten lyder.

I fråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skepps­bygge görs ansökningen hos rätten i skeppets hemort eller i den ort där bygget utförs. Ifråga om företags­hypoteksbrev görs ansökningen hos


Lagen omtryckt 1981:770.


 


Prop. 1983/84:128


20


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


ling göres hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivningsmyndig­het är.

rätten i den ort där inskrivnings­myndigheten är. Ansökan om dö­dande av intecknad fordringshand­ling görs hos rätten i den ort där inskrivningsmyndigheten år.

Ansökan om dödande av konossement skall ingivas till rätten i godsets bestämmelseort.

Äro enligt vad nu är sagt flera domstolar behöriga, må ansökningn göras vid vilken som helst av dem.

4§


Sökanden åhgger att, så vitt ske kan, om ansökningen underrätta en var vilken såsom gäldenär, löftes­man eller eljest är på grund av handlingen förpliktad. Avser an­sökningen pantbrev eller intecknad fordringshandling, skall den inteck­nade egendomens ägare, så ock den som senast, i den ordning särskilt är stadgat, blivit antecknad såsom in­nehavare av handlingen, där så ske kan, underrättas om ansökningen.


Sökanden åligger att, så vht ske kan, om ansökningen underrätta en var vilken såsom gäldenär, löftes­man eller eljest är på grund av handlingen förpliktad. Avser an­sökningen ps.ntbrev, företagshypo­teksbrev eller intecknad fordrings­handling, skall den intecknade egendomens ägare, så ock den som senast, i den ordning särskilt är stadgat, blivit antecknad såsom in­nehavare av handhngen, där så ske kan, underrättas om ansökningen.


8§ Sedan tiden för anmälan enligt 6 § andra stycket har gått ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid att någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning till antagande att handling­en finns i behåll, skall handlingen dödas genom beslut av rätten.

Beträffande pantbrev, företags­hypoteksbrev och intecknade ford­ringshandlingar skall beslutet inne­hålla en erinran om att beslutet inte innebär atl inteckningen dödas.

Beträffande pantbrev och inteck­nade fordringshandlingar skall be­slutet innehåll en erinran om att be­slutet inte innebär att inteckningen dödas.

10


Avser ansökan om dödning pant­brev eller intecknad fordringshand­ling, skall rätten underrätta veder­börande inskrivningsmyndighet om ansökningen för anteckning i fas­tighetsboken eller annan inskriv­ningsbok varom fråga är. Vad nu sagts om ansökningen skall ock gäl­la rättens slutUga utslag i ärendet; dock må, då ansökningen avslagits, anteckning ej verkställas förrän ut­slaget vunnit laga kraft.


Avser ansökan om dödning pant­brev, företagshypoteksbrev eller in­tecknad fordringshandling, skall rätten underrätta vederbörande inskrivningsmyndighet om ansök­ningen för anteckning i inskriv­ningsboken eller inskrivningsregist­ret. Vad nu sagts om ansökningen skall också gälla rättens slutliga ut­slag i ärendet. Har ansökningen avslagits, får dock anteckning ej verkställas förrän utslaget vunnit laga kraft.


 


Prop. 1983/84:128

Nuvarande lydelse

Sedan utslag, varigenom pant­brev dödats, vunnit laga kraft, skall inskrivningsmyndigheten på ansö­kan utfärda nytt pantbrev som sva­rar mot det dödade samt göra an­teckning i fastighets- eller tomrätts-boken därom.


21

Föreslagen lydelse

Sedan utslag, varigenom pant­brev eUer hypoteksbrev dödats, vunnit laga kraft, skall inskriv­ningsmyndigheten på ansökan ut­färda nytt pantbrev eller hypoteks­brev som svarar mot det dödade samt göra anteckning i inskriv­ningsboken eller inskrivningsregist­ret om detta.


Har intecknad fordringshandling dödals genom lagakraflvunnet utslag, skall inskrivningsmyndigheten, på ansökan, å inskrivningsdag göra anteck­ning i vederbörande inskrivningsbok, att ny handling, som utfärdats jäm­likt 9 §, medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade.

13 §


Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan inteckningshand­ling finns och har fio år förflufit från det atl handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens ägare ansöka att inteckningen dö­das trots att handlingen inte kan fö­retes. Ansökan som avser ett pant­brev skall göras hos den rätl under vilken fastigheten lyder eller i skep­pets hemort eller i den ort där skeppsbygget utförs. Ansökan som avser någon annan inteck­ningshandling skall göras hos rätten i den ort där vederbörande inskriv­ningsmyndighet finns. Kan det an­tas att ett pantbrev har tillkommit på sådant sätt eller har kommit ur ägarens hand under sådana omstän­digheter som utesluter giltig pant-sättning, får ansökan om dödande av inteckningen göras även om den nyss angivna tiden ej har förflutit.

Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan inteckningshand­ling finns och har tio år förflutit från det alt handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens ägare ansöka att inteckningen dö­das trots att handlingen inte kan fö­retes. Ansökan som avser ett pant­brev skall göras hos den rätt under vilken fastigheten lyder eller i skep­pels hemort eller i den ort där skeppsbygget utförs. Ansökan som avser någon annan intecknings­handling skall göras hos rätten i den ort där vederbörande inskrivnings­myndighet finns. Kan det antas att ett pantbrev eUerföretagshypoteks­brev har tillkommit på sådant sätt eller har kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning, får an­sökan om dödande av inteckningen göras även om den nyss angivna tiden ej har förflufit.

Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen skall, om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som föreskrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Rätlen skall därefter utfärda en offent­lig stämning, som skall kungöras på det sätt som anges i 6 §. Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen. I stämningen skall vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till rätten senast en viss angiven dag. Denna dag skall bestämmas så att minst sex månader kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden skall underrättas om innehållet i stämningen.


 


Prop. 1983/84:128                                                    22

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Sedan tiden för anmälan enligt andra stycket har gått ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid att någon omständighet inte har förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, skall rätten förordna att inteckningen får dödas utan handUngens företeende efter ansökan om detta hos vederbörande inskrivningsmyn­dighet.

Rätten skall underrätta inskriv- Rätten skall underrätta inskriv­
ningsmyndigheten om en ansökan
ningsmyndigheten om en ansökan
som har gjorts enligt första stycket
som har gjorts enligt första stycket
och om rättens slufiiga beslut i
och om rättens slufiiga beslut i
ärendet. Inskrivningsmyndigheten
ärendet. Inskrivningsmyndigheten
skall anteckna detta i fastighetsbo-
skall anteckna detta i inskrivnings­
ken eller annan inskrivningsbok.
boken eller inskrivningsregistret.
Har ansökningen avslagits, skall
Har ansökningen avslagits, skall
anteckning om detta dock inte gö-
anteckning om detta dock inte gö­
ras förrän beslutit har vunnit laga
ras förrän beslutet har vunnit laga
kraft.
                                                                 kraft.

14 § Bestämmelserna i 1-10 §§ äga, såvitt de angå pantbrev, motsvarande tillämpning i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 13 § om dödande av inteckning äga motsvarande tillämpning i fråga om vilandeförklarad in­teckningsansökan .

Bestämmelserna i 10 och 13 §§ om annan inskrivningsbok än fas­tighetsbok äga, i fråga om pant­brev för skepps- eller skeppsbygg-nadsinteckning, motsvarande till­lämpning på skepps- och skepps-byggnadsregistren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

11    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 52 § 2 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

52 § 2 mom. Vid erläggande av arvs-        2 mom. Vid erläggande av arvs­skatt, som jämlikt 54 § skall av     skatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas, må efter fill-     dödsboet förskjutas, får efter till­stånd av beskattningsmyndigheten     stånd av beskattningsmyndigheten

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.  Senaste lydelse 1974: 857.


 


Prop. 1983/84:128


23


Nuvarande lydelse infill ett belopp, motsvarande högst hälften av skatten, såsom betal­ningsmedel gälla skuldebrev, tiU sä­kerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser angående inteckning i fast egendom, tomträtt, vatten­fallsrätt, fartyg. Jordbruksinven­tarier eller förlagsegendom, inteck­ning meddelats i boet tillhörig egendom, eller ock skuldförbin­delse med säkerhet av sådant skul­debrev.

Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsme­del eller säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet an­gående arvsskattens fastställande, och därjämte endast under förut­sättning, att inteckningen omfattar jämväl ränta efter den procent, som regeringen föreskriver.

Föreslagen lydelse intill ett belopp, motsvarande högst hälften av skatten, såsom betal­ningsmedel gälla ett skuldebrev, som har intecknats i boet tillhörig egendom, eller en skuldförbindelse, till säkerhet för vilken har lämnats sådant skuldebrev eller pantbrev el­ler företagshypoteksbrev avseende boet tillhörig egendom.

Sålunda intecknat skuldebrev gäller såsom betalningsmedel eller säkerhet endast i den mån det fast-stälhs att gälla inom det värde, till vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående arvsskattens fastställande, och där­jämte endast under förutsättning att inteckningen omfattar jämväl ränta efter den procent, som regeringen föreskriver. Ett pantbrev eller före­tagshypoteksbrev gäller som säker­het endast i den mån inteckningen har fastställts att gälla inom det värde som nyss har angetts.

Överstiger den arvsskatt, som skall av dödsboet förskjutas, 20000 kro­nor må därjämte, intill skattens halva belopp, å inländsk börs noterade akfier, som ingå bland dödsboets tillgångar, eller skuldebrev, för vilket lämnas säkerhet i börsnoterade eller andra aktier, gälla såsom betalnings­medel i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar.

Å skuld, som avses i första och tredje styckena, skall gäldas ränta. Räntan utgår från och med månaden efter den då beslut meddelats om att skatten må erläggas med betalningsmedel varom nu är fråga till och med den månad då skulden betalats. I fråga om räntan gälla i övrigt bestämmel­serna i 1 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.


 


Prop. 1983/84:128                                                             24

12    Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagsökningslagen (1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1§'

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriffiigt fordringsbevis och är förfallen fill betalning får gäldenären lagsökas enligt vad som sägs i det följande.


Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skrift­ligen upplåtits för en fordran som avses i första stycket, kan borgenä­ren genom lagsökning söka betal­ning ur egendomen. Har borgenä­ren för fordringen inteckning i luft­fartyg eller reservdelar till luftfar­tyg eller företagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betal­ning ur den egendom vari inteck­ningen gäller.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller före­tagshypotek har skriftligen upplå­tits för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur den egen­dom som panträtten eller företags­hypoteket gäller i. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfar­tyg eller reservdelar till luftfartyg, kan han genom lagsökning söka be­talning ur den egendom vari inteck­ningen gäller.

För en fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. får lagsökning äga rum även om fordringen inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. En förutsättning är dock att lagsökningen äger rum i samband mad lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersättningsanspråket avser.

Lagsökning för fordran på ersättning som avses i tredje stycket får äga rum endast i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning som avser fastställelse till betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egendo-

2§


Lagsökning skall göras skriftli­gen hos allmän underrätt. Ansök­ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personummer, yrke, hemvist, postadress och tele­fonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det behövs för delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan ad-


Lagsökning skall göras skriftli­gen hos allmän underrätt. Ansök­ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och tele­fonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det behövs för delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan ad-


' Senaste lydelse 1981:740. ' Senaste lydelse 1982:297.


 


Prop. 1983/84:128


25


Nuvarande lydelse ress där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäl­denären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Vidare bör anges gäldenärens yrke, hem­vist, telefonnummer och andra om­ständigheter som är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökning skall fogas styrkt avskrift av den hand­ling varpå fordringen grundas och, då betalning enligt 1 § andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av den handling varigenom panträtt i egen­domen upplåtits.

Föreslagen lydelse ress där han kan anträffas saml hans personnummer. Saknar gäl­denären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för atl faslälla detla. Vidare bör anges gäldenärens yrke, hem­vist, telefonnummer och andra om­ständigheter som är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens bdopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå fordringen grundas och, då betalning enligt 1 § andra stycket söks ur fast egendom, skepp, skeppsbygge eller egendom som omfattas av företagshypotek, av den handling varigenom panträtt i egendomen eller företagshypotek har upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket inges i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesöija erforderiig avskrift. Denna gäller i målet lika med originalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Om en inteckningshandling som rör näringsverksamhet vid ikraftträdan­det utgör säkerhet för fordran, får lagsökning äga rum enligt 1 § andra stycket i dess nya lydelse, även om fordringen inte grundas på skriftligt bevis eller upplåtelsen inte har skett skriftligen. Målet skall hänskjutas till rättegång, om del görs invändning som hänför sig fill fordringen eller upplåtelsen och borgenärens räu är tvistig.

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs all 2 och 4 §§ lagen (1978:882) om säkerhet för skatlefordringar m. m. skall ha nedan angivna lyddse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§

Säkerhet får bestå av pant, bor-     Säkerhet får bestå av pant, bor-

gen eller företagsinteckning.         gen eller företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                             26

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Borgen skall ställas såsom för egen skuld. Om den ställs av två eller flera personer gemensamt skall den vara solidarisk.

Pant får tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom.

Borgen får genast utsökas. Därvid gäller i tillämpliga delar bestämmel­serna i uppbördslagen (1953:272) om indrivning av restförd skatt. Införsel får äga rum om det är medgivet beträffande den fordran som säkerheten avser.

Om företagsinteckning utgör sä- Om ett företagshypoteksbrev ut-

kerhet, får utmätning genast ske i gör säkerhet, får utmätning genast

den egendom som omfattas av in- ske i den egendom som omfattas av

teckningen, även när den gäller i företagshypoteket, även när detta

annan näringsverksamhet än gäl- gäller i annan näringsverksamhet

denärens.                                            än gäldenärens.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

14   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbal­ken

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1981:775) om införande av utsök­ningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

25 §

Om ett skepp, som enligt punkt 2 Om ett skepp, som enligt 16 § la-
övergångsbestämmelserna till la-
gen (1984:000) om införande av la­
gen (1973:1067) om ändring i lagen
gen (1984:000) om företagshypotek
(1966:454) om företagsinteckning
omfattas av ett företagshypotek,
omfattas av en sådan inteckning,
skall säljas exekufivt enligt 10 kap. i
skall säljas exekutivt enligt 10 kap. i
balken, skall borgenären underrät-
balken, skall borgenären underräl-
tas och fordran som anmäls tas upp
tas och fordran som anmäls tas upp
i sakägarförteckningen.
i sakägarförteckningen.

Bestämmelserna i 10 kap. i balken om Ullägg enligt 264 § sjölagen (1891:35 s.l) fillämpas beträffande ränta, som enligt punkt 14 eller 15 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) skall i stället för sådant tillägg beräknas på kapitalbeloppet av en inteckning enligt äldre lag.

Vad som sägs i balken om registrerat skepp gäller även i fråga om båt som enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna fill lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) är upptagen i skeppsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.


 


Prop. 1983/84:128                                                             27

15   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Härigenom föreskrivs att 60 a § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

60 a Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 4 § första stycket 1 och 23 kap. 3 § första stycket 1 nya balken skall den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare en­ligt 22 kap. nya balken, om inte lag­fart har sökts för annan.


Föreslagen lydelse

Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 4 § första stycket 1 och 23 kap. 3 § första stycket 1 nya balken skall den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare en­ligt 22 och 24 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för annan.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Lagen omtryckt 1971:1210.

' Paragrafen införd genom 1983:176.


 


Prop. 1983/84:128                                                    28

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Gö­ransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss med förslag till lag om företagshypotek m. m.

1   Inledning

År 1972 tillkallades en särskild sakkunnig' för atl se över lagen (1966:454) om företagsinteckning (1973 års riksdagsberättelse s. 95-99). Den sakkunnige antog namnet utredningen (Ju 1972:12) angående före­tagsinteckning.

Regeringen har i november 1979 till utredningen överlämnat riksdagens skrivelse 1979/80:23 jämte lagutskottets betänkande 1979/80:9 med anled­ning av motion 1978/79:691. Motionen syftade till en utredning om ändring i jordabalkens regler om s. k. industritillbehör.

Utredningen har tidigare lagt fram delförslag, nämligen år 1973 betän­kandet (Ds Ju 1973:10) Företagsinteckning och ändringar i läns- eller kommunindelning och år 1975 betänkandet (Ds Ju 1975:4) Löneprivile­gium och förmånsrätt för företagsinteckning samt en promemoria rörande rätt på grund av företagsinteckning vid avveckling av små akfiebolag. Förslagen har lett till lagstiftning (SFS 1973:940 och 1975:1248-1258).

Utredningen överlämnade i november 1981 sitt slutbetänkande (SOU 1981; 76) Företagshypotek. Betänkandet innehåller bl. a. ett förslag till lag om företagshypotek och förslag till nya regler om industritillbehör i jorda­balken. Betänkandet har remissbehandlats.

Regeringen har den 16 december 1982 uppdragit åt domstolsverket att i samarbete med statskontoret utreda de tekniska och organisatoriska frågor som föranleds av ett genomförande av utredningens förslag till lag om företagshypotek. EnUgt regeringsbeslutet bör domstolsverkets utredning redovisas senast den I oktober 1983.

' Hovrättslagmannen Christer Rune.


 


Prop. 1983/84:128                                                   29

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt­ning av sitt betänkande som bilaga 1, dels utredningens lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­ning av remissyttrandena som bilaga 3, dels nyssnämnda regeringsbeslut den 16 december 1982 som bilaga 4. Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har kontakt hållits med företrädare för det finländska justifiedepartementet.

2   Allmän motivering

2.1 AHmänna synpunkter

En säkerhetsrätt avser att ge en långivare säkerhet för att en förpliktelse fullgörs. Till säkerhetsrätterna hör t. ex. panträtt och retentionsrält men också rätt på grund av företagsinteckning.

Gällande bestämmelser om företagsinteckningar finns i lagen (1966:454) om företagsinteckning (FL). Enligt lagen meddelas en företagsinteckning i en näringsidkares verksamhet fill säkerhet för en fordran. Utmärkande för företagsinteckningen är att den medför en förmånsrätt, om det sker en utmätning hos näringsidkaren eller denne försätts i konkurs. En företagsin­teckning omfattar ett egendomskollektiv (näringsidkarens verksamhet) men är inle som den typiska panträtten fast knuten till någon viss, bestämd egendom.

Utredningen har lagt fram ett förslag till lag om företagshypotek som skall ersätta FL. Lagförslaget innebär en anpassning till jordabalkens (JB:s) panträttskonstruktion. Med företagshypotek avser utredningen en säkerhet på grund av inteckning i näringsverksamhet. Bland nyheterna märks att alla näringsidkare blir inteckningsberättigade, att alla näringsid­kare får tillgång till rikstäckande inteckningar och att de slag av lös egen­dom som kan omfattas av företagsinteckning utökas. Utredningen har vidare föreslagit att ärenden om företagsinteckning i fortsättningen skall handläggas av en för hela riket gemensam inskrivningsmyndighet och alt handläggningen skall ske med automatisk databehandling.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget i stort sett fått ett posi­tivt mottagande.

Inom kreditsystemet har under senare år säkerheter i form av företagsin­teckningar fått en alltmer framträdande plats. Det totala beloppet företags-intecknade fordringar utgjorde år 1970 cirka 15 miljarder kr. men översteg tio år senare 80 miljarder kr. Särskilt mindre företag har ofta svårigheter att ställa någon annan kreditsäkerhet än företagsinteckningar. Enligt min upp­fattningar det därför en angelägen uppgift att stärka den säkerhetsrält som företagsinteckningarna utgör och att helt allmänt modernisera regelsyste­met. En sådan modernisering kan ses som ett inslag i den satsning på de


 


Prop. 1983/84:128                                                    30

små och medelstora företagen som måste ingå i ett långsiktigt program för att stärka svenskt näringsliv.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att utredningens förslag till lag om företagshypotek bör läggas till grund för lagstiftning.

Utredningen har också lagt fram ett förslag till ändring i IB:s regler om industritillbehör. Förslaget innebär att det införs ett nytt inskrivningsrätts­ligt institut som gör det möjligt för en fastighetsägare dels att rättsligt skilja en fastighet från dess industritillbehör, dels att rättsligt återförena fastighe­ten med sådan egendom.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utred­ningens förslag angående industritillbehör. För egen del anser jag att förslaget fyller ett angeläget behov och att det liksom förslaget till lag om företagshypotek bör leda till lagstiftning (se vidare avsnitt 2.7).

2.2 Anpassningen till jordabalkens panträttskonstruktion

Mitt förslag: Företagsinteckningsrätten anpassas efter JB:s panträttskon­struktion. En säkerhetsrätt enligt den nya lagen kallas för företagshypotek. En näringsidkare som vill upplåta ett företagshypotek har rätt att få in­skrivning i sin näringsverksamhet av ett visst penningbelopp (företagsin­teckning). En företagsinteckning innebär alltså enligt den nya lagen endast en inskrivning av ett visst penningbelopp på en näringsidkares upplägg i företagsinteckningsregistret. Beviset om inskrivningen kallas för företags­hypoteksbrev. Ett företagshypotek upplåts genom att näringsidkaren över­lämnar företagshypoteksbrevet som pant för en fordran.

Gällande rätt: FL:s inteckningskonstruktion har utformats efter mönster av den fastighetsinteckningsrätt som gällde före JB. Termen företagsin­teckning används i tre olika betydelser. För det första avses med termen inskrivningsmyndighetens anteckning i inskrivningsboken om en fordran. För det andra avses den rätt som är förenad med den intecknade fordrings­handlingen. För det tredje och slutligen avses även själva den intecknade fordringshandlingen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i vissa ter­minologiska hänseenden (se betänkandet s. 65-68).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att institutet företagsinteckning bör anpassas till JB:s panträttskonstruktion. Vissa remissinstanser vill emellertid att den nya lagen skall knyta närmare an till den traditionella panträttsterminologin. Å andra sidan finns det remissinstanser som menar att termen hypotek är olämplig, eftersom den för tanken till en panträtt.


 


Prop. 1983/84:128                                                             31

Skäl för mitt förslag; Enligt gällande rätt meddelas en företagsinteckning till säkerhet för en fordran. Företagsinteckningen förutsätter ett skriftligt medgivande av näringsidkaren. Medgivandet tecknas på den handling som utgör grund för fordringen. I regel är det en borgenär som ansöker om företagsinteckning hos inskrivningsmyndigheten. Borgenären åberopar därvid näringsidkarens inteckningsmedgivande på fordringshandlingen. Bevis om meddelad företagsinteckning tecknas av inskrivningsmyndighe­ten på fordringshandlingen.

Innehavaren av en företagsinteckning har en förmånsrätt, om det sker en utmätning hos näringsidkaren eller denne försätts i konkurs.

Inteckningen har också vissa verkningar för den händelse ägaren av den intecknade verksamheten överlåter denna. Om egendom som ingår i den intecknade verksamheten överlåts i samband med överlåtelse av verksam­heten, skall den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen i förvärvarens hand fortfarande svara för inteckningen (s.k. förföljelserätt). Denna rätt preskriberas emellertid, om inteckningshavaren inte inom ett år från det verksamheten frånträddes har väckt talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och har anmält detta till inskrivningsmyndigheten.

Vad därefter gäller det fall atl viss egendom - men inte själva verksam­heten - har överlåtits, så upphör inteckningen helt att gälla i den överlåtna egendomen. Detta gäller även om den som har mottagit egendomen har känt till företagsinteckningens existens.

Den typiska panträtten uppvisar vissa skillnader i förhållande till före­tagsinteckningen. En panträtt i fast egendom p. g. a. inteckning är sålunda knuten till den aktuella fastigheten oavsett ägarbyte och utan tidsbegräns­ning. Panträtt i lös egendom förutsätter i allmänhet att egendomen specifi­ceras. Främst p.ga. dessa skillnader brukar den rätt som skapas genom en företagsinteckning inte räknas som en panträtt.

Inom fastighetsrätten innebär ett ägarhypotek, som närmare skall berö­ras i det följande, att utdelning på en inteckning skall tillfalla fastighets­ägaren om och i den mån motsvarande pantbrev är obelånat eller underbe-lånat. Något ägarhypotek förekommer inte inom företagsinteckningsrät­ten. Om en företagsinteckning inte är fullbdånad kan näringsidkaren dock använda inteckningen som säkerhet för ytterligare lån hos någon annan långivare. Ett s. k. överhypotek kan alltså utnyttjas även inom företagsin­teckningsrätten.

Eftersom en företagsinteckning inte kan ge upphov till ägarhypotek, anses en sådan inteckning inte heller kunna tas i mät för en fordran gentemot näringsidkaren.

Även inom fastighetsinteckningsrätten förekom tidigare termen inteck­ning i tre olika betydelser. Därmed avsågs dels anteckning i fastighetsbo­ken om en fordran (varigenom inskrivningsdomarens inteckningsbelut pri­märt kom till uttryck), dels den rätt som tänktes vara förenad med ett intecknat skuldebrev, dels själva det intecknade skuldebrevet.


 


Prop. 1983/84:128                                                    32

Panträtt i en fastighet grundades enligt äldre fastighetsinteckningsrätt genom inskrivningsdomarens inteckningsbeslut. Fasligheten blev p.g.a. detta beslut en pant för den i det intecknade skuldebrevet dokumenterade fordringen.

Genom JB, som trädde i kraft den 1 januari 1972, infördes emellertid en ny panträttskonstruklion för fastighetsrättens del. Enligt JB grundas inte panträtt genom inteckningsbeslutet utan först genom att ett pantbrev läm­nas som säkerhet för en fordran. I korthet innebär JB:s panträttsliga system följande.

För att en fastighetsägare skall erhålla ett pantbrev krävs att han ansöker om inteckning hos inskrivningsmyndigheten. En inteckning innebär en inskrivning av ett visst penningbelopp på en fastighets upplägg i fastighets­boken hos inskrivningsmyndigheten. Inteckningens och därmed pantbre­vets belopp bestäms av fastighetsägaren.

Pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av inteck­ningen. Pantbrevet är inte något skuldebrev. Det får i stället karakteriseras som en handling av speciell natur vars juridiska betydelse bestäms genom regler i JB och utsökningsbalken samt därtill anslutande lagstiftning. Pant­brevet tillhör alltid ägaren av den intecknade fastigheten.

Panträtt i en fasfighet upplåts genom att fastighetsägaren överlämnar ett pantbrev i fastigheten som säkerhet för en borgenärs fordran. Genom panträttsupplåtelsen får borgenären rätt att vid medelsfördelning erhålla utdelning för sin fordran intill pantbrevets belopp jämte visst tillägg.

Det är i princip bara fastighetsägaren själv som kan upplåta panträtt i en fastighet. JB innehåller emellertid vissa regler som är avsedda att skydda en kreditgivare som i god tro har förvärvat panträtt från en lagfartshavare som inte är att räkna som ägare till fastigheten. Enligt förarbetena till JB skall borgenären sålunda anses i allmänhet ha rätt att vid panträttsupplå­telse lita på ägaruppgifter i ett upp till sex månader gammalt gravationsbe­vis.

Som ägarhypotek betecknas fastighetsägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast delvis har utnyttjats för pantsättning. Ägarhypoteket inne­bär att utdelning på en inteckning skall tillfalla fastighetsägaren om och i den mån motsvarande pantbrev är obelånat eller underbdånat. Denna utdelning beräknas endast på vad som motsvarar pantbrevets grundbe­lopp. Pantbrevsfillägget kommer alltså inte fastighetsägaren tillgodo.

1 den mån ett pantbrev inte utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos fastighetsägaren. Åven tillägget kan omfattas av utmätning.

Om ett pantbrev inle är fullbdånat, kan fasfighelsägaren utnyttja det som säkerhet för ytterligare lån. Upptas det nya lånet hos en annan kreditgivare, talar man om andrahandspanlsättning. Kreditgivaren får sä­kerhet i pantbrevet efter förstahandspanthavaren. Andrahandspanlsätt­ning brukar också kallas för pantsättning av överhypotek. En ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upplåta panträtt


 


Prop. 1983/84:128                                                   33

i skeppet eller bygget kan få inteckning i egendomen (skeppshypotek). Bestämmelser om skeppshypotek finns i 261-293 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). Beslämmelserna ansluter nära till fastighetspanträtlens regelsystem. Någon motsvarighet till den fastighetspanlrättsliga godtrosregleringen har emellertid inte ansetts behövlig i sjörätten.

Nuvarande bestämmelser om inteckning i luftfartyg finns i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. Bestämmelserna har utfor­mats med äldre fastighetsrättsliga och sjörättsliga inteckningsregler som förebild. Panträtten i ett luftfartyg uppkommer således genom inskriv­ningsdomarens beslut om inteckning i egendomen. Beslutet fattas på grundval av ett ingivet skuldebrev med inteckningsmedgivande.

Vissa frågor angående panträttsreglerna i fastighets-, sjö- och lufträtten har utretts av pantbrevsutredningen (Ju 1979:02), som i januari 1983 har överiämnal sitt slutbetänkande (SOU 1982:57) Pantbrev. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f n. inom justitiedepartementet.

Utredningsförslaget efterbildar fastighetspanträttens konstruktion i allt väsentligt. En avvikelse från JB:s system gäller emellertid reglerna om godtrosförvärv. På förevarande område står enligt utredningen inte någon lösning med godtrosförvärv av fastighetspanträttslig modell till buds. Den presumfiva säkerheten består nämligen av ett egendomskollekliv, indivi­dualiserat främst genom näringsidkarens person.

En annan avvikelse från fastighetspanträtten är att utredningen - i överensstämmelse med gällande rätt - inte föreslår något ägarhypotek på grund av inteckning i näringsverksamhet. Inte heller har utredningen fun­nit det motiverat att efterbilda den faslighetsrättsliga ordningen med pant­brevsutmätning.

Den reviderade konstrukfionen av rätt på grund av företagsinteckning påverkar utredningsförslagets terminologi.

Enligt utredningens förslag kommer termen inteckning att beteckna enbart den inskrivning som lägger grunden för rälfigheten men inte den handling vilken utfärdas som bevis om inskrivningen och än mindre den rättighet som inskrivningen lagt grunden till.

Med en traditionell syn på saken kan enligt utredningen den rättighet som grundas på företagsinteckning inte betecknas som en panträtt. Av rättssystematiska skäl har därför utredningen underlåtit att helt knyta an till den traditionella panträttsterminologin. Det terminologiska problemet har utredningen i stället löst genom att inte ge själva rättigheten någon egen beteckning men i stället kalla säkerhet på grund av inteckning i närings­verksamhet för företagshypotek. I konsekvens härmed betecknar utred­ningen det inteckningsbevis som inskrivningsmyndigheten skall utfärda som hypoteksbrev i stället för pantbrev.

Ingen remissinstans har hävdat att det finns behov av godtrosregler eller regler om ägarhypotek enligt JB:s system. Åtskilliga synpunkter har fram­förts när det gäller den föreslagna terminologin. 3   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                   34

För egen del får jag anföra följande.

En rätl på grund av företagsinteckning och en fastighetspanträtt utgör s. k. säkerhetsrätter. I båda fallen är det alltså fråga om regelkomplex som avser att ge en långivare säkerhet för att en förpliktelse framdeles fullgörs. Ofta är också en företagsinteckning och ett pantbrev i fast egendom säker­het i ett och samma kreditförhållande. Det är enligt min mening uppenbart att en i möjligaste mån enhetlig uppbyggnad av de båda regelkomplexen på sikt kommer att medföra betydande hanteringsmässiga fördelar. Jag delar därför remissinstansemas uppfattning att företagsinteckningsrätten på i huvudsak det sätt som utredningen har föreslagit bör anpassas efter JB:s panträttskonstruktion.

Jag delar utredningens uppfattning att det saknas skäl att i den nya lagstiftningen införa godtrosregler som motsvarar bestämmelserna i 6 kap. 7 § JB. Kreditgivaren måste alltså förvissa sig om att näringsverksamheten fortfarande drivs av den eller de som upplåter säkerhetsrätten.

Fastighetsrättens bestämmelser om ägarhypotek bärs väsentligen upp av ett behov att kunna fastställa ett lägsta bud och ett skyddsbdopp vid en fastighetsförsäljning. Något motsvarande behov föreligger inte inom fö­retagsinteckningsrätten. Jag är därför ense med utredningen om att det inte finns anledning att införa regler om ägarhypotek.

En naturlig följd av att ägarhypotek inte kan förekomma är atl ett obelånat eller underbdånat företagshypoteksbrev inte får utmätas. Något praktiskt behov av en sådan utmätningsmöjlighet torde inte heller förelig­ga. Jag delar alhså utredningens uppfattning att det inte finns skäl att införa regler som möjliggör utmätning av hypoteksbrev hos näringsidkaren. I specialmotiveringen (se förslag till ändring i 6 kap. 5 § utsökningsbalken i avsnitt 4.5) kommer jag att ta upp frågan om kronofogdemyndighetens möjligheter atl förhindra pantsällning av obelånade eller underbdånade företagshypoteksbrev medan ett utmätningsförfarande pågår.

Jag går därefter över till den terminologiska frågan.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt uppvisar den typiska panträtten vissa skillnader i förhållande till företagsinteckningen. En panträtt i fast egendom på grund av inteckning är sålunda fast knuten till själva fastighe­ten oavsett ägarbyte och utan tidsbegränsning. Panträtt i lös egendom gäller i viss bestämd egendom. Företagsinteckningen däremot gäller i den egendom som vid varje särskild fidpunkt ingår i den intecknade verksam­heten. Överiåts viss egendom - men inte själva verksamheten - så upp­hör företagsinteckningen heh att gälla i den överlåtna egendomen. Om viss egendom som ingår i den intecknade verksamheten överlåts i samband med överlåtelse av verksamheten, skall visserligen egendomen i förvärva­rens hand fortfarande svara för inteckningen (förföljelserätt). Denna rätt preskriberas emellertid efter viss tid.

De nu angivna skillnaderna mellan en typisk panträtt och en rätt som grundas på företagsinteckning utgör enligt min mening inte i och för sig


 


Prop. 1983/84:128                                                    35

något avgörande hinder mot att man knyter an till en panträttsterminologi i den nya lagstiftningen. Däremot anser jag att praktiska skäl talar mot att en sådan terminologi kommer fill användning. Bestämmelser som berör pant­rätt finns nämligen i ett stort antal författningar. Många av dessa bestäm­melser avser endast panträtt i traditionell mening men inte rätl som grun­das på företagsinteckning. Ett införande av en panträttslig terminologi på företagsinteckningsrättens område skulle därför göra det nödvändigt med ändringar i ett stort antal författningar. En underlåtenhet att vidta sådana ändringar skulle leda till osäkerhet om en viss bestämmelse i framtiden skall anses avse endast panträtt i traditionell mening eller även gälla rätt som grundas på företagsinteckning. Av praktiska skäl ansluter jag mig därför till utredningens uppfattning att en panträttslig terminologi inte bör införas.

I nufida juridiskt språkbruk har ordet hypotek en mera obestämd inne­börd än ordet panträtt. Ordet hypotek används ofta som en överordnad beteckning i samband med olika slag av säkerheter. Jag anser därför, liksom utredningen, att ordet hypotek lämpligen kan användas i samband med den säkerhetsrätt som avses här.

Utredningen har föreslagit att det bevis om inteckning i näringsverksam-hel som inskrivningsmyndigheten skall utfärda skall kallas för hypoteks­brev. Som pantbrevsutredningen har framhållit i sitt remissyttrande kan man emellertid med fog säga att även pantbrev i fast egendom eller i skepp är ett slags hypoteksbrev. För atl förväxlingar skall undvikas anser jag därför att det nu aktuella beviset, såsom pantbrevsutredningen har föresla­git, i stället bör hela "företagshypoteksbrev".

Utredningen har inte föreslagit någon särskild beteckning på själva den säkerhetsrätt som den nya lagen handlar om. Med uttrycket företagshypo­tek avser utredningen i stället säkerheten, dvs. föremålet för säkerhetsrät­ten. Enligt min mening kan lagtexten göras mera lättillgänglig, om man i stället kallar själva säkerhetsrätten för företagshypotek. Någon särskild beteckning på föremålet för rättigheten behövs däremot inte enligt min mening. Att ordet hypotek kan avse en rättighet är en konstruktion som förekommer också i JB (se 6 kap. 2 § JB).

2.3 Företagsinteckningars territoriella omfattning

Mitt förslag: Varje näringsidkare kan få inteckning i all sin näringsverk­samhet, alternativt näringsverksamhet av viss art i hela riket (riksinteck­ning). Inteckningar som begränsas till verksamhet i en eller flera kom­muner eller ett eller flera län (regionala inteckningar) bhr däremot inte längre tillåtna. Liksom enligt gällande rätt kan en inteckning i vissa special­fall begränsas till näringsverksamhet som hänför sig fill en eller flera fastigheter eller ett eller flera utmål eller koncessionsområden (lokala inteckningar).


 


Prop. 1983/84:128                                                             36

Gällande rätt: En företagsinteckning kan meddelas i all näringsverksam­het, alternativt i den näringsverksamhet av viss art som en näringsidkare driver i ett län eller i en eller flera kommuner i samma län. Akfiebolag kan därutöver få inteckning i verksamhet i hela riket eller i flera län. En inteckning kan i vissa specialfall begränsas fill fastighet, utmål eller koncessionsområde.

Utredningens förslag: Utredningen anser att varje näringsidkare bör få rätt fill riksinteckning. Utredningen anser dock att det även i framtiden bör vara möjligt att begränsa en inteckning till verksamhet i en eller flera kommuner. Två av utredningens experter anser att möjligheten att regio­nalt begränsa en inteckning helt bör avskaffas. Utredningen vill tillåta lokala inteckningar i samma utsträckning som enligt gällande rätt. (Se betänkandet s. 87-102 och 233-324.)

Remissinstanserna: En nära nog enhällig remissopinion har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget att varje näringsidkare bör få rätt till riksin­teckning. Meningarna är delade om regionala inteckningar bör få förekom­ma i framtiden. Ingen remissinstans har haft något att erinra mot att lokala inteckningar far förekomma i samma utsträckning som enligt gällande rätt.

Skäl för mht förslag: Som jag tidigare har sagt anser jag att det är en angelägen uppgift att söka modernisera reglerna om företagsinteckning. Enligt min uppfattning skulle en tillgång fill riksinteckningar för varje näringsidkare oavsett företagsform avsevärt bidra till en förstärkning av rättsinsthulel företagsinteckning.

Den nuvarande ordningen att andra näringsidkare än aktiebolag endast kan få företagsinteckning i den verksamhet som de utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet är enligt min mening förenad med betydande nackdelar. Här vill jag först och främst framhålla att en inteck­ning som avser all näringsverksamhet i riket generellt sett grundar en bättre kredilsäkerhet än en inteckning som begränsas på något sätt. Varie begränsning ökar nämligen risken för att inteckningsrätten skäll utslockna. Om en inteckning är begränsad till ett visst område och hela den inleck­nade verksamheten flyttas från detta område, finns det inte längre någon egendom som omfattas av inteckningen och borgenären har därför inte längre någon möjlighet aU söka betalning ur sådan egendom. Som pant­brevsutredningen har påpekat i sitt remissyttrande rycker alltså en sådan flyttning med ens undan hela värdet av säkerheten för kreditgivaren.

En ökad användning av riksinteckningar kommer vidare att främja en­kelhet och reda i inteckningsförhållandena samt att motverka rättsosäker­het och tvister när säkerhetsrätten aktualiseras vid utmätning och i kon­kurs. I det sammanhanget bör särskilt framhållas att reglerna om vilken inverkan som en administrativ indelningsändring skall ha på regionalt


 


Prop. 1983/84:128                                                   37

begränsade inteckningar, liksom fallet är i gällande rätt, också i en ny lagstiftning med nödvändighet torde bli komplicerade och svårtillämpade.

Användningen av regionalt begränsade inteckningar kompliceras också, som utredningen har påpekat, av att det ibland kan vara svårt att bestäm­ma var en rörelse egentligen drivs. Slutligen kan del vara kostsamt och tidsödande för en kreditgivare att tvingas hantera ett flertal inteckningar i olika län för kredit till en och samme näringsidkare, om denne driver verksamhet - t. ex. en detaljhandelskedja - som är spridd över flera län.

Jag delar på grund av det anförda utredningens uppfattning att en ny lag om företagshypotek bör ge alla näringsidkare tillgång till riksinteckningar.

Som jag närmare kommer att uppehålla mig vid i avsnitt 2.4 är en förutsättning för rätt till riksinteckning för alla näringsidkare att en central inskrivningsmyndighet inrättas.

Jag går därefter över till frågan om regionala inteckningar över huvud taget bör vara tillåtna enligt den nya lagen.

Det är önskvärt att en näringsidkare har möjlighet att använda sin rörelse som kreditunderlag på ett så flexibelt sätl som möjligt. Jag har därför i och för sig förståelse för det av utredningen och flera remissinstan­ser uttryckta Önskemålet att en företagsinteckning också i framtiden skall kunna begränsas, inte bara fill viss art av verksamhet utan även till verk­samheten inom en eller flera kommuner.

En övergripande målsättning för den nya lagstiftningen måste emellertid enligt min mening vara att stärka förtroendet för företagsinteckningen som en god och lämplig form av säkerhet. Enligt min uppfattning är de regionalt begränsade inteckningarna ägnade att motverka denna målsättning. Jag vill här peka på följande förhållanden.

Som jag tidigare har nämnt kan det inte undvikas att reglerna om den inverkan som en kommunal indelningsändring skall ha på regionalt begrän­sade inteckningar blir komplicerade och svårtillämpade också i en ny lagstiftning. Tillämpningssvårigheterna inverkar naturligtvis menligt på tillförlitligheten av registeruppgifterna hos inskrivningsmyndigheten. Det­ta är i sin tur ägnat att minska inteckningamas säkerhetsrättsliga värde.

Under alla förhållanden kommer det att krävas en betydande dokumen­tationshantering och tidskrävande kontroller från inskrivningsmyndighe­tens sida för att felaktigheter skall motverkas vid handläggningen av ären­den som berör regionala inteckningar. På sikt kommer man alt uppnå en avsevärd kostnadsbesparing hos myndigheten, om möjligheten att ta ut sådana inteckningar slopas. Denna kostnadsbesparing är av betydelse för näringslivet. Företagsinteckningsväsendet skall nämligen vara ekonomiskt självbärande och besparingar inom detta kommer därför näringslivet fill godo i form av en lägre avgiftsbeläggning av ärendena.

En geografisk begränsning av en företagsinteckning ökar vidare, somjag nyss har uppehållit mig vid, risken för all inteckningsrätten skall ut­slockna.


 


Prop. 1983/84:128                                                    38

Jag framhöll nyss att jag delar uppfattningen att det i och för sig är önskvärt att en näringsidkare kan använda sin verksamhet som kreditun­derlag på ett så flexibelt sätt som möjhgt. I detta sammanhang vill jag understryka att möjligheten att begränsa en inteckning till verksamhet av viss art bör finnas kvar också enligt den nya lagen. I vissa fall kan möjligheten alt bilda skilda juridiska personer för verksamhet inom olika geografiska områden vara en lämplig lösning.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag vid en samlad bedömning all de nackdelar som är förenade med ett system med regionala företagsin­teckningar är så betydande att de fördelar för ett fåtal företag som den nuvarande ordningen kan innebära inte kan väga upp dessa nackdelar. Jag föreslår alltså att möjligheten att begränsa en företagsinteckning fill län eller kommun avskaffas.

Enligt gällande rätt och även enligt utredningens förslag kan en företags­inteckning i vissa specialfall begränsas till fastighet, utmål eller konces­sionsområde. Jag delar uppfattningen att denna möjlighet till lokal begräns­ning, som inte berörs av administrativa indelningsändringar, bör få finnas även i framtiden.

Utöver de nu angivna specialfallen bör alltså enligt den nya lagen endast rikstäckande företagsinteckningar få förekomma.

Förslaget alt endast riksinteckningar skall få förekomma i framtiden kräver särskilda övergångsbestämmelser för sådana fall då en näringsverk­samhet är belastad med regionala inteckningar vid den nya lagens ikraftträ­dande. Behovet av övergångsbestämmelser hänger samman med kon­gruensprincipen, dvs. principen att två eller flera inteckningar i en verk­samhet inte får sammanfalla endasl delvis med avseende på inteckningar­nas giltighetsområde. En förutsättning för att en riksinteckning skall kunna beviljas är alltså enligt denna princip att tidigare beviljade inteckningar i samma art av verksamhet också är rikstäckande. Riktpunkten vid över­gångsbestämmelsernas utformning bör därför vara att äldre, regionala inteckningar i möjligaste mån förvandlas till riksinteckningar. I specialmo­tiveringen kommer jag att uppehålla mig närmare vid övergångsbestäm­melsernas utformning (se avsnitt 4.2).

2.4 Inskrivningsväsendets organisation

Mitt förslag: Handläggningen av ärenden om företagsinteckning föriäggs till en central inskrivningsmyndighet (CIM) där inskrivningen sker med hjälp av automatisk databehandling (ADB).

Gällande rätt: Ärenden om förelagsinteckning handläggs av en inskriv­ningsmyndighet i varje län (se prop. 1966:23 s. 67). Handläggningen sker manuellt.


 


Prop. 1983/84:128                                                    39

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandets. 103-133).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Malmö tingsrätt (majo­riteten) och Svenska Handelskammarförbundet har instämt i eller lämnat utan erinran förslaget att en CIM bör inrättas. Ingen remissinstans har invänt mol att en CIM utrustas med ADB-stöd.

Skäl för mitt förslag: Efter en ingående analys av olika alternativ har utredningen funnit att en förutsättning för rätt till riksinteckning för alla näringsidkare är att en CIM inrättas. Enligt utredningen talar också ratio­naliseringssynpunkter och rättssäkerhetsskäl för inrättandet av en CIM. En nära nog enhällig remissopinion har stött utredningens krav på en CIM. Också enligt min uppfattning är de skäl som utredningen har anfört för en CIM övertygande. Jag vill framhålla att en centralisering inte kan antas komma att försämra allmänhetens service. Personliga besök hos de nuva­rande inskrivningsmyndighetema är mycket sällsynta. Vanligt är i stället att det görs telefonförfrågningar angående näringsidkamas inteckningsför­hållanden. En centralisering medför härvid den fördelen att den som vill undersöka en viss näringsidkares totala inteckningsbild aldrig behöver kontakta mer än en inskrivningsmyndighet.

Från såväl handläggningsmässiga som ekonomiska synpunkter är det enligt min mening uppenbart att en CIM bör utrustas med ADB-stöd. Utredningens kostnadsberäkningar sammanställda med vad man har an­fört från remissinstansemas sida ger klart vid handen att en CIM utmstad med ADB på sikt ställer sig avsevärt mindre kostnadskrävande än det nuvarande systemet för handläggning av ärenden om företagsinteckning. Jag utgår från att de resurser som frigörs vid de nuvarande länsvisa inskrivningsmyndighetema kan utnyttjas effektivt inom andra arbetsområ­den vid tingsrätterna.

Jag föreslår aUtså att en central inskrivningsmyndighet inrättas för hand­läggning av ärenden om företagsinteckning och att denna myndighet utrus­tas med ADB-stöd.

Utredningen har avstått från att lägga fram något förslag om var den föreslagna centralmyndigheten bör förläggas. Enligt utredningens mening är det dock lämpligast att myndigheten förläggs någonstans i Mellansverige och utredningen har i sina kostnadsberäkningar utgått från att den förläggs på ett avstånd om 25 mil från Stockholm.

Utredningen har emellertid betonat atl en förläggning till Stockholms tingsrätt torde ställa sig billigast, eftersom man där har betydligt fler upplägg och handlägger betydligt fler ärenden angående företagsinteckning än vid någon av de andra 23 inskrivningsmyndigheterna. Därmed har man också den största personalen för handläggning av sådana ärenden.

I sitt remissyttrande har Stockholms tingsrätt anfört att tingsrätten med


 


Prop. 1983/84:128                                                    40

sin redan nu stora omfattning av företagsinteckningar lorde vara den tingsrätt som har de bästa möjligheterna att handha verksamheten vid den centrala myndigheten. Tingsrätten har gjort bedömningen att endast smärre förstärkningar av personalen vid inskrivningsmyndigheten skulle behövas för att kunna handlägga den utvidgade verksamheten, om ett effektivt och ändamålsenligt datasystem ställs till förfogande.

Enligt statskontoret torde det med hänsyn till att inskrivningsmyndighe­ten i Stockholm handlägger del ojämförligt största antalet ärenden per år vara mest rationellt att verksamheten förläggs till Stockholms tingsrätt. Riksrevisionsverket har inga erinringar mot en förläggning av CIM till Stockholms tingsrätt, men anser att andra alternativ också kan diskuteras. Statstjänstemannaförbundet anser att Stockholms tingsrätt är ett bra alter­nafiv. Enligt Sveriges domareförbund kan det vara lämpligt att en CIM förläggs till en tingsrätt där man har erfarenhet av ADB på fastighetsområ­det. Malmö tingsrätt anser att man vid den tingsrätten har samma förutsätt­ningar som Stockholms tingsrätt att bli säte för en CIM.

Enligt min uppfattning talar både personalpolitiska och statsfinansiella synpunkter för att den centrala inskrivningsmyndigheten anknyts till Stockholms tingsrätt. Jag anser därför för egen del att en sådan lösning är den lämpligaste.

I inledningen (avsnitt 1) har jag nämnt att regeringen har uppdragit åt domstolsverket att i samarbete med statskontoret undersöka de tekniska och organisatoriska frågor som föranleds av utredningens förslag till lag om företagshypotek (se bilaga 4). Regeringen har därvid fömtsatt att den centrala inskrivningsmyndigheten förläggs till Stockholms tingsrätt. Lo­kaliseringsfrågan bör lämpligen regleras i tillämpningsföreskrifterna till den nya lagen.

I domstolsverkets uppgifter enligt det nämnda uppdraget ingår bl. a. att överväga vilken systemteknisk lösning som är lämpligast för verksamheten vid en CIM samt om övergången till ADB bör ske successivt eller på en gång.

Jag kommer att anmäla dessa frågor för regeringen när domstolsverket har redovisat sin utredning.

2.5 De inteckningsberättigade näringsidkarna

Mitt förslag: Vaije näringsidkare utom konkursbo ges rätt till företagsin­teckning i sin verksamhet. Även en blivande näringsidkare får sådan rätt utan hinder av att han ännu inte har påbörjat verksamheten.

Gällande rätt: Enligt FL kan företagsinteckning meddelas i näringsverk­samhet utövad av en näringsidkare som skulle ha varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1929:117), om denna alltjämt hade varit i kraft. Den som driver jordbruk eller skogsbruk har dock rätt att inteckna sin verksamhet, även om han inte är bokföringsskyldig.


 


Prop. 1983/84:128                                                             41

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 69-72).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller läm­nat utan erinran utredningens förslag.

Skäl för mitt förslag: Anknytningen i FL fill 1929 års bokföringslag - som bibehölls även sedan bokföringslagen (1976:125) trätt i kraft (se prop. 1975:104 s. 145) - innebär att inteckning alltid kan meddelas i närings­verksamhet som utövas av aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska för­eningar och sambruksföreningar. Vidare innebär anknytningen alt före­tagsinteckning kan beviljas även andra, om de yrkesmässigt bedriver något av det tjugotal olika slag av rörelse som räknas upp i 1929 års lag. Med vissa av de uppräknade rörelserna följde inle bokföringsskyldighet, om de endast utövades i mindre omfattning. I de fallen kan inte heller företagsin­teckning beviljas i rörelsen.

När en företagsinteckning söks skall enligt FL ett s. k. driftsbevis ges in fill inskrivningsmyndigheten. I beviset, som utfärdas av kronofogdemyn­digheten, skall intygas att den som har medgivit inteckningen driver sådan näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.

FL:s krav på bokföringsplikl enligt 1929 års lag utestänger, som framgår av det sagda, vissa mindre företag från rätt fill företagsinteckning. Särskilt mindre företag har emellertid ofta svårigheter att ställa någon annan kredil­säkerhet. Enligt min mening är det därför betydelsefullt för näringslivet att var och en som utövar näringsverksamhet får en rättslig möjlighet att ta ut företagsinteckningar. En sådan möjlighet kan uppenbariigen också - för alt öka kreditmöjligheterna i ett initialskede - vara av värde för den som står i begrepp att starta en näringsverksamhet. Som utredningen och flera remissinstanser har understrukit får det sedan ankomma på borgenären att pröva i vad mån ett företagshypotek skall godtas som kreditsäkerhet.

Jag ansluter mig alltså till utredningens uppfattning att i princip var och en som utövar eller avser att utöva näringsverksamhet får en rätt att ta ut företagsinteckningar i verksamheten. En sådan ordning medför också den fördelen att det nuvarande kravet på driftsbevis kan slopas.

Jag går därefter över till frågan om ett konkursbo bör ha möjlighet att upplåta företagshypotek.

Om en konkursgäldenär har idkat rörelse, får denna drivas vidare för konkursboets räkning i den mån det befinns ändamålsenligt. Under en konkurs skiljer man mellan två olika grupper av fordringar, allteftersom fordringen riktar sig mot konkursgäldenären eller den riktar sig mot kon­kursboet som sådant. I det förstnämnda fallet talar man om konkursford­ringar och innehavaren av en sådan fordran kallas konkursborgenär. I det senare fallet får man skilja mellan konkurskostnader och annan skuld som boet har ådragit sig. Den senare kategorin av skuld kallas massaskuld och


 


Prop. 1983/84:128                                                    42

innehavaren av en massafordran benämns massaborgenär. Massaborgenä­rerna har rätt till betalning innan utdelning får äga rum till konkursborgenä­rerna men först sedan konkurskostnaderna har betalts. EnHgt 81 § kon­kurslagen (1921:225) får ur egendom i vilken en särskild förmånsrätt gäller endast konkurskostnader som hänför sig till egendomen tas ut. Om den särskilda förmånsrätten grundar sig på en företagsinteckning, gäller dock från denna regel det undantaget att av egendomen får betalas även andra konkurskostnader än sådana som hänför sig till egendomen, i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång därtill. Vad som har sagts nu beträffande konkurskostnadernas fördelning torde gälla också beträffande massaskul­derna, även om någon uttrycklig bestämmelse härom inte finns.

Enligt numera gällande regler kan en massaborgenär få till stånd både utmätning i konkursboets egendom och konkursboets försättande i kon­kurs (se 193 § konkurslagen i lyddse enligt SFS 1979:340). Verkan av ett företagshypotek består också i en rätt att vid en utmätning eller i en konkurs med förmånsrätt få betalning för en fordran.

Avgörande för vilken egendom som utgör objekt för ett företagshypotek är förhållandena vid den tidpunkt då hypoteket görs gällande, dvs. när utmätning sker eller konkurs inträffar. Denna tidpunkt är olika för kon-kursborgenärema och för massaborgenärerna. Som framgår av vad jag nyss har sagt har vidare en massaborgenär under vissa omständigheter företräde framför en konkursborgenär till egendom som besväras av före­tagshypotek till förmån för konkursborgenären. De nu angivna förhållan­dena är ägnade att skapa osäkerhet om vilken egendom som egentligen skulle omfattas av ett företagshypotek till förmån för en massaborgenär och om rättsverkningarna i övrigt av ett sådant hypotek. Därigenom mot­verkas strävandena efter enkelhet och reda i inteckningsförhållandena. Slutligen vill jag understryka att ingen av remissinstanserna har gjort gällande att det skulle föreligga ett praktiskt behov av att kunna upplåta sådant företagshypotek. Jag ansluter mig därför till utredningens uppfatt­ning att ett konkursbo inte bör ha möjlighet att söka företagsinteckning eller att upplåta företagshypotek. En särskild bestämmelse därom bör tas in i den nya lagen.

Jag delar vidare utredningens uppfattning att liksom enligt gällande rätt den som är i konkurs inte bör kunna söka företagsinteckning.

2.6 Den inteckningsbara egendomen

Mitt förslag: Den inteckningsbara egendomen omfattar i princip all lös egendom som hör till den intecknade verksamheten. Undantag görs dock för kassa- och banktillgodohavanden samt aktier och övriga fondpapper.

Gällande rätt: Den lösa egendom som kan utgöra objekt för en företagsin­leckning anges genom en uppräkning i FL. Grunden för denna reglering är


 


Prop. 1983/84:128                                                    43

att den inteckningsbara egendomen endast skall omfatta sådan egendom som annars inte alls eller endast med olägenhet skulle kunna användas för kreditändamål.

Utredningens förslag: Omfattningen av den inteckningsbara egendomen vidgas väsentligt jämfört med gällande rätt. Sålunda skall kassamedel och alla rörelsefordringar samt good-will ingå i säkerheten. (Se betänkande s. 73-80.).

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att inteckningsun­derlaget skall utvidgas till att avse även kassamedel och samtliga rörelse­fordringar samt good-will.

Föreningen Sveriges kronofogdar har emellertid avstyrkt förslaget att inteckningsunderlaget skall omfatta kassamedel och samtliga rörelseford­ringar. Samma ståndpunkt har riksskalteverket intagit i fråga om kassame­del, banktillgodohavanden och fordringar på skatterestitution.

Flera remissinstanser har föreslagit att också akfier och andra andelsrät­ter i juridiska personer skall inräknas i den inteckningsbara egendomen.

Skäl för mitt förslag: Den lösa egendom som kan utgöra objekt för en företagsinteckning anges genom en uppräkning i 4 § FL under sju punkter. Första punkten avser inventarier, varor och andra lösören, andra punkten byggnad eller annan anläggning som inte hör till tomträtt, tredje punkten arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt, avverkningsrätt m. m. enligt 7 kap. 3 § JB samt rätt till grava eller annan gruvegendom, Qärde punkten nyttjande­rätt till inventarier eller andra lösören, femte punkten patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, sjätte punkten fordran på vederlag för överiåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag som avses under första-femte punkterna eller på ersättning med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropria­tion eller liknande förfarande samt sjunde punkten fordran på vederlag för arbete. I fråga om sådana rättigheter som är upptagna under tredje-femte punkterna har inteckningsobjekten uttryckligen begränsats fill utmätnings­bara rättigheter. Om en verksamhet överiåts, gäller inteckningen i överlå­tarens fordran på vederlag i den mån vederlaget avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen.

Liksom enligt FL anger utredningen genom en uppräkning under sju punkter vilken egendom som skall utgöra objekt för företagshypotek (se 1 kap. 5§ i utredningens förslag till lag om företagshypotek). De fem första punktema i utredningens förslag motsvarar de fem första punkterna i 4 § FL. Den sjätte punkten i förslaget omfattar kassamedel och samtliga rörelsefordringar. Denna punkt vidgar alltså betydligt inteckningsunderia-get jämfört med gällande rätt. Däremoi kommer aktier och andra andels-


 


Prop. 1983/84:128                                                    44

rätter i jurdidiska personer även enligt förslaget att falla utanför den inteckningsbara egendomen. Enligt den sjunde punkten i förslaget ingår, vilket är en nyhet, en verksamhets affärsvärde (goodwill) i den inteck­ningsbara egendomen. För att en tillgång skall kunna omfattas av företags­hypotek måste tillgången enligt förslaget kunna antingen utmätas eller ingå i näringsidkarens konkurs. Liksom enligt gällande rätt ingår inte i inteck­ningsunderlaget sådan egendom, t. ex. vissa fartyg, som kan vara föremål för någon panträtt på grand av inteckning.

En utvidgning av inteckningsunderlaget i enlighet med utredningens förslag ligger i linje med vad jag tidigare har sagt om angelägenheten av att stärka företagsinteckningarnas ställning. Förslaget skulle emellertid samti­digt leda fill en viss försvagning av förmånsrätten för bl. a. skatter och allmänna avgifter samt löner och pensioner. F. n. pågår överväganden som rör det framtida förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrup­per. Resultatet av dessa överväganden bör inte föregripas. Jag är därför inte nu beredd atl föreslå någon väsentlig utvidgning av inteckningsunder­laget. Kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktig­het i bolag, obligafioner, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder bör därför även i fortsätt­ningen falla utanför inteckningsunderlaget. Av bl. a. prakfiska skäl, för att besvärliga gränsdragningsfrågor skall undvikas, bör emellertid alla övriga rörelsefordringar ingå i företagshypoteket.

Jj vill erinra om att kreditsäkerhetsvärdet hos aktier, obligtioner och liknande värdehandlingar lätt kan utnyttjas genom att handlingarna i fråga blir föremål för pantsättning enligt reglerna om handpanträtt.

Liksom enligt gällande rätt bör sådan lös egendom för vilken det finns andra, särskilda inteckningsinstitut inte inräknas i inteckningsunderlaget för företagshypoteket. En annan ordning skulle kunna leda till oklarhet när del gäller gränserna för de ohka inteckningsinstituten.

Värdet hos ett företagshypotek består i möjligheten att vid en utmätning eller i en konkurs med förmånsrätt få betalning för en fordran. Sådan egendom som inte kan tas i anspråk vare sig vid utmätning eller i konkurs saknar därför värde för panthavaren. Som utredningen har framhållit kan det emellertid förekomma att viss egendom som skulle undantas från en utmätning kommer att ingå i gäldenärens konkurs. Detta hänger främst samman med att bedömningen av vilken egendom som med hänsyn fill gäldenärens behov skall undantas vid exekution kan utfalla olika beroende på om det är fråga om en utmätning eller en konkurs. Jag delar därför utredningens uppfattning att det för att en viss tillgång skall räknas som inteckningsbar bör räcka att den kan antingen utmätas eller ingå i närings­idkarens konkurs.


 


Prop. 1983/84:128                                                             45

2.7 Industritillbehör

Mitt förslag: Det införs inskrivningsrättsliga regler i JB som gör det möjligt för en fastighetsägare dels att rättsligt skilja en fastighet från dess industri-fillbehör, dels att rättsligt återförena fasfigheten med sådan egendom.

Gällande rätt: Till en fastighet som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet hör, utöver andra fastighetstillbehör, maskiner och annan utmstning som har tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna (s. k. industritillbehör). Överlåts ett industritillbe­hör gäller inte överiåtelsen mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten på sådant sätt att det inte längre kan anses höra fill denna.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 81-85).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag.

Skäl för mitt förslag: Reglerna om tillbehör till och panträtt i fastighet återfinns i JB. Till en fastighet hör bl. a. byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk (2 kap. 1 § JB). Till en byggnad hör fast inredning och annan utmstning som är ägnad till stadigvarande bruk för byggnaden. I butikslokaler skall vidare hyllor, diskar och skyltfönsleranordningar anses höra till byggnaden. I fabrikslokaler gäller motsvarande för kylsystem och fläktmaskineri (2 §).

Till fastigheter som helt eller delvis är inrättade för industriell verksam­het hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskiner och annan utmstning som tillförts fasligheten för atl användas i verksamheten huvudsakligen på fastigheten (s. k. industrilillbehör). Fordon, kontorsutrustning och hand­verktyg hör dock inte till fastigheten (3 §). Föremål som nyttjanderättsha­vare eller eljest någon annan äa/astighetsägaren tillfört fastigheten hör inle heller till denna, om inte föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand. Detsamma gäller beträffande sådana föremål som kan utgöra indu­strilillbehör och som tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan aU denne ägde föremålet - det kan vara förhyrt eller övertaget med äganderättsför­behåll. I analogi härmed stadgas att om fastighetsägaren förvärvat sådant föremål under villkor om ålertagandeförbehåll hör föremålet inte till fas­ligheten så länge villkoret gäller (4§ första slyckel).

Det kan tänkas atl elt föremål, exempelvis en maskin, har tillförts en industrifastighet av en annan person än fastighetsägaren, normall en rörel­seidkare, och att maskinen ingår i rördseidkarens företagsinlecknade egendom. Maskinen och fastigheten kan sedermera komma i samme ägares hand, antingen genom att fastighetsägaren förvärvar verksamheten


 


Prop. 1983/84:128                                                    46

eller genom att näringsidkaren förvärvar fastigheten. I sådana fall tillhör maskinen likväl inte fastigheten om inte maskinen har upphört att svara för inteckningen eller - för det fall att det är näringsidkaren som förvärvat fastigheten - om inte sex månader förflutit från lagfartsansökningen. Inteckningshavaren har möjlighet att inom den angivna tiden väcka talan om betalning för sin fordran (4§ andra stycket).

Överlåts ett fastighelstillbehör gäller inte överlåtelsen mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten på ett sådant sätt att del inte längre kan anses höra till denna (7§). Hur det i paragrafen föreskrivna avskiljan­det skall åstadkommas varierar allt efter tillbehörets beskaffenhet och andra omständigheter. Ett rent tillfälligt bortflyttande av ett uUbehör, exempelvis för reparation, torde inte medföra att föremålet i rättsligt hänseende får en annan karaktär än tidigare.

Jag delar utredningens uppfattning att det från kreditsynpunkl kan vara ändamålsenligt för en näringsidkare att en fastighet och dess industritillbe­hör kan belånas var för sig, trots att tillbehören finns kvar på fastigheten. Ett sätt att möjliggöra en sådan särbelåning är att - som hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges domareförbund har påpekat - helt enkelt upphäva de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. JB om att industri-tillbehör skall räknas som tillbehör till fastighet. Remissutfallet ger emel­lertid enligt min mening klart vid handen att det å andra sidan inte sällan kan vara värdefullt från kreditsynpunkt att industritillbehören räknas fill fastigheten. I själva verket visar remissyttrandena att just flexibiliteten i det av utredningen föreslagna systemet skulle ha en avsevärd belydelse för näringslivets kreditmöjligheter. En rätt för fastighetsäga-ren att genom en inskrivningsåtgärd både skilja en fastighet från dess industritillbehör samt att därefter återförena fastigheten och tillbehören gör det möjligt att på ett smidigt sätt anpassa säkerhetskombinationema efter förhållandena i det enskilda fallet.

Jag är därefter för egen del benägen att söka en lösning utefter de av utredningen angivna riktlinjerna. Utredningens förslag till förfarande fram­står som ändamålsenligt och det finns enligt min uppfattning ingen anled­ning att anta att förfarandet skulle skapa oreda på fastighelspanträttens område. De föreslagna inskrivningsåtgärderna kommer att kunna avläsas i fasfighetsboken resp. inskrivningsregistret. Åtgärderna torde rymmas i det nuvarande fasfighetsdatasystemet utan några större kostnader för utveck­ling av program.

För att befintliga säkerhetsinnehavare inte skall riskera att drabbas av föriuster bör, som utredningen har föreslagit, samtliga innehavare av pant­brev i en fastighet lämna sitt medgivande för att industritillbehören skall kunna skiljas från fastigheten genom en inskrivningsåtgärd från fasfighets-ägarens sida. Av samma skäl bör det för en återförening av fastigheten och industritillbehören krävas ett medgivande från dem som har företagshypo­tek som omfattar tillbehören.


 


Prop. 1983/84:128                                                   47

Jag anser att det är prakfiskt att detta nya inskrivningsrättsliga insfitul regleras i ett särskilt kapitel i JB.

2.8 Ikraftträdande m. m.

Av främst tekniska skäl är det knappast möjligl att låta den föreslagna lagstiftningen träda i kraft före år 1985. Jag förordar att den nya lagstift­ningen får träda i kraft den 1 juli 1985.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den nya lagen om företagshypotek bör lämpligen tas in i en särskild lag. Därutöver behövs följdändringar i en rad andra lagar.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om företagshypotek,

2.    lag om införande av lagen om företagshypotek,

3.    lag om ändring i jordabalken,

4.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

5.    lag om ändring i utsökningsbalken,

6.    lag om ändring i föräldrabalken,

7.    lag om ändring i ärvdabalken,

8.    lag om ändring i förmånsrältslagen (1970:979),

9.    lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

 

10.    lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling,

11.    lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

12.    lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

13.    lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308),

14.    lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skatlefordringar m.m.,

15.   lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken.
De under 11, 13 och 14 angivna förslagen har upprättats i samråd med

chefen för finansdepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.'

' Bilagan har uteslutits här. I den mån förslagen inte är likalydande med dem som är fogade till propositionen kan i aUt väsendigt hänvisas till den i specialmotiveringen intagna lagtexten.


 


Prop. 1983/84:128                                                             48

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om företagshypotek

Lagen är uppdelad på fem kapitel. 1 kap. innehåller inledande bestäm­melser om företagshypotek, företagsinteckning och företagshypoteksbrev saml om vem som har rätt atl upplåta företagshypotek. 2 kap., som innehåller bestämmelser om företagshypotek, är uppdelat på två avsnitt som skiljs åt genom underrabriker. Det första avsnittet handlar om vilken egendom som omfattas av företagshypotek. Det andra avsnittet behandlar rätten till betalning på grand av företagshypotek. Även 3 och 4 kap. är uppdelade på avsnitt med undermbriker. 3 kap. handlar om företagsin­teckning och kapitlets tre avsnitt gäller omfattningen av intecknad verk­samhet, företagsinteckningars företräde samt företagsinteckningars och företagshypoteksbrevs gilfighet i vissa fall. 4 kap. handlar om inskrivnings­förfarandet. De sex avsnitten i detta kap. behandlar inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet, handläggningen av inskrivningsärenden, in­teckningsansökan, inteckningsålgärder, anteckning och rättelse i företags­inteckningsregistret samt besvär. 5 kap. slufiigen handlar om rätt till ersätt­ning av staten i vissa fall.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Med företagshypotek avses en säkerhetsrätt enligt bestämmelserna i
denna lag.

(Jfr 1 kap. 1 § i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller en bestämning av begreppet företagshypotek.

Med säkerhetsrätt menas en räu som avser att ge en långivare säkerhet för att en förpliktelse framdeles fullgörs. Till säkerhetsrätterna hör l.ex. panträtt och retentionsrält. I den allmänna mofiveringen har jag angivit skälen för att beteckna den säkerhetsrätt som regleras i förevarande lag som företagshypotek (se avsnitt 2.2).

Den reella innebörden av ett företagshypotek är att hypotekshavaren är berättigad att vid utmätning eller konkurs med förmånsrätt få betalning ur den egendom som hypoteket gäller i.

2 § En näringsidkare som vill upplåta företagshypotek i sin näringsverk­
samhet har rätt att i den ordning som anges i 4 kap. få inskrivning i
verksamheten av ett visst penningbelopp (företagsinteckning). Bevis om
inskrivningen kallas företagshypoteksbrev.

(Jfr 1 kap. 2 § första stycket i utredningens förslag.) Paragrafen ersätter 1 och 2 §§ FL men har utformats efter mönster av 6 kap. 1 § första stycket JB.

Som jag har närmare utvecklat i den allmänna motiveringen innebär


 


Prop. 1983/84:128                                                   49

förevarande paragraf dels en anpassning till jordabalkens panträtts-konstrakfion (se avsnitt 2.2), dels att anknytningen till bokföringsskyl­dighet enligt 1929 års bokföringslag försvinner (se avsnitt 2.5).

Paragrafen innebär alhså att varje näringsidkare får rält atl inteckna sin näringsverksamhet och upplåta företagshypotek i denna (se 3 §). Med näringsidkare avses var och en - juridisk eller fysisk person - som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Begreppet närings­idkare har alltså en innebörd som överensstämmer med den som vanligt­vis har tillagts detta begrepp inom civilrättslig lagstiftning. I samma be­märkelse används sålunda termen näringsidkare i bl. a. avtalsvillkors­lagen (1971:112), konsumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen (1975:1418) och bokföringslagen (1976:125). Se i fråga om det korrespon­derande begreppet näringsverksamhet även 1 kap. 1 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag samt prop. 1979/80:143 s. 109.

Liksom enligt gällande rätt avser förevarande lag endast näringsverk­samhet som drivs här i landet (se 3 kap. 1 §). Lagen är fillämplig även på sådan näringsverksamhet som en utlänning eller ett utländskt företag driver i Sverige (se NJA 1971 s. 417, som avsåg ett utländskt företags filial i Sverige, samt vad som anförs vid 4 kap. 10 §).

I motsats till vad som är fallet enligt gällande rätt utesluter inte förevar­ande lag formellt sett staten och kommunerna från rätten att ta ut företags­inteckningar. Som utredningen närmare har utvecklat (se betänkandet s. 138) torde emellertid varken stal eller kommun i denna sin egenskap ha någon möjlighet att utnyttja en företagsinteckning som kreditsäkerhetsin-strament. Däremot finns det inte något hinder mot att statliga och kommu­nala aktiebolag eller andra offentligägda rättssubjekt som utövar närings­verksamhet upplåter företagshypotek efter att ha intecknat sin verksam­het.

De i olika sammanhang framförda önskemålen om att trädgårdsodlare, fiskare och andra särskilda gmpper av näringsidkare skall beredas möjlig­het att inteckna sin verksamhet blir i stor utsträckning tillgodosedda ge­nom förevarande lag.

Vad gäller fisket vill jag emellerfid erinra om att en del sammanslutnings­former, främst partrederiet, ofta torde vara mindre ändamålsenliga då det blir fråga om att utnyttja företagshypoteket som kreditsäkerhetsinstrament (se betänkandet s. 139). Om företagshypoteket skall få prakfisk betydelse för gemensamt verksamma fiskare, torde det i stället i allmänhet bli aktu­ellt för dessa att sammansluta sig i bolag eller föreningar.

Som utredningen närmare har uvecklat (se betänkandet s. 140) kan det uppkomma vissa svårigheter för de renskötande samema att utnyttja före­tagshypoteket som kredksäkerhetsinstrument. Svårigheterna hänger bl. a. samman med att det mellan renskötande samer och en sameby synes råda en sådan rörelsegemenskap att den samlade verksamheten endast kommer att kunna intecknas som en enhet för sig (se 3 kap. 2 §). En särskild 4   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                    50

utredning arbetar emellertid med att se över rennäringens ekonomiska förhållanden (utredningen. Jo 1979:08, om rennäringens ekonomiska för­hållanden). Utredningen, som räknar med att bli klar med sitt arbete under år 1983, skall bl. a. kartlägga de ekonomisk-administrafiva faktorer som bestämmer renskötselns utformning och lönsamhet. I avvaktan på resulta­tet av den utredningen anser jag inte att det föreligger skäl atl överväga några särregler för de renskötande samema i den nya lagen om företagshy­potek.

På motsvarande sätt som enligt gällande rätt meddelas företagsinteck­ningen och upplåts företagshypoteket i själva verksamheten, inte i den till verksamheten knutna egendom som utgör hypotekets egentliga föremål.

Jag delar utredningens uppfattning (se betänkandet s. 72) att det saknas skäl att införa regler som möjliggör inskrivning av en utfästelse från en näringsidkare att inte inteckna sin verksamhet.

3 § Ett företagshypotek upplåts genom att näringsidkaren överiämnar företagshypoteksbrevet som pant för en fordran.

(Jfr 1 kap. 3 § i utredningens förslag).

Paragrafen har utformats efter mönster av 6 kap. 2 § första stycket JB. Somjag har närmare utvecklat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2) innebär förevarande paragraf en anpassning till jordabalkens panträtts-konstmkfion.

Av paragrafen framgår att de nödvändiga föratsättningama för grandan-det av ett företagshypotek är följande.

För det första skall det föreligga ett fordringsförhållande. I regel är fordringen dokumenterad i en omslagsrevers. Men detta är inle nödvän­digt. Ett företagshypoteksbrev kan lämnas som säkerhet även för en munt­lig fordran. Pantsättningen kan avse en villkorlig fordran, t. ex. en vitesut­fästelse. Den kan också avse en framtida fordran. Ett viktigt sådant fall är generell pantförskrivning. Fordringen behöver inte vara en fordran mot näringsidkaren själv. Denne kan alltså lämna ett hypoteksbrev som säker­het för en fordran mot elt annat rättssubjekt.

För det andra skall en pantsättning av hypoteksbrevet äga mm. Pant­sättningen innefattar två moment, nämligen en pantsättningsförklaring och överlämnandet av hypoteksbrevet. Någon särskild form för pantsättnings-förklaringen föreskrivs inte. Beträffande överlämnandet av hypoteksbre­vet gäller allmänna regler om tradhion vid pantsättning av lös sak. Om hypoteksbrevet befinner sig i tredje mans besittning, ersätts överlämnan­det av hypoteksbrevet med en underrättelse enligt reglerna i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man. Det typiska fallet av en sådan pantsättning är att det hypoteksbrev som skall lämnas som säkerhet redan är belånat hos någon annan kreditgivare. Det blir då fråga om pantsällning av s. k. överhypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                   51

Slufiigen ger paragrafen vid handen att pantförskrivningen skall vara gjord av näringsidkaren. Somjag har anfört i den aUmänna motiveringen (se avsnitt 2.2) saknas det skäl atl införa godtrosregler som motsvarar bestämmelserna i 6 kap. 7 § JB. Det ankommer aUtså alltid på en långivare att i eget intresse kontrollera att han har att göra med den eller de närings­idkare som anges i företagshypoteksbrevet. Om ett hypoteksbrev har utfärdats på gmnd av en inteckning i näringsverksamhet som flera utövar gemensamt, måste i princip alla näringsidkama medverka vid pantsättning­en (se betänkandet s. 142).

