TU 1983/84:1

Trafikutskottets betänkande
1983/84:1

om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.
Motionerna

I motion 1982/83:209 av Ingvar Johnsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär utredning om möjligheterna att förse standardcykel med
eldriven hjälpmotor.

I motion 1982/83:297 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 6), att riksdagen beslutar införa särskilt förarprov för tung
motorcykel.

I motion 1982/83:392 av Per-Olof Strindberg (m) yrkas att riksdagen
beslutar att ändra 87 § i VTK i enlighet med vad som i motionen anförs.

I motion 1982/83:612 av Rune Jonsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära sådana ändringar i bestämmelserna om
registrering av bil som anförs i motionen.

I motion 1982/83:614 av Marianne Karlsson (c) yrkas att riksdagen begär
att regeringen i enlighet med motionen utreder införande av en lag som
ålägger kommunerna att informera felparkerare om de trafikförordningar
som de brutit mot.

I motion 1982/83:625 av Allan Åkerlind (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om förbud mot anläggande av väggupp.

I motion 1982/83:982 av Gullan Lindblad och Wiggo Komstedt (båda m)
yrkas att riksdagen uttalar sig för att helgförbudet mot trafik med tyngre
lastfordon helt slopas eller åtminstone slopas på försök under ett antal år och
att studierna av trafikolyckorna fortsätter.

I motion 1982/83:1397 av Elis Andersson m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att fyrpunktsbälten i tävlingsbilar godkänns som säkerhetsbälten när
de används i allmän trafik.

I motion 1982/83:1398 av Kerstin Andersson (c) och Elver Jonsson (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att trafiksäkerhetsverket snarast
utfärdar enklare regler för användning av cykel med hjälpmotor.

1 Riksdagen 1983184. 15 sami. Nr 1

TU 1983/84:1

I motion 1982/83:1403 av Inge Carlsson (s) yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära en översyn av tjänsteviktsgränsen för sidovagnsekipage
i enlighet med vad som i motionen anförs.

I motion 1982/83:1409 av Kerstin Ekman och Elver Jonsson (båda fp)
yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära åtgärder för utfärdande
av säkerhetsföreskrifter avseende guidestolar i bussarna.

I motion 1982/83:1424 av Sten Sture Paterson (m) yrkas

1. att riksdagen beslutar ändra 39 § st. 3 körkortslagen genom införande

av följande komplettering: ”om länsstyrelsen finner får länsstyrelsen

höra socialnämnden, skyddskonsulenten, hem för värd eller boende med
offendig huvudman och läkare om sådant yttrande har betydelse för ärendets
avgörande.”,

2. att riksdagen hos regeringen begär att följande ändringar införs i
körkortsförordningen:

a) 11 § sl. 2 KF. Före texten: ”Utredningen skall innehålla ett yttrande
från ” införs: ”Uppgifter om nykterhetsförhållanden skall alltid infordras
av socialnämnden.”,

b) 87 § a) KF. Följande tillförs: ”Om en socialnämnd, skyddskonsulent
eller ett hem för vård eller boende med offentlig huvudman i sin verksamhet
finner anledning anta att någon som har ett körkort, körkortstillstånd eller
traktorkort inte uppfyller de förutsättningar som gäller för att få det, skall
detta anmälas till länsstyrelsen.”,

c) 88 § KF får en ändrad skrivning enligt följande: "Om en läkare vid
undersökning finner anledning anta att en körkortshavare inte uppfyller de
förutsättningar om pålitlighet i nykterhetshänseende som gäller för sådant
innehav eller av medicinska skäl som inte sammanhänger med drogberoende
anses vara uppenbart olämplig att inneha körkort skall läkaren anmäla det till
den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet. Innan någon anmälan
göres skall läkaren underrätta körkortshavaren.”

I motion 1982/83:1433 äv Alf Wennerfors (m) yrkas att riksdagen
upphäver 75 § st. 2 i vägtrafikkungörelsen.

I motion 1982/83:1436 av Allan Åkerlind (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att alla generella hastighetsbegränsningar som visar mer än
50 km i timmen som högsta tillåtna hastighet och på vägar utanför tätorter
skall omvandlas till rekommenderade hastigheter.

I motion 1982/83:1437 av Allan Åkerlind (m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande till att
lokala trafikföreskrifter kan tillhandahållas den enskilde i lättöverskådligt
skick och till ett rimligt pris,

TU 1983/84:1

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande till att
lokala trafikföreskrifter samordnas kommunerna emellan i största möjliga
utsträckning.

I motion 1982/83:1936 av Sture Ericson och Per Olof Håkansson (båda s)
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag om att körkort för
motorcykel kan förvärvas av den som fyllt 18 år samt att sådan körkortshavare
dock inte får köra tung motorcykel förrän han/hon fyllt 20 år.

I motion 1982/83:1941 av Jan Fransson (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att åtgärder vidtas för en bättre varningsmarkering för
övrig trafik av fordon m. m. som nu är undantagna i 107 § VTK.

I motion 1982/83:1942 av Olle Grahn (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
redovisats och föreslagits i trafiksäkerhetsfrämjande syfte.

I motion 1982/83:1943 av Olle Grahn och Hugo Bergdahl (båda fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om enkel registrering av moped att tjäna som riktlinjer i uppdraget till
trafiksäkerhetsverket att utarbeta förslag till mopedskylt.

I motion 1982/83:1949 av Elver Jonsson (fp) yrkas att riksdagen beslutar
som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om
införande av samma regler för brandmännen som nu gäller för läkare m. fl.

I motion 1982/83:1955 av Oskar Lindkvist och Lars Ulander (båda s) yrkas
att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om möjligheten att klassa
bärgningsbilar med tjänstevikt över 10,5 ton som utryckningsfordon.

I motion 1982/83:1956 av Maj-Lis Lööw (s) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ett speciellt trafikmärke bör inrättas för
fartnedsättande valkar samt att föreskrifter för förvarning och utmärkning av
valkarna skall utfärdas.

I motion 1982/83:2201 av Göran Persson och Margot Wallström (båda s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motion
1982/83:2199 (s) anförs angående lag om användande av bilbälte i baksäte.

Yttrande

Över motion 1982/83:1424 (m) har yttrande avgivits av socialutskottet
(SoU 1983/84:1 y). Se bilaga till detta betänkande.

1 * Riksdagen 1983184. 15 sami. Nr 1

TU 1983/84:1

Utskottet

Utskottet vill inledningsvis framhålla att samtliga motionsyrkanden som
behandlas i detta betänkande väcktes under den allmänna motionstiden vid
1982/83 års riksmöte, dvs. redan i januari 1983. Förkortningarna VTK och
FDK i det följande betecknar vägtrafikkungörelsen (1972:603) resp. fordonskungörelsen
(1972:595). Med ”trafiksäkerhetspropositionen” avses
proposition 1981/82:81 om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet
m. m.

1 Körkorts- och utbildningsfrågor

I motionerna 1982/83:297 (c) och 1982/83:1936 (s) behandlas frågor om
behörighet att föra lätt resp. tung motorcykel.

Nuvarande regler innebär att körkort för motorcykel kan förvärvas av den
som fyllt 16 år. Körkortshavaren får dock inte föra tung motorcykel förrän
han fyllt 18 år. En tung motorcykel har en motor vars slagvolym överstiger
125 kubikcentimeter. Om slagvolymen understiger 125 kubikcentimeter är
det fråga om en lätt motorcykel.

Enligt den förstnämnda motionen bör de gällande reglerna ändras så att ett
särskilt förarp rov skall krävas för behörighet att föra tung motorcykel. Enligt
den sistnämnda motionen bör dels körkortsäldern för motorcykel höjas från
nuvarande 16 år till 18 år, dels behörighetsåldern för tung motorcykel höjas
från nuvarande 18 år till 20 år.

I båda motionerna framhålls att motorcyklisterna utgör den mest olycksdrabbade
trafikantgruppen.

I motion 1982/83:297 (c) betonas särskilt behovet av utbildning inför
övergången från lätt till tung motorcykel. Denna utbildning bör - framhåller
motionärerna-ombesörjas av de frivilliga motorcykelorganisationerna. För
att motverka att ojämnhet i utbildningen därvid uppkommer bör ett särskilt
förarprov införas.

Även i motion 1982/83:1936 (s) erinras om behovet av att förbättra
utbildningen. Den främsta förklaringen till motorcykelolyckorna är dock
enligt motionärerna motorcyklisternas ungdom. En höjning av åldersgränserna
på sätt som föreslås i motionen skulle medföra avsevärt färre olyckor.

