Mot. 1983/84:223

Motion

1983/84:223

Lars Werner m. fl.

Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

1

Kapitalismens kris har starkt påverkat förhållandet mellan samhällsklasserna
i Sverige. En förskjutning till de breda folklagrens nackdel har
skett. Sedan en följd av år har Sverige ett växande skikt av arbetslösa och
undersysselsatta. Reallönerna har fortlöpande sjunkit, samtidigt som förmögenhetsbildningen
i ett fåtals händer starkt ökat. Spekulation och internationalisering
av kapitalet har minskat benägenheten att utveckla svensk
ekonomi och produktion. Nedskärningar inom den offentliga sektorn har
drabbat de breda folklagrens levnadsnivå. För det stora flertalet lönarbetande
i landet gäller, att de socialt pressats tillbaka — både som individer
och som klass.

Ideologiskt och politiskt har krissituationen banat väg för teorier och
metoder, vilka riktar sig mot de lönarbetandes intressen. Svenska arbetsgivareföreningen
för ett planmässigt ideologiskt krig mot arbetarrörelsens
klassiska idéer och sociala moral. Den politiska diskussionen har drivits åt
höger. Inte bara borgerligheten utan också socialdemokratins ledande
skikt har anammat teserna om åtstramning, om nödvändigheten av höga
vinster för företagen och ökad lönespridning.

När ett förslag om löntagarfonder nu läggs fram, måste man se det i
ljuset av den allmänna samhälleliga situationen.

Arbetarrörelsen borde arbeta för ett fondsystem som kan vara ett redskap
för en samhällelig förändring, vägledd av jämlikhetens och demokratins
idéer.

Men socialdemokratins ledning tenderar att se fonderna utifrån systembevarande
idéer, vilka döljer klasskonfliktens verkliga natur. Med en
sådan utgångspunkt kan fonderna bli ett medel att ytterligare underordna
de breda löntagarskikten systemets hårdnande krav, storföretagens ledarfilosofier
och styrmetoder samt en borgerligt inspirerad krispolitik.

II

Frågan om löntagarfonder har diskuterats i snart tio år i Sverige. Tanken
att skapa fonder för att påverka den ekonomiska utvecklingen eller att
införa någon form av ”vinstdelning” är i och för sig äldre och har även
internationella förebilder. Den gällde t. ex. fonder för att främja olika
branscher eller utdelning av individuella vinstandelar i form av aktier till

Mot. 1983/84:223

2

de anställda. Vidare hade ju de tre första pensionsfonderna inrättats och
följdes av beslutet 1973 om inrättandet av en fjärde AP-fond, som skulle
placera sina medel i aktier.

Men det var framför allt i och med en rapport som utarbetats inom LO,
under Rudolf Meidners ledning, och som publicerades 1974 som löntagarfondsdebatten
sköt ordentlig fart.

Detta fondförslag skulle enligt förslagsställarna främja kapitalbildningen,
utjämna förmögenheterna, öka de arbetandes inflytande i näringslivet
och verksamt bidra till att föra Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Sedan
dess har förslagen flera gånger reviderats. Men dess anhängare har knutit
ungefär samma förhoppningar till de olika alternativen. Dock har tonvikten
i motiven för löntagarfonder successivt förändrats: I början spelade
”ekonomisk-demokrati”-argumenten en central roll, senare har argument
om kapitalbildning och löneåterhållning skjutits i förgrunden.

Förslagen till löntagarfonder har hela tiden väckt ett starkt motstånd
anfört av storfinansen och SAF. Detta motstånd har ökat kraftigt trots att
fondförslagens förändring hela tiden gått i riktningen att tillmötesgå denna
kritik. Det hade visserligen funnits borgerliga propåer om ”vinstdelning”
och att löntagarna skulle få del i ”ägandet” men detta gick ut på att
de anställda skulle få enskilda aktieposter i bolagen. De socialdemokratiska
förslagen har hela tiden gällt fonder som ”kollektivt” äger aktier, och
som sålunda kan skaffa sig aktieposter av icke försumbar storlek. Detta
ägarskap, som inte omedelbart skulle kunna kontrolleras av storfinansen
eftersom tanken varit någon form av löntagaranknuten ledning av fonderna
utmålades av storfinansens höger, men snart av hela borgerligheten som
ett stort hot mot kapitalismen. Ett sådant ägande — påstås det i propagandan
— leder till ett socialistiskt samhälle, gör slut på frihet, demokrati och
välståndsskapande effektivitet i näringslivet och leder till en oerhörd
maktkoncentration.

Den tilltagande borgerliga agitationen mot någon form av löntagarfonder
måste ses mot bakgrunden av de allmänna sociala, ekonomiska och
politiska förskjutningarna mellan samhällsklasserna som ägt rum i den
ekonomiska krisen. Det har lyckats borgerligheten att flytta fram sina
positioner på de arbetandes bekostnad. Under de senaste åren har de
arbetandes reallöner reducerats medan kapitalvinster och förmögenheter
ökat mycket kraftigt. Samtidigt har de borgerliga krafterna drivit en kampanj
för ökad privatisering, ökad själviskhet, mindre offentlig verksamhet
och social trygghet. De har motiverat detta med en delvis framgångsrik
propagandakampanj kring den ekonomiska krisen och dess påstådda orsaker.

De arbetande påstås i denna propaganda ha levt över landets tillgångar,
påstås ha pressat upp ”kostnadsläget” och skadat landets ekonomi. Därför
måste de finna sig i försämrade villkor och i att vinsterna kraftigt ökar.

