Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:116

Regeringens proposition

1983/84:116

om gymnasieskola i utveckling;

beslutad den 23 februari 1984

Regerinéen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de ålgärder eller de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

LENA HJELM-WALLÉN

Proposifionens huvudsakliga innehåll

I proposilionen dras rikllinjerna upp för en stegvis reformering av gym­nasieskolan. Förslagen bygger i stort på gymnasieutredningens principbe­tänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola.

I proposilionen föreslås en femårig period av försöksverksamhel och utvecklingsarbete under vilken förslagen prövas och konkretiseras. Rege­ringen avser atl återkomma lill riksdagen med ylleriigare förslag på grund­val av erfarenhelerna av försöksverksamheten.

I proposilionen framhålls all gymnasieskolan nu skall vara beredd att la emot alla ungdomar sotn lämnar grundskolan och all den därför behöver bli mer flexibel. Övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan mås­le också bli mjukare. Redan i dagens organisation bör övergången kunna underlätlas genom alt ålgärder vidlas i grundskolans slutskede och i inled­ningsskedet av gymnasieskolan. Sädana ålgärder bör prövas i försöksverk­samhel. För ungdomar som har svårt all klara av hellidsulbildning och som dellar i kommunernas uppföljningsverksamhel föreslås atl värvning mellan gymnasiala sludier och annan verksamhet skall prövas.

Gymnasieskolans flexibililel bedöms bli större genom atl möjligheterna lill fördjupningssludier ökas. I proposilionen föreslås att specialarbetet återinförs pä tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan genom all timplanen för detta ändamål ulökas med två veckotimmar i årskurs 3 på dessa linjer. Vidare föreslås försöksverksamhet pä treårig humanistisk och samhällsve­tenskaplig linje med specialämnen av den typ som ledan finns pä de treåriga ekonomiska och naturvetenskapliga linjerna och den fyraåriga tekniska linjen. I    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                    2

Gymnasieskolan föreslås bli flexiblare även genom all nya lyper av påbyggnadsutbildning las fram. Ökade möjligheter all byla sludiemål öpp­nas dels för elever på teoretiska linjer med hjälp av koncentrerade yrkes­tekniska kurser, dels för elever från yrkesinriktade linjer genom komplet­teringsutbildning till kompetenser moisvarande dem som nås på teoretiska ulbildningsvägar. Vidare föreslås all den försöksverksamhel som f. n. på­går i fem län med en decentraliserad beslutsordning i fråga om fastställan­det av tim- och kursplaner för regionalt arbetsmarknadsanknulna högre specialkurser/påbyggnadsulbildningar, skall utvidgas lill all gälla alla län.

Den inre arbetsmiljön i gymnasieskolan bör kunna förbättras. En mindre splittrad arbetssituation kan åstadkommas genom alt koncenlralionsläs-ning lillämpas i ökad omfattning. Utvidgad försöksverksamhet med indivi­duella timplanejämkningar som kan utnyttjas för alt stödja en personlig intresseutveckling även inom andra områden än idrott föresläs. Skolan bör också intressera sig mer för den enskilde elevens studiesituation och åtgärder bör vidlas för all åsladkomma en bättre kontakt mellan elev och skola. Därför föreslås att s. k. individuella planer prövas i ulvecklingsarbe­te.

I propositionen föreslås att försöksverksamhet med praktik, kallad gym­nasiepraktik, skall påbörjas på alla linjer och linjelika ulbildningar i gymna­sieskolan. Praktiken får i försöksverksamheten efter lokala beslut byggas ut successivt till att omfalla högsl tre veckor per läsår.

Del är viktigt all ett utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU kommer lill slånd. För alt finna lämpliga former för della föreslås försöksverksamhet inom detta område. Målet är ett rationellare utnyttjande av de samlade utbildningsresurserna. Samarbetet skall ske med beaklande av de poliliska och pedagogiska mål som gäller för resp. utbildningssystem. Mellan gymnasieskolan och komvux bör samarbetet kunna drivas långl i fråga om yrkesinriktad utbildning och utbildning i glesbygd. Vidare föreslås atl man länsvis prövar en utvidgad samplanering av utbildningsutbudet. Länsskolnämnderna föreslås få en ökad roll i detta sammanhang.

I proposilionen föreslås slutligen en ändring av systemet med elevplats­ramar för gymnasieskolan så all del fr. o. m. läsåret 1985/86 blir möjligt att överblicka alla direkt grundskoleanknutna studievägar i en ram för sig. Samtidigt föreläggs riksdagen redan nu förslag om elevplatsramar för läs­åren 1985/86 och 1986/87 enligl del nya systemet. Genom ett tidigt beslut om ramarna får alla berörda bättre lid för planeringen av gymnasieskolan. Proposilionen innehåller också förslag till vissa jusleringar av budgetpro­positionens förslag till ramar för läsåret 1984/85.

 

prop. 1983/84:116                                                                  3

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peler­son, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén Proposition om gymnasieskola i utveckling

1    Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag i augusti 1976 en kommitté (U 1976: 10) för att utreda den gymnasiala utbildningen. Kom­mittén antog namnet gymnasieutredningen (GU).

GU överlämnade i november 1981 sill huvudbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola samt spedalbelänkandena (SOU 1981:97) Undersökningar kring gymnasieskolan och (SOU 1981:98) Studieorganisa­tion och elevströmmar'.

Ulredningen har också avlämnat serien (DsU 1981: 13-20) Ämnesana­lyser för gymnasieutredningen, skrifterna En framlida gymnasieskola - så vill vi ha den (1980, red. Lars Ekholm) och Att organisera omvärlden (1980, förf. Ulf Lundgren) samt forskningsrapporten (SOU 1980:30) Den sociala selektionen (förf. Härnqvisl-Svensson).

Till protokollet i della ärende bör fogas som bilaga 1 utredningens sammanfattning av sitt huvudbetänkande och som bilaga 2 en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena i de frågor som behandlas i det följande.

Jag avser nu att med GU:s huvudbetänkande som underlag lägga fram förslag till riktlinjer för en reformering av gymnasieskolan. De idéer och förslag somjag kommer alt behandla är i huvudsak av principiell karaktär.

' Ledamöler när dessa betänkanden avlämnades: professorn Urban Dahllöf, ordfö­rande, riksdagsledamoten Stig Alemyr, ombudsmannen Hans Fogelström, kom­munalrådet Arne Gren, direktören Björn Grijnewald. dåvarande riksdagsledamoten Lena Hjelm-Wallén, utredningssekreteraren Lillemor Mundebo, ombudsmannen Lars Paul, dåvarande riksdagsledamoten Christina Rogestam, skolinspektören Bert Stålhammar och riksdagsledamoten Ingrid Sundberg.

 

Prop. 1983/84:116                                                    4

Flera av dem behöver därför föras vidare i försöks- och utvecklingsarbete innan närmare rikllinjer kan fastställas.

Med försöksverksamhet menar jag i fortsättningen sådan verksamhet som är avsedd all belysa principförslag för att ge konkretion och ett förbättrat underlag för ett slutligt slällningstagande. Med utvecklingsarbe­te avser jag sådan verksamhet som endast syftar till att finna de närmare formerna för en viss förändring.

Min avsikl är alt regeringen hos riksdagen skall hemställa om de beslut som krävs för att ett reformarbete skall kunna inledas hösten 1984. Rege­ringen får senare återkomma lill riksdagen med de närmare förslag som ulvecklingen föranleder. I del följande kommer jag för helhetsbildens skull alt redovisa även vissa förslag som inle fordrar beslut av riksdagen. Del gäller bl. a. verksamheter som inle innebär avvikelser från riksdagsbundna regler eller som med hänsyn till sin beskaffenhet ulan vidare kan beslulas med stöd av redan givna bemyndiganden.

Jag avser all senare föreslå regeringen all ge skolöverslyrelsen (SÖ) i uppdrag all genomföra visst ulrednings- och utvärderingsarbete som un­derlag för kommande ställningstaganden. I fall där jag bedömer det vara av värde för helhetsbilden kommer jag i del följande alt redovisa mina kom­mande förslag lill uppdrag åt SÖ.

När del gäller nuvarande förhållanden och deras bakgrund får jag i huvudsak hänvisa lill GU:s betänkanden och övriga skrifter.

I budgetpropositionen 1984 (prop. 1983/84:100 bil. 10 s. 115) redovisade jag mina planer på att i samband med förslag på grundval av GU:s huvud­betänkande även ta upp vissa frågor om gymnasieskolans planeringssys-lem samt ramar för budgetåret 1985/86. Jag ålerkommer nu till dessa frågor. Dessutom kommer jag alt föreslå vissa ändringar i budgetproposi­tionens förslag till ramar för budgelåret 1984/85.

Redan nu vill jag också nämna atl jag avser alt inom kort förelägga regeringen förslag till en särskild proposition om kommunal och statlig utbildning för vuxna.

Jag har i detta ärende samråll med chefen för arbetsmarknadsdeparte­mentet samt med statsrådet Göransson i frågor som rör deras ansvarsom­råden.

2    Utgångspunkter

2.1 Tidigare reformarbete

Den förnyelse av gymnasieskolan som mina förslag i det följande lägger grunden för är en fortsättning på efterkrigstidens omfattande reformarbete inom utbildningsväsendet.

Della reformarbete har utgått från en grundsyn på samhällsutveckling­en, där utbildningspolitiken varil ell väsenlligl medel i sirävandena mol demokrati och jämlikhet. Utbildningsreformerna skall ses som delar i ett målmedvetet arbele för all ulveckla hela vårl samhälle.

 

Prop. 1983/84:116                                                    5

Övergripande för reformarbetet har varil målel alt ge mer kunskap till fler. Alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund eller bostadsort, skall ha samma rättighet och möjlighel lill utbildning och kunskap.

Della jämlikhelsmål var en förutsättning för välfärdssamhällets fram­växt. Alla medborgare skulle få möjlighel lill den frihet i form av själv­känsla, självförtroende och personlig utveckling som kunskap ulgör grun­den för. Utbildning och kunskap öppnar vägen till ett rikare liv. För den enskilde ger kunskaper möjligheler all påverka samhällsutvecklingen och skapar förutsättningar för ett aktivt deltagande i den demokratiska besluts­processen. Därmed bidrar utbildningen också till demokratiseringen av samhället som helhel. En gemensam grundutbildning för alla bär upp och förstärker demokratins principer om solidaritet, tolerans och förståelse för andra människors situation.

Alt ge alla medborgare en hög kunskapsslandard var nödvändigt för alt snabbt omvandla vårt land lill en välfärdsnalion. Väl utbildade arbetare och tjänstemän med en allmänt bred och hög kunskapsnivå har varit en av vårt lands viktigaste konkurrensfördelar.

Utbildningspolitikens mål har således varit all främja samhällels utveck­ling mol välfärd, demokrati och jämlikhet. Samtidigt har syftet varit all skapa förulsällningar för den enskilde atl utvecklas lill en fri, självsiändig och demokratisk människa.

I överensslämmelse med dessa mål har utbildningssystemet successivt byggts ul och utvecklats lill både omfattning och innehåll. Efter försöks­verksamhel med enhelsskolan genomfördes den sammanhållna grundsko­lan genom statsmakternas beslut 1962 och läroplansreformen 1969. Den obligatoriska skolan skall ge alla en grundläggande medborgeriig utbild­ning, som garanterar goda förutsättningar för fortsatta studier och för framtida samhälls- och yrkesfunktioner. I och med reformeringen av sko­lans inre arbete 1976, införandel av ett nytt statsbidragssystem 1978 och förändringarna i läroplanen för grundskolan 1980 har arbetssättet utveck­lats och inflytandet över skolan decenlraliserals. Förändringarna syftade lill atl skapa en grundskola för alla, inle bara organisatoriskt ulan också i fråga om innehåll pch arbelsformer.

Åven det gymnasiala stadiet har reformerats under denna period. 1964 fick de Ireåriga studievägarna sin nuvarande ulforming. 1968 fattades beslut om förändringar av yrkesutbildningen och tvä år senare kom beslu­tet alt organisatoriskt samordna de tre skolformerna gymnasium, facksko­la och yrkesskola till en sammanhållen gymnasieskola. Utbildningens inne­håll bibehölls dock i allt väsentligt. I gymnasieskolans nuvarande linjeupp­delning återspeglas fortfarande de tidigare skolformerna. Del är t.ex. enbart de linjer som motsvarar det gamla gymnasiet och fackskolan som ger allmän behörighet för högskolestudier.

Genom beslut 1967 och 1971 etablerades den kommunala vuxenutbild­ningen (komvux) som ger kommunerna möjlighel all anordna utbildning

 

Prop. 1983/84:116                                                                  6

för vuxna på både grundskolenivå och gymnasial nivå. Syflel var alt överbrygga utbildningsklyftorna mellan generationerna och ge vuxna, som inte fått del av utbildningsreformerna, möjlighet till utbildning och kun­skap. Vuxenutbildningsreformerna kompletterades 1974 med ett ökat stu­diesocialt stöd för atl ge vuxna också ekonomiskt bättre möjligheter lill vidare ulbiidning.

Högskolereformen 1975 skapade en sammanhållen organisation för alla eftergymnasiala ulbildningar, och samtidigt breddades utbildningsutbudet och rekryteringen. Nya antagningsregler och ulbyggnad utanför de Iradi-. tionella universitetsorterna gjorde den högre ulbildningen tillgänglig för nya studerandegrupper. I anslulning till högskolereformen beslöl riksda­gen också att återkommande ulbiidning skall vara en grundläggande plane­ringsprincip för all ulbiidning efler grundskolan.

Reformarbetet har inneburit en unik höjning av utbildningsnivån hos befolkningen. För knappt trettio år sedan var en gymnasial utbildning ell privilegium för ett fåtal. 1950 var det bara ca 10 % av en årskull som gick vidare till utbildning i de dåvarande gymnasierna. I dag är tillgången till kunskap och ulbiidning en rättighet för alla. Alla ungdomar går den nio­åriga grundskolan och nästan alla fortsätter direkl eller efler en tids uppe­håll till en gymnasial utbildning. Genom ulbyggnaden av högskole- och vuxenutbildningen har också nya möjligheter öppnats alt som vuxen åler­komma lill utbildning.

Bred politisk enighel har rätt om både målen för och huvuddragen i utbildningsreformerna. Denna värdegemenskap har varit av stor belydelse för utbildningsväsendets utveckling.

Den fortsatta ulvecklingen av gymnasieskolan måsle bygga vidare på de övergripande mål för utbildningspolitiken jag här har redogjort för. Den bör även ses som en vidareutveckling av de slrävanden som mera specifikt kännetecknat reformeringen av del frivilliga skolväsendet.

2.2 Behovet av förnyelse inom gymnasieskolan

Förändringar inom skolväsendel

Somjag lidigare beskrivit har både grundskolan och högskolan genom­gått omfattande förändringar. Grundskolans yrkesinriktade inslag har av­vecklats och grundskolan har därmed blivit en enhetlig allmänbildande grundutbildning. Högskolan har öppnats för andra ån studerande med traditionell gymnasiebakgrund och anpassats lill kraven på återkommande ulbiidning. Däremoi har slora delar av gymnasieskolan både lill slruktur och innehåll varit i slort oförändrad under de senaste 10-15 åren.

I direktiven till gymnasieulredningen betonade jag viklen av all refor­meringen av grundskolan och högskolan följs upp av en förnyelse av gymnasieskolan. Jag framhöll bl.a. atl reformeringen av den inre arbets­miljön i grundskolan måste få genomslag också i gymnasieskolans arbets-

 

Prop. 1983/84:116                                                    7

former liksom atl den forllöpande demokratiseringen i arbetslivet och samhället måsle påverka även gymnasieskolan. Dessulom behöver gymna­sieskolans organisation och innehåll förändras, om intentionerna med hög­skolereformen skall kunna förverkligas.

Jag pekade också på flera allvarliga brisler i gymnasieskolan som gör en förnyelse av innehåll och arbetssätt nödvändig. Bl.a. framhöll jag den ofillräckliga kontakten mellan skolan och arbelslivet och den splittrade inre arbetsmiljön. Jag pekade på att lämpliga utbildningsalternativ saknas för elever som lidigare haft svårigheler i grundskolan saml på den bris­tande samverkan mellan gymnasieskola och vuxenutbildning.

Flera av dessa brister har sedan direktiven skrevs kommil att framstå än tydligare. Ulvecklingen på arbetsmarknaden har lell till all alll färre ung­domar kan erbjudas arbele direkl efler grundskolan. Samtidigt hai" efterfrå­gan på gymnasial utbildning stadigt ökat såväl från ungdomar, som söker direkt efter grundskolan, som från äldre. Delta understryker behovet av att utbildningssystemet kan erbjuda meningsfulla utbildningsallernafiv för alla som lämnar grundskolan. Gymnasieskolans innehåll, organisation och ar­betssätt måste därför anpassas lill alla ungdomars behov. Detta ökar också kraven på en mjukare övergång från grundskola lill gymnasieskola. Gym­nasieskolan måste naturligt bygga vidare på och fördjupa de grundläggande kunskaper och färdigheter eleverna förvärvat i grundskolan. Den kan inle längre enbari förbereda för antingen högskola eller yrkesliv, utan måste ge mera av både yrkes- och sludieförbereddser till alla.

Det är bl.a. mot denna bakgrund som jag anser all en reformering av gymnasieskolan är nödvändig. Till det kommer att förändringar är nödvän­diga lill följd av arbetslivets och samhällets snabba ulveckling. Dessa aspekler utvecklar jag i del närmast följande.

Vissa utvecklingstendenser

All utbildning är i grunden framlidsinriktad. De kunskaper, färdigheter och normer som utbildningsväsendet förmedlar lill dagens barn och ung­dom är den grund de skall bygga på i framtida familje-, samhälls- och yrkesroller. Skoltiden är också den period då unga människor i stor ul­sträckning formar sin personlighet, sina värderingar och sina attityder. Ulbildningen är en av de faklorer som i hög grad bidrar till atl påverka framtiden. Samtidigt måste ulbildningen anpassas lill de krav som vi i dag kan förutse atl samhällel och arbetslivet kommer atl slälla i ett längre perspekliv. Ungdomar som får sin ulbiidning i gymnasieskolan under 1980-lalel kommer att vara aktiva i samhällsarbetet och i yrkeslivet flera årtionden in på 2000-lalel.

Självfallet går det inte att i detta tidsperspektiv med några anspråk på säkerhel uttala sig om näringslivets och arbetsmarknadens ulveckling eller om samhällsutvecklingen i slorl. Med utgångspunkt i tendenser i dagens samhälle kan vi emellertid anta att omvandlingen och förändringstaklen i samhälls- och arbetslivel kommer att gå allt snabbare.

 

Prop. 1983/84:116                                                    8

Vad gäller arbetslivet hävdar många bedömare att vi i dag befinner oss i en brytningstid mellan del industriella och del post-industriella samhället. Redan i dag arbetar över 65 % av arbetskraften inom tjänstesektorn och den svarar för 60% av vårt lands bruttonationalprodukt. Industriproduk­tionen förulses öka till följd av den snabba tekniska ulvecklingen och fortsatt rationalisering och strukturomvandling. Däremoi kommer syssel­sättningen inom industrin långsiktigt att minska och ersättas med en ök­ning av både offentlig och prival tjänsteproduktion. Skall denna omvand­ling bli möjlig krävs en ökad salsning på kvalilelsproduklion och tjänste­produktion med slort kunskapsinnehåll. Hög innovalionsberedskap, kom­pelens och teknisk kunskap kommer att bli nödvändig inom olika yrken och på alla nivåer i arbetslivel.

Sverige har redan i dag goda förulsällningar för en mer kunskapsintensiv inriktning av produktionen. Internationella jämförelser visaratt vi gene­rellt sett har en myckel hög utbildningsnivå. En slor och jämförelsevis effektiv offentlig sektor innebär också betydande fördelar. Forskning och utvecklingsarbete har god kvalilet och bredd inom både näringslivet och högskolan.

Ett aktivt utvecklingsalternativ som innebär atl svenskl näringsliv tar vara på och utnyttjar dessa fördelar förutsätter en fortsall bred satsning på utbildning. Utbildningsväsendet har i detta perspektiv karaktären av en viklig och nödvändig inveslering för framtiden. Utbildningen måsle då också bli så dynamisk och flexibel i fråga om både organisation och innehåll alt den kan underlälla en utveckling i näringslivel som den jag skisserat. Då samhällsbehoven ändras måste ulbildningen följa med. Ell statiskt utbildningsväsende i ett dynamiskt samhälle blir snabbt en dålig inveslering. Ett nära samspel mellan samhälle och skola är därför en nödvändighet. I det följande ålerkommer jag till de särskilda krav detta ställer på den nya gymnasieskolan.

Den snabba tekniska utvecklingen skapar för den enskilde möjligheler men också betydande risker. Strukturomvandlingar i näringslivel kan inne­bära all stora yrkesgrupper får uppleva atl de nuvarande arbetsuppgifterna försvinner och ersälls med nya, som kräver ett annal yrkeskunnande. Samtidigt kan den nya tekniken öppna förutsättningar för en mer flexibel utläggning av arbetstiden, som ökar den enskildes möjligheler att umgås med familjen, studera eller på annal säll utvecklas socialt och kulturellt.

Som helhet kommer den lekniska ulvecklingen atl förändra våra livsbe­tingelser, både på arbetsplatsen, i hemmen och på fritiden.

Många bedömare har också pekat på att strukturomvandlingar i arbetsli­vet och förändrad arbetsorganisation i kombinalion med den snabba ul­byggnaden av offentlig service kan leda lill ökad upplevelse av främling­skap och minskat inflytande för den enskilde. Kraven på lokall inflyiande och en fortsall demokratisering både av näringsliv och av offenllig förvalt­ning blir därmed alll viktigare. När det gäller offenllig verksamhet har

 

Prop. 1983/84:116                                                                  9

också initiativ lagils i både statlig och kommunal verksamhel för all decentralisera förvaltningsuppgifter. Som en följd av 1970-talets medbe-siämmandereformer har också en demokratisering av arbetslivel påbör­jals.

Stora förändringar pågår även inom massmedieområdet. De "nya me­dierna" får alll slörre belydelse och det ulländska medieutbudet riskerar atl få en kraftig dominans över det inhemska. Delta påverkar inte bara våra möjligheter att bevara vårl egel kulturarv ulan kan också leda lill en förändrad samvaro i hemmen. Även barns och ungdomars uppväxlvillkor kommer i än störte utsträckning atl präglas av utvecklingen på kultur- och medieområdet.

Dessa tendenser måste vara viktiga utgångspunkter för det fortsalla reformarbetet inom gymnasieskolan när det gäller att stimulera en önsk­värd ulveckling och att motverka och förebygga de risker som förändring­arna kan medföra.

Livslångt lärande

Osäkerheten om hur samhället och arbetslivet kommer all ulvecklas och om vilka kunskaper som kommer att efterfrågas pä längre sikt gör att de flesta människor kommer atl behöva ålerkomma lill ulbiidning flera gånger under sin livstid. Med de snabba omslällningar som kan förulses inom näringslivet och samhället i övrigt kommer ständigt nya kunskaper och kunskaper i nya kombinationer att eftertVägas.

GU framhåller atl ulredningen i sina kontakter med näringslivel överallt mött kravel på både breda och djupa kunskaper. Ett näringsliv i omvand­ling kräver en utbildning som kan ge generella kunskaper och en omfat­tande orientering över stora kunskapsområden. Samtidigt kvarstår eller skärps kraven på fördjupade specialistkunskaper, bl.a. på grund av an­vändningen av alll mer avancerad teknologi.

Behovet av både ökat djup och en störte bredd i kunskaperna är en slor ulmaning för utbildningssystemet. Till della skall läggas alt de ekonomis­ka, lekniska, sociala och organisatoriska förändringar som pågår i samhäl­let ständigt leder till behov av förnyade kunskaper hos medborgarna. Enligl min mening leder dessa ökade krav till all utbildning inte längre bara kan vara något som man får under ungdomsåren som en "engångsföreteel­se". Den enskilde måsle vara inriktad mol alt återkomma till utbildning under ett livslångt lärande. Gymnasieskolan, högskolan och vuxenutbild­ningen måste ses i ell helhetsperspektiv och möjligheterna lill samverkan mellan olika utbildningsformer måste förbättras.

En bärande tanke både för 1964 års gymnasiereform och 1968 års yrkes-utbildningsreform var att öka bredden i utbildningens innehåll utan att därför ge efter på kravet all varje studieväg skall vara klart målinriklad. Därmed ökade också behovel av atl ulforma den gymnasiala ulbildningen som en del i ell system av återkommande utbildning. 1968 års utbildnings-utredning (U 68) konstaterade att ulvecklingen av återkommande ulbild-

 

Prop. 1983/84:116                                                   10

ning skulle slimuleras om alla utbildningar i gymnasieskolan kunde ha såväl yrkes- som studieförberedande inslag. Vidare ansåg utredningen det vara ett grundläggande krav atl gymnasieskolutbildningen är så lång och har ell sådant innehåll atl den kan ge alla en tillräcklig grund för alt efler avslutad gymnasieskola kunna välja mellan yrkesverksamhet och fortsatta sludier. Delta synsätt bekräftades genom 1975 års riksdagsbeslut om refor­meringen av högskoleutbildningen, då principen återkommande utbildning lades fasl som grund för utbildningsplaneringen. GU framhåller i linje härmed att ulredningen har återkommande utbildning som en viktig ut­gångspunkl för sin målsättning alt skapa en mer flexibel gymnasieskola.

Gymnasieskolan bör enligt min mening vara en naturlig grundslen i ell utbildningssystem som bygger på principen återkommande utbildning. Mot denna bakgrund måste gymnasieskolan för det första byggas upp för all kunna ge både yrkesförberedelser och förberedelse för fortsatta sludier åt alla. För det andra måsle kompletterande ulbiidning kunna organiseras som påbyggnad på en tvä- eller treårig gymnasieutbildning, anlingen i direkt anslulning lill avslutad linje eller efter en tids yrkesverksamhet.

En gymnasieskola för alla

I ett samhälle som förändras snabbt och blir alltmer kunskapsinriktat är det viktigt att bevaka atl vissa grupper inte slälls vid sidan om ulvecklingen pä grund av brislande ulbiidning. Redan i dag märks ett tydligt samband mellan bristfällig ulbiidning och arbetslöshet.

Särskilt svåra problem har ungdomar som av olika skäl inte fullbordat grundskoleutbildningen eller inte fortsatt till gymnasieskolan. Från att i mitten på 1960-talel kunna la emol ca 50 % av en årskull 16-åringar har arbetsmarknaden numera i stort sett upphörl atl existera för dessa ungdo­mar. Någol val mellan fortsalt utbildning och arbele efler avslutad grund­skola är därmed för de flesla ungdomar inte längre möjligl. Något tillspet­sat kan man säga alt ulvecklingen har gjorl gymnasieskolan reellt, om än inte formellt, obligatorisk. Idag är gymnasieskolan ocksä dimensionerad för all la emol fler än alla 16-åringar.

Redan 1960 års gymnasieutredning underströk principen alt alla ungdo­mar bör beredas plals i det gymnasiala skolstadiet. Detta har sedan kommit att bli vägledande för statsmakternas ställningslagande alt successivt byg­ga ul gymnasieskolan. Som en konsekvens härav föreslog jag i årets budgelproposilion förändrade regler för intagningen lill gymnasieskolan i syfte atl ge sökande under 18 år företräde.

Att slälla utbildningsmöjligheter till förfogande är dock inle tillräckligt för atl alla ungdomar också skall få reella möjligheler till en gymnasieut­bildning. Den ulbyggnad av gymnasieskolan som ägt rum måste nu följas av en förnyelse av innehåll och arbelsformer för atl alla ungdomars rätt till gymnasial utbildning skall kunna förverkligas.

Ungdomar som inte går direkl lill gymnasieskolan efter avslutad grund-

 

Prop. 1983/84:116                                                   11

skola avstår från att söka eller har så dåliga studieresultat att de inte klarar konkurtensen om utbildningsplatserna. Sett från deras synpunkt finns del inte några acceptabla alternativ. De vill ha ett arbele som inle finns. De vill inle ha eller klarar inte de utbildningar som erbjuds.

För att förbättra dessa ungdomars situation har på senare år en rad åtgärder vidtagits i syfte alt underlälta möjligheterna alt antingen få en fast anslällning eller utbildning. Det nyligen införda systemet för del kommu­nala uppföljningsansvaret med bl.a. anslällning på ungdomsplats och lo­kall arbetsmarknadsanknulna specialkurser i gymnasieskolan är exempel på en sådan åtgärd. Som en följd av denna utveckling har utbildningsvä­sendet via kommunernas skolstyrelser övertagit det samlade ansvaret för ungdomar under 18 år som inle har fast anslällning. Kommunerna erbjuder nu dessa ungdomar anlingen gymnasieutbildning eller annan meningsfull verksamhet som kan underlätta övergången lill arbetslivet eller till vidare studier.

Förändringen mol en mer kunskapsintensiv produktion, somjag tidigare pekat på, kommer att ytteriigare höja kunskapskraven för inträde på ar­betsmarknaden och därigenom slarkare underslryka behovel av någon form av gymnasial utbildning för alla. Ungdomar med enbart grundskoleut­bildning kommer enligt min bedömning också fortsättningsvis att ha stora svårigheter på arbetsmarknaden.

Gymnasieskolan och de mer arbetsmarknadsinriktade insatserna inom uppföljningsansvaret måste därför ses som en helhel. Om inte gymnasie­skolan utformas så att den står öppen för samtliga ungdomar kommer kraven i stället alt öka pä insatser inom uppföljningsansvaret. I årets budgetproposition betonade jag mot denna bakgrund att gymnasieskolan och uppföljningsverksamheten kan liknas vid kommunicerande kärl och att de måste bedömas gemensamt. Samtliga insatser för ungdomar måste således samordnas och sällas in i ell gemensamt uibildningspolitiskt sam­manhang.

Även utbildningsmöjligheterna inom del kommunala uppföljningsansva-rel måsle bli en naturlig del av de samlade ulbildningsinsalserna, där också kommunal vuxenutbildning bör kunna ha en viklig roll. Den slora uppgift vi nu står inför är all åstadkomma en sådan helhetssyn och en så effekliv samverkan mellan arbetsmarknads- och utbildningsinsatser, all alla ungdo­mar finner för dem intressanta och meningsfulla utbildningsallernafiv. Jag återkommer till detta i det följande i samband med att jag diskuterar det inre arbetet i gymnasieskolan, insatser för ungdomar inom uppföljningsan-svarel och samarbetet med den kommunala vuxenutbildningen.

Skolan som arbetsplats

En gymnasieskola som skall kunna la emol alla som slutar grundskolan måste också erbjuda en inre arbetsmiljö som svarar mot alla ungdomars behov.

 

Prop. 1983/84:116                                                   12

Tiden i gymnasieskolan är en kort och intensiv period i ungdomarnas liv. Under denna period skall myckel hända. Del är nu ungdomarna skall välja verksamhetsområde, förbereda sig för vuxenlivet och lämna rollen som tonåringar. Det är nu de mognar och ulvecklas lill individer som kan ta ansvar för sina liv i de olika roller som vuxenlivet erbjuder.

Del inre arbetet i gymnasieskolan måste vara så utformat alt del stödjer denna utveckling och mognadsprocess. Ungdomarna måsle få la ansvar och ställas inför krav som de kan gå i land med. Det är viktigt för unga människor att få känna all de gör nytta, inte bara för egen räkning utan också för andras, all känna alt de är kuggar i ett socialt sammanhang.

Ungdomarna måsle också få större möjlighet atl påverka sin arbetssitua­tion och ges ett ökal inflyiande på skolarbetets uppläggning och genomfö­rande.

I direktiven till GU framhöll jag alt samhällels fortlöpande demokratise­ring inte kan lämna skolan opåverkad. "Gymnasieskolan bör i högre grad än f. n. närma sig vuxenvärlden. Ett ökal ansvarslagande av eleverna och en högre grad av egen aktivitet bör kunna medföra slörre arbelslrivsd och båttre studiemotivation. En viklig uppgift för gymnasieutredningen är alt föreslå ålgärder som kan främja de studerandes inflytande över det egna arbelel."

Speciellt väsenlligl är del för ungdomar som i dag inle finner sig lillrälla i gymnasieskolan alt utbildningsutbudet är så varierat att även de skall kunna finna meningsfulla sludieallernativ. Della kan t.ex. komma atl kräva all gymnasial utbildning erbjuds varvad med andra aktiviteter. Det kräver också en inre arbetsmiljö som är känslig för när problem börjar uppkomma och som ger möjligheter atl slödja och underlätta för elever med sludiesvårigheter.

Gymnasieskolans roll som basen för ett livslångt lärande medför också ökade krav på den inre arbetsmiljön. Arbetet i skolan måste bedrivas på ett sådant säll alt det hos alla ungdomar skapar en positiv inställning lill lärande. Man måsle bällre la lill vara och utveckla alla ungdomars innebo­ende lust att skaffa sig kunskap och kompetens. Detta kräver alt eleverna under gymnasieskoltiden också får möjlighet all bygga upp den självkänsla och del självförtroende som kan växa fram då man i sina studier lyckas uppnå de mål man själv har varit med om atl ställa upp.

Förändringarna i barns och ungdomars uppväxtvillkor, inle minst de som följer av ulvecklingen på kultur- och medieområdet, ställer enligl min mening särskilda krav på utbildningsväsendet. Skolan måste i grunden hävda en humanistisk livssyn. Det är därför nödvändigl atl ungdomarna redan i skolan får lillfälle att möta god kultur, som fär oss all förstå och uppleva, som roar och oroar. Somjag anfört i årets budgetproposition är skolan samhällets största och viktigaste resurs för alt vänja ungdomarna vid god kultur. Det är i skolan som det finns möjligheter att uppmuntra kulturintresse och låta alla ungdomar få del av vårt kulturarv. Dessa

 

Prop. 1983/84:116                                                                 13

uppgifter bör vara centrala också för gymnasieskolans fortsatta ulveckling. Mina förslag i årels budgelproposilion om två års obligatorisk undervis­ning i svenska på samtliga linjer och försöksverksamhet med estetisk-praktiska utbildningar är ett konkrei uttryck för denna slrävan all vidga elevernas möjligheter atl göra medvetna kulturval och ulveckla sin person­lighet.

Jag återkommer i det följande till flera förslag frän GU om hur arbetsmil­jön kan förbättras. Vissa förslag syftar främsl lill att öka elevernas infly­tande över den egna studiesituationen. Jag tänker då dels på förslagen som går ut på alt öka flexibiliteten i gymnasieskolan, dels på förslagen om studiekonlrakt och personlig handledning saml förslaget om ökade sociala inslag i gymnasieskolan.

Andra förslag syftar till atl skapa en mindre splillrad studiesituation och bättre möjligheter atl få personliga intressen tillgodosedda. Jag tänker då på förslagen om koncenlrationsläsning och sammanhållna sludiepass, om ett ökat stöd till föreningsverksamhet inom skolan saml om möjligheter till olika slag av fördjupningsstudier.

2.3 Ett fortsatt reformarbete

Jag har i del föregående redovisat de vikligasle motiven för varför gymnasieskolan nu måsle reformeras.

Gymnasieskolan fick sin nuvarande läroplan 1971. Men delta betyder inte atl skolformen sedan dess varil oförändrad. Tvärtom har en forllö­pande innehållslig och organisatorisk utveckling pågått. Införandet av nya linjer, varianter, ämnen och timplaner är exempel på della liksom utbygg­naden av lokall arbetsmarknadsanknulna kurser (LA-kurser) och högre specialkurser. Den friare resursanvändningen i gymnasieskolan är ännu eU exempel. Ytterligare utvecklingsinsatser har föreslagits i årets budgelpro­posilion.

Genom GU:s arbele och del ovan nämnda ulvecklingsarbelel fmns nu underlag för statsmakterna all ange inriktningen av ett successivt reform­arbete.

Min uppfattning är att vi har en i många avseenden väl fungerande gymnasieskola. Den förnyelse som nu bör inledas skall ta vara på och utveckla det som redan fungerar bra i gymnasieskolan och samtidigt göra gymnasieskolan mer framlidsinriktad och därmed ge eleverna bättre be­redskap för kommande förändringar i såväl arbetslivet som samhällel i övrigl.

Reformarbetet skall bedrivas i nära samarbete med dem som är verk­samma inom skolan så alt lokala erfarenheter och initiativ kan tas till vara i den fortsatta förnyelsen. Från dessa utgångspunkter bör reformeringen av gymnasieskolan genomföras stegvis och starta med ett brett försöks- och utvecklingsarbete. Detta synsätt ansluter ocksä lill vad en överväldigande majoritet av remissinstanserna anfört.

 

Prop. 1983/84:116                                                    14

Jag föreslår därför alt gymnasieskolan går in i en period av försöks- och utvecklingsarbete som i första hand omfatlar de närmaste fem åren.

Både stal och kommuner befinner sig f. n. i ett svårt ekonomiskl läge vilket ytterligare understryker behovet av att starta förnyelsen av gymna­sieskolan med en period av försöks- och utvecklingsarbete. Förnyelsear­betet skall syfta till att, inom ramen för gymnasieskolans resurser, pröva olika vägar alt utveckla gymnasieskolan. I försöks- och utvecklingsarbetet skall såväl pedagogiska som ekonomiska konsekvenser klarläggas för att skapa ytterligare underlag för kommande ställningstaganden. Denna förut­sättning gäller för all försöksverksamhet som jag i det följande ämnar föreslå.

Jag avser att föreslå regeringen atl ge SÖ i uppdrag alt i samverkan med kommuner och länsskolnämnder utarbeta ett förslag lill program för detta försöks- och utvecklingsarbete. Förslagel bör tjäna som underlag för rege­ringens ställningstaganden till vilka bemyndiganden och närmare rikllinjer som kan komma att behövas. Programmet bör ocksä kunna utgöra ett värdefullt underlag för den lokala och regionala planeringen av försöks-och utvecklingsarbetet. Jag vill i della sammanhang understryka alt det förnyelsearbete som enligt milt förslag nu skall inledas är en angelägenhet för hela skoladminislrationen. Ett aktivt engagemang och dellagande från landels gymnasieskolor är också en förutsättning för atl den reformslralegi jag nu förordar skall bli framgångsrik.

SÖ har som ett led i sitt förberedande arbele tillsammans med länsskol­nämnderna genomfört en kartläggning av kommunernas inlresse för för­söks- och utvecklingsarbete. Länsskolnämnderna, som bearbetat intres­seanmälningarna, har lill SÖ redovisal ca 850 anmälningar fördelade på 6 försöksområden.

Jag bedömer alt den genomförda kartläggningen är av stort värde för ell fortsall arbele med att planera och genomföra konkreta försöks- och utvecklingsinsatser ute i kommunerna. Jag kommer också vid mina över­väganden i det följande att redovisa en del av de intresseanmälningar som kommit in från kommuner. Redovisningarna innebär inte något ställnings­tagande till enskilda försök utan skall endasl ses som exempel på del omfattande planeringsarbete som nu pågår lokall.

Mina förslag i del följande är i huvudsak av mer principiell karaktär och främst avsedda all ulgöra riktlinjer för försöksverksamhel som endasl på lång sikl kan leda till genomgripande förändringar av gymnasieskolan. Vissa förslag kan dock genomföras mer eller mindre direkt efter det att utvecklingsarbetet gett underlag för verksamhetens närmare reglering.

Min avsikt är all under den kommande femårsperioden ålerkomma med ylleriigare förslag, allteftersom resultat av försöks- och utvecklingsarbetet kommer fram.

 

Prop. 1983/84:116                                                             15

3   En mer flexibel gymnasieskola 3.1 Inledning

Gymnasieskolan erbjuder utbildning på 25 linjer och dessutom i form av ca 550 specialkurser samt ett antal lokall arbetsmarknadsanknulna special­kurser (LA-kurser) av varierande längd. Härtill kommer gymnasial lär­lingsutbildning. Huvuddelen av eleverna söker sig lill de olika linjerna som är två-, tre- eller fyraåriga. Specialkurserna är i regel ettåriga eller kortare. Linjerna och flertalet specialkurser bygger direkt på grundskolan.

Linjesystemet har otvivelaktigt en rad fördelar. Det ger stadga ål stu­dierna genom att man efler sitt val följer en fast lärogång fram lill slutmå­let. Ulbudel av linjer är också slort och variationsrikt. Systemet har emellertid även vissa nackdelar som sammanhänger med att behoven har förändrals sedan det tillskapades.

Den största nackdelen är den slora åtskillnaden mellan teoretiska (stu­dieförberedande) och yrkesinriktade utbildningar. Detta är i sig en spegling av utbildningssystemets lidigare uppdelning i dels gymnasier och senare också fackskolor, vilka framför allt skulle ge förberedelse för universitels-och högskolestudier, dels yrkesskolor som skulle ge direkt användbara yrkesfärdigheter. Denna uppdelning svarar varken mot arbetslivels behov eller mot den syn på livslångt lärande somjag tidigare redovisal.

Den ensidiga inriktningen av å ena sidan de teoretiska linjerna mot-fortsalla studier och å andra sidan de yrkesinriktade studievägarna mol arbetslivet skapar problem för elever som vill byta studieinriktning. Ett byte från ett teoretiskt till ell yrkesförberedande studiemål eller vice versa innebär i dag i slort sell en omstarl i gymnasieskolan.

Vissa elever på teoretiska linjer varken vill eller kan gå vidare till högskolestudier. Högskolan har f, ö. inte heller kapacitet för att ta emot alla som söker dil. För dessa elever uppslår ibland problem då de skall gå ut i arbetslivet. Flera av de teoretiska utbildningarna förbereder knappast alls för della.

Eleverna på yrkesinriktade linjer får å andra sidan ganska litet av all­männa ämnen. Detta begränsar för deras del den hjälp lill personlighelsut-veckling och samhällsorientering som kunskaper i sådana ämnen kan ge. Inslaget av allmänna ämnen är inle heller tillräckligt för all ge en allmän grund för forlsalla högre sludier.

Uppdelningen i studieförberedande och yrkesinriktade utbildningar gör vidare all den gemensamma referensram för synen på samhälle, kultur och arbetsliv, som gymnasieskolan skulle kunna ge, inte kommer till slånd. GU ger exempel från två områden, vårdområdet och det sociala områdel. Inom dessa områden efterlyses i utbildningen en gemensam referensram för personal av olika kategorier som arbelar inom hälso- och sjukvård, social service och barnomsorg.

 

Prop. 1983/84:116                                                   16

Den strikta indelningen i studieförberedande och yrkesinriktade utbild­ningar leder slutligen lill en rekrytering till gymnasieskolan som avspeglar . samhällets socialgruppsmönster. En särskild sludie av den sociala selek­tionen till gymnasiestadiet (SOU 1980: 30) som GU lät genomföra visar att den sociala skevhelen i rekryteringen till olika linjer fortfarande är myckel stor. Åven i rekryteringen av pojkar resp. flickor till olika utbildningar är skevhelen slor. Ungdomarnas val återger bilden av kvinnors och mäns arbetsmarknad. De traditionella kvinnolinjerna har dock i allt mindre ul­sträckning visat sig leda till arbele. Med den omstrukturering som håller på att ske på arbetsmarknaden måsle fler flickor välja utbildning inom de tekniska och industriella sektorerna.

En annan stelhet i dagens gymnasieskolorganisalion är det ensidiga sätt på vilkel enskilda utbildningar organiseras. Alla utbildningar erbjuds i dag med någol undanlag som "helheter" och sludierna måste också bedrivas på hellid ulan möjligheler lill värvning med andra aktiviteter. Det finns erfarenheler som visar atl della inte passar alla elever. Speciellt gäller det ungdomar som av olika anledningar inle lyckats så bra i grundskolan. De känner olust och tvekan inför alternativet all tvingas binda sig för ytteriiga­re ett eller två år av enbari studier. Deras studieresultat i grundskolan gör det också svårt för dem atl hävda sig i konkurrensen med andra elever om sina förstahandsval.

Dagens linjesystem har samtidigt en styrka i att del finns klara studiemål för de olika utbildningarna. Denna stadga ger dock begränsade möjligheler för enskilda elever atl koncentrera sig på grundläggande moment i ett ämne eller all fördjupa sig i ämnet. Utrymmet för personliga intresseval eller för att ulforma studierna efler individuella behov är också begränsat.

Mol bakgrund av vad jag tidigare framhållit om samhällets snabba ul­veckling och de krav som delta ställer samt om atl gymnasieskolan skall erbjuda platser för alla ungdomar är del enligt min mening alldeles klart atl gymnasial ulbiidning måsle kunna erbjudas på ell mer fiexibelt sätt än som sker i dag. Låt mig här kort sammanfatta utgångspunkterna för en ulveck­ling mol en flexiblare gymnasieskola.

För atl alla ungdomar som lämnar grundskolan skall finna del menings­fullt all söka sig lill en gymnasial utbildning måste bl. a. övergängen mellan grundskolan och gymnasieskolan göras mjukare.

Behovel av alt förbereda och underbygga sina val av studieväg, att korrigera felval och att t. o. m. hell byla sludiemål måsle också kunna tillgodoses i ökad utsträckning.

Gymnasial utbildning bör vidare kunna förekomma i annan form än i dagens "hela" utbildningar. Möjligheterna alt tillgodose personliga intres­seval och fördjupningssludier liksom över huvud tagel speciella behov måste förbättras. En ökad flexibilitet av detta slag kan även bidra till all olika handikappades behov bättre kan tillgodoses.

Slutligen måsle, somjag tidigare framhållit, varje gymnasial utbildning

 

Prop. 1983/84:116                                                                 17

för den enskilde kunna utgöra grunden för återkommande ulbiidning, dvs. ge viss förberedelse både för arbetslivet och för fortsatta studier. Denna dubbla förberedelse skall kunna ges dels inom de enskilda utbildningarnas ram, dels också genom kompletteringar av olika slag.

I del följande skall jag med utgångspunkt i GU:s förslag närmare be­handla hur jag anser atl gymnasieskolan kan förändras för alt därmed bällre fillgodose de krav somjag nu har angeil.

3.2 En mjukare övergång

För all kunna åstadkomma vad jag här valt att kalla en mjukare övergång är det flera önskemål som behöver tillgodoses. Ett sådanl önskemål är att valen till gymnasieskolan underlättas.

För vissa elever är idag valet mellan ä ena sidan teoretiska linjer och å andra sidan yrkesinriktade utbildningar både svårt och avgörande. Valet av en teoretisk tre- eller fyraårig linje öppnar för fortsatt ulbiidning vid högskolan. Detta ger dessa linjer viss status. Om emellertid studieresulta­ten inte blir så bra är denna väg stängd och samtidigt arbetslivsförberedél-sen mycket begränsad. Ett nägol uppskjutet val mellan teoretiska och yrkesinriktade studievägar, sä all delta val görs efler en lid i gymnasiesko­lan, skulle kunna göra valet lättare. Om den inledande perioden i gymna­sieskolan dessulom innehåller både teoretiska och yrkesinriktade, moment torde valet av utbildning kunna underbyggas ytterligare.

Valet mellan teoretiska och yrkesinriktade utbildningar kan också göras mindre svårt och avgörande om del i utbildningarnas slutskede eller direkt efter deras slut erbjuds goda möjligheter atl ändra "kompetensprofil". En teoretisk utbildning skall då kunna komplelleras med yrkesinriktade och en yrkesinriktad med studieförberedande inslag. Bytet av studiemål under­lätlas givetvis också om grundutbildningarna inle är så ensidigt teoretiskt resp. yrkestekniskl inriktade.

Ett annat önskemål för atl göra övergången mjukare är all både grund­skolans avslulande del och gymnasieskolans inledningsskede inriktas mot alt underlälta övergången. Eftersom samhällsutvecklingen lell lill alt prak­tiskt tagel alla ungdomar kommer alt möla gymnasial ulbiidning i någon form är det naturligt att grundskolans slutskede förbereder för delta. Dessa förberedelser bör vara av belydelse både för elever som är säkra i sina val och för elever som är osäkra eller inle alls vet vad de skall välja.

Under gymnasieskolans inledningsskede gäller det att hjälpa många elever alt klara av de förändringar i kräv, arbetstakt och arbetsformer som övergången till gymnasieskolan innebär. Inledningsskedet måsle helt en­kell anpassas till del nya kravet alt gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grundskolan.

För vissa ungdomar bör detta kunna innebära all gymnasieutbildningen inleds med en kortare eller längre period av varvad utbildning; där utbild-2   Riksdagen 1983184. I saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                    18

ningsinslagen avbryts av perioder av verksamhet i arbelslivet. Kopplingen mellan kommunernas uppföljningsverksamhel och gymnasieskolan är här belydelsefull.

