SoU 1983/84:30

Socialutskottets betänkande
1983/84:30

om vård av vuxna missbrukare
Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner om vård av vuxna missbrukare.
Flertalet motioner rör bestämmelser i lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). Bl. a. tas upp frågor om missbruk av
lösningsmedel, skyddet för missbrukarens omgivning, omedelbart omhändertagande,
vårdtiden, inledande sjukhusvård samt socialnämndens roll i
beslutsförfarandet. Vidare behandlas motioner om rehabilitering av missbrukare,
om s. k. kontraktsvård inom socialtjänsten och om en allmän
översyn av vårdlagstiftningen.

Med anledning av ett motionsyrkande (m) om missbruk av lösningsmedel
uttalar utskottet att socialberedningen bör lägga fram förslag om ändring av
2 § LVM så att även missbruk av andra beroendeframkallande medel än
alkohol och narkotika - såsom thinner - kan utgöra grund för vård enligt
LVM. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Övriga motioner avstyrks, i flertalet fall med hänvisning till socialberedningens
inom kort slutförda översyn av sociallagstiftningen.

Mot utskottets beslut i fråga om frivillig kontraktsvård reserverar sig m-, coch
fp-ledamöterna. M- och c-ledamöterna reserverar sig också beträffande
olika ändringar i LVM. M-ledamöterna har vidare avgivit ett särskilt
yttrande rörande rehabilitering av missbrukare.

Motionsyrkanden

I motion 1983/84:891 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala
möjligheter till frivillig kontraktsvård enligt vad i motionen anförts.

Yrkandena 1 och 3 i motionen har behandlats i betänkande SoU
1983/84:20.

I motion 1983/84:1220 av Blenda Littmarck (m) och Anita Bråkenhielm
(m) hemställs att riksdagen beslutar att 2 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha följande lydelse:

2 §

1 Riksdagen 1983184.12sami. Nr 30

SoU 1983/84:30

annan lag, kan han oberoende av eget samtycke beredas vård enligt denna
lag, förutsatt att också någon av de situationer som beskrivs i 3 § föreligger.

I motion 1983/84:1358 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1983/84:1357.

I motion 1983/84:1636 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att förslag till ändringar i socialtjänstlagarna skyndsamt
utarbetas och föreläggs riksdagen i syfte att komma till rätta med bl a. de
brister som påtalats i motionen.

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 3-10),

3. att riksdagen beslutar att 3 § b i lag om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) skall ha följande lydelse: Till följd av missbruket kan befaras komma
att allvarligt skada sig själv eller någon annan,

4. att riksdagen beslutar om sådan vidgning av specialindikationerna i
LVM att de kommer att avse även allvarliga sociala skadeverkningar,

5. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag när det gäller
utredning om vårdbehov enligt LVM och ansökan om sådan vård att dessa
uppgifter återgår till att ligga hos socialnämnderna,

6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till avsevärd
förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag som medger möjlighet till s. k.
vilande resolution i LVM,

8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till sådan ändring
av LVM att det klart framgår att även socialnämnd skall kunna besluta om
omedelbart omhändertagande enligt LVM på motsvarande sätt som enligt
LVU,

9. att riksdagen beslutar att 12 § LVM skall ha följande lydelse: Den som
är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård i ett sådant hem
som avses i 11 § eller, om det behövs, på sjukhus. Det åligger socialnämnden
att föranstalta om sådan vård,

10. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till kontraktsvård
enligt motionens intentioner.

Yrkandena 1, 2, 14 och 15 i motionen har behandlats i utskottets
betänkande SoU 1983/84:20 och yrkandena 11-13 i betänkande SoU
1983/84:22.

SoU 1983/84:30

Allmänt om vård av missbrukare

Gällande bestämmelser

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver
(3 §). Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att svara för omsorg och
service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Nämnden skall även stödja
den enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp eller vård som
behövs för att komma ifrån missbruket (11 §).

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller
skyddet för underåriga - inga regler om tvångsåtgärder gentemot enskilda
människor.

Enligt lagen (1981.1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kan den
som till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk i vissa fall beredas vård
oberoende av eget samtycke. Därvid förutsätts att vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan lag samt att den enskilde

a) till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b) till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående (2 och 3 §§).

Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §).
Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt LVM.
Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om vård (5 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det att vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårdtiden får förlängas
med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd
behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för
förlängning. Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse (16 §).

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den
planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda.
Om någon under vårdtiden behöver sjukhusvård som inte kan ges genom
hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus (12 §). Beträffande
vårdens innehåll och utformning i övrigt gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
om inte annat anges i LVM (14 §).

LVM innehåller även regler om s. k. omedelbart omhändertagande.
Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller

SoU 1983/84:30

på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (8 §).
Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet för prövning
samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet (9 §).

Enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) får den som lider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (utom
psykisk utvecklingsstörning) oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård med stöd av LSPV om sådan vård är oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller
till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom
vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b) (1 §).

Intagning enligt LSPV grundas på vårdintyg eller på domstols förordnande

(3 §)•

Socialtjänstlagen och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 med stor majoritet.
Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1970:296) om social
centralnämnd m. m.

LVM antogs av riksdagen hösten 1981 (prop. 1981/82:8, SoU 1981/82:22,
rskr 91). Regeringens proposition byggde på ett av den parlamentariskt
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag, LVM -Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7). LVM trädde i kraft
samtidigt med socialtjänstlagen och LVU den 1 januari 1982.

Pågående utredningsarbete

Socialberedningen (S 1980:07) har till uppgift att följa och utvärdera
socialtjänstreformen och även att göra en översyn av LSPV. Beredningen har
i december 1982 erhålllit nya direktiv (Dir. 1982:106) som ersätter de tidigare
utfärdade direktiven. I de nya direktiven anförs bl. a. följande.

Socialberedningen har enligt de tidigare direktiven till uppgift att följa och
utvärdera socialtjänstreformen. Under nära tio år behandlades socialtjänstreformen
ingående i socialutredningen. Reformen har i stort sett kunnat ges
en utformning som stämmer överens med de värderingar som låg till grund
för socialutredningens arbete. Utgångspunkten för beredningens utvärde -

SoU 1983/84:30

ring bör därför vara att den nya lagstiftningen skall ligga fast i sina grunddrag.
Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att beredningen kan arbeta
snabbt är det nödvändigt att under utvärderingen främst koncentrera arbetet
till vissa bestämda områden. Beredningen bör dock ha frihet att ta upp de
frågor som aktualiseras under den allmänna uppföljningen.

Bland de konkreta frågor som särskilt framhålls i direktiven kan nämnas
samverkan mellan socialtjänsten och föreningslivet, socialbidragens utveckling,
den enskildes ansvar för kostnader för kost och logi när han vistas på
sociala vårdinstitutioner samt missbrukares rätt till sjukpenning eller annan
ersättning vid social institutionsvård. Beträffande LVM uttalas i direktiven
att beredningen bör följa upp tillämpningen i överensstämmelse med vad
riksdagen uttalade då lagen antogs. Beredningen skall även göra en
uppföljning av LVU. Den påbörjade översynen av LSPV skall fortsätta med
sikte på en fullständig revision av den psykiatriska tvångslagstiftningen.
Beredningen skall även studera och redovisa återverkningar inom socialtjänsten
av förändringar inom den psykiatriska vården m.m.

Socialberedningen överlämnade hösten 1983 ett delbetänkande Erfarenheter
av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16).
Betänkandet innehåller ingen slutlig utvärdering av LVM. En sådan kommer
att redovisas först i det blivande slutbetänkandet, som beräknas vara klart
före årsskiftet 1984/85. Inte heller behandlas centrala frågor såsom t. ex. om
LVM:s indikationer för tvångsvård, tvångstidens längd, möjligheterna till
förlängning av tvångstiden m.m. Även dessa anstår till slutbetänkandet.

I delbetänkandet lämnas förslag till ett antal mindre ändringar av
huvudsakligen teknisk karaktär på grund av de erfarenheter som beredningen
hittills har vunnit. Ändringsförslagen gäller bl. a. regler om verkställigheten
av vissa beslut enligt socialtjänstlagen, ett enklare förfarande i vissa mål
enligt LVM m. m. Förslagen ligger till grund för prop. 1983/84:174, som f. n.
behandlas av riksdagen.

En paragraf i LVM har fått en mer utförlig behandling i delbetänkandet,
nämligen 12 §, vari bl. a. föreskrivs att vården skall inledas på sjukhus, om
det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och
förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda. Beredningen redovisar dock
endast olika problem i tillämpningen av denna bestämmelse och har inte
framlagt något förslag till ändring. Ställningstagandet kommer att redovisas i
slutbetänkandet.

I delbetänkandet redovisas även vissa allmänna erfarenheter från tillämpningen
av LVM. Beredningen har gjort en jämförelse mellan domar i mål där
nykterhetsvårdslagen har tillämpats 1981 och domar i mål där LVM har
tillämpats 1982. Jämförelsen visar att 408 mål enligt LVM avgjordes under
första halvåret 1982 mot 503 enligt NvL under samma tid 1981. Antalet
domar har således minskat med nära en femtedel. Antalet omedelbara
omhändertaganden genom polismyndighetens försorg ökade dock kraftigt
mellan 1981 och 1982. Beredningen redovisar också resultatet av undersök -

SoU 1983/84:30

ningar som har gjorts av socialstyrelsen och av en av socialdepartementet
tillsatt arbetsgrupp. Dessa undersökningar visar bl. a. att antalet närvarodagar
på allmänna vårdanstalter under de tre första kvartalen har minskat med
68 % mellan åren 1981 och 1982 när det gäller personer som har tagits in med
tvång. Beträffande frivilligt intagna har det under motsvarande tid skett en
ökning med 41 %. Sammanlagt har antalet vårddagar minskat med 11 %.

Missbruk av lösningsmedel

Motion

I motion 1983184:1220 av Blenda Littmarck (m) och Anita Bråkenhielm (m)
hemställs att riksdagen beslutar att 2 § lagen om vård av missbrukare i vissa
fall skall ha följande lydelse:

2 §

Om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika eller
andra beroendeframkallande därmed jämställda tekniska preparat som thinner
är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och
vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller
annan lag, kan han oberoende av eget samtycke beredas vård enligt denna
lag, förutsatt att också någon av de situationer som beskrivs i 3 § föreligger.

Motionärerna anser att fortgående missbruk av tekniska preparat som
thinner bör föranleda omhändertagande enligt LVM lika väl som missbruk
av alkohol och narkotika. De anför bl. a. att thinner är mycket farligt, men att
man vid lagens tillkomst troligen utgick från att thinnersniffning var ett
problem endast bland ungdomar under 18 år. Huddinge sjukhus har
emellertid patienter med svåra skador av thinner, vilka på grund av sin ålder
inte kan tas om hand enligt LVU. De bryts ned och sjukhuset är förhindrat att
ingripa och hålla dem kvar, anför motionärerna. Flerårigt thinnermissbruk
kan ge bl. a. bestående gång- och talrubbningar.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 § LVM kan, om de övriga förutsättningarna är uppfyllda, den som
fortgående missbrukar alkohol eller narkotika beredas vård enligt lagen.
Detta är en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nykterhetsvårdslagen,
enligt vilken endast alkoholmissbrukare kunde omhändertas för
vård.

Under remissbehandlingen av LVM föreslogs att lagen skulle kunna
tillämpas även vid missbruk av thinner. I propositionen om LVM (prop.
1981/82:8) uttalade departementschefen följande (s. 43).

Vad härefter gäller de närmare förutsättningarna för att vård enligt LVM
skall få tillgripas accepterar jag till en början beredningens förslag att lagen

SoU 1983/84:30

skall gälla missbruk av alkohol eller narkotika. Visserligen förstår jag dem
som har menat att man borde använda kriteriet beroendeframkallande
medel för att inte lämna missbrukare av t. ex. lösningsmedel och andra
läkemedel än narkotiska utanför. Det rör sig emellertid här om ett litet antal
vuxna missbrukare som inte sällan kan beredas vård med stöd av annan
lagstiftning. Om det i framtiden skulle uppkomma ett starkt behov av att ge
möjligheter till vård utan samtycke vid missbruk av några andra medel än
dem som ryms under begreppen alkohol eller narkotika, kan bestämmelsen
för övrigt lätt kompletteras. Det får ankomma på beredningen att följa
utvecklingen.

I serien Socialstyrelsen redovisar finns en rapport Åtgärder mot sniffning
1976:6. I rapporten definieras sniffning som inandning av lättflyktiga
lösningsmedel i syfte att bli berusad. Ämnet hälls över en trasa eller i en
plastpåse och hålls för munnen. Efter 10-15 djupa inandningar kommer
berusningen. De ämnen som används för sniffning har det gemensamt att de
lätt förgasas och ger berusning vid inandning. De kemiska föreningar som
oftast sniffas är lättflyktiga kolväten som finns i thinner och kontaktlim. De
sniffbara föreningarna är många och de förekommer i ett stort antal färdiga
produkter i handeln. Som exempel kan nämnas fläckborttagningsmedel, lim,
thinner, färger, nagellacksborttagningsmedel och kemtvättvätska.

I rapporten betraktas sniffning främst som ett ungdomsproblem. De
skador som enligt rapporten orsakas av sniffning är, förutom de psykiska och
sociala problem som vanesniffning medför, olika fysiska skador. Det rör sig
dels om direkta skador på grund av förgiftning, dels om indirekta skador på
grund av bränder, trafikolyckor, hallucinationer m. m., där sniffning varit en
bidragande orsak. Bland förgiftningsskador nämns hjärtstillestånd eller
andningsförlamning under eller strax efter sniffandet. Långvarigt sniffande
kan medföra njur- och leverskador och skador på blodbildande organ. Risk
för hjärnskador har diskuterats.