Något ägarhypotek förekommer inte inom gällande företagsintecknings-rätt (jfr 6 kap. 9 § JB). Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) anser jag inte heller att det finns anledning att införa regler om ägarhypotek i den nya lagen. Om ett hypoteksbrev är obelånat eller under-belånat är det emellertid enligt min mening inget som hindrar all näringsid­karen - på motsvarande sätt som enligt gällande rätt — utnyttjar hypoteks­brevet som säkerhet för ytterligare lån (jfr vad jag redan anfört om s.k. överhypotek). Det sistnämnda följer av företagshypotekets allmänna kon-straktion och kräver inte någon särskild bestämmelse (jfr emellertid 20 § FL). Vad jag här har sagt innebär att en borgenär som har ett företagshypo­teksbrev med sämre företrädesrätt rycker upp, om ett belånat företagshy­poteksbrev med bättre rätt helt eller delvis löses in. Denna uppryckning består emellertid inte, om det inlösta hypoteksbrevet belånas på nytt. I den mån så sker träder nämligen den nye borgenären in med den företrädesrätt som följer av den mot hypoteksbrevet svarande inteckningen.

Enligt 10 kap. 6 § handdsbalken är det under vissa fömtsättningar tillåtet för en borgenär som har en pant för sin fordran att företa återpant-sättning, dvs. i sin tur lämna panten som säkerhet för en egen skuld. En borgenär som har ett skuldebrev intecknat enligt FL som säkerhet kan sålunda återpantsätta skuldebrevet. Något motsvarande kommer emeller­tid inte att gälla när säkerheten utgörs av ett företagshypoteksbrev enligt den nya lagen. Principen att pantsättningen av ett företagshypoteksbrev måste utföras av näringsidkaren medför nämligen att en återpantsättning inte kan anses giltig (jfr i fråga om JB prop. 1970:20 s. B 305). Ett företagshypoteksbrev kan alltså inte återpantsättas. En annan sak är det om en borgenär överlåter eller pantsätter en fordran med företagshypo­teksbrev som säkerhet. Någon ny panträtt stiftas inte därigenom och avtalet blir därför giltigt enligt vanliga regler.

Det förhållandet att ett utmätningsförfarande pågår hindrar i princip inte att en ansökan om företagsinteckning beviljas eller att ett företagshypotek upplåts. På den punkten överensstämmer förslaget i sak med gällande rätt (se även 4 kap. 29 § utsökningsbalken). Jag föreslår emellertid ett tiUägg i 6 kap. 5 § utsökningsbalken som gör det möjligt för kronofogdemyndigheten att under pågående utmätning kontrollera belåningen av företagshypoteks­brev (se specialmofiveringen till 6 kap. 5 § utsökningsbalken i avsnitt 4.5).


 


Prop. 1983/84:128                                                    52

Eftersom något ägarhypotek inte förekommer vid nuvarande företagsin­teckning, kan en sådan inteckning inte tas i mät för en fordran gentemot näringsidkaren. Företagshypoteket innebär ingen ändring på den punkten (se avsniu 2.2).

4 §   Ett konkursbo räknas inte som näringsidkare enligt denna lag.

Om en näringsidkare avlider, träder dödsboet i hans ställe som närings­idkare.

Vad som sägs om näringsidkare i denna lag gäller även den som avser att utöva näringsverksamhet men som ännu inte har påbörjat verksamheten.

(Jfr 1 kap. 2 § första stycket andra meningen och andra stycket saml 4 § i utredningens förslag.)

Första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Stycket innebär att ett konkursbo inte har rätt vare sig att ansöka om en företagsinteckning eller att upplåta ett företagshypotek. En ansökan om företagsinteckning från konkursboets sida skall således avslås (jfr vad som anförs vid 4 kap. 11 §). Om ansökningen av misstag beviljas, blir inteck­ningen ogiltig. Om konkursboet upplåter ett företagshypotek, blir upplåtel­sen ogiltig.

Andra stycket motsvarar 3 § andra stycket andra meningen FL. Bestäm­melsen i förevarande stycke innebär att den intecknade verksamheten inte ändras som inteckningsenhet genom dödsfallet. Vidare innebär bestäm­melsen att dödsboet träder i den avlidnes ställe både när det gäller rätten att inteckna verksamheten och rätten att upplåta företagshypotek på grand av en inteckning i verksamheten. Det sist sagda gäller oavsett om det är näringsidkaren själv eller dödsboet som har utverkat inteckningen.

Tredje stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Som har framhållits där innebär bestämmelsen i detta stycke att det nuva­rande kravet på s. k. driftsbevis (se 17 § andra stycket FL) kan slopas.

2 kap. Företagshypotek

Egendom som omfattas av företagshypotek

1 §   Ett företagshypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör Ull den intecknade verksamheten. Företagshypoteket omfattar dock inte

1.    kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, föriagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder,

2.    egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på gmnd av inteckning, eller

3.    egendom som varken kan utmätas eller ingå i konkurs.

(Jfr 1 kap. 5 § första och tredje styckena i utredningens förslag.) Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).


 


Prop. 1983/84:128                                                   53

Första stycket innehåller huvudregeln om vilken egendom som omfattas av ett företagshypotek. Stycket ersätter 4 § första stycket FL.

I enlighet med sedvanligt juridiskt språkbruk avses i förevarande stycke med lös egendom alla ekonomiska tillgångar som inte enligt 2 kap. JB räknas som fast egendom.

I stycket slås fast att företagshypoteket endast omfattar sådan lös egen­dom som är näringsidkarens och som hör till den intecknade verksamhe­ten. Härav följer att ett företagshypotek upphör att besvära sådan egen­dom som inte längre tillhör näringsidkaren (se dock 3 och 4 §§). Att i händelse av näringsidkarens död hypoteket gäller i dödsboets egendom framgår av 1 kap. 4 § andra stycket.

Att egendomen skall vara näringsidkarens betyder att den skall ingå i hans förmögenhet så att den är tillgänglig för hans borgenärer. I fråga om facloring innebär detta att s.k. fakturaköpta kundfordringar omfattas av ett företagshypotek som kreditgivaren (factorn) har upplåtit (se betänkan­det s. 75).

Om ett företagshypotek upplåts på grund av inteckning i flera näringsid­kares gemensamt utövade verksamhet (se 3 kap. 2 § första stycket), kom­mer hypoteket - på motsvarande sätt som enligt gällande rätt - att omfatta den till verksamheten hänförliga egendomen, vare sig denna fillhör näringsidkarna samfällt eller den fillhör någon eller några av dem.

Kravet på anknytning till den intecknade verksamheten syftar främst till att särskilja det egendomskollektiv som omfattas av ett företagshypotek från sådan egendom som hör fill någon annan av samme näringsidkare utövad näringsverksamhet och från sådan egendom som är avsedd uteslu­tande för hans privata brak.

I allmänhet torde det inte vara svårt att avgöra vilken egendom som hör till en intecknad verksamhet. Gränsdragningsproblem kan dock självfallet uppkomma. Viss egendom kan vara avsedd för användning i skilda verk­samheter eller delvis för privatbrak. Med hänsyn till förhållandenas väx­lande natur är det enligt min mening inte möjligt att i lag reglera gränsdrag­ningsfrågorna eller att förorda någon särskild metod som generellt tillämp­lig för fördelning av gemensamma tillgångar på skilda verksamheter. Lik­som enligt gällande rätt (se prop. 1966:23 s. 103) får det därför alltjämt ankomma på rättstillämpningen att lösa dessa frågor.

Om en intecknad näringsverksamhet upphör utan att den egendom som har hört fill verksamheten utnyttjas för något annat ändamål, torde egen­domen alltjämt omfattas av det tidigare upplåtna företagshypoteket. Att så är fallet synes stå i överensstämmelse med nu gällande rätt (se prop. 1966:23 s. 104). I motsats till utredningen (se 1 kap. 11 § i utredningens förslag till lag om företagshypotek) anser jag emellertid inle att del behövs en särskild lagbestämmelse om detta.

Då det gäller att bedöma vilken egendom som omfaltas av ett företags­hypotek är liksom enligt gällande rätt den avgörande tidpunkten den då


 


Prop. 1983/84:128                                                    54

hypoteket görs gällande, dvs. när utmätning sker eller konkurs inträffar (se om s. k. förkovran av konkursboet NJA 1982 s. 900).

Andra stycket innehåller tre undantag från huvudregeln att ett företags­hypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade egendomen.

Den egendom som enligt första punkten undantas från företagshypote­ket utgörs utöver kassa- och bankfiUgodohavanden av s.k. fondpapper (angående sistnämnda begrepp se prop. 1978/79:9 s. 194, 261 och 294). Bestämmelsen innebär att inteckningsunderlaget i viss mån vidgas i förhål­lande till nu gällande rätt (jfr uppräkningen i 4§ första stycket FL). Före­tagshypoteket kommer således att omfatta alla övriga rörelsefordringar och även t. ex. good-will. Utvidgningen beror bl. a. på en strävan att undvika gränsdragningsproblem då det gäller att avgöra vilken egendom som skall räknas till företagshypoteket.

Bestämmelsen i andra punkten innebär att sådan lös egendom för vilken det finns något annat inteckningsinstitut inte omfattas av företagshypotek. Tomträtt, skepp, skeppsbygge, luftfartyg och inteckningsbara reservdelar till luftfartyg omfattas alltså inte av företagshypotek. Det sist sagda gäller även om vederbörlig inskrivning resp. registrering av den ifrågavarande lösa egendomen ännu inte har skett.

Att fast egendom inte omfattas av företagshypotek framgår redan av första stycket.

Bestämmelsen i tredje punkten innebär att det räcker med att viss egendom kan antingen utmätas eller ingå i näringsidkarens konkurs för att egendomen skall kunna omfattas av företagshypotek. Om sådan egendom endast kan ingå i konkurs men inte kan utmätas, kan naturligtvis ett företagshypotek som omfattar egendomen endast göras gällande i denna vid konkurs.

Den i paragrafen föreslagna utvidgningen av inteckningsunderlaget kom­mer att medföra en motsvarande utvidgning av den egendom i vilken hyresvärd och jordägare har förmånsrätt enligt 5 § förmånsrättslagen (se även avsnitt 4.8).

2 § Om en intecknad verksamhet överlåts, omfattar hypoteket över­
låtarens fordran på ersättning för den egendom som omfattades av hypote­
ket vid överlåtelsen.

(Jfr 1 kap. 5 § andra stycket i utredningens förslag.) Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket FL.

3 § Om en intecknad verksamhet överlåts och i överlåtelsen ingår egen­
dom som omfattas av företagshypotek, gäller hypoteket i denna egendom
hos förvärvaren. Om förvärvaren överlåter eller upplåter egendomen fill
någon annan eller om egendomen skadas eller tas i anspråk genom expro­
priation eller liknande förfarande, omfattar hypoteket förvärvarens förd-


 


Prop. 1983/84:128                                                   55

ran på ersättning. Hypoteket ger företräde till betalning framför ett företagshypotek i samma egendom som förvärvaren upplåter.

Borgenären förlorar sin rätt enligt första stycket, om han inte inom sex månader från det överlåtaren eller förvärvaren har underrättat honom om överlåtelsen och senast inom arton månader från det verksamheten från­träddes väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsmyndigheten.

Vad som sägs om förvärvaren gäller också hans dödsbo.

(Jfr I kap. 6 § i utredningens förslag.)

Paragrafen, som motsvarar 10 § FL, innehåller ett undantag från huvud­regeln i 1 § att ett företagshypotek endast omfattar egendom som tillhör den näringsidkare som har upplåtit hypoteket.

I princip upphör ett företagshypotek att besvära en intecknad verksam­het som överlåts till en ny innehavare. Men förevarande paragraf ger borgenären en s.k. förföljelserätt som enligt/ör5/a stycket första mening­en innebär att borgenären utan hinder av överlåtelsen kan göra företagshy­poteket gällande i egendom hos förvärvaren. Förföljelserätten gäller i den bestämda, av företagshypoteket omfattade egendom som hörde till den överlåtna verksamheten då denna överläts. Däremot gäller inte förföljel­serätten i det med denna egendom helt eller delvis identiska men föränder­liga egendomskollektiv som hör till verksamheten hos förvärvaren.

Den tidpunkt då borgenärens rätt omvandlas till förföljelserätt är den då näringsverksamheten faktiskt byter innehavare, dvs. då den nye ägaren tillträder och den förre frånträder.

Bestämmelsen i första meningen tillämpas också, om en del av den intecknade verksamheten överlåts. Rörande innebörden i övrigt av begrep­pet överiåtelse av verksamhet får jag hänvisa till förarbetena till FL (se prop. 1966:23 s. Ill och 164).

Förevarande bestämmelser är inte tillämpliga när det är näringsidkarens konkursbo som överlåter den intecknade verksamheten. I det fallet är ju överlåtelsen ett led i betalningsanspråkets genomförande (se SOU 1964:10 s. 123).

Om förvärvaren i sin tur överlåter den egendom som förföljelserätten avser, gäller inte företagshypoteket i egendomen hos den nye förvärvaren. Däremot kan borgenären enligt andra meningen hålla sig till den förste förvärvarens fordran på ersättning för överiåtelsen. Om den förste förvär­varen i stället upplåter egendomen, omfattar hypoteket enligt andra me­ningen dennes fordran på ersättning för upplåtelsen (l.ex. hyra). I det sistnämnda fallet omfattar företagshypoteket enligt huvudregeln i första meningen även den upplåtna egendomen, eftersom denna fortfarande till­hör den förste förvärvaren. Vad jag nu har sagt angående ersättning för överlåtelse och upplåtelse har enligt andra meningen också tillämpning då det är fråga om ersättning för egendom som skadas (varmed också avses att egenodmen går förlorad) eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande.


 


Prop. 1983/84:128                                                    56

Tredje meningen innebär att en borgenär som kan åberopa förföljelserätt har företräde till betalning ur den egendom som omfattas av förföljelserät­ten framför en borgenär till vilken förvärvaren av verksamheten har upplå­tit företagshypotek.

Enligt 10 § andra stycket FL föriorar inteckningshavaren sin förföljel­serätt, om han inte inom ett år från del verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsmyndigheten. Del är emellertid en brist att den nuvarande tidsfristen inte är förenad med någon underrättelseskyldighet för överlå-tare eller förvärvare. Dessutom har man från bankhåll framhållit att tids­fristens längd bör bestämmas så att säkerhet såvitt möjligt skapas för att ett bokslut alltid finns att tillgå innan fristen har gått till ända. Mot denna bakgmnd har i andra stycket aorts den ändringen i förhållande till gällande rätt att tidsfristen i första hand skall räknas från det borgenären underrät­tades om överlåtelsen av överlåtaren eller förvärvaren och skall löpa ut sex månader därefter. För att inte fristen skall kunna tänjas ut alltför mycket föreslås dock att den alltid skall löpa ut senast arton månader efter det att egendomen frånträddes. Underrättelsen till borgenären skall avse en över­låtelse som verkligen har ägt ram, inte en överlåtelse som bara är tilltänkt. I händelse av tvist huravida borgenären har blivit underrättad torde bevis­bördan normalt ligga på den som påstår att så har skett.

I 10 § andra stycket FL föreskrivs också att en inteckningshavare som avstår från förföljelserätt är skyldig att på förvärvarens begäran anteckna det på inteckningshandlingen. Genom anteckningen förebyggs att senare innehavare av inteckningen åberopar bristande kännedom om avståendet. Enligt förevarande lag ersätts emellertid de intecknade skuldebreven av företagshypoteksbrev. Eftrsom hypoteksbreven inte är löpande skulde­brev som kan överlåtas eller pantsättas, finns det inte samma prakfiska behov av anteckningar på handlingen. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om skyl­dighet att anteckna elt avstående från förföljelserätt. Bevisning om att en borgenär har avstått från sin föiföljelserätt får i framtiden säkerställas på något annat sätt, t. ex. genom en skriftlig utfästelse av borgenären.

Enligt 4 kap. 21 § första stycket första punken skall borgenärens anmä­lan till inskrivningsmyndigheten att han sökt betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek antecknas i företagisnteckningsregistret. Tredje stycket motsvarar 10 § tredje stycket FL.

4 § Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamhe­ten och egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än näringsidkarens död.

Utan hinder av att en handling om försäljning av lösöre som fillhör näringsidkaren har behandlats enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.


 


Prop. 1983/84:128                                                   57

omfattas den sålda egendomen av hypotek på grund av en företagsinleck­ning som har sökts senast trettio dagar efler det att handlingen företeddes inför rätten.

(Jfr 1 kap. 7 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 11 och 12 §§ FL. 11 a § FL har inte fått någon motsvarighet, eftersom övergångstiden för äldre akfiebolag att höja akfie­kapitalet till minst 50000 kronor numera har löpt ut.

Första stycket tar utan ändring i sak upp den nuvarande bestämmelsen i 11 § FL om att förföljelserätt gäller även när den inlecknade verksamheten jämte rörelseegendom går över i någon annans hand genom skifte av handelsbolag eller genom bodelning av annan anledning än näringsidka­rens död.

I näringsidkarens dödsbo får företagshypoteket göras gällande utan tids­begränsning (se 1 kap. 4 § andra stycket). Hypoteket gäller däremot inte alls i egendom som har kommit i efterlevande makes, arvinges eller testa-mentstagares hand. Har bodelning eller arvskifte skett eller har legat utgetts, kan emellerfid egendomen återgå till boet, t. ex. genom att boet på ansökan av hypotekshavaren eller någon annan sätts i konkurs.

Andra stycket överensstämmer i sak med 12 § FL (se även 6 § andra stycket i promulgationslagen).

Rätt till betalning på grund av företagshypotek

5 § En borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran har rätt alt vid utmätning eller i konkurs, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag, få betah för fordringen ur egendom som omfattas av hypoteket intill företagshypoteksbrevets belopp. I den mån detta inle förslår har borgenären rätt att få betalt ur egendomen genom ett tillägg. Tillägget får inte överstiga femton procent av hypoleksbrevets belopp jämte tio procent årlig ränta på detta belopp från den dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter var­andra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoleksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse på okända borgenärer.

(Jfr 1 kap. 8 och 10 §§ i utredningens förslag).

Paragrafen ersätter 13 § FL men har utformats efter mönster av 6 kap. 3 och 4 §§ JB.

Första stycket efterbildar bestämmelserna i 6 kap. 3 § första stycket JB om borgenärens rätt till betalning efter inteckningens laga företrädesrätt intill pantbrevets belopp med tillägg som i mån av behov får uppgå till femton procent av pantbrevets bdopp jämte tio procent årlig ränta på detla bdopp från den dag då realisationsförfarandet inleddes.


 


Prop. 1983/84:128                                                    58

Den s.k. utmätningsräntan enligt JB har år 1981 höjts från sex till fio procent (se SFS 1981: 194). Panlbrevsutredningen har föreslagit att utmät­ningsräntan skall göras rörlig så att den motsvarar gällande diskonto ökat med fyra procentenheter (se SOU 1982:57 s. 136). Pantbrevsulredningens belänkande har remissbehandlats och övervägs f.n. inom jusfitiedeparte­mentet. Det kan därför finnas anledning att senare på nytt ta upp frågan om utformningen av förevarande bestämmelse.

Förevarande stycke avviker från förebilden i JB därigenom att det, liksom 13 § FL, knyter borgnärens rätt till utdelning fill fall av utmätning eller konkurs utan att därvid fömtsätta att det är en myndighet som fördelar realisationsmedlen. När det gäller lös egendom som hör till en intecknad näringsverksamhet är det visserligen så att exekufionsmyndig-heten fördelar medlen efter utmätning. Men i konkurs säljs egendomen i regel genom förvaltarens försorg. Vad som då utfaller på en företagsinteck­nad fordran går ut över inteckningens bestånd (se 14 § FL samt 3 kap. 5 och 6 §§ i den nya lagen).

Andra stycket motsvarar 6 kap. 3 § andra stycket JB (se prop. 1971:179 s. 46). Bestämmelsen innebär att om flera företagshypoteksbrev på gmnd av inteckningar med lika rätt eller företrädesrätt omedelbart efter varandra utgör säkerhet för samma fordran, borgenären inte har rätt till tillägg förrän han har utnyttjat hypoteksbrevens sammanlagda grandbelopp. En motsatt ordning skulle göra det möjligl för borgenären att påverka olika andra-handshypotekshavares rätt genom att ta tilläggen till vissa hypoteksbrev i anspråk men i stället lämna grandbeloppen till andra hypoteksbrev out­nyttjade. Motivet för bestämmelsen är alltså atl förebygga manipulationer som påverkar andrahandshypotekshavarnas rätl.

Tredje stycket motsvarar 13 § andra stycket FL och 6 kap. 4 § JB (se även 11 § preskriptionslagen, 1981:130, och 9 § lagen, 1981:131, om kal­lelse på okända borgenärer).

6 § Företagshypotek för vilket inteckning söks samma dag som egendom beläggs med kvarstad eller senare omfattar inte den kvarstadsbdagda egendomen. Hävs kvarstaden, gäller dock företagshypoteket även i den egendomen såvida den inte är utmätt eller tagen i anspråk genom betal­ningssäkring.

(Jfr 1 kap. 9 § i utredningens förslag).

Paragrafen, som reglerar förhållandet mellan kvarstad för fordran och företagshypotek, motsvarar 4 § andra stycket FL i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1982 (se prop. 1980/81:84 s. 193).

Paragrafen innebär att företagshypotek på gmnd av en företagsinteck­ning som söks samma dag som egendom beläggs med kvarstad för fordran eller senare, inte får göras gällande i den kvarstadsbdagda egendomen. Om kvarstadsborgenären eller någon annan borgenär får utmätning i egen­domen medan kvarstaden består, får företagshypoteket fortfarande inte


 


Prop. 1983/84:128                                                   59

göras gällande (se härom prop. 1980/81:84 s. 194). Detsamma gäller beträf fande betalningssäkring.

Om egendomen säljs fill följd av att kvarstads- eller utmätningsborgenä­ren realiserar sin rätt i denna, får företagshypoteket göras gällande i ett eventuellt överskott av köpeskillingen. Går kvarstaden åter utan alt egen­domen har blivit utmätt eller tagen i anspråk genom betalningssäkring, upphör kvarstadens skyddande verkan och företagshypoteket kan på nytt göras gällande i egendomen. Detsamma gäller om en inledd utmätning eller betalningssäkring hävs.

Om företrädesordningen mellan företagshypotek och utmätning resp. betalningssäkring finns bestämmelser i 9 § förmånsrättslagen (se även 3 kap. 4 § förevarande lag).

7 § En borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran har rätt att söka betalning ur egendom som omfattas av hypoteket trots att hans fordran inte är förfallen till betalning, om

1.   den intecknade verksamheten eller en väsentlig del därav överiåts eller upphör eller övergår till någon annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än näringsid­karens död eller, när företagsinteckningen är begränsad till ett visst områ­de, flyttas från detta, eller

2.   egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av någon annan därmed jämförlig orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde går ned väsentligt.

Vid utmätning av egendom som omfattas av företagshypotek har inteck­ningsborgenären rätt till betalning ur egendomen enligt 8 kap. utsöknings­balken, även om hans fordran inte är förfallen till betalning.

(Jfr 1 kap. 12 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 15 § FL (se även 6 kap. 6 § JB) och innehåller regler om s. k. acceleration av förfallotid (dvs. rätt till förfida betalning). 15 a § FL har inte fått någon motsvarighet, eftersom övergångstiden för äldre aktiebolag att höja aktiekapitalet till minst 50000 kronor numera har löpt ut.

Vad gäller de omständigheter som enligt första stycket ger rätt att kräva omedelbar betalning föreslås i sak inga ändringar i förhållande till gällande rätt. Enligt 15 § FL ger dessa omständigheter inteckningshavaren rätt att få betalt fastän den intecknade fordringen inte har förfallit. Ett företagshy­poteksbrev kommer emellertid inte att ange någon förfallotid. Därför före­slås i inledningen till första stycket att ifrågavarande omständigheter i stället skall ge rätt till betalning utan hinder av att fordringen, dvs. i normalfallet den i en omslagsrevers angivna fordringen, inte är förfallen till betalning (jfr i fråga om JB prop. 1970:20 s. B 313).

Reglerna i 15 § FL ger inteckningshavaren räU att erhålla betalning "för intecknad" fordran och innehåller inte någon begränsning till betalning ur egendom i vilken inteckningen gäller. 15 § FL torde därför ge rätt till


 


Prop. 1983/84:128                                                    60

omedelbar betalning ur all gäldenärens egendom infill beloppet av den intecknade gälden. Dock kan betalningen givetvis inle utgå med förmåns­rätt i den mån den söks i egendom i vilken företagsinteckningen inte gäller. En allmän princip inom området för panträttsligt betonade accelerations­regler är emellertid att borgenärens rätt till omedelbar betalning är begrän­sad fill betalning ur den egendom som omfattas av säkerhetsrätten (se 6 kap. 6 § JB). Enligt min mening saknas det skäl att gå ifrån denna allmänna princip i den nya lagen om företagshypotek. I inledningen till första stycket anges därför atl borgenärens rätt att söka betalning i förtid skall avse den egendom som omfattas av företagshypoteket. Om en borgenär har intresse av rätt till förtida betalning för hela sin fordran, alUså även till den del den överstiger värdet av nyssnämnda egendom, får han tillgodose detta intres­se genom en klausul därom i omslagsreversen.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) tillåter inte den nya lagen regionalt begränsade inteckningar. Möjligheten kvarstår emellertid även enligt den nya lagen att i vissa specialfall begränsa en företagsinteckning till en fastighet, ett utmål eller ett koncessionsområde (se 3 kap. 1 §). I första punkten i förevarande stycke har därför behållits den nuvarande bestämmelsen om förtida betalning vid flyttning av en verksamhet när företagsinteckningen är begränsad till ett visst område. Samtidigt vill jag erinra om att, för den händelse en inteckning är begrän­sad till ett visst område och hela den intecknade verksamheten flyttas från detta område, det inte längre finns någon egendom som omfattas av före­tagshypotek och borgenären har således inte någon möjlighet att söka betalning ur sådan egendom.

Vad gäller andra punkten i förevarande stycke har, i motsats till vad utredningen föreslagit, uttrycket "annan orsak" i 15 § FL ändrats till "någon annan därmed jämföriig orsak" (se 6 kap. 6 § JB och prop. 1970:20 s. B 314). Den nya lydelsen avser inte att åstadkomma någon saklig ändring av bestämmelsen i 15 § FL men vill ge ett tydligare uttryck åt avsikten med bestämmelsen. Denna avsikt är att endast sådan försämring eller minskning som särskilt hänför sig till den ifrågavarande egendomen bör leda till acceleration av förfallotiden, medan däremot förändringar i det allmänna marknadsläget inte bör beaktas i sammanhanget. Ett fall då enligt min mening accelaration av förfallotiden på gmnd av förevarande punkt kan komma i fråga är då den intecknade näringsverksamheten först drivs på någon annans fastighet och fastigheten därefter förvärvas av näringsid­karen (se prop. 1966:24 s. 123 och betänkandet s. 156). Ett annat fall är det då näringsidkaren träffar avtal om fakturaköp eller fakturakredit (se betän­kandet s. 157).

När det är en bank eller någon annan kreditinrättning som är långivare brakar lagregler om fordringens förfallande till betalning ersättas av före­skrifter i låneavtalet. Detta förhållande minskar i hög grad den praktiska betydelsen av ifrågavarande lagbestämmelser.


 


Prop. 1983/84:128                                                   61

Andra stycket överensstämmer i sak med vad som nu gäller enligt 15 § andra stycket FL. Bestämmelsen ger borgenären rätt till betalning, om egendom som omfattas av hans företagshypotek utmäts för någon annan borgenärs fordran (se vidare 8 kap. 13 § utsökningsbalken.).

3 kap. Företagsinteckning

Omfattningen av intecknad verksamhet

1 § Företagsinteckningar beviljas i all den näringsverksamhet som nä­ringsidkaren vid varje tid utövar här i landet, om inte annal följer av andra stycket.

En inteckning får begränsas till näringsverksamhet av viss art. Inteck­ningar i verksamhet för produktion av elenergi genom vattenkraft får dessutom begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och inteckningar i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig fill ell eller flera utmål eller koncessionsområden.

(Jfr 2 kap. 1 § första och andra styckena i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket FL och innehåller de grandläg­gande reglerna om vilken verksamhet som får intecknas. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). I förhållande till gällande rätt innehåller paragrafen framför allt den nyheten att varje nä­ringsidkare oavsett företagsform får rätt att inteckna sin verksamhet i hela landet (riksinteckningar). Samtidigt avskaffas möjligheten atl begränsa en inteckning till verksamhet inom ett eller flera län eller inom en eller flera kommuner i ett län (regionala inteckningar).

Första stycket innehåller den nya lagens huvudregel att endast riksin­teckningar omfattande all näringsidkarens verksamhet får förekomma. Vid tillämpning av huvudrgdn i första stycket blir näringsidkarens person det enda individualiserande momentet då det gäller atl bestämma den verk­samhet som intecknas. Hur näringsidkarens person identifieras behandlas vid 4 kap. 10 §.

Eftersom huvudregeln i första stycket avser all näringsverksamhet här i landet, kommer en inteckning beviljad enligt huvudregeln att omfatta varje ny verksamhet som näringsidkaren startar i landet. Av 1 kap. 4 § tredje stycket framgår att en företagsinteckning kan beviljas redan innan sökan­den har startat någon verksamhet.

Andra stycket innehåller två undantag från huvudregeln i första stycket.

Enligt andra slyckel/örsra meningen kan en företagsinteckning, liksom enligt gällande rätt, begränsas till näringsverksamhet av viss art. En sådan inteckning måsle vara artbegränsad på samma sätt i hela riket. Bortsett från de specialfall som anges i andra stycket andra meningen medger nämligen inte den nya lagen någon geografisk begränsning av företagsin­teckningar.

En artbegränsning bör, liksom enligt gällande rätt, kunna ske på så sätt


 


Prop. 1983/84:128                                                   62

att inteckningen får omfatta all verksamhet med undantag av verksamhet av visst eller vissa slag.

Vid artbegränsningen måste verksamhetens art resp. arten av undanta­gen verksamhet beskrivas i inteckningsansökan, inteckningsbeslut och företagshypoteksbrev på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken eller vilka arter som åsyftas.

I överensstämmelse med gällande rätt innehåller andra slyckel andra meningen en undantagsregel enligt vilken en inteckning får begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter, om inteckningen avser produk­fion av elenergi genom vattenkraft, eller fill den verksamhet som hänför sig fill ett eller flera utmål eller koncessionsområden, om inteckningen avser gruvdrift. En fömtsättning för lokal begränsning enligt denna regel är alltså att inteckningen också artbegränsas till produktion av elenergi genom vattenkraft resp. till gruvdrift.

Förevarande paragraf gör det inte möjligl atl låta en inteckning omfatta all näringsidkarens verksamhet i landet med undantag för t. ex. verksam­het för produktion av elenergi genom vattenkraft på en viss fastighet. Om en näringsidkare som enligt andra stycket andra meningen har intecknat verksamheten på en viss fastighet därefter vill inteckna sin övriga verk­samhet, kan han emellertid med tillämpning av regeln om artbegränsning i andra stycket första meningen inteckna all sin verksamhet i landet med undantag för produktion av elenergi genom vattenkraft.

En begränsning av en inteckning kan endast hänföra sig till verksamhe­tens art och geografiska omfattning i enlighet med reglerna i andra stycket. Andra slag av begränsningar får över huvud taget inte förekomma. En enskild näringsidkare som driver olika rörelser under skilda firmor får inte begränsa en inteckning till att avse den verksamhet som drivs under en viss firma. Inte heller får ett moderföretag begränsa en inteckning till att avse den verksamhet som företaget driver i ett visst dotterbolags namn.

2 § En näringsverksamhet som flera utövar gemensamt får intecknas endast som en enhet för sig.

En företagsinteckning får inte beviljas gemensamt i flera verksamheter som utövas av olika näringsidkare.

En inteckning får inte beviljas om den i fråga om den intecknade verk­samhetens art eller giltighetsområdet skulle avvika från en annan inteck­ning som är beviljad eller sökt i samma verksamhet.

(Jfr 2 kap. 2 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 3 § andra slyckel första meningen saml 5 och 6 §§ FL. Bestämmelserna kompletterar reglerna i föregående paragraf an­gående omfattningen av den intecknade verksamheten. Beslämmelserna syftar främst till alt främja enkelhet och reda i inteckningsförhåilandena.

Regeln i första stycket syftar på näringsverksamhet som flera näringsid­kare utövar gemensamt utan att någon juridisk person har bildats. Ett


 


Prop. 1983/84:128                                                   63

typfall av sådan gemensamt utövad näringsverksamhet är att elt lantbruk drivs av flera familjemedlemmar. Andra typfall är fiske som bedrivs av partredare samt renskötsel som en sameby och dess medlemmar driver (jfr vad som anförts vid 1 kap. 2 §). Däremot torde den näringsverksamhet som berörs av ett konsortialavtal endast undantagsvis vara gemensamt utövad i nu angivna bemärkelse. Om näringsverksamheten som berörs av konsortialavtalet skall anses utövad av det genom avtalet skapade konsor-fiet, torde nämligen regelmässigt ett handelsbolag, alltså en juridisk per­son, föreligga. Om i stället den ifrågavarande näringsverksamheten be­döms ingå i varje enskild konsortiedeltagares verksamhet, föreligger del över huvud taget inte någon gemensamt utövad näringsverksamhet (jfr LU 1980/81:4 s. 12).

Innebörden av att den gemensamt utövade verksamheten endast får intecknas som en enhet för sig är dels att en delägares ideella andel i den gemensamma verksamheten inte får särintecknas och dels att den gemen­saml utövade verksamheten i inteckningshänseende skall hållas skild från en verksamhet som någon av delägarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av de övriga eller med utomstående. En förutsätt­ning för att gemensamt utövad näringsverksamhet skall kunna intecknas är att inteckningen söks av alla de näringsidkare som deltar i verksamheten (se vad som anförs vid 4 kap. 10 §). Att gemensamt utövad näringsverk­samhet i inteckningshänseende skall hållas skild från delägarnas verksam­het i övrigt, dvs. utgöra en särskild inteckningsenhet, medför alt vaije delägare kan särskilt inteckna den verksamhet som han driver i övrigt.

Det bör framhållas atl inskrivningsmyndigheten inte kan förhindra att en inteckning beviljas i en viss näringsidkares verksamhet trots att näringsid­karen endast driver verksamhet gemensamt med någon annan. Inteckning får nämligen beviljas även om sökanden ännu inte driver den verksamhet som han vill inteckna. En inteckning som beviljas i en viss näringsidkares verksamhet, trots att näringsidkaren endast utövar verksamhet gemensamt med annan, kommer emellertid bara att omfatta självständig verksamhet som näringsidkaren senare kan komma att utöva (jfr NJA 1979 s. 413).

Endast i de säkerligen sällsynta fall då en näringsidkare i sin ansökan uppger att han utövar verksamhet gemensamt med någon annan men likväl önskar att inteckningen endast skall avse hans andel i den gemensamma verksamheten, torde inskrivningsmyndigheten kunna avslå ansökningen såsom stridande mot förevarande bestämmelse (se 4 kap. 11 § tredje punk­ten).

Bestämmelsen i andra stycket innehåller elt förbud mol gemensam in­teckning i skilda verksamheter som utövas av olika näringsidkare. I detta sammanhang vill jag erinra om att en företagsinteckning som omfattar en och samma näringsidkares skilda verksamheter inte är en gemensam in­teckning. All verksamhet som omfattas av en företagsinteckning är nämli­gen att betrakta som en inteckningsenhet. Någon fördelning av ansvaret


 


Prop. 1983/84:128                                                    64

mellan de olika verksamheterna kan därför inte komma ifråga såvitt gäller inteckningsborgenärens rätt.

Tredje stycket innebär att en näringsidkares olika företagsinteckningar skall ha anfingen heh gemensamma eller heh skilda föremål. Två eller flera inteckningar får inie med avseende på objektet sammanfalla endast delvis. Flera inteckningar i samma näringsverksamhet måste alltså vara kon-gruenta med avseende på såväl den intecknade verksamhetens art som inteckningarnas giltighetsområde.

Eftersom regionala inteckningar inte får förekomma enligt den nya la­gen, blir i fortsättningen risken liten för bristande kongruens mellan två inteckningars giltighetsområden. En sådan bristande kongmens kan bara komma ifråga, om den ena inteckningen är en riksinteckning och den andra är lokalt begränsad enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket andra me­ningen.

Företagsinteckningars företräde

3 § En företagsinteckning ger företräde i förhållande till en annan före­
tagsinteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckning­
ar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.

I 4 kap. finns bestämmelser om möjlighet att bestämma företrädet mel­lan flera inteckningar som söks på samma inskrivningsdag på ett annat sätt och om ändring i företrädesordningen genom sammanföring eller nedsätt­ning.

(Jfr 2 kap. 4 § i utredningens förslag.)

Första stycket reglerar företrädesrätten mellan flera företagsinteckning­ar i samma verksamhet. Bestämmelserna motsvarar 19 § första stycket FL (jfr även 17 kap. 6§ första stycket JB).

Enligt förevarande stycke ger en företagsinteckning företräde till betal­ning i förhållande till en annan sådan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna har sökts, dvs. efter inskrivningsdag. Den ordning i vilken företagshypotek upplåts på gmnd av inteckningarna blir utan betydelse för företrädesrätten. Inteckningar som söks samma inskrivningsdag ger lika rätt.

Andra stycket har utformats efter mönster av 17 kap. 8§ JB. Stycket innehåller en erinran om att 4 kap. innehåller bestämmelser som gör det möjligt atl bestämma företrädet mellan inteckningar som söks på samma inskrivningsdag på ett annat sätt (4 kap. 13 §) och att ändra en intecknings företräde genom sammanföring eller nedsättning (4 kap. 16 och 17§§).

Det inbördes företrädet mellan flera företagshypoteksbrev som genom utbyte har satts i stället för ett hypoteksbrev kan också bestämmas (se 4 kap. 15 §). Om så inte sker, har de nya hypoteksbreven lika rätt.

4 § Bestämmelser om den förmånsrätt som följer med företagsinleckning
finns i förmånsrättslagen (1970:979).


 


Prop. 1983/84:128                                                   65

(Jfr 2 kap. 5 § i utredningens förslag.)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i FL, innehåller en hänvisning till förmånsrättslagen, där den viktiga frågan om förelagsinteckningens priori­tet i förhållande till andra rättigheter regleras (se 5, 9 och 15 §§ förmåns­rältslagen).

Företagsinteckningars och företagshypoteksbrevs giltighet i vissa fall

5 § Om egendom som omfattas av företagshypotek har blivit utmätt och
inteckningsborgenären har tillerkänts betalning ur egendomen, är förelags­
inteckningen utan verkan till ett belopp som motsvarar vad som har utfallit
på företagshypoteksbrevets belopp. Detsamma gäller om borgenären har
fillerkänts betalning ur sådan egendom i konkurs.

(Jfr 2 kap. 6§ i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 14 § FL men innebär vissa ändringar i förhållande fill gällande rätt.

Av förevarande paragraf följer all en räntebetalning får samma inverkan på företagsinleckningen som en kapilalbetalning. Detta är en konsekvens av anpassningen fill JB:s panträttskonstruklion som innebär att tillägg till pantbrev får tas i anspråk först om pantbrevels grundbelopp inte förslår (se

6 kap. 3 § JB och 2 kap. 5 § förevarande lag).

Vidare framgår av förevarande paragraf alt inteckningsrälten skall på­verkas så snart betalning ur egendomen faller ut på hypoleksbrevets be­lopp vid utmätning eller i konkurs. Enligt 14 § FL krävs däremot för att inteckningsrälten skall påverkas atl betalningen skall vara en följd av att egendomen har sålts på grund av utmätning eller i konkurs.

Enligt 4 kap. 21 § första stycket andra punkten skall en betalning enligt förevarande paragraf antecknas i företagsinteckningsregistret.

6 § Om en företagsinleckning blir utan verkan, är även företagshypo­teksbrevet utan verkan. Ändras i annal fall en inteckning till belopp eller omfattning, får hypoteksbrevet verkan i enlighet med inteckningens ändra­de innehåll.

Dödning av ett förkommet hypoteksbrev medför inte alt inteckningen blir utan verkan.

(Jfr 2 kap. 7 § i utredningens förslag.)

I paragrafen, som saknar motsvarighet i FL, regleras sambandet mellan företagsinteckning och företagshypoteksbrev. Paragrafen motsvarar 6 kap. 17§JB.

Av bestämmelserna i första stycket följer att om en inteckning blir ulan verkan eller ändras till belopp eller omfattning, så återverkar detta ulan vidare på hypoteksbrevet.

En inteckning kan bli verkningslös genom dödning enligt 4 kap. 18 §. Dessutom kan en inteckning bli ulan verkan, om inteckningsborgenären vid utmätning eller i konkurs uppbär betalning intill hypoleksbrevets be-5   Riksdagen 1983184. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                    66

lopp (se 5§). Vidare kan tänkas alt en inteckning föriorar verkan genom beslut om rättelse enligt 4 kap. 22 §. De nu nämnda fallen inbegrips i första stycket/örsta meningen.

Första stycket andra meningen avser bl. a. fall då en intecknings belopp ändras. En sådan verkan kan inträda dels som en följd av rättelse, dels när inteckningsborgenären uppbär betalning vid utmätning eller i konkurs. Andra meningen avser dessutom fall då en intecknings omfattning ändras, dvs. då omfattningen av den verksamhet som inteckningen avser ändras. En sådan ändring kan innebära all inteckningens omfattning minskas, t. ex. genom parfidl dödning enligt 4 kap. 18 §.

Den som har förlorat ell hypoteksbrev bör ha möjlighet att få handlingen dödad (se förslaget till ändring i lagen om dödande av förkommen handling samt 4 kap. 12 § andra stycket förevarande lag).

I andra stycket erinras om att dödning av ett förkommel hypoteksbrev inte påverkar inteckningens giltighet.

4 kap. Inskrivningsförfarandet

Inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet

1 § Inskrivning enligt denna lag sker i elt särskilt inskrivningsregister
(företagsinteckningsregistret). Detta förs med hjälp av automatisk databe­
handling.

(Jfr 3 kap. 1 § i utredningens förslag.)

Paragrafen, som ersätter 16 § andra stycket FL, har en viss motsvarighet i 2§ lagen (1973:98) om inskrivningsregister och i 2§ sjölagen (1891:35 s. 1).

Skälen för att använda ADB har redovisats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.4). Somjag har anfört där kommer jag att senare ta upp frågan om vilken systemleknisk lösning som är lämpligast.

Närmare föreskrifter om hur företagsinteckningsregistret skall läggas upp och föras kan meddelas av regeringen i en särskild tillämpningsför­ordning.

2 § Ärenden om inteckning i näringsverksamhet eller annan införing i
företagsinteckningsregistret på grund av föreskrift i denna lag eller annan
författning (inskrivningsärenden) handläggs av en för landet gemensam
inskrivningsmyndighet. Regeringen bestämmer vilken myndighet som
skall vara inskrivningsmyndighet.

Inskrivningsmyndigheten förestås av en inskrivningsdomare som skall vara lagfaren.

(Jfr 3 kap. 2§ i utredningens förslag.)

Paragrafen, som ersätter 16 § första stycket FL, har en motsvarighet i 19 kap. I och 2 §§ JB (jfr 2 och 25 §§ sjölagen). Skälen för att gå över till en ordning med en för landet gemensam


 


Prop. 1983/84:128                                                   67

inskrivningsmyndighet har redovisats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.4). Somjag har anfört där är avsikten att inskrivningsmyndighe­ten skall föriäggas till Stockholms tingsrätt.

Med "ärenden om inteckning i näringsverksamhet" avses främst ären­den om meddelande av företagsinteckning men även sådana ärenden som kan förekomma om olika inteckningsålgärder enligt 14-18§§. Med "an­nan införing" avses bl. a. de anteckningar som regleras i 21 §.

Handläggningen av inskrivningsärenden

3 § För behandlingen av inskrivningsärenden gäller bestämmelserna om
tvistemål i rättegångsbalken i tillämpliga delar, i den mån inte något annat
följer av denna lag.

Ansökningar och anmälningar i inskrivningsärenden skall vara skriftliga.

(Jfr 3 kap. 3 § i utredningens förslag.)

Paragrafen saknar motsvarighet i FL.

Första stycket innehåller en bestämmelse som gör tvislemålsreglerna i rättegångsbalken subsidiärt tillämpliga i inskrivningsärenden på samma sätl som är fallet i faslighetsrättsliga inskrivningsärenden (jfr 19 kap. 3§ andra stycket JB).

I andra stycket ställs i överensstämmelse med utredningens förslag upp ett krav på skriftlighet som avviker från vad som gäller enligt FL och JB. Ett krav på skriftlighet gäller däremot enligt 30 § första stycket sjölagen i fråga om sjörättsliga registerärenden. Redan nu torde det vara ovanligt alt ansökningar eller anmälningar i ärenden angående företagsinteckning görs muntligen. Jag delar utredningens uppfattning att det är naturligt med ett generellt krav på skriftlighel när inskrivningsärendena handläggs av en för landet gemensam inskrivningsmyndighet.

4 § Inskrivningsärenden tas upp på en inskrivningsdag. Inskrivningsdag
hålls till klockan tolv varie måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag som
inte är helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och
nyårsafton. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
kan förordna att en inskrivningsdag skall ställas in, om det finns särskilda
skäl till det.

En ansökan eller anmälan som har kommit in efter klockan tolv en viss dag anses gjord på nästföljande inskrivningsdag.

(Jfr 3 kap. 4§ i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 25 § FL (se även 21 a § företagsinteckningsförord-ningen, 1966:455) och innehåller en grundläggande bestämmelse som knyter ett inskrivningsärende och dess handläggning till en viss inskriv­ningsdag. Paragrafen har en viss motsvarighet i 19 kap. 5§ JB (se även 3§ kungörelsen, 1971:748, med tillämpningsföreskrifter för inskrivningsvä­sendet enligt jordabalken) samt i 4§ lagen om inskrivningsregister (se även 15 § inskrivningsregisterkungörelsen, 1974:1061) och i 25 § sjölagen.


 


Prop. 1983/84:128                                                    68

Liksom f n. skall handläggningen av inskrivningsärenden vara knuten fill bestämda inskrivningsdagar (s.k. intermittent handläggning). Detta system fillämpas även i fråga om inskrivningsärenden enligt JB och sjöla­gen. Ett inskrivningsärende skall alltså tas upp på en viss inskrivningsdag. Enligt gällande rätt hålls inskrivningsdag en gång i veckan. Förevarande paragraf innebär däremoi att inskrivningsdag i princip skall hållas varje arbetsdag. Denna ordning innebär en anpassning till vad som gäller i fråga om det databaserade inskrivningsväsendet enligt lagen om inskrivningsre­gister Ofr prop. 1973:13 s. 42) och enligt sjölagen.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 4 § lagen om inskrivnings­register ger förevarande paragraf regeringen en möjlighet att förordna att en inskrivningsdag skaU ställas in, om det finns särskilda skäl till det. Sådana särskilda skäl kan vara att en inskrivningsdag infaller i anslutning till en större helg eller på en dag då tjänstgöringsfrihet kan erhållas under villkor att tjänstetiden arbetas in i förväg (jfr prop. 1973:13 s. 56).

5 § Hos inskrivningsmyndigheten förs dagbok över inskrivningsärende­
na. Handlingarna i sådana ärenden förs samman i akter.

Har sökanden eller någon annan lämnat en uppgift eller förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har en särskild utredning gjorts i ärendet, skall detta antecknas i akten. I akten tas även upp förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i företagsinteckningsregistret.

(Jfr 3 kap. 5 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 26 och 27 §§ FL (se även 19 kap. 6 och 7 §§ JB).

Enligt 14§ företagsinteckningsförordningen tillämpas f.n. ett s.k. real-aktssystem som innebär att handlingarna i nya ärenden sorteras in i en för resp. näringsidkare upplagd akt. Utredningen förordar en övergång till ett sådant system med kronologiska akter som tillämpas inom del fastighets­rättsliga inskrivningsväsendet. Denna fråga kommer jag att ta upp senare när jag anmäler frågan om fillämpningsföreskrifter till den nya lagen.

6 § Om det är nödvändigt för utredningen, får ett inskrivningsärende
skjutas upp till en senare inskrivningsdag. Detta gäller dock inte om
ärendet avser en ansökan som omedelbart bör avslås.

Om ett ärende skjuts upp, får sökanden föreläggas alt lägga fram den utredning som behövs. Ansökningen får förklaras förfallen, om sökanden inte följer föreläggandet. Föreläggandet skall innehålla en upplysning om detta.

Ett inskrivningsärende får vidare skjutas upp fill en senare inskrivnings­dag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning inte lämpli­gen kan prövas omedelbart. Ett ärende som har skjutits upp av denna anledning skall tas upp till prövning senast på femte inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då ansökningen gjordes.

(Jfr 3 kap. 6§ i utredningens förslag.)

Första och andra styckena i förevarande paragraf ersätter 18 § andra stycket FL (se även 19 kap. 9§ andra stycket JB). Uppskovsinstitutet


 


Prop. 1983/84:128                                                    69

enligt dessa bestämmelser ger inskrivningsmyndigheten en möjlighet att i oklara situationer skaffa sig underlag för bedömning av om något av avslagsfallen föreligger. Uppskovsinsfitutet behöver i och för sig inte hind­ra att ofullständiga ärenden kompletteras under hand. På det sättet kan brister ofta botas på ett smidigt sätt. Utrymmet för sådana komplette­ringar är emellertid begränsat med hänsyn till den korta tid som står till förfogande i ett system med endagsinlervall.

Ett uppskov får inte avse obestämd fid utan måste gälla till en viss angiven inskrivningsdag. Sökanden bör alltså föreläggas att komplettera utredningen senast denna dag.

Ett tänkbart uppskovsfall är att en inteckning söks i en viss såsom näringsverksamhet betecknad verksamhet men det kan sättas i fråga om verksamheten inte i stället innebär utövande av tjänst.

Till skillnad från vad som gäller enligt JB kan föreläggandet inle gå ut på alt sökanden skall förebringa utredningen vid inställelse hos myndigheten. Det är alltså endasl skriftlig utredning som sökanden kan föreläggas atl prestera.

Om sökanden inte efterkommer ett föreläggande att komplettera utred­ningen får inskrivningsmyndigheten förklara ansökningen förfallen. Enligt JB kan ett kompletteringsfördäggande förenas med vite. Jag delar emeller­tid utredningens uppfattning att det inte finns behov av en motsvarande möjlighet i förevarande lag.

Jag vill erinra om all företrädesrätten i förhållande till andra förelagsin­teckningar räknas från ansökningsdagen, då det är fråga om en inteck­ningsansökan som blir föremål för ett beslut om uppskov men som seder­mera bifalls (se 3 kap. 3 §).

Tredje stycket saknar motsvarighet i FL. Del motsvarar 5 § lagen om inskrivningsregister (se prop. 1973:13 s. 44 och 57). Avsikten med föreva­rande uppskovsbestämmelser är all del slutliga godkännandet av en in­skrivningsdag inte skall behöva fördröjas därför alt beslut inte har fattals i samtliga ärenden. Inskrivningsmyndigheten ges alltså en möjlighet all skaffa rådrum till en senare inskrivningsdag för att överväga ett särskilt komplicerat inskrivningsärende. Uppskov får inte ske under längre tid än till femte inskrivningsdagen efter den då ansökningen gjordes.

Enligt 22 kap. 4 § JB kan en ansökan om inteckning i fast egendom under vissa i lagrummet angivna föratsältningar förklaras vilande. Detta innebär all behandlingen av ärendet uppskjuts på obestämd tid. Enligt min mening finns det inte något motsvarande behov av atl kunna skjuta upp ell ärende om företagsinteckning på obestämd lid. Förevarande lag innehåller alltså inte några bestämmelser om vilandeförklaring som motsvarar 22 kap. 4 § JB.

7 §   Beslut skall föras in i företagsinteckningsregistret, om beslutet inne­bär atl en ansökan i inskrivningsärende bifalls, avslås eller förklaras förfal-


 


Prop. 1983/84:128                                                   70

len eller atl ett ärende skjuts upp. Skälen för beslutet skall antecknas i akten eller i dagboken, om beslutet innebär att ansökningen inte bifalls.

Beslut som skall föras in i registret meddelas genom införandel och skall anses ha del innehåll som framgår av registret.

(Jfr 3 kap. 7 § i utredningens förslag.)

Första stycket ersätter 28 § första stycket FL. Det är väsenfligt att registret genast ger besked om ett nytt ärende, även om det inle kan slutligt avgöras samma inskrivningsdag. Därför skall också uppskovsbeslut föras in i registret. Andra beslut i inskrivningsärenden, t. ex. beslut om föreläg­gande eller om avvisning, skall däremot inte föras in i registret utan enligt 5 § andra stycket tas upp i akten. Införingen i registret kommer normalt att ugöra hela beslutet i ärendet. I fråga om beslut som innebär bifall behöver skälen över huvud tagel inte redovisas. Innebär beslutet alt ansökan inte bifalls, skall skälen antecknas. Av handläggningstekniska skäl har det ansetts prakfiskt atl inskrivningsmyndigheten får välja mellan all anteckna skälen i akten eller i dagboken.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i FL, reglerar frågan om regist­rets vitsord i förhållande till de handlingar som ligger till grand för införing och till vad som i övrigt har förekommit i ärendet. Registret bör i likhet med vad som i regel gäller inom inskrivningsväsendet i övrigt ha ett självständigt vitsord (jfr 19 kap. 12 § första stycket JB och 6 § lagen om inskrivningsregister). Införingen i registret skall alltså utgöra den enda form i vilken det av myndigheten fattade beslutet framträder utåt. I enlig­het härmed föreskrivs i förevarande stycke att beslut i ett inskrivnings­ärende som skall föras in i registret meddelas genom införandet och skall anses ha del innehåll som framgår av registret. Det innehåll som åsyftas är innehållet i registret sådant det framgår i införingsögonblicket. Beslutet får rättsverkan från utgången av den inskrivningsdag till vilken det hänför sig.

Jag kommer att senare anmäla frågan om de tillämpningsföreskrifter som behövs bl. a. om dokumentation av inskrivningarnas innehåll och om av­förande av inskrivningar ur registret.

8 § Om ett beslut i inskrivningsärende har gått emot sökanden eller någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har anteck­nats i akten eller i dagboken och vad den som vill överklaga beslutet har atl iaktta.

(Jfr 3 kap. 8 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 28 § andra stycket andra meningen FL (se även 19 kap. 13 § JB). Ett syfte med bestämmelsen är att förebygga att vederböran­de försitter besvärstiden. En underrättelse bör ges inte bara om beslut varigenom en ansökan ha avslagits eller förklarats förfallen utan också om beslut om uppskov. Om sökanden har anlitat ombud, skall underrättelsen


 


Prop. 1983/84:128                                                   71

sändas till ombudet i stället för till sökanden personligen enligt de regler som gäller beträffande ombud i rättegång.

9 § Om ett inskrivningsärende enligt beslut av högre rätl skall tas upp till
ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall det ske utan dröjsmål
efter det att beslutet har kommit myndigheten till hända.

(Jfr 3 kap. 9 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 35 § FL (se även 19 kap. 15 § JB och 29 § fjärde stycket sjölagen). Förevarande paragraf innebär att ärendet skall återupp­tas genast, om beslutet når myndigheten under en löpande inskrivnings­dag, och annars på nästa inskrivningsdag. En föralsättning är alt den högre rättens beslut har vunnit laga kraft.

I detta sammanhang vill jag framhålla atl en högre rätl aldrig kan bevilja en inskrivning utan i stället skall återförvisa ärendet till inskrivningsmyn­digheten för ny handläggning, varvid de omständigheter som då föreligger får beaktas av myndigbeten.

Inteckningsansökan

10      § En ansökan om företagsinleckning skall göras av näringsidkaren.
Ansökningen skall innehålla uppgift om det belopp i svenskt mynt på vilket
inteckningen skall lyda. Om inteckningen skall begränsas enligt 3 kap. 1 §
andra stycket, skall den avsedda begränsningen anges i ansökningen.

Sökanden skall lämna styrkt uppgift om namn och person- eller organi­sationsnummer. Är sökanden elt dödsbo skall den avlidnes personnummer anges.

(Jfr 3 kap. 10 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 7, 8 och 17 §§ FL (se även 22 kap. 2 § JB). Som har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5) får nu gällande bestäm­melser om s. k. driftsbevis inle någon motsvarighet i den nya lagen.

Av 3 § andra stycket framgår all ansökan skall vara skriftlig. Utredning­en har förutsatt atl särskilda blanketter kommer atl utarbetas för inteck­ningsansökningar. Jag kommer att senare ta upp denna fråga.

I första stycket föreskrivs fill en början atl en företagsinleckning skall sökas av näringsidkaren. En inteckningsansökan av någon annan än nä­ringsidkaren skall följaktligen avslås. Drivs verksamheten av flera närings­idkare som inte verkar i handelsbolag eller någon annan sammanslutning med egen rättskapacitet, måsle inleckningsansökningen göras av alla nä­ringsidkarna. I ett partrederi torde emellertid huvudredaren till följd av bestämmelserna i 42 § sjölagen vara behörig att söka inteckning i rederi­verksamheten. Däremot torde inte denna behörighet omfatta en rätt för huvudredaren alt utan särskilt bemyndigande även upplåta företagshypo­tek.


 


Prop. 1983/84:128                                                    72

Ansökningen skall innehålla uppgift om det belopp som inteckningen skall lyda på och beloppet skall anges i svenskt mynt (jfr 7 § FL). Detta innebär att inteckningen inte får fastställas i utländsk valuta. Beloppet skall vidare vara fulh fixerat i inleckningsansökningen. Man kan således inte bestämma beloppet i relation till ett indextal. Inteckningen får inte heller avse ränta på kapitalbeloppet (jfr 7 § FL).

Om en ansökan inte innehåller någon begäran om begränsning av inteck­ningen på något av de sätt som anges i 3 kap. 1 § andra stycket får den utan vidare anses avse inteckning i all näringsverksamhet som näringsidkaren utövar här i landet. Som framgår av första stycket tredje meningen i förevarande paragraf skall alltså vaije begränsning av inteckningen ut­tryckligen anges i ansökningen.

I andra stycket lämnas föreskrifter som berör identifieringen av närings­idkaren. En sökande som är enskild näringsidkare eller dödsbo skall alltså lämna styrkt uppgift om namn och personnummer. För dödsboets del blir det fråga om den avlidnes namn och personnummer. För annan juridisk person än dödsbo skall styrkt uppgift lämnas om namn och organisations­nummer.

Varken JB eller sjölagen innehåller bestämmelser om att sökanden skall uppge person- eller organisationsnummer. Däremot följer av fillämpnings-föreskriftema inom resp. område att uppgifter härom skall lämnas i vissa fall. Något krav på att uppgifterna skall styrkas uppställs däremot inte. Vid inteckning i näringsverksamhet har emellertid uppgifterna om sökandens identitetsnummer en långt större betydelse än vad de har då del gäller fast egendom och skepp. I de senare fallen utgörs nämligen inteckningsenhelen av fastigheten resp. skeppet, som identifieras genom registernummer, och uppgifter om sökandens idenfitet har alltså ingen betydelse för intecknings-enhetens identifiering. När det gäller inteckning i näringsverksamhet utgör däremot näringsidkarens identitet och därmed också hans idenfitetsnum-mer det främsta momentet vid inteckningsenhetens individualisering. Här­till kommer att identitetsnumret skall utgöra registerbeteckning i företags­inteckningsregistret.

Uppgifterna om namn och nummer bör lämpligen styrkas genom person­bevis resp. registreringsbevis. Registreringsbevis behövs också för att inskrivningsmyndigheten skall kunna kontrollera att ansökan gjorts av behöriga firmatecknare.

Kravet på organisationsnummer enligt andra stycket avser alla juridiska personer utom dödsbon och är alltså inte begränsat fill sådana som redan har organisationsnummer. En juridisk person som saknar organisations­nummer måste alltså se till atl få ett sådant nummer fastställt innan den kan inteckna sin verksamhet.

Bestämmelser om organisationsnummer finns i lagen (1974:174) om idenlitetsbeleckning för juridiska personer m.fl. Organisationsnummer kan fastställas för alla juridiska personer (utom konkursbo), inklusive dödsbo, samt för partrederi och ufiändskt företags filial i Sverige.


 


Prop. 1983/84:128                                                   73

I företagsinteckningsregistret skall registerbeteckningen för dödsbo och partrederi vara den avlidnes resp. partredarnas personnummer. Det bör dock inte möta något hinder mot att dessutom registrera det organisations­nummer som kan ha fastställts för dödsboet eller partrederiet.

Ett utländskt företag kan med vederbörligt tillstånd idka näringsverk­samhet här i landet och denna verksamhet kan också intecknas här (se NJA 1971 s. 417). De utländska företagens filialer i Sverige har i regel egna organisationsnummer. Men en filial är inle något självständigt rättssubjekt och det är inte filialens utan det utländska rättssubjektets verksamhet här som intecknas. Av praktiska skäl lär man dock få acceptera alt det utländs­ka företaget identifieras genom filialens organisafionsnummer.

11 §    En ansökan om företagsinteckning skall avslås, om

1.    vad som gäller enligt 3 § andra stycket eller 10 § inte har iakttagits,

2.    den verksamhet ansökningen avser uppenbarligen inte kan intecknas,

3.    ansökningen strider mot 3 kap. 1 eller 2 §,

4.    sökanden eller, om inteckningen söks av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivningsdag som inteck­ningen söks.

(Jfr 3 kap. 11 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 18 § första stycket FL (se även 22 kap. 3 § JB). I paragrafen räknas under fyra punkter upp de fall då en inteckningsansökan skall avslås, antingen omedelbart eller efter uppskov enligt 6 §.

Första punkten föreskriver avslag på en inleckningsansökan dels när skriftlighetskravel i 3 § andra stycket inte har iakttagits, dels när kraven i 10 § inte är uppfyllda, t. ex. genom att styrkt uppgift om namn och person-dier organisationsnummer inte har lämnats.

Andra punkten föreskriver avslag på en inteckningsansökan, om nä­ringsidkaren söker inteckning i en viss specificerad verksamhet och denna är av sådan karaktär atl den uppenbarligen inle kan intecknas. Som exem­pel kan nämnas alt verksamheten i själva verket innebär utövande av tjänst.

Tredje punkten föreskriver som avslagsgrund att ansökningen strider mot föreskrifterna i 3 kap. 1 eller 2 § om omfattningen av den intecknade verksamheten. Ansökningen skall alltså avslås, om t. ex. kongraenskravel i 3 kap. 2 § tredje stycket inte är uppfyllt.

Enligt fiärde punkten, som i sak överensstämmer med 18 § första stycket 3 FL, är det en avslagsgrund atl sökanden eller, om inteckningen söks av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivningsdag som inteckningen söks. Om en inteckning skulle beviljas trots konkursen, behåller inteckningen (jfr 18 § tredje stycket FL) och därmed företagshypoteksbrevet sin giltighet men en eventuell pant­förskrivning blir normalt utan verkan mot konkursboet (jfr prop. 1970:20 s. B 638). Konkurslagen erbjuder emellerfid numera en viss möjlighet till


 


Prop. 1983/84:128                                                    74

godtrosförvärv i konkursens inledningsskede på grund av rättshandling med gäldenären (se 21 § konkurslagen).

I fråga om en ansökan om inteckning som görs av konkursboet hänvisas till vad som anförts vid 1 kap. 4 §.

Frågan om hur inskrivningsmyndigheten skall kunna kontrollera atl företagsinteckning inle meddelas en näringsidkare som är i konkurs kom­mer att behandlas i tillämpningsförordningen.

Lika litet som i 18 § FL är uppräkningen av avslagsanledningar i föreva­rande paragraf avsedd all vara uttömmande (se prop. 1966: 23 s. 167). Av allmänna rättsgrundsatser följer alt en ansökan även i andra fall skall avslås, om det är uppenbart att den är ogiltig. Således bör t. ex. en inteck­ningsansökan som inte har skrivits under av behörig firmatecknare avslås.

Jag delar utredningens uppfattning att ett näringsförbud formellt sett inte bör utgöra hinder mot att företagsinteckning beviljas på ansökan av den som är underkastad förbudet. Däremoi torde en sådan ansökan ofta utgöra elt led i utövande av näringsverksamhet och därför kunna medföra ansvar för överträdelse av näringsförbudet.

12 § Om det inte finns något hinder skall företagsinteckning beviljas och
företagshypoteksbrev utfärdas på grund av inteckningen.

Bestämmelser om utfärdande av nytt hypoteksbrev i stället för hypo­teksbrev som har dödats finns i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling.

(Jfr 3 kap. 12 § i utredningens förslag.)

Första stycket motsvarar 22 kap. 5 § första stycket JB (se även 284 § första stycket sjölagen).

Ett alternativ till bifall till en inleckningsansökan enligt förevarande stycke eller till avslag enligt 11 § kan vara ett uppskovsbeslut enligt 6 §.

Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2) innebär beviljandet av en företagsinteckning enligt den nya lagen en in­skrivning av elt penningbelopp på näringsidkarens upplägg i företagsin­teckningsregistret. I motsats till vad som har gällt enligt FL är det däremoi inte fråga om anteckning i registret av någon fordran. I den nya lagen har följaktligen inle uppiagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 9 § första stycket FL angående tvist om giltigheten av intecknad fordran (se dock 8 § andra stycket i promulgationslagen).

Andra stycket motsvarar 22 kap. 5 § andra stycket JB (se även 284 § andra stycket sjölagen). Hänvisningen avser 10 § lagen om dödande av förkommen handling (se vidare avsnitt 4.10).

13 § En företagsinteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som
en annan företagsinleckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter
den andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts
efter en annan inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som
eller bättre rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i
beslutet.


 


Prop, 1983/84:128                                                   75

(Jfr 3 kap. 13 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 19 § andra stycket FL (se även 22 kap. 6 § JB). Paragrafen, som i sak överensstämmer med gällande räll, utgör elt undan­tag i förhållande till huvudregeln i 3 kap. 3 § att företagsinteckningar som söks på samma inskrivningsdag får samma företrädesrätt. Som framgår av lagtexten tillämpas undantagsregeln endasl om sökanden begär det.

Inteckningsåtgärder

14 § En förelagsinteckning som är begränsad enligt 3 kap. 1 § andra stycket får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av före­tagshypoteksbrevets innehavare utsträckas till att omfatta ytterligare verk­samhet (utsträckning). För en sådan ansökan gäller i fillämpliga delar bestämmelserna angående ansökan om inteckning.

(Jfr 3 kap. 14 § i utredningens förslag.)

Paragrafen reglerar det fallet att näringsidkaren önskar atl en företagsin­leckning skall ändras till att omfatta ytterligare verksamhet (utsträckning).

Institutet inteckning till ytterligare säkerhet är inte reglerat i FL men i förarbetena förutsätts att en sådan utsträckning skall kunna förekomma (se prop. 1966:23 s. 163). Innan JB trädde i kraft ansågs inteckning till ytterli­gare säkerhet kunna ske i fråga om fast egendom utan särskilt stöd i inskrivningslagstiftningen. Genom 22 kap. 7 § JB reglerades institutet och gavs benämningen utsträckning (se prop. 1970:20 s. B 646). Insthutet föreslås nu bli reglerat även i förevarande lag. Syftet med utsträckning kan emellertid ofta uppnås även genom dödning och nyinteckning.

Utsträckning föratsätter en ansökan av näringsidkaren. Enligt 3 § andra stycket skall ansökningen vara skriftlig. Enligt förevarande paragraf skall pantbrevets innehavare vidare medge att utsträckning får ske. Medgivan­det dokumenteras enligt 19 § genom all hypoteksbrevet ges in till inskriv­ningsmyndigheten.

Utsträckningen kan ske både till ett annat område (hela landet, fastighet, utmål eller koncessionsområde) och till ett annal slags verksamhet. Lik­som en inteckning kan beviljas även om sökanden inte driver någon verk­samhet kan en inteckning utsträckas oavsett huravida näringsidkaren driver någon verksamhet som kommer att omfattas av utsträckningen.

En utsträckning får emellertid inte göras så att inteckningsenheten däref­ter kommer att strida mot bestämmelserna i 3 kap. 1 §. Detta följer av föreskriften om att bestämmelserna angående ansökning om inteckning i tillämpliga delar gäller i fråga om ansökan om utsträckning. En inteckning i verksamhet för produktion av elenergi genom vattenkraft på en viss fastig­het får alltså inte utsträckas till att även avse annat slags verksamhet på fastigheten. Av hänvisningen till bestämmelserna angående ansökan om inteckning följer också att en ansökan om utsträckning inle får strida mot 3 kap. 2 §. Om en verksamhet besväras av flera inteckningar, måste ut-slräckningsålgärden således avse alla inteckningarna. Hänvisningen med-


 


Prop. 1983/84:128                                                    76

för dessutom att en ansökan om utsträckning skall avslås t. ex. om sökan­den är i konkurs (se 11 §). Del ligger i sakens natur att ansökningshandling­en bör innehålla uppgift om hur inteckningen skall utsträckas, dvs. vilken ytterligare verksamhet som skall omfattas av inteckningen. Om sådan uppgift saknas, torde ansökningen få anses utgöra en begäran om att inteckningen skall sträckas ut till att omfatta all verksamhet i hela landet (se 10 § första stycket tredje meningen).

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att, när ansökan om utsträckning avser flera inteckningar, dessa skall fastställas att gälla med samma inbördes företrädesrätt i all av inteckningarna omfattad verk­samhet. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i 22 kap. 7 § JB, är enligt min mening obehövlig, eftersom det ändå är klart att förevarande paragraf inte ger något utrymme för att ändra företrädesrätten. Utredning­ens förslag i denna del har alltså inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf

15 § Ett företagshypoteksbrev får på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya hypoteksbrev (utbyte). I fråga om de nya hypoteksbrevens inbör­des företrädesrätt gäller 13 §.

(Jfr 3 kap. 15 § i utredningens förslag.)

Paragrafen ersätter 21 § FL (se även 22 kap. 8 § JB). Enligt 21 § FL kan f n. utbyte ske på flera olika sätt. En inleckningshandling kan bytas ut mot en ny eller mot flera nya handlingar. Vidare kan flera inteckningshandling­ar bytas ut mot en ny eller mol flera nya handlingar. Enligt förevarande paragraf kan däremot i överensstämmelse med 22 kap. 8 § JB utbyte ske endasl av ett hypoteksbrev mot flera.

Denna inskränkning av utbytesinstitutet innebär inte att det i framfiden blir omöjligt att uppnå de syften som det nuvarande utbytesinstitutet kan fillgodose. Den nuvarande möjligheten att byta ut flera inteckningshand­lingar mot en ersätts sålunda av bestämmelser om sammanföring i 16 § (se även 22 kap. 8a § JB). Syftet med alt byta flera inteckningshandlingar mot flera kan, liksom enligt JB, uppnås genom en kombination av sådan sam­manföring och utbyte enligt förevarande paragraf. I överensstämmelse med vad som gäller enligt JB ger förevarande lag inte någon direkt möjlig­het att byta ut ett hypoteksbrev mot ett nytt. Detta kan emellertid uppnås genom en kombination av utbyte och sammanföring.

När ett hypoteksbrev enligt förevarande paragraf byts ut mot flera får de nya hypoteksbreven i princip lika företrädesrätt (se 3 kap. 3 §). På begäran av sökanden kan emellertid bestämmas att de nya hypoteksbreven skall ha inbördes företrädesrätt i särskild ordning (se 13 §).

16 §   Företagsinteckningar som besvärar samma verksamhet och har in­bördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av


 


Prop. 1983/84:128                                                   77

näringsidkaren och efter medgivande av företagshypoteksbrevens inneha­vare föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den företrädesrätt som tillkommer den av de i sammanför­ingen ingående inteckningarna som har sämsta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår till, om sökanden begär del och hypoteksbrevens innehavare medger det.

(Jfr 3 kap. 16 § i utredningens förslag.)

Paragrafen har utformats efter mönster av 22 kap. 8 a § JB och innehåller bestämmelser om sammanföring av flera inteckningar till en inteckning.

Institutet sammanföring infördes i fastighetsrätten så sent som år 1977 (se prop. 1976/77:72). Behovet av regler om sammanföring är kanske inle lika stort i fråga om företagsinteckning som det är i fastighetsförhållanden, där institutet har belydelse främst för att åstadkomma enklare och mera överskådliga inteckningsförhållanden i framför allt stadsfastigheter. Efter­som de nuvarande möjligheterna till utbyte föreslås bli begränsade till det fallet att ett företagshypoteksbrev byts ut mot två eller flera hypoteksbrev (se 15 §) anser jag emellertid alt regler om sammanföring är motiverade.

Enligt/örsra stycket första meningen får, på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoteksbrevens innehavare, flera företagsin­teckningar föras samman till en. Att ansökan måste göras skriftligen följer av 3 § andra stycket. Ett medgivande till åtgärden skall enligt 19 § doku­menteras genom att hypoteksbrevet ges in fill inskrivningsmyndigheten. För åtgärden krävs vidare att de i sammanföringen ingående företagsin­teckningarna dels besvärar samma verksamhet, dels har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efler varandra.

Sammanföringen innebär enligt andra meningen alt rättsverkningarna av samtliga berörda inteckningar utom den som gäller med sämsta rätl upphör. Denna får i stället fortsätta att gälla som förut men för ett högre belopp. Företrädesrätten för detta belopp skall räknas från ansökningsda­gen för denna inteckning.

Det är framför allt möjhgheten av konkurrens mellan en utmätning och en sammanförd förelagsinteckning (jfr 9 § förmånsrättslagen) som mofi­verar bestämmelsen i andra meningen om företrädesrätt. Om en utmätning har förmånsrätt mellan två inteckningar medför denna bestämmelse att en sammanföring kan leda fill en relativ förbättring av utmätningens förmåns­rätt med motsvarande försämring av inteckningsborgenärens räll. Risken för en sådan försämring lorde emellerfid vara liten i praktiken.

I andra stycket ges föreskrifter om att den sammanförda inteckningen skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och hypoteks­brevens innehavare medger det. Bestämmelsen avser att underlätta en omläggning av näringsidkarens krediter.


 


Prop. 1983/84:128                                                   78

17 § En företagsinteckning får på ansökan av näringsidkaren och efter
medgivande av företagshypoteksbrevets innehavare sättas ned efter en
annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter en annan
inteckning gäller också efter en inteckning med lika rätt som eller bättre
rätt än den andra inteckningen, även om detta inte anges i beslutet.

(Jfr 3 kap. 17 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 22 § FL (se även 22 kap. 9 § första stycket JB) och innehåller bestämmelser om nedsättning av inteckning. Andra meningen i förevarande paragraf överensstämmer med vad som gäller enligt 13 § andra meningen.

18 § På ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av företagshy­
poteksbrevets innehavare får en företagsinteckning dödas helt eller i viss
verksamhet (dödning).

En inteckning får inte dödas så att inteckningsförhållandena därigenom blir oförenliga med 3 kap. I eller 2 §.

Bestämmelser om dödning av inteckning när hypoteksbrevet har för­kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

(Jfr 3 kap. 18 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 23 § FL (se även 22 kap. 10 § JB) och innehåller bestämmelser om dödning av företagsinteckning.

Av företagsinteckningens allmänna konstmkfion följer att den i princip gäller fills den dödas.

Enligt första stycket får en företagsinteckning dödas på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av företagshypoteksbrevets inneha­vare. Ansökningen skall i enlighet med bestämmelsen i 3 § andra stycket göras skriftligen och medgivandet till dödningen skall enligt 19 § dokumen­teras genom att hypoteksbrevet ges in till inskrivningsmyndigheten.

Inteckningen kan dödas helt eller i viss verksamhet. En dödning i viss verksamhet kan sägas innefatta motsatsen till utsträckning av en inteck­ning (se 14 §). En sådan partiell dödning innebär att inteckningen dödas antingen såvitt avser verksamhet av visst eller vissa slag eller såvitt avser verksamheten i ett geografiskt område. I sistnämnda hänseende kan som exempel nämnas det fallet att en inteckning som enligt 3 kap. 1 § andra stycket andra meningen avser verksamhet på flera fastigheter dödas såvitt avser verksamheten på någon av fastigheterna.

Till skillnad från vad som nu gäller får en företagsinteckning enligt förevarande paragraf inte dödas för ett visst belopp. Samma effekt kan emellertid uppnås genom att hypoteksbrevet först byts ut mot två nya hypoteksbrev, av vilka ett lyder på det belopp vartill inteckningen önskas dödad. Den inteckning som svarar mot detta senare hypoteksbrev kan därefter dödas. Sökanden får alltså anlita två inskrivningsinslitut för att genomföra en dödning till visst belopp. Detta är en följd av att inskriv­ningsreglerna anpassas till vad som gäller enligt JB. Tillämpningsföreskrif-


 


prop. 1983/84:128                                                   79

terna kan emellertid utformas så att utbytet och dödningen kan ske i ett sammanhang. Det föreslagna förfarandet behöver därför inte medföra nå­gon omgång jämfört med vad som gäller nu.

I andra stycket föreskrivs att en inteckning inte får dödas så att inteck­ningsförhållandena bhr oförenliga med 3 kap. 1 eller 2 §. Hänvisningen till 3 kap. I § innebär att inteckningen efter dödningen måste vara begränsad på något av de sätt som är tillåtna när det gäller meddelande av en ny inteckning. Hänvisningen till 3 kap. 2 § innebär att samtliga inteckningar som besvärar en viss verksamhet måste dödas likformigt.