GU:s förslag om gemensam start

GU skulle enligl sina direktiv pröva en organisation som innebär atl man "utgår från en gemensam bas med inriklning mol ett brell yrkesområde i vilken vissa linjer och specialkurser, såväl teoretiska som mer utpräglat yrkesinriktade, skulle kunna sammanföras i gemensamma studiegångar".

Utredningens förslag till ny organisation innebär all studiestarten i gym­nasieskolan för huvuddelen av eleverna skall ske i något av tre utbildnings­områden, ett ekonomiskt, ett socialt eller ett tekniskt. Del sistnämnda skall vara uppdelat i fyra block med olika inriktning.

Med sitt förslag försöker GU eliminera flera av de nackdelar med det nuvarande linjesystemet somjag inledningsvis har pekal på. De yrkesinrik­tade inslag, som den gemensamma starten ger i början av alla utbildningar, knyler dem alla närmare till arbetslivet. Genom inriklningen mol ett av tre verksamhetsområden får alla utbildningar en förankring inom ett sådant område. Valet lill gymnasieskolan behöver därmed inle vara ell val mellan teoretisk ulbiidning, som främst leder mot högskolan, och yrkesinriktad utbildning, som leder direkt ut i arbetslivel.

Majoriteten av remissinstanserna, bland dem Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO), sluter upp bakom principen om en gemensam start och syftena med denna. Vissa instanser, bl.a. Svenska arbetsgivareföreningen och Centralorganisa­tionen SACO/SR, har dock en annan syn. De menar att de målinriklade eleverna fördröjs och kan tappa motivationen om de inle direkt får påbörja de studier de önskar. De anser också att de yrkesinriktade eleverna på detta sätt får så mycket av allmänna ämnen att de avskräcks från fortsatta gymnasiala studier. Risken för alt kvaliteten i både långa och korta studie­program blir sämre än i rnolsvarande utbildningar i dagens gymnasieskola är också enligt dessa remissinstanser slor. Universitets- och högskoleäm­betet (UHÄ) påpekar all del råder en konflikt mellan de mål som en gemensam ingång avser alt främja och andra mäl för gymnasieskolan.

Frän principiell synpunkt delar jag uppfattningen att en gemensam start i tre utbildningsområden, ett ekonomiskt, ett socialt och ett tekniskt, utgör en intressant modell för en ny organisation av gymnasieskolan.

GU lämnar ett konkrei exempel på hur en gemensam start skulle kunna ulformas utan atl studietiden räknal i antal läsår förlängs och utan all antalet lektioner i enskilda ämnen minskas. GU:s förslag innebär dock att läsåret förlängs, att ett irelerminssystem införs och all veckoarbetsfiden ökas kraftigt.

 

Prop. 1983/84:116                                                   19

Åven om en majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva fill princi­pen om en gemensam start, så innebär detta inle all de accepterar del av ulredningen presenterade exemplet på hur en sådan start kan ulformas. Som jag senare kommer att redovisa ställer sig mänga tveksamma till den slora utökning av den schemabundna skolarbetstiden som GU:s förslag innebär. Likaså är flera tveksamma till irelerminssystemet. Man fram­håller också att kostnadsbilden för den gemensamma starten är oklar och atl många prakliska problem återstår atl analysera och belysa innan man kan avgöra hållbarheten i exemplet.

Läsåret 1982/83 påbörjades på GU:s initiativ och efler regeringens med­givande ett försök med sammanhållel ekonomiskl utbildningsområde vid gymnasieskolan i Mora. Försöket innebär en gemensam start i gymnasie­skolan som omfallar hela första läsåret. Därefter följer ett delvis differenti­erat andra år. Därmed är den yrkesinriktade ulbildningen, moisvarande dagens distributions- och kontorstekniska linje, slutförd. De elever som under det andra årel valt den mer studieförberedande vägen går vidare till ett Iredje läsår. Därefter har de en ulbiidning som i allt väsentligt skall motsvara dagens treåriga ekonomiska linje. I utbildningen ingår ocksä praklikinslag för alla under det första gemensamma läsåret.

Försöket visar alt det går all finna andra modeller för en gemensam start än den som GU presenterat som exempel. Del är dock ännu för tidigt atl dra några mer bestämda slutsatser av försöket.

Enligt min mening måste vägarna all nå syftena med den gemensamma starten övervägas och analyseras ytterligare. En rad frågor kvarslår all ulreda. En sådan fråga är vilken omfattning förankringen i ett verksam­hetsområde genom yrkesinriktade inslag kan ha utan att kostnaderna kraf­tigt ökar för lokaler, utrustning, förbrukningsmateriel och undervisnings­tid. På denna punkt ger försöksverksamheten i Mora besked endast för del ekonomiska utbildningsområdet. Möjligheterna för övriga utbildningsom­råden måste belysas ytteriigare innan jag är beredd atl förorda försöks­verksamhel utöver den som nu pågår i Mora. Dessutom behöver möjlighe­terna att på andra vägar nå de mål som gäller för den gemensamma starten också belysas. Jag ämnar därför föreslå regeringen all ge SÖ i uppdrag all ytterligare analysera och belysa vilka olika möjligheler som kan finnas all inom nuvarande koslnadsramar uppnå syftena med en gemensam start.

Ätgärder inom grundskolan

GU tar i sitt betänkande upp frågan om en ökad samverkan mellan grundskolan och gymnasieskolan för alt åsladkomma en mjukare över­gång. Ulredningen framhåller att många ungdomar går in i gymnasieskolan "helt i blindo" och menar dels atl informationen i grundskolan om gymna­sieskolan och arbetsmarknaden måste förbättras, dels att liden under senare delen av vårterminen i årskurs 9 måsle användas för konkreta förberedelseåtgärder från grundskolans sida.

 

Prop. 1983/84:116                                                   20

De remissinstanser som lagil upp frågan är genomgående positiva till GU:s förslag härvidlag. Positiva reaktioner inför en ökad samverkan mel­lan grundskolan och gymnasieskolan kan också noteras bland de intres­seanmälningar till SÖ som kommunerna har lämnat under höslen 1983. Flera kommuner har sålunda lagt fram konkreta förslag till ökat samarbete som man önskar pröva i försöksverksamhet.

Grundskolans nya läroplan, Lgr 80, erbjuder enligt min mening vissa möjligheter att göra övergången till gymnasiala studier mjukare. Jag tänker dä framför allt på hur temasludierna, tillvalssystemel och den praktiska arbelslivsorienteringen (praon) kan anknytas till elevernas val och fram­lidsplaner.

Enligt min mening skulle man under vårterminen i årskurs 9 i viss ulslräckning kunna genomföra lemasludier som anknyier till de verksam­hetsområden som eleverna avser atl inrikla sig på efter grundskolan. Hur och i vilken omfallning delta skall göras bör beslulas lokalt på samma sätt som gäller för temastudierna i dag.

Ett annal sätt att göra övergången mjukare som man har möjlighet alt lokall besluta om är alt förlägga viss del av praon även lill vårterminen i årskurs 9. Därmed skulle dessa delar av praon, t.ex. i samverkan med temasludierna, kunna inriklas mot verksamheisområden som ligger i linje med vad eleverna tänker ägna sig ål efter grundskolan.

De lokall utformade tillvalskurserna, slutligen, öppnar också enligl min mening vissa möjligheter för vissa elevgrupper atl förbereda sig för den verksamhel de inriktat sig mot efter grundskolan.

Jag anser alltså att LgrSO ger vissa förutsättningar för att åsladkomma en mjukare övergång mellan grundskolan och gymnasieskolan. Det är enligl min mening angeläget all i försöksverksamhel pröva hur dessa förulsällningar bäsl kan utnyttjas. Ett försöks- och utvecklingsarbete bör därför påbörjas för att åstadkomma en mjukare övergång genom att utnytt­ja de möjligheler som Lgr 80 ger.

Genom den ordning som nu gäller med intagning på höstterminens betyg i årskurs 9 har eleverna redan i början av vårterminen gjort sina val lill gymnasieskolan. Mitl förslag i årets budgelproposilion om atl prioritera sökande under 18 år vid intagningen lill gymnasieskolan bör leda lill all fler ungdomar går direkt från grundskolan till gymnasieskolan och all fler får sina förstahandsval tillgodosedda. Detta innebär därför att många elever redan i början av vårterminen kan vara ganska säkra på vilken studieväg de kommer in på. Intagningsnämndens beslut kommer i april. Det intresse som eleverna genom sina val visat för olika utbildningar bör kunna utnytt­jas under vårterminen för att motivera dem alt använda viss del av tiden till att förbereda övergången. De elever som inte har sökt till gymnasieskolan kan också få hjälp under vårterminen för alt senare söka dil.

Jag är samtidigt medveten om atl intagningen på hösllerminsbetyget hiuills har skapat problem på många grundskolor. Höstterminen har blivit

 

Prop. 1983/84:116                                                   21

mer arbelsbelastad samtidigt som del på många håll har varit svårt alt göra vårterminens arbele engagerande. Enligt SÖ:s bedömningar beror dock många av de upplevda problemen på all reformen genomförts för snabbt och ulan tillräcklig förberedelse på lokal nivå. Detta ger anledning anta att problemen är av övergående nalur. Erfarenhelerna från försökskommu­nerna, där man haft möjlighet att söka sig fram till fungerande lösningar, styrker della anlagande. Den fortsatta utvecklingen får visa hur allvarliga problemen är och vilka åtgärder som kan behöva vidlas.

Ålgärder i övrigt

Enligt min mening är det också viktigt atl undersöka vilka möjligheler som finns alt ulan mer genomgripande organisatoriska ålgärder göra för­ändringar under gymnasieskolans inledningsskede som gör övergången frän grundskolan mjukare. Som jag tidigare framhållit är detta särskilt viktigt i en situation dä allt fler av eleverna går direkl från årskurs 9 lill gymnasieskolan.

Enligt SÖ:s bedömningar går i dag mindre än 5 % av en årskull 16-åring­ar direkt efter grundskolan ul i arbelslivet på arbeten som leder till fast anslällning. Av övriga 16-äringar går ca 85 7o direkl till ulbiidning i gymna­sieskolan. Ca 10% av 16-åringarna berörs därmed varje år av kommuner­nas uppföljningsverksamhel.

I årels budgetproposition har regeringen föreslagil vissa åtgärder som bör öka anlalel ungdomar som går direkl från grundskolan till gymnasie­skolan. Ell sådaniförslag är all sökande under 18 år fr.o.m. läsåret 1985/86 skall ges företräde vid intagning till gymnasieskolans grundsko­leanknutna studievägar. Återhållsamhet skall vidare gälla i fråga om atl erbjuda dubbelutbildning i gymnasieskolan. Därmed kan man vänta sig all färre 16-äringar direkt behöver gä in i uppföljningsverksamheten.

Lika vikligl som all ge dem som söker direkl från grundskolan ökade möjligheter, all få påbörja gymnasiestudier är det att försöka minska av­brotten i gymnasieskolan. En slor del av avbrotten sker redan under den första terminen. Ofta är orsaken atl man inle har fåll sill förstahandsval tillgodosett och all man därför känner sig missnöjd med den ulbiidning man har kommil in på. Denna lyp av avbrolt bör genom prioriteringen av sökande under 18 år nu kunna minska. De förändringar i den inre arbets­miljön somjag kommer all föreslå i del följande kommer ocksä enligl min mening alt.medverka lill all dessa avbrolt blir färre.

Avbrolt måste också på olika sätt förhindras genom ell effektivl utnytt­jande av gymnasieskolans stödresurser. SÖ har på regeringens uppdrag utvärderat användningen av dessa stödresurser och lämnat förslag om en rad ålgärder för alt dels förebygga all svårigheter uppslår för elever med särskilda behov, dels slödja och hjälpa elever med svårigheler alt på bästa sätt genomföra sina sludier i gymnasieskolan.

Åven i fortsättningen kommer del all finnas 16- och 17-åringar som av

 

Prop. 1983/84:116                                                                 22

olika anledningar inle söker till eller som avbryter sina sludier i gymnasie­skolan. Della är dock inte någon enhetlig elevgrupp. Bland dem finns t. ex. ungdomar som har goda sludieförutsältningar men som inte vUl studera vidare. Till denna grupp hör också många invandrare som på grund av språksvårigheter och av andra orsaker tvekar att söka till gymnasieskolan eller avbryter sina sludier där. Det gäller också de elever som har dåliga studieresultat från grundskolan och som inle söker lill gymnasieskolan därför att de inte tror sig om att klara av sludierna där eller för att de är grundligt trötta pä att befinna sig i en situation där de känner sig otillräck­liga. Gruppen innehåller slutligen de elever som inte har fullföljt sina grundskolestudier och som därför inte är behöriga.

Dåliga studieresultat i grundskolan behöver inte i sig betyda all man inle klarar av att skaffa sig en utbildning i gymnasieskolan. Orsakerna till att man "misslyckas" i grundskolan kan vara många. Det kan bero på sjuk­dom, relationsproblem i skolan eller i hemmet eller ha andra orsaker. Om man tidigl kommer efler och delta inle uppmärksammas snabbi kan kun­skapsklyftorna snabbi växa. Med en dålig grund att bygga vidare på blir del allt svårare att hänga med den övriga klassen. Man får rollen av atl vara den som inle förslår, inte kan. De ungdomar som fastnar i denna roll uppvisar snart nog alla tecken på att vara "skollrölta".

För många av ungdomarna i den grupp jag nu lalar om har gymnasiesko­lans yrkesinriktade utbildningar visat sig kunna fungera bra efler en förbe­redande tid inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Där har del då gälll alt till att börja med stärka ungdomarnas självkänsla och självför­troende och "överbevisa" dem om alt de kan klara av en gymnasial Ulbiidning. Det har också gällt alt låta dem få känna på olika arbetsmiljöer och delta i praktiskt arbete inom verksamheisområden som de kan bli intresserade av. Del har slutligen gälll alt reparera de mest svårartade bristerna i dessa elevers grundskoleutbildning. Genom särskilt stöd under den inledande tiden i gymnasieskolan har man också försökt alt undvika lidiga studieavbrott.

GU tar i sitt principbetänkande upp möjligheterna all erbjuda elever med särskilda problem ulbiidning i olika studielakl saml att erbjuda utbildning varvad med inslag av praktik/arbete. Ulredningen framhåller alt de ungdo­mar det gäller ofta kan ha temporära svårigheler i form av efterpubertet, relationsproblem, intressekonflikter m.m.

GU framhåller att man mot denna bakgrund måste länka sig olika okon­ventionella lösningar på dessa ungdomars utbildningsproblem och hänvi­sar lill den försöksverksamhet som efter beslut av regeringen har påbör­jals. Sålunda omfallar en försöksverksamhet i Västerås en hel serie åtgär­der som kan vara tillämpliga i speciella situationer. Även här gäller grund­tanken atl utbildningarna i inledningsskedet erbjuds som varvade utbild­ningar. Del sker därvid en samverkan mellan gymnasieskolan och kommu­nens uppföljningsverksamhet. Man erbjuder bl.a. en introduklionsperiod

 

Prop. 1983/84:116                                                   23

som kan få variera i längd och som efter hand går över i en värvning av studier och praktik. Teoretiska ämnen som eleven har svårigheter med skall kunna förläggas lill senare delen av ulbildningen. Studieslarten skall vara "mjuk" och en normal första årskurs skall med introduktionsperiod och inlagda praklikperioder kunna få ta upp fill två läsår. Efler de två första läsåren är eleven på della sätt "i fas" med skolan i övrigt, men med ell års fördröjning. Årskurs 2 kan nu anordnas på vanligt sätt, eventuellt med stödinsatser av olika slag. Den kan också anordnas i andra former, t. ex. som inbyggd ulbiidning, i samverkan med komvux eller som fortsalt varvad utbildning.

En majoritet av de remissinslanser som yttrat sig i frågan framhåller alt utredningens förslag svarar mot ett länge känt behov av störte flexibilitet i studieuppläggningen för gymnasieskolan. Sveriges Lärarförbund anser i likhet med utredningen att skolan måste ta hänsyn till varje elevgrupps eller varje elevs särpräglade önskemål eller behov. Lärarnas Riksförbund (LR) avvisar dock utredningens förslag om ensidiga satsningar pä fortsatt skolgång för svagmotiverade elever och förordar alt särskilda resurser också salsas på andra åtgärder som ungdomspraktik, inbyggd ulbiidning och lärlingsutbildning, vilket ger eleverna möjlighet att välja och därmed alt med störte motivation ägna sig åt sin utbildning.

Genom kommunernas uppföljningsansvar har samhällel lagit pä sig an­svarel för att alla ungdomar under 18 är som inle har stadigvarande arbele får ulbiidning eller annan meningsfull sysselsättning. Dessa ungdomar kommer då att vara verksamma antingen inom gymnasieskolan eller i uppföljningsverksamheten.

Enligt min mening är det bästa alternativet för ungdomarna att de under denna lid utbildar sig i så stor utsträckning som möjligl. Det normala bör . därför vara att de direkt efter grundskolan påbörjar en ulbiidning i gymna­sieskolan. För dem som inte kan tänka sig gymnasieskolulbildning direkt efler grundskolan och som därför omfattas av kommunernas uppföljnings­ansvar bör gymnasial utbildning under ett inledningsskede kunna erbjudas i form av varvad ulbiidning. Värvningen bör därvid kunna ske med stor frihet och med hänsyn tagen till de elever del gäller. Målet måsle dock vara atl ungdomarna så snart del är lämpligl övergår lill atl följa gymnasiesko­lans reguljära undervisning med de stödåtgärder som då också kan erbju­das.

En kursindelning av gymnasieskolans yrkesinriktade ämnen i enlighet med GU:s förslag, somjag återkommer lill i det följande, skulle kunna göra del enklare atl åsladkomma varvade studiegångar av detta.slag.

Den varvade utbildningen bör i första hand gälla gymnasieskolans två­åriga linjer och specialkurser av motsvarande längd. Den bör när så är lämpligt även kunna gälla komvuxkurser och kortare specialkurser i gym­nasieskolan.

Enligl min mening kan komvux genom sin organisation med frislående

 

Prop. 1983/84:116                                                   24

kurser, sin uppdelning av de slora yrkesämnena i kortare kurser (delmo­ment-kurser) och sina särskilda yrkesinriktade kurser (SY-kurser) erbjuda utbildningsallernafiv som gymnasieskolan i dag inle har. Jag kommer i del följande att diskulera möjligheterna för ell mera långtgående samarbete mellan komvux och gymnasieskolan vad gäller de ungdomar som inom uppföljningsansvaret önskar få en yrkesinriktad gymnasial utbildning ge­nom värvning av studierna med ungdomsplats/praklik/arbele.

Lokall arbetsmarknadsanknulna specialkurser, s. k. LA-kurser, an­vänds i ökande utsträckning som utbildningsinslag inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Min uppfattning är atl en LA-kurs kan utgöra en bra första ulbildningsdel för ungdomar inom uppföljningsverksamheten, förutsatt atl kursen verkligen täcker ett angeläget utbildningsbehov och därför leder lill anställning eller fortsatt utbildning.. Viktigt är dock all man vid planeringen av dessa kurser ser till atl de inle blir "återvändsgränder" i utbildningssammanhang. I stället måste de vara så planerade alt de ger en grund för fortsall ulbiidning, dvs. all de kan ingå som en del i ett syslem för återkommande ulbiidning.

I kommunerna görs stora ansträngningar för att på olika säll stödja de ungdomar som omfattas av uppföljningsansvaret. Idéerna om hur utbild­ning bäsl skall kunna erbjudas är många. Av GU initierad försöksverksam­het och lokall initierat utvecklingsarbete pågår.

Jag ämnar i annat sammanhang föreslå regeringen alt SÖ får i uppdrag all följa denna verksamhet och löpande inkomma med förslag till sådana förändringar i regelsystemet som möjliggör att varvad utbildning i olika former främjas för den aktuella ungdomsgruppen.

3.3 Ämnesindelning och kurssystem m. m.

Inledningsvis harjag berört behovet av atl öka flexibiliteten i sludierna inom en utbildning. GU berör denna fråga på flera olika sätt. Bl.a. för ulredningen ell resonemang om olika ämnens roller i olika ulbildningar och om möjligheterna att dela in vissa mer omfattande ämnen i grund- och tilläggskurser.

GU talar om atl ett ämne kan uppträda i roller som allmänl färdighets­ämne, karaktärsämne och stöd- och integrationsämne. Med allmänna fär­dighetsämnen menar GU ämnen som bör ingå i alla utbildningar och som alla elever behöver ha färdigheter i. Som karaktärsämne bör ett ämne ha en inte alltför liten omfattning och dels ge en kärna av grundläggande kunska­per som alla måste kunna behärska, dels ge vissa ylleriigare kunskaper som ger både bredd och djup. Som stöd- och integrationsämne kan ett ämne ha en betydligt mindre omfallning och belysa ämnesfrågeslällningar på ell mer allmänl och "orienterande" sätt.

GU föreslår en kursindelning som gäller framför allt ämnen med stort tidsmässigt omfång, dvs. i första hand karaktärsämnen och allmänna fär-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 25

dighelsämnen. Ulredningen föreslår sålunda all dessa ämnen skall delas upp i grundkurser och lilläggskurser.

Grundkurserna avses ge de för alla studerande nödvändiga kunskaperna i form av centrala begrepp och problemställningar. Kurserna kan vara en eller flera i ett ämne beroende av ämnets karakiär och omfallning. Innehål­let skall vara angivet i cenlrall fastställda kursplaner.

Tilläggskurserna skall ge dels ökad bredd genom tillägg av nya moment, dels ytteriigare belysning av valda områden i grundkurserna. Innehållet i lilläggskurserna skall vara mera frill och inte styras i detalj av centralt utformade kursplaner. Inom varje ämne skall kunna finnas en eller flera tilläggskurser.

Flertalel av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställer sig positiva till förslagel om kursindelning. Härnösands kommun framhåller dock vik­ten av all finna en "lämplig avvägning mellan cenlrall utarbetade rekom­mendationer, direktiv och full lokal planeringssuveräniiel". Elevorganisa­tionen avvisar helt det föreslagna kurssystemel på grund av risken atl man får "ett renodlat ackordssystem" där det gäller alt hinna avverka så många kurser som möjligt.

Konflikten mellan cenlrall och lokall inflyiande över utbildningars inne­håll är inte ny och kompromisser mellan motstridiga behov fär ideligen göras. GU:s förslag om centrall bestämda grundkurser saml lilläggskurser som man lokall får ett visst inflytande över, är en sådan kompromiss. Dess närmare innebörd kan dock inte bedömas förrän man i ell läroplansarbele preciserar vilken omfattning av lektionstiden för olika elever de olika kurstyperna bör ha saml hur del lokala inflytandet skall ta sig uttryck.

Dagens gymnasieskola fungerar i praktiken oftast sä atl alla elever i en klass samtidigt ger sig i kast med samma problem och stoff. Alla i klassen har samma tid tilLsitt förfogande med i stort sett samma lärarinsats. Ulfallel av studierna blir då till mycket stor del beroende av den enskildes inlresse, vilja, motivation, förmåga, aktuella personliga situation och fak­tiska tillgång till tid.

Vad GU:s förslag lillför är framför allt individuella möjligheler all efler behov koncentrera mer tid på grundläggande avsnitt i studiekursen. Elever som av olika anledningar inte klarat av vissa grundläggande moment på "normaltid" med den undervisning som normalt ges, får ytterligare lid och möjligheter att reparera della.

Jag finner del föreslagna kurssystemel intressant från flera synpunkter. Skolan måsle kunna göra klart vad som bedöms som nödvändigl och tillräckligt för en godkänd prestation. Enligl min mening ger ell kurssystem av del slag GU föreslår förutsättningar för detta. Genom grundkurserna uppställer skolan klara krav på vad som skall anses vara nödvändiga, grundläggande kunskaper för alla. En godkänd prestation pä en grundkurs leder lill näsla. Mellan dem kan valfritt ligga en eller flera, olika länga, lilläggskurser.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 26

Skolan måsle vara noga med atl se till atl eleverna skaffar sig de grundläggande kunskaper som är en förutsättning för all de skall kunna gä vidare i sludierna. Enligl min mening bottnar många elevers problem i all de leds vidare i sina sludier utan all egentligen ha inhämtat de grunder som är förutsättningen för alt kunna fortsätta till nya moment och områden. För den enskilde eleven leder detta lill krympande självförtroende, blockering­ar och känslan av alt vara "oduglig" för studier. Klara godkändgränser i angivna grundkurser med möjlighel all koncentrera sina arbetsinsatser lorde för många elever vara långt bättre än alt de i en för alla angiven arbetstakt leds vidare trots all de av någon anledning kommit efter.

Åven om ett syslem av grundkurser och lilläggskurser har många posi­tiva drag enligt vad jag redovisal, finns också, som Elevorganisationen påpekat, risker med ett sådant syslem. Dessa måste uppmärksammas.

Min principiella ståndpunkt är således atl ett kurssyslem av föreslagen lyp på ett bällre sätt än dagens studieorganisation kan ange klara kun­skapskrav i de olika ämnena. Godkända prestationer på grundkurserna är ett sådanl krav. Till kraven kan också höra alt man måste ha gått igenom och fått prestationen bedömd på någon eller några tilläggskurser.

Å andra sidan anserjag alt ett kurssystem inle får användas på ett sådant sätt alt antalet tilläggskurser som man gäll igenom får belydelse t.ex. för ell kommande urval till högskoleutbildning. Syslemet får sålunda inte leda till all vissa ungdomar ägnar all sin tid ål grundkurser medan andra samlar ett maximall antal tilläggskurser för atl därmed nå fördelar i en konkurrens om plalser i högskolan. Liksom GU vill jag framhålla vikten av att efter­sträva kvalilel i kunskaperna framför kvantitet.

Regeringen har under våren 1983 givit SÖ i uppdrag all ge förslag lill hur en kursindelning i grundkurser och lilläggskurser skulle kunna se ul i några representativa ämnen. Därvid skall SÖ även beakta möjliga kopplingar lill det kurssystem och den uppdelning av kurserna i en grunddel och en fördjupningsdel som redan tillämpas inom komvux. Sedan SÖ redovisal sitt uppdrag avser jag att ålerkomma till regeringen i denna fråga.

Tanken atl ett ämne kan uppträda som karaktärsämne i vissa ulbildning­ar och som stöd- och inlegralionsämne i andra i enlighet med vad GU föreslår är i och för sig inte ny. Före den av riksdagen 1964 beslulade gymnasiereformen förekom t.ex. de typiska karaktärsämnena fysik, kemi och biologi även i form av orienteringskurser på icke naturvetenskapligt inriktade linjer. På de dåvarande handelsgymnasierna förekom undervis­ning i dessa ämnen under rubriken naturvetenskaplig orientering.

Den bedömning som gjordes inför reformen 1964 var alt orienteringskur­serna utgjorde värdefulla inslag i de olika linjernas program men att del hade förelegat slora svårigheter när del gällt den konkreta uppläggningen och utformningen av kurserna. I stället infördes det nya ämnel naturkun­skap, som till sin karaktär är ett slöd- och inlegralionsämne.

Av de ämnesanalyser som GU låtit genomföra framgår att även ämnet

 

Prop. 1983/84:116                                                   27

naturkunskap har haft svårigheter atl finna sin form. Där framhålls alt man endasl i enstaka fall i undervisningen har kunnat leva upp till intentionerna i 1965 års läroplan för gymnasiet.

Av detta framgår atl del kan vara svårt atl finna formen för hur ämnen, som sedan länge varil etablerade som karaktärsämnen på vissa studievä­gar, skall läggas upp för att fylla rollen av slöd- och inlegrationsämnen pä andra. Problem tycks förekomma oberoende av om ämnena sluderas var för sig eller om man försöker sammanföra dem lill blockämnen av typen naturkunskap.

Trols de svårigheter som kan föreligga harjag uppfattningen alt grund­synen att ett ämne måste kunna få uppträda i olika roller är riklig såväl av yrkes- och studieinriktningsskäl som av pedagogiska skäl. Avvägningar måsle också göras mot elevernas arbetsbelastning. Vissa studievägar i gymnasieskolan, t.ex. den naturvetenskapliga linjen, upplevs i dag som synnerligen arbetskrävande av eleverna. En av anledningarna anses vara atl kraven även inom de icke naturvetenskapligt inriktade ämnena är så höga. Enligt GU borde t. ex. ell ämne som samhällskunskap ha rollen som slöd- och inlegralionsämne på denna linje. Enligt min mening bör del nu redovisade synsättet prövas inom ramen för del forlsalla arbetet med atl utveckla ett syslem av grund- och lilläggskurser.

Som framgår av vad jag nyss har sagl kan ett kurssyslem skapa nya förutsättningar för hur kunskapskrav kan ulformas och sludieprestalioner bedömas. GU tar klart ställning mot det nuvarande relativa betygssyste­met. Utredningen låter den föreslagna kursindelningen utgöra grundvalen för ett nytt kursrdateral betygssystem.

Jag är medveten om de brister som del nuvarande relativa betygssyste­met har. Så snart klarhet har nåtts om möjligheterna atl skapa ett kurssys­tem i gymnasieskolan ämnar jag återkomma till frågan om ett nytt betygs­system.

Arbelel i den hösten 1983 tillkallade tillirädesutredningen (U 1983:03), som har atl se över principerna för tillträde till grundläggande högskoleut­bildning, bedrivs enligl sina direktiv med ulgångspunkl i del nuvarande betygssystemet.

Jag aviserade i årets budgetproposition all jag i samband med mina förslag om reformering av gymnasieskolan också skulle ta upp det förslag till temastudier som SÖ lämnat i sin anslagsframställning. SÖ påpekar där alt den träning till självständigt arbete som eleverna får i grundskolan, främsl genom lemastudierna, bör följas upp i gymnasieskolan. Möjlighet till lemasludier även i gymnasieskolan bör därför finnas, menar SÖ.

Från olika utgångspunkter är det angeläget alt skapa förutsättningar i gymnasieskolan att gruppera stoffområden oberoende av den ämnesin­delning som finns på de skilda studievägarna. Genom all gruppera stoff kring teman och problemområden ökar förutsättningarna för en undervis­ning som knyler teori lill upplevd verklighet. Sädana ämnesövergripande

 

Prop. 1983/84:116                                                   28

sludier bör också i stor ulsträckning kunna ha problemorienterad upplägg­ning och bedrivas som lemasludier och projektarbete. Härigenom skapas en undervisningssituation som främjar en iräning i: förmåga till samarbele och lill självständigt och kritiskt tänkande. Många av de intresseanmäl­ningar som, enligl vad jag erfaril, har kommit in till SÖ innehåller förslag om en sådan uppläggning och inriktning av undervisningen. .

Jag finner idén om lemasludier i gymnasieskolan intressant. Jag avser därför atl senare föreslå regeringen alt uppdra ål SÖ att dra upp riktlinjerna för hur lemastudier kan läggas upp i.gy.mnäsieskolan'., SÖ bör även pröva aU inom ramen för ett system med grund- och tilläggskurser ulveckla tilläggskurser med ämnesövergripande inslag. Åven specialämnen bör kunna ges en ämnesövergripande karaktär. Vidare bör försöksverksamhet med lemastudier få påbörjas.

3.4 Fördjupningsstudier

Enligl min mening är det viktigt alt gymnasieskolan kan erbjuda olika former av fördjupningsmöjligheter. En kursindelning av del slag jag berört i del föregående underlättar detta. Tilläggskurserna kan då ge möjlighet lill fördjupning inom moment som lidigare har behandlats i grundkurserna.

GU föreslår också all särskilda fördjupningssludier skall förekomma som obligatoriska inslag i årskurs 3. Denna fördjupning föreslås mer ha karaktären av specialstudier inom områden som inte behöver vara bundna lill ämnen i läroplanen men som en elev är speciellt intresserad av.

I likhet med en majoritet av de remissinslanser som yttrat sig i frågan släller jag mig posiliv lill all öka utrymmet för fördjupningssludier i gymna­sieskolan. I det följande kommer jag atl diskutera två olika typer av fördjupning, nämligen specialämnen och specialarbete.

Specialämnen

Fördjupning i form av specialämnen finns redan i dag på flera av gymna­sieskolans linjer. Sådana ämnen infördes redan vid 1964 års gymnasiere­form på den treåriga ekonomiska resp. den fyraårigalekniska linjen. Sena­re har tillkommit alternativämnen på den ireåriga naturvetenskapliga lin­jen. Däremoi saknas specialämnen av denna typ på treårig samhällsveten­skaplig och humanistisk linje.

De specialämnen jag nu lalar om har den dubbla funktionen all dels förbereda för högskolestudier, dels ge kunskaper av ett slag som ger eleverna bällre möjlighet alt få fotfäste på arbetsmarknaden.

Min uppfattning är aU specialämnenas roll är så viktig atl alla Ireåriga utbildningar bör ha inslag av sådana ämnen. Jag ämnar därför föreslå regeringen atl ge SÖ i uppdrag att belysa hur specialämnen i årskurs 3 på treårig humanistisk och samhällsvetenskaplig linje kan utformas. Jag före­slår också atl försöksverksamhet med sådana ämnen pä dessa linjer får anordnas.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 29

Specialarbete

En annan typ av fördjupning som infördes vid 1964 års gymnasiereform är specialarbete. Det infördes i tvä former, dels ett schemabundet special­arbete på vissa grenar i årskurs 4 av fyraårig teknisk linje, dels ell mer fritt specialarbete i årskurs 3 på tre- och fyraåriga linjer som skulle bedrivas utanför schemalagd studietid. För del sistnämnda var en resurs för "forllö­pande akliv handledning" reserverad inom ramen för timme till förfogan­de.

Specialarbetet upphörde i princip i och med att möjligheter lill självstu­dier under viss schemalagd undervisningslid infördes läsåret 1982/83 efler förslag i propositionen (prop. 1981/82: 14) om förändringar av gymnasie­skolans ulformning m. m.

Jag har i årels budgetproposition lagt fram förslag som innebär att del blir möjligt att med slöd av vissa omfördelningar reducera eller avveckla självstudietiden. Om man emellertid har funnit en bra form för atl utnyttja viss fid som självstudietid på tre- och fyraåriga linjer får detta dock fort­farande göras i en omfattning av högsl tre veckotimmar, förlagda lill års­kurs 3.

Enligl min mening var det olyckligt atl specialarbetet togs bort för eleverna på tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan. Inle minst de årliga utställningar som förbundet Unga Forskare anordnar visar vilka impone­rande resultat som ungdomar kan uppnå med ulgångspunkl i specialarbetet i gymnasieskolan. Specialarbetet ger möjlighet att arbeta självständigt och forskningsinriktat. Del ger rika lillfällen lill att ulveckla kreativitet, initia­tivförmåga och kritiskt länkande. Del ger också eleverna tillfälle all fördju­pa sig inom områden som de intresserar sig speciellt för. Jag vill därför nu förorda alt en fördjupning av den lyp som ett specialarbete kan erbjuda återinförs för eleverna på tre- och fyraåriga linjer.

I specialarbetet skall eleverna arbeta enskilt eller i grupp på ett undersö­kande sätt och med läraren som handledare. Viss facklitteratur skall själv­ständigt gås igenom av eleven. Arbetet skall kräva all man hämtar in information ur olika källor, kriuskt sovrar och jämför olika uppgifter och tolkningar samt att man, då sä är möjligt, genomför mindre fältstudier eller experiment. Resultatet av specialarbetet skall presenteras i form av en skriftlig rapport. Arbetets kvalilel skall vidare bedömas varvid vissa krav skall vara uppfyllda för att eleven skall ha fullgjort studiekursen.

Den kritik som oflasl har rests mot specialarbetet är atl det legat för löst påklistrat gymnasieskolans övriga arbetsuppgifter. Det fanns inte i lim­planen och eleverna har ibland i sitt arbete haft svårigheter att få lillgång lill skolans lokaler och utrustning. Resursen för handledning inom timme lill förfogande har ofta ansetts vara för liten och utsatt för konkurrens från andra viktiga ändamål.

Enligl min mening är del mol bakgrund av denna kritik angelägel alt man nu för de tre- och fyraåriga linjerna binder specialarbetet lill timplanen.

 

Prop. 1983/84:116                                                   30

Specialarbetet bör få väljas med stor frihet men skall innebära en fördjup­ning i ett eller flera av utbildningens karaktärsämnen. Det bör också ha ell förhållandevis stort lidsutrymme.

Specialarbetet bör planeras så atl samverkan med i första hand karak­tärsämnena underlättas. Vidare bör man eftersträva alt eleverna får mer sammanhängande tid, t. ex. en eftermiddag, som de kan ägna åt specialar­betet.

Jag föreslår sålunda all specialarbete införs på alla tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan. Specialarbetet skall förläggas till årskurs 3 och inom limplanen ha en omfattning av två veckolimmar. Den schemabundna tiden för specialarbetet erhålls genom att timplanen i årskurs 3 på dessa linjer ulökas med två veckotimmar och moisvarande lärartesurs tillförs skolorna.

De nya bestämmelserna om specialarbete bör tillämpas fullt ul i års­kurs 3 för elever som börjar sina gymnasieskolstudier hösten 1985 och i möjligaste mån redan för dem som böljar hösten 1984.

Jag ämnar senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag atl snarast dels utarbeta förslag till mål och riktlinjer för specialarbetet och de normer som skall gälla för bedömningen av detta, dels som en följd av dessa förslag se över limfördelningen mellan årskurserna inom de tre- och fyraåriga lin­jerna.

För tydlighetens skull villjag påpeka alt jag inte har för avsikt alt föreslå all specialarbete återinförs i motsvarande kommunala och statliga utbild­ning för vuxna, eftersom dels vuxenutbildningen i sin helhel bygger på ett slort mått av självstudier, dels varje kurs där skall omfatta en del studier av fördjupningskaraklär.

GU föreslog också all fördjupningssludier skulle förekomma på yrkesin­riktade linjer, men då som frivilliga inslag. Jag ålerkommer i det följande till detta då jag mer samlat behandlar de yrkesinriktade linjernas problem.

3.5 Påbyggnadsutbildning

Jag har tidigare framhållit alt den ulveckling av samhällel som vi kan vänta oss innebär att gymnasieskolan för den enskilde bör ses som del första stegel i ett syslem av återkommande ulbiidning. Detta ställer fram­för alll två nya krav på gymnasieskolan. Del första är atl alla utbildningar bättre än i dag skall förbereda eleverna för att kunna gå direkt ut i arbetsli­vel. Det andra är atl alla utbildningar måste vara lättare påbyggbara och inte utgöra "återvändsgränder" i utbildningssystemet.

För all dessa krav skall kunna tillgodoses krävs som jag tidigare har framhållit förändringar inom de nuvarande utbildningarna. Dagens teore­tiska utbildningar måsle ha inslag som är yrkes- och arbetslivsinriktade. De yrkesinriktade utbildningarna måste få ökade inslag av allmänna fär­dighetsämnen som även öppnar för fortsatta studier.

 

Prop. 1983/84:116                                                   31

Ocksä med förändringar av detta slag kommer emellertid de olika studie­vägarna att ha en klar profilering, de teoretiska mot fortsatta studier och de yrkesinriktade mot arbetslivet. Gymnasieskolan måste därför enligt min mening också kunna erbjuda kompletterande utbildning. Å ena sidan mås­te ungdomar som valt en teoretiskt inriktad utbildning ha möjlighel all komplettera denna med ytterligare utbildning som leder ut i arbetslivet. Å andra sidan måste ungdomar som valt en yrkesinriktad utbildning dels kunna komplettera denna med studier som leder lill en specialisering, dels kunna få ytterligare ulbiidning som kan utgöra en länk över till högskole­studier. Detta är enligl min mening vikliga ulbildningsinslag som bidrar lill att avdramatisera valen till gymnasieskolan och göra denna mer flexibel.

Jag föreslär att kompletteringsutbildning av detta slag i fortsättningen skall kallas påbyggnadsutbildning. Med påbyggnadsulbildning skall avses all utbildning inom gymnasieskolan som bygger vidare pä en genomgången minsl tvåårig grundutbildning i gymnasieskolan. Till sitt innehåll kan en sådan utbildning ulgöra en specialisering inom grundutbildningens områ­de. Den kan också utgöra en breddning till angränsande områden. Begrep­pet täcker därmed dagens högre specialkurser samt av GU föreslagna koncentrerade yrkestekniska kurser (kyt-kurser) och teoretiskt inriklad kompletteringsutbildning.

Ulbildningar med liknande innehåll anordnas även inom komvux. En samplanering mellan gymnasieskolan och komvux bör därför ske så alt de samlade utbildningsresurserna används på ett så rationellt sätt som möj­ligt. Jag återkommer till frågan om samplanering då jag i det följande lar upp frågan om ett utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och komvux.

Påbyggnadsutbildning efter studieförberedande utbildningar

Under de närmaste åren gäller att stora ungdomskullar har behov av yrkesinriktad utbildning efler gymnasieskolan. Påbyggnadsulbildning kan då spela rollen som alternativ till högskoleutbildning genom all erbjuda utbildning som leder direkl ul i arbelslivet.

Studieförberedande (teoretiska) ulbildningar skall alltjämt ha som hu­vudsakligt mål atl förbereda för vidare sludier av högskolekaraklär. Atl helt tillgodose behovet av yrkesinriktad utbildning för denna grupp inom högskolan är dock inte möjligt eller sakligt motiverat. Störst andel som går till högskolan inom en fyraårsperiod efter gymnasieskolans slut, ca 75%, har den nalurvelenskapliga linjen. Därnäst följer humanistisk och sam­hällsvetenskaplig linje med vardera ca 60 %. Lägst andel av de tre- och fyraåriga linjerna, ca 40%, har ekonomisk och leknisk linje, dvs. de linjer som även har inslag av specialämnen som ger dem en viss "yrkesprofil".

För de elever som av olika anledningar inle söker eller inle blir antagna lill högskolestudier har påbyggnadsulbildning en viktig funklion alt fylla. Dess inriktning och omfallning måste dock vara väl anpassad lill syftet att ge de berörda fotfäste på arbetsmarknaden. De av GU föreslagna kyt-kur-

 

Prop. 1983/84:116                                                   32

serna är avsedda all hjälpa elever på studieförberedande utbildningar alt ändra studieinriktning från atl sikta mol en högskoleutbildning till atl utbilda sig för atl mer direkt kunna gå ut i arbetslivel.

GU beskriver sina kyt-kurser som "kurser som är yrkesförberedande eller yrkesinriktade, avsedda för elever som inle från början har valt ett yrkesinriktat studieprogram." Målet sägs vara att "på förhållandevis kort tid skall sådana kurser ge en yrkestopp och fungera som nägot av en sluss ut mol arbetsmarknaden". Kurserna skall också "bygga på eller åtminsto­ne anknytas lill teoretiska ämnen". Som exempel på områden för kyt-kurser nämner GU laboratoriekunskap, kontorskunskap, marknadsföring, försäljnings- och buliksarbete, transport och samfärdsel samt grafisk tek­nik.

I likhel med en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställer jag mig positiv till GU:s förslag om kyt-kurser. Jag är dock tveksam lill att kurserna skall förläggas till årskurs 3 som alternativ till fördjupnings­studier. Med den ulformning som fördjupningssludierna enligl milt förslag i det föregående bör få — specialämnen och specialarbete — är delta inle lämpligt. Min uppfattning är att fördjupningssludierna bör vara obligatoris­ka inslag i de aktuella utbildningarna. Jag anser också alt kyl-kurserna bör ha störte omfång än vad de skulle kunna få om de skulle ersätta de föreslagna fördjupningssludierna.

Enligl min mening bör alltså påbyggnadsulbildning av delta slag erbju­das i anslutning till avslutade grundläggande gymnasiala studier. De ingär därmed som en naluriig del i det utbud av påbyggnadsutbildning som gymnasieskolan erbjuder inom den s. k. lilla ramen. För vuxna som senare i livet önskar sådan utbildning bör komvux kunna anordna samma ulbild­ningar med beaktande av de samarbelsmöjligheler med gymnasieskolan som kan finnas.

Påbyggnadsutbildning efter yrkesinriktade utbildningar

För elever på yrkesinriktade utbildningar är påbyggnadsulbildning också utomordentligt viktig. Många av dagens högre specialkurser är inriklade mol att ge dessa elever specialisering inom grundutbildningens område eller all bredda denna ulbiidning lill angränsande områden. Med lanke på den snabba lekniska ulvecklingen kommer behovet av denna lyp av på­byggnadsulbildning med stor sannolikhet atl vara minst lika stort i framli­den. Jag återkommer lill detta då jag i det följande samlat diskuterar yrkesinriktad utbildning (kap. 6).

Jag anser i likhet med GU och en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan att elever från yrkesinriktade linjer även måste kunna erbjudas påbyggnadsutbildning som innebär alt de kan gå vidare till hög­skolestudier. Dessa elever måsle kunna få komplettera sina gymnasiala sludier med en breddning åt del teoretiska hållet. Delta kan i dag ske bl. a. genom sludier i komvux.

 

Prop. 1983/84:116                                                   33

Att påbyggnadsulbildning av denna lyp dessulom finns i gymnasieskolan kan ha slor belydelse för elever som är osäkra inför valet lill gymnasiesko­lan i årskurs: 9. Elever som kan länka sig en studieförberedande utbildning men som känner sig osäkra på sin förmåga att direkl efler grundskolan klara av en sådan ulbiidning får då möjlighel alt välja en yrkesinriktad utbildning ulan alt därmed några möjligheter har slängts. Efter att ha slutfört den yrkesinriktade utbildningen kan de sålunda på nytl ta ställning till om de nu vill skaffa sig en kompetens moisvarande en studieförbere­dande linje. Påbyggnadsutbildningen öppnar på detta sätt alternativa vägar genom gymnasieskolan för osäkra elever, någol som bör vara av stor betydelse för atl ge en reell valfrihet för alla ungdomar.

1 årets budgelproposilion har jag talat om sambandel mellan påbygg­nadsulbildning i gymnasieskolan och kortare teknisk ulbiidning i högsko­lan. Behovet av kortare leknisk ulbiidning som ger en kompelens ungefär motsvarande den som de s. k. institulsingenjörerna fick genom sin utbild­ning, har påtalats från flera håll. GU menar atl det är viktigl alt kortare leknisk utbildning på denna "mellannivå" kan erbjudas som komplette­ringsutbildning ovanpå gymnasieskolans yrkestekniska ulbildningar.

Jag anser atl möjligheterna bör ökas för elever från tvååriga yrkesinrik­tade linjer i gymnasieskolan all söka sig vidare lill kortare leknisk utbild­ning inom gymnasieskolan, komvux eller högskolan. Sådana möjligheler finns i dag endasl på ett fålal orter i landet.

Påbyggnadsutbildning i form av kortare teknisk utbildning måste enligl min mening också få bli föremål för försöksverksamhet i samband med försök med annan påbyggnadsutbildning. Jag vill här erinra om vad jag i budgetpropositionen 1984 (bil. 10 s. 25) uttalat om behovet av ell samman­hållet beredningsarbete avseende kortare teknisk ulbiidning.

Försöks- och utvecklingsarbete

Under senare år har utbildning av typen påbyggnadsutbildning varit föremål för ell stegvis ökat inlresse i takt med atl den s. k. ungdoms­puckeln har passerat genom gymnasieskolan. En serie åtgärder har också vidlagils för all öka utbudet av sådan ulbiidning.

SÖ fick i maj 1981 regeringens uppdrag alt utarbeta förslag lill nya högre specialkurser som skulle kunna utgöra meningsfulla allernaliv till högsko­leutbildning för elever från teoretiska linjer. Sådana högre specialkurser har kunnal erbjudas fr. o. m. läsåret 1983/84. Ell fortsatt utvecklingsarbete bör inriklas mot ylleriigare påbyggnadsutbildning av typen kyt-kurser i enlighet med vad GU föreslår.

Enligl regeringens beslut bedrivs fr.o.m. läsåret 1983/84 försöksverk­samhel med särskild beslutsordning för vissa högre specialkurser i gymna­sieskolan. Försöksverksamheten pågår i Södermanlands, Västernorrlands, 3    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                   34

Jämtlands, Västerbollens och Norrboltens län och innebär att man bl.a. för elever från teoretiska linjer regionalt arbelar fram högre specialkurser som är speciellt anpassade lill del regionala näringslivets slruktur och behov. För dessa regionalt arbetsmarknadsanknutna högre specialkurser fastställer länsskolnämnden tim- och kursplaner.

Avsiklen med försöksverksamheten är bl.a. all se i vilken grad ett decentraliserat beslutsfattande i dessa frågor kan bidra till att utbudet av högre specialkurser dels snabbare förnyas i takt med den tekniska utveck­lingen, dels bättre kan anpassas till uttalat regionall arbetsmarknadsan­knutna utbildningsbehov. Verksamhetens omfattning regleras i vanlig ord­ning av den s. k. lilla ramen. Då försöksverksamheten påbörjades fanns fortfarande inom denna ram ett outnyttjat utrymme som därmed kunde användas för alt öka utbudet av högre specialkurser. Enligl vad jag har erfarit av SÖ är numera den lilla ramen fullt utnyttjad. En fortsatt förnyelse och vitalisering av kursutbudet är dock enligt min mening angelägen och fullt möjlig genom att nya kurser inom av statsmakterna prioriterade områ­den får ersätta äldre. I det följande kommer jag också atl föreslå atl anlalel utbildningsplatser inom den lilla ramen ulökas.