De arbetande påstås ha krävt för stora sociala rättigheter och för mycket

Mot. 1983/84:223

3

offentlig sektor. Detta påstås ha trängt undan industrin. Krisen ges alltså
förklaringar sorn skall motivera standardnedpressningspolitik gentemot
de arbetande, sociala nedskärningar, försvagning av den offentliga sektorns
socialt nyttiga och utjämnande verksamhet och mera privatisering.
Detta är led i att trycka ner de arbetande och att stärka kapitalismen, dvs.
de nuvarande kapitalägarnas makt över landets ekonomi och utveckling.

Det är en framgång för denna propaganda att den socialdemokratiska
regeringens politik i stor utsträckning rättat sig efter samma krisbild och
huvudlinje.

Emellertid strider de förhoppningar som diskussionerna kring löntagarfonder
väckt i stora delar av arbetarrörelsen mot den borgerliga ekonomiska
och politiska offensiven. Då denna har som mål att stärka de
nuvarande kapitalägarnas makt, öka privatiseringen och området för kapitalistiska
styrmekanismer i samhället blir själva kravet på en ny kollektiv
ägare av aktier i sig en utmaning mot de nuvarande ägarna. I förslaget
ligger en kritik av dessa alldeles oavsett om de olika fondförslagen skulle
förmå att minska deras makt eller ej.

Själva diskussionen om fonderna har också inneburit en viss idéförskjutning
inom socialdemokratin. Den dominerande uppfattningen var
där tidigare att egendomsförhållandena bara var en fråga om vad som var
praktiskt. Men fonddiskussionen ledde till ett brett ifrågasättande av den
kapitalistiska maktkoncentrationen, vilket företrädare för socialdemokratin
tidigare bara undantagsvis uttalat. Visserligen har inga officiella dokument
heller nu satt den kapitalistiska äganderätten — dvs. att privatpersoner
skall få äga för samhällets utveckling avgörande produktionsmedel —
i fråga, men dock har koncentrationen av detta ägande till ett fåtal ställts
under debatt.

I en tid av borgerlig propagandaoffensiv för kapitalismens system och
de nuvarande ägarnas makt har debatten kring löntagarfonder inom
arbetarrörelsen lett till ett ökat ifrågasättande av denna makt. Detta är en
huvudorsak till den omfattande borgerliga kampanjen mot löntagarfonder.
Den gäller inte så mycket förslagen i sig. Den har ett syfte att slå
tillbaka allt ifrågasättande av kapitalismens egendomsförhållanden. Dess
mål är att bidra till att förhindra att en radikaliserande debatt inom
arbetarrörelsen breder ut sig.

Ill

Löntagarfondsfrågans uppkomst måste ses mot bakgrund av att det
kapitalistiska systemets växande motsättningar började att synas allt tydligare
från slutet av 1960-talet. Då började myterna om den harmoniska
välfärdsstaten att spricka sönder. De sociala följderna av kapitalets koncentration
och den ekonomiska politik som underlättat denna började att
märkas. Tillväxttakten i ekonomin började att avta. Utslagningen ur ar

Mot. 1983/84:223

4

betslivet förvärrades. Illusionerna om Sverige som ett den sociala harmonins
samhälle brast: under detta sken hade det skett en närmast enastående
koncentration av förmögenheter, makt och kapital.

Allt detta satte sina spår. Kommunisterna blev inte längre ensamma om
att påtala storfinansens makt över näringslivet. Och arbetarklassen började
att genomföra massiva aktioner mot kapitalets envälde på arbetsplatserna.
Den mäktiga strejkrörelsen kring 1970 medförde krav om maktförskjutningar
till de arbetandes förmån.

Den socialdemokratiska ledningen svarade på denna breda aktivitet
genom en rad utredningar och förslag på arbetslivets område som påstods
innebära en stark demokratisering inom näringslivet. Dessa arbetsrättsformer
skulle medföra vissa begränsade förbättringar för de arbetande —
men avståndet skulle vara stort till påståenden man gjort om förslagens
innebörd och syfte. Det mesta förblev vid det gamla.

I detta sammanhang utvidgades också AP-fondsystemet med en fjärde
AP-fond som skulle kanalisera riskvilligt kapital till näringslivet genom
förvärv av aktier. Härigenom skulle, sades det i den allmänna debatten,
dels sysselsättningen öka, dels skulle ”samhällets och löntagarnas inflytande
inom näringslivet” växa. Också till denna fond knöts illusioner om att
den skulle bidra till ändrade maktförhållanden, och från borgerligt håll
gjordes gällande att förslaget ”öppnade dörren för långtgående politiskt
betingade ingrepp i svenskt näringsliv”. I den mera grovkorniga borgerliga
agitationen påstods att den fjärde AP-fonden skulle vara ”den största
socialiseringsåtgärden” i svensk historia.

Men inte heller den fjärde AP-fonden har vare sig påvisbart givit fler
jobb eller ett ökat löntagarinflytande i näringslivet. Den har främst använts
för stödköp av aktieposter — ofta med lågt röstetal — i etablerade
storföretag.

1971 års LO-kongress gav LO:s landssekretariat i uppdrag ”att vidta
åtgärder för att frågan om branschfonder och annan fondbildning av
vinster och löntagarnas sparande för kapitalinsatser i företagen blir utredd”.
På grundval av detta beslut tillsattes en utredning under LO:s
dåvarande utredningschef Rudolf Meidner.