Skolöverstyrelsen undersöker årligen sedan 1971 skolungdomars alkohol-,
narkotika-, tobaks- och sniffningsvanor i en enkätundersökning i årskurs 6
och 9. Den senaste undersökningen avser år 1983 och publicerades i
november samma år. Enligt rapporten har andelen unga med erfarenhet av
sniffning varit tämligen konstant de senaste åren. I årskurs 9 hade 1983 6 till
8 % prövat på att sniffa. Två tredjedelar av dessa hade dock bara sniffat en
gång. I årskurs 6 hade omkring 3 % prövat på att sniffa. Här rör det sig nästan
uteslutande om engångssniffning.

Utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) redovisade i
sitt betänkande Ds S 1980:5 Tungt narkotikamissbruk en kartläggning av
narkotikamissbrukets omfattning. Undersökningen är en totalundersökning,
dvs. man har försökt att genom olika metoder finna alla personer som
missbrukar narkotika. 35 % av de inrapporterade personerna var biandmissbrukare.
I hela undersökningen fann man 428 personer (eller 2 %) som
kombinerade narkotikamissbruk med missbruk av lösningsmedel. Utredningen
påpekar att det i denna del föreligger risk för viss underrapportering.

SoU 1983/84:30

Slutligen kan nämnas att det finns åtminstone en kammarrättsdom rörande
LVM:s tillämpning när missbruket huvudsakligen avsett thinner. Kammarrätten
i Jönköping upphävde i december 1983 en länsrättsdom om vård enligt
LVM beträffande en 20-åring som sedan flera år missbrukade lösningsmedel.
Mannen uppgav själv att hans alkoholbruk var måttligt och förnekade
missbruk. Socialnämnden anförde å sin sida att hans vårdbehov betingades
av ett allvarligt missbruk av lösningsmedel sedan 14 års ålder och att
alkoholmissbruket mot den bakgrunden borde bedömas som allvarligt.
Kammarrätten fann att mannen väl fick anses vara i behov av vård till följd av
att han genom sitt levnadssätt utsatte sin hälsa för allvarlig fara. Utredningen
gav emellertid inte stöd för antagande att han regelbundet missbrukat
alkohol i den omfattning att han var i trängande behov av vård för att komma
från missbruket. Vård med stöd av LVM kunde därför lagligen inte beredas
honom.

Skydd för missbrukarens omgivning

Motion

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationerna i LVM till att omfatta
även de fall då någon till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt
skada någon annan (yrkande 3).

Motionärerna anför bl. a. att det ter sig egendomligt att inskränka
möjligheterna till ingripande till fall då närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör i stället enligt motionärerna vara vårdsynen, att våldshandlingar
kan anses utgöra tillräckligt allvarligt symtom på ett genom missbruket
förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande och
vård. Specialindikationen i 3 § b) LVM bör därför vidgas till att omfatta fara
för skada även för utomstående.

Gällande bestämmelser m. m.

Förutsättning för ett beslut om vård med stöd av LVM är dels att de
allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a. fortgående missbruk av
alkohol eller narkotika och att det inte går att tillgodose vårdbehovet genom
frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels att endera av de två specialindikationer
som anges i 3 § föreligger. Dessa är att den enskilde antingen till
följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara
(a-indikationen) eller att han till följd av missbruket kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående (b-indikationen).

Enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
(LOB) får polisman i vissa fall omhänderta den som anträffas berusad på
allmän plats eller vissa angränsande platser. I proposition 1983/84:111 om

SoU 1983/84:30

förslag till polislag m. m. föreslås vissa ändringar i LOB. Propositionen
behandlas f. n. av riksdagen. Ändringarna innebär bl. a. den principiella
nyheten att möjligheten att omhänderta en berusad person inte begränsas till
de tillfällen då denne anträffas på allmän plats eller vissa angränsande
platser. Ett absolut hinder för tillämpning av LOB föreslås dock när det
gäller bostäder.

Socialberedningen har i sin undersökning av domar i LVM-mål från tre
kvartal 1982 (se ovan s. 5) redovisat hur ofta de olika specialindikationerna
har använts. Det vanligast förekommande var att endast a-indikationen (att
utsätta sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara) åberopades. Bara i
18 % av målen uppgavs i ansökan att den enskilde till följd av missbruket
kunde befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående
(b-indikationen). I nästan alla dessa mål åberopades både a- och bindikationen.
Endast i några enstaka mål åberopades enbart b-indikationen.
När denna åberopades var det oftast på grund av att den enskilde befarades
komma att skada sig själv. 16 % av målen om vård enligt LVM fann rätten att
den enskilde både utsatte sin fysiska och psykiska hälsa för fara och kunde
befaras komma att allvarligt skada någon närstående. De närstående som
förekommer är hustru, fästmö, sammanboende, barn, föräldrar och någon
gång farföräldrar eller syskon. Vanligast är hustru och moder. Endast i 2 mål
av 696 har rätten bifallit ansökan om vård på enbart specialindikationen att
den enskilde kunde befaras komma att skada en närstående.

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV innehåller
mer vittgående bestämmelser om skydd för andra, i båda fallen
avgränsade så att någon är ”farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa”.

Socialberedningen föreslog i sitt förslag till LVM hösten 1980 (SOU
1981:7) ett mera begränsat skydd som skulle inskränka sig till missbrukarnas
familjer. Skäl för detta var bl. a. att när beredningen lade sitt förslag
misshandel i princip endast föll under allmänt åtal om den förövats på allmän
plats. Misshandel t. ex. i hemmet föll således inte under allmänt åtal utan
måste anges till åtal av målsäganden.

Propositionen om LVM innehöll i detta hänseende samma förslag till
lagtext som socialberedningens förslag. Dåvarande departementschefen gav
emellertid uttryck åt en delvis annorlunda syn på behovet av bestämmelsen.

I propositionen framhölls sålunda att den av socialberedningen efterfrågade
ändringen i reglerna om åtal för misshandel inom kort skulle komma till
stånd. Detta gav ökade möjligheter till ingripanden inom det straffrättsliga
systemet. Departementschefen erinrade emellertid (s. 45) om att detta
förutsätter att ett åtalbart brott begåtts. Möjligheterna till ingripanden innan
skadan är skedd är, även vid en ändring av åtalsreglerna, mycket begränsade
enligt brottsbalken i jämförelse med den här föreslagna regleringen. De
viktigaste insatserna för att motverka våld i hemmen skedde enligt departementschefen
genom en attitydbildning via information och genom målmed 1

* Riksdagen 1983/84.12 sami. Nr 30

SoU 1983/84:30

vetna satsningar på bl. a. att minska det allmänna alkoholbruket. Likväl
ansågs den här aktuella lagregeln fylla en viktig funktion och måste därför
kunna användas som ett led i det samhällets reaktionssystem mot våldet i
hemmen som socialberedningen efterlyst.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande (prop. s. 125 och 126).

De anhöriga till missbrukaren är naturligen oftast - både praktiskt och
känslomässigt - bundna till denne. Ofta rör det sig om personer med en
särskilt utsatt ställning, t. ex. små barn. Våld och hot mot anhöriga är ofta
undandraget allmän insyn eftersom det försiggår i hemmen. En anhörig drar
sig dessutom inte sällan för att göra en polisanmälan hur besvärliga
förhållandena än är. Anhöriga har alltså i praktiken ofta inte ens det skydd
som strafflagstiftningen kan erbjuda. Det gäller oberoende av om brottet kan
åtalas utan angivelse av målsägande eller inte.

Mot denna bakgrund bör samhället kunna ingripa med frihetsberövande
åtgärder för att förhindra skador hos dem som utsätts för beteendet och detta
även om handlingen inte skulle kunna bedömas som ett fullbordat brott eller
ett åtalbart försök till brott. Det finns därför i de fall det gäller anhöriga skäl
att medge vård utan samtycke till skydd för andra än missbrukaren själv.

Senast frågan om skyddet för missbrukarens omgivning var aktuellt i
riksdagen anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU

1982/83:37 bl. a. följande (s. 21).

Som utskottet tidigare framhållit (SoU 1981/82:22) är LVM:s regler om
tredjemansskyddet en kompromiss mellan i och för sig oförenliga uppfattningar.
Utskottet, som särskilt erinrade om de stora meningsmotsättningar
som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen alls bör användas som
ett instrument för samhällsskyddet, uttalade vidare bl. a. att en förutsättning
för en sådan kompromisslösning var att den noga skulle följas upp av
socialberedningen och övervägas på nytt från såväl praktiska som principiella
utgångspunkter när beredningen presenterat sin utvärdering. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att det knappast fanns förutsättningar för en
permanent lösning av denna fråga. Utskottet framhöll vidare bl. a. att
gällande ordning måste ses som en tillfällig lösning i avvaktan på den mer
allsidiga diskussion som kan komma till stånd sedan resultatet av socialberedningens
utvärdering föreligger.

'Socialberedningen har enligt sina utredningsdirektiv bl. a. uppdraget att
följa upp tillämpningen av LVM i överensstämmelse med vad riksdagen
uttalade då lagen antogs.

Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att ompröva sitt tidigare
ställningstagande i här aktuell fråga. Resultatet av socialberedningens arbete
bör avvaktas. Motion 1982/83:2111 yrkande 3 avstyrks således. Utskottet vill
dock i detta sammanhang på nytt betona vikten av att sambandet med andra
lagregler som kan vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta
våldsamma beteenden belyses särskilt.

SoU 1983/84:30

Sociala skadeverkningar

Motion

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationerna i LVM till att omfatta
även de fall då missbruket medför allvarliga sociala skadeverkningar
(yrkande 4). Motionärerna anför bl. a. att LVM bör tillföras ytterligare en
specialindikation så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund
för omhändertagande och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens
familj men även till omgivningen måste enligt motionärerna tillmätas stor
betydelse. Motionärerna framhåller vidare att samhället inte stillatigande får
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär och/eller
terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga och
handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Även för sådana fall bör enligt motionärerna LVM göras tillämplig.

Gällande bestämmeber m. m.

Som ovan har redovisats är förutsättningarna för ett beslut om vård med
stöd av LVM dels att de allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a.
fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och att det inte går att
tillgodose vårdbehovet genom frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels
att endera av de två specialindikationer som anges i 3 § föreligger. Dessa är
att den enskilde antingen till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara (a-indikationen) eller att han till följd av
missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående (b-indikationen).

I nykterhetsvårdslagen fanns fler specialindikationer än i LVM. Tidigare
kunde t. ex. åberopas att den enskilde utsatte någon han var skyldig att
försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller att han låg det allmänna, sin
familj eller annan till last. Dessa indikationer som kan kallas sociala togs inte
med i LVM. I propositionen till LVM (prop. 1981/82:8) påpekas särskilt att
med begreppet ”skada” inte avses en enbart ekonomisk skada (s. 76).

I det ovan citerade betänkandet SoU 1982/83:37 behandlade utskottet
också ett motionsyrkande (m) om att LVM:s tillämpningsområde skulle
utvidgas så att även allvarliga sociala skadeverkningar skulle kunna utgöra
grund för vård. Utskottet avstyrkte ytkandet med hänvisning till vad
utskottet redan hade anfört om utvidgning av specialindikationen rörande
skydd för närstående (se ovan s. 10).

SoU 1983/84:30

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

Motion

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådant förslag när det gäller utredning av vårdbehov
enligt LVM och ansökan om sådan vård att dessa uppgifter återgår till att
ligga hos socialnämnderna (yrkande 5). Motionärerna anför bl. a. att
länsstyrelsen saknar den viktigaste förutsättningen för att kunna verkställa
utredningarna, nämligen kännedom om de missbrukare som blir föremål för
utredning. Denna kännedom har socialnämnden. Enligt motionärerna måste
det vara en närmast naturlig och självklar uppgift för socialnämnderna att
dels aktualisera för utredning, dels utreda och slutligen ansöka om vård. Nu
gällande beslut innebär att man lagt in en extra prövning av talan hos en
utomstående administrativ, statlig myndighet, dvs. länsstyrelsen. Förfarandet
blir tungrott och opraktiskt, anför motionärerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 5 § LVM skall länsstyrelsen utreda om det finns skäl att bereda
någon vård enligt LVM. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen
ansöka om vård. Ansökan - som görs hos länsrätten - skall innehålla en
redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder.
Ansökan skall också ange den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var
vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske. Läkarintyg som
anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd skall bifogas.

Enligt övergångsbestämmelserna till LVM (p. 2) fullgjorde socialnämnden
fram till den 1 januari 1984 de uppgifter som enligt bl. a. 5 § ankommer på
länsstyrelsen. Länsstyrelserna övertog således först den 1 januari 1984
uppgiften att ansöka om beredande av vård enligt LVM.

En av de mest kontroversiella frågorna i diskussionen om en vård
oberoende av samtycke för vuxna missbrukare har varit hur vården skall
initieras. Från många håll har framförts den synpunkten att socialtjänstens
hjälpande och serviceinriktade verksamhet skulle bli lidande på att bli
sammankopplad med rena tvångsuppgifter.

