Prop. 1983/84:105

Regeringens proposition

1983/84:105

om ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten);

beslutad den 2 februari 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås omfattande ändringar i 6 kap. brottsbalken, som behandlar brott som på olika sätt har anknytning lill sexuallivet. Våldtäkts-begreppet utvidgas bl. a. på det sätlel att det kommer all omfatta även övergrepp som innefaltar sexualhandlingar jämföriiga med samlag. Bestämmelsen om våldtäkt görs könsneutral. En särskild straffskala införs för grova våldtäktsfall. Minimislraffel för normalfallet av våldtäkt blir även i fortsättningen två års fängelse, men enligl en särskild regel skall fängelse på kortare lid kunna dömas ul, om brottet med hänsyn fill våldels eller holets art och omständigheterna i övrigl framstår som mindre allvarligt. Nuvarande beslämmelse om våldförande upphävs, och offrets handlande före övergreppet eller förhållande till gärningsmannen saknar betydelse för brottsrubriceringen.

Förslagel innebär vidare atl den gällande bestämmelsen om frihetskrän-kande otukt ersätts med bestämmelser om sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Vidare införs i slällel för den nuvarande bestämmelsen om otukl med ungdom en bestämmelse om straff för sexuellt utnyttjande av underårig, som i vissa hänseenden avviker från den lidigare kriminaliseringen. En särskild straffskala införs förgrova fall av detta brott.

Alt ha sexuellt umgänge med barn under femton år blir enligl förslagel straffbart liksom tidigare. Nuvarande bestämmelser om straff för incest behålls också. Straffet skärps för fall då någon har sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år. Enligl förslaget blir det vidare lill skillnad från f. n. strafflart all förmå ett barn under 15 år alt företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd även om det inte är fråga om sexuell beröring eller sexuellt umgänge. Den nuvarande kriminaliseringen av blottande och liknande förfaranden behålls. 1 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 105

Prop. 1983/84:105 2

Bestämmelserna om straff för koppleri skärps. Nuvarande krav pä atl ell sådanl brott skall ha skett vanemässigt eller för atl bereda gärningsmannen vinning slopas. Ett särskill straffansvar införs för faslighelsägare med sikte på fall då en upplåten lägenhet väsentligen används för prostitution och fastighetsägaren inte gör vad som skäligen kan begäras av honom för att få upplåtelsen att upphöra. Genom ändringar i hyres- och bosladsrätlslag-sliflningen ökas möjligheterna atl säga upp hyresgäster och bosladsrälts-havare i fall då en lägenhet används på sådant sätt.

Straffbarhet för sexualbrott på försöks-, och förberedelse- och stämp-lingsstadiet ulvidgas. De nuvarande särskilda reglerna om krav på angivelse och om preskription vid våldtäkt och liknande brott las bort.

Stöd och hjälp till personer som utsatts för sexualbrott skall inom ramen för tillgängliga resurser lämnas av sjukvårdens och socialtjänstens organ. Genom en ändring i rättegångsbalken får en målsägande som behöver personligt slöd i samband med rättegången möjlighet alt under denna vara åtföljd av lämplig person som sådant stöd. Härutöver avses vanliga regler gälla om rättshjälp för den målsägande som för egen lalan. Särskill maierial för ulbiidning och informalion belräffande förfarandet vid förundersökning och rättegång i mål om sexualbrott skall arbetas ut.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

Om sedlighetsbrott

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst tio år. Lika med våld anses alt försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådanl tillstånd.

År brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest atl anse som mindre grovt, dömes för våldförande lill fängelse i högst fyra år.

1 §

öm sexualbrott

Den som tvingar annan lill samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses all försälla någon i vanmakt eller annal sådanl tillstånd.

Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt all anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra är.

Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt lill fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaklas, om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen

3§ Har någon känsligt umgänge med barn under femton år, dömes för otukl med barn lill fängelse i högsl fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskill hänsynslöst mol barnet eller brottet eljest är all anse som grovt, skall dömas lill fängelse, lägst två och högsl åtta år.

Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom alt grovt missbruka hans eller hennes beioende ställning eller genom att otillbörligt ulnyllja att han eller hon befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd, döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år.

4§

Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller jör vars vård eller lillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig lill fängelse i högst fyra år.

Om den som har begått gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller om brottet / annal fall är atl anse som grovt, skall dömas/o;- grovt sexuellt ut nyttjande av underårig lill fängelse, lägst två och högsl älta år.

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukl med avkomling lill fängelse i högsl två år.

Har någon, / annat fall än som avses i 4 §, samlag med egel barn eller dess avkomling, döms för sexuellt umgänge med avkomling till fängelse i högsl tvä år.

Den som har samlag med sitt helsyskon, dömes för otukt med syskon till fängelse i högst ett år.

Den som har samlag med sitt helsyskon, döms för sexuellt umgänge med s y s k o n till fängelse i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmälts lill gärningen medelst olaga tvång eller på annat olillböriig sätt.

6 § Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt umgänge med barn under femton år, döms för sexuellt umgänge med barn tdl fängelse i högst fyra år.

6 § Den som berör barn under femton är på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen ej är belagd tned straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt b e -leende till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om nägon blottar sig för annan på säll som är ägnat att väcka anstöt eller eljest

1 § Den som, / annat fall än som avses förul i detta kapitel, sexuellt berör barn under femlon år eller förmår barnet att företa eller medverka I någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande lill böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat atl väcka anstöt eller eljest

' Senaste lydelse 1978: 103. Senaste lydelse 1973: 648.

Prop. 1983/84:105

Nuvarande lydelse

genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet upplräder anslöfiigl mot annan.

7 §3 Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller om någon förleder den som är under tjugo år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högsl sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaklas, om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 § Den som genom atl utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

Föreslagen lydelse

genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligl mot annan.

8 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högsl fyra år.

Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfäUiga sexuella förbindelser mol ersättning och underlåter han att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

9 §

År brott som avses i 8 § grovt, skall dömas för grovt koppleri till fängelse, lägst två och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om den som har begått gärningen främjat tUlfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

10 § Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under arton år, döms för förförelse av ungdom Ull böter eller fängelse i högst sex månader.

Nuvarande lydelse

9 §

Ansvar som i della kapitel är stadgat för gärning som begås mol någon under viss ålder skall ådö-mas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

10 §

För försök lill våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ungdom dömes till ansvar enligl vad i 23 kap. stadgas.

11 §

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ockfri-hetskränkande otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Sedan sex månader förfiutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka åtal, med mindre angivelse skett före utgången av sagda tid eller laga förfall för angivelse visas hava förelegat eller ock åtalftnnes påkallat ur allmän synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande väcka åtal för brottet, om ej laga förfall visas hava förelegat.

Är vid otukt med barn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mindre åtalftnnes påkallal ur allmän synpunkl.

Föreslagen lydelse

11 §

Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådö-mas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta all den andre ej uppnått sådan ålder.

12 §

För försök lill våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge tned barn, koppleri och grovt koppleri döms lill ansvar enligl vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri.

13 §

Är vid sexuellt umgänge med barn eller försök till sådant brott eller vid sexuellt ofredande enhgt 7 § första stycket skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet ringa, får ålal väckas av åklagaren endast om ålal är påkallat ur allmän synpunkt.

Prop. 1983/84:105 8

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs atl i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 15 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

15 a §

Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens ledan och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, får åtföljas av lämplig person som sådanl stöd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs atl 12 kap. 42 § jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 42 f Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad alt uppsäga avlalel,

1. om hyresgästen dröjer med belalning av hyra som utgår i pengar ulöver två vardagar efter förfallodagen och annal ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endasl om hyresgästen.dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hyran ulöver två vardagar efler månadens början eller, såvitl angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyresrätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse ulan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke efler tillsägelse vidtager rättelse ulan dröjsmål,

4. om hyresgäslen eller annan, lill vilken hyresrätten överlåtils eller lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande lill att ohyra förekom-

' Omtryckt 1971: 1209. 12 kap. omtryckt 1979:252. - Senaste lydelse 1980:893.

Prop. 1983/84:105 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mer i lägenheten eller genom underlåtenhet atl undertälta hyresvärden därom bidrager lill att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annal sätt vanvårdas eller om hyresgäslen eller annan, lill vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter någol av vad som enligl 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den lillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde lill lägenheten vägras och hyresgäslen ej kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligl della kapitel, och det måste anses vara av synnerlig vikl för hyresvärden atl skyldigheten fullgöres,

8. om lägenheten hell eller lill 8. om lägenheten helt eller till
väsentlig del nyttjas för närings- väsenllig del nyttjas för närings
verksamhet eller därmed likarlad verksamhel eller därmed likarlad
verksamhel, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vil
ken lill ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till
fälliga sexuella förbindelser mot er
sättning.

Hyresrätten är icke förverkad, om del som ligger hyresgästen lill last är av ringa betydelse. Uppsäges avtalet har hyresvärden räll lill ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och lillämpas även pä avtal som har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligl första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens ikraftträdande.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs alt 33 § bosladsrätlslagen (1971:479)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §

Nylljanderätten lill lägenhel som innehas med bostadsrätt och som lilllrälls är förverkad och föreningen således berättigad att uppsäga bo-stadsrältshavaren lill avflyttning,

1. om bosladsrällshavaren dröjer med belalning av grundavgift eller upplålelseavgift utöver två veckor eller den längre tid som kan vara bestämd i stadgarna från det att föreningen efter förfallodagen anmanal

Omtryckt 1982:353.

Prop. 1983/84:105 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

honom att fullgöra sin betalningsskyldighet eller om bosladsrällshavaren dröjer med belalning av årsavgift utöver två vardagar efter förfallodagen,

2. om bosladsrällshavaren ulan behövligt samtycke eller tillstånd upplåter lägenheten i andra hand,

3. om lägenheten användes i slrid med 25 eller 31 §,

4. om bosladsrällshavaren eller den, till vilken lägenheten upplåtits i andra hand, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekommer i lägenheten eller om bosladsrällshavaren genom underlålenhet alt ulan oskäligt dröjsmål undertälta styrelsen om förekomst av ohyra i lägenheten bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om bosladsrällshavaren eller den, lill vilken lägenheten upplåtils i andra hand, åsidosätter något av vad som enligt 28 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger bosladsrältshavare,

6. om i strid med 29 § tillträde lill lägenheten vägras och bosladsrällshavaren ej kan visa giltig ursäkt,

7. om bosladsrällshavaren åsidosätter skyldighet, som går utöver hans åligganden enligl denna lag, och del måste anses vara av synnerlig vikl för föreningen att skyldigheten fullgöres; dock kan skyldighet för bosladsrällshavaren atl inneha anslällning i visst företag eller liknande skyldighet ej åberopas som grund för förverkande,

8. om lägenheten hell eller till 8. om lägenheten helt eller fill
väsentlig del nyttjas för närings- väsenllig del nyttjas för närings
verksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likarlad
verksamhel, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken ulgör eller i vil
ken lill ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till
fälliga sexuella förbindelser mot er
sättning.

Nylljanderätten är icke förverkad, om det som ligger bosladsrällshavaren till last är av ringa betydelse. Inte heller är nyttjanderälten till en bostadslägenhet förverkad på grund av alt en skyldighet som avses i första stycket 7 åsidosätts, om bosladsrällshavaren är en kommun och skyldigheten inle kan fullgöras av en kommun.

Uppsägning på grund av förhållande som avses i första stycket 2, 3 eller 5-7 får ske endast om bosladsrällshavaren underlåler all på tillsägelse vidtaga rättelse ulan dröjsmål.

Uppsäges bosladsrällshavaren till avflyttning, har föreningen räll lill ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas även på avtal som har slutils före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efler lagens ikraftträdande.

Prop. 1983/84:105 12

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Pelerson, Rainer, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten).

1 Inledning

I 6 kap. brottsbalken (BrB) behandlas sedlighetsbrotten, dvs. brott som på olika sätt har anknytning till sexuallivet.

I november 1971 lillkallade dåvarande chefen för jusliliedeparlemenlel med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande en sakkunnig' för all se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Den sakkunnige, som antog namnei sexualbroltsutredningen, fick enligt sina direkliv i uppdrag alt se över kapitlet om sedlighetsbrott i dess helhet. Ulredningen avlämnade 1976 belänkandel (SOU 1976:9) Sexuella övergrepp. Belänkandel remiss-behandlades".

Vissa delar av betänkandet väckte säväl vid remissbehandlingen som i den allmänna debatten stor uppmärksamhet och föranledde en delvis ganska häftig kritik. I anförande till regeringsprotokollet den 3 februari 1977 uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet atl belänkandet enligl hans uppfattning inle i det föreliggande skicket kunde läggas lill grund för lagstiftning. Departementschefen erhöll regeringens bemyndigande alt tillkalla en kommillé för förnyad översyn av sedlighetsbrotten, och en sådan kommitté tillkallades omedelbart därefter.

Kommitlén, som antog namnet 1977 års sexualbrottskommillé, har lidigare avgelt delbetänkanden som lagls lill grund för lagstiftning (se prop. 1977/78:69, JuU 26, rskr 155 och prop. 1981/82:43, JuU 18, rskr 104). Den

' Dåvarande hovrättspresidenten Björn Kjellin.

En redovisning av sexualbrottsutredningens förslag och remissyttrandena över

dettafmns intagen i SOU 1982:61 s. 37-47.

Prop. 1983/84:105 13

har också låtit publicera rapporten (SOU 1981:64) Våldtäkt - en krimino-logisk kartläggning av våldtäktsbrollel.

Kommittén avlämnade i december 1982 betänkandet (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Betänkandet innehåller förslag till ändringar i 6 kap. BrB och till vissa följdändringar i andra författningar.

Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1. De av kommitlén framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgells av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens invandrarverk, ärkebiskopen, universitets- och högskoleämbetet, statens ungdomsråd, brottsförebyggande rådet (BRÅ), jämstäildhetsombudsmannen (JämO), utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), ulredningen (S 1977:21) om de homosexuellas situation i samhället, invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04), landstingsförbundet, Stockholms, Malmö och Örebro kommuner, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Moderata kvinnoförbundet. Moderata ungdomsförbundet. Centerns kvinnoförbund. Centerns ungdomsförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Folkpartiets ungdomsförbund. Vänsterpartiet kommunisterna, kvinnopolitiska utskottet. Svenska kvinnors vänsterförbund. Kommunistisk ungdom. Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund. Svenska läkaresällskapet, Sveriges advokatsamfund. Yrkeskvinnors riksförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges socialchefer, Fredrika-Bremer-förbundel, Husmodersförbundel Hem och Samhälle, Alla kvinnors hus, Sveriges frikyrkoråd. Rädda barnens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Göleborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Stockholms och Gollands, Jönköpings, Södermanlands, Kopparbergs och Nortbottens län. Universitets- och högskoleämbetet har gett in yttranden från juridiska fakultetsnämnden och insfitulionen för sociala linjen - socialhögskolan vid Stockholms universilel, juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet samt juridiska, medicinska och samhällsvetenskapliga fakulletsnämnderna vid Lunds universitet. I anslulning till remissbehandlingen har yttranden också avgells av Svenska Hälso- och sjukvärdens ijänstemannaförbund,

Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen och ordföranden i arbetsdomstolen Johan Lind, ordförande, riksdagsledamöterna Gunilla André och Eva Hjelmström, fil. lic. Britta Bergström, pol. mag. Bengt Mårtensson och avdelningschefen Turid Ström.

Prop. 1983/84:105 14

Lärarnas riksförbund, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund saml Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation.

Härutöver har åtskilliga yttranden från organisationer och enskilda personer kommit in.

En sammanslällning av remissyttranden har upprättats inom justiliede-partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 200-83).

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund

Bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken, som i vissa fall härleder sitt ursprung långt tillbaka i liden, har med några undantag behållits oförändrade sedan balkens ikraftträdande år 1965.

I 6 kap. 1 § finns bestämmelser om våldtäkt och våldförande. För våld-läkt skall dömas när en man tvingar en kvinna till samlag genom våld eller genom hot som innebär trängande fara. Lika med våld anses alt försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om brottet med hänsyn lill kvinnans förhållande lill mannen eller annars är att anse som mindre grovt skall man inte döma för våldtäkt utan i slället för våldförande.

Om någon på annat sätt än som anges i 1 § tilllvingar sig sexuellt umgänge genom olika former av våld, hot eller missbruk av beroende slällning blir det fråga om ansvar för frihelskränkande otukt (6 kap. 2 §).

Vissa lyper av sexuella förbindelser med barn och ungdom straffbeläggs i 6 kap. 3 och 4 §§ som otukt med barn och otukl med ungdom.

Har en person samlag med sitt eget barn eller barnets avkomling skall man enligl 6 kap. 5 § BrB (den s. k. inceslparagrafen) döma för otukl med avkomling. Enligt samma lagrum döms för otukt med syskon, när någon har samlag med sitt helsyskon. Straff enligt 6 kap. 5 § ifrågakommer dock inle beträffande den som har förmåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

Berör någon barn under 15 är F'å sedlighetssårande sätt, skall enligt 6 kap. 6 § BrB dömas för otuktigt beteende, om gärningen inte är belagd med straff enligt annan tidigare angiven beslämmelse i 6 kap. BrB. För otuktigt beleende döms också, om någon blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat all väcka anstöt eller om nägon annars genom ord eller handling, som uppenbart sårar lukt och sedlighet, upplräder anstötligl mot annan.

I 6 kap. 7 och 8§§ finns bestämmelser om straff för koppleri, främjande av otukt och förförelse av ungdom.

Enligl 6 kap. 9 § BrB skall ansvar som i kapitlet är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder ådömas också den som inle insåg men hade skälig anledning all anta att den andre inle hade uppnått sådan ålder.

Prop. 1983/84:105 15

Försök lill våldtäkt, våldförande, olukt med barn eller otukt med ungdom är straffbart enligl vad som framgår av 6 kap. 10§ BrB.

6 kap. 11 § BrB upptar vissa åtals- och preskriptionsregler. Enligt första stycket får våldtäkt eller våldförande eller försök till sådanl brott liksom också frihelskränkande otukl åtalas av åklagare bara om målsäganden anger brottet lill åtal eller åtal anses påkallat ur allmän synpunkt. Andra stycket innebär atl åklagaren inle får väcka åtal för nyssnämnda brott när sex månader förflufil efler det all brottet begicks, för så vida inte brottet angivits till åtal före den liden eller del har förelegat laga förfall för angivelse eller också åtal anses påkallat ur allmän synpunkt. Efter utgången av sexmånaderstiden får inte heller målsägande väcka ålal för brottet om inle laga förfall har förelegat.

Finns det vid otukt med barn eller otukl med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats, får enligl Iredje stycket åtal inle väckas av åklagaren såvida åtal inte anses påkallat ur allmän synpunkl.

En revidering av kapitlet om sedlighetsbrott har av flera skäl sedan länge framstått som en angelägen reform. I vissa delar präglas otvivelaktigt beslämmelserna av en äldre tids moralföreställningar i sexuella frågor, föreställningar som numera ter sig främmande för slora delar av befolkningen. Till en del grundas också bestämmelsernas utformning på en diskriminerande kvinnosyn som står i direkt strid med sirävandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Ytterligare ett skäl för en översyn är inlressel av all ta till vara den moderna sociologiska och kriminologiska forskningen på området som bl. a. har belyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, främsl våldtäkt och koppleri samt sexuella övergrepp mot barn.

Sexualbrottskommitléns förslag innebär i korthet följande. Kapitlet föreslås få rubriken "Om sexuella övergrepp". Broll som innebär alt någon med våld eller hot tvingar sig till sexuellt umgänge indelas i tre svärhets-grader, våldtäkt, grov våldtäkt och sexuellt tvång. Våldläktsbegreppel görs könsneutralt och utvidgas i förhållande lill gällande räll. Nuvarande beslämmelse om våldförande avskaffas. Fall där någon har missbrukat annans beroende ställning e.d. för alt förmå den andra till sexuellt umgänge utan att använda våld eller hot betecknas som sexuellt utnyttjande.

Kommitléförslaget innebär vidare atl barn och ungdom skyddas genom särskilda bestämmelser om sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn. Liksom enligt gällande rätt uppställs ett absolut förbud för vissa vuxna atl ha sexuellt umgänge med barn eller ungdomar som de har under sin vård eller lillsyn. Den nuvarande 15-årsgränsen för sexuellt umgänge behålls. För alt barn skall skyddas mol sexuella handlingar av mindre ingripande nalur införs en särskild bestämmelse om sexuellt ofredande av barn. Blottande och liknande handlingar som rikiar sig mot vuxna skall däremot inle längre

Prop. 1983/84:105 16

bestraffas som sexualbrott. Bestämmelserna om olukt med avkomling och otukl med syskon — den s.k. incestparagrafen — upphävs, liksom de särskilda angivelse- och preskriplionsbestämmelserna för våldtäkt och liknande handlingar. De som har blivit offer för sexuella övergrepp skall erbjudas bättre hjälp och skydd från samhällets sida.

Någon kriminalisering av prostitutionen föreslås inte av kommitlén. Däremot skärps enligt förslaget koppleribestämmelserna, bl.a. genom alt ett särskill straffansvar införs för hyresvärdar i fall då en lägenhet heh eller lill väsenllig del används för prostitution.

Om man bortser från förslaget atl upphäva incestparagrafen, har betänkandet i del stora hela fått ett posilivl mottagande vid remissbehandlingen. Själv anser jag atl kommilténs förslag i alll väsentligt tillgodoser de synpunkler som har åberopats till slöd för önskemålet om en översyn av det akluella brollsbalkskapitlet och finner del väl ägnat alt läggas lill grund för lagstiftning. Till vissa enskildheter i förslagen där del bl. a. med hänsyn till vad som har kommit fram vid remissbehandlingen kan finnas skäl att avvika från vad kommittén har förordai återkommer jag.

I det följande behandlar jag försi: våldtäkt och sexuellt tvång (avsnitt 2.2) och därefter sexuellt utnyttjande (2.3), sexuella övergrepp mot barn och ungdom (2.4), incest (2.5) samt sexuellt ofredande (2.6). Jag behandlar sedan angivelse- och preskriptionsreglerna (2.7) och koppleri (2.8). I ett sårskilt avsnitt (2.9) lar jag så upp frågan om stöd och hjälp till våldtäkts-offer under rättegång m. m.

2.2 Våldtäkt och sexuellt tvång

Mitt förslag: Gärningsbeskrivningen för våldläktsbroitet ulformas så, alt den kommer alt omfatta - förutom samlag - även med samlag jämförligt sexuellt umgänge, som framtvingats genom våld eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Bestämmelsen görs könsneutral. Minimislraffel blir som förul fängelse i två år och maximistraffet sex år. Om brottet med hänsyn ull våldels eller hotets art och omständigheterna i övrigt framslår som mindre grovt, skall straffet bestämmas till fängelse i högsl fyra år. För särskilt allvarliga fall av våldtäkt införs en ny brotlsbeleckning, grov våldtäkt, med en siraffskala om fängelse lägst fyra och högsl tio år. Bestämmelsen om våldförande upphävs, och offrets handlande före övergreppet eller förhållande till gärningsmannen skall sakna betydelse för brottsrubriceringen. Den som genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge ulan att rekvisiten för våldtäkt är uppfyllda, skall dömas för sexuellt tvång lill fängelse i högsl fyra år.

Prop. 1983/84:105 17

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag utom med avseende på straffskalorna. Enligt kommittéförslaget skall sålunda minimislraffel för våldtäkt vara endasl fängelse i ett år och för grov våldtäkt endast fängelse två år. Någon möjlighel fill nedsältning av straffet under ett år finns å andra sidan inte enligt förslagel.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar i huvudsak den föreslagna konstruktionen av våldläktsbroitet. Så gott som samtliga instanser är positiva till atl den nuvarande bestämmelsen om våldförande slopas. En del instanser anser att del föreslagna minimislraffel om ell år är för lågt, medan andra anser alt det är för högl för vissa typer av övergrepp som enligl kommitténs förslag skall kunna bedömas som våldtäkt. Belräffande brottet sexuellt tvång har inte framförts några erinringar.

Skäl för mitt förslag:

Den sexuella handlingen

Enligl gällande rätt krävs för våldtäklsansvar all det skall vara fråga om en gärning förövad av en man mot en kvinna och alltså om ett heterosexuellt samlag. Däremot krävs inle att della är fullbordat; det är lillräckligl alt parternas könsdelar har berört varandra.

Väldtäklsdefinilionen har brukat kritiseras såsom alltför snäv, och denna kritik har enligt min uppfattning åtskilligt fog för sig. Det finns uppenbarligen andra sexualhandlingar än samlag som med hänsyn lill den kränkning som offret utsålts för kan te sig väl så slraffvärda och där beteckningen våldtäkt framstår som adekvat. Detta gäller främst vad som ibland kallas för anala och orala samlag, dvs. inträngande i motpartens analöppning eller mun.

I en ny våldtäklsbeslämmelse bör slås fasl att även ett sexuellt övergrepp där den sexuella handlingen är av sådan karaktär alt den kan jämföras med samlag kan föranleda ansvar för våldtäkt. Som en särskild fördel med en sådan utformning av bestämmelsen ser jag att de rättsvärdande myndighelernas undersökningar i vissa fall kan begränsas.

Enligt min mening bör vidare bestämmelsen göras könsneulral, vilket innebär atl brottet kan förövas av både män och kvinnor och att övergreppet kan vara av såväl heterosexuell som homosexuell nalur.

Det synes knappast vare sig lämpligl eller möjligl all i detalj ange vilka slags sexualhandlingar som kan vara all jämföra med samlag; ett försök i denna riktning från kommitténs sida har fått ell myckel blandat mottagande vid remissbehandlingen. Atl s. k. anala och orala samlag som regel måsle räknas dil slår emellertid klart. När del gäller andra sexualhandlingar får man med ledning av omsländighelerna avgöra om handlingen kan anses jämförlig med samlag. Av belydelse är här sådana omständigheter som om övergreppet har varil förenat med smärta, om det har varit av kortare eller längre varaktighet etc. Det bör krävas att handlingen skall ha

2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 105

Prop. 1983/84:105 18

varit av klart samlagsliknande karaktär för att brottet skall bedömas som våldtäkt. Denna beteckning bör även i fortsättningen reserveras för de allvarligaste formerna av sexuell kränkning.

Bestämmelsen om våldtäkt bör, somjag ålerkommer till, komplelleras med en straffbestämmelse för situationer då någon i annal fall förmår annan lill sexuellt umgänge genom olaga tvång. Broltsbeteckningen bör här lämpligen vara "sexuellt tvång". Brott där våld eller allvarligt hot kommil lill användning men där själva sexualhandlingen inte kan jämställas med samlag bör hänföras under denna bestämmelse. Del kommer atl gälla vissa sexualhandlingar som enligt gällande rätt bedöms som frihets-kränkande otukt. Som exempel kan nämnas samlagsrörelser när parterna är påklädda, tvingande av den andra parten atl beröra gärningsmannens könsdelar och liknande handlingar.

Tvånget

För alt våldtäkt skall föreligga förutsätts enligt gällande rätt att gärningsmannen använt våld eller allvarligt hot för alt uppnå sitt syfte, s.k. rån-tvång. Med våld avses i första hand misshandel. Vidare avses fall då mannen betvingar kvinnans kroppsliga rörelsefrihet. Som exempel nämns i förarbetena till nuvarande regler att kvinnan försöker värja sig genom alt knipa ihop benen och gärningsmannen utövar ett våld som beslår i att han tvingar isär kvinnans ben. Detta innebär att även ringa fall av fysiskt våld blir hänföriigt lill sådant våld som kan föranleda ansvar för våldtäkt. I likhel med kommittén anser jag atl denna ordning bör gälla även i fortsättningen.