Den rapport som blev resultatet av detta uppdrag publicerades 1974.
Den aktualiserade ägandet och ägandets betydelse inom näringslivet. Rapporten
påvisade, vad som sedan länge hävdats av den kommunistiska
delen av arbetarrörelsen, att koncentrationen av kapital och makt i Sverige
utvecklats mycket långt. Detta innebar, som påpekats, en reträtt från
ståndpunkter socialdemokratin intagit under flera årtionden. De hade sett
ägandet som underordnat: huvudsaken var att företagen skötte sina åligganden,
att de sköttes välordnat och effektivt. Denna ståndpunkt hävdades
av socialdemokraterna t. o. m. då de första folkpartistiska propåerna om
vinstdelning och individuellt delägarskap för de arbetande framlades.
Prestationerna, inte ägandet, sades då vara det viktiga.

Mot. 1983/84:223

5

Meidners påvisande av maktkoncentrationen i näringslivet innebar indirekt
en stark kritik av den förda socialdemokratiska politiken. Så hade
makten koncentrerats trots då mer än fyrtio år av socialdemokratiskt
regeringsinnehav.

Utifrån analysen av maktkoncentrationen i näringslivet ställde Meidnerrapporten
frågan om hur man skulle åstadkomma en utjämning av
förmögenhetsstrukturen och en ”demokratisering” av näringslivet i förgrunden.
Detta sades vara det huvudsakliga syftet med rapportens förslag
till löntagarfonder.

Detta gick ut på att en viss andel av företagens vinst varje år skulle
avsättas till kollektivt ägda löntagarfonder. Detta skulle ske genom att nya
aktier — riktade nyemissioner av aktier, som termen lyder — skulle ges till
dessa löntagarfonder för en summa motsvarande den del av vinsten som
skulle överföras till fonderna.

Meidners förslag målades av borgerligheten ut som ett socialistiskt
förslag. Men dess syfte var inte en socialistisk samhällsomvandling. Dess
centrala tanke var att arbetarna skulle ”ha rätt att vara med och bestämma”
— dvs. vara med tillsammans med privata kapitalägare. Under en rad år,
30—50 år eller mer, skulle de anställda ”vara med” i minoritet gentemot
det privata kapitalet.

Förslaget skulle kanske ha gett de anställda aktiemajoritet i vissa företag
efter kanske ett halvsekel, men detta är inte socialism. Socialismen förutsätter
någon form av samhälleligt ägande av alla viktiga produktionsmedel
och planhushållning.

Meidnerförslaget hade ingen socialistisk målsättning. Det skulle tvärtom
ha bundit upp de arbetande i samarbete med de gamla kapitalägarna.
Det skulle ställa fackföreningarna inför den dubbla uppgiften att kämpa
både för högre vinster och högre löner. Förslagen stod också i ett visst
motsatsförhållande till krav om vissa nationaliseringar eller höjd bolagsvinstbeskattning.

De innebar inte heller något ingrepp i den kapitalistiska ekonomins
styrmekanismer: tillväxt, strukturomvandling, sysselsättning, produktionens
lokalisering etc. skulle ha fortsatt att vara beroende av kapitalistiska
profitutsikter.

Meidnerrapporten och dess förslag ställde dock frågan om maktkoncentrationen
i blickpunkten och spred förhoppningar om att förändrade,
mera rättvisa och demokratiska egendomsförhållanden var på väg.

Mycket snart skulle emellertid motiveringarna för löntagarfonder komma
att förskjutas. Det allt viktigare skälet var att se fonderna som ett medel
att öka kapitalbildningen, ”sparandet och investeringarna inom näringslivet”.
Det ökade deltagande i näringslivet arbetarna skulle få skulle mer
och mer uttalat vara ersättningen för ett avstående av annars möjliga
lönestegringar. Antydningar om sådana motiv fanns dock redan i Meidnerrapporten.

Mot. 1983/84:223

6

Med denna förskjutning av tonvikten på olika målsättningar följde
förslag efter förslag, som skulle dämpa de drag som i det ursprungliga
fondförslaget upplevts som utmanande av borgerligheten. Samtidigt kunde
emellertid inte de förväntningar som skapats inom arbetarrörelsen helt
frångås. Resultatet blev att mängder av tekniska eller ”administrativa”
frågeställningar sköts i förgrunden. Detta spred oklarhet och dämpade
förhoppningarna i arbetarrörelsen — samtidigt som den borgerliga propagandaoffensiven
för att tränga tillbaka arbetarklassen alltmer sköt in sig
på fonderna. Borgerligheten kunde se att fonderna avslöjade motsättningar
i arbetarrörelsen mellan dem som ville ändrade maktförhållanden och
dem som inte önskade detta. De kunde se att varje reträtt spred alltmer av
uppgivenhet. De såg alltmer i fondfrågan sin chans inte bara att politiskt
tränga tillbaka arbetarrörelsen, utan också att förtala den fackliga rörelsen
och alla arbetarrörelsens mål.

IV

Förändringen av socialdemokratins argumentation för löntagarfonder
har gått mycket långt, när fonddebatten utmynnat i regeringsförslag. I
proposition 1983/84:50 har fondfrågans maktaspekt, att låta de anställda
”vara med och bestämma”, reducerats till en ”delaktighet i förmögenhetstillväxten”
som ersättning för fortsatta reallönesänkningar. Syftet är att
förmå arbetarklassen att acceptera stora bolagsvinster och en dålig löneutveckling
utan att detta skall leda till konflikter som kan rubba kapitalismens
stabilitet. I propositionens språk uttrycks denna motivering för fonderna
på följande sätt:

Då vi nu åter igen står inför en situation då vinsterna i näringslivet stiger,
denna gång till följd bl. a. av den kraftiga konkurrenskraftförstärkning
som gavs av devalveringen i oktober 1982, är det av synnerlig vikt att inte
pris- och kostnadsstegringen i vårt land på nytt skjuter fart så att devalveringens
effekter omintetgörs och vi hamnar i en ny kostnadskris med
skadliga verkningar på bytesbalans och sysselsättning.