Socialberedningen, i vars ursprungliga direktiv det framhållits angelägenheten
av att uppnå en bred politisk samling i fråga om vård oberoende av
samtycke, enade sig i sitt förslag till LVM (SOU 1981:7) om att föreslå att
vården skulle initieras genom att länsstyrelsen gjorde en ansökan om vård
som därefter skulle avgöras av länsrätten. Länsstyrelsen skulle även svara för
att rätten fick den utredning som behövdes för att ta ställning i målet. I detta
låg inte att länsstyrelsen måste göra om de utredningar som ofta redan måste
ha genomförts av socialnämnderna till följd av socialtjänstlagens bestämmelser.
Länsstyrelsen skulle få ta del av detta material och vid behov
komplettera det, bl. a. vad gällde redogörelsen för missbrukarens aktuella

SoU 1983/84:30

tillstånd. Länsstyrelsen måste emellertid göra en självständig bedömning av
frågan om det var påkallat att ansöka om vård med stöd av LVM eller om det
kunde anses att socialnämnden borde göra ytterligare ansträngningar att
utforma en vård som skulle kunna genomföras i frivillig form. För att denna
fråga skulle kunna bedömas på ett så objektivt sätt som möjligt vore det
enligt beredningen en fördel om ett organ som tidigare inte självt arbetat med
ärendet gjorde prövningen. Vidare skulle en sådan ordning bidra till en
större enhetlighet i tillämpningen av LVM.

I propositionen ställde sig departementschefen principiellt positiv till
socialberedningens förslag och sade sig i allt väsentligt kunna acceptera
beredningens resonemang (s. 53). Hon var samtidigt tveksam till att införa en
sådan ordning redan från ikraftträdandet av LVM den 1 januari 1982.
Varken tiden eller den ekonomiska situationen medgav att man skulle bygga
upp en särskild organisation för handläggning av LVM-ärenden redan till den
1 januari 1982. I propositionen föreslogs därför att socialnämnden och inte
länsstyrelsen skulle ha uppgiften att utreda och ansöka om vård enligt LVM.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1981/82:22 bl. a. följande (s. 10 och
11).

Utskottet konstaterar inledningsvis att det i huvudsak måste sägas vara
samma grundsyn som kommer till uttryck i såväl propositionen som
motionerna, nämligen att frågan om ansökningsförfarandet inte fått någon
slutlig lösning genom förslaget att låta socialnämnderna svara för utredning
och ansökan enligt LVM. Åsiktsskillnaderna gäller vilka realistiska alternativ
som finns.

Även utskottet anser att det bl. a. av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att inte
lägga på socialnämnden själv att bedöma kvaliteten på och tillräckligheten av
sina insatser. Man måste vidare slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när
det som här gäller frihetsberövande åtgärder. Även om det slutliga avgörandet
åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter och
prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med
tvångsvård än i andra. Det är svårt för domstolen att beakta sådana hänsyn då
man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett
sammanhållet ansvar för att bedöma i vilken utsträckning man bör kräva
fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Som framhålls av
socialberedningen (betänkandet s. 46) torde det dock sällan finnas anledning
att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten
om det är socialnämnden själv som aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen.

Utskottet anser det således lämpligast att, såsom socialberedningen
föreslagit, lägga uppgiften att svara för utredning och ansökan om vård på
länsstyrelsen.

Utskottet anser [emellertid] övervägande skäl tala för att man redan nu
fattar beslut om de riktlinjer som skall gälla för framtiden. De långvariga
meningsmotsättningarna när det gäller vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har lett till stor osäkerhet i kommunerna och försenat
utvecklingen inom missbruksvården. Inte minst hänsynen till den mera

SoU 1983/84:30

långsiktiga planeringen av socialtjänsten motiverar därför att riksdagen nu
ger besked om utformningen av beslutsförfarandet enligt LVM. Detta
innebär självfallet inte att man skulle vara förhindrad att senare justera
detaljer i lagen. Men det är önskvärt att skapa klarhet i de stora frågorna och
därmed ett bättre arbetsklimat för missbruksvården.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att propositionens
lagförslag ändras i de avseenden som betingas av att länsstyrelsen i stället för
socialnämnden ges ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM. Socialnämnden
bör emellertid enligt övergångsbestämmelserna fullgöra dessa
uppgifter under viss tid. Denna tid kan, med hänsyn till den beredningstid
som normalt erfordras för förslag som innebär organisatoriska och personalpolitiska
förändringar av denna omfattning, inte sättas alltför kort. Utskottet
har stannat för att föreslå en tvåårig övergångstid. Länsstyrelserna skall alltså
kunna träda i funktion som utredande och ansökande myndighet från den 1
januari 1984.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om utredning och ansökan om vård enligt LVM har behandlats av
utskottet även i betänkande SoU 1981/82:45 och SoU 1982/83:37.1 det senare
betänkandet anförde utskottet (s. 22) att vad riksdagen uttalat om de
framtida riktlinjerna för beslutsförfarandet vad beträffar utredning och
ansökan om vård borde ligga fast. Erfarenheterna fick visa om det finns
anledning att ta upp frågan på nytt.

Socialberedningen har i sitt delbetänkande Ds S 1983:16, Erfarenheter av
LVM och vissa andra socialtjänstfrågor, behandlat frågan om anordnande av
en funktion som allmänt ombud vid länsstyrelsen i mål enligt LVM.
Beredningen avvisar tanken på en sådan funktion samt uttalar att man
återkommer till frågan vad avser mål enligt LVU och inom den psykiatriska
tvångsvården.

Omedelbart omhändertagande enligt LVM

Motion

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att även
socialnämnden skall kunna besluta om omedelbart omhändertagande enligt
LVM på motsvarande sätt som enligt LVU (yrkande 8). Motionärerna anför
att endast polismyndigheten f. n. får besluta om omedelbart omhändertagande
av en vuxen missbrukare. Detta är enligt motionärerna en orimlig ordning
och rent av stötande i så måtto att socialtjänstens personal i brådskande fall
tvingas vända sig till polis för att få ett beslut till stånd.

Gällande bestämmelser m. m.

Polismyndigheten får enligt 8 § LVM omhänderta en missbrukare omedelbart
om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård enligt LVM,

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren
kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar

SoU 1983/84:30

vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart
omhändertagande samt underrätta socialnämnden och länsstyrelsen om
beslutet (9 §).

Länsrätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att
beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. Om
det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast upphäva beslutet

(9 §)•

Enligt 1 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) kan en
polisman omhänderta en missbrukare i avvaktan på polismyndighetens
beslut. I proposition 1983/84:111 med förslag till polislag m. m. föreslås att
denna bestämmelse skall överföras till den kommande polislagen. Propositionen
riksdagsbehandlas f. n.

Enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) - vilken gäller barn och ungdomar upp till 18 år, undantagsvis 20 år -beslutas omedelbart omhändertagande av socialnämnden (6 §). Bestämmelsen
har motiverats med att socialnämnden på samma sätt som enligt
barnavårdslagen bör kunna omhänderta den unge i avvaktan på att
länsrätten prövar frågan om vård enligt LVU. Det har vidare uttalats att
beslut om omedelbart omhändertagande måste kunna fattas med kort varsel
och att därför förutom socialnämnden nämndens ordförande eller annan
ledamot som utses av nämnden bör kunna fatta ett sådant beslut (prop.
1979/80:1 s. 504).

Bestämmelsen att det enligt LVM är polismyndigheten och inte socialnämnden
som skall besluta om omedelbart omhäridertagande har motiverats
med att polisen som beslutande myndighet möjliggör ett snabbt ingripande
och att det i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra
åtgärden (jfr SOU 1981:7 s. 49).

Socialstyrelsen har undersökt hur många personer som togs emot på
institution enligt LVM under hela år 1982 och de första sex månaderna 1983.
971 personer togs emot på institution enligt 4 § eller 8 § LVM under 1982 och
521 första halvåret 1983. Av dessa var 35 % omedelbart omhändertagna, de
flesta av polismyndighet.

Socialberedningen har i sitt delbetänkande (Ds S 1982:16) särskilt
behandlat frågan om antalet omedelbara omhändertaganden som verkställs
av polismyndighet och uttalat att man kommer att följa utvecklingen och
återkomma i slutbetänkandet med en ytterligare analys.

Utskottet har behandlat frågan om omedelbart omhändertagande enligt
LVM senast i betänkande SoU 1982/83:37. Utskottet uttalade därvid bl. a.
följande.

SoU 1983/84:30

angeläget att beslutsförfarandet har en med hänsyn därtill så ändamålsenlig
utformning som möjligt.

Bestämmelsen om polisen som beslutande myndighet motiverades med att
detta möjliggör ett snabbt ingripande och att det dessutom i allmänhet är
nödvändigt att anlita polisen för att genomföra åtgärden. Denna lösning
godtogs av nära nog samtliga remissinstanser (prop. s. 55-56). Inte heller vid
riksdagsbehandlingen ifrågasattes den föreslagna regeln. Utskottet vill för
sin del understryka att det just är den omständigheten att en missbrukare
motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill med våld som gör att
polisen måste anlitas. Om en missbrukare kan övertalas att godvilligt följa
med socialtjänstens personal behövs inget beslut om omedelbart omhändertagande
utan vården kan i så fall beredas enligt socialtjänstlagen.

Utskottet erinrade också om att socialberedningen har till uppgift att följa
tillämpningen av LVM och uttalade att utskottet vid angivna förhållanden
inte var berett att förorda något riksdagens initiativ beträffande omedelbara
omhändertaganden enligt LVM.

Vårdtid m. m.

Motion

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs förslag till
avsevärt förlängd och sammanhängade vårdtid i LVM (yrkande 6) och att
möjligheten till s. k. vilande resolution införs (yrkande 7). Enligt motionärerna
är bestämmelserna i LVM om vårdtiderna oacceptabla. Två månader är
långtifrån alltid tillräcklig sammanhängande vårdtid. Motionärerna anför
vidare bl. a. att man i särskilda fall bör kunna förlänga vårdtiden till dess
syftet med behandlingen uppnåtts. Länsrätten skall då besluta om detta
innan vården påbörjas, dock med en i lagen fastställd maximitid, förslagsvis
tolv månader. Dessutom bör LVM enligt motionärerna kompletteras med
regler om s. k. vilande resolution liknande dem som fanns i nykterhetsvårdslagen.
Särskilt när viljan fanns men som så ofta förmågan sviktade var vilande
resolution ett positivt stöd som stärkte motkrafterna mot fortsatt missbruk.
Värdet av resolution ligger också enligt motionärerna i att den skall gälla för
en längre tid.

Gällande bestämmelser m. m.

I nykterhetsvårdslagen (1954:579) stadgades att vårdtiden skulle utgöra ett
år, men att vårdtiden skulle vara två år om vederbörande tidigare varit
intagen på allmän vårdanstalt och beslutet meddelats inom fem år från
senaste utskrivningen. Utskrivning från anstalten skulle dock ske före
vårdtidens utgång om det fanns grundad anledning anta att den intagne efter
utskrivningen skulle föra ett nyktert liv. I vissa fall kunde vårdtiden förlängas
med sex månader i sänder upp till två år. Dessutom fanns bestämmelser om
återintagning i vårdanstalt om någon efter utskrivningen återföll i missbruk
och undandrog sig övervakning m. m. (55 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått

SoU 1983/84:30

och senast två månader efter det vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårdtiden får förlängas
med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd
behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för
förlängning (16 §). Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse.

Enligt nykterhetsvårdslagen fanns möjlighet för i vissa fall länsrätten och i
övriga fall nykterhetsvårdsnämnden att bevilja villkorligt anstånd med
verkställighet av beslut om tvångsintagning - s. k. vilande resolution - varvid
den som beslutet avsåg i stället ställdes under övervakning (35 §). Dessutom
kunde särskilda lydnadsföreskrifter med avseende på sysselsättning, vistelseort
eller annat meddelas (36 §). Den myndighet som förordnat om villkorligt
anstånd kunde också förklara anståndet förverkat (35 §).

Regler av här angivet slag saknas i LVM. Enligt 6 § LVM skall vården
påbörjas inom två veckor efter det att beslutet om vård vinner laga kraft,
annars upphör beslutet att gälla.

Åsikterna har gått starkt isär när det gäller vilken vårdtid som är
erforderlig och lämplig vid en vård oberoende av samtycke för vuxna
missbrukare. Utskottet har behandlat frågan i betänkandena SoU 1981/
82:22, SoU 1981/82:45 och SoU 1982/83:37. I det sistnämnda betänkandet
ges en utförlig beskrivning av bakgrunden.

Socialberedningens förslag till LVM utgick från att den vård som skulle
beredas med stöd av den nya lagen främst skulle ses som ett medel att bryta
en destruktiv utveckling och ge den enskilde motivation och realistisk
möjlighet att själv fortsätta att arbeta med sina problem. Så snart det fanns
förutsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skulle utskrivning ske.
Beredningen ville således inte acceptera en vårdsyn som innebar att
samhället skulle ta över den enskildes ansvar för sitt eget liv. Beredningen
betonade vikten av att man vid den kommande utvärderingen av
socialtjänstreformen noga studerade bl. a. reglerna om vårdtiden. Enligt
beredningen kunde man i avvaktan härpå betrakta vissa detaljer i förslaget
som provisoriska.

I propositionen (prop. 1981/82:8) uttalade departementschefen att den
föreslagna tiden torde vara väl avvägd för flertalet fall men att hon ställde sig
tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget maximalt kunde komma i
fråga var tillräcklig för de svåraste fallen. Behovet av att tillämpningen av
LVM följdes särskilt noga med avseende på vårdtidens längd underströks.