I brottsbalkens nu gällande våldläktsparagraf likställs med våld alt gärningsmannen försätter offret "i vanmakt eller annat sådanl tillstånd". Ett prakliskl exempel som brukar anföras är atl mannen lurar kvinnan alt inta något som henne ovetande innehåller alkohol eller narkotika i sådan mängd all hon blir medvetslös och därefter förgriper sig mol henne. Även denna regel bör finnas kvar i fortsättningen med den ändring som följer av all våldläktsbeslämmelsen blir könsneutral.

Enligt gällande lag kan tvånget också bestå av hot som innebär trängande fara. Del bör självfallet gälla ocksä i fortsättningen. I likhet med vad som skett beträffande bestämmelsen om rån i 8 kap. 5 § BrB bör emellertid göras ell tillägg av innebörd all del inle behöver röra sig om verklig fara utan all del räcker att hotel för den hotade framstår som trängande fara. Med ullrycket trängande fara avses här som i andra sammanhang fara för ell omedelbart förestående angrepp av allvariigare beskaffenhet. Faran måste gälla angrepp mol liv eller hälsa eller någol därmed jämförligt betydelsefullt intresse. Hotet rikiar sig av nalurliga skäl i regel mol offret. Ibland kan del emellertid riktas mot annan person som är närvarande, t.ex. offrets barn.

Prop. 1983/84:105 19

Ett hot bör kunna anses föreligga även om gärningsmannen inte uttalar några hotelser. I prakfiken har, som påpekats både av kommitlén och under remissbehandlingen, förekommil fall där en gärningsman tilllvingat sig sexuellt umgänge genom atl utnyttja en situation som tett sig som omedelbart hotande från motpartens synpunkl. Även sådana fall bör, om hotet framstått som en trängande fara, kunna rubriceras som våldtäkt, förutsatt givetvis atl gärningsmannens uppsåt omfattat hotets karaktär. Till skillnad från RÅ finner jag del inte nödvändigl att uttryckligen ange detta i lagtexten.

Med hänsyn lill alt våldtäktsparagrafen enligl förslaget blir könsneulral kan givelvis våldet eller hotel utövas av en kvinna mot en man liksom av en person mol en annan av samma kön.

Alt förmå någon till sexuellt umgänge genom rällsstridigl tvång bör liksom hillills vara straffbart, även om gärningsmannen inte har använt våld och inte heller hot som är så allvarligt alt del kan medföra ansvar för våldtäkt. Enligl gällande lag omfattas sådana fall av broitsbeskrivningen för frihelskränkande olukt. Av vad jag förut har anförl följer alt fall av della slag i fortsättningen kommer att hänföras under den särskilda straffbestämmelse om sexuellt tvång som jag förordar. Liksom nuvarande beslämmelse om frihelskränkande otukl avses den nya bestämmelsen nämligen träffa fall då någon utan atl göra sig skyldig lill våldtäkt förmår annan till sexuellt umgänge genom olaga tvång.

Beteckningen olaga tvång återfinns i 4 kap. 4 § brottsbalken. Enligl delta lagrum skall den dömas för olaga tvång som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan atl göra, tåla eller underlåta något. Vidare hänförs dit fall då tvånget beslår i hot atl åtala eller ange annan för brott eller hot om att lämna menligt meddelande om den andra, under förutsättning atl tvånget framslår som otillbörligt.

Av vad jag förut har anfört framgår alt fall då samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge har framtvingats genom våld eller hot om allvarligare våld kommer att medföra ansvar för våldtäkt. Bestämmelsen om sexuellt tvång kommer atl träffa bl.a. fall då sexuellt umgänge har framkallats genom annal hot om brottslig gärning liksom sådant utpress-ningslvång som består i atl någon genom hot om avslöjanden av olika slag förmår en person all delta i en sexuell handling. Som medel för atl framtvinga en sexuell handling torde sistnämnda typ av hotelser alllid framstå som otillbörliga och därmed innebära olaga tvång. Det innebär all handlingen kan bestraffas som sexuellt tvång.

Begreppet våldförande slopas

Våldtäkt är ett brott som man sedan gammalt har sett mycket strängt pä. Det är också i alla kända rättsordningar belagt med höga straff. Detta gäller även för vårt land. Det för våldtäkt föreskrivna minimislraffel på två års fängelse är strängare än det som gäller för flertalel andra våldsbrott.

Prop. 1983/84:105 20

Ell minimislraff på tvä års fängelse har emellertid ansetts vara för strängt för alla de fall som i och för sig uppfyller rekvisiten för våldtäkt. I väldtäktsparagrafen finns därför en särskild bestämmelse om våldförande, för vilket brott straffskalan omfattar fängelse i högst fyra år utan angivande av minimitid. Som våldförande skall rubriceras en gärning som i och för sig uppfyller lagens rekvisil för våldtäkt men som med hänsyn lill kvinnans förhållande lill mannen eller eljest är alt anse som mindre grovt. Andra omständigheter än kvinnans förhållande till mannen som kan vara av belydelse är enligt förarbetena alt kvinnan underlåtit att tillkalla hjälp när della har varil möjligt eller alt hon föranlett eller tillåtil närmanden från mannens sida. Att bestämmelsen om våldförande kom till skall bl.a. ses mol bakgrund av alt tilllvingat sexuellt umgänge inom äktenskapet blev straffbart i samband med att brottsbalken infördes.

När det har gällt att bedöma om en gärning skall betecknas som våldtäkt eller våldförande har en något varierande rättspraxis förekommil. Ett sexuellt övergrepp har emellertid i allmänhet bedömts som våldförande, om parterna vid gärningslillfällel hade eller lidigare hade haft en stadigvarande sexuell relation till varandra. Men även andra omständigheter, såsom atl kvinnan följt med en man, som hon endast varit ytligt bekant med, lill hans bostad eller att hon liftat eller följt med en raggarbil, har åtminstone tidigare inte sällan medfört all domstolen valt den mildare broltsbeteckningen och detta även i fall där våldet eller hotet varit av mycket allvariigt slag. Vidare har man oftast sell mildare på övergrepp som föregåtts av vissa inlimiteter mellan parterna.

Med hänvisning till denna praxis föreslog sexualbrottsutredningen på sin tid en uttrycklig regel om att man vid bedömningen av om brottet skulle anses som mindre grovt skulle beakta "den tvingades handlande före övergreppet". Del var otvivelaktigt den delen av utredningsförslaget som väckte den häftigaste kritiken vid remissbehandlingen och i den allmänna debatten. Inom ramen för denna kritik framfördes bl. a. all förslagel kunde uppfattas så atl en del av skulden till ell inträffat övergrepp lades på kvinnan och alt det skydd som lagstiftningen borde ge framför allt kvinnor inle kunde få vara beroende av kvinnans handlande före övergreppet.

Mol denna bakgrund är det inte förvånande att sexualbrottskommittén utförligt uppehåller sig vid betydelsen av kvinnans beleende före övergreppet. Sammanfattningsvis uttalar kommittén i denna del atl bestämningen av våldläklsbrotlet måsle göras utifrån den principiella synpunkten atl offrets handlingssätt före övergreppet liksom relationen mellan offret och gärningsmannen saknar rättslig betydelse. Vad som inträffat före övergreppet kan emellertid, menar kommittén, någon gång få betydelse vid avgörandet av om uppsåtsrekvisilet är uppfyllt och vidare kan gärningsmannens sinnestillstånd och allmänna situation vid tiden för övergreppet påverka valet av påföljd.

Prop. 1983/84:105 21

Även remissinstanserna har uppehållit sig utförligt vid betydelsen av kvinnans handlande före övergreppet och parternas relationer fill varandra. Meningarna går emellertid isär på denna punkt. Åtskilliga instanser, främst de olika kvinnoförbunden, uttrycker sin tillfredsställelse med kommitténs slällningstagande. Andra instanser däremot, främst sådana med anknytning till rättsväsendet, menar däremot alt kommitténs synsätt är alltför onyanserat.

Det är främsl ur tre skilda aspekter som man vid remissbehandlingen har diskuterat den nu aktuella frågan. Det har gällt hur kvinnans beteende före övergreppet och liknande faklorer skall beaklas vid brottsutredningen, i vad mån de skall påverka brottsrubriceringen och om de skall ha någon betydelse vid straffmätningen.

Vad först gäller frågan om brottsutredningarna vill jag till en början slå fast att del givetvis vid våldtäkt liksom vid andra brott för en fällande dom måste krävas atl gärningsmannens skuld är bevisad bortom rimligt tvivel. Eftersom det vid misstanke om våldtäkt ofta förekommer motstridiga uppgifter, står det klarl atl en förhållandevis ingående undersökning ofta blir nödvändig. Härvid kan man inte undgå atl även komma in på förhållanden som ligger före del misstänkta övergreppet. Händelseförloppet måste få en fullständig belysning för att åklagaren skall kunna ulforma sin gärningsbeskrivning liksom för att domstolen skall kunna rätt värdera bevisningen i målet både vad gäller sakförhållandena och i fråga om gärningsmannens uppsåt. Men den omständigheten att stora krav måste ställas på brottsutredningarna hindrar självfallet inle - somjag skall ålerkomma till - att förhören med målsäganden uppfyller anspråken på respekt för den personliga integriteten.

Vad gäller den rättsliga betydelsen i övrigt av omständigheter som har föregått ett sexuellt övergrepp är jag ense med kommittén och flertalet remissinslanser om alt dessa omständigheter inle bör få inverka på brottsrubriceringen. Lagstiftningen får inte ha en sådan inriktning atl man som nu riskerar alt uppmärksamheten i stället för atl fokuseras pä själva övergreppet kommer att till belydande del inriktas på hur kvinnan har uppträtt.

Utgångspunkten måste vara atl kvinnan i varje situation har rätt att beslämma över sin egen sexualitet, och atl hennes önskan att inte ha samlag eller annal sexuellt umgänge ovillkorligen skall respekteras. Alt uppsåtligen tilltvinga sig samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge med våld eller genom hot som innebär eller framslår som en trängande fara ulgör därför en synnerligen grov kränkning av den personliga integriteten och måste som jag ser det bedömas som våldtäkt hell oberoende av parternas relationer och de omständigheter som har föregått övergreppet.

Bestämmelsen om våldförande bör av nu angivna skäl upphävas.

Vad jag ullalat nu utgår från det vanliga fallet, nämligen att gärningsmannen är en man och offret en kvinna. Resonemanget gäller givetvis i tillämpliga delar även andra våldläklssiluationer.

Prop. 1983/84:105 22

Till frågan om vilka faktorer som bör beaktas vid slraffmätningen ålerkommer jag strax.

Straffskalor

Med hänvisning främsl lill den utvidgning av våldläktsbegreppel som föreslås har kommittén förordat all minimislraffel för våldtäkt sänks från nuvarande minimum, fängelse i två år till fängelse i ett är. Kommitlén har framhållit atl detta inte får uppfattas som atl den generellt vill se mildare på våldtäktsbrotlen än enligl gällande rätt och alt avsikten inte är atl få till stånd någon mildare straffmälning än som f n. förekommer beträffande gärningar som både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag utgör våldtäkt.

Själv ansluter jag mig till kommilténs uppfattning så till vida all jag anser varje anledning saknas att se mildare än hittills på gärningar av den allvarliga karaktär som våldläktsbrottet representerar. Snarare finns del fog för en skärpning av den allmänna synen på denna sorls brottslighet. Vi vet numera betydligt mera om brottens skadeverkningar än när de nuvarande bestämmelserna kom till, och det finns enligt min mening starka skäl atl skärpa samhällets syn på våldsbrollslighelen (jfr prop. 1982/83: 100 bil. 4 s. 19 och 24-26).

Med denna utgångspunkt harjag svårt att godta kommilténs förslag om en sänkning av minimislraffel. Som flera remissinslanser, främsl åklagarmyndigheterna, har framhållit kan del anlas alt förslaget, om det genomförs, i realiteten skulle leda till en strafflindring, eftersom domstolarna genomgående visar en benägenhet att ådöma straff som ligger på eller nära slraffminimum för brottet. Några instanser, t.ex. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Centerns kvinnoförbund, anser alt det nuvarande minimislraffel på fängelse två år bör behållas. Jag instämmer i denna bedömning.

Att behålla det nuvarande minimislraffel ter sig så mycket mera motiverat som en sänkning skulle föra med sig vissa särskilda konsekvenser som inte är önskvärda. Bl.a. bör uppmärksammas den särskilda regeln i sekretesslagen (1980:100) om att den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte hindrar alt anmälan görs till åklagar-eller polismyndighet i fråga om ell brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år (se 7 kap. 1 och 4 §§ samt 14 kap. 2 § sekretesslagen). Som har påpekats vid remissbehandlingen innebär kommitléförslaget att denna regel inle längre skulle gälla för våldläklsbroll. En likartad konsekvens skulle uppkomma när del gäller möjlighelen alt höra advokater, läkare, vissa kuratorer m.fl. som vittnen i mål om ansvar för våldtäkt, när fråga är om uppgifter som har anförtrotts dem på grund av deras ställning eller som de i samband därmed har fått reda på (jfr 36 kap. 5 § rättegångsbalken). Man synes inle heller kunna underlåta all beakta alt den särskilda presumtionsregeln om häktning i 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken inte skulle kunna tillämpas, om straffskalan sänks.

Prop. 1983/84:105 23

Även om jag alltså inte i denna del kan godta kommitléförslaget, harjag en viss förståelse för kommilténs motivering. En del förfaranden, som nu hänförs till de lindrigare brotten frihelskränkande otukt eller våldförande kommer nämligen enligt såväl kommitléns som mitl förslag alt i fortsättningen bedömas som våldtäkt. Uppenbart är alt fängelse i två år skulle vara en alltför sträng påföljd för vissa sådana fall. Della kan emellertid beaktas i lagstiftningen utan alt man därför behöver sänka del normala straffminimum. Jag föreslår i stället all väldtäktsparagrafen kompletteras med en särskild bestämmelse av del innehållet all om brottet med hänsyn till våldels eller hotets art och omständigheterna i övrigl är mindre grovt, gärningsmannen skall dömas till fängelse i högst fyra år.

I likhet med sexualbrotlskommiltén och flertalet remissinslanser anser jag vidare all del bör finnas en särskild beslämmelse för grov våldtäkt. Vid bedömningen av om ett våldtäktsbrott skall anses grovt bör särskilt beaklas om del våld som gärningsmannen har utövat var livsfarligt eller har medfört allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annal sätt har visat särskild råhet. Straffet för grov våldtäkt bör lämpligen vara lägst fyra och högst tio år. Straffmaximum för normalfallet av våldtäkt bör då kunna sättas till fängelse i sex år. Jag återkommer lill vissa tillämpnings-frågor i specialmotiveringen.

Jag har nu senast uppehållit mig vid frågan vilka faklorer som främsl bör beaktas när man bedömer om ett våldläklsbroll skall föras under en lägre straffskala än den för normalfallet eller under den strängare straffskala som avses gälla för grova fall. Vad jag har uttalat i denna del bör också ge en anvisning om vilka omständigheter som generellt sett bör tillmätas vikl vid straffmätningen.

I första hand bör man även här ta hänsyn till arten och graden av del våld eller hot som gärningsmannen har använl samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Det är att märka att de gärningar som kommer atl falla in under våldläktsbeslämmelsen kan uppvisa slora variationer: från fall där våldet har bestått i att gärningsmannen med fysiskt tvång skill kvinnans ben åt och den sexuella handlingen endasl inneburit atl könsdelarna berört varandra till silualioner där offret har behandlats grovt förnedrande med sadistiska inslag och blivit utsatt för upprepade och långtgående sexualövergrepp.

Den objektiva karaktären av övergreppet bör alltså ha grundläggande betydelse vid bedömningen. Som har påpekats vid remissbehandlingen måsle här liksom i andra sammanhang en helhetsbedömning göras av den föreliggande situationen.

Därvid kan man självfallet inle bortse från de omständigheter som har föregått ett övergrepp eller som anknyter lill parternas personliga relationer; sådana faktorer ingår alltid som en del i helhetsbilden när en domslol skall beslämma påföljd i ett brottmål. I vad mån och på vilkel sätt man skall beakta sådana faktorer låter sig inte beskrivas i en enkel formel.

Prop. 1983/84:105 24

Man kan t. ex. som jag ser del inle — som BRÅ har gjort vid remissbehandlingen - generellt hävda alt våldtäkter av överfallskaraklär bör föranleda strängare straff än fall där kontrahenterna har varil bekanta med varandra, även om man naturligtvis kan ha förståelse för ett sådant synsätt. Men i det förra fallet kan bedömningen påverkas av all våldtäkten visar sig ha varit utslag av en sjuklig inriktning av sexualdriften, och i det senare kan situationen vara den atl gärningsmannen grovt har svikit ett förtroende som visals honom, nägot som ju i princip bör verka i straffhö-jande riktning.

Det går inle heller alt ge någol entydigt besked om hur man skall se på den omständigheten alt parterna vid tiden för ett övergrepp sammanlevde i en sexuell relalion. Utrymme för att inom ramen för straffskalan beakta ett sådanl förhållande i mildrande riktning kan i linje med vad domareförbundet har framhållit finnas i fall då övergreppet varit av engångskaraktär och det våld som förekommil varil av lindrig beskaffenhet.

En annan situation, som RFSU har pekat på, kan vara alt kvinnan grovt förödmjukat mannen med den följden att han förlorat besinningen och handlat på ett sätt som han inle skulle ha kunnat göra under normala förhållanden. Å andra sidan kan i fall då parterna sammanlevt mannen ha utsatt kvinnan för upprepade och förnedrande övergrepp under lång tid och med hänsyn härtill ell särskill strängt straff vara moliveral.

Vad angår förulsättningarna för atl föra ett broll in under den lindrigare straffskalan utan särskill angivet straffminimum vill jag betona att den avfallning somjag nyss har föreslagit innebär alt en bedömning av våldels eller hotets art alllid blir del grundläggande och alt alltså en gärning där våldet eller hotet har varil av allvarlig karaktär avses falla in under den strängare skalan oavsett omständigheterna i övrigt.

Innan jag lämnar denna fråga vill jag ylleriigare framhålla alt den omständigheten alt en helhetsbedömning måste göras i dessa fall givetvis inte innebär alt man i förundersökningen och processen får dra in förhållanden som saknar rättslig relevans. Hit hör uppgifter om hur kvinnans levnadssätt har varit. Viktigt är vidare att den omsländighelen atl en kvinna exempelvis har följl med en man i hans bil eller lill hans bostad eller medgett vissa närmanden från hans sida inte ses som om hon därmed skulle vara i någon mening medvållande till ett inträffat övergrepp. Sådana omsländigheler får således inle tillåtas påverka hennes rättsskydd. Skulle man se saken pä det sättet, riskerar förundersökningen och brottmåls-processen säväl som den rättsliga bedömningen atl snedvridas. Över huvud taget bör den omständigheten all ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna inte leda lill en mildare bedömning.

Vad jag har sagt senast har främsl syftat på den vanligaste situationen, nämligen då gärningen förövas av en man mol en kvinna. I tillämpliga delar avser det anförda givetvis även andra fall.

Prop. 1983/84:105 25

2.3 Sexuellt utnyttjande

Mitt förslag: Den som förmår annan lill sexuellt umgänge genom atl grovt missbruka den andres beroende ställning eller genom atl otillbörligt utnyttja atl den andra befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst Ullstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd skall dömas för sexuellt utnyttjande till fängelse i högsl fyra år.

Kommitténs förslag. Överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endasl ett fätal remissinstanser har yttrat sig särskill över förslaget i denna del. RÅ föreslår all brottet uppdelas i två grader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om bestämmelsen är för omfattande och anser att i vart fall straffskalan är för sträng.

Skäl för mitt förslag: I tidigare avsnitt har behandlats sexuella övergrepp som karakteriseras av atl de har framtvingats genom våld eller hot. En sexuell kränkning kan emellertid också komma lill stånd genom utnyttjande av en svagare part. Denna lyp av övergrepp bestraffas idag som frihelskränkande olukt, olukt med ungdom eller otukt med barn. I delta avsnitt kommer jag all ta upp sexuella utnylljanden som kan vara straffbara oberoende av offrets ålder. De särregler som bör gälla till skydd för barn och ungdom behandlas i avsnill 2.4.

Den nuvarande bestämmelsen om frihelskränkande otukl lar sikle på -förutom situationer då olaga tvång kommit till användning - tre olika fall, nämligen dels grovt missbruk av den som i förhållande till gärningsmannen intar en beroende ställning, dels olillböriigt utnyttjande av den som befinner sig i hjälplöst tillstånd och dels sådant utnyttjande av den som är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd.

Det led i bestämmelsen som avser grovt missbruk av annans beroende ställning lillämpas mycket sällan, vilket delvis torde sammanhänga med att det ofta är förenat méd bevissvårigheler att visa alt någon har blivit föremål för sådant missbruk. Vid remissbehandlingen har frän något håll ifrågasatts om det bör finnas kvar.

Jag anser emellertid själv atl bestämmelsen i denna del har en funktion att fylla, främst då det gäller missbruk av ungdomars beroendeställning. Jag tänker då bl.a. på det fallet atl en lärare eller någon annan med liknande anknylning lill skolväsendet inleder ett sexuellt förhållande med någon av eleverna vid den skola där han eller hon är verksam. Mot detta gäller f n. enligt 6 kap. 4 § ett kategoriskt förbud, som enligt vad jag kommer all utveckla under 2.4 bör avskaffas. När sådana fall förekommer i praktiken torde det emellertid inte sällan vara fråga om grovt missbruk av beroendeställning och förfarandet bör då kunna bestraffas som sexuellt utnyttjande.

Prop. 1983/84:105 26

Det kan också tänkas andra situationer där ungdomar står i sådant beroendeförhållande lill en vuxen person atl den vuxne kan få lill stånd sexuellt umgänge med den unge genom att grovt missbruka dennes beroende ställning. Man kan t.ex. inle utesluta möjligheten av att arbetsgivare eller arbetsledare - t.ex. genom alt förespegla särskilda förmåner eller genom att hota med ogynnsam beliandling - kan tänkas förmå underåriga arbetstagare till sexuellt umgänge. Vid avgörandet av huruvida missbruket i sädana situationer skall avses grovt bör man fästa stor vikt vid dels arten av beroendeförhållandet och dels i förekommande fall åldersskillnaden mellan den unge och gärningsmannen.

En bestämmelse av aktuellt slag kan emellertid få betydelse även i fall då båda parter är vuxna. Som exempel kan nämnas fall då någon som stått i vårdnadsförhållande eller liknande lill en vuxen uppnått myndig ålder men forlfarande befinner sig i en stark beroendeställning. Ett annat tänkbart fall är förhållandet lärare-elev där eleven såsom t.ex. i de högsla gymnasieklasserna eller vid universilelsstudier, uppnått myndig ålder. Bestämmelsen kan också få tillämpning pä fall dä en vuxen är intagen tvångsvis i någon anstalt eller institution, t.ex. fängelse, psykiatriskt sjukhus eller insfitulion för missbruksvård.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att man fortfarande bör ha en bestämmelse som bestraffar sexuellt utnyttjande genom grovt missbruk av annans beroende ställning.

Den andra situation som omfattas av paragrafen, nämligen utnyttjande av en person som befinner sig i hjälplöst tillstånd, torde ha sin slörsla prakliska betydelse i situationer då någon på grund av kraftig berusning eller narkolikapåverkan inte har förmåga atl uppfatta atl han eller hon utsätts för sexuella närmanden. Det kan också vara fråga om sexuella närmanden till en sovande eller en person som på grund av sjukdom eller kroppsskada inte kan bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gärningens innebörd. Slutligen avses sexuellt umgänge med psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda. Självfallet bör psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka människor ha räll lill ett sexualliv precis som andra människor. Det kan emellertid inle uteslutas att de kan ha särskilda svårigheter atl värja sin sexuella och personliga integritet. Även de fall som avses nu bör alltså omfattas av den aktuella kriminaliseringen, i den mån gärningen inte bör rubriceras som våldtäkt.

Prop. 1983/84:105 27

2.4 Sexuella övergrepp mot barn och ungdom

Mitt förslag: Vissa personer, nämligen sådana som har barn eller ungdom under sin fostran eller värd eller som har tillsyn över dem på grund av myndighets beslut åläggs ell absolut förbud mol sexuellt umgänge med den som står under deras vård eller tillsyn. Detsamma skall gälla biologiska föräldrar saml far- och morföräldrar oavsett om de utövar vårdnad eller tillsyn. Den som överträder detta förbud döms för sexuellt utnyttjande av underårig lill fängelse i högst fyra år eller i grova fall för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse lägst två och högsl åtta år. Till skillnad mot vad som f. n. är förhållandet omfallar emellertid det kategoriska förbudet inle lärare och moisvarande. Den som har sexuellt umgänge med barn under 15 är döms för sexuellt umänge med barn till fängelse i högst fyra år. Den nuvarande möjlighelen alt underlåta ålal vid ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och barnet behålls.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag. Maximistraffet för sexuellt umgänge med barn föresläs dock vara endast två år och åtal för brott skall kunna underlåtas även i del fallet alt gärningen ulgör ett led i en fastare förbindelse mellan gärningsmannen och barnet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar del utan erinran. Flera menar emellertid att de nuvarande obligatoriska förbuden mol sexuellt umgänge mellan lärare och elever bör behållas. Åtskilliga instanser är negativa till kommitténs utformning av älalsregeln för sexuellt umgänge med barn. Ett par instanser anser att den av kommittén föreslagna straffskalan för detta brott är för mild.

Skäl för mitt förslag: Inledningsvis vill jag framhålla att de allmänna bestämmelser om sexuella övergrepp som jag lidigare har föreslagil givelvis också avses gälla övergrepp mot underåriga. Barn och ungdomar behöver emellertid ett väsenlligl utökat skydd mol att utsättas för sexualhandlingar som de inte är mogna för. Många gånger kan en underårig länkas bli indragen i ett sexuellt förhållande ulan alt man kan säga alt det är fråga om ett direkt fysiskt eller psykiskt tvång. Det kan vara fråga om övertalning eller annat utnyttjande av det faktiska överläge som en vuxen person intar i förhällande till den underårige.

Här bör man särskill uppmärksamma de olika former av sexuella övergrepp inom familjen som i dagligt tal går under beteckningen incest. Det är då vanligen fråga om sexuella övergrepp från en faders eller styvfaders sida mot en dotter eller styvdotter, men även andra fall förekommer. Under senare år har denna typ av sexuella utnylljanden kommil atl uppmärksammas mer än lidigare. Det har därvid kommil fram omständigheter

Prop. 1983/84:105 28

som lyder på att dessa slags övergrepp är vanligare i praktiken än vad man tidigare allmänt har antagit.

Sädana övergrepp är givetvis ägnade att medföra skador för barnet. Barnet kan få svårigheler alt knyta normala kontakter med andra människor både när det gäller sexuallivet och på andra områden. Ibland uppstår också, särskilt om det är ett litet barn, rent fysiska skador. Det är angeläget all man i den straffrättsliga lagsliflningen med eftertryck gör klart atl övergrepp inom familjen skall beivras.

I detta sammanhang villjag också understryka vikten av att samhällels insalser för alt stödja och hjälpa de barn som har råkat ut för övergrepp av akluelll slag intensifieras. Enligl vad jag har inhämtat har man inom socialstyrelsen tillsall en särskild arbelsgrupp med uppgift all ularbeta rikllinjer för omhändertagande av barn som utsätts för sexuella övergrepp inom familjen. Även inom kommunerna har man börjal ägna ökad uppmärksamhet åt denna typ av övergrepp och möjligheterna atl ingripa inom ramen för socialtjänsten.

