SoU 1983/84:23

Socialutskottets betänkande
1983/84:23

om avgifter inom äldreomsorgen
Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner som rör dels hälso- och sjukvårdslagens
regler om differentierade avgifter för pensionärer vid sjukhusvård,
dels socialtjänstlagens regler om avgift för helinackordering i servicehus för
äldre. Utskottet avstyrker motionsyrkanden om avskaffande av de differentierade
vårdavgifterna med hänvisning till pågående överväganden inom
regeringskansliet. Häremot reserverar sig (m) och (vpk). Även övriga
motionsyrkanden avstyrks.

Motionsyrkanden

I motion 1983/84:631 av Gunnar Nilsson i Eslöv m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av en ändrad beräkning av inkomstunderlaget för
fastställande av avgift för helinackordering i servicehus.

I motion 1983/84:896 av Margö Ingvardsson m.fl. (vpk) föreslås att
riksdagen hemställer om förslag till ändring av sjukvårdslagen som innebär
ett upphävande av reglerna om differentierade sjukvårdsavgifter för pensionärer
vid sjukhusvård.

I motion 1983/84:1622 av Agne Hansson (c) och Sivert Carlsson (c)
hemställs om att riksdagen hos regeringen hemställer att åtgärder vidtas för
att ett ur patientens synpunkt kostnadsneutralt avgiftssystem tillämpas i
vistelse på ålderdomshem och sjukhem.

I motion 1983/84:2237 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande
av de differentierade vårdavgifterna för utförsäkrade i sluten vård i så god tid
att ett nytt avgiftssystem kan tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1984.

Gällande bestämmelser m. m.

Ersättning för sjukhusvård frän den allmänna försäkringen

Ersättning för sjukhusvård utgår från den allmänna försäkringen till dem
som driver sjukhusen (landstingskommunerna och de kommuner som är
sjukvårdshuvudmän). Regeringen fastställer med stöd av 2 kap. 4§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) grunderna för ersättningen med

1 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 23

SoU 1983/84:23

utgångspunkt i överenskommelser som regelbundet träffas med Landstingsförbundet.
Ersättningssystemet fungerar så att sjukvårdshuvudmannen
erhåller ett visst belopp per vårddag från den allmänna försäkringen.
Samtidigt görs med stöd av 3 kap. 4§ andra stycket AFL ett avdrag på
vederbörandes sjukpenning. Det är förutsatt att sjukvårdshuvudmannen inte
tar ut någon avgift från vårdtagaren i dessa fall.

För pensionärer som åtnjuter hel ålderspension eller hel förtidspension
utgår enligt 2 kap. 12 § AFL ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
för sammanlagt högst 365 dagars sjukhusvård. Då dessa
personer normalt inte uppbär någon sjukpenning kan något sjukpenningavdrag
inte göras. Avdrag görs inte heller från pensionen. Till skillnad från
personer med förvärvsinkomster åtnjuter således pensionären helt kostnadsfri
sjukhusvård under sammanlagt 365 dagar. Sedan denna förmån helt
utnyttjats är pensionären ”utförsäkrad”. Sedan en pensionär utförsäkrats
utgår inte någon ersättning enligt AFL till sjukvårdshuvudmännen för
dennes fortsatta vård. Sjukvårdshuvudmännen är därefter hänvisade till att
själva ta ut vårdavgift av dessa patienter för att täcka vårdkostnaderna.

Hälso- och sjukvårdslagen

Bestämmelser om differentierade avgifter för pensionärer som vårdas på
sjukhus finns i 17 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763).

17 § Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som landstingskommunen
bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet.
Patienter som är bosatta inom landstingskommunen skall därvid behandlas
lika.

När sjukhusvård meddelas en pensionär i fall där rätten till ersättning för
vården upphört enligt 2 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring,
skall vården vara avgiftsfri de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle.
Värdavgiften för tid därefter får bestämmas med hänsyn till pensionärens
betalningsförmåga. I sådant fall skall endast pensionärens egna inkomster
efterskott läggas till grund för avgiften. Vårdavgiften skall alltid bestämmas
sä att pensionären förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter tillkomsten. I övrigt
gäller preskriptionslagen (1981:130) i fråga om sådana fordringar.