I proposition 1981/82:81 om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet
m. m. föreslog regeringen bl. a. att ett särskilt förarprov skulle införas för
behörigheten att föra tung motorcykel samt att behörighetsåldern för
förande av vissa tunga motorcyklar - som har motorer med en slagvolym på
500 å 600 kubikcentimeter - skulle bestämmas till 20 år.

I sina betänkanden TU 1981/82:19 och TU 1981/82:26 avstyrkte utskottet
dessa båda regeringsförslag. Utskottet hade inte funnit någon statistik som
visade ett samband mellan olycksfrekvens och motorcykelns storlek. Förbättrad
grundutbildning och fortbildning syntes utskottet bättre ägnade än

TU 1983/84:1

regeringens förslag att öka motorcyklisternas trafiksäkerhet. Riksdagen
biföll utskottets hemställan i de delar som nu är i fråga (rskr 1981/82:231).

Nu tillgängliga statistiska uppgifter visar att trafiksäkerheten har försämrats
under de nio första månaderna innevarande år jämfört med motsvarande
tid under år 1982. Under den tid som jämförelsen omfattar ökade sålunda det
totala antalet dödade i trafiken från 460 till 488. Försämringen var särskilt
påtaglig för motorcyklisterna och cyklisterna. Under jämförelsetiden ökade
antalet omkomna vid motorcykelolyckor från 37 till 70 och vid cykelolyckor
från 47 till 63. Av de 70 som dödades vid motorcykelolyckor var det 63 som
färdades på tung motorcykel. Antalet för trafik registrerade motorcyklar har
ökat från ca 85 900 år 1982 till f. n. ca 102 000.

Enligt vad utskottet erfarit har kommunikationsministern - mot bakgrund
av den oroande utvecklingen - kallat berörda parter till överläggningar. I
överläggningarna kommer att delta företrädare för rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket,
vägverket, statens väg- och trafikinstitut, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, skolöverstyrelsen, konsumentverket,
Kommunförbundet, organisationer för motorcyklister och cyklister, Riksförbundet
Flem och Skola m. fl.

Även utskottet ser allvarligt på den försämring av trafiksäkerheten som
inträffat sedan fjolåret, då trafiksäkerhetsfrågorna senast ingående behandlades
av riksdagen. Som utskottet tidigare framhållit måste en förbättrad
grundutbildning och fortbildning tillmätas stor betydelse i arbetet på att öka
trafiksäkerheten. Det är därför tillfredsställande att kommunikationsministern
har kallat till de nämnda överläggningarna. Utskottet förutsätter att
parterna därvid gemensamt kan finna en praktisk lösning på bl. a. utbildningsfrågan.
Utskottet erinrar vidare om att riksdagen - med anledning av
trafiksäkerhetspropositionen - som en första målsättning för det framtida
trafiksäkerhetsarbetet har fastslagit att antalet dödade och skadade i trafiken
fortlöpande skall minskas. Statsmakterna har sålunda att med största
uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen.

Om försämringen av trafiksäkerheten - trots förbättringar av utbildningen
-visar sig vara av bestående natur, måste enligt utskottets mening ytterligare
åtgärder övervägas. Av det anförda framgår att utskottet inte f. n. är berett
att ompröva sin tidigare intagna ståndpunkt till frågan om att införa ett
särskilt förarprov för behörighet att föra tung motorcykel. Yrkandet härom i
motion 1982/83:297 (c) avstyrks därför.

Utskottet finner det inte motiverat att införa en ordning som skulle
innebära att behörighetsåldern för att föra tung motorcykel blir högre än den
som gäller för att föra bil. Motion 1982/83:1936 (s) avstyrks därför i denna
del.

En höjning av behörighetsåldern för lätt motorcykel från 16 till 18 år skulle
medföra att mopeder vore de enda motorfordon som kunde föras av
ungdomar i denna åldersgrupp för resor i samband med arbete och

TU 1983/84:1

fritidsaktiviteter. En sådan förändring av nuvarande regler är utskottet - i
avvaktan på resultatet av en förbättrad grundutbildning - inte berett att
förorda. Med hänvisning till det anförda avstyrks sålunda motion 1982/
83:1936 (s) även i nu berörd del.

I motion 1982/83:1424 (m) hävdas att nykterhetsprövningen i körkortsärenden
är bristfällig och medför faror för trafiksäkerheten. Motionären begär att
körkortslagstiftningen skall ändras i vissa angivna avseenden i syfte att skapa
ett bättre underlag än f. n. för nykterhetsprövningen.

Motionären utgår i sin framställning från 7 § körkortslagen (1977:477).
Enligt detta lagrum krävs för körkortstillstånd bl. a. att sökanden skall vara
känd för ett nyktert levnadssätt. Av 16 § i lagen framgår att körkort kan
återkallas bl. a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
inte bör ha körkort.

Enligt motionären medför én ändring i 39 § körkortslagen - som trädde i
kraft den 1 januari 1982 - och integritetsskyddet enligt annan lagstiftning
svårigheter att utreda nykterhetsförhållanden av betydelse i körkortsärenden.
Den övriga lagstiftning motionären avser är bl. a. socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och
sekretesslagen (1980:100).

Motionären framhåller att den rutinmässiga undersökningen av en körkortssökandes
nykterhetsförhållanden numera endast omfattar kontroll
huruvida sökanden under de senaste två åren omhändertagits med stöd av
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB). På
grund av sekretessbestämmelserna står enligt motionären annan nykterhetsutredning
inte att få, såvida inte körkortsmyndigheten finner anledning anta
att sökanden på grund av sina nykterhetsförhållanden inte bör ha körkort. I
sådant fall får körkortsmyndigheten - med stöd av det nämnda stadgandet i
39 § körkortslagen - höra socialnämnden, om nämndens yttrande har
betydelse för ärendets avgörande.

Följden av nuvarande ordning blir - betonar motionären - att för
socialnämnden väl kända drogmissbrukare, som inte omhändertagits enligt
LOB, meddelas körkortstillstånd därför att nämnden inte får lämna ut andra
uppgifter än sådana som avser LOB-omhändertaganden. Sekretessen bryts
endast i de fall då körkortsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen, får höra
socialnämnden. Inte ens missbrukare - fortsätter motionären - som blir
föremål för tvångsvård enligt LVM får länsstyrelsen kännedom om, såvida
inte ett LOB-omhändertagande ger länsstyrelsen anledning och rätt att höra
socialnämnden.

Motionären anför ytterligare exempel på vad han anser utgöra olägenheter
med nuvarande ordning och yrkar, som nämnts, att körkortslagstiftningen
ändras i vissa angivna avseenden. Sålunda begärs bl. a. att uppgifter om
nykterhetsförhållandena alltid skall få infordras från socialnämnden samt att
anmälningsskyldighet skall införas för bl. a. socialnämnden då den finner

TU 1983/84:1

anledning anta att den som har körkort inte uppfyller de förutsättningar som
gäller för att få ett sådant.

De frågor som motionären behandlar är av mycket stor betydelse för
trafiksäkerheten. Att de även har minst lika viktiga sociala aspekter framgår
inte bara av det yttrande som socialutskottet har avgivit (se bilaga) utan också
av motionen.

Nu gällande ordning för nykterhetsprövningen i körkortsärenden tillkom i
samband med socialtjänstreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1982.
Därvid ägnades socialnämndens uppgiftsskyldighet i dessa ärenden en
utförlig behandling. Socialutskottet framhöll vid behandlingen av den
föreslagna socialtjänstlagen att de förslag som skulle läggas fram på
körkortsområdet måste tillgodose trafiksäkerhetskraven (SoU 1979/80:44 s.
97).

Trafikutskottet har för sin del i samband med körkortsreformen (prop.
1975/76:155) understrukit att nykterhetsförhållandena särskilt måste uppmärksammas
när det gäller prövningen av förare. Avkall på skötsamhet i
nykterhetshänseende som ett krav för innehav av körkort får således inte
göras, framhöll utskottet vidare i sitt betänkande TU 1975/76: 28. Utskottet
vidhåller bestämt sin sålunda uttalade mening.

Socialutskottet framhåller i sitt yttrande att det är angeläget att körkortsmyndigheten
får kännedom om i fall någon på grund av sina nykterhetsförhållanden
är klart olämplig att köra bil. Nuvarande uppgiftsskyldighet måste
emellertid - heter det vidare i yttrandet - anses tillräcklig, särskilt som den
kompletteras av uppgifter i körkortsregistret om alla LOB-omhändertaganden.