SÖ har i november 1983 föreslagil alt den här beskrivna verksamheten skall bli reguljär och utsträckas till alt gälla alla län. Enligt min mening bör dock försöksverksamheten först utvidgas och säkra utvärderingsresultat föreligga. Jag föreslår därför alt försöksverksamheten fr. o. m. budgetåret 1985/86 skall omfalla alla län.

SÖ har i uppdrag alt noga följa och utvärdera den pågående försöksverk­samheten. Jag avser alt ålerkomma lill regeringen med förslag om alt denna uivärdering skall utvidgas till all gälla alla län.

Åven teoretiskt inriklad kompletteringsutbildning för elever från yrkes­inriktade utbildningar har blivit föremål för försöksverksamhel. Försöks­verksamhet bedrivs sedan 1979 med en högskoleförberedande högre spe­cialkurs i naturvetenskap, i första hand för elever från tvååriga yrkeslek-niska utbildningar. Jag vill också erinra om atl en högskoleförberedande högre specialkurs finns för elever som inle gått vårdlinjen men vill gå vidare lill hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan.

Komvux erbjuder behörighetskomplellering i gymnasieskolans alla teo­retiska ämnen. Elever från yrkesinriktad utbildning har alltså redan i dag möjligheteratt som vuxenstuderande fä teoretisk kompletteringsutbildning inom komvux. Enligt min mening är det dock vikligl alt gymnasieskolan kan erbjuda elever, som under utbildningstiden vill ändra studiemål, så­dana komplelteringsmöjligheter. Teoretisk kompletteringsutbildning som kan väntas bli efterfrågad av många elever bör därför kunna anordnas inom ramen för gymnasieskolans påbyggnadsutbildning. Samarbete mellan gym­nasieskolan och komvux om påbyggnadsulbildning av detta slag bör dock ske på bästa möjliga säll. Jag ålerkommer i del följande lill samarbelsfrå-gan.

Önskemål om försöksverksamhel med påbyggnadsutbildning av olika

 

Prop. 1983/84:116                                                   35

slag har inkommit till länsskolnämnderna och SÖ från ett stort antal kommuner. Jag ämnar föreslå regeringen all SÖ får i uppdrag atl ularbeta förslag till ytteriigare påbyggnadsulbildning för att täcka de mest angelägna behoven av kyt-kurser och teoretisk kompletteringsutbildning. Dessa kur­ser bör också få prövas i försöks- och utvecklingsarbete.

4    Den inre arbetsmiljön 4.1 Inledning

Skolans inre arbetsmiljö har tillmätts slort inlresse under de senasle årtiondenas omdaning av del svenska utbildningsväsendet. Redan 1946 ärs skolkommission ägnade skolans inre miljö slor uppmärksamhet. Kommis­sionen menade all niälet för skolans arbetssätt skulle vara alt arbetsme­toder utformas "som främjar elevernas självständighet och kritiska sinne­lag, deras arbetsvilja och lust alt arbeta vidare på egen hand, deras sociala sinne och förmåga alt samarbeta". Skolan skall "fostra demokrafiska människor och fria personligheter". I det fortsatta reformarbetet har man också på olika sätt försökt komplettera organisatoriska och innehållsliga förändringar med en förnyelse av del inre arbetet.

Jag framhöll i proposilionen (prop. 1975/76: 39) om skolans inre arbele att skolans uppgift inte bara är all förmedla kunskaper ulan också atl ge eleven lillfälle atl utvecklas till en självständig samhällsmedborgare med personligt engagemang i omvärlden. Skolan har ett ansvar för att skapa ett positivi klimal för både inlärning och personlighetsulveckling. I proposi­lionen redovisade jag ocksä min syn på hur den inre arbetsmiljön bör vara utformad för att bättre främja inlärning och personlighetsulveckling.

Jag vill här inför det förestående reformarbetet utveckla dessa tankar någol.

Enligt min uppfattning är inlärning en aktiv process som engagerar hela människan, både känslomässigt och intellektuellt. Meningsfull inlärning sker då eleven aktivt och med känslomässigt engagemang bearbetar ange­lägna problem. Den förutsäller också atl eleven får möjlighel all lyckas och att det arbete som eleven utför behandlas med respekt och uppfattas som betydelsefullt.

I all undervisning är eleven huvudpersonen. Undervisningen skall bedri­vas på ett sådant sätt atl den erbjuder eleven möjlighet all utveckla sin personlighet, sin självkänsla, sitt intellekt och sitt känsloliv i den takt och på det sätt som bäsl passar honom eller henne. Delta ställer slora krav på undervisningsmiljön och förulsäller en god kontakt mellan lärare och elev samt atl eleven kan öva inflytande på hur undervisningen läggs upp och bedrivs.

Strävan efler kompetens finns hos alla människor. Den är lika mycket

 

Prop. 1983/84:116                                                                 36

ett socialt behov som ett intellektuellt. Med ökal kunnande följer själv­känsla och självförtroende. Man kan bättre fylla en funktion i en social gemenskap i vilken man blir accepterad och respekterad.

Undervisningen måsle ske på ett sådant säll att eleven känner sin kompetens öka och känner sig leva upp till omgivningens förväntningar. Omvänt kan strävan efter kompelens hämmas genom att eleven möter överkrav och råkar ul för ideliga misslyckanden, både intellekluelll och socialt.

Enligl min mening råder det inte någon motsättning mellan att främja inlärning och atl stödja personlighetsulveckling. Sludier som engagerar och som man känner ger meningsfulla kunskaper är i sig utvecklande för personligheten. Sättet på vilket undervisningen bedrivs har dock stor betydelse för personlighetsutvecklingen. Om t. ex. undervisningen är alll­för auktoritär, om eleverna har små möjligheler alt påverka innehåll, uppläggning och studielakl, om stämningen präglas av konkurtcnsmentali-lel etc. kan undervisningen, hur bra den i övrigt än är, verka hämmande på elevens personlighetsulveckling.

Ell krav på skolans inre arbetsmiljö är således all eleverna fär ell ökat inflyiande. Jag framhöll i direktiven till GU all "samhällels forllöpande demokratisering inte kan lämna skolan opåverkad ".Ett ökat ansvarsta­gande av eleverna och en högre grad av egen aktivitet bör kunna medföra "störte arbelslrivsd och bättre studiemotivation. En viktig uppgift för gymnasieutredningen är all föreslå ålgärder som kan främja de studeran­des inflyiande över det egna arbelel". Det rör sig ju om ungdomar som närmar sig eller redan uppnått den ålder då samhället i andra sammanhang lägger ett slort ansvar på dem i form av rösträtt och myndighel och i kraft av detta bl. a. ger den unge möjligheler atl ikläda sig ansvar för sociala och ekonomiska förpliklelser, etc.

Som framhålls av Alva Myrdal i GU:s debattbok — En framtida gymna­sieskola, så vill vi ha den - utgör gymnasieskolan en väsenllig del i alla ungdomars liv under en viklig levnadsperiod. Den måste därför passa in i och ge sill bidrag till hela deras livsform under denna period. På samma sätt som vuxna kan leva med och få tillfredsställelse av sin verksamhet i arbetslivel så måste ungdomarna kunna leva med och få tillfredsställelse av sitt arbete i gymnasieskolan. "Skolan måsle hjälpa de unga att känna den glädje som ligger i atl växa, att bli mer kompetent, alt vinna kunska­per, atl ge ut av sina krafter, all samverka med kamrater och vuxna, alt känna själviilliten och gemenskapen med andra växa. Skolan skall hell enkelt erbjuda en för ungdomarna positiv livsmiljö där de får uppleva den glädje som ligger i atl utvecklas och ha en meningsfull sysselsättning."

Som jag tidigare har framhållit är del också viktigt alt gymnasieskolan ulgör en grund för återkommande utbildning. Den inre arbetsmiljön måsle under gymnasieskolliden vara sådan all den skapar ett sludreintresse och en posiliv inställning lill ett forlsall lärande i informella eller organiserade former.

 

Prop. 1983/84:116                                                   37

GU refererar undersökningar som visar på slora skillnader i den inre arbetsmiljön i dagens gymnasieskola. Enligt dessa undersökningar be­dömer elever på yrkesinriktade linjer sin arbetsmiljö betydligt mer positivt än elever på teoretiska linjer. De förstnämnda menar all de känner sig få en personlig kompetens genom ulbildningen i gymnasieskolan, en kompelens som ger dem självförtroende och säkerhel. Elever på teoretiska linjer har inte samma känsla av atl ha uppnått kompelens och många anser atl deras självförtroende snarare har minskal än ökat. Gemensaml för eleverna frän alla linjer tycks vara all de märkt ganska litet av skolans ansvar för elevernas personlighetsutveckling. Likaså tycks del vara en allmän upp­fattning bland eleverna att de har myckel litet inflyiande över den egna studiesituationen, undervisningens uppläggning och innehåll, studielaklen, etc. Dessutom tycks verksamheten på särskilt de teoretiska studievägarna ofta uppfattas som avskärmad från samhälls- och arbetslivet i övrigt.

GU framför i sitt betänkande ett anlal principförslag om hur gymnasie­skolans inre arbetsmiljö kan förbättras. Vissa av dessa förslag syftar fram­för allt lill aU skapa en gynnsammare studiesituation genom all öka elever­nas valmöjligheter inom ett givet utbildningsprogram. Jag tänker då pä uppdelningen av ämnesstoffet i obligatoriska grundkurser och valfria lill-läggskurser saml på förslagen om fördjupningsstudier och specialarbete. Jag har redan behandlal dessa förslag i det föregående.

Utredningens förslag om koncenlrationsläsning syftar till all skapa en mindre splillrad studiesituation. Förslagen om studiekontrakt och hand­ledning i studiegrupper har bl.a. som mål atl underlälla för eleverna all kunna påverka och vid behov förändra sin studiegång. Av intresse i della sammanhang är ocksä förslagen om personliga intresseval och sociala inslag i alla utbildningsprogram, förslag som båda är inriktade på all slärka elevernas sociala kompetens.

4.2 Koncentrationsläsning

Koncenlrationsläsning förekommer redan i dag i gymnasieskolan, i förs­ta hand i ämnen med lågt veckolimtal. Lokall kan man sålunda inom årskurserna besluta om koncenlrationsläsning. Om delta skulle medföra all undervisning måsle flyttas mellan årskurser, måste dock frågan under­ställas SÖ som med slöd av skolförordningen (1971:235, omtryckt 1983: 721) kan beslula om jämkning av limplanen.

Efler SÖ:s medgivande bedrivs på ett antal gymnasieskolor försöksverk­samhel med sådan koncenlrationsläsning. Försöken berör ämnen som svenska, främmande språk, historia, samhällskunskap, matematik, fysik,-kemi och naturkunskap på de flesla av de teoretiska linjerna. Koncenlra-lionsläsningsförsök bedrivs även på vissa av de yrkesinriktade linjerna.

I GU:s principbetänkande las frågan om koncenlrationsläsning upp i flera sammanhang. Ulredningen konslalerar all den svenska gymnasiesko-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 38

lans tre- och fyraåriga linjer i ett internationellt perspektiv kännetecknas av en stark ämnessplittring. Nackdelarna med detta kommer klart till uttryck i många rapporter från gymnasieinspeklörer och i attitydundersök­ningar bland elever. Ulredningen hänvisar ocksä lill försöksverksamheten med koncenlrationsläsning och framhåller alt utfallet i allt väsentligt tycks vara positivt. GU menar därför alt övervägande skäl lalar för alt nu ytterligare steg tas när det gäller koncentrationsläsning. Med hänsyn fill samläsningsmöjligheter och av pedagogiska skäl hävdar utredningen dock atl koncentrationsläsning inle bör drivas för långt i de moderna främmande språken eller i andra ämnen där eleverna behöver lid för färdighetsträning. I sina limplaneförslag konkretiserar utredningen i vilken grad koncenlra­tionsläsning bör förekomma i olika ämnen.

De remissinstanser som tar upp frågan om koncenlrationsläsning är i huvudsak positiva lill utredningens förslag. SÖ liksom flera kommuner och länsskolnämnder framhåller de övervägande goda erfarenhelerna av för­söksverksamheten med koncenlrationsläsning. Såväl SÖ som UHÄ fram­håller dock all främst färdighetsämnen som matematik och språk inte är lika lämpliga för koncentrationsläsning som andra ämnen. LR anser alt utredningen har dragit för vittgående slutsatser av erfarenhelerna från de "relativt fåtaliga försöken". LR förordar därför en utökning av försöken saml utvärdering innan beslut fallas om införande av koncentrationsläs­ning i större utsträckning.

För egen del vill jag anföra följande. Dagens ämnessplittring på de teoretiska linjerna i gymnasieskolan skapar en olillfredsslällande arbetssi­tuation för eleverna. Den motverkar också möjligheterna atl tillämpa ar­betssätt som bygger på att eleverna under en tid fördjupar sig i ett problem­komplex och genomför undersökningar som kräver mer sammanhängande lid. I slällel främjar ämnessplittringen en traditionell förmedlingspedago­gik.

Enligt min uppfattning skulle en ökad grad av koncenlrationsläsning förbättra förulsältningarna för en förnyelse av arbetsformer och arbetssätt i gymnasieskolan.

Möjligheterna atl i undervisningen främja fördjupning och förståelse framför en mer ytlig inlärning inom slörre stoffområden - all främja djup framför bredd - och alt höja färdighetskraven inom grundläggande områ­den borde då också vara slörre.

Jag vill också i della sammanhang hänvisa lill den ulveckling som skett i vårl giannland Finland, där man nu på gymnasiestadiel infört en omfat­tande koncentrafionsläsning. Reformen bygger på ett utredningsförslag som publicerades i januari 1977 och som sedan dess har teslats i fältförsök. Den nya "läsplanen" för det finska gymnasiet fastställdes i augusli 1980.

Jag har erfaril alt ytterligare ett femtonlal kommuner vill delta i försöks­verksamhet med koncentrationsläsning. Jag välkomnar en sådan utveck­ling och kommer all följa den med slort inlresse för atl, sedan försöksverk­samheten utvärderats, se vilka mer allmängiltiga slutsatser som kan dras om generella förändringar i gymnasieskolans fimplaner.

 

Prop. 1983/84:116                                                             39

4.3 Ansvar och medinflytande

De flesta av de åtgärder somjag i del föregående har diskuterat har del gemensaml att de syftar lill att öka möjligheterna lill en mer individuellt profilerad sludieplanering. Genom bl.a. specialarbete och påbyggnadsut­bildning ställs eleverna inför valmöjligheter som kan utnyttjas för all anpassa sludierna efler individuella behov. I det följande kommer jag att föreslå ytterligare ålgärder som skapar individuella valmöjligheter och som ger eleverna möjligheter att påverka sin studiesituation samt att träna ansvarslagande och medinflytande.

GU föreslår atl ett handlingsprogram eller "studiekonlrakt" skall upp­rättas mellan elev och skola. Della är ett dokument som beskriver ålagan­den och skyldigheter från ömse håll vad gäller sludieval och andra val av verksamhel i skolans regi. Allteftersom studierna fortskrider och silua­lionen förändras kan handlingsprogrammet ändras. Hela idén är ett uttryck för att skolan måste intressera sig mer för den enskilde elevens aktuella studiesituation och att eleven skall ges ökade möjligheler all påverka och ta ansvar för sin egen situation.

För all skapa förutsättningar för denna ökade kontakt föreslär GU bl. a. atl det nuvarande klassföreståndarskapel skall ändras. I stället för atl en lärare är klassföreståndare för 30 elever j en klass bör läraren vara handle­dare för flera och mindre grupper av elever. Grupperna bör vara fördelade över årskurserna sä alt läraren varje år endast behöver ta emot en ny grupp. GU föreslår att gruppstorleken i normalfallet bör vara 8 elever. För dessa grupper blir läraren någol av en fadder och skall vara dialogpartnern då studiekontraktet skall upprättas eller ändras.

De remissinstanser som yttrat sig i frågan är i huvudsak positiva till GU:s idéer. Elevorganisationen är dock starkt negativ till alla tankar på gruppindelning, eftersom en sådan indelning kan användas för alt uppnå effekier som ursprungligen inte var avsedda.

Enligl min mening behöver inte tanken om en förbättrad dialog mellan elev och skola vara kopplad lill en fasl gruppindelning av eleverna. GU:s tankegång om en gruppindelning är också något oklar så till vida all målen för indelningen är flera och i viss mån oförenliga.

Del är angelägel alt ett utvecklingsarbete startar som syftar till alt åsladkomma ett aktivare klassföreslåndarskap. Inom ramen för en sådan verksamhet blir del möjligl atl genom "studiekonlrakt" mellan elev och skola pröva alt stimulera eleverna atl slälla krav på sig själva och på skolan. En sådan verksamhet kan också utgöra basen för en viklig social träning där förmågan till ansvarslagande för sig själv och för kamraterna förstärks och där självförtroende och förmåga att konstruktivt lösa kon­flikter kan uppövas. Ell ulvecklingsarbete av detta slag bör också kunna utgöra en grund för en utvecklad skoldemokrati. Eleverna bör stimuleras atl komma med förslag till förbättringar av klassens och skolans verksam-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 40

het. De bör också kunna la prakliskl ansvar för verksamheler med direkt anknytning lill undervisningen. Flera länsskolnämnder och kommuner har anmält inlresse för att pröva en verksamhel med sådan inriktning.

Jag anser att ett utvecklingsarbete av detta slag bör påbörjas. Härvid bör även erfarenheter kunna hämtas från verksamheten med klassråd, där planering av sludierna och andra gemensamma angelägenheter behandlas. I fråga om klassråden avser jag all återkomma till regeringen med förslag om all SÖ ges i uppdrag atl utvärdera verksamhelen som nu pågått sedan läsåret 1978/79.

För de ungdomar som omfattas av kommunernas uppföljningsansvar ulformas numera individuella planer för deras verksamhet fram lills de fyller 18 år. En sådan plan skall löpande hållas akluell genom återkom­mande diskussioner mellan den unge och förträdare för uppföljningsverk­samheten. Båda parter bidrar med sina resurser och båda parter kan slälla krav på varandra. Det pågår en fortlöpande dialog om den unges situation och hur den bör förändras.

Enligl min mening borde idén om individuella planer även kunna lilläm­pas inom gymnasieskolan. Efter hand som försöksverksamhet och ulveck­lingsarbete i enlighet med mina förslag leder lill förändringar av gymnasie­skolan kommer ocksä behovet av sådana individuella planer alt öka. Del är därför angeläget att i lokalt utvecklingsarbete pröva hur individuella planer bäst kan ulformas och användas. Detta ansluter till GU:s förslag om studiekonlrakt.

I likhel med GU och de flesta av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anserjag att skolan bör stödja personliga intresse val inom områden som t.ex. musik, bild, idrott, polilik, religion, specialiteter i anslutning lill någol annat skolämne, elevfacklig verksamhel osv. Jag vill i delta sam­manhang erinra om försöksverksamheten med individuella timplanejämk­ningar för ungdomar som jämsides med studierna bedriver intensiv idrotts-träning. Liknande anordningar bör kunna prövas i försöksverksamhel även för atl ge ulrymme ål andra intressen än idrott. Enligl SÖ har ell slort anlal kommuner anmält inlresse för sådan försöksverksamhel, t.ex. Es­kilstuna, Katrineholm och Ljusdal.

Verksamhel inom de nyss nämnda områdena bedrivs ofta med fördel i föreningar, inom och ulom skolan. Jag anser all föreningsverksamhet kan vara värdefull när det gäller att ge elever möjlighel att träna sin förmåga alt la ansvar och öva medinflytande. Den leder även för många naturligt över i en forlsall föreningsverksamhet efter ungdomsårens skolperiod och där­med lill en fortsall inlresseulveckling. Föreningsverksamheten i skolan bör därför inte bedrivas isolerat från eller konkurtera med annan före­ningsverksamhet ulan snarare anordnas i samarbele med föreningar utan­för skolan.

Jag ämnar senare föreslå regeringen all SÖ får i uppdrag all i samråd med slalens ungdomsråd lägga fram förslag om hur föreningsverksamhet i

 

Prop. 1983/84:116                                                                 41

skolorna kan främjas och närmare knytas dels lill skolans övriga verksam­het, dels till övrig föreningsverksamhet i samhällel.

GU lägger också fram förslag om sociala inslag där eleverna engageras i gemensamma aktiviteter. Som exempel pä sådana inslag nämner GU bl. a. atl eleverna driver en cafeteria eller organiserar en inköpsförening.

I likhet med de flesta remissinslanser som yttrat sig i frågan delar jag GU:s uppfattning atl del är betydelsefullt för varje individ atl få lillfälle att erbjuda sina tjänster och atl få känna sig efterfrågad. Inslag av den karak­tär jag nu beskrivit förekommer redan vid vissa gymnasieskolor t.ex. i form av kooperativt drivna cafeterior. Enligt min mening är det angelägel all lokall ulveckla sådan verksamhet ytterligare.

Jag vill slutligen la upp frågan om elevernas medinflytande över de beslut som fattas inom skolans område, en fråga som f.n. är föremål för stort intresse. Elevorganisationen och Riksförbundet Hem och Skola har i skrivelser lill utbildningsdepartementet tagit upp denna fråga. Skolför-fallningsulredningen har i belänkandet (Ds U 1982:5) Konferenser i skolan föreslagit förenklingar i nuvarande regelsyslem. Belänkandel har remiss­behandlals och ärendet bereds f.n. inom regeringskansliel. S.k. brukar­medverkan och brukarinflytande behandlas också av 1983 års demokrali­beredning (C 1983:03), vars arbele enligt direktiven främst bör inriklas på all stimulera till ell praktiskt förändringsarbete. Detta kan för skolans del ske bl.a. genom alt beredningen stimulerar till försöksverksamhel med olika former för ökal elevinflytande och ökad föräldramedverkan inom skolan. Därvid kan krävas att regeringen medger vissa avvikelser från gällande bestämmelser. Jag vill också erinra om all barn- och ungdomsde­legafionen (Ju 1983:01) har all behandla frågor av detta slag.

Det pågår alllsä ell omfallande arbele för all belysa frågan om medinfly­tande och medbesiämmande inom skolans område. För egen del anserjag atl det är viktigt all dessa frågor kan lösas så all elevernas medinflytande ökas och föräldramedverkan slärks. Av SÖ harjag erfaril all flera läns­skolnämnder har anmäll intresse för alt starta försöksverksamhel inom delta område. Jag avser all i annal sammanhang la inilialiv till en sådan försöksverksamhet i anslulning till det beredningsarbete somjag nyss har nämnl.

5    Praktik

5.1 Inledning

En vidgad samverkan mellan skola och arbetsliv har länge varit ell angeläget mål.

För grundskolans del infördes i och med LgrSO praktisk arbelslivsorien­tering (prao) i en omfattning om 6-10 veckor under hela grundskoletiden. Under högstadiet skall eleverna genom minst veckolånga perioder i arbets­livet skaffa sig erfarenheler från var och en av följande tre seklorer i

 

Prop. 1983/84:116                                                                 42

arbetslivet: 1. teknik och tillverkning, 2. handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk, 3. kontor, förvallning, vård, undervisning.

Praktik i olika former finns redan nu i gymnasieskolan.

Försöksverksamhel med yrkesorienleringsvecka, yo-vecka, startade re­dan läsåret 1966/67 på ett anlal teoretiska gymnasier och har sedan dess successivt utökats. Verksamheten fär sedan läsåret 1979/80 omfatta samtli­ga minst tvååriga studievägar inom gymnasieskolan. Utvecklingen har dock varil sådan att det främsl är elever på teoretiska linjer som har berörts. Ca en tredjedel av eleverna på dessa linjer har genomgått yo-vecka. Yo-veckan innebär att eleverna vistas på en arbetsplats under en vecka. Veckan är inle kopplad lill någon särskild årskurs. Utvärderingar visar att den är populär hos eleverna som dock anser att liden är för korl.

Yo-veckans ursprungliga syfle var att utgöra grund för elevernas studie-och yrkesval. Detta korri under 1970-talet att kombineras med önskemål om en slarkare ämnesanknylning, bl.a. för atl åstadkomma en bällre koppling mellan teori och praktik. Man lyckades emellertid aldrig förverk­liga dessa intentioner. En förklaring kan vara all eleverna höll fast vid yo-veckans ursprungliga syfle, all ge underlag för studie- och yrkesval, samtidigt som lärarna inte förmådde knyta elevernas erfarenheter från yo-veckan till del egna ämnel.

Försöksverksamhel med återkommande praktisk arbetslivsorientering har bedrivits sedan läsåret 1977/78. Ett 20-tal gymnasiekommuner deltar i försöksverksamheten. Förulom att ge eleverna en bättre grund för sludie-och yrkesvalet är målet för försöksverksamheten att åsladkomma en bättre och närmare anknytning mellan undervisningen och arbetslivet. Tidsut­rymmet för dessa konlakter är en vecka per läsår.

På de yrkesinriktade studievägarna kan undervisningen i arbelsleknik förläggas hell eller delvis lill en arbetsplats ulanför skolan. Jag har vall all använda uttrycket arbetsplalsförlagd utbildning som en sammanfattande beteckning för de olika former som sådan undervisning i arbelsleknik kan ha.

Den vanligaste formen av arbetsplalsförlagd ulbiidning är inbyggd ut­bildning. Detta innebär atl förelaget tillhandahåller lärare eller motsvaran­de och utrustning. Undervisning i arbelsleknik skall anordnas som inbyggd ulbiidning i den mån limplanen föreskriver det och får anordnas även därutöver på studieväg inom något av områdena induslri och hantverk eller handel och kontor. Särskill statsbidrag lämnas för inbyggd ulbiidning inom de nämnda områdena. SÖ får medge inbyggd utbildning även på andra studievägar om en skolstyrelse gör en framställning härom och därvid anför särskilda skäl. Normall är inbyggd utbildning anordnad på sådant sätt alt eleverna inte är anställda och inte fär någon ersättning.

Del förekommer även all arbetsplalsförlagd utbildning anordnas i sko­lans regi med skolans egna lärare. I sådana fall lämnas statsbidrag enligt samma regler som för skolföriagd utbildning. På den bygg- och anlägg-

 

Prop. 1983/84:116                                                   43

ningstékniska linjen förläggs t.ex. undervisningen i arbelsleknik till en byggarbetsplats. Klassen undervisas där av en yrkeslärare. Pä vårdlinjens vårdpraklik undervisas eleverna av sin vårdlärare på arbetsplatsen (sjuk­huset).

I vissa fall kan undervisningen i arbelsleknik förläggas lill ett förelags yrkesskola. Åven andra former förekommer. Ofta vilar dagens anordning­ar på någon lokal historisk grund där man har anpassat den ursprungliga verksamhelen lill gällande bestämmelser och slatsbidragsregler.

Jag vill här också erinra om all gymnasial lärlingsutbildning förutsätter atl slörre delen av utbildningen är förlagd till en arbetsplats där eleven är anställd.

För gymnasieskolans del föreslär GU all obligatorisk praktik skall infö­ras på gymnasieskolans alla utbildningslinjer. Man lalar om två slags praktik, arbetslivspraktik och yrkespraktik.

GU särskiljer praktik från andra kontakter med arbetslivet bl.a. genom atl praktiken skall vara föreskriven i läroplan/utbildningsplan eller vara godkänd som del i ulbiidning. Den skall också vara handledd och skolan skall ha ansvar för den. Eleverna är under praktikperioderna forlfarande elever i skolan och inle anställda.

GU föreslär att den obligatoriska praktiken i gymnasieskolan skall om­falla minsl 16 skoldagar per årskurs. Utbildningar som redan har praktik av störte omfallning berörs inte av förslaget.

Remissinstansernas reaktion på förslaget är i stort densamma som pä sin lid reaktionen inför förslaget om prao i grundskolan. En stor majoritet är positiva till viljeinriktningen, medan många är tveksamma till om det går atl åstadkomma det antal praktikplatser som skulle erfordras.

Jag anser att det skulle vara av slort värde om man genom praktikinslag kunde åstadkomma en bättre koppling mellan skola och arbetsliv även inom de delar av gymnasieskolan där sådan koppling saknas eller är bristfällig. Remissopinionen och även undersökningar, som GU pekar på i sitt specialbetänkande (SOU 1981:97), visar att alla berörda parter i stort är överens om delta.

När man kommer lill frågan om praktikens omfattning, möjligheterna atl få fram praktikplatser i tillräcklig omfallning, etc. skiljer sig dock uppfatt­ningarna åt. Det tidsperspektiv och den bedömning av samhällels utveck­ling man utgär ifrån påverkar givetvis den uppfattning man här kommer fram till. Likaså lorde bedömningarna skifta beroende på vad man lägger in i begreppet praktik och hur man gör jämförelsen med ungdomars övriga erfarenheler av arbetslivel i form av feriearbete etc.

Jag skall i del följande gå in på dessa frågor och kommer då all föreslå atl man i försöksverksamhet får pröva praktikinslag på alla linjer och linjdik-nande utbildningar i gymnasieskolan.

 

Prop. 1983/84:116                                                              44

5.2 Behovet av praktik

Del övergripande målel för praktik är all knyta verksamheten i skolan närmare till verksamheter i arbetslivet och samhällel i övrigt. Eleverna behöver fä se hur de kunskaper de fär i gymnasieskolan används ulanför skolans värld.

Ulöver detta kan praktik också ha målel all låta eleverna få känna på hur det är atl della i arbetslivel, vilka krav som gäller på en arbetsplats, etc. Praktik kan dessutom ha en syo-funklion.

Den vikligasle funktionen som praktik i gymnasieskolan bör ha anserjag vara atl visa hur kunskaper i olika ämnen används i arbetslivet och har belydelse för verksamheten där. Jag vill därför här ulveckla min syn på hur ämnesinnehåll och praklikinslag bör kopplas lill varandra.

Försl vill jag då göra det självklara konstaterandet att a(/fl ämnen på ett eller annat sålt har sin praktiska tillämpning ulanför skolan även om tillämpningarna är av mycket skiftande karaktär.

På samma sätt kan man hävda all aUa ämnen har ell teoretiskt innehåll i den meningen atl de har en begreppsstruklur och ger teoretiska modeller av verkligheten.

I vissa ämnen kopplar man sludierna av begrepp och modeller lill under­sökningar och tillämpningar av praktisk nalur. Detta sker bl.a. i form av laboralioner eller arbetsövningar av olika slag. I yrkesämnena kopplar man yrkesteorin till övningar i arbelsleknik. Ofta är dock skillnaderna mellan dessa tillämpningar inom skolans väggar och vad som sker i arbelslivet avsevärda.

Balansen mellan de teoretiska inslagen och de praktiska tillämpningarna är mycket olika för olika ämnen. Ofta har de vi kallar teoretiska ämnen en mycket stark inriktning enbart mot teoretiska moment. De yrkesprakliska ämnena har å sin sida ofta en kraftig slagsida mol prakliska lillämpningar. Den teoretiska grunden för dessa lillämpningar behandlas summariskt eller inte alls. En förklaring till dessa skillnader är, historiskt sett, all de teore­tiska ämnena i gymnasieskolan har sin slruklur och sitt innehåll hämtade från vetenskapliga discipliner, medan de yrkesinriktade ämnena har ut­vecklats utifrån företagsulbildningar och/eller i nära anknylning till arbels­livet.

Enligt min mening är det viktigt atl ställa sig frågan om den balans mellan teori och praktiska tillämpningar som nu fmns i olika ämnen är den mest lämpliga. Min uppfattning är all undervisningen i många ämnen skulle vinna på om mer av ämnenas prakliska lillämpningar fanns med. Detta skulle kunna åstadkommas genom all undervisningen på olika sätt anknyts bättre till verksamheter i arbelslivet.

Studiebesök är ett sådanl säll. Väl förberedda och planerade studiebe­sök genomförda enskilt eller i grupp, evenluelll upprepade flera gånger för atl ge eleverna möjlighet atl följa en process, kan i många fall ge utmärkt

 

Prop. 1983/84:116                                                                 45

konkretion av vad man läst om i skolan. Praktikinslag av olika längd kan vara ett annal sätt. Del kan för en elev gälla atl under en längre tid, sammanhängande eller uppdelad i kortare lidsperioder, följa och/eller delta i en arbetsprocess. Der kan t.ex. för ämnet samhällskunskap gälla att sludera hur en förvallning fungerar genom att följa en frågas handläggning eller atl under en period på hel- eller deltid aktivt arbela på en slallig eller kommunal insfitulion. Liknande exempel är lätta atl finna för övriga teore­tiska ämnen och för de yrkesinriktade utbildningarnas yrkeslekniska äm­nen.

■ I della sammanhang vill jag också erinra om den pågående försöksverk­samheten med teknikservice. Verksamhelen innebär alt lekniska och eko­nomiska linjer erbjuder mindre förelag sina resurser i olika utvecklingspro­jekt och arbelar med problem som uppdragsgivaren inle själv kan klara av. Skolan blir därmed en resurs för främst småföretagens lekniska ulveck­ling. För skolans del är vinsten tvåfaldig: eleverna får konlakl med närings­livel genom atl ulföra realistiska och efterfrågade arbetsuppgifter och lärarna kommer i kontakt med akluella frågeställningar inom näringslivet och kan bättre följa utvecklingen där, vilkel är värdefulll ur fortbildnings-synpunkt.

Delmålet att ge ungdomar möjlighet att under ordnade former fä känna på arbetslivets krav genom atl aklivi della i arbelel på en arbetsplats kräver sammanhängande praktiktid. Arbetslivels krav och rutiner, den lolala miljö som arbelslivet erbjuder, konkurrensförhållanden, medbe­stämmandefrågor etc, undervisas det visserligen om. Den konkreta upple­velsen, tillämpningen, kan dock inte erbjudas inom skolans väggar.

Av vad jag nyss sagt framgår alt del i gymnasieskolan bör finnas praklik­inslag som skall tillgodose framför allt två olika behov, dels behovel all knyta ämnesundervisningen till lillämpningar i arbels- och samhällslivet, dels elevernas behov av atl få konkreta erfarenheter av arbetslivet. Delta anknyter väl till GU:s förslag om två olika former av praktik.

Med arbetslivspraktik menar GU praktik som ger en allmän arbetslivs­orientering, vanligen inom den del av arbetsmarknaden som resp. utbild­ning eller utbildningsområde förbereder för. Arbetslivspraktiken skall vara lill hjälp både för "yrkesobeslämda" och för "yrkesbestämda" elever. 1 praktiken ingår bl. a. att skaffa sig kunskaper om vilka arbetsuppgifter som . finns på arbetsplatsen, sociala förhållanden, arbetsorganisation och led­ningsfunktion, de fackliga organisationernas säll all arbela, avtal, arbels­miljöfrågor och inflyiandefrägor.

De krav som GU uppställer för praktiken - den skall vara föreskriven i läroplan/utbildningsplan, ske under handledning, ha ett bestämt tidsom­fång, slå under överinseende av skolan m. m. - avgränsar praktik från övrig verksamhet i anslutning till arbetslivet som t.ex. studiebesök och feriearbete.

Med yrkespraktik menar GU praktik som avser all ulveckla elevens

 

Prop. 1983/84:116                                                                 46

yrkeskunnande. Den är därmed ett led i yrkesutbildningen och skall erbju­da möjligheter att studera tillämpningar och träna pä arbetsuppgifter i en autentisk miljö. Enligt GU skall de mål som är uppslällda för arbetslivs­praktiken även kunna uppnås i yrkespraktiken under förutsättning alt denna läggs ul samlat. Detta betyder att yrkespraktiken kan uppfattas som en överordnad form av praktik så till vida att den även kan ersätta den andra praktikformen arbelslivspraktik.

Min uppfattning är emellertid att del räcker all tala om en form av praktik i gymnasieskolan. Jag förordar atl denna form fär benämningen gymnasiepraktik. Denna skall täcka båda de delmål för praktik som jag lidigare har beskrivit.

I sill specialbetänkande pekar GU på undersökningar som visar alt en stor del av alla ungdomar i gymnasieskolan har erfarenhet av förvärvsarbe­te på ferielid eller på fri tid under terminerna. Flera remissinstanser anser att de erfarenheler ungdomarna på delta sätt får kan ersätta arbelslivsprak­tik. Andra instanser menar att GU:s krav på praktikens uppläggning och innehåll gör att feriearbele och praktik inte kan jämställas.

Jag delar uppfattningen att de kvalitetskrav på innehåll och uppläggning som bör ställas pä praktiken gör atl feriearbele eller arbele på annan frilid inle utan vidare kan jämställas med praktik. Väl planerade praktikinslag som noga anknyter till undervisningen bör därför finnas i gymnasieskolan.

Gymnasiepraktik bör kunna ersätta yo-vecka och återkommande prak­tisk arbelslivsorientering. Däremoi anserjag all man genom arbeislivskon-lakter i form av inbyggd ulbiidning och annan arbetsplalsförlagd ulbiidning har goda förutsättningar atl uppnå målen för gymnasieprakliken. Arbets­plalsförlagd ulbiidning bör därför kunna ses som en betydelsefull form av gymnasiepraklik.

5.3 Praktikens omfattning

GU för ett allmänl resonemang om lämplig avvägning mellan praktiktid och annan tid i skolan. Utredningen gör även en avvägning mellan den möjliga tillgången på praklikplatser och praktikens längd. GU gör därvid den samlade bedömningen atl alla utbildningar i gymnasieskolan bör ha minsl 16 dagars (tre veckor) praktik per läsår.

För egen del anser jag del vara vanskligt all på grund av allmänna överväganden försöka avgöra hur mycket praktik som behövs i de olika utbildningarna i gymnasieskolan. Då GU stannar för omfattningen tre veckor per läsår kan detta enligt min mening endast uppfattas som en riktningsangivelse.

Alt göra en bedömning av möjligheterna att få fram praklikplatser i tillräcklig ulslräckning är lika svårt. Många faktorer spelar här in. Kraven på praktik från andra utbildningsanordnare, konjunkturlägel och resur-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 47

serna för praktikplatsanskaffningen är några sådana faktorer, Åven från dessa synpunkler måste GU:s förslag uppfattas mera som en viljeinrikt­ning.

Jag har fidigare framhålll alt en stor majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till praktik av denna omfattning. För egen del anserjag atl GU:s förslag bör få gälla som riktpunkt för den försöksverksamhel med praktik pä alla linjer och linjeliknande utbildningar i gymnasieskolan som jag nu kommer atl förorda.

5.4 Försöksverksamhet med praktik

Som jag lidigare har framhållit har många elever redan i dag praktik. Försöksverksamheten med yo-vecka och återkommande praklisk arbels­livsorientering omfatlar för de teoretiska linjernas del ca 30 % av eleverna. På de yrkesinriktade linjerna är dock försöksverksamheten inte särskilt slor.

Försöksverksamhet med utökad praktik har efler samråd med GU och efler regeringens beslut pågått sedan läsåret 1981/82 i Göleborgs kommun. Verksamheten omfatlar innevarande läsår ett 20-tal klasser på fyra gymna­sieskolor. De linjer som berörs är den nalurvelenskapliga, den samhällsve­tenskapliga, den sociala och den distributions- och konlorstekniska linjen samt konsumiionslinjen. Praktiken omfattar 6-16 veckor.

Enligt min uppfattning är försöket av stort intresse. Verksamhet av detta slag borde bedrivas på flera orter och utökas lill att omfatta flera av en kommuns utbildningar i gymnasieskolan.

Intresset för atl bedriva försöksverksamhel med en utökad praktik har enligl SÖ anmälts från många kommuner, t.ex. Mölndals, Partille, Sollef­teå och Hudiksvalls kommuner. Göteborgs kommun önskar också få utöka sitt praktikförsök till att gälla dels flera utbildningar, dels flera skolor.

Jag föreslår all försöksverksamhel påbörjas med inslag av gymnasie­praktik på alla gymnasieskolans linjer och linjelika utbildningar. Det är angelägel alt sä mänga kommuner som möjligt dellar i försöksverksamhe­ten. Praktikens längd bör bestämmas lokall och får variera upp till den ambitionsnivå som GU föreslår, dvs. tre veckor per läsår. Utbildningar som redan i dag har praktik av större omfattning skall självfallet få behålla denna.

Jag föreslår att försöksverksamheten får påbörjas redan läsåret 1984/85 och i första hand få pågå under en femårsperiod. Försöksverksamheten bör noga följas och utvärderas och ligga lill grund för ell förnyal ställnings­tagande i fråga om praktik på alla linjer och linjelika utbildningar i gymna­sieskolan vid försöksperiodens slul.

Den nu föreslagna försöksverksamheten med gymnasiepraktik bör suc­cessivt ersätta redan pågående försöksverksamhet med yo-vecka och åter­kommande praklisk arbetslivsorientering.

 

Prop. 1983/84:116                                                   48

Utrymme för den ulökade praktiken bör under försöksverksamheten kunna åstadkommas på olika sätt. Eftersom en veckotimme motsvarar ca 36 lektionstimmar, fördelade över läsåret, motsvarar den i samlad tid ungefär en veckas studietid. En praktik vecka kan därför sägas motsvara en veckotimme i fimplanen. Ett sätt att få lid för en veckas praktik är då atl man lokall kan få byla ut en veckotimme i timplanen mot praktik. En liknande modell prövas i försök i fem kommuner inom försöksverksamhe­ten med ramtimplaner, där fem veckotimmar per läsår fär bytas mot annan undervisning än vad den normala timplanen anger.

, För all få utrymme till upp lill tre veckors praktik per läsår måsle alUsä lokala skolmyndigheter få möjligheten att byta skolförlagd undervisning mot gymnasiepraktik under upp till tre veckotimmar per läsår.

Ett annat säll som skulle kunna användas separat eller i kombination med den modell jag nu har beskrivit är alt man lokalt får beslula om en utökad skolarbetsvecka för eleverna. En ökning av skolschemat med upp lill tre veckotimmar per läsår för eleverna ger då utrymme för gymnasie­prakliken. Utökningen av elevernas skolschema bör främst kunna utnytt­jas för utbildningar med mindre än 38 veckolimmar, dvs. framför allt de teoretiska linjerna.

Jag föreslår atl båda dessa möjligheter att skapa utrymme för gymnasie­praktik får prövas i försöksverksamhel i enlighet med vad jag nu har sagl.

Flera yrkesinriktade utbildningar har redan i dag en god anknytning till arbelslivet genom atl delar av undervisningen är organiserad som arbets­plalsförlagd ulbiidning. Andra ulbildningar genomförs i skolan men i en miljö som är snarlik den man möter i arbetslivet. Behovet av ytterligare praktik är alltså myckel olika från utbildning lill utbildning.

Möjligheterna att organisera yrkesinriktad ulbiidning som arbetsplats-förlagd ulbiidning finns redan i dag. Enligt min mening borde denna möjlig­het utnyttjas så att alla dessa utbildningar under viss tid per läsår får gymnasiepraktik genom alt ha ulbildningen förlagd till en arbetsplats.

Enligt de utvärderingar av arbetsplalsförlagd utbildning som GU hänvi­sar lill i sitt specialbelänkande (SOU 1981:97) läcks i många fall målen för GU:s arbetslivspraktik inte i särskilt slor utsträckning. Detta bör enligt min mening rättas lill genom att dessa mål ges ökad tyngd för den arbels-plalsförlagda ulbildningen och genom en bättre anknylning av verksamhe­ten till ämnet arbetslivsorientering.

Den försöksverksamhel somjag nu förordai skall belysa de möjligheter och svårigheter som är förknippade med att man inför ökade praktikinslag i gymnasieskolan. Några av de frågor som är särskilt intressanta att få belysta från organisatorisk utgångspunkt är möjligheterna att få fram prak­tikplatser, hur platsanskaffningen skall organiseras och administreras elc; De pedagogiska effekterna av praktiken måsle också noga sluderas liksom vilka pedagogiska meloder som bör användas för all åsladkomma en god koppling mellan aktiviteterna på praktikplalserna och undervisningen i skolan.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 49

Försöksverksamheten skall också belysa hur man på olika sätt kan klara av del arbele som utökade praklikinslag kan medföra i skolans verksam­het. Det kan gälla platsackvisilion, koniaktarbele med praktikföretag och med elever som är ute i praktik, m; m. När praktik läggs ut samlat medför della all undervisningslid, som lärare skall fullgöra, bortfaller för en eller tlera klasser. Enligt min mening bör man, om man lokalt finner detta vara lämpligt, få använda denna lid för arbele som har med praktiken atl göra. En lärare som medverkar i arbetet bör därvid få räkna in denna medverkan i sin tjänst. Om en lärare inle medverkar bör undervisning, moisvarande den lid som faller bort på grund av praktiken, fullgöras vid annat lillfälle. Detta kan exempelvis ske genom atl läraren ersätter en annan lärare under dennes sjukfrånvaro.

Jag kommer i del följande atl la upp frågan om användning av statsbi­drag till lokal skolutveckling för koslnader som föranleds av mina förslag om försöks- och utvecklingsarbete. Sådant bidrag bör efter beslut lokalt också kunna användas för bl. a. försöksverksamhet med ulökad praktik.

Att anskaffa praktikplatser

Problemet att få fram praklikplatser har två sidor. Dels gäller del arbets­livets möjligheter alt slå till tjänst med lillräckligl många praklikplatser, dels gäller del hur plaisanskaffningen skall organiseras och genomföras.

GU tar upp frågan om del är lämpligl alt ha en lag som föreskriver all praktikplatser skall ställas till skolans förfogande i viss omfattning. Utred­ningens majoritet förordar att lagstiftning inte skall tillgripas i första hand. I slällel bör man prova en avialsreglering under en försöksperiod om högst fem år. Vid periodens slul fär frågan om reglering genom lag eller avlal ånyo prövas.

Remissopinionen är delad. Av de instanser som uttalat sig i frågan förordar en majoritet att lagstiftning tillgrips. Bland dessa instanser finns LO, TCO och tolv kommuner: En lösning genom avtal förordas av bl. a. slalens arbelsmarknadsnämnd och fem kommuner.

Min inställning är följande. En stor majoritet av remissinstanserna anser i likhet med GU alt gymnasieskolan bör ha slörre inslag av praktik. Jag har i det föregående anslutit mig till denna uppfattning. En utökad praktik borde i och för sig ha ett intresse också för arbetslivet eftersom del ger en arbetskraft som är bättre tränad för arbetslivets behov. Erfarenhelerna hittills visar dock all det är svårt atl få fram praklikplatser.

Enligt min uppfattning måste det vara möjligt atl få fram betydligt fler praktikplatser än vad man hittills har lyckats med. Jag anser t.ex. alt den offentliga delen av arbetsmarknaden borde kunna erbjuda åtskilligt fler praklikplatser än vad man gör i dag.

Jag har i det föregående föreslagit atl försöksverksamhel skall inledas för atl belysa möjligheterna alt öka praktikinslagen i gymnasieskolan. Jag finner det naturligt atl denna försöksverksamhet också får visa vilket 4    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                   50

behov av lagstiftning som kan komma att finnas. Jag är därför inte nu beredd all förorda lagstiftning. I likhel med GU anserjag atl frågan pä nytt får prövas då resullalen av försöksverksamheten föreligger.

Enligl regeringens beslut den 18 februari 1982 åligger det arbetsförmed­lingen all tills vidare ansvara för anskaffandet av plalser för praktisk arbelslivsorientering i grundskolan och den nuvarande yrkesorienteringen i gymnasieskolan. Samarbelel mellan skol- och arbetsmarknadsmyndighe­terna bedrivs i många olika former och har nått olika långt i olika kom­muner.

Försöksverksamheten i Göteborg visar ett exempel på hur samarbetet kan ske. Här sköter arbetsförmedlingen med hjälp av sina datarutiner den första kontakten med förelagen och åstadkommer en preliminär samman­ställning över de platser som arbelslivet erbjuder. Därefter lar skolmyn­digheterna över. Med utgångspunkl i denna preliminära platsackvisilion kan enskilda skolor agera vidare och kontakta förelag och förvaltningar i skolans närhet för alt få fram ytterligare plalser. Enligl vad jag har ertarit arbelar SÖ också inom sitt försöks- och utvecklingsarbete med olika modeller för platsackvisilion.

Kommittén (A 1981:02) för ulredning av arbetsmarknadsverkets an­svarsområde och organisation (AMS-kommiltén) har enligt sina direktiv alt pröva om arbetsförmedlingen även fortsättningsvis skall ha ansvaret för anskaffning av pryoplatser eller om delta kan övertas av annan huvudman, i första hand skolan.