För att undvika en sådan utveckling, i denna konjunkturfas likaväl som
på längre sikt, bör enligt min mening åtgärder vidtas som motverkar att
vinstuppgången medför en ytterligare koncentration av makt och ägande
i näringslivet. I stället är uppgiften att sprida makten och ägandet, så att
fler görs delaktiga i förmögenhetstillväxten. Härigenom skapas förutsättningar
för lägre kostnadsstegringar och större tillväxt, samtidigt som kravet
på en rättvis fördelning inte eftersätts, utan tvärtom skärps. Härigenom
lindras den stabiliseringspolitiska konflikten avsevärt, och förutsättningar
skapas för en stabil och sysselsättningsbefrämjande ekonomisk tillväxt.

Detta är den avgörande och grundläggande motiveringen till att regeringen
lägger fram förslaget om löntagarfonder.

Längre fram i propositionstexten uttrycks denna tanke än klarare:

En industriell tillväxt förutsätter en god lönsamhet. Regeringens insatser
under hösten och vintern 1982/83 och en förhållandevis låg uppgång av

Mot. 1983/84:223

7

lönekostnaderna har gjort att denna nu är uppnådd. Men devalveringens
negativa konsekvenser för reallönerna och den starkt positiva effekten på
företagsvinsterna och aktiekurserna innebär påfrestningar på fördelningspolitiken.
Snabba vinstökningar innebär inte bara fördelningsproblem
mellan löntagare och kapitalägare utan kan också lätt skapa instabila
förhållanden för lönebildningen och påfrestningar på solidariteten mellan
olika löntagargrupper. Sådana konflikter och instabila förhållanden riskerar
att undergräva de hittills uppnådda resultaten. Därför spelar åtgärder
för att göra löntagarna delaktiga i företagens vinster en viktig roll i
regeringens strävanden att överbrygga motsättningarna och ge löntagarna
goda förutsättningar att medverka till en återhållsam kostnadsutveckling.

I detta sammanhang är det löntagarfondernas väsentligaste uppgift att
medverka till att skapa en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt- och
stabiliseringspolitik.

Den ekonomiska teorin bakom detta resonemang är i all enkelhet att
lönehöjningar leder till inflation och att denna skadar de svenska företagens
konkurrensförmåga. Det är nödvändigt att öka vinsterna och att hålla
tillbaka lönerna. För att få de arbetande att acceptera detta inrättas löntagarfonder.

Detta är en felaktig och borgerlig syn på inflationen. Den bortser från
att produktionens resultat alltid fördelas mellan kapital och arbete, att det
är styrkeförhållandena mellan klasserna som i grunden avgör om högre
löner medför högre priser eller om det är profiterna som reduceras. Lönerna
skapar således inte alls automatiskt någon inflation.

Däremot försämrar återhållna löner — liksom nedskärningspolitik mot
den offentliga verksamheten — den inre marknaden. Detta kan kortsiktigt
gagna exportindustrins kapitalister, men ökade vinster för exportindustrin
är inte liktydigt med en samhällsekonomisk expansion. Krymper marknaden
inom landet expanderar inte landets ekonomi. Resultatet kan visserligen
bli en växande exportindustri och ett än större exportberoende. Men
exportindustrins expansion leder över i alltmer av transnationalism, av
utflyttning av produktion till andra länder. Samtidigt ger mera vinster till
dessa företag i läge när hemmamarknaden hälls igen upphov till mera
spekulation.

Regeringspartiet har i sin ekonomiska politik alltmer accepterat utgångspunkter
som har starka drag gemensamma med högerborgerliga
föreställningar. Motiveringarna för propositionens fondförslag offrar också
åt en sådan åskådning.

Detta märks tydligt när propositionen behandlar maktkoncentrationen
i näringslivet och de föreslagna fondernas framtida roll.

Koncentrationen av makt och kapital i svenskt näringsliv har gått mycket
långt. Den helt dominerande ägargruppen här är Wallenberggruppen.
Den har till sin intressefär knutit en lång rad av Sveriges ledande stor- och
exportindustrier. 1 Meidners rapport hette det om maktkoncentrationen
att den var det ”mest utmanande utvecklingsdraget i ett eljest demokratiskt

Mot. 1983/84:223

samhälle”. I propositionen skildras den nu avlidne nestorns i Wallenberggruppen,
Marcus Wallenberg, dominerande roll i stora svenska industrier
som väsentligen grundad på ”det breda och unikt stora förtroende som
tillkom honom från andra ägare och ägargrupper”.

Fondernas roll skall således inte heller vara att bryta den kapitalistiska
maktkoncentrationen eller att ändra något av den av kapitalistiska principer
styrda inriktningen av näringslivets utveckling. Löntagarfonderna
skall enligt propositionen ”ta sitt ansvar och utöva sin ägarroll i samverkan
med andra ägare och ägargrupper”. Inte heller ses de som ett led i att bryta
den av profiter och aktiespekulation styrda ekonomiska utvecklingen.
”Utan en öppen och livaktig marknad för riskkapital skulle de inte fungera”,
skriver regeringen. Regeringens på aktieinnehav grundade fondsystem
fordrar med andra ord aktiebörs, vilken är en hörnpelare i den
kapitalistiska spekulationsekonomin.