Nuvarande uppgiftsskyldighet följer bl. a. av den av motionären åberopade
bestämmelsen i körkortslagen - 39 § tredje stycket - jämförd med 7 kap.
4 § och 14 kap.l § sekretesslagen. Innebörden är - som nämnts - att
länsstyrelsen, om den finner anledning anta att någon inte bör ha körkort, får
höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ett ärendes
avgörande.

Trafikutskottet delar den i motionen uttalade uppfattningen att ifrågavarande
bestämmelser kan försvåra en helt effektiv kontroll av t. ex. en
körkortssökandes nykterhetsförhållanden. Nuvarande uppgiftsskyldighet
får emellertid enligt utskottets mening ses som en t. v. godtagbar kompromiss
mellan trafiksäkerhetsintresset och socialtjänstens inriktning på att
stödja och hjälpa den enskilde. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av
att länsstyrelserna använder den möjlighet till effektiv kontroll som 39 §
tredje stycket körkortslagen ger.

I samband med behandlingen av ifrågavarande motion har utskottet haft
hearings med företrädare för rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket.
Härvid har bl. a. hävdats att informationen om körkortssökandes och
körkortshavares nykterhetsförhållanden nu är sämre än förr. Bristerna
skulle kunna avhjälpas - har det påpekats - om polismyndigheten och inte
1** Riksdagen 1983/84. 15 sami. Nr 1

TU 1983/84:1

länsstyrelsen fattar beslut i ärenden som gäller körkortstillstånd.

Utskottet är inte f. n. och i detta sammanhang berett att gå in på en
prövning av det lämpliga i en sådan ändring av nuvarande ordning. Utskottet
konstaterar emellertid att det enligt 11 § andra stycket körkortsförordningen
(1977:722) åligger polismyndigheten att i samband med ansökan om
körkortstillstånd göra en personutredning och en lämplighetsbedömning.
Stadgandet ger sålunda polismyndigheten möjlighet att verkställa en utförligare
utredning än att - såsom motionären menar i alltför stor utsträckning
vara fallet - endast kontrollera huruvida vederbörande omhändertagits
enligt LOB. Med den person- och lokalkännedom som polisen besitter är det
enligt utskottets mening angeläget att den finner lämpliga former för att göra
så utförliga personutredningar som möjligt. Vidare gäller enligt 11 § tredje
stycket körkortsförordningen att länsstyrelsen själv eller genom polismyndigheten
får föranstalta om ytterligare utredning. Därvid kan länsstyrelsen
förelägga en körkortssökande att ge in ett läkarintyg.

Socialberedningen (1980:07) behandlar i sitt nyligen framlagda delbetänkande
Erfarenheter av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S
1983:16) bl. a. socialnämndernas yttranden i körkortsfrågor. Utskottet
förutsätter att behandlingen av nämnda betänkande leder till förnyade,
allsidiga överväganden av de spörsmål som motionären aktualiserar.

Med hänvisning härtill och till vad utskottet i övrigt anfört synes motion
1982/83:1424 (m) f. n. böra lämnas utan någon riksdagens åtgärd.

I motion 1982/83:1942 (fp) yrkas under rubriken Mopedkort att en
obligatorisk mopedförarutbildning snarast införs. Vidare framhålls att statsmakterna
bör ge uppmuntran och stöd åt ideella organisationers utbildning av
motorcyklister. I motionen erinras också om den utbildning i första hjälpen
vid trafikolyckor som tillhandahålls av bl. a. Röda korset. Trafiksäkerhetsverket
bör få i uppdrag att närmare informera allmänheten om möjligheterna
att få del av ifrågavarande utbildning.

I trafiksäkerhetspropositionen föreslog regeringen att riksdagen skulle
fatta ett principbeslut om att ådagalagd kompetens - dokumenterad genom
ett mopedkort - skall vara en förutsättning för behörighet att föra moped.
Kompetenskravet skulle emellertid endast avse dem som efter dettas
införande fyllt 15 år. Det skulle vidare, till en början, bara gälla teoretiska
kunskaper att förmedlas - och prövas - av skolan. Anledning till sistnämnda
begränsning var - framhölls det i propositionen - att ”en någorlunda
rikstäckande mopedförarutbildning med såväl teori som praktik” ännu inte
fanns att tillgå.

Utskottet avstyrkte regeringens förslag om mopedkort och framhöll att en
förbättrad utbildning av mopedförare borde kunna ge ett större bidrag till
ökad trafiksäkerhet. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1981/
82:231).

TU 1983/84:1

Efter riksdagsbehandlingen av ifrågavarande proposition uppdrog regeringen
åt trafiksäkerhetsverket att i samverkan med skolöverstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, trafikskolornas organisationer och berörda
frivilligorganisationer klarlägga lämpliga former för mopedförarutbildning.
Inom ramen för uppdraget skulle verket kartlägga utbildningsbehovet och ta
fram nödvändig vägledning för utbildningens genomförande m. m.

Genom det sålunda lämnade uppdraget synes riksdagens intentioner i
fråga om utbildningen av mopedförare bli tillgodosedda. I avvaktan på
resultatet av en förbättrad utbildning vidhåller utskottet sin inställning till
frågan om införande av mopedkort. Utskottet kan sålunda inte f. n. förorda
någon obligatorisk utbildning av mopedförare. Motion 1982/83:1942 (fp)
avstyrks därför i denna del.

Inom ramen för det nordiska trafiksäkerhetsåret ges de frivilliga motorcykelorganisationerna
stöd i form av bidrag och material för motorcykelkurser
och fortbildning. Vidare informeras allmänheten om -och inbjuds till - Röda
korsets kurser om första hjälpen. Sådan information lämnas också vid
körkortsutbildningen.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att motion 1982/83:1942
(fp) i nu berörda delar bör lämnas utan åtgärd.

2 Vissa mopedfrågor

I motionerna 1982/83:209 (s) och 1982/83:1398 (c, fp) uttalas önskemål om
regler som gör det möjligt att kunna förse en standardcykel med eldriven
hjälpmotor och använda den i trafik. Besiktning skulle enligt motionärerna
inte behövas av hela fordonet utan endast av själva drivpaketet.

Bestämmelserna om cyklar och mopeder i fordonskungörelsen (FDK)
baseras på regler i 1968 års Wienkonvention om vägtrafik. Sålunda definieras
i FDK cykel som ett fordon som är avsett att drivas med tramp- eller
vevanordning och ej är lekfordon. Om moped heter det i FDK att den inte får
tas i bruk innan den godkänts vid individuell besiktning eller typbesiktning.

Sådan cykel med hjälpmotor som föresvävar motionärerna är sålunda
definitionsmässigt inte en cykel. Den är inte heller en moped i FDK:s
mening, såvida inte en besiktning av hela fordonet ger vid handen att det
uppfyller de krav som i FDK ställs på en moped. Dessa krav är i vad avser
t. ex. bromsutrustning, belysning och ljudsignalanordning strängare än
motsvarande krav för cyklar. De strängare mopedkraven synes utskottet
trafiksäkerhetsmässigt väl motiverade. Vidare torde man inte kunna ta för
givet att alla cyklar - som kan komma i fråga - tål den belastning som en
påhängsmotor utgör. Flera skäl talar sålunda för den helhetsbedömning som
nuvarande besiktningsregler innebär och därmed mot en besiktning som, i
enlighet med motionärernas önskan, begränsas till att omfatta endast
drivpaketet.

I sammanhanget bör nämnas att mopeder fr. o. m. kommande årsskifte

TU 1983/84:1

kommer att indelas i två klasser. Den ena motsvarar de nuvarande
mopederna. Den andra och nya klassen består av mopeder som väger högst
60 kg och har högst två växlar. Mopeder i den klassen behöver inte ha
blinkers eller stopplykta. Genom denna nya mopedtyp tillgodoses i viss mån
motionärernas önskemål om enklare och billigare mopeder.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1982/
83:209 (s) och 1982/83:1398 (c, fp).

I motion 1982/83:1943 (fp) erinras om riksdagens beslut om mopedregistrering
i anslutning till trafiksäkerhetspropositionen. Motionärerna är angelägna
att registreringen inte skall medföra omotiverat och kostsamt krångel och
byråkrati. Registerhållningsavgiftero. d. är enligt motionärerna obehövliga.
Vidare framläggs synpunkter på registreringsskyltarnas utformning.

Regeringen uppdrog i juni 1982 åt trafiksäkerhetsverket att överväga vad
som erfordras för att genomföra det nämnda riksdagsbeslutet. I uppdraget
ingick att utreda bl. a. registreringsskyltarnas utformning samt kostnader
och finansiering för genomförandet. Enkla lösningar skulle eftersträvas.