Sexuella övergrepp mot barn och ungdomar förekommer givetvis också ulanför familjens ram. Även i dessa fall kan barnet eller ungdomen åsamkas belydande skador. Lagstiftningen måste konstrueras så att även denna typ av övergrepp motverkas.

Sexualbrotlskommiltén har som utgångspunkl för sitt lagförslag ställt upp tre principer, nämligen att lagstiftningen skall

- straffa alla former av sexuella handlingar inom familjen som rikias mol barn och ungdomar

- straffa också handlingar med sexuell innebörd som sker ulanför familjen och riktas mot barn

- straffa sexuellt umgänge med ungdomar när det sexuella umgänget sker i situationer där man typiskt har alt räkna med en risk för alt det kan innebära ett övergrepp.

Jag instämmer i dessa principer. Liksom kommittén anser jag atl man som huvudregel bör ulgå frän en bestämmelse om sexuellt utnyttjande av underårig. Med underårig avses alla barn och ungdomar under 18 år.

Den nuvarande straffbestämmelsen om olukt med ungdom i 6 kap. 4 § BrB straffbelägger generellt fall dä någon har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som slår under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller annars står under hans övervakning, vård eller lydnad. Även i fortsättningen bör man uppställa ett absolut förbud för vissa personer atl ha sexuellt umgänge med underåriga som de har speciella relationer lill. I dén mån detta förbud överträds skall det untanlags-lösl betraktas som sexuellt ulnyitjcLnde. Man behöver alltså inle föra bevisning om i vad mån omständigheterna i del särskilda fallet kan anses innebära all den underårige utnyttjats.

När det gäller frågan vilken personkrets som skall omfallas av ett sådant förbud är det av skäl somjag tidigare har anfört lill en början uppenbart atl

Prop. 1983/84:105 29

man bör straffbelägga sexuella förbindelser mellan föräldrar och barn som inte har uppnått myndig ålder. Delsamma bör gälla annan person som har anförtrotts rollen som vårdnadshavare och därmed också har övertagit ansvaret för barnels fostran. Även om förhållandena kan gestalta sig olika beroende på en rad faktorer allteftersom barnet lever i en traditionell familjemiljö med sina biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar eller står under särskild förordnad förmyndares vårdnad, är del angelägel att sexuella förbindelser mellan barnet och dess vårdnadshavare motverkas. Varje sådan förbindelse bör därför vara underkastad straffansvar. Avgörande bör inle vara den rättsliga vårdnaden ulan förbudet bör avse varje person som slår i ell vårdnadsförhållande till barnet, t.ex. en fosterförälder eller en man som inte är barnels far men som modern sammanlever med och barnet bor hos.

Kommittén har i sitt lagförslag uttryckt saken så atl den som har sexuellt umgänge med någon som är under 18 är och som står under hans fostran skall bestraffas. I motiveringen anförs att straffbestämmelsen avses inbegripa även en biologisk förälder som visserligen inle har del i den juridiska vårdnaden men som har umgängesrätt eller faktiskt umgås med barnet.

Flera remissinstanser, bland dem RÄ, har påpekat atl begreppet fostran varken i den mening det används i föräldrabalken eller från rent språklig synpunkl läcker denna situation. Denna anmärkning är befogad. För all missförstånd skall undvikas bör därför i straffbestämmelsen uttryckligen anges atl den avser även fall då någon har sexuellt umgäng med egen avkomling under 18 år. Härigenom kommer straffbestämmelsen alt omfalla alla biologiska föräldrar samt mor- och farföräldrar oavsett om dessa har del i vårdnaden av barnet eller inte. Till frågan om kriminaliseringen i övrigl av incest återkommer jag (avsnitt 2.5).

Jag föreslår alltså atl ett förbud av aktuellt slag lill en början får omfatta att någon har sexuellt umgänge med egen avkomling eller den som slår under hans fostran. Även andra personer kan emellertid inta en sådan position i förhållande till en underårig atl de bör vara underkastade ett absolut förbud mot all ha sexuella relationer med denne. Jag syftar då närmast på vissa särskilda lyper av vård- och lillsynssilualioner.

Socialt störda ungdomar, som på grund av missförhållanden i hemmet, kriminalitet, missbruk eller av annan liknande orsak har blivit föremål för åtgärder inom social- eller kriminalvården står i ett uttalat beroendeförhållande till sina vårdare eller övervakare. De ungdomar det här gäller befinner sig redan som en följd av samhällels ingripande mot dem i en särskilt känslig situation och har ofta allvarliga personliga problem av skilda slag. Dessa ungdomar kan lätt bli offer för sexuellt utnyttjande. Den vuxne kan här locka den unge lill sexuellt umgänge genom atl utlova särskilda förmåner eller genom atl hota med sämre behandling eller andra åtgärder som den unge vill slippa ifrån. Situationen kan också vara den all den unge inlåler sig på eller kanske lill och med inbjuder lill en sexuell förbindelse av

Prop. 1983/84:105 30

detta slag därför atl han eller hon tror sig därigenom kunna utverka förmåner eller på annal säll påverka sin situation. Dessa ungdomar är i särskilt hög grad i behov av skydd mot atl bli sexuellt utnyttjade av de vuxna personer som har en vård- eller tillsynsfunktion. -Detta bör tillgodoses genom alt man på samma sätt som när del gäller vuxna familjemedlemmar uppställer alt straffsanklionerat förbud för personer tillhörande den vård- och fillsynspersonal som hår åsyftas att över huvud laget ha sexuellt umgänge med ungdomar under 18 år som står under deras vård eller tillsyn.

De situationer somjag här avser är främsl när underåriga är föremål för vård eller behandling enligl lagen (1980:621) om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller den s.k. omsorgslagen (1967:940). Moisvarande gäller naturligtvis fall då behandlingen regleras av frivårdsförordningen (1983:250), lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt eller lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, även om dessa författningar mera sällan tillämpas i fråga om underåriga.

Den nuvarande bestämmelsen om otukt med ungdom straffbelägger också generellt fall då någon har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som slår under hans tillsyn vid en skola eller motsvarande. Kommillén anser att denna kriminalisering inte bör behållas. Flerlalel remissinstanser lämnar kommitléförslaget i denna del utan erinran, och förslaget tillstyrks uttryckligen bl. a. av statens ungdomsråd. Vissa instanser, bland dem rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, JämO och Lärarnas riksförbund, förordar emellertid att del nu gällande absoluta förbudet för lärare alt ha sexuellt umgänge med en underårig elev behålls.

Naturligtvis måste del som regel anses olämpligt och många gånger direkl slötande om en lärare skulle ha en sexuell förbindelse med en elev som inte har uppnått myndighetsåldern. Ett generellt straffansvar för sådana fall går emellertid enligl min mening för långt. Flerlalel ungdomar undergår numera någon form av högre skolutbildning. Skolformerna är många och varierande. Inle sällan, särskilt med hänsyn lill atl man i räll stor utsträckning anlitar unga vikarier, är del relativt liten åldersskillnad mellan lärare och elever. Det nu gällande förbudet tillkom under en tid dä skolan var väsentligt mer auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera inte utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns ett uttalat beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där del är stor åldersskillnad mellan parterna och eleven är starkt beroende av lärarens betygssättning eller motsvarande, lorde den allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig för ett ingripande. Jag ansluter mig därför lill kommitléförslaget.

Prop. 1983/84:105 31

Domstolsverket och Föreningen Sveriges statsåklagare anser atl förbudet mol sexuella förbindelser med ungdomar också bör omfatta personal på institutioner, t.ex. psykiatriska sjukhus, där ungdomar har tagils in på frivillig väg. Även för sådana fall anser jag emellertid att de allmänna bestämmelserna om sexuellt utnyttjade ulgör ett fillräckligt skydd.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att skyddet mol sexuellt utnyttjande av ungdomar bör ulformas så all den som har sexuellt umgänge med någon som är under 18 år och är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller lillsyn han har alt svara på grund av myndighets beslut skäll straffas.

Den av kommittén föreslagna straffskalan om fängelse i högst fyra år, som överensstämmer med nu gällande slraffskalor för otukt med barn och otukl med ungdom, synes vara väl avvägd. I likhet md kommittén anserjag atl man dessulom bör införa en strängare straffskala för fall då gärningsmannen har handlat på ell särskill hänsynslöst sätt mol den underårige eller brottet i annal fall är att anse som grovt. Som exempel pä grovt brott kan nämnas fall då en vuxen person i en familjerelation under lång lid har utnyttjat en underårig sexuellt. Brottet bör betecknas grovt sexuellt utnyttjande och föranleda fängelse i lägst två och högst åtta år.

Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av ungdom blir sålunda tillämplig bara när den underårige står i ell besläml förhållande lill den vuxne. Del skydd som bestämmelsen erbjuder är otillräckligt då del gäller barn eller ungdomar i de lägre tonåren, som i regel saknar den mognad som förutsätts för atl ett sexuellt umgänge inte skall vara förenat med en allvarlig risk för skadeverkningar. När det gäller ännu yngre barn är risken för fysiska och psykiska skador uppenbar. I sådana fall kan man f. ö. knappast tala om frivillighet från barnets sida eftersom dess förmåga atl förslå innebörden av sexuella handlingar år begränsad.

Enligl gällande räll är del straffbart atl inleda sexuell förbindelse med ett barn under 15 är även om förbindelsen skulle vara hell frivillig från barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte.' Denna åldersgräns infördes för flickor år 1864 och för pojkar år 1937.

Såväl sexualbrottsutredningen som sexualbrotlskommiltén har fört ut-föriiga resonemang kring denna regel. Därvid har bl.a. diskuterats möjlighelen av all i slällel för all ange en åldersgräns knyta straffbarheten till om del i det särskilda fallet har förekommit övertalning i sådana former eller sådan risk för skador atl förfarandel framslår som slraffvärl. Både sexualbroltsutredningen och sexualbrottskommittén har emellertid avvisat denna tanke. Själv finner jag del också klart atl en lösning av delta slag inle bör väljas. Bl. a. gäller alt den skulle vara förenad med avsevärda laglekniska svårigheter och att stora bevissvårigheter skulle uppstå vid tillämpningen.

Diskussionen har också gälll frågan om åldersgränsen bör sänkas bl.a med hänsyn till atl den genomsnittliga åldern för pubertetens inträde markanl har nedgått sedan den nuvarande regeln ursprungligen kom fill.

Prop. 1983/84:105 32

Sexualbrottsulredningens förslag innebar också en sänkning av gränsen lill 14 år, men detta förslag avstyrktes av flertalet remissorgan.

Sexualbroltskommitlén konslalerar att. oavsett vid vilken ålder gränsen sätts, en straffbestämmelse kommer att träffa ett inle obetydligt anlal fall som inle är straffvärda. Det gäller framför allt då en flicka strax under åldersgränsen har samlag eller annal sexuellt umgänge med en bara några år äldre pojke. Antalet sådana fall blir uppenbarligen slörre ju högre åldersgränsen sätts. Samtidigt kommer ett inle ringa antal fall att falla utanför del straffbara områdel, nämligen fall då unga flickor i åldrarna strax ovanför gränsen efter övertalning inlåter sig på sexuellt umgänge med betydligt äldre män, trots att de egentligen inte vill vara med om del. Anlalel sådana fall blir högre ju liigre åldersgränsen sätts. Enligt kommittén bör den nuvarande regeln behållas.

Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar atl den nuvarande åldersgränsen kan ulgöra ett stöd för unga flickor när det gäller alt värja sig mol sexuella närmanden från pojkar och män och atl del för övrigl också är önskvärt alt ungdomar avhåller sig från sexuella förbindelser åtminstone lills de fyllt 15 år. Socialstyrelsen anser också atl nuvarande lagregel ger stöd för föräldrar och andra fostrare när de ställs inför frågor om gränsdragning för sexualdebut.

Jag kan anslula mig lill dessa synpunkter. Med hänsyn härtill och lill alt 15-årsgränsen lorde ha en myckel stark förankring i det allmänna rättsmedvetandet finner jag liksom det hell övervägande antalet remissinslanser skäl saknas atl frångå den nuvarande lagstiftningen på denna punkl.

I enlighet med kommitténs förslag bör det således vara straffbart att ha sexuellt umgänge med barn under 15 år. Broltsbeteckningen bör lämpligen vara sexuellt umgänge med barn. Den nuvarande slrafflaiiluden fängelse i högst fyra år bör behållas. Någon anledning atl ha en särskild bestämmelse för grova fall finns inte. I de fall handlingen är så straffvärd atl fyra års fängelse ler sig otillräcklig torde den regelmässigt vara alt hänföra till våldläkl eller grovi sexuelll ulnylijande av ungdom.

Somjag redan tidigare har varit inne pä är det inle ovanligt atl ungdomar i åldrarna strax under 15 år har sexuellt umgänge med obetydligt åldre motparter. Det är naturligtvis inte meningen atl man regelmässigt skall ingripa med straff i sådana fall. Man måste ta hänsyn till atl del finns stora skillnader i utvecklingen mellan olika tonåringar och alt deras fysiska och psykiska mognad är högst varierande. Den nu gällande regeln om atl ålal endast när del är påkallal från allmän synpunkl skall väckas, om del är ringa skillnad i ålder och ulveckling mellan gärningsmannen och den mol vilken gärningen har förövats, bör därför behållas.

Sexualbrotlskommiltén har föreslagit alt en motsvarande ålalspröv-ningsregel införs för fall då gärningen ulgör ett led i en fastare förbindelse mellan gärningsmannen och barnet. I likhel med åtskilliga remissinslanser anserjag mig inle kunna godta förslaget. Atl en sexuell förbindelse med ett

Prop. 1983/84:105 33

barn under 15 år är fast gör den inte mindre olämplig; i många fall, särskill om det är betydande åldersskillnad mellan parterna, måsle del anses, vara tvärtom.

2.5 Incest

Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 5 § BrB - den s. k. inceslparagrafen - om straff för den som har samlag med avkomling eller syskon behålls i princip oförändrad. Brottet betecknas sexuelll umgänge med avkomling.resp. sexuellt umgänge med syskon.

Kommitténs förslag: Beslämmelserna om olukt med avkomling och olukt med syskon upphävs.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna anser att den nuvarande bestämmelsen bör behållas. Några instanser anser emellertid alt den bör kompletteras med en åtalsprövningsregel.

Skäl för mitt förslag: Kommitténs motivering för förslagel atl upphäva inceslparagrafen är i korthet all övriga bestämmelser ger tillräckligt skydd för straffvärda sexuella förbindelser inom familjen, nämligen sådana fall där den ena parten är underårig eller där ett beroendeförhållande har missbrukals. Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna personer bör enligt kommillén inte bestraffas även om parterna är nära släkt.

Förslaget har fått ett i huvudsak myckel negativt mottagande av remissinstanserna. Några instanser, bland dem företrädare för universiteten, några poliliska kvinno- och ungdomsförbund liksom ell par åklagarmyndigheter och Svenska läkaresällskapet, har emellertid i princip godtagit förslaget.

De argument som har framförts mol kommitténs förslag är i huvudsak följande. En avkriminalisering av incest anses sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Etiska liksom sannolikt också arvsbiologiska skäl sägs tala mol en sådan förändring. Om incest blir tillåtet, har ifrågasatts om inte också vissa familjerätlsliga regler borde ändras. Slopas förbudet mol incest för vuxna, kan detta undergräva en allmänt omfattad labuföreställning och därigenom medföra alt antalet incesluösa förbindelser även med unga personer ökar. Vad gäller förhållandel mellan föräldrar och barn har slutligen pekats på att ett barn även efler del all del har fyllt 18 är ofta slår i ett starkt beroendeförhållande till sina föräldrar.

Åtskilliga av de remissinslanser som har avstyrkt förslagel - bland dem RA, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, utredningen om barnens räll och RFSU - har emellertid förordat atl incestparagrafen kompletteras med en regel av innebörd all ålal skall väckas endasl när del är påkallal från allmän synpunkt eller alt ålal skall kunna underiålas för 3 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 105

Prop. 1983/84:105 34

ömmande fall. Som exempel på fall då åtal inte borde väckas nämns förbindelser mellan vuxna helsyskon som, då de inledde förbindelsen, inte kände lill att de var släkt.

Själv vill jag försl hänvisa till alt jag i det föregående har föreslagit ett kategoriskt förbud mot atl ha sexuellt umgänge med egen avkomling som inle fyllt 18 år. Om mitt förslag godtas, kommer ell sådant brott att bestraffas som sexuellt utnyttjande av ungdom, som har en strängare straffskala än den nuvarande incestparagrafen.

När det gäller frivilliga förbindelser mellan vuxna kan man kanske ha en viss förståelse för de resonemang som ligger till grund för kommilténs förslag. Erfarenheten visar alt del kan komma upp fall i praktiken -särskilt om kontrahenterna är vuxna syskon - då det kan diskuteras om en lagföring är nödvändig. Vid en samlad bedömning finner jag emellertid alt åtminstone en del av de skäl som har framförts lill slöd för atl behålla nuvarande ordning väger långt tyngre. Enligt min mening bör den nuvarande kriminaliseringen behållas.

Naturiigtvis kunde del övervägas atl införa en åtalsprövningsregel på området (jfr JuU 1977/78:26 s. 10-11). Den av kommittén redovisade statistiken visar emellerfid att under perioden 1974-1981 lagföringar för det aktuella brottet har förekommil endasl i nio fall. Bl.a. med hänsyn härtill finner jag det inte tillräckligt moliveral med en åtalsprövningsregel. I fall som av ett eller annal skäl framslår som mindre slraffvärda har ju domstolen möjlighel att välja exempelvis villkoriig dom som påföljd. Någon gång kan också möjlighet finnas all underiåla ålal med stöd av den allmänna regeln i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB eller atl efterge påföljd.

I överensstämmelse med den terminologi som i övrigt har använts i förslaget bör brottet i fortsättningen lämpligen benämnas sexuelll umgänge med avkomling resp. sexuelll umgänge med syskon.

De nuvarande straffsatserna bör behållas oförändrade.

2.6 Sexuellt ofredande

Mitt förslag: Den nu gällande bestämmelsen om otuktigt beteende (6 kap. 6 § BrB) behålls i vad den avser berörande av barn under 15 är på ett sedlighetssårande sätt. Straffansvaret ulvidgas lill att avse fall då någon förmår barnet att företa eller medverka i handling med sexuell innebörd, t.ex. i samband med posering e.d. Även i fråga om sedlighetssårande upplrädande, främst blottande, mol vuxna personer behålls kriminaliseringen. Brottet betecknas som sexuelll ofredande.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag såvitt avser sexuellt ofredande av barn. Däremot föreslås atl bestämmelsen om sedlighetssårande uppträdande mol vuxen upphävs.

Prop. 1983/84:105 35

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har de flesta godtagit bestämmelsen om ofredande av barn men ansett atl blottande o. d. alltjämt bör vara straffbart.

Skäl för mitt förslag: Enligl gällande lagstiftning skyddas barn under 15 år även mol andra sexuella beröringar än sådana som kan anses innefatlas i begreppet sexuellt umgänge. I denna del bör uppenbarligen kriminaliseringen behållas.

Klarl är emellertid alt del finns vissa andra sexuellt färgade beteenden som kan vara skadliga för barn. Jag tänker då särskilt på fall där ett barn utnyttjas som modell för framställning av pornografiska bilder genom atl man förmår det att företa en handling med sexuell innebörd. I fråga om sådana handlingar gäller f. n. atl de är straffbara endasl om gärningsmannen har uppsåt att sprida bilden (jfr 16 kap. 10a § BrB), vilkel ju inte behöver vara fallet. Del kan även förekomma atl barn förmås alt posera på liknande sätt ulan atl avsikten är atl framställa pornografiska alster. Handlingar av detta och liknande slag är somjag ser del klarl straffvärda. Jag anser i likhet med kommillén all en beslämmelse om skydd för barn mol andra sexuella handlingar än sexuellt umgänge bör omfatta fall då någon sexuellt berör barn under 15 år eller förmår barnet all företa eller medverka i handling med sexuell innebörd.

Även blottande och liknande anstölliga handlingar bör givelvis vara straffbara när de riktar sig mot barn. Frågan om sådana handlingar alltjämt bör vara straffbelagda då de riktar sig mol vuxna är mera tveksam. Som skäl för att upphäva nu gällande kriminalisering i denna del kan med sexualbroltskommitlén anföras att handlingar av aktuellt slag som regel kan bestraffas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 § BrB) eller ofredande(4kap. 7 §BrB).

Många remissinslanser, främst kvinnoorganisationerna, har emellertid framhållit atl blottande ofta upplevs som synnerligen obehagligt och är ägnat all skrämma inte bara barn utan också kvinnor som blir utsatta för det. RÅ har framhållit att del är viktigt att dylika beteenden registreras som sexualbrott för att, i den mån så erfordras, utgöra spaningsmaierial vid grövre sexuella övergrepp.

Om man i enlighel med kommitléförslaget skulle hänföra en stor grupp av de här akluella gärningarna under bestämmelsen om förargelseväckande beteende, skulle detta i viss mån innebära en återgång till den ordning som gällde före ikraftträdandet av brottsbalken. När kriminaliseringen genom brottsbalken fick sin nuvarande utformning, åberopades bl.a. intresset av att vid behov kunna underkasta gärningsmännen behandling. Härvid pekades särskilt pä risken för att de stundom skulle kunna tänkas göra sig skyldiga till allvarligare sexualbrott. De undersökningar pä områdel som sexualbroltsutredningen har redovisat (se SOU 1976:9 s. 71-72) ger visserligen vid handen alt dessa synpunkter var något överdrivna; s. k. bloltare är som regel ofarliga.

Prop. 1983/84:105 36

Helt har dock somjag ser det knappast synpunkterna förlorat sin giltighet. Med hänvisning till det anförda och till vad som har anförts under remissbehandlingen anserjag tillräckliga skäl saknas alt ändra den nuvarande kriminaliseringen i denna del.

De brott som jag nu senasl har behandlal benämns enligl gällande lagstiftning otuktigt beleende. Som ny brotlsbeleckning föreslår jag sexuelll ofredande. Straffet bör som hittills vara böter eller fängelse i högst ett är.

2.7 Angivelse- och preskriptionsreglerna

Mitt förslag: De nu gällande särskilda angivelse- och preskriptionsreglerna (6 kap. 11 § första och andra styckena BrB) upphävs.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna tillstyrker enhälligt förslagel.

Skäl för mitt förslag: Vid våldtäkt, våldförande och frihelskränkande otukl uppställer lagen f n. krav på målsägandeangivelse för alt åklagaren skall få väcka åtal, om ålal inte anses påkallal från allmän synpunkt. Denna regel liksom den motsvarande ålalsregel som lidigare gällde vid misshandel på enskild plals, tillkom främst som ett skydd för målsäganden. Vad gäller våldläkl ansåg man alt en våldtäklsrättegång mot kvinnans vilja kunde innebära ett så svårt lidande för henne att en önskan från hennes sida att slippa en sådan normalt borde resjjekteras.

De skäl som har legat lill grund för införandel av angivelseregeln är enligt min mening inte hållbara, och de har som jag ser det haft olyckliga konsekvenser för rättstillämpningen på områdel. Det bör vara en ovillkorlig skyldighet för samhällel atl beivra våldsbrott av den allvarliga karakiär som del här är fråga om. Atl låi.a kvinnan själv ta ställning lill om en formell angivelse skall göras eller inle kan innebära en svår psykisk press för henne. Särskilt svår kan situationen vara när gärningsmannen är en kvinnan närslående person eller någon som på annat sätt är bekant med henne. Vidare ger den gällande ordningen möjlighel för gärningsmannen atl på det ena eller andra sättet utöva påtryckning mol kvinnan i syfle alt förmå henne all låta bli atl ange brottet lill ålal eller återta anmälan. Av en kriminologisk undersökning som kommittén har presenterat framgår också atl angivelse uteblev eller återtogs vid en fjärdedel av de våldtäklsbrolt som under 1970-talel kom till polisens kännedom.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anserjag liksom kommitlén och remissinstanserna all den nuvarande angivelseregeln bör avskaffas.

I fråga om de brott som avses nu finns också en särskild preskriptionsregel, som innebär all ålal inle annal än när del är påkallal från allmän

Prop. 1983/84:105 37

synpunkl får väckas sedan sex månader har förflutit från brottet, om inte angivelse skell dessförinnan eller laga förfall har förelegal. Regeln har tillkommit främsl för alt man har velat förhindra att kvinnan utövar utpressning genom all under längre lid hota med all anmäla brottet. Som kommittén har påpekat kan regeln därmed sägas vara en reflex av synsättet all man har skäl att vara misstänksam mol kvinnor som uppger sig ha blivit våldtagna. Det är svårt atl se varför risken för utpressning annars skulle vara störte vid denna särskilda brottstyp än vad den är vid alla andra fall av allvarliga brott där målsäganden har möjlighel alt hota gärningsmannen med all låta brottet komma lill polisens kännedom. I likhel med kommittén och remissinstanserna anser jag att även denna regel vilar på ohållbara grunder och bör avskaffas.

2.8 Koppleri m. m.

Mitt förslag: Prostitutionen som sådan kriminaliseras inte, vare sig för den prostituerade eller för kunden. Lagstiftningen inriktas i stället på all prostitutionen skall motverkas genom ökade möjligheter till ingripande mot koppleri. För sådanl brott döms enligl förslagel den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Till skillnad mot vad som f. n. gäller krävs inte att främjandet sker vanemässigt eller i syfte att få ekonomisk vinning. Fastighetsägare åläggs att göra vad som skäligen kan begäras för att få hyresavtalet eller motsvarande upplåtelse all upphöra, om fastighetsägaren får vela att en upplåten lägenhet hell eller fill väsentlig del används för prostitution. Gör inle fastighetsägaren del, kan han straffas för koppleri. I den föreslagna utformningen kommer koppleribestämmelserna att ta sikle endast på att försvåra olika former av manlig eller kvinnlig prostitution. Det fordras alltså att ena parten ger den andra ersättning för den sexuella förbindelsen.

Sexualbrottskommitténs förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med milt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar kommitléns ståndpunkt att prostitution inte bör kriminaliseras. Några instanser - Örebro kommun. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund, Kommunistisk ungdom. Svenska hälso- och sjukvårdens Ijänstemannaförbund, Yrkeskvinnors riksförbund. Frikyrkorådet och Alla Kvinnors Hus - anser emellertid att kunderna bör bestraffas. Åven ärkebiskopen och JämO anser atl en kriminalisering av de prostituerades kunder är en tänkbar väg. Sveriges socionomers, personal-& förvaltningstjänstemäns riksförbund föreslär införandel av ett allmänt.

Prop. 1983/84:105 38

inte straffsanklionerat förbud moi; könshandel. Även i fråga om koppleriansvaret har de flesla remissinstanser godtagit kommitténs förslag. Några instanser - hovrätten för Västra Sverige, juridiska fakulteten vid Lunds universilel, BRÅ och Sveriges domareförbund - anser emellertid alt det bl. a. vad gäller kriminaliseringen genlemol fasfighetsägare är alltför långtgående. Till vissa enskildheter som påtalats vid remissbehandlingen ålerkommer jag i specialmotiveringen.