Enligl min mening är det vikligl alt i försöksverksamhet ulveckla olika modeller för hur platsackvisitionen bör gä lill. Delta måsle göras i nära samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna och AMS-kommiltén. Jag avser all i annat sammanhang föreslå regeringen alt ge SÖ i uppdrag alt i samråd med AMS och under medverkan från Svenska kommunförbundet utreda och komma med förslag om olika modeller för platsackvisilion som kan prövas i försöksverksamhet.

6    Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning

I det föregående harjag till slörsla delen uppehållit mig vid principiellt viktiga frågor som rör gymnasieskolan i dess helhet. Frågor som rör övergången frän grundskolan till gymnasieskolan, gymnasieskolans inle­dande skede, ett nytt kurssyslem, påbyggnadsulbildning, den inre arbets­miljön saml ulökade praklikinslag är alla av den arten alt de berör både de studieförberedande och de yrkesinriktade utbildningarna.

Jag finner det nu angelägel all la upp några frågor som speciellt berör den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan. Del jag då framför alll kommer att uppehålla mig vid rör dels samspelet mellan skola och arbets­liv, dels taklen i förnyelsen av yrkesinriktad ulbiidning. Dessa och vissa

 

Prop. 1983/84:116                                                   51

andra frågor anser jag vara så angelägna att det enligt min mening finns anledning att göra en översyn av hela områdel gymnasial yrkesinriktad utbildning. Jag avser därför all lill atl börja med tillsälta en arbelsgrupp inom utbildningsdepartementet som i samarbele med bl.a. SÖ, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och arbetsmarknadens parter närmare skall analysera behovel av och förbereda ett förnyelsearbete inom detta område.

Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning erbjuds Ln. i form av 16 tvååriga linjer och ca 550 specialkurser. Därtill kommer ett antal lokall arbetsmarknadsanknulna specialkurser (LA-kurser) av varierande längd. Som jag framhållit i samband med atl jag behandlade frågan om praktik i gymnasieskolan anordnas viss yrkesinriktad utbildning som arbetsplalsför­lagd utbildning. En särskild form av arbetsplalsförlagd utbildning är in­byggd utbildning.

En ny yrkesinriktad utbildning för hantverksyrken prövas f. n. i försöks­verksamhel. De ungdomar som dellar får hela sin yrkestekniska undervis­ning hos olika hantverkare i form av inbyggd ulbiidning. Undervisningen i allmänna ämnen är förlagd till skolan.

Läriingsutbildning är en form av yrkesinriktad utbildning där ungdo­marna under huvuddelen av liden arbetar som läriingar hos olika företaga­re. Lärlingsutbildningen har tillkommit som ell komplement till gymnasie­skolans ulbud av studievägar. Del gäller främsl vissa mindre frekventa yrken bl.a. inom hantverksomrädet. På orter där del inte finns underlag för vissa studievägar kan ocksä läriingsutbildning bidra till att ge ungdomar som annars inle skulle ha sökt till gymnasieskolan möjlighel lill yrkesut­bildning. För vissa ungdomar kan bl. a. av sociala skäl en lärlingsplals vara ell lämpligt allernaliv.

De yrkesinriktade utbildningarna harjag hittills specifikt berört genom två förslag. Det första gäller möjligheterna alt erbjuda yrkesinriktad utbild­ning, varvad med praklik/arbele/ungdomsplals, för ungdomar inom kom­munernas uppföljningsverksamhet. Del andra innebär en satsning på på­byggnadsutbildningar för elever på de yrkesinriktade linjerna. Del senare ger eleverna möjlighel all komplettera sin utbildning dels med mer speciali­serad yrkesinriktad ulbiidning, dels med en teoretisk påbyggnad, bl. a. som förberedelse för högskolestudier.

Jag har tidigare framhållit hur viktigt del är för vårl näringsliv atl följa med i den lekniska utveckling som pågår i hela den industrialiserade väriden. Del gäller dels snabbt framväxande teknologi inom speciella områden, dels ny tillverkningsteknik som kan beröra många yrkesområ­den.

Åven om utvecklingen inle går lika snabbi inom alla områden så har genomslag av viss teknik slor betydelse för hela arbetslivet. Jag tänker då framför alll på den snabba ulvecklingen mot automatisering, den ökade användningen av datorer, elektroniska styrprocesser saml hanterings- och

 

Prop. 1983/84:116                                                   52

produktionsrobotar. Få områden kommer att förbli oberörda av denna utveckling. Jag har också lidigare ulvecklal argumenten för hur viktigt det är för vårt samhälle atl skolan följer med och aktivt påverkar denna utveckling.

Den snabba utvecklingen ställer nya utbildningskrav. Jag har lidigare pekat på ell sådanl krav. Under ett yrkesverksamt liv måsle den enskilde räkna med att vid upprepade tillfällen förnya sin ulbiidning då utvecklingen har gjort gamla kunskaper föråldrade. Den grundläggande gymnasiala ut­bildningen måsle därför vara sä utformad alt den kan fylla rollen som en första utbildningsdel i ett system av återkommande utbildning. Balansen mellan olika ämnen i en ulbiidning och mellan teori och färdighetsträning inom ämnen samt takten i förnyelsen av ämnesinnehållet måste vara an­passad till detta utbildningsperspektiv.

Förnyelsen av ämnesinnehållet i yrkesämnen är en viktig fråga då den tekniska utvecklingen går snabbt. Utbildningsekonomiska utredningen har belyst denna fråga i en specialsludie (Ds U 1983:8) av utbildningsplane­ringen för yrkesinriktad utbildning.

Studien pekar bl. a. på det problem som uppstår då den lekniska ulveck­lingen går snabbt samtidigt som gammal teknik lever kvar till följd av att den finns i produktionsprocesser, maskinpark och byggnader med länga avskrivningslider. Det uppstår dä en situation där ny kunskap krävs samti­digt som behovel av gammal kunskap kvarstår. Den yrkesverksamme har behov av både den gamla kunskapen och den nya. Det slälls krav på en ökad kunskapsmängd.

I studien framhålls atl behovel av kunskaper om ny leknik i ett inledande skede ofta kan tillgodoses genom påbyggnadsulbildning. Nya påbyggnads-utbildningar får därvid ersätta äldre inom ramen för det totala utbudet. Della har också utgjort en av grunderna för milt förslag om en ytterligare satsning på påbyggnadsulbildningar.

Då ny teknik efter hand blir alltmer etablerad behöver kunskap om den få komma in även i gymnasieskolans grundläggande yrkesinriktade utbild­ningar. 1 studien beskrivs planeringsprocessen för detta. Allmänt konstale­ras alt samarbetet mellan samhällels och arbetslivets ulbildningsplanerare är gott. De restriktioner som gäller för planering och genomförande är dock så stora all processen blir tungrodd och tidsödande.

De problem man framför alll möter är just kraven på att nya moment behöver komma in ulan att man kan stryka äldre. Utbildningarna riskerar då att bli överlastade. Detta är ett problem som enligl min mening alll fler yrkesinriktade utbildningar kommer att räka ut för till följd av den tekniska utvecklingen.

Andra svåra problem för utbildningsplaneringen är enligt studien de stora kostnader man får för maskinell utrustning då ny leknik kommer in i de grundläggande yrkesinriktade utbildningarna. Varje förändring av ut­bildningsinnehållet måste därför noga analyseras utifrån vilka koslnader

 

Prop. 1983/84:116                                                                 53

den medför i form av nya invesleringar i maskinell utrustning. Därtill måste också behoven av lärarutbildning och lärarfortbildning beaktas. Alla slörre förändringar medför att yrkeslärarna behöver ytterligare ulbiidning för atl klara av undervisningen om ny leknik och med ny maskinell ulrusl­ning som de själva kanske aldrig haft lillfälle alt använda i yrkeslivet.

De förändringskrav somjag här har redovisal pekar alla i en och samma riktning. Gymnasieskolans yrkesinriktade ulbildningar utsätts för kravel att innehålla mer av både allmänna ämnen och yrkesämnen. Dessutom behöver förnyelsetakten inom yrkesämnena öka; Samtidigt konstaterar jag all del slalsfinansiella lägel ger små möjligheler atl förlänga utbildningar eller alt göra förändringar som dels leder lill slora nyinvesteringar i lokaler och utrustning, dels skapar behov av exlraordinära utbildnings- och fort­bildningsinsatser för yrkeslärargruppen.

Enligt min mening måste man också fråga sig om den datorisering, automatisering och robolisering som häller på atl växa fram kommer alt göra del möjligl atl även i framliden "simulera" vikliga arbetsprocesser inom skolans väggar. I stället bör samarbelsformer befästas och utvecklas mellan skolan och olika branscher, förelag och arbetsplatser, bl.a. för all skolan skall få tillgång till sådan kvalificerad och dyr utrustning, som den knappast själv kan skaffa.

Redan i dag organiseras som jag tidigare har nämnl viss yrkesinriktad utbildning i form av arbetsplalsförlagd ulbiidning. Del är enligl min mening både nödvändigl och önskvärt all ylleriigare yrkesinriktad utbildning i framliden organiseras på liknande säll. Det gäller särskill utbildningarnas avslutande delar där arbetsplalsförlagd utbildning kan bli ett naturligt sleg ul i arbetslivel.

Jag vill samtidigt framhålla alt jag är medveten om vilka svårigheter som kan föreligga då det gäller att åstadkomma en meningsfull arbetsplalsför­lagd utbildning. Ofta kan det för ett företag vara svårt att kombinera sin verksamhet med utbildning. Ny och dyrbar maskinell ulruslning behöver användas rafionelll i produktionen. Ofta är det också så alt arbetsplalsför­lagd utbildning har svårt att ge den önskvärda bredden i yrkesutbildningen. Från skolans sida kan del dessulom vara svårt att tillfredsställande sköta sin lillsyn av utbildningen.

Jag ser därför arbetsplalsförlagd utbildning i första hand som ett värde­fullt komplement lill den skolförlagda ulbildningen. 1 ett kommande bered­ningsarbete bör möjligheterna lill arbetsplalsförlagd utbildning noga över­vägas.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om den arbetsfördelning som i dag gäller inom yrkesutbildningsområdel. Gymnasieskolan erbjuder yrkes­inriktade utbildningar som oftast inte är tillräckliga för atl av arbetslivet klassas som färdiga yrkesutbildningar. Efter avslutad gymnasial ulbiidning krävs ofta dels ytterligare utbildning, dels en tid av färdighetsträning för att yrkesutbildningen skall anses vara avslutad. Dessa senare delar av yrkes-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 54

utbildningen slår arbetslivet för. Avvägningen mellan vad utbildningsvä­sendet resp. arbetslivet slår för växlar från utbildning lill utbildning. För behörighet från tvåårig och fyraårig teknisk linje krävs vidare all eleverna har viss arbetslivserfarenhet från det tekniska området. För den fyraåriga tekniska linjens del skall eleverna sålunda som anslällda i förelag ha s. k. miljöpraktik. Det har dock på många håll visat sig vara svårt alt få fram lämpliga praklikplatser.

I en situation dä den tekniska ulvecklingen går så snabbt som i dag är det viktigt atl tid efler annan pröva vilken arbetsfördelning och vilka samar­betsformer man bör ha mellan utbildningsväsendet och.arbetslivel. Frågan bör tas upp i ell kommande beredningsarbete. I detta arbele bör även komvux roll beaktas. Vidare bör del problem som jag nu beskrivit vad beträffar den s. k. miljöpraktiken behandlas.

En fråga som jag tidigare varil inne på är hur rationellt man i dag utnyttjar lokaler och ulruslning för yrkesinriktad utbildning. Ett effektiva­re utnyttjande genom atl mer än en studiegrupp regelmässigt använder en och samma yrkeslokal skulle göra det möjligl att för samma investerings­kostnad öka förnyelsetakten för maskinell utrustning. Eftersom ett av problemen i dag är all den maskinella utrustningen ofta används i för liten ulslräckning för alt slitas ned och kunna skrivas av på rimlig lid skulle en "dubbelanvändning" även ur denna synpunkl vara välkommen.

Jag vill nu la upp frågan om fördjupningssludier på yrkesinriktade stu­dievägar. GU framhåller att fördjupningsstudier bör kunna erbjudas som frivilliga inslag på dessa studievägar. Som exempel nämner GU "hant­verksmässig specialisering" eller "fördjupade studier i särskilda mo­ment".

Enligt min mening är GU:s tankar om fördjupningsstudier på yrkesinrik­tade studievägar inlressanla. Åven om jag menar alt det genom den förul berörda påbyggnadsutbildningen erbjuds möjligheler lill fördjupning, bör delta kunna ske även i de grundläggande utbildningarna. I ell kommande beredningsarbete bör detta övervägas.

Jag vill nu också något beröra frågan om del sätt på vilket undervisning­en bedrivs. Jag vill göra det utifrån en rapport om yrkesundervisning (FoU-rapport42) i SÖ:s rapportserie Ulbildningsforskning. I rapporten framhålls bl.a. viklen av att all yrkesinriktad ulbiidning verkligen organi­seras och bedrivs utifrån den pedagogiska grundsyn som ges i läroplanens mål och rikllinjer. Ökad vikl bör också läggas vid relationen mellan teknik, ekonomi och social organisation. Likaså måsle man enligt rapporten upp­märksamma den grad av specialisering som skall eflerslrävas. Inom pro­duktionslivet finns i dag en tendens att föra samman lidigare administrativt specialiserade arbetsuppgifter men med inbördes samband till mer sam­manhållna arbetsområden. Löpandebandproduktionen vänlas i ökande grad komplelleras eller ersättas med produktionsmodeller där självstyran­de grupper fär ansvar för utvidgade produktionsområden. Denna uiveck-

 

Prop. 1983/84:116                                                   55

ling mot en ny produktionsteknik på grundval av s.k. sociotekniska prin­ciper bör enligt rapporten i ökande grad beaktas också i organisationen och den pedagogiska uppläggningen av yrkesinriktad ulbiidning. Även frågor av detta slag bör enligt min mening tas upp i del kommande beredningsar­betet.

Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om behovel av en förändrad inrikt­ning av vissa av dagens yrkesinriktade utbildningar samt behovet av hell nya grundläggande utbildningar. GU framhåller atl vissa sådana behov föreligger. Som exempel villjag här nämna GU:s förslag om förändrade utbildningsprogram för områdena barn och ungdom samt hemvård och socialtjänst samt förslagel om en ny grundläggande yrkesinriktad utbild­ning i laboratorieteknik. GU föreslår också alt den tvååriga sociala linjen och den tvååriga konsumtionslinjen formellt skall utgå och delar av dessa utbildningar täckas genom moment i andra yrkesinriktade ulbildningar.

Beträffande social linje visar SÖ:s redovisning en lång rad framställning­ar från enskilda kommuner att i försöksverksamhet fä pröva att lägga in yrkesförberedande ämnen i ulbildningen. Vad gäller konsumiionslinjen har den sedan läsåret 1983/84 fått nya lim- och kursplaner som gör del möjligl att knyta den närmare till arbetslivet.

Dessa frågor och andra som gäller nya behov av yrkesinriktade utbild­ningar och förändringar inom befintliga utbildningar bör enligl min mening behandlas i det kommande beredningsarbetet.

7   Tidsramar

Arbetsveckans omfattning

Timplanerna för gymnasieskolans teoretiska linjer har i stort sett gällt oförändrade sedan 1966 då del nya gymnasiet och fackskolan infördes. För de yrkesinriktade linjerna har nuvarande limplaner gällt sedan gymnasie­skolan infördes 1971.

GU föreslår en kraftigt ulökad schemalagd arbetsvecka, framför alll för eleverna på de teoretiska linjerna. Ulredningen intar den principiella ståndpunkten att elevernas arbetsvecka "åtminstone i slutet av skoltiden bör ligga i närheten av den som gäller pä arbetsmarknaden". Den lotala veckoarbetstiden utöver hemarbele med läxor föreslås omfatta 1 720 minu­ter per vecka. Omräknat till perioder om 40 minuter motsvarar detta en arbetsvecka pä 43 veckotimmar.

Remissinstanserna är till övervägande del negativa fill all arbetsveckan för eleverna ulökas i den utsträckning som GU föreslär. SÖ framhåller att del schemaexempel som ulredningen presenterar ulgår ifrån en teoretisk idealsituation som inte lar hänsyn till krav på samläsning, lokaltillgång etc. Bl. a. flera kommuner menar att lokalbehovet kommer att öka starkt.

Jag har i det föregående föreslagil all del självständiga arbetet i gymna-

 

Prop. 1983/84:116                                                   56

sieskolan skall stärkas genom all timplanen ulökas med två veckolimmar för specialarbete på de tre- och fyraåriga linjerna. Jag är i dagens ekono­miska situation inte beredd alt förorda ytterligare utökningar av timplaner-

Läsårets längd

Enligt 8 kap. 24a§ skolförordningen (1971:235, omlryckl 1983:721) skall antalet undervisningsdagar i gymnasieskolan vara minsl 178. Häri inräknas friluftsdagar men inle lärarnas studiedagar.

GU föreslär att läsåret skall ulökas med åtta skoldagar. Della är utred­ningens huvudalternativ. I ett sidoallernativ föresläs en ytterligare ökning av antalet skoldagar.

Eftersom en förlängning av läsåret medför kostnadsökningar är jag f. n. inte beredd atl ansluta mig lill GU:s förslag.

Läsårets terminsindelning

GU föreslår som huvudallernaliv all läsåret skall indelas i tre terminer med en "effektiv studietid" på 36,6 veckor.

Ulredningen lägger också fram två sidoallernativ för terminsindelning­en. I ell av förslagen håller ulredningen fast vid det nuvarande tvåtermins-syslemel men förlänger läsåret med åtta dagar. Det andra sidoallernativel innebär ett Irelerminssystem med läsåret förlängt till 40 veckors "effek­tiv" studietid.

GU ser stora fördelar med ell Irelerminssystem. Del ökar del möjliga antalet intagningstillfällen och antalet tillfällen då eleverna lämnar skolan. Enligt utredningen underlättas också samverkan med komvux och arbets­marknadsutbildning och förbättras möjligheterna till koncenlrationsläs­ning.

Ett flerlal remissinslanser av dem som yttrat sig i frågan är principiellt positiva lill en indelning av läsåret i tre terminer. Sålunda framhåller bl. a. AMS de fördelar som uppnås om gymnasieskolan vid fler än ett lillfälle om året släpper ul färdigulbildade ungdomar på arbetsmarknaden. Flera av remissinstanserna pekar dock på praktiska svårigheter, vilkas konsekven­ser är svåra all överblicka utan belydande försöksverksamhet.

För egen del vill jag anföra följande. En indelning av läsåret i tre terminer är en genomgripande organisatorisk åtgärd som kommer atl skilja gymnasieskolan från övriga skolformer och skapa svårigheter i förhållande till både grundskolan och högskolan. En intagning tre gånger per år på de större skolorterna kommer för grundskolelevernas del all innebära att en tredjedel av dem fär vänta med sin start i gymnasieskolan lill i mitten av november. Ylleriigare en tredjedel fär vänta ända fram till i början av mars nästföljande år. Innan en så genomgripande förändring övervägs bör man enligt min mening försl närmare studera de erfarenheter som finns av försöksverksamhel med intagning två eller flera gånger per år, bl.a. den

 

Prop. 1983/84:116                                                                 57

försöksverksamhet som med regeringens medgivande bedrivs vid vårdsko­lan i Motala. Där prövas inom ramen för det nuvarande ivåterminssysle-met en studieorganisation som innebär intagning tre gånger per år.

Jag är alltså inte nu beredd att biträda GU:s förslag om införande av ett Irelerminssystem i gymnasieskolan.

8    Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU 8.1 Utgångspunkter

Frågan om all öka samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har varit föremål för intresse under en följd av år. Dessa frågor berörs sålunda i bl. a. direktiven till GU, komvux­utredningen och kommittén för arbetsmarknadsutbildning och företagsut­bildning (KAFU) liksom i dessa utredningars betänkanden och i de tre senaste årens budgetpropositioner.

Frågan om en samordning av utbildningsinsatserna har ocksä uppmärk­sammats i utbildningsutskottets betänkanden (UbU 1980/81: 12 och 15) över propositionen om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20 bil. S s. 11), där utskottet framhåller att det är nödvändigt atl beakta samordningsfrågor mellan gymnasieskolan, kommunal vuxenut­bildning och arbetsmarknadsutbildning.

Både GU och komvux-utredningen - den senare i huvudbeiänkandet (SOU 1982:29) Komvux, kommunal ulbiidning för vuxna - förordar ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU. Båda utred­ningarna menar all samarbetet bör utformas på olika säll beroende dels på vilka utbildningar det gäller, dels pä hur väl de olika utbildningssystemen redan är uibyggda i den enskilda kommunen och på vilkel elevunderlag och utbildningsbehov som föreligger. Man framhåller sålunda att det speci­ellt i glesbygd är angelägel all ett nära samarbete etableras.

KAFU ställer sig ocksä i belänkandet (SOU 1983:22) Utbildning för arbelslivet positiv till ett samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenut­bildningen. Del får dock inte drivas så långt alt man inom AMU tvingas atl eftersätta det grundläggande arbelsmarknadspolitiska målet.

Remissbehandlingen av GU:s belänkande visar all del finns en stark opinion för ett ulökal samarbele mellan gymnasieskolan och framför alll komvux enligl de riktlinjer som utredningen anvisar. Även remissbehand­lingen av komvux-utredningens huvudbetänkande visar pä ett starkt in­lresse för samarbete även om åsikterna om vad samarbetet bör innebära är skiftande.

Del finns särskilda skolenheter för komvux i ett 80-lal kommuner. I alla andra kommuner ingår komvux organisatoriskt i en skolenhet med gymna­sieskola eller grundskola, om inle gymnasieskola finns. I Alvesta ingår på försök gymnasieskolan organisatoriskt i skolenheten för komvux sedan läsåret 1982/83.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 58

Viss försöksverksamhet med ett närmare samarbele mellan utbildnings-formerna har också påbörjals. Efler ansökan från GU, gjord i samråd med komvux-utredningen, medgav regeringen den 7 maj 1981 all ett försök med samordning av gymnasieskolan och komvux fick starta i Åijängs kommun. Försöket avser atl belysa samarbetsmöjligheterna i utpräglad glesbygd.

Samarbelel mellan gymnasieskolan, komvux och AMU måste enligt min mening vidareutvecklas. Del övergripande syftet med samarbetet skall vara att utbildningssystemen lillsammans kan erbjuda största möjliga anlal personer en fullgod ulbiidning ulan alt utbildningskostnaderna förändras. I arbetet mol della mål måsle man dock hela liden la hänsyn till alt de olika utbildningsformerna har olika målgrupper och delvis också olika syften.

I del följande kommer jag all någol konkretisera på vilket sätt jag anser atl ell utökat samarbele bör ulformas. Jag kommer då atl använda mig av följande terminologi. Med samverkan menar jag ett samutnytljande av lokaler, utrustning och eventuellt också av lärare och annan personal. Med samplanering avser jag ett samarbete som innebär att man inom en region skaffar sig överblick över del totala utbildningsbehovet och försöker atl undvika olämpliga utbildningsdubbleringar. Detta kan i vissa-fallleda lill atl ungdomar och vuxna läser tillsammans och alt viss anpassning av tim-och kursplaner därför behöver genomföras. Med samordning, slutligen, avser jag ett mera långtgående samarbete som bl. a. kan leda lill att ungdo­mar och vuxna regelmässigt studerar i gemensamma grupper inom en och samma utbildningsform. Detta kräyer längre gående åtgärder, t.ex. ge­mensamma tim- och kursplaner.

Utgångspunkterna för alll samarbele bör vara

—     all del skall kunna ulformas på olika sätt för olika ämnesområden,
ulbildningar och målgrupper,

-       alt det kan drivas olika långl beroende på hur väl utbyggd gymnasiesko­
lan resp. komvux och AMU är i en kommun,

—     alt man vid intagningen av kursdeltagare till utbildningar som genomförs
i samarbete böria hänsyn främsl till den sökandes behov av utbildning­
en,

-  atl regionalpoliliska motiv skall få påverka graden av samarbele.

8.2 Samarbete mellan gymnasieskolan och komvux

Komvux utveckling och särdrag

Huvuduppgiften för komvux var i inledningsskedet alt ge vuxna möjlig­hel all skaffa sig behörighet för högre studier. Tyngdpunkten låg därför på gymnasieutbildning i allmänna ämnen (språk, matematik osv.). Tidigl upp­märksammades dock all det i första hand var relalivi välutbildade som sökte till komvux. Frän början av 1970-lalel har därför vuxenutbildningens fördelningspolitiska mål att överbrygga utbildningsklyftorna i samhället successivt getts ökad tyngd även för komvux.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 59

I nu gällande läroplan för komvux, Lvux 82, betonas det fördelningspoli-fiska målet. Mot den bakgrunden"skall prioritering av ulbildningsinsalser­na göras i följande ordning:

1.    Överbryggande utbildning motsvarande den som ges i grundskolan saml arbelsmarknadsinriktad ulbiidning, dvs. sådan utbildning som är ägnad atl tillgodose ell behov på arbetsmarknaden.

2.    Behörighetskomplellering, dvs. utbildning som ger formell behörig­het och reell kompelens för högskolestudier.

3.    Överbryggande utbildning moisvarande annan ulbiidning som ges i gymnasieskolan.

Mol bakgrund av del fördelningspoliliska målet skall komvux i första hand vända sig till dem som lidigare fått minsl av utbildningsresurserna i samhällel och främsl inrikla rekryteringen på koruidsutbildade, resurssva­ga och socialt utsatta personer. En annan viklig målgrupp för komvux är vuxna som vill gå ut i arbetslivet och yrkesverksamma personer som behöver komplellera sitt yrkeskunnande eller vill förändra sin situation i arbetslivet. Ytterligare en målgrupp är människor som behöver komplette­ra sin lidigare ulbiidning och skaffa sig behörighet för fortsatta sludier. Vid urval bland sökande lill gymnasial ulbiidning inom komvux får hänsyn inle tas lill lidigare betyg utan företräde skall ges åt den som har störst behov av ulbildningen.

Jag konslalerar alltså att utvecklingen för komvux lett lill all man av utbildning på del gymnasiala stadiet numera i första hand skall prioritera arbelsmarknadsinriktad utbildning. De yrkestekniska delarna av denna ulbiidning ulgörs dels av s. k. delmomentkurser, vilkas innehåll moisvarar yrkesämnena i gymnasieskolans yrkesinriktade linjer och specialkurser, dels av särskilda yrkesinriktade kurser. I budgetpropositionen 1984 anges omfattningen av denna utbildning till 771000 undervisningslimmar, dvs. ca 45 %■ av all gymnasial komvux-utbildning.

Under den senaste 10-årsperioden har en utveckling skett på arbets­marknaden som gör det svårt för människor utan någon form av yrkesut­bildning eller högre utbildning att få fotfäste på arbetsmarknaden. Speciellt markant är della för dem som inle har någon arbetslivserfarenhet. Till denna grupp hör bl.a. ungdomar som avbrutit sina grundskolestudier. Efler fem år kan dessa ungdomar få ell nyll slutbetyg efter studier i komvux. När ungdomar, som efter färdiga grundskolesludier inte sökt sig lill gymnasieskolan, har uppnått åldern 18år, är de behöriga all söka till komvux. Under mellantiden omfattas de av kommunernas uppföljningsan­svar inom vilkel de erbjuds aktiviteter som är avsedda atl leda dem anlingen in i gymnasieskolan eller lill ett siadigvarande arbele.

Med denna beskrivning av ulvecklingen som bakgrund är det intressant all närmare skärskåda de särdrag som skiljer komvux frän ulbildningen i gymnasieskolan. Särdragen har sin grund i alt komvux vänder sig till en annan målgrupp än gymnasieskolan, nämligen lill vuxna. Verksamheten i

 

Prop. 1983/84:116                                                                 60

komvux är anpassad till alt vuxna har mognad och åtminstone ett par års arbetslivserfarenhet eller erfarenheler av andra slag som lillhör vuxenrol­len. Della skall tillvaratas i undervisningen.

Anpassningen lill vuxna lar sig flera ullryck. Ulbildningen inom komvux är uppbyggd av fristående kurser. Uppläggningen av undervisningen i varje kurs sker i nära samverkan med kursdeltagarna. För allmänna ämnen som finns både i grundskolan och gymnasieskolan och kan läsas lill olika kompetensnivåer i gymnasieskolan har komvux utvecklat ell etappsyslem. Elappinddningen utgår ifrån varje ämnes struktur och karaktär. Etapperna bygger på varandra och bildar tillsammans en sammanhängande studie­gång. Mer omfattande yrkesämnen har delats upp i s. k. delmomentkurser. Inom varje kurs görs en uppdelning av stoffet i en grunddel som är gemensam för alla och en fördjupningsdel med valfrihet vad gäller arbets­uppgifter och arbetssätt.

Jag har lidigare redogjort för min uppfallning alt man även inom gymna­sieskolan bör överväga ett kurssyslem och alt detta system måsle ulveck­las på ell sådanl sätt atl samarbelel med komvux underiättas. Jag räknar därför med all komvux och gymnasieskolan i framtiden kommer alt ha ökade möjligheter till samarbele. Även en ökad koncenlrationsläsning i gymnasieskolan kan komma atl öka möjligheterna lill samarbete.

Ett viktigt särdrag för komvux är all de vuxnas mognad och erfarenhel bedöms innebära all de inle behöver lärares ledning i samma utsträckning som ungdomar. De vuxna har också svårare atl planera in bunden lid för sludier i den utsträckning som ungdomsskolan erbjuder. Bunden lektions­lid leder vidare lill produktionsbortfall om den ligger under vanlig arbetstid så att de vuxna måste vara borta från sitt arbete för alt kunna studera. Därför reduceras antalet undervisningslimmar i komvux jämfört med mot­svarande ulbiidning i gymnasieskolan.

Reduktionen av undervisningstid är olika för olika typer av ämnen. Slörsl är reduktionen för allmänna ämnen. Enligl regeringens rikllinjer skall limtalet här uppgå lill i genomsnitt 45% av brutlolektionstiden i moisvarande ämnen i gymnasieskolan.

För yrkesinriktade kurser är bilden annorlunda. Enligl regeringens rikl­linjer skall antalet lektioner i yrkesinriktade ämnen utgöra 60-70% av brutlolektionstiden i moisvarande ämnen i gymnasieskolan. GU:s beräk­ningar visar atl den effektiva tid man fär ut i gymnasieskolan är 75-80% av brullotiden. Detta visar enligt min mening atl skillnaden mellan gymnasie­skolan och komvux i effekliv undervisningslid i yrkesinriktade ämnen inle är störte än att ett visst samarbete särskill på delta område borde vara möjligt.

Ytterligare ett särdrag är att komvux måste ta hänsyn till atl mänga vuxna skall kunna sludera vid sidan av sin yrkesverksamhet. Därför måste komvux kunna erbjuda ulbiidning på kvällstid. Svårigheterna för komvux atl få tillgång till lokaler och utrustning under "normal" skoltid bidrar

 

Prop. 1983/84:116                                                   61

också till alt många komvux-kurser måste förläggas till eftermiddags- och kvällstid. För vissa grupper av komvux-studerande och för viss typ av komvux-utbildning har det dock på senare år blivit vanligare med hellids­ulbildning på dagtid.

Det är nödvändigt att komvux även i fortsättningen kan erbjuda vuxna möjligheten att sludera vid sidan av sin yrkesverksamhet, dvs. att stu­dierna kan ske på deltid och vara förlagda till kvällstid. För ungdomar som just lämnai grundskolan bör däremoi gymnasiala sludier normall ske på heltid och del är dä naluriigl all den schemabundna liden förläggs till daglid. För den skull kan man dock inle hävda alt det skulle vara olämpligt alt ungdomar studerar på kvällstid.

Samarbete rörande yrkesinriktad utbildning

Del har på senare år varil en ambition från statsmakternas sida atl öka omfallningen av yrkesinriktad utbildning både inom gymnasieskolan och komvux. En åtgärd som kan bidra lill detta är enligl min mening alt samarbetet mellan gymnasieskolan och komvux vad gäller yrkesinriktad utbildning ökas.

Inom komvux möter man vuxna med olika bakgrund, arbetslivserfaren-heter, sludieförutsältningar och sludievana. Stora olikheter finns även mellan eleverna i gymnasieskolan. Skillnaderna inom en och samma ål­dersgrupp kan vara väl så stora som mellan vuxna och ungdomar.

Det är sannolikt atl åldersskillnader inom en grupp har mindre belydelse när del gäller yrkesutbildning än teoretisk utbildning. Trols all yrkesinrik­tad ulbiidning, organiserad enligl komvux kurssyslem, sker med reduce­ring av antalet undervisningstimmar jämförl med gymnasieskolan borde den enligl min mening kunna utgöra ett utbildningsalternativ för vissa av de ungdomar som i dag inle söker till gymnasieskolan.

Del vanligaste för alla 16- och 17-åringar bör fortfarande vara atl de direkl efter avslutad grundskola väljer en fullständig ulbiidning som ge­nomförs på hellid och i ell sammanhang i gymnasieskolan. Övriga ungdo­mar i denna ålder omfattas av del kommunala uppföljningsansvarel. För dem skall individuella planer göras upp. 1 en individuell plan bör enligl gällande bestämmelser anslällning på ungdomsplals eller annan arbetslivs-praktik växla med utbildning, exempelvis lokall arbetsmarknadsanknulna kurser (LA-kurser) i gymnasieskolan, andra specialkurser i gymnasiesko­lan eller kurser inom komvux.

Somjag tidigare har framhållit skall komvux prioritera arbelsmarknads­inriktad ulbiidning och vid intagningen prioritera de vuxna som har minst ulbiidning saml har stört behov av den akluella utbildningen. Med bibehål­lande av dessa prioriteringsregler bör man enligl min mening även kunna la hänsyn till ungdomars behov både då det gäller atl beslula alt organisera en viss ulbiidning och vid intagningen till ulbildningen. Enligl gällande be­stämmelser får den som är under 18 år redan i dag las in i gymnasieskolkurs

 

Prop. 1983/84:116                                                                 62

i komvux om särskilda skäl föreligger. Jag anser alt ett ulökal samarbele mellan gymnasieskolan och komvux bör åstadkommas för ungdomar inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Därvid kommer studierna all ske i grupper som innehåller både ungdomar och vuxna i olika åldrar. Jag avser att senare föreslå regeringen att SÖ fär i uppdrag att noga följa vilka konsekvenser som en sådan undervisning i blandade grupper leder till. Man bör även i utvecklingsarbete pröva i vad mån limreduceringen behö­ver kompenseras något och studera vilka rationaliseringsvinster som kan uppnås genom ett närmare samarbete av detta slag.

Samarbete i glesbygd

Det finns ett stort anlal kommuner som har ett förhållandevis litet utbud av gymnasial ulbiidning inom såväl gymnasieskola som komvux. GU re­dovisar i sitt belänkande hur årskullen 16-åringar kommer all ändras fram lill år 1990. För de flesla gymnasieregioner kommer denna ungdomsgrupp att minska med i genomsnitt ca 8% jämförl med år 1980. För vissa kom­muner är dock minskningen betydligt större och ligger mellan 30 och 40%. Gu konstaterar all ungdomskullarnas minskning kan leda lill alt flera gymnasieregioner får problem med att behålla ett fullständigt utbud av gymnasiala utbildningar. Svårigheter atl nyetablera och även i vissa fall behålla stora, integrerade skolor kan också uppstå.

GU pekar på en viktig åtgärd som speciellt i glesbygd skulle kunna bidra till all gymnasial ulbiidning kan bibehållas även om gruppen 16-åringar minskar. Jag tänker då på förslaget om ell långt gående samarbete mellan gymnasieskolan och komvux för att därigenom uppnå ell så ralionelll utnyttjande av utbildningsresurserna som möjligl.

Somjag lidigare nämnl medgav regeringen i maj 1981 atl ett försök med samordning av gymnasieskolan och komvux fick starta i Årjängs kommun. Försöket avser att belysa hur man genom ell samarbele bättre kan tillgodo­se den utpräglade glesorlens utbildningsbehov inom ramen för befintliga utbildningsresurser. Målet för försöket är alt samordna dessa utbildnings­resurser så att de gemensamt ger ell så bra anpassat utbildningsutbud som möjligt för både ungdomar och vuxna. En grundtanke var att låta gymna­sieskolans yrkesinriktade specialkurser ulgöra en gemensam utbildnings­start. Med hjälp av komvux-resursen byggs dessa utbildningar ut så atl de leder vidare och inte utgör återvändsgränder. Anpassningen av kursutbu­det till de lokala behoven kan ocksä innebära atl vissa av specialkurserna byts ul eller modifieras. Samordningen innebär i övrigl förändringar i lim-och kursplaner sä atl vuxna och ungdomar kan studera i "blandade" grupper och att omotiverade ulbildningsdubbleringar undviks.

Enligl min mening är försöket av stort intresse för att belysa vilka möjligheler det finns all ulnyllja givna utbildningsresurser på ett bättre sätt på orter med lilen volym på både gymnasieskola och komvux. En samar­betsmodell av den lyp som håller på alt utvecklas i Årjäng lorde kunna

 

Prop. 1983/84:116                                                   63

vara intressant för många glesbygdskommuner. För kommande ställnings­taganden är det enligt min mening därför angeläget att den prövas i en utvidgad försöksverksamhet.

I detta sammanhang villjag någol kommeniera SÖ:s rapport Samverkan mellan olika frivilliga utbildningar. I denna beskrivs bl.a. en modell för samordning av gymnasieskolan och komvux i glesbygd. Modellen skiljer sig i några avseenden från den som prövas i Årjäng. Dels vänder den sig även till kommuner som har gymnasieskola på g-ort (dvs. gymnasieorl med ett allsidigt ulbud av studievägar), men som på grund av minskande elev­kullar riskerar all bli av med viss teoretisk och yrkesinriktad ulbiidning, dels innehåller den som grund för undervisningens utformning ett krav på att alla skall ha minst ett ärs yrkeserfarenhet.

Modellen är enligl min mening intressant så till vida att den erbjuder en möjlighet atl behålla gymnasial ulbiidning även på g-orler där elevunderla­get sviktar. Kravel på ell års yrkeserfarenhet torde dock vara mycket svårt all fillgodose för alla ungdomar som lämnar grundskolan och vill söka till gymnasial utbildning. Jag vill i detta sammanhang inte närmare la ställning fill enskildheter i modellen men konstalerar all den är ett exempel på del konstruktiva nyiänkande som nu behövs för all man i försöksverksamhel skall kunna pröva olika modeller för hur ett samarbele mellan gymnasie­skolan och komvux skall kunna bidra lill att lösa glesbygdens utbildnings­behov.

Jag föreslår att en försöksverksamhel i enlighel med vad jag nu har sagl påbörjas. I försöksverksamheten bör dels lokala modeller, dels modeller som initieras av SÖ få prövas. Jag avser vidare att föreslå regeringen alt SÖ får i uppdrag alt samordna utvecklandet av modeller för samarbele mellan gymnasieskolan och komvux i glesbygd. Man bör dock därvid se till alt man inte uppställer sådana krav att vissa grupper av ungdomar eller vuxna riskerar all bli slällda vid sidan.

Utvidgad samverkan vad gäller lokaler för yrkesinriktad utbUdning

Samverkan mellan gymnasieskolan och komvux vad gäller lokaler och utrustning är vanlig redan i dag. Jag delar GU:s och remissinstansernas uppfattning att denna typ av samarbete måste ulvecklas ylleriigare. Della är speciellt viktigt då del gäller yrkesinriktad utbildning och komvux möjligheler att öka sill utbud av sådan ulbiidning.

På många håll används redan i dag yrkeslokaler av två klasser genom atl man tillämpar s. k. saxat schema. Dagens tim- och kursplaner för gymna­sieskolan är dock inte gjorda med utgångspunkten atl detta skall kunna ske. GU påpekar all även ganska små förändringar avsevärt kan förbäitra möjligheterna att använda lokalerna "dubbelt".

Jag anser att en mer rationell användning av skolans yrkeslokaler är högsl angelägen. Min utgångspunkt är härvid all skolans lokaler skall ses som en samlad resurs för all ulbiidning med samhälleligt stöd. Denna

 

Prop. 1983/84:116                                                   64

resurs bör hanleras av kommunerna på ett sä rationellt sätt som möjligt. Ett mer rationellt utnyttjande av yrkeslokalerna bör därför innebära atl komvux får ökade möjligheler att i samverkan med gymnasieskolan utnytt­ja dessa yrkeslokaler.

Jag avser att senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att undersöka i vad mån det går all genom små förändringar i timplanerna för yrkesinrik­tad utbildning förbättra förutsättningarna för ett mer rationellt utnyttjande av befintliga yrkeslokaler. I uppdraget bör vidare ingå alt SÖ i samråd med Svenska kommunförbundet lar fram exempel på hur ell rationellare utnytt­jande av skolans lokalresurser kan åstadkommas.

Samarbete i form av samplanering

Redan då jag talade om behovel av påbyggnadsutbildning framhöll jag viklen av att det lokall och regionall sker en noggrann samplanering av olika utbildningsanordnares utbud av utbildning.

Utbildningsplaneringen måste också vara nära kopplad till övrig plane­ring lokall och regionalt och ingå som en naluriig del i de övergripande och mera långsiktiga älgärdsprogram som läggs fasl för utvecklingen. Lokala och regionala organ för planering måsle därför finna lämpliga former för hur samråd och samplanering skall ske.

För att understryka viklen av regional samplanering gav regeringen den 3 mars 1983 länsslyrelserna i uppdrag all medverka i planeringen av den yrkesinriktade ulbildningen i länen genom att biträda med regionalpolitiska riktlinjer och underlag som visar näringslivels långsiktiga behov av yrkes­utbildad arbetskraft.

Både GU, komvux-utredningen och KAFU påtalar behovet av en för­bättrad samplanering av ulbudel av gymnasial utbildning. Utbildnings-ekonomiska ulredningen framhåller i sin slutrapport (Ds U 1983: 9) Utbild­ning för framlid att den regionala utbildningsplaneringen också måsle omfalla högskolan. I proposilionen (prop. 1983/84:52) om vissa högsko­leorganisatoriska frågor m.m. framhöll jag all det nu pågår en ulveckling mol nya former för samverkan mellan olika regionala organ med ansvar för utbildning. Jag räknar därför med atl i annal sammanhang återkomma till regeringen vad belräffar en vidgad regional samplanering.

GU menar alt den lokala och regionala samplaneringen ofta bromsas av olikheter i regelsystemen för de olika utbildningsanordnarna. Enligt GU visar sålunda förarbetena inför en försöksverksamhet med samplanering mellan de olika utbildningsformerna i Malmöhus län alt hinder av administ­rativ arl slarkl försvårade möjligheterna att samarbeta ulbildningsfor-merna emellan.

SÖ framhåller också i den rapport jag lidigare har nämnl de administrati­va svårigheler som samplaneringen möter på grund av de olika utbildnings­formernas olika regelsystem.

Enligt min mening får skillnader i regelsyslem och adminislrativa rutiner

 

Prop. 1983/84:116                                                                 65

inle leda till alt en angelägen samplanering i syfte all mer ralionelll utnyttja befintliga utbildningsresurser bromsas. Jag avser därför alt senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag all löpande föreslå förändringar som kan medverka till alt ett förbättrat lokalt och regionall samarbele mellan uibild-ningsformerna främjas. Olika former för ell sådanl samarbele bör också prövas i försöksverksamhel.

Komvux-utredningen föreslår atl länsskolnämnderna skall åläggas atl la initiativet till regelbundna samråd om ulbudel av ulbiidning i gymnasiesko­lan, komvux och AMU i länel. Jag finner det, i avvaklan pä resultat av fortsatta överväganden i de frågor om regional samplanering somjag nyss aviserat, rimligt att länsskolnämnderna åläggs denna samrådsfunktion och ansluter mig således lill komvux-utredningens förslag.

8.3      Samarbete med AMU

Både GU, komvux-utredningen och KAFU är positiva lill ett samarbele mellan gymnasieskolan, komvux och AMU. Det samarbete som redan förekommer beslår - förulom i att vissa AMU-dever får sin ulbiidning i gymnasieskolan eller komvux - lill stor del i all AMU på vissa villkor upplåter lediga lokaler till gymnasieskolan. Komvux-utredningen har före­slagil att samma villkor härvidlag skall gälla både komvux och gymnasie­skolan. SÖ och AMS bedriver i fyra län försök med samordning av under­visningen i allmänna ämnen mellan komvux och AMS.

Enligl min mening är det angeläget atl en samverkan vad gäller lokaler och ulruslning ulvecklas sä alt tillgängliga resurser för ulbiidning utnyttjas sä effektivt som möjligt.

En regional samplanering av utbildningsutbudet måste gälla även AMU. Speciellt i glesbygdsregioner kan man vänta sig atl en sådan samplanering kan innebära stora fördelar.

Jag vill här erinra om alt regeringen med anledning av KAFU:s förslag har gelt AMS i uppdrag att se över organisationen för AMU. Därvid skall man beakta de möjligheter som kan finnas att olika utbildningsanordnare köper utbildning av varandra. Så snart ställning tagits lill resultatet av della uppdrag avser jag alt ålerkomma lill frågan om ett ulökal samarbele mellan gymnasieskolan, komvux och AMU.

8.4      Samarbete i ett mer långsiktigt perspektiv

Redan då jag gav bakgrunden lill varför jag anser att gymnasieskolan nu behöver förändras påpekade jag att gymnasieskolan måsle ses som en viklig del i ett system för återkommande utbildning. Flera av mina förslag i del föregående skapar enligt min mening bättre förulsällningar för atl gymnasieskolan skall passa in i ett sådant syslem. Jag tänker dä framför allt på förslagen om påbyggnadsulbildning samt om den vidgade samplane­ringen lokalt och regionalt. Pä sikt kan ett syslem med grundkurser och lilläggskurser också leda till en förbättring därvidlag. 5   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                   66

SÖ lar i rapporten Samverkan mellan olika frivilliga ulbildningar upp temat återkommande utbildning och framhåller att planeringen för såväl "ungdomsanpassade" som "vuxenanpassade" ulbildningar måste ske i ett helhetsperspektiv för att man skall kunna åstadkomma ett system för återkommande utbildning. Ett sådant syslem skulle främjas bl.a. av alt studievägar utformas så alt "återvändsgränder" undviks, atl ämnen och kurser koncentrationsläses och alt kurser och utbildningar fär en mer enhetlig uppbyggnad. Detta lorde enligl SÖ förutsätta ett läroplansarbete som "i ett inledningsskede sker gemensaml för de olika ulbildningsfor-merna".

Jag delar i stort denna uppfattning och menar att det är angeläget att läroplansarbetel utgår från della helhetsperspektiv och leder till en mera genomtänkt uppbyggnad av kurser och ulbildningar. Jag har lidigare nämnl milt kommande förslag till regeringen om uppdrag lill SÖ all undersöka förulsältningarna för atl indela vissa av gymnasieskolans ämnen i grund-och lilläggskurser. På grundval av resultatet av detta uppdrag avser jag att ålerkomma till frågan om ett läroplansarbete för gymnasieskolan och kom­vux, präglat av en sådan helhetssyn.

9   Genomförande

Somjag lidigare nämnt bör mina förslag genomföras under en femårspe­riod med början läsåret 1984/85. För vissa av förslagen har jag angett närmare tidpunkter för genomförandel. I övrigl bör det få ankomma på regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer atl avgöra de när­mare lidpunkterna. Jag vill i sammanhanget påpeka alt planeringen av försöksverksamhet kan vara tidskrävande. En del försök kan därför inle starta förrän efter läsåret 1984/85. Även sådana försök bör få pågå under en femårsperiod.

Åtskilliga av de åtgärder som kan genomföras ulan försöksverksamhet kräver ulvecklingsarbete innan närmare regler kan fastställas slulligt. Jag räknar med alt regeringen inte annal än i undanlagsfall skall behöva åler­komma till riksdagen i dessa frågor.

När det gäller bl. a. försöksverksamhel med specialämnen i årskurs 3 av samhällsvetenskaplig och humanistisk linje och med praktik på alla linjer och linjeliknande specialkurser i gymnasieskolan avser jag att, så snart försöksverksamheten gell underlag för slutliga ställningstaganden, åter­komma till regeringen med förslag som kan föreläggas riksdagen. Del­samma gäller i fråga om andra föreslagna åtgärder som, oavsett om de formelll klassificeras som försöksverksamhet eller inte, ger underlag för mera belydande förändringar i hittillsvarande regelsyslem. Jag tänker här exempelvis på samarbelel mellan gymnasieskolan och andra utbildnings-former.