Enligt vad utskottet erfarit har verket numera redovisat sitt uppdrag.
Verkets förslag, somf. n. prövas inom regeringskansliet, innebär bl. a. att en
avgift på 55 kr. skall tas ut för registreringsskyltarna och att en årlig
registerhållningsavgift skall utgå med 40 kr.

Utskottet finner det naturligt att kostnaderna för registrering av mopeder
betalas av mopedägarna. Utskottet utgår vidare från att regeringen ser till att
dess intentioner om enkla lösningar blir tillgodosedda. Någon riksdagens
åtgärd synes motionen sålunda ej påkalla, varför den avstyrks.

3 Bilbälten och annan fordonsutrustning

I motion 1982/83:1397 (c) framhålls att fordonskungörelsens krav på
upprullningsdon för säkerhetsbälten och trafiksäkerhetsverkets detaljbestämmelser
härom medför att sådana s. k. fyrpunktsbällen som finns i t. ex.
rallybilar inte godkänns, när dessa bilar används i allmän trafik. Detaljföreskrifterna
innebär bl. a. krav på trepunktsbälten. Motionärerna utgår från
att fyrpunktsbälten - som krävs i motorsportsammanhang - är säkrare än de
vanliga, obligatoriska trepunktsbältena. Yrkandet är att riksdagen beslutar
att fyrpunktsbälten i tävlingsbilar godkänns som säkerhetsbälten när de
används i allmän trafik.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att nuvarande ordning synes
förenad med onödiga olägenheter. Regeringen bör därför enligt utskottets
mening undersöka möjligheterna att ändra bestämmelserna i enlighet med
motionärernas önskemål.

Vad utskottet nu har anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

I motion 1982/83:2201 (s) yrkas att bestämmelser skall införas om
obligatorisk användning av bilbälte i baksätet. Motionärerna framhåller att

TU 1983/84:1

omkring 80 % av den svenska bilparken har bilbälten i baksätet, men att
dessa används i alltför liten omfattning. Vidare erinras om en beräkning som
visar att en allmän användning av bilbältet i baksätet skulle minska antalet
dödade i trafiken med fler än 150 personer per år.

Den i motionen aktualiserade frågan behandlades i trafiksäkerhetspropositionen.
Föredragande departementschefen framhöll att nyttan av bilbälten
i baksätet är ovedersäglig, men att de används i alltför liten omfattning.
Användningen kunde ökas genom information. Så hade skett innan nuvarande
bestämmelser om obligatorisk bältesanvändning i framsätet infördes.
Erfarenheten talar sålunda - sades det i propositionen - för att frivillighet,
sporrad av upplysning, bör prövas före obligatorisk användning.

Utskottet delade föredragandens uppfattning och underströk vikten av
målmedveten information för att öka bältesanvändningen (TU 1981/82:19).

Utskottet är inte heller f. n. berett att förorda obligatorisk bältesanvändning
i baksätet men vill ånyo betona det angelägna i att användningen
stimuleras genom intensifierad information. Ökad bältesanvändning synes
också kunna åstadkommas genom de initiativ som numera tagits av vissa
försäkringsbolag. Dessa bolag erbjuder lägre premier eller andra förmåner
för trafikförsäkringstagare som förbinder sig att säkerställa allmän bältesanvändning
i det av försäkringen omfattade fordonet.

Av det anförda följer att utskottet avstyrker motion 1982/83:2201 (s).

I motion 1982/83:1409 (fp) föreslås att säkerhetsföreskrifter för guidestolar i
bussar skall utfärdas.

Enligt vad utskottet erfarit pågår inom trafiksäkerhetsverket en översyn av
säkerhetsföreskrifterna för bussar. Utskottet utgår från att även ifrågavarande
spörsmål - som också är en arbetsmiljöfråga och som sådan av intresse för
de fackliga organisationerna - därvid uppmärksammas. Någon riksdagens
åtgärd synes inte böra komma i fråga, varför motionen avstyrks.

I motion 1982/83:1941 (s) hänvisas till en bestämmelse i vägtrafikkungörelsen
(VTK) om breda fordon. Bestämmelsen innebär att en traktor med
påmonterat redskap eller utrustning på allmän väg får företa kortare färd till
eller från en arbetsplats, ”även om fordonets bredd, redskap eller utrustning
inräknad, överstiger 260 centimeter”. Stadgandet tillåter sålunda - framhåller
motionären - att t. ex. en jordbrukstraktor med påmonterad kultivatorhuv
(bredd 455 cm) kan framföras på allmän väg utan minsta varningsmarkering
för annan trafik. Enligt motionären har flera olyckor inträffat med
sådana fordon som omfattas av bestämmelsen. Åtgärder för en bättre
varningsmarkering för övrig trafik bör därför snarast vidtas.

Enligt fordonskungörelsen skall en traktor vid färd på väg vara försedd
med en skylt för markering av långsamtgående fordon. Trots sådan
varningsmarkering kan naturligtvis olyckor inträffa vid ogynnsamma väg-,
väderleks- och siktförhållanden, om berörda trafikanter underlåter att

TU 1983/84:1

”iakttaga den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka
betingas av omständigheterna” (5 § VTK). Enligt 60 § i samma kungörelse
får fordons hastighet aldrig vara högre än att föraren ”kan stanna det på den
del av den framförvarande körbanan som han kan överblicka och framför
varje förutsebart hinder”.

Om trafikanterna bemödar sig att alltid iaktta de angivna bestämmelserna
skapas enligt utskottets mening de - näst ett förbud mot ifrågavarande
traktortrafik - bästa garantierna mot trafikolyckor av det slag som behandlas
i motionen. Möjligheterna att förbättra varningsmarkeringen på breda
långsamtgående fordon bör dock uppmärksammas. Utskottet förutsätter att
så sker genom berörda myndigheters försorg.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet motionen kunna lämnas
utan någon riksdagens åtgärd.

I motion 1982/83:1403 (s) påpekas att nu gällande begränsning av
totalvikten - högst 400 kg - för motorcykel med sidovagn utgör en
trafiksäkerhetsrisk. Motionären erinrar om att motorcyklar på senare år har
blivit allt tyngre. Resultatet av nuvarande regler blir - heter det i motionen -att en kombination av en tung motorcykel och en lätt sidovagn godkänns,
medan en trafiksäkrare kombination - som har en totalvikt över 400 kg - inte
godkänns.

En ändring av ifrågavarande bestämmelser förbereds - enligt vad utskottet
erfarit - inom trafiksäkerhetsverket. Utskottet finner därför inte någon
riksdagens åtgärd erforderlig.

I motion 1982/83:1942 (fp) framhålls att regeringen bör verka för att cyklar
som saluförs är utrustade med fullständig reflexutrustning. Så sker - enligt
vad utskottet erfarit - genom trafiksäkerhetsverkets försorg. Motionen kan
sålunda i nu berörd del lämnas utan åtgärd.

I motion 1982/83:392 (m) hänvisas till en bestämmelse i vägtrafikkungörelsen
enligt vilken en fordonsförare i vissa situationer skall "ge tecken med
körriktningsvisare, om sådan föreskrivits för fordonet, och i annat fall genom
att höja armen”. Bestämmelsen tolkas så snävt - säger motionären - att
förare av cyklar och mopeder skall ge tecken för ändrad körriktning genom
att sträcka ut armen, eftersom det inte föreskrivits att cyklar och mopeder
skall ha körriktningsvisare. Detta kan inte vara rimligt - heter det vidare i
motionen - eftersom det numera finns väl fungerande körriktningsvisare för
cyklar. Bestämmelsen bör därför ändras så att om körriktningsvisare ej
föreskrivits tecken för ändrad körriktning skall ske med körriktningsvisare
eller genom att föraren sträcker ut armen.

Enligt fordonskungörelsen skall mopeder vara försedda med körriktningsvisare.
Fr. o. m. nästa årsskifte gäller dock inte detta krav för den enklare
typ av mopeder som utskottet har beskrivit ovan i avsnitt 2 Vissa mopedfrågor.
Körriktningsvisare för cyklar är enligt vad utskottet erfarit f. n. sparsamt

TU 1983/84:1

förekommande. Så länge detta förhållande råder torde medtrafikanterna
liksom hittills utgå från att cyklister ger tecken för ändrad körriktning genom
att sträcka ut armen. En ändring nu av bestämmelsen i enlighet med
motionärens önskan skulle enligt utskottets mening kunna medföra risk för
att tecken genom körriktningsvisare ej uppmärksammas av medtrafikanterna.
Motionen avstyrks därför.