Skäl för mitt förslag: Av de kartläggningar som har presenterats i olika sammanhang — bl.a. av proslilutionsulredningen i belänkandet (SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige - framgår alt prostitutionen i ett brett perspektiv har samband med sociala förhållanden och strukturer liksom naturligtvis med människors och då kanske främst mäns syn på det motsatta könet. Prostitutionen är uppenbarligen en företeelse med sådana negativa verkningar i samhällel alt den bör bekämpas med kraft. Verksamheten är inte bara på flera olika säll skadlig för många av de inblandade kvinnorna. Den är också oförenlig med strävandena efter jämslälldhel mellan kvinnor och män och ägnad atl negativt påverka sexualsynen i allmänhet. De sociala åtgärdernas belydelse för att minska prostitutionen kan knappast överskattas. Ulan sådana ålgärder finns sannolikt inte förutsättningar atl nä varaktiga resultat. I ett mera långsiktigt perspektiv kan insalser som syftar till atl förändra människors inställning till sexualitet och könsrollsmönster och som är ägnade att främja jämställdheten mellan män och kvinnor leda till att prostitutionen blir en sällsynt företeelse.

Bör prostitutionen kriminaliseras?

En särskild fråga i den debatt som har förts rörande åtgärder mot prostitutionen har varit om prostitutionen skall kriminaliseras eller inle. Enligl gällande rätt är det inle straffbart alt sälja sexuella tjänsler. Det är inle heller annal än undanlagsvis straffbart atl köpa sådana ijänsler. Endasl i de fall den prostituerade är under 18 år kan del bli akluellt alt betrakta en prostitutionskonlakt som en straffbar handling för kunden. Del är nämligen straffbart som förförelse av ungdom alt genom atl utlova eller ge ersättning skaffa eller söka skaffa sig lillfällig sexuell förbindelse med den som är under 18 år (6 kap. 8 § BrB). Den som gör sig skyldig till sådan handling kan dömas lill böter eller fängelse högst sex månader. Andra bestämmelser kan givetvis ibland bli aktuella. Exempelvis är det straffbart som frihelskränkande otukl all ha sexuelll umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av atl denne befinner sig i vanmakt eller annal hjälplöst tillstånd, t. ex. lill följd av kraftig berusning.

Ett allmänt förbud mot prostitution skulle som jag ser det med största sannolikhet få övervägande negativa effekier. Visserligen skulle kanske prostitutionen minska någol, men de kvinnor söm trots ett förbud skulle komma all ägna sig ål prostitution skulle för att över huvud tagel finna

Prop. 1983/84:105 39

kunder vara tvungna att anlita särskilda mellanhänder. Dessa skulle där-rried göra sig skyldiga till koppleri. Men eftersom en förbjuden prostitution och den därtill hörande ytterligare kriminaliteten skulle komma att ske i del fördolda, finns anledning anta atl möjlighelen atl upptäcka brott i anslulning till prostitution inte skulle bli slor. Däruiöver skulle de inblandade kvinnorna i än högre utsträckning än vad som är fallet i dag kunna bli beroende av den eller de personer som tjänstgör som kopplare.

En ytterligare negaliv effekt som sannolikt skulle bli följden av en allmän kriminalisering är atl rättsvårdande och socialvårdande myndigheter skulle ställas inför ökade svårigheter atl få kunskap om proslituUonens utbredning. Samhällets möjligheter att hjälpa kvinnorna i deras svåra situation skulle minska. Med andra ord skulle de kvinnor som efler en allmän kriminalisering forlfarande ägnar sig ål prostitution bli svårare alt finna och därmed svårare att hjälpa.

Till della kommer all en kriminalisering som riktar sig mol den prostituerade själv skulle le sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som en form av klasslagstiftning.

Från de sist angivna synpunkterna möter det naturligtvis inte några betänkligheter med en kriminalisering som riktar sig mol endast dem som utnyttjar de prostituerades tjänsler. Även en sådan kriminalisering skulle sannolikt leda lill en viss minskning av prostitutionen, men för de kvarvarande prostituerade skulle den leda till samma behov av mellanhänder som om straffbarhelen hade omfattat den prostituerades eller båda parters handlande. Också denna form av kriminalisering skulle vidare säkerligen bidra till atl göra prostitutionen osynlig med de konsekvenser somjag nyss har berört. Man kan kanske inte heller hell bortse från risken för all en sådan ordning skulle kunna bilda grogrund för olika slags utpressningsverksamhet.

I den allmänna debatten har också förespråkats andra lösningar, däribland en kriminalisering av fall där någon utnyttjar en prostituerad som bedriver verksamheten i syfte att få pengar lill köp av alkohol eller narkotika. Här är del naturligtvis fråga om ett särskill hänsynslöst handlande från kundens sida som i och för sig väl skulle förtjäna en slraffrällslig sanktion. Samtidigt står det klart atl en sådan kriminalisering skulle bli myckel svår att praktiskt hanlera till följd av bevissvårigheter, det inom straffrätten gällande kravet på uppsåt, etc. För de inblandade kvinnorna skulle sannolikt en kriminalisering även i della hänseende få övervägande negativa konsekvenser.

Sammanfattningsvis kommer jag till samma slutsats som sexualbrotts-kommittén, nämligen all det med hänsyn främst till de i prostitutionen inblandade kvinnorna skulle vara olyckligt att ens för vissa speciella fall utöka kriminaliseringen rörande prostitutionskonlakter. Det finns däremot inle anledning all ändra den beslämmelse som f n. kriminaliserar fall när någon försöker få proslitutionskonlakter med ungdomar under 18 år. Som

Prop. 1983/84:105 40

jag redan har nämnt är del också straffbart som frihelskränkande otukl alt ofillbörligt utnyttja atl någon på grund av berusning befinner sig i hjälplöst tillstånd. Den kriminaliseringen bör i enlighel med vad jag tidigare förordai (avsnitt 2.3) behållas.

Jag har hillills huvudsakligen uppehållit mig vid den kvinnliga prostitutionen. Vad jag har anfört har emellertid uppenbarligen i slorl sett samma lillämpning på manlig prostitution.

Koppleri

Straffbestämmelsen rörande koppleri i 6 kap. 7 § första stycket BrB omfattar följande tre gärningslyper

a) atl vanemässigt främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt

b) all för atl bereda sig vinning främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt

c) all förieda den som är under tjugo år till otuktigt levnadssätt.

I bestämmelsens andra stycke finns en särskild siraffskala för grova brott. Vid bedömande av om brottet är grovt skall man särskilt lägga vikt vid om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Somjag lidigare har konstaterat är del ett samhällsintresse alt i slörsla möjliga ulslräckning söka förhindra prostitutionen och begränsa skadeverkningarna av den. Ett sätt atl göra del är att minska möjligheterna för personer alt tjäna pengar på andras prosfitulion. Della kan åstadkommas genom effektivl verkande straffbestämmelser som riktas mol koppleriverksamhet av olika slag.

Med denna utgångspunkt står del, som jag ser saken, klarl att man i princip bör behålla den nu gällande kriminalisering som gör det möjligt att inskrida med straff mol kopplare. Starka skäl talar också för all något utvidga det straffbara området, så att man kan få lill slånd effektivare ingripanden mol koppleriverksamheten.

Inte sällan förhåller det sig så i den praktiska hanleringen att del är svårt för polis och åklagare att ulreda om viss pei-son som främjat prostitution har gjort sig skyldig lill koppleriverksamhel. Åklagaren måste bevisa antingen atl prostitutionen har främjats vanemässigt eller också atl den som främjat den haft ekonomisk vinning av sitt handlande.

Enligl min mening är del inte ncidvändigt atl kräva alt främjandet skall ha varit vanemässigt eller alt del skall ha medförl ekonomisk vinning. Prostitutionen är, som tidigare fiamhållits, ett samhällsont som måste bekämpas. För alt straffbarhel skall inträda bör del vara lillräckligl att någon främjar prostitution. Jag föreslår därför att man slopar det nuvarande kravet på atl främjandet skall ha varit vanemässigt eller att del skall ha lett lill ekonomisk vinning. I brottsbalken bör i stället föreskrivas att del är straffbart som koppleri att främja atl annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjande kan givetvis ske även genom psykisk

Prop. 1983/84:105 41

påverkan, och för flertalel fall blir del därmed straffbart även att förieda någon fill prosfitulion oavsett personens ålder. Någon särskild beslämmelse om detta behövs inte.

Gällande rätt innebär vidare atl del är straffbart som koppleri atl utnyttja annans otuktiga levandssäll. Även belräffande denna form av koppleri-brott krävs emellertid atl del har skell vanemässigt eller för att ge gärningsmannen ekonomisk vinning. I fråga om denna lyp av koppleribrott bör man för straffbarhel lämpligen kräva all någon på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar alt annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot belalning. Med en på detta sätt utformad straffbestämmelse bör det i praktiken vara något lättare all komma ät olika lyper av sutenörverksamhet.

Både sexualbrotlskommiltén och remissinstanserna har särskill uppmärksammat frågan om ålgärder mol fastighetsägare som hyr ut lokaler lill prostituerade.

Ulhyrning av lokal för användning som bordell, massageinstitut eller dylikt kan f n. vara straffbart som koppleri. När en sådan uthyrning varken sker vanemässigt eller för vinnings skull gör sig fastighetsägaren enligl gällande rätt inte skyldig till broll. Dessulom har fastighetsägaren f n. i praktiken inte så slora möjligheler all fä hyresförhållandet atl upphöra annat än när det slår klart atl lägenheten har använts för brottslig verksamhet.

Enligt min uppfattning är det önskvärt att i så slor omfattning som möjligt försvåra de s.k. massageinstitutens verksamhet. Denna proslitu-lionsform är för sin existens helt beroende av att del finns för ändamålel lämpliga lokaler. Ju störte svårigheler man skapar för dem som vill bedriva sådan verksamhel all få lokaler, desto mindre omfattning lorde denna typ av prostitution få i framtiden.

Med den uppbyggnad av kriminaliseringen som jag har förordat i del föregående blir det i princip straffbart för en fastighetsägare alt upplåta en lägenhet med uppsåt att den hell eller väsentligen skall användas för prostitution. Den fastighetsägare som hyr ul en lokal med sådanl uppsåt måste nämligen anses ha främjat verksamhelen och kommer alltså normalt alt kunna straffas för koppleri.

Om man som ett resultat av förslaget i denna del åstadkommer all sådan prostitution som bedrivs under täckmantel av "massageinstitut", "pose-ringsateljé" e.d. motverkas, torde delta leda till en minskning av prostitutionen totalt sett. Jag anser att denna fördel överväger den nackdel som ligger i atl ell mindre anlal kvinnor som i dag prostituerar sig på massageinstitut i slället kanske i varje fall temporärt övergår lill galuprostilution.

Det räcker emellertid inte med atl straffbelägga förfaranden då en fastighetsägare hyr ut en lägenhel med uppsåt atl hyresgästen väsentligen skall använda lägenheten för prosfitulion. Man måste också kunna komma åt den situation då fasfighelsägaren var i god tro vid uthyrningen men så småningom får reda på att lägenheten används för prostitutionsverksam-

Prop. 1983/84:105 42

hel. I del sammanhanget bör man observera alt del kan ligga lill så att fastighetsägaren faktiskt visste vad det var fråga om vid uthyrningen av lägenheten men bestrider delta, varefter åklagaren får svårigheler all överbevisa fastighetsägaren. Det underlättar därför polisens och åklagarens insalser mot prostitutionen, om man skapar en slraffsanklionerad förpliklelse för faslighelsägare atl vidla de ålgärder som skäligen kan begäras för att få hyresavtalet all upphöra, om han efler upplåtelsen får reda på all lägenheten väsentligen används för prostitution.

Den s. k. hyreslagen (12 kap. jordabalken) innehåller i 42 § bestämmelser om förverkande av hyresrätten. Sedan den 1 januari 1981 gäller att en hyresgäst har förverkat sin hyresrätt och att hyresvärden således har räll atl säga upp hyresavtalet, om lägenheten hell eller till väsenllig del utnyttjas för näringsverksamhet, vilken ulgör eller i vilken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande. Bestämmelsen kom till i första hand för att olika former av olagligt spel skulle kunna motverkas mer effektivt, men den är även avsedd att kunna användas vid koppleri (se prop. 1979/80: 179 s. 29).

Denna beslämmelse kan emellertid inle användas i fall då en prostituerad själv använder en lägenhet för proslilulionsverksamhet utan alt koppleri eller annan brottslig verksamhet bedrivs i lägenheten. Jag anser atl bestämmelsen bör ulvidgas så alt förverkande kan ske även i dessa fall. Jag vill betona alt avsikten inle är all göra del omöjligt eller försvåra för prostituerade all få bostad. Om man i bestämmelsen ställer upp det kravel att lägenheten skall hell eller lill väsenllig del användas för lillfälliga sexuella förbindelser mot betalning, träffas i praktiken inle det fallet att den prosliluerade använder lägenheten till permanent bostad (jfr prop. 1979/80: 179 s. 102).

Efler en sådan ändring av hyreslagen kommer sannolikt seriösa fastighetsägare i allmänhet alt säga upp hyresgäster som använder lägenheten väsentligen för prostitulionsverksamhel. Man har emellertid självfallet alt räkna med att del också finns faslighelsägare som inle skulle anse sig ha anledning alt ingripa med uppsägning utan låta prostitutionen fortsätta. Som förut nämnts bör man emellertid genom ändringar i strafflagstiftningen åsladkomma alt fastighetsägaren tvingas alt vidta åtgärder.

Ett sådant resultat kan åstadkommas genom atl man efter mönster av vad som f n. gällerom dobbleri (16 kap. 18 § BrB) för in en särskild regel i brottsbalken som lar sikle på det fallet att en hyresvärd får vela att en uthyrd lägenhet helt eller till väsentlig del används för prostitution. Bestämmelsen bör få den innebörden att hyresvärden i sådanl fall anses främja tillfälliga sexuella förbindelser mol betalning, om proslilulionsverk-samheten fortsätter eller återupptas och värden underlåler all göra vad som skäligen kan begäras för all få upplåtelsen atl upphöra.

Vad jag har sagl om hyresavtal bör naturligtvis på motsvarande sätt gälla i fråga om upplåtelse av bostadsrätt. Till vissa särskilda lillämpningsfrågor älerkommer jag i specialmotiveringen.

Prop. 1983/84:105 43

En speciell fråga med generell räckvidd är om man bör inskrida med straff för koppleri även i andru situationer än när det är fråga om prostitution. Nuvarande regler om koppleri är naturligtvis i första hand inriktade på att förhindra prostitution. I lagtexten används emellertid uttrycket "otuktigt levnadssätt". Delta uttryck har mer vidsträckt omfattning än vad som brukar inrymmas i begreppet prostitution. Del är alUså möjligl atl med straff inskrida mol den som underiältar för andra atl ha lillfälliga förbindelser utan att det är fråga om någon prostitution. Som exempel kan anges att någon mot särskild ersättning lånar ut sin lägenhet till sina vänner och bekanta för atl de skall kunna ha sexuelll umgänge med tillfälliga partners i lägenheten.

I denna del får bestämmelserna anses bygga på ell föråldrat synsätl. Tillfälliga sexuella förbindelser som inte har karaktären av prostitution bör inte beröras av strafflagstiftningen. Del kan inle vara befogat att upprätthålla ett straffrältsligt skydd för den allmänna sedligheten. Koppleribestämmelserna bör därför i framtiden enbart ta sikte på att försvära olika former av prostitution, vare sig del är fråga om manlig eller kvinnlig prostitution.

Straffet för koppleri är f n. fängelse i högst fyra år. Till skillnad från ett par remissinstanser finner jag ingen anledning atl ändra den straffskalan. På samma säll som är fallet enligt gällande rätt bör det också vara möjligl att döma till högre straff då brottet ter sig särskilt allvarligt, dvs. då det är fråga om grovt koppleri. Slraffskärpning bör komma i fråga då gärningsmannen främjat prostitution i stor omfattning eller om han behandlat den prostituerade på ett särskilt hänsynslöst sätt.

2.9 Stöd och hjälp till våldtäktsoffer under rättegång m. m.

Mitt förslag: Material för information och utbildning beträffande förfarandel vid förundersökning och rättegång i mål om sexualbrott arbelas ut av de ansvariga myndigheterna. Behovet av hjälp och stöd ät den som varit utsatt för sexualbrott tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser hos socialtjänsten och sjukvården och avses kunna ske bl.a. genom att en kontaktperson förordnas enligt socialtjänstlagsliflningen. Genom en särskild ändring i rättegångsbalken skapas ulrymme för alt kontaktpersonen eller annan som lämnar en målsägande biträde med personligt slöd skall kunna göra delta även under rättegången.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med milt förslag. Dock föreslås ingen ändring i rättegångsbalken.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är över lag positiva till kommitléförslaget. Från flera håll föreslås dock alt en kvinna som varit utsatt för våldläkl skall ha rätt lill juridiskt bilräde i rättegången.

Prop. 1983/84:105 44

Skäl för mitt förslag: I den allmänna debatten har inle sällan kritik riklats mol del sätt på vilkel förundersökningsförfarandel och rättegången genomförs när det är fråga om våldläklsbroll. Man har påpekat att fortfarandet ofta blir myckel påfrestande för kvinnan, all de som leder förhören inle har känsla för den svåra situation hon befinner sig i och därför inle behandlar henne med den hänsyn och urskillning som är på sin plals. Förslag har också väckts om all juridiskt biträde bör lämnas kvinnan framför allt under rättegången men även under förundersökningsförfarandet.

Allmänl om del rättsliga förfarandel

Om milt förslag i det föregående genomförs kommer en del av grundvalen för den kritik som har nämnts nyss atl falla bort. Jag vill här särskilt hänvisa till att jag i det föregående har betonat alt sådana faktorer som exempelvis hur kvinnans levnadssätt har varit får anses irrelevanta för den rättsliga bedömningen. Den del av förundersöknings- och rättegångsförfarandet som hillills ibland har inriktats på sådana faktorer blir därmed sä gott som alltid onödig. I sammanhanget bör understrykas atl det är mycket angeläget att domstolens ordförande under rättegången vakar över att rättegången inte glider in på ett spår där frågan närmasl blir hur kvinnans levnadssätt har varil och inte heller inriktas pä henne beteende i samband med den åtalade gärningen i den mån del saknar rättslig relevans. Kommer frågor av den typen från försvararens eller åklagarens sida, åligger del ordföranden all inom ramen för sin processledning se lill att processen inle kommer på sned.

I detta hänseende behövs inle niigra särskilda lagregler. Del följer nämligen av 46 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) alt rätten skall se till att man inle drar in i målel någonting som inle har betydelse.

Självfallet gäller motsvarande beträffande förundersökningsförfarandel. Under förundersökningen skall main utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl finns för ålal mot honom. Man skall vidare bereda målel så att man kan förebringa bevisningen vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Vid förundersökningen skall beaklas inle bara de omsländigheler som lalar rnol den misstänkte utan också de som är gynnsamma för honom. Bevis som är till den misstänktes förmän skall tas tillvara. Vidare gäller atl undersökningen skall bedrivas så all ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § RB). Härav följer givetvis bl.a. all förundersökningen inle fär medföra olägenheter för kvinnan exempelvis genom alt hon i onödan utsätts för närgångna och kränkande frågor.

Bl. a. med hänsyn till all våldtäkt är ett mycket allvarligt brott, står del dock klart att en förhållandevis ingående undersökning till belysning av vad som verkligen har hänt ofta är nödvändig. Men den som leder ell polisförhör måste kunna ställa sina frågor med den hänsyn situationen kräver utan all för den skull ge avkall på förhörets syfte. Av värde är

Prop. 1983/84:105 45

naturiigtvis också om den åklagare som har atl ta ställning lill om ålal skall väckas eller ej vid ett personligt samtal med kvinnan undertättar henne om beslutet och om innebörden i olika brottsrubriceringar, liksom om vad som händer vid en rättegång. I de fall då åtal inte väcks på grund av atl åklagaren inle anser sig kunna bevisa brott är del ofta viktigt alt kvinnan får kännedom om bakgrunden till beslutet. Hon bör inte få tro att ett sådant beslut innebär någon sorts anklagelse mot henne.

Inför en rättegång finns anledning atl från domstolens sida ägna eftertanke ål det förhållandel all del för kvinnan kan vara en svår påfrestning atl möta den man som utsatt henne för ett övergrepp. Självfallet kan inte annal än rent undantagsvis ell möte helt undvikas. Det bör dock i de flesla fall finnas möjligheter atl ordna de praktiska detaljerna inför rättegången så all kvinnan och mannen inte behöver tillbringa pauser eller annan väntetid i samma lokaler. Det kan också finnas anledning att informera kvinnan om hennes möjligheler alt på samma sätt som vad gäller ett vittne få lämna sin berättelse utan att den åtalade mannen är närvarande (se 46 kap. 7 § RB) och om att rättegången kan hållas inom stängda dörrar (se 5 kap. 1 § RB).

Inte bara de situationer kvinnan ställs inför i samband med polisförhör och rättegång kan utgöra påfrestningar för henne. Den läkarundersökning som normalt sker i nära anslutning till själva övergreppet utgör givetvis ett känsligt moment. Bl.a. gäller erfarenhetsmässigt all det är av värde all personalen ser till alt hon inte lämnas ensam under väntan på undersökningen. Det är också klart att den undersökande läkaren bör informera kvinnan om undersökningens syfle och i förväg berätta om hur den skall utföras.

Om riksdagen godkänner föreliggande förslag, är det min avsikl atl för regeringen anmäla frågan öm alt ge socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, RÅ och domstolsverket i uppdrag att i samarbete utarbeta lämpligt material för information och utbildning på området. Detta överensstämmer med kommitténs förslag. Det finns anledning för myndighelerna att samråda med RFSU för att utnyttja den kunskap på området som vuxit fram där under de senaste åren. Jag vill också nämna atl del enligt min uppfattning bör särskilt anges att samråd bör ske med Sveriges advokatsamfund. Uppenbarligen är det nämligen av slor vikt atl kanaler skapas för att informationsmaterialet skall nå ut till advokater som kan komma i fråga som offenlliga försvarare för personer som misstänks för sexualbrott. Den information som arbelas ul på området bör över huvud laget rikias lill all personal inom rättsväsendet samt hälso- och socialvården som kan tänkas komma i kontakt med offer för sexualbrott liksom naturiigtvis i lämplig utsträckning även till dem som utsatts för sådana broll.

Personligt stöd åt den som har blivit utsatt för sexualbrott

Jag har i det föregående underslrukil vikten av atl de som har blivit utsatta för sexualbrott erhåller en insiktsfull och hänsynsfull behandling i

Prop. 1983/84:105 46

samband med den rättsliga handläggningen. I praktiken gäller det mesl kvinnor men vad som sägs i del följande kan även avse män eller barn som blivit offer för sexuella övergrepp.

Man måste vara medveten om alt övergrep av detta slag ofta kan aktualisera konflikter, oavsett om de rättsvärdande instanserna agerar invändningsfritt från angivna utgångspunkter. Ofta kan naturligtvis kvinnans närmasle vara hennes slöd och hjälpa henne alt bearbeta konflikten. I andra fall kan kvinnan vara i behov av slöd utifrån. Hur ett sådanl stöd lämpligen bör utformas torde variera kraftigt bl.a. beroende på hur kvinnan upplevt övergreppet.

Eftersom de insatser som det här gäller alltså inte kan utformas lika för alla kvinnor synes övervägande skäl tala för alt någon särskild vårdorganisation inte bör inrällas på området utan atl samhällets reguljära organ bör tas i anspråk. Det kan exempelvis vara så all en våldtäkt aktualiserar en konflikt i kvinnans äktenskap. I ett sådant fall kan samhällel erbjuda hjälp i form av familjerådgivning. I andra fall kan samhället behöva hjälpa lill med en ny bostad. Händelser av akluellt slag kan också för myckel unga flickor ge upphov lill svåra slörningar i relationen till föräldrarna. Listan på vilka hjälpbehov ett våldtäktsoffer kan ha kan göras läng. Om man bortser frän fall då psykiatrisk hjälp eller annan läkarvård behövs, bör behovel av hjälp och stöd oftast tillgodoses inom ramen för socialtjänsten.

Socialtjänsten skall tillgodose medborgarnas behov av stöd och hjälp på det sociala området. Det finns anledning atl ta avstånd frän vissa uttalanden som har gjorts bl.a. vid remissbehandlingen av sexualbrottskommitléns belänkande av innebörd att det skulle vara i en eller annan mening chikanerande för en kvinna som blivit utsatt för brott atl ta socialtjänstens tjänsler i anspråk. Sådana uttalanden - som bottnar i ett synsätl somjag trodde vi hade kommil bort från - grundas på en missuppfattning av den moderna socialtjänstens mål och metoder. Socialtjänsten är till för alla medborgare och har ett generellt uppdrag alt pä demokratins och solidaritetens grund främja bl. a. människors sociala trygghet.

En speciell svårighet i just detta sammanhang är atl ge en kvinna som har varil utsatt för sexualbrott kunskap om den hjälp samhällel kan ge. Kvinnan bör därför erbjudas kontakt med nägon som har kunskap om vad man pä den ort där kvinnan bor kan ge i form av stöd och hjälp. Liksom sexualbroltskommitlén finner jag det angeläget alt den befattningshavare inom polisen som leder ell förhör med en våldtagen kvinna känner till vilka psykiatriska öppenvårdsmoltagningar, distriktsläkarmotlagningar, vårdcentraler, ungdomsmottagningar, familjerådgivningsbyråer, socialbyråer, kvinnojourer, kvinnohus m.m. som finns och deras telefonnummer och öppettider.

Den våldtagna kvinnan bör i ell tidigt skede av förundersökningen ges en kort information om vilken hjälp hon kan få och om all det i den situation hon just då befinner sig är helt naturligt om hon är i behov av särskild

Prop. 1983/84:105 47

omsorg. Hon bör också informeras om möjlighelen alt hos socialtjänsten begära en kontaktperson (se 10 § socialtjänstlagen).

En särskild fråga gäller möjligheterna för ett brottsoffer atl få hjälp eller stöd av det allmänna under själva rättegången. Såviit avser juridiskt bilräde är här i första hand reglerna i rällshjälpslagen (1972:429) av inlresse. Enligt den lagen gäller med vissa undanlag alt rättshjälp kan beviljas personer som behöver sådant bistånd i rättsliga angelägenheter. Den enskilde skall erlägga en avgift som baserar sig på hans eller hennes ekonomiska förhållanden. Om den enskilde inte själv eller med hjälp av nägon som på grund av tjänsteställning har att biträda honom eller henne kan ta lillvara sin rätt, kan inom ramen för rättshjälpen biträde förordnas.

En grundförutsättning för alt rättshjälp skall kunna beviljas är sålunda att sökanden behöver hjälp i en rättslig angelägenhet. Den omständigheten atl någon som målsägande eller vittne skall höras i en rättegång anses inle innebära all en rättslig angelägenhet i denna mening föreligger.

Om emellertid målsäganden - dvs. den som har blivit utsatt för brottet - framställer ell egel yrkande i rättegången, är grundförutsättningen för rättshjälp uppfylld. Ell sådanl yrkande kan t. ex. gå ul på atl målsäganden biträder åtalet och begär alt gärningen skall rubriceras på annat sätt än vad åklagaren gjort. Om åklagaren beslulal att inte väcka talan eller all inte överklaga en frikännande dom, kan målsäganden vidare väcka enskilt åtal eller själv överklaga domen. Del är dock inte säkert atl rättshjälp med bilrädesförordnande för målsäganden beviljas i dessa situationer; del beror på omsländighelerna i del särskilda fallet om så anses kunna ske.

Har målsäganden skadeståndsanspråk pä grund av brottet, är åklagaren enligt 22 kap. 2 § RB skyldig atl föra ersättningstalan för målsägandens räkning, om del kan ske ulan olägenhet och under förutsättning alt målsägandens anspråk inte är obefogat. Denna rätt för målsäganden atl få åklagaren alt utföra ersättningstalan anses normalt vara en fördel för målsäganden, eftersom det belyder att målsäganden inte behöver riskera få några egna rättegångskostnader. Om emellertid målsägandens skadeståndstalan inte ulförs av åklagaren, kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas målsäganden.