 

Prop. 1983/84:116                                                   67

Som jag lidigare har framhållit berör det försöks- och utvecklingsarbete somjag föreslår alla beslutsnivåer i skolans organisation. Det är därvid av stor vikl alt lärare, elever och skolledningar, kommunala och regionala myndigheler och hela den statliga skoladminislrationen tar aktiv del i verksamheten och får möjligheter atl ulöva medansvar och medinflytande över den. Ell sätt för den enskilda gymnasieskolan att göra delta är enligl min mening att man arbelar fram lokala utvecklingsplaner för skolans fortsatta verksamhet.

Jag har aviserat ett antal uppdrag till SÖ för att bl. a. få fram underlag för vissa försöksverksamheter. En del av uppdragen rör frågor som är cenlrala för gymnasieskolans framtida utformning. Jag tänker här främst på princi­pen om den gemensamma starten och systemet med grundkurser och lilläggskurser. När SÖ har redovisal sina uppdrag i dessa frågor avser jag alt återkomma lill regeringen med förslag som kan föreläggas riksdagen.

10   Anslagsberäkningar för budgetåret 1984/85 m. m.

De förslag somjag nu har lagt fram om reformering av gymnasieskolan föranleder i princip ingen ändring i beräkningen av driftkostnaderna för budgetåret 1984/85.

Ett reformarbete av denna omfallning måsle emellertid för atl bli fram­gångsrikt fä föranleda vissa merkoslnader för de informationsåtgärder och speciella anordningar som visar sig behövliga i samband med försöks- och utvecklingsarbetet. Sådana merkoslnader uppkommer under ett antal bud­getår framöver.

Mot denna bakgrund bör regeringen hemställa alt riksdagen under ell nytt anslag på statsbudgeten anvisar medel för särskilda koslnader med anledning av del aktuella reformarbetet. Anslaget bör betecknas Refor­mering av gymnasieskolan och vara eti reservationsanslag. Det bör fä ankomma på regeringen atl närmare bestämma hur medlen skall användas.

För budgelårel 1984/85 bör 12,5 milj. kr. anvisas på del nya anslaget.

I budgetpropositionen har regeringen hemställt att riksdagen för budgel­året 1984/85 till Fortbildning m.m. anvisar ett reservationsanslag av 22989000kr. Av della belopp hänför sig 2500000 kr. till utvecklingsarbete i samband med reformering av gymnasieskolan. Medel för detta ändamål bör inte anvisas under anslaget Fortbildning m. m. I slällel bör motsvaran­de medel lillföras det nya anslaget. Jag har i min anslagsberäkning beaktat detta.

I kommunernas statsbidrag till lokal skolutveckling ingår en bidragsdel för lokalt utvecklingsarbete. Denna del bör kommunerna få använda för del försöks- och ulvecklingsarbete somjag här har föreslagil. Regeringen bör få avgöra vilka särskilda regler som kan behövas för detta.

Del omfattande försöks- och utvecklingarbele som jag föreslagil i det

 

Prop. 1983/84:116                                                   68

föregående får naturligtvis konsekvenser för medelsanvändningen under en rad anslag inom utbildningsområdet. Jag tänker då främst på anslagen B3. Länsskolnämndernas utvecklingsstöd, B8. Fortbildning m.m. samt B 9. Särskilda åtgärder på skolområdet. Jag finner det angelägel att verk­samhet som får medel från dessa anslag i den del den avser gymnasieskola och vuxenutbildning inriktas mot att slödja den successiva ulveckling och förnyelse av den gymnasiala utbildningen somjag här förordai. Jag avser atl i annal sammanhang föreslå regeringen alt uppdra ål SÖ alt i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 redovisa förslag om de åtgär­der som kan erfordras för alt nå delta syfte.

11    Gymnasieskolans planeringssystem  och  dimensioneringsram­arna för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87

Gymnasieskolans planeringssystem med dess två ramsystem (de s.k. sektorsramarna och den s. k. lilla ramen) och dess treåriga planeringsperio­der för dimensioneringen är regleral i förordningen (1982: 171) om elev­plalser i gymnasieskolan (ändrad senast 1983:506). En kort beskrivning av syslemet har givits i budgetpropositionen 1984 (prop. 1983/84: 100 bil. 10 s. 108 f.).

I budgetpropositionen 1984 har förslag lagts fram till dimensioneringsra­mar för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87. För de två sistnämnda budgetåren gällde det planeringsramar.

I det sammanhanget anmälde jag min avsikt atl i samband med proposi­tion om reformering av gymnasieskolan återkomma lill regeringen med förslag om vissa förändringar av planeringssystemet för gymnasieskolan. Dels borde alla direkl grundskoleanknuina studievägar föras samman i en ram för att ge bättre överblick över utbildningsutbudet för dem som söker mer eller mindre direkt från grundskolan. Dels borde regeringen förelägga riksdagen förslag om slutliga ramar tidigare än hittills för att ge SÖ, länsskolnämnder och kommuner bättre tid för den årliga planeringen av gymnasieskolan.

Jag ämnar nu lägga fram förslag om ändringar i planeringssystemet fr.o.m. budgetåret 1985/86. I anslutning därtill kommer jag atl föreslå slutliga ramar för budgelåret 1985/86 och nya planeringsramar för budget­året 1986/87 enligt del nya systemet. Del har visat sig atl även budgetpro­positionens förslag till ramar för budgetåret 1984/85 behöver revideras på vissa punkter. Jag tar försl upp den frågan.

11.1 Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1984/85

I budgetpropositionen 1984 finns dels förslag till ram för grundskolean­knuina studievägar om minsl ell läsår (uppdelad på seklorsramar och en

 

Prop. 1983/84:116

69

ram för ospecificerade platser), dels förslag till ram för övriga studievägar (den s. k. lilla ramen). Vidare finns förslag om möjligheter till avsteg från ramarna inom totalramen och även förslag om bemyndigande för regering­en alt besluta om en utökning av totalramen, i den mån arbetsmarknads­skäl så påkallar.

Jag har i budgetpropositionen redovisal de bedömningar som ligger till grund för ramförslagen. Sådana bedömningar innehåller med nödvändighet många osäkra faklorer. Det har under den tid som gått sedan budgetpropo­sitionen framlades visal sig alt vissa justeringar bör ske av ramarna.

Sålunda har ulvecklingen av högre specialkurser som alternativ lill hög­skoleutbildning gåll snabbare än beräknal. Även när det gäller den stora, grundskoleanknutna ramen bör ulrymme ges för en utökning. Såväl flera länsskolnämnder som en rad huvudmän för gymnasial utbildning har pä olika sätt pekat på alt även med ökad hänsyn lill direktsökandes önskemål kommer övergångsvis många ungdomar, framför allt i 17-årsäldern, att ställas utanför gymnasieskolan, om inte ramarna kan ökas.

Mot denna bakgrund föreslår jag atl ramarna för budgelårel 1984/85 ökas med 2000 inlagningsplatser (stora ramen) och med 1 000 inlagningsplatser (lilla ramen) jämfört med vad som angavs i budgetpropositionen 1984.

Den med totalt 3000 inlagningsplatser ökade dimensioneringen av gym­nasieskolan kan beräknas leda till en ökad belastning på anslaget B 17. Bidrag till driften av gymnasieskolor med ca 35 milj. kr. En viss ökning av belastningen är också all räkna med för anslaget B 22. Bidrag lill undervis­ningsmateriel inom gymnasieskolan m. m. I gengäld kan förutses en mins­kad belastning pä anslaget B 20. Bidrag till åtgärder inom kommunernas uppföljningsansvar för ungdom under 18 år m. m.

Grundskolanknuina studievägar om minst ett läsår budgetåret 1984/85

 

Sektor

Utlagt den

Planerings-

Föredra-

Jämfö-

Föredra-

 

31 aug.

ramar bå

gandens

relse

gandens

 

1983 för

1984/85

nya för-

med

förslag,

 

bå 1983/84

enligt

slag för

BP 84

räknat i

 

 

BP 83

bå 1984/85

 

årselev­platser

HS

20942

18 100

18800

0

47 370

VSK

24001

21500

21720

+   250

40830

EM

27076

24 800

25 900

-Hl 000

62420

TN

23 626

23 550

24000

-1-   450

78000

TI

32 120

33 500

34 100

+  250

68 200

JST

2402

2400

2550

+    50

5 100

Ospec.

0'

750

320

0

640

TotaU

130167

124600

127390

-1-2000

302560

Procent av

 

108,7

111,8

 

2,65 års­elevplatser/

16-åringar

121810

114 630

113 990'

 

16-åring

' Före utläggningen fördelat på sekiorerna. - Exkl. läriingsutbildning och LA-kurser. ' Reviderad prognos för anlalel 16-åringar.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 70

Förslagen innebär inga ändringar av vad som i detta sammanhang sägs i budgetpropositionen om musiklinjen, gymnasial lärlingsutbildning och ospecificerade seklorsplalser.

Övriga studievägar (den s. k. lilla ramen) budgetåret 1984/85

Jag föreslår atl den lilla ramen för budgelårel 1984/85 skall omfatta 37330 årselevplatser. Det tillskott som görs på 1000 platser i förhållande till förslaget i budgetpropositionen 1984 bör helt reserveras för en ökning av de högre specialkurserna. För budgelårel 1984/85 bör sålunda för högre specialkurser avdelas egen minimiram pä 10830 årselevplatser. Mitt motiv för detta är bl.a. strävan att tillgodose del behov av yrkesinriktad utbild­ning som alternativ till högskoleutbildning, om vilkel jag talat i det föregå­ende.

För kurser för invandrarungdom bör liksom lidigare 1 000 årselevplatser avdelas inom lilla ramen.

Möjligheter till avsteg från ramarna för budgetåret 1984/85

Om det visar sig nödvändigt för ett bättre utnyttjande av det genom ramarna medgivna totala antalet årselevplatser (totalramen), bör smärre justeringar få göras av platserna dels mellan sektorsramarna inbördes, dels mellan dessa och lilla ramen. I det senare fallet bör omfördelning/ra« lilla ramen få utnyttjas för en utökning av i första hand TI- och TN-sektorerna och i andra hand EM-, JST- och VSK-sektorerna. Ingen omfördelning bör dock få ske från vad som anvisats för högre specialkurser. Om en omför­delning till lilla ramen blir aktuell, bör den göras med hjälp av platser i den ospecificerade gruppen och användas i första hand för utökning av plat­serna för högre specialkurser. Det bör få ankomma på regeringen atl avgöra i vad mån dessa befogenheter till omfördelningar bör lämnas till SÖ.

I den mån arbelsmarknadsskäl påkallar en utökning av totalramen bör, liksom hittills, regeringen ha rätt atl besluta om delta.

Regeringen bör inhämla riksdagens godkännande av mitl förslag om slutliga ramar för elevplatser i gymnasieskolan för budgetåret 1984/85.

11.2 Ändringar i systemet med elevplatsramar fr. o. m. budgetåret 1985/86

Med den i budgetpropositionen 1984 föreslagna prioriteringen av sökan­de under 18 år vid intagning till direkt grundskolanknuina studievägar (bil. 10 s. 111) ökar behovet alt vid den årliga planeringen av gymnasieskolan kunna överblicka vilka plalser som i realiteten står till förfogande för dem som lämnar grundskolan. Sådana studievägar finns i dag inle bara i sek­torsramama utan även i lilla ramen. För atl ge den önskade överblicken bör en renodling av ramarna göras genom att alla inlagningsplatser på direkt grundskoleanknutna studievägar förs samman i en ram. Redan i budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 10 s. 298 f.) presentera-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 71

des ett principförslag från SÖ härom. Riksdagen bereddes lillfälle all la del av vad jag då anförde om en sådan omläggning fr. o. m. budgetåret 1985/86. I liden sammanfaller en sådan omläggning med de ändringar jag i budget­propositionen 1984 föreslagil i fråga om principerna för intagning till gym­nasieskolan.

Som förutskickades i budgetpropositionen 1984 har SÖ nu haft i uppdrag att slutligt utforma sitt lidigare principförslag. SÖ har därvid från den nuvarande lilla ramen fört över alla specialkurser, som bygger enbart på grundskolan, lill akluella seklorsramar och ramen för ospecificerade platser. Dessa ramar omfattar därmed samfiiga längre och kortare grund­skoleanknutna studievägar.

SÖ har till ramen för ospecificerade plalser fört alla plalser för de korta lokall arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA-kurser), som jag lidi­gare berört (avsnitt 3.2). I ramen för ospecificerade platser ingår sedan tidigare plalser som inte direkt förs lill någon av de sex ulbildningsseklo-rerna men är avsedda för direkl yrkesinriktade studievägar inom dessa. I ramen för ospecificerade platser bör dessutom, enligt förslag i budgetpro­positionen 1984 (bil. 10 s. 117), ingå vissa platser för undervisning enligl samordnade timplaner i glesbygd.

Inom lilla ramen återstår enligl SÖ:s förslag, förulom kurser för invand­rarungdom, endasl sådana specialkurser som förutsätter tidigare gymnasi­al ulbiidning (exempelvis vad jag i det föregående benämnt påbyggnadsut­bildningar - avsnitt 3.5), viss lägsia ålder och/eller prakfik. Inom lilla ramen skall även i fortsättningen finnas en särskild minimiram för högre specialkurser/påbyggnadsutbildningar.

Det ramsyslem SÖ föreslagit synes mig väl ägnat att kunna förbättra den årliga planeringen av gymnasieskolan utifrån de förändrade förutsättningar som ges med en prioritering av i första hand de ungdomar som söker direkt från grundskolan. Jag föreslår därför att ramsystemet ändras fr. o. m. bud­getåret 1985/86 i huvudsaklig överensslämmelse med SÖ:s förslag.

Regeringen bör inhämla riksdagens godkännande av mitt förslag om ändring av systemet med elevplatsramar i gymnasieskolan.

Hittills har enligt riksdagens beslut elevplatserna i intagningsklasser vid riksinlernalskolorna och Bergsskolan i Filipslad inkluderats i sektorsra­marna. De har därvid räknats av från ramarna, innan fördelning av elev­plalser skett till kommunernas gymnasieskolor.

I prop. (1983/84:118) om frislående skolor på gymnasial nivå föreslås alt en särskild ram skall skapas för elevplatser vid de nämnda utbildningarna plus andra statsunderstödda fristående utbildningar på gymnasial nivå och atl den nya ordningen skall gälla fr. o. m. budgetåret 1985/86.

I enlighel med systemet för dimensionering av gymnasieskolan har rege­ringen i budgetpropositionen 1984 förelagt riksdagen förslag lill planerings­ramar för budgetåren 1985/86 och 1986/87 inom det hittills gällande ramsys­temet (prop. 1983/84: 100 bil. 10 s. 120 L).

Dessa ramförslag bör nu ändras med hänsyn lill omläggningen av syste-

 

Prop. 1983/84:116                                                                 72

met enligt förslagel i prop. 1983/84:100 (bil. 10 s. 115 fO och mina nu framlagda förslag. För budgelårel 1985/86 bör de nya ramförslagen inte avse planeringsramar utan slutliga ramar med bemyndigande för regering­en alt, om arbelsmarknadsskäl så påkallar, besluta om en utökning. Beslu­ten om sådana ramar har hitfills fattals försl sent på våren före det aktuella budgetåret. SÖ, länsskolnämnderna och kommunerna behöver få bättre tid för den åriiga planeringen av gymnasieskolan. I fortsättningen bör riksda­gen föreläggas förslag till slutliga ramar lidigare än vad som hittills varit fallet.

I de nya ramförslag somjag nu lägger fram har 900 årselevplatser lagils bort ur HS-, EM- och TN-sektorerna med hänsyn till atl elevplalser vid riksinternatskolorna och Bergsskolan i Filipslad inle längre skall ingå.

Jag vill avslutningsvis nämna att jag i mina förslag om minimiramar för högre specialkurser följl SÖ:s förslag om en ytteriigare ökning av dessa mol bakgrund av den snabba utvecklingen av utbudet på detta område. Jag har även i övrigt följt SÖ:s förslag lill fördelning av de kortare, frän lilla ramen överförda specialkurserna pä VSK-, EM- och Tl-sektorerna. För HS- och TN-sektorerna har ingel överförande av specialkurser från lilla ramen varit aktuellt. 1 förhållande till antalet 16-åringar är antalet platser på HS- och TN-sektorerna oförändrat jämfört med förslagen i budgetpro­positionen 1984 (frånsett anpassningen till förslagen i prop. 1983/84:118 om frislående skolor på gymnasial nivå).

Jag vill i sammanhanget slutligen nämna atl SÖ vid redovisningen av sill uppdrag om förändring av ramarna anfört behov av en renl teknisk jusle­ring av beräknandet av årselevplatser för vissa specialkurser inom lilla ramen. Jag har i mina förslag lagit hänsyn härlill.

11.3 Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1985/86

Grundskolanknuina studievägar (direktramen)

Jag vill här först åter erinra om milt förslag i budgetpropositionen 1984 om att sökande under 18 år vid intagning lill gymnasieskolans grundsko­leanknuina studievägar skall ges företräde före äldre sökande fr.o.m. budgetåret 1985/86. Vidare bör enligt förslaget plals på en gymnasial ut­bildning i en konkurtenssituation endast i undantagsfall kunna medges för äldre sökande som redan har en minst tvåårig gymnasieutbildning. Antalet platser på de grundskolanknuina studievägarna bör därmed räcka bättre än tidigare för dem som söker mer eller mindre direkl från grundskolan.

För budgelårel 1985/86 beräknas anlalel 16-åringar vara ca 108200 eller ca 5 800 färre än budgelårel 1984/85.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 73

Sektor       BP 84             Föredragandens nya förslag räknat i

intagningsplatser   årselevplatser

HS

17 600

17 495

VSK

18 130

19420

EM

22 370

23 485

TN

22 300

22 695

TI

33 850

34400

JST

2.500

2675

Ospec.

900

1500

Totalt

117 650

121670

44080 36510 56600 73 750 68800 5 350 3 000

288090

Icke grundskoleanknutna studievägar (Ulla ramen)

Den nya lilla ramen bör omfatta 34 230 årselevplatser, varav 12500 såsom minimiram för högre spedalkurser/påbyggnadsuibildningar.

I enlighel med förslagel i budgetpropositionen 1984 bör liksom tidigare 1000 årselevplatser avdelas för kurser för invandrarungdom.

Möjligheter till avsteg från ramarna för budgetåret 1985/86

Om det visar sig nödvändigl för ell bällre utnyttjande av det genom ramarna medgivna totala anlalel årselevplatser (totalramen), bör smärte jusleringar få göras av platserna dels mellan sektorsramarna inbördes, dels mellan dessa och lilla ramen. I det senare fallet bör omfördelning/ro/j lilla ramen få utnyttjas för en utökning av i första hand TI- och TN-sektorerna och platserna för LA-kurser, i andra hand EM-, JST- och VSK-sektorerna. Ingen omfördelning bör dock få ske från vad som anvisals för högre specialkurser. Om en omfördelning //// lilla ramen blir akluell, bör den göras med hjälp av plalser i den ospecificerade gruppen och användas i första hand för utökning av platserna för högre specialkurser. Det bör fä ankomma på regeringen att avgöra i vad mån dessa befogenheter lill omfördelningar bör lämnas lill SÖ.

I den män arbelsmarknadsskäl påkallar en utökning av totalramen bör, liksom hittills, regeringen ha räll aft besluta om deUa.

Regeringen bör inhämla riksdagens godkännande av mitl förslag om sluUiga ramar för elevplalser i gymnasieskolan för budgelåret 1985/86.

 

Prop. 1983/84:116                                                              74

11.4 Förslag till nya planeringsramar för budgetåret 1986/87

För budgetåret 1986/87 beräknas antalet 16-åringar vara ca 109700 eller ca 1 500 fler än budgelåret 1985/86.

Grundskolanknuina studievägar (direktramen)

Sektor       BP 84             Föredragandens nya förslag, räknat i

intagningsplatser  årselevplatser

HS

17900

17 770

VSK

18750

19810

EM

22600

22690

TN

22700

22595

TI

33 850

34150

JST

2500

2625

Ospec.

900

1500

Totalt

119200

121140

44 785 37240 54685 73 440 68300 5 250 3 000

286700

Icke grundskoleanknuina studievägar (lilla ramen)

Lilla ramen bör omfalla 33230 årselevplatser, varav 12530 såsom mini­miram för högre spedalkurser/päbyggnadsutbildningar. För särskilda kur­ser för invandrarungdom bör liksom hittills avdelas 1000 årselevplatser.

Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande om planeringsramar för budgetåret 1986/87 i enlighet med vad jag nu förordat.

12    Hemställan

Jag hemställer alt regeringen dels föreslår riksdagen att

1.  godkänna alt möjligheterna alt bedriva sludier varvade med an­nan verksamhel ökas för främst ungdomar inom uppföljnings­verksamheten genom syslem med sådana kurser som moisvarar delar av ulbildningar i gymnasieskolan och komvux (3.2),

2.  godkänna all försöksverksamhet med specialämnen i årskurs 3 av samhällsvetenskaplig och humanistisk linje anordnas (3.4),

3.  beslula alt specialarbete skall införas i årskurs 3 av alla tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan tidigast läsåret 1986/87 och se­nast läsård 1987/88 (3.4),

4.  godkänna mitl förslag om salsning på påbyggnadsulbildning av angivna slag (3.5),

5.  godkänna mitt förslag att lim- och kursplaner för regionall arbets-marknadsanknulen påbyggnadsutbildning (f. n. högre special­kurser) fr.o.m. budgetåret 1985/86 får fastställas av länsskol­nämnderna i en landsomfattande försöksverksamhet (3.5),

6.  godkänna alt försöksverksamhet anordnas med olika former för ökat inflytande för elever och ökad föräldramedverkan (4.3),

 

Prop. 1983/84:116                                                   75

7.   besluta att försöksverksamheten med yo-vecka och återkom­mande praktisk arbetslivsorientering skall avvecklas med början läsåret 1984/85 (5.4),

8.   godkänna milt förslag om försöksverksamhel med praktik på alla linjer och linjeliknande specialkurser i gymnasieskolan (5.4),

9.   godkänna att regelsystemen för gymnasieskolan och komvux anpassas till varandra i fall där det behövs för att möjliggöra ökat samarbete mellan utbildningsformerna i syfle att utnyttja resur­serna bällre (8),

 

10.   godkänna mitl förslag om skyldighel för varje länsskolnämnd all ta initiativ till regelbundna samråd om utbudet av ulbiidning i gymnasieskolan, komvux och AMU i länel (8.2),

11.   godkänna all bidragsdelen lill lokall utvecklingsarbete i statsbi­draget till lokal skolutveckling av kommunerna fär användas för angivet försöks- och utvecklingsarbete enligt regler som regering­en utformar (10),

12.   fill Reformering av gymnasieskolan för budgetåret 1984/85 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 12500000kr. (10),

13.   till Fortbildning m.m. för budgetåret 1984/85 under åttonde hu­vudfiteln, i slällel för del i prop. 1983/84:100 bil. 10 angivna be­loppet, anvisa ett reservafionsanslag av 20489000kr. (10),

14.   i slällel för vad som föreslås i prop. 1983/84:100 bil. 10 godkänna vad jag nu för budgetåret 1984/85 har förordat i fråga om ramar för elevplalser i gymnasieskolan (11.1),

15.   bemyndiga regeringen alt — i den mån arbetsmarknadsskäl så påkallar - för budgetåret 1984/85 medge atl totalramen för elev­plalser ulökas (11.1),

16.   godkänna mitt förslag om ändringar i syslemet med elevplatsra­mar i gymnasieskolan fr. o. m. budgetåret 1985/86 (11.2),

17.   godkänna mitt förslag om slulliga ramar för elevplatser i gymna­sieskolan för budgelårel 1985/86 (11.3),

18.   bemyndiga regeringen alt — i den mån arbelsmarknadsskäl så påkallar - för budgetåret 1985/86 medge att totalramen för elev­plalser i gymnasieskolan utökas (11.3),

19.   bemyndiga regeringen att fastställa planeringsramar för elev­plalser i gymnasieskolan för budgelåret 1986/87 i enlighel med vad jag nu har förordat i stället för vad som föreslagils i prop. 1983/84: 100 bil. 10 (11.4),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

20.   en mjukare övergång från grundskolan till gymnasieskolan (3.2),

21.   grundkurser och tilläggskurser samt temastudier (3.3),

22.   individuell studieplanering (4.3).

 

Prop. 1983/84:116                                                             76

13    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller de ändamål som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1983/84:116                                                            77

Bilaga 1

Sammanfattning av gymnasieutredningens betänkande En reformerad gymnasieskola (SOU 1981:96)

Avdelning I. Bakgrund

Behovet av att gymnasieskolan reformeras (kapitel I)

I kapitel 1 beskriver vi kortfattat gymnasieskolans framväxt och preciserar mot den bakgrunden varför gymnasieskolan behöver reformeras.

Den nuvarande gymnasieskolan fick sin organisation fastställd 1968, och nu gällande läroplan har tillämpats sedan höstterminen 1971. Det föränd-ringsarbete som låg bakom dessa beslut var sleg i ett omfattnade reformarbete som pågått under lång tid. Besluten innebar att tidigare åtskilda organi­sationer lör gymnasium fackskola och yrkesskola förenades lill en ny, in­tegrerad gymnasieskola. De tidigare starkt uppsplittrade yrkeslinjerna fick en moderniserad och enhetlig uppläggning. Någon närmare innehållslig och sludieorganisatorisk samordning mellan å ena sidan de hell eller delvis yr­kesförberedande tvååriga linjerna och å andra sidan de tre- eller fyraåriga studievägarna i gymnasiet genomfördes dock inte.

Till sin inre slruktur omfattar sålunda den nuvarande gymnasieskolan tre klarl åtskilda grupper av studievägar med rötter i olika lidigare skolformer, gymnasierna (de allmänna, de lekniska och handelsgymnasierna), fackskolan och yrkesskolan. Detta utgör bakgrunden lill den kritik som ibland framförs mot gymnasieskolan för dess brist pä inre sammanhållning och integration. I våra direkliv framhålls alt den nuvarande gymnasieutbildningen innebär alt skillnaden mellan olika kategorier i arbetslivet förstärks genom att ele­verna får olika utbildning och erfarenheter och har alltför lite kont:iki med varandra under utbildningstiden. Utvidgning av arbetsuppgifter, lagarbete. medinflytande, möjligheter att delta i utbildning och ulveckling på arbets­platsen underiättas om de som utbildar sig för samma arbetsmarknads-sektorer får vissa gemensamma erfarenheter och referensramar under ut­bildningstiden.

Vi vet att olika grupper av gymnasielinjer rekryterar elever från skilda socialgrupper. Här finns en inbyggd konflikt i gymnasieskolan, som inle återspeglar annat än den socialt betingade fördelning av arbetsuppgifter som vårt samhälle i stor ulsträckning bygger på. Ingen torde bestrida att samhället inom rimliga gränser måste bygga på en arbetsfördelning och specialisering. Få, om ens några, torde å andra sidan hävda alt denna fördelning bör vara sä hårt kopplad till social bakgrund som den är i dag. Oavsett vad man anser om skolans kraft all kunna bryta detta mönsler måsle hävdas, att den slarkare än hittills måsle medverka till atl så sker.

 

Prop. 1983/84:116                                                   78

Riksdagen fattade 1975 ell principbeslut om en genomgripande reform av högskolan, en reform som genomfördes med början 1977. I det arbele som ledde fram lill reformbesluten förutsattes att gymnasieskolan skulle ändras bl. a. så alt en uljämning mellan yrkesförberedande och studieför­beredande linjer genomfördes. I våra direktiv från 1976 och också i de föl­jande tilläggsdirektiven framhålls all mer av yrkesförberedande inslag bör införas på de studieförberedande studievägarna och mer av studieförbere­dande inslag bör införas på de yrkesförberedande utbildningsvägarna.

Ett mångårigt reformarbete slrävar alltså i riklning mot en samordnad och mer inlegrerad gymnasieskola.

Gymnasieskolan är en frivillig skolform som i dag direkt lar emot ca 80 96 av den årskull, som lämnar grundskolan efler årskurs 9. De flesla eleverna finner sig väl lill rätta i gymnasieskolan och får där en för dem meningsfull och användbar utbildning.

Bland de elever som inte söker sig till gymnasieskolan finns en slor grupp som hellre önskar alt fä påbörja ett arbete än atl fortsätta sina sludier. I kapitel 3 anges alt en skattning av den grupp 16-åringar som under perioden 1978-85 inte fortsätter med några sludier alls efter grundskolan lorde ligga inom intervallet 12-15 %. Bland dessa finns de elever som lämnat grund­skolan med ofullständig kompelens. Enligl SCB:s grundskoleuppföljning 1980 är denna grupp ca 8 % av årskullen.

1 kapitel 3 talas om utsatta elevgrupper, varmed menas de ungdomar som av en eller annan orsak inle kan la lill vara sina egna intressen eller utveckla sina förutsättningar på ell bra sätt. Dessa ungdomar återfinns i slor ut­sträckning bland dem som inte söker lill gymnasieskolan eller efler kort lid avbryter sina gymnasiestudier. Del är därför enligl vår mening av största vikt all gymnasieskolan organiseras på ett sådanl sätt alt den förmår erbjuda studiealternaiiv som är meningsfulla även för dessa elevgrupper.

1 våra direktiv framhålls att den gymnasieskola som vi föreslår skall vara en gymnasieskola för alla.

En faktor som har skärpt kraven på atl förändra gymnasieskolan i denna riklning är ungdomsarbetslösheten, som på ett myckel oroande säll ökat de senaste åren. Gymnasieskolan måsle lämna sitt bidrag lill all aktivt fö­rebygga arbetslöshet hos ungdomar genom alt erbjuda meningsfull utbild­ning för alla ungdomsgrupper.

Kraven på gymnasieskolan är många och kommer från olika håll. Ell ofta återkommande klagomål mol gymnasieskolan är all anknytningen till arbetslivet är för lilen. Lyssnar man till eleverna själva är det önskemål som oftast förs fram alt de skall få komma i närmare kontakl med arbetslivet.

Företrädare för arbetsmarknaden anser all del är absolut nödvändigl atl värna om de kunskaper och färdigheter som ger grunden för en kommande yrkeskompetens. Samtidigt efteriyser man en förbällrad "social kompetens". Med delta menas i första hand alt eleven måsle ha bättre förutsättningar än i dag atl smälta in i en arbetsgemenskap, samarbeta, la eget ansvar, respektera regler som gäller på en arbetsplats, kunna delta i diskussioner och beslut och i övrigl kunna påverka arbetslivets utveckling.

Från högskolan föreligger ingen entydig kravbild. Gymnasieskolan anses fylla kraven från högskolan i vissa ämnen men inle i andra. Ell exempel där kraven inte uppfylls tycks vara de främmande språken ulöver engelska.

 

Prop. 1983/84:116                                                   79

Man menar t. ex. att det numera i praktiken är uteslutet atl använda kurs­litteratur på tyska eller franska.

Frän lärare och elevhåll framhålls ibland att den starka ämnessplittringen skapar en alllför uppspaltad arbetsdag som motverkar möjligheterna lill att göra koncentrerade arbetsinsatser i enskilda ämnen och begränsar elevemas möjligheter till medinflytande och medansvar. Det splittrade schemat leder också till mycket "spilltid" som borde kunna las till vara bällre. Den nu­varande linjeindelningen gör det svårt att byla sludiemål och leder lill stu­dieavbrott eller lill alt elever går igenom först en linje, därefter ylleriigare en. Även om samläsningsmöjligheter ingalunda saknas, leder linjemas kon­struktion i vissa fall till all undervisningen måste ske i ett stort anlal små elevgrupper, vilkel gör studieorganisationen onödigt kostsarri.

Slutligen måsle gymnasieskolan kunna fylla en funklion i 80-talels och 90-lalels Sverige. Utvecklingstendenser som måste uppmärksammas när en ny gymnasieskola diskuteras är bl.a. näringslivets ulveckling, arbetslivets fortsatta demokratisering, det högspecialiserade industrisamhällets behov av alt balanseras med "mjukare" inslag, Sveriges ulveckling mol ell fler-kulturelll samhälle samt den ökade inlernalionalisering som gör atl svenskar i högre grad än nu kan komma all finna arbele på en internationell ar­betsmarknad.

Del som ovan sagls visar enligt vår bedömning all silualionen kräver - ulöver den löpande förnyelse och del "rullande" läroplansarbele som hela liden pågår och som enligl vår mening är av största värde - all gymna­sieskolan måsle förändras genom en mer genomgripande organisatorisk re­form.

De problemområden som vi enligl våra direkliv framför allt bör beakta är huvudsakligen tre:

D Övergången från grundskolan och därmed utgångsläget för gymnasie­skolan

D Förhållandena inom den nuvarande gymnasieskolan och dennas relalion till andra ulbildningsformer på samma stadium, t. ex. kommunal vux­enutbildning.

D .Arbetsmarknad och samhälle utanför och efter gymnasieskolan - i dag och inom en överblickbar framlid.

Våra direktiv framhåller slutligen att vårt arbele skall mynna ul i ell prin­cipförslag som även kan inrymma aliernaliva förslag.

Framliden (kapitel 2)

Vi har inle kunnal genomföra egna framtidsstudier. Däremoi har vi tagit del av sådanl maierial och också låtit slälla samman framlidsstudier till scenarier. Till della har vi lagt egna värderingar om i vilken riklning vi vill alt ulvecklingen skall gå. Vi sammanfattar:

n Skolan måsle förhålla sig aktiv gentemot tänkta eller verkliga samhälls­förhållanden. Så långl det går måsle skolan ligga före samhällsutveck­lingen.

n Vårl näringsliv kommer fortgående att förändras. Det är vanskligt atl förutse hur förändringarna kommer att se ut. Del är därför omöjligt

 

Prop. 1983/84:116                                                   80

att försöka precisera alla de kompetenskrav ett framlida arbetsliv kommer att ställa på individen. D Vi ansluter oss lill ell aktivi ekonomiskl utvecklingsalternativ. Detta utesluter inte all man i skolan också måsle diskutera mer konfliktfyllda alternativ.

0     Arbelel har en myckel cenlral roll i alla människors liv. Dess värde
måste upprätthållas även i framliden. Arbetets innehåll bör förändras
så atl del blir bredare och sammansatt av olika uppgifter.

D Sveriges beroende av utlandet är stort och kommer atl vara det även

i framtiden. D Ett framlida samhälle bör präglas av slörre förståelse mellan individer.

För atl bidra lill ett sådant mjukare samhälle bör skolans arbete

-  inriklas på att ge eleverna överblick, helhetssyn och förmåga till kri­
tisk distans

-  inriktas mot nytänkande och okonventionellt idéskapande; del bör
ha inslag av kulturellt skapande verksamhet

-     slödja eleverna lill meningsfull fritidssysselsättning

-     förändra könsrollsattityder och bryta upp fördomar

-     ha ell historiskt perspektiv och ge eleverna en i vid mening humanistisk hållning

-     lära samtliga elever att bry sig om sina medmänniskor och vårda de ändliga naturtesurserna

-     klargöra vårt ansvar gentemot förtryckta och faltiga länder.

D Sverige håller på att bli ett flerkulturellt samhälle. Skolan måste bidra lill all olika folkgrupper får förståelse för varandras särart på samma gång som olika minoritetsgrupper skall få möjlighet atl slärka sin kul­turella identitet.

D Gymnasieskolan måsle bygga upp ungdomars framtidstro och klarlägga att framtiden går atl påverka.

D För alt möla de krav på ny kompelens som ell framlida arbetsliv kommer all slälla måste principen om återkommande ulbiidning få ökad lillämp­ning. Vuxenutbildning med nära anknytning lill arbelslivet bör få ökad belydelse i framliden. Man måsle vara återhållsam med generella krav på förlängda studietider i gymnasieskolan. Balansen mellan olika äm­nesgrupper måsle uppmärksammas.

D Skolan måsle motarbeta den leknikfientlighet som ibland finns i sam­hällsdebatten.

□ Datorteknik samt kemi-, laboralorie- och processteknik är områden som måste få förstärkta utbildningsinsatser. Ell nyll ämne, kulturkunskap, bör införas.

D Skolan måsle ge eleverna sådan medborgarkunskap alt de kan och vill påverka förhållandena på sin arbetsplats och i samhället.

Problem i den nuvarande gymnasieskolan (kapitel 3)

1       kapitel 3 ges en översikllig beskrivning av dagens gymnasieskola och dess
olika problem. Vi återger här kapitlets sammanfattning.

 

Prop. 1983/84:116                                                   81

Rekrytering

□     De yrkesförberedande linjerna har ökat sin andel av de elever som las
in lill gymnasiestudier på bekostnad av de teoretiska linjerna; ökningen
är dock inte tillräcklig

D  Många elever får inle sina förstahandsval tillgodosedda

O Flertalet ungdomar i en årskull söker lill och fär en gymnasieplats. Mellan 10 000 och 20 000 elever får ingen utbildning utöver grundskolan

D De som inle vill sludera vidare efler grundskolan önskar hellre arbeta; de anser inte fortsatt utbildning vara meningsfull

D Del finns liera särskill utsatta grupper, bl. a. elever med ofullständig grundskola, ungdomar som slutar efler fullföljd grundskola, skollrölta elever och invandrarelever

D Barn till högre socialgrupper söker i större utsträckning teoretiska (hög­skoleförberedande) linjer medan barn lill lägre socialgrupper i slörre ul­sträckning väljer yrkesförberedande linjer

D Ser man till statistiska medelvärden har samhällets ansträngningar att jämna ut den sociala skevhelen i rekryteringen lill gymnasieskolan inte lyckats särdeles väl. Bryter man upp dessa värden finner man däremoi - i linje med de ambitioner man haft med reformerna - att en utjämning har skett för vissa elevgrupper; del gäller elever på den högsla betygsnivån

D  Könsfördelningen är mycket sned.

Studieorganisation

D En del linjer "träffar räll" med avseende på yrkesområde, andra gör del mindre väl

□     Man kan inte säga att en viss linje utbildar för en given nivå inom
ett yrkesområde. Del finns linjer där detta gäller men det ges också
flera exempel på notsaisen

D Den dominerande rekryteringsvägen till högskolan går från de tre- och

fyraåriga linjerna D  Linjebyten förekommer i första hand från naturvetenskaplig linje men

också från en del tvååriga linjer D Studieavbrotten i gymnasieskolan har ganska slor omfattning.

Utbildningens innehåll och kvalitet

D  Elever som gått på yrkesförberedande linjer anser att de har fått lära

sig något som är deras egen kunskap. De upplever detta positivt. Elever

på teoretiska linjer saknar denna upplevelse. D  Allmänna ämnen på yrkesförberedande linjer får hyggliga omdömen av

eleverna. Avnämarna anser det vara.bra att de allmänna ämnena utökats

i dessa utbildningar. D Den yrkeskompetens som eleverna har när de slutar i gymnasieskolan

godtas i stort av arbetsmarknaden, även om önskemål om förstärkningar

inte saknas i enskilda branscher. □ Däremot rikias allvariiga klagomål mot hur gymnasieskolan förbereder

eleverna för rollen som samhällsmedlem och löntagare. Det brister i fråga

om iräning i grupparbete, konfliktlösning, ansvarstagande och liknande. 6    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 116

Prop. 1983/84:116                                                   82

D Både elever och arbetsmarknad anser alt gymnasieskolan är för isolerad från arbetslivet. Ett av ullrycken för detta är de starka önskemålen om praktik för alla elever.

n Våra ämnesanalyser ger besked om vilka problem som finns i enskilda ämnen såsom svenska, matematik, engelska, naturkunskap, samhälls­kunskap, arbelslivsorientering och estetisk-praktiska ämnen.

D Det är för litet samband mellan ungdomarnas personliga ulveckling och skolans värid. Andra delar av det totala "läronäiet" spelar - på goll och ont - en slor roll.

n Ungdomarna vill behövas, vill bli tagna på allvar. De har uppfattningar om vilka kunskaper och färdigheter som är bra. De är beredda alt öva inflytande och ta medansvar.

D Eleverna är i stort sett motståndare till nuvarande betygssystem.

Kraven på en reformerad gymnasieskola (kapitel 4)

1 kapitel 4 väger vi samman de vikligasle slutsatserna som kan dras av vad som sägs i kapitel I, 2 och 3. Vi ser därvid efter om de önskemål som framträdde ur övervägandena om framtiden motsäger, förstärker eller för in några hell nya aspekter på de krav som kan häriedas ur mer omedelbara problem.

I fråga om gymnasieskolans grundläggande mål och huvudsakliga arbets­uppgifter framträder inga förändringskrav av principiell natur. Som helhel bör denna del av skolsystemet alltjämt ulgöra ett första sleg i en specialisering för yrkesverksamhet anlingen direkt efler avslutad skolgång eller efler ytter­ligare studier i högskolan.

När det gäller de två- och ireåriga linjer som i dagens läge i första hand förbereder för yrkesverksamhet direkl efler gymnasieskolan reser både ar­betsliv och elever krav på all den nuvarande yrkeskompetensens allmänna nivå bör behållas. Om någon förändring däruiöver bör göras, gäller del i första hand all bredda komf)etensen på följande säll:

n  Anpassningen lill arbetsmarknaden bör underlällas.

n Skolans arbele bör vara sådanl all del motiverar och rustar eleverna atl aklivi della i samråds- och besluisprocesser på arbetsplatser och i or­ganisationer.

n Ett störte anlal elever än f n. bör få möjlighel att kombinera yrkesinriktad utbildning med språkstudier utöver engelska.

D Övergång till högskolestudier bör underlällas för dem som önskar della utan atl det får negativa effekter för andra elever.

De linjer som i dag främst fyller en högskoleförberedande uppgift behöver knytas närmare lill arbets- och samhällslivet, i första hand genom praktik. Del bör också bli lättare för dem som vid utbildningstidens slul vet med sig all de inle vill gå vidare till högskolan alt förvärva kompleierande fär­digheter för omedelbar yrkesverksamhet.

Gymnasieskolans mål är redan nu alt kunna ta emol samlliga elever i en årskull. Ungdomsarbetslösheten och situationen på arbetsmarknaden släller krav på all gymnasieskolan skall kunna ge lågutbildade och svag-motiverade elever från gmndskolan en efler deras fömtsättningar och behov

 

Prop. 1983/84:116                                                   83

anpassad utbildning. Gymnasieskolan har här en målgmpp som kräver sär­skild omsorg och speciella stödresurser.

För samlliga elevkalegorier gäller slutligen, alt det behöver bli lällare för dem alt få känna och la ansvar för det egna studiearbetet, vidga sina vyer och utveckla sin personlighet. Med ökande ålder behöver eleverna i gymnasieskolan i växande grad bli lagna i anspråk som de mognande och ansvarskännande personligheter de allra flesta av dem är.

Övergången från grundskola lill gymnasieskola behöver bli avsevän mju­kare. Den behöver t. ex. anpassas bättre lill elevernas behov av att efler någon tids konkret erfarenhel lägga om studievägen ulan all de därför skall behöva föriora ett helt studieår. En studieorganisation som i slörre ulslräck­ning än f n. svarar mol breda intresseområden bör också eftersträvas.

Det bör också vara möjligl att redan under vårterminen av årskurs 9 i gmndskolan ge eleven särskild förberedelse för studierna i gymnasieskolan. Del kan t, ex gälla all slärka baskunskaperna i matematik för elever som valt lekniskl utbildningsområde. Hämtöver behöver gymnasieskolans in­gångsskede byggas upp på ett sådant sätt, atl del blir möjligl för elever utan B-språk och med endast allmän kurs i matematik och engelska att gå vidare till vilken gymnasial studieväg som helst, alltså även till dem som tidigare ställt högre krav på förkunskaper.

Elever med behov därav skall slutligen kunna påbörja gymnasiestudier i långsam studietakt och med ett stort mått av praktiska inslag. Detta är en viklig förändring för alt ge också de ungdomar som i dag slår ulanför gymnasieskolan en meningsfull utbildning.

De punkier som i första hand rör övergången från grundskolan får ome­delbara konsekvenser för studieorganisationen. Anpassningen av ulbudel av språkundervisning till en ännu störte variation i elevernas förkunskaper bör t. ex. sätta spår i timplanerna förspråk. Det måsle erbjudas ökade möjligheler till ett vidgat språkprogram för elever med goda färdigheter i engelska och B-språk vid gymnasieskolans början. Andra elever måsle få lillfälle att med ett större limial nå upp lill en god färdighelsnivå i ett mer begränsat anlal språk, i första hand engelska och tyska eller franska.

De elever som har behov av det bör kunna bedriva gymnasiestudier på dellid. De skall också under någon lid kunna ägna sig hell åt praktik eller förvärvsarbete och därefter kunna återuppta studierna i normal omfallning.

En inom gymnasieskolan avslutad yrkesförberedande utbildning bör, lällare än nu kunna kompletteras - förutom med ylleriigare yrkesför­beredande inslag - till högskoleförberedande kompetens. Delta kan ske an­tingen omedelbart efler de två utbildningsåren eller efter en periods yr­kesarbete. Om man följer den senare modellen tillämpas principen om åter­kommande Ulbiidning. Kompletteringsutbildningen kan anordnas antingen i gymnasieskolans egen eller i den kommunala vuxenutbildningens regi. Olika former för samarbele mellan dessa utbildningsanordnare måste finnas i framtiden, anpassade lill skilda orters behov och förutsättningar. Elever som följer ett treårsprogram skall kunna få ett kompletterande yrkesinriktat inslag mol slulel av ulbildningen.

Det är nödvändigt alt möjligheterna lill samverkan med kommunal vux­enutbildning och arbetsmarknadsutbildning ökas. På så vis kan utbildnings­resurserna användas effektivare.

 

Prop. 1983/84:116                                                   84

Vi anser atl praktik skall införas på alla studievägar. Praktiken måste spridas ut över läsåret. På del viset kan tillgängliga plalser utnyttjas bättre.

Den nuvarande starka ämnessplittringen på de tre- och fyraåriga linjerna måste dämpas. De mål om förmåga till självständiga studier som nu tar sig ullryck i ell program för beting och specialarbete behöver ytteriigare främjas genom koncentrationsläsning och längre, sammanhängande arbets­pass. En större fördjupning behöver komma till slånd i de olika studie­vägarnas karaktärsämnen. Utbytet av vad som brukar betecknas som all-mänorienterande ämnen behöver bli bättre, framför allt vad gäller den na­lurvelenskapliga orienteringen för elever inriktade mot humaniora, sam­hällsvetenskap, socialt arbete och ekonomi.

Slutligen bör studieorganisationen ses över med sikte på alt få bort åter­vändsgränder bland linjer och grenar samt bredda kompelensen där den är för smal. Arbetslivsorienteringen behöver ses över och de estetisk-prak­tiska ämnena få ell ökal ulrymme.

Våra överväganden om framliden understryker på ett särskill säll vikten av all studieorganisationen gör det lällare för eleverna att få perspektiv på globala och internationella beroendeförhållanden samt en fördjupad för­ståelse av vad kullurell identitet innebär.

En reformerad gymnasieskola bör mer än nu göra del möjligt atl variera arbetssätt och studieformer efler både elevernas önskemål och behov, lärarnas möjligheter, skolans resurser och de krav som olika slag av ämnen och kurser ställer. Del finns nu liksom tidigare all anledning atl varna för övertro på alt en viss metod i alla lägen är kungsvägen för all nå de önskvärda målen. Vilka arbetssätt och meloder man i verkligheten kommer att använda besläms mindre av föreskrifter än av organisatoriska fömtsättningar såsom timtal, arbetspassens längd och ämnesföljden.

1 en ny gymnasieskola bör därför en mångfald arbelsformer och meloder få prövas och ulvecklas. Del är viktigt all eleverna får träna sig i att planera, genomföra och utvärdera sitt studiearbete på ell självständigt sätt parallellt med all de under andra lektioner tränar sin förmåga lill lyssriande och koncentrerad egen bearbetning av ell inlärningssloff En viktig fömisälining for detta är atl möjligheterna till handledning ökar.

Eleverna måste lära sig såväl genom arbelsformerna som skolans innehåll au inlärning är en akliv process, som kräver både arbete, tålamod och enga­gemang för att resultatet skall bli gott. Samtidigt måsle lärarna i den re­formerade gymnasieskolan mera se på eleverna som medagerande i inlär-ningsarbelet än som passiva mottagare. Detta kan ske bl. a. genom att ele­verna i allt större utsträckning får la eget ansvar inle bara för delar ulan också för slörre avsnitt av lärostoff och arbetsperioder.

Del är samtidigt väsentligt alt arbetssätt och arbelsformer i gymnasie­skolan inte på ett avgörande säll skiljer sig från del samtida arbetslivels, där demokrati och medbestämmande blivit allt viktigare inslag. Rimligen bör den praktik, som vi föreslår, samt den pågående ulvecklingen mol ett mer direkt samspel mellan arbetsliv och skola, kunna bidra härtill.