4 Utryckningsfordon

1 motion 1982/83:1949 (fp) hänvisas till en bestämmelse i vägtrafikkungörelsen
enligt vilken fordon som används av bl. a. läkare, distriktssköterska,
barnmorska eller veterinär i brådskande yrkesutövning får överskrida
hastighetsgränser. Motionären vill att samma regel skall gälla för brandmän,
som för fordon från hemmet till brandstationen i samband med utryckning.

I motion 1982/83:1955 (s) begärs en utredning om möjligheterna att
klassificera s. k. tungbärgningsbilar som utryckningsfordon. Dessa bilar,
vilkas tjänstevikt överstiger 10,5 ton, har - framhåller motionärerna - en
mycket omfattande utrustning som kommer till nytta vid svåra olyckor.
Problemet för förarna är att de inte kommer fram fort nog i trafiken,
eftersom fordonen inte kan registreras som utryckningsfordon enligt bestämmelserna
i bilregisterkungörelsen.

Utskottet vill erinra om att många yrkesutövare har uppgifter som gäller
att snabbt undsätta människor eller att rädda materiella värden. Alla kan de
med visst fog göra anspråk på att i samband med sin yrkesutövning undantas
från vissa trafikbestämmelser. Gränsdragningar måste dock göras och har
enligt utskottets mening skett på ett väl avvägt och ändamålsenligt sätt
genom nuvarande regler. Vad gäller utryckningar med tunga bärgningsbilar
har utskottet i sitt betänkande TU 1981/82:19 pekat på möjligheten för
polisen att vid svåra olyckor ställa ett utryckningsfordon till förfogande som
eskort åt bärgningsbilen.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrks motionerna.

5 S. k. väggupp

I motion 1982/83:625 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om
förbud mot anläggande av s. k. väggupp.

I motion 1982/83:1956 (s) framhålls att ett särskilt vägmärke bör införas för
fartnedsättande valkar samt att föreskrifter för förvarning och utmärkning av
valkarna bör utfärdas.

I den förstnämnda motionen betonas att väggupp som anläggs för att
minska fordons hastighet kan medföra skador på fordonen. I den sistnämnda
motionen är det risken för skador på förare och passagerare som särskilt
beaktas.

TU 1983/84:1

Statens väg- och trafikinstitut har enligt vad utskottet erfarit studerat
frågan om väggupp o. d. och inte funnit att dessa medför några skadeverkningar,
under förutsättning att trafikanterna varnas för dem och nedbringar
hastigheten.

Inom t. ex. bostadsområden, där väggupp eller andra hastighetsdämpande
anordningar förekommer, varnas trafikanterna genom ett särskilt vägmärke,
som införts på försök och av vilket framgår att 30 km/tim utgör en
rekommenderad högsta hastighet.

Utskottet har vidare erfarit att även trafiksäkerhetsverket studerar frågan
om anläggande och utmärkning av väggupp och liknande anordningar.
Hittills vunna erfarenheter har sammanställts i en rapport, där man också ger
kommunerna-väghållarna råd och anvisningar.

Rätt använda synes väggupp o. d. ha en inte obetydlig verkan för att öka
trafiksäkerheten. Utskottet förutsätter att kommunerna - med hjälp av
trafiksäkerhetsverkets anvisningar - ser till att guppen anläggs så att de av
insiktsfulla och normalt uppmärksamma fordonsförare inte uppfattas som
omotiverade eller riskabla.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte någon riksdagens
åtgärd erforderlig och avstyrker motionerna.

6 Parkeringsfrågor och lokala trafikföreskrifter

I motion 1982/83:614 (c) yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder
frågan om införande av en lag som ålägger kommunerna att informera
felparkerare om de trafikförordningar som de brutit mot.

I motion 1982/83:1437 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer
om åtgärder syftande till dels att lokala trafikföreskrifter kan tillhandahållas
den enskilde i lättöverskådligt skick och till rimligt pris, dels att lokala
trafikföreskrifter samordnas kommunerna emellan i största möjliga utsträckning.

I båda motionerna framhålls att lokala trafikföreskrifter i många kommuner
har en mycket stor och svåröverskådlig omfattning, som gör det praktiskt
taget omöjligt för den enskilde att få kännedom om alla de regler som gäller.

I den förstnämnda motionen betonas särskilt att nuvarande förhållanden
medför bristande rättssäkerhet för felparkerare som oftast betalar sin avgift
utan att kunna förvissa sig om de verkligen begått ett fel. Motionären
hänvisar till uppgifter som gör gällande att i bortemot hälften av de
parkeringsärenden som prövas i domstol blir beslutet att betalningsansvar för
felparkeringsavgift undanröjs. För att öka rättssäkerheten är det rimligt -framhåller motionären - att varje parkeringsanmärkning också skall bestyrkas
med angivande av den trafikkungörelse som bilisten felat mot och att den
betalningsskyldige senast vid första betalningspåminnelsen erhåller utdrag ur
de för platsen för parkeringsanmärkningen gällande trafikföreskrifterna.

TU 1983/84:1

Grundläggande regler om all vägtrafik återfinns i vägtrafikkungörelsen.
Vissa av VTK:s regler - t. ex. de som gäller parkering - får kompletteras
genom lokala trafikföreskrifter som meddelas av bl. a. kommunerna. Det
åligger varje kommun att föra in lokala trafikföreskrifter i en s. k. trafikliggare.
Parkeringsanmärkning får inte meddelas för överträdelse av en lokal
trafikföreskrift, om föreskriften inte har märkts ut enligt bestämmelserna i
vägmärkesförordningen (1978:1001). Detsamma gäller bl. a. i det fall att
föreskriften inte har förts in i trafikliggaren.

På parkeringsanmärkningar som meddelas av trafikövervakare med stöd
av lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning anges - enligt vad
utskottet erfarit - inte regelmässigt det författningsrum eller den lokala
trafikföreskrift som utgör grund för anmärkningen. De vanligaste överträdelserna
är däremot kategoriserade i en tabell, där trafikövervakaren med ett
kryss markerar den typ av överträdelse som anmärkningen avser.

Utskottet har vidare erfarit att regeringen har uppdragit åt trafiksäkerhetsverket
att se över de rutiner som kommunerna tillämpar vid förandet av
trafikliggarna. Avsikten med översynen är bl. a. att säkerställa att skyltning i
högre grad än f. n. baseras på beslut som antecknats i liggaren. Vad det gäller
är med andra ord att söka minska risken för att parkeringsanmärkningar
utfärdas utan laglig grund, dvs. att öka rättssäkerheten. Vidare undersöker
verket möjligheterna att genom datorisering eller annan rationalisering
ändra rutinerna för parkeringsanmärkningar så att en felparkerare - som ett
komplement till trafikövervakarens anmärkning - skall få besked om den
föreskrift han brutit mot.

Det arbete söm trafiksäkerhetsverket sålunda bedriver synes utskottet väl
ägnat att tillmötesgå de önskemål som framförs i motion 1982/83:614 (c).
Någon riksdagens åtgärd synes följaktligen inte erforderlig, varför motionen
avstyrks.

Bättre rutiner än f. n. när det gäller att föra trafikliggare och att utfärda
parkeringsanmärkningar synes också ägnade att i viss mån tillgodose kraven i
motion 1982/83:1437 (m) på lättöverskådliga lokala trafikföreskrifter. Utskottet
vill dock erinra om att skiftande trafikförhållanden - i samband med
t. ex. gatuarbeten och idrottsevenemang e. d. - gör det nödvändigt för
kommunerna att tämligen ofta ändra eller komplettera de lokala trafikföreskrifterna.
Dessa får därmed i stora kommuner med nödvändighet en så stor
omfattning att det skulle bli orimligt dyrt för dem att tillhandahålla samtliga
föreskrifter i ständigt aktuella publikationer till ett för den enskilde rimligt
pris.

Kravet på samordning kommunerna emellan i fråga om lokala trafikföreskrifter
tillgodoses - enligt vad utskottet erfarit - genom att trafiksäkerhetsverket
i information till kommunerna ger typexempel på hur olika föreskrifter
bör utformas. Av den kommunala självstyrelsen följer dock att varje
kommun har frihet att inom vägtrafikkungörelsens ram utforma lokala
trafikföreskrifter för att nå från trafik- och ordningssynpunkt angelägna

TU 1983/84:1

effekter. Uppfattningarna härom kan naturligtvis variera från kommun till
kommun.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1437
(m).