Ifrågavarande bestämmelse, vilken överförts från den tidigare sjukvårdslagen
(1962:242), trädde i kraft den 1 januari 1982.

Före 1982 gällde som utgångspunkt för bestämmande av vårdavgiften för
utförsäkrade samma regler som för sjukpenningförsäkrade vårdtagare,
nämligen att dessa skulle vara fasta. De kunde i princip inte differentieras
med hänsyn till pensionärens inkomstförhållanden. Därjämte gällde - och
gäller fortfarande - den begränsningen att avgifterna inte fick sättas högre än
de faktiska vårdkostnaderna.

SoU 1983/84:23

Utförsäkrade pensionärer äger enligt lagrummet rätt till avgiftsfri sjukvård
de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle. Avsikten därmed är att undanta
kortare akutvård på sjukhus från avgiftsplikt. Av propositionen (prop.
1981/82:22) framgår vidare att det fortfarande är möjligt att ta ut fasta
avgifter för sådan tid som är avgiftspliktig.

Om en differentiering sker skall den uteslutande grundas på den utförsäkrade
pensionärens egna inkomster efter skatt. En hemmavarande makes
inkomster eller annan betalningsförmåga hos anhöriga får alltså inte räknas
in i avgiftsunderlaget. Med inkomst avses i princip vårdtagarens sammanräknade
nettoinkomster vid taxering till statlig inkomstskatt. Någon hänsyn till
kapital skall alltså inte tas på annat sätt än att eventuell avkastning ingår i
avgiftsunderlaget i den utsträckning som kapitalet ger nettoinkomster.

Bestämmelsen i 17 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen går tillbaka
på en överenskommelse 1981 mellan regeringen och Landstingsförbundet.

Såsom skäl för införandet av differentierade vårdavgifter för pensionärer
vid sjukhusvård angavs i den följande propositionen (prop. 1981/82:22) de
stora skillnaderna mellan avgifterna för äldre vid långtidssjukvård och vid
boende i ålderdomshem (numera benämnt helinackordering i servicehus för
äldre människor). I det senare fallet tillämpas sedan lång tid ett system med
avgifter som differentierats med hänsyn till pensionärernas betalningsförmåga.
Ett viktigt motiv för införande av differentierade avgifter även för
sjukhusvård var att reglerna om avgifter för pensionärer borde vara neutrala
vad avsåg dessa båda vårdformer. De föreliggande skillnaderna ansågs
kunna leda till att sjukhusvård eftersträvades inte av medicinska utan av
ekonomiska skäl. Det konstaterades därvid att kostnaderna för sjukhusvården
är betydligt högre för samhället än kostnaderna för boende på
ålderdomshem.

Tillämpningsföreskrifter rörande differentierade vårdavgifter finns meddelade
i förordningen (1981:1177) om vissa avgifter vid sjukhusvård (ändrad
1982:874). I 2 och 3§§ stadgas följande.

2§ Det minsta belopp som skall förbehållas vårdtagaren för dennes
personliga behov (förbehållsbelopp) skall bestämmas på det sätt som
anges i 47 och 48 §§ socialtjänstförordningen (1981:750).

3 § Om någon annan person är beroende av vårdtagaren för sitt uppehälle
skall skälig hänsyn tas till det när avgiften bestäms.

Om det är skäligt att vårdtagaren behåller sin bostad under vårdtiden,
skall hänsyn tas till vårdtagarens bostadskostnad när avgiften bestäms.

Avgiften skall även sättas ned, om vårdtagaren behöver medel för sin
rehabilitering eller om det finns andra särskilda skäl.

Landstingsförbundet har utfärdat rekommendationer avseende uttagandet
av differentierade vårdavgifter i sluten sjukvård för utförsäkrade
pensionärer.

För en utförlig redovisning av riksdagens uttalanden rörande införandet av
differentierade vårdavgifter samt Landstingsförbundets rekommendationer i
ämnet hänvisas till utskottets betänkande SoU 1982/83:34.