Bestämmelser om dödning av en inteckning när hypoteksbrevet har förkommit finns i lagen orn dödande av förkommen handling. Tredje stycket innehåller en hänvisning till dessa bestämmelser (se även hänvis­ningen i 12 § andra stycket i fråga om utfärdande av nytt hypoteksbrev samt avsnitt 4.10).

I 32 § andra stycket FL finns bestämmelser enligt vilka inteckningsdöd-ning kan ske såvitt gäller verksamhet i del av län eller kommun. Eftersom den nya lagen inte tillåter regionah begränsade inteckningar över huvud taget, innehåller lagen inte heller någon motsvarighet till bestämmelserna i 32 § andra stycket FL.

19      § När en innehavare av företagshypoteksbrev lämnar medgivande till
en åtgärd som avses i 14-18 §§ skall hypoteksbrevet ges in till inskriv­
ningsmyndigheten.

(Jfr 3 kap. 19 § i utredningens förslag.)

Inteckningsåtgärder enligt 14-18 §§ fömtsätler ansökan av näringsid­karen men kräver också medgivande av innehavaren av företagshypoteks­brevet. I förevarande paragraf, som överensstämmer med 22 kap. 13 § JB, föreskrivs att hypoteksbrevet skall ges in till inskrivningsmyndigheten när sådant medgivande lämnas. Självfallet skall hypoteksbrevet ges in även när sökanden, dvs. näringsidkaren, själv innehar hypoteksbrevet. Någon särskild förklaring av innehavaren att han medger den sökta åtgärden behövs inte, utan hypoleksbrevets ingivande utgör bevis om medgivandet. Lagens krav på medgivande är alltså uppfyllt i och med att hypoteksbrevet ges in.

Ingivandet har betydelse också i ett annat avseende. På grand av in­teckningsåtgärden måste hypoteksbrevet nämligen anfingen makuleras och ersättas av ett eller flera nya hypoteksbrev eller också förses med bevis om inteckningsåtgärden. Vilka förfaranden med hypoteksbrevet som här kan komma ifråga får regleras i tillämpningsföreskrifterna.

Om hypoteksbrevet inte ges in, skall ansökningen avslås (jfr prop. 1970:20 s. B 674).

20      § På ansökan av den som innehar ett företagshypoteksbrev skall
innehavet antecknas i företagsinteckningsregistret.  Föreläggande skall


 


Prop. 1983/84:128                                                    80

meddelas sökanden att visa upp hypoteksbrevet, om det finns anledning att anta att han inte innehar detta. Om någon annan redan är antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan det nya innehavet har antecknats föra av den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat.

En anteckning om innehav skall avföras, om den vars innehav har antecknats anmäler att innehavet har upphört.

(Jfr 3 kap. 20 § i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om anteckning av innehav av före­tagshypoteksbrev och motsvarar 24 § FL men har utformats efter mönster av 22 kap. 12 § JB och 291 § sjölagen. För en innehavsanteckning krävs alltså inte generellt att hypoteksbrevet företes (se i fråga om JB prop. 1970:20 s. B. 671-673).

Såväl ansökan om innehavsanteckning som anmälan om att innehav har upphört måste göras skriftligen (se 3 § andra stycket).

Den som har säkerhet på grand av företagsinteckning är mer än andra inteckningsborgenärer beroende av att hans innehav är antecknat i veder­börande register så att han kan få underrättelse om förfaranden som berör hans rätt. Detta följer bl. a. av att hans rätt till betalning ur utmätt egendom blir heh avskuren om han inte har yrkat betalning inom den i 8 kap. 13 § utsökningsbalken föreskrivna tiden.

Anteckning och rättelse i företagsinteckningsregistret 21 §   I företagsinteckningsregistret skall antecknas när

1.   en borgenär enligt 2 kap. 3 § andra stycket har anmält att han har sökt
betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek,

2.   det har anmälts till inskrivningsmyndigheten att betalning vid utmät­
ning eller i konkurs har utfallit på ett företagshypoteksbrevs belopp.

Det kan även i andra fall följa av lag eller annan författning att ett visst förhållande skall antecknas i registret.

En anteckning i registret skall avföras, om den uppenbarUgen inte längre kan vara av betydelse.

(Jfr 3 kap. 21 § i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka förhållanden som skall antecknas i företagsinteckningsregistret (jfr 38 § sjölagen). Närmare be­stämmelser om hur anteckningarna skall göras kan meddelas i tillämp­ningsföreskrifterna.

I första stycket anges i två punkter särskilda fall då anteckning skall göras i registret.

I första punkten föreskrivs att det skall antecknas i företagsintecknings­registret när en borgenär enligt 2 kap. 3 § andra stycket har anmält atl han har sökt betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek, dvs. har utövat sin s.k. förföljelserätt efter överiåtelse av intecknad verksamhet. Eftersom bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket tillämpas även i fall


 


Prop. 1983/84:128                                                   81

som avses i 2 kap. 4 § första stycket, skall en anteckning i registret göras även när anmälningen grundar sig på omständigheter som anges i sist­nämnda lagmm.

Bestämmelsen i förevarande punkt, som motsvarar 29 § första slyckel FL Ofr 10 § 7 företagsinteckningsförordningen), syftar till atl ge publicitet åt det dittills latenta hypoteket i förvärvarens egendom. Vad som skall antecknas är att talan mot förvärvaren har väckts genom stämning eller lagsökning. Om förvärvaren har intecknat egen näringsverksamhet bör anteckningen göras i det för honom upplagda dokumentet i företagsinteck­ningsregistret. Om förvärvaren inte har tagit ut någon inteckning i sin verksamhet, skall anteckningen likväl göras i registret men i elt särskilt dokument som då endast kommer att innehålla anteckningen jämte erfor­deriiga uppgifter för identifiering av förvärvaren (jfr 5 § fjärde stycket företagsinteckningsförordningen). I sistnämnda fall kommer företagsin­teckningsregistret således att innehålla uppgifter även om andra än dem som har sökt eller beviljats inteckning. Detta motiveras av att man genom att begära registemtdrag avseende en viss näringsidkares verksamhet skall kunna förvissa sig om huruvida egendom som hör till verksamheten på grand av utövad förföljelserätt besväras av företagshypotek som någon annan har ställt.

Frågan om det finns anledning att i företagsinteckningsregistret göra anteckning även i det för överlåtaren upplagda dokumentet får övervägas i samband med att tillämpningsföreskrifterna utarbetas.

Enligt andra punkten, som motsvarar 29 § andra stycket FL, skall i företagsinteckningsregistret antecknas när det har anmälts fill inskriv­ningsmyndigheten att betalning vid utmätning eller i konkurs har utfallit på företagshypoteksbrevets belopp Ofr 10 § 8 företagsinteckningsförordning-en). Bestämmelsen har samband med 3 kap. 5 §, där det föreskrivs att en inteckning blir utan verkan till belopp som motsvarar vad som vid utmät­ning eller konkurs har utfallit på hypoleksbrevets belopp.

Sådan anmälan som skall föranleda anteckning enligt förevarande punkt görs av konkursförvaharen eller kronofogdemyndigheten enligt 145 a och 185 g §§ konkurslagen resp. 13 kap. 12 § utsökningsförordningen (1981:981; jfr även 13 kap. 22 § nämnda förordning). Anpassningen till JB:s panträttskonstmktion föranleder vissa ändringar i 145 a och 185 g §§ konkurslagen (se avsnitt 4.4). Jag kommer att senare anmäla frågan om de motsvarande ändringar som behövs i 13 kap. 12 § utsökningsförordningen. Anteckningen i företagsinteckningsregistret skall inte ske förrän fördel­ningen e. d. har vunnit laga kraft och kan därför avse i vad mån inteckning­en har blivit utan verkan på grand av att betalning har utfallit på hypoleks­brevets belopp Ofr 19 kap. 21 § andra stycket JB).

Andra stycket, som har en förebild i 19 kap. 21 § tredje stycket JB (se även 38 § andra stycket sjölagen), innehåller en erinran om att föreskrifter om anteckningsskyldighet kan förekomma även i andra författningar. 6   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                    82

Framför allt kommer tillämpningsföreskrifterna till förevarande lag att innehålla åtskilliga regler om vad som skall antecknas i registret. Som exempel på en lag med föreskrifter om anteckning i företagsinteckningsre­gistret kan nämnas 10 § lagen om dödande av förkommen handling (se avsnitt 4.10). Redan förevarande lag innehåller f. ö. även andra bestämmel­ser om anteckning i registret än de som tas upp i förevarande paragraf, se l.ex. 24 §.

Tredje stycket motsvarar 19 kap. 22 § JB (se även 38 § tredje stycket sjölagen) och innehåller en bestämmelse om att uppenbart betydelselösa anteckningar skall avföras (jfr 12 § första stycket företagsinteckningsför-ordningen).

22 § En införing i företagsinteckningsregistret skall rättas, om införingen innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, något annat liknande förbiseende eller något tekniskt fel. Det inbördes företrädet mellan inteck­ningar som berörs av en rättelse skall bestämmas efter vad som är skäligt, om rättelsen kan skada näringsidkaren eller någon innehavare av företags­hypoteksbrev.

Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd, samt den myndighet som avses i 5 kap. 3 §.

En anteckning om ärendet skall göras i registret, om inte beslut medde­las samma dag som ärendet har tagits upp.

(Jfr 3 kap. 22 § i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse av felaktiga införingar i företagsinteckningsregistret. Den saknar motsvarighet i FL (jfr dock 3 och 13 §§ företagsinteckningsförordningen), men har en fastighetsrättslig före­bild i 19 kap. 17 § första stycket och 18 § tredje stycket JB samt 8 § lagen om inskrivningsregister (se även 39 § första slyckel sjölagen). De viktiga rättsverkningar som är förenade med flertalet införingar i företagsinteck­ningsregistret gör det nödvändigt både att kunna rätta felaktiga införingar och att omge rättelseförfarandet med vissa formkrav.

En införing som befinns innehålla en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, annat liknande förbiseende eller tekniskt fel i dataanläggningen skall rättas av inskrivningsmyndigheten. Det är här fråga om sådana fall då införingen av någon anledning har kommit att avvika från vad som var den beslutandes vilja. Om oriktigheten däremot beror på något annat förhållan­de, t. ex. att en inskrivningsrättslig föreskrift har åsidosatts, kan rättelse endast vinnas genom besvär över beslutet eller genom en särskild rätte­gång. En fråga om rättelse enligt förevarande paragraf kan inskrivnings­myndigheten ta upp självmant eller efter påpekande eller ansökan.

I paragrafen ges vidare bestämmelser till skydd för allmänna och enskil­da intressen som kan beröras av en rättelse. I den mån en rättelse skulle kunna bli till skada för näringsidkaren eller en innehavare av ett företags­hypoteksbrev skall inskrivningsmyndigheten efter skälighetsprövning fast­ställa det inbördes företrädet mellan inteckningar som berörs av rättelsen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   83

Skada för näringsidkaren kan tänkas uppkomma om ett för honom disponi­belt överhypotek påverkas av rättelsen. Den vars rätt berörs av rättelsen skall, om han är känd, beredas tillfälle att yttra sig. Innan åtgärd för rättelse vidtas skall också den myndighet som enligt 5 kap. 3 § har utsetts att företräda staten i frågor rörande ersättningsskyldighet för del allmänna beredas tillfälle att yttra sig. Meddelas inte slutligt beslut i rättelseärendet samma dag som det tas upp, skall anteckning om ärendet göras i registret. Anteckningen tjänar till upplysning för tredje man att riktigheten av en viss uppgift i registret har satts i fråga. Bestämmelser om förfarandet i övrigt finns i 23 §.

23 § Beslut i ärenden om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas i akten eller i dagboken. I stället för bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare införingen skall en ny sådan handling utfärdas.

Den tidigare handlingen skall fordras in, göras obrakbar och behållas av inskrivningsmyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut. Vitet döms ut av inskrivningsmyndigheten.

(Jfr 3 kap. 23 § i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet i samband med rät­telse. En fastighetsrättslig förebild finns i 19 kap. 17 § andra stycket och 18 § första stycket JB (se även 39 § andra stycket sjölagen).

Ett beslut i ärende om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Ärendet behandlas följaktligen som ett särskilt inskrivningsärende. Därav följer bl. a. att bestämmelserna om underrättelse när ett slutligt beslut har gått emot någon som har hörts i ärendet skall iakttas. Även ett beslut som innebär att inskrivningsmyndigheten har beslutat att inte vidta en aktuali­serad rättelse skall föras in i registret.

Ett bevis eher en handling som har utfärdats i enlighet med den oriktiga införingen skall ersättas med en ny sådan handling. För det ändamålet skall registermyndigheten fordra in den fidigare handlingen samt göra den obrakbar och behålla den i akten. Om ett nytt hypoteksbrev utfärdas med anledning av rättelse bör i detta anges att det ersätter elt fidigare utfärdat hypoteksbrev. Innehavaren av den tidigare handlingen är skyldig all ge in denna till myndigheten. För att kunna göra denna skyldighet gällande får myndigheten rätt att använda tvångsmedel i form av vite. Myndigheten kan både förelägga och döma ut vitet. Därigenom främjas en snabb hand­läggning.

På gmnd av bestämmelsen i 3 § första stycket kommer de allmänna bestämmelserna i 9 kap. 8 § rättegångsbalken om vite i rättegång alt gälla i fråga om vite som föreläggs av inskrivningsmyndigheten. Vitets belopp skall alltså bestämmas med iakttagande av föreskrifterna i rättegångsbal­ken.


 


Prop. 1983/84:128                                                    84

Besvär

24 §    Beslut i inskrivningsärenden överklagas till hovrätten. Besvärsinla­gan skall ges in till inskrivningsmyndigheten.

Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskriv­ningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Besvär över beslut som har förts in i företagsinteckningsregistret skall antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären har vunnit laga kraft skall anteckning göras om beslutets innehåll.

(Jfr 3 kap. 24 § i utredningens förslag.)

Paragrafen motsvarar 33 och 34 §§ FL och har en fasfighetsrättslig förebild! 19 kap. 14§ JB.

Enligt första stycket överklagas beslut i inskrivningsärenden genom besvär till hovrätten. Besvärsinlagan skall ges in fill inskrivningsmyndighe­ten. Föreskriften att besvärstalan förs i hovrätten medför att rättegångsbal­kens bestämmelser om fullföljd av lalan fill hovrätt och högsta domstolen samt om rättegången där, i mål som har väckts vid underrätt, skall tilläm­pas (se 21 § lagen, 1946:804, om införande av nya rättegångsbalken).

Besvärstiden är enligt andra stycket såvitt gäller slutligt beslut fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Såväl utgångspunkten för besvärstiden som besvärstidens längd överensstäm­mer med vad som gäller enligt 19 kap. 14§ andra stycket JB.

Enligt 58a§ lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken (JP) har den nyss nämnda bestämmelsen i JB ännu inte trätt i kraft (se härom prop. 1971: 179 s. 44). Tills vidare gäller i stället en besvärstid av två veckor från den dag expeditionen hölls sökanden till banda, dock minst fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Utredningen har föreslagit en ordning som överensstämmer med 58 a § JP (se punkl 20 i utredningens förslag till övergångsbestämmelser). Enligt min mening saknas det emellertid i förevarande sammanhang skäl för en sådan övergångsreglering och promulgationslagen till förevarande lag inne­håller alltså inte någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del.

Den i andra stycket i förevarande paragraf angivna besvärsfiden gäller endast i fråga om slutliga beslut. Beträffande andra beslut, i den mån de får överklagas särskilt, blir rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om be­svärstid lillämpliga (se 52 kap. I § rättegångsbalken). Ett beslut om utdö­mande av vite som meddelas under handläggningen av ett inskrivnings­ärende bör därför delges den som har förpliktats att utge vitet. För klagan över onödigt uppskov gäller inte någon viss besvärstid (se 49 kap. 6§ och 52 kap. I § rättegångsbalken).

Besvär över beslut som har förts in i företagsinteckningsregistret skall enligt tredje stycket antecknas där. En sådan anteckning har inle någon rättsbildande betydelse utan tjänar endast som en upplysning till tredje man. Anteckning om slutligt beslut med anledning av besvären skall göras först när beslutet har vunnit laga kraft. Av 52 kap. 13 § och 56 kap. 13 §


 


Prop. 1983/84:128                                                   85

rättegångsbalken följer att högre rätl skall sända avskrift av sill beslut till inskrivningsmyndigheten så snart beslutet har vunnit laga kraft. Anteck­ning om innehållet bör göras den inskrivningsdag då beslutet kommer in till inskrivningsmyndigheten.

25 § Beslut i ärenden om rättelse får överklagas även av den myndighet som avses i 5 kap. 3§.

(Jfr 3 kap. 25 § i utredningens förslag.)

Paragrafen, som har en fastighetsrätlslig förebild i 19 kap. 18 § andra stycket JB, berättigar den myndighet som skall företräda staten att över­klaga beslut i rättelseärenden (se 22 och 23 §§).

5 kap. Rätt till ersättning i vissa fall

Kapitlet behandlar rätten till ersättning av staten för förlust som vållas genom tekniskt fel i företagsinteckningsregistret eller genom rättelse av registerinnehållet (se 9§ lagen om inskrivningsregister och 349-353§§ sjölagen). Däremot behandlas inte en skadelidandes rätt till ersättning av staten för fel eller försummelse som inskrivningsmyndighetens personal kan begå i samband med registerföringen. Frågan om skadestånd i sådana fall regleras i skadeståndslagen (1972:207).

1 § Om någon lider skada till följd av tekniskt fel i företagsinteckningsre­gistret eller i någon anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller annan statlig myndighet är ansluten till registret, har han rält till ersättning av staten.

Ersättningen skall efter skälighet sättas ned eller heU falla bort, om den skadelidande har medverkat fill förlusten genom alt utan skälig anledning underlåta all vidta åtgärd för atl bevara sin rätl eller genom eget vållande på annal sätt.

(Jfr 4 kap. I § i utredningens förslag.)

Paragrafen har en fastighetsrätlslig förebild i 9 § lagen om inskrivningsre­gister (se även 19 kap. 19 § JB).

Enligt första stycket ansvarar staten för skada som någon lider till följd av tekniskt fel i företagsinteckningsregistret eller i någon anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller annan statlig myndighet är ansluten till registret. Med skada avses här s.k. ren förmögenhetsskada, alltså sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (se I kap. 2§ skadeståndslagen). Det skade-bringande felet kan yttra sig i atl registerinnehållet avviker från vad som egentligen har skrivits in eller vad beslutsfattaren har sökt att skriva in eller i alt det rätta innehållet inle går att avläsa eller annars återges på elt missvisande sätt.


 


Prop. 1983/84:128                                                    86

Tillämpningsområdet för paragrafen är begränsat till fd hos statliga myndigheter. Information via terminaler eller andra anläggningar hos en­skilda som kan komma att anknytas fill företagsinteckningsregistret faller således utanför tillämpningsområdet. Sådan information ges och mottas inte på statens risk, såvida inte den felaktiga informationen i själva verket går tillbaka på registret och någon felaktighet där.

Statens ersättningsansvar förutsätter inte att fel eller försummelse före­ligger på statens sida. Frågan om ersättning skall utgå även om felet har uppkommh på grund av någon utomstående får emellertid överlämnas åt rättstillämpningen (jfr prop. 1973:13 s. 49).

Andra stycket, som överensstämmer med 19 kap. 19 § första stycket andra meningen JB, föreskriver att den skadelidandes medverkan fill för­lusten kan leda till atl hans ersättning jämkas efter skälighet.

2 § En rättsägare som avses i 4 kap. 22 § har rätt till ersättning av staten,
om han lider skada fill följd av ett beslut i ärende om rättelse. Ersättning
utgår dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet
eller andra omständigheter borde ha insett alt fel förekommit.

(Jfr 4 kap. 2 § i utredningens förslag.)

Paragrafen reglerar rätten till ersättning av staten för sådan ren förmö­genhetsskada som vållas genom att ett oriktigt registerinnehåll rättas enligt 4 kap. 22 §. Paragrafen har en fastighetsrättslig förebild i 9 § första stycket andra meningen lagen om inskrivningsregister (se även 19 kap. 19 § andra stycket JB).

En rättelse av ett oriktigt registerinnehåll kan vålla skada för en rätts­ägare - i detta sammanhang näringsidkaren eller innehavare av företags­hypoteksbrev - som har grandat sitt handlande på det oriktiga registerin­nehållet, t. ex. genom att räkna med en annan prioritet för ett visst hypo­teksbrev än som egentligen tillkom detta. En sådan skada skall enligt förevarande paragraf ersättas av staten. En fömtsättning är alt den skadeli­dande inte själv borde ha insett att fel förekommit.

3 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt I eller 2§ av den
myndighet som regeringen bestämmer.

(Jfr 4 kap. 3 § i utredningens förslag.)

Paragrafen har en fastighetsrättslig förebild i 18 kap. 5 § första stycket JB (se 9§ andra stycket lagen om inskrivningsregister).

Avsikten är att kammarkollegiet skall företräda staten i de ärenden som avses här.

4 § Om den som enligt 1 eller 2 § är berättigad till ersättning av staten har
haft rätt att kräva beloppet som skadestånd av någon annan, träder staten
in i rätten mot denne.

Ersättning enligt 1 eller 2 § på grund av domstols dom betalas ut sedan domen har vunnit laga kraft.


 


Prop. 1983/84:128                                                   87

(Jfr 4 kap. 4 § i utredningens förslag.)

Paragrafen har en fastighetsrättslig förebild i 18 kap. 7 § JB (se 9 § andra stycket lagen om inskrivningsregister).

4.2 Förslaget till lag om införande av lagen om företagshypotek

Antalel övergångsbestämmelser till lagen om företagshypotek har blivit så stort att de har tagits in i en särskild promulgalionslag (se avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen).

I promulgationslagen har inte tagits med någon motsvarighet till vissa punkter i utredningens förslag. Detta gäller till en början punkt 7 i utred­ningens förslag. Övergångstiden för äldre aktiebolag att höja aktiekapitalet fill minst 50000 kronor har numera löpt ut och de särskilda bestämmelser­na i Ila och 15 a §§ FL om upplösning av akfiebolag som inte höjt aktieka­pitalet kommer därför inte längre att få någon aktualitet (jfr vad som anförs om dessa paragrafer vid 2 kap. 4 och 7§§ lagen om företagshypotek). Punkt 20 i utredningens förslag har inte heller fått någon motsvarighet i promulgafionslagen. I fråga om anledningen härtill hänvisar jag fill vad som anförts i specialmofiveringen till 4 kap. 24 § lagen om företagshypo­tek. Punkt 23, som avser skingringsförbud som har meddelats före den 1 januari 1982 då utsökningsbalken trädde i kraft, har inte heller fått någon motsvarighet i promulgafionslagen.

Vissa andra punkter i utredningens förslag till övergångsbestämmelser som befunnits obehövliga behandlar jag senare (vid 2, 3, 10 och 13 §§ promulgationslagen).

1 § Lagen (1984:000) om företagshypotek och denna lag träder i kraft
den 1 juli 1985. Genom lagen om företagshypotek upphävs, med de be­
gränsningar som följer av denna lag, lagen (1966:454) om förelagsinteck­
ning.

(Jfr punkt 1 i utredningens förslag.)

Paragrafen innehåller den grandläggande bestämmelsen om den nya lagstiftningens ikraftträdande.

2 § Om det i lag eller annan författning hänvisas fill en föreskrift som har
ersatts genom en bestämmelse i lagen (1984:000) om företagshypotek eller
i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

(Jfr punkt 2 i utredningens förslag.)

Förevarande paragraf motsvarar vad som i allmänhet brukar föreskrivas i övergångsbestämmelser. Utredningen har emellertid dessutom föreslagit en bestämmelse om att föreskrift i särskild lag eller annan författning angående företagsinteckning, förlagsinteckning eller inteckning i jord­bruksinventarier skall gälla också i fråga om företagshypotek (punkten 22 i


 


Prop. 1983/84:128                                                   88

utredningens förslag). Enligt min mening behövs det inte någon särskild bestämmelse om detta. Vad utredningen har föreslagit får ändå anses gälla.

3 § Om inte något annat föreskrivs i denna lag, gäller lagen (1984:000) om företagshypotek även i fråga om företagsinteckningar som har medde­lats eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagshypotek. Vad som föreskrivs i denna lag i fråga om företagsinteckningar gäller även förlagsin-teckningar och inteckningar i jordbraksinventarier.

(Jfr punkt 3 i utredningens förslag.)

En principiell grandsats är alt nya materiella rättsregler normalt bör fillämpas endast beträffande förhållanden som har uppkommit efter det att reglerna har trätt i kraft. Emellertid är det uppenbart opraktiskt att ha olika regler för gamla och nya inteckningar. Vid ikraftträdandet av jordabalken var också huvudprincipen att de nya panträttsreglerna gjordes tillämpliga även på äldre fastighetsinteckningar. Jag delar därför utredningens upp­fattning att lagen om företagshypotek med vissa undantag bör kunna tillämpas på företagsinteckningar som har meddelats eller sökts före ikraft­trädandet av lagen om företagshypotek. I första meningen i förevarande paragraf har tagits in en bestämmelse med denna innebörd.

Övergångsregleringen i promulgationslagen bör avse inte bara företags­inteckningar enligt FL utan även förlagsinteckningar och inteckningar i jordbraksinventarier enligt före FL gällande lagstiftning (jfr punkterna 1 och 3 i övergångsbestämmelserna till FL). En bestämmelse härom bar tagils in i andra meningen i förevarande paragraf.

Utredningen har även föreslagit en bestämmelse om att vad i annan lag eller författning stadgas angående företagshypotek skall tillämpas även i fråga om företagsinteckningar och vissa andra inteckningar enligt äldre lag (punkten 21 i utredningens förslag). Enligt min mening behövs det inte någon särskild bestämmelse om delta. Vad utredningen har föreslagit får ändå anses gälla.

4 § Om det finns synnerliga skäl, får en företagsinteckning som gäller vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek efter beslut av inskrivningsmyndigheten stå kvar i inskrivningsboken utan hinder av vad som föreskrivs om ett särskilt inskrivningsregister i 4 kap. 1 § lagen om företagshypotek.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.) Förevarande paragraf innehåller ett undantag från huvudregeln i 3 § att lagen om företagshypotek skall tillämpas även i fråga om äldre inteckning­ar. Undantaget är betingat av praktiska skäl.

Även äldre inteckningar skall föras över fill del med hjälp av automatisk databehandling förda företagsinteckningsregistret (se 4 kap. I § lagen om företagshypotek). I fråga om vissa inteckningar kan det föreligga sådana svårigheter att identifiera den intecknade verksamheten atl det i praktiken


 


Prop. 1983/84:128                                                   89

är omöjligt alt föra över inteckningen från den manuellt förda inskrivnings­boken till företagsinteckningsregistret, där näringsidkarens person- eller organisationsnummer skall utgöra registerbeteckning (se vad som anförs härom i specialmotiveringen till 4 kap. 10 § andra stycket lagen om före­tagshypotek). I förevarande paragraf har taghs in en undantagsbestäm­melse som gör det möjligt atl låta vissa företagsinteckningar slår kvar i inskrivningsboken. Jag vill understryka vikten av att bestämmelsen tilläm­pas med återhållsamhet.

I fråga om överföringen till företagsinteckningsregistret vill jag i detta sammanhang även framhålla följande. Enligt nu gällande bestämmelser (5 § företagsinteckningsförordningen) görs i inskrivningsboken elt särskilt upp­lägg för varje verksamhet beträffande vilken det förekommer elt inteck­ningsärende. Vid överföringen till det nya företagsinteckningsregistret bör det av praktiska skäl inte komma i fråga atl göra någon materiell kontroll av att flera inteckningar på ett och samma upplägg verkligen har samma gihighetsområde (se vad som anförs om betydelsen av den s.k. kongruens­principen vid 14 och 15 §§ promulgationslagen).

Det kan finnas anledning att återkomma till utformningen av föreva­rande paragraf när domstolsverket har redovisat sin utredning när det gäller frågan om övergången fill ADB bör ske successivt eller på en gång.

5   § Om egendom, i vilken en företagsinteckning som avses i 3 § gäller, är utmätt vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek eller om näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser beträffande utmät­ningen eller konkursen i stället för 2 kap. 1 och 5 §§ och 3 kap. 5 § lagen om företagshypotek.

6   § Om en intecknad verksamhet har överlåtits före ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek, gäller i stället för 2 kap. 3§ andra stycket nämnda lag motsvarande äldre bestämmelser. Detsamma gäller, om skifte eller bodelning som avses i 2 kap. 4§ första stycket lagen om företagshypotek har skett före ikraftträdandet av nämnda lag.

Vad som föreskrivs i 2 kap. 4§ andra stycket lagen om företagshypotek gäller inte om köpehandlingen har upprättats före den 1 juli 1967.

(Jfr punkterna 4—6 i utredningens förslag.)

Paragraferna innerhåller undantag från huvudregeln i 3 § all lagen om företagshypotek skall tillämpas även i fråga om äldre inteckningar. När del gäller skillnaderna mellan gammal och ny lag får jag hänvisa till vad som anförts i specialmotiveringen till de paragrafer i lagen om företagshypotek som anges i förevarande paragrafer.

6§ andra stycket motsvarar vad som gäller enligt punkten 3 d i över­gångsbestämmelserna till FL. Bestämmelsen innebär att den genom 12 § FL införda (och fill 2 kap. 4§ andra stycket lagen om företagshypotek överförda) regeln som begränsar ett lösöreköps verkan mot en intecknings-


 


Prop. 1983/84:128                                                   90

borgenär inte skall gälla, om köpehandlingen har upprättats innan FL trädde i kraft den 1 juli 1967.

7 § En inteckning till säkerhet för fordran som har beviljats eller sökts
före ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek skall anses
som en enligt nämnda lag beviljad eller sökt inteckning på ett belopp som
motsvarar den tidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp.
Om inteckningen är beviljad, skall inteckningshandlingen anses som ett
företagshypoteksbrev på samma belopp.

(Jfr punkt 10 i utredningens förslag.)

Som jag har berört vid 3 § är huvudregeln att lagen om företagshypotek skall gälla även i fråga om äldre företagsinteckningar. Övergångsreglering­en i förevarande paragraf överensstämmer med vad som gäller enligt 23 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken (JP). Av paragrafen följer att intecknad ränta blir utan belydelse. I stället kommer bestämmel­serna om tillägg i 2 kap. 5§ lagen om företagshypotek att gälla (med de inskränkningar som följer av 10 och 11 §§ promulgationslagen).

8 § Om en inteckningshandling utgör säkerhet för fordran vid ikraftträ­
dandet av lagen (1984:000) om företagshypotek, skall företagshypotek
enligt 1 kap. 3 § lagen om företagshypotek anses upplåtet till säkerhet för
fordringen. Om en borgenär innehar en inteckningshandling vid ikraftträ­
dandet av lagen om företagshypotek utan att handlingen utgör säkerhet för
fordran, skall företagshypotek anses upplåtet till säkerhet för borgenärens
rätt på grund av handlingen.

Utan hinder av första stycket gäller fortfarande 9 § första stycket lagen (1966:454) om företagsinteckning.

(Jfr punkl 11 i utredningens förslag.)

Paragrafen överensstämmer med vad som gäller enligt 24 § JP.

I första stycket regleras det fallet att en inteckningshandling vid ikraft­trädandet innehas av en borgenär. Innehas inteckningshandlingen av bor­genären som säkerhet för fordran enligt en omslagsrevers skall handlingen anses som ett företagshypoteksbrev fill säkerhet för omslagsreversen. Om inteckningshandlingen däremoi innehas av borgenären utan annan fordran än den som det intecknade skuldebrevet utvisar, skall företagshypotek anses ställt för den intecknade fordringen. Inleckningshandlingen får alltså här på en gång utgöra hypoteksbrev och bevis om fordringen. Om betal­ningsrätten sedermera upphör, kommer inteckningshandlingen därefter endast att kunna användas som hypoteksbrev.

Enligt nuvarande bestämmelser finns det en möjlighet att angripa inteck­ningsrälten med åberopande av en brist i fråga om den intecknade fordring­ens eller inteckningsmedgivandets giltighet. Denna möjlighet bör bibehål­las trots att inteckningshandlingen skall betraktas som elt hypoteksbrev. En regel om fortsatt giltighet av 9 § första stycket FL har därför tagits in i andra stycket.


 


Prop. 1983/84:128                                                   91

9 § Om en ansökan om företagsinteckning har gjorts före ikraftträdandet
av lagen (1984:000) om företagshypotek men inte blivit slufiigt behandlad
vid ikraftträdandet, skall inteckning beviljas och företagshypoteksbrev
utfärdas enhgt lagen om företagshypotek, om ansökningen uppfyller vill­
koren för inteckning enligt äldre bestämmelser.

Söks efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek inteckning på gmnd av en fordringshandling på vilken det före ikraftträdandet har teck­nats ett sådant medgivande som avses i 8 § lagen (1966:454) om företagsin­teckning, skall ansökningen tas upp och prövas som en ansökan om in­teckning enligt 4 kap. 10 § lagen om företagshypotek. Ansökningen skall därvid anses avse ett belopp som svarar mot fordringens kapitalbelopp.

Om en inteckning beviljas enligt första eller andra stycket, gäller vad som föreskrivs i 8§ om upplåtelse av företagshypotek.

(Jfr punktema 12 och 19 i utredningens förslag.)

Första och andra styckena, som överensstämmer med 61 § JP, reglerar hur det skall förfaras med en inteckningsansökan som bygger på bestäm­melserna i FL men som prövas efter ikraftträdandet av lagen om företags­hypotek. En sådan ansökan godtas som en ansökan enligt lagen om före­tagshypotek i de fall som anges i förevarande paragraf Då inteckningen har sökts före ikraftträdandet gäller enligt första slyckel att ansökningen skall leda till atl inteckning beviljas och hypoteksbrev utfärdas enligi lagen om företagshypotek, om ansökningen uppfyller villkoren enligt FL (se även 7§ promulgationslagen). När inteckningen söks efter ikraftträdandet på gmnd av elt fordringsbevis med inteckningsmedgivande som har teck­nats för ikraftträdandet gäller däremot enligt andra stycket att ansökningen fullt ut skall prövas enligt lagen om företagshypotek.

Tredje stycket överensstämmer med 25 § JP (jfr punkten 12 i utredning­ens förslag).

10 § Om en borgenär har företagshypotek för sin fordran på grund av en
inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen
(1984:000) om företagshypotek skall, i fråga om hans rätt till betalning vid
utmätning eller konkurs, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 2 kap.
5 § lagen om företagshypotek, om det yrkas av någon vars rätt beror därav.
Detta gäller dock endast om betalningen föranleds av en utmätning som
har skett före utgången av år 1989 eller av en konkurs efler ansökan som
har gjorts före samma tidpunkt.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek en inteckningshandling som avses i nämnda stycke i sam­band med någon inteckningsåtgärd har ersatts med företagshypoteksbrev.

(Jfr punkt 13 i utredningens förslag.)

Paragrafen överensstämmer med 26 § JP.

De nya bestämmelserna i 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek om tillägg till företagshypoteksbrevets belopp bör i princip gälla även i fråga om äldre inteckningar (se 7§ promulgationslagen). Beroende på den intecknade räntans höjd skulle emellertid i vissa fall en tillämpning av dessa bestäm-


 


Prop. 1983/84:128                                                   92

melser kunna leda till rättsförluster för näringsidkaren, inleckningsborge-nären eller någon tredje man. Förevarande paragraf och 11 § innehåller övergångsbestämmelser som tar sikte på denna problematik.

I första stycket föreskrivs för samtligt sakägare, alltså även näringsid­karen, en övergångstid till utgången av år 1989 under vilken äldre bestäm­melser om intecknad ränta får gälla (se 7 och 13 §§ FL). En förutsättning för att äldre bestämmelser skall tillämpas är att någon vars rätt kan påver­kas yrkar det. Med en sådan ordning kan man räkna med atl äldre bestäm­melser efter hand bara undantagsvis behöver tillämpas paralldh med de nya reglerna. Eftersom paragrafen är tidsbegränsad kommer den så små­ningom att hell sakna betydelse.

När det gäller tillämpningen av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek har man också att la hänsyn till sådana fall då en inteckningshandling i sam­band med utsträckning eller någon annan inteckningsåtgärd ersätts med företagshypoteksbrev. Om pantförskrivning av ett sådant hypoteksbrev alltid skulle medföra rätl till betalning enligt 2 kap. 5 § skulle på det sättet bestämmelserna i första stycket kunna kringgås. I andra stycket föreskrivs därför att första stycket även gäller då en inteckningshandling som avses i första stycket i samband med någon inteckningsåtgärd har ersatts med företagshypoteksbrev (jfr 26 § andra stycket JP).

Utredningen har även föreslagit en inte tidsbegränsad rätt för näringsid­karen att påfordra att betalning till borgnären skall begränsas enligt äldre bestämmelser (punkt 14 i utredningens förslag som överensstämmer med 27 § JP). Jag anser inte att det i förevarande sammanhang finns behov av en sådan bestämmelse, som dessutom kan medföra praktiska olägenheter. Promulgationslagen innehåller därför inte någon motsvarighet till utred­ningens förslag i denna del.

11 § Om en borgenär har företagshypotek för en vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företagshypotek föreliggande fordran på grand av en inteckning som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet och fordring­ens förfallodag inträffar efter utgången av år 1989, gäller följande. Borge­nären får säga upp fordringen till betalning inom sex månader, om en tillämpning av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek medför att intecknings­säkerhetens värde går ned väsenfligt och gäldenären inte efter anfordran ställer ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan godta. Uppsi-ningen får inte ske förrän sex månader har förflutit från det gäldenären har anmodats att ställa ytteriigare säkerhet och inte heller före utgången av år 1987 eller senare än att tiden för att fullgöra betalningen infaller före utgången av år 1989.

(Jfr punkt 15 i utredningens förslag.)

Paragrafen överensstämmer med vad som gäller enligt 28 § JP.

Bestämmelserna i förevarande paragraf tar sikte på äldre inteckningar med hög ränta där en tillämpning av 2 kap. 5 § lagen om företagshypotek skulle leda till att inteckningssäkerhetens värde minskar. Undantagsvis


 


Prop. 1983/84:128                                                   93

kan minskningen ha en sådan betydelse för inteckningsborgnären att han -om fordringens förfallodag inträffar efter utgången av år 1989 och 10 § alltså inte är tillämplig - bör ha rätt atl säga upp sin fordran till betalning i förtid. Förevarande paragraf ger honom under vissa förutsättningar en sådan rätt.

Paragrafen kommer att sakna betydelse efter utgången av år 1989, efter­som den förtida uppsägningen inte får ske senare än atl liden för atl fullgöra betalningen infaller före denna tidpunkt (se om 28 § JP prop. 1970:145 s. 135 och 412).

12 § Denna lag utgör inte hinder för en borgenär att göra gällande per­
sonligt betalningsansvar på grand av en inteckningshandling.

(Jfr punkt 16 i utredningens förslag.)

Paragrafen, som överensstämmer med 29 § JP, innebär att övergången till ny lag inte inverkar på del personliga betalningsansvar som kan vara förenat med en inteckningshandling som har tillkommit före ikraftträdan­det av den nya lagen (se även 8 § promulgationslagen).

13 § Om en företagsinteckning har beviljats eller sökts före ikraftträdan­
det av lagen (1984:000) om företagshypotek och inteckningen är begränsad
till näringsverksamhet inom ett eller flera län eller inom en eller flera
kommuner (regional inteckning), tillämpas 3 § första stycket och 32 § första
slyckel lagen (1966:454) om företagsinleckning när det gäller att bestämma
inteckningens giltighetsområde. Därvid beaktas inte sådana ändringar i
kommunal indelning eller länsindelning som sker efter ikraftträdandet av
lagen om företagshypotek.

(Jfr punkl 17 i utredningens förslag).

Övergångsbestämmelserna i förevarande och närmast följande paragra­fer skall ses mol bakgrunden att lagen om företagshypotek i princip endast tillåter riksinteckningar och atl möjligheten till regionala inteckningar av­skaffas (se härom avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen saml 3 kap. I § lagen om företagshypotek). Eftersom utredningen ville tillåta kommunala inteckningar (men inte länsinteckningar) har övergångsbestämmelserna fåu en utformning som avviker från vad utredningen föreslagit.

För näringsidkaren kan det vara av intresse att en regional inteckning inte vid ikraftträdandet av lagen om företagshypotek utsträcks till hela landet. Med utgångspunkt i hittills gällande rält kan nämligen näringsid­karen ha utfäst sig att hålla ett visst område gravationsfritt eller räknat med en sådan gravationsfrihet inför en förestående försäljning. Denna synpunkt får särskild tyngd med hänsyn till att del skulle kunna bli fråga om alt utvidga inteckningens gilitighelsområde från en enda kommun till hela landet. I första meningen föreskrivs därför att äldre bestämmelser fortfa­rande skall tillämpas när det gäller att bestämma äldre inteckningars geo­grafiska gihighetsområde. Äldre regionala inteckningar övergår alltså inte


 


Prop. 1983/84:128                                                   94

utan vidare till atl bli riksinteckningar (se vidare 14 § promulgationslagen).

Av praktiska skäl innehåller andra meningen en bestämmelse som inne­bär att indelningsändringar som sker efter ikraftträdandet av lagen om företagshypotek inte skall beaktas vid tillämpningen av 32 § första stycket FL.

Punkt 18 i utredningens förslag till övergångsbestämmelser har inle fått någon motsvarighet. Den anknyter till vissa av utredningen föreslagna bestämmelser om kommunala indelningsändringar som inle fått någon motsvarighet i mitt förslag, eftersom detta inte fillåter regionala inteck­ningar.

14 § En regional inteckning, som har beviljats eller sökts före ikraftträ­
dandet av lagen (1984:000) om företagshypotek, får på ansökan av närings­
idkaren utsträckas atl gälla i hela landet. Om en sådan ansökan gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i lagen om företagshypotek angående
ansökan om inteckning. Av 3 kap. 2 § tredje stycket lagen om företagshy­
potek följer alt utsträckning inte får ske så alt inteckningen i fråga om den
intecknade verksamhetens art eller giltighetsområdel avviker från en an­
nan inteckning som är beviljad eller sökt i samma verksamhet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.)

Jag hänvisar till vad som anförts vid 13 § om äldre regionala företagsin­teckningar (se även avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen). Enligt före­varande paragraf krävs det en ansökan av näringsidkaren för atl sådana inteckningar skall bli riksinteckningar enligt den nya lagen. Den s.k. kongruensprincipen skall upprätthållas (se 3 kap. 2§ tredje stycket lagen om företagshypotek). Utsträckning får alltså inte ske om det finns flera regionala inteckningar med olika gillighelsområden, såvida de inle avser verksamhet av hell skilda slag. Av kongruensprincipen följer vidare atl nyinteckning inte får ske så länge det finns regionala inteckningar i verk­samheten (se dock 15§). I motiven till 4§ har behandlats frågan om kontroll av inteckningars giltighetsområde vid överföringen till det nya företagsinteckningsregistret.

Enligt 4 kap. 14 § lagen om företagshypotek krävs för utsträckning medgivande av företagshypoteksbrevets innehavare. Enligt min mening saknas det anledning att i förevarande situation kräva motsvarande medgi­vande. Det är inte heller nödvändigt att inteckningshandlingen ges in (jfr 4 kap. 19 § lagen om företagshypotek).

Något särskilt bevis om en inteckningsåtgärd enligt förevarande paragraf behöver inte utfärdas. Om den äldre inteckningshandlingen ges in, möter det emellertid inget hinder mol att elt nytt hypoteksbrev utfärdas.

15 § Vid prövningen av ansökningar om inteckning skall - vid tillämp­
ningen av 3 kap. 2§ tredje stycket lagen (1984:000) om företagshypotek i
vad avser giltighetsområdel - inte förrän efter utgången av år 1999 hänsyn
tas till regionala inteckningar, som har beviljats eller sökts före ikraftträ-


 


Prop. 1983/84:128                                                   95

dandet av lagen om företagshypotek. Vad nu sagts gäller dock inte sådana regionala inteckningar som kan utsträckas enligt 14 §.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.)

I 14 § behandlas regionala inteckningar som har samma giltighetsområde eller som - om de har olika gilfighetsområden - avser verksamhet av helt skilda slag, dvs. inteckningar som kan utsträckas till riksinteckningar utan några problem. Somjag har anfört vid 14 § är det vidare en förutsättning för nyinteckning att det inte finns äldre regionala inteckningar. Kongmens-principen kräver att de utsträckts till riksinteckningar innan en ny inteck­ning får meddelas i samma verksamhet.

Förevarande paragraf tar sikte på det fallet att de regionala inteckningar­na i ett visst slags verksamhet avser olika geografiska områden. Det är då inte möjligt att tillämpa beslämmelserna i 14§ om utsträckning utan det behövs en inteckningssanering av typ dödning — nyinteckning. Sådana åtgärder fömtsätler medverkan av inleckningshavarna. Om man här till-lämpar kongraensprincipen fullt ut, kan en inteckningshavare genom att vägra att medverka till en inteckningssanering göra det omöjligt för nä­ringsidkaren att ta ut nya riksinteckningar. För alt undgå denna betydande olägenhet bör man enligt min mening övergångsvis lätta på kongruenskra­vet.

Förevarande paragraf innebär alt man fram fill år 2000 (jfr 62 § JP) bortser från regionala inteckningar som gäller samma slags verksamhet i ohka geografiska områden. Under denna övergångstid kan alltså nya riks­inteckningar tas ut oavsett förekomsten av sådana regionala inteckningar. Efter utgången av övergångstiden blir det däremot möjligt att ta ut ytterli­gare riksinleckningar först sedan ännu kvarstående regionala inteckningar antingen dödals eller också, efter dödning av vissa inteckningar, utsträckts till att gälla i hela landet.

Lättnaderna i kongraenskravel enligt förevarande paragraf avser endast nyinteckning och alltså inte andra inskrivningsärenden.

16 § Om ett skepp vid ikraftträdandet av lagen (1984:000) om företags­hypotek omfattas av en företagsinleckning enligt punkt 2 övergångsbe­stämmelserna till lagen (1973:1067) om ändring i lagen (1966:454) om företagsinleckning, skall skeppet omfattas av ett företagshypotek på grund av inteckningen.

(Jfr punkten 8 i utredningens förslag.)

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket 2 lagen om företagshypotek omfattas inte skepp av företagshypotek. Delta överensstämmer med gällande räll (se 4§ första stycket 1 FL).

Enligt den övergångsbestämmelse som anges i förevarande paragraf kan emellertid ett skepp undantagsvis omfattas av en företagsinleckning. Om så fortfarande är fallet när lagen om företagshypotek träder i kraft, skall skeppet enligt förevarande paragraf omfattas av företagshypotek enligt den nya lagen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   96

Av grunderna för 3 kap. 2§ tredje stycket lagen om företagshypotek följer att ett skepp i det fall som avses här kommer att omfattas av företagshypotek även på grand av inteckningar som söks efter det att lagen om företagshypotek har trätt i kraft (se prop. 1973:42 s. 609).

17 § En båt omfattas inte av företagshypotek så länge båten är upptagen i skeppsregistret enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om.ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

(Jfr punkten 9 i utredningens förslag.)

Tidigare kunde vissa mindre fartyg (båtar) intecknas för fordran enligt lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg (lagen upphävd genom SFS 1973:1064). En båt som besvärades av en farlygsinteckning skulle tas upp i skeppsregistret. Enligt punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1067) om ändring i FL omfattas inte en sådan båt av en företagsin­teckning. Förevarande paragraf innebär att denna ordning kommer att gälla även i fortsättningen. Om båten avförs ur skeppsregistret, kommer den därefter alt kunna omfaltas av företagshypotek.

4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

2 kap. 3 §

Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2§§, maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Sådan egendom hör dock inte till fastigheten, om ägaren har avgetl förklaring härom och förklaringen är inskriven i fastighetsboken enligt 24 kap. Fordon, kontorsutrastning och handverktyg hör inle i något fall till fastigheten.

Som framgår av den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.7) föreslår jag alt del införs inskrivningsrätlsliga regler som gör del möjligt för en fastig­hetsägare dels att rättsligt skilja en fastighet från dess industrifillbehör, dels att rättsligt återförena fasligheten med sådan egendom.

Det nya inskrivningsrättsliga institutet kommer att regleras i ett nyll 24 kapitel i JB. Förevarande paragraf innehåller emellertid huvudregeln om att industritillbehören hör till fastigheten. Paragrafen har därför komplet­terats med en bestämmelse som anger atl huvudregeln inte gäller, om fastighetsägaren har avgett en förklaring att industritillbehören inte skall höra till fastigheten och denna förklaring har skrivits in i fastighetsboken.

Rättsverkan av alt fastighetsägaren låter skriva in en förklaring som avses i andra meningen blir att all hans rörelseegendom av industritillbe­hörs karaktär omedelbart rätlsligen skiljs från fastigheten och förvandlas till lös egendom. Rättsverkan blir också den att fastigheten tills vidare inte kan tillföras någon ny utmstning av industritillbehörs karaktär på så sätt


 


Prop. 1983/84:128                                                   97

att utrustningen blir tillbehör till fasligheten enligt paragrafens första me­ning. All befintlig och framtida rörelseegendom på fastigheten som varit eller skulle ha kommit att bli tillbehör till denna, om inskrivningen inle hade kommit emellan, blir alltså disponibel att utnyttja som kreditsäkerhet för sig.

Befintlig och framtida lös egendom av industritillbehörs karaktär kan på nytt i rättslig bemärkelse förenas med fastigheten, om inskrivningen avförs ur faslighelsboken (se 24 kap. 2 §).

Inskrivningens rättsverkan inträder vid utgången av den inskrivningsdag på vilken inskrivningen beviljas. På motsvarande sätt kommer verkan av att en beviljad inskrivning avförs att inträda i och med utgången av den inskrivningsdag på vilken inskrivningen har avförts.

I princip gäller enligt 19 kap. 16 § JB alt en inskrivning saknar betydelse för det materiella rättsläget. Det innebär att en inskrivning av en förklaring om industritillbehör eller ett avförande av en sådan inskrivning kan angri­pas även efler besvärstidens utgång, om exempelvis en kreditgivare som inle hörts i inskrivningsärendel gör gällande att åtgärden har kränkt hans rält.

2 kap. 4§

Föremål som nylljanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren tillfört fasligheten hör ej till denna, om icke föremålet och fasfigheten kommit i samme ägares hand. Delsamma gäller i fråga om föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren utan alt han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fastigheten före­mål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han förvärvat under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet om förvärvaren åsido­sätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke fill fastigheten så länge villkoret gäller.

Omfattas föremål, som tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren, av företagshypotek och har föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand genom att fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller nä­ringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastighe­ten, om det icke upphört att omfattas, av hypoteket eller, i del fall närings­idkaren förvärvat fastigheten, om icke sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt fång. Har inieckningsborgenären före utgången av angivna tid väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyn­digheten för det område där fastigheten ligger, hör föremålet ej till faslighe­ten, om icke två månader förflutit från det talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

Ändringarna i paragrafens andra stycke är redaktionella och föranledda av den säkerhetsrättsliga konstruktionen och terminologin i lagen om företagshypotek.

7   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                             98

24 kap. Inskrivning av förklaring om tillbehör till industrifastighet

De inskrivningsrättsliga reglerna om tillbehör till industrifastighet har tagits in i ett nytt 24 kapitel i JB.

1 §   En fastighetsägare har rätt att ansöka om inskrivning i fastighetsbo­ken av förklaring som avses i 2 kap. 3 §. Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast är sökt. Ansökningen skall göras skriftligen. Ansökningen skall avslås, om

1. kravet på skriftlig form inte har iakttagits,

2.   ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad och inskriv­ningsansökningen inte har medgivits av den som har lagfart,

3.   en eller flera inteckningar gäller i fastigheten och varje borgenär för vars fordran pantbrev på gmnd av sådan inteckning utgör säkerhet inte med ingivande av pantbrevet har medgivk ansökningen,

4.   fastigheten har frångått sökanden på gmnd av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,

5.   sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskrivning­en söks samt fastigheten hör till konkursboet,

6.   fastigheten eller en del därav är utmätt eller utmäts den dag då inskrivningen söks och kronofogdemyndigheten inte har medgivit ansök­ningen,

7.   fastigheten eller en del därav har tagits i anspråk genom betalnings­säkring eller tas i anspråk den dag då inskrivningen söks och kronofogde­myndigheten inte har medgivit ansökningen,

8.   fastigheten eller en del därav är belagd med kvarstad eller beläggs med kvarstad den dag då inskrivningen söks och kronofogdemyndigheten inte har medgivit ansökningen.

Om ett ärende angående lagfart för sökanden har skjutits upp till en senare inskrivningsdag, skall behandlingen av inskrivningsansökningen skjutas upp till samma dag.

Enligt första stycket har en fastighetsägare rätl att söka inskrivning fasfighetsboken av en förklaring varigenom han vill skilja befinfiiga och framtida industrifillbehör från sin fastighet. Som fastighetsägare anses förevarande kapitel (jfr 22 kap. 1 § JB) den för vilken lagfart senast är sökt Ansökningen skall göras skriftligen. Någon kontroll från inskrivningsmyn dighetens sida att det verkligen finns industritillbehör på fastigheten kom mer givetvis inte i fråga.

I andra stycket finns en uppräkning i åtta punkter av de fall då en ansökan om inskrivning skall avslås.

Andra punkten behandlar del fallet att sökandens ansökan om lagfart är vilandeförklarad. Liksom när det gäller en inteckningsansökan beaktas här de bakomvarande ägarförhållandena på så sätt att inskrivningen kräver samtycke av den som alltjämt har lagfart på fastigheten. Om sådant sam­tycke saknas, skall ansökningen avslås. I motsats till vad som gäller i fråga om ansökan om inteckning (se 22 kap. 4 § JB) skall ansökningen alhså inte förklaras vilande. Det föreligger enligt min mening inte något behov av vilandeförklaring.


 


Prop. 1983/84:128                                                    99

För att befintliga säkerhetsinnehavare inte skall riskera att drabbas av förluster bör, som jag har framhållit i den allmänna mofiveringen (se avsnitt 2.7), samfiiga innehavare av pantbrev i en fastighet lämna sitt medgivande för att industritillbehören skall kunna skiljas från fastigheten genom en inskrivningsåtgärd enligt förevarande paragraf. Detta gmndläg­gande rättssäkerhetskrav tillgodoses genom bestämmelsen i tredje punk­ten.

Uppenbarligen bör en person inte få disponera över en fastighet som ägare, om fastigheten har frångått honom på gmnd av exekutiv föärsäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv. I ett sådant fall skall därför enligt fiärde punkten inskrivningsansökningen avslås (jfr 22 kap. 3 § första stycket Qärde punkten JB).

Femte-åttonde punkterna motsvarar vad som enligt 22 kap. 3§ första stycket femte och sjätte punktema gäller i fråga om ansökan om inteck­ning. En ansökan om inskrivning skall alltså i princip avslås, om fastighe­ten eller en andel av den har dragits in i en general- eller specialexekution. Är det fråga om konkurs skulle en inskrivning kunna förrycka borgenärer­nas inbördes företrädesrätt. Är det fråga om utmätning, betalningssäkring eller kvarstad skulle inskrivningen kunna äventyra en borgenärs rätt ge­nom den effekt inskrivningen får på fastighetens förmögenhetsvärde.

I vissa fall kan det emellertid vara till nytta för en borgenär att rörelse­egendom och fastighet skiljs åt genom inskrivning, nämligen om gäldenä­ren därigenom lättare kan skaffa medel till att betala borgenären. På motsvarande sätt som i fråga om inteckning tillåts därför inskrivning utan hinder av de förhållanden som anges i sjätte-åttonde punkterna, om kronofogdemyndigheten har medgivit ansökningen.

Däremot har jag inte funnit skäl att, som utredningen har föreslagit men i motsats till vad som gäller inom fastighetsinskrivningsrätten, göra det möjligl för en fastighetsägare i konkurs att med konkursförvaharens med­givande erhålla inskrivning enligt förevarande paragraf. Den av utredning­en föreslagna ordningen skulle enligt min mening inte leda till några påtag­liga, praktiska fördelar som kunde motivera ett avsteg från vad som gäller inom fastighetsinskrivningsrätten. En inskrivning får därför inte under några förhållanden äga ram, om fastighetsägaren är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskrivningen söks samt fasligheten hör till konkurs­boet.

Bestämmelsen i tredje stycket om uppskov med behandlingen av en inskrivningsansökan överensstämmer med vad som gäller angående ansö­kan om inteckning (se 22 kap. 3 § andra stycket).

2 §   En inskrivning av förklaring som avses i 2 kap. 3 § skall avföras på ansökan av fastighetsägaren. Ansökan skall göras skriftligen.

1 fråga om ansökningen gäller 1 § andra och tredje styckena. I stället för vad som föreskrivs i 1 § andra stycket 3 gäller dock att ansökningen skall avslås, om inte varje borgenär som har företagshypotek i fastighetsägarens


 


Prop. 1983/84:128                                                   100

näringsverksamhet med ingivande av företagshypoteksbrevet har medgivit ansökningen. Sådant medgivande behövs inte, om fastighetsägaren visar atl åtgärden att avföra inskrivningen endast berör egendom som inte om­fattas av företagshypoteket.

Paragrafen reglerar fastighetsägarens rätt att låta avföra en inskrivning enligt 1 § ur fastighetsboken. Åtgärden medför att befinfiig och framtida lös egendom av industritillbehörs karaktär på nytt förenas med fastigheten i rättslig bemärkelse.

Förutsättningarna för att få en beviljad inskrivning avförd enligt föreva­rande paragraf överensstämmer i stort med vad som enligt 1 § krävs för att en inskrivning skall komma fill stånd. Fastighetsinteckningsborgenärens intresse vid en åtgärd enligt 1 § motsvaras emellertid här av intresset hos företagsinteckningsborgenären. För att en inskrivning skall få avföras krävs följaktligen medgivande av den eller de borgenärer som har företags­hypotek i fastighetsägarens näringsverksamhet. Medgivandet är naturligt­vis onödigt, om åtgärden att föra av inskrivningen endast berör egendom som inte omfattas av företagshypoteket. Det kan t. ex. förhålla sig så att företagshypoteket enbart gäller i en näringsverksamhet av viss art, men den lösa egendom som berörs av en åtgärd enligt förevarande paragraf hör till någon annan art av näringsverksamhet.

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ fillämpas också på tomträtt som har inskrivits. Därvid likställs inskrivning av tomträtt med lagfart.

Paragrafen föreskriver, efter förebild i 22 kap. 15 §, att 1 och 2§§ skall tillämpas också i fråga om inskriven tomträtt.

Inskrivningsåtgärder enligt förevarande kapitel skall inom det manuella inskrivningssystemet ske i fastighetsboken och tomträttsboken och inom fastighetsdatasystemet i inskrivningsregistret (se 3§ lagen om inskriv­ningsregister). Anteckningar om åtgärderna kan därvid enligt min mening lämpligen göras i inteckningsspalten eller, inom fastighetsdatasystemet, i avdelningen för anteckningar.

Om en inskrivning enligt I § äger rum, bör samtliga pantbrev som gäller i fastigheten förses med en anteckning om inskrivningen eller också bytas ut mol nya pantbrev varav ändringen framgår. I annat fall skulle blivande kreditgivare kunna vilseledas. Om inskrivningen avförs enligt 2§, bör fastighetsägaren och vederbörande pantbrevsinnehavare ha rätt att få an­teckningen om inskrivningen avförd även från pantbrevet.

Närmare bestämmelser i nu angivna hänseenden kan meddelas av rege­ringen i särskilda fillämpningsföreskrifter till det nya kapifiet.

4.4 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

I 145 a och 185 g §§ har gjorts redaktionella ändringar med anledning av anpassningen i lagen om företagshypotek fill JB:s panträttskonstruktion.


 


Prop. 1983/84:128                                                  101

Jag hänvisar till vad som har anförts om förevarande paragrafer i special­motiveringen till 4 kap. 21 § första stycket andra punkten lagen om före­tagshypotek.

4.5      Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

6 kap. 5 §

Enligt 4 kap. 29 § andra stycket utsökningsbalken får en utmätningsgäl-denär pantsätta en företagsinteckning även sedan intecknad egendom har utmätts. Denna rätt kan vara av värde för gäldenären då det gäller att skaffa medel till att betala utmätningsfordringen. Å andra sidan kan utgi­vandet av en tidigare meddelad företagsinteckning medföra att den för­månsrätt som utmätningssökanden har vunnit blir utan värde (jfr special­motiveringen till 1 kap. 3§ lagen om företagshypotek). 6 kap. 5§ utsök­ningsbalken ger kronofogdemyndigheten en rätt att ta i förvar en obelånad inteckningshandling som gäller i ulmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg. Sedan handlingen har tagits i förvar får den inte pantförskrivas utan kronofogdemyndighetens tillstånd. Möjligheten alt ta i förvar och förhindra pantförskrivning av obelånade inleckningshandlingar utsträcks genom den föreslagna ändringen av förevarande paragraf till att avse även företagshypoteksbrev. Ett hypoteksbrev som delvis är belånat och som alltså befinner sig i tredje mans besittning kan tas om hand enligt bestämmelserna i 6 kap. 7 § utsökningsbalken.

8 kap. 13 § och 13 kap. 17 § Ändringarna är redaktionella.

4.6      Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Ändringarna i 15 kap. 8 § är redaktionella.

4.7     Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Åndringen i 21 kap. 3 § är redakfiondl.

4.8     Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen

Ändringarna i 5 § är redakfiondla. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande paragraf i specialmotiveringen till 2 kap. 1 § lagen om företags­hypotek.

4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Ändringen i 3 a§ är redaktionell.


 


Prop. 1983/84:128                                                   102

4.10    Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förekommen
handling

Liksom ett pantbrev i en fastighet bör också ett företagshypoteksbrev kunna dödas enligt bestämmelserna i förevarande lag. Detta föranleder terminologiska ändringar i 1, 4, 8, 10 och 13§§. Vidare införs en särskild fommbestämmelse i 2 § som anger att ansökan om dödande av ett företags­hypoteksbrev skall ske hos rätten i den ort där inskrivningsmyndigheten är.

I 10 och 13 §§ finns nu bestämmelser om anteckning i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok. Enligt 14 § andra stycket har bestämmelsema om annan inskrivningsbok än fastighetsbok motsvarande tillämpning på skepps- och skeppsbyggnadsregister. Hänvisningarna i 10 och 13 §§ fill olika inskrivningsböcker ersätts med en hänvisning till inskrivningsbok eller inskrivningsregister. Under beteckningen inskrivningsregister kom­mer att falla det föreslagna företagsinteckningsregistret, skepps- och skeppsbyggnadsregistren och fastighetsrättsliga register som avses i lagen om inskrivningsregister. Den nuvarande bestämmelsen i 14 § andra stycket kan därmed utgå.

4.11    Förslaget till lag om ändring i lagen om arvsskatt och gåvoskatt

Ändringarna i 52 § 2 mom. är redaktionella och innebär att lagrammets lydelse anpassas till panträttskonstraktionen i JB, sjölagen och förslaget till lag om företagshypotek.

4.12    Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen

Anpassningen fill JB:s panträttskonstmktion och den nya terminologin i lagen om företagshypotek föranleder vissa ändringar i 7 och 2 §§ lagsök­ningslagen.

För att en borgenär genom lagsökning skall kunna söka betalning ur fast egendom eller skeppsegendom krävs enligt I § andra stycket att borge­nären innehar en fordran som gmndar sig på ett skriftligt fordringsbevis och att panträtt för fordringen har upplåtits i egendomen genom en skriftlig handling. Enligt 2 § första stycket skall bl. a. en avskrift av upplåtelsehand­lingen bifogas lagsökningsansökningen. Ändringarna i förevarande para­grafer innebär att motsvarande regler införs då en borgenär genom lag­sökning vill söka betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek.

Det kan förekomma att en företagsinteckning ligger som säkerhet för en muntlig fordran och att säkerhetsupplåtelsen har skett muntiigen. Enligt 1 § andra stycket i dess nu gällande lydelse kan i ett sådant fall lagsökning äga ram på gmnd av inteckningshandlingen, om ansökningen riktas mot företagsintecknad egendom. Enligt de föreslagna övergångsbestämmel-


 


Prop. 1983/84:128                                                   103

serna får lagsökning göras också i fortsättningen med åberopande av inteckningshandlingen, även om själva fordringen inte grandas på skriftligt bevis eller säkerhetsupplåtelsen inte har skett skriftligen. En fömtsättning är att inteckningshandlingen vid ikraftträdandet utgör säkerhet för fordran. Vid tillkomsten av JB och bestämmelsema om skeppshypotek i sjölagen meddelades motsvarande övergångsbestämmelser beträffande inteck­ningshandlingar som rör fast egendom resp. fartyg (se SFS 1971:496 och 1973:1074).

4.13    Förslaget till lag om ändring i stämpelskattelagen

I betänkandet (SOU 1983:8) Stämpelskatt har föreslagits en lag om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter, som skall ersätta 1964 års stäm­pelskattelag. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f n. inom finansdepartementet. I avvaktan på förslag till riksdagen om lagstiftning på gmndval av betänkandet föreslås här de ändringar som behövs i 1964 års lag.

Ändringarna i 77 och 36 §§ är redaktionella. Ändringarna i 32 § år föran­ledda av att enligt lagen om företagshypotek endast näringsidkaren är behörig att ansöka om inteckning i näringsverksamheten.

4.14    Förslaget till lag om ändring i lagen om säkerhet för skattefordringar
m.m.

Ändringama i 2 och 4 §§ är redaktionella.

4.15    Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av utsökningsbalken

I fråga om ändringen i 25 § förevarande lag hänvisar jag till vad som anförts i specialmotiveringen till 16 § lagen om införande av lagen om företagshypotek (se avsnitt 4.2).

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om företagshypotek,

2.    lag om införande av lagen om företagshypotek,

3.    lag om ändring i jordabalken,

4.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

5.    lag om ändring i utsökningsbalken,

6.    lag om ändring i föräldrabalken,

7.    lag om ändring i ärvdabalken.

8.    lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),


 


Prop. 1983/84:128                                                   104

9. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

10.   lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förekommen handling,

11.   lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

12.   lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

13.   lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308),

14.   lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m.m.,

15.   lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1983/84:128                                                 105

Bilaga 1-4 Se bilagedelen


 


Prop. 1983/84:128                                                   106

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-02-21

Närvarande: justitierådet Höglund, f d. justitierådet Hessler, regeringsrå­det Wahlgren.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om företagshypotek,

2.    lag om införande av lagen om företagshypotek,

3.    lag om ändring i jordabalken,

4.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

5.    lag om ändring i utsökningsbalken,

6.    lag om ändring i föräldrabalken,

7.    lag om ändring i ärvdabalken,

8.    lag om ändring i förmånsrältslagen (1970:979),

9.    lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

 

10.   lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand­ling,

11.   lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

12.   lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

13.   lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308),

14.   lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar
m.m.
samt

15.   lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbal­
ken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Per Pet­tersson. Förslagen föranleder följande yttranden inom lagrådet:

Lagrådet:

Inom kreditsystemet har under senare år säkerheter i form av företagsin­teckningar fått en alltmer framträdande plats. Det remitterade förslaget innebär att den säkerhetsrätt som följer med förelagsinteckning stärks och att regelsystemet moderniseras. I det senare hänseendet medför förslaget en anpassning av företagsinteckningsrätten till jordabalkens panträttskon­stmktion, vilken sedermera också upptagits i fråga om skeppspanträtt. Den säkerhetsrätt som en borgenär erhåller på gmnd av företagsinteckning kallas i den föreslagna lagen för företagshypotek. Föremålet för en företagsinteckning är liksom för närvarande gäldenärens näringsverksam-


 


Prop. 1983/84:128                                                  107

het. Med företagsinteckning menas i den nya lagen endast inskrivning av ett visst penningbelopp i denna verksamhet. Inskrivningen materialiseras i en införing på gäldenärens upplägg i företagsinteckningsregistret. Beviset om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev. Företagshypotek upplåtes genom att gäldenären överlämnar företagshypoteksbrevet till borgenären som säkerhet för dennes fordran.

Bland nyheterna i förslaget märks, fömtom den nya panträttskonstruk­tionen, att alla näringsidkare blir inteckningsberättigade och att i princip alla företagsinteckningar skall gälla i all den näringsverksamhet eller i den näringsverksamhet av visst slag som näringsidkaren bedriver här i landet (s.k. rikstäckande inteckningar). För att möjliggöra en förstärkning av underlaget för företagshypotek föreslås vidare, genom ändringar i jorda­balken, ett nytt inskrivningsrättsligt institut, varigenom den egendom som utgör industritillbehör kan rättsligt avskiljas från fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet. Sådant avskiljande sker ge­nom att fastighetens ägare avger förklaring därom och inskrivning av förklaringen görs i fastighetsboken. Har avskiljande skett, kan sådan egen­dom åter rättsligt förenas med fastigheten genom att inskrivningen av förklaringen avförs ur fastighetsboken. Till vissa problem som är för­bundna med detta nya institut återkommer lagrådet i det följande vid förslaget till ändringar i jordabalken.

Angående den panträttskonstmktion som förslaget inför efter mönster av jordabalkens regelsystem kan allmänt sägas, att nackdelarna med det gamla systemet är åtskilligt överdrivna samtidigt som olägenheter uppstått genom den nya konstraktionen (jfr pantbrevsutredningens betänkande, SOU 1982:57, "Pantbrev"). I själva verket är i många hänseenden fråga blott om olikheter i form, inte i sak. Då det exempelvis sägs att det mellan den gamla och den nya konstraktionen råder den grandläggande olikheten att panträtten (säkerheten) enligt det gamla systemet gmndades genom inteckningen men i det nya kommer fill stånd genom att beviset om inteckningen (pantbrevet) överlämnas som säkerhet för en fordran är detta knappast riktigt. I allt fall om man anser att panträtt är en rätt för en borgenär att, i händelse en fordran mot en gäldenär ej infrias i räu ordning, göra sig betald ur pantegendomen, är det tydligt att någon saklig skillnad mellan gammal och ny konstmktion inte föreligger. I en av gäldenären enligt äldre rätt uttagen inteckning i hans fastighet skapades panträtt först genom att handlingen överlämnades som pant till borgenären, på samma sätt som förhållandet nu är med jordabalkens pantbrev. En annan sak är att genom anknytningen till ett vanligtvis löpande skuldebrev ett komplex av bl. a. godtrosförvärvsregler kopplades på enligt äldre rätt, vilket inte är fallet med de nya pantbreven - ett förhållande som f. ö. föranlett vissa av olägenheterna med det nya systemet. Och liksom skedde enligt äldre rätt ombesörjs i dag själva uttagandet av inteckning oftast av den kreditinstitu­tion som lämnar lånet; pantsättningen blh bindande gentemot pantägaren


 


Prop. 1983/84:128                                                   108

och hans övriga borgenärer vid en viss tidpunkt under detta förfarande (se NJA 1981 s. 507, jfr 1983 s. 671). En sak för sig är att detta vanliga, kanske normala förfarande inte alls återspeglas i lagtexten i jordabalken. Men detta förhållande synes närmast böra betraktas som en lagteknisk onöjak-tighet.

När den nya konstruktionen införts i fråga om fastighets- och skepps­pant framstår det som naturligt att den införs även på nu förevarande område, dvs. beträffande säkerhet i företagsegendom. Det remitterade förslaget synes innebära en konsekvent genomförd anpassning till det nya systemet. Anledning fill någon mer grandläggande eller principiell invänd­ning mot förslaget finns därför inte i denna del. Inte heller i övrigt föranle­der förslaget i sina huvuddrag någon invändning från lagrådets sida. I det följande behandlas några enskilda punkter där förslaget enligt lagrådets mening fått en mindre lyckad utformning. I vissa fall är fråga endast om smärre språkliga justeringar som lagrådet funnit sig föranlåtet att ta upp i yttrandet.

Förslaget till lag om företagshypotek

1 kap.

1 och 2 §§

Ledamöterna Hessler och Wahlgren:

Enligt 1 § avses med företagshypotek en säkerhetsrätt enligt "bestäm­melserna i denna lag". 12 § föreskrivs att en näringsidkare som vill upplåta företagshypotek i sin näringsverksamhet har rätt att i den ordning som anges i 4 kap. få inskrivning i verksamheten av ett visst penningbelopp (företagsinteckning). Bevis om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev. Enhgt 4 § första stycket räknas ett konkursbo inte som näringsidkare enligt lagen.

Som allmän förutsättning för rätten att få företagsinteckning skall såle­des gälla att den som begär inteckningen är näringsidkare eller åtminstone blivande näringsidkare och inte är i konkurs.

En central fråga är vilken betydelse som skall tillmätas kravet på att en inteckningssökande skall vara näringsidkare. Enligt gällande lag måste vissa ytterligare kvalifikationer uppfyllas för att företagsinteckning skall meddelas. Näringsverksamheten skall nämligen - med undantag för jord-bmk eller skogsbruk - vara sådan att näringsidkaren skulle ha varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1929:117) om denna alltjämt hade varit i kraft. Dessutom måste s.k. driftsbevis företes. Nu nämnda fömtsättningar föreslås slopade. Någon utredning till styrkande av en inteckningssökandes egenskap av näringsidkare eller blivande näringsid­kare krävs inte enligt lagförslaget. Inte heller innehåller lagförslaget någon bestämmelse eller några uttalanden om rättsverkan av att en inteckning beviljas i verksamhet som sedennera visar sig inte vara näringsverksamhet utan enbart t. ex. hobbyverksamhet.


 


Prop. 1983/84:128                                                  109

Av den tidigare återgivna lydelsen av 4 § första stycket i förslaget framgår att ett konkursbo inte skall räknas som näringsidkare. Enligt 4 kap. 11 § 4 skall en ansökan om företagsinteckning avslås, om sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivningsdag som inteckningen söks. Enligt specialmotiveringen till förstnämnda lagrum blir såväl en av misstag beviljad inteckning på ansökan av konkursbo som en av kon­kursbo gjord upplåtelse av företagshypotek ogiltig. Genom att i lagtekniskt hänseende - och med hänsyn till förhållandena i prakfiken något oegent­ligt - ett konkursbo bestämts som icke näringsidkare vill det synas som om begreppet även mer allmänt betraktat skall tillmätas avgörande bely­delse vid lagens fillämpning. Frågan är emellertid om ett sådant synsätt inte skulle leda till onödiga komplikationer. Å ena sidan har önskemålet om en utvidgning av kretsen inteckningsberättigade medfört all kraven på bokföringsskyldighet och driftsbevis övergivhs. Detta leder naturiigt till ett försvårande av kontrollen av att en inteckningssökande verkligen är nä­ringsidkare. I varje fall måste hur det än förfares uppkomma gränsfall. Ledning kanske söks med hänsyn till vederbörandes skatteförhållanden men även här kan del vara vanskligt att i gränsfallen snabbt träffa riktiga avgöranden. Å andra sidan blir en dylik kontroll meningsfull endast om rättsverkningarna av elt felaktigt beslut att bevilja inteckning blir betydel­sefulla i något hänseende. Härulinnan kan anmärkas att något behov av rältsföljden ogiltighet knappast föreligger, eftersom inteckningens bestånd och värde kan göras beroende av huravida inteckningsbar egendom, ingå­ende i näringsverksamhet, förefinns vid den tidpunkt då inteckningen göres gällande. Om så är fallet synes i formellt avseende "orikfiga" inteck­ningar, beviljade vid en lidpunkt då sökanden ännu inle var näringsidkare, kunna få bli gilfiga.

Det här anförda leder till slutsatsen alt 2 § kan få den lydelsen atl den som vill upplåta företagshypotek i näringsverksamhet som han driver eller

avser att driva, har rätt att etc.    . Genom inteckningsbeslutel kan då

framgå vilken verksamhet som inteckningen gäller i eller kan komma all gälla i. Vidare blir det även med en sådan reglering den tilltänkte borge­nären som får la på sig uppgiften att undersöka om något kreditunderlag faktiskt finns. Någon större skillnad i sak mellan det remitterade förslaget och den här föreslagna ordningen lorde inte föreligga.

Vad här sagts föranleder en ändring även i 4 § första stycket i förslaget.

Ledamoten Höglund:

Enligt I § avses med företagshypotek en säkerhetsrält enligt "bestäm­melserna i denna lag". I 2 § föreskrivs att en näringsidkare som vill upplåta företagshypotek i sin näringsverksamhet har rätt att i den ordning som anges i 4 kap. få inskrivning i verksamheten av ett visst penningbelopp (företagsinteckning). Bevis om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev.

Lagen förutsätter sålunda, att företagshypotek kan upplåtas av närings-


 


Prop. 1983/84:128                                                   110

idkare i hans näringsverksamhet, men anger inte klart att det är just näringsidkare som enligt lagen äger upplåta företagshypotek. Lagen skulle vinna i tydlighet, om det i 1 § utsädes att med företagshypotek avses en säkerhetsrätt som enligt bestämmelserna i lagen upplåtes av näringsidkare i hans näringsverksamhet. Ett sådant förtydligande föranleder en mindre redaktionell jämkning av första meningen i 2 § sålunda, att orden "i sin näringsverksamhet" flyttas ned och får ersätta ordet "verksamheten" efter uttrycket "få inskrivning i".