Möjligheterna för den som har varit utsatt för ett sexualbrott eller någon annan brottslig gärning att inom ramen för rättshjälpen få rättsligt bilräde på det allmännas bekostnad är alltså rätt begränsade och knutna till specifika fall. När frågan har behandlals i den allmänna debatten och under remissbehandlingen av sexualbrottskommitléns betänkande har del inte heller varit behovet av juridiskt biträde för ulformning av ansvars- eller skadeståndstalan som stått i förgrunden. Vad man snarare har pekal på är behovel för rnålsäganden alt få personligt slöd i samband med de förhör som hon eller han måsle undergå liksom under domstolsförfarandet i övrigt.

Prop. 1983/84:105 48

Jag har stor förståelse för dessa önskemål. Det är allmänl omvittnat atl den som för första gången kommer i kontakt med ett rättegångsförfarande kan uppleva domstolsproceduren som påfrestande. Del formaliserade förfarandel, den främmande atmosfiiren och den tyvärr i viss mån kvardröjande benägenheten hos de i rättegången inblandade juristerna atl använda svårbegripliga fackuttryck bidrar säkerligen härtill.

För den som är målsägande och alltså har blivit utsatt för det brott som rättegången gäller kan påfrestningen av flera skäl bli särskilt stark. Målsäganden upplever helt naturligt ofta situationen så alt hon eller han har ett befogat krav på upprättelse och kompensation för del övergrepp eller den kränkning som har förekommit. 1 rättegången - där del måsle klarläggas om åtalet är styrkt eller inle - tvingas emellertid målsäganden i stället atl underkasta sig ofta detaljerade förhör och korsförhör. Delta blir naturligtvis särskill besvärande när den tilltalade förnekar gärningen och dennes försvarare från sina utgångspunkter kanske därför söker ifrågasätta trovärdigheten av målsägandens uppgifter. Redan den omständigheten atl målsäganden måste konfronteras med den som begått brottet innebär f. ö. säkeriigen ofta i sig en svår påfrestning.

Vad som har sagts nu gäller för målsägande i allmänhet. Har målsäganden blivit utsatt för ell broll som innefattar en allvarlig personlig kränkning - såsom sexualbrott men även exempelvis vissa former av misshandel — måste situationen ofta vara särskilt obehaglig. Den speciella påfrestning som kvinnor erfarenhetsmässigt ofta har upplevt som målsägande i mål om våldtäkt och andra sexualbrott måste generellt sett minska, om mina förslag i del föregående genomförs. All ett behov av personligt stöd för målsäganden under själva rättegången kommer atl finnas kvar i en hel del av dessa fall slår dock klarl. Detsamma gäller för vissa andra situationer. Jag tänker här t. ex. på vissa rättegångar om kvinnomisshandel.

När del gäller frågan i vilka former detta behov skall tillgodoses finns del som nämnts förespråkare för alt det bör ske genom att ell juridiskt bilräde förordnas för målsäganden. Jag är medveten om alt en sådan ordning förekommer i Danmark och Norge såvitt gäller våldtäklsmål.

Somjag ser det kan del på goda grunder ifrågasätlas om jusl denna form av hjälp är mest adekvat annal än för fall då del är frågor av rent juridisk natur som målsäganden behöver hjälp med. Det gäller ju här inte all rättsligt styrka åtalet för det brott som är aktuellt; den uppgiften ankommer på åklagaren. F. ö. kan det somjag har antytt nyss inte sällan förhålla sig så all de i rättegången dellagande juristernas infallsvinklar på problemen bidrar lill alt göra en.rättegäng påfrestande för målsäganden.

Om den som blivit utsatt för sexualbrott, vid behov fär en kontaktperson förordnad ål sig enligl socialtjänstlagen, förefaller del vidare opraktiskt att i ett senare skede koppla in en annan person på fallet. Delta gäller i synnerhet om kontaktpersonen har närvarit som förhörsviltne vid de förhör som hållits med målsäganden under förundersökningen.

Prop. 1983/84:105 49

Mera ändamålsenligt är då som jag ser del alt bereda ulrymme för den som i övrigt biträder målsäganden med personligt stöd att göra detta även i rättegången liksom att över huvud tagel skapa utrymme för sådanl biträde. F.n. saknas nämligen uttryckliga regler om rätt för en målsägande som med hänsyn till brottets karaktär eller eljest är i behov av personligt stöd under rättegången alt ha någon vid sin sida för att hjälpa till i detta hänseende.

Jag anser detta vara en brist och förordar atl saken rättas till genom en särskild regel i rättegångsbalken. En sådan regel bör naturligtvis inte ta sikte enbart på en kontaktperson som förordnats enligt socialtjänstlagen ulan utformas generellt, sä att även t. ex. företrädare för kvinnojourer eller kvinnohus eller närstående kan medverka på angivet sätt. Jag ålerkommer i specialmofiveringen lill hur en sådan regel bör ulformas.

Men del är inte bara i själva rättegången som en målsägande kan behöva personligt stöd. Erfarenheten visar all sådant stöd kan behövas redan vid polisanmälan om brottet. Delsamma gäller naturligtvis som jag nyss var inne på vid förhören under förundersökningen. Varken under förundersökningen eller rättegången är det fråga om uppgifter som i första hand kräver juridiska kunskaper. Vad som krävs är framför allt psykologiska och sociala insikter och erfarenheter. Jag anser att det personliga slöd som målsäganden behöver ges bäsl av ett biträde som besitter sådana kvalifikationer.

Jag är emellertid medveten om atl man kan se frågan om i vilken form målsäganden bör få biträde i här aktuella fall på olika sätt. Del är angelägel att uppmärksamt följa effeklerna av den nya lagstiftningen i stort och av de former för hjälp ål framför alll kvinnor som varil utsatta för sexualbrott somjag här har förordat. Om det skulle visa sig behövas, är jag beredd atl ta upp frågan om juridiskt biträde till omprövning.

Jag vill slutligen påpeka alt jag är väl medveten om alt ell sexualbrott -liksom kanske i ännu högre grad kvinnomisshandel i olika former - kan vara en utlösande faktor till all ett behov för målsäganden av juridisk hjälp uppkommer för skilda ändamål - del kan gälla försäkringsproblem, skilsmässofrågor, bodelning etc. Här skall naturligtvis behovel av jurislhjälp tillgodoses enligt allmänna regler.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justiliedepartementet upprättats förslag lill

1. lagom ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring rättegångsbalken,

3. lag om ändring i jordabalken,

4 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 105

Prop. 1983/84:105 50

4. lag om ändring i bosladsrätlslagen (1971:479),

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollel i della ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

4 kap. 3 §

Den föreslagna ändringen är föranledd av att begreppet otukt genomgående avses bli utmönstrat ur brottsbalken. Någon ändring i sak beträffande paragrafens räckvidd är inle avsedd.

6 kap. Kapilelrubriken

Del i den nuvarande rubriken använda begreppet "sedlighetsbrott" framstår språkligt som någol föråldrat. Sexualbrottskommitléns förslag "Om sexuella övergrepp" synes av olika skäl - bl.a. med hänsyn till 5 § - inle fullt adekvat. Mitt förslag innebär i stället att kapitlet rubriceras "Om sexualbrott".

1 §

Första stycket

Förslaget innebär flera förändringar i förhållande till den nuvarande lydelsen av stycket. De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.2.

En förändring hänger samman med alt gällande rätt uppställer krav på samlag för atl ett sexuelll övergrepp skall rubriceras som våldtäkt. Någon definition av begreppet samlag har inte lämnats. Klart är emellertid atl enligt gällande rätt åsyftas endast sexuella handlingar mellan personer av olika kön. Av förarbetena framgår vidare att man inle kräver att samlaget skall ha lett till att mannen haft sädesavgäng. Den vedertagna uppfattningen är alt ansvar för fullbordad våldläkl kan ådömas, om mannens och kvinnans blottade könsdelar har kommit i beröring med varandra.

Förslaget innebär en förändring i detta avseende. Ansvar för våldtäkt skall nämligen kunna komma i fråga ocksä vid sådanl sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag. Med sexuellt umgänge avses delsamma som med gällande rätts uttryck "könsligl umgänge", dvs. handlingar vilka typiskt sett avser att tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drifl. Exempel på beteenden som nomalt bör kunna jämställas med samlag erbjuder fall då en man berör kvinnans analöppning med sin manslem eller tvingar kvinnan att suga på den (s.k. anala och orala samlag). Alla former av sexuellt umgänge kan emellertid inte anses jämför-

Prop. 1983/84:105 51

liga med samlag. Exempelvis kan det normall inte jämställas med samlag all en man tvingar en kvinna alt onanera ät honom.

En annan förändring består i atl broitsbeskrivningen har gjorts könsneulral. Ett homosexuellt övergrepp liksom ett övergrepp av en kvinna mot en man blir sålunda all betrakta som våldtäkt, om förutsättningarna för detta i övrigt är uppfyllda.

Kravet pä att handlingen skall ha föregåtts av våld eller hot som innebär trängande fara bibehålls. I överensslämmelse med vad som gäller belräffande rån (8 kap. 5 § BrB) har emellertid gjorts ett tillägg. Della innebär alt man med hot som innebär trängande fara skall likställa hot som för den hotade framstår som trängande fara.

Med hänsyn till all en särskild siraffskala har införts för grov våldtäkt har straffmaximum för normalfallet av våldtäkt satts lill fängelse i sex år. Minimum är som förul fängelse i två år. När del gäller all avgöra vilkel straff inom skalan som skall tillämpas i det särskilda fallet blir våldets och hotets beskaffenhet liksom den sexuella kränkningens art av grundläggande belydelse. Härutöver gäller givetvis liksom i andra sammanhang alt slraffmätningen måsle ske med utgångspunkt i en helhetsbild av den situation som föreligger till bedömning i del särskilda fallet. Jag får i detta avseende hänvisa till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Andra stycket

Stycket ger möjlighet alt döma till ett lindrigare straffan fängelse två år, om brottet med hänsyn lill våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt framslår som mindre grovt. Av styckets avfallning följer all våldets eller holets art alllid skall beaktas vid bedömningen av om brottet kan hänföras under denna regel. En helhetsbedömning av den åtalade gärningen måste dock alltid göras, varvid givetvis även den sexuella kränkningens art får betydelse. Till skillnad från gällande rätt innehåller lagtexten ingenting som hänsyflar på förhållandet mellan offret och gärningsmannen. Della saknar, liksom offrets beteende före övergreppet, över huvud tagel belydelse när det gäller frågan om ett brott skall rubriceras som våldtäkt eller inte. Sådana faktorer avses också sakna självständig belydelse för frågan om ett brott skall hänföras under andra stycket, men ibland kan de naturiigtvis liksom andra omständigheter ulgöra en del av helhetsbilden. Generellt gäller emellertid atl allmänna uppgifter om exempelvis offrets vandel och levnadssätt måsle anses sakna relevans för bedömningen. Här som eljest är del som sexualbrollskommitlén har uttalat gärningsmannens handling och vad som har föranlett honom all ulföra den som skall stå i cenlrum för den rättsliga bedömningen.

Tredje stycket

I stycket finns upptagen en särskild siraffskala för grova fall av våldtäkt. Minimislraffel är angivet till fyra års fängelse och maximistraffet till lio års

Prop. 1983/84:105 52

fängelse. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskill beaktas om våldet var livsfarligt eller om det medförde allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annat sätt visat särskild råhet. Som exempel på fall när våldtäkt normall bör bedömas som grov kan nämnas situationer när gärningsmannen hotat med niigol livsfarligt vapen, t.ex. skjulvapen, eller övergreppet har varil förenat med långvarigt frihetsberövande. Sadistiska inslag i samband med övergreppet eller grovt förnedrande handlingar mol offret är andra exempel på omständigheter som bör föranleda att gärningen bedöms som grov våldtäkt. S. k. gruppvåldtäkter bör uppenbarligen många gånger bedömas som grova. Är offret ett barn, en invalid eller en på annal säll hjälplös person får ofta anses att gärningsmannen visal särskild råhet. Hit hör också fall då offret utsatts för särskilt allvarlig misshandel liksom normalt också situationer dä väldet eller hotet har skett med vapen, kniv eller annal farligt tillhygge.

2 och 3 §§

Det nuvarande brottet frihelskränkande otukl har delats upp på två brott, varav del ena, sexuellt tvång (2 § enligt förslagel) avser det fallet alt någon genom olaga tvång förmår annan lill sexuelll umgänge utan atl fråga är om våldläkl och del andra, sexuelll utnyttjande (förslagels 3 §), avser grovt missbruk av annans beroende ställning eller otillbörligt utnyttjande av annans hjälplösa tillstånd, psykiska sjukdom eller psykiska utvecklingsstörning.

I fråga om rekvisiten har endasl språkliga ändringar gjorts i förhällande till 2 § i dess gällande lydelse, och kriminaliseringens räckvidd blir sålunda i princip densamma som tidigare. Med samlag jämförliga former av sexuelll umgänge har hänförts till 1 § för fall dä våld eller hot som innebär trängande fara kommit till användning. De faller således utanför tillämpningsområdet för nya 2 §. Avgränsningen gentemot våldtäktsbrollel beslår i alt sexuellt tvång tar sikte även på fall då annat olaga tvång än s. k. rånlvång har kommit lill användning och på fall där fråga har varil om annat sexuellt umgänge än sådanl som kan jämställas med samlag.

Beträffande 3 § skall här endasl påpekas all den nuvarande straffbestämmelsen i 4 § för fall då någon har sexuellt umgänge med en person under 18 år som står under hans lillsyn vid en skola eller annan inrättning saknar motsvarighet i förslagel. Sådana handlingar kan emellertid vara alt hänföra under straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande, om fråga har varil om ett grovt missbruk av den andras beroende ställning. För att ett sådant fall skall anses vara för handen bör generellt sett krävas alt handlingen framslår som ell maklövergrepp mot en svagare person.

Prop. 1983/84:105 53

4§

Första stycket

De allmänna övervägandena bakom förslagel redovisas i avsnitt 2.4.

I stycket straffbeläggs som sexuellt utnyttjande av underårig till en början all någon har sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år. Med hänsyn till atl paragrafens straffskala omfatlar fängelse upp till fyra år innebär delta en straffskärpning för vissa sådana incestfall då en förälder ulan del i vårdnaden har sexuellt umgänge med ett eget barn mellan 15 och 18 år. Enligt gällande rätt har i det fallet, om fråga inte har varit om frihelskränkande otukt, straff kunnat ådömas endasl enligt 5 § för otukl med avkomling, varvid straffet varit maximerat till fängelse i två år.

Den som har sexuellt umgänge med någon som är underårig och står under hans fostran döms enligt stycket likaledes för sexuellt utnyttjande av underårig. Förbudet avser i första hand sexuellt umgänge mellan en underårig och hans eller hennes vårdnadshavare i de fall då vårdnadsha-varen inte tillika är biologisk förälder. Fråga kan exempelvis vara om adoptivförhållande. Även en vuxen person som formellt inle har del i vårdnaden men som faktiskt intar en vårdnadsposition genlemol den unge omfattas av förbudet. Som exempel kan nämnas den som sammanbor eller är gift med den underåriges vårdnadshavare eller ulan myndighets beslut tjänstgör som fosterförälder för den unge.

Bestämmelsen innebär vidare all den som enligt myndighets beslut har atl svara för vård eller lillsyn av underåriga inle får ha sexuellt umgänge med den underårige. Härmed avses sådana silualioner då vård eller lillsyn av den unge anordnas enligt särskild lagstiftning. För den ålderskategori det här gäller är del i första hand fråga om vård enligl lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga med placering i enskilt hem eller hem för vård eller boende. Även behandling enligl lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, enligt den s. k. omsorgslagen (1967:940) eller inom kriminalvårdens ram omfattas av bestämmelsen. Detta betyder att vuxna personer, som enligt del beslut som har meddelats svarar för vård av eller tillsyn över den underårige under inga omständigheter får ha sexuellt umgänge med honom eller henne, således inte ens om han eller hon helt frivilligl inlåter sig på den sexuella förbindelsen. I lillsyn inbegrips olika former av övervakning.

En särskilt förordnad förmyndare som av domslol anförtrotts vårdnaden om ett barn har ju också att enligl myndighets beslut svara för vård och Ullsyn av barnet. En sådan förmyndare faller under straffbestämmelsen redan på den grunden att barnet står under hans fostran.

Stycket är tillämpligt på både helero- och homosexuella handlingar. Det har i vissa hänseenden en snävare räckvidd än nuvarande 4 §. I förslagel saknas nämligen bl.a. direkt motsvarighet till del nuvarande kategoriska förbudet för en lärare all utöva sexuelll umgänge med en elev i åldern 15-17 år. Som förut har påpekats (avsnitt 2.4) gäller emellertid generellt

Prop. 1983/84:105 54

förfall av denna typ alt den som har ett starkt inflytande över den unge och grovt missbrukar den unges beroendesituation till att skaffa sig sexuelll umgänge kan straffas enligl 3 §.

För sexuelll utnyttjande av underårig kan dömas lill fängelse högst fyra år. Samma siraffskala gäller i dag för olukt med ungdom.

Andra stycket

Enligt stycket föranleder grova fall av sexuelll utnyttjande av underårig fängelse inom latituden två till åtta år. Bestämmelsen är avsedd att i viss utsträckning ersätta nuvarande 6 kap. 3 § andra stycket BrB. Bestämmelsen innebär en straffskärpning för grova övergrepp mol ungdomar mellan 15 och 18 är.

Stycket tar bl. a. sikte på fall när en vårdnadshavare eller den som har del i den underåriges fostran utnyttjat denne sexuelll vid upprepade lillfällen. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall hänsyn också tas till om barnet lidit psykisk eller fysisk skada av övergreppet.

Ett annal skäl till atl brottet bör bedömas som grovt kan vara all det innefattar ett förfarande som avses i 2 eller 3 §. I ett sådant fall skall brottet enligl allmänna principer inte bestraffas även enligt någon av de paragraferna. Innefattar gärning sådant tvång till samlag eller motsvarande som avses i 1 § skall man också normall döma enbart för grovt sexuelll utnyttjande av underårig. Detta gäller dock inte om gärningen är att hänföra till grov våldläkl. öm i del falleljust den omständigheten atl brottet innefattar sexuellt utnyttjande av underårig har beaktats när våldläklsbrotlet bedömts som grovt, skall gärningsmannen enligt vanliga principer för konkurtens dömas enbart för grov våldtäkt och alltså inte även för grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Ansvar skall enligt 11 § ådömas även den som inle insåg men hade skälig anledning antaga att den unge inte hade uppnått 18 års ålder.

5§

De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.5.

Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § utan någon egentlig ändring i sak. Med hänsyn till alt begreppet otukt i övrigt genomgående har utmönstrats i förslagel har brottsbeleckningarna dock ändrats till "sexuellt umgänge med avkomling" resp. "sexuellt umgänge med syskon". I fortsättningen liksom nu inriktas emellertid kriminaliseringen endast på samlag.

Eftersom sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år alltid blir straffbart som sexuelll utnyttjande av underårig enligt 4 §, har fall som avses i 4 § uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för första stycket.

Prop. 1983/84:105 55

6§

De allmänna övervägandena bakom förslagel redovisas i avsnill 2.4.

Enligt paragrafen, som motsvarar nuvarande 3§ i kapitlet, straffas den som har sexuellt umgänge med barn som inte fyllt 15 år. Slraffskyddel för barn under 15 är är ovillkorligt. Liksom tidigare kan åtal underiålas dä skillnaden i ålder mellan gärningsmannen och barnet är obetydlig. Om detta finns en regel i 13 §.

För att straff skall ifrågakomma räcker det med all ell sexuelll umgänge med barn under 15 år har förekommit. Beträffande innebörden av begreppet sexuellt umgänge hänvisas till vad som har anförts vid 1 §. För straffbarhel fordras också alt gärningsmannen haft uppsåt, vilkel bl.a. innebär all han i princip skall ha känt lill all barnet inle har fyllt 15 år. I detta hänseende har emellertid i 11 § (nuvarande 9 §) en jämkning gjorts såtillvida alt ansvar skall ådömas också den som inte insåg men hade skälig anledning atl anta atl barnet inte hade fyllt 15 år.

Omständigheterna vid brottet kan naturligtvis variera mycket beroende på bl.a. barnels ålder och känslighet samt det sexuella övergreppets art. De allvarligaste sexuella övergreppen mol barn innefattar så gott som alllid moment som gör all gärningen inte skall hänföras till sexuellt umgänge med barn ulan lill något annal brott som regleras i 6 kap. BrB. Det kan t. ex. bli fråga om ansvar för våldtäkt, sexuelll tvång eller sexuelll utnyttjande av underårig. Liksom sexualbrottskommittén anserjag därför att en särskild straffskala för grova fall kan undvaras. Däremot harjag liksom bl.a. socialstyrelsen funnil anledning saknas att i enlighet med kommittéförslaget sänka straffskalan för normalfallet enligl nuvarande 3§. Skalan omfattar alltså liksom lidigare fängelse i högst fyra år.

För alt bedömningen av konkurtensfrågor skall förenklas anges i paragrafen uttryckligen att den skall tillämpas endast när gärningen inte faller under någon av de lidigare straffbestämmelserna i kapitlet.

7§ De allmänna övervägandena bakom förslagel redovisas i avsnitt 2.6.

Första stycket

För sexuellt ofredande döms enligt förslagel när någon sexuellt berör barn under 15 år, ulan att det kan anses som sexuellt umgänge. I denna del överensstämmer förslaget i sak med första stycket i gällande rätts straffbestämmelse mol otuktigt beteende (6 kap. 6§ BrB).

Vad som skall anses som sexuellt umgänge framgår av den allmänna motiveringen i avsnill 2.1 och specialmofiveringen till 1 §. Alla beröringar med sexuell inriktning är sålunda inle alt betrakta som sexuellt umgänge. Som exempel på en handling som utgör sexuellt ofredande men inle sexuelll umgänge kan tas del fallet atl en vuxen person av sexuelll intresse mer flyktigt berör ett barns könsorgan.

Prop. 1983/84:105 56

Kriminaliseringen enligt förevarande stycke går emellertid längre än gällande rätt så lill vida att den avser även gärningar som innebär alt någon förmår ett barn atl företa eller medverka i handlingar med sexuell innebörd. Det skall med andra ord röra sig om en handling som ulan all innefatta beröring har en klar och för en vuxen person otvetydig sexuell prägel.

Ett typexempel på en sådan handling som avses här är att barnet utnyttjas som modell för framställning av pornografisk bild. Den som skildrar barn i en sådan bild kan i dag dömas för barnpornografibrotl enligl 16 kap. 10a § BrB. En förutsättning för ansvar enligt den bestämmelsen är dock atl gärningsmannen har uppsåt all bilden sprids. I typfallet innebär della att gärningsmannen har ett kommersiellt inlresse av fotograferingen. Saknas spridningsuppsål kan gärningen f.n. inte bestraffas. Enligt förevarande stycke blir framställandet av sådan bild straffbart även då spridningsuppsål saknas, under förutsättning att bilden framslälls efter levande modell. Stycket kommer därmed att omfatta bl.a. handlingar som innebär att någon framställer pornografiska bilder av barn för egel bruk.

Även i de fall ett barn förmås lill sexuell posering ulan samband med alt del avbildas i pornografisk bild skall man döma för sexuelll ofredande av barn. Detta gäller ocksä i fall då barnet inte utsatts för vare sig tvång eller annan otillbörlig påverkan för alt medverka.

Del är viktigt atl understryka atl straff för sexuelll ofredande enligl förevarande stycke kan förekomma endasl när den vuxnes handling har sexuell inriklning i den meningen att det är fråga om atl söka reta eller tillfredsställa den vuxnes sexualdrift eller om all förmå barnet till handlingar med klar och otvetydig sexuell innebörd. Om sålunda, för att ta ett exempel, vuxna under lek med barn kommer atl beröra barnels blottade könsorgan blir det inte fråga om straffansvar. Detsamma gäller självfallet om en vuxen person fotograferar ett naket barn utan att fotografiarrange-mangel har sexuell innebörd.

Om de i delta stycke angivna rekvisiten är uppfyllda och brottet dessutom innebär att gärningsmannen har skildrat ett barn i pornografisk bild med uppsåt atl sprida bilden blir även straffbestämmelsen i 16 kap. 10a§ BrB tillämplig. I delta fall torde normalt broltskonkurrens föreligga, vilket innebär all gärningsmannen skall dömas både för sexuelll ofredande och för barnpornografibrotl.

Andra stycket

Stycket, som behandlar exhibitionistiska beteenden och uppenbart sedlighetssårande uppträdande mot annan, moisvarar nuvarande 6§ andra stycket med endast språkliga ändringar. Broltsbeteckningen blir enligt förslagel även här sexuellt ofredande.

Prop. 1983/84:105 57

8§ De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.8.

Första stycket

För koppleri döms enligt stycket den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar alt annan upptar tillfälliga sexuella förbindelser mol ersällning.

Med främjande avses detsamma som i den hu gällande koppleribestämmelsen. Främjandet kan ske på många olika sätt. Del kan exempelvis ske genom alt någon lämnar anvisning på prostituerades adresser eller genom atl någon håller en bordell. Även en psykisk påverkan på annan varigenom denne beslutar sig för prostitution kan utgöra ett främjande. I ett sådant fall får dock krävas att den psykiska påverkan inte är alllför obetydlig; den måste verksamt ha bidragit lill den andres beslut alt prostituera sig (jfr rätlsfallet NJA 1982 s. 198). Dél krävs inle alt gärningsmannens åtgärd i det enskilda fallet lett till att annan haft prostitutionsförbindelser. Det är tillräckligt atl övriga brottsrekvisil är uppfyllda och att gärningsmannen skapal möjlighet eller underlättal för annan atl ha tillfälliga sexuella förbindelser mol ersättning.

Gällande rätts krav på att främjandet eller utnyttjandet skall ha skett vanemässigt eller för alt bereda gärningsmannen vinning har slopats. Enligl förslaget blir främjande generellt straffbart medan del för ekonomiskl utnyttjande förutsätts för straffbarhel atl utnyttjandet har skett på ett otillbörligt sätt. Sistnämnda rekvisil får som regel anses uppfyllt i och med att någon på annans verksamhel som prostituerad skaffar sig fördelar utan vederlag eller mot vederlag som slår i missförhållande till vad han å sin sida presterat. Den typiska formen av koppleri där gärningsmannen inte aktivi främjar annans verksamhel som prostituerad men ändå utnyttjar verksamheten är ju när en man, som sammanbor eller är gift med prostituerad, låter sig underhällas av kvinnan. Även den som vid ett enstaka Ullfälle ekonomiskt utnyttjar en prostituerad gör sig emellertid enligl förslagel skyldig lill koppleri under förutsättning att ulnyttjandel framstår som otillbörligt.

Däremot kan, som sexualbrottskommittén har anfört, straffbarheten inte anses omfatta fall då exempelvis en hyresvärd mot normal hyra upplåter en vanlig lägenhel som bostad ål en prostituerad. En sådan åtgärd kan inte anses innebära vare sig ett främjande eller ell otillbörligt utnyttjande.

Vad som skall främjas eller utnyttjas för atl straffbarhel skall föreligga är enligt gällande rätt "annans otuktiga levnadssätt". Enligt förslaget byts ullryckel ut mol "alt annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning". Av uttryckssättet framgår att fråga måsle vara om mer än en lillfällig sexuell förbindelse. Några vid remissbehandlingen särskilt nämnda fall som inte ansetts böra träffas av kriminaliseringen faller därmed utanför det straffbara områdel. Det gäller situationer då någon vid ett

Prop. 1983/84:105 58

enstaka tillfälle förmedlar kontakt med en prosfituerad genom att t. ex. lämna över ell telefonnummer eller då en taxichaufför pä begäran av en kund kör denne till en gata där han kan få kontakl med prosliluerade.