Det är lika avslöjande som typiskt, att propositionens text över huvud
taget inte ens berör frågan, huruvida de arbetande har kvalitativt andra
intressen i fråga om den industriella utvecklingen än kapitalistklassen.
Regeringen accepterar den utveckling som styrs av kapitalistiska profitintressen
och ser inte fondsystemet som en möjlighet till en förändrad inriktning.
Klassmotsättningarna är när det gäller produktionens utveckling
stora och oförsonliga. Kapitalägarna — i synnerhet den storfinans som
kontrollerar exportindustrin — arbetar medvetet för produktionslivets
transnationalisering för att öka sitt oberoende av nationella lagar och sin
styrka gentemot fackliga krav. De lönarbetande har ett motsatt intresse av
att försvara det nationella produktionssystemet, den inhemska marknaden
och möjligheterna att föra en självständig nationell politik. Kapitalägarna
har intresse av det enskilda kapitalets förräntning, av kortsiktiga, snabba
vinster. De lönarbetande har intresse av en ekonomisk utveckling som ser
till nationella, samhällsekonomiska behov som tar sikte på långsiktig
uppbyggnad där det enskilda företagets profit inte står i centrum. Kapitalägarna
har intresse av en teknologisk utveckling, som slår ut det mänskliga
arbetet, skärper kontrollen över arbetskraften och arbetsprocessen och
förstärker kapitalismens över- och underordning. De lönarbetande har
tvärtom intresse av en teknisk utveckling som ger arbetet ett meningsfullt
innehåll, som tillvaratar de arbetandes skapande förmåga, som befrämjar
jämlikhet och demokratiska beslutsprocesser. Kapitalägarna ser produktionsprocessen
privatekonomiskt, de lönarbetandes intresse är att den ses
i hela samhällsutvecklingens ljus.

Om fonderna väsentligen blir delägare med minoritetsposter, om de
bedriver en placeringspolitik helt på den kapitalistiska aktiemarknadens
villkor, kan de inte förändra utvecklingen i de arbetandes intresse. De
förvandlas då till ett stöd åt en utveckling som bestäms av de stora privata
kapitalägarna och deras koncernledningar.

Mot. 1983/84:223

9

V

Det kapitalistiska samhällets maktförhållanden bestäms av egendomsförhållandena.
Dessa baseras på att kapitalistklassen äger avgörande produktionsmedel,
medan en majoritet av befolkningen icke äger egna produktionsmedel
utan för sin försörjning måste sälja sin arbetskraft. Kapitalismen
förutsätter ojämlikhet. Kapitalets vinster kommer ur de arbetandes
arbete, att de lönarbetande producerar mera än vad som motsvarar
deras löner. Ägande och spekulation skapar inga nya värden. Endast det
produktiva arbetet åstadkommer detta.

Kapitalismen inte bara förutsätter ojämlikhet och att de arbetande underordnas
kapitalet. Kapitalismen omvandlar produktionen till en samhällelig
angelägenhet men dess egendomsform är inte samhällelig utan
privat. I stället för en samhälleligt samordnad produktion för att tillgodose
befolkningens behov leds kapitalismen av de enskilda kapitalens jakt efter
så stora vinster som möjligt. Detta ger upphov till det kapitalistiska systemets
motsättningar. Kapitalismen skapar arbetslöshet och kriser. Kapitalismen
skapar slöseri och rofferi mot människor och natur.

Skall kapitalismen övervinnas krävs att dess egendomsförhållanden
bryts. Det krävs någon form av samfälld egendom av de avgörande produktionsmedlen
och en planmässig hushållning.

För att en sådan grundläggande omdaning av samhället skall bli verklighet
krävs en omvandling av samhällets maktförhållanden, av statsapparatens
karaktär, av ägandeförhållanden, av alla sociala relationer. Det
fordras en genomgripande demokratisering av hela samhällslivet.

Kampen för en sådan samhällsomvandling står i överensstämmelse med
varje framflyttande av de arbetandes positioner, med varje reform som
utvecklar demokratiska fri- och rättigheter och ökar de arbetandes inflytande.

Makten över investeringarna intar här en nyckelroll. Den påverkar såväl
sysselsättning som teknikutveckling och arbetsmiljö. Makten över investeringarna
kan erövras på många sätt, genom demokratiska rättigheter för de
arbetande på arbetsplatserna genom framflyttande av de fackliga rättigheterna,
genom nationalisering av storfinansens nyckelpositioner i affärsbanker,
försäkringsbolag och stiftelser. Men ett system med fonder skulle
också kunna bidra till förändrade maktförhållanden, om de vore insatta i
en strategi som syftar till en socialistisk samhällsomvandling. I fondtanken
finns element som kan erbjuda utvecklingsmöjligheter för strukturer baserade
på en demokratisk självförvaltnings principer.