Vid utskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion med
yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid. Utskottet (SoU 1981/82:22)
anförde att många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd.
Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att frångå den av
beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av
denna kontroversiella fråga. Utskottet erinrade också om att utvärderingen
kunde komma att ge anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

När frågan senast behandlades i riksdagen hänvisade utskottet (SoU

1** Riksdagen 1983/84.12sami. Nr30

SoU 1983/84:30

1982/83:37) till den tidigare behandlingen och till att socialberedningens
utvärdering kan komma att ge anledning till justering av vårdtiderna.
Utskottet ansåg mot bakgrund av det anförda att riksdagen inte hade
anledning att då ompröva sitt tidigare ställningstagande beträffande vårdtiden
enligt LVM.

Utskottet uttalade i samma betänkande följande i frågan om vilande
resolution (s. 24).

S. k. vilande resolution liknande den som tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen
ter sig principiellt främmande för socialtjänstlagens och LVM:s syn på
syftet med vården. Vilande resolution fungerade huvudsakligen som en
påtryckning genom ett hot om vård. Utskottet ställer sig mycket tveksamt till
om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens arbetssätt vilket, till
skillnad från den gamla nykterhetsvårdens, skall präglas av hänsyn till den
enskildes önskemål och hans frivilliga medverkan. Utskottet utgår emellertid
från att socialberedningen om så visar sig påkallat överväger även denna
fråga.

Inledande sjukhusvård

Motion

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs att LVM ändras
på det sätt att den som är omedelbart omhändertagen skall beredas vård på
sjukhus ”om det behövs” (yrkande 9). Motionärerna anför bl. a. att det
självfallet bör vara så att en missbrukare som verkligen behöver sjukhusvård
får sådan vård under den tid detta är nödvändigt. Lagtexten ger emellertid
intryck av att vården oundgängligen alltid skall behöva inledas på sjukhus,
vilket kan ge upphov till missuppfattning. Dessutom kan varken länsrätt eller
socialnämnd besluta om sjukhusvård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 12 § LVM skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om det anses
lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för
sjukhusvård är uppfyllda. Därefter skall vården fortsätta vid en vårdinstitution
inom socialtjänsten enligt de närmare reglerna i 11 §. Den som är
omedelbart omhändertagen skall utan dröjsmål beredas vård i ett LVM-hem
eller i fall som redogjorts för i det föregående på sjukhus. Det åligger
socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten anmält
omhändertagandet.

När LVM antogs av riksdagen anförde utskottet i betänkande SoU
1981/82:22 bl. a. följande (s. 18 och 19).

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck såväl i propositionen
som i motionerna, nämligen att sjukvården måste ta sin del av ansvaret
för missbrukargrupperna. Detta måste vara en självklar utgångspunkt för

SoU 1983/84:30

LVM, som ju bl. a. syftar till att tillgodose en missbrukares akuta behov av
medicinska vårdinsatser. Den som vårdas med stöd av LVM och är i behov av
vård på sjukhus måste självfallet beredas sådan vård. Detta innebär att det i
de flesta fall torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas på sjukhus,
oavsett risken att missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § får givetvis
inte tolkas som att man skulle kunna avstå från den sjukhusvård som
missbrukaren kan behöva.

Om det hem där en missbrukare skall tas in för vård med stöd av LVM
självt har tillgång till tillräckliga vårdresurser för att möta hans behov av
medicinska insatser så ter det sig å andra sidan knappast rimligt att trots detta
genomföra den medicinska vården på sjukhus med det avbrott och de
praktiska olägenheter detta kan innebära. Undantag måste också göras för
det fall att någon som skall vårdas enligt lagen redan genomgått avgiftning
under betryggande medicinsk övervakning. Det bör dessutom erinras om att
det inte är möjligt att genomföra vård enligt sjukvårdslagen mot någons vilja.

Utskottet framhöll samtidigt att rätten till sjukhusvård är att betrakta som
ett erbjudande och inte som ett tvång. LVM rubbar således inte principen att
sjukvården skall respektera den enskildes rätt att bestämma över sin
kroppsliga integritet (se även prop. 1981/82:8 s. 59).

I betänkande SoU 1982/83:37 (s. 25) behandlade utskottet ett motionsyrkande
av samma innehåll som det nu aktuella. Utskottet avstyrkte yrkandet
och anförde att man inte delade motionärernas uppfattning om lagtextens
innehåll. Lagrummet gav enligt utskottet klart vid handen att frågan om
lämpligheten av inledande sjukhusvård skall prövas i varje enskilt fall.
Utskottet anförde vidare bl. a. att socialberedningen hade anledning att
särskilt uppmärksamma samordningen mellan denna regel i LVM och andra
lagregler, bl. a. i hälso- och sjukvårdslagen och LSPV.

Socialstyrelsen har, som ovan redovisats (s. 6), undersökt hur många som
mottagits på institution enligt LVM 1982 och första halvåret 1983. År 1982
hade 29 % fått inledande sjukhusvård när de kom till institutionen. År 1983
var det 28 %. Av dem som kom till de statliga anstalterna 1982 hade 19 %
fått inledande sjukhusvård. Enligt socialstyrelsen är anledningen till den
lägre siffran att de tidigare statliga anstalterna själva är utrustade med vissa
sjukvårdsresurser.

Socialberedningen har i delbetänkandet Ds S 1983:16 behandlat frågan
om inledande sjukhusvård enligt LVM. Beredningen uppger att det enligt
mångas mening är en förvånansvärt låg andel av de tvångsomhändertagna
missbrukarna som har fått inledande sjukhusvård mot bakgrund av att de
missbrukare som kommer i fråga för vård enligt LVM i allmänhet har ett
särskilt kvalificerat missbruk. Det kan därför antas att avgiftningen i deras
fall ofta medför speciella problem. I betänkandet föreslås två mindre
justeringar av reglerna om inledande sjukhusvård, vilka tas upp i proposition
1983/84:174 om vissa socialtjänstfrågor.

Den fråga beträffande inledande sjukhusvård som beredningen ägnar
störst utrymme är risken för att missbrukaren skall avvika från sjukhuset och
det faktum att det inte finns någon möjlighet att hålla kvar honom mot hans

SoU 1983/84:30

vilja om inte LSPV är tillämplig. Beredningen övervägde att införa en
möjlighet att ta in en patient mot hans vilja på en psykiatrisk klinik eller att
hålla kvar honom under högst en vecka, om han skulle vilja lämna kliniken
innan han har fått behövlig vård.

Mot bakgrund av de principiella invändningar som fördes fram stannade
beredningen för att endast redovisa problemen och hur ett förslag om
kvarhållningsrätt skulle kunna utformas men utan att ta slutlig ställning.
Beredningen avser att återkomma till frågan i det kommande slutbetänkandet.

Kontraktsvård inom socialtjänsten

Motioner

I motion 1983/84:891 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till frivillig kontraktsvård (yrkande 2). I motionen anförs bl. a. att frivillig
kontraktsvård bör införas som ett mer allmänt komplement och alternativ till
tvångsvård. Den skulle kunna utformas så att man med missbrukaren
kommer överens om innehållet i ett vårdprogram, som han eller hon
accepterar, t. ex. genom att skriva på en förbindelse att delta i vården. Det
frivilliga kontraktet om vård under t. ex. ett års tid skall innebära att om
missbrukaren avviker från vårdinstitutionen han/hon skall kunna återföras
med tvång.

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag till kontraktsvård enligt motionens
intentioner (yrkande 10). I motionen anförs bl. a. att erfarenheterna av LVM
visar att vårdtiden är för kort. LVM är föremål för översyn av socialberedningen
och det kan förutses att någon anpassning av vårdtiderna till det
verkliga behovet inte kommer att kunna ske inom de närmaste åren. Under
tiden finns en uppenbar risk att missbrukare far illa och inte får den vård de är
berättigade till. För att i någon mån undvika en sådan utveckling bör
möjligheterna till kontraktsvård prövas. Förslag till sådan vård har utarbetats.
Detta förslag bör efter anpassning till LVM snarast föreläggas riksdagen
för beslut i syfte att redan under innevarande år starta en bred försöksverksamhet
med kontraktsvård som såväl ett komplement som ett alternativ till
vård enligt LVM.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt nykterhetsvårdslagen kunde den som var hemfallen åt alkoholmissbruk
frivilligt gå in i statlig eller erkänd vårdanstalt om han skriftligen
förband sig att kvarstanna under viss tid, dock längst sex månader (58 §).
Den som var på detta sätt intagen i vårdanstalt kunde enligt samma lagrum

SoU 1983/84:30

kvarhållas under den tid som angavs i förbindelsen, men kunde också, när
omständigheterna därtill föranledde, skrivas ut tidigare.

Ville någon som var intagen på vårdanstalt frivilligt stanna kvar på
anstalten efter utgången av vårdtiden kunde detta medges för högst fyra
månader på villkor att vederbörande skriftligen förband sig att stanna kvar
under den tid som bestämdes (48 §).

I LVM saknas regler av angivet slag.

Den s. k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet
Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). Betänkandet innehåller
ett förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten. I betänkandet
redovisas bl. a. utredningens överväganden och förslag beträffande sådana
frågor som giltigheten av vårdkontrakt, kontraktsvårdens möjligheter,
kontraktsvårdens parter och innehåll m. m. I lagförslaget föreslås bl. a.
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Bl. a. föreslås att
missbrukaren skall kunna avstå från rätten att säga upp vårdkontraktet under
högst två månader räknat från dagen för intagningen. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om kontraktsvård.

I sammanhanget kan nämnas att enligt lagen (1979:661) med vissa
bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet
på narkomanvårdens område allmän domstol har haft rätt att under
en försöksperiod vilandeförklara brottmål i avvaktan på att narkomanen
undergått s. k. kontraktsvård. Detta bör ej förväxlas med den kontraktsvård
som diskuterats för socialtjänstens del. Bestämmelserna har sålunda bara
haft tillämpning på narkotikamissbrukare som begått brott som kan föranleda
fängelsestraff. Denna försöksverksamhet, som pågått under tiden den 1
september 1979-utgången av augusti 1982, har bedrivits i samarbete med
narkomanvårdskliniken (forskningskliniken) vid Ulleråkers sjukhus. Försöksverksamheten
har bedrivits under insyn av delegationen (Ju 1979:06) för
kontraktsvård. Delegationen kommer att avge sitt slutbetänkande före
sommaren 1984. Beträffande socialutskottets yttrande i denna sak, se SoU
1978/79:8 y.

Frågan om kontraktsvård har behandlats av utskottet i betänkande SoU
1982/83:37. Utskottet uttalade därvid bl. a. följande (s. 27).

När förslaget om kontraktsvård inom socialtjänsten presenterades fanns
ännu inte LVM. Förslaget utgick sålunda bl. a. från att det inte skulle finnas
några andra möjligheter till tvång mot vuxna missbrukare utom de som
kunde finnas i den psykiatriska vårdlagstiftningen, dvs. LSPV. Denna
situation har på ett avgörande sätt förändrats. Det kan enligt utskottets
mening starkt ifrågasättas om det numera finns något egentligt behov av
regler om kontraktsvård med det innehåll som motionärerna förordat i
motionerna 1982/83:204 och 1982/83:837. Syftet med motionerna torde i och
förs sig lika väl kunna tillgodoses t. ex. genom justering av gällande vårdtider
enligt LVM och liknande åtgärder. Utskottet utgår dock ifrån att socialberedningen
kommer att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda

SoU 1983/84:30

bestämmelser om kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom
ramen för eller som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM.

Utskottet anser vid angivna förhållanden att riksdagen inte bör ta något
initiativ till s. k. frivillig kontraktsvård.

Rehabilitering av missbrukare

Motion

I motion 1983/84:1632 av Sonja Rembo (m) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till de ändringar i gällande
lagar och förordningar som fordras för att genomföra ett samlat rehabiliteringsprogram
för missbrukare. I motionen anförs bl. a. att en huvudman -socialtjänsten - bör ha det övergripande ansvaret för rehabiliteringen.
Socialtjänsten bör också ha ansvaret för en arbetsplacering. Missbrukare
under rehabilitering kan placeras hos såväl privata arbetsgivare som offentliga.
Däremot bör enligt motionären placering i skyddad verksamhet i
Samhällsföretag undvikas om inte behovet av Samhällsföretags särskilda
tekniska och personella resurser är en absolut förutsättning för att övervinna
andra fysiska och psykiska handikapp. Innan arbetsplacering kan ske, är det
ibland nödvändigt med arbetsträning vid arbetsmarknadsinstitut. Socialtjänsten
bör ges möjligheter att också ta ansvar för sådana placeringar.
Missbrukare som genomgår ett rehabiliteringsprogram bör vidare enligt
motionären i stället för sjukpenning och förtidspension uppbära ekonomisk
ersättning i form av lön för utförd prestation - kontraktslön. Lönen bör
betalas ut av socialtjänsten på det sätt som från fall till fall och från gång till
gång är lämpligast.

Yttrande över motionen har inhämtats från arbetsmarknadsutskottet (AU
1983/84:2 y), vilket fogas som bilaga till detta betänkande.

Gällande bestämmelser m. m.

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär ingen
inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän (3 § socialtjänstlagen).
Vissa uppgifter åligger i första hand andra huvudmän, t. ex. sjukvård. I
proposition 1979/80:1 anfördes bl. a. (s. 148) att om nämnden finner att den
enskilde behöver sjukvård nämnden i första hand skall hänvisa honom till
sjukvården. Vid behov skall nämnden förmedla kontakt mellan den hjälpsökande
och vårdinrättningen. Enligt propositionen borde vad som anförts i
fråga om ansvarsfördelning mellan sjukvård och socialtjänst kunna tillämpas
generellt i fråga om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra
verksamhetsområden.