1* Riksdagen 1983/84.12saml. Nr23

SoU 1983/84:23

Avgifter för helinackordering i servicehus

Enligt 35 § tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620) skall avgifter som
avser helinackordering i servicehus för äldre människor bestämmas så att de
boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen
har bemyndigats att meddela ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

Regeringen har i 46-49 §§ socialtjänstförordningen (1981:750) föreskrivit
att en pensionär, som är helinackorderad i ett servicehus för äldre människor,
för personliga behov skall förbehållas minst 30 % av folkpensionen för
en ogift ålderspensionär jämte eventuellt pensionstillskott. Till detta skall
läggas 20 % av övriga inkomster efter skatt. Endast den helinackorderades
egna inkomster skall läggas till grund för avgiften. Om någon annan person är
ekonomiskt beroende av den helinackorderade skall skälig hänsyn tas till
detta. Även i annat fall kan avgiften sättas ned om det finns skäl för det. För
ogift pensionär som endast uppbär pension och pensionstillskott uppgår
förbehållsbeloppet f. n. till drygt 8700 kr./år. För makar gäller delvis andra
beräkningsregler.

När höjning av förbehållsbeloppet beräknas skall inkomsten bestämmas
enligt de regler som gäller för att beräkna sammanräknad nettoinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt.

Pågående utredningsarbete m. m.

Under riksdagsbehandlingen av förslaget till ändring av dåvarande sjukvårdslagen
förutsattes att tillämpningen av reglerna om differentierade
vårdavgifter skulle följas upp och i lämpligt sammanhang redovisas för
riksdagen (SoU 1981/82:12, s. 5, rskr57). I enlighet härmed tillkallades en
arbetsgrupp med företrädare för socialdepartementet och Landstingsförbundet
med uppgift att följa upp tillämpningen av differentierade vårdavgifter
vid sjukhusvård. Uppdraget har sedermera utvidgats till att omfatta att även
ta upp och belysa olika möjligheter till lösningar.

Arbetsgruppen har i delrapporten (Ds S 1983:13) Tillämpningen av
differentierade vårdavgifter redovisat en kartläggning av tillämpningen av
differentierade vårdavgifter vid sjukhusvård. Kartläggningen bygger väsentligen
på uppgifter som man hämtat in genom en enkät till sjukvårdshuvudmännen.
I delrapporten anförs sammanfattningsvis bl. a. följande.

Möjligheten för sjukvårdshuvudmännen att tillämpa ett system med
differentierade vårdavgifter infördes den 1 januari 1982. F. n. tillämpar 19 av
landets 26 sjukvårdshuvudmän detta system. Fem har beslutat införa
systemet men avvaktar med att tillämpa det. Två huvudmän har beslutat att
inte införa detta system.

Våren 1983 fanns ca 1670000 pensionärer med hel pension, varav ca
1420 000 ålderspensionärer och ca 250 000 förtidspensionärer. Av dessa hade
ca 1600000 rätt till avgiftsfri sjukhusvård. Denna förmån tillkommer
pensionär under sammanlagt 365 dagar. Övriga, ca 70000 var utförsäkrade,

SoU 1983/84:23

dvs. hade förbrukat sina avgiftsfria 365 dagar och skall själva betala
vårdavgift för sjukhusvård. Av dessa 70000 var ca 50000 inskrivna vid
sjukhus den 15 april 1983.

Antalet vårddagar i sluten vård uppgår till ca 37 miljoner per år. Av dessa
beräknas utförsäkrade patienter utnyttja ca 45 %, de pensionärer som hade
rätt till avgiftsfri sjukhusvård 35-40 %, vuxna försäkrade 12-15 % och barn
under 16 år 2 %.

För en utförsäkrad patient är sjukhusvården avgiftsfri de sex första
vårddagarna vid varje vårdtillfälle. Därefter tillämpar samtliga 19 sjukvårdshuvudmän
som infört differentierade vårdavgifter ett system med fast
vårdavgift vid s. k. korttidsvård. Begreppet korttidsvård har fått en varierande
innebörd hos de olika huvudmännen (mellan 30-60 dagar).