Även i' övrigl bör hela arbelel läggas upp så alt eleverna i ökande ut­sträckning - såväl i förhållande lill nuläget som med stigande årskurs inom den nya gymnasieskolan - får möjligheler all la ell egel ansvar för sin arbetsmiljö och sin studiesituation. Det är också viktigt alt elevernas er-

 

Prop. 1983/84:116                                                   85

farenheter och åsikter las till vara och får påverka undervisningen under kommande år. Utvärderingen måste vara ett vikligl led i utvecklingen av arbetssätten.

Avdelning II. Huvuddragen i en ny studieorganisation

Till denna avdelning hör kapitlen 5-16, som vart och ett behandlar väsentliga delar i förslagel till ny studieorganisation.

UibUdningsområden och studieprogram (kapitel 7 och 8)

Vi föreslår att begrepp som linjer, grenar och varianter utgår. I stället talar vi om koria och långa studieprogram. För att förbättra den inre samordningen och integrationen i gymnasieskolan förs dé olika studieprogrammen samman i tre utbildningsområden, inom vilka studieslarten är gemensam.

De korta studieprogrammen omfattar två studieår och är i första hand yrkesförberedande. De långa studieprogrammen omfattar tre eller fyra stu­dieår och är särskilt avsedda att förbereda eleverna för högskolestudier. Den skarpa gränsen mellan yrkesförberedande och siudieförberedande ulbild­ningar tonas ned genom att de allmänna inslagen ökar i de yrkesförberedande studieprogrammen och de yrkesförberedande inslagen ökar i de studieför­beredande.

Vi föreslår alt de olika studiepogrammen grupperas i följande tre iii-bildningsomiåden:

D Det ekonomiska utbildningsområdet n  Det sociala utbildningsområdet D  Det lekniska utbildningsområdet.

Det tekniska utbildningsområdet är så omfattande att det har delats i fyra utbildningsblock:

D Det mekaniska blockel

n Det el-teléiekniska blocket

D Del bygg- och anläggningslekniska blocket

D Det laboralorieiekniska blocket.

I det mekaniska blocket återfinns de kompetenser som eleverna idag når på den Verkstadstekniska, den fordonstekniska, den drift- och underhålls-tekniska och den processtekniska linjen. Det bygg- och anläggningslekniska blockel inrymmer de nuvarande "stora" byggutbildningarna. nämligen dem för byggnadsträarbetare, murare, betongarbetare och väg- och ledningsar­betare.

Det laboratorietekniska blocket är avsett atl inrymma utbildningar som tillsammans kan fylla samhällets nuvarande och kommande behov av la-boratorietekniskt utbildad personal. Ett kommande beredningsarbete får ut­visa hur blocket närmare bör ulformas och dimensioneras.

Till varje utbildningsområde/block hör också specialkurser. 1 det tekniska

 

Prop. 1983/84:116

86

utbildningsområdet ingår dessutom vissa studieprogram som inte naturiigt kan föras till något av utbildningsblocken (program moisvarande t. ex. nu­varande mindre linjer som jordbmkslinjen, skogslinjen, träleknisk linje). Vi föreslår också

D atl de nuvarande specialkurserna som direkl bygger på avslutade gmnd-skolestudier måsle ses över så att samma principer i stort gäller för dem som för de korta studieprogrammen

O att de korta studieprogrammen skall kunna följas av kompletterings­utbildning som leder dels till kompetenser motsvarande de långa pro­grammens, dels lill högre yrkeskompetens.

D atl de långa studieprogrammen skall kunna avslutas prakliskl genom alt man under del iredje årel väljer en koncentrerad yrkesteknisk kurs, kyt-kurs

P alt de stutkompelenser som man kan uppnå i dagens gymnasieskola i huvudsak kan ålerfinnas i den nya organisationen. Studievägar som formelll saknar motsvarighet i vår studieorgansiation är de tvååriga so­ciala, lekniska och ekonomiska linjerna saml den tvååriga konsumtions­linjen. De ålerfinns dock i väsenfiiga delar inom ramen för de tvååriga programmen (t. ex. konsumtionslinjen som till slora delar ersälls av stu­dieprogrammet för hemvård och socialtjänst).

Av tabell 13.1 och figur 13.1 på följande sidor framgår vilka studieprogram och slutkompetenser som den nya gymnasieskolan kommer att erbjuda.

Studieprogrammens principiella uppbyggnad (kapitel 8, 13, 16)

Vi lägger fasl principerna om stadga, jlexibiliiei och ny start som utgångspunkt för våra förslag till hur studieprogrammen bör vara uppbyggda.

Tal>ell 13.1 Översikt sieskolan

över studieprogram och slutkompetenser i den nja gymna-

 

Utbildningsområde

Korla studieprogram

Långa studieprogram

Ekonomiskt

Handel och kontor

Ekonomi

Humaniora och samhälls­velenskap (alternativ  in­gång)

(Närliggande utbild-

Diverse specialkurser

 

ningari

 

 

Socialt

Vård

Humaniora och samhälls-

 

Barn och ungdom

vetenskap (alternativ  in-

 

Hemvård och socialtjänst

gång) Naturvetenskap-biologi

 

Bild       1   Pä ett be-''"     >  gränsat antal

Musik    1

 

(Närliggande utbild-

Diverse specialkurser

 

ningart

 

 

 

Prop. 1983/84:116

87

 

Utbildningsområde

Korta studieprogram

Långa studieprogram

 

Tekniskt Mekaniska blocket

(Närliggande utbild­ningar) Byggtekniska blockel

(Närliggande studie­program

(Närliggande utbild­ningar) El-teletekniska blocket

(Närliggande ulbild­ningar)

Laboralorieiekniska blocket

Separata studieprogram

Fordonsmekanik

Maskinmekanik

Bilskadereparation

Plåt- och svetsmekanik

Verkstadsmekanik

Drift- och underhållsteknik

Processteknik

Diverse specialkurser

Byggnadsträteknik

Murning

Betongteknik

Gatu-, väg- och

ledningsteknik

VVS-montage

Byggnadsplåtslageri

Golvläggning

Målning

Diverse specialkurser

Elektrisk installation

Telereparation

Slyr- och reglermekanik

Telemonlering

Kontorsmaskinreparation

Diverse specialkurser

Laboratorieteknik

Apoteksteknik

Provtagnings- och

mätteknik

Kemiteknik

Processteknik

Träteknik

Beklädnadsieknik

Grafiskt arbete

Jordbruksteknik

Skogsbruksteknik

Trädgårdsteknik

Livsmedelsteknik

Frisörarbete

Övriga studieprogram"

Naturvetenskap-teknik Teknik

Som ovan

Som ovan

Som ovan

"Till gruppen övriga studieprogram förs sådana sällsynta utbildningar som i dag är långa specialkurser, l. ex. utbildningar för fotografer, mikromekaniker m. fl. samt even­tuellt nytillkommande utbildningar.

D Med stadga menar vi au eleverna skall följa en fasl plan för sina sludier. och att studieprogrammet till sina huvuddelar beslår av en fasl upp­sättning ämnen och kurser Eleven skall alltså redan från början klan kunna urskilja målel för studierna. Valmöjligheter skall finnas i en om­fattning som gör atl eleven dels kan överblicka dem, dels aldrig hamnar i en återvändsgränd.

D Med flexibilitet menar vi att eleven vid givna lillfällen under sina studier skall kunna välja väg genom sludierna. Vägvalet skall kunna grundas

 

Prop. 1983/84:116

figur 13.1 Principskiss över ulbildningsvägar.

 

Prop. 1983/84:116                                                   89

på elevens egna erfarenheter och ett "felaktigt" val skall i efterhand på ett enkell sätt kunna rättas lill utan alltför stor tidsföriust.

D Med ny start menar vi att eleverna påtagligt skall få uppleva all de lämnat en skolform som har vissa uppgifter och kommit till en annan skolform med andra. Gymnasieskolan skall bl. a. ge en specialiserad utbildning, ofta med praktisk inriklning. Vi menar att det är av stor vikt atl eleven i gymnasieskolan från början av sina studier får la itu med något annat än den allmänna medborgeriiga utbildning som bjudits - om än på en annan fördjupningsnivå - under nio skolår i grundskolan. Principen om ny start innebär därför alt eleven alllid skall påbörja sina sludier med ett stort mått av praktiskt inriktade karaktärsämnen inom det utbild­ningsområde eleven vall.

Vad beträffar studieprogrammens uppbyggnad i övrigt gäller att de enskilda ämnenas karaktär har betydelse för hur och var i tidsföljden de uppträder i ett studieprogram. Vi skiljer mellan följande lyper av ämnen;

D Med allmänna järdigheisämnen menar vi sådana ämnen som ger gmnd-läggande kommunikationsfärdigheter. Till dem räknas i första hand de moderna språken och svenska. Det är ämnen som upplräder i alla stu­dieprogram.

G Med karaktärsämnen menas ett för ett studieprogram karakteristiskt äm­ne som med stöd av färdighetsämnena skall ge fördjupad kunskap inom speciella områden och lägga en god gmnd för en kommande yrkesskick­lighet eller för fortsatta sludier. Till denna grupp av ämnen hör t.ex. fysik, kemi och biologi i ell naturvetenskapligt inriktat studieprogram, historia och samhällskunskap i ett humanistiskt-samhällsvetenskapligt studieprogram, samt yrkesteknik i ett yrkesinriktat. Ett praktiskt betonat karaktärsämne kallar vi också för lillämpningsämne. I vissa program kan färdighetsämnena uppträda som karaktärsämnen.

D Med slöd- och inlegrationsämnen menar vi ämnen som inte på samma sätt som färdighets- och karaktärsämnena har kraven på sig atl ge funk­tionella färdigheter. De skall i slället erbjuda mer av allmänna referens­ramar och översikler. Deras uppgift är vidare atl lyfta fram sådan kunskap som är relevant för alt karaktärsämnenas innehåll kan bli belyst i ett vidare sammanhang.

D Med estetisk-praktiska ämnen menar vi ämnen som musik, teckning, bild, dramalik, slöjd men också stenografi. Ämnena kan uppträda i olika skep­nader i skilda utbildningsprogram. De kan vara karaktärsämnen i vissa program, slöd- och inlegrationsämnen i andra.

D Utöver ämnen och ämnesstudier enligt ovan skall varje studieprogram erbjuda möjligheler lill fördjupningssludier. Dessa studier skall normalt gå längre i fördjupning än vad man i dag kan nå i de vanliga ämnena. De skall lill sitt syfte motsvara vad man i dag vill åsladkomma med 1. ex. nuvarande specialarbeten men erbjuda eleverna mer av stöd och handledning. Fördjupningssludier är obligatoriska i de långa programmen men skall kunna väljas ganska fritt inom de problemområden som täcks av karaktärsämnena i resp. program. De skall ha samma tyngd som ämnessiudier i övrigl vad gäller fortsatta studier i högskolan. 1 de korta programmen erbjuds frivilliga fördjupningssludier inom ramen för yr­kesutbildningen och med inriklning på någon hantverksmässig specia­lisering eller moisvarande.

Prop. 1983/84:116                                                   90

D För dem som inle önskar fördjupningsstudier skall koncentrerade yrkes­lekniska kurser, kyi-kurser, finnas på de långa studieprogrammen. Del kan vara kurser i konlorskunskap, marknadsföring, transport och sam­färdsel, laboraioriekunskap osv. På förhållandevis kort tid skall kurserna ge en "yrkeslopp" och kunna fungera som någol av en sluss ul mol arbetsmarknaden för ungdomar på de långa studieprogrammen som inle avser att direkl fortsätta sludierna vid högskolan.

D Utöver ämnesstudier, fördjupningssludier och kyt-kurser skall varje stu­dieprogram innehålla en period praktik varje läsår (se vidare nedan).

D En viklig princip för studieprogrammens uppläggning är principen om koncenlrationsläsning. Dagens ämnessplittring med upp lill elva olika teo­retiska ämnen på veckoschemat minskar, samtidigt som antalet studie­pass per ämne och vecka ökar under de tider då ämnet finns på schemat.

n En annan viklig pricnip är all undervisningstiden skall samlas lill störte sammanhängande sludiepass. Tiden skall användas dels lill normall lek-lionsarbete under lärares ledning, dels lill projeklarbele enskill eller i gmpp samt dels lill enskill siudiearbele. Under all denna lid behöver inle dagens syslem med en "lärartäthet" på en lärare per 30 resp. 16 elever gälla. Under viss tid kommer lärarens roll mer all bli handledarens. Ett fortsatt beredningsarbete i samband med läro- och kursplanearbetei får utvisa vilken lärartäthet som bör förekomma under olika arbetsmo­ment.

D En princip av stor belydelse för studiernas uppläggning är uppdelningen av sludierna i kurser. Allmänna färdighelsämnen och karaktärsämnen delas upp i grundkurser och lilläggskurser Gmndkurserna är gemensamma för alla som läser ämnet i del aktuella studieprogrammet och kan vara en eller flera beroende på ämnets karaktär. Tilläggskurserna är i regel flera och har en tredubbel uppgift, nämligen

-    att befästa och belysa de centrala begreppen och problemen i gmnd­kurserna genom mer djupgående tillämpningsstudier

-    all ge ökad bredd genom tillägg av nya moment

-    all ge fördjupning i sådana moment som behandlals mindre ingående i gmndkurserna. Även stöd- och inlegrationsämnen saml estetisk-prak­tiska ämnen med höga timtal skall kursuppdelas.

1 gymnasieskolans inledningsskede erbjuds också kompletterande kur­ser i svenska och matematik. D Avgörande för våra ställningstaganden då del gäller uppdelningen av ämnesstoffet i kurser är principerna

-    atl en inte obetydlig valfrihet kan inrymmas i systemet när del gäller vilka lilläggskurser som en elev kan läsa och i vilka ämnen delta bör ske,

-    all en individuell variation kan tillåtas också i fråga om anialei till-läggskurser som en elev kan välja (utöver ell fastställt minsta anlal),

-    atl del föreslagna kurssystemet vad tilläggskurserna belräffar ger stor lokal frihel i fråga om innehåll, metodik och tillämpningsområden. I läroplanen bör på denna punkt endasl anges den allmänna karaklären

av de kvalitetskrav som bör uppställas för olika slag av tilläggskurser.

 

Prop. 1983/84:116                                                   91

D Tidsföljden för de olika inslagen i ett studieprogram är följande:

-    Studieslarten har tyngdpunkten på yrkesinriktade karaktärsämnen och praktik. Under hösten påbörjas också sludier i färdighelsämnen och andra karaktärsämnen.

-    Senare under studieprogrammet koncentraiionsläses studieprogram­mens karaktärsämnen.

-    I slutet av studieprogrammet fortsätter vissa karaktärsämnen. Dess­utom studerar eleverna stöd- och integrationsämnen och genomför fördjupningsstudier alternativt kyt-kurser enligl ovan.

-    Under hela studietiden fram lill sisla året/halvåret studeras allmänna färdighelsämnen och estetisk-praktiska ämnen. På samma sätt erbjuds idrott och tid för studieplanering och föreningsverksamhet.

Praktik i gymnasieskolan (kapitel 12)

Redan i dag erbjuds inslag av "praktik" på vissa utbildningslinjer. Vi föreslår

n all praktik införs för alla elever i gymnasieskolan. I såväl korta som långa studieprogram är praktiken minst tre kalenderveckor (16 skoldagar) per läsår

D att praktikbegreppet reserveras för vissa väl definierade former av ar-betslivskontakler som ingår som ett led i ulbildningen. Praktiken är en del av skolans samlade undervisning och måsle som sådan samordnas med den ämnesmässiga undervisningen. Utbildade handledare skall finns på arbetsplatsen. Lärarna skall besöka eleverna när de är ute på praktik. Orienleringom fackligt arbete ingår i praktiken. Elever som fullgör praktik är inte atl betrakta som arbetstagare även om vissl produktivt arbele ulförs.

D all det skall finnas två lyper av praktik, arbetslivspraktik och yrkespraktik. Den förra är mer allmän och syftar bl. a. lill atl ge erfarenhet av ar­betsmiljöer.  Den senare är avsedd att ge yrkesutbildning.

D all åtgärder vidlas för alt fä fram praklikplatser i tillräcklig omfallning. På denna punkl lägger vi-fram n'å alternativa förslag:

-    Enligl alternaliv A bör en reglering genom avtal ske under en för­söksperiod om högsl fem år, varefter frågan ånyo prövas. En majoritet av ulredningen förordar delta förslag.

-    Enligl alternativ B bör istället ell lag stiftas, som delvis kan ersällas med avtal. En minoritet av utredningen förordar detta förslag.

Tidsramar och veckoschema (kapitel 6)

Vi föreslår som nämnts alt praktik införs i alla studieprogram, saml all vissa nya ämnen lillkommer. Vi önskar ulöver della dels en allmän kva­litetshöjning, dels en jämn arbetsbelastning studieprogrammen emellan. För atl f ulrymme för delta föreslår vi dels all läsåret föriängs i begränsad omfattning, dels att mer av elevemas lid för hemarbele, långläxor, beting, specialarbete och enskill arbele i övrigl läggs inom ramen för den sche-malagda tiden. Dessutom görs schemat mindre splittrat genom koncen­trationsläsning och längre arbetspass. Mindre "spilltid" tillåts i schemat.

 

Prop. 1983/84:116                                                   92

Våra förslag innebär vad lidsramanm belräffar

D all läsåret föriängs. Vi ger två alternaliv. Huvudallernalivel som utred­ningens majoritet står bakom innebär all föriängningen är åtta läsdagar.

D all läsåret delas i tre terminer, vilket är utredningens huvudalternativ

D att terminerna (läsåret) delas i perioder om i medeltal 16 läsdagar. I ell treterminssystem blir varje termin då fyra perioder lång. De minsta prak­tikinslag som erbjuds har lengden en period

D att den i skolan schemalagda studietiden med dagens terminologi mot­svarar 43 lektionstimmar (40-minutersleklioner). Vi föreslår att 40-mi-nutersperioderna normalt blockläggs lill längre sammanhängande arbets­pass. All den schemalagda tiden skall inte vara lärariedd i den utsträck­ning som gäller för lärarledda lektioner i dagens gymnasieskola

D att "spilltid" undviks genom de längre arbetspassen, vilket dels minskar schemats hållimmar, dels gör det möjligl att anordna prov och frilufts-inslag utan att andra ämnen i så stor utsträckning som i dag drabbas av stora lektionsbortfall

n all de föreslagna ålgärderna för de korta studieprogrammen innebär en ca 18-proceniig ökning av den schemalagda tiden för studiearbete

D atl ålgärderna för de långa studieprogrammen innebär alt del trots in­förandet av praktik finns ett ökat tidsutrymme i schemat i förhållande till dagens treåriga linjer.

Valet till gymnasieskolan och den gemensamma studiestarten (kapitel 9)

Vi föreslår atl insatser görs för att åsladkomma en mjukare övergång mellan grundskolan och gymnasieskolan. Redan nu pågår försök med intagning lill gymnasieskolan på höstterminsbetygen i årskurs 9 och försök planeras med intagning till gymnasieskolan på andra gmnder än betyg (det s. k. Öre­broförsöket).

En mjukare övergång mellan de båda skolformerna kan endast åstad­kommas genom att samarbetet mellan gmndskolan och gymnasieskolan förbättras. Redan under vårterminen i årskurs 9 måsle konkreta åtgärder sällas in för alt underiätta övergången.

Vi föreslår vad beträffar valet lill gymnasieskolan

D att eleverna gör sill val av utbildningsområde (för del tekniska utbild­ningsområdet valet av block) vid kalenderårets slut i årskurs 9

D all eleverna samtidigt gör en preliminär, inte bindande intresseanmälan om studieprogram samt om tillvalsämnen och praktik under terminerna I och 2. Mol slulel av vårterminen i årskurs 9 görs bindande val av tillvalsämnen. Bindande val av studieprogram görs slutligen i december efter sex perioders studier i gymnasieskolan (i mitten av termin 2 i ett irelerminssystem). Under hela "valperioden" (mer än ett år lång) erbjuder skolan slöd i olika former för att göra valet så realistiskt som möjligl både från elevens och samhällels synpunkt.

D att de inledande, områdesvis gemensamma, två terminerna (i ett tre­terminssystem) i gymnasieskolan skall erbjuda en ordentlig introduktion inom det valda utbildningsområdet (blocket). Det åstadkoms dels genom

 

Prop. 1983/84:116                                                   93

praktik, dels genom ett slort inslag av tillämpningsämnen, dels genom möjlighelen att välja karaktärsämnen, typiska för de efterföljande långa studieprogrammen. De inledande tillämpningsämnena är

-    i det sociala utbildningsområdet: socialkunskap, barn- och ungdoms­kunskap, vårdkunskap och särskilda vårdämnen, kost- och konsu­mentkunskap, saml speciellt för de långa studieprogrammen historia och geografi resp. biologi och kemi

-    i det ekonomiska utbildningsområdet: kontorsteknik, maskinskriv­ning, handelskunskap med konsument- och vamkunskap, saml för de långa studieprogrammen dessutom företagsekonomi och geografi resp. historia och geografi

-    i det tekniska utbildningsområdet: blockspecifika tillämpningsämnen Gfr yrkesämnena på dagens jämförbara linjer) saml för de långa stu­dieprogrammen teknologi och kemi

D att man dessutom underde två inledande terminerna erbjuder möjligheter att lägga en god grund i främmande språk och matematik.

Studiehandledning, studiegrupper m. tn. (kapitel 10)

Vi understryker på flera ställen i betänkandet atl ett krav på en ny gym­nasieskola är att elevens medinflytande över och ansvar för sin studiesi­tuation måste Slärkas. Vidare har vi uppmärksammat kritiken mot skolan för att den inte i tillräcklig omfattning engagerar sig i elevernas "med­mänskliga" kompetens och den enskildes utveckling av personliga intressen.

Sålunda behövs t. ex. någon lämplig form för att ge elever och företrädare för skolan möjlighet att mötas för alt gemensaml diskutera frågor som i vid mening hör samman med elevens väg genom studierna. Likaså behövs ett aktivt stöd av elevernas intresseutveckling.

Vi föreslår därför

D att en ordning med studiekonlrakt mellan elev och skola införs. Stu-diekontrakiet innebär en formaliserad dialog då ett individuellt hand­lingsprogram bestäms. Härvid skall eleven kunna slälla krav på skolan. Kontraktstillfällena återkommer och programmel ändras i takt med ele­vens väg genom studierna.

D att studiekontraktet omfattar olika inslag, i första hand det egentliga studieprogrammet och en plan för praktiken.

D atl handledningen av eleverna förstärks. Vissa lärare fåren särskilt ansvar som handledare.

n atl åtia elever bildar en sludiegrupp. inom vilken arbetet bedrivs i former som tränar den sociala förmågan. Studiegrupperna utgör en grund för en aktivt handledarskap.

n att för att främja elevernas personliga utveckling skolan bl. a. skall stödja föreningsverksamhet. Tid avsätts för detta ändamål inom varje studie­program. Som ett led i sin sociala utveckling tar eleverna ansvar för vissa kollektiva verksamheler i skolan.

 

Prop. 1983/84:116                                                   94

Särskilda stödåtgärder (kapitel 11)

Samhället har slälll upp som mål all alla ungdomar i en årskull som lämnar gmndskolan skall kunna beredas plats i gymnasieskolan. Ell problem är dock alt en del ungdomar inle söker sig till gymnasieskolan, inle fär en utbildningsplats som de kan acceptera eller tidigt avbryter sina sludier.

Vi ser det som en av våra mest angelägna uppgifter all föreslå en stu­dieorganisation som bättre än dagens förmår erbjuda ungdomarna en ut­bildning som är attraktiv till innehåll och arbetsformer.

De ålgärder som vi föreslår för alt nå målel all alla elever skall kunna erbjudas en för dem meningsfull ulbiidning i gymnasieskolan är följande:

D Den reguljära studieorganisationen måsle göras betydligt mer avpassad också för de elever som idag slår ulanför gymnasieskolan.

D Dämtöver bör skolan kunna sätta in olika behovsinriktade ålgärder för att lösa enskilda elevers problem.

Vi menar all ell flertal inslag i den studieorganisation som vi föreslår avsevärt förbättrar situationen för många av de elever som i dag har svårt atl finna sig till rätta i gymnasieskolan. Exempel på sådana inslag är den mjukare studieslarten och förslagel om införande av praktik i alla studieprogram. Ett annal exempel är uppdelningen av sludierna i kurser vilkel möjliggör alt studiemålen kan bli mera näraliggande och ger möjligheler till studier på dellid med avbrott för perioder av praktik/arbete.

Trols dessa inslag i den nya studieorganisationen anser vi det dock vara realistiskt atl räkna med atl vissa elever ändå inle finner åtgärderna till­räckliga. Vi föreslår därför att studieslarten i gymnasieskolan skall kunna erbjudas på alternativa sätt som underiältar för en elev att efter en tid kunna följa de mer reguljära studieprogrammen. Hur della skall kunna göras bör prövas i försöksverksamhel så att de konkreta lösningarna för växa fram fortlöpande. Vi medverkar i en sådan försöksverksamhel i Västerås och Södertälje kommuner. Försöken beskrivs i kapitel 25. De vägar som bl. a. behöver prövas anser vi vara:

D En lyp av ulbiidning kan vara studier på halvfart med praktiska inslag. Parallellt med praktik eller prakliskl arbele följer eleven kurser inom gymnasieskolan. Kurserna ulgör delar av ell speciellt studieprogram och möjlighelen ges all efter hand studera hela programmets kurser och uppnå full kompetens. Slrävan skall vara att eleven efter en tids halvfartssludier skall kunna övergå till att studera i normal takt och följa de vanliga studieprogrammen. Denna tid skall dock kunna variera efler den en­skildes behov och i speciella fall kunna vara så lång all eleven gått igenom hela ulbildningen på halvfart. 1 vissa fall leder ulbildningen endasl till vissa delkompetenser.

D I enstaka fall behöver hell individualiserade utbildningsgångar byggas upp.

För all skolan skall kunna la hänsyn lill varje elevgrupps eller varje elevs särpräglade önskemål måste alltså en serie ulbildningsvägar kunna erbjudas, vilka går från den mesta möjliga skolmässiga utformningen över till den hell individuellt anpassade utbildningsgången. Delta kräver både personella och materiella resurser utöver de reguljära. Vi menar all del är naturiigt

 

Prop. 1983/84:116                                                   95

atl vissa elever i särskill ulsalta gmpper får dra proportionsvis högre kost­nader än sina kamrater.

För de elevgmpper som vi här har diskuterat behöver allt.så gymnasie­skolan lillföras ökade resurser.

Vi räknar med alt vårt förslag lill ny gymnasieskola lidigasl kan genom­föras 1985. Detta krav på ökade resurser kommer alltså att behöva tillgodoses vid en tidpunkt då den s. k. ungdomspuckeln har passerat gymnasieskolan och trycket på gymnasieskolan lättar. Totalt sett behöver därför inte gym­nasieskolan komma att kosta mer än den gör i dag.

Betyg (kapitel 16)

Del nuvarande relativa betygssystemet bör avskaffas i gymnasieskolan. Vi menar atl det förslag till kurssyslem som vi framför skapar nya förutsätt­ningar för all ett betygssystem av annal slag skall kunna införas. Vi föreslår

D alt ett kursrdateral betygssystem införs. För varje kurs skall betygen godkänd/icke godkänd finnas. Andelen olika belygssteg skall inte anges med exakta procenttal utan avgörs av hur många elever som har uppnått resp. belygsstegs kompetenskrav,

D all del (oavsett hur betygsskalan utformas) i ett belygsdokumeni skall redovisas genomgången ulbiidning inom resp. studieprogram. Av do­kumentet skall framgå vilka kurser och övriga utbildningsmoment - för­djupningsstudier, praktik elc. - som eleven genomgått och resultatet av delta.

Vad belräffar anlalel betygssteg som skall finnas råder i utredningen delade meningar. En majoritet inom utredningen anser att det krävs en gradering av de godkända betygen i två eller tre steg, dels som urvalsgrund för an­tagning till högskolan, dels också av andra skäl, bottnande i gymnasieskolans egen situation.

En minoritet an.ser att en gradering av betyget godkänd inte behövs för gymnasieskolans egen del. Del enda som kan motivera en sådan gradering är om andra urvalsmöjligheier lill högskolan vid sidan om betygen inte visar sig vara tillräckliga.

Vi föreslår

D att UHÄ - i samband med remissbehandlingen av detta betänkande - för i uppdrag atl belysa konsekvenserna för antagningen till högskolan av vårt förslag till studieorganisation. UHÄ skall därvid redovisa underiag för all bedöma såväl betygen som andra tänkbara urvalsgrunder. När del gäller betygen skall UHÄ presentera underiag som ulgår från vardera av ovan redovisade ståndpunkter, graderade godkända betyg resp. be­tygen godkänd/icke godkänd

D att på grundval av detta underiag urvalsfrågorna prövas i särskild ordning. Det bör ske också med beaklande av de erfarenheter som föreligger av del nu tillämpade antagningssystemet. Till slul för en sammanvägning göras av vad som är lämpligast med hänsyn både lill gymnasieskolans studieorganisation och lill högskolans antagningsregler.

 

Prop. 1983/84:116                                                                 96

Timplaner för korta och långa program. Jämförelse med nuvarande linjer (kapitel 14 och 15)

I kapitel 14 redovisar vi en lypiimplan för korta studieprogram (se tabell 14.1 nedan). Vi jämför denna med nuvarande system.

D Under termin 1 och 2 avsätts 60 minuter per vecka till studiegruppens planering m. m. Under de följande fyra terminerna är moisvarande tid 40 minuter per vecka.

Tabell 14.1 Förslag till typtimplan för korta studieprogram

Skolarbetstid för eleverna uttryckt i antal veckotimmar motsvarande arbetspass om 40 minuter.

 

Ämnen/Kurser

Term i

n

 

 

 

 

 

 

It

lp

2

3

4

5

6

(Antal veckor)

(9,2

3

12,2

12,2

12,2

12,2

12,2)

Studiegruppens planering

1,5

—

1,5

1

1

1

1

Idrott"

3

-

3   "

3

1,5

1,5

1,5

Estetisk-praktiska ämnen*

1,5

-

1,5

1,5

1,5

1,5

1,5

Svenska

3

-

3

4

4

4

4

Engelska''

4,5

-

4,5

4

3

3

3

B-språk/Matematik'

3,5''

-

3,5''

4/0

3/0

3/0

3/0

Samhällskunskap

-

-

-

-

4''

4"-

-

Kulturkunskap

-

-

-

-

-

-

4"-

Karaktärsämnen

 

 

 

 

 

 

 

Inledningen (kap 9)

 

 

 

 

 

 

 

Fackteori med syo

4

-

4

 

 

 

 

Övriga tillämpningsämnen

22

-

14/22

 

 

 

 

Praktik

-

43

-

 

 

 

 

Teoretiskt tillval

-

-

8/0

 

 

 

 

Yrkestekniska ämnen

 

 

 

 

 

 

 

med praktik'

 

 

 

 

 

 

 

a: Teoretiskt tillval

-

-

-

25.5

25

25

25

b: Inget teoret. tillval

-

-

-

29,5

28

28

28

Totalt

43

43

43

43

43

43

43

" Med ergonomi och friskvård.

* Val mellan bild/dramatik/musik/stenografi och - i vissa fall - slöjd. ' Engelska kan väljas bort efter samråd med skolan. Under terminerna 1-2 läser ele­verna då i slället en kompletierande kurs i svenska, därefter får de ytterligare 4 resp. 3 vtr yrkesieknik under termin 3 resp. 4-6. Dessa limmar skall i förslå hand ulnylljas för en förslärkning av fackteorin.

■ Under terminerna 1-2 val mellan B-språk och matematik, därefter val mellan någol av dessa och ytterligare yrkesteknik.

''Timtalen i samhälls- och kulturkunskap kan med fördel samordnas anlingen så alt ämnena läses parallellt under någon av terminerna med 2 4-2 veckotimmar eller så atl kulturkunskapen i vissa avdelningar läses under termin 4, i andra under termin 5 och i andra under termin 6. Dei senare arrangemanget framstår som önskvärt med hänsyn till lärarljänslfördelningen särskilt i sådana fall då olika lärare undervisar i samhälls- och kullurkunskap. Vilkel arrangemang som tillämpas får bli beroende av den uppläggning man på varje skola vill ge delta ämnesblock liksom av admi­nistrativa förutsättningar i fråga om lärartjänster m. m.

' I vissa program inom det lekniska utbildningsområdet rymmer de yrkestekniska ämnena också möjligheter till hantverksmässig specialisering i årskurs 2.

 

Prop. 1983/84:116                                                   97

n Under årskurs 1 får ämnet idrott 3 veckotimmar och 1,5 veckolimmar

under årskurs 2. D  Alla elever skall ha esielisk-prakliskl tillval under både årskurs I och

2 med  1,5 leklion.senheler per vecka.

D Ätnnet svenska förslärks så atl samlliga studieprogram skall ge allmän behörighet för högskolestudier. Under de två första terminerna för ämnet

3    veckolimmar och under de fyra följande terminerna 4 veckotimmar
.D  Engelska skall läsas av alla elever. Det skall dock finnas en möjlighel

att välja bort ämnet efter samråd med skolan. Eleven för då i stället läsa en komplellerande kurs i svenska under de två första terminerna och yrkesteknik under de fyra följande terminerna.

D Under de första två terminerna får eleverna välja mellan matematik och B-språk. Under de fyra följande terminerna får de välja mellan matematik. B-språk och ytteriigare yrkesieknik.

D Samhällskunskap studerar eleverna under två terminer i årskurs 2. Ämnet har då fyra veckotimmar.

D Det nya ämnet kulturkunskap koncentreras till en termin under årskurs 2 och har då fyra veckotimmar.

n Del gamla ämnet arbelslivsorientering försvinner som självständigt ämne. Dess moment som gäller studie- och yrkesorientering samt ar-beisplatsförhållanden, praklikförberedelser m. m. förs till fackteorin, me­dan de moment som tar upp demokratins problem och sociala förhål­landen förs till samhällskunskapsämnei.

n Under den första terminen har eleverna en period praktik.

n Vad gäller karaktärsämnena läser eleverna underde två första terminerna fyra veckotimmar fackieori med syo. Övriga tillämpningsämnen har 22 veckotimmar under termin 1. Under termin 2 kan eleven välja mellan att antingen läsa övriga tillämpningsämnen under 22 veckotimmar eller läsa dessa ämnen under 14 veckotimmar och teoretiskt tillval under 8 veckotimmar.

n Vad gäller de yrkestekniska ämnena är veckotimtalet under den iredje terminen 25,5 för elever som gjort leoreliski lillval och 29.5 för elever som inte gjort leoreiiskl lillval. Under de ire sisla lerminerna uppgår motsvarande veckolimtal till 25 resp. 28.

n Om man jämför nuvarande yrkeslinjer som har större kurs i svenska och ett totalt veckolimtal om 37 timmar (t. ex. distributions- och kon­torslinjen) med den timplan vi föreslår (studieprogrammet för handel och kontor) blir resultatet att såväl tillvalen i språk och matematik som yrkesämnena får en förstärkning. Dessutom breddas studieprogrammet via estetisk-praktiska ämnen och det nya ämnet kulturkunskap.

n En jämförelse mellan dagens vårdlinje och det nya vårdprogrammet visar alt yrkesämnena får en liten förstärkning för den stora gruppen elever i normalprogrammet. De elever som utnylijar de nya lillvalsmöjlighelerna maximalt får däremoi en liten minskning i yrkesämnena. 1 svenska sker ingen förändring. Ökat veckolimtal i språk och matematik samt samhälls-och kulturkunskap innebär en breddning av ulbildningen.

D Om man jämför dagens linjer med eilårig kurs i svenska (i. ex. bygg-och anläggningsleknisk linje) med våra moisvarande studieprogram visar del sig att yrkesämnena för en lilen ökning för del stora flertalet elever,

7    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116                                                   98

medan de som väljer maximalt lillval för en lilen minskning i yrkes­ämnena. Undervisningen i språk och matematik byggs ut. De estetisk-praktiska ämnena får ökat ulrymme. Den slörsla förstärkningen sker i svenska.

I kapitel 15 redovisar vi exempel på limplaner för de långa studieprogrammen

D Koncentrationsläsning tillämpas i betydligt större'ulslräckning än f n.

n Anlalel samtidigt lästa teoretiska ämnen har minskats.

D Skolarbetsdagen byggs upp med fyra längre arbetspass som grund, vilkel ger en avsevärt mer samlad studiesituation under skoltid än lidigare.

D Härigenom kan man inom den vanliga skoldagens ramar fö ut avsevärt mer av skolarbetstiden under veckan än i det nuvarande slarkl splittrade systemet.

D Tillsammans med en förlängning av läsåret med åtta dagar och ell -bl. a. som en följd av koncentrationsläsningen - ökal antal effektiva läs-veckor har den lolala skolarbetstiden blivit mer samlad, vilkel ger en avsevärt lugnare studiesituation i skolan. Skolarbetstiden har dessutom kunnal ökas högst väsenlligl lill sin volym.

Ökningen av skolarbetstiden innebär inle bara alt den föreslagna prak­tiken (kapitel 12) och de inledande tillämpningsinriklade ämnena (kapitel 9) kunnat rymmas inom den vidgade lidsramen. Denna medger nämligen också en ökning av utrymmet för andra studier, främst i karaktärsämnena för resp. program.

n Del blir sålunda fråga om en kvalitetshöjning av undervisningen på tre sätt. Praktik och tillämpningsämnen ger för det första en efterfrågad breddning av elevernas erfarenhel och erbjuder samtidigt ett goll slöd ät de mer teoretiska studierna i de långa programmen. För del andra ökar karaktärsämnenas egen volym och för det tredje leder koncenlra-tionsläsningen därutöver till en bättre studiesituation.

n För de nalurvelenskapliga sludievägama ökar karaktärsämnena med ca 15 % i det naiurvetenskaplig-biologiska programmel, i vilkel också språ­ken för en något slarkare ställning. 1 det naturvetenskaplig-iekniska pro­grammet ökar karaktärsämnena jämfört med den nuvarande naturve­tenskapliga linjen mot tolall drygl 30 %. Det är främst teknologiämnet som ligger bakom delta, samtidigt som matematik och fysik behåller sin redan nu myckel starka slällning.

n I jämförelse med den nuvarande tekniska linjen för del nya lekniska programmet ulöver praktiken och de inledande lillämpningsämnena en förslärkning både av karaktärsämnen och av språk txh inlegrationsäm­nen, till vilka då räknas en ekologiskt inriktad biologikurs. Motsvarande gäller för del ekonomiska programmet.

D 1 del humanistiska och samhällsvetenskapliga programmel blir del fråga om en verklig uppruslning av karaktärsämnena bl. a. i form av fördjup­ningsstudier. Tolall rör del sig om 30 % av volymökningen, vilket mot­svarar omkring 50 % av dessa ämnens nuvarande timtal.

 

Prop. 1983/84:116                                                             99

Avdelning III. Förslag till studieorganisation för utbildnings­områdena

I kapitel 17-19 beskrivs de tre utbildningsområdena. I dessa kapitel hänvisas lill kapitlen 14 och 15, vilka innehåller exempel på timplaner för korta resp. långa studieprogram. Kapitel 20 behandlar särskilt de långa studieprogram som uppträder i mer än ett utbildningsområde. 1 kapitel 13 ges vidare i en översiki över studieorganisationen som helhet. I samma kapitel förtecknas de studieprogram som de olika utbildningsområdena innehåller. (Figuren och översikterna redovisas även i denna sammanfattning.)

Det ekonomiska utbildningsområdet (kapitel 17)

Vi motiverar i detta kapitel den uppsättning av studieprogram vi stannat för inom det ekonomiska utbildningsområdet. Förslagen utgår från de krav på en ny studieorganisation för gymnasieskolan som vi redovisat i tidigare kapitel.

D 1 slort fungerar två av dagens linjer inom området väl med avseende på elevintresse och arbetsmarknad/högskola. Vi behåller därför två pro­gram, ett kort för handel och konior och ell långt för ekonomi.

n Dagens tvååriga ekonomiska linje "träffar" inte räll med avseende på elever och arbetsmarknad. Vi låter den därför ulgå.

D De två första terminerna inom del ekonomiska utbildningsområdet -vid sidan av samma terminer inom det sociala utbildningsområdet -bildar basen för studieprogrammen för humaniora resp. samhällskunskap (se vidare kapitel 20).

D Vi fömlsätier atl del inom utbildningsområdet utvecklas individuellt inriktade program för elever med skolsvårigheler som inle väljer ett re­guljärt program.

n Samtliga elever inom utbildningsområdet - också de som senare återfinns inom studieprogrammen för humaniora resp. samhällsvelenskap- följer en gemensam studiegång under de två första lerminerna.

D Den gemensamma starten innhåller maskinskrivning, handelskunskap med konsument- och vamkunskap saml kontorsteknik. De är alla till-lämpningsämnen.

D Efter den gemensamma starten har eleven tre studieprogram all välja mellan, varav ell är på 2 år och två på 3 år.

D Karaktärsämnen dominerar under den fas som följer. De är för Ireårs­programmei företagsekonomi och geografi. För ivåårsprogrammel är de kontorsteknik, handelskunskap med konsument- och vamkunskap samt maskinskrivning.

D Praktik införs för det långa programmel. Den kan vara både yrkespraktik och arbelslivspraktik. Möjligheterna till specialiserad praktik ges under sisla läsåret.

D Vissa av karaktärsämnena förnyas; del gäller i första hand nuvarande kontorskunskap saml nuvarande distribution och konsument- och va­mkunskap.

 

Prop. 1983/84:116                                                  100

D  Man får räkna med all utbildningsområdet blir flickdominerat, om inte kraftiga förskjutningar sker i eleviillsirömningen jämfört med i dag. Vi lar bort dagens grenval i det långa programmet för att motverka den uppdelning på pojkar och flickor som valet leder till. Vi ger ett alternaliv lill grendelning på det korta programmel i samma syfle.

D 1 slulel av studiegången läser eleven slöd- och inlegrationsämnen. För det långa programmet är de historia, kullurkunskap, naturkunskap och religionskunskap. För del korla programmel är del samhällskunskap och kullurkunskap.

□     I slutet av studiegången kan eleverna specialisera sig till en viss del
genom fördjupningsstudier.

Q  Antalet samtidigt lästa ämnen minskar jämfört med i dag. D Specialkurserna inom eller i anslutning lill utbildningsområdet granskas enligt de riktlinjer vi har angett i kapitel 5.

□     Kompletteringsutbildning utvecklas enligl vad vi angett i kapitlen 5 och
13.

Det sociala utbildningsområdet (kapitel 18)

Vi motiverar i detta kapitel den uppsättning av studieprogram vi stannat för inom det sociala utbildningsområdet.

Förslagen utgår från de krav på en ny studieorganisation för gymnasie­skolan som vi redovisat i tidigare kapitel.

D Vi behåller studieprogrammet för vård, som i dag fungerar i stort till­fredsställande sett ur elev- och avnämarsynvinkel.

D Vi differentierar den nuvarande naturvetenskapliga linjen. Den rikias in mot tvä mål, varav ett faller inom det sociala utbildningsområdet och har sin tyngdpunkt på .biologi. Del andra hör lill det tekniska ut­bildningsområdet. Del skall vara möjligl för en elev atl gå från del ena utbildningsområdet till det andra med vissa kompletteringar.

D De första två terminerna inom del sociala utbildningsområdet utgör -vid sidan av samma terminer inom det ekonomiska utbildningsområdet - basen för studieprogrammet för humaniora resp. samhällsvelenskap (se vidare kapitel 20),

D Vi ändrar utbildningarna inom del block som i dag ulgörs av sociala linjen, sociala servicelinjen och konsumiionslinjen. Syftet är alt fö till stånd studieprogram som har en klarare yrkesprofil. Vi föreslår ett pro­gram för hemvård och socialtjänst - med utgångspunkt i den nya so­cialtjänstlagen - och ett program för barn och ungdom. I det förra uppgår bl. a. konsumiionslinjens hemtekniska gren, i del senare delar av vård­linjens gren för barn och ungdom. Konsumiionslinjens textila gren fö­reslås bli en specialkurs och dess gren för storhushåll föreslås gå samman med livsmedelsleknisk linje.

□     Musiklinjen kvarslår; den har för övrigt nyligen blivit en reguljär ut­
bildning efler atl ha varil försökslinje i många år. Vi skapar ytterligare
tre studieprogram inom det estetiska områdel: dans, bild och form samt
drama. Vi föreslår all den närmare utformningen av dessa program utreds
i det fortsatta arbelel. 1 uppgiften ligger inte bara studieorganisationen
ulan även dimensionering och lokalisering.

 

Prop. 1983/84:116                                                  101

D Vi fömtsäller alt det inom utbildningsområdet utvecklas individuellt inriklade program för elever med skolsvårigheler som inie väljer ell re­guljärt program.

D Samtliga elever inom utbildningsområdet - också de som senare återfinns inom studieprogrammet för humaniora resp. samhällsvelenskap - följer en gemensam studiegång under de två första terminerna.

D Den gemensamma starten innehåller vårdkunskap/barnkunskap, övriga vårdämnen av typen anatomi m. m., kost- och konsumentkunskap saml socialkunskap. De är alla tillämpningsämnen.

D Den gemensamma starten bidrar till atl elever som senare kommer all hamna på olika befallningsnivåer för ökad förståelse för varandras ar­betsuppgifter. Den bidrar också till vidgad förståelse mellan hälso- och sjukvård och del sociala området, och därmed ökar möjligheterna till samverkan mellan dessa verksamheisområden. Under denna del av ut­bildningen skall grunden läggas för en helhetssyn på människan. Eleverna skall fö kunskaper om såväl medicinska som sociala sammanhang och fö möjlighel alt förslå förhållandel mellan dem. Också under den fortsatta studiegången finns möjlighet alt hålla samman eleverna inom dessa pro­gram för gemensam undervisning.

D Efter den gemensamma starten har eleven fem program all välja mellan, varav tre är på 2 år och två på 3 år (belräffande programmel för humaniora resp. samhällsvelenskap se kapitel 20).

D Karaktärsämnen dominerar under den fas som följer. De är för vård­programmet vårdkunskap, för programmet för barn och ungdom barn-och ungdomskunskap och estetiska ämnen samt för programmet för hem­vård och socialtjänst socialkunskap. Karaktärsämnen för det långa pro-. grammet är kemi och biologi.

D Praktik införs inom del långa studieprogrammet. De praktiska möjlig­heterna att skaffa fram platser avgör hur praktikperioderna kan fördelas på yrkespraktik och arbelslivspraktik. För eleverna inom del långa pro­grammet - som i sin yrkesutövning mestadels kommer atl arbela inom hälso- och sjukvården - är det en fördel om någon av perioderna kan falla inom del sociala området.

D Vissa ämnen måste, ändras, kanske helt göras om. Det lorde i första hand röra sig om karaktärsämnen som påbörjas under den gemensamma starten och som aren gmnd för den samverkan mellan hälso- och sjukvård och del sociala områdel som studieorganisationen söker främja.

D 1 sluiel av studiegången läser eleven slöd- och inlegrationsämnen. De är för de korta programmen samhällskunskap och kullurkunskap, för det långa programmel dessulom filosofi och religionskunskap.

Del lekniska utbildningsområdet (kapitel 19)

D Del tekniska utbildningsområdet är omfattande och innehåller ett stort

antal studieprogram och slutkompetenser D Utbildningsområdet är uppdelat i fyra utbildningsblock:

-    det mekaniska blocket,

-    det bygglekniska blockel.

 

Prop. 1983/84:116                                                  102

-    del el-teletekniska blockel,

-    del laboralorieiekniska blockel.

Ulanför blocken finns studieprogram som har viss anknytning till blocken samt studieprogram som skiljer sig helt från dessa.

De olika uibildningsblocken erbjuder var för sig en sammanhållen stu-diestart under de två första lerminerna.

□     De långa studieprogrammen kan underdel sista utbildningsåret profileras,
dels genom fördjupningsstudier mot vissa högskolestudier, dels mot ar­
betslivet genom val av koncentrerade yrkesinriktade kurser, kyt-kurser.

D De korta studieprogram som ligger utanför utbildningsblocken har var för sig separata studieslarter. De två första terminerna skall dock vara så uppbyggda atl man från och med den tredje terminen skall kunna välja ett långt studieprogram.

□     De korta studieprogrammen kan i efterhand byggas på genom komplet­teringsutbildning lill kompetenser moisvarande de långa studieprogram­men.