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har till uppgift att förbättra deltagarnas
ställning på arbetsmarknaden. Utbildningen är främst förbehållen
personer som är eller löper risk att bli arbetslösa eller är svårplacerade på

SoU 1983/84:30

arbetsmarknaden. Huvudmannaskapet för arbetsmarknadsutbildning är
delat mellan arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och skolöverstyrelsen (SÖ).
Ett förslag att arbetsmarknadsutbildningen skall läggas över på en fristående
uppdragsmyndighet har nyligen överlämnats till arbetsmarknadsministern.

Beredskapsarbeten syftar till att motverka arbetslöshet till följd av säsong
och konjunkturnedgång eller när arbetstillgången av andra skäl är otillräcklig.
Genom beredskapsarbeten ges också sysselsättning åt äldre, lokalt
bunden eller handikappad arbetskraft, som har svårigheter att få arbete på
öppna marknaden.

För dem som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden finns arbetsmarknadsinstitut
(Ami). Instituten ägnar sig bl. a. åt olika handikappgrupper.
Vid instituten sker en kartläggning av den arbetssökandes intressen och
anlag samt fysisk, psykisk och social funktions- och arbetsförmåga.

Ett medel för att öka handikappades möjligheter att få anställning på den
öppna marknaden är anställning med lönebidrag. Det innebär att arbetsgivare
kan få bidrag om han anställer arbetshandikappade och i vissa fall
arbetslösa som på grund av ålder eller andra personliga förhållanden inte kan
få anställning utan bidraget.

De som inte kan få arbete på den öppna marknaden kan i stället placeras
hos Stiftelsen Samhällsföretag. Samhällsföretagsgruppen består av en central
stiftelse och 24 regionala stiftelser med ca 350 verkstäder för skyddat arbete.
Här kan bl. a. personer med olika handikapp sysselsättas. De sociala målen
är primära. När det är möjligt skall de som sysselsätts inom Samhällsföretag
överföras till den öppna marknaden.

Det är arbetsförmedlingen som disponerar samtliga platser för skyddat
arbete inom Samhällsföretag. Arbetsförmedlingen anvisar de personer som
efter utredning och bedömning anses vara i behov av skyddat arbete.

Arbetsmarknadsutskottet har i betänkande AU 1982/83:21 uttalat följande
om placering hos Samhällsföretag (s. 102 och 103).

Ambitionen är att ge allt fler gravt handikappade arbete. Det anses
numera stå klart att begreppet ”gravare handikapp” i arbetslivet i allt
väsentligt avser personer med grava sociala problem, i första hand missbrukare.
Med dessa förutsättningar inledde Samhällsföretag år 1980 en försöksverksamhet
med olika stödformer för anställda med missbruksproblem.
Detta projekt har nu gått in i en ny fas som syftar till att ta fram ett
åtgärdsprogram för rehabilitering av missbrukare. Väsentliga inslag i ett
sådant program kan vara uppbyggnaden av kamratstöd på arbetsplatserna
och på fritiden, sociala och medicinska stödåtgärder som bygger på
förtroende och samarbete samt borttagande av företeelser som främjar
missbruk och social isolering.

Det är utskottets mening att många missbrukare skulle stå utanför
arbetslivet om de inte erbjudits arbete inom Samhällsföretag. Även fortsättningsvis
finns stora krav att ställa på företagsgruppen när det gäller insatser
för dessa kategorier handikappade. Det utvecklingsarbete som bedrivs inom
Samhällsföretag är därför av stor vikt.

I proposition 1983/84:122, som f. n. behandlas av riksdagen, föreslås delvis

SoU 1983/84:30

nya regler för lönebidrag. Propositionen grundar sig på ett delbetänkande av
handikappkommittén, Ds A 1983:14 Introduktionsstöd och lönebidrag.
Förutom det vanliga lönebidraget föreslås ett särskilt lönebidrag som skall
utgå till arbetssökande med svårare handikapp. Introduktionsstöd föreslås
utgå till arbetsgivare som anställer arbetshandikappade. Stödet föreslås utgå
i motsvarande högst sex månader vid heltidsanställning.

Arbetsmarknadsutskottet har som ovan nämnts yttrat sig över motionen
(AU 1983/84:2 y). I yttrandet framhålls att det numera är en vedertagen
uppfattning att begreppet ”gravare handikapp” i arbetslivet i allt väsentligt
avser också personer med grava sociala problem, i första hand missbrukare,
och att missbrukarna utgör en betydande del av de handikappade som skrivs
in vid arbetsförmedlingarna. Arbetsmarknadsutskottet anför vidare
beträffande socialnämndens insatser.

Utskottet konstaterar att kommunerna redan i dag har ett betydande
ansvar för insatser som rör rehabilitering av missbrukare, t. ex. anskaffning
av bostad. Frågan om ett ökat kommunalt ansvar för rehabilitering av
handikappade ligger inte inom utskottets beredningsområde men utskottet
vill markera stor tveksamhet inför åtgärder som innebär att missbrukarna
skiljs ut och behandlas som en särskild grupp. De av motionens förslag som
berör arbetsmarknadsutskottets ansvarsområde får delvis sådana effekter.

När det gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder talar erfarenheterna
snarast för att missbrukare och andra handikappade så långt möjligt skall
behandlas på samma sätt som andra arbetssökande. Utskottet kan redan av
det skälet inte tillstyrka förslaget i motionen att ansvaret för arbetsplacering
av missbrukare skall överlåtas på den kommunala socialtjänsten. Det bör
dessutom tilläggas att arbetsförmedlingen i sitt arbete har fått en betydande
erfarenhet av de rehabiliteringsfrågor som gäller denna grupp av handikappade.

Vid inskrivning till arbetsmarknadsinstitut och placering i arbete hos
Samhällsföretag måste göras en avvägning i förhållande till andra handikappgrupper.
Det är bl. a. av det skälet angeläget att arbetsförmedlingen
disponerar alla de platser som är tillgängliga för yrkesinriktad rehabilitering.
Om kommunerna ges ett ökat rehabiliteringsansvar bör frågor som rör
arbetsplacering kunna lösas i samarbete mellan den kommunala socialtjänsten
och arbetsförmedlingen. Några ändringar i här aktuella författningar, i
första hand lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
och arbetsmarknadskungörelsen (1966:638), behövs inte för detta.

I frågan om placering av missbrukare i Samhällsföretag hänvisar arbetsmarknadsutskottet
till sin tidigare behandling av frågan och vidhåller det
tidigare ställningstagandet. Förslaget i motionen om att missbrukare skall få
en kontraktslön som till en början sätts lågt och som ökar allteftersom
rehabiliteringen fortskrider har inte arbetsmarknadsutskottets stöd. Utskottet
anser att lön och andra anställningsförmåner enligt kollektivavtal - eller
därmed jämförbara förmåner - i princip skall utgå till handikappade oavsett
handikappets art. Arbetsgivaren bör enligt arbetsmarknadsutskottet som nu
kunna få kompensation för de kostnader som följer av att en handikappad
anställs.

SoU 1983/84:30

Bestämmelser om sjukpenning finns i 3 kap. lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Enligt 7 § utgår sjukpenning vid sjukdom, som förorsakar
nedsättning av arbetsförmåga med minst hälften. I vissa fall kan sjukpenning
utgå när den försäkrade är föremål för rehabiliteringsåtgärder (3 kap. 8 §
AFL). I socialberedningens direktiv (Dir. 1982:106) anges bl. a. följande
beträffande frågan om sjukpenning till missbrukare.

De medicinska följderna av ett alkohol- eller narkotikaberoende varierar
självfallet kraftigt. Vissa alkohol- eller narkotikamissbrukare har kvar sin
arbetsförmåga helt eller delvis. Andra är arbetsoförmögna och sjukskrivna
under företrädesvis psykiatriska diagnoser. Vissa missbrukare har efter ett
långt och intensivt missbruk ådragit sig så omfattande psykiska eller fysiska
skador att de efter kanske långvariga sjukskrivningar förtidspensioneras.

Det socialpolitiska reformarbetet som berör missbrukarna har tidigare
grundats på uppfattningen att beroende av alkohol och narkotika är att anse
som sjukdom.

I de senare årens debatt har denna sjukförklaring av missbrukare alltmer
kommit att ifrågasättas. Många anser att sjukskrivning kan bidra till att
legitimera missbruket och utgöra ett hinder i rehabiliteringsarbetet genom
att passivera den enskilde. Medan sjukskrivning är vanligt förekommande
bland institutionsvårdens alkoholmissbrukare, är den mindre vanlig bland
narkotikamissbrukare. Inom vården av narkotikamissbrukare har en behandlingsstrategi
vunnit insteg som avvisar sjukförklaring. Sjukpenningen
borde enligt denna uppfattning avlösas av någon annan form av ersättning.

Det finns även en opinion för att behålla den nuvarande sjukpenningrätten
oförändrad. Man anser det viktigt att missbrukare vid social institutionsvård
har samma sjukpenningrätt som missbrukare i kroppssjukhusvård och
psykiatrisk sjukhusvård. Detta betraktas som en fråga om rättvisa i
förhållandet till andra i liknande situation. Det har också sagts att vissa
kostnader kan komma att övervältras på kommunerna, om den sociala
institutionsvårdens missbrukare utesluts från rätten till sjukpenning.

Socialberedningen bör allsidigt överväga denna fråga. Om beredningen
kommer fram till att nuvarande regler helt eller delvis bör förändras, bör den
överväga en annan ersättningsform. Därvid bör förekommande stödformer
inom social- och arbetsmarknadspolitiken beaktas.

Handikappkommittén (A 1982:02) har genom tilläggsdirektiv (Dir.
1983:14) fått i uppdrag att också överväga frågan om ett rehabiliteringsstöd
för unga handikappade. I direktiven anförs bl. a. att övervägandena bör gälla
hur mer systematiska åtgärder skall kunna sättas in för att ge unga
handikappade arbete, praktik eller utbildning i stället för förtidspension.
Kommittén skall också behandla frågan om ansvarsfördelningen mellan
arbetsförmedling, skola, kommunal socialtjänst, försäkringskassa och andra
organ när det gäller åtgärder för en yrkesinriktad rehabilitering.

Samverkanskommittén (A 1981:04) har nyligen överlämnat sitt slutbetänkande
Ds A 1984:2 Arbetsanpassning. I betänkandet föreslås bl. a. att
skyddskommittén ges i uppgift att verka för att en i lämplig form organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kommer till stånd.
Skyddskommittén behöver inte själv svara för det praktiska arbetet. Ett
särskilt organ som kan kallas anpassningsgrupp kan utföra det.

SoU 1983/84:30

Anpassningsgruppen skall inte enbart arbeta med arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsfrågor som gäller redan anställda. Samverkanskommitténs
förslag innebär att de partssammansatta anpassningsgrupperna när så behövs
också skall medverka i samband med att arbetshandikappade nyanställs vid
arbetsstället. Anpassningsgrupperna bör samarbeta med arbetsförmedlingen,
försäkringskassan, företagshälsovården och andra organ i rehabiliteringsärenden.

Allmän översyn av vårdlagstiftningen

Motioner

I motion 1983/84:1358 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare. Motionärerna anför att LVM är en så dålig lag
att det inte är lönt att komma med förslag till tillägg och delvisa ändringar.
Hela lagen måste göras om.

Enligt motionen bör frivillighet vara förstahandsalternativet vid behandling,
och tvångsingripande skall utgöra undantag. Ingripande och behandling
bör ske på tre nivåer: 1) frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagens
bestämmelser, 2) övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden
ålägger missbrukaren och, i sista hand, 3) frihetsberövanden. S.k. vilande
resolution bör vara möjlig och verkställighetstiden för beslut skall vara ett år.
Behandlingen skall vara individuellt anpassad. Vårdtiden skall normalt vara
högst ett år, men skall kunna förlängas om det är nödvändigt för att erhålla
ett bestående resultat. Frihetsberövanden skall beslutas av länsrätten efter
ansökan av sociala nämnden. Övriga åtgärder beslutas av socialnämnden.

I motion 1983184:1636 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att förslag till ändringar i socialtjänstlagarna skyndsamt
utarbetas och föreläggs riksdagen. Motionären framhåller bl. a. att socialnämnden
bör kunna besluta om föreskrifter och övervakning, att åldersgränserna
och vårdtiderna i LVU bör ändras och att samtycke inte skall kunna
utgöra hinder för vård enligt LVU. LVM:s brister anser motionären vara om
möjligt ännu allvarligare och påtagligare än LVU:s. Motionären anser att det
skulle föra för långt att i en motion söka precisera alla de ändringar av
lagtexter m.m. som skulle erfordras för att göra här aktuella lagar till
lämpliga redskap i händerna på socialarbetare, nämnder m. m. i kampen mot
drogmissbruket. Riksdagen bör enligt motionären sätta press på regeringen
och socialberedningen att snabbt förelägga riksdagen förslag till sådana
ändringar i lagarna, att dessa blir ändamålsenligare än f. n.

Pågående översyn

Socialberedningen skall enligt sina direktiv (Dir. 1982:106) göra en
uppföljning av bl. a. socialtjänstlagen och LVM. Beträffande LVM uttalas i
direktiven att beredningen bör följa upp tillämpningen av LVM i

SoU 1983/84:30

överensstämmelse med vad riksdagen uttalade då lagen antogs. I betänkande
SoU 1981/82:22 uttalade utskottet bl. a. följande om uppföljning av LVM (s.