Av de 37000 utförsäkrade patienterna som den 15 april 1983 var
inneliggande hos de huvudmän som tillämpade differentierad vårdavgift
betalade ca 2000 en fast vårdavgift för s. k. korttidsvård, i de flesta fall 45
kr./dag.

Övriga, dvs. ca 35000, betalade en differentierad vårdavgift. Den vägda
genomsnittliga vårdavgiften för samtliga patienter hos de aktuella sjukvårdshuvudmännen
uppgick till 57:50 kr./dag. För patienterna under 40 år var den
vägda genomsnittliga vårdavgiften ca 50 kr./dag. Den genomsnittliga vårdavgiften
varierade mellan sjukvårdshuvudmännen. Den högsta genomsnittliga
avgiften inom ett sjukvårdsområde för patienter i åldersgruppen 65 år och
äldre uppgick till 62 kr./dag, den lägsta till 50 kr./dag.

Av de ca 35 000 utförsäkrade patienterna som den 15 april 1983 hade
differentierade vårdavgifter erhöll drygt 9000 (27 %) jämkning. Av ålderspensionärerna
erhöll ca 18 % jämkning, medan ca 86 % av förtidspensionärerna
erhöll jämkning. De vanligaste jämkningsanledningarna var hänsyn till
bostad och rehabilitering.

Vi konstaterar att tillämpningsreglerna - och därmed de ekonomiska
konsekvenserna för de enskilda patienterna - varierar mellan sjukvårdshuvudmännen.

Arbetsgruppen beräknas avsluta sitt arbete under våren 1984. Gruppen
kommer därvid att behandla olika alternativa lösningar, bl. a. det förslag som
förts fram i motioner till riksdagen våren 1983 (SoU 1982/83:34).

Stat-kommunberedningen (C 1983:02) har enligt sina utredningsdirektiv
(Dir. 1983:30) uppgiften bl. a. att belysa vilka konsekvenser s. k. ramlagar
har för den kommunala självstyrelsen och den kommunala ekonomin.
Beredningen skall bl. a. som underlag för fortsatta överväganden kartlägga
och analysera de författningsbestämmelser m. m. som detaljreglerar bl. a.
statsbidragen för kommuner och landstingskommuner samt avgiftsfinansieringen
av kommunal verksamhet.

SoU 1983/84:23

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har behandlat frågan om differentierade vårdavgifter senast i
betänkande SoU 1982/83:34. Riksdagen uttalade därvid med anledning av
bl. a. motionsyrkanden om ändring av hälso- och sjukvårdslagens regler om
differentierade avgifter m. m. bl. a. följande (s. 12-13).

Den av statsrådet Sigurdsen tillkallade arbetsgruppen har formellt endast i
uppdrag att följa upp och belysa tillämpningen av reglerna om differentierade
avgifter. Det är emellertid angeläget att gruppen även tar upp och belyser
olika möjligheter till lösningar, bl. a. det alternativa förslag som förts fram i
motionerna. Viktigt är också att gruppen arbetar i nära kontakt med
handikapp- och pensionärsorganisationerna och utnyttjar de erfarenheter
och kunskaper som där finns.

Om resultatet av gruppens arbete ger anledning till det förutsätter
utskottet att regeringen skyndsamt tar initiativ till överläggningar med
Landstingsförbundet i syfte att skapa ett rättvist och socialt tillfredsställande
system. Möjligheterna att lösa problemen inom ramen för den allmänna
försäkringen bör särskilt övervägas. Utskottet utgår från att regeringen så
snart det kan ske återkommer till riksdagen med redovisning av vad som
framkommit jämte regeringens egna överväganden med anledning därav.

Enligt utskottets mening tillgodoses härigenom syftet med motion 1982/
83:1308 samt motion 1982/83:1291 i motsvarande del. Dessa avstyrks således.

En särskild fråga är om riksdagen har anledning att redan nu besluta om
ändring av hälso- och sjukvårdslagens kritiserade regel om differentierade
avgifter, trots att man ännu inte har tillgång till resultatet av utvärderingen.
Såväl i motion 1982/83:172 som i motion 1982/83:1291 förespråkas en sådan
åtgärd. I den senare motionen anförs att reglerna bör ändras senast fr. o. m.
den 1 juli 1983 i avvaktan på förslag om ändring av reglerna i den allmänna
försäkringen.