Som förut har framgått innefattar uttrycket "främja" också vissa former av psykisk påverkan, främjandet kan - för all använda uttryckssättet i 23 kap. 4§ BrB - ske "med råd eller dåd". Med hänsyn härtill och till den utvidgning som har föreslagits för normalfallet av koppleri har den nuvarande särskilda bestämmelsen i 7 § första stycket för fall då någon förleder den som är under 20 är till otuktigt levnadssätt ansetts kunna undvaras.

Enligl gällande rätt är det straffbart att främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt, dvs. vanemässiga utomäktenskapliga förbindelser av lillfällig nalur. Förslagel däremot tar enbart sikle på ålgärder som främjar eller utnyttjar atl annan har lillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Till skillnad från sexualbroltskommitlén avser jag då ersättning även i andra former än kontant betalning eller motsvarande. Alt främja eller utnyttja andra sexuella konlakler än proslilutionskontakler blir emellertid inte straffbart som koppleri. I enlighet med denna inställning har också del särskilda brottet främjande av otukl - 6 kap. 7§ tredje stycket BrB -slopats. Förfaranden av det slag som avses dä någon för atl bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra blir emellertid straffbara som koppleri, så snart det är fråga om främjande av sexuella förbindelser mot ersättning.

Andra stycket

Tidigare har konstaterats att kriminaliseringen inte omfattar det fallet att en hyresvärd mot normal hyra upplåter en vanlig lägenhet som bostad ål en prostituerad. Om däremot en hyresvärd upplåter en lägenhel inte för bostadsändamål ulan lill atl helt eller väsentligen användas för prostitutionsverksamhet - exempelvis under täckmantel av poseringsateljé e. d. -torde någon tvekan inte kunna råda om atl han har främjat verksamheten på ell sådant säll alt han gjorl sig skyldig till koppleri enligt första stycket. Detta förutsätter naturligtvis att han vid upplåtelsen hade uppsåt omfattande den avsedda användningen av lägenheten (jfr lagrådets yttrande beträffande en likartad fråga såvitl angår dobbleri; prop. 1979/80: 179 s. 110). Vad som har sagts nu gäller även när fråga är om upplåtelse av en lokal eller bostadslägenhet mot marknadsmässig hyra. Någon bestämmelse om detta lorde inle behövas, och i själva verkel kan del göras gällande att en uttrycklig föreskrift i ämnet skulle kunna föranleda lill tillämpningsproblem genom att ge upphov ull motsatsslut (jfr nyssnämnda yttrande av lagrådet).

I förevarande stycke regleras i stället det fallet all en hyresvärd försl efter del all han med hyresrätt har upplåtit en lägenhet får kunskap om atl lägenheten av hyresgästen inle används som bostad utan helt eller väsentligen för proslilulionsverksamhet.

Prop. 1983/84:105 59

I det följande föreslår jag en ändring i hyreslagen enligl vilken en hyresgäst skall anses ha förverkat hyresrätten lill sin lägenhet, om den väsentligen används för prostitulionsverksamhel. Den nu ifrågavarande straffbestämmelsen har tillkommit för all lägga på hyresvärden en rällslig skyldighet atl begagna sig av hyreslagens möjlighet alt säga upp hyresavtalet med den hyresgäst som använder lägenheten för prostitutionsverksamhet. Enligl bestämmelsen krävs alt en hyresvärd för alt undgå straffansvar skall antingen förmå hyresgästen alt upphöra med prostitutionsverksamhet i den förhyrda lägenheten eller också göra vad som skäligen kan begäras för atl få upplåtelsen att upphöra. För straffbarhel krävs vidare alt hyresvärden visas ha fåll kunskap om vad lägenheten används lill.

Tillägget i denna del ökar möjligheten all på ett effekfivt sätt motverka poseringsateljéer och bordeller. När polisen eller de sociala myndigheterna får kännedom om alt sådan verksamhel förekommer i en lägenhet, kan hyresvärden underrättas om förhållandet. Hyresvärden blir då - givelvis förutsatt att uppgifterna är rikliga - i princip skyldig alt göra vad som skäligen kan begäras för alt få bort hyresgäslen från lägenheten, såvida han inte kan få garantier för att lägenheten inle längre kommer att användas pä akluelll sätt.

Vad som skäligen kan begäras av hyresvärden är i första hand all han -under åberopande av den särskilda förverkandegrunden i hyreslagen -säger upp hyresavtalet och, om del behövs, begär handräckning för all få hyresgäslen alt avflytta.

För atl med framgång kunna säga upp ell hyresavtal pä den grund som avses nu måsle hyresvärden emellertid kunna bevisa all lägenheten väsentligen har använts för prostitulionsverksamhel. I annat fall löper han risk att förlora en efterföljande rättegång och alt få belala koslnaderna i målet. Om del är fråga om en annan lägenhel än bostadslägenhet, kan hyresvärden dessutom få betala skadestånd enligl 12 kap. 57 § jordabalken.

Dessa förhållanden måsle hållas i minnet när man bedömer vad som skäligen kan begäras av hyresvärden. Del är alltså inte meningen att han skairbehöva göra någon mera omfattande egen ulredning i saken. Någon skyldighet all säga upp ett hyresavtal föreligger naturligtvis inte heller, om han inle kan styrka förverkandegrunden. I klara fall bör emellertid skyldig-hel alt säga upp avtalet föreligga.

Ell exempel erbjuder den silualionen att det av en lagakraflvunnen brollmålsdom rörande koppleri framgår alt lägenheten väsentligen har använts för prostitulionsverksamhel. I andra fall kan de socialarbetare som har varit inkopplade på frågan tänkas vara beredda atl avlägga vittnesmål i en eventuell rättegång. Det kan ju också tänkas all hyresgästen inte förnekar förhållandel.

Har hyresvärden kännedom om alt lägenheten används för koppleri, bör del skäligen kunna begäras av hyresvärden alt han anmäler brottet lill polis- eller åklagarmyndighet, om förundersökning inle redan har inletts.

Prop. 1983/84:105 60

Resulterar en sådan anmälan sedermera i en fällande dom, får hyresvärden möjlighel alt fullfölja sitt agerande genom ätt säga upp hyresgäslen, om del behövs för alt fortsatt prostitulionsverksamhel skall kunna förhindras.

Vad jag nu har sagt om hyresförhållanden har moisvarande tillämplighet på bostadsrältsförhållanden. Jag föreslår i det följande att en ny förverkanderegel av förul nämnt innehåll förs in även i bostadsrättslagen (1971:479).

9§

I paragrafen behandlas grova fall av koppleri. Bedömningen av i vilka fall koppleri är att anse som grovt skall ske enligl samma kriterier som enligl gällande rätt. Som exempel har i lagtexten angivits fall där koppleri-verksamheten haft Slor omfattning eller där gärningsmannen hänsynslöst utnyttjat annan. Ett sätt atl hänsynslöst utnyttja annan kan vara all begagna sig av eller åstadkomma drogberoende hos en kvinna för att förmå henne att prostituera sig till vinning för gärningsmannen. Ett annal sätt kan vara att utsätta henne för misshandel i syfle att få henne att inleda eller fortsätta en verksamhet som pro:Uituerad.

Straffskalan för grovt koppleri är densamma som enligt gällande räll.

10 §

Denna beslämmelse kriminaliserar proslilutionskontakler med den som är under 18 år. I likhel med vad som är fallet i gällande rätt är sådana förbindelser straffbara. I sak överensstämmer stadgandet hell med nuvarande 6 kap. 8§ BrB.

Denna bestämmelse motsvarar hell nuvarande 6 kap. 9§.

12 §

Enligl paragrafen skall försök vara straffbart vid brott mol 1 -4, 6, 8 och 9§§. Detta innebär en utvidgning i förhållande fill gällande rätt som straffbelägger försök enbart vid brott mol nuvarande 1, 3 och 4 §§ (våldläkl eller våldförande, otukl med barn och otukt med ungdom). Den praktiska effekten blir främst att sådana gärningar som i dag skulle bedömas som försök till frihelskränkande otukt eller koppleri och i enlighet härmed är straffria fortsätlningsvis blir kriminaliserade som försök lill anlingen sexuelll tvång, sexuellt utnyttjande eller koppleri.

Inga sedlighetsbrott är i dag straffbara på förberedelse- eller slämplings-sladiet. Enligt förevarande paragraf skall förberedelse och stämpling till brott vara straffbart vid broll mol 1 § saml mot 4§ andra stycket och 9§ (våldtäkt, grov våldläkl, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri).

Handlingar som ulgör förberedelse eller stämpling till brott ulan atl gärningsmannen uppnått försökspunkten kan länkas förekomma i vissa

Prop. 1983/84:105 61

fall. Ett exempel kan vara alt några män tillsammans planlägger en gruppvåldtäkt, utser ett offer, lyckas få offret till en från gärningsmännens synpunkl lämplig plats men ändå blir avbrutna innan något övergrepp har inletts. Det kan också röra sig om ett fall där någon eller några personer anskaffar lokaler för bordellverksamhel och söker knyta lämpliga kontakter med presumtiva kunder men där planerna på bordellverksamhet av någon oförutsedd anledning inte realiseras.

Mitt förslag i denna del, som överensstämmer med sexualbrottskommitléns, föranleds i första hand av den principiella uppfattningen all en kriminalisering på försöks- och förberedelsestadiet skall ske när det gäller så pass allvarliga brott som det här är fråga om. Det kan erinras om att försök lill misshandel saml förberedelse och stämpling lill grov misshandel utgör straffbelagda handlingar.

13 §

Paragrafen motsvarar Iredje stycket av nuvarande 11 §. Första och andra styckena i sistnämnda paragraf har upphävts av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

I paragrafen regleras möjligheten att underlåta ålal vid brott riktat mot den som är under 15 år.

I gällande rätt finns möjlighet för åklagare alt underlåta åtal vid olukt med barn och otukl med ungdom saml försök till sådanl brott när gärningsmannen är obetydligt äldre än målsäganden och ålal inle är påkallat ur allmän synpunkl.

Förslagel innebär vissa jämkningar i förhållande lill gällande rätt.

Brottet sexuellt utnyttjande av underårig har betydligt snävare tillämpningsområde än gällande rätts bestämmelse om olukt med ungdom. Vid detta brott torde anledning atl avstå från åtal i praktiken aldrig föreligga. Av denna anledning är paragrafen inte tillämplig vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig.

De brott där åklagare i vissa fall skall underlåta åtal har i förslaget begränsats lill sexuellt umgänge med barn och försök lill sådanl brott saml sexuelll ofredande av barn enligt 7 § första stycket. Dessa brott har sina närmasle motsvarigheter i gällande rätts bestämmelser rörande otukl med barn och otuktigt beteende enligl nuvarande 6 § första stycket. Sistnämnda brott omfattas inte av den nuvarande särskilda älalsregeln. Åtalsregeln har i överensstämmelse med gällande rätt begränsats till fall då fråga är om sexuella handlingar mellan två tonåringar som skiljer sig obetydligt i ålder och utveckling.

Ålal skall emellertid väckas när del är påkallal ur allmän synpunkt. Som exempel på sådana fall kan nämnas alt en 17-årig pojke använder en 14-årig flicka som modell-för framställning av pornografisk bild ulan att använda sig av tvång men i fulll medvetande om att hon hyser motvilja mol handlingarna.

Prop. 1983/84:105 62

Anledning saknas alt i enlighel med kommitléförslaget uttryckligen ange atl åtalsregeln även gäller när fråga är om medverkan till brott av här akluellt slag.

Ikraftträdande

Några särskilda övergångsregler vid ikraftträdandet av den nya lydelsen av 6 kap. BrB föreslås inle. Därav följer alt allmänna bestämmelser rörande införande av ny lag på straffrättens område blir alt tillämpa. De bestämmelser som är av intresse i della sammanhang är 5 och 7 §§ lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken (BrP).

I 5 § andra stycket BrP föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när domen meddelas, skall - bortsett från ett undanlagsfall som här saknar aklualitet - den lagen lillämpas, om den leder till frihel från straff eller lindrigare straff Del bör framhållas atl lagrummet förutsätter atl man vid bedömandet av om en ny lag leder lill lindrigare straff skall göra en jämförelse mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre resp. ny lag. I vissa fall kan man emellertid generellt avgöra om ny eller äldre lag leder till det lindrigare straffet eller till att gärningen är straffri.

Mitl förslag innebär all den särskilda angivelsebestämmelsen och den därtill knutna preskriptionsbeslämmelsen i nuvarande 6 kap. 11 § första och andra styckena skall upphävas. Beträffande gärningar begångna före ikraftträdandet som enligl äldre lag skall rubriceras som våldtäkt, våldförande eller försök till sådant brott eller som frihelskränkande otukt kommer dessa regler alt gälla även efler den nya lagens ikraftträdande. Detta följer av 7 § BrP och den princip som kommer till uttryck i 12 § samma lag.

4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 15 §

I det nya andra stycket, som berörts i avsnill 2.9 i den allmänna motiveringen, regleras målsägandens rätt att vid behov biträdas av en lämplig person som kan lämna henne eller honom personligt slöd under domstolsförhandlingen.

Bakgrunden till stycket är alt det erfarenhelsmässigl inte sällan förhäller sig så all målsäganden upplever rättegången som en stark påfrestning. Detta gäller naturiigtvis särskilt om brottet har inneburit en allvarlig personlig kränkning, som fallet är när del gäller våldläkl och liknande sexualbrott. Detsamma kan givelvis gälla även andra brottstyper, t.ex. kvinnomisshandel. Målsäganden tvingas lill konfrontation med den som begått brottet, och denne har regelmässigt en försvarare vid sin sida. Åklagaren har lill uppgift att styrka åtalet under iakttagande av sin objektiviietsplikl, och det ingär ju inte direkt i åklagarens uppgift all lämna stöd ål målsägan-

Prop. 1983/84:105 63

den. I synnerhet, när det gäller brott som inneburit en allvariig personlig kränkning och dessulom kan ge upphov lill starka psykiska reaktioner av skilda slag hos målsäganden - såsom vid våldtäkt och liknande sexualbrott - är del därför uppenbart atl målsäganden kan vara i behov av särskill slöd under rättegången.

Vid våldläklsbroll och vid andra brott av här akluellt slag - ett annat typexempel ulgör kvinnomisshandel - har i den allmänna motiveringen pekats på möjligheten atl en kontaktperson förordnas för målsäganden enligl socialtjänstlagen. I andra fall kan målsäganden tänkas få hjälp genom exempelvis närstående, kurator vid sjukhus eller skola eller företrädare för kvinnojour eller kvinnohus. I dessa fall är del ju som regel naturligt all den som biträder målsäganden på angivet sätt vid behov får vara närvarande vid förhören under förundersökningen enligt de regler som gäller om förhörsvitlnen, se 23 kap. 10 § RB och 7 § förundersökningskungörelsen (1947:948). Detta kan ske redan nu, och några ändringar i de angivna reglerna harjag inle bedömt som nödvändiga.

Vad som däremot saknas i dag är en uttrycklig regel om rätt för den som biiräder målsäganden med personligt stöd i anledning av brottet att fullgöra den uppgiften även under rättegången. Del förekommer säkerligen ofta all rätten ändå medverkar lill en sådan ordning men slöd i någon uttrycklig föreskrift härom saknas.

I det nya andra stycket föreskrivs atl en målsägande som hörs i anledning av åklagarens lalan och som med hänsyn lill brottets art eller eljest kan anlas vara i behov av personligt stöd under rättegången i sådant hänseende får biträdas av någon lämplig person. Med "rättegången" förslås i detta sammanhang varje tillfälle då målsäganden hörs, dvs. - förulom huvudförhandlingen - även exempelvis häktningsförhandling, om målsäganden har inkallals till denna.

Biträdets uppgifter är begränsade lill vad som faller inom ramen för beredande av personligt slöd. Biträdet bör uppenbarligen normalt anvisas plats bredvid målsäganden i rättssalen. Rällens ordförande bör kunna tillåta lågmält samtal mellan biträdet och målsäganden under förutsättning atl rättegången inte störs, på samma sätt som vanligen sker när del gäller parter och ombud. Inom ramen för biträdels uppgifter får också anses ligga alt för målsägandens räkning exempelvis framföra till rällen all målsäganden för tillfället inte orkar svara på flera frågor eller av annat skäl behöver en paus i förhandlingen. Det bör falla inom ramen för biträdets uppgifter alt undantagsvis vid behov fästa rättens ordförandes uppmärksamhet på att en fråga lill målsäganden kan bedömas vara av särskill påfrestande art. Däremot har biträdet givetvis inte till uppgift all i egentlig mening medverka vid utredningen av ansvarsfrågan under domstolsförhandlingen.

Någon ersättning i särskild ordning av statsverket avses inle ulgå lill den som lämnar biträde enligl förevarande paragraf

Prop. 1983/84:105 64

4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

12 kap. 42 §

Bestämmelsen har behandlals i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen.

Punkt 8 innebär i gällande lydelse att hyresrätten till en lägenhet är förverkad och hyresvärden berättigad atl säga upp avtalet, om lägenheten helt eller till väsenllig del används för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet vilken utgör eller i vilken lill ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande. Denna bestämmelse är regelmässigt tillämplig i fall då hyresrätten lillkommer en person som gjorl sig skyldig till koppleri genom alt upplåta lägenheten för prostitution (jfr prop. 1979/80: 179 s. 29). I den nya lydelsen blir emellertid punkten tillämplig även i andra fall då en lägenhet helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mol ersättning. Det gäller här i praktiken ofta fall då prostituuons-verksamhelen sker under täckmantel av en poseringsateljé, ett massageinstitut e.d.

Används lägenheten till stadigvarande bostad av en prostituerad som dessulom lar emot kunder i lägenheten, kan förverkanderegeln i praktiken knappast bli tillämplig; kravet på atl prostitutionsverksamheten skall utgöra hela eller den väsentliga användningen torde då inte kunna anses uppfyllt. Någol uttryckligt undanlag för della fall har inte ansetts motiverat. Ofta är emellertid i denna situation annan förverkandegrund tillämplig (närmast någon av punkterna 3 och 5).

Enligt 43 § andra stycket skall uppsägning på förevarande grund ske senast två månader från det hyresvärden fick kännedom om förhållandet. För fall då fråga varit om brottslig verksamhet finns dock en särskild möjlighet lill föriängning. (Jfr prop. 1979/80:179 s. 30).

I fråga om ikraftträdandebeslämmelsen får jag hänvisa till ovannämnda proposition s. 112.

4.4 Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört i anslulning till 12 kap. 42 § jordabalken.

4.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Ändringen är redaktionell.

Prop. 1983/84:105 66

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-12-15

Närvarande: justitierådel Höglund, regeringsrådet Wahlgren, justilierådet Rydin.

Enligl utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 15 seplember 1983 har regeringen på hemslällan av statsrådet Rainer beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i jordabalken,

4. lag om ändring i bosladsrätlslagen (1971:479) och

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita Meyerson.

I ärendel har från före della rådmannen Harald Ljungström i Vällingby till lagrådet inkommit fyra särskilda skrifter, daglecknade den 20 september, den 8 och den 13 oktober samt den 29 november 1983, jämle vid skrifterna fogade handlingar, allt rörande förslagel lill ändring i 6 kap. brottsbalken.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

4 kap. 3§

Paragrafen har i det remitterade förslagel undergått en redaktionell ändring med anledning av att begreppet otukl avses bli utmönstrat ur brottsbalken. Sålunda har uttrycket "utnyttjad lill otuktigt levnadssätt" ersatts med "sexuelll utnyttjad". Det senare uttrycket svarar dock inte hell mol det förta lill innebörden. Bl. a. kan del omfalla även del fallet alt mannen eller kvinnan blir sexuellt utnyttjad av endasl en person såsom partner till denne. Dessutom leder del tanken lill det i förslaget upptagna särskilda brottet sexuelll utnyttjande i 6 kap. 3 §, jfr även 4 §. Med det nuvarande uttrycket otuktigt levnadssätt åsyftas vanemässiga utomäktenskapliga förbindelser av lillfällig natur, i främsta rummet den mer eller mindre yrkesmässiga, kvinnliga eller manliga prostitutionen (se NJA II 1962 s. 189). För atl den nya lydelsen skall bättre svara mot vad som avses

Prop. 1983/84:105 67

lorde, med anknylning lill uttryckssättet i 6 kap. 8 och 9 §§ i förslaget, väljas formuleringen "utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser".

Även andra redaktionella jämkningar har vidtagits i paragrafen. Bl.a. ersätts ordet "eljest" i första meningen med uttrycket "i annat fall". Om det träffande ordet "eljest" måsle bytas ul mol annal uttryck, bör delta med hänsyn till lydelsen av 4 kap. 2 § här vara "i annat fall än som avses i 1 eller2§".

6 kap. 1 §

Första stycket. Enligl gällande rätt krävs för alt våldtäkt skall föreligga atl övergreppet förövas av en man mot en kvinna och att kvinnan tvingas till samlag. Denna innebörd av våldtäkt har ansetts för snäv och även förmenats ge upphov till gränsdragningsproblem i rättstillämpningen. Kritik har sålunda anförts mol alt brottsutredningarna måsl inriktas på den svårutredda frågan, om handlingsförioppet kan anses ha inneburit samlag. I del remitterade förslaget ulvidgas våldläktsbegreppel till att omfalla även annat sexuellt övergrepp än påtvingat samlag. Också sexuella övergrepp av kvinnor mot män eller av homosexuell nalur - mellan män eller mellan kvinnor - skall kunna hänföras under straffbestämmelsen för våldtäkt. Förslaget tar därmed i första hand sikle pä den allvariiga kränkning av offrets personliga och sexuella integritet som gärningen innebär. Kränkningen anses vara av principiellt samma slag vare sig en man tvingar en kvinna lill samlag eller han gör sig skyldig till allvariigt sexuellt övergrepp av annat slag. Exempel på hithörande allvarliga kränkningar anförs i kom-miltébelänkandet (s. 71 och 148) och i remissprotokollel (avsnitt 2.2 och 4.1).

Mot en utvidgning av våldtäktsbegreppel enligt de tankegångar som ligger bakom lagförslaget i denna del finner sig lagrådet inte böra rikta någon erinran. Däremot vill lagrådet till närmare prövning ta upp den teknik som valts för den nya straffbestämmelsens ulformning.

För att ge uttryck ät den vidgade innebörden av våldtäktsbegreppet används i förslagel lydelsen "samlag eller därmed jämförligt sexuelll umgänge". Med en sådan bestämning avses också atl vinna den fördelen atl de rättsvärdande myndigheterna inte behöver undersöka i detalj hur övergreppet gick lill. Av betänkandet och remissprotokollel framgår emellertid all inle allt sexuellt umgänge åsyftas. Som också lagtexten ger vid handen kommer endast sådanl sexuellt umgänge i fråga som kan anses jämförligt med samlag. Annat sexuellt umgänge faller utanför straffbestämmelsen. Det kan i stället bli hänföriigt under 2 § i förslaget. Åven exempel på sexualhandlingar som inle är jämförliga med samlag anförs i betänkandet (s. 148) och i remissprotokollel (avsnitt 2.2 och 4.1).

Förslagel kan väl sägas upphäva de gränsdragningsproblem som gällande räll medfört i praxis. Men i stället skapas nya liknande problem, i det atl

Prop. 1983/84:105 68

förslaget drar en gräns mellan sådant sexuelll umgänge som är jämförligt med samlag och sådanl sexuellt umgänge som inte är del. Av belänkandet och remissprotokollet att döma blir i många fall av betydelse vilken del av kroppen som berört eller berörts av den enas eller den andras könsorgan. Både ulrednings- och bedömningiisvårigheter uppkommer härmed, när det skall avgöras om handlingen är jämförlig med samlag eller inle. Delade meningar om den föreslagna utformningen har också kommil lill uttryck -under remissbehandlingen av kommitléförslaget. Gränsdragningen försvåras av all jämförelsen enligl den föreslagna lydelsen skall hänföra sig till själva den sexuella handlingen. Del ligger nämligen någol främmande i all jämföra här ifrågavarande sexuella handlingar, som kan vara av vitt skilda slag,-med samlag, som är uttryck för könsakten mellan man och kvinna i samförstånd. I remissprotokollel framhålls all del bör krävas all handlingen skall ha varit av klart samlagsliknande karaktär för alt brottet skall bedömas som våldläkl. Med detta synsätt kan svårligen lill våldtäkt hänföras t. ex. sexuella övergrepp som består i alt något främmande föremål förs in i kvinnan eller som har ett sadistiskt inslag och som kan vara väl så kränkande som ett påtvingat samlag. Om man vill utvidga våldläktsbroitet till alt omfatta allehanda sexuella övergrepp hellre än all belägga dessa med samma straff under annan beteckning, synes del vara riktigare all vid bedömningen av övergreppet ta sikte på den sexuella kränkningens nalur i stället för själva sexualhandlingen som sådan. Jämförelsen bör med andra ord avse det sexuella övergreppet i fråga, å ena sidan, och det övergrepp som består i påtvingat samlag, å den andra. I sin framställning rörande innebörden av begreppet våldtäkt begagnar sig också kommittén av en jämförelse just med påtvingat sarrilag (bet. s. 71).

I enlighel med det anförda synes det vara att föredra att den grundläggande bestämmelsen om våldtäkt får ulformas så alt den i en första mening innehåller atl den som tvingar annan till samlag genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse lägst tvä och högsl sex år. I en andra mening lorde få följa tilläggsbestämmelsen, att lika med våld anses alt försålla den andra i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Därefter lorde i en Iredje mening föreskrivas atl för våldläkl döms också när någon genom våld eller hot som nu sagls mol annan begår annat sexuellt övergrepp, vilket med hänsyn lill kränkningens art och omsländighelerna i övrigt är jämförligt med påtvingat samlag.

Andra stycket. Med hänsyn lill den föreslagna utvidgningen av våldtäktsbegreppet föreslog sexualbrotlskommiltén en sänkning av minimislraffel för våldläkl från två lill ett års fängelse. Denna ändring fick inle, betonade kommillén, uppfattas som all kommittén allmänl ville se mildare på våldtäktsbrollel eller leda lill mildare straffmätning än för närvarande. I remissprotokollel har föredragande statsrådet anslutit sig lill kommitténs uppfattning och anförl att det snarare fanns fog för en skärpning av den

Prop. 1983/84:105 69

allmänna synen på denna sorts brottslighet. Med denna utgångspunkt har föredragande statsrådet förklaral sig ha svårt att godta kommitténs förslag fill sänkning av minimislraffel. Som emellertid en del förfaranden, som nu hänförs till de lindrigare brotten frihelskränkande otukl eller våldförande, kommer att enligt förslaget bedömas som våldtäkt var det enligt föredragande statsrådet uppenbart att fängelse i två år skulle vara en alllför sträng påföljd för vissa sådana fall. Detta har i det remitterade förslaget beaktals på det sättet all i väldtäktsparagrafen tillfogals en särskild beslämmelse, som ett andra stycke, av innehåll atl om brottet med hänsyn lill våldets eller holets art och omständigheterna i övrigt är mindre grovt gärningsmannen skall dömas till fängelse i högsl fyra år.

Det föreslagna uttrycket "mindre grovt" är enligt lagrådels mening inle så lämpligt för avsedda fall med hänsyn till atl paragrafen i del följande, i ett Iredje stycke, upptar en särskild bestämmelse för broll som uttryckligen betecknas som grovt och som är förenat med förhöjt straff, fängelse lägst fyra och högsl lio år. Andra styckets beslämmelse kan med hänsyn härtill läsas som om det avser broll som är "mindre grovt" i förhållande till tredje styckets grova brott. Lagrådet förordar därför den jämkningen att andra stycket får avse fall då brottet med hänsyn till våldets eller holets art och omsländighelerna i övrigl är alt anse som "mindre allvarligt".