Enligt gällande lag äger inte alla näringsidkare upplåta företagsinteck­ning. Endast om näringsidkaren skulle ha varit bokföringsskyldig enligt 1929 års bokföringslag, om denna gälh även efter utgången av år 1976, eller om han driver jordbrak eller skogsbruk får företagsinteckning meddelas. Någon motsvarande avgränsning görs inte i den nu föreslagna lagen. Varje näringsidkare får alkså upplåta företagshypotek. Vem som är att anse som näringsidkare anges dock inte närmare. Enligt specialmofiveringen till 2 § avses med näringsidkare var och en - juridisk eller fysisk person - som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Och vidare sägs att begreppet näringsidkare alltså har en innebörd som överensstämmer med den som vanligtvis har fillagts detta begrepp inom civilrättslig lagstiftning. I samband härmed görs hänvisning till avtalsvillkorslagen (1971:112), kon­sumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen (1975:1418) och bokfö­ringstagen (1976:125). Den återgivna bestämningen är densamma som kommit till uttryck i förarbetena till nämnda lagar. I förarbetena till konsu­mentköplagen sägs t. ex., att termen näringsidkare bör i överensstämmelse med vad som är fallet i marknadsföringslagen (1970 års lag i ämnet) och avtalsvillkorslagen fattas i vidsträckt mening, dvs. såsom omfattande varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekono­misk natur (prop. 1973:138 s. 160, NJA II 1973 s. 438; i förarbetena till bokföringslagen hänvisas till denna bestämning, se prop. 1975:104 s. 140).

Klart är alt gränsdragningsproblem kan uppkomma. Det kan sålunda bli förenat med vissa svårigheter att avgöra humvida en person, som driver verksamhet av ekonomisk natur, gör detta yrkesmässigt i det fall då han samfidigt innehar tjänsl hos annan. Även i andra fall kan det vara svårt att avgöra huruvida fråga är om näringsverksamhet eller t. ex. hobbyverksam­het. Exempel därpå utgör vissa avgöranden på skatteområdet, där motsva­rande fråga, om näringsverksamhet skall anses föreligga eller inle, upp­kommer (se t. ex. RÅ 1964:9 och från senare tid RÅ 1978 Aa 158). Bedöm­ningen försvåras av att enligt 4 § tredje stycket i förslaget även den som avser att utöva näringsverksamhet men som ännu inte har påbörjat verk­samheten faller in under lagens tillämpningsområde. Detla medför att praktiskt taget vem som helst synes kunna göra anspråk på att få förelags­inteckning meddelad i sin påstådda verksamhet. Det kan i sammanhanget anmärkas att förslaget saknar motsvarighet till den nu gällande lagens föreskrifter om krav på viss utredning rörande verksamheten i inskriv-


 


Prop. 1983/84:128                                                  111

ningsärendet (17 § FL). En annan sak är att en filltänkt borgenär kanske inte kommer att anse inteckningen tjänlig som kreditunderlag. Men om företagshypotek upplåtes och det visar sig att upplåtaren egentligen inte driver eller kommer att driva näringsverksamhet - med andra ord han varken är eller kommer att bli näringsidkare - inställer sig frågan, om upplåtelsen anses ogiltig och säkerheten alltså helt värdelös. Tvist därom kan t. ex. uppkomma vid utmätning för annan borgenärs fordran.

Förslaget innehåller i nämnda hänseende endast bestämmelsen i 4 § första stycket, att konkursbo inte räknas som näringsidkare enligt lagen, och enligt vad som anförs i specialmotiveringen till denna bestämmelse blir såväl en av misstag beviljad inteckning på ansökan av konkursbo som en av konkursbo gjord upplåtelse av företagshypotek ogiltig. Däremot saknas motsvarighet till den nu gällande lagens bestämmelse (i 9 § andra stycket FL), att inteckning inte må anses ogiltig på grand av att föreskriven bokföringsskyldighet inte förelåg, när inteckningen meddelades, eller nä­ringsidkaren då inte drev jordbmk eller skogsbmk.

I kapifiet rörande inskrivningsförfarandet tas upp en bestämmelse, mot­svarande nuvarande ordning, av innehåll att en ansökan om företagsin­teckning skall avslås, om den verksamhet ansökningen avser uppenbarli­gen inte kan intecknas, se 4 kap. 11 § 2 i förslaget. Som exempel härpå anförs i specialmofiveringen att verksamheten i själva verket innebär ut­övande av tjänst. Vilken rättsverkan som följer av att en ansökan beviljas i strid mot bestämmelsen anges dock inte.

Avsaknad av bestämmelse i nämnda hänseende är ägnad att skapa osäkerhet. Det torde inte förhålla sig så att en oriktigt beviljad inteckning under alla omständigheter blir ogiltig. Till belysning av frågan kan nämnas att bestämmelser motsvarande nyssnämnda 4 kap. 11 § i förslaget finns i 18 § FL. Där upptas i första stycket särskilda avslagsanledningar under tre särskilda punkter. Punkt 1 omfattar bl. a. det fallet att inteckning medgivits av annan än sådan näringsidkare som är behörig enligt 2 § i lagen, medan punkt 3 upptar det fallet att inteckningen medgivits av någon som är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inteckningen söks. Angående det senare fallet föreskrivs i tredje stycket av paragrafen, atl inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i punkt 3 är utan verkan. Samma bestämmelse gäller dock inte i fråga om inteckning som meddelats i strid mot punkt 1 eller punkt 2.

Det remitterade förslaget saknar motsvarighet till 18 § tredje stycket FL. I specialmotiveringen till 4 kap. 11 § 4 i förslaget, vilken punkt motsvarar den förut berörda punkten 3 i 18 § första stycket FL, sägs också att, om en inteckning skulle beviljas trots konkursen, inteckningen och därmed före­tagshypoteksbrevet behåller sin gikighet men att en eventuell pantför­skrivning normalt blir utan verkan mot konkursboet.

Hur det förhåller sig med en inteckning som meddelats i strid mot bestämmelserna i övriga punkter av 4 kap. 11 § i förslaget berörs inte. Det


 


Prop. 1983/84:128                                                   112

nyss återgivna motivuttalandet rörande punkt 4 kan tyda på att inte heller inteckningar som meddelats i strid mot övriga punkter skall betraktas som ogikiga. Detta skulle t. ex. innebära att en inteckning som i strid mot punkt

2 meddelats i verksamhet, som uppenbarligen inte kan intecknas, inte är
ogikig av den anledningen. En sådan ståndpunkt står i överensstämmelse
med den förat nämnda bestämmelsen i 9 § andra stycket FL, att inteckning
inte blir ogiltig därför att frågan, huravida näringsidkaren var bokförings­
skyldig eller drev jordbruk eller skogsbmk, bhvit orikfigt bedömd i inskriv­
ningsärendet. I rättspraxis har emellertid en inteckning som meddelats i
strid mot föreskriften i 3 § andra stycket FL - i vilket fall ansökningen
alltså bort avslås enligt 18 § första stycket 1 i samma lag - ansetts ogiltig
och talan om förmånsrätt på grand av inteckningen lämnats utan bifall
(NJA 1979 s. 413). I detta fall har sålunda en inteckning ansetts ogiltig när
den beviljats trots att avslagsanledning förekommit och 9 § andra stycket
FL eller motsvarande bestämmelse inte varit tillämplig.

Det anförda ger vid handen att ett klarläggande synes önskvärt för det här närmast berörda fallet, atl inteckning meddelats trots att näringsverk­samhet - eller filltänkt näringsverksamhet - i själva verket inte förelegat.

3 §
Lagrådet:

I den - enligt remissprotokollet "terminologiska" - frågan, humvida den säkerhetsrätl det rör sig om är atl betrakta som en panträtt, uttalas i den allmänna motiveringen att den rätt som grundas genom företagsin­teckning inte brakat betecknas som panträtt och att skälen härtill främst är, att rätten inte består oavsett ägarbyte och inte heller utan tidsbegräns­ning samt att den egendom som utgör underlag inte specificeras. Enligt föredragande statsrådet är det närmast praktiska skäl som talar mot alt panträttsterminologi används. Många bestämmelser som avser endast panträtt i traditionell mening men alltså inte rätt som grundas genom före­tagsinteckning skulle, menar statsrådet, behöva ändras, om säkerhet i företagsegendom benämndes panträtt. I det remitterade förslaget har i stället för panträtt valts - trots kritik från vissa remissinstanser - beteck­ningen hypotek, som förmenas ha en mer obestämd innebörd än panträtt.

Detta sistnämnda förefaller något tvivelaktigt. Termen hypotek synes ganska fast knuten till institutioner och verksamhet som avser panträtt i fast egendom, i någon mån panträtt i fartyg. Termen "hypotekarisk" anger att panträtten grundar sig på registrering i offentiigt register i motsats till sådan som kräver tradition av pantobjektet.

Om man emellertid bortser härifrån, synes det välbetänkt att inte använ­da termen panträtt för den säkerhetsrätl som nu är i fråga. Detla beror inte så mycket på att de särskilda förmögenhetsföremål som utgör underiag inte är specificerade utan bildar en s. a. s. röriig förmögenhetsmassa - detta är exempelvis förhållandet även beträffande indusiritillbehör till fastighet


 


Prop. 1983/84:128                                                  113

vilket inte hindrar att fråga där anses vara om panträtt (jfr Rodhe i Tidskr. utg. av Jur. Fören. i Finland 1973 s. 239) - utan vad som synes avgörande är att det för panträttsbegreppel väsentliga elementet skydd mot ny ägare är mycket radimentärt utvecklat vid företagsinteckning. Skydd gäller en­dast i vissa begränsade situationer och är dessutom föremål för preskrip­tion. Härigenom skiljer sig rätt på grund av företagsinteckning i så hög grad från panträtt att det synes väl motiverat att systematiskt inte inordna rätten under panträtten.

I remissförslaget betecknas - liksom i utredningens förslag - den rätts-följd som utgöres av visst skydd mot ny ägare med den i sammanhanget främmande termen "förföljdserält". Något särskilt behov av annan be­teckning än den inom sakrätten hävdvunna, dvs. skydd mot ny ägare, synes inte föreligga.

Trots den ståndpunkt i begrepps- och terminologifrågan som ligger till grund för det remitterade förslaget föreskrivs i förevarande 3 §, att före­tagshypotek upplåts genom att näringsidkaren överlämnar företagshypo­teksbrev som "pant" för en fordran. Klart är att den rättshandling varige­nom säkerheten skapas i många hänseenden bör följa pantregler, så l.ex. reglerna om pantsättning av lös egendom i tredje mans besittning, vilka regler lika väl som vid panträtt i fastighet kan bh av betydelse då del gäller atl upplåta säkerhet i överhypotek. Alt exempelvis också reglerna i 4 kap. 29 § UB om pantsättning av pantbrev eller annan inleckningshandling är alt tillämpa på företagshypoteksbrev är klart och kommer att framgå av att särskild bestämmelse härom föreslås intagen i 6 kap. 5 § UB (jfr prop. 1980/81:8 s. 470). Däremoi måste användningen av pantterminologi i den grundläggande bestämmelse i förslaget varom nu är fråga vara ägnad atl åstadkomma förvirring och osäkerhet (jfr nedan 2 kap. 1 § andra stycket 2 i förslaget). Att inte bestämmelser om panträtt i olika författningar utan vidare skall anses tillämpliga vid företagsinteckning är också enligt remiss­protokollel en anledning till att man bör undvika panträttsterminologi. Lagrådet föreslår på gmnd av det anförda att uttrycket "som pant" ersätts med "som säkerhet". Delta senare uttryck används också l.ex. i 8 § i förslaget till promulgalionslag till förevarande lag.

I förslaget har inte upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 20 § FL, att intecknad fordringshandling, om den kommk i näringsidkarens hand, kan utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt. Det sägs i motive­ringen till förevarande 3 § atl - oaktat ägarhypotek liksom enligt gällande rätt avses ej skola förekomma - del "följer av företagshypotekets all­männa konstruktion" att hos näringsidkaren inneliggande hypoteksbrev eller överhypotek på belånat brev skall kunna användas på nämnt sätt.

Detta är emellertid knappast något utan vidare så givet att inte liksom i gällande rätt en särskild bestämmelse bör ges (jfr NJA 1957 s. 685). Lagrådet vill förorda att en motsvarighet till 20 § FL upptas i lagen. Bestämmelsen kunde lämpligen få sin plats närmast efter 3 kap. 4 § i förslaget. 8   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                   114

4 § första stycket Lagrådet:

Enligt specialmotiveringen fill paragrafen blir såväl en av misstag bevil­jad inteckning på ansökan av konkursbo som en av konkursbo gjord upplåtelse av företagshypotek ogiltig. För att denna innebörd skall klarare följa av lagtexten bör första stycket i paragrafen ges lydelsen att konkursbo ej äger utverka företagsinleckning eller upplåta företagshypotek.

2 kap. 1 § Lagrådet:

Bestämmelsen gäller frågan vilken egendom som omfattas av företags­hypotek. Det förklaras i motiven atl principen, att det är förelagarens egendom som ingår i underlaget, innebär i fråga om facloring att s. k. fakturaköpta kundfordringar omfattas av ett företagshypotek som kreditgi­varen (factorn) upplåtit; hänvisning ges till utredningsbetänkandet, där saken behandlas på s. 75 f

Fråga är om inte utredningen gjort detta spörsmål alltför lätt för sig. Utredningen förefaller dra en klar gräns mellan fakturabelåning och faktu­raköp; är en transaktion hänföriig till den sistnämnda kategorin ingår de berörda kundfordringarna inle längre i näringsidkarens verksamhet utan i factorns. Beträffande dessa senare fall förklaras att de då också utgör underlag för företagshypotek som factorn ställt.

Vad sålunda sagts om att kundfordringarna vid fakluraöveriåtdse läm­nar näringsidkarens-kredittagarens inteckningsunderlag synes emellertid knappast med säkerhet gälla annat än i det fall där överiåtelsen är att betrakta som en omsätlningsöverlåtelse; måhända är det ibland fråga om en sådan i del hos oss mer ovanliga fallet atl factorn skall överta kreditris­ken (se Rodhe a. a. s. 241 och Bogdan i TfR 1981 s. 514 f, jfr Björk i SvJT 1983 s. 325 ff och Frigell i SvJT 1984 s. 70 ff). Om i annat fall överiåtelse-terminologi - och inte belåningsterminologi - används, vilket torde före­komma ofta, får antas att fråga är om säkerhetsöverlåtelse, dvs. en överiå­telse på vilken i de allra flesta hänseenden panträttsliga regler är att tillämpa.

Vad sålunda anförts synes kunna utgöra en komplikafion vid bedöm­ningen av om de av factorn förvärvade och sålunda eventuellt med förplik­telser av panträttslig art belastade fordringarna över huvud bör omfattas av företagshypotek som upplåtes av factorn. Antar man att så bör vara fallet, kan möjligen en del inte så alldeles lättlösta konflikter tänkas uppstå mellan företagshypotek i näringsidkarens verksamhet och företagshypotek i factorns verksamhet samt mellan sistnämnda form av företagshypotek och pantsättning av överhypotek i kundfordringarna som näringsidkaren gör i sekundärbelåningssyfte. Dessa spörsmål har utredningen ej berört; däremot har vissa av utredningen hörda remissinstanser varit inne på sådana problem (se betänkandet s. 252 ff.).


 


Prop. 1983/84:128                                                   115

Möjligen bör sålunda i motiven till förevarande stadgande klargöras att såvitt avser facloring del endast är i det — synbarligen ovanliga - fallet att fakturaöverlåtelsen är en verklig omsättningsöverlåtelse (vilken torde in­nefatta övertagande av kreditrisk) som fordringarna hell klart kan utgöra underlag för företagshypotek ställt av factorn. Vid sådan fakluraöveriå­tdse som i realiteten innebär säkerhetsöverlåtelse är saken mera tveksam och innefattar under alla omständigheter risker för komplikationer. An­märkas bör att factorn i detta fall, liksom då factoringavtalel i allo fram­träder som en belåning, kan som refinanseringsmöjlighel använda återbe-låningsformen.

2§ Lagrådet:

I förevarande paragraf föreskrivs att om intecknad verksamhet överlåts hypoteket omfattar överlåtarens fordran på ersättning för den egendom som omfattades av hypoteket vid överlåtelsen. Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket i gällande lag. Innebörden av bestämmelsen, nämligen alt enbart den del av vederlagsfordringen som belöper på egendom som om­fattades av hypoteket, skulle framträda klarare om bestämmelsen angav hypoteket omfatta överlålarens fordran på ersättning "till den del denna avser" eller "såvitt denna avser" egendom som omfattades av hypoteket vid överlåtelsen.

3§ Lagrådet:

Första stycket. Om en intecknad verksamhet överlåtes och i överlåtel­sen ingår egendom som omfattas av företagshypotek, gäller enligt första meningen i stycket hypoteket i denna egendom hos förvärvaren. I andra meningen heter det att, om förvärvaren överlåter eller upplåter egendomen till någon annan eller om egendomen skadas eller las i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, hypoteket omfattar förvärvarens fordran på ersättning. Hypoteket ger enligt tredje meningen företräde till betalning framför ett företagshypotek i samma egendom som förvärvaren upplåter.

Ett par redaktionella jämkningar lorde böra företas. I andra meningen bör det rätteligen hela "om förvärvaren överlåter egendomen eller upp­låter särskild rält i denna eller om ...". Den föreslagna lydelsen av tredje meningen innebär att hypoteket ger företräde till betalning enbart framför sådant företagshypotek som förvärvaren upplåter efter överiåtelsen. Av­sikten torde emellertid vara att företrädet skall gälla även framför företags­hypotek som upplåfits tidigare. För atl den avsedda innebörden skall framgå torde meningen böra ges den lydelsen att hypoteket ger företräde fill betalning framför ett företagshypotek i samma egendom som gmndar sig på upplåtelse av förvärvaren (jfr nuvarande lydelse av 10 § första stycket FL).


 


Prop. 1983/84:128                                                   116

Andra stycket. Innebörden av andra stycket torde bl. a. vara att den där avsedda preskripfionstiden om sex månader börjar löpa först sedan denun-tiation skett från överlåtarens eller förvärvarens sida. Det räcker sålunda inte med att borgenären på annat sätt får kännedom om överlåtelsen.

4 § andra stycket Lagrådet:

Stadgandet, som motsvarar 12 § FL, gäller konkurrensen mellan ett s. k. lösöreköp (enligt 1845 års lösöreköpslag) och företagshypotek. Av den föreslagna lydelsen framgår att hypotekshavarens företrädesrätt riktar sig mot lösöreköparen, inte mot näringsidkaren, vilket varit föremål för någon tvekan med den äldre avfattningen.

Att den i lösöreköpslagen förekommande termen "avhandling" i försla­get ersatts med termen "handling" för det avtal varom fråga är förefaller mindre lyckat. Den nya termen framstår ingcdunda som någon mer "mo­dem" eller för allmänheten lättbegriplig term än den i lösöreköpslagen använda, snarare tvärtom. Skall man nödvändigtvis göra en terminologisk förändring, förefaller det ligga närmare till hands att - såsom skett i 6 § andra stycket i förslaget till promulgalionslag och även i förslaget till ändring av 3 a § lösöreköpslagen - använda termen köpehandling.

3 kap. 1 § Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf ges bestämmelser om undantag från huvudregeln i första stycket, att företagsinteckning skall beviljas i all den näringsverksamhet som näringsidkaren vid vaije tid utövar här i lan­det. En begränsning får sålunda ske till näringsverksamhet av viss art. Vidare får inteckning i verksamhet för produktion av elenergi genom vattenkraft begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och inteckning i gmvdrift begränsas till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.

I remissprotokollet uttalas att en enskild näringsidkare, som driver olika rörelser under skilda firmor, inte får begränsa en inteckning till att avse den verksamhet som drivs under en viss firma. Detta uttalande är så allmänt hållet att det kan vålla missförstånd. En begränsning fill verksam­het som drivs under en viss firma får självfallet ske om verksamheten är av annan art än den verksamhet näringsidkaren driver i övrigt. Däremot får en begränsning till viss firma inte ske om verksamhet av samma art drivs under flera fumor. Begränsningen i inteckningsbeslutet skall således hän­föras inte till en viss firma utan till en viss verksamhet.

Vidare heter det i remissprotokollet att ett moderföretag inte får begrän­sa en inteckning till att avse den verksamhet som företaget driver i ett visst dotterbolags namn. Det sålunda anförda torde syfta på kommissionärsför-


 


Prop. 1983/84:128                                                  117

hållanden och andra liknande arrangemang, t. ex. arrende av rörelse, mel­lan moder- och dotterföretag. Kommissionärsförhållanden liksom andra slag av förhållanden mellan moder- och dotterföretag kan i företagshypo-tekssammanhang vålla problem som inte synes vara närmare behandlade i detta lagstiftningsärende. Frågor av hithörande slag diskuterades emeller­tid under förarbetena till gällande lag om företagsinteckning (se NJA II 1966 s. 151 och 156). Vid den diskussion som då fördes kom förhållandena vid beskattningen att spela en viss roll såtillvida att det framhölls att moderföretaget i här avsedda situationer taxerades för inkomsten av den rörelse som dotterbolaget drev. De skatteförhållanden som därvid åsyf­tades har numera i viss mån ändrats genom lagstiftning år 1979, varvid kommissionärsföretagen fick en särskild reglering (se punkt 2 av anvis­ningarna till 43 § kommunalskattelagen 1928:370, och prop. 1978/79:210 s. 170 f).

3       och 4 §§
Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller i 3 § bestämmelser om den inbördes förmånsrätten mellan företagsinteckningar i samma verksamhet. Denna inbördes förmånsrätt kallas i lagförslaget "företräde" (i rubriken före 3 kap. 3 § samt i 3 kap. 3 §), "företrädesordning" (i 3 kap. 3 § andra stycket) eller "företrädesrätt" (i 4 kap. 13 och 16 §§). I 4 § ges en hänvisning till förmånsrättslagen beträffande företagsintecknings prioritet i förhållande till andra rättigheter.

Av nämnda bestämmelser framstår den i 4 § om företagsinteckningens plats i förmånsrättsordningen som den primära regeln och bestämmelserna i 3 § om den inbördes förmånsrätten som regler av sekundär art. En bättre systematik skulle därför vinnas om 3 och 4 §§ fick byta plats.

4       kap.

Lagrådet:

I 1 kap. 2 § i förslaget anges vad som är företagsinteckning, nämligen inskrivning i en näringsidkares verksamhet av ett visst penningbelopp, och i fortsättningen av den föreslagna lagen används termen företagsinteck­ning. Det är då något överraskande att här träffa på uttrycket "inteckning i näringsverksamhet", när det uppenbarligen är företagsinteckning som avses. Den senare benämningen bör användas även här. Paragrafen bör alltså avse ärenden om företagsinteckning eller annan införing i företagsin­teckningsregistret etc.

6 § första stycket Lagrådet: I paragrafens första stycket föreskrivs att ett inskrivningsärende får


 


Prop. 1983/84:128                                                   118

skjutas upp till en senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utred­ningen. Detta gäller dock enligt andra meningen i stycket inte om ärendet avser en ansökan som omedelbart bör avslås.

Regler om avslag på en ansökan om företagsinteckning finns i 4 kap. 11 §. För samtliga de fall som behandlas där gäller atl ansökningen skall avslås. Remissprotokollet ger emellertid vid handen all paragrafens av­slagsanledningar inte är uttömmande. Som exempel på fall som inte regle­rats nämns, att en inteckningsansökan inte har skrivits under av behörig firmatecknare.

Föreskriften i 6 § första slyckel andra meningen är oklar till sin inne­börd. Till en del beror denna oklarhet på att del enligt remissprotokollet är fömtsatt atl även avslagsbeslul skall kunna meddelas efter uppskov. Före­varande lagrum ger också en antydan därom, i det att det gör undantag för ansökningar som "omedelbart bör" avslås. I vilka fall en ansökan "bör" omedelbart avslås anges dock inle. Andra meningen i 6 § första stycket är både förvillande och obehövlig. Den bör därför helst utgå. I praktiken lärer en sökande, som erfar atl han inte kan påräkna uppskov för komplettering av utredningen, ha möjlighet att återkalla sin ansökan.

11 § Lagrådet:

Lydelsen av punkt 4, som svarar mot 18 § första stycket 3 FL, är något oegentlig och torde jämkas till att avse bl. a. den som försätts i konkurs "den inskrivningsdag då inteckningen söks".

I specialmotiveringen till paragrafen sägs bl. a. att en inteckningsansö­kan som inte har skrivits under av behörig firmatecknare bör avslås. Det rätta förfarandet torde emellertid vara att ansökningen skall avvisas.

Avslutningsvis uttalas i specialmoliveringen all ett näringsförbud for­mellt sett inle bör utgöra hinder mol alt företagsinleckning beviljas på ansökan av den som är underkastad förbudet men att en sådan ansökan ofta torde utgöra ett led i utövande av näringsverksamhet och därför kunna medföra ansvar för överträdelse av näringsförbudet. Härtill må anföras att enbart själva uttagandet av inteckning knappast kan innefatta överträdelse av näringsförbud. Först om ett verkligt utövande av näringsverksamhet föreligger kan ansvar uppkomma.

13 §

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att göra det möjligt för en inteckningssökande att begära en inskrivningsåtgärd av innebörd att två företagsinteckningar som eljest skulle gälla med samma inbördes rätt i stället förklaras gälla den ena efler den andra. I den föreslagna lagtexten talas om en företagsinteckning som skulle medföra "lika företrädesrätt som" en annan företagsinteck­ning. Uttrycket "lika företrädesrätt" bör lämpligen ersättas med uttrycket "samma räu".


 


Prop. 1983/84:128                                                                119

16 § första stycket

Lagrådet:

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om s. k. sammanföring av flera företagsinteckningar till en inteckning. Sammanföring avses skola få ske under förutsättning bl. a. att inteckningarna besvärar samma verksam­het och har inbördes lika rält eller gäller omedelbart efter varandra. Åtgär­den föreslås medföra den rättverkningen att inteckningen skall gälla med den företrädesrätt som fillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har sämsta rätt. Denna rättsverkan är enligt remisspro­tokollet motiverad av möjligheten till konkurrens mellan en utmätning och en sammanförd företagsinleckning; hänvisning görs till 9 § förmånsrältsla­gen (1970:979). Eftersom den föreslagna bestämmelsen sålunda är avsedd alt reglera den nya inteckningens förmånsrätt i förhållande till förmånsrätt på gmnd av utmätning bör ordet företrädesrätt ersättas med ordet för­månsrätt. I sammanhanget kan anmärkas atl konkurrens i förmånsrätts­hänseende kan uppkomma även med en verkställd betalningssäkring.

19 § Lagrådet:

Paragrafen föreskriver alt, när en innehavare av företagshypoteksbrev lämnar medgivande till en åtgärd som avses i 14-18 §§, hypoteksbrevet skall ges in fill inskrivningsmyndigheten. Enligt specialmotiveringen tiU paragrafen behövs dock inte någon särskild förklaring av innehavaren att han medger den sökta åtgärden. Lagens krav på medgivande enligt nämnda paragrafer anses uppfyllt i och med atl hypoteksbrevet ges in.

Av del anförda framgår alt paragrafens ordalydelse inle rätl återspeglar vad som menas. Ett bättre återgivande av del avsedda förfarandet skulle erhållas om paragrafen fick del innehållet alt i fall då medgivande krävs enligt 14-18 §§ hypoteksbrevet skall ges in till inskrivningsmyndigheten.

5 kap. 1-3 §§ Lagrådet:

Paragraferna innehåller bestämmelser om rätl till ersättning av staten i vissa fall av skada till följd av tekniska fel i företagsinteckningsregistret m. m. eller till följd av beslut i ärende om rättelse. 1 3 § föreskrivs att staten i ärenden om ersättning av här avsett slag företräds av den myndighet som regeringen bestämmer. Av remissprotokollet framgår att 3§ har sin före­bild i 18 kap. 5§ första stycket jordabalken samt atl avsikten är alt kam­markollegiet skall företräda staten i de ärenden som här är i fråga.

Nämnda paragraf i jordabalken omfattar, utöver första styckets före­skrift att regeringen bestämmer vilken myndighet som skall företräda staten, en regel i andra stycket om laga domstol för ersättningsfall. Av förarbetena till denna regel (se SOU 1960:25 s. 579, jfr även NJA II 1972 s.


 


Prop. 1983/84:128                                                   120

443) framgår att ersättningsfrågan är avsedd atl behandlas som ett tviste­mål. 1 själva verket torde emellertid två processformer kunna uppkomma. Innan en tvistemålsprocess inleds har nämligen den skadelidande möjlig­het att göra ansökan hos kammarkollegiet om ersättning till följd av på­stådd skada (jfr 3 kap. 1 § förordningen, 1982:1037, med instmktion för kammarkollegiet.) Lämnas en sådan ansökan utan bifall av kammarkolle­giet torde, eftersom något förbud mot fullföljd i fall som här är i fråga inte är föreskrivet, beslutet kunna enligt gällande processuella gmndsatser angripas med administrativa besvär. Jämlikt 1 § förordningen (1982:1037) med instmktion för kammarkollegiet jämfört med 18 § allmänna verksstad­gan (1965:600) torde regeringen vara besvärsinstans. Den skadehdande har också möjlighet att vid sidan av det administrativa förfarandet väcka talan mot staten vid domstol. En sådan ordning med två processformer förefaller bli tillämplig även i fråga om ersättningar enligt 5 kap. 1 och 2 §§ i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om införande av lagen om företagshypotek

4 §

Ledamöterna Hessler och Wahlgren:

1 paragrafen stadgas att om det finns synnerliga skäl får en företagsin­teckning som gäller vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen om företagshypotek efter beslut av inskrivningsmyndigheten stå kvar i inskriv­ningsboken utan hinder av vad som föreskrivs om ett särskilt inskrivnings­register i 4 kap. 1 § nyssnämnda lag. Stadgandet torde få ses såsom ett utflöde av den uppfattning som kommer till synes i remissprotokollet att 4 kap. 1 § ger stöd för att även äldre inteckningar i princip skall föras över till det med hjälp av automatisk databehandling förda företagsinteckningsre­gistret. Stadgandet kan emellertid vålla missförstånd. Inskrivningsåt­gärder, vare sig de har skett tidigare i inskrivningsboken eller kommer alt ske i ett centralt inskrivningsregister, utgör bevis och allmän informations­källa för de beslut som fattats av inskrivningsmyndigheten. Avsikten med den nya lagstiftningen är inte att upphäva rättsverkningarna av sådana beslut om företagsinteckningar som fattats före den föreslagna lagens ikraftträdande utan fastmera att låta denna lags olika bestämmelser bli tillämpliga även i fråga om dessa beslut (se 3 § i förslaget till promulga-tionslag). Den omständigheten att anteckningar i inskrivningsboken av någon anledning inte fått inflyta i del centrala inskrivningsregistret kan således inte utan särskild bestämmelse därom anses ändra rättsläget för den inteckning varom fråga är. Atl en utebliven överföring kan grundas på ett särskilt beslut av inskrivningsmyndigheten, vilket förutsätts i föreva­rande stadgande, ändrar inte detta sakförhållande men torde bidra till att stadgandet kan missförstås. En annan sak är att uteblivna överföringar kan leda till svårigheter och räUsföriuster i praktiken. Stadgandet har mer karaktär av tillämpningsföreskrift till den föreslagna lagen och föreslås få utgå.


 


Prop. 1983/84:128                                                  121

Ledamoten Höglund: Jag lämnar den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

7 §
Lagrådet:

I paragrafen bör liksom på andra håll i den föreslagna lagen användas benämningen företagsinteckning i stället för uttrycket "en inteckning fill säkerhet för fordan".

8 § första stycket
Lagrådet:

En inteckning fill säkerhet för fordran som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av den nya lagen om företagshypotek skall enligt 7 § i förslaget anses som en enhgt den nya lagen beviljad eller sökt inteckning på ett belopp som motsvarar den tidigare beviljade eller sökta inteck­ningens kapkalbelopp. Om inteckningen är beviljad, skall intecknings­handlingen enligt samma paragraf anses som ett företagshypoteksbrev på samma belopp. Om inteckningshandlingen utgör säkerhet för fordran vid ikraftträdandet av den nya lagen, skall enligt 8 § första stycket i förslaget företagshypotek enligt 1 kap. 3 § i den nya lagen anses upplåtet till säker­het för fordringen. Vidare heter det i nämnda stycke att, om en borgenär innehar en inteckningshandling vid ikraftträdandet av den nya lagen "utan att handlingen utgör säkerhet för fordran", företagshypotek skall anses upplåtet till säkerhet för borgenärens rätt på grand av handlingen.

Med 8 § första stycket avses att utsäga att, om en företagsinteckning utgör säkerhet för fordran vid den nya Isrens ikraftträdande, företagshypo­tek skall anses upplåtet till säkerhet för fordringen, oavsett om fordringen gmndar sig på ett särskilt fordringsbevis vid sidan om inteckningshand­lingen, t. ex. i form av en s. k. omslagsrevers, eller den gmndar sig på själva inteckningshandlingen. Paragrafen har emellertid fått en valhänt utformning som gör innebörden svårtillgänglig. En annan lydelse bör väl­jas, oaktat den föreslagna lydelsen har sin förebild i 24 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Förslagsvis kunde stycket få lyda att, om en företagsinteckning utgör säkerhet för fordran vid ikraftträdandet av lagen om företagshypotek, företagshypotek skall anses upplåtet till säker­het för fordringen, oavsett om denna gmndar sig på särskilt fordringsbevis eller den gmndar sig på inteckningshandlingen.

15 § Lagrådet:

Paragrafen innebär ett undantag från den s. k. kongraensprincipen såtill­vida att fram till utgången av år 1999 inteckningar skall i princip få beviljas utan hänsyn till äldre regionala inteckningar som beviljats eller sökts före ikraftträdandet av den föreslagna lagen om företagshypotek. Denna rätt att 9   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128


 


Prop. 1983/84:128                                                   122

bortse från äldre regionala inteckningar skall dock enligt sista meningen i paragrafen inte omfatta sådana inteckningar som kan utsträckas enligt 14 §. Sista meningen har emellertid fått en mindre lyckad utformning. Paragrafen torde böra få lydelsen att det vid prövningen av ansökningar om inteckning - vid fillämpningen av 3 kap. 2 § tredje stycket lagen om företagshypotek i vad avser giltighetsområdet - intill utgången av år 1999 gäller att hänsyn skall tas till regionala inteckningar, som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet av lagen om företagshypotek, endasl om de kan utsträckas enligt 14 §.

Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Lagrådet:

Förslaget innebär som nämnts inledningsvis att en kategori tillbehör till fastighet, nämligen industritillbehör, skall kunna genom en förklaring av fastighetsägaren övergå till att bli lös egendom, som därmed i allmänhet kommer att kunna ingå i underlaget för företagshypotek. Det blir därvid av största vikt att kunna dra en klar gräns mellan industritillbehör, å ena, och övriga fastighetstillbehör, å andra sidan. Dessa senare skall inte omfattas av åtgärden utan skall även i fortsättningen utgöra tillbehör.

Den ifrågavarande gränsen är emellertid inte helt klar. Närmare bestämt kan osäkerhet råda, humvida vissa maskiner o. d. är att räkna till bygg­nadstillbehör enligt 2 kap. 2 § JB eller om de skall anses utgöra industritill­behör enligt 3 § i samma kapitel.

Till den förra kategorin är i princip utrastningen att hänföra endast om den kan tjäna till stadigvarande brak för industriell rörelse i allmänhet. Detta krav medför, framhålls i förarbetena (prop. 1966:24 s. 91; NJA II 1966 s. 441), att maskiner, redskap o.d. i det stora flertalet faU inte blir byggnadstillbehör utan industritillbehör enligt 3 §. I speciella situationer kan dock, uttalas det i förarbetena, tvekan råda om inle en maskin är ägnad för stadigvarande brak för viss byggnad; det gäller när en industribyggnad "skräddarsytts" för att passa till en särskild maskinell utmstning, liksom i det fall då byggnaden blott utgör ett tämligen värdelöst "skal" mnt en större anläggning.

Enligt nu gällande rätt får gränsdragningen betydelse endast då maskiner som tillförts fastigheten av fasfighelsägaren är förhyrda (t. ex. genom s. k. leasingavtal) eller köpta under ägar- eller återtagandeförbehåll. Som fram­går av 2 kap. 4 och 5 §§ JB får ett leasingavtal verkan mot tredje man - ny ägare till fasfigheten eller fastighetsägarens borgenärer - endast om före­målet är att hänföra till kategorin industrifillbehör. Är det däremot av sådan beskaffenhet som avses i 1 eller 2 § blir avtalet väl gällande mellan uthyraren och fastighetsägaren men däremot inte mot tredje man. Har föremålet förvärvats under ägar- eller återtagandeförbehåll, får ett sådant förbehåll full verkan i fråga om föremål av beskaffenhet att kunna utgöra


 


Prop. 1983/84:128                                                   123

industritillbehör men ingen verkan alls om föremålet är sådant som avses i

1        eller 2 §.

Vid tillkomsten av nu berörda bestämmelser (genom 1966 års lag om vad som är fast egendom) uttalade departementschefen (a. st.) att sådana stora maskiner eller anläggningar där tvekan kunde råda, huruvida de vore hänförliga Ull byggnadstillbehör eller till industrifillbehör, mera sällan lorde förhyras eller säljas på avbetalning. Viss restriktivitet anbefalldes emellertid vid tolkningen av begreppet byggnadstillbehör för att de berörda speciella formerna för finansiering av industriell verksamhet skulle kunna bedrivas ostört.

Läget i nu berört hänseende har möjligen förändrats en del sedan dessa uttalanden gjordes, i det att särskilt leasingformen torde ha vunnit ökad utbredning. Del synes också i praktiken ej sällan uppstå tvekan, huravida en maskin e. d. är av sådan beskaffenhet atl leasingavlal skall bh verksamt mot tredje man. Detta förhållande torde utgöra en betydande olägenhet.

Med den nu förelagna reformen kommer tydligen här åsyftade problem att få en ytterligare och avsevärt större betydelse. Del blir inte endast vid leasing och i ägarförbehålls- och återtagandeförbehållsfall av betydelse att dra gränsen mellan vad som är hänförligt till den ena eller den andra kategorin av tillbehör. Har sådan förklaring som avses med förslaget givits av fastighetsägaren och blivit inskriven i fastighetsboken, kan gränsdrag­ningen komma att aktualiseras vid varje exekutiv försäljning av fasfighet med industriell verksamhet.

Anförda synpunkter leder inte till att lagrådet vill avstyrka den föreslag­na nyordningen, som synes vara av värde och som i allmänhet fillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna. Det kan emellertid ifrågasättas, hura­vida inte reformen borde föranleda en översyn av reglerna om fastighets-tillbehör. En sådan översyn är som av det förat anförda framgår motiverad också från finansieringssynpunkt. Detta gäller f. ö. inte endast fastigheter med industriell verksamhet utan även andra fastigheter (se Wesierlind, Jordabalken 1-5 kap. s. 169 ff.). En översyn skulle tydligen syfta till att finna en klarare och enklare gränsdragningsmelod och kanske också till att bereda större ulrymme än f. n. för finansieringsformer av typen leasing e.d.

2        kap.

4 § andra stycket Lagrådet:

Det här liksom på en del andra ställen förekommande uttrycket "inteck­ningsborgenären" förefaller passa mindre väl med den nya konstmkfion som genom lagen om företagshypotek givits säkerhetsrätlen. Det synes hellre böra heta "hypotekshavaren".


 


Prop. 1983/84:128                                                  124

24 kap.

Rubriken

Lagrådet:

Ordet industrifastighet, som inte förekommer i lagtexten, bör lämpligen ersättas med ordet fastighet. Det kan t. ex. vara fråga om en fastighet som endast delvis är inrättad för industriell verksamhet. För en sådan ter sig beteckningen industrifastighet mindre adekvat, men de föreslagna reglerna blir tillämpliga även i detta fall.

I § Lagrådet:

Enligt första stycket i paragrafen anses som fastighetsägare i det nya 24 kap. den för vilken lagfart senast är sökt. Även på andra håll i JB finns bestämmelser som tillmäter lagfarten betydelse i oUka fall. För sådana fall har år 1983 i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken som en ny 60 a § införts en bestämmelse av innehåll, att vid tillämpningen av dessa bestämmelser den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde skall anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Vidare föreskrivs i en andra mening att han också skall anses ha behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för annan. Samma regel torde böra gälla vid tillämpningen av förevarande 1 § i det nya 24 kap. Detta torde kunna få komma till uttryck genom ett tillägg i andra meningen av 60 a §.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Lagrådet:

Det i 145 a § första och andra styckena förekommande ordet inteck­ningsborgenären torde i enlighet med vad som anförts i anslutning till 2 kap. 4 § andra stycket JB böra ersättas med ordet hypotekshavaren.

Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Lagrådet:

Den såsom redaktionell angivna ändringen av ingressen till 5 § har oavsiktligt kommit att innebära även en saklig ändring, i det att den föreslagna lydelsen är i sak mera omfattande än den gällande. Med hänsyn till att förslaget till lag om företagshypotek medger företagsinteckning i all näringsverksamhet synes lydelsen böra vara att "förmånsrätt i lös egen­dom som hör till näringsverksamhet följer med ...".


 


Prop. 1983/84:128                                                            125

Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Lagrådet:

Den föreslagna lydelsen av 3 a § är något otydlig, i det att det inte klart framgår att fråga är om hypotekshavarens företrädesrätt framför köparens rätt i fråga om egendom som blir kvar hos säljaren-näringsidkaren. Lagrå­det förordar att paragrafen får lydelsen, att i 2 kap. 4 § lagen om företags­hypotek finns en bestämmelse om att egendom kan omfattas av företags­hypotek även efter det att egendomen blivit såld genom en köpehandling som behandlats enligt bestämmelsema i lösöreköpslagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

52 § 2 mom. första stycket

Lagrådet:

Den föreslagna ändringen i första stycket har angetts vara redaktionell. Avfattningen kan emellertid genom det nya uttrycket "antingen --- eller också" oriktigt uppfattas som om två alternativa betalningsmöjligheter avses vilka inte kan kombineras med varandra. Vidare är uttrycket "pant­brev eller företagshypoteksbrev i boet tillhörig egendom" språkligt sett mindre nöjaktigt. Lagrådet föreslår lydelsen att såsom betalningsmedel får gälla "ett skuldebrev, som har intecknats i boet tillhörig egendom, eller en skuldförbindelse, till säkerhet för vilken har lämnats sådant skuldebrev eller pantbrev eller företagshypoteksbrev avseende boet tillhörig egen­dom".

Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

1 § andra stycket Lagrådet:

Lagrådet föreslår att i första meningen ordet respektive byts mol ordet eller.

Övriga lagförslag

Lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Prop. 1983/84:128                                                   126

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, An­dersson, Boström, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till lag om företagshypotek m. m.

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om företagshypotek,

2.    lag om införande av lagen om företagshypotek,

3.    lagom ändring i jordabalken,

4.    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

5.    lag om ändring i utsökningsbalken,

6.    lag om ändring i föräldrabalken,

7.    lag om ändring i ärvdabalken,

8.    lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

9.    lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

 

10.   lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand-hng,

11.   lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

12.   lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

13.   lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308),

14.   lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m. m. samt

15.   lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbal­ken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har uttalat att det remitterade förslaget i sina huvuddrag inle föranleder någon invändning från lagrådets sida.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 september 1983.


 


Prop. 1983/84:128                                                   127

Förslaget till lag om företagshypotek

I kap. 1 och 2 §§

Enligt en av lagrådets ledamöter är det önskvärt med ett klarläggande angående vilken rättsverkan som följer av att en inteckning har meddelats trots att näringsverksamhet - eller tilltänkt näringsverksamhet - i själva verket inte förelegat.

I fråga om en sådan inteckning som nu angivits anser jag för egen del och i anslutning till vad två av lagrådets ledamöter har uttalat, att något behov av rättsföljden ogiltighel knappast föreligger. Inteckningens värde är bero­ende av huruvida inteckningsbar egendom som ingår i en i inteckningsbe­slutet angiven näringsverksamhet finns vid den tidpunkt då inteckningen görs gällande. Om så är fallet kan enligt min mening en inteckning tiller­kännas giltighet, även om den har beviljats vid en tidpunkt då sökanden ännu inte var eller avsåg att bli näringsidkare.

Enligt en ledamot av lagrådet skulle lagen vinna i tydlighet, om det i 1 § utsädes att med företagshypotek avses en säkerhetsrätt som enligt bestäm­melserna i lagen upplåts av näringsidkare i hans näringsverksamhet. Atl det är en sådan säkerhetsrätt som avses framgår emellertid enligt min uppfattning tydligt av 2 § i det remkterade förslaget.

Jag finner alltså inte skäl att förorda någon ändring i 1 §.

Två ledamöter av lagrådet har föreslagit att 2 § ges den lydelsen att "den som vill upplåta företagshypotek i näringsverksamhet som han driver eller avser att driva, har rätt att etc."

Inte heller den föreslagna jämkningen av 2 § finner jag skäl att tillstyrka. Jag vidhåller alltså att 2 § bör ges den lydelse som paragrafen har enligt det remitterade förslaget.

1 kap. 3 §

Jag fillstyrker lagrådets förslag att uttrycket "som pant" byts ut mot "som säkerhet".

Däremot är jag inte beredd att godta lagrådets förslag att en motsvarig­het fill 20 § FL skall upptas i den nya lagen. Jag vidhåller alkså min i remissprotokollet uttryckta uppfattning att det följer av företagshypote­kets allmänna konstmktion att ett obelånat eller underbdånat företags­hypoteksbrev kan utnyttjas som säkerhet för ytterligare lån.

1       kap. 4 §

Jag godtar lagrådets anmärkningar beträffande denna paragraf. Lydelsen bör emellertid jämkas något i förhållande till lagrådets förslag.

2       kap. 1 §

Vid denna pragraf har lagrådet lämnat vissa synpunkter på facloring och företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                  128

Mot bakgmnd av lagrådets synpunkter anser jag för egen del att det får överlämnas åt rättstillämpningen att göra den närmare bedömningen av hur facloring skall behandlas då det gäller att bestämma underlaget för ett företagshypotek.

2 kap. 2 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag att formuleringen "ersättning för den egendom" ändras till "ersättning såvitt denna avser egendom".

2 kap. 3 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafens första stycke samt ansluter mig till lagrådets uttalande om innebörden av paragra­fens andra stycke.

2       kap. 4 §

Med anledning av vad lagrådet har anfört vid denna paragraf föreslår jag att termen "handling" i det remitterade förslaget ersätts med "köpehand­ling".

3       kap. I §

Jag ansluter mig till lagrådets uttalanden vid denna paragraf angående verksamhet som drivs under en viss firma.

3       kap. 3 och 4 §§

Jag tillstyrker lagrådets förslag att 3 och 4 §§ i det remitterade förslaget får byta plats,

4       kap. 2 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag att orden "inteckning i näringsverksam­het" byts ut mot ordet "företagsinteckning".

4 kap. 6 §

Jag ansluter mig till lagrådets förslag att 6 § första stycket andra mening­en i det remitterade förslaget får utgå. Detta innebär emellertid från min sida inte någon ändring i sak av den ståndpunkt som jag har intagit i remissprotokollet. Jag vill understryka att det är angeläget att uppskovsin­stitutet inte kommer till användning då det gäller en ansökan som omedel­bart bör avslås, t. ex. därför att styrkt uppgift om person- eller organisa­tionsnummer saknas (se 4 kap. 11 § första punkten).

4 kap. 11 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag att orden "samma inskrivningsdag som" byts ut mot "den inskrivningsdag då". Jag ansluter mig vidare till vad lagrådet har uttalat angående avvisande av ansökan och överträdelse av näringsförbud.


 


Prop. 1983/84:128                                                  129

4 kap. 13 §

Jag finner inte skäl att tillstyrka lagrådets förslag att byta uttrycket "lika företrädesrätt" (jfr 22 kap. 6 § JB) mot "samma rätt".

4 kap. 16 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag att ordet "företrädesrätt" i det remittera­de förslaget byts mot "förmånsrätt".

4       kap. 19 §

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafen.

5       kap. 1-3 §§

Med anledning av vad lagrådet har anfört vid dessa paragrafer vill jag framhålla, att de av lagrådet berörda frågorna är föremål för överväganden inom justitiedepartementet i annat sammanhang.

Förslaget till lag om införande av lagen om företagshypotek

Jag delar den av två av lagrådets ledamöter uttryckta uppfattningen, att den omständigheten att anteckningar i inskrivningsboken av någon anled­ning inte fått inflyta i det centrala inskrivningsregistret inte kan utan särskild bestämmelse därom anses ändra rättsläget för den inteckning som del är fråga om.

Dessa ledamöter föreslår emellertid också att paragrafen får utgå, efter­som den enligt dem har karaktären av tillämpningsföreskrift. Jag är inte beredd att tillstyrka detta förslag.

7, 8 och 15 §§ Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragraferna.

Förslaget till lag om ändring i jordabalken

Lagrådet har ifrågasatt, om inte den nu aktuella reformen borde föranle­da en översyn av reglerna om fastighetstillbehör.

För egen del anser jag att frågan om behovet av en sådan översyn får tas upp i annat sammanhang.

2 kap. 4 §

Jag finner inte skäl att ansluta mig till lagrådets förslag att ändra uttryc­ket "inteckningsborgenären" till "hypotekshavaren".

24 kap.

Jag tiUstyrker lagrådets förslag att ordet "industrifastighet" i kapkelm-briken ändras till "fastighet".


 


Prop. 1983/84:128                                                   130

24 kap. 1 §

Lagrådet har vid denna paragraf föreslagit en ändring i 60 a § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Jag biträder lagrådets förslag till ändring i sistnämnda lag.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Jag finner inte skäl att ansluta mig till lagrådets förslag till ändrad lydelse av 145 a § (jfr vid 2 kap. 4 § jordabalken).

Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av 5 §.

Förslaget till lag om ändring i lagen om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av 3 a §.

Förslaget till lag om ändring i lagen om arvsskatt och gåvoskatt

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av 52 § 2 mom.

Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 §.

2   Ikraftträdande m. m.

Den utredning av tekniska och organisatoriska frågor som har föranletts av detta lagstiftningsärende och somjag strax skall återkomma till har visat att det knappast är möjligt att låta den föreslagna lagstiftningen träda i kraft före utgången av år 1985. Med ändring av vad jag föreslog i de remitterade förslagen förordar jag därför att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1 januari 1986.

Vad jag nu har sagt föranleder mig även att föreslå ändringar i tidsfris­terna i 10 och 11 §§ förslaget till lag om införande av lagen om företagshy­potek.

Remissprotokollet innehöll ell förslag till lag om ändring i 1964 års stämpelskattelag som var föranlett av förslaget till lag om företagshypotek.

Regeringen har emellertid därefter den 16 febmari 1984 beslutat en lagrådsremiss om en ny stämpelskattelagstiftning som är avsedd att träda i kraft den 1 juh 1984.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt föreslår jag att förslaget till lag om ändring i 1964 års stämpelskattelag får utgå.


 


Prop. 1983/84:128                                                   131

3   Organisatoriska frågor m. m.

Som framgår av lagrådsremissen har domstolsverket och statskontoret på regeringens uppdrag utrett de tekniska och organisatoriska frågor som föranleds av förslaget till lag om företagshypotek. Uppdraget har redovi­sats i en huvudstudierapport (DV 1983:5, STKT 1983:50) Företagsinteck­ningar - handläggning med datorstöd. Domstolsverkets och statskonto­rets förslag innebär i huvudsak följande.

ADB-systemet skall förutom ett företagsinteckningsregister även omfat­ta datorstöd för akthantering, dagbokföring och handläggning av stämpel­skatt och expeditionsavgift. Datordriften skall ske på en dator som dimen­sioneras för enbart företagsinteckningsärenden och som installeras vid den centrala inskrivningsmyndigheten. Viss samverkan skall kunna ske med andra ADB-system. Omläggningen av de nuvarande inskrivningsböckerna fill ADB skall ske på en gång inför övergången till den nya organisationen. Kostnadsskillnaden mellan detta alternativ - en totalomläggning - och en successiv omläggning — det andra av de båda omläggningsalternativen -är väsentligt mindre än tidigare kalkyler har utvisat. För totalomläggning talar främst att den nya inskrivningsverksamheten får bättre arbetsbeting­elser i ett känsligt inledningsskede.

Personalbehovet för systemet i drift har beräknats till en juristtjänst (inskrivningsdomare) och 21 biträdestjänster, varav nio med beslutsfunk­tioner. I förhållande till beräkningarna i betänkandet innebär detta en ökning av organisationen, beroende på att ärendevolymen under de senas­te 2—3 åren har ökat med omkring 70 procent. Jämfört med det nuvarande, manuella systemet innebär ADB-systemet en minskning med ca tolv årsar­betskrafter på biträdessidan.

I rapporten har myndigheterna beräknat de sammanlagda investerings-kostnadema för den nya organisationen tiU 8969000 kr., varav 2 milj. kr. avser kostnader för datomtmstning. Domstolsverket har för sin del angett medelsbehovet för budgetåre» 1984/85 till 4020000 kr., varav 3755000 som engångsanvisning, enligt följande fördelning.

Anslag                                                      Belopp

D 1. Domstolsverket                             2940000 kr.

D 2. Allmänna domstolar                         730000 kr.

D 5. Utrastning till domstolar m. m.           350000 kr.

4020000

Myndigheterna räknar med att den nuvarande avgiftsnivån medger full kostnadstäckning för de årliga driftskostnaderna i det nya systemet.

Regeringen har den 22 december 1983 uppdragit åt domstolsverket att i samarbete med statskontoret fortsätta utredningsarbetet med systemkon-straktion av datorstödet. Myndigheterna skall även fortsätta utredningen


 


Prop. 1983/84:128                                                   132

av de tekniska och organisatoriska frågor som föranleds av ett genomfö­rande av ADB-stödet. I uppdraget, som skall redovisas till regeringen senast den 30 april 1984, har angetts att myndigheterna skall utgå från att den centrala inskrivningsmyndigheten knyts till Malmö tingsrätt.

I lagrådsremissen angavs att den centrala inskrivningsmyndigheten borde förläggas till Stockholms tingsrätt. Vid en samlad bedömning, där de regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga aspektema har getts ökad tyngd, har emellertid övervägande skäl befunnits tala för en förläggning till Malmö.

Jag har ingen erinran mot myndighetemas beräkningar vare sig när det gäller personalbehovet eller när det gäller kostnaderna för projektet. Av­sikten är atl investeringskostnaderna skall räknas in i avgiftsunderlaget jämte kostnaderna för det löpande arbetet.

Myndigheterna har i sina kostnadsberäkningar utgått från en lokalisering till Stockholm och från ett ikraftträdande den 1 juli 1985. De ändrade föratsättningama i fråga om lokalisering och ikrafträdande medför emeller­tid att vissa kostnader kommer att uppstå senare än beräknat. Jag utgår från att myndigheterna i sin nästa rapport reviderar sina kostnadsberäk­ningar med hänsyn till de angivna förändringarna. Jag återkommer till frågan om ytterligare anslag för budgetåret 1984/85 i samband med förslag om tilläggsbudget.

4   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta dels de av lagrådet granskade förslagen till

1. lag om företagshypotek,

2.    lag om införande av lagen om företagshypotek,

3.    lagom ändring i jordabalken,

4.    lag om ändring i konkurslagen (I921:225),

5.    lag om ändring i utsökningsbalken,

6.    lag om ändring i föräldrabalken,

7.    lag om ändring i ärvdabalken,

8.    lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

9.    lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

 

10.   lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förekommen hand-hng,

11.   lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

12.   lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

13.   lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m. m..


 


Prop. 1983/84:128                                                   133

14.   lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken
med vidtagna ändringar,

dels ett inom justitiedepartementet upprättat förslag fill

15.   lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

5   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1983/84:128                                                   134

Innehåll

Propositionen  ..................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... .... 1

Lagförslag .......................................................... .... 2

1   Lag om företagshypotek.....................................      2

2   Lag om införande av lagen om företagshypotek...... .... 9

3   Lag om ändring i jordabalken  ............................. ... 11

4   Lag om ändring i konkurslagen (1921:225) ............ ... 13

5   Lag om ändring i utsökningsbalken  ......................    15

6   Lag om ändring i föräldrabalken............................    16

7   Lag om ändring i ärvdabalken ............................. .. 17

8   Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) .....    18

9   Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva..................................................................... .. 18

 

10   Lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling                19

11   Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt  ..    22

12   Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808) .......    24

13   Lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skatteford­ringar m. m            25

14   Lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsökningsbal­ken                 26

15   Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabal­ken                   27

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1983  28

1   Inledning ........................................................    28

2   Allmän motivering..............................................    29

 

2.1       Allmänna synpunkter.....................................    29

2.2       Anpassningen till jordabalkens panträttskonstmktion         30

2.3       Företagsinteckningars territoriella omfattning..... .. 35

2.4       Inskrivningsväsendets organisation..................    38

2.5       De inteckningsberättigade näringsidkarna .........    40

2.6       Den inteckningsbara egendomen......................    42

2.7       Industritillbehör  .......................................... .. 45

2.8       Ikraftträdande m. m...................................... .. 47

 

3   Upprättade lagförslag  .......................................    47

4   Specialmotivering............................................... .. 48

 

4.1       Förslaget till lag om företagshypotek  ..............    48

4.2       Förslaget till lag om införande av lagen om företagshypotek .      87

4.3       Förslaget till lag om ändring i jordabalken..........    96

4.4       Förslaget fill lag om ändring i konkurslagen  ...... 100

4.5       Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken... 101

4.6       Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken   .... 101

4.7       Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken   ...... 101

4.8       Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen              101

4.9       Förslaget till lag om ändring i lagen om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva..................................................... 101

4.10    Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkom­men handling                          102

4.11    Förslaget till lag om ändring i lagen om arvsskatt och gåvo­skatt                 102

4.12    Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen  . 102


 


Prop. 1983/84:128                                                  135

4.13   Förslaget till lag om ändring i stämpelskattelagen              103

4.14   Förslaget till lag om ändring i lagen om säkerhet för skatte­fordringar m.m                103

4.15   Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av utsök­ningsbalken                    103

 

5   Hemställan  ..................................................... 103

6   Beslut.............................................................. 104

Bilaga 1 -4 (se bilagedelen)  .................................. 105

Bilaga 5. De remitterade förslagen (bilagan har uteslutits här)

Utdrag av lagrådets protokoll den 21 febmari 1984..... 106

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984             126

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984


 


 


 


Prop. 1983/84:128                                                     I

Bilaga 1

Utredningens sammanfattning

Utredningen lägger genom slutbetänkande fram lagförslag som skall anpassa konstmktionen av rätt på gmnd av företagsinteckning till den konstmktion av panträtt på gmnd av inteckning i fast egendom som inför­des i svensk rätt genom 1970 års jordabalk; efter samråd med pantbrevsut­redningen (Ju 1979:02) har utredningen funnit att dess förslag sannolikt lätt kan jämkas efter vad pantbrevsutredningen kommer att föreslå.

Rätl på gmnd av företagsinteckning blir visseriigen inte med utredning­ens förslag någon panträtt, ehura utredningen allvarligt övervägt atl föreslå att den inordnas bland panträtterna såsom en särskild sådan rättighet. Men den kommer att grundas på inteckning i näringsverksamheten och upplåtas genom pantsättning av den inteckningshandhng inskrivningsmyndigheten utfärdar som bevis om inteckningen; handlingen betecknas hypoteksbrev. Säkerheten, som omfattar viss rörelseegendom, betecknar utredningsför­slaget företagshypotek. Dess omfattning blir vidare än vad som nu är fallet. Som viktigaste nyhet framträder alt samtliga rörelsefordringar och därjäm­te kassamedel skall ingå i säkerheten.

Alla näringsidkare kommer, oavsett om de är bokföringspliktiga eller ej, att åtminstone formellt få tillgång till det nya kredksäkerhetsinstmmentet. Någon myndighetskontroll av om näringsidkaren verkligen driver verk­samhet skall inte företas, ty han skall kunna vinna inteckning även om rörelsen ännu inte startats. Det blir sålunda, i viss mån också som en logisk följd av den nya rättighetskonstmktionen, helt lagt på kreditlivet självt att pröva i vad mån rörelse drivs eller kommer att drivas samt i vad mån den duger som kreditsäkerhet.

Utredningen föreslår, både för att tillmötesgå berättigade önskemål av många näringsidkare och för att komma till rätta med svåra juridiska problem, att alla näringsidkare också skall få rätt att inteckna verksamhet i riket ulan begränsning till del därav. Möjligheten att begränsa inteckning till verksamhet i län skall dessutom upphöra enligt förslaget och i dylika fall får man i stället begränsa inteckningen till samtliga kommuner i det berörda länet. Denna ordning kräver att företagsinteckningsväsendet kon­centreras till en enda inskrivningsmyndighet, en ordning som visserligen övervägdes och förkastades då nuvarande lagstiftning i ämnet kom till år 1966 men som utredningen, efter ingående överväganden, funnk angelägel att på nytt lägga fram förslag om. Utredningen föreslår också att myndig­hetens inskrivning skall skötas med ADB. Utredningen beräknar all försla­get inte skall öka kostnaderna för inskrivningsverksamheten.

Utredningens förslag rymmer också ett inskrivningsrättsligt instmment för dem som driver industriell rörelse på egen fastighet. De skall med dess hjälp kunna rättsligen från fastigheten skilja dess s. k. industritillbehör så 1    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                     2

att fastighet och rörelseegendom kan obehindrat belånas eller överlåtas var för sig trots att rörelseegendomen i själva verket blir kvar på fastigheten. De skall med samma instmment kunna återförena fastigheten med rörel­seegendom av industritillbehörs karaktär. Instramentet skall endast få användas med samtycke av berörda borgenärer och dess användning skall kunna avläsas i fasfighetsboken. Detta förslag hör egentligen inte samman med utredningens övriga lagförslag och kan därför behandlas för sig.

Utredningen föregriper ikraftträdandet av den nya utsökningsbalken (UB) och dess följdlagstiftning i det att dessa lagverk, och inte deras nuvarande motsvarigheter, lagts till gmnd för utredningens olika lagför­slag, av vilka det främsta är en ny lag om företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                     3

Bilaga 2

Utredningens lagförslag

I Förslag till

Lag om företagshypotek

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Rätt på grund av företagsinteckning

Allmänna bestämmelser

1  § Företagshypotek är sådan säkerhet i näringsverksamhet som ställs enligt denna lag.

2  § Närinidkare, som vill ställa företagshypotek, har rätt att få inskrivning i sin näringsverksamhet av visst penningbelopp (förelagsinteckning). Inteck­ning meddelas även om verksamheten ännu icke påbörjats. Bevis om inskrivningen kallas hypoteksbrev.

Konkursbo räknas icke som näringsidkare enligt denna lag.

3  § Företagshypotek ställs genom att näringsidkaren överlämnar hypoteks­brev som pant för fordran.

4  § Avlider näringsidkare, träder dödsboet i hans ställe som näringsidkare.

Företagshypoteks omfattning

5 § Företagshypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den mån den hör till den intecknade verksamheten och utgörs av

1.   inventarier, varor eller andra lösören,

2.   byggnad eller annan anläggning,

3.   arrenderätt, hyresrätt, lättighet som avses i 7 kap. 3 § jordabalken, bostadsratt eller rätt till grava eller annan gmvegendom,

4.   nyttjanderätt fill inventarier eller andra lösören,

5.   patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art,

6.   kassamedel eller fordringar,

7.   verksamhetens afiarsvärde (goodwill).

Överlåts verksamheten, omfattar hypoteket överlåtarens fordran på veder­lag för vad som ingick i hypoteket vid överlåtelsen.

Företagshypotek omfattar ej egendom, som kan vara föremål för panträtt på grand av inteckning, och ej heller egendom, som varken kan utmätas eller ingå i konkuis.


 


Prop. 1983/84:128                                                     4

Verkan av överlåtelse m. m.

6 § Överlåts intecknad verksamhet jämte egendom, som omfattas av företags­hypotek, består borgenärens rätt i egendomen i förvärvarens hand och ger företräde till betalning därar framför fordran för vilken förvärvaren själv ställt företagshypotek. Om förvärvaren överlåter eller upplåter egendomen till annan eller om egendomen skadas eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, äger borgenären i stället hålla sig fill förvärvarens fordran på vederlag eller ersättning.

Borgenärens räll enligt första stycket förfaller, om han ej, inom sex månader från del överlåtaren eller förvärvaren underrättat honom om överlåtelsen och senast inom aderton månader från det verksamheten frånträddes, söker betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsmyndigheten.

Vad som sagts om förvärvaren gäller, om denne avlider, i stället hans dödsbo.

7§ Bestämmelsema i 6 § har motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet jämte egendom, som omfattas av företagshypotek, övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan anledning än näringsidkarens död.

Utan hinder av att avhandling om försäljning av näringsidkaren tillhörigt lösöre behandlats enligt bestämmelserna i lagen (1845:50 s. l)om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, omfattas den sålda egendomen av företagshypotek pågrand av inteckning som sökts senast trettio dagar efter det atl avhandlingen företeddes inför rätten.

Rätt till betalning ur företagshypotek

8       § Borgenär, som har företagshypotek för sin fordran, har rätt att vid
ulsökning eller i konkurs med den företrädesrätt inteckningen medför enligt
lag fa betalt för fordringen ur egendom, som omfattas av hypoteket, intill
hypoleksbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, har boigenären rätt att få
betalt ur egendomen genom ett Ullägg. Detta far ej översfiga femton procent av
hypoleksbrevets belopp jämte sex procent årlig ränta på detta belopp från den
dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordian och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelsema i första stycket om hypoleksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

9       § I egendom som belagts med kvarstad för fordran senast den inskrivnings­
dag då inteckningen söktes far inteckningsborgenären icke göra sin räU
gällande så länge säkerhetsåtgärden består och, om dämnder söks betalning ur
egendomen genom utmätning, ej heller så länge sådant förfarande pågår.

10  § Borgenären har rält till betalning enligt 8 § även om fordringen preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.

11  § Upphör intecknad näringsverksamhet, har borgenären utan hinder därav räll till betalning ur sådan näringsidkaren fillhörig egendom som hörde till verksamheten och som ej nyttjas av denne för annan näringsverksamhet eller eljest för annat ändamål.


 


Prop. 1983/84:128                                                     5

12 § Borgenären äger söka betalning ur egendom, som omfattas av företags­hypoteket, fastän fordringen ej är förfallen till betalning, om

1.   den intecknade verksamheten eller väsentlig del därav överlåts eller upphör eller övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad till visst område, fiyttas från detla eller

2.   egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde går ned väsentligt.

Vid utmätning av egendom, som omfattas av företagshypotek, har inteck-ningsboigenären rätt till betalning ur egendomen enligt vad som föreskrivs 18 kap. utsökningsbalken, även om hans fordran ej är förfallen till betalning.

2 kap. Företagsinteckning

Företagsintecknings omfattning

1       § Företagsinteckning beviljas i all den näringsverksamhet som näringsidka­
ren vid varje lid utövar i riket.

Inteckning far emellertid begränsas såväl till verksamhet av viss art som till verksamhet i en eller flera kommuner. Dessutom får inteckning i verksamhet för produktion av elenergi genom vattenkraft begränsas till verksamheten på en eller fiera fastigheter och inteckning i gmvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.

företagsinleckning får endasl beviljas så att den i hela giltighetsområdel omfattar samma art av verksamhet.

2       § Näringsverksamhet, som fiera utövar gemensamt, får intecknas endast
som en enhet för sig.

Inteckning far icke beviljas gemensamt i en näringsidkares verksamhet och verksamhet som utövas av annan.

Inteckning får ej heller beviljas så att den till omfattningen avviker från annan inteckning, som är beviljad eller sökt i samma näringsverksamhet.

3§ Är beviljad eller sökt företagsinleckning begränsad till verksamhet i en eller fiera kommuner och läggs sådan kommun samman med annan kommun, skall inteckningen därefter även omfatta verksamhet som där vid varje tid ulövas av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av beviljad eller sökt inteckning och om inteckningsförhåilandena genom sådan utvidg­ning blir förenliga med I och 2§§. Motsvarande skall gälla när del av kommun förs över till annan kommun och när kommun delas.

Utvidgning enligt första stycket inträder, om där avsett hinder mot utvidgning undanröjs genom inteckningsåtgärd enligt 3 kap.

Företagsin teckn ings företräde

4 § Inteckning ger företräde i förhållande till annan företagsinteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätl. Om möjlighet att bestämma företrädel mellan fiera företagsinteckningar.


 


Prop. 1983/84:128                                                     6

som söks på samma inskrivningsdag, på annat sätt samt om ändring i företrädesordningen genom sammanföring eller nedsättning finns bestämmel­ser i 3 kap.

5 § Om förmånsrätt, som följer med företagsinteckning, finns bestämmelser i förmånsrältslagen (1970:979).

Vissa bestämmelser om foretagsintecknings och hypoteksbrevs giltighet

6 § Om egendom, som omfattas av företagshypotek, blivit utmätt och inteckningsborgenären tillerkänts betalning dämr, är inteckningen utan verkan till belopp som svarar mot vad som utfallit på hypoleksbrevets belopp. Detsamma gäller om borgenären fillerkänts betalning ur sådan egendom i konkurs.

7§ Om förelagsinteckning blir utan verkan, är även hypoteksbrevet utan verkan. Ändras i annat fall inteckning till belopp eller omfattning, flr hypoteksbrevet verkan i enlighet med inteckningens ändrade innehåll.

Dödning av förkommet hypoteksbrev medför ej att inteckningen blir utan verkan.

3 kap. Inskrivningsforfiarandet

Inskrivningsregister och inskrivningsmyndighet

1  § Inskrivning enligt denna lag sker i ett särskih inskrivningsregister (företagsinteckningsregistret). Detla förs med automatisk databehandling.

2  § Ärenden om inteckning i näringsverksamhet eller annan införing i företagsinteckningsregistret på grand av föreskrift i denna lag eller annan författning (inskrivningsärenden) handläggs av en för riket gemensam myn­dighet, som regeringen bestämmer (inskrivningsmyndigheten).

Inskrivningsmyndigheten förestås av en inskrivningsdomare, som skall vara lagfaren.

Handläggningen av inskrivningsärende

3       § För behandlingen av inskrivningsärende gäller bestämmelsema om
tvistemål i tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna lag.

Anmälan eller ansökan i inskrivningsärende skall göras skriftligen.

4       § Inskrivningsärende tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klockan
tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör helgdag.
Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton. Regering­
en eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att inskrivnings­
dag skall ställas in, om särskilda skäl föreligger till det.

Anmälan eller ansökan, som kommit in efter klockan tolv viss dag, anses gjord på nästföljande inskrivningsdag.

5 § Hos inskrivningsmyndigheten förs dagbok över inskrivningsärenden.
Handlingar i sådana ärenden förs samman i akter.


 


Prop. 1983/84:128                                                     7

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse för ärendets prövning eller hiU" särskild utredning verkstälks i ärendet, skall detta antecknas i akten. 1 akten tas även upp förelägganden och andra beslut, som ej skall föras in i företagsinteckningsregistret.

6 § Om det är nödvändigt för utredningen, får inskrivningsärende skjutas upp
till viss senare inskrivningsdag, såvida ärendet ej avser ansökan som omedel­
bart bör avslås.

Skjuts ärende upp, far sökanden föreläggas att förebringa behövlig utred­ning. Efterkommer sökanden icke föreläggandet, får ansökningen förklaras förfallen. Föreläggandet skall innehålla erinran om detta.

Inskrivningsärende far vidare skjutas upp till senare inskrivningsdag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning ej lämpligen kan prövas omedelbart. Ärende som skjufits upp av denna anledning skall tagas upp till prövning senast på femte inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då ansökningen gjordes.

7 § Beslut, som innebär alt ansökan i inskrivningsärende bifalls, avslås eller
förklaras förfallen eller atl ärende skjuts upp, skall föras in i företagsinteck­
ningsregistret. Innebär beslutet att ansökan ej bifalls, skall skälen för beslutet
antecknas i akten.

Beslut, som skall föras in i registret, meddelas genom sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.

8  § Har beslut i inskrivningsärende gått emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. Därvid skall anges de skäl för beslutet som antecknats i akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iaktta.

9  § Om inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp fill ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter det att beslutet kommit myndigheten till hända.

In teckn ingsansöka n

10      § Företagsinteckning söks av näringsidkaren med uppgift om det belopp, i
svenskt mynt, på vilket inteckningen skall lyda. Om inteckningen skall
begränsas enligt 2 kap. I § andra stycket, skall ansökningshandlingen
innehålla uppgift om avsedd begränsning.

Sökanden skall lämna styrkt uppgift om namn och personnummer eller, för annan juridisk person än dödsbo, organisafionsnummer.

11      § Ansökan om företagsinteckning skall avslås, om

1.   bestämmelse i 3 § andra stycket eller 10 § ej iakttagits,

2.   den verksamhet ansökningen avser uppenbarligen ej kan intecknas,

3.   ansökningen strider mot 2 kap. 1 eller 2 §,

4.   sökanden eller, om inteckningen söks av fiera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivningsdag som inteckningen söks.

12      § Möter icke hinder enligt II § skall inteckning beviljas och hypoteksbrev
utfärdas på grand av inteckningen.


 


Prop. 1983/84:128                                                     8

Bestämmelser om utfärdande av nytt hypoteksbrev i stället för hypoteks­brev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handhng.

13 § Inteckning, som skulle medföra lika företrädesrätt som annan företags­inteckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckning­en, om sökanden begär det. Inteckning, som sätts efter annan, gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej anges i beslutet.

Inteckningsåtgärder

14      § Företagsinteckning som är begränsad enligt 2 kap. 1 § andra stycket flr
på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets
innehavare sträckas ut till att omfatta ytteriigare verksamhet (utsträckning).
Om sådan ansökan gäller i tillämpliga delar bestämmelsema angående
ansökan om inteckning.

Om ansökan om utsträckningavser flera inteckningar, skall de fastställas att gälla med samma inbördes företrädesrätt i all av inteckningarna omfattad verksamhet.

15  § Ett hypoteksbrev fär på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets innehavare bytas ut mot två eller flera nya hypoteksbrev (utbyte). På begäran skall därvid hypoteksbrevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid har 13 § andra meningen motsvarande tillämpning.

16  § Företagsinteckningar, som besvärar samma verksamhet och har inbör­des lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra, far på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoteksbrevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den företrädesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt.

Inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sammanförda inteckningama sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och hypoteksbrevens innehavare medger det.

17      § Företagsinteckning får på ansökan av näringsidkaren och efter medgi­
vande av hypoleksbrevets innehavare sättas ned efter annan inteckning
(nedsättning). Inteckning, som sätts ned efter annan, gäller efter inteckning
med lika rätt som eller bättre rält än denna, även om detta ej anges i
beslutet.

18     § På ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets
innehavare får inteckning dödas helt eller i viss verksamhet (dödning). I
samma ordiung far inteckning, som intill en ändring av kommunindelning
omfattat verksamhet i en eller flera kommuner, dödas i verksamhet i sådan
kommundel som uppkommit genom ändringen.

Inteckning får icke dödas så att inteckningsförhållandena därigenom blir oförenliga med 2 kap. 1 eller 2 §.

Bestämmelser om dödning av inteckning, när hypoteksbrevet förkommit, finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.


 


Prop. 1983/84:128                                                     9

19  § När innehavare av hypoteksbrev lämnar medgivande till åtgärd, som avses i 14-18 §§, skall hypoteksbrevet ges in.

20  § På ansökan av den som innehar hypoteksbrev skall innehavet antecknas i företagsinteckningsregistret. Är annan antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten sedan det nya innehavet antecknats föra av den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat. Om det finns anledning anta att sökanden ej innehar hypoteksbrevet, skall föreläg­gande meddelas honom atl visa upp detla.

Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet upphört, skall anteck­ningen föras av.

Anteckning och rättelse i fÖretagsinteckningsregisiret

21      § I företagsinteckningsregistret skall antecknas, när

1.  näringsidkare som sökt eller vunnit inteckning försatts i konkurs,

2.  borgenär enligt I kap. 6 § andra slyckel anmält alt han sökt betalning ur egendom, som omfattas av företagshypotek,

3.  det anmälts till inskrivningsmyndigheten atl betalning vid utmätning eller i konkurs utfallit på hypoteksbrevs belopp.

Är eljest i lag eller annan författning föreskrivet atl visst förhållande skall antecknas i registret, skall det gälla.

Anteckning i registret skall föras av, om den uppenbarligen ej längre kan vara av belydelse.

22  § Om införing i företagsinteckningsregistret innehåller uppenbar oriktig­het till följd av skrivfel, annat dylikt förbiseende eller tekniskt fel, skall införingen rättas. Kan rättelse bli till förfång för näringsidkaren eller innehavare av hypoteksbrev, skall det inbördes företrädet mellan inteckningar som berörs av rättelsen bestämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den vars rätt berörs, om han är känd, saml myndighet som avses i 4 kap. 3 §. Meddelas ej beslut samma dag som ärendet tagits upp, skall anteckning om ärendet göras i registret.