Den arbetsgrupp som tillsatts för uppföljning av reglerna om differentierade
avgifter skall arbeta skyndsamt. Utskottet har i det föregående uttalat sig
för att utvärderingen även skall innefatta en belysning av olika möjligheter
till lösningar, bl. a. förutsättningarna för att lösa ersättningsfrågorna inom
ramen för den allmänna försäkringen. Enligt utskottets mening måste detta
underlag avvaktas liksom regeringens ställningstagande därtill. Utskottet är
således inte berett att tillstyrka att hälso- och sjukvårdslagen ändras nu på ett
sätt som kan komma att visa sig vara förhastat. Utskottet vill vidare erinra om
nödvändigheten av förnyade överläggningar med Landstingsförbundet innan
riksdagen fattar ett beslut som kan rubba förutsättningarna för de ekonomiska
uppgörelserna med sjukvårdshuvudmännen. Utskottet avstyrker således
motion 1982/83:172 och motion 1982/83:1291 i motsvarande del.

I avvaktan på utvärderingen och regeringens överväganden med anledning
härav vill utskottet erinra om sina tidigare uttalanden i betänkande SoU
1981/82:12 rörande jämkning av vårdavgift och med skärpa framhålla vikten
av att de angivna synpunkterna beaktas i tillämpningen.

Utskottet tog vidare bl. a. upp frågan om den egna bostadens betydelse för
rehabilitering och förbättring och framhöll vikten av att inte reglerna
tillämpas så att systemet upplevs som kränkande mot människor som har
svårt att hävda sina intressen. Riktmärket borde enligt utskottet vara att
avgiften skall framstå som skälig med hänsyn till den enskildes och hans

SoU 1983/84:23

familjs situation. Detta borde enligt utskottet självmant beaktas av den som
bestämmer avgiften.

Vid riksdagsdebatten med anledning av utskottets betänkande förklarade
statsrådet Gertrud Sigurdsen att regeringen tog vad utskottet anfört angående
belysning av olika möjligheter till lösning m.m. som en beställning till
regeringen.

Statsrådet Sigurdsen besvarade vidare den 19 januari i år en fråga av
Blenda Littmarck (m) rörande avgifterna för utförsäkrade patienter i sluten
sjukvård. Statsrådet upplyste då bl. a. att arbetsgruppens arbete med att
belysa olika möjligheter till lösning beräknades slutföras under våren och att
regeringen avser att därefter återkomma till riksdagen.

Motionsmotiveringar

I motion 1983/84:896 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) anförs bl. a. att
systemet med differentierade vårdavgifter är ett avsteg från principen om
allas rätt till lika sjukvård utan hänsyn till ålder, social ställning, inkomst och
bostadsort. Arbetsgruppens rapport redovisar enligt motionärerna inga
fakta som kan försvara ett bibehållande av de differentierade vårdavgifterna.
Däremot bekräftas att ett avgörande skäl att införa detta orättvisa avgiftssystem
och möjligen behålla det är att stärka landstingens ekonomi.

I motion 1983/84:2237 av Nils Carlshamre m.fl. (m) anförs bl. a. att något
förslag till ändring av de differentierade vårdavgifterna inte kommer att
föreläggas riksdagen förrän om något år. Detta är enligt motionärerna helt
oförklarligt eftersom arbetsgruppen redan i oktober 1983 lämnade en utförlig
rapport om tillämpningen och förslag till lösningar redan finns i motioner
som väckts i frågan. Varje förhalning låser enligt motionärerna systemet.

I motion 1983/84:1622 av Agne Hansson (c) och Sivert Carlsson (c) anförs
bl. a. att i dag råder det förhållandet att en patient kan vistas gratis ett år på
sjukhem medan vistelsen eller boendet på ett ålderdomshem kostar fr. o. m.
första dagen. Detta hänger samman med att vården för förtidspensionärer
och ålderspensionärer omfattas av lagen om allmän försäkring vid vård på
sjukhem medan vistelse eller boende på ålderdomshem inte omfattas av
samma lag. Detta är enligt motionärerna olyckligt.