Meningen med den tillfogade bestämmelsen i andra stycket är av remissprotokollel att döma all för vissa fall skapa möjlighel all döma till lindrigare straffan del lägsia straffet för normalbrotlel, fängelse två år. Bestämmelsen upptar emellertid en särskild straffskala, nämligen fängelse i högst fyra år. Denna sammanfaller som synes lill en del med straffskalan för normalbrotlel, vilken är fängelse lägst två och högst sex år. Detta i förening med bestämmelsens utformning i övrigl skapar intryck av att andra stycket avser ett särskilt brott med egen straffskala, låt vara att del inte fått egen beteckning ulan skall rubriceras som våldtäkt. Därmed bevaras föreställningen om alt det forlfarande skall finnas en särskild, lindrigare form av sexuellt övergrepp motsvarande det nuvarande brottet våldförande, något som man eljest velat komma ifrån i förslagel. Till undvikande av en sådan föreställning bör andra stycket ulformas som en undantagsbestämmelse i fråga om slraffmätningen och gä ut på att straffet i vissa fall kan sättas lägre än straffskalan för normalbrotlel. Ett särskilt maximistraff är heller inte påkallat för hithörande fall. Lagrådet föreslår all beslämmelsen ges det innehållet atl om brottet med hänsyn till våldels eller hotets art och omständigheterna i övrigt är all anse som mindre allvarligt får dömas till fängelse på kortare tid än som sägs i första stycket.

Med en sådan ulformning vinns också den fördelen i förhållande lill det remitterade förslaget att domstolen aldrig behöver tveka om tillämpningen av första eller andra stycket i paragrafen. Anledning att åberopa andra stycket kommer i fråga endast i fall dä straffet anses böra sällas under fängelse två år.

Prop. 1983/84:105 70

8 §

Det föreslagna andra stycket innehåller en ny bestämmelse av innebörd att den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet och som får vetskap om alt lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mol ersättning anses främja denna verksamhel, om den fortsätter eller återupptas i lägenheten och han underlåter alt göra vad som skäligen kan begäras för alt få upplåtelsen alt upphöra. I anslulning härtill föreslås en ändring i bl. a. 12 kap. 42 § jordabalken (hyreslagen) av innehåll att en hyresgäst skall anses ha förverkat hyresrätten till sin lägenhel, om denna väsentligen används för proslilulionsverksamhet.

Förevarande straffbestämmelse i 6 kap. 8 § i förslaget har enligt motiven ull syfte alt ålägga hyresvärden en rättslig skyldighet atl begagna sig av de i hyreslagen genom förslagel tillskapade möjligheterna att säga upp hyresavtalet med den hyresgäst som använder lägenheten för proslilulionsverksamhet. För atl undgå straffansvar enligl beslämmelsen skall en hyresvärd, enligl vad som sägs i remissprotokollel, antingen förmå hyresgäslen att upphöra med proslilulionsverksamhet i den förhyrda lägenheten eller också vad som skäligen kan begäras för atl få upplåtelsen atl upphöra. Såvitt ullalandet gäller skyldighet för hyresvärden att söka förmå hyresgästen alt upphöra med prosUlulionsverksamhel saknar det täckning i den föreslagna bestämmelsen. En sak för sig är alt hyresvärden kan undgå den skyldighet all uppsäga hyresförhållandet som beslämmelsen föreskriver, om han förmår hyresgäslen atl upphöra med proslilutionsverksamheten.

1 remissprotokollel anförs vidare bl.a. att, om hyresvärden har kännedom om alt lägenheten används för koppleri, del skäligen bör kunna begäras av honom atl han anmäler brottet lill polis- eller åklagarmyndighet. Resulterar en sådan anmälan sedermera i en fällande dom, får hyresvärden - heler det vidare - möjlighet alt fullfölja sitt agerande genom atl säga upp hyresgäslen, om det behövs för att fortsatt prostitulionsverksamhel skall kunna förhindras. Åven delta uttalande synes alllför långtgående i den mån det avser all utsäga att hyresvärdens skyldighet enligt beslämmelsen omfattar anmälan lill polis- eller åklagarmyndighet. Den skyldighet den föreslagna bestämmelsen ålägger upplåtaren sträcker sig inte längre än lill ålgärder med avseende på själva upplåtelsen. Han skall sålunda vidla de ålgärder som krävs för alt han skall fä upplåtelsen alt upphöra. Däremot ålägges den föreslagna beslämmelsen, sådan den är utformad, inle hyresvärden att vid straffansvar göra polisanmälan för all få till stånd en närmare ulredning i saken. Beslämmelsen skiljer sig sålunda från beslämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om straffansvar för den som underlåter att avslöja broll. Denna senare bestämmelse tar sikte just på bl.a. anmälan av brott genom sin lydelse "Underiåler någon all i tid anmäla eller eljest avslöja brott .. .

Det nyss återgivna uttalandet i remissprotokollel föranleder likväl viss tvekan om den föreslagna bestämmelsens innebörd. Beslämmelsen har sitt

Prop. 1983/84:105 71

mönsler i den år 1980 antagna nya 18 § i 16 kap. brottsbalken angående straffansvar för hyresvärd, som inle vidtar åtgärder för att få hyresförhållandet atl upphöra när lägenheten används för dobbleri. I motiven till den bestämmelsen sägs, all upplålaren i princip skall handla så att han omedelbart eller längre fram kan bringa upplåtelsen att upphöra. Vidare anförs atl den naturiiga åtgärden, när en hyresvärd har fått veta att illegal spelverk-samhel bedrivs i en lägenhet som tillhör honom, bör vara att ange brottet lill åklagarmyndigheten eller polisen (NJA II 1980 s. 399). Dessa uttalanden i förening kan ge intryck av all bestämmelsen skulle innefatta skyldighet för hyresvärden att anmäla verksamheten till åklagarmyndigheten eller polisen. En sådan vidsträckt innebörd kan dock inte utläsas av den lydelse paragrafen fått. Detsamma måste anses gälla den nu föreslagna bestämmelsen. Men om meningen är alt skyldigheten skall omfatta även andra åtgärder än sådana som'hänför sig till själva upplåtelsen, t.ex. anmälan lill åklagarmyndighet eller polis, bör bestämmelsen förtydligas i denna del.

Även i ell annal hänseende skiljer sig den nu föreslagna bestämmelsen från den i 23 kap. 6 § brottsbalken. Enligt den senare gäller det allmänna uppsåtsrekvisilet med avseende på det brott som är i fråga, dvs. atl eventuellt uppsåt är tillräckligt. Uppsåtsrekvisilet anses med andra ord uppfyllt redan vid misstanke om atl broll är å färde, om del kan hållas för visst att den som hyser misstanken skulle ha underlåtit att avslöja brottet även om han varit säker på all detta skulle begås därest han inte avslöjade det (se kommentaren till brottsbalken II, 5 uppl. 1982, s. 660). Den nu föreslagna bestämmelsen förutsätter däremot vetskap hos hyresvärden, vilkel är ett slarkare krav i fråga om del subjektiva rekvisilet. Bestämmelsen överensstämmer även pä denna punkl med 16 kap. 18 § brottsbalken, och i motiven lill denna bestämmelse anförs, att det i kravet på vetskap ligger en begränsning av ansvarel på så sätt alt enbart misstanke om alt dobbleri förekommer inte är tillräckligt för ansvar (NJA II 1980 s. 399). Det kvalificerade kravel på uppsåt enligt den föreslagna beslämmelsen får tydligen anses innebära, atl hyresvärden skall ha sådan kännedom om verksamhelen i lägenheten atl han kan med framgång föra en uppsägnings-talan mol hyresgäslen. Av det tidigare anförda framgår all beslämmelsen inte innebär skyldighet för hyresvärden atl vid uppkommen misstanke göra polisanmälan för all den vägen skaffa sig visshet om verksamheten i lägenheten.

Alt märka är slutligen den skillnad som föreligger mellan del fallet då lägenheten används för koppleri och det då den används för enbart prosfitulion. I del senare fallet kan aldrig uppkomma fråga om alt skapa visshet genom polisanmälan eller liknande, eftersom verksamheten inle är brottslig. X

I redaktionellt hänseende skiljer sig den föreslagna bestämmelsen från moisvarande bestämmelse i 16 kap. 18 § brottsbalken. Lagrådet vill förorda en lydelse som närmare ansluter sig till denna bestämmelse. I enlighel

Prop. 1983/84:105 72

härmed torde den nya bestämmelsen fä lyda alt, om den som med nyttjan-deräll har upplåtit en lägenhet får vetskap om alt lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mol ersättning och han underiåler alt göra vad som skäligen kan begäras för all få upplåtelsen all upphöra, han skall, om verksamhelen fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamhelen och dömas till ansvar enligt första stycket. Genom den här förordade lydelsen blir del tydligt atl - såsom i fråga om dobbleri - en brotlsförutsältning är atl verksamhelen förekommer i lägenheten efter det alt hyresvärden har underlåtit att vidla sådana åtgärder för atl avbryta lägenhelsupplåtelsen som skäligen varit påkallade (se NJA II 1980 s. 399).

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 15 §

I lagstiftningsärendet har ägnals slor uppmärksamhet ät frågan, hur den som blivit utsatt för sexuellt övergrepp skall på lämpligasle sätt beredas hjälp under efterföljande förundersökning och rättegång. Lagrådsremissen innehåller redogörelse för förslag om atl slöd i angivna hänseenden skall lämnas av sjukvårdens och socialtjänstens organ. Förslagen omfallar också att maierial för utbildning och information om det rättsliga förfarandet skall utarbetas. Dessa förslag föranleder inle någon erinran från lagrådets sida.

Kommittén har också lagit upp frågan, om det behövs särskilda bestämmelser om rätt för kvinnor som blivit utsatta för sexualbrott alt få juridiskt bilräde bl.a. i en påföljande rättegång. Enligl kommilténs mening saknas åtminstone för närvarande anledning atl införa bestämmelser härom. Kvinnans behov av någon som ger henne slöd och hjälp kan enligl kommitlén i stället tillgodoses genom atl en person inom socialtjänstens ram förordnas alt vara stödperson åt henne, såväl i rättegången som ulanför denna.

Lagrådsremissen upptar inte något förslag till särskilda regler om juridiskt bilräde åt målsäganden i mål angående sexualbrott. Däremot föreslås, som ell andra stycke i förevarande paragraf, en ny bestämmelse av innehåll atl en målsägande, som hörs med anledning av åklagarens lalan och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, i sådanl hänseende får biträdas av någon lämplig person. Bestämmelsen gäller brottmål över huvud men är närmast avsedd förmål om ansvar för sexualbrott och kvinnomisshandel. I remissprotokollel framhålls särskilt atl biträdets uppgifter är begränsade till vad som faller inom ramen för beredande av personligt slöd.

Prop. 1983/84:105 73

Lagrådet kan anslula sig till de tankegångar som ligger bakom den föreslagna bestämmelsen. Denna ger emellertid upphov till vissa praktiska spörsmål som bör klarläggas. I anslutning härtill bör framhållas alt, eftersom kommitléns betänkande inte upptog någol moisvarande förslag, någon beslämmelse i ämnel inte varit föremål före remissbehandling. Del hade varit värdefullt med synpunkter från domar-, åklagar- och advokathåll på del praktiska behovel och den närmare utformningen av en lagregel.

Enligl den föreslagna lagtexten fär målsäganden under rättegången "biträdas" av någon lämplig person. I motiveringen till beslämmelsen talas också om "biträdet". Deltager intryck av atl fråga är om juridiskt biträde, dvs. en person som skall kunna medverka vid förhandlingen ungefär på samma sätt som sådanl rättegångsbilräde som avses i 12 kap. 22 § rättegångsbalken (jfr 20 §, även 41 §, rällshjälpslagen och 10 kap. 13 § föräldrabalken). Som framgått är emellertid stödpersonens uppgift enligl förslagel inskränkt uteslutande till atl ge målsäganden slöd på del personliga planet. Någon rättegångshandling äger stödpersonen sålunda inte företa. Han får t.ex. inle slälla frågor vid förhör med målsäganden, den tilltalade eller vittnen. Målsäganden får inle heller rådgöra med honom om hur frågor under målsägandeförhöret skall besvaras. Enligt remissprotokollet bör det falla inom biträdels uppgifter atl vid behov fästa rättens uppmärksamhet på all en fråga lill målsäganden kan bedömas vara särskilt påfrestande art. I anslutning härtill bör framhållas all det däremot ligger utanför den stödjande personens uppgifter all ta slällning lill om en fråga lill målsäganden är av betydelse för prövningen av åtalet eller förd skadeståndstalan. En sådan bedömning ankommer på parterna och deras ombud eller juridiska biträden samt, ytterst, på rätlen (se 46 kap. 4 § rättegångsbalken).

Saken kommer självfallet i ett annat läge, om den person som åtföljer målsäganden vid förhandlingen gör detta i egenskap av rätlegångsbilräde enligt reglerna i 12 kap. rättegångsbalken. Vid förhandlingens böijan måste därför, om målsäganden för egen lalan, klargöras vilken slällning den medföljande personen avses skola inta i rättegången.

Ett spörsmål är om det åligger rätten all i förväg pröva huruvida det finns behov av stöd ål målsäganden vid en kommande förhandling och, om sådant behov anses föreligga, la initiativ lill att någon lämplig person infinner sig vid förhandlingen. Remissprotokollet ger ingen antydan om all en sådan aktivitet från rätlens sida är avsedd. Som den föreslagna regleringen är utformad ligger del också närmasl till hands all i princip överlåta åt målsäganden all, i samråd med de sociala organ som kan vara inkopplade, själv bedöma om slöd behövs.

En ytterligare fråga är om rätten skall utfärda kallelse på den som, enligt vad som har anmälts för rätten, skall tjänstgöra såsom stöd åt målsäganden vid förhandlingen. Det förefaller naturligt alt rätlen skickar undertättelse om förhandlingen till personen i fråga. I praktiken lorde del emellertid i

Prop. 1983/84:105 74

allmänhel komma att gä till så, att stödpersonen ulan några formaliteter infinner sig till förhandlingen vid målsägandens sida. En fråga som rätten kan få anledning att la ställning lill är, om avsaknaden av personligt stöd ål målsäganden skall anses ulgöra hinder för huvudförhandling.

Några närmare kvalifikationskrav på den som skall tjänstgöra som stöd ål målsäganden har inte uppställts. Det krävs endast alt han är lämplig. Någon särskild prövning av lämpligheten lorde i normala fall inte behöva göras av rällen.

I mål om ansvar för sexualbrott är del ej ovanligt att huvudförhandlingen åtminstone till någon del hålls inom stängda dörrar. När så sker får det förutsättas atl den som har följt med såsom stöd åt målsäganden äger närvara under förhandlingen i samma ulslräckning som målsäganden.

Enligl förslagel skall ersättning av statsverket inte utgå till den som lämnar en målsägande slöd i enlighet med förevarande 15 §. Om målsäganden har fört ansvars- eller skadeståndstalan mot den tilltalade, kan det länkas all målsäganden av denne vill begära ersättning för rättegångskostnad beslående i gotlgörelse ål stödpersonen. Del synes tveksamt om sådan gotlgörelse avses ulgöra ersällningsgill rättegångskostnad (jfr 18 kap. 8 § och 31 kap. 11 § rättegångsbalken). Ett klargörande på denna punkt är önskvärt.

Mot bakgrund av de övriga förslag lill stödåtgärder som berörts i del föregående ler det sig tveksamt, om del finns tillräckligt behov av en särskild bestämmelse i ämnet. Lagrådet vill dock inte motsätta sig all en beslämmelse införs.

Under hänvisning till vad som sagts förut får lagrådet, när det gäller lydelsen av den föreslagna regeln, föreslå atl orden "i sådanl hänseende biträdas av någon lämplig person" utbyts mot "åtföljas av lämplig person som sådant slöd".

Enligl del remitterade förslagel har bestämmelsen fåll sin plals i 20 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken. Denna paragraf reglerar nu frågan om ersättning lill målsägande för inställelse i rättegång. Den nya bestämmelsen har föga samband med denna regel. Den synes därför böra få sin plats i en särskilt paragraf i kapitlet, närmast efler 15 §.

övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1983/84:105 75

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

1984-02-02

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Boström, Bodström, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken m. m (sexualbrotten)

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag tili

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i jordabalken,

4. lagom ändring i bosladsrätlslagen (1971:479) och

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

2 Förslaget till lag om ändring av brottsbalken

4 kap. 3 § Jag godtar lagrådets förslag till justeringar beträffande denna paragraf

6 kap. 1 § Första stycket

Förslagel i lagrådsremissen innebär bl.a. alt gärningsbeskrivningen för våldläklsbrotlet ulvidgas pä del sätlel all ansvar för våldläklsbroll skall kunna komma i fråga inle bara vid övergrepp som har innefattat samlag utan också när fråga har varit om därmed jämförligt sexuellt umgänge.

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 september 1983.

Prop. 1983/84:105 76

Lagrådet har sagl sig inle ha någon erinran mot en utvidgning av våldtäktsbegreppet enligl de tankegångar som ligger bakom förslaget i denna del. Enligl lagrådet kan förslaget sägas upphäva de gränsdragningsproblem som gällande rätt har medförl i praxis. Lagrådet har emellertid pekat på att nya liknande problem uppkommer. Med hänvisning bl. a. härlill har lagrådet förordai all regleringen ulformas så all våldläklsansvar skall kunna komma i fråga när någon mot annan begår ett övergrepp som med hänsyn lill kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämföriigt med påtvingat samlag. Jämförelsen kommer därmed atl avse det sexuella övergreppet i fråga å ena sidan och del övergrepp som beslår i ell påtvingat samlag å den andra. Denna ordning synes enligt lagrådet riktigare, om man vill utvidga våldläklsansvaret till £tt omfalla allehanda sexuella övergrepp hellre än att belägga dessa med samma straff under annan beteckning.

Med anledning av vad lagrådet sålunda har uttalat vill jag framhålla atl förslaget i lagrådsremissen inle i första hand har föreslavals av önskemålet att undvika gränsdragningsproblem - sådana lorde kunna uppkomma oavsett hur regleringen ulformas - ulan av intresset all övergrepp som lill sin nalur är likartade blir föremål för samma rättsliga bedömning. Avsikten har däremot inle varit atl låta våldtäktsparagrafen omfatta allehanda övergrepp med sexuell anknytning så snart fråga är om en allvarlig kränkning. Somjag ser det skulle en reglering efler dessa linjer ge alltför stort ulrymme för subjektiva bedömningar. Rättsläget på områdel kan då bli osäkert.

Jag anser att man bör hälla fasl vid vad som uttalats i remissprotokollel om att ett övergrepp skall ha haft klart samlagsliknande karaktär för atl del rättsligt skall bedömas som våldtäkt. Olika övergrepp av sadisiliski slag med sexuell anknylning — som t. e:<. det av lagrådet berörda fallet atl något främmande föremål förs in i kvinnan - synes därför inte utan vidare böra bedömas som våldtäkt, även om en sådan bedömning naturligtvis kan vara rimlig i vissa fall med hänsyn till handlingens syfle och omständigheterna i övrigt. I de silualioner där ett sådanl övergrepp inle kan anses jämförligt med samlag kan i slället - beroende på förhållandena i det särskilda fallet - ansvar för sexuelll tvång eller grov misshandel bli akluellt. Däremot får som konstaterats i lagrådsremissen samlagsliknande handlingar av orall eller anall slag som regel anses vara jämförliga med samlag vare sig fråga är om ett heterosexuellt eller homosexuellt övergrepp.

Av det anförda framgår atl jag på denna punkt vidhåller det remitterade förslaget.

Andra stycket

Förslaget i remissen innebär alt, när ett våldläklsbroll med hänsyn lill våldels eller hotets art och omständigheterna i övrigl är att anse som mindre grovt, straffskalan blir fängelse i högsl fyra år.

Jag biiräder lagrådels förslag au ullryckel "mindre grovt" ersätts av uttrycket "mindre allvarligt".

Prop. 1983/84:105 77

Jag biträder lagrådets förslag all ullrycket "mindre grovt" ersätts av uttrycket "mindre allvariigt".

Lagrådet har belräffande delta stycke också föreslagil alt någol maximistraff för här avsedda fall inte skall sältas ut ulan atl stycket endasl skall ge möjlighet att underskrida eljest gällande slraffminimum. Denna lösning synes emellertid avvika från den lagstiftningsteknik som brukar användas i brottsbalken (se t.ex. 4 kap. 1-3 §§). Vidare får ell maximistraff anses vara ägnat att understryka brottets allvarliga karaktär även när del gäller de här avsedda fallen. Jag anser därför inle att del finns skäl att frångå remissförslaget i detta hänseende.

6 kap. 8§

Det föreslagna andra stycket innehåller en ny beslämmelse av innebörd all den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhel och som får vetskap om alt lägenheten helt eller till väsenllig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning anses främja denna verksamhet, om den fortsätter eller återupptas i lägenheten och han underiåler all göra vad som skäligen kan begäras för atl få upplåtelsen atl upphöra. I anslulning hårtill har min företrädare i remissprotokollel uttalat att en hyresvärd, för att i den akluella silualionen undgå straffansvar, antingen måste förmå hyresgästen all upphöra med prostitulionsverksamhel i lägenheten eller också göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen atl upphöra. Enligl lagrådet saknar detta uttalande täckning i bestämmelsen såvitl avser det första alternativet. Som lagrådet också har framhållit undgår emellertid hyresvärden den skyldighet alt söka få upplåtelsen all upphöra som bestämmelsen föreskriver, om han förmår hyresgästen alt upphöra med proslilutionsverksamheten. Det berörda uttalandet i remissprotokollel synes mig därför vara rikligt.

I remissprotokollel har vidare anförts bl.a. att, om hyresvärden har kännedom om alt lägenheten används för koppleri, det i vissa fall skäligen bör kunna begäras av honom att han anmäler brottet fill polis- eller åklagarmyndighet. Resulterar en sådan anmälan sedermera i en fällande dom, får hyresvärden nämligen möjlighet atl fullfölja sitt agerande genom atl säga upp hyresgästen, om del behövs för alt fortsatt prositulionsverksam-het skall kunna förhindras. Lagrådet har betecknat delta uttalande som alltför långtgående och framhållit att den föreslagna beslämmelsen, sådan den är utformad, inte ålägger hyresvärden atl vid straffansvar göra polisanmälan för atl få lill stånd en närmare utredning i saken.

Uttalandel i remissprotokollel skall emellertid inte förstås sä alt hyresvärden har en direkt skyldighet alt göra polisanmälan. Vad som avsetts är endasl alt peka på atl, om hyresvärden vet alt lägenheten används för koppleriverksamhet men saknar bevisning om detta, han kan ha möjlighel att få fram den utredning som behövs om verksamhelen genom all göra polisanmälan. Han kan sålunda i här akluella situationer inte utan vidare

Prop. 1983/84:105 78

frila sig från ansvar genom atl förebara ulredningssvårigheter. Kan han skaffa ulredning på annal sätt än genom alt göra polisanmälan och avvakta resultatet av denna, står det givetvis honom fritt.

Del förtjänar i anslulning härtill anmärkas alt - som lagrådet har påpekat - bestämmelsen uppställer krav på kvalificeral uppsåt för hyresvärdens del: han skall ha vetskap om att prostitulionsverksamhel förekommer och enbart en misstanke är inte tillräcklig. Med anledning av vad lagrådet har uttalat i anslulning härlill vill jag emellertid framhålla all kravel på alt hyresvärden skall ha vetskap om verksamheten inte i sig avses inbegripa att han med framgång kan föra en uppsägningslalan mot hyresgästen. Del kan ju förhålla sig så alt hyresvärden är väl medveten om att lägenheten väsentligen används för koppleri men saknar bevisning om förhållandet. Det är jusl för sådana fall som del i remissprotokollet har pekats på möjligheten att få fram utredning via en polisanmälan och en efterföljande fällande dom av domstol. Det synes i normalfallet kunna skäligen begäras av hyresvärden all han skaffar fram utredning på det sättet, om han inte kan åstadkomma bevisning på annat vis. Däremot instämmer jag i vad lagrådet anfört om alt beslämmelsen inte ålägger hyresvärden atl redan vid misstanke frän hans sida om koppleri göra polisanmälan enbart för all själv skaffa sig visshet om verksamheten i lägenheten.

Jag har inte någon erinran mot den redaktionella justering av paragrafen som lagrådet har föreslagit.

3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Det remitterade förslagel lill ett nytt andra stycke i 20 kap. 15 § rättegångsbalken innebär att en målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn lill brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, i sådant hänseende får biträdas av någon lämplig person.

Lagrådet har anslutit sig lill de tankegångar som ligger bakom den föreslagna bestämmelsen. Mot bakgrund av de övriga förslag till stödåtgärder som berörs i det föregående ter det sig emellertid enligl lagrådet tveksamt, om det finns tillräckliga behov av en särskild bestämmelse i ämnet. Lagrådet har dock inle motsatt sig förslaget.

Själv anserjag all förslagel tillgodoser ett angeläget behov inte bara när det gäller mål om ansvar för sexualbrott ulan också för en del andra mål, t. ex. sådana som gäller kvinnomisshandel. I fråga om behovet av en beslämmelse i ämnel får jag hänvisa till vad min företrädare har anförl i remissprotokollel. Jag vill tillfoga alt den omsländighelen atl en målsägande enligl förevarande paragraf vid behov kan åtföljas av någon för att få personligt stöd givelvis inle avses innebära någon inskränkning i målsägandens rätt enligl rätlshjälpslagstiftningen all även få juridiskt bilräde, för

Prop. 1983/84:105 79

del fall han eller hon för egen lalan i målel. I de fallen finns erfarenhetsmässigt ofta ett mycket starkt behov av juridisk hjälp som naturiigtvis måste tillgodoses inom ramen för gällande regler om rättshjälp. Delta gäller även om - vilket naturiigtvis är länkbart - stödpersonen skulle ha juridisk utbildning.

Som min företrädare anförde i remissprotokollel är det angelägel att man uppmärksamt följer effekterna av den nya lagstiftningen i slorl och av de former för hjälp ål framför alll kvinnor som varit utsatta för sexualbrott som här har förordats. Min avsikl är all la initiativ till en uivärdering av hur de nya reglerna har fungerat i praktiken sedan någon tid har förflutit efter ikraftträdandet. Om det skulle visa sig behövas, bör frågan om utvidgade möjligheler alt ge målsäganden rätt till juridiskt bilräde tas upp till omprövning.

Om en målsägande som åtföljs av någon för personligt stöd har fört ansvars- eller skadeståndstalan mot den tilltalade, kan del länkas all målsäganden av denne vill begära ersättning för rättegångskostnad, bestående i gotlgörelse ål stödpersonen. Lagrådet har funnit det iveksaml om en sådan gotlgörelse avses utgöra ersällningsgill rättegångskostnad. I den mån målsäganden undantagsvis har ådragit sig betalningsskyldighet gentemot stödpersonen och kostnaden har varit skäligen påkallad för tillvaralagande av målsägandens rätt bör emellertid som jag ser det ersättningsskyldighet kunna åläggas den ulllalade enligt allmänna regler.

Mot vad lagrådet i övrigl har anförl om tillämpningen av den nya regeln harjag ingen erinran. Inte heller harjag någon erinran mot den redaktionella justering som lagrådet har föreslagil. Jag godtar också lagrådels förslag atl den nya regeln tas upp i en särskild paragraf närmast efter 20 kap. 15 §.