7)-

Utskottet ser med särskild tillfredsställelse att det nu framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kan vinna en bred politisk anslutning. De
långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om förutsättningarna
och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom den nuvarande
nykterhetsvården. Att klarhet nu vinns om den grundläggande inriktningen
och reglerna för den framtida missbruksvården bör underlätta vårdplaneringen
och stimulera till utveckling av bättre behandlingsmetoder och
vårdinnehåll. Samtidigt bör erinras om att den nu föreslagna lagen självfallet
kan visa sig behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid
socialberedningens uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

Utskottet tog vidare i betänkandet upp vissa frågor som ansågs böra bli
belysta vid utvärderingen, främst reglerna om skydd för närstående och om
vårdtiderna.

Beredningen har i sitt delbetänkande Erfarenheter av LVM och vissa
andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16) redogjort för några hittills vunna
erfarenheter av LVM. Betänkandet innehåller ingen slutlig utvärdering av
LVM. En sådan kommer att presenteras först i det blivande slutbetänkandet,
som beräknas vara klart före årsskiftet 1984-1985. För lagstiftningen centrala
frågor, såsom LVM:s indikationer för tvångsvård, vårdtidens längd, möjligheterna
till förlängning m.m. anstår till slutbetänkandet.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp olika frågor om
vård av vuxna missbrukare.

Missbruk av lösningsmedel

I motion 1983184:1220 av Blenda Littmarck (m) och Anita Bråkenhielm (m)
hemställs att riksdagen beslutar om ändring av 2 § LVM så att missbruk av
beroendeframkallande medel i form av tekniska preparat som thinner
jämställs med missbruk av alkohol och narkotika som grund för vård enligt
LVM.

Enligt 2§ LVM gäller att den som till följd av fortgående missbruk av
alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård kan beredas vård
oberoende av eget samtycke enligt lagen om övriga förutsättningar är
uppfyllda. Det är således endast alkohol- och narkotikamissbruk som kan
utgöra grund för vård enligt LVM, inte missbruk av t. ex. lösningsmedel.
LVM skiljer sig i denna del från lagen med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU), som reglerar förutsättningarna för vård utan samtycke

SoU 1983/84:30

beträffande den som är under 18 år (i vissa fall upp till 20 år). Allt missbruk av
beroendeframkallande medel kan åberopas som grund för vård enligt LVU.

Missbruk av lösningsmedel, sniffning, är vanligast bland tonåringar. Enligt
de ovan redovisade skolungdomsundersökningarna (s. 7) hade 1983 6 till 8 %
i årskurs 9 prövat på att sniffa, de flesta dock endast en gång. Uppgifterna om
vuxna missbrukare av lösningsmedel är mycket få. Utredningen om narkotikamissbrukets
omfattning (UNO), se ovan s. 7, har redovisat att man funnit
428 personer som kombinerat narkotikamissbruk med missbruk av lösningsmedel.
Någon kartläggning av hur många som missbrukar enbart lösningsmedel
finns inte. Det förekommer uppgifter om enstaka vuxna som
missbrukar endast thinner. Det finns däremot ingen utredning om graden av
deras missbruk och om i vad mån de i övrigt uppfyller förutsättningarna för
vård enligt LVM.

Enligt 11 § socialtjänstlagen skall socialnämnden arbeta för att förebygga
och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Dessa insatser är således inte begränsade till alkohol och narkotika.
Socialnämnden skall vidare se till att en missbrukare får den hjälp eller vård
som behövs för att komma ifrån missbruket. Vården skall så långt möjligt äga
rum i samförstånd med den enskilde. Vård enligt LVM skall endast tillgripas
när vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Utskottet ser mycket allvarligt på missbruk av lösningsmedel. När det
gäller unga kan LVU tillgripas om det inte är tillräckligt med frivillig vård.
När det gäller vuxna torde i allmänhet thinnermissbruket gå hand i hand med
annat missbruk. I så fall kan LVM tillämpas på den grunden, om förutsättningarna
i övrigt är uppfyllda (jfr dock ovan s.7). I vissa sådana fall kan
vidare situationen vara sådan att LSPV är tillämplig.

Utskottet vill vidare framhålla att socialministern i propositionen om LVM
redovisat en öppen attityd till frågan om eventuell senare komplettering
beträffande t. ex. lösningsmedel (se ovan s. 6). Det angavs att socialberedningen
fick följa utvecklingen på denna punkt.

Utskottet anser att socialberedningen bör lägga fram förslag om ändring av
2§ LVM så att även missbruk av andra beroendeframkallande medel än
alkohol och narkotika - såsom thinner - kan utgöra grund för vård enligt
LVM. Detta bör riksdagen med anledning av motion 1983/84:1220 som sin
mening ge regeringen till känna.

Skydd för missbrukarens omgivning m. m.

I motion 1983/84:2493 av Nils Carls hamre m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av LVM:s tillämpningsområde till att omfatta även
de fall då någon till följd av missbruket kan befaras att allvarligt skada någon
annan (yrkande 3).

Enligt de regler som nu gäller enligt LVM kan den som är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk beredas vård oberoende av
eget samtycke under förutsättning att han till följd av missbruket antingen
utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller kan befaras

SoU 1983/84:30

komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Vård enligt LVM
förutsätter vidare att vårdbehovet inte kan tillgodoses genom frivilliga
insatser enligt socialtjänstlagen eller enligt någon annan lag.

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV innehåller
mera vittgående bestämmelser om skydd för andra människor.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utsträckt skydd för
missbrukares omgivning, senast i betänkande SoU 1982/83:37. Utskottet
framhöll därvid åter att LVM:s regler i denna del är en kompromiss mellan i
och för sig oförenliga uppfattningar. Utskottet erinrade vidare om de stora
meningsmotsättningar som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen
alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet och om sitt eget
tidigare uttalande att en förutsättning för kompromisslösningen om skydd för
närstående var att den noga skulle följas upp av socialberedningen och
övervägas på nytt från såväl praktiska som principiella utgångspunkter när
beredningen presenterar sin utvärdering. Gällande ordning måste ses som en
tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma
till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.
Utskottet ansåg således att socialberedningens arbete borde avvaktas.
Utskottet betonade samtidigt vikten av att sambandet med andra lagregler
som kan vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta våldsamma
beteenden belyses särskilt.

Socialberedningens arbete beräknas vara avslutat under innevarande år.

Problemet hur man skall skydda människor mot att skadas till följd av
någon annans missbruk är komplicerat. Utskottet anser för sin del att det
finns behov av ett sådant lagstadgat skydd i någon form. Brottsbalken ger
inte tillräckligt skydd i alla de fall som här kan bli aktuella. Bl. a. är
möjligheterna att ingripa innan någon allvarlig skada inträffat begränsade.
Följderna härav kan bli tragiska, inte minst för missbrukaren själv. Frågan är
emellertid om dessa problem bör lösas inom ramen för en vårdlag av LVM:s
karaktär eller om komplettering bör ske av annan lagstiftning. Som utskottet
tidigare framhållit är det därför angeläget att socialberedningen belyser
samtliga lagregler som är av betydelse i sammanhanget liksom sambandet
mellan andra regler och LVM. Utskottet utgår från att beredningen kommer
att ägna denna fråga särskild uppmärksamhet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:2493
yrkande 3.

Utskottet kan inte förorda att även allvarliga sociala skadeverkningar skall
omfattas av LVM:s tillämpningsområde och avstyrker därför även yrkande 4
i motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m).

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs att socialnämnden
och inte länsstyrelsen skall utreda vårdbehov enligt LVM och ansöka om
sådan vård (yrkande5).

SoU 1983/84:30

Vid sin behandling av LVM beslutade riksdagen (SoU 1981/82:22, rskr 91)
- med frångående av propositionsförslaget men i enlighet med det förslag
socialberedningen lagt fram i sitt delbetänkande SOU 1981:7 - att utredning
och ansökan om vård enligt LVM skall göras av länsstyrelsen.

Utskottet framhöll vid sin behandling bl. a. att det av rättssäkerhetsskäl är
önskvärt att inte lägga på socialnämnden att själv bedöma kvaliteten på och
tillräckligheten av sina insatser. Utskottet anförde vidare att man måste slå
vakt om en enhetlig rättstillämpning när det som här gäller frihetsberövande
åtgärder. Även om det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas
olika utgångspunkter och prioriteringar lätt leda till att det i vissa
kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Det är svårt för
domstolen att beakta sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett
enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för att
bedöma i vilken utsträckning man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna
bör därför, enligt vad utskottet uttalade, kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Utskottet ansåg det
därför lämpligast att, såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften att
svara för utredning och ansökan om vård på länsstyrelsen. Utskottet anförde
vidare bl. a. att länsstyrelsen måste få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukare.
Detta får emellertid, enligt vad utskottet uttalade, inte leda till att
handläggningen drar ut på tiden och försenar påbörjandet av vården.

Riksdagens beslut om att länsstyrelsen i framtiden skulle svara för
utredning och ansökan enligt LVM motiverades förutom av rättssäkerhetsskäl
också av en önskan att komma till rätta med de långvariga meningsmotsättningarna
i dessa frågor, vilka försenat utvecklingen inom vården. Man
ville skapa klarhet i de principiella frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat
för missbruksvården.

Utskottet anförde senast frågan behandlades (SoU 1982/83:37 s. 22) bl. a.
att enligt utskottets mening vad riksdagen uttalat om de framtida riktlinjerna
för beslutsförfarandet vad beträffar utredning och ansökan om vård borde
ligga fast. Erfarenheterna skulle få utvisa om det finns anledning att senare ta
upp frågan på nytt.

Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att nu ompröva detta
ställningstagande. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion 1983/84:2493 yrkande 5.

Omedelbart omhändertagande enligt LVM

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs att även
socialnämnden skall kunna besluta om omedelbart omhändertagande enligt
LVM på motsvarande sätt som nämnden kan göra enligt LVU (yrkande8).

Polismyndigheten kan omhänderta en missbrukare omedelbart enligt
LVM om det är sannolikt att vederbörande kan beredas vård enligt LVM och

SoU 1983/84:30

rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av antingen att
missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte
får omedelbar vård, eller att det föreligger överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Utskottet är medvetet om att ärenden angående omedelbart omhändertagande
av missbrukare enligt LVM kräver skyndsam handläggning och att
beslut därför ofta måste fattas med kort varsel. Det är därför givetvis
angeläget att beslutsförfarandet har en med hänsyn därtill så ändamålsenlig
utformning som möjligt.

Utskottet har vid tidigare behandling av denna fråga (SoU 1982/83:37
s. 23) anfört att bestämmelsen om polisen som beslutande myndighet
motiverades med att detta möjliggör ett snabbt ingripande och att det
dessutom i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra
åtgärden. Utskottet underströk att det just är den omständigheten att en
missbrukare motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill med våld som
gör att polisen måste anlitas. Om en missbrukare kan övertalas att godvilligt
följa med socialtjänstens personal behövs inget beslut om omedelbart
omhändertagande utan vården kan i så fall beredas enligt socialtjänstlagen.

Socialberedningen kommer under innevarande år att avsluta sin utvärdering
av socialtjänstreformen, däribland även av LVM.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda något riksdagens
initiativ i frågan. Utskottet avstyrker således motion 1983/84:2493 yrkande 8.

Vårdtid m. m.

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs förslag till
avsevärt förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM (yrkande 6) och att
möjlighet införs till s. k. vilande resolution (yrkande 7).

Vård enligt LVM skall i normalfallet avslutas inom två månader.
Vårdtiden kan dock förlängas med högst två månader om den intagne till
följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra
synnerliga skäl för förlängning.

I det delbetänkande (SOU 1981:7) som föregick propositionen med förslag
till LVM uttalade socialberedningen att förslaget till LVM inte borde ses som
en definitiv lösning av hithörande frågor. Att studera hur lagen i praktiken
tillämpades såg beredningen som en av de viktigaste uppgifterna vid sin
kommande uppföljning av socialtjänstreformen. Frågor som särskilt skulle
uppmärksammas var enligt beredningen reglerna om vårdtider och om
behovet av ett förenklat beslutsförfarande vid återfall.

SoU 1983/84:30

LVM följdes särskilt noga med avseende på vårdtidens längd underströks.

Utskottet erinrade också om att utvärderingen kunde komma att ge
anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

När frågan om vårdtiderna enligt LVM senast behandlades (SoU 1982/
83:37 s. 24) ansåg utskottet inte att riksdagen då hade anledning att ompröva
sitt tidigare ställningstagande. Utskottet erinrade dock på nytt om att
socialberedningens utvärdering av LVM kan komma att ge anledning till
justering av vårdtiderna. Enligt utskottets uppfattning finns det ingen
anledning att nu inta en annan ståndpunkt. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 6.

Utskottet behandlade i betänkande SoU 1982/83:37 även frågan om
vilande resolution (se ovan s. 18). Utskottet uttalade då att s. k. vilande
resolution liknande den som tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen ter sig
principiellt främmande för socialtjänstlagens och LVM:s syn på syftet med
vården. Vilande resolution fungerade huvudsakligen som en påtryckning
genom ett hot om vård. Utskottet ställde sig mycket tveksamt till om en sådan
möjlighet kan förenas med socialtjänstens arbetssätt vilket, till skillnad från
den gamla nykterhetsvårdens, skall präglas av hänsyn till den enskildes
önskemål och hans frivilliga medverkan. Utskottet utgick dock ifrån att
socialberedningen om så visar sig påkallat överväger även denna fråga.

Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att ompröva detta
ställningstagande. Utskottet avstyrker därför motion 1983/84:2493
yrkande 7.