I motion 1983/84:631 av Gunnar Nilsson i Eslöv m.fl. (s) påpekas bl. a. att
socialtjänstförordningens hänvisning till taxerad inkomst avviker från den
inkomstberäkning som gäller beträffande hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension där inkomsten av kapital och annan fast
egendom beräknas schablonmässigt till 5 % på det aktuella värdet. Genom
hänvisning till taxerad nettoinkomst ges enligt motionärerna möjlighet för
förmögna personer att genom finansiella transaktioner komma i ett förmånligare
läge än dem som enbart har sin folkpension jämte eventuella sidoin -

SoU 1983/84:23

komster som avgiftsgrundande inkomst vid beräkningen av avgift vid
inackordering i servicehus. Motionärerna anför vidare bl. a. att det är rimligt
att äldre människor, som söker bistånd i form av helinackordering i
servicehus, får betala efter ekonomisk förmåga och inte efter förmåga att
planera sina ekonomiska transaktioner.

Utskottet

Sjukvårdshuvudmännen har sedan den 1 januari 1982 möjlighet att ta ut
differentierade avgifter av utförsäkrade pensionärer som får vård på sjukhus.
Avgiften bestäms av sjukvårdshuvudmannen. Till grund för beräkningen
läggs pensionärens egen inkomst efter skatt. Avgiften får inte sättas högre än
den faktiska vårdkostnaden. Bestämmelserna om differentierade vårdavgifter
finns i 17 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och i
förordningen (1981:1177) om vissa avgifter vid sjukhusvård (ändrad
1982:874). Landstingsförbundet har vidare utfärdat särskilda rekommendationer
angående jämkning i vissa fall m. m. Avsikten med införandet av
differentierade vårdavgifter var att skapa en större likställighet mellan å ena
sidan pensionärer som bor i servicehus med helinackordering (motsvarande
de tidigare ålderdomshemmen) och å andra sidan pensionärer som vårdas
inom långtidssjukvården.

I motionerna 1983/84:896 av Margö Ingvardsson m.fl. (vpk) och 1983/
84:2237 av Nils Carlshamre m.fl. (m) (yrkande 2) yrkas att riksdagen skall
begära förslag om upphävande av bestämmelserna om differentierade
vårdavgifter. I den senare motionen förutsätts att ett nytt avgiftssystem bör
kunna träda i tillämpning den 1 juli 1984.

En arbetsgrupp inom socialdepartementet med representanter för staten
och Landstingsförbundet har under oktober 1983 redovisat en kartläggning
av tillämpningen av differentierade vårdavgifter (Ds S 1983:13). Arbetsgruppen
konstaterar sammanfattningsvis att tillämpningsreglerna - och därmed
de ekonomiska konsekvenserna för de enskilda patienterna - varierar mellan
sjukvårdshuvudmännen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer arbetsgruppen inom kort att i
enlighet med av utskottet tidigare framställda önskemål behandla olika
alternativa lösningar, bl. a. det förslag som fördes fram i två motioner (m och
s) våren 1983 (SoU 1982/83:34).

Statsrådet Sigurdsen har förklarat att regeringen avser att därefter
återkomma till riksdagen.

Utskottet anser mot denna bakgrund att arbetsgruppens förslag måste
avvaktas, liksom regeringens egna överväganden med anledning därav.
Utskottet förutsätter att regeringen bereder ärendet så skyndsamt att frågan
kan behandlas i riksdagen under hösten.

Vid angivna förhållanden bör motionerna 1983/84:896 och 1983/84:2237
(yrkande 2) inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

SoU 1983/84:23

I motion 1983/84:1622 av Agne Hansson (c) och Sivert Carlsson (c) begärs
att åtgärder vidtas för att ett ur patientens synpunkt kostnadsneutralt
avgiftssystem tillämpas i vistelse på ålderdomshem och sjukhem. Motionärerna
pekar därvid särskilt på det avgiftsfria år som blir följden av
bestämmelserna i lagen om allmän försäkring.