VI

Regeringens förslag till fonder är inte insatt i en sådan helhetsstrategi.
Av tankarna att finna en metod för demokrati i näringslivet har det blivit
fem nya AP-fonder. Dessa fonder kommer att ha en begränsad storlek, att

Mot. 1983/84:223

10

fram till 1990 disponera mindre än 3 miljarder kronor vardera. Fonderna
skall byggas upp genom en 20-procentig vinstdelningsskatt och genom en
ökning av ATP-avgifterna med 0,2 procentenheter. För dessa medel skall
fonderna köpa aktier, men de får var för sig inte skaffa mer än 8 % av
röstvärdet i något företag. Hälften av fondernas röstvärde skall kunna
överlåtas till det lokala facket i ett berört företag om detta så begär.
Fonderna skall ge minst en 3-procentig real avkastning för att utan att tära
på sitt eget kapital kunna leverera 3 % av ”nuvärdet av de medel resp.
fondstyrelse förvaltar till 1—3 AP-fondstyrelsen”. De fem fondernas styrelser
skall utses av regeringen med en majoritet av löntagarsideförankrade
personer.

De förhoppningar som en gång skapats bland de arbetande, att löntagarfonder
skall minska maktkoncentrationen och ge de arbetande ökad
makt i samhället, att de skall bli ett effektivt medel i kampen mot arbetslösheten,
att de skall bli ett viktigt medel för ekonomisk demokrati och ge
möjligheter till ökad samhällelig styrning av den ekonomiska utvecklingen
kommer icke att uppfyllas av detta förslag. Högerpropagandan om fondförslagets
systemförändrande karaktär framstår som absurd om den bara
skulle avse detta förslag. Men som visats i det föregående har denna
agitation ett vidare politiskt syfte.

De fem nya AP-fondema föreslås få en uppbyggnad och en funktion
som i huvudsak överensstämmer med den fjärde AP-fonden. Denna fond
innebar i sig ingen systemförändring utom i det avseendet att den stärkte
sammanväxten mellan staten och kapitalet. Den fjärde AP-fonden har
varken inneburit ökad makt för de anställda eller att arbetslöshetens
utveckling påverkats.

Detta ligger i aktieägandets karaktär. Aktiehandel är en kapitalistisk
form för kapital- och förmögenhetsbildning. Den förutsätter i sig en spekulativ
marknad och strider mot en samhällelig planmässighet i den ekonomiska
utvecklingen.

Fonderna skall ju operera på denna marknad som alla andra aktieägare
med blott det egna kapitalets förräntning för ögonen. Detta leder inte till
någon kvalitativ förändring av det ekonomiska systemet.

I vilka företag fonderna kommer att äga andelar avgörs dessutom inte
av några samhälleliga mål. Det kommer i stället att bestämmas av aktiemarknaden,
av vilka företag som nyemitterar eller vilka aktier som omsätts
på denna marknad och vilka aktier som kan antas ge god avkastning. Detta
kommer varken att förändra den regionala utvecklingen eller sysselsättningsutvecklingen.
Denna kommer som nu att bestämmas av den oförutsebara
summan av olika kapitalisters vinstkalkyler och investeringsverksamhet
samt av den offentliga sektorns utveckling.

De föreslagna AP-fonderna kommer inte heller att spela någon påvisbar
roll för den ekonomiska aktiviteten. Företagens problem är nu inte brist på
kapital eller likvida tillgångar. Snarare är problemet nu överlikviditet.

Mot. 1983/84:223

11

Ytterligare en stor kund på aktiemarknaden innebär ingen lösning på detta
problem.

I detta ljus måste man också betrakta AP-fondernas betydelse för löntagarnas
inflytande i näringslivet. Förvisso har vi i sig inget emot en
”kollektiv” aktieägare under samhällsinflytande som AP-fonder utgör.
Det är ju inte till nackdel för de arbetande att aktieägaren är en AP-fond
jämfört med att ägaren är en medlem i ett privat finanshus. Men det ökade
inflytandet för de anställda och den fördjupade demokratin i näringslivet
som sägs vara förbundet med AP-fondernas aktieinnehav är till stor del
illusoriskt. Detta hänger inte bara ihop med de hårda begränsningsregler
som uppsatts för fondernas ägande. Det hänger främst ihop med deras
”liv” på aktiemarknaden, på av dess funktion förestavade villkor. Eftersom
fonderna skall fungera som en del av aktiemarknaden med intresse för
att denna utvecklas efter kapitalistiska effektivitetskriterier kan detta leda
till att fondernas styrelser — och representanterna för löntagarsidan i
dessa — helt binds upp av systemet. Samma kan förhållandet bli på det
lokala planet — där det lokala facket alltid kommer att ha en rösträtt som
är i klar minoritet. Dess representanter riskerar att bindas upp i ett ”ägaransvar”
som står i motsatsställning till de arbetandes klassintressen.

De föreslagna fondernas fördelningspolitiska verkan kommer långt
ifrån entydigt att bli till de arbetandes fördel. Detta beror på den allmänna
utvecklingen av styrkepositionerna mellan klasserna och den fackliga
politik som förs. Visserligen kommer fonderna til! stor del att byggas upp
genom ”vinstdelning”, men i den mån de leder till kapitalökning för
företagen — och detta i form av en minoritetspost — kommer dessa medel
ändå att kunna disponeras av de dominerande ägarna i den mån de
omvandlas till ”arbetande kapital”. Visserligen bestämmer fonderna över
var tillgångarna skall investeras, men när de investerats i ett företags aktier
utgör de ju en tillgång för detta företag.

Om dessutom fonderna blir ett argument i avtalsrörelserna och negativt
kommer att påverka löneutvecklingen, kan fonderna komma att stärka
kapitalets position på de arbetandes bekostnad.