Inledande sjukhusvård

I motion 1983184:2493 av Nils Carls hamre m. fl. (m) yrkas att LVM ändras
på det sättet att den som är omedelbart omhändertagen skall beredas vård på
sjukhus ”om det behövs” (yrkande 9).

Vård enligt LVM skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt
och integritet och skall så långt som möjligt utformas och genomföras i
samverkan med den enskilde. Vården skall inledas på sjukhus om det anses
lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och om förutsättningarna
för sjukhusvård är uppfyllda.

När det gäller frågan om inledande sjukhusvård har utskottet tidigare, som
framgått av redovisningen i det föregående, uttalat bl. a. att den som vårdas
med stöd av LVM och är i behov av vård på sjukhus självfallet måste beredas
sådan vård, att huvudprincipen är den att den som vårdas enligt LVM skall

SoU 1983/84:30

vara tillförsäkrad rätt till sjukhusvård samt att rätten till sjukhusvård är att
betrakta som ett erbjudande och inte som tvång. Tanken är således att
vården av missbrukare skall inledas på sjukhus om det är påkallat från
vårdsynpunkt och den enskilde accepterar vård enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

Motionärerna anför i motion 1983/84:2493 bl. a. att lagtexten (12 § LVM)
har sådan utformning att den kan ge intryck av att vården oundgängligen
skall inledas på sjukhus samt att bestämmelsen delvis är onödig. Utskottet
har tidigare i betänkande SoU 1982/83:37 bl. a. anfört att utskottet inte
delade den uppfattningen. Tvärtom gav lagrummet enligt utskottets mening
klart vid handen att frågan om lämpligheten av inledande sjukhusvård skall
prövas i varje enskilt fall. Utskottet anförde samtidigt att bestämmelsen kan
ge upphov till vissa svårigheter i de ganska fåtaliga fall där den enskilde inte
vill ha sjukhusvård eller ådagalägger avsikt att rymma därifrån så snart
tillfälle ges. Utskottet ansåg därför att socialberedningen har anledning att
särskilt uppmärksamma samordningen mellan denna regel i LVM och andra
lagregler, bl. a. i hälso- och sjukvårdslagen och LSPV.

Socialberedningen har som ovan redovisats (s. 19) tagit upp frågan om
inledande sjukhusvård i ett delbetänkande. Beredningen har därvid bl. a.
diskuterat risken för att en LVM-patient skall avvika från sjukhuset samt
möjligheten att införa någon form av kvarhållningsrätt på psykiatrisk klinik.
Beredningen har dock inte tagit ställning i dessa frågor utan avser att
återkomma i slutbetänkandet som beräknas föreligga före årsskiftet 1984-1985.

Med hänsyn till det pågående arbetet i socialberedningen bör motion
1983/84:2493 yrkande 9 inte föranleda någon riksdagens åtgärd och avstyrks.

Kontraktsvård inom socialtjänsten

I motion 1983/84:891 (yrkande 2) av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) och i
motion 1983184:2493 (yrkande 10) av Nils Carlshamre m.fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter till s. k. frivillig
kontraktsvård.

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller
skyddet för underåriga - inga möjligheter till tvångsåtgärder gentemot
enskilda människor. För barn och ungdomar samt missbrukare finns dock
vissa möjligheter att besluta härom enligt LVU och LVM.

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader.
Missbrukaren kan sedan själv om han så önskar fortsätta vården ytterligare
någon tid. Vården är då frivillig, dvs. enligt socialtjänstlagen. Någon
kvarhållningsrätt finns då inte.

SoU 1983/84:30

Syftet med vården enligt LVM är bl. a. att motivera missbrukaren att
fortsätta vården i frivilliga former. Som utskottet tidigare framhållit i
samband med behandlingen av ett motionsyrkande angående möjlighet att
hämta tillbaka en missbrukare som avvikit från frivillig vård (SoU 1981/
82:45) ligger skillnaden mellan de frivilligt vårdade och de tvångsvårdade
främst i att den som själv sökt vård enligt socialtjänstlagen har rätt att själv
avgöra när han vill avbryta vården. Den som vårdas enligt LVM kan
efterforskas och återhämtas om han avviker och kan eventuellt senare
placeras på en institution med befogenhet att besluta om inskränkning i den
intagnes rörelsefrihet m. m.

Som redogjorts för i det föregående avgav kontraktsvårdsutredningen i
mars 1980 betänkandet Kontraktsvård inom socialtjänsten (DsS 1980:3). I
betänkandet föreslogs en särskild lag om kontraktsvård. Lagförslaget
omfattade bl. a. regler om kvarhållningsrätt. Betänkandet har remissbehandlats
men har inte lagts till grund för proposition från regeringens sida.

När förslaget presenterades fanns ännu inte LVM. Förslaget utgick
sålunda bl. a. från att det inte skulle finnas några andra möjligheter till tvång
mot vuxna missbrukare utom de som kunde finnas i den psykiatriska
vårdlagstiftningen, dvs. LSPV.

Senast frågan om kontraktsvård inom socialtjänsten var aktuell i riksdagen
uttalade utskottet (SoU 1982/83:37 s. 27) att det enligt utskottets mening
starkt kunde ifrågasättas om det sedan LVM införts finns något egentligt
behov av regler om kontraktsvård inom socialtjänsten. Syftet torde i och för
sig lika väl kunna tillgodoses t. ex. genom justering av gällande vårdtider
enligt LVM och liknande åtgärder. Utskottet utgick dock från att socialberedningen
kommer att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda
bestämmelser om kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom
ramen för eller som ett komplement till socialtjänstlagen och LVM.

Utskottet ansåg vid angivna förhållanden att riksdagen inte borde ta något
initiativ till s. k. frivillig kontraktsvård.

Enligt utskottets mening har ingenting framkommit som motiverar ett
ändrat ställningstagande i denna fråga. Utskottet avstyrker således motion
1983/84:891 yrkande 2 och motion 1983/84:2493 yrkande 10.

Rehabilitering av missbrukare

I motion 1983/84:1632 av Sonja Rembo (m) begärs förslag till ett samlat
rehabiliteringsprogram för missbrukare. I motionen anges vissa riktlinjer
som bl. a. innebär att socialnämnden och inte som nu arbetsförmedlingen
skall ha ansvaret för arbetsplacering av missbrukare. Socialtjänsten skall
också ansvara för placering vid arbetsmarknadsinstitut. Ersättning till
missbrukare såsom sjukpenning och pension föreslås utbytt mot kontraktslön
som utbetalas av socialtjänsten. Om missbrukaren avbryter rehabiliteringen
upphör lönen.

SoU 1983/84:30

Arbetsmarknadsutskottet har i yttrande över motionen (se bilaga) uttalat
stor tveksamhet inför åtgärder som innebär att missbrukare skiljs ut och
behandlas som en särskild grupp. Enligt arbetsmarknadsutskottet bör
missbrukare och andra handikappade så långt möjligt behandlas på samma
sätt som andra arbetssökande.

Beträffande placering av missbrukare i den skyddade verksamheten i
Samhällsföretag hänvisar arbetsmarknadsutskottet till sitt uttalande i dela
ämne våren 1983 (AU 1982/83:21). Arbetsmarknadsutskottet påpekade lär
att 15-20 % av dem som är placerade inom Samhällsföretagsgruppe.i har
socialmedicinska handikapp samt att många missbrukare skulle stå utanför
arbetslivet om de inte erbjudits arbete inom gruppen. Arbetsmarknadsutskottet
framhöll att det även fortsättningsvis finns anledning ställa stora krav
på insatser från Samhällsföretags sida när det gäller dessa kategorier av
handikappade.

Inte heller stöder arbetsmarknadsutskottet förslaget om att missbrukare
skall få en kontraktslön som till en början sätts lågt och som ökar allteftersom
rehabiliteringen fortskrider. Arbetsmarknadsutskottet anser att lön och
andra anställningsförmåner enligt kollektivavtal - eller därmed jämförbara
förmåner - i princip skall utgå till handikappade oavsett handikappets art.

Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning att missbrukare och
andra handikappade så långt möjligt bör behandlas som andra arbetssökande.
Det skulle bl. a. strida mot den s. k. normaliseringsprincipen - en av
utgångspunkterna för vårdinsatser enligt socialtjänstlagen - att skilja ut
missbrukarna och särbehandla dem. Utskottet vill dessutom understryka vad
arbetsmarknadsutskottet anfört om fortsatta insatser från Samhällsföretags
sida när det gäller arbetsplacering av människor med socialmedicinska
handikapp. Många människor med missbruksproblem riskerar annars att
hamna helt utanför arbetslivet med allt vad detta innebär i fråga om
försämrade utsikter till rehabilitering m.m.

Beträffande ekonomiskt stöd under rehabilitering vill utskottet erinra om
det utredningsarbete som f. n. pågår.

Socialberedningen har utöver sitt allmänna uppdrag om utvärdering av
socialtjänstreformen ett särskilt uppdrag att allsidigt överväga frågan om
sjukpenningrätten för missbrukare. Vidare har handikappkommittén (se
ovan s. 25) i uppdrag att utreda hur rehabiliteringsstödet till speciellt unga
handikappade skall utformas. Kommittén skall också behandla frågan om
ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedling, skola, kommunal socialtjänst,
försäkringskassa och andra organ när det gäller åtgärder för en
yrkesinriktad rehabilitering m. m. Utskottet utgår därför från att arbetet i de
båda kommittéerna kommer att resultera i ett gott underlag för fortsatta
överväganden i här aktuella frågor. I avvaktan härpå finns inte skäl för något
initiativ från riksdagens sida.

Motion 1983/84:1632 avstyrks med hänvisning till det anförda.

SoU 1983/84:30

Allmän översyn av vårdlagstiftningen

I motion 1983184:1358 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) och i
motion 1983/84:1636 av Rune Torwald (c) begärs förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare m. m.

Som ovan har redovisats (s. 27) har socialberedningen i uppdrag att göra en
utvärdering av socialtjänstreformen inkl. LVM. Beredningen beräknar att
överlämna sitt slutbetänkande före årsskiftet 1984-1985.

När LVM antogs i riksdagen uttalade utskottet (SoU 1981/82:22 s. 7) att de
tidigare långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om
förutsättningarna och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare hade verkat förlamande på utvecklingen inom nykterhetsvårder.
Utskottet såg därför med särskild tillfredsställelse att det framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kunde vinna en bred politisk anslutning. Att
klarhet vunnits om den grundläggande inriktningen och reglerna för den
framtida missbruksvården borde underlätta vårdplaneringen och stimulera
till utveckling av bättre behandlingsmetoder och vårdinnehåll.

Utskottet erinrade samtidigt om att den nya lagen självfallet kan visa sig
behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid socialberedningens
uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

Socialberedningens arbete kommer inom kort att vara slutfört. Enligt
utskottets uppfattning bör resultatet av beredningens arbete avvaktas innan
initiativ tas till ytterligare utredningar inom detta område. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:1358 och motion 1983/
84:1636.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande missbruk av lösningsmedel

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1220 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande skydd för utomstående

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 3,

3. beträffande skydd mot sociala skadeverkningar

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande4,

4. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 5,

5. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 8,

6. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 6,

Soll 1983/84:30

7. beträffande s. k. vilande resolution

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 7,

8. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande9,

9. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1983/84:891 yrkande 2 och motion
1983/84:2493 yrkande 10,

10. beträffande rehabilitering av missbrukare
att riksdagen avslår motion 1983/84:1632,

11. beträffande översyn av vårdlagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1983/84:1358 och motion 1983/84:1636.

Stockholm den 3 maj 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m) och
Bo Arvidson (m).

SoU 1983/84:30

Reservationer

Skydd för utomstående (mom. 2 i hemställan)

1. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 29 som börjar med
”Problemet hur” och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det vara otillfredsställande att möjligheterna till ingripande
enligt LVM begränsats till fall där närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör enligt utskottets mening i stället vara vårdsynen, så att
våldshandlingar anses utgöra tillräckligt allvarliga symtom på ett genom
missbruket förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande
och vård.

Utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag till ändring i 3 § b
LVM så att även fara för skada av utomstående kan utgöra grund för vård.
Detta bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande skydd för utomstående
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2493 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 3 i hemställan)

2. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet
kan inte” och slutar med ”Carlshamre m. fl. (m).” bort ha följande lydelse:

LVM bör enligt utskottets mening tillföras ytterligare en intagningsgrund
så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund för omhändertagande
och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens familj, men även
till omgivningen, måste tillmätas stor betydelse. Samhället får inte stillatigande
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär och/eller
terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga och
handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Även för sådana fall bör LVM vara tillämplig. Utskottet anser att
regeringen bör lägga fram förslag till ändring av LVM så att även allvarliga
sociala skadeverkningar utgör grund för vård enligt lagen. Detta bör
riksdagen med anledning motion 1983/84:2493 yrkande 4 ge regeringen till
känna.

SoU 1983/84:30

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande skydd mot sociala skadeverkningar

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2493 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Utredning och ansökan om vård (mom. 4 i hemställan)

3. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet
anser inte” och slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att riksdagens beslut att länsstyrelsen och inte socialnämnd
skall göra utredning i LVM-ärenden samt ansöka om vård är olyckligt.
Länsstyrelsen saknar den viktigaste förutsättningen för att kunna verkställa
utredningarna, nämligen kännedom om missbrukarna som blir föremål för
utredning. Allt detta har socialnämnden. Det måste vara en närmast naturlig
och självklar uppgift för socialnämnderna att dels aktualisera för utredning,
dels utreda och slutligen ansöka om vård. Nu gällande beslut innebär att man
lagt in en extra prövning av talan hos en utomstående administrativ, statlig
myndighet, dvs. länsstyrelsen. Förfarandet blir tungrott och opraktiskt.