□     Vi föreslår följande studievägar till högre teknisk kompetens på olika nivåer;

 

-    yrkestekniskl studieprogram, följt av kompletteringsutbildning av ty­pen högre specialkurs,

-    yrkestekniskl studieprogram, följt av kortare yrkesteknisk högskole­utbildning,

-    yrkestekniskl studieprogram, följt av kompletteringsutbildning till kompetens jämförbar med driftpersonalutbildningen inom högskolan,

-    yrkestekniskl studieprogram, följt av kompletteringsutbildning till kompetens motsvarande fyraårigt tekniskt studieprogram,

-    fyraårigt tekniskt studieprogram,

-    fyraåtigt tekniskt studieprogram, följt av högskolestudier lill civiling-enjörskompeiens,

-    naturvetenskapligt-tekniskt studieprogram, följt av högskolestudier till civilingenjörskompetens,

D Utbildningsområdets långa studieprogram - del naturvetenskaplig-iek­niska och del lekniska studieprogrammet - är hell sammanhållna fram lill årskurs 3. Därefter skiljer sig programmen ål i en naturvetenskaplig resp. en teknisk fördjupning. Efter årskurs 2 skall möjligheter att växla över till det naiurvetenskaplig-biologiska studieprogrammet finnas.

D Vi föreslår att följande "nya" ämnen läses inom del lekniska utbild­ningsområdet, nämligen

-    kulturkunskap, .som införs i alla studieprogram

-    biologi/ekologi samt geografi som skall läsas i de långa studieprogram­men.

D  Vi föreslår i övrigt

-    alt en utbildning för maskinförare konstrueras,

-    att fömtsättningarna för ett studieprogram i dalateknik och program­mering undersöks närmare,

-    atl ett utvecklingsarbete startas för alt utforma ett laboralorietekniski utbildningsblock inom det tekniska utbildningsområdet.

 

Prop. 1983/84:116                                                  103

Studieprogrammen för humaniora, samhällsvelenskap och naturvetenskap (kapitel 20)

n Vi föreslår alt det skall finnas ett långl humanistiskt och ell långl sam­hällsvetenskapligt studieprogram. De kan påbörjas anlingen inom del ekonomiska eller det sociala utbildningsområdet. Programmen samman­faller helt fram till termin 6. Under del iredje studieåret inriktas pro­grammen mot humaniora resp. samhällsvetenskap.

D Vi föreslåratl det skall finnas två långa nalurvelenskapliga studieprogram, ett naturvetenskapligl-biologiskl studieprogram som börjar i del sociala utbildningsområdet och ett naturvelenskapligl-lekniskt utbildningspro­gram som börjar i del lekniska utbildningsområdet. Under del iredje läsåret skall del vara möjligl all gå över från det ena programmel till del andra.

D De långa studieprogrammen kan underdel sisla utbildningsåret profileras, dels genom fördjupningssludier mol fortsatta studier, dels genom val av koncentrerade yrkestekniska kurser, kyt-kurser, mol arbetslivet.

D Kompetenser motsvarande de långa studieprogrammen skall också vara möjliga alt nå genom atl eleven först genomgår ett kort studieprogram och därefter väljer en kompletteringsutbildning.

D De långa och de korta studieprogrammen har inom resp. utbildnings­område gemensamma limplaner för de två första lerminerna (se kapitel 9).

Avdelning IV. Resurser och administration, dimensionering och lokalisering

Samläsningsmöjligheter (kapitel 21)

I våra överväganden om limplaner i en ny gymnasieskola har möjligheterna att kunna samläsa ämnen i olika studieprogram spelat en framträdande roll. Vi menar all enhetligare limplaner för de olika studieprogrammen dels förbättrar möjligheterna all lällare gå från ell studieprogram lill ett annal, dels kan innebära ekonomiska besparingar, speciellt i "små" ämnen eller på mindre gymnasieskolor.

Vi föreslår ocksä all ell statsbidragssystem som stimulerar lill raliona­liseringar skapas. Genom ett sådanl blir det från ekonomisk synpunkt för­delaktigt för en skola atl ulnyllja samläsningsmöjlighelerna där så är pe­dagogiskt motiverat.

Del nya språkprogram som vj föreslår och som presenteras i kapitel 15 innebär långtgående samläsningsmöjligheter och därmed en betydande ra­lionalisering av skolorganisationen både från pedagogisk och ekonomisk synpunkl.

Vi begränsar lillvalsmöjlighelerna jämfört med dagens gymnasieskola lill sådana lillval som nu inle har en alllför lilen frekvens. Vi anser att vi därigenom öppnat besparingsmöjligheter ulan alt vi för den skull behövt göra onödigt stora ingrepp i gymnasieskolans ulbud av lillvalsämnen: För tillvalen råder goda samläsningsmöjligheter.

 

Prop. 1983/84:116                                                  104

[)et är ofrånkomligt all vissa organisatoriska iniljalsvårigheier kan komma alt uppslå när man inför en så genomgripande gymnasieskolreform som den vi föreslår. Våra förslag innebär bl. a.

D atl koncenlrationsläsning av ett färre antal ämnen varje termin visseriigen i sig innebär en "rensning" av schemat men alt del samtidigt kan försvåra för skolledningen att åsladkomma en jämn ijänstefördelning för berörda lärare. Dessa problem kan dock begränsas genom all man i störte ut­sträckning än i dag åstadkommer lärarsamarbete med en mer flexibel timfördelning. Ser man lill större ämnesområden finner man också alt den totala timfördelningen är betydligt jämnare än om man ser på de enskilda ämnena var för sig.

D all volymen skolarbetstid i ämnen med 21 veckolimmars undervisnings­skyldighel har ökat något både i de långa och de korla studieprogrammen. Genom att de tvååriga teoretiska linjerna i dagens gymnasieskola inte har direkta motsvarigheter i vårt förslag blir dock den lotala timvolymen i dessa ämnen mindre än vad som gäller i dag. Samläsningsmöjlighelerna gör också alt timunderlaget reduceras.

D atl timvolymen i ämnen med 27 eller 29 veckotimmars undervisnings-skyldighet ökar beroende bl. a. på de yrkesinriktade lillämpningsämnena för alla under de gemensamma två första lerminerna.

Samarbete mellan gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning (kapitel 22)

I våra direkliv framhålls alt en framtida organisation för gymnasieskolan bör medföra möjligheler till ökad samverkan med vuxenutbildningen.

Sedan gymnasieutredningen tillkom, har ytterligare ivä utredningar till­salls på della område. År 1978 tillsattes komvux-utredningen och år 1980 tillkom kommillén för arbetsmarknadsutbildning och förelagsulbildning (KAFU). Våren 1981 lade regeringen också fram prop. 1980/81:203 om lä­roplan för den kommunala vuxenutbildningen. Förutsättningarna för vårt arbete har på grund av dessa händelser lill vissa delar förändrats.

Vi menar all ett samarbele kan ske på tre plan:

D Med samverkan menar vi samutnyttjande av lokaler och utmstning saml eventuellt också av personal. Del kan också gälla en mer direkl sam­läsning mellan ungdomar och vuxna. En samverkan av detta slag sker i olika former redan i dag.

Vi föreslår alt samverkan ytteriigare utvidgas och fördjupas. Den slat­liga skoladminislrationen bör få regeringens uppdrag att verka för en närmare samverkan redan nu. D Med samplanering menar vi atl man inom en region försöker skaffa sig en gemensam överblick över hela utbildningsbehovet i regionen. Olika former av ulbildningsdubbleringar är då lätta atl uppmärksamma så all åtgärder för en rationellare planering kan sättas in.

Vi menar alt en samplanering mellan de olika utbildningsanordnarna. är en angelägen uppgift, som måsle fullgöras på ett bättre säll än vad som sker i dag. Den nya planeringsordning som aren följd av riksdagens beslut om den statliga skoladminislrationen är också ett motiv till sam­planering med denna inriklning.

 

Prop. 1983/84:116                                                  105

D Med samordning menar vi att kurser och studievägar som leder lill samma slutmål inom två eller tre ulbildningsformer slås samman. De studerande ingår enligl detta alternaliv i samma gmpp, där vuxna och ungdomar kan läsa tillsammans.

D Vi föreslår i åtgärdsprogrammel i kapitel 26 all formerna för samarbelel skall bli föremål för fortsatt beredningsarbete.

D Det bör hållas i minnet alt arbetsmarknadsutbildningen allt framgent måste vara ett led i arbetsmarknadspolitjken och alt samarbetet inte kan drivas så långl alt delta grundläggande mål eftersatts. Vidare bör sam­arbetets omfattning kunna drivas längre i glesbygdskommuner än i stor­stadsområden eller i kommuner med medelstora samhällen.

Slutligen vill vi framhålla

n att det statsbidragssystem som vi förordar bör ulformas bl. a. så atl det stimulerar till samarbete mellan utbildningsformerna.

n all vårt samlade förslag lill ny studieorganisation innehåller ett flertal .delförslag som öppnar nya möjligheler för ett samarbele med vuxen­utbildningen. Vårt kurssystem, möjligheterna till studier på deltid, kyt-kurser och kompletteringsutbildning är exempel på detta.

D att vi medverkat lill att regeringen bemyndigat Årjängs kommun att bedriva försöksverksamhet med samverkan mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Avsiklen är alt i försöket belysa möjlig­heterna till en sådan samverkan och ett rationellare ulnylijande av givna resurser på en lilen skolort.

Lokaliserings- och dimensioneringsfrågor (kapitel 23)

Del är inle meningsfullt alt i ett principlänkande ta ställning lill exakt vilka orter som skall ha gymnasieskola och inle heller till planeringsramar för olika studieprograms dimensionering. Däremot finner vi anledning alt be­handla lokaliserings- och dimensioneringsfrågorna ur två principiella aspek­ler, nämligen vad förändringarna i befolkningsutvecklingen och vad en sam­verkan med vuxenutbildningen kan innebära.

Vad den förstnämnda frågan belräffar gäller

D att det under de närmaste 15 åren kommer att inträffa en kraftig minsk­ning av elevkullarna i gymnasieskolan. De stora elevkullarna når sin kulmen 1985 och börjar därefter att minska. 1 mitten av 1990-talet har kullen 16-åringar gått ner med 15-30 % jämfört med dagsläget. För Stock­holms stad och skogslänen ligger minskningen i närheten av 35 %

n att antalet gymnasieregioner med ett lägre elevantal än 500 elever kommer atl öka med en tredjedel fram till 1990 och atl man på många orter kommer att ha problem all behålla sin gymnasieskola med den nuvarande organisafionen

n alt vårt förslag lill studieorganisation genom sina utbildningsområden och sina stora samläsningsmöjligheter kraftigt bör förbättra för gymna­sieregioner med sjunkande elevantal att kunna ha kvar sin gymnasieskola.

 

Prop. 1983/84:116                                                  106

Vad beträffar samverkan med vuxenutbildningen vill vi framhålla del prin­cipiellt inlressanla i all man på mindre orter med litet elevunderiag åstad­kommer en samverkan som gör det möjligl all behålla utbudet av gym­nasieskolulbildning på Orten. Försöksverksamheten i Årjäng är, sett i detta perspektiv, av slort intresse.

I betänkandet (DsU 1981:7) En flexiblare skolplanering föreslås bl. a. ell syslem med sekundära gymnasieorier som skall kunna uppräilas bl. a. i glesbygd. Den siudieorganisation som vi föreslår är väl ägnad all ulgöra gmnd för ell sådanl syslem. Den gemensamma ingången lill breda utbild­ningsområden gör del möjligl all även på mindre orter kunna erbjuda både långa och korta studieprogram. Det bör också gå alt överväga en konstmktion av filialkaraktär som innebär atl man på den mindre orten erbjuder vissa korta studieprogram medan man till den större orten centraliserar de långa programmens andra och Iredje år.

Kostnader för genomförandet av en ny gymnasieorganisation (kapitel 24)

D Vissa av våra förslag innebär, lagna var för sig, en ökning av gymna­sieskolans driftkostnader, nämligen förslagen om

-    en föriängning av läsåret med åtta läsdagar,

-    en utökning av elevernas skolarbetstid till motsvarande 43 sludiepass ä 40 minuter per vecka, totalt 1 720 minuter per vecka.

-    ett slort mått av yrkesteknik för alla under de två första terminerna av del första läsåret.

D Andra förslag innebär en minskning av driftkostnaderna, nämligen för­slag om

-    ett minskat antal ingångar i gymnasieskolan, vilkel innebär fler hell fyllda klassavdelningar i skolstarten,

-    en väsenlligl ökad grad av samläsning,

-    en minskad lärartäthet under den del av den ulökade skolarbetstiden som skall ägnas åt eget studiearbete, grupparbete och fördjupnings-studier,

-    ett mer ralionelll utnyttjande av befintliga yrkeslokaler.

D En sammanvägning av ovan nämnda delförslag har gjorts genom eko­nomiska "simuleringar" på två gymnasieskolor av olika karaktär. Sam-manvägningen visar alt förslagen tillsammans inte leder lill kostnads­ökningar vad gäller kostnaden för lärartimmar, om den pedagogiskt moti­verade reduceringen av lärartätheten enligl ovan är av storieksordningen 7-17 % av den totala undervisningstiden.

D Ökade driftkostnader kommer alt uppslå genom att vi föreslår åtgärder för en utökad rekrytering av elever som i dag inte söker lill gymna­sieskolan. Kostnaderna rör ökade syo-insalser, speciellt anpassade stu­diealternaiiv och olika stödinsatser för den aktuella elevgruppen. Den ökade elevrekryteringen balanseras dcKk av en väntad minskning i re­kryteringen till gymnasieskolan lill följd av de minskade årskullarna av 16-åringar som efler 1985 skall passera genom gymnasieskolan. Tolall innebär alltså inle vårt förslag en ökning av driftkostnaderna. Förslagel innebär dessulom en avlastning av andra budgetposter.

 

Prop. 1983/84:116                                                  107

D Den utökning av praktikinslagen som vi föreslår innebär ökade koslnader för

-    skolans handledning och tillsyn av eleverna på praktikplatserna

-    arbetsplatsernas handledning av praktikanterna

-    ackvisition av praklikplatser.

D Vårt förslag innebär att det i jämförelse med dagens siudieorganisation på en normalskola finns dels en resurs motsvarande 100-200 lärariedda årsveckotimmar, dels nuvarande resurs för inbyggd utbildning, vilka lill­sammans i huvudsak lorde kunna läcka koslnaderna för handledning och lillsyn. Hur arbetsplatsernas kostnader för atl de lar emot praktikanter i övrigt skall läckas, kan lösas först sedan bl. a. KAFU-utredningen hai" lagt fram sill förslag.

Vad ackvisitionen av praktikplatser beträffar föreslår vi att en genom­föranderesurs avsätts, ur vilken koslnader för atl ackvirera och bygga upp ett system av praklikplatser kan täckas.

D Ulöver vad som ovan sagls räknar vi med vissa inledande koslnader av invesleringskaraklär för

,- komplettering av yrkeslokaler med vissa förrådsulrymmen och elev­utrymmen

-    en förändring av vissa klassrum lill mm för gmpparbete och enskill studiearbete

-    komplettering och upprustning av skolornas maskinella utmstning och undervisningsmateriel, något som lorde vara påkallal oberoende av en gymnasiereform

-    komplettering av skolbibliotekens lokaler och bokbestånd.

D Dämtöver räknar vi med alt genomföranderesursen under den första femårsperioden även skall kunna användas till all

-    slärka skolledartesursen

-    ackvirera praklikplatser och organisera praklikinslagen

-    ge lärare och skolledare den grund-, fortbildning och vidareutbildning som föranleds av reformen.

Avdelning V. Fortsatt utveckling av förslagen

Försöksverksamhet (kapitel 25)

Den försöksverksamhel som vi har beslutat atl engagera oss i bygger på lokall och regionall tagna initiativ och berör områden som är av principiellt inlresse för våra förslag. Vi har inle själva bedrivit någon försöksverksamhet ulan vi har gelt stöd ål vissa för oss intressanta försök. Det slutgiltiga ansvarel för försökens planering och genomförande åvilar de lokala och regionala myndighelerna. De problemområden som försöken berör är följande:

I. 1 1976 års direktiv talas det om all olika ulbildningsvägar mot skilda yrken inom breda sektorer borde kunna sammanföras i gemensamma studiegångar Hur kan en sådan "seklorsindelning" av gymnasieskolan se ut?

 

Prop. 1983/84:116                                                  108

2.    De ovan nämnda direktiven talar om all vi skall föreslå åtgärder som ökar kontakten mellan skola och arbetsliv och som skapar möjligheter till att varva studier och praktik. Hur kan detta bäst åstadkommas?

3.   Under rubriken "motiven för översyn av det gymnasiala utbildnings­utbudet" sägs i direktiven all många ungdomar inte finner gymnasie­skolan tillräckligt attraktiv eller lämpad för deras studiefömtsättningar. Vilka krav bör slällas på en gymnasieskola för alla?

4.    1 tilläggsdirektiv 2 år 1979 åläggs vi att la inilialiv till försöksverksamhet som berör samverkan mellan gymnasieskola, kommunal vuxenutbild-nTrig och arbetsmarknadsutbildning. Hur bör en sådan samverkan ul­formas?

1 samarbete med länsskolnämnden i Kopparbergs län och flera av gym­nasieskolorna i länel har vi planerat försök som innebär att man för samman siudieförberedande och yrkesförberedande utbildningar lill gemensamma utbildningsområden med gemensam studiesiari. Försöken planeras starta höstterminen 1982.

Regeringen har medgivit atl försök som belyser hur man kan öka inslagen av praktik och varva sludier och praktik på olika studievägar får startas i Göteborg och Motala. Försöket i Göteborg omfattar flera gymnasieskolor och berör flera av de nuvarande studieförberedande och yrkesförberedande utbildningsvägarna. Försöket i Motala är koncentrerat till vårdlinjen.

Regeringen har också medgivit alt försök som berör frågan hur aliernaliva sludievägar bör utformas för den ungdomsgmpp som i dag inle söker sig lill gymnasieskolan får starta i Södertälje och Västerås kommuner.

Försöksverksamhet har efler medgivande av regeringen påbörjats i År­jängs kommun rörande samverkan mellan gymnasieskolan och den kom­munala vuxenutbildningen i en utpräglad glesbygd.

1 samverkan med länsskolnämnden i Malmöhus län pågår planering av en försöksverksamhel som berör sam.verkan mellan gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen i storstads­regioner. Försöket kan tidigast starta höstterminen 1982.

Vår medverkan i de ovan nämnda försöken har givit oss värdefulla er­farenheler i vårt arbete med alt uforma en ny gymnasieskola. Vi räknar med att försöksverksamheten - tillsammans med SÖ:s försöksverksamhel och lokalt bedrivet ulvecklingsarbete - under flera år framåt skall ge vär­defulla resullal som kan nyttiggöras under den lid våra förslag står under debatt och vikliga skolpolitiska beslut skall fattas.

Älgärdsprogram for fortsätt detaljplanering (kapitel 26)

Vi har tidigare tlera gånger betonat, alt detta är ett principbetänkande och har också utformat förslagen i enlighet med della. Samtidigt har vi på en rad punkier försökt konkretisera vårt förslag till en ny gymnasieskola. Själv­klart återstår emellertid myckel arbete innan en ny studieorganisation kan träda i kraft. Delta arbete avser i stora delar en uppföljning av våra förslag men rymmer också vissa principfrågor.

Vi skisserar följande tidsordning enligl vilken våra förslag bör bearbetas vidare.

 

Prop. 1983/84:116                                                  109

Q Betänkandena remitteras. Remisstiden bör vara så lång alt alla inblandade hinner sälla sig in i frågorna grundligt.

D Del förnyelsearbete som centrala, regionala och lokala skolmyndigheter normalt bedriver medför alt forllöpande förändringar i dagens studie­organisation kommer-och skall-inträffa jämförl med del "utgångsläge" vi har angett för skilda företag. Resultatet av sådant arbele ger ytterligare beslulsunderiag.

n 1 vissa.frågor måsle regeringen ta initiativ till ett kompletterande be­redningsarbete. Sådana initiativ bör tas omgående, eftersom det gäller specialfrågor som bör belysas ylleriigare innan poliliska beslut kan fattas. Vi pekar i kapitlet ul sådana frågor.

D På grundval av det samlade underiaget i form av våra torslag, remiss-synpunkter och del ylleriigare beredningsarbete som vi angett lägger regeringen fram en proposition med rikllinjer för en ny gymnasieskola.

D 1 anslulning lill detta arbele beslutas om de eventuella övergångsålgärder som krävs när den första årgången elever enligt 1980 års läroplan lämnar grundskolan.

D Efter riksdagsbeslut om en ny gymnasieskola vidtar en ny fas av be­redningsarbete för all utforma detaljförslag i fråga om läroplaner, stats­bidrag och administrativa bestämmelser. Vi kommer i det följande all ge exempel på frågor som måste belysas ytterligare. Detta arbete kan ulföras i skilda former.

D Under hela den lid som vi nu angett - från hösten 1981 - löper den försöksverksamhet som vi beskrivit i kapitel 25. Den utvärderas och ger fortlöpande erfarenheter som är avsedda att påverka den slulliga ut­formningen av en ny studieorganisation.

Vi har i detta betänkande sagt atl våra förslag kan genomföras tidigast 1985, när den nya grundskolan lämnar ifrån sig sina första elever. Del är dock möjligl att en reform på bred front bör genomföras först något år senare. Vi har då räknal med ungefär följande lidsomfång för de faser i del forisatta arbelel som vi skisserat ovan.

Remisstiden löper till någon lidpunkt under 1982. En proposition förbereds därefter i sådan lid alt riksdagen fatiar sill principbeslut om en ny gym­nasieskola under våren 1983. Efler denna tidpunkt skall ett mera konkrei planeringsarbeie bedrivas. Regeringen skall på grundval av detta utarbeta en proposition i de delar som behöver underställas riksdagens prövning. När en gymnasieskolreform därefter kan träda i kraft beror också på hur lång lid som måsle sättas av för sådana nödvändiga förberedelser som ut­bildningsinsatser av skilda slag, läromedelsproduktion m. m. Åtskilliga så­dana aktiviteter bör dock påbörjas redan efler ett principbeslut.

 

Prop. 1983/84:116

110

"v~>  v,

I    '' ''

v v          1:1/

— —     (- O  '

.—   ri   —       IT)  r   Tj-

I     I      TJ-        I

—   r   —

—  r  —

r*~)  OO     i

—.   r   —

C/J  «:a tri    >

C

!_   'c     OJ

OJ   Q, Jir

 

E

i E .E

QJ -    ,

o äi

LO     UJ      CO

.2   g c -tf

J:   — —   _(    OjD .

(-1    r"   -*

 e

■a

 

c B

'"    O
C___

o ._   —

o. .E D.

OJ                       CÖ

    C          -

OJ   .5  OJ

1/-1 : oo

"«r   OJ

 

Prop. 1983/84:116

111

 

[    »y-i      I    ov   I—                  I

t

 

I    OO      I    VO     I

t

 

I    OO      I    OO      I

un          V)

 rsl T+

I     1     I

 

—   OO      I    OV      I

T

OO      I    »i-1      I

OO      I     ".-1      1

—   <-vJ      1        I        I

H

.a

1) -o  E .E S-

UJ 2 < J I

■g  u.   i/i     Q. n.

-S 9- OJ      ' .

E:   i/i   i_   ,h:   i-

= lu -o E S-

:  tu 2  < X

 

Prop. 1983/84:116

112

 

V   Vi

—  r  —

—  <  —

—   r   —

—   r   —      r   OC

—   r   —

21

.:£   a> 'E —■

t - c. 5

::;   3  I-J

 oo

c o

X   r

 

 

 

 

 

 

c

->

,—   in

'öj-j

3

 

tr\

 

C

 

..:.:

 

o

T3'

r:

 

 

O

 

 

 

 

i_

 

.

O ±

'öb

1

o

iZ

B

OJ   £

o

0-

z:

c

OJ

3 Z

■o   tu

OJ

'E-.E

■c. c "i.

OJ   .'5    CJ LO      LO

 

Prop. 1983/84:116

113

I     V\   Vi           I        1     V;

I     1   '-n

— 1/1 oo     -— V) oo

 ./-, oo        ■ — «r-i oo

—   l/"j   oo              ■—   UTi   oo

   -d-   OC

—   'TT   oo

—     I   CO              — <- -d-

il

O   

 I

J--5 f. ■o

"    M           ■•=

»V-1     Tj-_    t/-,

E g.

 

:.

c   -

 

£   :g      

                           

:<            LuUJUJSijJUJIjJS

8    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 116

E  E

5 .S

 

O

OJ

 

t/)

•o

 

> 

"<:<3

(L)

 

cd

JO

> 

■a

 

 

:0

:3

X3

u.

 

 

 

V.

(U

(/]

't

> 

d

oo

:ra

< 

LJJ

C

X

 

i/

c

.=;

 

Prop. 1983/84:116

114

 

--------- ■' —'       I   ■/-!

I    VO vO      VO     I      I

 

— r-l 


I       VO     I      I

  (-1 


—   rn  —      vO r-l

I       I       I       "-1

u-i     u-i —'    VO rv)

—  r-)  .—      r-l OO

OO      "O      I        I

E o

■8

■c

—  ri 


 

.        c

Crt           3 C   ca j*:

15    3

E

eligio istori ulturl

E -S

E

ID    3 5    "

3 C/5

b: I :

Sz

 

C

'c a.

E

.Sl: -S   -S S

1 K

5 "    «

111

-   fc    3 O J

s fc-g s i

UJ     i

S   £"   £SS   ö£.   o'±i

 

 

 

 

 

:3

£;

 

 

1/)

«S

 

 

trt

> 

 

 

■s

cn

-

_(U

Kd

(

"ä

■o

00

c

J=

O

u

•O

 

 

o

 

1-

c

 

å

(2.

1

"i

rn

o

o-

 

(U

c

 

 

CÖ

o

00

13

"qj

C

'5.

'5.

c:

 

nj

ca

(L)

"D

j

J:

T3

OJ

 

 

 

 

c>i

å

C;

 

■-   ■

-t;

 

Prop. 1983/84:116

115

 

I   »o oo'

I        so so so     \

 

- m -    > oo

I     I     I     1     I     I      oo    I     I

 

£ a

b,

O  — ■g    Q.

5 >

(«   ca

cr :0 C   H>

o»

- ro -     \£) oo

— rn  -      so oo

lill

 

— n-1 -      vO  00

00      v£)  o

 

•8

R

'— rn ■—     rn oo

I    I    I    I    I

K    3

— m —

c c

C O)

c

a.

CO

-i'     a

■2     cn

5 -

3    !/l

?  3

„  o        i-

o 'öb  ,

oo c

'c

Q.

   É

'oo _o o

c

u

t/)    OJ

C -o tu  o

S5ooo-5i    o'oo3

E — ■

■g p

.!£ "53


£ H ät; 2 u. H

UU <;;

SE

1°

c o

CS    "

■7            E

=S        E

'- o

q*   ca

»I H <

g 2 'm

c    :cg  

O   ;0    O

(rt

ca

S  W              ert  ■ 00

C  '  v   =    O

öb t  ":;; = o -_ M :£ 'öö 2 :« -ö c    S  9?  o  oo-

-" ;° I  . i -

u. < oa o öl a.

•a -3  h iS.

 

 

»OJ

oo

c

ti:

ca

ro

1

 

o

T3

 

 

c

o

e

£

3

E

E

rn

!/3

 

o

o

 

OD

OJ

c

 

 

C

ro

o

00

"ÖJ

"u

'c

CL

C

OJ

■5.

0.

3

C

 

IS

ro

 

o

■o

J

j«;

'S"

T3

 

cJ5

cX

 

 

Prop. 1983/84:116

116

»>,   »V-)   iy~j

I   \D oo' r--'

I    Ch   —     I

lill

 

—  ro  —

\   o- r~~-    i

oo     I      I      I

— rn —    so oo

—  r  —      vO  oo

oo      sO   O      1

c

— m —

V)      r     \       \

lill

 

—   r*   —

 

 

 

 

 

 

 

 

 

C

OO

c

 

 

 

 

E

 

 

c

 

 

'w

OJ

 

E

 

 

00

c

r3

 

 

 

c

Q.

 

ra

 

 

'c c

 

 

ty

 

 

E

C

 

 

 

-ro

:ca

OJ

 

j

 

k_

 

o.

 

ca

 

a.

 

Q.

 

 

 

VI

 

3 DO

 

Q.

 

 

(U

c

 

::a

t/3

ca

E

OJ

■g

-o c: :a

T3

3

s

qj

c

OJ

■s

c>n

2

UJ

l

2

_c

lill

 

oo o

 

ro

 

c

UJ

c

J2

■

o

 

E

 

3

'öö

ca

Hä

O

c

E

OJ

0)

ro

2

 

£

o o ca

1

E

 

c.

ra

ti       3

' .2 •§ I

o    00   irt                2

i; ■.=  b     —

■—  a; r=    3

I o: u. :»:

E

il

y;  -ca

-ca       i5   o

-   "  •-

'i P S

t   O ov   —

u   c       

c OJ c 9.

c         3J     .TI

o  -a J« -

 

Prop. 1983/84:116

117

/       Tj-    »-,        (      )       Tt     -sD

I       I    oo   O      ■   D      I       I       I    Ti-      I

00

z

I   — —

 

—      iv   oo

I      I     I   oo    I

I   O c »/

"5. 2 '  c.

—  r,  .—.

oo \o o    I

lill

 

tr

E

 

o

1

L

 

 

CQ

(L>

 

■

lill

i£ E

 

 

 

■TD

 

 

3

 

 

 

tr,

 

 

 

tn OJ •O

> 

ry

/U

OJ

 

 

 

 

 

 

ro

S E

IT

E

 

:0

E

 

U.

■

 

 

o

i/i

\C

o

3

w

a>

..:

"

> 

 

 

 

(U

 

 

 

0/

ca

c

.£

ff

c

E

h-

< 

:<

 

C   -o OJ   o

(7 S.\i    ( 2    i

ca

Ul

xr,    ÖO

-g E

Q        ' ■oo .n

-   u.- J2  ii "     °  i  ,„ .-   iaa  S u. S   O t cu I oi il.


 

E

'e

(S

 

 

o

o.

 

OJ

c

 

 

ca

Si

13

"ÖJ

C

'ö.

'd-

C

 

ca

ro

(U

-o

-::

-if:

•O

(U

 

 

— .2; [yo uo

 

Prop. 1983/84:116                                                  118

Bilaga 2

Remissinstanser och sammanställning av remissyttrande­na i vissa frågor i gymnasieutredningens betänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola

1    Remissinstanserna

Över betänkandet (SOU 1981:96) En reforrnerad gymnasieskola har ef­ter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen (SoS), statens handikapp­råd (SHR), statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsver­ket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), statens institut för personaladministration och personalutbild­ning (SIPU), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), cenlrala studie­stödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för lärome­delsinformation (SIL), statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got­lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bo­hus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar­bergs, Gävleborgs, Väslernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­bottens län, statens ungdomsråd, kommittén om kommunal vuxenutbild­ning, skolförfattningsutredningen, jämställdhetskommittén, diskrimine­ringsutredningen, språk- och kulturarvsutredningen, utbildningsekono­miska utredningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation, Sveriges sjuksköterskeelevers för­bund, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Handikappförbundens cenlralkommmitté (HCK), Sveriges folkhögskoleelevers förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO), Fredrika Bremerförbundet, Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens läns landstingskommuner, Göte­borgs och Bohus läns vårdskoleförbund, Arvika, Bräcke, Båstads, Eskils­tuna, Falköpings, Gotlands, Gävle, Göteborgs, Hallstahammars, Halm­stads, Haninge, Helsingborgs, Härnösands, Kalmar, Karlshamns, Kungs­backa, Köpings, Ludvika, Luleå, Malmö, Mölndals, Norrköpings, Norr­tälje, Nässjö, Rättviks, Stockholms, Strängnäs, Sundbybergs, Södertälje, Torsby, Umeå, Älmhults, Ödeshögs, Örebro och Östersunds kommuner.

Därutöver har ett stort antal synpunkter lämnats av ämnes- och intresse­föreningar, organisationer, föräldrar, skolpersonal och elever.

 

Prop. 1983/84:116                                                            119

2   Reformstrategi, tidsplan

Gymnasieutredningens förslag

Gymnasieutredningen (GU) betonar att man lagt fram ett principbetän­kande och att förslagen också utformats i enlighet med detta. Samtidigt har man dock på en rad punkter försökt konkretisera sina förslag. Mycket arbete återstår enligt GU innan en ny studieorganisation kan träda i kraft. Detta arbete innebär dels att man tar ställning i vissa principfrågor, dels att de framförda förslagen följs upp och utvecklas vidare.

Det förnyelsearbete söm centrala, regionala och lokala skolmyndigheter normalt bedriver medför att fortlöpande förändringar i dagens studieor­ganisation sker jämfört med det "utgångsläge" utredningen har angett för skilda förslag. Resultatet av sådant arbete ger ytterligare beslutsunderlag.

På grundval av del samlade underlaget i form av GU:s förslag, remissyn­punkter och ytterligare beredningsarbete bör en proposition med riktlinjer för en ny gymnasieskola läggas fram. Efter riksdagsbeslut vidtar en ny fas av beredningsarbete för att utforma detaljförslag i fråga om läroplaner, statsbidrag och administrativa bestämmelser.

Under hela denna tid löper den av GU initierade försöksverksamheten som utvärderas och fortlöpande ger erfarenheter, avsedda att påverka den slutliga utformningen av en ny studieorganisation.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna framhåller fördelarna med en succes­siv reformering av gymnasieskolan stödd av en kontinuerligt utvärderad försöksverksamhet. Hit hör bl.a. AMS, UHÄ, Svenska kommunförbun­det, SACO/SR, SAF samt en majoritet av länsskolnämnder och kom­muner.

AMS delar i stort sett de bedömningar som GU gör av den nuvarande gymnasieskolan och anser att vägande skäl talar för en successiv reforme­ring av densamma. En brist i det aktuella beslutsunderiaget är dock att resultat ännu inte föreligger från den försöksverksamhet, som skall pröva GU:s förslag om utbildningsorganisation. En kontinuerlig utvärdering av försöksverksamheten bör ske och läggas till grund för de successiva för­ändringar i gymnasieskolan som bör genomföras.

Även SoS finner de erfarenheter försöksverksamheterna hittills givit alltför begränsade för att ligga till grund för genomförande av en total reform. SoS förordar därför en inriktning av reformpolitiken inom utbild­ningsområdet som tar sikte på successiva rullande reformer byggda på lokal och utvärderad försöksverksamhet. En sådan försiktigare reformtakt är även motiverad av kostnadsskäl.

Statskontoret delar utredningens bedömning att gymnasieskolan - ut­över den löpande förnyelse och det "rullande" läroplansarbete som hela tiden pågår - måste förändras, framför allt genom studieorganisatoriska

 

Prop. 1983/84:116                                                                120

reformer. Däremot anser statskontoret att detta reformkrav endast kan förverkligas i ett mer långsiktigt perspektiv. Med den samhällsekonomiska och statsfinansiella situation som vi i dag upplever bedömer statskontoret att det i nuläget saknas såväl budgetmässiga som psykologiska förutsätt­ningar inom stat, kommun och skola för ett genomförande av en så omfat­tande och genomgripande skolreform. Även om statskontoret således fin­ner starka utbildningspolitiska skäl för reformer inom gymnasieskolan, i allt väsentligt enligt utredningens principförslag, avstyrker statskontoret nu ett beslut av regering och riksdag som innebär annat än allmänna riktlinjer till grund för ett fortsatt, långsiktigt reformarbete på detta områ­de.

SAF avstyrker att GU:s principförslag läggs till grund för en samlad reformering av gymnasieskolan. Huvudskälet för avstyrkande är enligt SAF att stora skolreformer nu bör avlösas av en stegvis och successiv utveckling som ger skolledare, lärare och kommuner och företrädare för olika arbetslivs- och yrkesområden de viktiga roller som de bör ha i utvecklingsarbetet. Det är vidare enligt SAF nödvändigt att en avsevärd utveckling och expansion av svenskt näringsliv kan komma till stånd under 1980-talet. Näringslivets försörjning med välutbildade ungdomar får under denna period inte äventyras genom en gymnasiereform baserad på oprö­vade lösningar. Arbetet för successiv utveckling av gymnasieskolan bör nu återupptas i full utsträckning och ges ökat stöd. Den nuvarande gymnasie­skolan kan väsentligt utvecklas. En successiv reformering av gymnasie­skolan måste i ett inledningsskede innefatta en översyn av vissa av de nuvarande linjerna och kurserna. Några linjer bör avvecklas och ersättas genom utbyggnad av närliggande linjer. Vissa tvååriga grundskolebaserade specialkurser bör ges linjestatus och andra sådana specialkurser bör läggas samman med närliggande linjer och bli grenar inom resp. linje. Som tidi­gare har betonats finns det även ett betydande behov av att utveckla utbildningar som i olika former är företagsföriagda. Utvecklingsarbetet bör enligt SAF bedrivas i nära samverkan med företrädare för resp. arbetslivs-och yrkesområden.

Svenska kommunförbundet förordar ett samlat reformbeslut om gymna­sieskolans framtid. Emellertid ger främst reformkostnaderna enligt förbun­dets bedömning anledning att överväga om inte förnyelsearbetet i vissa delar skulle kunna förverkligas i mindre steg under ett antal år. Det skulle också ge större tidsmässigt utrymme för personalens fortbildning och vidareutbildning för den nya skolan. Personalens positiva medverkan och engagemang torde vara så värdefull för reformens framgång, att del kan vara fördelaktigt att arbeta med en något förlängd genomförandetid. En sådan uppläggning skulle dessutom stämma väl överens med grundtankar­na i reformen om lokalt utvecklingsarbete i skolan.

Gymnasieskolan är enligt SACO/SR en skolform som i sina huvuddrag fungerar väl. De problem som finns är inte av den karaktären och storieken

 

Prop. 1983/84:116                                                                121

att de påkallar en totalreform. SACO/SR är övertygad om att successiva, lokalt förankrade reformer kan ge större effekter i verkligheten än stora genomgripande systemförändringar.

RHS anser att en utveckling av gymnasieskolan i enlighet med utred­ningens förslag är fulll möjlig inom ramen för den nuvarande organisatio­nen. Det är således i första hand fråga om en inre reformering med sikte på arbetslivets krav och framtidens utbildningsbehov. Utredningens eget kon­staterande att den nuvarande gymnasieskolan i stort sett fungerar bra stöder enligt RHS detta. Dessutom har ingen omfattande försöksverksam­het bedrivits och det är därför svårt att överblicka de praktiska följderna av en helt ny studieorganisation. De förändringar som genomförts inom gym­nasieskolan sedan utredningen tillsattes har delvis förändrat förutsättning­arna.

Göleborgs kommun anser det lämpligt att ett eventuellt principbeslut om gymnasieskolans framtida utformning förenas med beslut om successivt genomförande i en takt som baseras på de reella ekonomiska och praktiska möjligheterna. Genomförandet kan pä sä sätt också lättare sammankopp­las med erfarenheter av olika försöksverksamheter.

TCO understryker behovet av en genomgripande reform av gymnasie­skolan i huvudsak enligt de riktlinjer som GU förordar. Samtidigt fram­håller organisationen att en sådan reform kräver vidgade ekonomiska ramar, som bl. a. medger att alla elever skall kunna erbjudas minst treåriga gymnasiala studiegångar. Det är i första hand genom sådana förändringar som erforderligt utrymme för en utökad ambitionsnivå i gymnasieskolan bör tillskapas. Sammanfattningsvis understryker TCO att de förändringar av gymnasieskolan som nu bör ske förutsätter en genomgripande gymna­siereform. TCO förordar därför att ett principbeslut snarast fattas om en sådan.

GU:s förslag kan enligt länsskolnämnden i Malmöhus län genomföras antingen i en successiv förnyelse av den nuvarande gymnasieskolan eller genom en ny läroplan vid ett tillfälle. Nämnden förordar en reform i ett sammanhang, manifesterad i en ny läroplan. Skälen till detta är i första hand de anspråk utredningen ställer på en framtida skola och de brister i den nuvarande den påvisat. En sådan reform måste emellertid beakta de konsekvenser, inte minst ekonomiska men ocksä andra, som nämnden belyst. I det fortsatta arbetet bör redan pågående och kommande försöks­verksamhet såvitt möjligt förankra de slutgiltiga förslagen och besluten i en praktiskt genomförbar skolutveckling.

3   Gemensam start

GU :s förslag

GU föreslår att de inledande två terminerna (i ett treterminssystem) blir gemensamma för korta och länga studieprogram inom vart och ett av tre

 

Prop. 1983/84:116                                                                122

föreslagna utbildningsområden, nämligen det ekonomiska, det sociala och det tekniska. Härigenom minskas antalet ingångar till gymnasieskolan samtidigt som möjligheter ges till en period under vilken skolan genom stöd i olika former kan verka för att göra vidare utbildningsval så realistiskt som möjligt sett både från elevers och samhällets synpunkt. Den skarpa gränsen mellan yrkesförberedande och studieförberedande utbildningar tonas ned genom att de allmänna inslagen ökar i de yrkesförberedande programmen och de yrkesförberedande inslagen ökar i de studieförbere­dande. För att skapa tidsmässigt utrymme för sina förslag föreslår utred­ningen att läsåret förlängs med åtta läsdagar och att den schemalagda tiden utökas så att den motsvarar 43 veckotimmar.

Remissinstanserna

GU:s förslag om gemensamma ingångar för vart och ett av de tre föreslagna utbildningsområdena är en av de frågor som mest uppmärksam­mats i remissinstansernas yttranden. En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom principen om en gemensam start i gymnasieskolan. Hit hör bl.a. AMS, UHÄ, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO, TCO, flertalet länsskolnämnder och landstingskommuner samt 20 primärkommuner. Bland de remissinstanser som är positiva till principen om en gemensam start finns det dock flera som inte ansluter sig till utredningens förslag till utformning av denna.

Flera remissinstanser konstaterar att det råder en inbyggd konflikt mel­lan de övergripande mål som en gemensam ingång avser att främja och andra mål för gymnasieskolan. Denna målkonflikt måste enligt UHÄ lösas genom en balanserad avvägning. UHÄ framhåller att GU:s förslag till utformning av den gemensamma starten är en kompromiss som inte är tillfredsställande för vare sig de skollrölta eller de målinriktade eleverna. Den förra gruppen önskar framför allt få ägna sig åt praktiskt arbete och är inte motiverade för vidare skolgång, även om den innehåller tillämpade ämnen. För de målinriktade eleverna innebär den gemensamma starten bara ett ytterligare dröjsmål innan de kan starta med det valda studiepro­grammet. Detta kan i värsta fall innebära att deras ursprungliga studiemoti­vation försvinner.

Enligt UHÄ kan en gemensam start innebära såväl fördelar som nackde­lar. En gemensam ingång kan dock sägas vara det som ger begreppet utbildningsområde en reell innebörd. Utan den gemensamma ingången blir det i huvudsak fråga om en administrativ indelning av studieprogrammen.

Även SÖ diskuterar för- och nackdelar med utredningens förslag och framhåller att den gemensamma starten med breda ingångar i gymnasie­skolan kan innebära stora fördelar för de elever som är osäkra eller riskerar att i nuvarande system inte få sitt förstahandsval tillgodosett. Viktiga val görs enligt utredningens förslag redan i årskurs 9 och under den första terminen i gymnasieskolan, varför ingångarna i praktiken inle kom-

 

Prop. 1983/84:116                                                                123

mer att bli så breda. En avgörande punkt blir enligt SÖ urvalet till studie­program efter den andra terminen och de urvalsprinciper som tillämpas om antalet sökande överstiger antalet platser. Här finns risk för samma utslag-ningstendenser för svagare elever som i nuvarande system. Att gymnasie­skolan startar med praktiskt inriktade ämnen och att praktikinslag finns i alla studieprogram är dock till fördel för skollrölta elever.

AMS anser att många skäl talar för att utbildningen i gymnasieskolan organiseras i utbildningsområden som också ger en naturlig anknytning till högskolans utbildningssektorer liksom till arbetsmarknaden. Den gemen­samma introduktionsperioden inom det utbildningsområde som eleven väljer har det dubbla syftet att både ge vägledning inför det fortsatta ulbildningsvalet och samtidigt vara en första etapp i en yrkesutbildning, där bl.a. visst gemensamt stoff för de olika utbildningsprogrammen är sammanfört.

Elevorganisationen anser att tanken om en gemensam start för korta och långa program är ett steg i rätt riktning. En förutsättning är dock att den utformas så att det blir en verklig gemensam start utan tillvalssystem som delar upp eleverna i grupper som antingen siktar mot korta eller långa studieprogram samt att man vid starten i gymnasieskolan skall kunna veta vilket program man kommer in på. Möjligheterna att i mån av plats byta studieprogram måste vara stora.

SAF, SACO/SR, åtta länsskolnämnder och tolv primärkommuner mot­sätter sig principen om gemensam start. Enligt SAF skulle ett genomföran­de av förslaget till gemensam studiegång under två tredjedels år för studie­förberedande och yrkesförberedande utbildningar medföra avsevärda nackdelar. Gymnasieskolan saknar visserligen goda utbildningsalternativ för ungdomar som önskar kombinationer av dessa slag av utbildningar. SAF anser det emellertid inte vara rimligt att tillgodose detta behov till priset av att den majoritet ungdomar som har relativt klar inriktning mot studieförberedande eller yrkesförberedande utbildning tvingas välja en kombinerad utbildning. Enligt SAF skulle såväl de yrkesförberedande som de studieförberedande utbildningarna bli uttunnade.

Enligt länsskolnämnden i Kopparbergs län ger breda utbildningsområ­den med gemensam start också andra effekter. Grundskolans nya läroplan, LgrSO, innebär att elevernas val av språk- och matematikkurs i grundsko­lan inte längre blir styrande för deras valmöjligheter till gymnasieskolan. Som en följd av detta blir heterogeniteten stor inom sektorerna då det tidigare språkvalet fungerat som en sorteringsmekanism till olika linjer. Redan nu kan svårigheter förutses som måste åtgärdas i gymnasieskolan, såvida kompetensen hos elever i avgångsklasser skall ha samma nivå som i dag. Risk finns att studietakten inledningsvis blir lägre i heterogena sek­torsgrupper än i dagens linjesystem. Med bibehållet kvalitetskrav måste farten enligt nämnden säkert ökas i senare delen i de längre utbildningspro­grammen. Arbetssituationen kan härigenom blir mer pressande än i dag.

 

Prop. 1983/84:116                             '                                  124

GU:s förslag att utöka studietiden genom en ökad veckoarbetstid och ett förlängt läsår garanterar inte självklart att kvaliteten kan bibehållas.

Den utökning av studietiden, antingen i form av förlängda terminer eller ökat veckotimtal, som utredningens förslag förutsätter avvisas av ett stort antal remissinstanser (se avsnitt 10)-. Många remissinstanser framhåller slutligen att det är svårt att överblicka effeklerna av den gemensamma starten och studieprogrammens utformning eftersom förslaget i sin helhet inte prövats i försöksverksamhet.

4    En mjukare övergång

GU :s förslag

GU föreslår att insatser görs för att åstadkomma en mjukare övergång mellan grundskolan och gymnasieskolan. En mjukare övergång mellan de båda skolformerna kan endast åstadkommas genom att samarbetet mellan grundskolan och gymnasieskolan förbättras. Redan under vårterminen i årskurs 9 måste konkreta åtgärder enligt utredningen sättas in för att underlätta övergången.

Remissinstanserna

Ett antal remissinstanser, däribland UHÄ, SAF, TCO, flera länsskol­nämnder saml kommuner, har synpunkter i fråga om samverkan mellan grundskolans årskurs 9 och ett inledande skede i gymnasieskolan.

TCO, länsskolnämnderna i Gävleborgs, Jönköpings, Västernorrlands och Örebro län samt Bräcke, Ludvika, Malmö och Nässjö kommuner framför som en allmän uppfattning att åtgärder måste vidtas redan i års­kurs 9 för att underiätta övergången mellan grundskola och gymnasieskola och att samarbetet mellan dessa skolformer måste intensifieras.

Svenska kommunförbundet finner en mjuk övergång från grundskolan till gymnasieskolan vara i flertalet elevers intresse. Övergången till gymna­sieskolan kännetecknas enligt utredningens förslag av en lång valprocess. Grundskolan knyts på detta sätt närmare till gymnasieskolan.utan att grundskolans konstruktion rubbas eller dess mål eftersatts. Den nya läro­planen (LgrSO) ger också stora möjligheter att organisera olika förberedan­de verksamheter. Svenska kommunförbundet menar att dessa möjligheter är speciellt värdefulla för elever som t. ex. tappat tron på sin egen förmåga eller av andra orsaker upplever problem och som därför inle går direkl över till gymnasial utbildning.

5AF anser att "gymnasiereformen måste börja i högstadiet" och menar därmed att grundskolans högstadium bör anpassas så att det bättre än nu kan förbereda för studier i gymnasieskolan. Intagningen på höstterminsbe­tyg, förbättrad syo etc. innebär att vårterminen i årskurs 9 kan anpassas till den valda gymnasieutbildningen.

Kalmar, Halmstads och Helsingborgs kommuner anser att man borde

 

Prop. 1983/84:116                                                                125

betrakta den sista terminen i årskurs 9 och inledningen av gymnasieskolans första årskurs som en planeringsenhet.