23  § Beslut i ärende om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas i akten. I stället för bevis eller handling, som ultardals i enbghel med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den fidigare handlingen skall fordras åter, göras obrakbar och behållas av inskrivningsmyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite sättas ut. Vite döms ut av inskrivningsmyndigheten.

Besvär

24 § Talan mol beslut i inskrivningsärende förs i hovrätten. Besvärsinlagan skall ges in till inskrivningsmyndigheten.

Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskrivnings­dag fill vilken beslutet är att hänföra.

Besvär över beslut som förts in i företagsinteckningsregistret skall antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning göras om beslutets innehåll.


 


Prop. 1983/84:128                                                    10

25 § Talan mot beslut i ärende om rättelse får föras även av myndighet som avses i 4 kap. 3 §.

4 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Lider någon föriust till följd av tekniskt fel i företagsinteckningsregistret
eller i anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller annan stafiig
myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten.

Har den skadelidande medverkat fill förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidta åtgärd för att bevara sin rätt eller har han på annat sätt medverkat fill föriusten genom eget vållande, skall ersättningen efter skälighet sättas ned eller heh falla bort.

2 § Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att tillskyndas
rättsägare som avses i 3 kap. 22 §, har han rätt till ereättning av staten.
Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn fill felets
beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.

3§ Staten företräds i ärende om ersättning enligt 1 eller 2 § av myndighet som regeringen bestämmer.

4§ Har den som enligt I eller2§ärberättigadfillersättningav staten haft rätt att kräva ut beloppet av annan såsom skadestånd, träder staten in i rätten mot denne.

Ersättning enligt I eller 2 § på grand av domstols dom betalas ut sedan domen vunnit laga kraft.

Övergångsbestämmelser

I. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förordnande om ikraftträdande får begränsas enligt 20. Genom lagen upphävs, med de undanlag som följer av nedanstående bestämmelser, lagen (1966:454) om företagsinteckning.

2.  Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, fillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3.  Bestämmelsema i den nya lagen skall tillämpas på före ikraftträdandet meddelad eller sökt förelagsinteckning, om ej annat framgår av bestämmelse nedan. Detsamma gäller i fråga om förlagsinteckning och inteckning i jordbraksinventarier.

4.  Är egendom, i vilken gäller inteckning som avses i 3, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren försatt i konkurs på gmnd av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen i stället för I kap. 5,8 och 10 §§ samt 12 § andra stycket och 2 kap. 6 §.

5.   1 fråga om talan som avses i 1 kap. 6 § andra stycket och anmälan till
inskrivningsmyndigheten därom gäller äldre bestämmelser, om verksamheten
överlåtits före ikraftträdandet. Om skifte eller bodelning som avses i I kap. 7 §
första stycket skett före ikraftträdandet, gäller också äldre bestämmelser i nu
angivna hänseenden.


 


Prop. 1983/84:128                                                    11

6.   Bestämmelsen i I kap. 7 § andra stycket skall ej fillämpas, om
köpeavhandlingen upprättats före den 1 juli 1967.

7.   I fråga om verkan av företagsinteckning, som meddelats i näringsverk­samhet utövad av aktiebolag, som upplösts enligt punkt 4 eller 5 övergångs­bestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag, gäller äldre bestämmelser.

8.   Omfattas vid lagens ikraftträdande skepp av företagsinteckning enligt punkt 2 övergångsbestämmelserna fill lagen (1973:1067) om ändring i lagen (1966:454) om företagsinteckning, skall skeppet i stället omfattas av företags­hypotek på gmnd av sådan inteckning.

9.   Så länge intecknad båt är upptagen i skeppsregistret enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) omfattas den ej av företagshypotek.

 

10. Inteckning för fordran som beviljats dlersökts före ikraftträdandet skall anses som en enligt,de nya bestämmelsema beviljad eller sökt inteckning på belopp svarande mot den fidigare beviljade eller sökta inteckningens kapital­belopp. Inteckningshandlingen skall anses som hypoteksbrev på samma bdopp, om inteckningen är beviljad.

11. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdandet, skall företagshypotek anses ställt enligt 1 kap. 3 § till säkerhet för fordringen. Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall företagshypotek anses ställt till säkerhet för borgenärens rätt på grand av handlingen.

Utan hinder av första stycket skall bestämmelsen i 9 § första stycket gamla lagen fortfarande gälla.

12.  Bestämmelsema i 11 har motsvarande tillämpning i fall då borgenär vid
ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grand varav inteckning sökts,
och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.

Bestämmelsema i 11 har likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringshandhng, på vilken tecknats intecknings­medgivande, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.

13.  Har borgenär företagshypotek för sin fordran på gmnd av inteckning
som beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 första stycket
skall, i fråga om hans rätt till betalning ur medel vid ulsökning eller i konkurs,
äldre bestämmelser tillämpas i stället för 1 kap. 8 §, om det yrkas av någon vars
rätt berordärav. Vad som sagts nu gäller dock endast om betalningen föranleds
av utmätning som skett före utgången av år (1987) eller av konkurs efter
ansökan som gjorts inom samma tid.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet inteckningen utsträckts eller inteckningshandling i samband med annan inteckningsåtgärd ersatts med hypoteksbrev.

14. Gmndas företagshypotek på förhållande som anges i 11 eller 12 första stycket, har näringsidkaren även i annat fall än då bestämmelsema i 13 är tillämpliga rätt att påfordra, att betalning till borgenären vid ulsökning eller i konkurs begränsas enligt äldre bestämmelser.

15. Medför fillämpning av 1 kap. 8 §, i fall då företagshypotek grandas på förhållande som anges i 11 eller 12 första stycket och fordringens förfallodag inträffar efter utgången av år (1987), att inteckningssäkerhetens värde går ned väsentligt och ställer gäldenären ej efter anfordran ytterligare säkerhet varmed


 


Prop. 1983/84:128                                                    12

borgenären skäligen kan nöjas, far borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex månader. Uppsägning på grand av vad som sagts nu får inte ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytteriigare säkerhet och ej heller före utgången av år (1985) eller senare än att tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av år (1987).

16.  Övergångsbestämmelserna utgör ej hinder för borgenär att göra gällande
personligt betalningsansvar på grand av inteckningshandling.

17.   Har en före ikraftträdandet beviljad eller sökt företagsinteckning
begränsats till verksamhet i län eller i län och kommun, skall inteckningen
anses avse verksamheten i de kommuner och delar av kommuner som vid
ikraftträdandet svarar mot inteckningens giltighetsområde.

18.  Bestämmelsema i 2 kap. 3 § andra stycket och 3 kap. 18 § första stycket
andra meningen tillämpas ej i fråga om ändring av kommunindelning som
skett före ikraftträdandet.

Om inteckning vid ikraftträdandet omfattar verksamhet i del av kommun eller enligt 17 skall anses avse verksamhet i del av kommun, fär inteckningen på ansökan av näringsidkaren och efter medgivande av hypoleksbrevets innehavare dödas i vad avser verksamheten i kommundelen. Bestämmelsema i 3 kap. 18 § andra stycket och 19 § har därvid motsvarande tillämpning.

19.  Fullföljs efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om
inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelsema, om
ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt gamla lagen. Ansök­
ningen skall därvid anses avse ett penningbelopp svarande mot fordringens
kapitalbelopp.

Söks efter ikraftträdandet inteckning på grand av fordringshandling, på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande som avses i 8 § gamla lagen, skall ansökningen tas upp och prövas som ansökan om inteckning enligt 3 kap. IO §. Avser medgivandet inteckning i verksamheten i län eller i län och kommun, skall ansökningen anses avse verksamheten i de kommuner som svarar däremot. Även i detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp svarande mot fordringens kapitalbelopp.

20.  Regeringen får förordna att bestämmelsen om besvärstid i 3 kap. 24 §
andra stycket skall träda i kraft senare än lagen i övrigt. Från det lagen i övrigt
trätt i kraft och till dess bestämmelsen i 3 kap. 24 § andra stycket träder i kraft
gäller i så fall, att besvärstiden vid beslut som avses i denna bestämmelse är två
veckor från den dag expeditionen i ärendet hölls sökanden till banda, dock
minst fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att
hänföra.

21.  Vad i annan lag eller författning stadgas angående företagshypotek skall,
om ej annat är föreskrivet, tillämpas även i fråga om företagsinteckning enligt
äldre lag, förlagsinteckning och inteckning i jordbraksinventarier.

22.  Föreskrift i särskild lag eller annan författning angående företagsinteck­
ning, förlagsinteckning eller inteckning i jordbraksinventarier skall gälla
också i fråga om företagshypotek om annat inte föreskrivs eller framgår av
omständigheterna.

23.  Vad som sägs om kvarstad i I kap. 9 § gäller även skingringsförbud som
har meddelats före lagens ikraftträdande.


 


Prop. 1983/84:128


13


2 Förslag till

Lag om ändring i Jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken'

dels att 2 kap. 3 och 4 §§ samt mbriken fill 22 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 22 kap. 16-18 §§, samt närmast före 22 kap. 16 § en ny rabrik av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2 kap.

3§


Till faslighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrastning som tillförts fastigheten för atl använ­das i verksamheten huvudsakligen på denna. Fordon, kontorsutrastning och handverktyg hör dock icke fill fastfgheien.


Till fasfighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskin och annan utrastning som tillförts fasfigheten för alt användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Sådan egendom hör dock ej tiU fastigheten, om ägares forkbring härom är inskriven i fastighetsboken enligt 22 kap. 16 §. Fordon, kontors­utrustning och handverktyg hör ej i något fall till fastigheten.


4§

Föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren filifört fasfigheten hör ej till denna, om icke föremålet och fastigheten kommit i samme ägares hand. Delsamma gäller i fråga om föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och tillförts denna av fastighetsägaren ulan att han ägde föremålet. Har fastighetsägaren tillfört fastigheten föremål som enligt 3 § kan höra till fastigheten och som han förvärvat under villkor alt överlåtaren har rält att återtaga föremålet om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör föremålet icke till fasfigheten så länge villkoret gäller.


Ingår föremål, som tillförts faslig­het av annan än fastighetsägaren, / företagsintecknad verksamhet och har föremålet och fastigheten kom­mit i samme ägares hand genom alt fastighetsägaren förvärvat verksam­heten eller näringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastigheten, om det icke upphört


Ow/ä»a5föremål, som tillförts fas­lighet av annan än fastighetsägaren, av företagshypotek och har föremålet och fastigheten kommit i samme äga­res hand genom atl fastighetsägaren förvärvat verksamheten eller nä­ringsidkaren förvärvat fastigheten, hör föremålet likväl icke till fastighe­ten, om det icke upphört att omfattas


Balken omtrvckt 1971:1209.


 


Prop. 1983/84:128


14


 


Nuvarande lydelse

att svara Jor inteckningen eller, i det fall näringsidkaren förvärvat fastig­heten, om icke sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt tång. Har inteckningshavaren före utgång­en av angivna tid väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för det om­råde där fastigheten ligger, hör före­målet ej fill fastigheten, om icke två månader förflutit från det lalan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

22 kap. Inteckning


Föreslagen lydelse

av hypoteket eller, i det fall närings­idkaren förvärvat fastigheten, om icke sex månader förflutit från det han sökt lagfart på sitt fång. Har inteckningsborgenären före utgång­en av angivna tid väckt talan om betalning och anmäk detta till inskrivningsmyndigheten för det om­råde där fastigheten ligger, hör före­målet ej fill fasfigheten, om icke två månader förflutit från det talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

22 kap. Inteckning m. m.

Inskrivning av förklaring rörande tillbehör till industrifastighet


16 §

Inskrivning av förklaring, som avses i 2 kap. 3 §, söks skriftligen av fastighetsägaren.

Inskrivningsansökan skall avslås, om

1. kravet på skriftligform ej iaktta-giis.

2. ansökan om lagfan Jbr sökan­den är vilandeförklarad och inskriv­ningsansökningen ej medgivits av den som har lagfan,

 

3.  inteckning gäller i fastigheten och borgenär, for vars fordran pant­brev på grund av inteckningen utgör säkerhet, ej med ingivande av pant­brevet medgivit inskrivningsansök­ningen,

4.  fastigheten har frångått sökan­den på grund av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller lik­nande tvångsforvärv,

 

5.   sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskriv­ningen söks samt fastigheten hör till konkursboet och förvaltaren ej biträ­der ansökningen,

6.   fastigheten eller del därav är utmätt  eller utmäts  den  dag då


 


Prop. 1983/84:128                                                    15

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

inskrivningen söks och kronofogde­myndigheten ej medger ansökning­en

7. fastigheten eller del därav har tagits i anspråk genom betalnings­säkring eller tas i anspråk därför den dag då inskrivningen söks och kro­nofogdemyndigheten ej medger an­sökningen,

8. fastigheten eller del därav är belagd med kvarstad eller beläggs med kvarstad den dag då inskriv­ningen söks och kronofogdemyndig­heten ej medger ansökningen.

Har ärende angående lagfart Jbr sökanden skjutits upp till senare inskrivningsdag, skall behandlingen av ansökan om inskrivning skjutas upp till samma dag.

17§

Inskrivning av förklaring, som avses i 2 kap. 3 §, skall foras av på ansökan av fastighetsägaren. Därvid har bestämmelserna i 16 § forsla stycket, andra stycket 1, 2 och 4-8 samt tredje stycket motsvarande till­lämpning. Gäller inteckning i nä­ringsverksamhet i sökandens namn, skall ansökningen avslås om icke borgenär, Jbr vars fordran hypoteks­brev på grund av inteckningen utgör säkerhet, med ingivande av hypo­teksbrevet samtyckt till åtgärden. Även utan sådant samtycke får dock inskrivningen foras av, om sökanden visar att åtgärden icke rör borgenä­rens rätt.

18§

Beslämmelserna i 16 och 17§§ har motsvarande tillämpning ifråga om tomträtt som inskrivits, varvid med lagfart likställs inskrivning av tomt­rätt

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


 


Prop. 1983/84:128


16


3 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs att 145aoch l85g§§konkurslagen(l921:225) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


145 a§'


Har betalning utfallit på kapital­beloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinleckning meddelats, skall förvaltaren, sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsför­slag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten och därvid insända uldelningsförslaget eller annan handling som visar fördel­ningen. Kan det antagas att ytterhga-re betalning kommer alt tilläggas inteckningshavaren, skall dock med anmälan anslå till dess det /)//v;( avgjort, om sådan betalning skall utgå.

När innehavare av inteckning som avses i forsla stycket lyfter betalning, skall anteckning härom göras på inleckningshandlingen.


Om betalning fbr fordran, till säkerhet för vilken ställts företagshy­potek, har utfallit på hypoleksbrevets belopp, skall förvaltaren, sedan fiden för klander mot framlagt utdelnings­förslag har gått ut eller väckt klander har avgjorts genom beslut som vun­nit laga kraft, anmäla detta till inskrivningsmyndigheten och därvid sända in uldelningsförslaget eller annan handling som visar fördel­ningen. Kan det antas att ytterligare betalning kommer att filläggas in­teckningsborgenären, skall dock anmälan inte göras förrän det har avgjorts, om sådan betalning skall utgå.

När inteckningsborgenär lyfter be­talning, skall detta antecknas på hypoteksbrevet.


185 g§2


Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkureen har vunnu laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som till­komma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136§, eller som är föremål för rättegång. Borge­när är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen ha tillställts borgenärer­na, skall förvaltaren anmäla det hos konkuredomaren och tillsynsmyn­digheten. Har betalning utfallii på


Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som till­kommer denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i I36§, eller som är föremål för rättegång. Borge­när är berättigad till den ränta som har upplupk på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen har tillställts borgenä­rerna, skall förvaltaren anmäla del hos konkursdomaren och tillsyns­myndigheten. Om    betalning för


' Senaste lydelse I979:.340.

■ Senaste lydelse 1979:340.


 


Prop. 1983/84:128


17


 


Nuvarande lydelse

kapitalbeloppet av fordran, till säker­het för vilken företagsinteckning meddelats, gäller 145 a §.

Bli medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen avslutats, skall för­valtaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaltning­en av medlen. Bestämmelsema i 185 e och 185 f §§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upp­rättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om konkursdoma­ren med hänsyn till de med en utdel­ning förenade kostnadema finneratt sådan icke lämpligen bör ske, äger han efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för atl utdelas skola överlämnas till gälde­nären.


Föreslagen lydelse

fordran, till säkerhet för vilken ställts företagshypotek, har utfallit på hypo­leksbrevets belopp, har bestämmel­serna i 145 a § motsvarande tillämp­ning

Blir medel fillgängliga för utdel­ning sedan konkursen avslutats, skall förvaltaren dela ut dem till borgenä­rerna och avge redovisning för för­valtningen av medlen. Bestämmel­sema i 185 e och 185 f§§ om utdel­ning och redovisning skall därvid tillämpas. Atl nytt ulddningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl fill del. Om kon­kursdomaren med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnadema finner att sådan inte lämpligen bör ske, får han efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överläm­nas till gäldenären.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenomföreskrivsatt4kap. 29§,6kap. 5§,8kap. 13§samt 13 kap. 17 § ulsökningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                 Föreslagen lydelse

4 kap.

29 §

När utmätning har beslutats, får gäldenären ej till skada för sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annal sätt, om ej kronofogdemyndigheten efler hörande av sökanden medger del av särskilda skäl.


Första stycket utgör ej hinder mot pantsällning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud / vissa fall mot pantsällning av sådan handling finnsbestämmelseri6kap. 5 §och 12 kap. 5 §.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mot pant-sättning av sådan handling när den har tagits iförvar av kronofogdemyn­digheten finns bestämmelser i 6 kap. 5§ och 12 kap. 5 §. 2   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


Prop. 1983/84:128                                                    18

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Om nyttjandet av utmätt egendom m. m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 § andra slyckel och 12 kap. 6-IO§§. i

6 kap. 5§

Pantbrev eller annan inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg och ej är belånad, får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, far den ej pantförskrivas utan kronofogdemyndighetens tillstånd.

Hör ut män lös egendom till näringsverksamhet, får kronofogde­myndigheten meddela näringsidka­ren förbud ati utan myndighetens tillstånd pantförskriva hypoteksbrev i verksamheten i den mån det är obe-lånai

Obelånat hypoteksbrev får tagas i förvar av kronofogdemyndigheten. Ar hypoteksbrev i tredje mans besitt­ning, får kronofogdemyndigheten, med underrättelse om utmätningen och pantsättningsförbudet, meddela denne förbud att ge ut hypoteksbrevet utan myndighetens tillstånd.

8 kap.

I3§

Borgenär, vars fordran är förenad Borgenär, vars fordran är förenad
med företagsinleckning eller annars
med förmånsrätt i utmätt egendom
med förmånsrätt i utmätt egendom
enligt 5 § förmånsrättslagen
enligt 5§ förmånsrättslagen
(1970:979), har rätt att fa betalning
(1970:979), har rätt atl få betalning
ur egendomen, om han anmäler sin
ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten
fordran hos kronofogdemyndigheten
innan egendomen säljs eller, om för­
innan egendomen säljs eller, om för-
säljning sker under hand eller utmätt
säljning sker under hand eller utmätt
fordran drivs in eller pengar utmätts.
fordran drivs in, senast när fördelning
senast när fördelning skall äga mm.
skall äga mm.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som avses i företa stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 § förmånsrättslagen. Vid prövningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan gmnd har i gäldenären fillhörig egendom.


 


Prop. 1983/84:128


19


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 kap.

17§

När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran.


Pantbrev i skepp eller faslighet, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet alt förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.


Pantbrev i skepp eller fasfighet eller hypoteksbrev i näringsverksam­het, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa det, om ej kro­nofogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.


När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är berättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8 § föräldrabalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


15 kap.

8 §2


Aktier, obligationer, pantbrev, skuldebrev och andra sådana värde­handlingar skola, såframt samman­lagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande bas­belopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i den omyndiges namn nedsättas i öpp)et förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren uttaga nedsatt värde-


Aktier, obligationer, pantbrev, hy­poteksbrev, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, så­framt sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren uttaga


Balken omtryckt 1978:853.

Senaste lydelse 1974:1038.


Prop. 1983/84:128


20


 


Nuvarande lydelse

handling, söke han överförmynda­renstillstånd. Sådant tillslånderford-ras ej, där värdehandlingen allenast skall genom bankens försorg överfö­ras till annan bank för att där nedsät­tas i öppet förvar. De nedsatta värde­handlingarna skola under överför­myndarens tillsyn vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar särskilt stadgas.


Föreslagen lydelse

nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd. Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehand­lingen allenast skall genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn vår­das i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar sär­skilt stadgas.


Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoleksbanks skuld­bok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbe­lopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Premieobligationer, vilka utfärdats av staten, skola, såframt ej obligationer­na äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medgiver undanlag, inskrivas i statsskuldboken med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehand­lingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i öppet förvar hos bank utan atl hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 3 § ärvdabalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lyddse                  Föreslagen lyddse

21 kap.

3 §2

Finns det flera delägare i dödsboet Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, lar en skuld som inte förfal-     delägare, faren skuld som inte förfal-


' Balken omtryckt 1981:359.

" Senaste lydelse 1981:359.


Prop. 1983/84:128


21


 


Nuvarande lydelse

ler till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betal­ning sex månader efter uppsägning­en. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egen­dom eller tomträu eller har inteck­ning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att la emot betal­ning före förfallodagen.


Föreslagen lydelse

ler till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären fill betal­ning sex månader efter uppsägning­en. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt på grund av inteckning eller har företagshypotek och han inom tre månader efter upp­sägningen meddelar att han vill hålla sig endasl till säkerheten, är han dock inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

7 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 5 § förmånsrättslagen (1970:979)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen l\ -delse


5§


Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari före­tagsinteckning kan meddelas följer med


Förmånsrätt i lös egendom som kan omfattas av företagshypotek på grund av inteckning i näringsverk­samhet följer med


I. fordran hos hyresgäst eller arrendator på grand av hyres- eller arrende­avtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift.


2. företagsinteckning.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av före­tagsinteckning äger motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt I.


2. inteckning i verksamheten.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av före­tagshypotek har motsvarande till­lämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som

köparen låter i säljarens vård kvarbliva'

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha nedan angivna lydelse.


Lagen omtryckt 1975:1248

' Senaste lydelse av la­gens rubrik 1977:673.


 


Prop. 1983/84:128

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


22


3 a §2


Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhjmd-lingom egendomen behandlats enligt bestämmelsema i denna förordning, stadgas i lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning.


Att i visst faU borgenärs räU till lös egendom består, trots atl köpeav­handling om egendomen behandlats enligt bestämmelsema i denna lag, stadgas i lagen (1982.-000) om före­tagshypotek.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av forkommen

handling

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4, 8, 10, 13 och 14§§ lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


If


Löpande skuldebrev, växlar, ko­nossement eller andra handlingar vil­kas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förplik­telse får, om det kan antas att hand­lingen har förstörts eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förioral handlingen. Detsamma gäller i fråga om aktiebrev och pant­brev, liksom beträffande intecknade fordringshandlingar som är ställda till viss man.


Löpande skuldebrev, växlar, ko­nossement eller andra handlingar vil­kas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förphk-telse får, om det kan antas att hand­lingen har förstörts eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förlorat handlingen. Detsamma gäller i fråga om aktiebrev, pantbrev och hypoteksbrev, liksom beträffande intecknade fordringshandlingar som är ställda till viss man.


 


Denna lag tillämpas inte på banksedlar. Den tillämpas inte heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om

1.   obligationer och förlagsbevis som har ställts till viss man eller till viss
man eller order och som har utfärdats genom Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolags försorg, eller

2.   obligationer med en löptid på högst ett år som har ställts till innehavaren
och som utges av bankinstitut.

2 §3

Ansökan om dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till rätten i den ort, där förpliktelsen

Ansökan om dödande av handling skall göras skriftligen hos rätten i den ort där förpliktelsen skall fullgöras


-        Senaste lydelse
1966:457 (jfr 1966:648).

Lagen omtryckt 1981:770.

" Senaste lydelse 1981:770.

-        Senaste lydelse
1973:1072 (jfr 1975:910).


 


Prop. 1983/84:128


23


 


Nuvarande lydelse

skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen, f///den rält, där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Då.fråga är om pantbrev på grund av inteckning i fastighet eller tomträtt, göres ansökningen hos den rätt under vilken fastigheten lyder. Ifråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skepps­bygge göres ansökningen hos rätlen i skeppels hemort eller i den ort där bygget utföres. Ansökan om dödande av intecknad .fordring.shandling gö­res hos rätten i den ort, där vederbö­rande inskrivningsmyndighet är

Ansökan om dödande av konosse­ment skall ingivas till rätlen i godsets bestämmelseort.

Äro enligt vad nu är sagt flera domstolarhehöriga, wå ansökningen göras vid vilken som helst av dem.


Föreslagen lydelse

eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen, hos den rätt där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål som angår gäld i allmän­het. .Ansökan som avser pantbrev skall göras hos den rätt under vilken fastigheten lyder eller i skeppets hemort eller i den ort där skeppsbyg­get utförs. Ansökan .ww avser någon an nan inteckningshandling skall gö­ras hos rätten i den ort där vederbö­rande inskrivningsmyndighet 7/n«s.

Ansökan om dödande av konosse­ment skall ,ges in till rätten i godsets bestämmelseort.

Om flera domstolar enligt vad nu sagts är behöriga, får ansökningen göras vid vilken som helst av dem.


4 §4


Sökanden åligger att. så vitt ske kan, om ansökningen underrätta en var vilken såsom gäldenär, löftesman eller eljest är på grund av handlingen förpliktad. .4Mer ansökningen pant­brev eller intecknad fordringshand­ling, skall den inlecknade egen­domens ägare, så ock den som senast, ;■ den ordning särskilt är stadgat, blivit antecknad såsom innehavare av handlingen, där så ske kan, under­rättas om ansökningen.


Sökanden skall i den mån det kan ske. om ansökningen underrätta var och en vilken såsom gäldenär, löftes­man eller eljest är förpliktad på grund av handUngen. Om ansök­ningen avser pantbrev eller annan inteckningshandling, skall den in­lecknade egendomens ägare samt den som senast har antecknats som innehavare av handlingen underrät­tas om ansökningen, om det kan ske.


 


8 §5

Sedan fiden för anmälan enligt 6§ andra stycket har gått ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätlen därvid att någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning till anlagande att handlingen finns i behåll, skall handlingen dödas genom beslut av rätten.

Beträffande pantbrev och inteck­nade fordringshandlingar skall be-

Beträffande pantbrev och andra inteckningshandlingar skall beslutet


"* Senaste lydelse 1970:1012.

 Senaste lydelse 1981:770.


 


Prop. 1983/84:128


Nuvarande lydelse

slutet innehålla en erinran om att beslutet inle innebär all inteckningen dödas.


Föreslagen lydelse

innehålla en erinran om att beslutet inte innebär all inteckningen dö­das.


10 §6


Avser ansökan om dödning f)anl-brev eller intecknad fordringshand­ling, skall rätten underrätta vederbö­rande inskrivningsmyndighet om ansökningen för anteckning i fastig­hetsboken eller annan inskrivnings­bok varom fråga är. Vad nu sagts om ansökningen skall ock gälla rättens slutUga utslag i ärendet: dock må. då ansökningen avslagits, anteckning ej verkställas förrän utslaget vunnit laga kraft.

Sedan utslag, varigenom pantbrev dödats, vunnit laga kraft, skall inskrivningsmyndigheten på ansö­kan utfärda nytt pantbrev som svarar mot del dödade samt göra anteck­ning i fastighets- eller tomträttsbo­ken därom.

Har intecknad fordrinhandling dödats genom lagakraftvunnet ut­slag, skall inskrivningsmyndigheten, på ansökan, å inskrivningsdag göra anteckning i vederbörande inskriv­ningsbok, att ny handling, som utfär­dats jämlikt 9 §, medför den inteck­ningsrätt som tillkommit den dö­dade.


Avser ansökan om dödning pant­brev eller annan inteckningshand­ling, skall rätten underrätta vederbö­rande inskrivningsmyndighet om ansökningen och om rättens slutliga beslut i ärendet. Inskrivningsmyn­digheten skall anteckna detta i inskrivningsboken eller inskriv-ningsregisirei. Har ansökningen avslagits, skaU anteckning om detta dock inte göras förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Sedan beslut, varigenom pantbrev eller hypoteksbrev dödats, har vunnit laga kraft, skall inskrivningsmyndig­heten efter ansökan utfärda nytt pantbrev eller hypoteksbrev som sva­rar mot det dödade saml anteckna detta i inskrivningsboken eller in­skrivningsregistret.

Har intecknad fordringshandling dödats genom lagakraftvunnet be­slut, skall inskrivningsmyndigheten €:fter ansökan på inskrivningsdag anteckna i inskrivningsboken att ny handling, som utfärdats enligt 9 §, medför samma inteckningsrätt som den dödade hade.


13 r


Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan inteckningshand­ling finns och har fio år förflutit från det att handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens äga­re ansöka alt inteckningen dixlas trots att handlingen inte kan företes.


Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan inteckningshand­ling finns och har tio år förflutit från det att handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens äga­re ansöka att inteckningen dödas trots att handlingen inte kan företes.


Senaste lydelse 1970:1012.

Senaste lydelse 1981:770.


 


Prop. 1983/84:128


25


 


tiden ej har förflutit.

Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen skall, om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som föreskrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Rätten skall därefter utfärda en offentlig stämning, som skall kungöras på det sätt som anges i 6 §. Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen. I stämningen skall vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas alt anmäla detta till rätten senast en viss angiven dag. Denna dag skall bestämmas så att minst sex månader kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden skall underrättas om innehållet i stämningen.

Sedan tiden för anmälan enligt andra stycket har gått ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid all någon omständighet inte har förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, skall rätten förordna alt inteckningen får dödas ulan handlingens föreleende efter ansökan om detta hos vederbörande inskrivningsmyndighet.

Nuvarande lydelse

Ansökan som avser ett pantbrev skall göras hos den rätt under vilken faslig­heten lyder eller i skeppets hemort eller i den ort där skeppsbygget utförs. Ansökan som avser någon annan inteckningshandling skall gö­ras hos rätten i den ort där vederbö­rande inskrivningsmyndighet finns. Kan det antas att ett pantbrev har tillkommit på sådant satt eller har kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsällning, far ansökan om dödande av inteckningen göras även om den nyss angivna liden ej har förflutit.


Föreslagen lydelse

Ansökan som avser ett pantbrev skall göras hos den rätt under vilken fastig­heten lyder eller i skeppets hemort eller i den ort där skeppsbygget utförs. Ansökan som avser någon annan inteckningshandling skall gö­ras hos rätlen i den ort där vederbö­rande inskrivningsmyndighet finns. Kan del antas att ett pantbrev eller hypoteksbrev har tillkommit på så­dant sätt eller har kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsällning, får ansökan om dödande av inteckning­en göras även om den nyss angivna


 


Rätten skall underrätta inskriv­ningsmyndigheten om en ansökan som har gjorts enligt första stycket och om rättens slutliga beslut i ären­det. Inskrivningsmyndigheten skall anteckna detta i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok. Har ansök­ningen avslagits, skall anteckning om detta dock inte göras förrän beslutet har vunnit laga kraft.


Rätten skall underrätta inskriv­ningsmyndigheten om en ansökan som har gjorts enligt första stycket och om rättens slufiiga beslut i ären­det. Inskrivningsmyndigheten skall anteckna detta i inskrivningsbok eller inskrivningsregister. Har ansökning­en avslagits, skall anteckning om detta dock inte göras förrän beslutet har vunnit laga kraft.


14 §8


Bestämmelsema i l-10§§ äga, såvitt de angå pantbrev, motsvaran­de tillämpning i fråga om vilandebe-


Bestämmdsema i 1-10 §§ har, i vad de avser pantbrev, motsvarande tillämpning i fråga om vilandebevis.


Senaste lydelse 1973:1072 (jfr 1975:910).


 


Prop. 1983/84:128


26


 


Nuvarande lydelse

vis. Bestämmelsema i 13§ om dödande av inteckning äga motsva­rande tillämpning i fråga om vilande­förklarad inteckningsansökan.

Bestämmelsema i 10 och I3§§om annan inskrivningsbok än fastig­hetsbok äga, ifråga om pantbrevför skepps- eller skeppsbyggnadsinteck-ning, motsvarande tillämpning på skepps- och skeppsbyggnadsregist-


Föreslagen lydelse

Bestämmelsema i 13 § om dödande av inteckning har motsvarande till­lämpning i fråga om vilandeförklarad inteckningsansökan.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 52 § 2 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


52 §2 mom.


Vid erläggande av arvsskatt, som Jämlikt 54 § skall av dödsboet för­skjutas, må efter fillstånd av beskatt­ningsmyndigheten intill ett belopp, motsvarande högst hälften av skat­ten, såsom betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser angående inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsräit fartyg, jord-bruksinveniarier eller förlagsegen­dom, inteckning meddelats i boel tillhörig egendom, eller ock skuldför­bindelse med säkerhet av sådant skuldebrev.

Sålunda intecknal skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel el­ler säkerhet endast i den mån detsam­ma faststälks att gälla inom det vär­de, till vilket den intecknade egen­domen upptagits i ärendet angående arvsskattens fastställande, och där­jämte endast under föralsättning, att inteckningen omfattar jämväl ränta


Vid betalning av arvsskatt, som enligt 54 § skall förskjutas av döds­boet, får efter tillstånd av beskatt-ningsmyndighelen intill ett belopp, svarande mot högst hälften av skat­ten, såsom betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket inteckning meddelats i boet tillhörig egendom, eller också skuldförbindel­se med säkerhet av sådant skuldebrev eller med säkerhet av pantbrev i boet tillhörig egendom eller av hypoteks­brev i näringsverksamhet, som hör till boet.

Sålunda intecknat skuldebrev gäl­ler såsom betalningsmedel eller sä­kerhet endasl i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till vilket den inlecknade egendomen tagits upp i ärendet angående arvsskattens fastställande, och dess­utom endast under föralsättning, att inteckningen  omfattar även  ränta


Senaste lydelse av la­gens mbrik 1974:857.

Senaste lydelse 1974:857.


 


Prop. 1983/84:128


27


 


Nuvarande lydelse

efter den procent, som regeringen föreskriver.

Överstiger den arvsskatt, som skall av dödsboet förskjutas, 20 000 kro­nor må därjämte, intill skattens hal­va belopp, å inländsk börs noterade aktier, som ingå bland dödsboets tillgångar, eller skuldebrev, för vilket lämnas säkerhet i börsnoterade eller andra aktier, gälla såsom betalnings­medel i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar.

Å skuld, som avses i första och tredje styckena, skall gäldas ränta. Räntan utgår från och med månaden efter den då beslut meddelats om att skallen må erläggas med betalnings­medel varom nu är fråga till och med den månad då skulden betalats. I fråga om räntan gälla i övrigt bestäm­melsema i 1 mom.


Föreslagen lydelse

efter den procent, som regeringen föreskriver. Pantbrev och hypoteks­brev gäller såsom säkerhet endast i den mån inteckningen fastställts att gälla inom värde som nyss sagts.

Överstiger den arvsskatt, som skall förskjutas av dödsboet, 20 000 kro­nor får dessutom, intill skattens halva belopp, på inländsk böis noterade aktier, som ingår bland dödsboels tillgångar, eller skuldebrev, för vilket lämnas säkerhet i börsnoterade eller andra aktier, gälla såsom betalnings­medel i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar.

På skuld, som avses i första och tredje styckena, skall ränta betalas. Räntan utgår från och med månaden efter den då beslut meddelats om att skatten får betalas med betalnings­medel varom nu är fråga till och med den månad då skulden betalats. I fråga om räntan gäller i övrigt bestämmelsema i 1 mom.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs att I och 2 §§ lagsökningslagen (1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1§'

För fordran som gmndar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordrings­bevis och är förfallen ti 11 betalning flr gäldenären lagsökas enligt vad som sägs i det följande.


Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriftligen upp­låtits för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur egen­domen. Har borgenären för fordring­en inteckning i luftfartyg eller reserv­delar till luftfartyg eller företagsin-


Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriftligen upp­låtits för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur egen­domen. Har borgenären för fordring­en inteckning i luftfartyg eller reserv­delar till luftfartyg, kan han genom


Senaste lydelse 1981:740.


 


Prop. 1983/84:128


28


Nuvarande lydelse

teckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

Föreslagen lydelse

lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller. Vad nu sagts har motsvarande till­lämpning för det fall att företagshy­potek skriftligen ställts för fordring­en.

För en fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga ram även om fordringen inte grandar sig på skriftligt fordringsbevis. En fömtsättning är dock att lagsökningen äger ram i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersättnings­anspråket avser.

Lagsökning för fordran på ersättning som avses i tredje stycket far äga ram endast i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning som avser fastställelse till betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egen­domen.

2 §2


Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenä­rens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnum­mer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och tele­fonnummer, så ock fordringens be­lopp och den ränta som fordras. Borgenären angive ock de omstän­digheter som betinga rättens behörig­het, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling vara ford­ringen gmndas och, då betalning enligt 1 § andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåfits.

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt


Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenä­rens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnum­mer saml gäldenärens namn och, om det kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och tele­fonnummer, samt fordringens be­lopp och den ränta som fordras. Borgenären skall även ange de omständigheter som betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad ( övrigt anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling på vilken fordringen grandas och, då betalning enligt 1 § andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller ur egendom som omfaltas av företagshypotek, av handling varigenom panträtt i egen­domen upplåtits eller företagshypo­tek ställts.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket lämnas i två exemplar och vara egenhändigt


 Senaste lydelse 1973:1074 (jfr 1975:912).


 


Prop. 1983/84:128


29


 


Nuvarande lyddse

undertecknad av borgenären eller hans ombud. .4r endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift.


Föreslagen lydelse

undertecknad av borgenären eller hans ombud. Om endast ett exem­plar ges in, skall rätlen mol stadgad avgift ombesörja erforderiig avskrift. Denna gäller i målet lika med huvud­skrift.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Om inteckningshandling, som rör näringsverksamhet, vid ikraftträdandet utgör säkerhet för fordran, far lagsökning äga ram enligt 1 § andra slyckel tredje meningen i dess nya lydelse, även om fordringen ej grandas på skriftligt bevis eller upplåtelsen ej skett skriftligen. Målet skall hänskjutas till rättegång, om det gÖR invändning som hänför sig till fordringen eller upplåtelsen saml borgenärens rält är tvistig.

12 Förslag till

Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)

Härigenom föreskrivs att II, 32 och 36 §§ stämpdskaltdagen (1964:308)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivddsc


Föreslagen lyddse


11 §=


Beviljas inteckning eller förklaras ansökan om inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med beviljan­de av inteckning likställes i denna lag att inteckning överföres från skepps-byggnadsregistret   till   skeppsregist-

ret.


Beviljas inteckning eller förklaras ansökan om inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med beviljan­de av inteckning likställs i denna lag att inteckning /o>5 över från skepps-byggnadsregistret till skeppsregist­ret.


Skatten utgår med fio kronor för varje fijllt tusental kronor av del kapitalbelopp, för vilket inteckning beviljas eller ansökan om inteckning förklaras vilande, dock lägst med fio kronor. Förinteckning i skepp utgår dock skatten med fyra kronor för varje fullt tusental kronor av motsvarande kapitalbelopp.

Skatteplikt föreligger icke. när

1) inteckning meddelas i järnväg för allmän trafik;


4) sammanföring av inteckningar eller utbyte av pantbrev, hypoieks-

2) vilandeförklarad ansökan om inteckn ing fullfbljs:

2)   vilandeförklarad ansökan om
inteckning fulllbljes:

3)  inteckning meddelas på grand av 4 § lagen (1927:79) om rätt för borgenär
till betalning ur ersättning på grand av brandförsäkringsavtal;

4) sammanföring av inteckningar eller utbyte av pantbrev, vilandebe-


Lagen omtryckt 1979:1060. Senaste lydel­se av lagens rubrik 1974:864.

2 Senaste lydelse 1979:292.


 


Prop. 1983/84:128


30


 


Nuvarande lydelse

vis eller intecknad fordringshandling äger ram;

5)   inteckning utsträckes till att
avse yUeriigare en eller flera fasfighe­
ter eller ytterligare ett eller flera luft­
fartyg;

6)  nyll pantbrev eller vilandebevis utfärdas i fall som avses i 22 kap. 5 § tredje stycket jordabalken och i 10§ andra stycket lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling;

7)  sådan åtgärd vidtages beträffan­de inteckning i luftfartyg som avses i 29 dier 30 § lagen (1955:227) om inskrivning av rält till luftfartyg; eller


Föreslagen lydelse

brev,  vilandebevis  eller  inlecknad fordringshandling äger mm;

5)  inteckning sträcks ut till att avse
ytterligare en eller flera fasligheter,
ytterligare ett eller flera luftfartyg
eller ytterligare näringsverksamhet:

6)    nytt pantbrev, hypoteksbrev
eller vilandebevis utfärdas i fall som
avses i 22 kap. 5§ tredje stycket
jordabalken och i 10 § andra stycket
lagen (1927:85) om dödande av för­
kommen handling;

7)   sådan åtgärd vidtas beträffande
inteckning i luftfartyg som avses i 29
dier 30 § lagen (1955:227) om
inskrivning av rätt fill luftfartyg;
eller


8) inteckning meddelas i skeppsbygge.

32 §3


I förhållande till statsverket skola för skattens erläggande svara, beträf­fande skatl för


I förhållande till statsverket skall för skattens erläggande svara, beträT-fande skatl för


a) förvärv av fast egendom, tomträtt eller skepp, båda kontrahenterna;


b) inteckning, den som vid tid­punkten för skallepliktens inträde är behörig atl ansöka om inteckning i den fasta egendomen, tomträtten e//er skeppet eller, i fråga om annan egendom, alt medge inteckningen;

c) aktie eller insats i svenskt bolag, bolaget och de som äro ledamöter i bolagets styrelse sedan skatteplikt inträtt; samt


b)   inteckning, den som vid tid­
punkten för skattepliktens inträde är
behörig att ansöka om inteckning i
den fasta egendomen, tomträtten,
skeppet eller näringsverksamheten
eller, i fråga om luftfartyg eller luftfar­
tyg och reservdelar, att medge inteck­
ningen;

c)  aktie eller insats i svenskt bo kg,
bolaget och de som är ledamöter i
bolagets styrelse sedan skatteplikt
inträtt; samt


 


d)   lotteri, den som anordnar detta.

När flera svara för skattens erläg- När flera svarar för skattens eriäg­
gande, åligger ansvarigheten dem gande, åligger ansvarigheten dem
solidariskt.
                            solidariskt.

Skattskyldig är den som i varje särskilt fall är gentemot statsverket ansvarig för skattens erläggande.


Senaste lydelse 1979:1060.


 


Prop. 1983/84:128

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


31


36 §


I fall, som avses i 30§ 1 mom. första stycket a) eller b), skall skatten inbetalas till beskattningsmyndighe­ten eller den myndighet regeringen bestämmer inom en månad från den dag, då expedition i ärendet blir tillgänglig för sökanden, eller, vid tillämpning av andra stycket samma moment, den senare dag, då beslutet om skattens fastställande meddelas. Innan expedition i ärendet blivit till­gänglig eller beslut som nu sagts blivit meddelat, må skatten icke mottagas. Fastställer överrätt skatten till högre belopp än beskatlningsmyndigheten förat beräknat eller vitsordar skall­skyldig anmärkning av den enligt 48 § förordnade granskningsmyndig­heten, skall sålunda tillkommande skattebelopp inbetalas till länsstyrel­sen i det län, dit beskatlningsmyndig­heten hör inom en månad efter det atl överrältens beslut meddelats eller granskningsmyndigheten erhållit meddelande om vitsordandet.


1 fall, som avses i 39§ I mom. första stycket a) eller b), skall skatten inbetalas till beskattningsmyndighe­ten eller den myndighet regeringen bestämmer inom en månad från den dag, då expedition i ärendet blir tillgänglig för sökanden, eller, vid fillämpning av andra stycket samma moment, den senare dag, då beslutet om skattens fastställande meddelas. Innan expedition i ärendet blivit till-gängligdlerbeslutsomnusagtsblivit meddelat, får skatten inte tas emot. Fastställer överrätt skatten tilll högre belopp än beskattningsmyndigheten förat beräknat eller vitsordar skalt­skyldig anmärkning av den enligt 48 § förordnade granskningsmyndig­heten, skall sålunda tillkommande skattebelopp inbetalas till länsstyrd-sen i det län, dit beskatlningsmyndig­heten hör i nom en månad efler det att överrättens beslut meddelats eller granskningsmyndigheten /å/( medde­lande om vitsordandet.


I fall, som avses i 30 § I mom. första stycket c), åligger det den skaltskyldige att inbetala skatten genom insättning på beskatlningsmyndighetens postgiro­konto inom den tid, som gäller för avgivande av deklaration. Om den av beskattningsmyndigheten eller besvärsmyndighet fastställda skatten översti­ger vad som skolat utgöras enligt deklaration eller, då beslut förat meddelats i saken, enligt det beslut som närmast föregått, åligger det den skattskyldige att inom tid, som beskattningsmyndigheten bestämmer, till denna inbetala del felande beloppet. Vad nu sagts skall även gälla, om skatt fastställts ehura deklaration ej avgelts.


A'a> synnerliga skäl äro därtill, må beskattningsmyndighet, som avses i andra stycket, bevilja anstånd med skattens erläggande.

Den handling, som ligger till grand för skattens fastställande eller, när .fråga är om inteckning i fäst egen­dom, tomträtt eller skepp, pantbrev eller vilandebevis må beskattnings-myndigheten icke utlämna, förrän


Om det finns synnerliga skäl för det, får beskattningsmyndighet, som avses i andra slyckel, bevilja anstånd med betalning av skallen.

Den handling som ligger till grund för skattens fastställande får beskatt-ningsmyndigheten inte lämna ut förrän skatten betalats. När fräga är om inteckning i fas I egendom, tomt­rätt, skepp eller näringsverksamhet.


Senaste lydelse 1974:887 Ofr 1975:38 och 1975:922)


 


Prop. 1983/84:128


32


 


Nuvarande lydelse

skatten erlagts. Har inteckning över-förts från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret i samband med att skeppsbygge registrerats som skepp, må icke nationalitetshandling för skeppet utlämnas, förrän skatten för inteckningen erlagts.


Föreslagen lydelse

gäller detsamma beträffande pant­brev, hypoteksbrev eller vilandebevis. Har inleckningjor/s över från skepps­byggnadsregistret till skeppsregistret i samband med att skeppsbygge regi­strerats som skepp, /är nationalitets­handling för skeppet inte lämnas ut förrän skatten för inteckningen beta­lats


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för

skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 4§§ lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


2§


Säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagsinleckning.


Säkerhet far bestå av pant, borgen eller företagshypotek.


Borgen skall ställas såsom för egen skuld. Om den ställs av två eller flera personer gemensaml skall den vara solidarisk.

4§

Pant far tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom.

Borgen far genast utsökas. Därvid gäller i tillämpliga de larbestämmelsema i uppbördslagen (1953:272) om indrivning av restförd skatt. Införsel får äga ram om det är medgivet beträffande den fordran som säkerheten avser.


Om företagsinteckning utgör sä­kerhet, får utmätning genast ske i den egendom som omfattas av inteck­ningen, även när den gäller i annan näringsverksamhet än gäldenärens.


Om hypoteksbrev utgör säkerhet, får utmätning genast ske i den egen­dom som omfattas av företagshypo­teket. även när detla avser annan verksamhet än gäldenärens.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


 


Prop. 1983/84:128                                                             33

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av

utsökningsbalken

Härigenom föreskrivsatt 25 § lagen (1981:775)om införandeav utsöknings­balken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

25 §

Om ett skepp, som enligt punkt 2 Om ett skepp, som enligt punkt 8

övergångsbestämmelserna till lagen övergångsbestämmelserna till lagen

(1973:1067)   om   ändring   i   lagen (1982000) om företagshypotek om-

(1966:454)   om   företagsinteckning fattas av sådant hypotek, skall säljas

omfattas av en sådan inteckning. exekutivt enligt  10 kap. i balken,

skall säljas exekutivt enligt 10 kap. i skall   borgenären   underrättas  och

balken, skall borgenären underrättas fordran som anmäls tas upp i sak-

och fordran som anmäls tas upp i          ägaribrteckningen.
sakägarförteckningen.

Bestämmelsema i IO kap. i balken om tillägg enligt 264 § sjölagen (1891:35 s. I) tillämpas beträffande ränta, som enligt punkt 14 eller 15 övergångsbe­stämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:3 5 s. I) skall i stället för sådant tillägg beräknas på kapitalbeloppet av en inteckning enligt äldre lag.

Vad som sägs i balken om registrerat skepp gäller även i fråga om båt som enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s. I) är upplagen i skeppsregistret.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                    34

Bilaga 3

SammanstäUning av remissyttrandena

Yttranden över betänkandet har avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, domstolsverket, central­nämnden för fastighetsdata (CFD), datainspektionen, bankinspektionen, datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA), statskon­toret, riksrevisionsverket, riksskalteverket, lantbmksstyrelsen, fiskeri-styrelsen, kommerskollegium, statens industriverk, konkurslagskommit-tén (Ju 1971:06), pantbrevsutredningen (Ju 1979:02), utredningen (E 1980:05) angående de små och medelstora företagens finansiella situation. Finansbolagens Förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR (FAR), Föreningen Sveriges kronofogdar. Kooperativa förbundet (KF), Lantbmkamas riksförbund (LRF), Svensk Industriförening, Svenska Bankföreningen, Svenska Företagares Riksförbund, Svenska Handels­kammarförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Ackordscentral, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Grossistför­bund, Sveriges hantverks- och industriorganisafion (SHIO) - Familjeföre­tagen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Speditörförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmännyttiga hypoteksbank, Ut­vecklingsfonden i Stockholms län samt Statstjänstemannaförbundet.

Kommerskollegium har bifogat ett yttrande från Stockholms Handels­kammare.

Skånes Handelskammare har anslutit sig till Stockholms Handelskam­mares yttrande. Post- och Kreditbanken samt Sveriges Investeringsbank AB har anslutit sig till vad Svenska Bankföreningen har framfört. Sveriges Varvsindustriförening har instämt i de synpunkter som har framförts av Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund.

1   Allmänt

Hovrätten över Skåne och Blekinge: En reformering av lagstiftningen om företagsinteckning i syfte att uppnå ett närmande till bestämmelsema om inteckning i fast egendom är enligt hovrättens mening motiverad. Likaså anser hovrätten att övervägande skäl talar till förmån för ett tillgo­doseende av önskemålen om bl a. en utvidgning av kretsen av intecknings­berättigade näringsidkare och en förenkling av reglema rörande den geo­grafiska begränsningen av företagsintecknings gilfighet. Mot bakgmnd här­av ställer sig hovrätten i huvudsak bakom gmndtankarna i betänkandet. I några avseenden vill dock hovrätten framföra avvikande uppfattning och i övrigt göra vissa anmärkningar.


 


Prop. 1983/84:128                                                   35

Med hänsyn till hovrättens arbetsbelastning har det inte varit möjligt för hovrätten att i önskvärd utsträckning i detalj granska de ställningstaganden i olika enskildheter som betänkandet rymmer. På gmnd härav har hovrät­ten väsenfiigen fått avstå från att kommentera detaljema i lagförslagen och utredningens överväganden härvidlag.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten anser att utredningens lagförslag om företagshypotek i stort kan godtas i sin helhet under fömtsättning att den myndighet, som skall handlägga företagsinteckningar, utrastas med ett ändamålsenhgt datasystem.

Bankinspektionen: Utredningens lagförslag är gmndat på en inträngande och förtjänstfull analys och beskrivning av alla de problem och frågeställ­ningar som varit att beakta. Förslaget är ägnat att stärka företagsinteck­ningens värde såsom säkerhet för kredit vilket bankinspektionen från sina utgångspunkter hälsar med tillfredsställelse. Företagsinteckningen har bli­vit mycket användbar som kreditsäkerhet och ökat möjlighetema att få kredit för sådana näringsidkare som saknat säkerhet i fast egendom eller hos vilka sådan säkerhet på gmnd av rörelsens beskaffenhet haft ett begränsat värde. Inte sällan har företagsinteckning ställd såsom komplette­rande säkerhet visat sig ge bättre täckning för kreditinstituts fordran än pantbrev i industrifastighet.

Det föreliggande lagförslaget tillgodoser i viktiga delar önskemål och synpunkter som under årens lopp förts fram av företrädare för kreditvä­sendet och som också ligger väl i linje med de intressen som inspektionen företräder. Inspektionen erinrar i sammanhanget om sitt initiativ år 1974 beträffande förmånsrättsordningen för företagsinteckning, vilket ledde till en förbättring av inteckningens kreditsäkerhetsvärde från ingången av 1976 jämfört med tidigare ordning.

Mot bakgrand av det nu sagda tillstyrker inspektionen med nedan an­givna undantag att det föreliggande förslaget läggs till grand för lagstift­ning.

Fiskeristyrelsen: Från de synpunkter fiskeristyrelsen har att företräda fillstyrks att betänkandet läggs till gmnd för ny lagstiftning. Det torde dock endast i mindre mån bidra till att lösa fiskets kreditproblem som väsentli­gen bottnar i den associationsrättsliga stmkturen på de företag som verkar inom fisket.

KommerskoUegiurn: Kollegiet finner utredningens förslag välgrandade och har i huvudsakliga delar inget att erinra. Utredningsarbetet synes baserat på den tidigare remissbehandlade promemorian (nr 3,1972), vilken behandlade de viktigare frågor utredningen hade att ta ställning till. Utred­ningen tillmötesgår i sina överväganden de krav och önskemål som från olika håll framfördes vid remissbehandlingen av promemorian.

Stockholms Handelskammare: Handelskammaren tillstyrker i allt vä­senfligt utredningens förslag som väl tillgodoser betydelsefulla närings­livsintressen. Handelskammaren anser det särskilt förtjänstfullt att utred-


 


Prop. 1983/84:128                                                    36

ningen i valet mellan ohka lösningar på de problem som uppkommit ofta låtit praktiska synpunkter falla avgörandet.

Pantbrevsutredningen: Pantbrevsutredningen, som finner att förslaget är väl genomtänkt, har inte något att erinra mot att det genomförs. Befo­genheten av uttalandet i betänkandets sammanfattning (s. Il), att förslaget sannolikt lätt kan jämkas efter vad pantbrevsutredningen kommer att föreslå kan verifieras. Anmärkningar kan emellertid riktas mot vissa de­taljer i förslaget. Pantbrevsutredningen vill också lämna några komplette­rande synpunkter på vissa mera betydelsefulla frågor som behandlas.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation: För många mindre och medelstora företag är tillgången på kredi­ter av avgörande betydelse. I den mån ett företag har fast egendom kan inteckningar i fastigheten utgöra acceptabla säkerheter. Saknas sådana inteckningar eller är dessa helt ianspråktagna återstår möjligheten att ut­nyttja företagsinteckningar. Dessa kan enligt nu gällande lagstiftning med­delas näringsidkare under vissa föratsältningar.

Mot denna bakgmnd ser utredningen med tiUfredsställdse att förtagsin-teckningsutredningen framlägger ett förslag, som till sin omfattning vidgar fömtsättningarna för näringsidkare att lämna säkerheter i ett företers tillgångar.

FAR: FAR tillstyrker i allt väsentligt förslaget. FARs remissyttrande koncentreras i det följande till frågor som påverkar kontroll- och revisions-möjligheterna.

KF: KF finner att utredningens förslag i sina huvuddelar medför väsent­liga förbättringar och förenklingar av de nuvarande företagsinteckning­arna. Redan inledningsvis vill KF därför starkt understryka att det är önskvärt att förslaget genomföres snarast möjligt.

LRF: LRF kan i aUt väsenthgt tillstyrka de förslag som utredningen lagt fram.

Svensk Industriförening: För de mindre företageii har företagsinteck-ningsinstitutet fått tämligen stor betydelse. Anledningeh härtill är att dessa företag i betydligt mindre utsträckning än de större företagen kan lämna fastighetsinteckningar som säkerhet för krediter. 1 den mån ett företag äger fast egendom är ofta fastighetsinteckningama redan till fullo utnyttjade som säkerhet. Detta innebär att det är väsentligt att så långt som möjligt förbättra och förstärka företagsinteckningsinstitutet så att detta fungerar så bra som möjligt. Mot denna bakgmnd ser föreningen med tillfredsställel­se att utredningen framlagt ett förslag som medför ökade möjligheter för näringsidkare att utnyttja företagsinteckning.

Svenska Bankföreningen: I bankemas kreditgivning till företag har före-tagsinteckningssäkerheten under senare år kommit att få en alltmer fram­trädande plats. Många företag har svårigheter att ställa annan säkerhet. I den mån ett företag äger fast egendom är ofta fastighetsinteckningama redan till fullo utnyttjade som säkerhet. Mycket ofta är således situationen


 


Prop. 1983/84:128                                                   37

i ett kreditärende den att endast företagsinteckningar finns att tillgå som säkerhet. Detta är normalt inget problem eftersom företagsinteckning i allmänhet kan betecknas som en acceptabel säkerhet. Den angivna situa­tionen visar emellertid behovet av att reglema om företagsinteckning är sådana att institutet fungerar så bra som möjligt. De brister i institutet som finns f n. bör således avhjälpas och förbättringar bör, där detta är möjligt, genomföras.

Mot den angivna bakgmnden ser bankföreningen med tillfredsställelse att företagsinteckningsutredningens långvariga arbete nu kunnat slutföras och utredningen kunnat framlägga förslag som i allt väsentligt är förmån­liga för ett väl fungerande kreditliv. Bankföreningen anser det således

vikfigt att utredningens förslag kommer till genomförande.         Detta

gäller inte minst förslaget att låta en för riket gemensam myndighet med hjälp av ADB handlägga ärenden om företagsinteckning. Detta synes, som utredningen anfört, bygga på en kostnadsmässigt acceptabel gmnd. Om förslaget i den delen ändå av någon orsak inte skulle genomföras, får detta enligt bankföreningens uppfattning inte innebära att andra delar av utred­ningens förslag inte genomförs. För att främja näringslivets kreditförsörj­ning bör tvärtom förslagen så långt detta är möjligt även i sådant fall genomföras inom ramen för den nuvarande organisationen. Bankförening­en vill t. ex. peka på det väsentliga i att förslaget om registrering av industritillbehören som lös egendom genomförs.

Svenska Företagares Riksförbund: Sammanfattningsvis anser Förbun­det att förslagen innebär en välkommen utvidgning och rationalisering av framförallt mindre företagares möjhghet att anxända företagsinteckning som säkerhet för kredit. Förslagen tillgodoser sålunda de synpunkter För­bundet tidigare framfört över utredningens PM nr 3 av den 30 oktober 1972.

Förbundet tillstyrker — utan att ta ställning till enskildheterna i de lagtekniska lösningarna — att förslagen läggs till gmnd för lagstiftning.

Svenska Handelskammarförbundet: Förbundet tillstyrker i allt väsent­
ligt utredningens förslag som väl tillgodoser betydelsefulla närings­
livsintressen. Förbundet anser det särskilt förtjänstfullt att utredningen i
valet meUan olika lösningar på de problem som uppkommit ofta låtit
praktiska synpunkter fälla avgörandet.     

Svenska Handelskammarförbundet anser således att utredningens för­slag bör genomföras. Därvid bör de lagtekniska synpunkter som vi anför beaktas. Om förslaget av kostnadsmässiga skäl, sammanhängande med kravet på inrättandet av en ny central myndighet, inte genomföres bör likväl andra delar av utredningsförslaget kunna göras till föremål för en delreform inom ramen för den nuvarande organisationen.

Svenska Kraftverksföreningen: Vid finansiering av kraftverk och tillhö­rande anläggningar anlitas vanligen till stor del lånat kapital. Den säkerhet som härvid kan erbjudas blu av betydelse. Tidigare har banker, kreditinsti-


 


Prop. 1983/84:128                                                    38

tut och andra långivjire ofta fordrat att de pantbrev (fastighetsinteckningar) som lämnas som säkerhet kompletteras med företagsinteckningar. Numera synes man emellertid beträffande de speciella kraftverkslånen inte i all­mänhet uppställa detta krav. Hur långivarna framdeles kommer att resone­ra i denna fråga är dock knappast möjligt att fömtsäga. För lån av mera allmän karaktär med kraftverk, andra fastigheter, industrier m. m. som säkerhet torde företagsinteckningar fortfarande komma till användning. Fror om företagsinteckningar är sålunda för kraftverksföretagen fortfa­rande av en viss betydelse.

Svenska sparbanksföreningen: Sedan sparbankerna genom ändringama i sparbankslägstiftningen från 1969 fick samma formella möjligheter som affärsbankerna till kreditengagemang inom företagssektom har säkerhet i form av företagsinteckning blivit allt vanligare i sparbankemas låneport­följer. Också hos sparbankema har erfarenheterna givit vid handen de brister och ofullkomligheter som vidlåder det nuvarande företisinteck-ningsinstitutet och som behandlats under utredningens arbete.

Sparbanksföreningen anser att utredningens förslag generellt synes gyn­
na en god funktion som säkerhetsmedium åt näringslivet och de institutio­
nella kreditgivarna.-- Sparbanksföreningen anser alltså att utredning­
ens förslag i stort är väl avvägt och tillstyrker med nedan angivna syn­
punkter att det genomförs.

Sveriges Ackordscentral: Enligt ackordscentralens mening bör utred­ningens förslag genomföras. De förordade nyheterna är i allt väsentligt ägnade att avsevärt stärka företagsinteckningsinstitutets ställning och där­med bli till gagn för kreditsystemet.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Även SFF anser att förstärkningar av företagsinteckningsinstitutet, på sätt som utredningen i olika avseenden föreslagit, är till stor nytta för såväl kreditgivarna som näringslivet i övrigt. SFF ansluter sig därför i princip till de synpunkter som Svenska Bankför­eningen framfört i sitt remissyttrande.

SHIO-Familjeföretagen: Organisationen vill i allt väsentligt uttala sitt stöd för de av utredningen redovisade förslagen och anser att dessa snarast bör genomföras.

Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund: Företagsin-teckningsutredningen har genom det nu presenterade betänkandet avslutat ett mångårigt arbete. Organisationema finner i allt väsentligt förslaget väl genomarbetat och ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning. Som särskilt förtjänstfullt framstår det förhållandet, att utredningen ofta låtk praktiska synpunkter fälla avgörandet i valet mellan ohka lösningar på de problem som uppkommit.

Utvecklingsfonden i Stockholms län: Rent allmänt anser Utvecklings­fonden att flertalet av utredningens förslag innebär väsenfiiga förbättringar ifråga om företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                             39

2   Anpassningen till jordabalkens panträttskonstruktion

Stockholms tingsrätt: Som utredarna funnit torde det vara till fördel om regelsystemet för fastighetspanträtten och för företagsinteckningar i görli­gaste mån stämmer överens. Den anpassning till jordabalkens regler av företagsinteckningsinstitutet som gjorts i betänkandet synes vara funktio­nell och bör kunna godtagas. Den nomenklatur som därvid föreslagits förefaller ändamålsenlig.

Malmö tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att reglema om uppkomst av panträtt och inteckning i näringsverksamhet utformas i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser inom fastighets­panträtten. Utredningens resonemang å sid. 68 om behovet av en ny terminologi anser tingsrätten emellertid vara aUtför teoretiskt. Praktiska skäl talar för att beviset om företagsinteckning benämnes pantbrev.

Domstolsverket: Utredningen föreslår att företagsinteckningsinstitutet anpassas till fastighetspanträttens regler med vissa avvikelser. Domstols­verket (DV) godtar utredningens förslag i denna del. DV finner vidare de föreslagna termerna företagshypotek och hypoteksbrev välbetänkta. Det bör anmärkas att en konsekvens av förslaget är att utskriftsarbetet ökar för inskrivningsmyndigheten (IM).

Bankinspektionen: De föreslagna termerna framstår inte som helt ade­kvata om man jämför med jordabalkens motsvarande begrepp. Någon företagshypotek motsvarande term finns inte i jordabalken. Termen före­tagshypotek är avsedd att ange att säkerheten är i näringsverksamhet och inte i fast egendom. Ordet hypotek sådant det traditionelk uppfattas för dock närmast tanken till panträtt i fast egendom. Härtill kommer att företagsinteckning ej heller i fortsättningen kommer att kunna gmnda panträtt.

Även om de angivna förändringarna kan synas vara en önskvärd anpass­ning till jordabalkens terminologi, är de alltså inte invändningsfria. Någon reell förändring innebär de inte. Å andra sidan har nuvarande termer inte vållat missförstånd. Inspektionen får därför avstyrka utredningens förslag i denna del.

Stockholms Handelskammare: I I kap. 8§ föreslår utredningen ett till-lägg till inteckningsbeloppet av samma slag som utgår enhgt 6 kap. 3 % jordabalken. Förslaget avviker dock i vissa avseenden från vad som gäller enligt jordabalken. Det är enligt Handelskammarens uppfattning lämpligt att så långt som möjligt eftersträva överensstämmelse mellan intecknings­tilläggen i de båda fallen. En samordning bör ske när pantbrevsutredningen (Ju 1979:02) framlagt sitt förslag.

Staiens industriverk: Utredningen föreslår att institutet företagsinteck­ning till sin konstmktion efterbildas fastighetspanträtten. Detta förslag föranleder ingen invändning från verkets sida.

Pantbrevsutredningen: Pantbrevsutredningen delar uppfattningen att


 


Prop. 1983/84:128                                                    40

rätt på gmnd av inteckning i näringsverksamhet inte gärna kan betecknas som panträtt. Reglema om panträtt i handelsbalken och utsökningsbalken avser inte företagshypotek. Inteckningshandlingen bör därför inte kallas pantbrev. Det föreslagna namnet hypoteksbrev är emellertid inte lämpligt. Ordet hypotek torde i allmänt språkbrak användas som en överordnad beteckning för ohka slags säkerheter, t. ex. för fastighetshypotek och för skeppshypotek. Ett hypotek kan också bestå av pantsatta obligationer och andra värdepapper (märk uttrycket generellt hypotek). Det strider mot denna systematik att reservera ordet hypoteksbrev för bevis om inteckning i näringsverksamhet; man kan med fog säga att pantbrev i fast egendom eller skepp är ett slags hypoteksbrev. En mera korrekt beteckning skulle vara företagshypoteksbrev. Ordet är visserligen långt, men det behöver i en och samma paragraf i lagtexten användas bara första gången det före­kommer; därefter kan man i paragrafen tala om hypoteksbrev. Sådana termer som "företagsbrev" eller "näringsbrev" är knappast användbara; de leder tanken till bevis om tillstånd att driva viss näring.

Såsom i betänkandet anförts passar institutet ägarhypotek inte för före­tagsinteckning. En logisk följd av detta förhållande är att "hypoteksbrev" och överhypotek inte skall kunna utmätas. Däremot skall näringsidkaren på nytt kunna ge ut ett hypoteksbrev som han har löst in och pantsätta överhypotek. Annars måste man lämna ordningen med dubbla handlingar, omslagsrevers och hypoteksbrev, och gå över till ett system där det är den "verkliga" fordringshandlingen som intecknas och där inteckningen upp­hör att gälla när fordringen är betald.

Företagsinteckningen skall enligt förslaget vara direkt knuten till nä­ringsidkarens person. Om en enskild näringsidkare överlåter sin rörelse kommer den som förvärvar rörelsen inte att överta behörigheten att pant­sätta hypoteksbrev som är uttagna i verksamheten. Sedan tiden för förföljelserätten har gått ut (1 kap. 6§) gäller hypoteket heller inte längre i den egendom som används i rörelsen. Hypoteket omfattar i fortsättningen bara överlåtarens fordran på vederlag för vad som ingick i hypoteket vid överlåtelsen. En slutsats av det nu sagda är att den som lämnar en närings­idkare kredit mot säkerhet i hypoteksbrev måste kontrollera att näringsid­karen fortfarande driver rörelsen och inte har överlåtk den. En annan slutsats är att det inte finns något behov av godtrosregler motsvarande bestämmelsema i 6 kap. 7 § JB.

Godtrosförvärv kan emellertid möjligen bh aktuella i andra situationer,
nämligen när en näringsidkare på gmnd av rådighetsförbud inte får pant­
sätta hypoteksbrev i rörelsen. Ett sådant fall kommenteras i det följande
under förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken (se avsnitt 9).    

1 kap. 8 § förslaget till lag om företagshypotek avviker från jordabalkens regler i det att tillägg skall beräknas även i vissa andra fall än då myndighet fördelar medel. Denna skillnad är en följd av att de båda regelsystemen skiljer sig i andra avseenden. Om en utmätt fastighet säljs under hand äger


 


Prop. 1983/84:128                                                   41

någon medelsfördelning inte mm och inteckningama berörs inte av försälj­ningen. Om åter egendom som ingår i företagshypotek utmäts och säljs under hand - vilket regelmässigt torde ske - eller om eljest genom utmätningen framkommer medel att fördela skall betalning som tillfaller en inteckningsborgenär medföra att inteckningsbeloppet sätts ned (2 kap. 6 § i förslaget). Inteckningsborgenären måsle då också få tillgodogöra sig tilläg­get på hypoteksbrevet (i den mån kapitalbeloppet inte förslår). Pantbrevs­utredningen delar sålunda uppfattningen att paragrafen inte kan utformas helt i överensstämmelse med 6 kap. 3 § jordabalken.

Som framgår av betänkandet (s. 176) görs i 2 kap. 6§ en saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. En räntebetalning till inteckningsborge­nären skall på samma sätt som en betalning av fordran på kapital medföra att inteckningen skrivs ned. Det finns goda skäl för det. Om egendom som ingår i ett företagshypotek utmäts och säljs och köpeskillingen tillfaller en inteckningsborgenär så minskar värdet av företagshypoteket i motsvaran­de mån. Det är då rimligt att inteckningen skrivs ned med det belopp som tillfaller inteckningsborgenären. Detta stämmer, som sägs i betänkandet, också väl med konstmktionen att tillägget inte får tas i anspråk förrän hela hypoteksbrevsbeloppet har förbmkats. Pantbrevsutredningen har inte nå­got att invända mot förslaget men vill framhålla att den nya regeln får till följd att en inteckningsborgenär som tar emot betalning ur utmätt egendom kan tvingas att på en gång driva in hela sin fordran, både på kapital och ränta. Det kan han i allmänhet göra under hänvisning till den "accelera­tionsklausul" som vanligen finns i kreditavtal och som innebär att lånet kan sägas upp till betalning i förtid om det finns indikationer på att gälde­nären inte längre är fullt solvent.

En inteckningsborgenär, som tar emot betalning för förfallen ränta ur utmätt egendom som ingår i företagshypoteket, kan tvingas att driva in hela sin fordran om hypoleksbrevets belopp sammanfaller med hans kapi­talfordran. Tillägget är då till för att täcka bl. a. uppkommande ränteford­ringar.

Om räntebetalning får till följd att inteckningen skrivs ned kommer borgenären inte längre att ha full säkerhet för sitt kapital. Tillägget behöver han fortfarande som säkerhet för räntor som senare förfaller till betalning. Borgenären måste alltså kräva en amortering på kapitalet. Amorteringen skall svara mot det belopp som inteckningen har skrivits ned med. Om gäldenären inte har möjhghet att göra en frivillig amortering utan borge­nären måste söka utmätning och få betalt ur egendom som omfattas av företagshypoteket så sker en ny nedskrivning av inteckningen. Borgenären måste då ha ytterligare amortering. Så fortsätter det hela i en spiral tills hela fordringen är betald.

Föreningen Sveriges kronofogdar: Den närmare anpassning av regler­na beträffande företagsinteckning till JB:s panträttskonstraktion som ut­redningens förslag syftar till har många fördelar, främst vad gäller möjlig-


 


Prop. 1983/84:128                                                   42

heten att förhindra gäldenären att försämra utmätningsborgenärens rätt genom att efter utmätning av lös egendom som hör till näringsverksamhet pantförskriva hypoteksbrev i den berörda verksamheten. Utredningen borde dock ha tagit steget fullt ut och föreslagit en ordning som möjliggjort utmätning av hypoteksbrev. Härigenom skulle möjligheten öka för t. ex. leverantörer att genom utmätning erhålla betalning. Denna grapp av oprioriterade borgenärer torde i stor utsträckning utgöras av mindre och medelstora företag där utebliven ersättning för gjorda leveranser kan även­tyra möjligheten till fortsatt drift. Statens möjligheter att driva in skatt skulle också förbättras. Sedan ett hypoteksbrev utmätts skulle det anting­en kunna pantförskrivas till utinätningsborgenären eller föranleda ett ian­språktagande av den företagsinlecknade egendomen.

Det synes olyckligt att utredningen har valt att inte heh knyta an tiU den traditionella panträttsterminologin. Skälen härför har i stor utsträckning icke redovisats.

KF: Den föreslagna konstmktionen med inskrivning av företagsinteck­ning och som bevis härpå utfärdande av hypoteksbrev tillstyrkes av KF. Härigenom uppnås en för svenskt kreditväsen så långt möjhgt enhethg konstmktion för upplåtelse av säkerhet. Enhetlighet förenklar hanteringen och förståelsen av hur säkerhet upplåtes och värderas. En av utredningen icke tillfredsställande motiverad avvikelse kvarstår dock. Utredningen har inte föreslagit att den s.k. exekutionsräntan anpassas till ändringen av jordabalken. Varför tillägget på pantbrev skall vara tio procent och enbart sex procent på hypoteksbrev kan KF inte förstå. Fömtom att det stör enhetligheten föreligger ingen gmnd för att innehavare av hypoteksbrev skulle ha mindre behov av säkerhet för räntefordringar under indrivnings­förfarande än vad pantbrevsinnehavare har. KF föreslår att exekutionsrän­tan på hypoteksbrev redan från början anpassas till jordabalkens regler.

Svensk Industriförening: Utredningen har haft som målsättning att före­tagsinteckningsinstitutet så långt som möjligt skall anpassas till de regel­system som gäller för andra säkerheter. Främsta förebild har härvidlag varit jordabalkens panträttssystem. Föreningen delar uppfattningen att olika jämförbara säkerheter så långt som möjligt bör byggas upp efter en enhetlig modell. Det är enligt föreningens mening väsentligt att företagsin­teckningsinstitutets karaktär inte förändras eller att dess relativt enkla regler görs komplicerade och svårbegripliga för företagarna.

Utredningen har funnk att den säkerhetsrätt som uppkommer till följd av företagsinteckning inte bör betecknas som panträtt. Föreningen delar här­vid utredningens uppfattning eftersom den säkerhetsrätt som kan upplåtas med användande av företagsinteckning inte medför panträtt utan endast på visst sätt bestämd betalningsrätt i den intecknade egendomen. Föreningen har ingen erinran mot de av utredningen föreslagna beteckningama före­tagshypotek och hypoteksbrev. Svenska Bankföreningen: Utredningen har haft målet att företagsin-


 


Prop. 1983/84:128                                                   43

teckningsinstitutet så långt detta är möjligt skall anslutas till de regelsy­stem som gäller för andra säkerheter. Främsta förebild har härvidlag varit jordabalkens panträttssystem. Bankföreningen delar uppfattningen att be­stämmelsema om jämförbara säkerhetstyper så långt möjligt bör byggas upp efter en enhetlig modell.

Utredningen har diskuterat möjligheten att benämna den säkerhetsrätt som följer med en företagsinteckning panträtt men funnk denna terminolo­gi inadekvat. Bankföreningen delar utredningens - visserligen under tvi­vel - intagna ståndpunkt att rätten inte bör betecknas som panträtt. Föreningen tog kraftig ställning mot benämningen pantbrev på bevis om företagsinteckning i yttrande över utredningens PM nr 3 daterat 1972-10-30 (betänkandet s. 239). Bankföreningen vidhåller sin då framförda stånd­punkt.

Fömtom de rättsliga motiven för att undvika termen pantbrev, dvs. att någon panträtt över huvud taget inte föreligger, finns enligt bankförening­en också praktiska skäl för en annan beteckning. Det är nämligen praktiskt med ohka beteckningar på olika företeelser. I den omfattande hantering av säkerheter som förekommer i bankema kan det vara fördelaktigt att ter­men pantbrev förbehålls för fastighetspantema, medan beviset om före­tagsinteckning ges en annan benämning. Risken för terminologiska miss­förstånd är i så fall eliminerad.

Bankföreningen kan för sin del inte föreslå några bättre beteckningar än företagshypotek och hypoteksbrev och kan således inte göra några erin­ringar mot de föreslagna beteckningama.

Trots att företagshypoteket formellt inte innefattar någon panträtt utan endast en förmånsrätt anser bankföreningen att man såsom utredningen gör i 1 kap. 3 § lämpligen kan använda uttryckssättet att hypoteksbrevet överlämnas som pant för en fordran. Hypoteksbrevet får ju karaktär av handpant (jfr betänkandet s. 141).