4 Övriga frågor

Ulöver vad jag nu har anförl bör några ändringar av redaktionell natur göras i förhållande till det remitterade förslaget.

Ikraftträdandet bör flyttas till den 1 juli 1984.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att, om de ändringar som föreslagits i 6 kap. 8 § brottsbalken genomförs, detta möjliggör alt Sverige kan lilllräda FN-konvenlionen från år 1949 "for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploilafion of the Prostitution of Olhers".

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag alt regeringen föreslår riksdagen alt anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Prop. 1983/84:105 81

Bilaga I

Sammanfattning av sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp

Sexualbroltskommitlén föreslår atl brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott ändras. Syftet med förslaget är främst följande.

1. Alt skärpa samhällels reaktion mot det allvariiga övergrepp som en våldläkl innebär.

2. Att skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp i och utom familjen.

3. Att minska prostitutionens skadeverkningar genom atl utvidga straffansvaret för koppleri.

4. Atl undvika ingripanden i del frivilliga sexuallivet mellan vuxna människor även om parterna skulle vara släkt med varandra.

Kommittén föreslår all terminologin moderniseras. Rubriken till 6 kap. brottsbalken (BrB) föreslås erhålla lydelsen "Om sexuella övergrepp".

Kapitlet inleds med bestämmelser rörande gärningar som innebär atl någon med våld eller hot tvingar sig till sexuellt umgänge. Brottet indelas i tre svårhelsgrader. För normalbrotlel och den grövre brottstypen bibehålls gällande rätts brotlsbeleckning, våldtäkt. Den nuvarande bestämmelsen rörande våldförande avskaffas.

Till normalbrotlel våldläkl hänförs de sexuella övergrepp som är vanligast. Hit hör gärningar då någon med våld eller allvarligt hot tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Som exempel på sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag kan nämnas anall eller orall samlag. Något krav på vissl kön hos offer eller gärningsman finns inle i kommitténs förslag. Även homosexuella övergrepp kan därför bli all betrakta som våldtäkt.

För särskill grova fall av våldtäkt föreslås benämningen grov våldläkl. Som grova brott bör enligt kommitlén betraktas fall där våldet var livsfarligt eller medförde allvarlig skada eller sjukdom eller då gärningsmannen på annal sätt visat särskild råhet. Särskild råhet kan innebära t.ex. för offret slarkl förnedrande handlingar eller alt hon utsätts för en gruppvåldtäkt.

Den lindrigare brottstypen, sexuelll tvång, är avpassad främst för fall då någol våld inle har förekommit ulan samlag eler därmed jämföriigt sexuellt umgänge kommit till stånd efler mindre allvarliga hotelser från gärningsmannens sida. Del är således fråga om fall där gärningsmannen inte använl vare sig våld eller hot som innebär trängande fara men ändå tvingat offret till sexuelll umgänge t.ex. genom att hota att ange offret för brott. För sexuelll tvång skall även enligt förslaget dömas då våld eller allvarligt hot kommil lill användning men då del sexuella umgänget inle varit samlag eller därmed jämförligt sexuelll umgänge. 6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 105

Prop. 1983/84:105 82

Förslagel innebär slraffskärpningar beträffande vissa gärningar, främst då de gärningar som enligt gällande rätt bedöms som våldförande och i dag kan föranleda straff på fängelse 14 dagar-fyra år. Våldförande kommer nämligen enligt förslaget att bedömas som våldtäkt och föranleda straff på fängelse ett-sex år. Vidare hänförs till våldläkl - och därmed till en strängare siraffskala - en del handlingar som i dag ulgör frihelskränkande otukt, 1. ex. homosexuella våldtäkter och fall då en person tvingas all delta i orala eller anala samlag.

Sådana fall där någon begagnar sig av sitt överiäge för all förmå annan lill sexuelll umgänge ulan alt använda våld eller hot behandlas i kommitléns förslag i 3-4§§. Brotten benämns sexuellt utnyttjande, sexuelll utnyttjande av underårig och grovt sexuelll utnyttjande av underårig.

Till sexuellt uttnytljande hänförs fall där någon genom all grovt missbruka annans beroende ställning eller genom atl otillbörligt utnyttja att annan pä grund av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd skaffar sig sexuellt umgänge med den andre. Gärningar av denna typ rubriceras i gällande rätt som frihelskränkande otukl, som har samma straffskala som den som föreslås gälla för sexuellt utnyttjande.

Förslagets 4§ lar sikle på all skydda underåriga mot atl bli sexuelll utnyttjade. Vissa personer åläggs ett absolut förbud mot sexuella kontakter med vissa underåriga. Detta absoluta förbud gäller för föräldrar i förhållande lill sina barn. Förbudet gäller även för styvförälder eller adoptivförälder i förhållande till styvbarn eller adoptivbarn och fosterföräldrar i förhållande lill fosterbarn. Vidare förbjuds den som på grund av myndighets beslut om den underåriges omhändertagande eller om övervakning eller tillsyn har alt svara för en underårigs övervakning eller tillsyn atl ha sexuelll umgänge med den underårige.

Straffskalan överensstämmer med vad som i dag gäller för otukl med ungdom. Antalet straffbara relationer har dock inskränkts. För närvarande finns ett absolut förbud för lärare alt ha sexuellt umgänge med elever under 18 år. Detta absoluta förbud avskaffas enligl förslagel. Skulle emellertid en lärare utnyttja sitt överläge till att förmå en elev lill sexuellt umgänge kan enligt förslagel gärningen straffas som sexuellt utnyttjande.

För vissa grova fall av sexuelll utnyttjande av underårig föreslås en särskild brotlsbeleckning - grovt sexuellt utnyttjande av underårig - med en siraffskala på fängelse lägst två år och högsl åtta år. Straffskalan moisvarar vad som i dag gäller för grov otukt med barn. Enligl förslagel föreligger grovt sexuelll utnyttjande av underårig dä gärningsmannen handlat särskilt hänsynslöst eller då brottet eljest är grovt. Som exempel på vad som bör anses vara grovt brott är upprepade fall av sexuelll umgänge mellan far och underårig dotter eller styvfar och underårig styvdotter. För sådana handlignar kommer den föreslagna straffskalan atl leda lill en preskriptionslid om tio år.

Prop. 1983/84:105 83

.Att minimislraffel för detta brott salts så högt som fängelse två år visar all kommitlén ser lika allvarligt på dessa handlingar som på grov våldtäkt.

Sexuellt umgänge med barn utgör ett viktigl avsnill i belänkandel. Den nuvarande 15-årsgränsen bibehålls, dvs. del generella förbudet för den som själv fylli 15 år atl ha sexuelll umgänge med den som inte uppnått denna ålder bör enligl kommillén finnas kvar. I likhel med vad som är fallet enligl gällande rätt ges i förslaget möjlighet för åklagare all i vissa fall underiåla ålal. Del gäller fall där åldersskillnaden mellan kontrahenterna är liten och fall där det sexuella umgänget utgör ett led i en fastare förbindelse.

Den särskilda beslämmelsen rörande sexuellt umgänge med barn är avsedd atl tillämpas enbart i fall där tvång eller utnyttjande inte har förelegat och del inle heller är fråga om någon familjerelation. Har gärningsmannen däremot använt sig av tvång eller grovt missbrukat barnels beroende ställning skall enligt förslaget dömas för våldtäkt, sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande. Har gärningsmannen missbrukat sin slällning som barnets fostrare eller sin lillsynsställning i anledning av beslut om omhändertagande av barnet skall han dömas för sexuellt utnyttjande av underårig eller i vissa fall grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

För atl skydda barnen är del emellertid enligt kommitténs mening inle tillräckligt all förbjuda sexuellt umgänge med minderåriga. Man måste även skydda barnen mol sexuella handlingar av mindre ingripande nalur. Kommitlén har därför föreslagit ell särskilt stadgande rörande sexuellt ofredande av barn med en siraffskala som överensstämmer med vad som i dag gäller för otuktigt beleende. Den som i sexuellt syfte berör ell barn sexuellt eller som i sådanl syfle blottar sig inför barnet skall enligt förslaget straffas för sexuellt ofredande av barn. Även den som ulan all röra vid barnet eller blotta sig för barnet förmår barnet all företa eller medverka i handling med sexuell innebörd skall straffas. Som exempel på den sistnämnda typen av handlingar kan nämnas s. k. posering.

Kommitlén föreslår också vissa avkriminaUseringar. Del skall inle längre enligt förslaget vara straffbart som sexuellt övergrepp alt blotta sig inför den som fyllt 15 år. Däremot kan en sådan handling straffas som förargelseväckande beteende.

Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna individer skall vidare enligt kommilténs förslag aldrig kunna utgöra en straffbar handling för någondera parten, inle ens när kontrahenterna är nära släkt med varandra. Kommillén har tidigare i ell delbetänkande (Ds Ju 1977:7) föreslagil en sådan avkriminalisering. I samband med detta uppstod ett missförstånd. Många trodde antagligen att kommitténs förslag skulle leda till att sexuella förbindelser mellan vuxna och barn/ungdomar i en familj skulle tillåtas. Della var en beklaglig missuppfattning. Enligt kommilténs förslag kommer dessa förbindelser att bestraffas som sexuellt utnyttjande av underårig eller grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Förslagel innebår också att straff in-

Prop. 1983/84:105 84

träder om en fader har sexuell Förbindelse med sin vuxna dotter om förbindelsen kommer lill stånd genom alt fadern otillbörligt utnyttjar det emotionella övertag han har i förhållande till dottern. Om en fader under längre tid haft sexuell förbindelse med sin underåriga dotter blir alltså inte förfarandet stafffritl bara dätför att dottern fyllt 18 år, ulan kommer alt straffas som sexuelll utnyttjande.

För närvarande gäller särskilda processuella bestämmelser för våldtäkt och andra sexuella övergrepp mol vuxna. Offret måsle göra angivelse senast sex månader från det att hon utsattes för brottet. I annat fall har åklagaren små möjligheler att väcka ålal. Kommilténs förslag upptar inte några sådana processuella regler. E)et kommer därför inle att krävas någon målsägandeangivelse för atl åklagtiren skall kunna åtala. Inte heller kommer någon speciell preskriptionstid atl gälla för denna lyp av brott ulan i släller kommer de generella reglerna rörande preskription atl gälla. Enligt dessa generella regler kommer möjligheten atl döma för t.ex. våldtäkt alt försvinna först tio år efter atl brottet begicks och för grov våldtäkt femlon år efler atl brottet begicks.

Kommittén har övervägt hur samhället skall hjälpa dem som blir ojfer för sexuella övergrepp. Sådan hjälp bör enligt kommitténs mening komma till slånd enligt följande riktlinjer.

- Personal inom rättsvårdande myndigheter och sjukvårdsinrättningar bör genom upplysning och ulbiidning göras bättre rustade atl möta den som utsatts för ell sexuelll övergrepp.

- Hos de myndigheler som vanliglvis först kommer i kontakt med ett våldtäktsoffer bör särskilda rutiner komma lill slånd för alt förmedla upplysning om vilka hjälpmöjligheter samhället kan erbjuda.

- 1 fall där så behövs bör möjligheten att förordna kontaktperson enligt socialtjänstens regler tas lill vara.

En väsentlig del av kommitténs uppdrag har varil att överväga vilka straffbestämmelser som bör finnas för att förhindra att människor utnyttjas i proslilulionsverksamhet. 1 dag är det straffbart all skaffa sig en prostitu-tionsförbindelse med den som är under 18 år. Kommittén har stannat för all inte föreslå någon utökad kriminalisering för den som tar konlakl med en prostituerad i syfte atl skaffa sexuellt umgänge. Denna ståndpunkt baserar sig på inställningen atl en sådan kriminalisering skulle driva prostitutionen under jorden och därmed motverka möjligheterna att finna och hjälpa dem som ägnar sig åt prostitution.

Den som främjar eller utnyttjar annans prostitution kommer emellertid enligt kommitténs förslag atl i vidare omfattning än i dag göra sig skyldig till straffbar handling. Gällande rätt intar den ståndpunkten all ansvar för koppleri kan komma i fråga endast för den som vanemässigt eller för atl bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Kommillén föreslår att den som främjar annans prostitution skall dömas till ansvar även om främjandet inte sker vanemässigt. Vidare skall den som

Prop. 1983/84:105 85

på ell otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar annans prostitution dömas för koppleri. Kommitlén utvidgar även straffansvaret för den som förieder annan till prosfitulion på det sättet atl straff skall inträda oberoende av den förleddes ålder.

En viktig nyhet i kommitléns förslag är att hyresvärd skall kunna dömas för koppleri om han tillåter annan atl bedriva prostitulionsverksamhel i en förhyrd lägenhel. Straffansvar i dessa fall skall inträda oberoende av om hyresvärden betingar sig exlra ersällning ulöver normal hyra. Förslagel bör göra det lällare all komma ål bordellverksamhet och poseringsateljéer.

Samtidigt som kommitlén utökar kriminaliseringen för främjande och utnyttjande av annans prostitution inskränks straffbarhelen i ett annal avseende. Kommilténs förslag lill koppleri blir tillämpligt enbart på handlingar i anslutning till prostitution. Den som främjar all annan har andra typer av lillfälliga utomäktenskapliga sexuella konlakter kan enligl kommitténs förslag inte dömas för koppleri. I linje härmed upptar förslaget ingen straffbestämmelse om främjande av otukt.

Sammanfattningsvis kommer kommitléns förslag i denna del alt leda till en viss utvidgning av straffbarheten för den som främjar annans prostitution. Vidare kommer straffbarhet att inträda för dessa handlingar redan på försöksstadiet och - när det gäller grovt koppleri - även för förberedelse och stämpling lill brott.

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genoin hot som innebär trängande fara. dömes för våldtäkt till fängelse, lägst Ivå och högsl lio år. Lika med våld anses alt försälta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn lill kvinnans förhållande till mannen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst fyra år.

Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom att bruka våld, framställa hot, som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. eller genom alt försälta den andra i vanmakt eller annat sådant tillsiåndi dömes för våldtäkt lill fängelse, lägst ett och högsl sex år.

År brottet grovt, dömes för grov våldtäkt till fängelse, lägst Ivå och högst tio år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfai-ligt eller om dei medföi-de allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annat sätt visat särskild rå-hel.

3 § Har någon känsligt umgänge med barn under femton år dömes för otukt med barn lill fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen/ö/,gr/p/7 sig särskilt hänsynslöst mol barnet eller brottet eljest är alt anse som grovt, skall dömas lill fängelse, lägst två och högsl åtta år.

3!) Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom atl grovt missbruka den andras beroende slällning eller genom alt otillbörligt ulnyllja att den andra tillföljd av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd, dömes för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år.

4§

Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som slår under huns fostran eller för vars vård, övei-vakning eller tillsyn han har alt svara på grund av myndighets beslui om den underåriges omhändertagande eller om övervakning eller tillsyn av den underårige dömes, om gärningen inte är belagd med sti-aff enligt 1—3 §§, för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högsl fyra år.

Om gärningsmannen handlat särskill hänsynslöst mot den underårige eller om brottet / annat fall är alt anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig lill fängelse, lägst två och högst åtta år, även om gärningen är belagd med straff enligl I § första stycket, 2 § eller 3 §.

Prop. 1983/84:105

Nuvarande lydelse

4§ Har någon känsligt umgänge med den som är under aderton år och som står under hans lill.fyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.

5§

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling dömes för otukt med avkomling till fängelse i högsl två år.

Den som har samlag med sitt helsyskon, dömes för oXuk.X med syskon till fängelse i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

Föreslagen lydelse

5§ Har någon, / annat fall än som avses förut i delta kapitel, sexuelll umgänge med barn under femton år, dömes för sexuellt umgänge med barn lill fängelse i högsl två år.

År brottet grovt, skall dömas lill fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaklas, om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att lägenheten väsentligen används för prostitution, anses han främja tillfäUiga sexuella förbindelser mol betalning om prositu-tionsverksamhelen forisätter eller återupptas och han underlåter att göra vad sotn skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra.

8§

År brott som avses i 7 § grovt, dömes för grovt koppleri till fängelse, lägst två och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tUlfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högsl sex månader.

9§ Ansvar som i della kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga alt den andre ej uppnått sådan ålder.

10 § För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ungdom dömes lill ansvar enligl vad i 23 kap. stadgas.

9§ Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under arton år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i sex månader.

10 §

Ansvar som i della kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

11 §

För försök lill våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuelll utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med barn, koppleri och grovt kop-

Prop. 1983/84:105 91

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 § Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad all uppsäga avtalet,

1. om hyresgästen dröjer med belalning av hyra som utgår i pengar ulöver två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskoll för längre tid än en månad, endasl om hyresgäslen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hyran ulöver två vardagar efler månadens början eller, såviit angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överiåter hyresrätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse ulan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

4. om hyresgästen eller annan, lill vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtils, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekommer i lägenheten eller genom underlålenhet alt underrätta hyresvärden därom bidrager lill att ohyran sprides i fasligheten,

5. om lägenheten på annal sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtils, åsidosätter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brisler i den lillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke ulan dröjsmål sker efler tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde lill lägenhet vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgäslen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går ulöver hans åligganden enligl della kapitel, och del måsle anses vara av synnerlig vikl för hyresvärden atl skyldigheten fullgöres,

8. om lägenheten hell eller till väsenllig del nyttjas för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet, vilken utgör eller i vilken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande.

9. om lägenheten helt eller väsentligen nyttjas för prostitutions-verksamhet.

Hyresrätten är icke förverkad, om del som ligger hyresgästen till last är av ringa betydelse. Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersällning för skada.

Denna lag träder i kraft den

9 kap 16 §

Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sexuella övergrepp, utpressning, brytande av posl- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant broll, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan anlas all den enskilde eller någon honom närslående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekrelessen gäller dock inle för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet.

Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan anlas all den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inle för uppgift om vein som är tilltalad eller svarande i målet.

Om sedUghetsbrott

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara, dömes för våldtäkt fill fängelse, lägst två och högst tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för våldförande till fängelse i högst fyra år.

Om sexualbrott \

Den som tvingar annan lill samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot, som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst tvä och högst sex år. Lika med våld anses alt försälta den andra i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn lill våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om det medförde allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annat sätt visat särskild råhet.

3§

Har någon könsligl umgänge med barn under femton år, dömes för otukt med barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen/örgr/p/r sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller brottet eljest är atl anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högsl åtta år.

4§

Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller om brottet / annat fall är atl anse som grovt, skall han dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst tvä och högst åtta år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmälts lill gärningen medelst olaga tvång eller på annal otillbörlig sätt.

6 §

Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt umgänge med barn under femton år, döms för sexuellt umgänge med barn till fängelse i högst fyra år.

6 § Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, otn gärningen ej är belagd med straff enhgt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett

7 §
Den som, i annal fall än som

avses förut i delta kapitel, sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande lill böter eller fängelse i högsl ett är.

Delsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan pä säll som är ägnat alt väcka anslöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar lukt och sedlighet uppträder anstötligl mol annan.

7 §' Om någon vanemässigt eller jör att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnads-

= Senaste lydelse 1973:648. ' Senaste lydelse 1969: 162.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat alt väcka anslöt eller eljest genom ord eller handling på eti uppenbart sedlighetssårande sätt upplräder anstötligl mol annan.

8 §
Den som främjar eller på ett otill- '

börligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfäUiga sexuella för-

Prop. 1983/84:105

Nuvarande lydelse

sätt eller om någon förleder den som är under tjugo år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högsl sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i slörre omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som genom alt utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 § Ansvar som i delta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga alt den andre ej uppnätt sådan ålder.

Föreslagen lydelse

bindelser mot ersättning, döms för koppleri lill fängelse i högst fyra år.

Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet med vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga-sexuella förbindelser mot ersättning, anses han främja denna verksamhet, om den fortsätter eller återupptas i lägenheten och han underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra.

9 § Är brott som avses i 8 § grovt, skall dömas för grovt koppleri till fängelse, lägst två och högsl sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i störte omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.

10 §

Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under arton år, döms för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 §

Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta alt den andre ej uppnått sådan ålder.

Prop. 1983/84:105

Nuvarande lydelse

10 § För försök lill våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ungdom dömes till ansvar enligl vad i 23 kap. stadgas.

11 §

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihetskränkande otukt må åtalas av åklagare allenast'om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Sedan sex månader förfiutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka åtal, med mindre angivelse skett före utgången av sagda tid eller laga förfall för angivelse visas hava förelegat eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande väcka åtal för brottet, om ej laga förfall visas hava förelegat.

År vid otukt med barn eller otukt med ungdom eller vid försök lill sådanl brott ringa skillnad i ålder och ulveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats, må ålal ej väckas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallal ur allmän synpunkl.

97 Föreslagen lydelse

12 §

För försök lill våldläkl, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med barn, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri.

13 §

År vid sexuellt umgänge med barn eller försök till sådant broll eller vid sexuellt ofredande enhgt 7 § första stycket skUlnaden i ålder och ulveckling mellan gärningsmannen och barnet ringa, får åtal väckas av åklagaren endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkl.

Prop. 1983/84:105 98

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §' Höres målsäganden i anledning av åklagarens lalan, äge han rätt lill ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgal.

Målsägande som höres med anledning av åklagarens lalan och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, får i sådanl hänseende biträdas av någon lätnplig person.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

42 §2

Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad atl uppsäga avtalet,

1. om hyresgäslen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar utöver två vardagar efter förfallodagen och annal ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskoll för längre lid än en månad, endasl om hyresgäslen dröjer med belalning av den på en kalendermånad belöpande hyran ulöver två vardagar efter månadens början eller, såviit angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyresrätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej efler tillsägelse vidtager rättelse ulan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgäslen icke efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål.

' Senaste lydelse 1954:432.

' Omtryckt 1971: 1209. 12 kap. omtryckt 1979:252.

- Senaste lydelse 1980:893.

Prop. 1983/84:105 99

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. om hyresgäslen eller annan, lill vilken hyresrätten överlålils eller lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande lill att ohyra förekommer i lägenheten eller genom underlåtenhet all underrätta hyresvärden därom bidrager till all ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten pä annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlålils eller lägenheten upplåtits, åsidosätter någol av vad som enligl 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den lillsyn som enligl nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde till lägenhet vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel, och del måsle anses vara av synnerlig vikl för hyresvärden att skyldigheten fullgöres,

8. om lägenheten helt eller lill 8. om lägenheten hell eller lill
väsentlig del nyttjas för närings- väsenllig del nyttjas för närings
verksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad
verksamhel, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken ulgör eller i vil
ken till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till
fälliga sexuella förbindelser mot er
sättning.

Hyresrätten är icke förverkad, om del som ligger hyresgäslen lill last är av ringa belydelse. Uppsäges avtalet har hyresvärden räll lill ersällning för skada.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och lillämpas även på avlal som har slutils före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endasl förfarande efter lagens ikraftträdande.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs att 33 § bosladsrätlslagen (1971:479)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §

Nylljanderätten till lägenhet som innehas med bostadsrätt och som tilllrätls är förverkad och föreningen således berättigad alt uppsäga bosladsrällshavaren till avflyttning,

1. om bosladsrällshavaren dröjer med belalning av grundavgift eller upplålelseavgift utöver två veckor eller den längre lid som kan vara be-

' Omtryckt 1982:353.

Prop. 1983/84:105 100

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Stämd i stadgarna från det alt föreningen efler förfallodagen anmanal honom alt fullgöra sin betalningsskyldighet eller om bosladsrällshavaren dröjer med belalning av årsavgift utöver två vardagar efler förfallodagen,

2. om bosladsrällshavaren ulan behövligt samtycke eller tillstånd upplåter lägenheten i andra hand,

3. om lägenheten användes i strid med 25 eller 31 §,

4. om bostadsrättshavaren eller den, lill vilken lägenheten upplåtits i andra hand, genom vårdslöshet är vållande lill att ohyra förekommer i lägenheten eller om bosladsrällshavaren genom underlåtenhet att ulan oskäligt dröjsmål undertälta styrelsen om förekomst av ohyra i lägenheten bidrager till alt ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om bosladsrällshavaren eller den, lill vilken lägenheten upplåtits i andra hand, åsidosätter något av vad som enligl 28 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brisler i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger bosladsrältshavare,

6. om i strid med 29 § tillträde till lägenheten vägras och bosladsrällshavaren ej kan visa gillig ursäkt,

7. om bosladsrällshavaren åsidosätter skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt denna lag, och det måste anses vara av synnerlig vikt för föreningen atl skyldigheten fullgöres; dock kan skyldighet för bosladsrällshavaren all inneha anställning i visst företag eller liknande skyldighet ej åberopas som grund för förverkande,

8. om lägenheten helt eller ti.ll 8. om lägenheten helt eller till
väsentlig del nyttjas för närings- väsentlig del nyttjas för närings
verksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad
verksamhel, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vil
ken till ej oväsentlig del ingår ken lill ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till
fälliga sexuella förbindelser mot er
sättning.

Nylljanderätten är icke förverkad, om del som ligger bostadsrättshavaren till last är av ringa betydelse. Inle heller är nyttjanderälten lill en bostadslägenhet förverkad på grund av alt en skyldighet som avses i första stycket 7 åsidosätts, om bosladsrällshavaren åren kommun och skyldigheten inte kan fullgöras av en kommun.

Uppsägning på grund av förhållande som avses i första stycket 2, 3 eller 5-7 får ske endasl om bosladsrällshavaren underlåler atl på tillsägelse vidtaga rättelse utan dröjsmål.

Uppsäges bosladsrällshavaren till avflyttning, har föreningen rätt lill ersättning för skada.

Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sexualbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan anlas all den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målel.

9 kap 16 § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning av sådanl brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan anlas all den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet.

Prop. 1983/84:105 102
Innehåll

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken .................. 3

2. Förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken .......... 8

3. Förslag till lag om ändring i jordabalken ................... 8

4. Förslag till lag om ändring i bosladsrätlslagen .......... 9

5. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen ........... 11

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1983.

1 Inledning ....................................................................... 12

2 Allmän motivering ....................................................... ... 14

2.1 Bakgrund ................................................................ ... 14

2.2 Våldtäkt och sexuelll tvång .................................... 16

2.3 Sexuellt utnyttjande .............................................. 25

2.4 Sexuella övergrepp mol barn och ungdom ............. ... 27

2.5 Incest........................................................................ 33

2.6 Sexuelll ofredande .................................................. 34

2.7 Angivelse- och preskriptionsreglerna ...................... ... 36

2.8 Koppleri m.m............................................................. ... 37

2.9 Slöd och hjälp ål våldtäktsoffer under rättegång m.m 43

3 Upprättande lagförslag .................................................. 49

4 Specialmotivering............................................................ 50

4.1 Förslaget fill lag om ändring i brottsbalken .............. ... 50

4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ..... ... 62

4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken................ 64

4.4 Förslaget lill lag om ändring i bosladsrätlslagen .... 64

4.5 Förslagel lill lag om ändring i sekretesslagen ......... 64

5 Hemslällan ................................................................... 65

6 Beslut ......................................................................... 65

Utdrag av lagrådels protokoll den 15 december.1983 .... ... 66

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 februari 1984 75

1 Anmälan av lagrådsyttrande ....................................... ... 75

2 Förslagel till lag om ändring i brottsbalken .................. 75

3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ........ 78

4 Övriga frågor ............................................................... ... 79

5 Hemslällan ................................................................... 79

6 Beslut .......................................................................... .. 80

Bilagal Sammanfattning av sexualbrottskommitléns belänkande 81

Bilaga 2 Sexualbrottskommitléns lagförslag 86

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 93

Norstedts Trycken, Stockholm 1984