Utskottet anförde i betänkande 1982/83:34 att den nämnda arbetsgruppen
särskilt bör överväga möjligheten att lösa problemen med differentierade
vårdavgifter inom ramen för den allmänna försäkringen. Detta berör bl. a.
det avgiftsfria år motionärerna pekar på. Arbetsgruppen kommer som ovan
nämnts att inom kort redovisa sina överväganden. Utskottet är med
anledning därav inte berett att tillstyrka motion 1983/84:1622. Motionen
avstyrks.

När det gäller avgifterna för helinackordering i servicehus finns som
framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen (s. 4) bestämmelser i
socialtjänstlagen (35 §) och i socialtjänstförordningen (46-49 §§). Varje
kommun bestämmer i och för sig avgiften, som får differentieras. Reglerna
för beräkning av avgiftsgrundande inkomst anknyter emellertid till reglerna
för taxering till statlig inkomstskatt. Förmögenhetsinnehav beaktas endast i
den mån det ger pensionären en skattepliktig inkomst.

I motion 1983184:631 av Gunnar Nilsson i Eslöv m.fl. (s) begärs en ändrad
beräkning av inkomstunderlaget för fastställande av avgift för helinackordering
i servicehus. Motionärerna anser att även förmögenhetsinnehavet bör
beaktas vid avgiftens bestämmande.

Stat-kommunberedningen (C 1983:02) har enligt sina utredningsdirektiv
bl. a. uppdraget att kartlägga och analysera de författningsbestämmelser som
detaljreglerar avgiftsfinansieringen av kommunal verksamhet. Utskottet
förutsätter att också avgifterna för helinackordering i servicehus kommer att
behandlas av utredningen. De synpunkter motionärerna framfört bör
lämpligen övervägas i det sammanhanget. Motion 1983/84:631 avstyrks
därför.

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrade regler för differentierade vårdavgifter

att riksdagen avslår motion 1983/84:896 och motion 1983/84:2237
yrkande 2,

2. beträffande ett kostnadsneutralt system
att riksdagen avslår motion 1983/84:1622,

3. beträffande avgifter för helinackordering i servicehus
att riksdagen avslår motion 1983/84:631.

Stockholm den 10 april 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1983/84:23

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Blenda Littmarck
(m), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig
Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander
(c) Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz
(vpk), Aina Westin (s) och Birthe Sörestedt (s).

Reservationer

Ändrade regler för differentierade vårdavgifter (mom. 1 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att detta skulle innebära att förslag till ändring av de
differentierade vårdavgifterna inte kommer att föreläggas riksdagen förrän
om något år. Denna senfärdighet är enligt utskottets mening oacceptabel.
Arbetsgruppen lämnade redan i oktober 1983 en utförlig rapport om
tillämpningen. Förslag finns vidare till lösningar i motioner som under
föregående riksmöte väckts i frågan. Riksdagen bör därför hos regeringen
begära förslag till avskaffande av de differentierade vårdavgifterna för
utförsäkrade i sluten vård så att ett nytt avgiftssystem skyndsamt kan
tillämpas. Enligt utskottets mening bör arbetet med denna fråga prioriteras
så att de differentierade vårdavgifterna kan avvecklas med början den 1
januari 1985. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande ändrade regler för differentierade vårdavgifter
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2237 yrkande 2 och
motion 1983/84:896 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
anser” och som slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att gällande system med differentierade vårdavgifter utgör
ett avsteg från principen om allas rätt till lika sjukvård utan hänsyn till ålder,
social ställning, inkomst och bostadsort. Arbetsgruppens rapport visar inga
fakta som kan försvara ett bibehållande av de differentierade vårdavgifterna.
Däremot bekräftas att ett avgörande skäl att införa detta orättvisa avgiftssystem
och möjligen behålla det är att stärka landstingens ekonomi. Utskottet
anser därför att riksdagen hos regeringen bör hemställa om förslag till
ändring av hälso- och sjukvårdslagen som innebär ett upphävande av
reglerna om differentierade sjukvårdsavgifter för pensionärer vid sjukhusvård.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

SoU 1983/84:23

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande ändrade regler för differentierade vårdavgifter

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:896 och med anledning
av motion 1983/84:2237 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

mlnab/gotab 78375 Stockholm 1984