Vi kan alltså se att de föreslagna AP-fonderna icke kommer att lösa de
aktuella problem de svenska lönarbetarna står inför. De kommer inte att
påvisbart kunna påverka arbetslöshetens utveckling. De kommer inte att
verksamt bidra till en jämnare fördelning eller att motverka maktkoncentrationen
inom näringslivet. De kommer inte att befordra de fackliga
organisationernas inflytande som självständiga krafter.

Samtidigt innebär i sig skapandet av en ny aktieägare en kritik av
aktiemarknadens nuvarande aktörer. Det skapar också en aktieförvaltning
av icke obetydlig storlek som inte omedelbart kontrolleras av storfinansen.
Detta gäller även fonderna som är tänkta att fungera helt på det
nuvarande systemets villkor.

En utvidgning av ATP-systemet kan i och för sig vara motiverad. För att

Mot. 1983/84:223

12

det skall förskjuta kraftförhållandena mellan klasserna till de arbetandes
fördel fordras emellertid att det inte baseras på klassamarbetets utgångspunkt.
Det fordras också att AP-fonderna får en inriktning som befrämjar
de arbetandes intressen.

Fondernas pengar måste satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler
och överväganden. Detta innebär att fonderna bl. a. måste ha inte bara en
regional förankring i sin sammansättning, utan att de skall ha ett uttryckligt
uppdrag att främja näringslivet inom varje region.

Fondernas medel måste också kunna användas för att stödja löntagarkollektiva
företag och nya samhälleliga industrier.

Fondernas inflytande måste utnyttjas för att motverka transnationalisering
och industriutflyttning.

Tills frågan om hur fondstyrelserna skall väljas är utredd bör fondernas
styrelser utses av riksdagen. En majoritet bör dock som i regeringens
förslag ha förankring hos löntagarna.

Fonderna måste också betraktas som oberoende av den löne- och fördelningspolitik
som förs. Detta innebär att synen på fonderna som ett
medel för att åstadkomma att de arbetande accepterar en återhållsam
lönepolitik tillbakavisas. De bidrag som företagen får betala till fonderna
skall inte avräknas i avtalsrörelserna.

Med en sådan inriktning av fondernas politik skulle utvidgningen av
AP-fondsystemet kunna tjäna syftet att bidra till en nödvändig förändring
av den ekonomiska politiken. Likväl skulle de dock inte svara mot de
förväntningar som skapats på ett fondsystem som verksamt kan bidra till
att lösa krisens och maktkoncentrationens problem.

VII

Frågan gäller, hur ett fondsystem skall utformas, som verkligen har
udden riktad mot storfinansens makt — ett fondsystem, som tjänar en
självständig politik i de lönarbetandes kollektiva intresse och inte binder
upp dem vid de villkor det borgerliga samhället sätter upp.

Vpk:s partikongress 1981 behandlade denna fråga och utformade riktlinjer
för en sådan fondkonstruktion.

En utgångspunkt måste vara att fonderna inte ensamma kan dominera
försöken att skapa en motpol till den kapitalistiska maktstrukturen. De
måste vara en del av en mer omfattande strategi syftande till att genombryta
storkapitalets ledande ställning i samhället. Därför är det nödvändigt
att även överföra storbankerna i samhällelig ägo. Det är också nödvändigt
att nationalisera stiftelser och investmentbolag. Fonderna måste
också kombineras med en skatte- och fördelningspolitik, som angriper de
oförtjänta och spekulativa värde- och förmögenhetsökningarna, och som
stärker sådana offentliga verksamheter, vilka har betydelse för de breda
folklagrens levnadsförhållanden.

Mot. 1983/84:223

13

Vpk:s kongress skisserade mot denna bakgrund ett system av samhällsfonder
kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder.

Finansieringskällorna för fonderna skall vara sådana skatter och avgifter,
vilka överför delar av den orättfärdiga förmögenhetsbildningen från
privata och till stor del improduktiva verksamheter till produktiva och
socialt nyttiga sådana under de lönarbetandes kontroll. Spekulationen
måste angripas, produktionen gynnas.

Samhällsfonderna skall i första hand inriktas på att genomföra ett
långsiktigt program för nyindustrialisering i nationell skala. När det privata
storkapitalet i så hög grad undandrar sig denna uppgift, måste de
lönearbetande själva påta sig den. Fonderna skall med denna inriktning i
första hand sättas in för att stärka och utveckla den offentligägda och
kooperativa industrin för att ge denna rollen av spjutspets i den fortsatta
industriella utvecklingen. Det innebär alltså, i motsats till propositionens
förslag, att fonderna inte skall uppträda som aktieköpare i privatföretag på
den privata aktiemarknadens villkor och med accepterande av de ramar,
som det kapitalistiska näringslivets ledande krafter redan dragit upp.

Fonderna skall inte kopplas till någon löne- och inkomstpolitik, vars
syfte är att hålla nere eller sänka reallönerna ytterligare till förmån för de
privata vinsterna. Fonderna skall överflytta resurser från storkapitalet till
de lönarbetande, inte tvärtom.

Fondernas investeringar skall medverka till genomförandet av en de
arbetandes självständiga teknologipolitik. De skall, med andra ord, främja
sådana tekniska lösningar som gynnar en humanistisk syn på människan
och arbetet. De skall medverka till att ge produktionen sådana organisationsvillkor,
vilka gynnar demokratiska besluts- och ledningsprinciper. De
skall främja teknik, som motarbetar rovdrift på materiella resurser. De
skall sättas in till förmån för en teknik, som uppvärderar det mänskliga
yrkesarbetet och mobiliserar allas inneboende kapacitet i arbetsprocessen.
Omvänt skall de användas för att motverka och avskaffa sådan teknik och
organisation, vilken leder till utarmning av arbetet, odemokratiska maktstrukturer
och miljöfarliga inflytelser.