Utredningen har ej gått så långt i sin strävan i anpassning till jordabal­kens panträttskonstmktion att den föreslagit införandet av ägarhypotek i företagshypoteket. Bankföreningen anser att utredningen därvid gjort rätt. Något behov av ägarhypotek finns inte i detta fall. Man torde snarast få se ägarhypoteket som en för jordabalken speciell företeelse, vilken inte finns anledning att överföra till andra sammanhang. Ägarhypoteket kan sålunda vara motiverat vid fastighetsexekution i den speciella ordning som därvid gäUer.

Det har diskuterats om bestämmelser om godtrosförvärv behövs för att säkerställa pantsättningen av hypoteksbrev. Enligt 1 kap. 3 § i förslaget tillkommer det näringsidkaren och ingen annan att pantsätta hypoteks­brev. Någon tvekan om vem som har rätt att företräda en näringsidkare som ämnar pantförskriva ett hypoteksbrev behöver aldrig finnas. Det finns

därför inget behov av att komplettera lagen med godtrosregler.

Utredningen föreslår i 1 kap. 8 § ett tillägg till inteckningsbeloppet av


 


Prop. 1983/84:128                                                    44

samma slag som utgår enhgt 6 kap. 3 § jordabalken. Förslaget avviker dock i vissa avseenden från vad som gäller för tillägget enligt jordabalken. Enligt bankföreningens uppfattning bör så långt möjligt överensstämmelse mellan inleckningstilläggen i de båda fallen eftersträvas. Den för företagshypotek föreslagna exekutionsräntan bör således anpassas till vad som i motsvaran­de fall gäller enligt jordabalken. En samordning härav bör senast ske när pantbrevsutredningen (Ju 1979:02) framlagt sina förslag.

Till skillnad från jordabalken fömtsätler utredningsförslaget inte att det är en myndighet som fördelar realisationsmedlen. Detta hänger samman med att företagsinteckningar nästan uteslutande görs gällande i konkurs och endast mycket sällan i samband med utmätning. En rätt för konkurs­förvaltare att fördela medlen är därför en fömtsättning för ett fungerande system. Enligt bankföreningens uppfattning bör konkursförvaltaren ha rätt att fördela medel också enligt jordabalken. Rätt till tillägg bör dessutom finnas också vid frivilliga försäljningar av fast egendom. Annars torde borgenärerna se sig nödsakade att regelmässigt begära tvångsvis försälj­ning, vilket knappast kan vara tjänligt om det kan undvikas. Också dessa frågor bör för jordabalkens vidkommande tas upp när pantbrevsutredning­en slutfört sitt uppdrag.

Svenska Handelskammarförbundet: I 1 kap. 8§ föreslår utredningen ett tillägg till inteckningsbeloppet av samma slag som utgår enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Förslaget avviker dock i vissa avseenden från vad som gäUer enligt jordabalken. Det är enligt Förbundets uppfattning lämpligt att så långt som möjligt eftersträva överensstämmelse mellan inteckningstilläg­gen i de båda fallen. En samordning bör ske när pantbrevsutredningen (Ju 1979:02) framlagt skt förslag.

Svenska sparbanksföreningen: Utredningen har på goda gmnder sökt efterbilda jordabalkens panträttskonstmktion med de föreslagna reglema om stiftande av säkerhetsrätt i näringsidkares rörelseegendom.

I praktiken utgör företagsinteckning och pantbrev i fast egendom ofta säkerhet för ett och samma kreditengagemang och det synes ändamålsen­ligt att göra reglema för tillkomsten och utnyttjandet av säkerhetema så enhetliga som möjligt. Mot de av utredningen föreslagna termerna före­tagshypotek och hypoteksbrev har föreningen intet att erinra, då dessa termer enhgt föreningens mening bättre svarar mot rättighetens innehåll än

termen pant med olika sammansättningar.

I 2 kap 6 § i lagförslaget anges att betalning ur utmätt egendom som omfattas av företagshypotek skall medföra att inteckningen blir utan ver­kan till det belopp som svarai- mot vad som utfaller på hypoteksbrev. Betalning till inteckningsborgenären kommer att avräknas mot säkerheten på samma sätt som enligt reglema i jordabalken, dvs. tillägg får tas i anspråk först sedan hypoteksbrevsbeloppet gått åt. Detta är i och för sig logiskt eftersom utredningen föreslår att jordabalkens panträttskonstmk­tion skall efterbildas, men medför vissa praktiska konsekvenser jämfört


 


Prop. 1983/84:128                                                    45

med vad som nu gäller. Antag att en borgenär har en företagsinteckning på kr. 100000:- som svarar mot en kapitalfordran på samma belopp. Av fordringen är ett belopp på kr. 5 000: - amortering och ett belopp på kr. 15000;- ränta som förfallk till betalning och borgenären får ut beloppen genom utmätning av företagsintecknad egendom. Enligt nuvarande regler skulle inteckningens kapitalbelopp skrivas ned med endast kr. 5000:-. Enligt utredningens förslag skulle i motsvarande skuation inteckningen komma att skrivas ned med kr. 20000:-. Detta betyder att borgenären för sin återstående kapitalfordran på kr. 95000:- skulle få kvar ett hypoteks­brev som bara är värt kr. 80000:-. Han måste då antingen begära ytterii­gare amortering omedelbart med kr. 15 000: - eller begära kompletterande säkerhet om sådan står till buds. Sagda effekt torde göra kreditgivarna benägna att se till att de i sådana situationer alltid kan söka ut hela sin fordran, vilket kan försvåra eventueUa rekonstmktionsförsök.

Sveriges advokatsamfund: I enlighet med sitt uppdrag föreslår utred­ningen att konstmktionen av rätt på grand av företagsinteckning anpassas till panträttskonstraktionen. Samfundet har inte något att erinra mot utred­ningens överväganden och förslag i denna del.

Sveriges domareförbund: Den föreslagna nya lagen innebär i fråga om panträttskonstraktionen en anpassning fill bestämmelserna i 1970 års jor­dabalk. Vad förslaget innehåller i denna del finner sig domareförbundet kunna godtaga.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Utredningen har föreslagit att sä­kerhet i näringsidkares lösa egendom, som ställs enligt den föreslagna lagen, skall benämnas "företagshypotek" och att bevis om inskrivning i näringsverksamhet av visst penningbelopp skall kallas "hypoteksbrev" (I kap. I och 2 §§). SFF delar uppfattningen att säkerhetskonstmktionen kan byggas upp med jordabalkens panträttssystem som förebild och att andra beteckningar än panträtt och pantbrev bör väljas i särskiljande syfte. SFF anser däremot inte att de valda beteckningarna är bra. Ordet hypotek betyder underpant och är missvisande eftersom "företagshypotek" inte är en panträtt utan en förmånsrätt. Beteckningen "hypoteksbrev" är olyck­ligt eftersom "hypoteksbrev" felaktigt kan uppfattas som bevis utgivet av stads- eller landshypoteksinsfitufionema. Ordet hypotek har onekligen betydelsen av fastighetspant.

Mot denna bakgmnd vill SFF föreslå att följande beteckningar används,
nämligen 1. förmånsrätt i företag i stället för företagshypotek 2. företagsin-
teckningsbrev i stället för hypoteksbrev. Dessa beteckningar är givetvis
otympligare än de av utredningen föreslagna men har fördelen av att vara
mer adekvata samtidigt som sammanblandning med stads- och landshypo-
teksinstitutionema och fastighetspant undviks.    

Utredningen har i 1 kap. 8 § föreslagit att borgenär har rätt att - i likhet med vad som gäller enligt 6 kap. 3 § jordabalken - om "hypoleksbrevets" belopp inte täcker fordringsbeloppet få betalt genom ett tillägg, maximum


 


Prop. 1983/84:128                                                    46

15% av hypoleksbrevets belopp jämte 6% ränta (den s. k. exekutionsrän­tan) på detta belopp från den dag då egendomen utmättes eller konkursan­sökan gjordes. SFF tillstyrker att en anpassning till jordabalkens regelsy­stem sker i detta hänseende men vill föreslå att exekutionsräntan tills vidare bestäms till 10%. På jordabalkens område övervägs dessa bestäm­melser för närvarande av pantbrevsutredningen. SFF anser del motiverat att de båda regelsystemen i detta avseende helt samordnas i framtiden.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hy­poteksbank: Omfattningen och betydelsen av fastighetslångivningen i vårt land torde vara väl känd. Såväl stadshypoteks- som landshypoteksinstitu-tionen har i avgörande grad främjat denna utveckling. Ordet hypotek har i olika sammanhang dels genom namnen på de hypotekslångivande institu­ten, dels också genom ohka användarformer, t. ex. hypotekslån, hypoteks-institut, stadshypotek, etc. blivit inarbetade begrepp i kreditsammanhang. De omfattas därvid av stor goodwill av en bred allmänhet. Hypoteksinsti-tutionema har också i 27 § fumalagen tillerkänts skydd för de firmor som används. Beteckningen "hypotek" åsyftar just långivning mot säkerhet av fastighetsinteckningar.

Rent språkligt är också uttrycket hypoteksbrev missledande. Ordet hy­potek betyder underpant. Rätt på gmnd av företagsinteckning blir dock inte någon panträtt i detta ords tekniska betydelse. Även intemationellt har ordet hypotek betydelsen av fastighetspant. Tyskans Hypothekenbrief betyder bevis om fastighetsinteckning.

Mot bakgrand av de nu anförda omständighetema anser vi utredningens förslag att benämna bevis om företagsinteckning för "hypoteksbrev" som mycket riskabelt eftersom det kan komma att förknippas och sammanblan­das med institutens "hypotekslån" (jfr även Undén, Svensk Sakrätt, del 1, Malmö 1955, s. 176 n). Vi motsätter oss därför detta utredningens förslag och föreslår att uttrycket "hypoteksbrev" får en annan och mer adekvat benämning. I första hand bör prövas om inte den gamla termen företagsin­teckning kan behåUas, eventueUt med tillägget -sbrev. Härigenom blir beteckningen mer ägnad att särskilja långivning som sker mot säkerhet av företagets lösa egendom från långivning som sker mot säkerhet av samma företags fasta egendom.

3   Företagsinteckningars territoriella omfattning m. m.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten hälsar med tillfredsställelse förslaget att samtliga näringsidkare skal! få uttaga riksinteckningar. De besvärlighe­ter som är förenade med regionala inteckningar gör att tingsrätten delar expertema Heumans och Törneils uppfattning att sådana inteckningar inte bör fillåtas. Skulle statsmaktema likväl anse att sådana bör tillåtas måste man tillskapa ett effektivt datasystem för att underlätta inskrivningsmyn-


 


Prop. 1983/84:128                                                   47

dighetens arbete och för att motverka de nu ofta förekommande fdaktighe-tema ifråga om regionala företagsinteckningar.

Malmö tingsrätt (majoriteten): De förslag som utredningen framlägger
under rubrikerna "Individualisering och verkan av indelningsändring"
samt "loskrivningsväsendets organisation m.m." har enligt tingsrättens
mening nära inbördes samband. Tingsrätten anser att det skulle vara tik
fördel om individualiseringsreglema göres så enkla och generella som
möjligt och föredrar därför i och för sig de förslag, som framlagts i det
särskilda yttrandet av expertema Heuman och Tömell, framför utredning­
ens motsvarande förslag. (Se avsnitt 4 om inskrivningsväsendets

organisation.)

De av utredningen anförda skälen mot den av tingsrätten önskade ord­
ningen med en IM i vaije län hänför sig bl. a. till det förhållandet, att andra
näringsidkare än aktiebolag enligt nuvarande regler kan ha foram i före-
tagsinteckningshänseende i mer än ett län. Om dessa bestämmelser inte
kan ändras — och vad utredningen anfört däremot förefaller tingsrätten
övertygande - måste man med tingsrättens inställning föreskriva, att
aktiebolags företagsinteckningar skaU gälla i hela riket och andra närings­
idkares i ett visst län. Några andra möjligheter till individualisering såsom
kommuninteckningar bör inte finnas. Då ändringar i länsindelningen är
sällan förekommande torde komplikationema vid indelningsändringar bli
begränsade. Reglerna härom måste väl för övrigt kunna förenklas;
man borde sålunda kunna bortse från de fall då endast enstaka fastigheter
eller smärre obebyggda områden överföres (betänkandet sid. 93). Det
förefaller orimligt att en sådan obetydlig indelningsändring skall medföra
att alla inteckningar i ett län i fortsättningen kommer att gälla även i ett
annat.---

Enligt tingsrättens mening bör inteckningar med begränsning till viss verksamhet inte tillåtas. Sådana inteckningar är numera mycket sällsynta och beror säkerligen ofta på misstag om reglemas innehåll. I de fall där verkligen behov föreligger för en näringsidkare att ha olika inteckningar för olika slags verksamhet står ju alltid den möjligheten tUl buds att bilda särskilda rättssubjekt för de olika verksamheterna.

Malmö tingsrätt (en minoritet av två personer): Företagsinteckning bör kunna ske endast i all ett företags verksamhet i hela riket. Blott därigenom undgår man samtliga svårigheter beträffande företagsinteckningars terri­toriella och branschmässiga omfattning och vinner man den kreditsäkerhet man hoppades uppnå vid företagsinteckningsinsfitutets tklkomst.

Domstolsverket: I detta avsnitt bortser DV från de särskilda regler som gäller för geografisk begränsning till fastighet, utmål och koncessionsom­råde. Möjligheter till sådan begränsning skall bestå enligt DV:s mening.

En kreditgivning som bygger på tillgängligheten av uppgifter i ett offent­ligt register kan inte vara säkrare eller fungera bättre än vad tillförlitlighe­ten hos registemppgiftema tillåter. I den meningen bör ett i och för sig


 


Prop. 1983/84:128                                                   48

berättigat intresse av att avgränsa kreditunderlaget på visst sätt vägas mot de tillämpningssvårigheter avgränsningen leder till vid registerföringen.

Som utredningen själv konstaterar utgjorde deh-eformen 1974 av verkan av indelningsändringar ett provisorium, som innebar en invecklad lösning av problemen. Utredningen pekar på att dess förslag leder till en mängd komplikationer som inte helt kan röjas undan. Enhgt DV:s mening innebär förslaget att slopa länsinteckningar men behålla kommuninteckningar inte någon förenkhng värd namnet, utan endast en minskning av antalet fall då en indelningsändring får verkan. De principiella och praktiska komplika­tionema står kvar oförändrade.

Utredningen finner (sid. 98) att möjligheten att begränsa företagsin­teckning är ett omistiigt inslag i näringslivets praktiska kreditsäkerhets-mönster, men konstaterar å andra sidan något senare att möjligheten knappast torde väljas i syfte att vinna de kredksäkerhetsmässiga fördelar som den kan erbjuda, utan i stället väljs av gammal vana. Av de 71688 uppläggen, som tillkommit under den tid lagen om företagsinteckning (FL) gällt, år endast 4457, m. a. o. 6,2%, kommunbegränsade.

Mot detta skall ställas de av utredningen utförligt redovisade komplika­tionema av regelsystemet, vilka, som framgår på sid. 171, lett till att IM torde ha meddelat inteckningar i strid mot kongmensregeln i 5 § FL.

DV menar att avvägningen leder till att riksinteckning bör vara det enda tillåtna, i all synnerhet som de nackdelar med central registerföring som ansågs vägande vid tillkomsten av FL numera får anses ha liten betydelse. Övergångsbestämmelser bör medge en smidig förändring.

Statskontoret: Utredningen föreslår, utöver s. k. riksinteckning, att före­tagsinteckning även i fortsättningen skak kunna begränsas tkl att omfatta viss verksamhet i en eller flera kommuner. Av skäl som anförts i det särskilda yttrandet till betänkandet förefaller det dock vara mera praktiskt att heh avskaffa den territorieUa begränsningen till kommun. Statskontoret förordar därför att en sådan lösning övervägs närmare vid den fortsatta beredningen av betänkandet.

Riksrevisionsverket: Inskrivningsmyndighetens arbete med kommunalt begränsade inteckningar kompliceras av ändringar i kommunindelningen, eftersom en ny inteckning i näringsverksamhet inte får avvika tiU omfatt­ningen från tidigare meddelade inteckningar i samma rörelse och eftersom inteckning inte får beviljas i område som inte utgör administrativ enhet eller enheter. Kravet på kongmens (2 kap. 2 § tredje stycket lagförslaget) medför att vid varje tidpunkt i princip endast en inskrivningsmyndighet bör vara behörig att handlägga samfiiga inskrivningsärenden angående en och samma näringsidkare. Reglerna om verkan av indelningsändring blir krångliga. En omfattande dokumentationshantering och tidskrävande kon­troller erfordras för att undvika felaktigheter.

På anförda skäl vill RRV förorda att möjligheten att avskaffa alla be­gränsningar i en företagsintecknings territoriella omfattning övervägs mera


 


Prop. 1983/84:128                                                   49

ingående än vad som hittiUs blivit fallet. Den fortsatta utredningen på denna punkt torde i första hand böra inriktas på näringsidkamas möjlighe­ter och kostnader för att anpassa sig till eri sådan ordning. Kostnaderna bör därvid vägas emot de besparingar i driften som man kan åstadkomma på längre sikt. Dessa besparingar kommer ju med fiden även näringsidkama själva till godo, eftersom systemet skall vara ekonomiskt självbärande.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen biträder utredningens förslag att det skall bli möjligt att inteckna verksamheten i hela riket.

Pantbrevsutredningen: Enligt förslaget skall företagsinteckningen kunna begränsas till verksamheten i en eller flera kommuner. Denna möjlighet kan vara av värde bl. a. om ett företag driver samma slags verksamhet i olika kommuner och vill finansiera varje "objekt" för sig.

Pantbrevsutredningen har inte tillräckligt underlag för att kunna värdera de fördelar som är förenade med möjligheten att begränsa verksamheten till kommun. Dessa fördelar måste emellertid enligt pantbrevsutredningens uppfattning väga mycket tungt för att kunna uppväga de nackdelar som är förenade med en sådan ordning. Nackdelarna är främst att förekomsten av inteckningar som inte gäller i hela riket kommer att medföra betydande arbete för inskrivningsmyndigheten. En inteckning som är begränsad till kommun är också förenad med sådana risker för kreditgivaren att särskilda krav på hans vaksamhet ställs. Detta kan undergräva förtroendet för företagsinteckningen som en god och lämplig form av säkerhet.

För inskrivningsmyndigheten, som ju enligt förslaget skall handlägga ärendena om företagsinteckning för hela riket, kommer inteckningar som är begränsade tkl viss eller vissa kommuner att medföra ett betydande kontrollarbete. Vid nyinteckning måste inskrivningsmyndigheten kontrol­lera att den sökta inteckningen inte kolliderar med, eller är inkongment med, redan meddelade inteckningar. Vid denna kontroU måste hänsyn tas till ändringar i rikets administrativa indelning. Det borde väl i ocb för sig vara möjligt att i datorn programmera in alla indelningsändringar och få en automatisk kontroll av att en sökt inteckning inte strider mot en redan beviljad inteckning. Enligt vad som framgår av betänkandet (bilaga 7 s. 323) är det emeUertid inte möjligt att tiU rimliga kostnader utveckla ett sådant kontrollprogram. Man får nöja sig med att på data förteckna indel-ningsändringama.

De risker för kreditgivaren som är förenade med att företagsinteckning­en är begränsad till viss kommun sammanhänger med att inteckningen upphör att gälla om näringsidkaren flyttar sin verksamhet till en annan kommun. Flyttar han hela verksamheten har borgenären inte ens någon nytta av att han enligt 1 kap. 12 § i förslaget har rätt att säga upp sin fordring tUl omedelbar betalning därför att säkerhetens värde har nedgått väsentligt. På s. 155 i betänkandet sägs sålunda: "Om en inteckning är begränsad tiU visst område och hela den intecknade verksamheten flyttas från detta område finns det inte längre någon egendom som omfattas av 4   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                    50

företagshypotek på gmnd av inteckningen och borgenären har således inte någon möjlighet att söka betalning ur sådan egendom. I detta fall är den i paragrafen formellt givna rätten till förtidsbetalning således innehållslös." Till detta skall läggas att borgenären naturligtvis inte har någon förföljel­serätt. Den gäller bara när verksamheten överlåts, inte när näringsidkaren flyttar sin verksamhet till en annan kommun.

Det kan väl sägas att det beskrivna händelseförloppet bara är ett utflöde av principen att kreditgivaren själv får bevaka kreditsäkerheten. Det är hans sak om han vUl ta ett företagshypotek på gmnd av inteckning som är geografiskt begränsad och han får själv tillse att företagsinteckningen behåller skt värde. Mot denna tanke kan emellertid anföras att kreditgi­varen inte gäma kan veta vilka planer som gäldenären umgås med. Flytt­ningen av verksamheten kan komma helt överraskande. Det är mycket möjligt att gäldenären inte själv tänker på att flyttningen får konsekvenser för företagsinteckningen. Man kan inte fömtsätta att alla gäldenärer och alla kreditgivare har rättsläget klart för sig, och det är olyckligt om det finns fallgropar som med ens kan rycka undan hela värdet av säkerheten. Föreningen Sveriges kronofogdar: Föreningen vill biträda den uppfatt­ning som i särskilt yttrande framförts av experterna Heuman och Tömell vad gäller möjligheten att begränsa företagsinteckningamas territoriella omfattning.

KF: För KF;s del har det under lång tid varit mycket besvärande att inte kunna ta ut riksinteckningar. KF är ett gott exempel på att näringsverk­samhet bedrivs med stor omfattning och geografisk spridning även i andra former än aktiebolag. KF anser liksom utredningen att riksinteckning i de flesta fall är att föredra och att denna form bör öppnas för samtliga inteckningsberättigade. Detta hindrar dock ej att det för verksamhet av t. ex. KF;s omfattning det i vissa fall finns välgrandade behov av geografis­ka begränsningar. Förslaget att slopa länsinteckningar medför klara förde­lar vid indelningsändringar och med nuvarande storkommuner är begräns­ning tkl en eller flera kommuner tillräcklig. KF viU framhåUa att det ur KF:s synpunkt är mycket väsenfligt med möjlighet till såväl riksinteckning som begränsning till en eller flera kommuner.

LRF: LRF ser särskilt poskivt på den föreslagna möjligheten för alla näringsidkare att inteckna verksamhet utan någon geografisk begränsning av denna rätt. De nuvarande reglema har på ett otillfredsställande sätt begränsat de ekonomiska föreningarnas handlingsfrihet.

Svensk Industriförening: Föreningen ställer sig positiv till ett riksomfat­tande företagsinteckningsinstitut. Det är dock väsentligt att möjlighet finns att begränsa inteckning till kommuner.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen anser utredningens förslag också i denna del väl avvägt och tiUstyrker detta.

Det är viktigt att utredningens förslag att riksinteckning kan beviljas för alla näringsidkare genomförs. En sådan ordning skulle underiätta för kre-


 


Prop. 1983/84:128                                                   51

ditgivningen. Av hänsyn till vissa viktiga kredittagare måste dock möjhg­heten att erhålla kommuninteckning bevaras.

För att underlätta för den framtida hanteringen är bankföreningens med­lemsbanker beredda att medverka till att de inteckningar som nu är lokala saneras och överförs till riksinteckningar i den mån det är möjligt samt att kommuninteckningar bara kommer att tas ut när detta är nödvändigt.

I ett särskilt yttrande har två av experterna i utredningen vänt sig mot att möjligheten till kommuninteckning behålls. Härtill vik bankföreningen framhåUa att det är ett väsentligt intresse för kreditlivet att möjligheten bevaras. De förhållandevis få fall där behov av detta finns är av så stor betydelse att de motiverar att möjligheten finns. När det är fråga om stora industriföretag med sins emellan självständiga enheter för vilka t. ex. sär­skilda obligationslån tas upp är det ofta nödvändigt att flera kreditgivare bidrar med medel. Detta har blivit aUt vanligare på senare tid. Kreditgi-vama måste i den situationen fördela säkerhetema emellan sig. Sådan kredit lämnas vanligen tkl stora företag med verksamhet i flera kommuner. Det vore då olämpligt att kreditgivama fick säkerhet i hela företagets tiUgångar med förmånsrätt efter varandra. I stället bör, såsom förslaget möjliggör, företagsinteckningar kunna tas ut i lokala komplex inom företa­get och fördelas mellan kreditgivama. När kredilgivningen avser ett annat komplex inom företaget kan en annan förmånsrättsordning vara moti­verad.

Det är mot den angivna bakgmnden nödvändigt att kommuninteckning alltjämt kan utnyttjas för att näringslivets kreditförsörjning i de antydda fallen skall underlättas. Det vore inte rimligt att de företag för vUka möjlighetema tiU kommuninteckning är väsentlig skulle tvingas att dela upp verksamheten på olika juridiska personer med de komplikationer och kostnader detta skulle föra med sig.

Svenska Handelskammarförbundet: Förslagets 2 kap. 2 § 1 och 2 st. förefaller att vara i behov av viss redaktionell bearbetning. Uttrycket "som en enhet för sig" i första stycket kan misstolkas och även det andra styckets avfattning torde lämna utrymme för missförstånd. Ett klargöran­de bör göras i överensstämmelse med den precisering av bestämmelsemas innebörd som görs i specialmotiveringen.

Svenska Kraftverksföreningen: Enligt förslaget skuUe företagsinteck­ning i verksamhet för produktion av elektrisk energi genom vattenkraft kunna begränsas till en eller flera fastigheter, under det att i övrigt begräns­ning - utom beträffande grava - geografiskt skulle avse en eller flera kommuner. Förstnämnda bestämmelse, som överensstämmer med nu gäl­lande lag, är av vikt vid belåning av vattenkraftverk. I yttrande år 1964 över då föreliggande förslag till lag om företagsinteckningar anhöll för­eningen att denna bestämmelse skulle utvidgas till all verksamhet för alstrande av elektrisk energi, så att även t. ex. för ett kämkraftverk eller konventioneUt ångkraftverk begränsning kunde ske tiU viss fastighet. Det­ta önskemål beaktades emeUertid icke i den slutliga lagen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   52

Fortfarande skulle det vara praktiskt och lämpligt med en dylik bestäm­melse om bundenhet till viss fastighet för elkraftverk av alla typer. Med hänsyn tiU den begränsade användning av företagsinteckningar för rena kraftverkslån åtminstone tUls vidare synes ha, vik föreningen dock icke för närvarande förnya sin anhållan om sådan lagstiftning. Det är emellertid fortfarande av vikt att bestämmelsen bibehålies beträffande vattenkraft­verk.

Svenska sparbanksföreningen: Majoritetsförslaget innebär enligt för­eningens mening att en fallgrop bevaras från det nuvarande regelsystemet, nämligen i fak då företagsintecknad verksamhet i viss kommun flyttas till en annan kommun. Utredningen säger: "Om en inteckning är begränsad till visst område och hela den intecknade verksamheten flyttar från detta område finns det inte längre någon egendom som omfattas av företagshy­potek på gmnd av inteckningen och borgenären har således inte någon möjlighet att söka betalning ur sådan egendom" (sid. 155). Den formellt givna rätten tUl förtida betalning kan inte utnyttjas och borgenären har inte någon förföljelserätt. Det låter sig sägas att denna princip är ett utflöde av att kreditgivaren själv får bevaka kreditsäkerheten och att kreditgivaren själv får svara för om han vUl godta ett geografiskt begränsat hypotek. Föreningen anser dock att den nämnda effekten är försåfiig och lätt kan inträda på gmnd av förbiseende eker av misstag på kreditgivarens eller kredktagarens sida med följd att hela värdet av säkerheten förloras.

Föreningen har förståelse för att några mycket stora näringsidkare, såsom "flerbankskunder" och företag med stora verksamhetsenheter i olika kommuner, kan ha intresse av att kunna utnyttja säkerhetsvärdena däri separat. För sparbankema torde det bli fråga om rena undantagsfall där företagshypotek med begränsad geografisk omfattning kan accepteras.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet hälsar med tklfredsställelse utred­ningens förslag att rikstäckande företagsinteckning skak kunna uttagas. Samfundet anser likaledes på av utredningen anförda skäl att möjhgheten att begränsa företagsintecknings territoriella omfattning tiU län kan avskaf­fas. Fråga återstår då, humvida inteckning aUtjämt skall kunna begränsas att enbart omfatta veksamhet i en eUer flera kommuner.

Utredningen har redovisat att antalet kommuninteckningar är relativt litet i förhåUande tUl det sammanlagda antalet meddelade företagsinteck­ningar. Anledning finns också tik antagande att kommunbegränsning i många fall har kommit tik användning mer av slentrian än svarande mot ett aktueUt behov.

BibehåUen kommunbegränsning skulle medföra väsentliga administrati­va problem för inskrivningsmyndigheten vartill kommer att ständigt före­kommande ändringar i kommunindelning ytterligare skulle komplicera si­tuationen. Ur rättssäkerhetssynpunkt förefaller det inte vara tillfyUest att inskrivningsmyndigheten genom ett s. k. hjälpregister skulle försöka hålla sig å jour med verkan av indelningsändringar.


 


Prop. 1983/84:128                                                   53

Samfundet instämmer i det särskilda yttrande som har avgivits av två av utredningens ledamöter, nämligen att möjligheten att begränsa företagsin­teckningars territoriella omfattning till kommun bör avskaffas. Om kom­munbegränsning skall bibehållas torde det i vart fall vara ett oavvisligt krav att överföringen av uppläggen från nuvarande lokala inskrivningsmyndig­heter tiU den centrala myndigheten inte sker successivt utan genom s.k. total överföring.

Sveriges domareförbund: Utredningen föreslår att, liksom hittills, in­teckning skall få begränsas tUl verksamhet i en eller flera kommuner. Med hänsyn tik de svårigheter som uppkommer vid ändringar i kommunindel­ning vkl förbundet i likhet med expertema Jan Heuman och Inga-Britt TömeU ifrågasätta om det finns anledning att bibehålla denna möjlighet tik begränsning. Om det anses påkallat att ha någon geografisk begränsning bör denna heUre avse län, eftersom län mera sällan berörs av indelnings­ändring.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: SFF hälsar med stor tillfredsstäl­lelse utredningens förslag om att riksinteckning kan beviljas för alla nä­ringsidkare. SFF tUlstyrker också förslaget om att möjligheten tkl kom­muninteckning behåUs. Möjligheten att ta ut kommuninteckning torde inte komma att utnyttjas ofta och då det blir aktuellt endast beröra stora industriföretag. För dessa är emellertid möjligheten i vissa fall av stor betydelse. Det finns därför ingen anledning att ur lagen utmönstra en möjlighet som har praktisk betydelse för näringslivet.

Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund: Organisationer­na finner utredningens förslag om att låta aUa näringsidkare få möjlighet att söka riksinteckning ändamålsenhgt. Samtidigt vik emellertid organisatio­nema också framhålla det angelägna i att en näringsidkare har möjlighet att på ett flexibelt sätt använda sin rörelse som kreditunderlag. Av bl. a. detta skäl finner organisationema det riktigt, att - såsom utredningen föreslår -möjlighet finns att begränsa inteckningen såväl tkl verksamhet av viss art som tik verksamhet i en eker flera kommuner. I själva verket är dessa regler av sådan vikt för att möjUggöra smidighet och variationsrikedom i inteckningssystemet, att man i vart fall kan ifrågasätta det principieUt riktiga i utredningens uppfattning att expeditionsavgiften för regionalt be­gränsade inteckningar bör sättas högre än för riksinteckningar.

Organisationema vik något beröra utredningens resonemang i samband med förslaget om hur en ändring av kommungränsema skall påverka en intecknings gUtighetsområde. Organisationema har härvid i och för sig ingen erinran mot den tekniska lösning som utredningen valt i 2 kap. 3 §, men vik föreslå att paragrafen kompletteras med en rätt för näringsidkare att motsätta sig en automatisk inteckningsutvidgning. Det torde nämligen kunna förekomma, att en inteckningsutvidgning enligt förslaget medför negativa konsekvenser för vissa näringsidkare. De kan ha behov av att håUa verksamheten inom ett visst område gravationsfri enligt åtagande


 


Prop. 1983/84:128                                                   54

eller för planerad försäljning. Organisationema finner det därför rimligt, trots de av utredningen anförda skälen för en motsatt uppfattning (sid. 174 f), att en näringsidkare ges möjlighet att hindra en inteckningsutvidg­ning i nu aktuella fall.

Utvecklingsfonden i Stockholms län: Utvecklingsfonden ser också posi­tivt på utredningens förslag om en strävan emot i huvudsak riksinteckning­ar och att endasl undantagsvis begränsningar skaU förekomma.

4   Inskrivningsväsendets organisation

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Med viss tvekan anser sig hovrät­ten kunna tiUstyrka förslaget om inrättande av en central inskrivningsmyn­dighet för handläggning av ärenden om företagsinteckning. Som utredning­en anfört torde numera, inte minst mot bakgmnd av vad som sagts om möjligheten till användning av ADB, fördelama med en centralisering överväga nackdelarna. Hovrätten vkl dock framhålla det mindre tklfreds-stäkande i att handläggningen av företagsinteckningsärenden med den föreslagna ordningen kommer att förbehållas ett betydligt mindre antal domare än vad som är fallet i dag och att den myckna kunskap som inskrivningsdomarna i de 24 olika distrikten i dag besitter kommer att gå helt eller delvis förlorad. Kretsen av domare som har möjlighet att upprätt­hålla nödvändig kännedom om rättsområdet kommer att minska, och ska­pandet av praxis läggs i händema på ett fåtal jurister vid den centrala inskrivningsmyndigheten. Att detta måhända leder fik en enhetligare rätts­tillämpning behöver inte enbart vara av godo; inget säger att rätlstklämp-ningen därigenom automafiskt blir bättre. I sammanhanget kan också pekas på att en centralisering i enlighet med utredningens förslag medför att ett led i utbkdningen av fingsnotarier faller ifrån. Bl. a. får detta tik följd att de fiskaler som skall tjänstgöra hos myndigheten helt kommer att sakna tidigare erfarenhet av verksamheten. Hovrätten utgår från att de nu nämnda frågorna blir vederbörligen beaktade vid prövningen av det all­männa spörsmålet om inskrivningsväsendets organisation.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten är positiv till utredningens förslag att samtliga ärenden om företagsinteckning skall handläggas vid en gemensam myndighet. Detta torde också i vart fall i dagsläget vara en nödvändighet med hänsyn till den föreslagna utökade användningen av riksinteckningar.

Enligt tingsrättens mening bör en central myndighet utrastas med ett ändamålsenligt datasystem för att bli effektiv och arbetsbesparande. Anta­let ärenden angående företagsinteckning har under senare år ökat markant. Intet tyder på att utveckhngen skulle stagnera. Behovet av snabb och rafioneU hantering är alltså stort.

I betänkandet har redogjorts för två olika handläggningssystem vid en central myndighet, nämligen det s. k. CIM/MAN-alternativet, som innebär


 


Prop. 1983/84:128                                                   55

en helt manuell handläggning, och det s. k. CIM/ADB-alternativet, som är ADB-baserat (IMDOC). I utredningen förordas CIM/ADB-altemativet. Stockholms tingsrätt har i sin inskrivningsverksamhet erfarenhet av dels manuell handläggning av företagsinteckningar och tidigare manuek hand­läggning inom inskrivningsväsendet, dels IMDOC-systemet med delvis manuell handläggning, som utnyttjas av sjöfartsregistret, dels fastighetsda­tasystemet vid handläggning av inskrivningsärenden.

Det är tingsrättens mening att en manuell handläggning vid en central myndighet för företagsinteckningar bkr kostsam, vilket också utredningen visar. Denna ärendebehandlings verkliga akilleshäl är, fömtom det stora antalet bristfälliga ärenden, inskrivningsbokens uppläggning. Trots att uppläggen i och för sig är enkla, medför det nuvarande systemet att den tid som åtgår för att söka rätt på upplägget för en näringsidkare är orimligt lång, även om näringsidkarens säte icke förändrats. Risken för fel är också den mycket stor. Vid en central myndighet med inskrivningsdag en gång i veckan skulle minst 500 upplägg i inskrivningsboken tas ut för åtgärd varje vecka. Även om betydande vinster skulle kunna göras genom att uppläg­gen placeras efter organisations- och personnummer kvarstår risken för att upplägg placeras fel. Denna risk kan bedömas som betydande, åtminstone på större inskrivningsmyndigheter. Risken för fel kan endast ekmineras genom ökade personalinsatser eller föriängda handläggningstider. Ingen av dessa möjligheter torde vara realistisk. En manuek handläggning vid en central myndighet är enligt tingsrättens mening duekt otjänlig.

Tingsrätten anser vidare att del i utredningen föreslagna datasystemet inte är tklräckligt avancerat för att vara ändamålsenligt för handläggning av rikets samtliga företagsinteckningar. I jämförelse med ett system som fastighetsdatasystemet är det föreslagna IMDOC-systemet ineffektivt och personalkrävande. IMDOC-systemet innebär bl. a. att dagbokföring, uträkning av stämpelskatt och expeditionsavgifter samt utsändande av expeditioner sker manuellt. Dessa senare led är med nuvarande system mycket resurskrävande och kan inte förväntas bli enklare med det data­system utredningen föreslagit.

Enligt tingsrättens mening är det endast tänkbart att den centrala myn­digheten utrastas med ett liknande datasystem som på fastighetssidan. Detta system har visat sig säkert och effektivt. Ärendena kommer om utredningens förslag om företagshypotek genomförs att bli förhållandevis enkla och fullt jämförbara med ärenden angående fastighetsinteckningar. Denna ärendegrapp har visat sig vara synneriigen väl lämpad för databe­handling i stort sett utan manueUa inslag vare sig när det gäller utskrift av pantbrev eker expedition av dessa.

Den med nuvarande system mycket personalkrävande telefonservice­verksamheten ifråga om företagsinteckningar kan troligen förenklas åtskil­ligt med ett datasystem, om en samordning sker med fastighetsdatasyste­met. Då skulle nämligen uppgifter om företagsinteckningar kunna lämnas


 


Prop. 1983/84:128                                                    56

med användande av aka presentationsterminaler knutna tik fastighetsdata­systemet. Framstäkningen av gravationsbevis med nuvarande system är relativt enkel. Det är dock även detta resurskrävande i onödigt hög grad tkl följd av den omständliga sökningen efter upplägg och i förekommande faU kontakter med andra inskrivningsmyndigheter. Resursbehovet för grava­tionsbevis blu- med ett datasystem enligt fastighetsdatamodeken försum­bar.

CFD:s erfarenheter av fastighetsdatasystemet borde göra myndigheten väl lämpad att utveckla datasystemet för företagsinteckningar. MöjUghe-tema att utnyttja fastighetsdatasystemet eller ett motsvarande väl utveck­lat datasystem har inte närm.ire utretts i betänkandet. Tingsrätten vill därför föreslå att detta alternativ blir föremål för ytterligare utredning. Tingsrätten vkl i detta sammanhang även föreslå en undersökning av möjlighetema att inom datasystemet utnyttja patent- och registreringsver­kets (PR V) dataregister.

I betänkandet har förordats en successiv överföring av uppgifter tiU data, vkket skulle innebära att i princip endast ärenden, som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande förs in i ADB-registret. Enligt tingsrättens bedömning har i utredningen kostnadema för en total överföring överskat­tats. Ett visst beredningsarbete av inskrivningsbokens uppgifter måste naturligtvis ske före överföring till data. Med hänsyn tkl uppläggens rela­tivt enkla beskaffenhet torde arbetet bli långt mindre omfattande än fallet är på fastighetssidan. Det är inte heller omöjligt att ha olika ambitionsni­våer när det gäker beredningsarbetet eller att låta vissa kontroker ske automatiskt, t, ex. kontroU av att enskilda näringsidkare fortfarande lever. Större delen av det beredningsarbete som måste föregå överföring tik data torde även vara sådant att det måste utföras under aUa förhåkanden, t. ex. framtjning av organisationsnummer i de fak dessa saknas i inskrivningbo­ken.

Genom länsstyrelsemas eker kammarkollegiets försorg bör före bered­ningsarbetets igångsättande överskådliga förteckningar upprättas läns- och kommunvis över tidigare indelningsändringar. Vid överföringen tik data bör i de fall indelningsändring skett efter inteckningsbeslut införas en varning t. ex. "Indelningsändring 1972" efter sista inteckningen i inteck­nad näringsverksamhet. Framtida indelningsändringar torde utan svårighet kunna aviseras automatiskt.

På fastighetssidan finns ett handläggningsprogram för såväl beviljande av lagfart som nyteckning i ett sammanhang. Genom Hknande program torde utan svårighet såväl näringsidkare som befintliga inteckningar kunna föras över till data utan nämnvärd tidsuldräkt vad gäker handläggning. Tingsrätten är av den uppfattningen att en successiv överföring skulle under många år medföra kolossala svårigheter vid handläggningen och vara mycket personalkrävande. Tingsrätten anser det uteslutet att tiUämpa successiv överföring.


 


Prop. 1983/84:128                                                   57

Utredningen har inte frankagt något förslag var den centrala myndighe­ten skak förläggas. Som framhåUits i betänkandet är det lämpkgt att myn­digheten förläggs tkl en inskrivningsmyndighet, som nu handlägger ären­den om företagsinteckning, så att den personal och kunskap om företagsin­teckningar, som där finns, kan utnyttjas. Tingsrätten vkl vama för att den gemensamma myndigheten placeras vid någon mindre tingsrätt. Stock­holms tingsrätt med sin redan nu stora omfattning av företagsinteckningar torde vara den tingsrätt, som har de bästa möjligheterna att handha verk­samheten vid den centrala myndigheten. Tingsrätten har gjort bedömning­en att endast smärte förstärkningar av personalen vid inskrivningsenheten skuke behövas för att kunna handlägga den utvidgade verksamheten, om ett effektivt och ändamålsenligt datasystem stäks till förfogande. Vidare vill tingsrätten påpeka att rätten planerar att inom några år flytta tkl nya lokaler, varför funktioneka utrymmen kan skapas för den utökade verk­samheten.

Malmö tingsrätt (majoriteten): Tingsrätten, vars inskrivningsmyndighet sedan 1982-03-01 för inskrivningsregister med automatisk databehandling (ADB) och har goda erfarenheter härav, anser det närmast självklart att ADB skak komma tik användning även beträffande företagsinteckningsre­gistret. Däremot har tingsrätten svårt att acceptera utredningens förslag att handläggningen av företagsinteckningsärenden skak koncentreras till en inskrivningsmyndighet (CIM) och att denna skall föriäggas någonstans i Mellansverige.

F.n. handlägges ärenden om företagsinteckning vid 24 olika inskriv­ningsmyndigheter (IM), en i varje län. Vid dessa IM finnes personal med specialutbildning och ofta mångårig vana vid handläggningen av ärenden om företagsinteckning. Utredningen har beräknat att vid den föreslagna CIM 27 personer, varav 2 jurister, skall arbeta med företagsinteckningar. Även vid de största IM torde f. n. inte mer än 3—4 biträden normalt syssla med företagsinteckningar. Man torde få räkna med att de biträden som nu arbetar med företagsinteckningar vid 24 IM endast i undantagsfall kommer att vilja flytta tik CIM. Utredningens förslag medför således dels att de specialkunskaper och erfarenheter som nu finns hos ett stort antal biträden mnt om i landet ej tklvaratages och dels att ett betydande nyrekryterings-och utbildningsbehov uppkommer vid den fingsrätt dit CIM föriägges. Då dessa konsekvenser om möjligt bör undvikas anser tingsrätten det böra undersökas om användandet av ADB och önskemålet om enkla och gene-reka individualiseringsregler kan förenas med ett bibehållande av hand­läggningen vid de nuvarande 24 IM. Utredningen har på sid. 108-110 redovisat de skäl som talar emot ett regionaliserat inskrivningsväsende med ett centralt ADB-register. De kostnadsmässiga skälen synes tingsrät­ten föga bärande eftersom terminaler och terminalskrivare redan finnes vid fyra av de IM som handlägger företagsinteckningsärenden (Siockholm, Uppsala, Malmö och Gävle) och inom ett par år kommer att anskaffas tik


 


Prop. 1983/84:128                                                    58

Göteborg. För övriga IM blir det egentligen bara fråga om en tidigarelägg­
ning av anskaffningskostnaderna, eftersom inskrivningsregister medelst
ADB inom ett par decennier sannolikt kommer att ha införts i hela landet
och terminalutrastningen kan vara gemensam. Utveckhngen inom ADB-
området är för övrigt sådan att anskaffningskostnaderna för berörda appa­
rater torde bli försumbara. Det under uppbyggnad av televerket varande
allmänna datanätet kommer säkerligen att underlätta kommunikationerna
mekan de olika IM och elt centralt ADB-register. Det torde för övrigt inte
vara särskilt förutseende att satsa på ett datasystem avsett enbart för
företagsinteckningar. Planeringen bör inriktas på ett framtida datasystem
som kan betjäna många olika uppgifter vid domstolarna. Man bör sträva
efter att använda tekniska hjälpmedel där de personer arbetar som skak
utnyttja tekniken och inte flytta människor efter teknikens krav.

Tingsrätten förordar alltså en organisation med ett ADB-register tkl vilket 24 olika IM, en i vaije län, med behörighet att handlägga ärenden om företagsinteckningar är anslutna. För aktiebolag bör endast riksinteckning medges under det atl övriga näringsidkare endast kan erhålla länsinteck­ning. Tingsrätten kan inte förstå annat än att ett sådant system är tekniskt möjligt och skuke fungera tklfredsställande.

Därest likväl systemet med en CIM skall komma tik stånd vkl tingsrätten påpeka att utredningen inte förebragt något som helst skäl för sin uppfatt­ning att CIM skall förläggas tik Mellansverige inom 25 mil från Stockholm. Malmö tingsrätt torde ha samma fömtsättningar som Stockholms tingsrätt att bli säte för den blivande CIM. Här finns duglig personal med erfarenhet av såväl företagsinteckningar som ADB-handläggning och sedan tingsrät­ten förhoppningsvis inom ett par år erhållit utökade lokaler i en nybyggnad torde några svårigheter att bereda lämpliga och tillräckliga lokaler åt CIM ej föreligga.

Vad det föreslagna ADB-systemets utformning angår finner tingsrätten det märkligt, att utredningen förordar ett system i vilket dagboken skak föras manuellt och uppgifter om stämpelskatt och expeditionsavgifter skall manuellt införas på de maskinellt framstäkda "hypoteksbreven". Ett så­dant system förefaller efterblivet och föga rationellt; enbart dagbokföring­en kommer att kräva ett flertal arbetskrafter. 1 dessa och andra avseenden måste förbättringar göras om datoriseringen skall vara meningsfull. En jämförelse med det av CFD uppbyggda fastighetsdatasystemet kan säkert ge uppslag till förbättringar.

Malmö tingsrätt (en minoritet av två personer): Ett centralt dataregister för företagsinteckningar bör såsom utredningen föreslagit tillskapas, vilket sköts av en central inskrivningsmyndighet. Inskrivningsmyndigheten kan gäma vara förlagd till Malmö. Vidare bör aka företag, både fysiska och juridiska personers, registreras i datoriserade företagsregister där inskriv­ningsmyndigheten via terminal kan kontrollera företagsnummer, firma-tecknare m. m.


 


Prop. 1983/84:128                                                   59

Malmö tingsrätt (en minoritet av en person): Det skulle vara fördelaktigt att handlägga alla ärenden om företagsinleckning i aktiebolags verksamhet vid en CIM och övriga näringsidkares ärenden vid de ntivarande IM.

Domstolsverket: Den nuvarande länsvisa uppdelningen av inskrivnings­ärendena har klara nackdelar: Den begränsade ärendemängden leder till att endast få tjänstemän behärskar mtinema, varigenom verksamheten blu känslig för frånvaro och personalomsättning; aviseringsskyldighet mekan IM vad gäller aktiebolag är tungrodd; överflyttning av akter har framtving­at realaktsystem och förhindrar därmed rationekare aktläggning. DV ser det sålunda inte som en nackdel att möjligheten för - och helst kravet på -alla näringsidkare att ta ut rikstäckande inteckning gör centralisering nöd­vändig. Det ligger tvärtom en rationaliseringseffekt i en sådan förändring.

DV är inte övertygat om att notarier inte bör tjänstgöra vid CIM. Från utbildningssynpunkt finns inga hinder mot notarietjänstgöring där, men i vilken utsträckning notarier bör förordnas får framtiden utvisa. Biträden bör liksom på fastighetsinskrivningsområdet få fatta beslut i vart fall i fråga om rikstäckande inteckning och innehavsanteckning. Sådan beslutsdelega­tion behöver inte vara beroende av om ADB-handläggning införs.

DV finner det uppenbart att ADB-stöd bör ges fill CIM. Den skiss grandad på IMDOC-systemet, som utredningen presenterat, ser DV som ett kalkylexempel. Det systemet bör inte komma till användning. Motsva­rande resultat torde kunna åstadkommas tik väsentligt lägre kostnader.

En lägsta nivå för stödet bör innebära fillgång tik det av utredningen beskrivna hjälpregistret. Därutöver bör finnas ett register över konkurser, särskilt eller knutet tik hjälpregistret. Med detta stöd kan CIM arbeta rationekt och erhålla tikräcklig säkerhet i handläggningen genom god sök­barhet i registret. Det styr vidare inte placeringen av CIM tkl viss ort. Vid bedömningen av om ADB-stödet bör höjas tik en högre nivå bör en noggrann avvägning ske mellan å ena sidan rationaliseringsvinster och andra fördelar och å andra sidan merkostnader och andra nackdelar. Det bör anmärkas att handläggningen och registreringen av ärenden om före­tagsinteckning på flera punkter i det fungerande systemet medger rationel­lare mtiner än vad som är faket på fastighetsinskrivningsområdet. Det främsta exemplet härpå är utfärdandet av registeratdrag, som enligt 18 § företagsinteckningsförordningen (FF) får ske genom kopiering av inskriv­ningsboken. Rationaliseringspotentialen är alhså mindre.

Mot bakgrand av det sagda vill DV förorda att frågan om ADB-stöd ytterligare övervägs. Det bör därvid föratskickas att ett mera sofistikerat ADB-system inte självklart ger tillräckliga fördelar för att motivera upp­kommande kostnader. En direkt jämförelse med ADB-systemet för fas­tighetsinskrivning haltar, eftersom bl. a. ärendetyperna skiljer sig väsent­hgt liksom antalet kontrollmoment som kan förprogrammeras. DV är be­rett att, om det skuke anses lämpligt, åta sig en utredning om lämpligt ADB-stöd.


 


Prop. 1983/84:128                                                    60

Om ett mera utvecklat ADB-system kommer till användning uppkom­mer frågan om hur överföring tkl systemet skall ske. Utredningen förordar s. k. successiv överföring. DV delar denna mening. Inte minst med hänsyn till det utredningsarbete som framtvingas av reglema om verkan av indel­ningsändring framstår en total överföring som olämplig. Som utredningen finner kommer vidare delar av detta arbete att vara meningslöst m. h. t. att en mängd inaktuella upplägg finns kvar i inskrivningsböckerna. Ett sätt att komma mnt detta problem är att införa preklusionsregler. Detta är emel­lertid enligt DVs mening att bmka större våld än nöden kräver, då altema-tivet successiv överföring finns. Preklusionsregler kan emellertid på lång sikt vara motiverade för att nå en slutpunkt för sådan överföring.

DV anser att det finns anledning att räkna med en märkbar personalbe­sparingseffekt vid en centralisering redan i ett manuellt system för före­tagsinteckning. Personalbesparingen ökar med ADB-stöd. Vad gäller IMDOC-systemet menar DV dock att utredningens dimensionering är väl optimistisk. DVs instäkning i frågan tik ADB-stöd leder tik att verket avstår från att nu närmare bedöma redovisade kostnadsberäkningar. Kost­nadsbedömningen far anstå tkl den av verket förordade utredningen om ADB-stöd.

CFD: Liksom ifråga om inteckningsärenden på fastighetssidan lämpar sig hanteringen av ärenden rörande företagsinteckning vid en central in­skrivningsmyndighet väl för datorisering. En angelägen fråga är då vilken ADB-teknisk lösning som bör väljas. Det föreslagna systemet (IMDOC) kräver, enligt den beskrivning som lämnas, i stor utsträckning manuella insatser från den handläggande personalens sida. Detta gäller bl. a. dag­bokföring, uträkning av stämpelskatt och expedkionsavgift samt hante­ringen av bevis och utdrag. Även ärendegranskningen får ske utan egent­ligt ADB-stöd. Jämfört med fastighetsdatasystemet förefaller ett sådant system föga användaranpassat. Man kan mot denna bakgrund också ifrå­gasätta vilka rationaliseringseftekter som står att vinna genom den före­slagna lösningen. Frågan om ett lämpligt ADB-stöd bör därför utredas ytterligare.

Det kan därvid diskuteras humvida en kommande databehandUng av företagsinteckningar kan inordnas i fastighetsdatasystemet. Utredningen har framhåUit (sid. 114) att man hos CFD erfarit att det ej är praktiskt att utnyttja fastighetsdatasystemet för handläggning av företagsintecknings­ärenden. Det kan då tiUäggas att det inte ens är möjligt att utnyttja fastig­hetsdatasystemet med nuvarande utformning och registerinnehåll för in­teckning i annat än fast egendom eket tomträtt. För att inordna det före­slagna företagsinteckningsregistret i fastighetsdatasystemet krävs dels nå­gon sorts identifieringssystem för inteckningsobjekten, dels lagring av de ytterligare uppgifter som behövs dels en nödvändig anpassning av program för handläggning och utdata. Sådana insatser torde kräva uppskattningsvis 5-10 personår. I gengäld erhåller man ett effektivt ADB-system med


 


Prop. 1983/84:128                                                   61

möjlighet till inbyggda kontroker samt med hög automatiseringsgrad. Där­igenom skapas bästa fömtsättningar för en rationell och säker verksamhet. Fömtsatt att denna föriäggs tkl en inskrivningsmyndighet som redan an­vänder fastighetsdatasystemet torde driftkoslnadema bli låga. Ett ytterli­gare skäl alt överväga en samordning är alt den målgrapp som systemet skall betjäna återfinns hos användare av fastighetsdatasystemet (banker m.fl.). Särskilt intressant blir detta vad gäller frågan om anslutning av presentationsterminaler.

Den föreslagna ordningen för företagsinteckningar företer sålunda bety­dande likheter med vad som i inskrivningshänseende gäller på fastighetssi­dan. En avgörande skiUnad är dock att företagsinteckningar avser närings­verksamhet som kreditsäkerhet. Detta är ett från fastighet fristående ob­jekt. Man kan därmed ifrågasätta om det finns något naturligt samband med CFDs system och verksamhet som har fastighet som grandläggande begrepp. Likhetema i inskrivningshänseende talar emellertid för att man vid utformning av ADB-stöd kan nyttiggöra en stor del av det systemut­vecklingsarbete som skett inom fastighetsdataprojektet, bl. a. program för handläggning av olika förekommande typer av inteckningsärenden.

Vad beträffar övergången tkl nytt system vill CFD framhålla att med den metod för registerappläggning som tklämpas inom fastighetsdataprojektet torde en sådan datafångst kunna ske på ett enklare sätt än vad som anges i betänkandet. För registermyndigheten bör det vara en fördel att redan från början ha tklgång till ett fullständigt och korrekt register.

Sammanfattningsvis menar CFD att man mer ingående bör undersöka vilken form av ADB-stöd man skak använda i verksamheten. Det är inte uteslutet att man genom att nyttiggöra utvecklingsarbete som skett inom fastighetsdatasystemet kan få ett system som är väl användaranpassat och som därigenom är ekonomiskt fördelaktigt. Anknytning mellan systemen

—       t. ex. genom att dessa kan nås på samma terminaler — kan också vara av
intresse. Nämnden vkl slutligen peka på de positiva erfarenhetema från
fastighetsdataprojektet ifråga om en omläggning i ett sammanhang.

Datainspektionen: Datainspektionen begränsar sitt yttrande tik att om­fatta de delar av det fykiga betänkandet som direkt berör inspektionens verksamhetsområde enligt datalagen (1973:289) och kreditupplysningsla­gen (1973:1173). - - — Inskrivningen föreslås av utredningen ske med hjälp av automatisk databehandling (ADB) hos en för ändamålet särskkt inrättad central inskrivningsmyndighet (CIM). Personregister enligt datala­gen kommer därvid att inrättas och föras hos myndigheten.

Enligt 2 § första stycket datalagen gäller att personregister inte får inrättas eller föras utan tklstånd av datainspektionen. Denna bestämmelse gäller emeUertid inte ifråga om personregister vars inrättande beslutats av regering eller riksdag. Före sådant beslut av statsmaktema skak emellertid

- enligt 2 § andra stycket datalagen - yttrande inhämtas från datainspek­
tionen. Om beslut om inrättande av personregister, i enlighet med de


 


Prop. 1983/84:128                                                    62

riktlinjer som utredningen föreslår, fattas av statsmakterna kan förevaran­de remissvar behandlas som ett datainspektionens yttrande enligt 2 § and­ra stycket datalagen.

Enligt 1 § datakungörelsen (1973:291) skak vid sådant förhållande den myndighet som är registeransvarig snarast anmäla tik datainspektionen att registret inrättats. I annat fall skall ansökan om tklstånd enligt datalagen inges i vanlig ordning.

Datainspektionen har att beakta att otillbörligt intrång i den personliga integriteten ej sker. Skydd mot integritetsintrång enligt datalagens regler åtnjuts endast av fysiska personer. Den personkrets som omfattas av förslaget är näringsidkare, såväl fysiska som juridiska personer.

Utredningen anser - en uppfattning som datainspektionen delar - att övergången från nuvarande inskrivningsmyndigheter tik CIM bäst tillgo­doses genom en successiv överföring. Denna överföringsmetod innebär atl endast de ärenden som anhängiggörs vid CIM förs in i registret och att dämtöver endast en mindre del av nuvarande inskrivningsböckers inne­håll, vad gäller företagsinteckningar, överförs. Den beskrivna överförings­metoden föreslås bli kompletterad med ett ADB-baserat hjälpregister, med ett fåtal identifikationsuppgifter för vaije upplägg. Mot detta har datain­spektionen ingen invändning.

Datainspektionen ställer sig dock tveksam tik utredningens förslag om särskilt konkursregister. Nuvarande lagstiftning ålägger konkursdomaren skyldighet att underrätta den myndighet hos vilken företagsinteckning finns inskriven om konkursen. Enligt förslaget skulle registret omfatta aUa konkursgäldenärer, dvs även enskilda personer som inte är näringsidkare. Detta har ansetts nödvändigt eftersom företagsinteckningar kommer att få sökas och beviljas innan vederbörande påbörjat någon näringsverksamhet. Denna registrering kommer självfallet att innebära risker från integritets­synpunkt. Med hänsyn härtik och då behovet av och riskerna med en central registrering av dessa förhållanden med automatisk databehandling inte framstår som övertygande, enbart för att tklgodose den nya myndighe­tens administration av företagsinteckning, borde det närmare undersökas om inte syftet bakom förslaget i denna del kan tillgodoses genom andra administrativa föreskrifter.

En centralisering av inskrivningsväsendet när det gäller företagsinteck­ningar ter sig, från skilda utgångspunkter, rimlig. Verksamheten kommer att få en sådan omfattning att utnyttjande av ADB synes nödvändig.

Datainspektionen har vid sin prövning bland annat att särskilt ta hänsyn till det ändamål, för vkket ett register skall föras. Detta gäller även register vars inrättande beslutas av regering eller riksdag. För att rätt kunna av­gränsa registerändamålet fordras enligt datainspektionens mening att inne­hållet i och omfattningen av den nya myndighetens verksamhet anges entydigt och väl avgränsat, samt att detta kommer till uttryck i myndighe­tens instmkfion, vilket även kan komma att vara av betydelse för avgräns­ningen mot kredkupplysningslagen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   63

Slutligen bör också offentlighetsprincipen uppmärksammas, inte minst mot bakgmnd av den kommersiella verksamhet som vissa myndigheter bedriver genom att mot ersättning upprätta nya sammanstäUningar ur allmänna handlingar, se prop. 1981/82; 37 sid. 42 ff. Utredningen har pekat på registrets användbarhet t. ex. för exekutionsväsendet. Största intresset kommer dock registret troligen att röna som källa för kreditupplysningsfö­retagen.

DAFA: DAFAs yttrande inskränker sig tkl att endast behandla de delar av förslaget som rör den ADB-tekniska utformningen och kostnaden för drift av ADB-systemet.

Förslaget, vad avser ADB-stödet, bygger hek på det kalkylexempel som utredningens ADB-expert Lars Renmyr och DAFA diskuterade 1979. För­utsättningen för kalkylen var att använda det system som Stockholms tingsrätt använder för sjöfartsregistret, nämligen IMDOC. Eftersom sy­stemskissen och kalkylen enligt fömtsättningarna skulle utgå från IMDOC, saknade DAFA anledning att göra alternativa beräkningar för andra sy­stemlösningar. DAFA påpekade dock att om utredningsförslaget realise­rades först i mkten av åttiotalet, så kommer det ha förflutit så lång tid sedan urspmngsförslaget diskuterades att detta säkert skuke behöva modi­fieras.

Den tekniska utvecklingen inom ADB-området går så fort att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att låsa sig för en teknisk lösning under så lång tid. Domstolsverket har också, sedan förslaget diskuterades, fått erfarenheter av andra ADB-system med mera lokalt anpassade driftstrak-turer än vad en central IMDOC-lösning kan erbjuda. DAFA vkl därför ånyo påpeka att om förslaget genomförs, så bör den ADB-tekniska lös­ningen självfallet utformas efter de förutsättningar som gäller vid tiden för genomförandet.

Utredningens förslag vad avser IMDOC-lösningen är således i och för sig möjlig att genomföra och vad DAFA kan bedöma är de ekonomiska kalkylerna fortfarande aktuella. DAFA anser dock att en fömyad analys är nödvändig.

I övrigt har DAFA inga erinringar mot förslaget i sin helhet.

Statskontoret: Statskontoret delar uppfattningen att en central inskriv­ningsmyndighet bör ersätta nuvarande länsvisa inskrivningsmyndigheter. Särskilt som den centrala myndigheten får ADB-stöd bör omorganisa­fionen leda tkl effektivitetsvinster. Statskontoret utgår från att de resurser som frigörs vid de nuvarande länsvisa inskrivningsmyndighetema kan utnyttjas effektivt inom andra arbetsområden vid berörda tingsrätter.

Med hänsyn tik att inskrivningsmyndigheten i Stockholm handlägger det ojämförligt största antalet ärenden per år torde det vara mest rationellt att verksamheten förläggs till Stockholms tingsrätt.

Särskilt om en central inskrivningsmyndighet får ansvaret för all verk­samhet rörande företagsinteckning torde det vara rafionekt med ADB-


 


Prop. 1983/84:128                                                   64

stöd. Enligt statskontorets mening bör man dock inte nu binda sig för den IMDOC-lösning utredningen redovisat i bkaga 7 tik betänkandet. IMDOC är i första hand byggt för dokumentsökning och inte för det slags ärende­hantering som är aktuekt när det gäller företagsinteckningar. Systemet, som i sina gmnddrag utarbetades för ett tiotal år sedan, kräver t. ex. betydande datorkapacitet, det år inte närmare anpassat tkl högre krav på kontroll av indata, möjlighetema att skriva ut och sammanställa informa­tion och att byta information med andra system är begränsade och det kan finnas risk för långa svarstider.

Man bör därför i det fortsatta arbetet närmare lägga fast vkka krav som bör ställas på ADB-stödet tiU en central inskrivningsmyndighet, t. ex. när det gäker indatakontroUer, registeraktualitet, åtkomstmöjligheter, svars­tider samt utskrifts- och bearbetningsmöjligheter. Med dessa krav som gmnd bör, i form av en förstudie, ett ADB-baserat ahemativ tik IMDOC utvecklas närmare, som direkt syftar tkl att tUIgodose kraven.

I detta arbete kan de väl genomarbetade beräkningar m. m. som finns i bilaga 7 till betänkandet utnyttjas. IMDOC-altemativet och det specialut-vecklade altemativet bör därefter jämföras i fråga om kravuppfyllelse, kostnader, effekter avseende inskrivningsmyndighetens och kreditväsen­dets verksamhet, intäkter m. m. innan den slutliga ADB-lösningen väljs. Statskontoret är berett att medverka i ett sådant arbete.

Utredningens förslag innebär att ett centralt konkursregister rörande näringsidkare kommer att föras vid den centrala inskrivningsmyndigheten. Troligen kan ett sådant register ha ett betydande värde även vid sidan av myndighetens egna verksamhet. Man bör därför i samband med det arbete som nämndes, nyss närmare pröva vilka användningsområden som kan bli aktueUa beträffande konkursregistret.

Regeringen har nyligen (prop. 1981/82:118) föreslagk riksdagen att ett centralt basregister över företag inrättas. Avsikten är enligt propositionen, som ännu inte behandlats av riksdagen, att statskontoret tklsammans med berörda myndigheter skall arbeta vidare med denna fråga i form av en s. k. huvudstudie. Det är inte osannolikt att ett sådant basregister kan utnyttjas i och underlätta den verksamhet som kommer att bedrivas av en central inskrivningsmyndighet för företagsinteckningar. Även denna fråga bör därför enligt statskontorets mening prövas närmare i samband med ett fortsatt arbete rörande ADB-stödet för myndigheten.

Statskontoret delar uppfattningen att en s. k. successiv överföringsme­tod sannolikt är mest rationell.

Avslutningsvis vkl statskontoret peka på att det slutliga valet av ADB-alternativ bör följas av en huvudstudie, i vilken altemativet utvecklas närmare i den omfattning som behövs för val av teknisk utmstning, systemutformning, programmering, test och genomförande m.m. Bl.a. med hänsyn härtik kan den nya organisationen och de förändringar i övrigt som utredningen föreslagit enligt statskontorets bedömning sannoUkt inte genomföras förrän tidigast vid årsskiftet 1983/84.


 


Prop. 1983/84:128                                                   65

Riksrevisionsverket: En fömtsättning för genomförande av förslaget att alla näringsidkare skall fa tikgång tik riksinteckning är enligt utredningen att samtliga ärenden rörande företagsinteckning handläggs av en för hela riket gemensam, central inskrivningsmyndighet (CIM).

RRV har ingen erinran mot detta stäkningstagande. För en centraliserad organisation talar även andra skäl som utredningen pekat på, främst de praktiska problem som följer av en breddad rätt till riksinteckning med bibehållen regional hantering men även rationaliseringssynpunkter.

Den vid CIM bedrivna verksamheten förefaker med hänsyn till sin omfattning och karaktär etUigt RRVs mening vara lämplig att utföra med hjälp av ADB.

När det gäller val av system härför har utredningen inte ansett det vara befogat att utreda något för ändamålet särskkt anpassat system. Istaket har man undersökt möjhgheten av att utnyttja något befintligt ADB-system. I detta syfte har utredningen låtit undersöka föratsättningama för att använ­da det s. k. IMDOC-systemet, vkket tklhandahåks av DAFA och tkl vkket CIM skuke anslutas via terminaler.

De relativt utförliga kostnadsberäkningar för ett ADB-system som ut­redningen redovisar baseras i akt väsenthgt på ett utnyttjande av IMDOC-systemet och på det prisläge som gäUde den 1 juli 1980.

Eftersom det nya inskrivningsförfarandet föreslås träda i kraft den 1 juli 1983, dvs tre år efter det att kostnadsberäkningama gjordes, menar RRV, att ett slutligt val av ADB-system bör föregås av en prövning humvida föratsättningama när det gäker lämpliga ADB-tekniska hjälpmedel och kostnadema för dessa alltjämt gäker.

En av fördelama med att institutet företagsinteckning med det nu fram­lagda förslaget anpassas tkl jordabalkens panträttskonstmktion är att möj­ligheten att använda gemensam personal ökar. Enhgt underhandsuppgift frän Stockholms tingsrätt handläggs där redan i dag ärenden rörande inteckning i fasfigheter och luftfartyg samt företagsinteckningar av gemen­sam personal. RRV har inga erinringar mot utredningens överväganden angående en förläggning av CIM till Stockholms tingsrätt, ehum andra altemativ också kan diskuteras.

LRF: Den centralisering av inskrivningsväsendet som förslaget kräver torde inte behöva medföra kostnadsökningar under fömtsättning av en rationek användning av ADB.

Svensk Industriförening: Föreningen anser att det finns en risk för att en centralisering av de administrativa funktionema tkl en för riket gemensam inskrivningsmyndighet kommer att medföra en försämrad service. Det föreligger inte samma behov för näringsidkare att besöka inskrivningsmyn­digheter som vid den fastighetsrättsliga inskrivningen, varför kontaktema med inskrivningsmyndigheten torde kunna ske skrifthgen. Vidare hand­läggs dessa ärenden oftast av banker och andra kreditinstitut i samband med beviljande av krediter. Enligt föreningens mening uppväger därför de 5    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                   66

fördelar som är förenade med en centralisering, de nackdelar som består i försämrade kontaktmöjligheter mellan näringsidkarna och inskrivnings­myndigheten.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen tklstyrker utredningens för­slag i fråga om inskrivningsföriärandet. De skäl utredningen åberopat som grund för förslaget att inskrivningsärendena skall handläggas av en för riket gemensam inskrivningsmyndighet anser bankföreningen utgöra ett starkt stöd för förslaget. Särskilt bör de möjligheter detta medför - fömt­satt att automatisk databehandling används - att få en snabbare handlägg­ning och snabbare och säkrare besked om inteckningsförhållanden beto­nas. Som redan anförts anser bankföreningen således den delen av refor­men vara mycket angelägen.

Bankföreningen kan inte finna att några nackdelar skulle uppstå med ett centralt datasystem för hela riket. Till skillnad från vad som gäller beträf­fande den fastighetsrättsliga inskrivningen finns i fråga om företagsin­teckning inget behov för vare sig banker, andra kreditgivare eller kreditta­gare att vid besök hos inskrivningsmyndigheten ta del av registerinnehål­let. Vid kreditärenden med företagshypotek som säkerhet erfordras endast skriftlig kontakt med registermyndigheten. Det torde f n. inte ofta före­komma besök på de inskrivningsmyndigheter som handlägger ärenden om företagsinteckning i avsikt att ta del av inskrivningsboken eller andra handlingar. Registerinnehållet är inte sådant som rör någons personliga integritet, varför det inte av hänsyn till skyddet därför finns något skäl mot ett centralt register.

Svenska Handelskammarförbundet: Beträffande den av utredningen förordade organisatoriska lösningen vill Förbundet framhålla att även and­ra lösningar bör kunna övervägas. Med hänsyn tik bl. a. den tekniska utvecklingen på dataområdet torde det inte vara uteslutet att en s.k. distribuerad systemlösning, anknuten tik den nuvarande organisations-strakturen, skulle kunna te sig såväl billigare som mera lättgenomförbar än utredningens alternativ. Förbundet förutsätter att frågan om hur utred­ningsförslaget organisatoriskt skall kunna genomföras på ett så effektivt och billigt sätt som möjligt blir föremål för överväganden inom regerings­kansliet.

Svenska sparbanksföreningen: Förslaget att varje näringsidkare skak få rätt till riksinteckning fömtsätler för sitt genomförande att alla ärenden angående företagsinteckning handläggs av en för riket gemensam inskriv­ningsmyndighet och med utnyttjande av ADB-teknik. Utredningen har ingående penetrerat och redovisat skälen för en sådan lösning. Föreningen anser en sådan reform tilltalande från kreditgivarsynpunkt.

Sveriges advokatsamfund: Tidigare hörda remissinstanser inkluderande samfundet har ställt sig positiva till inrättandet av en för hela riket central inskrivningsmyndighet och övergång fill ADB-system. Lagförslaget synes i aktuellt avsnitt vara väl genomtänkt. Samfundet har därför inte några övergripande erinringar att anföra i denna del.


 


Prop. 1983/84:128                                                   67

Det föreslås att den centrala inskrivningsmyndigheten bör inrättas inom visst avstånd från Stockholm. Anledning för inteckningssökande eker hy-poteksbrevsinnehavare eller andra berörda att besöka inskrivningsmyn­digheten torde dock komma att föreligga endast i rena undantagsfall. Möjligheterna att telekommunicera vidgas ständigt. Beträffande verkslo­kalisering kan olika synpunkter förefinnas, men avståndsanknytning tkl Stockholm i mil-tal räknat torde vara ointressant.

Sveriges domareförbund: Även domareförbundet har den uppfattning­
en, att företagsinteckningar bör överföras till ADB. Förbundet anser sig
också, på de skäl utredningen åberopar, kunna godtaga att en centralise­
ring sker. Det finns dock anledning framhålla att en centralisering av
företagsinteckningama kan medföra problem för personalen vid vissa in­
skrivningsmyndigheter, särskkt om ungefär samtidigt personalindragning­
ar sker på gmnd av övergång till ADB på fastighetsområdet.      

Utredningen lägger inte fram något förslag om var en central inskriv­ningsmyndighet bör förläggas men anser det vara lämpligast att en sådan föriägges någonstans i Mekansverige. Förbundet har inte kännedom om några skäl som talar för en sådan förläggning. Emekertid kan det vara lämpligt att en central inskrivningsmyndighet föriägges till en tingsrätt där man har erfarenhet av ADB på fastighetsområdet.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Utredningens förslag om att in­skrivningsärenden skall handläggas av en för riket gemensam inskrivnings­myndighet fillstyrks av SFF. Detta torde bl. a. komma att medföra snab­bare handläggning och säkrare besked om inteckningsförhållanden - un­der fömtsättning av att ADB-behandling införs. Med hänsyn tik att endast skriftlig kommunikation erfordras med registermyndigheten torde inga prakfiska olägenheter behöva uppkomma genom långt geografiskt avstånd tik inskrivningsmyndigheten.

Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund: I och med att Utredningen valt att låta samfiiga näringsidkare få möjlighet att söka riksin­teckning torde också inrättandet av en central inskrivningsmyndighet, med användande av ADB-system, vara nära nog en nödvändighet. Organisatio­nema tikstyrker således förslaget också i denna del.

Utvecklingsfonden i Stockholms län: Utvecklingsfonden ser förslaget om en central inskrivningsmyndighet som en klar förbättring.

Statstjänstemannaförbundet: Statstjänstemannaförbundet vill betona det viktiga i alt personalen fär inflytande genom sina fackliga företrädare vid bedömningen humvida ADB skall införas. Detta är enhgt vår uppfatt­ning ingen fråga som skall regleras i lag. Domstolsverket bör få i uppdrag att slutligt ta ställning tik vkken hantering som är att föredra ur såväl personalpoktisk som ekonomisk synvinkel.

Utredningens förslag att samtliga ärenden angående företagsinteckning­ar skak handläggas av en för riket gemensam inskrivningsmyndighet ser vi positivt på. Var i landet denna handläggning skall ske anser vi kan ankom­ma på flera omständigheter. Stockholms tingsrätt är ett bra alternativ.


 


Prop. 1983/84:128                                                             68

5   De inteckningsberättigade näringsidkarna

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningen gör sig tkl tolk för den principiella uppfattningen att lagstiftningen bör erkänna såväl varje nä­ringsidkares rätt att själv och på eget ansvar avgöra om hans näringsverk­samhet skall ställas som kreditsäkerhet eller ej som kreditlivets frihet att självt pröva i vad mån dylik säkerhet skak godtas (s 71). I linje härmed hgger att utredningen mönstrar ut kravet på bokföringsplikt för rätt tik företagsinteckning. Vidare slopas ordningen med driftsbevis. Ytterligare kan nämnas att utredningen menar att företagsinteckning skall kunna med­delas även om verksamheten ännu inte påbörjats (s 137). Inskrivningsmyn­dighetens prövning i ett inteckningsärende kommer mot denna bakgrand att bli rätt begränsad (se 3 kap. 11 § förslaget tik lag om företagshypotek). Möter inte hinder enligt det nämnda lagrummet, skaU inteckning beviljas och hypoteksbrev utfärdas på gmnd av inteckningen.

Det beskrivna systemet är otvivelaktigt tkltalande. Man öppnar bl. a. möjlighet för vissa småföretagare som i dag inte har tikgång tkl företagsin­teckning att nyttja sin näringsverksamhet som kreditsäkerhet. Prövningen av en sådan säkerhets värde torde i de akra flesta fak inte bereda kreduli-vet några större problem. Att inskrivningsväsendet skuke komma att i någon större utsträckning belastas med onyttiga inteckningar kan inte antas. Det är också en fördel om man kan minskar pappershanteringen i samband med uttagande av företagsinteckning.