7 Övriga frågor

I motion 1982/83:612 (s) framhålls att de regler som nu gäller vid
registrering av bil har betydande olägenheter för dem som inte bor i närheten
av en länsstyrelse. Det tar tre dagar - säger motionären - att genom
postgången få tillgång till det skattemärke som länsstyrelsen utfärdar och
som krävs för att bilen skall vara körklar. Detta är ett problem - heter det
vidare i motionen - speciellt i Norrland, där avstånden är långa. En
decentralisering av de nödvändiga rutinerna till t. ex. postkontor eller
polisstationer skulle kunna ske utan att man därmed ger avkall på kraven på
kontroll m. m.

Regeringen har i juni 1983 beslutat att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att se över avställningsinstitutet i bilregistret. Av direktiven
(Dir 1983:47) framgår att utredaren skall se över rutinerna för bl. a.
upphörande av avställning av registrerade fordon. Därigenom kommer den
av motionären aktualiserade frågan att behandlas. Det är nämligen inte
registrering utan just upphörande av avställning som det regelmässigt är
fråga om när äganderätten till ett fordon övergår från t. ex. en bilfirma till
annan ägare.

I avvaktan på resultatet av utredningen synes motionen kunna lämnas utan
åtgärd.

I motion 1982/83:982 (m) yrkas att riksdagen uttalar sig för att helgförbudet
mot trafik med tyngre lastfordon helt slopas eller åtminstone slopas på försök.

Motionärernas önskemål har tillgodosetts, såtillvida som helgförbudet
slopades på försök under sommaren 1983. Motionen kan sålunda lämnas
utan åtgärd.

I motion 1982/83:1433 (m) yrkas att riksdagen upphäver 75 § andra stycket
i vägtrafikkungörelsen. Stadgandet har följande lydelse: "Förare av motordrivet
fordon skall även vidtaga lämpliga åtgärder för att förhindra att
fordonet obehörigen brukas av annan.” En bilförare måste sålunda - säger
motionären - ta med sig tändningsnyckeln även vid en kortare bortovaro från
bilen. Det är principiellt felaktigt - heter det vidare i motionen - att en ägare
av gods skall ha en lagenlig skyldighet att söka hindra tillgrepp av godset.
Utgångspunkten bör vara att äganderätten skyddas genom lag.

Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit på grund av trafiksäkerhetsmässiga
överväganden. Biltillgrepp begås i många fall av personer som också

TU 1983/84:1

gör sig skyldiga till trafikbrott såsom olovlig körning, rattfylleri och grov
vårdslöshet i trafik.

Europarådets ministerkommitté har enhälligt antagit en resolution om
förhindrande av obehörig användning av motorfordon. Av resolutionens
inledning framgår bl. a. att varje fordonsförare bör söka medverka till att
minska fordonstillgrepp genom lämpliga åtgärder, som t. ex. genom att låsa
fordonet och avlägsna tändningsnyckeln.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

I motion 1982/83:1436 (m) yrkas att alla generella hastighetsbegränsningar
som avser högre hastighet än 50 km/tim och som gäller utanför tätorter skall
omvandlas till rekommendationer. Motionären menar att förarens eget
omdöme - i de fall han avser - medför en till väg- och trafikförhållandena
bättre anpassad hastighet än en skyltning, som inte regelmässigt kan fylla den
funktionen så att den av trafikanterna uppfattas som meningsfull. Överträdelser
av rekommenderade hastigheter skulle medföra påföljd endast i de fall
de medverkat till en olycka.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen - senast i betänkande TU 1981/82:19 -behandlat motioner av den innebörd som nu är i fråga. Utskottets avgörande
invändning - nu liksom tidigare - mot en generell tillämpning av rekommenderade
hastighetsgränser är att de skulle kunna medföra ett ökat antal
risktaganden och därmed menliga följder för trafikanterna.

Med hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande särskilt förarprov för behörighet att föra tung
motorcykel

att riksdagen avslår motion 1982/83:297 (c) yrkande 6,

2. beträffande beliörighetsåldern för tung motorcykel

att riksdagen avslår motion 1982/83:1936 (s) i denna del,

3. beträffande körkortsåldern för motorcykel

att riksdagen avslår motion 1982/83:1936 (s) i denna del,

4. beträffande nykterhetsprövningen i körkortsärenden
att riksdagen avslår motion 1982/83:1424 (m),

5. beträffande obligatorisk mopedförarutbildning

att riksdagen avslår motion 1982/83:1942 (fp) i denna del,

6. beträffande stöd åt ideella organisationers utbildning av motorcyklister att

riksdagen lämnar motion 1982/83:1942 (fp) i denna del utan
åtgärd,

7. beträffande utbildning i första hjälpen vid trafikolyckor

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1942 (fp) i denna del utan
åtgärd,

TU 1983/84:1

8. beträffande standardcykel med eldriven hjälpmotor
att riksdagen

a. avslår motion 1982/83:209 (s),

b. avslår motion 1982/83:1398 (c, fp),

9. beträffande mopedregistrering

att riksdagen avslår motion 1982/83:1943 (fp),

10. beträffande fyrpunktsbälten

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1397 (c) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört,

11. beträffande obligatorisk användning av bilbälte i baksätet
att riksdagen avslår motion 1982/83:2201 (s),

12. beträffande säkerhetsföreskrifter för guidestolar i bussar
att riksdagen avslår motion 1982/83:1409 (fp),

13. beträffande varningsmarkering på breda långsamtgående
fordon

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1941 (s) utan åtgärd,

14. beträffande motorcykel med sidovagn

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1403 (s) utan åtgärd,

15. beträffande reflexutrustning pä cyklar

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1942 (fp) i denna del utan
åtgärd,

16. beträffande körriktningsvisare för cyklar

att riksdagen avslår motion 1982/83:392 (m),

17. beträffande utryckningsfordon
att riksdagen

a. avslår motion 1982/83:1949 (fp),

b. avslår motion 1982/83:1955 (s),

18. beträffande s. k. väggupp
att riksdagen

a. avslår motion 1982/83:625 (m),

b. avslår motion 1982/83:1956 (s),

19. beträffande parkeringsfrågor och lokala trafikföreskrifter
att riksdagen

a. avslår motion 1982/83:614 (c),

b. avslår motion 1982/83:1437 (m),

20. beträffande upphörande av avställning av registrerade fordon
att riksdagen lämnar motion 1982/83:612 (s) utan åtgärd,

21. beträffande helgförbudet mot trafik med tyngre lastfordon
att riksdagen lämnar motion 1982/83:982 (m) utan åtgärd,

22. beträffande förhindrande av obehörig användning av motorfordon att

riksdagen avslår motion 1982/83:1433 (m),

TU 1983/84:1

23. beträffande rekommenderade hastighetsgränser
att riksdagen avslår motion 1982/83:1436 (m).

Stockholm den 16 november 1983

På trafikutskottets vägnar
KURT HUGOSSON

Närvarande: Kurt Hugosson (s), Rolf Clarkson (m), Birger Rosqvist (s),
Claes Elmstedt (c), Olle Östrand (s), Wiggo Komstedt (m), Sven-Gösta
Signell (s), Sten-Ove Sundström (s), Görel Bohlin (m), Olle Grahn (fp),
Sven Henricsson (vpk), Göran Riegnell (m), Anna Wohlin-Andersson (c),
Ingrid Andersson (s) och Margareta Persson (s).

Reservation

Särskilt förarprov för behörighet att föra tung motorcykel (mom. 1)

Claes Elmstedt (c), Wiggo Komstedt (m). Olle Grahn (fp) och Anna
Wohlin-Andersson (c) anser

dels att det stycke på s. 5 som börjar med ”Om försämringen” och slutar
med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:

Beträffande de tunga motorcyklarna är olycksstatistiken enligt utskottets
mening så allvarlig att en förbättrad utbildning behöver kompletteras av
ytterligare åtgärder. De tunga motorcyklarna har på sena.re år blivit allt flera
och allt tyngre. Övergången från lätt till tung motorcykel medför därför allt
större vanskligheter för förare som inte dessförinnan fått den utbildning som
behövs. Även om sådan i dag i stor utsträckning tillhandahålls av de frivilliga
motorcykelorganisationerna saknas dock möjligheten att kontrollera att alla
förare av tunga motorcyklar besitter erforderlig kompetens. Sådan kontroll
säkerställs genom ett obligatoriskt förarprov på sätt som föreslås i motion
1982/83:297 (c). Utskottet tillstyrker sålunda ifrågavarande motionsyrkande.

Vad utskottet nu har anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande särskilt förarprov för behörighet att föra tung
motorcykel

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:297 (c) yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom
anfört.