Kalmar kommun framhåller atl det under termin 3 (treterminssystem) i gymnasieskolan kommer att finnas ledig kapacitet med avseende på yrkes­lärare och verkstäder m. m. Detta förhållande skulle kunna utnyttjas för att orientera eleverna i årskurs 9 om kommande arbetsplatser och studier.

Halmstad kommun anser att delar av vårterminen i årskurs 9 skulle kunna användas till fördjupningsstudier som för alla elever skulle innebära att en god grund lades för kommande gymnasiestudier. Samtidigt skulle då en termin lösgöras i gymnasiet och sålunda ge möjlighet till atl lätta upp en komprimering av arbetet sorn de föreslagna 43 veckotimmarna innebär.

Helsingborgs kommun menar att de förberedelser som i dag i begränsad utsträckning sker inför gymnasiestudierna i vissa grundskolor borde ut­vecklad till en generell studiegång under större delen av terminen och utgöra en del av den gymnasiala inskolningen.

Enligt länsskolnämnden i Göleborgs och Bohus län bör förberedelserna för övergång till gymnasieskolan bötja tidigt i årskurs 9. Egentligen får resonemanget om övergång till gymnasieskolan enligt nämnden till slutpro­dukt, att grundskola och gymnasieskola bör förenas. Den åtgärden kan tyckas bli självklar, då gymnasieskolan blir en skola för alla. Den lång­samma inskolningen i gymnasieskolan väcker tankar om var utbildningen bör ligga, i grundskolan eller gymnasieskolan. Den nya läroplanen för grundskolan bör inte hindra överväganden om en evenluell samordning.

Länsskolnämnden i Västmanlands län finner utredningens strävan mot en mjukare övergång från grundskolan till gymnasieskolan med konse­kvenser för studierna både under vårterminen i årskurs 9 och i gymnasie­skolans start mycket positiv. Fördelarna är att man kan underlätta för mindre studiemedvetna elever att fortsätta med studier efter grundskolan, ett fullföljande av den sociala målinriktning som kännetecknar svensk skolpolitik. Kritiker har befarat att studieinriktade elever hindras att snabbi börja den studiebana de är intresserade av, kanske också att de tröttnar på att vänta på de studieprogram de är inställda på. Nämnden finner dessa farhågor överdrivna. Den mjukare övergången ger även dessa studiebegåvade vissa fördelar i form av en bredare samhällsorientering och ökade kontakter med studiekamrater som valt andra studievägar.

Genom att antagningen till gymnasieskolan görs på höstterminsbetyget i grundskolans årskurs 9 menar UHÄ alt vårterminen i denna årskurs kan utnyttjas för syo-insalser och andra gymnasieförberedande inslag. Genom en sådan förflyttning skulle omfattningen av den gemensamma ingången kunna reduceras. Det fortsatta arbetet med konkretisering av reformens innehåll får enligt UHÄ:s mening ge underiag för mera precisa övervägan­den om hur den ovan diskuterade avvägningen skall göras.

 

Prop. 1983/84:116                                                                126

5    Successiva val

GV:s förslag

GU föreslår att eleverna gör sitt val av utbildningsområde vid kalender­årets slut i årskurs 9 och att de samtidigt gör en preliminär, inte bindande, intresseanmälan om studieprogram samt om tillvalsämnen och praktik under terminerna 1 och 2. Mot slutet av vårterminen i årskurs 9 görs bindande val av tillvalsämnen. Bindande val av studieprogram görs slutli­gen i december efter sex perioders studier i gymnasieskolan (i mitten av termin 2 i ett treterminssystem). Under hela "valperioden" erbjuder sko­lan stöd i olika former för att göra valet så realistiskt som möjligt både från elevens och samhällets synpunkt.

Remissinstanserna

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till principen om successiva val till gymnasieskolan.

AMS ansluter sig till utredningens förslag om successiva val av utbild-ningsväg inom gymnasieskolan. Val i årskurs 9 av utbildningsområde samt ett definitivt val av studieprogram först efter en introduktionsperiod i gymnasieskolan ger enligt AMS bättre förutsättningar för ett övervägt utbildningsval än nuvarande system.

Även LO tillstyrker att det definitiva valet av utbildningsinriktning görs vid en tidpunkt när eleven har prövat på såväl praktiska som teoretiska moment i utbildningen. Därigenom kan ett mera realistiskt val ske grundat på en djupare kunskap om den valda utbildningen.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län framhåller att erfarenheter frän försöksverksamheten vid S:t Mikaels-skolan i Mora pekar på att flertalet elever ser fördelar i att få göra ett successivt val. Effekterna av uppskjutet val har studerats även vid försöksverksamheten på Högbergsskolan i Lud­vika. Det finns ett samband mellan osäkerhet i valet och positiv inställning till uppskjutet val.

■SÖ anser liksom utredningen att en successiv valprocess, utsträckt över ungefär ett år, borde bidra till att valet blir säkrare än i dag, då del sker vid ett enda tillfälle och före inträdet i gymnasieskolan. Kanske kommer ett sådant val också att minska de styreffekter som vi vet att elevernas sociala bakgrund och hemförhållanden har på valet. Det är enligt SÖ dock orealis­tiskt att anta att elevernas önskemål om studieväg kommer att sammanfal­la med den dimensionering av studievägarna som myndigheter och arbets­marknad önskar. Vidare finner SÖ att studiealternaliven i den föreslagna organisationen och möjligheterna att ändra studieinriktning är avsevärt mycket större för elever med intresse för en studieförberedande utbildning än för den som vill gå en yrkesförberedande studieväg. Den urvalssituation som kan uppstå inför termin 3 på vissa utbildningsvägar kan leda till att det blir elever med studiesvårigheter som slås ut. SÖ ser f. n. inte någon annan

 

Prop. 1983/84:116                                                                127

lösning på detta problem än att det definitiva valet av studieprogram liksom i dag görs före inträdet i gymnasieskolan.

Lärarnas riksförbund (LR) anser den modell för en mjuk övergång som utredningen föreslår vara olämplig. En avgörande svaghet är att den skär alla elever över en kam. Elever som redan vid slutet av höstterminen i årskurs 9 vet att de kommer att välja en treårig studiegång, måste under lång tid invänta de kamrater som har svårare att bestämma sig eller som måste komplettera sina baskunskaper i matematik och/eller engelska. De tvingas därför enligt LR till en för dem föga engagerande och kravlös verksamhet i mer än ett år av sin kanske mest receptiva period i väntan på att få börja sina gymnasiestudier på allvar. Detta torde gälla majoriteten av de elever som slutligen hamnar pä vad utredningen kallar längre studiepro­gram.

Länsskolnämnden i Malmöhus län menar att grundskoleeleven i sin valsituation knappast skulle få det lättare med utredningens förslag. I stället för att välja mellan i stort sett likartat uppbyggda linjer och special­kurser måste ställning tas till en mera invecklad organisation med utbild­ningsområde, utbildningsblock och studieprogram.

Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning menar att mödeilen för de upprepade valen är så komplicerad att den torde vara ogenomförbar av såväl arbetsmässiga och tekniska som psykologiska skäl.

6   Särskilda stödåtgärder

GU :s förslag

GU har sett som en av sina mest angelägna uppgifter att föreslå en studieorganisation som bättre än dagens förmår erbjuda alla ungdomar en utbildning som är attraktiv till innehåll och arbetsformer.

Trols inslag som mjukare studiestarl och praktik i alla studieprogram m. m. i den nya studieorganisationen anser utredningen det vara realistiskt att räkna med att vissa elever ändå inte finner åtgärderna tillräckliga. Därför föreslås att studiestarten i gymnasieskolan skall kunna erbjudas pä alternativa sätt som underlättar för en elev att efter en tid kunna följa de mer reguljära studieprogrammen. Detta bör prövas i försöksverksamhet så att de konkreta lösningarna får växa fram fortlöpande.

En typ av utbildning kan vara studier på halvfart med praktiska inslag. Parallellt med praktik och praktiskt arbete följer eleven kurser inom gym­nasieskolan. Kurserna utgör delar av ett speciellt studieprogram och möj­ligheten ges att efter hand studera hela programmets kurser och uppnå full kompetens. Strävan skall vara att eleven efter en tids varvade studier skall kunna övergå till att studera i normal takt och följa de vanliga studiepro­grammen. I enstaka fall behöver helt individualiserade utbildningsgångar byggas upp.

 

Prop. 1983/84:116                                                                128

Remissinstanserna

Att det föreligger ett behov av särskilda stödåtgärder för att alla elever skall kunna tas emot i gymnasieskolan är remissinstanserna eniga om. Däremot råder det delade meningar om hur dessa stödinsatser skall se ut. Många förordar exempelvis en flexibel uppsättning av stödmedel.

TCO delar utredningens uppfattning att man kan organisera en typ av utbildning med studier på halvfart med större inslag av praktik eller prak­tiskt arbete. Andra sätt är att utöka kurstiden och lägga ökad vikt vid elevvårdande omsorger. Även utbildningar av typen praktisk verksamhet med utbildningsinslag bör kunna övervägas. I enstaka fall behövs säkerli­gen helt individualiserade utbildningsgångar. Syftet med dessa utbildning­ar måste enligt TCO självfallet vara att de ungdomar som genomgått dem skall nå de för resp. studieprogram uppsatta utbildningsmålen. Detta torde dock inte alltid vara möjligt. En differentiering av utbildningsmöjligheterna måste i vissa fall kombineras med differentierade individuella utbildnings­mål.

En väsentlig fråga i detta sammanhang, som utredningen inte har be­handlat och som inte heller ingått i utredningens arbete, är enligt TCO att klargöra sambanden mellan utbildningar av här framfört slag och elevernas möjlighet att få arbete. TCO är väl medveten om de svårlösta arbetsmark­nadspoliliska frågor som här aktualiseras. Dessa problem får dock inte förhindra en utveckling mot en gymnasieskola, som kan ge alla elever en utbildning som är av betydelse för deras egen utveckling.

Även LO delar utredningens uppfattning att studieorganisationen måste göras betydligt mer anpassad för svagmotiverade elever. Detta kan bl.a. ske genom att en extraresurs satsas på de elever som inte väljer någon gymnasial utbildning. Dessutom föreslås kommunerna få en förstärknings­resurs för de elever som behöver en mer individuellt upplagd studiegång. LO menar även att studiestödsutredningens förslag om bättre studiehjälp för denna grupp av ungdomar bör prövas.

Ett av utredningens förslag är att införa en form av deltidsstudier för dessa ungdomar med förhoppning om att de skall genomföra studier i kombination med arbete. Enligt LO är risken uppenbar att ungdomarna då hamnar utanför skolans möjlighet att ge ordentligt stöd. Kombinationen av utbildning och arbele ställer större krav än vad heltidsstudier gör. Försla­get leder i bästa fall fram till en gymnasial delkompetens. I stället öppnas möjligheten till en sämre sorts gymnasieskola än den nuvarande.

Sveriges lärarförbund (SL) anser i likhet med utredningen att skolan måste ta hänsyn till vaije elevgrupps eller varje elevs särpräglade önske­mål och behov. Ett sådant synsätt kräver ökade resurser. På en del utbildningslinjer bör det vara möjligt att bilda en särskild elevgrupp för vissa studieprogram och handikappgrupper.

Det är vidare enligt SL väsentligt att det finns utbildad lärarpersonal som kan ta ett särskilt ansvar för de lågpresterande eleverna. Det kommer att

 

Prop. 1983/84:116                                                                129

finnas behov såväl av lärare med erfarenhet från undervisning i grundläg­gande färdigheter som av specialpedagogiskt utbildade ämneslärare.

Flera länsskolnämnder, bl.a. i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västernorrlands län. framhåller att utredning­ens förslag svarar mot ett länge upplevt behov av större flexibilitet i studieuppläggningen för gymnasieskolan.

Länsskolnämnden I Södermanlands län konstaterar vidare att de särskil­da stödåtgärderna i en "skola för alla" har behandlats mycket knapphän­digt av utredningen. Delta gäller såväl försöken atl definiera målgruppen "allmänt skoltrötta" som förslagen till åtgärder. Viktiga grupper som invandrarelever och elever med hörsel-, rörelse- och synhandikapp har överhuvudtagel inte nämnts.

Länsskolnämnden vill understryka betydelsen av att de åtgärder som sätts in inte mer eller mindre automatiskt separerar vissa elever från sina naturliga grupper. Trols allt föreligger en viss risk för svagt studiemotive-rade elever.

Behovet av förstärkningsresurser för den aktuella målgruppen framhålls av ett stort antal primärkommuner och landstingskommuner/ bl.a. Göte­borgs, Malmö, Falköpings, Karlshamns och Uppsala län.

Negativa inställningar till utredningens förslag redovisas också. Så t. ex. avvisar Elevorganisationen förslaget om helt individualiserade, skräddar­sydda utbildningar. Ett sådant förslag leder ofelbart tankarna till anpassad studiegång på grundskolan. Förslaget, och ännu mer det sätt som anpassad studiegång används på, vittnar enligt Elevorganisationen om en grav felsyn på skolans problem. Det absoluta flertalet elever som i dag inte "passar in i systemet" är inte så "särpräglade" och speciella att de inle kan gå en utbildning tillsammans med andra elever. I stället skall orsaken till utstöt-ningen självfallet sökas i skolan, i dess arbetssätt och för övrigt i den situation som eleven befinner sig i.

LR avvisar utredningens förslag om ensidiga satsningar på fortsatt skol­gång för svagmotiverade elever och förordar att särskilda resurser också satsas på andra åtgärder såsom ungdomspraktik, inbyggd utbildning och lärlingsutbildning, vilka ger eleverna möjlighet att välja och därmed att med större motivation ägna sig åt sin utbildning.

Under den tid som utredningsarbetet pågått, har en del förbättringar skett för just de elever som betecknas som "utsatta", varför utgångspunk­terna för förslaget till fullständig omorganisation av gymnasieskolan delvis har ändrats. Som exempel kan nämnas att lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser startats till hjälp för skoltrötta elever. Sådana åtgärder är helt i linje med LR:s uppfattning att inte enbart fortsatt skolgång bör erbjudas skol­trötta elever.

9    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 116

 

Prop. 1983/84:116     .                                                          130

7    Kurssystem, fördjupningsstudier ocli påbyggnadsutbildning

Av stor betydelse för studiernas uppläggning är uppdelningen av ämnen i kurser. Allmänna färdighetsämnen och karaktärsämnen delas upp i grund­kurser och tilläggskurser. Grundkurserna är gemensamma för alla som läser ämnet i det aktuella studieprogrammet och kan vara en eller flera beroende på ämnets karaktär. Tilläggskurserna är i regel flera och har till uppgift att befästa och belysa centrala begrepp och problem i grundkur­serna genom mer djupgående tillämpningsstudier, ge ökad bredd genom tillägg av nya moment samt ge fördjupning i sådana moment som behand­lats mindre ingående i grundkurserna.

Utöver ämnesstudier skall vatje studieprogram erbjuda möjligheter till fördjupningsstudier. Dessa studier skall gå längre i fördjupning än vad man i dag kan nå i de vanliga ämnena.

För dem som inte önskar fördjupningsstudier skall koncentrerade yrkes­tekniska kurser (kyt-kurser) finnas på de långa studieprogrammen. På förhållandevis kort tid skall dessa kurser ge en "yrkestopp" och kunna fungera som något av en sluss ut mot arbetsmarknaden för de ungdomar på de långa studieprogrammen som inte avser att direkt fortsätta studierna vid högskolan. Vidare föreslås att de korta studieprogrammen på motsvarande sätt skall kunna följas av kompletteringsutbildning som leder till kompe­tenser motsvarande de långa programmen.

Remissinstanserna

En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig om en kursindelning i grund- och tilläggskurser är positiva till förslaget. Bland dessa finns UHÄ, tio länsskolnämnder och nio kommuner.

UHÄ framhåller att man tillstyrker kurssystemet med dess större möjlig­heter till valfrihet och fördjupning. Man är visserligen medveten om att vissa anpassningssvårigheter kan uppstå mellan gymnasieskolan och hög­skolan bl. a. till följd av att de studerande kommer till högskolan med olika förkunskaper. I förhållande till den variation i förkunskaperna som finns redan i dag anser dock UHÄ att detta inte är någon avgörande olägenhet från högskolans synpunkt.

Kungsbacka kommun anser att systemet med grundkurser och tilläggs­kurser ingående bör prövas och utvecklas i försöksverksamhet.

Skolstyrelsen i Luleå kommun uttrycker tveksamhet inför systemet med tilläggskurser. Man befarar att det i systemet ligger en risk att eleverna stressas till att försöka hinna med så många tilläggskurser som möjligt. Elever och lärare bör dock gemensamt kunna använda systemet så att det kan bli ett positivt redskap i uppbyggnaden av studiegången för enskild elev.

Härnösands kommun anser att förslaget har givna fördelar eftersom det tillfredsställer behovet av individualiserad svårighetsgrad i studierna. Sy-

 

Prop. 1983/84:116                                                                131

stemet kan dock bli administrativt krävande och komma att medföra behov av ökade administrativa personalresurser.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län menar att systemet med grund- och tilläggskurser leder till en ytterst individualiserad undervisning, vilken kan vara svår att genomföra. Tillräckliga resurser i form av lokaler, undervis­ningsmateriel och lärare kanske inte heller finns att tillgå.

I fråga om fördjupnings studier, kyt-kurser och kompletteringsutbildning är de remissinstanser som uttalar sig om dessa förslag genomgående posi­tiva. Dessa utbildningsmöjligheter kan på ett verksamt sätt bidra till större flexibilitet i gymnasieskolan och de kan lätt anpassas till elevernas intres­seinriktning, arbetsmarknadens behov och lokala förutsättningar, fram­håller bl.a. SÖ och länsskolnämnden i Uppsala län.

AMS anser det värdefullt att det inom gymnasieskolans ram finns regul­jära möjligheter till kompletteringsutbildning för dem som genomgått korta studieprogram. Vidare anser AMS att olika inslag av yrkesförberedelser på de länga, huvudsakligen teoretiskt inriktade studieprogrammen är angeläg­na och utgör en möjlighet att ge mer handfast information om arbete och yrkesliv. AMS finner det dock inte möjligt att med nuvarande underlag närmare ta ställning till kyt-kursernas värde på arbetsmarknaden och för­hållandet till jämförbara kompetenser på de korta studieprogrammen. Det är enligt AMS angeläget att man vid utveckling av kompletterande utbild­ning i den nya gymnasieskolan tar till vara de positiva erfarenheter som vissa specialkurser, t. ex. ekonomisk specialkurs, f. n. ger.

Kyt-kurserna skall enligt SÖ ge eleverna på de studieförberedande pro­grammen en möjlighet att byta studieinriktning under sin tid i gymnasie­skolan och kan därigenom komma att utgöra goda utbildningsalternativ till högskolan. Under de närmaste åren kommer en sådan "avlänkning" att behövas. Liksom utredningen är SÖ medveten om att den anslagna tiden kan vara alltför begränsad för att ge en verklig yrkeskompetens.

Avvägningen mellan yrkesförberedelse och förberedelse för högskoleut­bildning behandlas även av UHÄ. Det är enligl UHÄ angeläget att huvud­delen av gymnasieskolans elever får en utbildning som ger dem reella möjligheter att söka ett permanent arbete, så att inte stora delar av ung­domskullen först tvingas genomgå högskoleutbildning eller annan utbild­ning. Jämsides med de breda yrkesförberedande utbildningarna är det viktigt att gymnasieskolan även kan tillgodose mera exklusiva yrkesutbild­ningsbehov på gymnasial nivå, eftersom dessa annars måste tillgodoses inom andra ulbildningsformer. UHÄ vill därför betona vikten av att utbu­det av de föreslagna kyt-kurserna blir så brett som möjligt.

 

Prop. 1983/84:116                                                                132

8    Den inre arbetsmiljön

G U:s förslag

En viktig princip för studieprogrammens uppläggning är att i ökad ut­sträckning tillämpa koncenlrationsläsning. Dagens ämnessplittring mins­kas därigenom samtidigt som antalet studiepass per ämne och vecka ökar under de tider då ämnet finns på schemat. Undervisningstiden samlas till längre sammanhängande studiepass. Tiden används dels till normalt lek­tionsarbete under lärares ledning och dels till projektarbete enskilt eller i grupp. Under viss tid kommer lärarens roll mer att bli handledarens.

Utredningen föreslår också att en ordning med studiekontrakt mellan elev och skola införs. Studiekontraktet innebär en formaliserad dialog varvid ett individuellt handlingsprogram bestäms. Vidare föreslås att hand­ledningen av eleverna förstärks och att vissa lärare får ett särskilt ansvar som handledare.

Eleverna föreslås få bilda studiegrupper om ca åtta elever, inom vilka arbetet bedrivs i former som tränar den sociala förmågan. Studiegrupperna utgör en grund för ett aktivt handledarskap.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan (33 stycken) är positiva till utredningens förslag om koncenlrationsläsning och längre samman­hängande studiepass.

SÖ liksom flera kommuner och länsskolnämnder framhåller de övervä­gande positiva erfarenheterna av försöksverksamheten med koncentra­tionsläsning på tre- och fyraåriga linjer.

Såväl SÖ som UHÄ framhåller dock att alla ämnen inte är lika väl lämpade för koncentrationsläsning. Det gäller främst färdighetsämnen som matematik och språk, där det behövs en kontinuerlig träning under hela skoltiden. SÖ pekar också på de problem som kan uppstå med att erhålla en rationell och ekonomisk organisation i fråga om lärartjänstgöring och lokalbeläggning ifall det blir stora skillnader i timtal mellan läsårets termi­ner. SÖ anser att försöksverksamheten med koncentrationsläsning bör vidgas ytterligare för att kunna ge information och underlag för vidare insatser.

Viss tveksamhet till förslaget om koncentrationsläsning anför LR som anser att utredningen dragit för vittgående slutsatser av erfarenheterna från de relativt begränsade försöken. LR framhåller att resultaten inte nödvändigtvis blir lika positiva vid en centralt styrd, obligatorisk koncen­trationsläsning som vid lokalt planerad, frivillig sådan. LR förordar att en utvärdering av den utökade verksamheten med koncentrationsläsning görs före beslut.

Flertalet remissinstanser, bl. a. SÖ, AMS, SIL, LO, TCO och Elevorga­nisationen, flertalet länsskolnämnder samt ett antal kommuner är positiva till tanken på en ordning med studiekonlrakt mellan elev och skola.

 

Prop. 1983/84:116                                                                133

Enligt SÖ kan ett sådant studiekontrakt rätt utnyttjat medföra åtskilliga fördelar. En viktig sådan är att lärare och elever förs närmare varandra, eftersom lärarna engageras i samtal med den enskilde eleven om hans framgångar och misslyckanden i skolan och om hans planer för framtiden. En annan är att studiekontraktet ger anledning till en utvärdering av skolans och elevens arbete. En tredje är att alla lärare i skolan engageras i elevvårds- och syo-arbetet. Förändringen kan därför komma att kräva vissa fortbildningsinsatser på det lokala planet för lärarna i årskurs 9 och i gymnasieskolan.

TCO tillstyrker förslaget om studiekontrakt även om själva ordet "kon­trakt" kan uppfattas negativt. TCO anser att det är viktigt att eleverna i denna åldersgrupp får större medinflytande över arbetets uppläggning och därmed inflytande över sin egen och sina kamraters studiesituation och får träning i att ställa krav på skolan och sig själva samt att ta ansvar. Dialogen lärare-elev är också viktig. Genom kontraktet måste eleven sätta sig in i vad olika utbildningsalternativ egentligen innebär. Det utgör en positiv utgångspunkt för en ökad studie- öch yrkesorientering och bättre kon­takter med representanter för arbetslivet. Eleverna får också en plan för sin praktik. Kontraktet får emellertid inle bli alltför bindande utan måste kunna ändras i takt med elevens utveckling och ändrade utbildningsplaner.

Skolstyrelsen i Kalmar kommun anser att förslaget om formaliserade studiekontrakt är värt att stödja även om en viss risk för en ytteriigare byråkratisering föreligger. Styrelsen finner det nämligen angeläget att en verklig diskussion kontinuerligt etableras mellan eleven och handledaren via kontrakten. Enligt skolstyrelsens mening förutsätter kontrakten såväl fortbildning för som attitydförändringar hos lärarkåren på gymnasieskolan. Det är vidare ytterst tveksamt om antalet lärare i karaktärsämnen kommer att räcka till. Skolstyrelsen vill understryka kravet på lärarfortbildning eftersom den föreslagna handledarfunktionen delvis innefattar vad som i dag är att hänföra till syo-funktionärens arbetsområde.

LR avvisar däremot förslaget om studiekontrakt, eftersom det kommer att bli alltför resurskrävande och i brist på resurser schabloniserat och byråkratiserat.

Förslagen om studiehandledning och studiegrupper tillstyrks av en ma­joritet av de remissinstanser som yttrat sig om dessa förslag. Många synpunkter ges dock på det praktiska genomförandet av förslagen saml inte minst på dess ekonomiska konsekvenser.

TCO finner förslagen intressanta och som principförslag väl värda ett fortsatt utvecklingsarbete. Tanken med studiegrupper bestående av åtta elever och med vissa angivna funktioner är bra men effekterna av studie­gruppsprincipen kan bli mycket olika bl.a. beroende av hur grupperna sätts samman och fungerar. På denna punkt har utredningen enligt TCO inte lämnat ett tillfredsställande underiag för ett mer definitivt ställningsta­gande. Ett sådanl kan för TCO:s del inte komma förrän principerna för

 

Prop. 1983/84:116                                                                134

studiegruppernas  sammansättning,  förändringar  under studieåren  och funktioner klarlagts genom kompletterande utredningsarbete.

Utredningens förslag i fråga om elevernas möjligheter atl välja studie­gång, studiekontrakt och studiegrupper kräver ökad handledning. TCO delar utredningens uppfattning på denna punkt och vill särskilt understry­ka betydelsen av att denna handledning skall kunna räknas in som en fullvärdig del av arbetsuppgifterna i tjänst som lärare.

SL kan i huvudsak tillstyrka utredningens förslag beträffande studiekon­trakt, handledning och studiegrupper. En stor fördel är om studiegruppen kan hållas samman under hela studiegången och om samma handledare kan följa gruppen under hela gymnasietiden. En förutsättning för att försla­get skall kunna genomföras i praktiken och få ett kvalitativt innehåll är dock att berörda lärares undervisningsskyldighet minskar.

Utredningen har inte närmare preciserat förslagen om studiegrupper och handledning. Så är exempelvis studiegruppernas sammansättning oklar. Det är väsentligt atl olika modeller prövas i kommande försöksverksam­het.

Länsskolnämnden i Västerbottens län tillstyrker i princip förslagen. Systemet med studiekontrakt, studiegrupper och personligt-sociala inslag är kopplade till varandra och tanken att en lärare skall ha handledar- och klassföreståndaruppgifter i en studiegrupp med åtta elever är en bra för­stärkning i skolans inre arbete. Nämnden vill dock markera sin uppfattning att förstärkningen sannolikt har kostnadskonsekvenser.

Samma uppfattning framhålls av flera länsskolnämnder och kommuner, t.ex. skolstyrelsen i Kalmar kommun, som framhåller att utredningen tyvärr har nonchalerat de praktiska konsekvenserna i form av ändamålsen­liga lokaler för verksamheten. Redan en normalstor gymnasieskola torde få svårigheter att anvisa lokaler i tillräcklig omfattning.

Däremot framhåller skolstyrelsen att införandet av handledning inom studiegrupperna ersätter klassföreståndarskapel och innebär en klar för­bättring med avseende på såväl kvalitet som kvantitet när det gäller kon­taktytorna mellan lärare och elever.

SAF kan acceptera utredningens förslag om studiekohtrakt, om handled­ning och om gruppering av elever i studiegrupper som exempel på i vissa situationer lämpliga arbetsformer. Däremot anser SAF det inte rimligt med föreskrivna regler i dessa hänseenden. Det måste ankomma på varje en­skild skolas rektor och lärare att tillsammans med eleverna utveckla de arbetsformer som bäsl svarar mot de lokala förhållandena.

9    Praktik

G U:s förslag

GU föreslår att praktik införs för alla elever i gymnasieskolan. I såväl korta som långa studieprogram bör praktiken omfatta minst tre kalender-

 

Prop. 1983/84:116                                                                135

veckor per läsår. Praktiken skall vara en del av skolans samlade undervis­ning och skall.därför samordnas med den ämnesmässiga undervisningen. Två typer av praktik skall finnas, arbetslivspraktik och yrkespraktik, av vilka den senare skall ge direkt yrkesträning. För att få fram praktikplatser i tillräcklig omfattning lägger utredningen fram två alternativa förslag, antingen att det sker en reglering genom avtal (alt. A), vilket utredningens majoritet förordar, eller att en lag stiftas (alt. B).

Remissinstanserna

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan (81 stycken) lämnar en allmän tillstyrkan till utredningens förslag om praktik.

SAF, SACO/SR, länsskolnämnden i Stockholms län, Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund samt Gotlands kommun avvisar däremot förslagen.

Många remissinstanser (50 stycken) har i sin allmänna tillstyrkan be­handlat problem i samband med anskaffande och administration av prak­tikplatserna. Flera menar att det inom näringsliv och förvaltningar inte är möjligt att tillmötesgå det stora behov av praktikplatser som utredningens förslag leder till.

I syfte att säkerställa tillgången på praktikplatser stöder en majoritet av de remissinstanser som berört frågan utredningens alt. B, dvs. lagstiftning. Hit hör bl.a. LO, TCO, LRF och 12 kommuner. Statens ungdomsråd föreslår en försöksperiod där praktikplatserna regleras genom avtal. Skulle detta misslyckas föreslås lagstiftning. En lösning genom avtal förordas även av SAMN och fem kommuner.

Några remissinstanser diskuterar i detta sammanhang också behovet av samordning i fråga om skolväsendets totala praktikplatsanskaffning. Bland de remissinstanser som uttalat sig i frågan finns en majoritet för att grund­skolans praktiska yrkesorientering och gymnasieskolans yrkespraktik vid brist på praktikplatser bör prioriteras framför den mer allmänna praktiken (GU:s arbetslivspraktik). Hit hör t.ex. AMS, Landstingsförbundet, SAF och länsskolnämnden i Örebro län.

Andra hävdar dock att den föreslagna arbetslivspraktiken i gymnasie­skolan bör sältas främst, t. ex, statens kulturråd, länsskolnämnden i Kro­nobergs län samt Helsingborgs kotnmun. Västerbottens och Norrbottens läns landstingskommuner framhåller att praktikplalserna inom vårdområ­det måste förbehållas studerande i vårdutbildningar, oavsett skolform.

Vikten av ett väl fungerande samarbete mellan skola och praktikarbets­plats liksom praktikens betydelse som en integrerad del av undervisningen betonas av ett antal remissinstanser, bl. a. SAMN, LO, RHS, Värmlands läns landstingskommun, tretton länsskolnämnder och sex kommuner.

AMS, SACO/SR, SAF, LRF, RHS m.fl. anser att feriearbete skall räknas in under utredningens praktikbegrepp.

I fråga om elevernas ställning under praktiken avvisar LO utredningens

 

Prop. 1983/84:116                                                                136

förslag att elev i praktik utanför skolan ej skall betraktas som anställd. LO menar vidare att elever som vistas på företag inte bör undantas från arbetsmiljölagens minderårighetsanvisningar och betonar att elever på praktik skall garanteras samma försäkringsskydd som anställda. Svenska kommunförbundet hävdar att hittillsvarande oklarheter i fråga om elever­nas ställning under praktik måste undanröjas genom en entydig lagstift­ning.

AMS pekar på den regionala obalansen i fråga om tillgången på praktik­platser och menar att vid brist på hemorten bör möjligheten att få yrkes­praktik i andra regioner prövas. Däremot bör man inte ersätta praktik med studiebesök, projektarbete e.d.

AMS liksom länsskolnämnderna i Uppsala, Södertnanlands, Östergöt­lands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län. Svenska kommunförbundet, sju landsting och sju kommuner menar att ett fortsatt beredningsarbete krävs för att lösa frågan om hur praktiken skall organiseras och finansieras.

10   Tidsramar

GU :s förslag

För att få utrymme bl. a. för praktik i alla studieprogram samt för vissa nya ämnen föreslår utredningen att läsåret förlängs med åtta dagar. Dess­utom föreslås att läsåret delas i tre terminer samt att terminerna delas i perioder om i medeltal sexton läsdagar.

En bättre utnyttjad arbetsvecka föreslås också bli införd, vilken skall ge utrymme för studietid motsvarande 43 lektionstimmar per vecka av vilka dock ej alla skall vara lärarledda. Genom koncentrationsläsning och längre sammanhängande arbetspass minskas "spilltiden", vilket dels minskar schemats håltimmar, dels gör det möjligt att anordna prov och frilutftsin-slag utan att andra ämnen i så stor utsträckning som i dag drabbas av lektionsbortfall.

De föreslagna åtgärderna innebär enligt utredningen för de korta studie­programmen en ökning med ca 18% av den schemalagda tiden för studiear­bete. Åtgärderna för de långa studieprogrammen innebär att det trots införandet av gemensam start och praktik finns ett ökat tidsutrymme i schemat i förhållande till dagens treåriga linjer.

Remissinstanserna

Remissopinionen är i fråga om inställningen till utredningens förslag om tidsramar mycket splittrad.

I huvudsak negativ är remissinstansernas inställning till att veckostudie­tiden utökas till en omfattning som svarar emot 43 veckotimmar.

SÖ framhåller att det schemaexempel som presenteras av utredningen och som skall visa att den utökade lektionstiden ryms mellan klockan S.10

 

Prop. 1983/84:116                                                                137

och 15.30, kan betecknas som ett idealt schema som inte tar hänsyn till samläsning, lokaltillgäng, lärartjänstgöring m. m. Insatt i ett sammanhang och som en del i en skolas schema är det troligt att ytterligare minst en schemaposition kommer atl behövas per dag, dvs. att skoldagen måste förlängas med en eller två lektioner.

Även om självstudiernas och hemarbetets omfattning är osäkra moment i utredningens förslag synes det SÖ ofrånkomligt att förslaget medför en inte oväsentlig ökning av elevernas arbetstid. Detta kan medföra problem för elever som måste förvärvsarbeta parallellt med studierna. Om utred­ningens förslag förverkligas, bör därför en översyn av studiehjälpssyste­met göras.

Ett antal länsskolnämnder, bl.a. de i Uppsala, Östergötlands, Jönkö­pings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skara­borgs, Västerbottens och Norrbottens län anser det inte realistiskt med 43 lektionstimmar per vecka för en tonåring. Inkl. hemarbete skulle detta för många gymnasieelever innebära en arbetsvecka som överstiger den nor­mala för en vuxen arbetstagare.

Länsskolnämnden i Kalmar län påpekar att skoldagen för många elever med lång resväg redan kan vara 11 till 12 timmar lång. En förlängning kan inte accepteras med mindre än att man först utreder behovet av nya kommunikationer, extra skolmåltider m. m. Vidare vill nämnden ifrågasät­ta det för mänga svagpresterande elever opedagogiska i att föriägga all teoretisk undervisning till den ena hälften av en skolvecka.

Innan man ökar antalet veckotimmar så som GU föreslår bör detta först noggrant utredas genom försöksverksamhet, framhåller bl.a. länsskol­nämnderna i Södertnanlands och Jönköpings län. Det är tveksamt om eleverna orkar med det kompakta schemat och de långa arbetspassen som föreslagits. Ett sådant schema kan inte åstadkommas om man vill ge eleverna fortsatta valmöjligheter. De håltimmar som nu förekommer i gymnasieskolorna beror främst på att eleverna inom varje klass har olika språkprogram. De nya timplanerna som skall gälla från höstterminen 1982 kommer förhoppningsvis att minska antalet håltimmar. Länsskolnämnden i Jönköpings län menar att en översyn av elevernas arbetsvecka för att skapa ökad effektivitet dock synes vara befogad.

Många kommuner samt LR framhåller att 43 schemalagda veckotimmar för samtliga elever även innebär ett starkt ökat lokalbehov. Falköpings kommun menar att förläggning av viss läxläsning till skolan knappast motiverar en längre skoldag. Föriängd skoldag till kl. 16.00 och skiftgång blir i stället nödvändigt. Vidare konstaterar kommunen att utredningen ej berör frågan om behov av ytterligare en skolmåltid. Problem med samord­ning av kommunens skolskjutsar framhålls också av flera kommuner.

Elevorganisationen avvisar också förslaget om en utökning av timtalet. Man menar att långa resor och hemarbete ofta gör arbetsdagen orimligt lång redan i nuläget.

 

Prop. 1983/84:116                                                                138

TCO finner däremot i likhet med utredningen att arbetsveckan för gym­nasieskolans elever inte bör avvika alltför mycket från arbetstiderna i arbetslivet. En fortsatt utredning bör dock få visa hur en sådan skolarbets­vecka lämpligen kan anordnas.

Utredningens förslag om en förlängning av terminerna med åtta dagar accepteras av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan, däribland LO och Landstingsförbundet samt flertalet länsskolnämnder och kom­muner.

LO anser att elevernas behov av ett långl sommarlov får stå tillbaka för atl bl. a. ge ulrymme för den obligatoriska praktiken. Mycket talar för att de ungdomar som har ett reellt behov av sommararbete inte får detta tillgodosett. LO anser därför att studiehjälpen måste förbättras för elever som kommer från hem med svag ekonomi. För att klara utbildningens kvalitet bör läsåret enligt LO utökas med 23 dagar.

Elevorganisationen kan acceptera en förlängning av läsåret under förut­sättning att denna tid används för avtalsenligt betalt praktikarbete. För att möjlighet skall finnas för eleven att la ut semester tillsammans med sin familj bör dock en sådan obligatorisk praktik av eleven själv kunna förläg­gas till en tid som motsvaras av det nuvarande sommarlovet. Skolan/ar­betsförmedlingen måste också ges sådana resurser att tillräckligt med meningsfulla praktikarbeten kan anskaffas.

Bl. a. SAF, TCO och SACO/SR motsätter sig förslaget.

SAF anser att läsårets längd bör behållas oförändrad och att det ordina­rie skolarbetet för elevernas del bör påbörjas omkring den 20 augusti och avslutas omkring den 10 juni. Lärarna bör därutöver tjänstgöra för plane­ring någon vecka efter vårterminens slut och ett par dagar före hösttermi­nens början.

Det är enligl TCO oklart på vad sätt en förlängning med åtta dagar påverkar lärarnas arbetsförhållanden. TCO anser att en förlängning av läsåret är olämplig av flera skäl och att det fortsatta utredningsarbetet skall utgå från en oförändrad omfattning av läsåret.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan är principiellt positiva till en treterminsindelning. Många framhåller dock att praktiska svårigheter kan uppstå vars konsekvenser är svåra att överblicka litan betydande försöksverksamhet.

SÖ anser det vara av stor betydelse att man prövar en annorlunda indelning av läsåret men då inte bara i gymnasieskolan utan också i grundskolan. Endast de största gymnasieskolorna i landet har emellertid ett så stort elevunderlag att man kan göra tre intagningar per år. I den konstruktion utredningen föreslår räcker det enligt SÖ inte att en eller ett par linjer kan starta termin 2 och 3. För att eleverna skall få acceptabla valmöjligheter fordras atl ett någorlunda stort antal studieprogram, både långa och korta, kan komma igång, helst inom alla tre utbildningsområ­dena. SÖ anser att ytterligare överväganden och försöksverksamhet är nödvändiga innan ett definitivt ställningstagande i frågan kan ske.

 

Prop. 1983/84:116                                                                139

Terminsindelningen medför enligt Svenska kommunförbundet inte allt­för stora problem. Fler än en intagning per år skulle medföra att eleverna lämnar skolan vid flera tillfällen på året, vilket skulle vara till fördel för arbetsmarknaden. Endast de största gymnasieskolorna synes dock med bibehållande av ett rimligt utbud av studievägar kunna genomföra tre intagningar per år.

Fler än en intagning medför också den olägenheten, att alla elever inte får gymnasieplats vid början av höstterminen det aktuella läsåret. För dessa elever skulle behöva anordnas meningsfulla verksamheter under den tid de väntar på att få påbörja sin utbildning. Detta ställer också anspråk på samhällsresurser.

SAF finner det inte praktiskt möjligt att i någon slörre utsträckning starta utbildningar på gymnasielinje annat än vid höstterminens början. Övergång till treterminssystem ändrar inte detta förhållande. I den ut­sträckning start av gymnasielinjer kan ske även vid andra lidpunkter under året bör dock denna möjlighet tas till vara. Fler ungdomar kan på detta sätt fås att välja gymnasieutbildning och det är av vikt att utnyttja detta sätt att sprida gymnasieelevernas utträde på arbetsmarknaden till flera tillfällen. Det bör dock vara möjligt att i andra former utnyttja ett treterminssystem så att elever på ett naturligt sätt kan börja i gymnasieskolan eller lämna den vid andra tillfällen än vårterminens slut.

Trots de positiva värden med treterminsindelningen som utredningen pekat på, anser TCO atl utredningen inte på ett övertygande sätt kunnat argumentera för denna mycket genomgripande förändring av läsårsindel­ningen. Den har således inte beaktat de problem som uppstår vid över­gången från grundskolan till gymnasieskolan liksom konsekvenserna för grundskolan och högskolan. Inte heller har utredningen beaktat ungdoms­arbetslösheten och svårigheterna för ungdomar som måste vänta på ett senare intag i gymnasieskolan. Utredningen har inte heller redovisat efter vilka principer eleverna skall fördelas på de tre möjliga intagningstillfällena under ett läsår. Den har inte heller beaktat de skillnader som kan uppstå i olika gymnasieskolor. TCO anser också att de administrativa problemen med ett treterminssystem blir betydligt större än vad utredningen räknat med.

11    Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU

GU :s förslag

GU menar att sarnarbete kan ske på tre plan; samverkan, samplanering och samordning. Samverkan och samplanering förekommer i växlande omfattning redan i dag, men kan ytterligare förbättras på många områden. Den statliga skoladminislrationen bör fä i uppdrag att verka för ett närmare samarbete mellan utbildningsområdena. Formerna för samarbete bör bli föremål för fortsatt beredningsarbete. Statsbidragssystem och studieor-

 

Prop, 1983/84:116                                                                140

ganisation enligt utredningens förslag bör öppna nya möjligheter till ett samarbete med vuxenutbildningen.

Remissinstanserna

En stor majoritet av remissinstanserna är positiva till ett utvidgat samar­bele mellan gymnasieskola, komvux och arbetsmarknadsutbildning. Flera länsskolnämnder, bl.a. i Södermanlands, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län, rapporterar om regionala och lokala initiativ i fråga om samverkansprojekt mellan olika utbildningsanordnare. Länsskolnämnden i Hallands län framhåller som en brist i dagens situation att planeringen av verksamheten inom de olika utbildningsformerna sker på olika sätt. Kom­muner och länsskolnämnd samordnar gymnasieskolutbudet, kommuner och SÖ samordnar komvux-utbudet och kursstyrelserna sköter planering­en av AMU i samarbete med länsarbetsnämnden och SÖ. Statsbidragssy­stemets olika utformning för de tre utbildningsformerna framhålls också.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser att man i fråga om utökat samar­bete speciellt bör beakta möjligheterna för glesbygder att behålla någon form av utbildning efter grundskolan även sedan den s. k. 16-årspuckeln är över. Liknande tankar framförs av SL. Även länsskolnämnden i Örebro län framhåller att ett vidgat samarbete underlättar möjligheterna att anord­na gymnasieutbildning utanför gymnasieorterna.

Länsskolnämnden i Kronobergs län ställer sig mycket tveksam till möj­ligheten av en mera generell samläsning mellan vuxna och ungdomar. Erfarenheterna från samläsning av detta slag inom länet är inte goda. De flesta av de vuxna eleverna har inte möjlighet alt tillbringa så mycket tid i skolan som ungdomsskolans undervisningstid kräver. En effektivare re­sursanvändning skall kunna uppnås genom en regional samplanering mel­lan skolformerna.

Några länsskolnämnder framhåller att även folkhögskolorna bör delta i samarbetet.

Elevorganisationen betonar vikten av att särskilja målen för de olika utbildningsformerna, främst gymnasieskolan, komvux och folkhögskolan. De senare måste ha en skarp profil gentemot gymnasieskolan så att man inte som i dag får en viss överlappning med risk för A- och B-utbildningar. Komvux bör främst användas för att ge kortutbildade vuxna en grundsko­lekompetens och för att ge möjlighet till komplettering av enstaka ämnen på gymnasienivå.

AMS framhåller att samordningen inte får ske på bekostnad av arbets­marknadsutbildningens funktion som ett arbetsmarknadspolitiskt instru­ment. AMU-kurserna är inriktade mot individualyrken och har i regel mindre bredd och mindre inslag av allmänna ämnen än motsvarande ut­bildning i ungdomsutbildningen. Först när även KAFU-utredningen re­missbehandlats kan man enligt AMS påbörja ett konkret beredningsarbete om förutsättningarna för ett mer utvecklat samarbete mellan de olika anordnarna av utbildning.

 

Prop. 1983/84:116                                                           141

Innehållsförteckning

Regeringens proposition    ...............................................       1

Propositionens huvudsakliga innehåll...............................       1

1   Inledning  ............................................. .•.................... ..... 3

2   Utgångspunkter ........................................................... ..... 4

 

2.1    Tidigare reformarbete   .........................................       4

2.2    Behovet av förnyelse inom gymnasieskolan  .........       6

Förändringar inom skolväsendet ...........................       6

Vissa utvecklingstendenser...................................       7

Livslångt lärande   ................................................       9

En gymnasieskola för alla......................................     10

Skolan som arbetsplats  .......................................     11

2.3 Ett fortsatt reformarbete .......................................     13

3 En mer flexibel gymnasieskola  .................................... ... 15

3.1    Inledning................................................................     15

3.2    En mjukare övergång.............................................     17

GU:s förslag om gemensam start...........................     18

Ätgärder inom grundskolan....................................     19

Åtgärder i övrigt ....................................................     21

3.3    Ämnesindelning och kurssystem m.m.....................     24

3.4    Fördjupningsstudier............................................... ... 28

Specialämnen.........................................................     28

Specialarbete......................................................... ... 29

3.5 Påbyggnadsutbildning   ......................................... ... 30

Påbyggnadsutbildning efter studieförberedande utbildningar 31

Påbyggnadsutbildning efter yrkesinriktade utbildningar ....     32

Försöks- och utvecklingsarbete..........................        33

4 Den inre arbetsmiljön   ................................................. ... 35

4.1    Inledning................................................................ ... 35

4.2    Koncentrationsläsning........................................... ... 37

4.3    Ansvar och medinflytande   ................................... ... 39

5 Praktik .......................................................................... ... 41

5.1    Inledning................................................................ ... 41

5.2    Behovet av praktik................................................. ... 44

5.3    Praktikens omfattning  .......................................... ... 46

5.4    Försöksverksamhet med praktik ........................... ... 47

Att anskaffa praktikplatser .................................... ... 49

6   Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning  ................ ... 50

7   Tidsramar   ...................................................................    55

Arbetsveckans omfattning..................................... ... 55

Läsårets längd........................................... ,.......... ... 56

Läsårets terminsindelning...................................... ... 56

 

Prop. 1983/84:116                                                 142

8 Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU              57

8.1    Utgångspunkter.......................................... .. 57

8.2    Samarbete mellan gymnasieskolan och komvux.    58

Komvux utveckling och särdrag   ................... .. 58

Samarbete rörande yrkesinriktad utbildning ..... .. 61

Samarbete i glesbygd ................................. .. 62

Utvidgad samverkan vad gäller lokaler för yrkesinriktad

utbildning..................................................    63

Samarbete i form av samplanering.................. .. 64

8.3    Samarbete med AMU   ................................    65

8.4    Samarbete i ett mer långsiktigt perspektiv....... .. 65

9 Genomförande  ....!.......................................... .. 66

10  Anslagsberäkningar för budgetåret 1984/85 m. m....    67

11  Gymnasieskolans planeringssystem och dimensioneringsramarna

för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87.......    68

11.1   Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1984/S5             68

11.2   Ändringar i systemet med elevplatsramar fr. o.m. budgetåret 1985/86                   70

11.3   Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1985/86             72

11.4   Förslag till nya planeringsramar för budgetåret 1986/87   ....       74

 

12  Hemställan   ................................................... .. 74

13  Beslut............................................................ .. 76

Bilaga 1   Sammanfattning   av   gymnasieutredningens    betänkande

(SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola   .. 77

Bilaga 2 Remissinstanser och sammanställning av remissyttrandena i vissa  frågor  i  gymnasieutredningens   betänkande   (SOU

1981:96) En reformerad gymnasieskola    ...... 11S

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984