Trots det nu anförda vik hovrätten dock påpeka att den frihet som utredningsförslaget öppnar kan fresta en och annan mindre nogräknad rörelseidkare att missbmka den möjlighet som enligt förslaget står honom till buds att i formekt riktig ordning ta ut hypoteksbrev, som sedan erbjuds som säkerhet för kredit. Även om det etablerade kreditlivet knappast skulle lämna vederbörande någon kredit, om det kan befaras att det rör sig om en mer eller mindre obefintlig näringsverksamhet, kan man inte uteslu­ta att andra vägar skulle stå till buds. Den omständigheten att samhället genom inskrivningsmyndigheten medverkar tik utfärdandet av ett hypo­teksbrev kan förläna detta ett sken av trovärdighet som kan stå i bjärt kontrast tkl de verkliga förhållandena. Med de nuvarande avgränsningaraa av möjlighetema att erhålla företagsinteckning har tillfällena till missbmk varit mindre än som kan bU fallet, om utredningens förslag genomförs. Enligt hovrättens mening bör man i det fortsatta lagstiftningsarbetet på området se till att man så långt möjligt motverkar missbmk av den i och för sig värdefulla tillgången till företagsinteckning. Ett minimum bör vara att man hindrar den som meddelats näringsförbud enligt 199 b § konkurslagen från att ta ut företagsinteckning i den näringsverksamhet som omfattas av förbudet. Utredningen har själv varit inne på denna tanke men avvisat en regel i ämnet såsom blivande för rättsligt komplicerad och praktiskt be­tungande att iaktta för inskrivningsmyndigheten (s. 187). Hovrätten känner


 


Prop. 1983/84:128                                                   69

sig inte övertygad om att komplikationerna skulle bli så stora som utred­ningen vill göra gällande. Uppgift rörande näringsförbud kan erhållas via det av riksskalteverket förda näringsförbudsregistret. Inhämtande av upp­gift ur registret skuke bara behöva ske när anledning därtik förekommer. Genomförs utredningens förslag med en central inskrivningsmyndighet, som baserar handläggningen på ADB-drift, torde de praktiska problemen inte vara oöverkomliga.

Utöver det nu sagda vik hovrätten framhålla att en regel om kontroll av
förekomsten av näringsförbud lämpligen bör ha sin plats i lagtexten. Skulle
hovrättens nyss anförda synpunkter vinna beaktande, bör det således
övervägas ett tklägg tkl 3 kap. 11 § förslaget till lag om företagshypotek.
Möjkgen skulle även ett tillägg till reglema om anteckning i företags­
inteckningsregistret i 3 kap. 21 § kunna vara av betydelse.       

Hovrätten ifrågasätter om det finns anledning att i 1 kap. 2 § förslaget till lag om företagshypotek särskkt ange att inteckning skall kunna meddelas även om verksamheten ännu inte påböijats. Eftersom det ändå torde vara omöjligt att ange vid vilket stadium av ett företags tillblivelse detta kan anses ha påbörjat sin verksamhet och då någon kontroU från inskrivnings­myndighetens sida inte skak ske i vad mån den inteckningssökande verkli­gen bedriver verksamhet, torde bestämmelsen inte fyka någon självständig uppgift. Det synes också osannolikt att en kreditgivare skulle bevilja någon kredk i en verksamhet som inte tkl någon del har påböijats. Härtill kom­mer att lagtexten åtminstone skenbart kan komma att innehåka motsä­gelser. Redan uttrycket "näringsidkare" står i viss motsats tik den före­slagna nya bestämmelsen. Jfr också 1. ex. stadgandet i 2 kap. 1 § om att företagsinteckning bevkjas i all den näringsverksamhet som näringsidkare vid varje tid utövar i riket. I den mån någon tveksamhet skuke kunna uppstå i frågan huravida blivande näringsidkare har rätt tik inteckning bör denna tveksamhet undanröjas genom uttryckliga regler i lagen.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tklstyrker att rätten för näringsidkare att få uttaga företagsinteckning utvidgas genom att kraven slopas att nä­ringsidkare, då han gör ansökan om företagsinteckning, skak driva verk­samhet och vara bokföringsskyldig. En borgenär torde även nu göra sådan prövning av kreditsäkerheten hos företagsinteckningen att lagändringen inte innebär någon avgörande försämring för denne.

Malmö tingsrätt: Driftsbevis blir genom förslaget överflödiga och tings­rätten tillstyrker att de avskaffas oberoende av om förslaget i övrigt ge­nomföres. Det obligatoriska företeendet av driftsbevis har mer eller mind­re utvecklats tkl ett självändamål, eftersom kronofogdemyndighetens möj­ligheter att konstatera pågående verksamhet i praktiken torde vara små.

Idag kan med visst undantag endast näringsidkare, som är bokförings­skyldiga enligt reglema i den före den I januari 1977 gäUande bokföringsla­gen (1929:117), inteckna sin näringsverksamhet. TiUämpningen av bestäm­melsema i denna lag har inte sällan inneburit besvärliga ställningstaganden


 


Prop. 1983/84:128                                                   70

och ibland medfört godtyckliga gränsdragningar. Om betänkandet i sin helhet inte leder till lagstiftning är i vart fall en lagändring angelägen vad beträffar kretsen inteckningsberättigade näringsidkare.

Domstolsverket: DV delar utredningens mening att det skak överlåtas på varje näringsidkare att avgöra om hans näringsverksamhet skedl utgöra säkerhet för kredit och på kreditgivaren att själv pröva om säkerheten kan godtas. Slopandet av kravet på driftsbevis hälsas med tillfredsställelse. DV noterar att föreslagen ordning underlättar prövningen hos inskrivnings­myndigheten.

Bankinspektionen: Den föreslagna lagstiftningen skärper kravet på kre­ditbedömning hos kreditgivama. Att näringsverksamhet inte har startat eker kanske har upphört kommer i och för sig ej att utgöra hinder mot företagsinteckning. Även om nuvarande krav på bokföringsplikt för nä­ringsidkaren i fråga naturligtvis inte i och för sig är någon garanti för företagsintecknings innehåll, kan detta krav dock underlätta bedömningen av underlaget. Av förslaget följer att kreditgivaren med hjälp av aka de medel som kan stå tik buds kommer att få förvissa sig om beskaffenheten av den ifrågakommande näringsverksamheten och fortlöpande följa denna. Ett viktigt inslag häri blu att kontrollera att inte det vid kredilgivningen fömtsätta inteckningsunderlaget minskas genom särskkd pantsättning av sådan lös egendom som med fördel låter sig belåna separat. Inspektionen håller emellertid för sannolikt att kreditgivare under inspektionens tklsyn - med hänsyn till den kapacitet dessa kreditgivare i regel besitter -kommer att kunna upprätthålla den kontroll av företagsinteckningama som erfordras. Skulle inte tillfredsställande övervakningsmöjligheter finnas, t. ex, beroende på att den intecknade verksamheten inte är bokföringsplik-tig, blir företagsinteckningens kreditsäkerhetsvärde mycket begränsat. Det blir då snarare fråga om förtroendekredit som tar utrymmet för blanko-kredit i anspråk, om ej betryggande säkerhet stäks i annan form. Viss övervakning i nämnda avseende kommer att få ske vid inspektionens undersökningar av kredilgivningen i bankema. Liksom utredningen anser inspektionen att det skuke ha fört för långt att söka skapa möjlighet till inskrivning av s.k. negativ klausul såsom någon sorts kompletterande säkerhetsinstitut. Skulle företagsinteckning väsentligt urholkas genom att näringsidkaren utan att underrätta kreditgivaren överlåter eker separat belånar lös egendom som omfattas av inteckningen, bör det enligt inspek­tionens uppfattning följa av 1 kap. 12 § den föreslagna lagen att kreditgi­varen kan söka betalning ur företagsinteckningen för sin fordran även om

denna inte är förfallen.

Inspektionen ser positivt på den förenkling som det innebär att enligt utredningens förslag s.k. driftsbevis inte erfordras vid ansökan om före­tagsinteckning.

Riksskatteverket: Den ändring som nu föreslås innebär att varje närings­idkare som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art ges tklfake


 


Prop. 1983/84:128                                                   71

att inteckna sin verksamhet. Någon myndighetskontroll av den verksam­het som begärs intecknad skall inte längre göras. Utfärdande av driftsbevis kräver f n. icke obetydliga arbetsinsatser hos kronofogdemyndighet.

RSV tUlstyrker att driftsbevisen avskaffas. RSV vik dock påpeka att liberaliseringen kan befaras inbjuda till missbmk hos mindre nogräknade personer. Eftersom någon myndighetskontroll inte skak ske kan personer som överhuvudtaget inte driver någon verksamhet eker personer som meddelats näringsförbud frestas att ta ut hypoteksbrev. På kreditmarkna­den kan på ett hek annat sätt än f n. komma att cirkulera inteckningshand­lingar som är värdelösa. Banker och andra seriösa kreditgivare bör givetvis inte ha några svårigheter att pröva värdet hos en inteckningshandling vilken erbjuds som säkerhet. Detsamma gäller kronofogdemyndighet som vid skatteindrivning erbjuds sådan säkerhet. Kreditgivning utan tillfreds­ställande säkerhet kunde däremot börja förekomma på den privata låne­marknaden. Storieken på denna lånemarknad bör i kreditåtstramningstider inte underskattas. RSV vill med det anförda fästa uppmärksamheten på risker för missbmk som kan följa om myndighetskontrollen vid intecknan-det elimineras. Beträffande sådana personer som meddelats näringsförbud vill verket påpeka att det i ett datoriserat inskrivningssystem är lätt att hindra att personer som meddelats näringsförbud tar ut hypoteksbrev.

Enligt utredningens förslag skak konkursbo inte räknas som näringsid­kare. Konkursbo skulle därför inte kunna ta ut hypoteksbrev. RSV anser att den av utredningen anförda argumenteringen inte är juridiskt hållbar. Problematiken belyses av f d. justifierådet Wakn i ett av RSV åberopat utlåtande i HDs mål nr Ö 707/79. I praktiken torde inte föreligga något behov att skaffa fram säkerhet för massafordringar. Enligt RSVs mening kan förslaget därför utgå.

Lantbruksstyrelsen: En viktig och för lantbmksstyrelsens verksamhet positiv nyhet är att alla näringsidkare, oavsett om de är bokföringspliktiga eller ej, får tikgång till det nya kreditsäkerhetsinstramentet. Lagen om företagsinteckning har därvidlag medgett undantag för näringsidkare, som driver jordbrak och skogsbrak, veuför det inte varit något problem för dessa företagare att lämna företagsinteckning. Företagare som - utan att vara bokföringspliktiga - driver renskötsel eller trädgårdsodling har där­emot inte kunnat lämna företagsinteckning som säkerhet. Inom styrelsens verksamhetsområde gäller detsamma även åtskilliga företagare som söker glesbygdsstöd. Ändring av förhåkanden har länge diskuterats och styrel­sen ser med tikfredsstäkdse att utredningens förslag tillgodoser dessa önskemål.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen har möjligheter att lämna stöd till fis­kets rationalisering i form av fiskerilån, statsbidrag och lånegarantier tik den som är yrkesfiskare. Av dessa stödformer torde fiskerilån vara det som är av störst betydelse för fiskarna. Under de senaste budgetåren har styrelsen haft 25 mkj. kronorom året i låneram. Budgetåret 1980/81 utnytt-


 


Prop. 1983/84:128                                                    72

jades i princip hela låneramen. Av de bevUjade lånemedlen utgick ca 74% tik fiskare som bedrev fiske med fiskeskepp medan den resterande delen utgick tkl fiskeföretag med båtar. Den förstnämnda gmppen låntagare lämnade säkerhet i form av pantbrev i fiskeskepp medan övriga låntagare ställde säkerhet i form av borgen, pantbrev i fastighet eker företagsin­teckning. Den del av lånesumrnan som säkerhet i form av företagsinteck­ning lämnats för, understiger 5 %.

I dagsläget är det inte ovanhgt att nyinvesteringar i fiskebåtar uppgår tik över 1/2 milj. kronor. Det är förståehgt att det för många av fiskarna är svårt att kunna staka säkerhet för lån tik dessa investeringar. En utväg, som blivit akt vanUgare i takt med att priserna på fartyg stigit, är att fiskarna bkdar handelsbolag för att kunna ta ut företagsinteckning och lämna denna som säkerhet för bevkjat stöd. Utvecklingen mot ett ökat antal handelsbolag kan delvis vara en följd även av den nya lagen om handelsbolag och enkla bolag som gör att enkla bolag inte längre kan driva näringsverksamhet.

Den av utredningen föreslagna säkerheten företagshypotek torde, enligt fiskeristyrelsens bedömning, kunna bU ett användbart kreditsäkerhetsin­strament för sådana yrkesfiskare som fiskar ensamma. Vad gäker de fiskare som bedriver fiske i fiskelag torde utredningens förslag inte medfö­ra några väsentUga förändringar. Som framgår i betänkandet görs bedöm­ningen att fiskelaget bör drivas i lämplig associationsform, som t. ex. handelsbolag. Redan i dag kräver kreditgivare detta om fiskeföretaget önskar staka företagsinteckning som säkerhet.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation: Utredningen tUlstyrker det framlagda förslaget om att en betyd-Ugt större krets av näringsidkare skall omfattas av reglema om företagshy­potek. Därigenom bortfaller bestämmelsen om att endast näringsidkare, som enUgt 1929 års bokföringslag skuke ha varit bokföringsskyldiga - om denna lag ännu gäUt — kan använda sig av företagsinteckning. Det är vidare betydelsefullt att — såsom utredningen föreslår - näringsidkaren skak kunna få inteckna delar av sin näringsverksamhet även om denna ännu inte har startats. Särskilt för företag som avser starta ny verksamhet är det av vikt att företagaren i ett så tidigt skede som möjhgt kan mot säkerheter i den kommande näringsverksamheten få krediter. Detta förslag anser denna utredning vara ytterst värdefull del av kreditgivningen i ett initialskede. Det överlåts på kreditgivaren att avgöra om ett företag med hänsyn tik planerad verksamhet, riskaspekter m. m är kreditvärdigt eUer

ej.

En konsekvens av förslaget blir också att upphör näringsverksamhet som är intecknad har borgenären utan hinder därav rätt tkl betalning ur sådan näringsidkaren tklhörig egendom som hörde tik verksamheten och som ej nyttjas för annat ändamål. Denna utredning har inte någon erinran mot en sådan ordning.


 


Prop. 1983/84:128                                                   73

Föreningen Sveriges kronofogdar: Kretsen av näringsidkare med tkl­gång tik företagsinteckning som kreditsäkerhetsinstrament föreslås ökat så att varje näringsidkare får rätt atl inteckna sin verksamhet. Föreningen är mycket tveksam tkl en utvidgning av kretsen inteckningsberättigade. De näringsidkare där den lösa egendomen som omfattas av företagsinteck­ningen är av sådan omfattning att den innebär en reek säkerhet torde ingå i den krets som redan har tiUgång tkl institutet. Att kravet slopas på att verksamhet skak bedrivas för att företagsinteckning skak kunna bevkjas och att därigenom behovet av driftsbevisen försvinner hälsas med tikfreds-stäUelse.

LRF: LRF vik också framhåUa det positiva i utredningens avståndsta­gande från behovet av myndighetskontrok av om näringsidkaren verkligen bedriver verksamhet. LRF instämmer helhjärtat i utredningens syn, "att lagstiftningen helhjärtat erkänner såväl varje näringsidkares rätt alt själv och på eget ansvar avgöra om hans näringsverksamhet skak ställas som kredUsäkerhet eker ej som kredithvets frihet att självt pröva i vad mån dylik säkerhet skall godtas".

Svensk Industriförening: Föreningen anser att kretsen av intecknings­berättigade skak vara så stor som möjligt och således omfatta även de minsta företagen. Föreningen tikstyrker därför utredningens förslag att alla näringsidkare, oavsett om de är bokföringspliktiga eller ej, skall vara berättigade att få företagsinteckning meddelad i verksamheten. Det får sedan ankomma på kreditgivama att bedöma i vad mån näringsverksamhe­ten är sådan att den kan motivera kredit mot säkerhet av hypoteksbrev. Enligt föreningens mening borde det räcka med att kreditgivama finner att företagets bokföring är i sådan ordning att verksamheten på ett tikfreds-ställande sätt kan utläsas därav. Utredningens förslag innebär att även näringsidkare som ännu inte startat rörelse skall kunna vinna inteckning. Enligt föreningens mening är det väsentligt att även blivande näringsidkare får tklgång tiU företagsinteckning utan hinder av att hans verksamhet ännu inte påbörjats. Det medför att inteckningar kan tas ut i ett så tidigt skede i en nystartad verksamhet att kredit mot säkerhet av hypoteksbrev kan beviljas redan när rörelsen startar.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen tklstyrker utredningens för­slag att alla näringsidkare (med undantag för konkursbo som driver näring) skall vara berättigade att få företagsinteckning meddelad i verksamheten. Det får sedan ankomma på kreditgivama att bedöma om näringsverksam­heten är sådan att den kan motivera kredit mot säkerhet av hypoteksbrev. Detta är en ändamålsenlig ordning. Härigenom vinner man fördelen att faktiska - och inte som f. n. stundom är fallet formella - förhållanden avgör näringsverksamhetens lämplighet såsom kreditsäkerhet.

I och med att inteckning skall kunna beviljas alla näringsidkare slipper man ifrån den konstlade gränsdragningen som hänvisningen till 1929 års bokföringslag i nuvarande lag om företagsinteckning innebär. En viktig


 


Prop. 1983/84:128


74


förbättring ligger också i att näringsidkaren inte skak behöva visa att han driver näring när han söker inteckning. Det medför att inteckningar kan tas ut i ett så tidigt skede i en nystartad verksamhet att kredit mot säkerhet av hypoteksbrev kan beviljas redan när rörelsen startar. En konsekvens av den föreslagna ordningen är också att inteckningama gäller sedan företaget lagt ned sin verksamhet. Detta kan dock inte anföras som någon avgörande invändning mot förslaget. Den rättsliga regleringen av olika kreditsäker­heter har till syfte att underlätta just kreditgivningen. Det är därför angelä­get att understryka den förtjänstfulla ambitionen bakom utredningens för­slag att det är kreditlivet självt som får avgöra om ett förelag är kreditvär­digt eller inte.

En annan fördel med den föreslagna ordningen är att kravet på s.k. driftsbevis kan slopas. Detta är en väsentlig förbättring inte minst av den anledningen att det inte sällan tagit mycket lång tid innan kronofogdemyn-dighetema effektuerat beställda driftsbevis. Detta har uppenbarligen - i och för sig omotiverat - haft samband med kronofogdemyndighetemas egenskap av företrädare för statens borgenärsintressen i avseende främst på skattefordringar. Bankföreningen kan således instämma i de tvivelsmål om den nuvarande ordningen som utredningen uttalat (s. 137). Också för att undanröja dessa bör förslaget genomföras.

Svenska Samernas Riksförbund: Enligt SSRs uppfattning kvarstår med oförminskad styrka de reformlcrav beträffande samebyns konstruktion m. m. som tidigare påtalats. Även om vissa av angivna reformkrav inte äger omedelbar anknytning till föreliggande betänkande finns dock berö­ringspunkter, bl. a. det i betänkandet gjorda påpekandet om det enligt rennäringslagen införda legala förbudet mot viss bolagsbildning.

SSR kan i allt väsenligt instämma i den redovisning som lämnas beträf­fande förhållandet mekan bestämmelsema för företagshypotek och rennä­ringslagstiftningen vad gäller konstmktionen av samebyn, m. m.

Då SSR däremot inte kan dela utredningens framförda ståndpunkt, att behovet av kreditsäkerhetsinstrament inte skulle vara lika stort som före 1971 års rennäringslagstiftning, får SSR redovisa följande.

Utredningens konstaterande att förhållandet mellan de enskilda med­lemmarna/renägarna och samebyn är sådant att det endast är den samlade verksamheten som skulle kunna intecknas som en enhet för sig torde i och för sig ha stöd i den nuvarande konstmktionen av samebyn. Utredningens slutsats att det i stället skulle vara fråga om att ändra på rennäringslagstift­ningen måste dock sägas bygga på utredningens val att inte vUja föreslå något undantag från förslagets huvudregel att rörelsegemenskap konsti­tuerar inteckningsgemenskap. Även om SSR inser att starka hinder möter mot att genomföra en undantagsbestämmelse för att tillgodose rensköt­selns - och fiskets - möjligheter tik kreditförsörjning vik dock SSR hemställa att denna fråga övervägs ytterligare i kommande propositionsar­bete.


 


Prop. 1983/84:128                                                   75

Denna ståndpunkt förändras inte av det av utredningen i och för sig helt riktigt gjorda påpekandet att en särskkd utredning arbetar med att se över rennäringens ekonomiska förhållanden. Detta mot bakgmnd av dels för­hållandet att denna utredning inte torde ha slutfört sitt arbete på ytterligare någon tid, dels de problem som torde möta om denna utredning sedermera skulle komma med ett förslag innebärande ändringar i föreslagen lagstift­ning om företagshypotek.

Svenska sparbanksföreningen: På grundval av uppfattningen att lagstift­ningen bör erkänna "såväl varje näringsidkares rätt att själv och på eget ansvar avgöra om hans näringsverksamhet skall stakas som kreditsäkerhet eller ej som kredifiivets frihet att självt pröva i vad mån dylik säkerhet skak godtas" (betänkandet sid. 71) föreslår utredningen att alla näringsidkare -utom konkursbo — skak vara berättigade att inteckna sin verksamhet. Föreningen instämmer i den redovisade uppfattningen och tikstyrker såle­des förslaget i denna del samt konstaterar att de gränsdragningsproblem som kan uppstå genom kravet på att verksamheten skall vara förenlig med 1929 års bokföringslag bortfaker. En icke obetydlig praktisk fördel medför förslaget också såtillvida att det underlättar kreditgivningen tik nystartade verksamheter genom slopande av kravet på s. k. driftsbevis.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet har i tidigare yttrande ställt sig tveksamt tik förslaget om utvidgning av företagsinteckningsrätten att om­fatta andra bokföringspliktiga än sådana som skuke ha varit bokförings­skyldiga enligt 1929 års lag. Utredningen anser att bokföringsplikten ge­nom den utvidgning därav som skett kommit att spela ut sin rok såsom lämplig gräns för kretsen inteckningsberättigade och föreslår nu att alla näringsidkare, oavsett om de är bokföringspliktiga eller ej, skall ha rätt att få inteckning i sin näringsverksamhet. Frågan uppkommer då om begrep­pet "näringsidkare" är en lämplig bestämning av kretsen av intecknings­berättigade.

Begreppet näringsidkare torde vara att fatta i vidsträckt mening. Det omfattar varje fysisk eker juridisk person som yrkesmässigt driver verk­samhet av ekonomisk art, en definition som också utredningen har anslutit sig tkl (betänkandet sid. 137). Vid bedömningen av frågan om bokförings­plikt föreligger för viss verksamhet fästes enligt motiven tkl bokföringsla­gen avgörande vikt vid om denna drivs yrkesmässigt. Om exempelvis enskilda vid sidan av sin egentliga sysselsättning åtar sig konsultuppdrag, hantverkssysslor och dylikt, kan de oftast inte anses som näringsidkare på grand härav. Å andra sidan är alla aktiebolag, handelsbolag och ekonomis­ka föreningar enhgt lag bokföringsskyldiga men bedriver inte alltid yrkes­mässig verksamhet; detta torde i synnerhet gälla många ekonomiska för­eningar.

Av förslaget framgår att var och en som kan presentera ett person- eker organisationsnummer (identitetsbeteckning) kan verkställa inskrivning och därmed få tillgång tik hypoteksbrev. I praktiken torde inskrivningsmyn-


 


Prop. 1983/84:128                                                    76

digheten inle komma att pröva humvida den som presenterar en identitets-beteckning verkligen bedriver yrkesmässig verksamhet. Å andra sidan kan man fråga sig om den som saknar identitetsbeteckning på annat sätt skak kunna styrka sin status av näringsidkare. Man måste således försöka bedöma för det första om kretsen av inteckningsberättigade genom anknyt­ningen till identitetsbeteckning kan bli för vid och för det andra om det kan förefinnas associationer, vilka skulle kunna ha ett berättigat intresse av att kunna inteckna rörelseegendom men vilka utestängs från denna möjlighet genom kravet att de skall bedriva yrkesmässig verksamhet.

Den första frågeställningen, huravida kretsen av inteckningsberättigade kan bli för vid, vållar måhända inga problem om man accepterar utredning­ens grandtanke att kredithvet självt skall pröva kreditsäkerheten bakom pantsatta hypoteksbrev. Man måste då samtidigt vara införstådd med att som presentatör av hypoteksbrev kan förekomma enskilda och associatio­ner, vilka realiter inte bedriver yrkesmässig verksamhet. Inte heller kan man bortse från risken att det utbildas en slentrian att kräva pantsättning av hypoteksbrev och att inskrivningsväsendet härigenom belastas med samhällsekonomiskt omotiverat merarbete.

Den andra frågeställningen, humvida kretsen av inteckningsberättigade kan bli för snäv, är av större principiellt intresse. Det torde sålunda finnas ett antal associationer - t. ex. vissa stiftelser, ideeUa föreningar, idrotts-klubbar, fackföreningar - vkka bedriver icke-yrkesmässig affärsverksam­het och äger betydande rörelsetUlgångar samt därför skuke kunna ha ett berättigat intresse att kunna ställa företagshypotek tkl sina borgenärers förfogande. Även dessa associationer kan emellertid efter ansökan erhålla organisationsnummer och kommer då troligen att utan prövning godkän­nas vid ett inskrivningsförfarande. Humvida det finns ett behov från icke­registrerade associationers sida att som säkerhet kunna erbjuda företags­hypotek undandrar sig samfundets bedömande men samfundet noterar att sådana intresseorganisationer inte har varit tillfrågade i genomförda enkä­ter och inte heUer beretts tillfälle att avge yttrande över utredningen.

Ytterligare en omständighet kan anföras som beleg för att begreppet näringsidkare ej är entydigt. Utredningen har i sina överväganden kommit fram tik att näringsidkare skall vara inteckningsberättigad även i avsaknad av bokföring. Samtidigt föreskriver gäUande bokföringslag att näringsidka­re är bokföringsskyldig (med vissa undantag). Utredningen har således, måhända under inverkan av sitt förslag att inteckning skall kunna medde­las även om verksamhet ännu icke påböijats, åstadkommit något av en uppluckring av bokföringslagens absoluta krav.

Av det anförda framgår att begreppet näringsidkare kanske inte är den rätta definitionen på gmppen inteckningsberättigade. Det bör då övervägas om gmppen antingen skall begränsas, t. ex. genom en katalogisering såsom enligt 1929 års bokföringslag, eker om man bör gå ett steg längre och medge envar som har ordnad bokföring rätt att uttaga företagsinteckningar


 


Prop. 1983/84:128                                                   77

i sin verksamhet. Samfundet anser aktså att kravet på yrkesmässig verk­samhet bör slopas, eftersom det är såväl okontrollerbart som alltför be­gränsande, samt att ordnad bokföring bör vara den grand efter vilken en hypoleksbrevsinnehavare skak kunna bedöma hypoteksbrevs kreditvärde.

Sedan utredningen slutfört sitt utredningsarbete har genom tklägg i konkurslagen införts möjlighet att meddela näringsförbud. Hos riksskalte­verket förs register över meddelade näringsförbud och tklfäkiga sådana.

Såvitt samfundet har förstått kommer enligt lagförslaget en person som meddelats näringsförbud att vara inteckningsberättigad och kunna erhåka hypoteksbrev. Visserligen är vederbörande förbjuden att bedriva närings­verksamhet men som anförts torde inskrivningsmyndigheten sakna prak­tiska möjligheter att i det enskilda faket kunna kontrollera, huravida en sökande som kan presentera en identitetsbeteckning realiter är näringsid­kare, särskilt som inteckning skall kunna meddelas även om verksamhet ännu inte har påbörjats. HärtUI kan naturligtvis anföras att ett hypoteks­brev utan kreditunderlag är värdelöst i borgenärens hand, men blotta möjligheten att det i kreditväsendet kan förekomma hypoteksbrev som stäUts som säkerhet av personer under näringsförbud inger betänkligheter. Lagstiftaren bör därför överväga om inte lagtexten borde kompletteras med en bestämmelse att rätt tik inskrivning icke skall föreligga för enskilda under näringsförbud. Samtidigt bör övervägas om inte näringsförbudsre­gistret borde överföras från riksskatteverkel till centrala inskrivningsmyn­digheten eller om inte inskrivningsmyndigheten i vart fak genom riksskat­leverkets försorg skulle hållas fortlöpande underrättad om meddelade nä­ringsförbud.

Sveriges domareförbund: Enligt gäUande lag kan, med två speciella undantag, näringsverksamhet intecknas endast under föralsättning att nä­ringsidkaren är bokföringsskyldig enligt 1929 års nu upphävda bokförings­lag. Utredningen föreslår att denna restriktion upphäves. Enligt utredning­en bör det ankomma på kreditgivaren att avgöra om erbjuden säkerhet är godtagbar, varför någon myndighetskontroll av näringsidkarens verksam­het inte erfordras. Domareförbundet har inte något att erinra mot detta förslag, vilket också medför den fördelen att förfarandet hos inslcrivnings-myndigheten inte obetydligt förenklas.

Sveriges Fiskares Riksförbund: Förslaget är bra i så måtto att det under­lättar för en ensamfiskare att inteckna sin verksamhet och därvid få större möjligheter att erhålla lån.

Vad beträffar fiskare som fiskar i lag kvarstår dock tidigare problem. Som en konsekvens av 2 kap. 2 § FHL måste dessa fiskare bedriva verksamheten som handelsbolag eller aktiebolag för att kunna inteckna verksamheten. Detta innebär att en för fisket vanlig företagsform, partre­deri, ej accepteras i FHL. Vi anser att i den mån man i ett partrederi kan härieda vissa inventarier tkl viss person, så bör det även finnas möjligheter för denne att som rörelseidkare inteckna dessa.


 


Prop. 1983/84:128                                                   78

Altemativet är annars att övergå till annan företagsform eUer att förlita sig tkl statsborgen.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Förslaget att aka näringsidkare (med undantag för konkursbo som driver näring) skall vara berättigade att få företagsinteckning i verksamheten tillstyrks av SFF. Den nya ordningen innebär att kreditgivarna får bedöma om näringsverksamheten är sådan att den kan motivera kredit mot säkerhet av "hypoteksbrev" eker med den av SFF förordade terminologin - "företagsinteckningsbrev". SFF finner att detta är praktiskt. En konsekvens av förslaget är att kravet på s. k. drifts­bevis kan slopas, vilket SFF noterar med tillfredsställelse.

Utvecklingsfonden i Stockholms län: Utredningen föreslår att bokföring eller bokföringsplikt inte skall vara laga fömtsättning för uttagande av inteckning. Utvecklingsfonden instämmer i detta. Utredningen synes dock ha missat möjUgheten att låta bokföringsplikt uppstå vid uttagande av inteckning i verksamhet som hittills inte värk bokföringspkktig. Ur fon­dens synpunkt som kreditgivare torde det vara en fömtsättning för att sådan näringsidkare överhuvudtaget skall ha någon möjlighet att få en kreditansökan prövad.

Förslaget att nuvarande ordning med driftsbevis bör slopas delas av U t vecklingsfonden.

6   Den inteckningsbara egendomen

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Då det gäller att begränsa den egendom som skall kunna omfattas av företagsinteckning är, som utred­ningen själv framhåller (s. 73), f. n. en väsentlig utgångspunkt att i inteck­ningsunderlaget skall ingå enbart egendom som inte alls eller endast med olägenhet eljest kan utnyttjas för kreditsäkerhetsändamål. Med andra ord är nuvarande lagstiftnings ståndpunkt den att företagsinteckning skall meddelas endast i den omfattning som från kreditsynpunkt kan anses nödvändigt. Hovrätten konstaterar härvid att det förslag som utredningen redovisat på berörda område i viss utsträckning bryter mot den angivna principen. Sålunda föreslås att t. ex. kontanter och bankmedel i fortsätt­ningen skall kunna bilda underlag för företagshypotek. Även andra lätt omsättningsbara tillgångar såsom lånefordringar och alla slags rörelseford­ringar skall enhgt förslaget ingå i inteckningsunderlaget. Som utredningen själv konstaterar kan en utvidgning av detta slag komma att gå ut över oprioriterade borgenärer. I vilken utsträckning så kan befaras bli fallet redovisas inte närmare i betänkandet. Sålunda nöjer sig utredningen med ett antagande om att det utvidgade inteckningsunderlaget inte så mycket kommer att beröra den oprioriterade borgenärema som andra borgenärer med sämre rätt än den företagsinteckningen ger. Mot bakgmnd av att just hänsynen till de oprioriterade borgenärema är ett av skälen bakom den


 


Prop. 1983/84:128                                                   79

nuvarande begränsningen av inteckningsbar egendom anser hovrätten att frågan härom borde ha analyserats mer ingående. I sammanhanget vkl hovrätten också hänvisa tkl den instäkning som riksdagen (LU 1981/82:19) nyligen gjort sig tik tolk för då det gäker opriorilerade borgenärers möjlig­heter att göra sin rätt gällande vid konkurs. De uttalanden som riksdagen därvid gjort bl. a. om behovet av att åtgärder övervägs som syftar tkl att förbättra underleverantörers och underentreprenörers stäkning gör det än mer angeläget att frågan om förslagets följder för de oprioriterade ford­ringsägarna blu- ytterligare belyst i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

En annan effekt som kan komma att följa av att inteckningsunderlaget utvidgas i enlighet med förslaget är att samma egendom - i än större utsträckning än vad som är fallet i dag - kan bli föremål för såväl företags-inteckning som pantsättning i annan form. Samma tklgångar kan således komma att lämnas som säkerhet för upptagande av lån från skilda kreditgi­vare. Vilka konsekvenser detta kan komma att få med avseende på kon­kurrerande borgenärer har inte närmare utvecklats i betänkandet. Att sådan konkurrens kan uppkomma redan i dag, enligt vad som anförs av utredningen (s. 74) t. ex. vad avser det fak att byggnad på ofri gmnd ställs som säkerhet, bör kanske inte tas till intäkt för att problemet är av enbart underordnad betydelse. Även från denna utgångspunkt kan frågan enligt hovrättens mening behöva ytterligare belysas.

Med det nu anförda vkl hovrätten på detta stadium inte kategoriskt avvisa utredningens förslag om en utvidgning av inteckningsunderlaget. Däremot vkl hovrätten framhåka att konsekvensema av förslaget i nu berörda hänseenden inte synes vara fullständigt redovisade och att detta därför inte utan ytterligare utredning bör läggas till gmnd för lagstiftning.

Malmö tingsrätt: Utredningen vill även väsentligt utvidga intecknings­underlaget till bl. a. kassamedel och alla slag av fordringar. Tingsrätten har intet emot förslagen. I delta sammanhang vkl tingsrätten dock peka på att utvidgningen av såväl kretsen inteckningsberättigade näringsidkare som inteckningsunderlaget kommer att försämra statens möjlighet att vid kon­kurs få utdelning för obetalda skatter och allmänna avgifter, vkka fordring­ar ju har sämre förmånsrätt än sådana med företagsintecknad säkerhet.

Domstolsverket: Från de synpunkter DV har att beakta finns inte anled­ning tkl invändning mot utredningens förslag.

CFD: Från de synpunkter CFD har att företräda finns knappast anled­ning att närmare diskutera innebörd och omfattning av den säkerhet som företagshypotek skall utgöra. Samtidigt skall emellertid framhåkas att gränsdragningen mellan fastighet och rörelseegendom är utomordentligt betydelsefuk. Några svårigheter i detta hänseende synes dock den före­slagna ordningen inte innebära.

Bankinspektionen: Genom att fordringar i allmänhet kommer att kunna utgöra underlag för företagsinteckning tillgodoses ett gammak önskemål. Företagsinteckning i finansieringsinstitut kommer enligt förslaget att kun-


 


Prop. 1983/84:128                                                    80

na omfatta såväl köpta som belånade fakturafordringar. Vidare kommer enligt utredningen fondkommissionsbolags refinansiering av krediter att kunna underlättas med hjälp av företagsinteckning innefattande även dessa bolags lånefordringar. Rebelåning av fondpapper innebär praktiska kom-pUktioner med den ordning som för närvarande måste praktiseras. Att märka är dock att rebelåningen av aktier inte underlättas genom utredning­ens förslag även om utredningen i sin akmänna motivering åberopar fond-kommissionsfirmomas problem (s. 77). Utredningen har lämnat aktier utanför vad företagsinteckning kan omfatta (s. 144). Utredningen torde vad gäller fondkommissionsbolagen avse att fordringama exklusive för dem ställda panter skall kunna omfattas av företagsinteckning. Vad sålunda av allt att döma avses skulle strida mot 4 § lagen (1979; 750) om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, där det föreskrivs att vid rebelåning av fordran denna inte får utan skriftlig överenskommelse härom skkjas från säkerhet som är stäkd för fordringen. Ett klarläggande synes under alla förhåkanden här erforderligt.

Det intresse av förstärkning av företagsintecknings kreditsäkerhets­värde som i övrigt bär upp utredningens förslag kan enligt inspekfionens uppfattning motivera att även aktier får medräknas i underlaget för före­tagsinteckning. Det är relativt vanligt att företag i börsnoterade aktier placerar sådana medel som inte konlinueriigt erfordras i rörelsen. Skäl att hålla aktier utanför skulle kunna vara att en näringsidkare kan ha anledning använda sig av sina aktier för erhåkande av aktiekredit hos särskild kredit­givare. Å andra sidan utgör i princip utredningsförslaget ej hinder mot att egendom - t. ex. fakturafordringar, reverser, obligationer och i förekom­mande fall även aktier — belånas särskilt och därmed hålls utanför underla­get för företagsinteckning i verksamheten. Inspektionen förordar att även aktier tas med i underlaget för företagsinteckning.

Den beskrivna problematiken aktualiserar såvitt gäller bankema ett annat spörsmål, vilket kan vara anledning att notera i sammanhanget. Kredit mot företagsinteckning hänförs i banklagstktningen till riskgmpp D och kräver 8% kapitaltäckning. För kredit mot säkerhet av obligationer samt börsnoterade förlagsbevis och aktier erfordras 0—4% kapitaltäck­ning. Det är alltså från denna utgångspunkt gynnsammare för både ban­kema och kredittagama att säkerheter som kräver mindre kapitaltäckning än företagsinteckning belånas separat. Betydelsen härav reduceras emel­lertid av att företagsinteckning i bankerna i många fall kompletterar säker­het i fast egendom. Beskaffenheten av den senare blir då avgörande för

placering i riskklass.-

Såvitt gäller den egendom som skulle komma att omfattas av företagsin­teckning - även kassamedel enligt förslaget - vill inspektionen ta upp ett särskilt spörsmål. Vid belåning av fast egendom kan säkerheten inte anses betryggande om inte egendomen är nöjaktigt brandförsäkrad. Det ligger alltså i sakens natur att utfallande försäkringsersättning i förekommande


 


Prop. 1983/84:128                                                   81

fak skaU kunna tas i anspråk av fastighetspanthavåren. En företagsinteck­ning bör alltså inte genom att omfatta även kassamedel kunna till nackdel för fastighetspanthavare ta över belopp som hänför sig till utfaUen brand­försäkring. För att eventueU tveksamhet i nämnda avseende skall undaiu"ö-jas vUl inspektionen föreslå att det i lagförslaget på ett eller annat sätt klarläggs att den som har säkerhet i fastigheten skaU ha rätt tiU sådan utfallen brandförsäkring som avser fastigheten.

Det kan inte undvikas att oprioriterade borgenärers rätt i viss mån försämras genom att undertaget för företagsinteckning vidgas. Betydelsen härav bör dock inte överskattas. Kreditrisker är ett naturligt inslag i förbindelsen leverantör-avnämare och får ett uttryck i prissättningen. Dessa kredker är också regelmässigt mycket korta och köpares solvens kan kontrolleras genom kreditupplysning. Inget hindrar för övrigt att stör­re leverantör tkl ett företag tillförsäkrar sig företagsinteckning. Allmänt sett gagnar det näringslivet om kreditfackiteterna ökar genom förstärkning av företagsinteckningsinstitutet. Av samma skäl och på gmnd av det allmännas intresse av ett väl fungerande kreditväsen bör enligt inspektio­nens uppfattning ändring inte ifrågasättas beträffande den stäkning i fråga om förmånsrätt som företagsinteckningen fick fr. o. m. 1976 efter framstäk-ning av bankinspektionen.

Riksskatteverket: Staten är som skatteborgenär vid utmätning och kon­kurs sämre prioriterad än innehavare av företagsinteckning. En utvidgning av inteckningsunderlaget tkl att omfatta praktiskt taget ak lös egendom i verksamheten kommer givetvis att minska möjligheterna för sämre priori­terade borgenärer än inteckningshavaren samt för oprioriterade borgenä­rer att få betalt ur den egendom som omfattas av utvidgningen.

RSV behandlar här endast utvidgningen av inteckningsunderlaget i den del det avser kassamedel och banktklgodohavanden, fordringar på skatte­restitution samt nyttjanderätter och immaterieka rättigheter.

Vad först gäker kassamedel och banktklgodohavanden motiverar utred­ningen utvidgningen härtkl bl. a. med att sämre prioriterade borgenärer inte så ofta kommer att drabbas av utvidgningen eftersom kassamedel och banktklgodohavanden ofta är förbmkade när utmätning eller konkurs före­står. RSV delar denna uppfattning. Därav följer emellertid också att ut­vidgningen inte kan vara av någon större betydelse för hypoteksbrevsinne-havaren.

Ur hypoteksbrevsinnehavarens synvinkel är det givetvis angeläget att erhålla en så god säkerhet som möjligt för sin kredit. Vad gäller kassame­del och banktillgodohavanden har utredningen inte påstått att en utvidg­ning av inteckningsunderlaget till denna egendom skulle innebära någon betydelsefull förstärkning av hypoteksbrevsinnehavarens säkerhet. Det är här fråga om tillgångar som kan variera kraftigt från tid tik annan. Om sådan egendom skulle omfattas av företagshypotek skulle detta därför inte i någon nämnvärd grad påverka säkerhetens värde. Utvidgningen skulle 6   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                   82

därför knappast komma att påverka vare sig lånesumma eller låneviUkor. Redan mot denna bakgrand anser verket att det saknas anledning att utvidga inteckningsunderlaget tkl att avse denna egendom Ofr Sveriges hantverks- och industriorganistions yttrande; se betänkandet s. 251). Här­tkl kommer följande omständigheter.

Antag att en näringsidkare som har lån mot säkerhet i hypoteksbrev råkar i ekonomiska svårigheter. Hypoteksbrevsinnehavaren skuke i ett sådant läge med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av inteckningsun­derlaget fa en så stark stäkning gentemot näringsidkaren att denne för att kunna fortsätta driften helt bhr beroende av inteckningshav arens direktiv. Den föreslagna utvidgningen kan därför leda tiU att näringsidkaren av hänsyn tik hypoteksbrevsinnehavaren tvingas avstå från att betala löpande skulder såsom hyror, löner, skatter och råvamleveranser. För det faU att gäldenären—näringsidkaren är en juridisk person skuUe ställföreträdare för denna riskera dels att bli personhgen betalningsansvarig för A-skatt, mer­värdeskatt, olika punktskatter samt arbetsgivaravgift som gäldenären un­derlåter att i rätt tid betala för att tillgodose inteckningshavaren, dels såvitt gäller A-skatt vid denna underlåtenhet även göra sig skyldig tik brott enligt uppbördslagen. I detta sammanhang förtjänar bestämmelsema om manna­mån mot borgenärer i 11 kap. 4§ brottsbalken en viss uppmärksamhet. Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1976 innebär dessa bl. a. att betalning av förfaken skatt aldrig medför ansvar för sådant brott. Ordning­en ansågs kunna godtas bl. a. därför att den förmånsrätt som tklkommer företagsinteckningar bara kan gälla i sådan lös egendom som avses i 4 § lagen om företagsinteckning och att därför en betalning av en skattefordran med pengar aldrig i och för sig berör företagsinteckningshavamas rätt (jfr prop. 1975/76:82 s. 109 ff och 117f).

Uteblir betalning för sämre prioriterade och oprioriterade borgenärer har dessa visserligen möjlighet att efter utmätning få betalt även ur kon­tanter och banktillgodohavanden. Hypoteksbrevsinnehavaren har emeker­tid företräde tkl betalning om denne gör anspråk härpå och dennes rätt berörs av betalningen tkl utmätningsborgenären (UB 8:13). Som utmätt egendom anses härvid även medel som i anhängigt mål hos kronofogde­myndigheten friviUigt inbetalas av gäldenären (UB 4:28). En utvidgning av inteckningsunderlaget till att avse kassamedel och banktikgodohavanden innebär därför att kronofogdemyndighet vid utmätning av nämnda tklgång­ar och så snart en näringsidkare under indrivningsförfarandet inbetalar medel tkl myndighet måste kontrollera om näringsidkaren har företagshy­potek och därefter underrätta enligt 5 § förmånsrättslagen förmånsberätti-gad borgenär om betalning. Begär denne betalning ur de utmätta medlen måste kronofogdemyndigheten avgöra vem som skall få företräde vid betalningen. Resultatet av denna prövning torde i praktiken ofta utfalla tik utmätningsborgenärens nackdel. Ett ofta omfattande arbete av kronofog­demyndigheten skuke därför inte leda tik något annat än att influtet belopp redovisas tkl hypoteksbrevsinnehavaren.


 


Prop. 1983/84:128                                                   83

Bestämmelsen i UB 4:28 får sannolikt konsekvenser även i ett annat avseende. Restförda gäldenärer har ofta överenskommelse om avbetal­ningsplaner. Om kronofogdemyndighet så snart det visar sig att en närings­idkare har företagshypotek måste räkna med att det finns risk för att staten på gmnd av hypoteksbrevsinnehavarens rätt tik medlen kan gå förlustig de pengar som inbetalas blir myndigheten förmodligen föga benägen att ingå en avbetalningsplan med näringsidkaren-gäldenären. Om statens möjlig­het att få betalning försvåras kan följden bli en ökad benägenhet från myndighetens sida att begära näringsidkare i konkurs.

Vid konkurs innebär den föreslagna utvidgningen att praktiskt taget all den lösa egendomen i näringsidkarens rörelse kommer att omfattas av företagshypotek. Följden blir att andra borgenärer än innehavaren av hypoteksbrev i ännu mindre utsträckning än tidigare torde få utdelning i konkurs. Vidare torde medel som betalats tkl hypoteksbrevsinnehavaren strax före konkurs knappast kunna återvinnas till konkursboet. För statens del får utvidgningen av inteckningsunderlaget fill kassamedel och banktkl­godohavanden också betydelse om skattebetalning sker strax före kon­kursbeslutet. Sådan betalning kan om den avser förfallen skatt inte återvin­nas fik konkursboet (28 § KL). Skuke betalningen emellertid komma att gå ut över hypoteksbrevsinnehavaren kan krågasättas vilken regel som tar över, 28 § KL eller 1 kap. 5 § i lagförslaget. RSV motsätter sig att urholk­ning sker i den mycket betydelsefulla regeln i 28 § KL.

Det viktigaste argumentet för en utvidgning av inteckningsunderlaget till kassamedel och banktikgodohavanden är enligt verkets mening vissa pro­blem som enligt nuvarande ordning uppkommer i samband med betalnings­inställelse. Dessa problem som är av mera akmän räckvidd och inte bara rör innehavare av hypoteksbrev torde emellertid helst lösas genom en allmän lagstiftning om betalningsinställelse. RSV vkl för sin del förorda att frågan om en sådan lagstiftning får utredas i särskild ordning. Som utgångs­punkt vid utredningen bör tas det förslag om registrerad betalningsinstäl­lelse som framlagts inom arbetsmarknadsdepartementet (Ds A 1979:7). Vad beträffar just hypoteksbrevsinnehavarens intressen anser verket att de vid betalningsinställelse tkkredsstäkande kan tillgodoses t. ex. genom att vid försäljning influtna medel hålls avskilda på ett konto som gode mannen ensam förfogar över (jfr SOU 1970:75 s. 133).

Med hänvisning tkl det anförda avstyrker RSV utredningens förslag om en utvidgning av inteckningsunderlaget till kassamedel och banktklgodo­havanden.

Vad gäller fordringar på skatterestitution anför utredningen som skäl för atl låta dessa fordringar omfattas av inteckningsunderlaget att det här rör sig om marginella och vanligen tklfäkiga rörelsetillgångar och att de därför utan nämnvärd återverkan på andra borgenärers rätt kan omfattas av företagshypotek. Denna bedömning överensstämmer inte med verklighe­ten. För att belysa detta vill verket framhålla att staten enbart vad gäller


 


Prop. 1983/84:128                                                    84

överskjutande ingående mervärdeskatt under budgetåren 1977/78 och 1978/79 återbetalade 14,4 respektive 16,4 miljarder kr. Vad gäker utmätt belopp har verket inhämtat att enbart hos kronofogdemyndigheten i Stock­holm under tiden den 1 januari 1980 t.o.m. den 15 mars 1981 utmättes drygt 6,5 miljoner kr. av restkutionsbdoppen avseende mervärdeskatt. Vad gäker statens kvittningsrätt kan nämnas att staten före skatte- och avgiftsrestitutioner får avräkna enligt särskilda regler (se t. ex. 68 § 4 mom. uppbördslagen). Staten har emellertid inte någon generell kvittningsrätt. Enligt RSVs uppfattning är det med hänsyn tik indrivningsarbetets effekti­vitet av stor vikt att staten ges en sådan rätt. Budgetdepartementet avser enligt vad RSV inhämtat också att framlägga ett lagförslag härom. Skuke fordringar på skatterestitution ingå i inteckningsunderlaget försämrar detta i betydande grad statens möjlighet att driva in obetalda skatter o. dyl. RSV avstyrker därför - så länge det inte finns någon generell kvittningsrätt för det allmänna - att inteckningsunderlaget utvidgas till att avse fordringar på skatterestitution.

RSV vill i detta sammanhang vidare uppmärksamma ett problem som gäller redovisning av mervärdeskatt i konkurs när t. ex. en kundfordran betalas tik konkursboet. Som framgår av 4 § mervärdeskattelagen gäller som huvudregel att skattskyldighet för mervärdeskatt inträder när vara levereras, tjänst tillhandahålls eller uttag sker. Om skattskyldig försätts i konkurs inträder redovisningsskyldighet för konkursgäldenären för alla affärshändelser för vilka skattskyldighet men inte redovisningsskyldighet har inträtt före konkursutbrottet (se RSVs anvisningar om tidpunkten för inträde av skattskyldighet, redovisningsskyldighet och rätt tkl avdrag för ingående skatt m. m. RSFS 1980:45). Mervärdeskatt bevakas i konkursen bland andra förmånsberättigade fordringar. När betalning för vad som levererats eker tillhandahållits före konkursbeslutet senare flyter in behö­ver konkursboet däremot inte redovisa någon skatt. För det faU att före­tagshypotek finns torde följden ofta bli att mervärdeskattebelopp som rätteligen bort tillkomma staten i stället kommer hypoteksbrevsinneha­varen tik godo. Enligt RSVs uppfattning bör därför införas en regel som omöjliggör att mervärdeskattebelopp på detta sätt undandras det aUmänna. Om frågan inte i sin helhet kan tas upp i detta sammanhang bör bestämmel­sema om företagshypotek i vart fall utformas så att nyss nämnda effekt inte ytterligare förstärks.

För närvarande gäller att nyttjanderätt till lös egendom och immaterieka rättigheter omfattas av företagsinteckning under fömtsättning att dé kan utmätas. Utredningens förslag innebär att egendom för att kunna omfattas av företagshypotek måste vara utmätningsbar eller ingå i konkursbo (1 kap. 5§ 3 st. i förslaget). Som framgår av 27§ konkurslagen föratsätts emekertid att egendom för att ingå i konkursboet skall vara utmätningsbar. I praktiken torde därför utredningens förslag inte medföra någon skillnad mot tidigare. Den osäkerhet som råder huravida t. ex. en hyresrätt skall


 


Prop. 1983/84:128                                                    85

omfattas av företagshypotek kvarstår således (se Sveriges Advokatsam­funds yttrande; s. 266 i betänkandet). RSV vill upplysningsvis vad gäller hyresrätt framhåka att RSV i ett mål som nyligen förts till högsta domsto­len gör gällande att hyresvärds bristande samtycke vid utmätningstikfäket inte hindrar utmätningen (HDs mål nr Ö 56/82). Med hänsyn till nämnda rättigheters ofta betydande värden är det enligt RSVs mening angeläget att det ytterligare klargörs under vkka fömtsättningar de kan omfattas av företagshypotek.

Lantbruksstyrelsen: Den andra (jfr avsnitt 5) viktiga och för lantbmks­styrelsens verksamhet positiva nyheten är att samtliga rörelsefordringar och därmed även kassamedel skall ingå i säkerheten. Styrelsen delar utredningens uppfattning att detta har sådana prakfiska fördelar att dessa bör väga över bl. a. de principiella betänkligheter som kan anföras mot att kontanter och tklgångar, som snabbt kan förvandlas tik reda pengar, utgör kreditunderlag. Komplikationer synes visserligen kunna uppstå om före­tagsinteckningen är begränsad till endast viss art av verksamhet eller tik verksamhet inom viss kommun. Det kan då föreligga svårigheter att klar­lägga om kassamedlen o. dyl. hänför sig tik just den aktueka företagsin­teckningen eker tkl en annan verksamhetsgren. I akmänhet torde dock dessa komplikationer kunna undvikas genom att borgenären inte begränsar företagsinteckningen på sådant sätt annat än när bokföringen är skild åt för de olika grenarna.

Fiskeristyrelsen: Styrelsen biträder utredningens förslag om att säkerhe­ten omfattar ett vidare begrepp än vad som nu är faket, dvs. att samtliga rörelsefordringar och därjämte kassamedel skall ingå i säkerheten.

Kommerskollegium: I fråga om den egendom som skall kunna omfattas av företagshypotek kommer enligt utredningens förslag (1 kap. 5 § lagför­slaget) kassamedel och fordringar - såsom banktikgodohavanden, obliga­tioner och skuldebrev - att höra till inteckningsunderlaget. Däremot kom­mer aktier och andra andelsrätter i juridiska personer, med undantag för bostadsrätt, att falla utanför underlaget. I likhet med Stockholms Handels­kammare anser kollegiet det av praktiska skäl mindre lämpligt att skilja mekan dessa båda typer av egendomsslag. Från kreditsäkerhetssynpunkt torde exempelvis aktier, som faker utanför underlaget, betraktas som likvärdiga med konvertibla skuldebrev, som kommer att ingå i underlaget. Enligt kokegiets mening bör även aktier och andra andelsrätter i juridiska personer kunna omfattas av företagshypotek.

Stockholms Handelskammare: Den i 1 kap. 5 § föreslagna uppräkningen av egendom som skak omfattas av företagshypotek, innebär en utvidgning jämfört med nu gällande regler. Förslaget innebär även en förenkling av utdelningsförfarandet i en konkurs eftersom i stort sett all lös egendom i boet omfattas av hypoteket. Den inverkan som utvidgningen kan få på utdelning i konkurser är givetvis svår att fastställa men sannolikt kommer effekten härvidlag att vara begränsad. I akmänhet är tklgången på likvida


 


Prop. 1983/84:128                                                    86

medel obetydlig i ett företag som försatts i konkurs och om det finns bankfiUgodohavanden utnyttjar bankerna regelmässigt sin kvittningsrätt. Ett genomförande av utredningsförslaget torde därför i praktiken inte komma att medföra en särskilt stor försämring för de oprioriterade kon-kursborgenärema.

Enligt utredningens förslag skall aktier och andra andelsrätter i juridiska personer, med undantag för bostadsrätt, falla utom den rörelseegendom som ingår i företagshypotek. Vid införandet av 1966 års lag om företagsin­teckning gjordes emellertid ingen åtskillnad mellan aktier å ena sidan samt banktillgodohavanden, obligationer och andra värdepapper å andra sidan. Enligt departementschefen (proposition 1966:23 sid. 61) var dessa egen­domsslag så likartade att de behandlades som en enhet. Utredningen lämnar inte heller några skäl till varför dessa egendomsslag skak behandlas på olika sätt.

När nu utredningen föreslår en utvidgning av de egendomsslag som skak omfattas av företagshypotek är det svårt atl se någon principiell skillnad mekan kassamedel, banktillgodohavanden, obligationer och andra värde­papper samt aktier och andra andelsrätter i juridiska personer. Varken kreditgivare eller kredittagare torde betrakta exempelvis konvertibla skul­debrev, som föreslås ingå i hypoteksunderlaget, och aktier, som faller utom hypoteksunderlaget som artskkda. De motiv som ligger bakom utred­ningens förslag att kassamedel och banktillgodohavanden samt fordringar enligt obligationer och föriagsbevis skall ingå bland den egendom som omfattas av företagshypoteket kan enligt Handelskammaren också anföras fill stöd för att aktier och andra andelsrätter i juridiska personer skall omfattas av företagshypotek. Det slutliga lagförslaget bör även på denna punkt baseras på praktiska överväganden. Handelskammaren föreslår där­för att förslagets 1 kap. 5 § kompletteras i enlighet med här anförda synpunkter.

Stockholms Handelskammare vkl även väcka frågan om hur man skak se på de dataprogram som många företag numera äger. Eftersom det ekonomiska värdet härav kan förväntas bli allt mer betydande, är det önskvärt att frågan redan nu närmare övervägs.

Statens industriverk: I sin finansiella stödverksamhet har industriverket anledning att hälsa med tillfredsställelse förslaget att samtliga rörelseford­ringar och dätjämte kassamedel skall ingå i säkerheten. Härigenom undan­röjes den osäkerhet som råder för inteckningshavaren framförallt vid en betalningsinställelse.

Konkurslagskommittén: Förslaget kommer uppenbarligen, om det ge­nomförs, att få konsekvenser för oprioriterade borgenärer och borgenärer med sämre förmånsrätt än den som förelagsinteckning ger. Konkurslags­kommittén lämnar därhän frågan om de verkningar som förslaget kan få i sådant hänseende är ändamålsenliga. För kommittén har det däremot synts angeläget att beröra ett par spörsmål som inte har dryftats i betänkandet


 


Prop. 1983/84:128                                                   87

eUer om förslaget att vidga inteckningsunderiaget kan tänkas inverka på konkurslagens (1921:225, KL) regelsystem. Härvid är det framför aUt gränsdragningen mellan de två handläggningsformema stor och mindre konkurs samt KL:s återvinningsregler som kommer i blickpunkten. I dessa frågor viU konkurslagskommittén framhåUa följande.

När det gäller förslagets inverkan på gränsdragningen mellan de två formerna för handläggning av konkurs är det tkl en början av intresse att närmare undersöka om den föreslagna ordningen kan inverka på opriori­terade borgenärers möjlighet att i händelse av konkurs få betalt för sina fordringar. Vid bestämmandet av handläggningsform är ju en faktor att ta med vid bedömningen humvida enbart förmånsberättigade borgenärer kan antas få betalt eller om utdelning kan påräknas också för oprioriterade fordringar (jfr prop. 1978/79:105 s. 214 ff). Idet förra fallet är tumregeln att konkursen skak handläggas som mindre konkurs och i det senare att den skall handläggas som stor.

Företagsinteckning omfattar i dag inte all lös egendom som hör tUl den intecknade verksamheten utan är begränsad tik sådan egendom som nä­ringsidkaren annars inte aUs eUer endast med olägenhet antagits kunna utnyttja som kreditsäkerhet. Utanför inteckningsunderlaget faker bl. a. lånefordringar, aktier, obligationer och andra värdepapper. Inte heker banktillgodohavanden och kassamedel omfattas av företagsinteckning. Mot bakgmnd av de problem som en avgränsning av inteckningsunderlaget medför och då de praktiska problemen att bestämma gränsema för detta måste återverka på hur erbjudet företagshypotek värderas i det enskkda fallet har utredningen föreslagk en utvidgning av inteckningsunderiaget tik att avse också nyss nämnda kategorier av lös egendom. Genom förslaget kommer företagshypotek att omfatta gäldenärsföretagets hela reskontra (betänkandet s. 79).

Vid en första anblick ligger det onekligen nära tik hands att anta att förslaget inverkar på de inte förmånsberättigade borgenäremas ställning. Om praktiskt taget ak lös egendom, som inte på annat sätt kunnat begagnas som kreditsäkerhet, är reserverad för borgenärer med företagshypotek som säkerhet, blir utrymmet för övriga borgenärer mycket begränsat. Emellertid vet vi redan nu att det är förhållandevis sällsynt att oprioritera­de fordringsägare får någon utdelning. Utdelning tik borgenärer utan för­månsrätt torde äga mm endast i 10-15% av de stora konkursema, vUka i sin tur utgör cirka 20% av samtliga konkurser. De oprioriterade borgenä­remas ställning då konkurs har inträffat är således redan nu så dålig att förslaget knappast kan sägas utgöra någon påtaglig försämring för dem. Innan utdelning för inte förmånsberättigade fordringar äger ram skak vi­dare, såvitt här är aktuekt, ur boets egendom betalas bl. a. fordringar på skatter och avgifter samt löne- och pensionsfordringar. I den mån en lönefordran täcks av den statliga lönegarantin träder staten in i arbetstaga­rens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens


 


Prop. 1983/84:128                                                    88

fordringar tillfaUer staten. Först därefter blu det aktueUt med utdelning tkl oprioriterade borgenärer. Det sagda torde innebära att det i första hand är borgenärer med sämre förmånsrätt än den som följer med företagshypotek som drar det kortaste strået i sammanhanget, rent generekt sett.

Vad som har sagts nu gäller även med en utvidgning av inteckningsun­derlaget fill kassamedel och banktikgodohavanden. Redan nu tillses nämli­gen som regel att medel som efter en betalningsinställelse flyter in vid en avveckling under hand och vilka eljest skuke bli kassa- eller bankmedel kommer företagsinteckningshavama tik godo (jfr betänkandet s. 262 ff). Utvidgningen av inteckningsunderlaget tkl sagda egendom medför således i första hand att några sådana försiktighetsmått som i dag vidtas tkl skydd mot att rörelsetUlgångar som omfattas av inteckningshavarens säkerhet förvandlas till tikgångar i vilka säkerheten inte gäller blir överflödiga. När konkurs inträffar, finns som regel inte några kassa- eker bankmedel, oav­sett om konkursen föregåtts av transaktioner tik skydd för företagsinteck-ningshavaren eller inte.

En fömtsättning för en förskjutning tik nackdel för oprioriterade borge­närer (och borgenärer med sämre förmånsrätt än den som följer med företagshypotek) är också att inteckningens värde som säkerhet ökar ge­nom utvidgningen och att större krediter därför lämnas mot ett stäkt före­tagshypotek. Kommittén anser för sin del det mindre sannolikt att utveck­lingen skuke gå i denna riktning. Det kan däremot tänkas att utredningens förslag resulterar i att företagshypotekets betydelse som säkerhet ökar på det viset att ett större antal näringsidkare än i dag kan utnyttja sådan säkerhet för kreditändamål.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utvidgningen av inteckningsun­deriaget är av underordnad betydelse för de oprioriterade borgenäremas utsikter att få betah för sina fordringar. Därmed skulle också den första frågan vara besvarad. Gränsdragningen mellan stor och mindre konkurs torde inte påverkas. Visserligen är en viss margineU förskjutning mot ett än sämre utfall för de oprioriterade borgenärema tänkbar. Man får emekertid hålla i minnet att boet med hänsyn tik dess omfattning och övriga förhål­landen måste vara av enkel beskaffenhet för att handläggningsformen mindre konkurs skak få tillgripas. En utvidgning av institutet företagsin­teckning på det sätt utredningen föreslår kan föra med sig att företagshypo­tek kommer att utnyttjas av t. ex. leverantörer i större utsträckning än f n. och att detta i sin tur medför konkurrensproblem som gör att boet inte kan anses enkelt. Också den omständigheten att med förslaget samma egen­dom - i större utsträckning än vad som är fallet i dag - kan bli föremål för såväl företagshypotek som pantsättning i annan form och egendomen följaktligen komma att lämnas som säkerhet för lån från skilda kreditgi­vare, kan medföra sådana konkurrensproblem att konkursen bör handläg­gas som stor konkurs. Skuke en mindre förskjutning mot ökad användning av stor konkurs inträda tik följd av utredningens förslag, synes det dock


 


Prop. 1983/84:128                                                   89

inte böra uppfattas som något större problem. Det ligger i sakens natur att frekvensen av konkurser som handläggs som stor resp. mindre konkurs kan växla allt efter omständighetema i konkurserna. Utredningens förslag kan enhgt kommitténs mening inte medföra annat än en ringa förskjutning.

Vad härefter gäller frågan om utvidgningen av inteckningsunderlaget kan tänkas påverka tikämpningen av KL:s återvinningsbestämmelser sy­nes lämpligast att undersöka frågan med utgångspunkt i de särskilda be­stämmelsema om återvinning. Härvid är det främst reglema i 28, 30, 35 och 37 §§ KL som tilldrar sig intresse.

Enligt 28 § I KL undantas från återvinning betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m., om fordringen varit förfallen tik betalning. Undan­tagsregeln har betydelse endast då betalning skett tkl nackdel för fordring­ar med bättre prioritet, dvs. bl. a. fordringar med säkerhet i företagsinteck­ningar. F. n. berör en betalning av en skattefordran med pengar i princip inte företagsinteckningshavares rätt, eftersom den förmånsrätt som tkl­kommer företagsinteckningar inte omfattar kontanter. Utsträcks inteck­ningsunderlaget tkl att omfatta även kontanter kommer saken i ett något annat läge. Undantagsregeln i 28 § I får då en större räckvidd än f. n. En försäljning av lagertklgångar, som omfattas av företagshypotek och där likviden används tkl betalning av förfallna skatter, torde med hänsyn till 28 § 1 knappast kunna återvinnas, trots att den indirekt gått ut över hypoteksborgenärens rätt. Det anförda visar att utvidgningen av inteck­ningsunderlaget tkl kassamedel sannolikt inte får så stor praktisk betydelse för hypoteksborgenären. I sammanhanget förtjänar även bestämmelsema om mannamån mot borgenärer i 11 kap. 4 § brottsbalken en viss uppmärk­samhet. Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1976 innebär dessa bl. a. att betalning av förfallen skatt aldrig medför ansvar för sådant brott. Ordningen ansågs kunna godtas bl. a. därför att den förmånsrätt som tillkommer företagsinteckningar bara kan gäka i sådan lös egendom som avses i 4 § lagen (1966:454) om företagsinteckning och att därför en betal­ning av en skattefordran med pengar aldrig i och för sig berör företagsin­teckningshavamas rätt. (Se i anslutning tik det sagda prop. 1975/76:82 s. 109 ff och 117f)

Betalning av skuld kan enligt 35 § KL återvinnas under vissa i paragra­fen angivna fömtsättningar. För att återvinning skall kunna ske krävs också att åtgärden har varit till nackdel för borgenärema eller vissa av dem. TUlämpningen av detta skaderekvisit kan föranleda viss tvekan i det inte ovanliga faket att all företagsintecknad egendom har realiserats och förtida betalning med anledning härav har tikstäkts företagsinteckningsha­vama. Sådan betalning är i och för sig inte att betrakta som "ordinär" i KL:s mening. Har den inte varit tik nackdel för gäldenärens borgenärer eker vissa av dem, lär den likväl inte kunna angripas genom återvinning, eftersom skaderekvisitet inte är uppfykt. (Se härtik SOU 1970:75 s. 132 f,


 


Prop. 1983/84:128                                                    90

150 och 161, prop. 1975:6 s. 142, 209 och 224 f samt Walin, Materiek konkursrält s. 110 f och 148.) Förarbetena tkl 1975 års reform ger uttryck åt ståndpunkten att det regelmässigt inte är till nackdel för andra borgenä­rer att en företagsinteckningshavare får betalning ur företagsintecknad egendom. Walin (Walin a. a. s. 110 f) har uttryckt saken så, att en försälj­ning av egendom som omfattas av företagsinteckning ofta är aktuell som en fullt lojal och lämplig åtgärd. Det skuke bl. a. stå i strid mot företagsin­teckningshavares skydd vid utmätning (jfr 8 kap. 13 § UB), om betalning som han fått vid exekutiv försäljning skulle frångå honom i konkursen.

Utvidgas inteckningsunderlaget för företagshypotek på det sätt som utredningen har föreslagit förändrar det bilden i det angivna faket på det viset att det framstår som ännu tydligare, att någon tillämpning av 35 § KL som regel inte blir aktuell beträffande betalning tkl hypoteksborgenären. Reakseras den intecknade egendomen, bkr inflytande likvider omedelbart hänförliga till företagshypoteket. Endast i den situationen att den inteck­nade näringsverksamheten är belastad med flera företagsinteckningar med olika företrädesrätt synes rätt tik återvinning kunna aktu£kiseras, nämkgen till den del en hypoteksborgenär med sänu-e rätt åtnjutit betalning för sin fordran till nackdel för en hypoteksborgenär med bättre rätt. Det som sagts nu innebär att en utvidgning av inteckningsunderlaget inte medför någon egentlig förändring såvitt avser tklämpningen av 35 §. Det gäller inte bara frågan om betydelsen av det allmänna skaderekvisitet utan också spörsmå­let när en betalning skak anses som "ordinär" i den mening som avses i paragrafen. I linje med det anförda ligger också att en tillämpning av återvinningsregeln i 30 § KL inte heker lär komma i fråga beträffande betalning ur företagsintecknad egendom fill hypoteksborgenären (jfr Walin Materiek konkursrätt s. 128).

Man får mot angivna bakgmnd fömtsätta att återvinning av betalning tkl företagsinteckningshavare sällan kommer att aktualiseras på annan gmnd än den att säkerheten lämnats för sent, dvs. med stöd av 37 § KL. Enligt den paragrafen går säkerhet som gäldenären lämnat senare än tre månader före fristdagen åter, om den inte var betingad vid skuldens uppkomst och inte överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tklkomst. Även om en företagsintecknings värde som kreditunderlag inte ökas genom förslaget, är det inte uteslutet att fler kreditgivare än f. n. (t. ex. leverantörer) söker säkerställa sina fordringar genom företagshypotek. Tidigare har framhållits att detta kan medföra konkurrensproblem som inverkar på valet av hand­läggningsform. Häri ligger också att frågor om återvinning av ställd säker­het eventuekt kan få något stöne utrymme än f n.

Som framgår av vad kommittén har anfört nu kan utredningsförslaget i vissa hänseenden återverka på tillämpningen av KL:s regelsystem. Det gäller inte bara de särskilt nämnda paragrafema utan också exempelvis regeln i 71 § andra stycket KL om krav på samtycke av hypoteksborgenär för att förvaltaren skall få sälja lös egendom på annat sätt än på auktion


 


Prop. 1983/84:128                                                   91

samt regeln 181 § KL om fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom. I sist nämnda hänseende kan förslaget accentuera den redan i dag förekommande situationen att konkurskostnadema väsentligen hänför sig tkl företagsintecknad egendom. Kommittén kan emellertid inte från konkursrättslig synpunkt se något hinder mot förslaget såvitt avser utvidg­ningen av inteckningsunderlaget för företagsinteckning.

Pantbrevsutredningen: Enligt förslaget skall underlaget för företagsin­teckningen, företagshypoteket, betydligt utvidgas. Det skall sålunda bl. a. omfatta kassamedel och alla fordringar. Som framgår av betänkandet innebär en sådan utvidgning stora fördelar. Det blir lättare att tklämpa reglema och företagsinteckningen blir en bättre säkerhet än vad den nu är.

Det finns emekertid anledning att framhåka de konsekvenser som följer med en utvidgning av företagshypoteket.

Utvidgningen sker bl. a. på bekostnad av borgenärer med allmän för­månsrätt, dvs. förmånsrätt för skatter och avgtfter och för lönefordringar. Humvida detta är lämpligt eller ej är närmast en fråga om politisk värde­ring.

Förslaget får konsekvenser också för de helt opriorilerade borgenä­rema. I praktiken är det leverantöremas fordringar som här är av störst intresse. Ett företag kan drabbas av svårigheter och kostnader, om leve­rantörerna finner sig böra begära bankgaranti som säkerhet för sina ford­ringar eker om leverantörerna helt slutar att ge kredit, sedan företagshypo­tek upplåtits.

Det förehåkandet att det blir mindre över till de oprioriterade borgenä­
rema än vad som nu är fallet kan i vissa fak tänkas försvåra underhandsac­
kord. I dag kan de oprioriterade borgenärema, även om deras ställning är
svag, i aka fall få någon utdelning, t. ex. ur kassamedel. Om företagshypo­
teket utvidgas kan de oprioriterade borgenärema bli helt utan vid ett
underhandsackord. De blir då kanske inte intresserade av att gå med på
ackord utan vill hellre pröva, om inte ett konkursförfarande kan ge dem
någon utdelning.-

11 kap. 5 § sista stycket i den föreslagna lagen om företagshypotek anges att företagshypoteket ej omfattar egendom som varken kan utmätas eker ingå i konkurs. Enligt lagtexten ingår denna kategori av egendom aldrig i företagshypoteket. Det är också enUgt pantbrevsutredningens mening en lämplig begränsning av företagshypotekets omfattning. I motiveringen tik paragrafen förklaras emellertid (s. 146 i betänkandet) att hypoteket kan få en annan omfattning vid konkurs än vid utmätning. Lagtext och motivutta­lande synes här inte överensstämma med varandra och enligt pantbrevsut­redningens uppfattning är det uttalandet i motiven som bör ändras.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation: Företagsinteckningsutredningen föreslår att företagsinteckning skall kunna beviljas i all den näringsverksamhet företagaren utövar här i riket. Utredningens förslag innebär en utvidgning i förhållande till gällande


 


Prop. 1983/84:128                                                    92

lagstiftning och skulle komma att omfatta bl. a. kassamedel och alla rörel­serfordringar.

Utredningen tikstyrker detta förslag och menar att även detta kan inne­bära fördelar för att underlätta kreditgivningen till företagen. Gränsdrag­ningsfrågor om vkken egendom eker vilka tklgångar som skall omfattas av företagsinteckning kan därvid undvikas. Utredningens förslag kan komma att påverka hur tikgångama skak fördelas vid konkurser, utmätningar eller ackord för att tklgodose förmånsberättigade borgenärer. I praktiken torde förslagen inte få någon nämnvärd negativ verkan för oprioriterade borge­närer med hänsyn tik att dessa ändock endast sällan erhåller någon utdel­ning.

Utredningen föreslår att företagshypotek skall omfatta sådan lös egen­dom som anges i 1 kap. 5 § i utredningens lagförslag. Denna uppräkning torde vara att anse som en fukständig katalog med den innebörden att annan lös egendom ej kan omfattas av företagshypotek.

I den gjorda uppräkningen saknas emellertid sådana tillgångar som ak­tier. Inte sällan finner ett företag det förmånligt att placera del av sina likvida tklgångar i aktier, varför ett innehav därav kan representera ett betydande värde.

Denna utredning har i sitt delbetänkande om de mindre och medelstora företagens finansiella situation (SOU 1981:95) ansett det som angeläget för att tikföra de mindre och medelstora icke börsnoterade företagen riskvikigt kapital att en handel med icke börsnoterade värdepapper kan komma tik stånd i Sverige. Regeringen har i propositionen om ändringar i aktiefonds­lagen (prop. 1981/82:116) förordat att så sker snarast. I samband med att en handel med icke börsnoterade värdepapper utvecklas kommer en mängd olika aktier att bli föremål för omsättning utanför börsen. Innehavet av sådana värdepapper liksom av börsnoterade papper kommer då att utgöra stora tikgångar. Denna utredning menar därför att också aktier bör ingå bland den lösa egendom företagshypoteket skall omfatta. Någon begränsning bör inte göras så att begreppet aktier endast kommer att omfatta sådana som är börsnoterade utan alla aktier oavsett slag.

Finansbolagens Förening: Företagshypotek kommer enligt förslaget och tik skklnad ifrån vad som gäller för företagsinteckning att omfatta jämväl bl. a. fordringar av alla slag.

Företagshypotek i finansboljets verksamhet kommer således att omfat­ta aUa fordringsdokument som finansbolaget ingått direkt med kund, av finansbolaget från kund köpta fordringar och finansbolagets fordringar mot kund i följd av avtal enhgt vilket kunden pantsatt fordringar som säkerhet.

Företagshypotek i finansbolagets kunds verksamhet kommer att omfatta säljföretagets fordringar även om dessa är pantsatta tUl finansbolaget. Enär pantsättningen går före företagshypoteket innebär detta att innehavaren av företagshypoteket har begränsad säkerhet. Innehavaren kommer därför —


 


Prop. 1983/84:128                                                   93

i likhet med vad som är fallet nu betr. företaginteckning - att komplettera företagshypoteket genom att fordra att överhypoteket i de pantsatta ford­ringarna ställs som ytterligare säkerhet.

Föreningen har här ovan utgått ifrån att en denuntiation av innehåll att fordringen överlåtes ej styr frågan huravida överlåtelse eller pantsättning eller övertagande av hanteringsfunktionen innebärande endast att betal­ningsmottagning har skett till finansbolaget eker ej. Oavsett för vilket ändamål fordringen övertagits använder nämligen finansbolaget samma formulering i denuntiationen tik säljföretagets kund uttryckt så att säljföre-taget överlåtit fordringen tik finansbolaget. En annan metod skulle innebä­ra en i praktiken ohanterlig ordning i finansbolagets verksamhet. För vilket ändamål finansbolaget övertagit fordran styrs av avtal mekan finansbola­get och säljföretaget, vari regleras att fordringar övertages för upp till ett visst högsta belopp för resp. ändamål. Det är därvid inte ovanligt att säljföretaget avtalar om flera ändamål. Det är därför inte möjligt att ha olika denuntiationstexter.

I finansbolagens finansieringsformer till företag förekommer det i be­gränsad omfattning att företagsinteckning används, som kompletterande säkerhet till de fordringar som kunden överlåter eller pantsätter tkl finans­bolaget som säkerhet.