TU 1983/84:1

Särskilda yttranden

1. Mopedregistrering (mom. 9)

Rolf Clarkson, Görel Bohlin och Göran Riegnell (alla m) anför:

I samband med behandlingen av trafiksäkerhetspropositionen framhölls
från moderat håll att registrering av mopeder inte skulle ha någon större
betydelse för att tillgodose det brottsförebyggande syfte som angavs som skäl
för registrering. Vi varnade också för att en registrering skulle medföra
onödig administrativ omgång och onödiga kostnader för den enskilde. Det
finns skäl att erinra om dessa farhågor när man erfar att trafiksäkerhetsverket
föreslår en avgift på 55 kr. för registreringsskyltarna och en årlig registerhållningsavgift
på 40 kr. Enligt vår mening bör regeringen - om den menar allvar
med sitt tal om att söka eliminera onödig byråkrati - vidta åtgärder för att
upphäva beslutet om mopedregistrering.

2. Mopedregistrering (mom. 9)

Claes Elmstedt och Anna Wohlin-Andersson (båda c) anför:

I trafiksäkerhetspropositionen föreslogs att mopedregistreringen endast
skulle omfatta nya mopeder. Riksdagen beslutade emellertid att alla
mopeder skulle registreras. Beslutet medför enligt vår mening onödiga,
administrativa besvär, som skulle ha undvikits om riksdagen följt förslaget i
propositionen.

3. Utryckningsfordon (mom. 17 a)

Olle Grahn (fp) anför:

I motion 1982/83:1949 (fp) krävs att vissa trafikbestämmelser som gäller
för läkare m. fl. i samband med deras yrkesutövning också skall gälla för
brandmän som från hemmet för bil till brandstationen i samband med
utryckning. Jag kan inte f. n. tillstyrka detta yrkande men jag anser dock att
frågan är av sådan vikt att den bör övervägas inom trafiksäkerhetsverket och
regeringskansliet.

4. Rekommenderade hastighetsgränser (mom. 23)

Rolf Clarkson, Wiggo Komstedt, Görel Bohlin och Göran Riegnell (alla
m) anför:

Av utskottets av riksdagen godkända betänkande TU 1978/79:10 (rskr
1978/79:127) med anledning av proposition 1978/79:36 om allmän differentierad
hastighetsbegränsning framgår att trafiksäkerhetsverket har förordat
att frågan om rekommenderade farter bör studeras vidare. Utskottet anslöt
sig till denna uppfattning, som delades av föredragande departementschefen.
Enligt vår mening bör trafiksäkerhetsverket påminnas om riksdagens beslut.

TU 1983/84:1

Vi bestrider inte att de hastighetsbegränsningar som gäller på våra vägar har
haft betydelse för att öka trafiksäkerheten. I många fall och vid de oftast
förekommande trafikförhållandena framstår dock nuvarande hastighetsbegränsningar
som föga meningsfulla för det stora flertalet bilister.

TU 1983/84:1

Bilaga

Socialutskottets yttrande
1983/84:1 y

om nykterhetsprövningen i körkortsärenden

Till trafikutskottet

Trafikutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1982/83:1424 av Sten Sture Paterson (m).

Motionen

I motion 1982/83:1424 (m) begärs sådan ändring av gällande körkortslagstiftning
att länsstyrelsen (liksom rätten och det allmänna ombudet), förutom
socialnämnden även skall få höra skyddskonsulenten, hem för vård eller
boende med offentlig huvudman samt läkare. I motionen begärs vidare att
uppgifter om nykterhetsförhållandena alltid skall få infordras från socialnämnden
samt att dessutom anmälningsskyldighet skall införas för bl. a.
socialnämnden i sådana fall då det finns anledning att anta att den som har
körkort inte uppfyller de förutsättningar som gäller för att få ett sådant.
Motionären anser vidare att nuvarande anmälningsplikt för läkare skall
utvidgas till att även avse fall då någon inte uppfyller kraven på pålitlighet i
nykterhetshänseende. Motionären anför bl. a. att integritetsskyddet utformats
så att det verkar antiterapeutiskt och därmed bidrar till utveckling och
permanentning av missbruk.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § körkortslagen (1977:477) får körkortstillstånd meddelas endast
den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de
personliga förhållandena skall enligt samma lagrum särskilt beaktas om
sökanden är känd för nyktert levnadssätt. Ett körkort skall vidare enligt 16 §
körkortslagen återkallas, bl. a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet
i nykterhetshänseende inte bör ha körkort. Motsvarande gäller om körkortshavarens
förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så
begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt
inte vidare bör ha körkort. I sistnämnda hänseende uttalas i
propositionen om körkortsreformen bl. a. att om alkohol- och narkotikamissbruk
gått så långt att förarens fysiska och psykiska resurser satts ner,
körkortet i stället kan återkallas med åberopande av sjukdomen (prop.

TU 1983/84:1

1975/76:155 s. 34 och 35). När det gäller omhändertaganden på grund av
berusning uttalades vidare i propositionen bl. a. att detta inger en så stark
misstanke om opålitlighet i nykterhetshänseende att en utredning alltid bör
ske om förarens nykterhetsförhållanden (s. 77). Trafikutskottet sade sig dela
uppfattningen att nykterhetsförhållandena särskilt måste uppmärksammas
när det gäller prövningen av förare. Avkall på skötsamhet i nykterhetshänseende
som ett krav för innehav av körkort fick således inte göras (TU
1975/76:28 s. 8).

Sekretessbestämmelser för uppgifter inom den offentliga hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten om enskilds personliga förhållanden finns i
7 kap. 1-6 §§ sekretesslagen (1980:100). Den sekretess som avses i dessa
bestämmelser gäller också mellan myndigheter och mellan myndigheters
olika verksamhetsgrenar (1 kap. 3 §). Sekretessen hindrar dock inte att
uppgifter lämnas i den mån uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning
(14 kap. 1 §). Enligt 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. gäller vidare att den som tillhör eller har tillhört
hälso- och sjukvårdspersonalen inte får obehörigen röja vad han i sin
verksamhet har erfarit om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Som obehörigt röjande anses dock inte att någon fullgör
uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

I 39 § tredje stycket körkortslagen stadgas att om länsstyrelsen finner
anledning anta att någon inte bör ha körkort på grund av sina nykterhetsförhållanden
länsstyrelsen får höra socialnämnden. En förutsättning är dock att
socialnämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande. Motsvarande
behörighet att inhämta yttrande från socialnämnden tillkommer enligt
körkortslagen dels rätten, dels det allmänna ombudet i körkortsärenden
(42 § resp. 47 §). Den återgivna regeln innebär att det är först om
körkortsmyndigheten har fått kännedom om t. ex. en förseelse eller någon
annan nykterhetsanmärkning som socialnämnden får höras (prop. 1979/80:1
s. 431). Den ifrågavarande bestämmelsen trädde i kraft samtidigt med
socialtjänstreformen den 1 januari 1982. Tidigare gällde den ordningen att
körkortsmyndigheten rutinmässigt begärde in uppgifter från sociala centralnämnden/nykterhetsnämnden,
som angav om sökanden under den senaste
tvåårsperioden varit föremål för någon åtgärd på grund av nykterhets- eller
narkotikaproblem.

Vad beträffar läkares rapporteringsskyldighet gäller enligt 88 § körkortsförordningen
(1977:722) att om en läkare vid undersökning av körkortshavare
finner att denne av medicinska skäl är uppenbart olämplig att inneha
körkort han skall anmäla detta till länsstyrelsen. Innan någon anmälan görs
skall läkaren underrätta körkortshavaren. Anmälan behöver dock inte göras
om körkortshavaren följer läkarens anvisning att avstå från att föra
körkortspliktigt fordon. Den ifrågavarande underrättelseplikten för läkare
trädde i kraft den 1 januari 1981 (SFS 1980:981).

Socialstyrelsen har efter samråd med trafiksäkerhetsverket meddelat

TU 1983/84:1

särskilda föreskrifter rörande medicinska krav för körkortsinnehav m. m.
(MF 1975:81; ändrad senast SOSF(S) 1983:3). Beträffande de psykiska
funktioner som krävs anges bl. a. att en genomgången eller pågående psykisk
sjukdom av organisk natur som står i samband med kronisk alkoholism eller
narkomani, svår skallskada, svåra cerebrala infektionssjukdomar etc. i regel
bör föranleda att körkort avstyrks. Under rubriken ”Bruk av medel som
nedsätter körförmågan” anges vidare att narkomani, alkoholism eller annat
allvarligt missbruk av på centrala nervsystemet verkande medel i regel utgör
hinder för körkort.