Utskottet anser att regeringen bör föreslå en sådan ändring när det gäller
utredning av vårdbehov och ansökan om vård enligt LVM att dessa uppgifter
återgår till att ligga hos socialnämnden. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Beslut om omedelbart omhändertagande (mom. 5 i hemställan)

4. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 31 som börjar med
”Socialberedningen kommer” och slutar med ”yrkande 8.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att även socialnämnd bör kunna besluta om omedelbart
omhändertagande enligt LVM. Nuvarande ordning att socialtjänstens personal
i brådskande fall tvingas vända sig till polis för att få ett beslut till stånd är
orimlig och stötande. Frekvensen omhändertaganden av polis är också
mycket liten, och bakom detta ligger dels en osäkerhet, dels en instinktiv
känsla av att dessa ting är en fråga för de sociala myndigheterna. Utskottet

SoU 1983/84:30

anser att regeringen skyndsamt bör föreslå en sådan ändring av LVM att även
socialnämnd kan besluta om omedelbart omhändertagande. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vårdtidens längd (mom. 6 i hemställan)

5. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”När
frågan om” och slutar med ”yrkande 6.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att bestämmelserna i LVM om vårdtidens längd är
oacceptabla. Den övervägande delen av alla missbrukare som kommer till
vården via LVM är dels utomordentligt svårt utslagna med grava sociala,
medicinska och psykiska skador, men dels också med ett mångårigt missbruk
som fjärmat missbrukaren från en social tillvaro. Utskottet anser att
vårdtiden i särskilda fall bör kunna förlängas till dess syftet med behandlingen
uppnåtts. Länsrätten skall besluta om detta innan vården påbörjas, dock
med en i lagen fastställd maximitid som bör vara ett år.

Regeringen bör i enlighet härmed skyndsamt lägga fram förslag om en
avsevärt förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. k. vilande resolution (mom. 7 i hemställan)

6. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
anser inte” och slutar med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att LVM bör kompletteras med regler om vilande
resolution liknande dem som fanns i nykterhetsvårdslagen. Det viktigaste är
inte att få in missbrukaren utan att bereda honom i första hand en längre tids
sammanhängande nykterhet för att därmed skapa förutsättningar för ytterligare
insatser syftande till positivt ändrade förhållanden på längre sikt.
Särskilt när viljan fanns men som så ofta förmågan sviktade var tidigare

SoU 1983/84:30

vilande resolution ett positivt stöd som förstärkte motkrafterna mot fortsatt
missbruk. Värdet av en resolution ligger också i att den skall gälla en längre
tid.

Utskottet anser att regeringen bör föreslå en ändring av LVM så att lagen
medger möjlighet till s. k. vilande resolution. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande s. k. vilande resolution

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Inledande sjukhusvård (mom. 8 i hemställan)

7. av Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar
Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 33 som börjar med
”Socialberedningen har som” och slutar med ”åtgärd och avstyrks.” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att en missbrukare som verkligen behöver sjukhusvård
självfallet skall få sådan vård under den tid detta är nödvändigt. Detta
behöver inte särskilt anges i LVM. Lagtexten ger dock intryck av att vården
oundgängligen skall inledas på sjukhus, vilket kan ge upphov till missuppfattning.
Dessutom kan varken länsrätt eller socialnämnd besluta om sjukhusvård
enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör föreslå en ändring i LVM så
att det klart framgår att vården inte oundgängligen behöver inledas på
sjukhus. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2493 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad riksdagen har anfört,

Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 9 i hemställan)

8. av Ingemar Eliasson (fp), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m),
Ulla Tillander (c), Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m) och Bo
Arvidson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Enligt
utskottets mening” och slutar med ”yrkande 10.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att LVM har varit i kraft under två år. Även om
detta är en kort tid, visar erfarenheterna redan nu att vårdtiden - två

SoU 1983/84:30

månader med möjlighet till förlängning ytterligare två månader - är för kort
för att grava missbrukare skall kunna motiveras för fortsatt vård under
frivilliga former. Mycket tyder på att fortsatt vård under frivilliga former hör
till undantagen. Erfarenheterna tyder också på att den frivilliga vård som
många gånger inleds inför hotet om tvångsvård blir ytterst kortvarig och inte
medför någon som helst förbättring av missbrukarens situation.

Enligt utskottets mening bör därför s. k. frivillig kontraktsvård införas som
ett komplement och alternativ till tvångsvård. Det frivilliga kontraktet bör
bl. a. ha det innehållet att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen
skall han/hon kunna återföras med tvång. Vidare bör vården bl. a. utformas
på det sättet att missbrukaren kommer överens om innehållet i ett vårdprogram,
som han eller hon accepterar genom att t. ex. skriva på en förbindelse
att delta i vården. Riksdagen bör med hänvisning till det anförda hos
regeringen begära att regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag till
lag om kontraktsvård i enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:891 yrkande 2 och
motion 1983/84:2493 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

beträffande rehabilitering av missbrukare

av Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson, Göran Ericsson och Bo Arvidson
(alla m) som anför:

I motion 1632 av Sonja Rembo begärs förslag till ett samlat rehabiliteringsprogram
för missbrukare. Vid behandlingen av motionen har främst
arbetsmarknadsutskottet använt begreppet ”missbrukare och andra handikappade”.
Vi anser detta felaktigt både reellt och formellt. Liksom
motionären anser vi att missbrukare bör rehabiliteras enligt ett särskilt
samlat program, och vi tror liksom motionären att ett kontrakt mellan
missbrukaren och socialtjänsten skulle vara ett värdefullt instrument för
bägge parter. Vi vill emellertid liksom socialutskottet avvakta i betänkandet
angivna utredningar bl. a. av missbrukares sjukpenning innan frågan tas upp
på nytt.

SoU 1983/84:30

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1983/84:2 y

om rehabilitering av missbrukare (motion 1983/84:1632)

Till socialutskottet

Socialutskottet har hemställt om arbetsmarknadsutskottets yttrande över
motion 1983/84:1632 av Sonja Rembo om rehabilitering av missbrukare.
Arbetsmarknadsutskottet får med anledning härav anföra följande.

I motionen föreslås att socialtjänsten skall ha det övergripande ansvaret
för rehabilitering av missbrukare. Detta ansvar skall också gälla arbetsplacering
av missbrukare med rätt för socialtjänsten att förmedla anställningar till
missbrukare under sammanhållen rehabilitering liksom rätt att styra intagningen
till vissa platser vid arbetsmarknadsinstituten (Ami). Vidare framhålls
att placering i skyddad verksamhet i Samhällsföretag bör undvikas om
inte behovet av Samhällsföretags särskilda tekniska och personella resurser
är en absolut förutsättning för att övervinna fysiska och psykiska handikapp.

Motionären föreslår vidare att en missbrukare som genomgår rehabilitering
skall få en kontraktslön i stället för sjukpenning eller förtidspension.
Kontraktslönen bör sättas lågt i inledningsskedet och öka allteftersom
rehabiliteringen fortskrider planenligt. Motionen mynnar ut i krav på att
regeringen skall lägga fram förslag om de ändringar i gällande lagar och
förordningar som fordras för att genomföra ett samlat rehabiliteringsprogram
för missbrukare.

Utskottet redovisade under förra budgetåret i anslutning till ett motionsyrkande
från moderata samlingspartiet om rekryteringen till Samhällsföretagsgruppen
(AU 1982/83:21 s. 102) att det numera är en vedertagen uppfattning
att begreppet ”gravare handikapp” i arbetslivet i allt väsentligt avser också
personer med grava sociala problem, i första hand missbrukare. Det kan
dessutom tilläggas att regeringen i den nyligen avlämnade propositionen
(1983/84:122) om introduktionsstöd och reformerat lönebidrag för arbetshandikappade
m. m. framhåller att begreppet arbetshandikappad skall
användas som beteckning på en arbetssökande som på grund av bl. a.
socialmedicinskt handikapp har eller förväntas få svårigheter att få eller
behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. De synpunkter
utskottet redovisar i det följande bygger mot den här bakgrunden på
förutsättningen att personer med svåra missbruksproblem är att hänföra till
arbetshandikappade.

Missbrukarna utgör en betydande del av de handikappade som skrivs in vid
arbetsförmedlingarna. Under januari månad 1984 var ca 31 000 personer
aktuella vid arbetsförmedlingen vilka betecknades som handikappade. Av
dem hade ca 7 400 eller 24 % socialmedicinska handikapp. Huvuddelen av

SoU 1983/84:30

den senare gruppen var missbrukare.

När det gäller påpekandet i motionen om att man bör undvika att placera
missbrukare i den skyddade verksamheten i Samhällsföretag vill utskottet
hänvisa till sitt uttalande i detta ämne våren 1983 (AU 1982/83:21). Utskottet
påpekade därvid att 15-20 % av dem som är placerade inom Samhällsföretagsgruppen
har socialmedicinska handikapp samt att många missbrukare
skulle stå utanför arbetslivet om de inte erbjudits arbete inom gruppen.
Utskottet framhöll vidare att det även fortsättningsvis finns anledning ställa
stora krav på insatser från Samhällsföretags sida när det gäller dessa
kategorier av handikappade. Utskottet finner inte anledning att i dag ha en
annan uppfattning än den här redovisade.

Förslaget i motionen om att missbrukare skall få en kontraktslön som till
en början sätts lågt och som ökar allteftersom rehabiliteringen fortskrider har
inte utskottets stöd. Utskottet anser att lön och andra anställningsförmåner
enligt kollektivavtal - eller därmed jämförbara förmåner- i princip skall utgå
till handikappade oavsett handikappets art. Arbetsgivaren bör som nu sker
kunna få kompensation för de kostnader som följer av att en handikappad
anställs. Regeringen har som sades ovan nyligen lagt fram förslag om

SoU 1983/84:30

ändringar av lönebidraget. Utskottet kommer att behandla dessa förslag i ett
kommande betänkande.

Stockholm den 27 mars 1984

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c),
Anders Högmark (m), Marianne Stålberg (s), Karin Flodström (s), Gustav
Persson (s), Elver Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk), Sten Östlund (s),
Ingrid Hemmingsson (m), Christer Skoog (s), Bo Nilsson (s), Håkan
Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c).

Särskilt yttrande

Alf Wennerfors, Anders Högmark, Ingrid Hemmingsson och Håkan
Stjernlöf (alla m) anför:

Till vad som anförs i utskottets yttrande om rehabiliteringen av missbrukare
vill vi framhålla önskvärdheten av att ansvarsfördelningen mellan olika
kommunala och statliga instanser när det gäller rehabiliteringsarbetet
klarläggs. Kommunerna har enligt lag f. n. detta ansvar. För detta behövs en
utredning vars huvuduppgifter dock kommer att ligga utanför arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde. Vi har mot den bakgrunden avstått från
att lägga fram yrkande härom.

När det gäller anställningen av missbrukare inom Samhällsföretag vill vi
erinra om att vi i anslutning till utskottets behandling av denna fråga under
föregående riksmöte avgav en reservation (AU 1982/83:21, reservation 45)
där vi närmare utvecklade vår oro för att nuvarande rekryteringsprinciper
inom Samhällsföretagsgruppen kan leda till att inslaget av missbrukare på
vissa av Samhällsföretags arbetsplatser blir alltför stort och därmed inverkar
negativt på rehabiliteringen av andra handikappade. Det finns exempel på
arbetsplatser inom grupper där inemot hälften av de anställda är missbrukare.
Vi framhöll vidare att det är angeläget att resurser kan sättas in på ett så
tidigt stadium att utslagning inte sker och strök under att missbrukaren i
första hand bör bli kvar i sitt ordinarie arbete samt att detta bör kunna
underlättas genom lönebidrag. Arbetsplacering i skyddad miljö tillsammans
med ett flertal andra missbrukare innebär risk för att rehabiliteringen
försvåras.

SoU 1983/84:30 46

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Allmänt om vård av missbrukare 3

Missbruk av lösningsmedel 6

Skydd för missbrukarens omgivning 8

Sociala skadeverkningar 11

Utredning och ansökan om vård enligt LVM 12

Omedelbart omhändertagande enligt LVM 14

Vårdtid m. m 16

Inledande sjukhusvård 18

Kontraktsvård inom socialtjänsten 20

Rehabilitering av missbrukare 22

Allmän översyn av vårdlagstiftningen 26

Utskottet 27

Missbruk av lösningsmedel 27

Skydd för missbrukarens omgivning m. m 28

Utredning och ansökan om vård enligt LVM 29

Omedelbart omhändertagande enligt LVM 30

Vårdtid m.m 31

Inledande sjukhusvård 32

Kontraktsvård inom socialtjänsten 33

Rehabilitering av missbrukare 34

Allmän översyn av vårdlagstiftningen 36

Utskottets hemställan 36

Reservationer 38

1 Skydd för utomstående (mom. 2 i hemställan) av m och c 38

2 Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 3 i hemställan) av m

och c 38

3 Utredning och ansökan om vård (mom. 4 i hemställan) av moche 39

4 Beslut om omedelbart omhändertagande (mom. 5 i hemställan)

av m och c 39

5 Vårdtidens längd (mom. 6 i hemställan) av m och c 40

6 S. k. vilande resolution (mom. 7 i hemställan) av moche 40

7 Inledande sjukhusvård (mom. 8 i hemställan) av moche 41

8 Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 9 i hemställan) av fp,

m och c 41

Särskilt yttrande av m 42

Bilaga: Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1983/84:2 y 43

minab/gotab 78519 Stockholm 1984