Fondernas investeringar skall givetvis ge avkastning. Men kraven härpå
skall utformas utifrån ett större perspektiv. De skall inriktas på långsiktiga
mål för teknisk förnyelse och industriell utveckling, vilka inte låter sig
uppnå med alltför kortsiktiga och ensidigt profitinriktade krav.

Fonderna skall ingå i en politik, som syftar till att upphäva skillnaderna
mellan landets olika regioner, och som bryter den koloniala karaktär
ekonomin fått i de s. k. skogslänen. Fonderna skall också kunna sättas in
för att rehabilitera och utveckla krisdrabbade industrier samt i förekommande
fall investera i nya på orter, där de gamla industrierna faller.

De lokala fackliga organisationerna skall kunna använda medel ur
samhällsfonderna för att bygga upp lokala investeringsfonder. Dessa skall
ha till syfte att i såväl samhällsägda som privata företag garantera viktiga

Mot. 1983/84:223

14

insatser på den lokala arbetsplatsen. De lokala fackliga investeringsfonderna
skall tjäna som ett vapen i den fackliga kampen. De skall vara
redskap för den fackliga organisationens självständiga strävanden.

Fonderna skall byggas upp med en central fond — främst avsedd för
större, övergripande satsningar på nationell nivå — och 24 länsfonder.
Lokala fackliga investeringsfonder förutsätts få disponera medel ur länsfonderna.

Ett system med länsfonder ger, enligt vår mening, bättre anknytning till
regionala opinioner och valda länsorgan. Detta kan främja både engagemang
och insyn.

I ljuset av regeringsförslaget kan man givetvis diskutera, ifall uppdelning
på länsfonder ger alltför små resurser för varje fond. Å andra sidan
saknar regeringsförslaget en central fond, som kan ta sig an en övergripande
nationell uppbyggnadspolitik. Frågan om antalet fonder behöver dock
inte ses dogmatiskt — det är givetvis möjligt att tillämpa de av oss förordade
riktlinjerna även i ett system med fem fonder.

Fondsystemet enligt vår här skisserade modell förutsätts på alla nivåer
styras av representanter, som är demokratiskt valda och som har redovisningsskyldighet
inför dem som valt dem.

Fonder enligt denna konstruktion binder inte fackföreningsrörelsen vid
den utveckling, som behärskas av kapitalägarna. De ger tvärtom de arbetande
och deras organisationer ytterligare ett stridsmedel i kampen om
makten i ekonomin och på arbetsplatserna. Tillsammans med strejkrätt,
rätt att välja löneform, vetorätt mot destruktiva arbetsprocesser m. m. kan
de bilda grund för en alternativ makt i arbetslivet.

Utgångspunkten för varje fondsystem, liksom för varje samhällspolitisk
reform arbetarrörelsen genomdriver, måste vara att främja rörelsens mål.
Detta mål är att bryta ned det borgerliga samhällets makt- och egendomsförhållanden
och bygga ett nytt samhälle — ett samhälle, där klasserna
avskaffats och människorna på alla samhälleliga plan gemensamt styr sig
själva utan att ha några herrar över sig.

För ett sådant mål behövs en arbetarrörelse med en självständig ideologi
och fackliga organisationer, som inte låter sig fångas upp i systembevarande
åtgärder, vilka ger ett illusoriskt ”medinflytande” till priset av att man
accepterar kapitalägarnas fortsatta övervälde. Kapital och arbete kan inte
försonas — annat än till priset av arbetets underkastelse. Arbetet måste
insistera på sin självständiga kamp och sina självständiga mål. Dess mål,
intressen och värderingar är kvalitativt annorlunda än kapitalets. Det är
dessa alternativ, annorlunda, socialistiska strävanden ett fondsystem skall
främja.

Mot. 1983/84:223

15

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar uttala sig för vad som i motionen anförs
om fonder som ett medel att bryta kapitalets maktkoncentration
och utveckla demokratin,

2. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
samhällsfonder och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet
därmed,

3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
lokala fackliga investeringsfonder och hos regeringen hemställa
om förslag i enlighet därmed,

4. att riksdagen beslutar att beträffande en utvidgning av APfondsystemet
med ytterligare fem fonder godkänna vad som
därom anförs i motionen, innebärande att dessa för att förskjuta
kraftförhållandena i samhället till de arbetandes fördel skall

a) användas för att främja samhällsekonomiska målsättningar,

b) användas för att främja regional balans,

c) kunna användas för att stödja löntagarkollektiva företag och
nya samhälleliga industrier, som ett komplement till samhällsfonderna
enligt ovan,

d) användas för att motverka transnationalisering och industriutflyttning,

e) t. v. ges styrelser som utses av riksdagen och som skall ha en
majoritet av löntagarföreträdare,

f) byggas upp oberoende av avtalsrörelserna,

5. att riksdagen beslutar att under förutsättning av ett bifall till
punkt 4 godkänna förslaget i proposition 1983/84:50 till lag med
reglemente för allmänna pensionsfonden med de förändringar
däri som föranleds av ett bifall till punkt 4 ovan (vi förutsätter
här att utskottet utarbetar erforderliga förändringar i lagtexten).

Stockholm den 24 november 1983
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C. H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

HANS PETERSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

i Hallstahammar

LiberTryck Stockholm 1983

I

i