Frågans tidigare behandling

I augusti 1979 tillkallades en särskild utredare för att se över formerna för
den medicinska prövningen i körkortsärenden. Utredaren avlämnade i
november 1980 betänkandet (Ds K 1980:12) Körkortsmedicin - enklare
rutiner. Utredaren föreslog bl. a. att läkare alltid skulle vara skyldig att till
körkortsmyndigheten anmäla patient vars sjukdoms- eller defekttillstånd har
sin grund i alkoholmissbruk.

I regeringens proposition 1981/82:9 om hälso- och nykterhetsprövningen i
körkortsärenden m. m. uttalades bl. a. att man från läkarnas sida borde
medverka mera till att personer som av medicinska skäl inte bör ha körkort
avhåller sig från att köra bil. Det påpekades att det författningsmässiga
stödet för sådan medverkan redan finns i 88 § körkortsförordningen. Någon
ändring härav ansågs inte påkallad. Föredragande statsrådet ansåg det
däremot inte lämpligt att, såsom utredaren föreslagit, föreskriva en ovillkorlig
anmälningsplikt för läkarna (s. 8).

Som redogjorts för i det föregående inhämtades före den 1 januari 1982
rutinmässigt uppgifter för nykterhetsprövningen från bl. a. sociala organ,
varvid sociala centralnämnden/nykterhetsnämnden på begäran angav om
sökanden under den senaste tvåårsperioden varit föremål för någon åtgärd.
Omnämnden kände till att sökanden omhändertagits enligt lagen (1976:511)
om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) uppgavs detta.
Det var i praktiken bara i undantagsfall som nämnden kunde bidra med
andra uppgifter än sådana som rörde LOB-omhändertaganden. Av betydelse
var endast sådana omhändertaganden som rörde icke-körkortshavare,
eftersom polisen rutinmässigt underrättade länsstyrelserna när det gällde
körkortshavare. Däremot fick polisen inte själv föra register över LOBomhändertaganden
(jfr prop. 1975/76:113 s. 117).

I samband med socialtjänstreformens genomförande den 1 januari 1982
infördes ett nytt rapporteringssystem som t. v. skulle ersätta sociala centralnämndens/nykterhetsnämndens
rapporteringar i körkortsärenden. Det nya
rapporteringssystemet innebär att uppgifter om LOB-omhändertaganden
förs in i körkortsregistrets belastningsdel som förs av trafiksäkerhetsverket
(87 och 91 §§ körkortsförordningen). Eftersom varje omhändertagande som

TU 1983/84:1

görs med stöd av LOB skall föras in i körkortsregistret innehåller detta
register numera i princip uppgifter om samtliga omhändertaganden i riket.
Uppgifterna får kvarstå i högst två år. Samtidigt infördes en regel i
övergångsbestämmelserna till körkortslagen av innebörd att socialnämnden
under en övergångstid, fram till den 1 januari 1984, på begäran skall lämna
uppgifter om LOB-omhändertaganden, nämligen sådana som skett före den
1 januari 1982 och som inte är äldre än två år.

Skälet till denna övergångsordning var att det vid socialtjänstlagens
ikraftträdande inte fanns någon registrering som kunde ersätta socialorganens
rapportering. I propositionen (prop. 1981/82:9) förutskickades att det
kunde finnas anledning att se över nykterhetsrapporteringen till körkortsmyndigheterna
när resultatet av LTO/LOB-utredningens arbete skulle
föreligga klart.

Vissa utredningsförslag

LTOILOB-utredningen (Ju 1978:03) redovisar i sitt betänkande Frihetsberövande
vid bråk och berusning (SOU 1982:64) bl. a. en undersökning som
gjorts genom utredningens försorg i fråga om LOB-rapporteringens betydelse
när det gäller nykterhetsprövningen i körkortsärenden. Undersökningen
ger vid handen att årligen ett par hundra körkortsärenden som nu leder till
avslag eller negativt förhandsbesked skulle ha resulterat i körkortstillstånd
eller positivt besked om inte någon rapportering av omhändertagande enligt
LOB alls förekommit. Detta antal skall enligt utredningen ses i relation till
totalantalet avslag och negativa förhandsbesked, som uppskattas till 10 000-20 000 per år och till totalantalet bifall, som kan beräknas till 150 000-200 000 per år. Enligt samma undersökning uppgår antalet återkallelsebeslut
och körkortsindragningar till följd av LOB-underrättelser till ungefär
fyra procent av totalantalet återkallelsebeslut resp. körkortsindragningar.
Utredningen kommer mot bl. a. bakgrund härav fram till den bestämda
uppfattningen att anmälningar om LOB-omhändertaganden till körkortsmyndigheter
inte har den betydelse för trafiksäkerheten som man förutsatte
vid införandet av nuvarande ordning. Enligt utredningens mening bör man
därför kunna avstå från anmälningsskyldighet till körkortsmyndigheten.

Socialberedningen (1980:07) har vidare nyligen i betänkandet Erfarenheter
av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16) föreslagit den
ändringen i körkortslagen (39 §) att socialnämndens yttrande i körkortsärendet
skall ha särskild betydelse för ärendets avgörande för att yttrande skall få
inhämtas från nämnden (jfr ovan s. 2). Vidare förutsätts att körkortssökandenärkänd
av socialnämnden. Ändringsförslaget syftar bl. a. till att markera
att yttrande inte bör få inhämtas rutinmässigt utan endast efter en bedömning
av behovet i det enskilda fallet. Skälet för en sådan markering är att det under
utredningsarbetet framkommit att yttranden på sina håll begärs mycket ofta
och i en sådan utsträckning att man i praktiken närmat sig den obligatoriska

TU 1983/84:1

rapporteringsskyldighet som socialnämnden tidigare hade. För de fall
sökanden inte är känd för socialnämnden föreslår beredningen att yttrande i
stället skall få inhämtas från länsstyrelsens sociala funktion eller motsvarande
enhet inom länsstyrelsen.

Utskottet

Socialutskottet har i och för sig stor förståelse för att det från trafiksäkerhetssynpunkt
är av vikt att personer som är opålitliga i nykterhetshänseende
upptäcks och fråntas rätten att föra körkortspliktigt fordon. Utskottet
framhöll redan i samband med behandlingen av förslaget till socialtjänstlag
att de förslag som skulle läggas fram på körkortsområdet måste tillgodose
även de krav som måste ställas från trafiksäkerhetssynpunkt (SoU 1979/80:44
s. 97).

Det är således angeläget att körkortsmyndigheten får kännedom om de fall
då någon på grund av sina nykterhetsförhållanden är klart olämplig att köra
bil. Samtidigt är det så att innehav av körkort ofta uppfattas som mycket
betydelsefullt av den enskilde. Ett alltför långtgående uppgiftslämnande från
socialtjänst och läkare till körkortsmyndighet kan därför lätt få den effekten
att personer med drogproblem drar sig för att söka hjälp av rädsla för att
missbruket skall rapporteras till körkortsmyndigheten. Vidare förutsätter en
effektiv vård ett väl utvecklat förtroende mellan den vårdbehövande och
vårdorganen. Ett sådant förtroende är inte lätt att förena med det av
motionären föreslagna rapporteringssystemet. Utskottet vill dessutom erinra
om den skyldighet att lämna uppgifter som redan finns inskriven i körkortslagstiftningen
och som torde täcka de flesta fall av manifesterat missbruk.

Enligt socialutskottets mening måste den nuvarande uppgiftsskyldigheten
anses tillräcklig, särskilt som den kompletteras av uppgifter i körkortsregistret
om alla LOB-omhändertaganden. Man bör undvika att utsträcka
anmälnings- och uppgiftsskyldigheten för bl. a. socialnämnder och läkare,
med de negativa effekter detta skulle medföra för vård- och rehabiliteringsarbetet.
I ett aktuellt utredningsförslag talas t. o. m. om att inskränka
socialtjänstens uppgiftsskyldighet. Till detta kommer att värdet av rutinmässiga
underrättelser om nykterhetsanmärkningar visat sig vara av ganska
marginell betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt.

Andra vägar bör därför sökas för att göra kontrollen av körkortshavarnas
nykterhetsförhållanden mer effektiv. Utskottet vill i det sammanhanget
främst peka på trafikbrottslagstiftningen och på polisens viktiga roll för att
upptäcka och förebygga onykterhet i trafiken. Vidare bör framhållas att
körkortsfrågorna i allt fall kommer att få övervägas på nytt på grund av
socialberedningens förslag.

TU 1983/84:1

Socialutskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1982/
83:1424. Utskottet vill dessutom tillägga att ett bifall till motionärens
yrkanden torde aktualisera vissa ändringar i vårdlagstiftningen.

Stockholm den 8 november 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s). Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c),
Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz
(vpk) och Aina Westin (s).