En företaginteckning belånas med ett väsentligt lägre belopp än vad som gäller om fordringar stäks som säkerhet. Detta enär företagsinteckningens säkerhetsrätt endast medför på visst sätt bestämd betalningsrätt i den intecknade egendomen och således ej är konstmerad som en panträtt.

Vad som nu föreslås innebär endast en viss utvidgning betr. företagshy­poteks omfattning tkl jämväl bl. a. fordringar av alla slag. Denna föränd­ring är ej så väsentlig att den kommer att leda lik att finansbolagen i ökad omfattning skulle kräva företagshypotek eker ersätta sin panträtt mot företagshypotek.

Karaktären av finansbolagets verksamhet medför att den viktigaste sä­kerheten är, och kommer att förbli, de fordringar som kunden pantsätter tik finansbolaget.

Finansbolagens upplåningsrätt regleras idag i lagen om finansbolag med stöd av vilken lag bankinspektionen för övrigt utövar fillsyn över finansbo­lagen. Finansbolagens upplåning och i samband därmed ställda säkerheter varierar. Upplåningsregler i lagen om finansbolag, som bl. a. kommit tik för att skydda finansbolagets långivare, torde medföra att kravet på säker­heter har minskat.

Företagsinteckning torde användas i ytterst begränsad omfattning. Detta enär de tkl finansbolaget pantsatta fordringama ej ingår bland finansbola­gets tillgångar och sålunda ej omfattas av företagsinteckning i finansbola­gets näringsverksamhet.

Den nu föreslagna utvidgningen, varigenom företagshypotek i finansbo­lagets verksamhet kommer att omfatta bl. a. finansbolagets fordringar mot


 


Prop. 1983/84:128                                                   94

kund i följd av avtal enligt vilket kunden pantsatt fordringar som säkerhet, kommer sannolikt ej att innebära en ökad användning av företagshypotek i finansbolagets verksamhet. För finansbolagets långivare är en panträtt i de till finansbolaget pantsatta fordringarna betydligt säkrare i de fak sådan pantsättning förekommer i samband med upplåning.

På sid. 76 bemöter utredningen i tidigare sammanhang yppade farhågor för visst missbmk, som enligt föreningens mening även föreligger om förslaget genomförs, genom att säga att påstådd risk för "dubbelbelåning" vid facloring föreligger redan idag i factoringsammanhang. Detta må i och för sig vara teoretiskt riktigt. Emellertid är det på det sättet att finansbola­get har en sådan fortlöpande kontroll över betalningsströmmarna vid fac­loring att fömtsättningar för dubbelbelåning genom pantsättning tik två kreditgivare är praktiskt tagel utesluten. I varje fall är föratsättningama för dubbel pantsättning utomordentligt små.

Vid lagstiftningsärendets tidigare behandling har påståtts att erforderlig administration vid refinansiering av fordringar kan bli betungande ur han­terings- och kostnadssynpunkt för finansbolagets långivare. Föreningen finner skäl understryka att detta påstående inte är bärande. Vid facloring eller vid kontoverksamhet sker denuntiation i den faktura säljföretaget utsänder resp. den säljnota säljföretaget utfårdar. Denuntiation vid övriga fordringsdokument sker när finansbolaget till gäldenären översänder inbe­talningskort. Angiven hantering kommer sannohkt att fortgå oavsett utfal­let av föreliggande lagstiftningsärende. I den mån refinansiering av ford­ringar förekommer är således hanteringen för finansbolagets långivare begränsad till att inledningsvis se till att avtals- och denuntiationsmetodi-ken medför att finansbolaget långivaren blir den slufiiga panthavaren. Denna metodik har numera tillämpats under en tidsrymd överstigande tjugo år och kan knappast sägas utgöra ett problem.

Utredningens förslag att samtliga rörelsefordringar skall omfattas av företagshypotek har mot bakgmnd av vad som ovan anförts ett begränsat värde för finansbolagen.

FAR: Utredningen har föreslagit att bl. a. kassamedel och banktillgodo­havanden skall utgöra underlag för företagsinteckning. FAR ifrågasätter om man inte härvidlag också borde inrymma investmentbolags innehav av börsnoterade aktier i det inteckningsbara underlaget.

Föreningen Sveriges kronofogdar: Inteckningsunderlaget föreslås utvid­gat till att omfatta även kassamedel och rörelsefordringar. Förslaget torde innebära att statens möjlighet att erhåka utdelning på grund av skatteford­ringar i företagskonkurser minskar betydligt. Föreningen delar icke utred­ningens uppfattning att denna typ av tillgångar merendels är förbmkade när utmätning eller konkurs förestår. Föreningen har tvärtom den uppfatt­ningen att statens och oprioriterade borgenärers (ofta små eller medelstora företag på leverantörssidan sona är mycket känsliga för ekonomiska bak­slag av den här typen) möjlighet att erhålla betalning genom utdelning i


 


Prop. 1983/84:128                                                   95

konkurs eller via utmätning minskar i betydande omfattning. Eventuellt kan en rad fördelningstvister uppstå i samband med betalning av skatt till kronofogdemyndighet om kassamedel skall ingå i inteckningsunderlaget. Medel som inbetalas tkl kronofogdemyndighet skall anses som utmätta i målet enligt UB 4:28. Enligt betänkandets förslag tkl ny lydelse av UB 8:13 har borgenär med här aktuek förmånsrätt i vissa fall rätt att erhålla betalning när pengar utmätts. Ett betydande merarbete skuke komma att uppstå för Icronofogdemyndighetema. Efter varje frivillig betalning av företag vari företagshypotek kan förekomma skuUe kronofogdemyndighe­ten bli tvungen verkstäUa utredning som underiag för beslut humvida redovisning av de inbetalda medlen skall ske tUl sökanden eUer innehava­ren av företagshypoteket. Det kan i praktiken betyda att restförda företag i normakallet inte kan verkstäka skattebetalning eller betalning i enskkda utsökningsmål (bl. a. leverantörsfordringar) tik kronofogdemyndighet. För att möjliggöra en betalning i dessa fall tvingas dessa borgenärer att tillgripa konkursansökan i större omfattning än fidigare. De föreslagna reglema kan innebära en försvagning av möjlighetema att utkräva ansvar hos stälköre-trädare för juridiska personer beträffande vissa skatter och avgtfter.

Svensk Industriförening: Föreningen anser att det för näringsidkare är angeläget att kreditunderlaget är så stort som möjligt så att kreditgivningen underlättas.

Svenska Bankföreningen: I utredningens förslag omfattar företagshypo­teket fler slag av egendom än vad som gäker f. n. för företagsinteckning. Denna utvikning av omfattningen är väsenfiig för att underlätta kreditgiv­ningen.

Bankföreningen vill framhåka att det är särskkt viktigt att kassamedlen kommer att omfattas av företagshypoteket. Kreditgivare med företagsin­teckning som säkerhet får nu se denna avsevärt försämrad när kreditta-garen överlåter företagsintecknad egendom. För närvarande gäller att kre­dktagarens fordran efter en sådan överlåtelse alltjämt omfattas av en företagsinteckning. När han inkasserar betalning för fordringen och denna således övergår till en kassapost omfattas emellertid tklgången inte längre av företagsinteckning. Detta förhållande har inneburit åtskilliga svårighe­ter för kreditgivarna inte minst i samband med rekonstmktionsförsök genom l.ex. offentiigt ackord efter betalningsinställelse. Det kan inte uteslutas att en kredittagare när hans ekonomiska ställning tycks hotad kan finna anledning tik dylika överlåtelser just för att minska företagsinteck-ningshavarens säkerhet och gynna andra borgenärer eker för att försöka föra ut tillgångar ur rörelsen. Utredningens förslag i fråga om kassamedel bör således genomföras.

I bilaga 2 i betänkandet (s. 279) har tagits in ett avsnitt av bankförening­ens remissyttrande över fondbörsutredningens betänkande (SOU 1976:54). Med hänvisning tkl vad bankföreningen därvid anförde tklstyr­ker föreningen nu utredningens förslag att lånefordringar generekt omfat­tas av företagshypotek.


 


Prop. 1983/84:128                                                   96

Utredningen har försökt att i sin beskrivning av företagshypotekets omfattning ta in ak egendom som inte omfattas av hypotekariska panträt­ter. Uppräkningen i förslagets 1 kap. 5 § synes därvid så gott som fullstän­dig. Inte minst med hänsyn tik logik och systematik i lagstiftningen bör därför den egendom som omfattas av företagshypotek bestämmas på det sätt utredningen föreslagit i punktema 1-7 i 1 kap. 5§, dock med visst tillägg enligt vad bankföreningen strax återkommer tkl. Den "katalog" över tklgångar som tas upp i paragrafen innebär som nämnts en viss utvidgning i förhållande fill gällande rätt. Detta innebär i praktiken ingen stöming gentemot andra kreditgivare. Erfarenheterna visar nämligen att de oprioriterade borgenärema oftast inte får någon utdelning i konkurs. Vidg­ningen av "katalogen" saknar följaktligen större betydelse för dem. Inte heller för staten som sämre prioriterad borgenär i egenskap av innehavare av l.ex. skattefordringar torde saken ha någon större betydelse. Som bankföreningen längre fram kommer att beröra, torde det dessutom gene­rekt vara till störst nytta för det allmänna om staten tillåter att kreditgi­vama ges en god säkerhet, och inte själv konkurrerar med kreditgivarna i obeståndssituationer. Härigenom främjas näringslivets kreditförsörjning.

När det således finns starka skäl för att viktiga tklgångsslag, såsom kassamedlen, skall ingå i "katalogen", bör den av hänsyn tik rättssyste­mets systematiska uppbyggnad dämtöver omfatta all lös egendom som är lämplig som säkerhet för företagshypotek och som inte kan bli föremål för annan form av inteckning. I kap. 5§ i utredningens förslag uppfyker i huvudsak detta krav. Det är därvid viktigt att också det övervärde som kan betecknas good will ingår i underlaget för företagshypotek såsom utred­ningen föreslagit. Det kan avse l.ex. övervärde på grund av ett gott affärsläge. Detta kan stundom vara avsevärt och bör kunna nyttiggöras som underlag för kreditsäkerhet.

Utredningen har således tänkt sig att all lös egendom för vilken ingen annan inteckningsform finns skall omfattas av företagshypoteket. Som redan framgått anser bankföreningen detta vara angeläget. Enligt utred­ningens förslag kommer dock inte aktieposter som en näringsidkare kan inneha att omfattas av företagshypoteket. Det är emellertid vanligt att många företag placerar sina likviditetsöverskott i aktier. Enligt bankför­eningens uppfattning är det därför lämpligt att också aktier omfattas av företagshypoteket. Det finns härvid inte skäl att göra skillnad mellan organisationsaktier och andra aktier. En förutsättning måste dock vara att aktiema är omsättningsbara. En begränsning bör därför göras till börsno­terade aktier. Bankföreningen föreslår således all "katalogen" i 1 kap. 5 § kompletteras så att också börsnoterade aktier kommer att ingå.

Genom att aUa finansiella fordringar omfattas av företagshypotek enligt förslaget kommer även sådana fakturafordringar som förvärvas av facto-ringföretagen att omfattas. Enligt nuvarande ordning anses sådana ford­ringar inte kunna utgöra objekt för företagsinteckning i factoringföretagets


 


Prop. 1983/84:128                                                   97

rörelse. Om ett sådant företag f n. skall finansiera sin verksamhet genom att i sin tur belåna fakturafordringarna behövs denuntiation med faktura-gäldenärerna. Förslaget torde medföra avsevärda förenklingar genom atl delgivning med gäldenärerna inte kommer att behövas när finansieringen sker mot säkerhet av företagshypotek.

I 1 kap. 5 § tredje stycket i förslaget anges att företagshypotek ej omfat­tar bl. a. egendom, som kan vara föremål för panträtt på gmnd av inteck­ning. Här finns skäl att något beröra frågan om utfallande brandförsäkring avseende fast egendom. Utredningen har inte berört denna fråga. Det står klart att sådan försäkringsersättning måste förbehållas fastighelspantha-varna och således inte omfattas av företagsinteckning. Lagen (1927:79) om rätt för borgenär tik betalning ur ersättning på gmnd av brandförsäkrings-avtal bygger på en sådan tanke. Om ersättningen överstiger tio procent av brandförsäkringsvärdet anger lagen en särskild ordning för fördelning av ersättningen genom länsstyrelsens försorg. I jordabalken 6 kap. 3 §, som är införd under rabriken panträttens innebörd, stadgas att borgenär har rätt att för fordran förenad med panträtt i fastighet få betalning ur medlen när dessa fördelas av myndighet. Genom denna beskrivning av panträttens innebörd med hänvisning till medel som fördelas av myndighet bör det stå klart att sådan brandförsäkringsersättning som nu avses omfattas av pant­rätten. Ett stöd för denna tolkning är att panträtt i skepp eller skeppsbygge enligt uttrycklig bestämmelse omfattar försäkringsersättning (263 § sjöla­gen). Skulle den nu angivna tolkningen anses felaktig, bör 1 kap. 5 § tredje stycket i lagförslaget kompletteras med ett undantag för försäkrings­ersättning i nu angivet fall. I och med utredningens tystnad i saken vore det även i övrigt av värde med ett ställningstagande i frågan av lagstiftaren i form av ett motivuttalande.

Svenska Handelskammarförbundet har framfört synpunkter som över­ensstämmer med Stockholms Handelskammares.

Svenska Kraftverksföreningen: Förslaget innehåller bl. a. en utvidgning av företagshypotekets omfattning till viss lös egendom som icke nu kan bli föremål för företagsinteckning, bl. a. kassamedel och fordringar. Det före­slås dessutom att utvidgningen skall givas retroaktiv verkan på så sätt att redan beviljade inteckningar skuke utsträckas tik ifrågavarande nya egen­dom. Konsekvenserna härav är svåra att föratse, och man kan tänka sig att en sådan lagstiftning skulle oförmånligt inverka på belåning mot säkerhet av s. k. negafiva klausuler som numera i vissa fall begagnas. Retroaktiv lagstiftning bör ju som regd undvikas, och föreningen vill ifrågasätta om det av praktiska skäl verkligen är nödvändigt med retroaktivitet i detta all.

Svenska sparbanksföreningen: Utredningen föreslår utvidgning av före­tagshypotekets omfattning i förhållande tkl vad som nu gäller för företags­inteckning fill att i stort sett omfatta all egendom i näringsverksamhet som inte kan intecknas särskih, såsom l.ex. fast egendom eller skeppsbygge. Denna utvidgning finner föreningen angelägen, särskilt då med avseende 7   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedd


 


Prop. 1983/84:128                                                    98

på att hypoteket föreslås omfatta även kassamedlen i verksamheten. På flera håll har kreditgivande sparbanker negativa erfarenheter av att en tillgång bestående av företagets intecknade egendom efter överlåtelse har omvandlats tkl kassamedel och därmed inte längre omfattats av företagsin­teckning. Utredningens förslag i denna del bör således genomföras.

Företagshypotek skall som sagt enligt förslaget inte omfatta egendom som kan intecknas i annan ordning, l.ex. fast egendom. Om däremot den fasta egendomen sålts torde fordran på köpeskillingen för fastigheten ingå i underlaget för företagshypoteket. Mot den bakgrunden kan frågan uppstäl­las hur det blir med utfallande försäkringsersättning för skadad fastighet. Frågan har inte behandlats av utredningen. Med hänsyn fill den särskilda lagen om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på gmnd av brandför­säkringsavtal samt jordabalkens regler i 6 kap. 3 § ligger närmast tik hands att anta att försäkringsersättningen kommer att tillfalla de borgenärer som har panträtt i fastigheten och inte dem som har företagshypotek som säkerhet. I förtydligande syfte synes lagförslaget böra kompletteras med ett undantag för försäkringsersättning i hithörande fak.

Sveriges Ackordscentral: Framförallt måste förslaget att företagshypo­tek skak omfatta också kassamedel hälsas med tiltfredsställdse. Därmed undviks det onödiga krånglet med pantförskrivning av administrationskon­ton. Däremoi har ackordscentnken svårt atl inse varför utredningen före­slår att "good-will" skak inbegripas i den lösa egendomen. Detta synes meningslöst, eftersom något affiirsvärde knappast längre föreligger när nä­ringsidkaren har kommit på obestånd.

Ackordscentralen föratsätter att utredningens mening är att företagsin­teckning skall omfatta hyresrätt, oavsett om denna kan utmätas eller inte. I denna fråga får ackordscentralen hänvisa fill ett utlåtande av f. d. justuierå-del Gösta Walin.

F.d. justitierådet Gösta Walin: Enligt 4§ första st. 3 lagen (1966:454) om företagsinleckning omfattar sådan inteckning bl. a. arrenderätt och hyresrätt, om rättigheten kan utmätas.

I SOU 1964:10 innehöll lagtexten inte såsom fömtsättning att rättigheten skuke vara utmätningsbar. Del ansågs obehövligt att erinra om den all­männa förutsättningen att egendomen var av beskaffenhet att kunna utmä­tas eller ingå i konkurs. (Se NJA II 1966 s. 133.) Detta föranledde kritik i remissyttranden av advokatsamfundet och kooperativa förbundet. Dep. chefen anförde m. anl. härav i prop. 1966:23 följande (se NJA II 1%6 s. 139).

"För att rättighetens värde skall kunna tillgodogöras måste denna få överlåtas, och enligt de båda remissinstansernas uppfattning uppfyks den­na fömtsättning endast undantagsvis. Under sådana förhållanden anser de det vilseledande atl generellt ange dessa rättigheter som värdeobjekt för en inteckningshavare. Kommittén synes emekertid ha fäst ganska stor vikt vid att de nu ifrågavarande rättigheterna omfattas av företagsinteckningen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   99

Detta torde vara befogat. Det råder intet tvivel om atl exempelvis en hyresrätt kan ha ett betydande värde i en bristsituation på hyresmarkna­den. I fråga om affärslägenheter torde det inte heller vara ovanligt, att hyresvärden medger att hyresgästen överlåter hyresrätten. Beträffande sådana lägenheter är hyresvärdens intresse ofta koncentrerat till det rent ekonomiska utbytet. Med hänsyn härtkl finner jag inte anledning att såvitt nu är i fråga frångå det framlagda förslaget. Eftersom nyttjanderätt, som här avses, saknar egentligt värde för inteckningshavaren, om den inte kan tas i anspråk vid utmätning och i konkurs, anser jag dock, att begränsning­en i fråga om utmätningsbarheten bör komma till uttryck i lagtexten. En begränsning till sådana rättigheter som kan överlåtas skulle i vissa lägen kunna ge anledning till tvekan." (Jfr Nordström, Lagen om företagsin­teckning 2 uppl. s. 49.)

Av lagtexten liksom dep.chefens uttalande framgår att hyresrätter i och för sig bör vara objekt för företagsinteckning. De är sålunda inte av sådan beskaffenhet att de utan vidare är uteslutna men hinder mot deras tillgodo­görande kan föreligga.

I prop. diskuteras endast verkan av hyreslagstiftningens krav på hyres­värdens samtycke tkl överlåtelse av hyresrätten, ett villkor som brakar återkomma uttryckligen i hyresavtalen. 112 kap. 32 § JB sägs att hyresgäs­ten icke får överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke, om ej annat följer av 34-36§§. I 36§ samma kap. föreskrivs, att hyresgäst, som hyr lägenhet för att helt eller till väsentlig del använda den för handel, hant­verk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får överlåta hyresrätten tkl den som skall övertaga verksamheten, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen. Sådant tillstånd skak lämnas, om hyresvärden ej har befogad anledning motsätta sig att hyresrätten överlåtes. Har hyresgästen innehaft lägenheten mindre än tre år, får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. Motsvarande bestämmelser hade införts i 3 kap. äldre JB genom lag 1968: 344 och alltså efter tillkomsten av lagen om företagsinteckning.

Av dep.chefens uttalande framgår att han ansåg det vara av praktisk betydelse att det inte var ovanligt alt hyresvärden gav sitt medgivande tik överlåtelse av hyresrätten. Därmed måste ha åsyftats inte så mycket ett generellt, oåterkalleligt medgivande i hyresavtalet utan ett särskkt medgi­vande när saken blivit aktuell. Även om dep.chefens uttalanden inte i fortsättningen ger så mycken ledning måste enhgt min mening av samman­hanget framgå att han räknat hyresrätt, vilken inte får överlåtas utan hyresvärdens samtycke, som en potentiell tillgång på gmnd av möjligheten att hyresvärden lämnar sådant samtycke. Den senare tillkomna bestäm­melsen i 12 kap. 36 § JB ökar givetvis i sin mån värdet av en sådan tillgång. Jag anser därför att hyresrätt - en tikgång som ju principiellt omfattas av företagsinteckning - överlag skak inkluderas om det överhuvud finns praktisk möjlighet att ta den i mät resp. att överlåta den i händelse av


 


Prop. 1983/84:128                                                   lOO

konkurs. Det förtjänar erinras om att rättigheter inte är undantagna från företagsinteckning i andra fall därför att de är villkorliga eker eljest osäkra. Även andra endast potentiella tillgångar hör alltså till den inteckningsbara egendomen.

Som nämnts föreligger inte på gmnd av en hyresrätts beskaffenhet hinder att överlåta den och i enlighet härmed föreligger i princip inte heller hinder att ta hyresrätten i mät eker låta den ingå i konkursbo. Det praktiska hinder som kravet på hyresvärdens samtycke i allmänhet utgör kan falla bort genom att sådant samtycke in casu lämnas eller hyresnämnden lämnar skt tiUstånd enligt 12 kap. 36 § JB. Sistnämnda bestämmelse är enligt 1 § Qärde st. i samma kap. tvingande tkl förmån för hyresgästen eller dennes rättsinnehavare. Det är tydkgt att praktiska svårigheter kan möta att ge­nomföra utmätning när samtycke måste inhämtas men det utesluter inte att hyresrätten principiellt är utmätningsbar och i enlighet härmed också ingår i hyresgästen/gäldenärens konkursbo. Märk att enligt 27 § KL skall däri ingå egendom som är av "beskaffenhet" att kunna utmätas. (Welamson, Konkursrätt 1961 s. 197 hänvisar betr. utmätningsförbud endast tkl utsök-ningsrättsliga framställningar, likaså i Konkurs 7 uppl. s. 46 f) Under konkurs finns störte praktiska möjligheter att tillgodogöra det värde som en hyresrätt kan representera bl. a. till följd av stadgandet i 12 kap. 36 § JB.

I detta sammanhang kan erinras om att det är tveksamt i vad mån överlåtelseförbud i onerösa avtal är bindande mot tredje man. Jfr Hessler, Allmän sakrätt s. 466 f, Walin, Materiell konkursrätt s. 91 och SOU 1964:57 Utsökningsrätt 111 s. 243. Se även Walin m.fl., Utsökningsbal­ken, 1982 s. 189. Förbud att överlåta hyresrätt följer emellertid direkt av lag. Det är möjligt att det ändå kan åsidosättas med tikämpning av general­klausulen i 36 § avtalslagen. Se härom Walin, Lagen om skuldebrev m. m., 1977 s. 74. Man kan t. ex. tänka sig att en hyresvärd utan skäl vägrar samtycke till överlåtelse av en välbehövlig hyresrätt och hyresgästen inte är betjänt av att i sådant fall jämlikt 12 kap. 32 § JB bringa hyresavtalet tik upphörande. Att bringa generalklausulen i tillämpning i samband med utmätning är naturligtvis inte så lätt men i konkurs kan den tänkas få praktisk betydelse.

I Walin m.fl., Utsökningsbalken, 1982 s. 182 framhålles - efter en erinran om att hyresrätt i allmänhet inte kan överlåtas utan hyresvärdens samtycke - att i sådana fall kan utmätning "som regel" redan av det skälet inte genomföras. Den omständigheten att det kan vara praktiskt ogenom­förbart att fukfölja utmätning av hyresrätt hindrar emeUertid inte att hyres­rätten är av beskaffenhet att ingå i hyresgästens konkursbo och att det vid konkursutredningen kan vara miijligt att verkhgen få ut något värde genom överlåtelse av hyresrätten.

Genom lag 1968:623 - och alltså efter tillkomsten av lagen om företags­inteckning infördes i UL nya bestämmelser om undantag från utmätning, bl. a. i 65 § UL. De har numera ersatts av bestämmelser i 5 kap. UB. Punkt


 


Prop. 1983/84:128                                                  101

5 i 1 § nämnda kap. föreskriver att från utmätning undantas hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären tkl stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas. Den avslu­tande vklkorssatsen löd i 65 § UL: "även om hyresrätten på gmnd av hyresvärdens samtycke eker av annan anledning får överlåtas". Motsätt­ningsvis kan av lydelsen slutas att möjlighet till utmätning kan inträda om hyresvärden i det särskilda fallet har lämnat sitt samtycke till överlåtelse. Ordet "samtycke" passar ju mindre väl som beteckning på ett vikkor i hyresavtalet men däremot utmärkt bra på ett samtycke när saken är aktuek.

Bestämmelsen skall förhindra att den bas för affärsverksamhet som gäldenärens hyresrätt kan vara rycks undan genom utmätning. I kommen­taren s. 183 framhålls emellertid att bestämmelsen inte reser något hinder mot utmätning t. ex. om en affärslokal blir onyttig till följd av att rörelsen måste läggas ned. Även betr. den nu aktuella bestämmelsen bör understry­kas att hinder mot utmätning inte följer av hyresrättens "beskaffenhet" utan på grand av hyresgästen/gäldenärens behov av lägenheten. 5 kap. 1 § UB stadgar en rad undantag från utmätning därför att gäldenären har behov av egendomen, t. ex. i punkt 7 betr. pengar och fiUgodohavande hos bank. Sådana undantag utesluter givetvis inte att egendomen enligt 27 § KL ingår i konkurs ehura i konkursen också skall ske en beneficiepröv-ning. Vad angår hyresrätt som ingår i konkurs torde det regelmässiga vara att gäldenären inte själv fortsätter rörelsen. Nämnda bestämmelse i 5 kap. 1 § punkl 5 som ger skydd mot utmätning torde överhuvud inte bli tillämp­lig i konkurs.

Även om punkt 5 i 5 kap. 1 § UB i ett aktuellt fall inte hindrar utmätning kan kravet på hyresvärdens eller hyresnämndens samtycke göra det svårt att genomföra utmätning av en näringsidkares hyresrätt. Åtminstone teore­tiskt står emellertid tik buds möjlighet att i ärendet inhämta hyresvärdens samtycke eker hyresnämndens tillstånd när lagen medger det, resp. att åsidosätta kravet på samtycke med tklämpning av 36§ avtalslagen. Betr. tillvägagångssättet i ett utmätningsärende kan erinras om möjligheten att använda försäljning under hand i staket för auktion. Den förra metoden torde erbjuda större möjligheter att förhandla med hyresvärden, t. ex. om ett visst bud föreligger och hyresvärden därför vet vilken förvärvare av hyresrätten som det kan bli fråga om.

Närmare undersökning av vad utmätning av visst objekt kan ge för valuta kan bli aktuell i många sammanhang. Frågan finns uppmärksammad i NJA 1978 s. 560 där ett längre utlåtande av mig redovisas. Se betr. spörsmålet s. 575 f. och HDs svar s. 580 nederst. Utmätning bör underlåtas om den är praktiskt meningslös. TUl jämförelse kan erinras om att överlå­telseförbud inte hindrar utmätning av köparens rätt till gods som förvär­vats med återtagandeförbehåll. Se 5 kap. 5§ andra st. UB. I detta fall behöver överhuvud något samtycke från säljarens sida inte inhämtas men säljarens rätt skall ändå tas tik vara, se 9 kap. 10§ UB.


 


Prop. 1983/84:128                                                   102

Överhuvud torde egendom som förvärvats med förbud mot överlåtelse utan överlåtarens samtycke kunna tas i mät resp. ingå i konkurs om det finns en beaktansvärd chans att det hinder som överlåtelseförbudet inne­bär kan undanröjas. Utmätning bör - som framgår av rättsfallet - inte äga ram om det redan från början framstår som meningslöst att vidta åtgärden. Redan den omständigheten att en hyresrätt - liksom annan vklkorlig eller eljest potentiell tillgång - är i princip utmätningsbar ehum praktiska svårigheter att nå ett resultat kan möta bör medföra att den omfattas av företagsinteckning. Om utmätning inte ger resultat kan borgenären söka gäldenären i konkurs i vkken det finns större praktisk möjlighet att uppnå ett resultat. Som hyresrätten kan utgöra en viktig bas för gäldenärens verksamhet är det givetvis också rationekt att den utgör inteckningsobjekt. Att företagsinteckning antas gälla även i hyresrätten medför att opriori­terade borgenärer skjuts tillbaka. Om emekertid den aktueka hyresrätten antas inte vara utmätningsbar kan den inte åtkommas av vare sig företags­inteckningshavare eller oprioriterade borgenärer så länge inte vederbörligt samtycke föreligger från hyresvärden eker hyresnämnden lämnat sitt tkl­stånd. Anses hyresrätten däremot - som jag hävdar — vara i princip utmätningsbar ehum det kan vara praktiskt svårt att få ut not resultat, är det svårt att förstå varför inte denna potentieka tillgång skulle omfattas av företagsinteckningshavamas förmånsrätt.

Jag har tagit del av betänkandet SOU 1981:76 Företagshypotek där hyresrätt till affärslokal m. m. behandlas s. 146 och 266. Enligt min mening har frågan inte blivit de lege lata tillräckligt penetrerad. Det är inte heller någon lycklig lösning att företagshypotekets underlag skak vara olika vid utmätning och vid konkurs. Hur stäker det sig t. ex. om hyresvärden ger sitt samtycke vid utmätning? Han kommer varken vid utmätning eker konkurs undan svårigheten att kunna på gktigt sätt överlåta hyresrätten ehura som påpekats ovan det kan finnas större utsikt att praktiskt lyckas därmed i konkurs.

Sveriges advokatsamfund: Utredningen har fastslagit principen att in­teckningsunderlaget väsentligen bör vara begränsat tik egendom som inte alls eker endast med olägenhet kan utnyttjas för traditioneU belåning. Facloring har numera blivit en vanlig belåningsform. Belånade kundford­ringar skulle således - under fömtsättning att de sakrättsligt har överiåtits å factorn - enligt utredningens förslag icke ingå i inteckningsunderlaget för det överlåtande företaget utan ingå i factoms kreditunderlag. Samfun­det är starkt tveksamt till detta förslag.

Gällande lagreglering avseende belånade kundfordringar har visserligen vissa negativa konsekvenser. När ett företag kommer i hkviditetsbehov, ligger det nära tik hands att företagets bankförbindelse erbjuder facloring genom ett banken närstående factoringbolag. Därvid faststäUes kreditkmit normalt inom spännet 60-90% av det lånande företagets vid belåningstill­fället utestående kundfordringar, medan samtidigt samtliga kundfordringar


 


Prop. 1983/84:128                                                   103

till sina fulla värden skall överlåtas å factoringbolaget; därjämte har veder­börande långivande bank ofta redan en generell pantförskrivning mot säkerhet av företagsinteckning. Om det därefter inträffar att det lånande företaget expanderar och dess utestående kundfordringar ökar, framkom­mer ofta att factoringbolaget är ovUligt att öka den urspmngligt fastställda kreditlimiten, förmodligen på grand av att bankens företagsinteckning därmed erhåller ett minskat säkerhetsunderlag. På detta sätt uppkommer s. a. s. kommunicerande kärl mekan bank och närstående factoringbolag. Det låntagande företaget har i den uppkomna situationen knappast möjhg­het att vända sig till andra kreditgivare för erhåkande av den genom den skedda expansionen erforderliga förstärkningen av sin likviditet. - Att stävja sådana effekter torde emellertid vara en fråga för bankinspektionen snarare än för lagstiftaren.

Samfundet anser att lagstiftaren bör slå vakt om såväl hypotekbrevsin-nehavares som oprioriterade borgenärers intressen. Dessa saknar inte säkan kännedom om att företaget har överlåtit sina kundfordringar. Den enda reella tklgång som finns i konkurser är oftast kundfordringarna. Factoms intresse av att kunna erhålla kreditunderlag är negligerbart. Efter avvägning bedömer således samfundet att kundfordringar, som har överlå­tits på factoringföretag, bör omfattas av företagsinteckning i det företag som erhåkit factoringkredit.

Kassamedel och liknande bör otvivelaktigt ingå i den egendom, som omfattas av företagsinteckningar. Dessa tillgångar utgörs i hög grad av medel, som utgör likvid för rörelseegendom, och det är givetvis otillfreds­ställande att betalningstidpunkt skak vara avgörande för företagsinteck­nings kredit värde.

Förvärvad goodwill är - som utredningen har konstaterat — endast en bokföringspost och kan som sådan inte komma ifråga som objekt för företagshypotek. Återstår därför atl bedöma, om ett företags egen uppar­betade goodwill bör kunna utgöra kreditunderlag. Begreppet goodwill är företagsekonomiskt väl definierat. Det är anknutet tkl fysisk person, före­tagsledning eller ett företags eller dess produkters "image". Det innebär vidare att ett företag eller del av dess verksamhet har ett avkastningsvärde överstigande substansvärdet. Man måste således ha klart för sig att "öron-märkta" övervärden hos immateriella tillgångar såsom vammärken, firma­beteckningar, dataprogram, kundlistor och liknande icke innefattas i be­greppet goodwill. Goodwkl är således icke realiserbart per se, allra minst i konkursskuationer, och är ej heller utmätningsbart.

Samfundet anser att det är meningslöst att ange att företagshypotek skall omfatta goodwill och att en lagstiftning i detta avseende endast skulle åstadkomma förvirring.

Under delta avsnitt "Rörelseegendom" har samfundet övervägt humvi­da det inte hade varit lämpligare om utredningen, istället för att i lagförsla­get framlägga en utvidgad egendomskatalog, hade tagit ett än radikalare


 


Prop. 1983/84:128                                                   104

grepp genom att faststäka att ak överlåtbar lös egendom skuke ingå i
kreditunderlaget med undantag av vissa specificerade tklgångar såsom
aktier, obligationer och Uknande (lätt separat belåningsbara) värdehand­
lingar samt vissa surrogat-tklgångar. Onekligen har utredningen närmat sig
en sådan lösning. EmeUertid finner samfundet efter övervägande att intres­
set att uppnå förenkling får vika inför förhållandet, att rätts- och kreditsä­
kerheten bättre gagnas genom den föreslagna egendomskatalogen.      

Enligt förslaget begränsas företagsintecknings gktighet tik den närings­verksamhet, som näringsidkare vid varje tid utövar i riket. Samfundet vik påpeka att åtskiUiga svenska företag, särskilt i entreprenadbranschen, är verksamma i utlandet och där har betydande tikgångar t. ex. i form av nedlagda kostnader i pågående arbeten samt att många svenska företag har möjlighet att med kort varsel överföra tklgångar tik ufiändska dotterbolag. Kreditunderlaget kan aktså genom ensidiga åtgärder från näringsidkarens sida relativt snabbt nedbringas. Vid sådana fall blir bestämmelsen i 1 kap. 12 § enda möjligheten för långivaren till remedierande åtgärder. Samfundet vill fästa uppmärksamhet på att tilltagande internationalisering öppnar möjlighet för manipulationer.

Sveriges domareförbund: Förbundet har inte något att invända mot utredningens förslag att företagshypoteket skall omfatta bl. a. kassamedel, banktillgodohavanden och goodwik.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: "Företagshypoteket" - eller för­månsrätten i företag enligt SFFs terminologi — omfattar fler slag av egen­dom än vad som för närvarande gäller för företagsinteckning.

I likhet med Svenska Banlcföreningen anser SFF att det är av stor belydelse för "företagshypotekets" värde som säkerhet i kreditlivet att särskkt kassamedel - men även lånefordringar - omfattas av "företags­hypoteket". SFF ansluter sig tik Svenska Bankföreningens förslag om att "katalogen" i 1 kap. 5§ kompletteras så att också börsnoterade aktier kommer att ingå.

SHIO-Familjeföretagen: Företagshypoteket skall omfatta fler tklgångs­slag i rörelsen än enligt nu gällande regler. Denna utvidgning av säkerhets-ramen kommer att öka möjligheterna till krediter för ett stort antal småfö­retag.

Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund: Utredningen har, utan närmare motivering, valt att låta aktier som ett företag kan inneha faUa utom den rörelseegendom som skall ingå i företagshypoteket. Däremot föreslås att bl. a. kassamedel, banktillgodohavanden och obliga­tioner skak ingå. Organisationema har svårt att se den principiella skklna-den mellan de nyss angivna egendomsslagen, å ena sidan, och aktier och andra andelsrätter i juridiska personer, å den andra sidan. Mot bakgmnd härav och då det för näringsidkarna är viktigt att kreditunderlaget är så stort som möjligt, finner organisationerna det lämpligt att egendomskatalo­gen i 1 kap. 5 § kompletteras i nu nämnda avseenden.


 


Prop. 1983/84:128                                                   105

Sveriges Speditörförbund: Det råder för närvarande viss osäkerhet i fråga om omfattningen av sådan företagsinteckning som meddelats i spedi-tionsverksamhet. De huvudsakliga tklgångama i sådan verksamhet består normalt av fordringar hos speditörkundema. Dessa fordringar består emel­lertid inte bara av "fordran på vederlag för arbete" (se 4§ punkt 7 i nuvarande lag om företagsinteckning) utan även av fordringar för utlägg för speditörkundens räkning, särskih fraktutlägg. Det är i praktiken svårt att dra en gräns mekan dessa ohka gmpper av fordringar, eftersom spedi-törema ofta utfäster sig att transportera varan till "eget pris". I sådana fall ingår även frakten i speditörens "fordran på vederlag för arbete". Det är därför svårt för kreditgivaren att säkert bedöma vkket värde spedhörens reskontra kan ha som underlag för kredit mot företagsinteckning.

Förbundet hälsar med tikfredsstäUelse utredningens förslag att utöka företagsinteckningens - numera företagshypotekets - omfattning så att fordringar rent generellt ingår i säkerhetsunderlaget (1 kap. 5§ punkt 6 "kassamedel eller fordringar") och tklstyrker att förslaget läggs tik gmnd för lagstiftning.

Utvecklingsfonden i Stockholms län: Utredningens åsikt att låneford­ringar generellt skall omfattas av företagshypotek delas också av Utveck-Ungsfonden.

Den ytterligare utvidgning som föreslås genom att kassamedel och bank­tillgodohavanden enligt utredningens förslag också skall omfattas av före­tagshypotek förefaker enligt fondens uppfattning vara motiverad.

7   Rörelseegendomen på industrifastigheter

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten delar utredningens upp­fattning att det i många fall kan vara ändamålsenligt från kreditsynpunkt att möjlighet ges för näringsidkare att belåna fastigheten för sig och industri­tillbehör för sig. Emellertid kan hovrätten inte acceptera den lösning av problemet som utredningen anvisat. Av rent principiella skäl anser hovrät­ten sålunda att det framstår som olämpligt att helt överlåta åt partema i en kredkangelägenhet att på egen hand avgöra om viss egendom skaU betrak­tas som fast eller lös. Detta strider inte bara mot vedertagna principer inom fastighetsrätten utan torde dessutom få konsekvenser inom andra rättsom­råden. Pekas kan t. ex. på den särbehandling av fast och lös egendom som sker inom utsökningsrätten. Några överväganden rörande förslagets effek­ter i sådant hänseende har inte redovisats i betänkandet. Enligt hovrättens mening vore det värdefiikt om utredningen hade prövat ytterligare vägar att komma till rätta med den förelagda uppgiften och därvid undersökt möjligheten av att lösa problemet under hänsynstagande till andra än rent kreditmässiga synpunkter. Ett altemativ som kunde vara värt närmare överväganden är att helt enkeU avskaffa nuvarande bestämmelser om

8  Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 128. Bilagedel


 


Prop. 1983/84:128                                                  106

industritiUbehör. I avsaknad av närmare utredning vik dock inte hovrätten göra gällande att en sådan lösning skuUe vara fri från invändningar.

Mot bakgmnd av det nu anförda avstyrker hovrätten utredningens för­slag i nu förevarande delar.

Stockholms tingsrätt: Några avgörande praktiska svårigheter att regis-tertekniskt särskUja industritiUbehör från fastighet för att dessa skall kunna omfattas av företagshypotek torde inte föreligga. Tingsrätten vill dock påpeka att en ändring av stämpelskattelagens regler om lagfartsstämpel­skatt måste övervägas.

Malmö tingsrätt: Tingsrätten avstyrker införandet av ett anmälningsför­farande för att skilja industritUlbehör från eller förena dem med fast egen­dom. Enligt tingsrättens mening kommer ett sådant nytt instmment bara att skapa oreda. Reglema härom hör för övrigt inte hemma i 22 kap. jordabalken.

Domstolsverket: DV ställer sig tveksam tiU utredningens förslag att ge fastighetsägaren-rörelseidkaren möjlighet att flytta gränsen mekan lös och fast egendom genom en ny typ av inskrivningsärende. Enligt DVs mening är detta en ingripande författningsändring. DV är inte övertygat om att ett så markerat och över konjunkturväxlingar bestående intresse föreligger, som bör krävas för att institutet skak införas. Om förslaget leder till lagstiftning bör 8 § stämpelskattelagen formuleras om så att inte konverte­ring kan utnyttjas för att minska stämpelskatten.

DV anser att det föreslagna förfarandet vid konvertering är välordnat. Den antydan tik likhet med inteckningsärende som utredningen skönjer är emekertid inte tklräcklig för att inordna konverteringsinstitutet i 22 kap. jordabalken. Ett nytt 24 kap. är en rimligare lösning. Detta gäller särskilt om begreppet fastighetsägare i detta sammanhang skak ges annan innebörd än det i övrigt har i 22 kap. DV syftar här på utredningens mening (sid 218) att konkursförvaltaren skall få ansöka om konvertering utan medverkan från gäldenären-fastighetsägaren.

Inskrivningen av konverteringen bör, som utredningen angett, ske i inteckningsspalten i det manuella inskrivningssystemet, även om skäl kan tala för en placering i fastighetsspalten, där fastighetens omfattning anges. I fastighetsdatasystemets inskrivningsregister, där IM inte själv disponerar över fastighetsspalt, synes den logiska placeringen vara avdelningen för anteckningar. Där kan den också föras in utan att några tekniska föränd­ringar behöver vidtas. Utredningen föratsätter emellertid att pantbrev på gmndval av inteckning i konverterad fastighet skall innehåka uppgift om konverteringen. Det torde inte kunna åstadkommas av ADB-systemet utan betydande omprogrammering. Man får därför utgå från att handläggningen i så fall får ske enligt sämitiner, vkket naturligtvis påverkar kostnadema för förfarandet negativt. DV noterar att pantbrev, som vid konvertering försetts med uppgift härom, inte föratsätts behöva ges in vid återkonver-tering. De kommer efter sådan åtgärd därför att vara missvisande.


 


Prop. 1983/84:128                                                  107

CFD: Enligt förslaget skall industritillbehör kunna rätlskgen skiljas från fastigheten genom ägarens förklaring därom. Såsom CFD underhand fram­fört tik utredningen (sid 85) kan dylika inskrivningsärenden hanteras i fastighetsdatasystemet samt bevis om åtgärden och registemtdrag fram­ställas maskinekt. Utredningens överväganden (sid 218) att ingivna pant­brev antingen skall förses med påteckning om inskrivningen eller bytas ut mot nya pantbrev skulle dock kräva manuella insatser från myndighetens sida. Att i sådana ärenden framställa nya pantbrev maskinekt förutsätter visst systemutvecklingsarbete.

Bankinspektionen: Inspektionen ser positivt på den flexibilitet i fråga om säkerhet i industritiUbehör som ändringen syftar tik.

Lantbruksstyrelsen: Utredningens förslag rymmer också ett inskriv­ningsrättsligt instmment för dem som driver industriell rörelse på egen fastighet. De skak med dess hjälp kunna rättsligen från fastigheten skilja dess s.k. industritUlbehör så att fastighet och rördseegendom kan obe­hindrat belånas eUer överlåtas var för sig trots att rörelseegendomen blir kvar på fastigheten. Denna företeelse torde inte förekomma ofta inom styrelsens verksamhetsområde men i den mån så sker bedömer styrelsen att förslaget innebär fördelar för både långivare och låntagare.

Stockholms Handelskammare: Utredningens förslag att ge näringsid­karen/fastighetsägaren möjlighet att genom en inskrivningsåtgärd dels kon­vertera rörelseegendom av industritillbehörskaraktär tUl lös egendom, dels att senare rekonvertera den till fast egendom, torde vara till avesvärd praktisk nytta för näringslivet. Förslaget är i denna del av så stor betydelse att det enligt Handelskammarens mening bör genomföras även om vissa delar av förslaget i övrigt inte kan genomföras omedelbart.

Statens industriverk: I sin finansiella stödverksamhet har industriverket anledning att hälsa med tikfredställelse förslaget om ett inskrivningsrätts­ligt instmment för den som driver industriell rörelse på egen fastighet. Man skall kunna rättsligen från fastigheten skilja dess industritillbehör så att fastighet och dessa tikbehör obehindrat kan belånas eker överlåtas var för sig, trots att egendomen i själva verket blir kvar på fastigheten. Detta stärker företagsinteckningen (företagshypoteket) som kreditsäkerhet.

Finansbolagens Förening: Utredningens förslag rymmer också ett in­skrivningsrättsligt instmment för dem som driver industriek rörelse på egen fastighet. Föreningen stödjer detta förslag.

KF: På senare år har det gamla sambandet mekan äganderätt till fastig­het och produktionsutmstning i allt större utsträckning kommit att brytas. Enligt KF:s erfarenhet har regeln i JB 2:3 härvid i många fak utgjort ett stort och ibland olösligt problem. Utredningens förslag undanröjer ett hinder för flexibla lösningar av samarbete och stmkturförändringar inom näringslivet. Behovet av ändring är enligt KF:s mening av sådan styrka att förslaget i denna del bör bli föremål för separat behandling och träda ikraft redan vid årsskiftet.


 


Prop. 1983/84:128                                                  108

Svensk Industriförening: Föreningen anser att det för näringsidkare är angeläget att kreditunderlaget är så stort som möjligt så att kreditgivningen underlättas. Den av utredningen föreslagna möjligheten att frigöra industri­tillbehör från egenskapen av fastighelstillbehör medför att kreditunderla­get utsträckes. Föreningen ställer sig därför positiv tik utredningens för­slag.

Svenska Bankföreningen: Eftersom företagshypoteket i princip skall omfatta all lös egendom, däribland inventarier, som inte kan vara föremål för panträtt på gmnd av inteckning, omfattas alla industritikbehör som är lös egendom av företagshypoteket såsom också f. n. gäker vid företagsin­teckning. Utredningen har för att vidga underlaget för företagshypoteket föreslagit en möjlighet att lösgöra industritikbehör från egenskapen av fastighetstklbehör. Med hänsyn fik företagsinteckningssäkerhetens allt större betydelse i kreditlivet är detta en avsevärd förbättring. Utredningen har därvid stannat för ett förslag som medför flexibkitet såtikvida att tillbehören kan växla status mekan lös egendom och fastighetstklbehör. Bankföreningen anser utredningens förslag mycket förtjänstfuUt. Det skul­le stöta på olösliga övergångsproblem att genom lagstiftning generellt överföra samtliga industritklbehör tkl lös egendom. Utredningen har likväl enligt sitt uppdrag framlagt ett förslag som möjliggör att industritikbehör när detta är möjhgt kan överföras tkl lös egendom. Eftersom detta rent praktiskt inte låter sig göra beträffande alla sådana inventarier får man två typer av sådana, dels de som är lös egendom, dels de som är fastighetstkl­behör, även om det för varje fastighet bara kan förekomma en kategori. När ändå denna uppdelning blir en nödvändig följd av förslaget ligger det nära till hands att tänka sig ett flexibelt system av den typ utredningen föreslagit. Möjligheten att åter göra industritillbehör tkl fast egendom kan ha stor betydelse i vissa fall. Det är i enskkda kreditärenden inte aktid givet vilken säkerhet som är den förmånligaste. Många gånger kan det vara förmånligast att fastighetsägaren låter inventarier av industritillbehörska­raktär vara fastighetstillbehör för att därigenom öka underlaget för fastig­hetspant, vilken har bättre förmånsrätt än företagshypotek och är en tik egendomen knuten "äkta" panträtt uU skillnad från företagshypotek. Flexibiliteten enligt förslaget kan därför förmodas öka näringslivets kredit-möjhgheter.

Svenska Handelskammarförbundet har framfört synpunkter som över­ensstämmer med Stockholms Handelskammares.

Svenska sparbanksföreningen: Även om det endast i enstaka fak visar sig betydelsefuUt att kunna avgöra vad som är industritiUbehör och vad som är lös egendom kan det enligt föreningens mening knappast vara tkl nackdel att såsom utredningen föreslår åstadkomma flexibilitet genom att tillbehören tUlåts växla status med en inskrivningsåtgärd. Att genom lag­stiftning generellt överföra industritillbehör till lös egendom synes stöta på mycket svåriösta övergångsproblem. Förslaget är intressant och torde


 


Prop. 1983/84:128                                                  109

underlätta möjlighetema att åstadkomma smidigare säkerhetskombina­tioner vid hanteringen av kreditärendena. Föreningen anser atl förslaget bör genomföras.

Sveriges advokatsamfund: Som en följdlagstiftning tkl ny lag om före­tagshypotek och som komplettering därav har utredningen föreslagit vissa ändringar i jordabalken av innebörd att ägare tik fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriek verksamhet genom inskrivning i fastighets­boken skaU kunna åstadkomma att viss egendom av industritillbehörska­raktär skall kunna avskiljas och därmed komma att ingå i rörelseegendom enligt lag om företagshypotek.

Samfundet anser att ett behov föreligger i avseende på åtskiljande av industritikbehör från fast egendom i och för överförande av detta kreditsä-kerhetsunderlag tkl företagshypotek. Samfundet finner att utredningen har löst åtskkjningsförfarandet på ett lagtekniskt enkelt och elegant sätt. Sam­fundet tklstyrker således föreslagna lagändringar i jordabalken.

I detta sammanhang vkl samfundet påpeka att mången industriell utmst­ning i svensk industri numera utgörs av s. k. leasad eller förhyrd maskinut-rastning. En borgenär kan därför vid besiktning av rörelseegendom lätt bibringas felaktig uppfattning om vad som rätteligen tikhör näringsidkaren och vilken egendom som rätteligen omfattas av företagshypotek. Leasad och förhyrd maskinutmstning borde därför, även för upprätthållande av äganderättsförbehåll, på ett betydligt mer markant sätt än som nu vanligen sker vara märkt med upplysning om vem som är rätt ägare därtkl. Ett sådant lagstiftat krav avseende iögonfallande märkning skulle också under­lätta för kronofogdemyndighetema att i utmätning kunna särskilja annan tillhörigt gods.

Sveriges domareförbund: Förbundet stäker sig tveksamt tkl den rättsfi­gur som utredningen vkl tillskapa när det gäller sådan utmstning för industriell verksamhet som enligt 2 kap. 3 § jordabalken hör tik fastighet. Enligt förslaget skak dyhk egendom ej höra tik fasfigheten om ägarens förklaring härom är inskriven i fastighetsboken. Med hänsyn också tkl bestämmelsema i 2 kap. 4 § jordabalken skuke förslagets genomförande medföra att reglema om rörelseegendom på industrifastighet blir svår­överskådliga. Risk för rättsförluster skulle föreligga. Det kan ifrågasättas om inte en bättre lösning vore att upphäva bestämmelsema om att ifråga­varande utmstning skak höra tkl fastigheten.

Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund: Bland företag har det blivk alltmera förekommande att förstärka det egna kapitalet genom att avyttra den fastighet där verksamheten bedrivs tik t. ex. hemma­kommunen eller privata företag som har behov av "tunga" investeringsob­jekt. Ofta kombineras fastighetsförsäljningen med ett hyresavtal. De sak­rättsliga problem som uppstår i och med att det säljande företaget vik behålla äganderätten tkl exempelvis maskinparken har belysts av utred­ningen.


 


Prop. 1983/84:128                                                   110

Organisationema finner utredningens förslag att låta fastighetsägaren, genom en inskrivningsåtgärd, skilja fastighet och rörelseegendom åt väl svara upp mot näringslivets praktiska behov. Genom förslaget har upp­nåtts ett flexibelt system som torde vara till avsevärd nytta för näringsli­vet. Organisationema vill betona vikten av att förslaget genomförs och vkl särskilt framhålla att detta är möjligt även om - av någon orsak - förslaget i övrigt inte kan genomföras omedelbart.

8   Inskrivningsförfarandet

Malmö tingsrätt: Ett inskrivningsärende kan utmynna i bifall eker av­slag. Dess avgörande kan också uppskjutas i vissa fall. Vid uppskovsbeslut erlägges f. n. ej någon avgift. Detta förhåkande missbmkas av ingivare som lämnar in ofullständiga ärenden och begär uppskov. Tingsrätten ifrågasät­ter om inte uppskovsbeslut bör avgiftsbeläggas och ett vkandeinsfitut införas. - Uppräkningen av de olika gmnder för avslag som anges i lagförslaget är enligt utredningen inte avsedd att vara uttömmande. Tings­rätten förstår inte vilka skälen är för att inte i lagen ange alla gmnder för avslag. - I avsnittet om inteckningsåtgärder i 3 kap. lagförslaget ändras de nuvarande reglerna om utbyte till överensstämmelse med jordabalkens regler. Detta medför att möjligheten att byta ett pantbrev (eller intecknat skuldebrev) mot ett nytt pantbrev försvinner. Detta är mindre lämpligt då behov av sådana utbyten ibland föreligger. Det förefaker opraktiskt att behöva tillgripa först utbyte och sedan sammanföring för att få ett nytt pantbrev. Tingsrätten anser att ändring i staket bör ske i 22 kap. 8 § jordabalken så att enhetlighet uppnås.

Domstolsverket: I sammanhanget vill DV påpeka att en möjlig rationali­seringsåtgärd - oavhängig frågan om ADB-stöd - är införandet av obliga­toriska ansökningsblanketter. En föreskrift om sådana blanketter vore välkommen från IMs synpunkt. Tvärtemot utredningens antagande har nämligen de centralt framtagna, gratis tillhandahållna men inte obligatoris­ka ansökningsblankettema på fastighetsinskrivningsområdet aks icke kommit till övervägande användning. Detta medför besvär för IM. Proble­met behandlades 1976 av DVs Inskrivningsprojekt. Visst samarbete har ägt ram och fortgår med kreditinstitutionerna, men önskvärd lösning har ännu inte kunnat nås.

I remissyttrande över stämpelskatteutredningens betänkande Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7) anförde DV att expeditionsavgift borde uttas i ärenden som uppskjuts på gmnd av försummelse från sökandens sida. Detta gäker även ärenden om företagsinteckningar, se 3:6 första stycket förslaget till lag om företagshypotek. Beslut enligt 3:6 tredje stycket, s.k. tankeuppskov, bör inte föranleda avgift. Det bör noteras att handläggningen av ärenden om företagsinteckning skiljer sig från fastig-


 


Prop. 1983/84:128                                                  111

hetsinskrivningsverksamheten därigenom att formellt uppskovsbeslut nu­mera är väsentligt vanligare i den förstnämnda verksamheten. Detta utgör enligt uppgift från flera IM en belastning.

Stockholms Handelskammare: Innebörden av bestämmelsen i lagförsla­get 3 kap. 14 § 2 st. "samma inbördes företrädesrätt" är oklar. Den kan betyda såväl "samma inbördes företrädesrätt som de tidigare ägt" och som "samma företrädesrätt i förhållande tik varandra".

Då det av specialmotiveringen (sid. 189) framgår att det är det först nämnda tolkningsaltemativet som avses och då detta altemativ också enligt Handelskammarens mening är det logiskt rätta, bör den föreslagna lagtexten förtydligas i enlighet härmed.

Besvär mot beslut i inskrivningsärende skall enligt lagförslagets 3 kap. 24 § föras i hovrätten. Enligt utredningsförslaget skak en central inskriv­ningsmyndighet handha inskrivning av företagsinteckning. Talan mot den­na myndighets beslut torde därför komma att föras vid den hovrätt under vilken myndigheten sorterar. I klarhetens intresse bör denna hovrätt namnges i lagtexten.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation: Vad utredningen anför om principerna och inskrivningsförfaran­det finns ingen erinran emot.

FAR: Den enligt FARs uppfattning bästa lösningen på kontroll- och säkerhetsproblemet erbjuder en konsekvent innehavarregistrering av alla pantbrev i respektive objekt (fastighet respektive näringsverksamhet). Detta föratsätter en fullständig datorisering hos inskrivningsmyndighe­tema, vilket ingår i utredningens förslag om företagshypotek. (Enligt upp­gift under hand kommer en datorisering däremot inte att kunna vara genomförd förrän under 1990-talet vad gäller fastigheter.) Beviset om inskrivningen (hypoteksbrevet) skulle därmed föriora i betydelse och kun­na ersättas med ett enkelt meddelande. Utöver den kontrollmässiga förde­len skuke kostnaderna för utskrivning och hantering av hypoteksbrev bortfalla.

Skulle en innehavarregistrering ej kunna genomföras vill FAR fösta uppmärksamheten vid de kontroksvagheter som vidlåder ett system med pantbrev som bärare av panträtt. Ett utdrag ur FARs framställning till pantbrevsutredningen i december 1981 bifogas (bilagan har uteslutits här). Där återgivna citat bör kompletteras med den upplysningen att vissa in­skrivningsmyndigheter nu har datorer tik sitt förfogande och att inte blott gravationsbevis utan även pantbrev i fastighet utskrivs på datom ifråga. I sådana fall sker ingen underteckning av pantbrevet från myndighetens sida.

FAR har erfarit att skrivelsen av pantbrevsutredningen översänts tik domstolsverket för yttrande.

Svenska Handelskammarförbundet har framfört synpunkter som över­ensstämmer med Stockholms Handelskammares.


 


Prop. 1983/84:128                                                   112

Sveriges advokatsamfund: Samfundet förmodar att inskrivningsmyn­digheten kommer att ha svårigheter att vid sin prövning av inteckningsan­sökningar kunna avgöra om lämnade uppgifter är riktiga. I detta samman­hang vkl samfundet peka på att enligt lagförslaget någon möjlighet att undanröja en på felaktiga gmnder bifallen inteckningsansökan inte torde föreligga. Ett hypoteksbrev utfärdat på grand av en i strid med bestämmel­sema i 2 kap. 2 § beviljad inteckning kommer således att utgöra en ombb-1ig handling.

Samfundet anser att inskrivningsmyndighetens möjhgheter att kontrolle­ra om den inteckningssökande uppfyker bestämmelsema i nämnda para­graf i någon form bör förstärkas.

Enligt 3 kap. 4 § är i stort sett vaije vardag inskrivningsdag. Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket kan krävande inskrivningsärenden uppskjutas tkl avgö­rande senast till den femte inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag, då ansökning gjordes. Bestämmelsen har sin motsvarighet i lagen om inskriv­ningsregister. Samfundet befarar emekertid att denna korta tidsfrist ur praktisk synpunki sett kan visa sig vara orealistisk.

S. k. krävande inskrivningsärenden torde medföra behov av komplette­rande uppgifter från sökanden. Föreläggande därom bör överbringas skriftligen till sökanden och måste sålunda postbefordras. Det kan icke rimligen fömtsättas att sökanden skak vara omedelbart tikstädes för mot­tagande av post från inskrivningsmyndigheten. Än mindre kan det fömt­sättas att sökanden efter eventuellt rättidigt mottagande av inskrivnings­myndighetens föreläggande skak ha omedelbart rådrum för åstadkom­mande av erforderlig utredning, vkken utredning för övrigt även den rimli­gen måste vara skriftlig och sändas tkl inskrivningsmyndigheten med post­befordran. Den femte inskrivningsdagen efter den dag, då urspmnglig ansökning gjordes, torde då för länge sedan vara passerad med påföljd att ansökningen har förklarats förfaken. - Samfundet kan inte finna att tids­frist överhuvudtaget skuke fyka någon funktion.

Mot denna bakgmnd vik samfundet även ifrågasätta, humvida inte i lagen borde inarbetas en möjlighet att bevkja vilande inteckning respektive vilandebevis.

9   Övrigt

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningen föreslår i 1 kap. 6 § andra stycket förslaget tkl lag om företagshypotek vissa ändringar i fråga om den frist som skall gälla för att på ett rimUgt sätt avgränsa inteck­ningshavarens s.k. förföljelserätt. De sakhga ändringar utredningen före­slår föranleder i och för sig ingen erinran. Det krav på aktivitet från inteck­ningshavarens sida som stäks upp enligt förslaget innefattar bl. a. krav på att han inom den angivna tidsfristen "söker betalning ur egendomen".


 


Prop. 1983/84:128                                                  113

Formuleringen åsyftar detsamma som eikigt 10 § FL uttrycks med orden "väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen", dvs. att vederbörande väcker talan genom stämning eller lagsökning (s. 149). En­ligt hovrättens uppfattning är utredningens ordval i lagtexten inte invänd-ningsfritt Gfr även I kap. 8 och 9 §§ förslaget tik lag om företagshypotek). ' Den nya formuleringen är enligt sin lydelse mer obestämd än den nuvaran­de. Om någon saklig ändring inte åsyftas, är det att föredra att man använder sig av ordalag som inte medger missförstånd.

Hänvisningen i 3 kap. 3 § förslaget tkl lag om företagshypotek till be­stämmelsema om tvistemål bör förtydligas så att det klart framgår att det är bestämmelsema i rättegångsbalken härom som åsyftas. SpecieUa regler om tvistemål finns nämligen numera även i andra författningar, t. ex. lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Att en sådan precisering saknas i jordabalken, vkken tjänat som förebkd vid utarbetan­det av paragrafen, torde bero på att de berörda specialbestämmelsema kommit tik efter jordabalkens ikraftträdande.

Riksrevisionsverket: Beräkningen av intäkter för ärenden angående före­tagsinteckning baseras på ärendestatistik och de expeditionsavgifter som gäker fr.o.m. 1980-10-01. Utredningen finner att intäkterna i nuvarande verksamhet (4,2 Mkr) överstiger kostnadema (3,8 Mkr) med ca 0,4 Mkr. De nuvarande avgkfterna är enligt utredningens beräkningar tikräckligt höga för att täcka kostnadema även för den nya organisationen. Utred­ningen föreslår dock att nya expeditionsavgifter skak gälla för den nya organisationen. Sålunda föreslås att expeditionsavgiftema för riksinteck­ningar skak vara 80 kr., för andra inteckningar 160 kr., för andra inteck­ningsåtgärder 200 kr. och för registemtdrag 50 kr. Den lägre avgiften för riksinteckningar motiveras med att bruket av sådana bör främjas. Utred­ningen presenterar inget kostnadsunderlag som stöd tkl förslaget om nya avgifter. Utredningen räknar med att det skisserade avgiftsförslaget måste omprövas med hänsyn tkl de ärendeförhåkanden som är aktuella vid ett framtida genomförande av utredningens förslag.

RRV vill i detta sammanhang påminna om huvudtanken bakom stäm­pelskatteutredningens arbete, nämligen att avgifter i princip skall utformas så att fuk kostnadstäckning för varje tjänst så långt möjligt uppnås. Utred­ningen föreslår att avsteg från denna regel görs beträffande riksinteckning­ar och andra inteckningar i syfte att främja braket av riksinteckningar. RRV har inget att invända mot utredningens förslag i händelse av att territoriellt begränsade inteckningar behålls men föreslår att de verkliga kostnadema för hanteringen av resp. slag av inteckning beräknas som underlag för statsmaktemas ställningstagande i ärendet.

Kommerskollegium: När det gäker den s. k. förföljelserätten (1 kap. 6 § lagförslaget) föreslår utredningen att borgenären skak kunna göra sin rätt gäUande intiU sex månader efter det att han av överlåtaren eller förvär­varen underrättats om att verksamheten övergått i ny ägo, dock aldrig


 


Prop. 1983/84:128                                                   114

längre än aderton månader från del verksamheten överläts. Den nuvarande regeln stadgar att rätten gäller under ett år efter det att överlåtelsen skett. Motivet till den föreslagna ändringen, med krav på underrättelse, uppges vara att borgenären i dag ofta inte har kännedom om att ägarbyte skett och därför inte kan ta tillvara sin rätt. Utredningen föreslår emellertid inte någon tidsgräns inom vkken underrättelse skall ske och inte heller föreslås någon påföljd om överlåtaren eller förvärvaren underlåter att underrätta borgenären. Kollegiet har i sig inget att invända mot vare sig kravet på underrättelse eller tidsramarna för förföljelserätten, men om påföljd sak­nas är del inte helt säkert att den föreslagna ändringen i praktiken stärker borgenärens rätt.

Stockholms Handelskammare: De omständigheter som enligt 1:12 § 1 st. 2 p. — "vanvårdnad eller naturahändelse eller (av) annan orsak" — medför att borgenären äger kräva förtida betalning har enligt Handelskam­marens uppfattning fått en oklar utformning. Beträffande de omständighe­ter som skall omfattas av denna rätt instämmer Handelskammaren i att de skall vara hänförhga till själva egendomen och inte avse förändringar i det allmänna marknadsläget. I lagtextens ordalydelse bör således den förvil­lande exemplifieringen utgå så att det framgår att alla förändringar hänför­liga till själva egendomen ger rätt att utkräva förtida betalning, förutsatt att "säkerhetens värde går ned väsentligt".

Den kreditgivare eller kredittagare som bättre önskar tillgodose sina
intressen får inta en bestämmelse av sådan innebörd i kreditavtalet. Detta
sker redan i stor utsträckning i bankemas kreditgivning.  

I de föreslagna övergångsbestämmelserna p. 15 tas upp en situation där borgenären kan säga upp fordringen till betalning i förtid. Handelskam­maren anser att den frist om sex månader som måste förflyta från det gäldenären anmodas ställa ytterligare säkerhet innan uppsägning får ske, är alltför lång. Eftersom förtida uppsägning enligt detta stadgande föratsät­ter att inteckningssäkerhetens värde gått ned väsenfligt samt att gälde­nären ej efter anfordran ställt fullgod säkerhet bör fristen kunna avsevärt avkortas.

Konkurslagskommittén: Utredningens betänkande innehåller förslag tik ändring i bl. a. 145 a och 185 g §§ KL. Utan att föregripa skt slutbetän­kande vill kommittén härvidlag anmärka, att kommittén överväger att låta 145 a § och dess motsvarighet i 185 g § utgå ur lagtexten och tas upp i förordning.

Pantbrevsutredningen: I 6 kap. 5 § andra stycket förslaget tik lag om ändring i utsökningsbalken sägs att kronofogdemyndigheten får meddela näringsidkaren förbud att pantförskriva hypoteksbrev i verksamheten. Vad händer om näringsidkaren sätter sig över förbudet? Blir pantsätt­ningen giltig och spelar det någon roll om borgenären är i ond eller i god tro?

Svenska Bankföreningen: Den s. k. förföljelserätten enligt 1 kap. 7 § i


 


Prop. 1983/84:128                                                  115

utredningens förslag onrfattar enligt sin ordalydelse inte det fallet att ett
handelsbolag upplöses på den gmnd att samtliga andelar i bolaget övergått
tik en person. DeUa är en brist och "förföljelserätten" bör vidgas tik att
omfatta också den situationen.      

I utredningsförslagets 1 kap. 12 § ges möjlighet för borgenären att söka
betalning ur egendom omfattad av företagshypotek, om verksamheten
överlåts eller säkerhetens värde går ned väsenfligt. Bestämmelsen skuke
kunna tiUämpas exempelvis i det faket att kredittagaren borgenären ove­
tande avtalar om facloring avseende sina fakturafordringar och på det
sättet avsevärt minskar säkerhetens värde.        

Bankföreningen kan inte finna att övergångsbestämmelserna kan göras enklare än vad utredningen föreslår.

I punkt 15 tas upp en situation där borgenären kan säga upp en fordring
tkl betalning i förtid. Bankföreningen anser att den frist om sex månader,
som måste förflyta från det gäldenären anmodats ställa ytterligare säkerhet
innan uppsägning får ske, är alltför lång. På sex månader kan, enligt vad
erfarenheten visat, ett företags ekonomi hinna undergrävas helt och hållet.
Fristen bör därför avkortas avsevärt, förslagsvis tik två månader. Även
detta får anses vara en väl tilltagen frist för ett företag. 

Utredningen har inte föreslagit att företagshypoteket skall få någon annan ställning i förmånsrättsordningen än vad som f. n. tillkommer före­tagsinteckning. Bankföreningen vill ändå något beröra denna fråga efter­som den inte säkan tas upp i debatten.

För bankerna i egenskap av kreditgivare är det ett självklart intresse att de säkerheter de betingar sig har ett så gott förmånsläge som möjhgt. Bankföreningen vkl hävda att detta också är ett allmänt samhälleligt intres­se.

Det har då och då väckts förslag om att staten som borgenär bl. a. för skatter och på gmnd av lönegaranti skulle få en bättre förmånsrätt än den nuvarande och eventuekt gå före borgenär med företagsinteckning som säkerhet. För Högsta Domstolens prövning ligger nu ett mål om slututdel­ning i konkurs, där saken gäker om staten på grand av lönegaranti eller en bank på grand av företagsinteckning skak ha företräde till utdelning (målet är omnämnt på s. 147 i utredningens betänkande). Företrädama för staten i detta mål och de som i andra sammanhang gjort gällande att staten bör ha en bättre rätt än f. n. torde mena att staten vinner på att dess förmånsrätt förbättras. Bankföreningen betvivlar detta.

Om de gängse kreditgivama får en god förmånsrätt för sina säkerheter gynnar detta kreditgivningen till näringslivet. Detta medför i sin tur att krediterna nyttiggörs i produktionen och kommer hela samhället tkl del. En god kreditförsörjning för näringsUvet hjälper bl. a. tik att göra detta bärkraftigt, vkket kommer bl. a. staten tik godo. Det är bankföreningens bestämda uppfattning att det är gynnsammast för staten att avstå från en bättre förmånsrätt i obeståndssituationer och i stället främja att samhälls-nyttiga krediter kan tikhandahållas näringslivet.


 


Prop. 1983/84:128                                                   116

Bankföreningen har inledningsvis framhållit att företagsinteckning bhvit en akt vanligare säkerhet vid la-editgivning tiU näringslivet. Det är därför viktigt att inte bara utredningens förslag genomförs utan också att säkerhe­ten får behålla den förmånsrätt den har för närvarande.

Svenska Handelskammarförbundet har framfört synpunkter som över­ensstämmer med Stockholms Handelskammares.

Sveriges advokatsamfund: Utredningen föreslår att rätt tiU förtida betal­ning liksom enligt gäUande rätt skaU föreligga om rörelseegendomen tUl följd av vanvård eller naturhändelse eUer av annan orsak försämras eker minskas så, att säkerhetens värde nedgår väsentligt. Eikigt jordabalken stadgas om rätt tik förtida betalning i händelse av vanvård eller naturhän­delse eker annan därmed jämförlig orsak. Härmed avses således åtgärder eller underlåtenhet att vidtaga åtgärder, för vilka fastighetens ägare är culpöst ansvarig samt händelser av force majeure-karaktär.

Rörelseegendom i företag kan undergå väsentliga men samtidigt normala värdefluktuationer. Detta gäker särskkt kassamedel och banktillgodoha­vanden. Varalagers och kundfordringars storlek kan vara säsongberoende. Många tklverkande företag är starkt påverkade av julhandeln med påföljd att de under stor del av året upparbetar ett vamlager, vilket sedan utför­säljes under en begränsad tidsrymd mot sedvanliga kreditvillkor (betalning per 30 dagar netto). Om ett sådant företag lämnar hypoteksbrev som säkerhet under sin korta högsäsong, kommer rörelseegendomen automa­tiskt att väsentligen minska under tiden därefter. Visserligen ökar kassa­medlen, nya råvaror inköps och nytt färdigvamlager byggs upp successivt, men låntagaren kan dock komma att försättas i en situation, då kreditgi­vare med företagshypotek som säkerhet på gmnd av värdeminskning i kreditunderlaget kan säga upp sina lån tik förtida betalning. Mot sådana krav kan låntagaren ha svårt att väija sig. Lagtexten bör omarbetas så att endast rörelsefrämmande eller onormala försämringar eller minskningar av rörelseegendomen skall kunna utgöra gmnd för förtida uppsägning.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Utredningen har inte föreslagit att "företagshypoteket" skall få någon annan stäkning i förmånsrättsord­ningen än vad som för närvarande tklkommer företagsinteckning. Bankför­eningen har i sitt remissyttrande tagit upp frågan och utvecklat skälen, varför det är av allmänt samhälleligt intresse att bankemas säkerheter får ett så gott förmånsläge som möjligt. SFF ansluter sig helt till föreningens uppfattning att det är gynnsammast för staten att avstå från en bättre rätt i obeståndssituationer och i stället främja att samhällsnyttiga krediter kan tiUhandahåkas näringshvet.


 


Prop. 1983/84:128                                                  117

Bilaga 4

Regeringsbeslut den 16 december 1982 om ADB-stöd vid handläggningen av ärenden om företagsinteckning

Utredningen angående företagsinteckning avlämnade i september 1981 betänkandet (SOU 1981:76) Företagshypotek. Betänkandet innehåller för­slag tik ny lagstiftning om företagsinteckning.

Utredningen föreslår bl. a. att

1.   jordabalkens panträttskonstmktion tklämpas i fråga om företagsin­teckning,

2.   alla näringsidkare får rätt att inteckna sin verksamhet i riket utan geografisk begränsning men med möjlighet att begränsa inteckningama lik att omfatta en eller flera kommuner,

3.   handläggningen av ärenden om företagsinteckning förläggs tik en enda inskrivningsmyndighet där inskrivningen sker med hjälp av automatisk databehandling (ADB),

4.   inskrivningsdag hålls varje arbetsdag.

Utredningen har inte lagt fram något förslag om var den centrala inskriv­ningsmyndigheten bör lokaliseras men betonat att en förläggning till Stock­holms tingsrätt torde ställa sig billigast.

Betänkandet har remissbehandlats och fått ett över lag positivt bemö­tande.

Regeringen uppdrar åt domstolsverket att i samarbete med statskontoret utreda de tekniska och organisatoriska frågor som föranleds av ett genom­förande av utredningens förslag. Utredningen bör i första hand inriktas på följande frågor.

1.    Vilken systemteknisk lösning är från teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligast för verksamheten?

2.    Bör övergången tik ADB ske successivt eller på en gång?

3.    Vilka blir de ekonomiska och personeka effekterna av en ändrad organi­sation av verksamheten?

4.    Vkka tklämpningsföreskrifter behövs?

5.    Vilken avgiftsnivå behövs för att täcka såväl övergången till ADB som den fortlöpande driften genom uttag av expeditionsavgifter?

Myndigheterna skall i sitt utredningsarbete utgå från de i betänkandet framlagda och i det föregående redovisade förslaget med det undantaget att endast s.k. riksinteckningar skall kunna beviljas. Hämlöver bör de utgå från att den centrala inskrivningsmyndigheten förläggs till Stockholms tingsrätt och att den nya lagstiftningen och det nya systemet skall kunna börja tikämpas den 1 januari 1985.


 


Prop. 1983/84:128                                                   118

Utredningen bör redovisas senast den 1 oktober 1983. Den skall innehål­la erforderliga kostnadskalkyler och de kompletterande anslagsyrkanden för budgetåret 1984/85 som kan föranledas av ett genomförande av försla­gen.

På regeringens vägnar OVE RAINER

Karl-Gunnar Ekeberg


 


Prop. 1983/84:128                                                          119
Innehåll

Bilaga I.

Utredningens sammanfattning  .............................. .... 1

Bilaga 2.

Utredningens lagförslag

Förslag till lag om företagshypotek   ....................... .... 3

Förslag till lag om ändring i jordabalken ....................    13

Förslag tik lag om ändring i konkurslagen (1921:225)   .. 16

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken ............ .. 17

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken   .............. .. 19

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken   ................. .. 20

Förslag tik lag om ändring i förmånsrättslagen (1970; 979)                   21

Förslag tiU lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med

lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva               21

Förslag tik lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkom­
men handling   .................................................
.. 22

Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvo­
skatt ..............................................................
.. 26

Förslag till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)            27

Förslag tik lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)                  29

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:882) om säkerhet för skatte­
fordringar m. m.................................................
.. 32

Förslag tik lag om ändring i lagen (1981:775) om införande av utsök­
ningsbalken   ...................................................
.. 33

Bilaga 3.

Sammanställning av remissyttrandena

Förteckning över remissinstanserna   ...................... .. 34

1   Allmänt  .......................................................... .. 34

2   Anpassningen till jordabalkens panträttskonstmktion               39

3   Företagsinteckningars territoriella omfattning m. m... .. 46

4   Inskrivningsväsendets organisation ....................... .. 54

5   De inteckningsberättigade näringsidkarna   ............ .. 68

6   Den inteckningsbara egendomen   ........................ .. 78

7   Rörelseegendomen på industrifastigheter  .............. 105

8   Inskrivningsförfarandet   .................................... 110

9   Övrigt   ........................................................... 112

Bilaga 4.

Regeringsbeslut den 16 december 1982 om ADB-stöd vid handlägg­
ningen av ärenden om företagsinteckning ..............
117

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984