SoU 1983/84:1

Socialutskottets betänkande
1983/84:1

om vissa socialtjänstfrågor
Motionsyrkanden

I motion 1982/83:573 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder i enlighet med
motionen i syfte att nedbringa socialbidragsbehovet,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att socialtjänstlagen kompletteras
med en paragraf om ”frivillig socialhjälp” med återbetalningskrav
gentemot den enskilde hjälptagaren,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer att vistelsebegreppet blir
föremål för vidare utredning och åtgärder i syfte att undvika särskilt stor
belastning på vissa kommuner, t. ex. turistorter.

I motion 1982/83:929 av Lena Öhrsvik (s) föreslås att riksdagen hos
regeringen begär förslag om bestämmelser om verkställighet av beslut i
förvaltningsdomstol.

I motion 1982/83:1082 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till lag
där kommunerna åläggs att pröva även andra alternativ än med kommunalt
huvudmannaskap när det gäller service, vård och omvårdnad i enlighet med
vad i motionen anförts.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1982/83:1081.

I motion 1982/83:1298 av Margareta Gard (m) och Gullan Lindblad (m)
yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om socialtjänstlagen
skall förses med en regel som tydligt anger i vilken omfattning kommuner
och landstingskommuner får lämna stöd till de politiska ungdomsorganisationerna.

I motion 1982/83:1830 av Gunnar Hökmark (m) och Per Unckel (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn- och
ungdomsdelegationens arbete skall ges den inriktning som angivits i motionen
under avsnittet Frigör ungdomars vitalitet.

I motion 1982/83:1840 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga, (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättande av
en parlamentariskt sammansatt socialdelegation med uppdrag att följa

1 Riksdagen 1983184.12 sami. Nrl

SoU 1983/84:1

2

förverkligandet av socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Yrkande 1 i motionen har behandlats i betänkande SoU 1982/83:26.

I motion 1982/83:1865 av Margareta Winberg m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i gällande lagstiftning att
etableringskontroll och vetorätt i de i motionen nämnda avseendena
möjliggörs.

I motion 1982/83:2111 av NilsCarlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga, (yrkande 1), att riksdagen som sin mening uttalar vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att av polisen omhändertagen drogpåverkad
ungdom regelmässigt och snabbt kommer i kontakt med socialtjänsten.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats av utskottet i betänkandena
SoU 1982/83:26 (yrkande 2) och SoU 1982/83:37 (yrkandena 3-9).

Allmän bakgrund

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) i kraft,
varvid bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen om nykterhetsvård (1954:579)
och lagen om socialhjälp (1956:2) upphörde att gälla. För handläggning av
individuella ärenden enligt SoL gäller bl. a. att inga åtgärder rörande vuxna
kan beslutas eller genomföras mot den enskildes vilja. Rätt till bistånd enligt
6 § SoL inträder när den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin
försörjning eller livsföring i övrigt och behovet inte kan tillgodoses på annat
sätt. Härmed avses inte enbart situationer när någon behöver ekonomisk
hjälp utan också exempelvis situationer när äldre eller handikappade i sitt
dagliga liv är beroende av andras insatser, när barn som far illa behöver tas
om hand eller när den som missbrukar alkohol eller narkotika behöver vård
och behandling genom socialnämndens försorg.

SoL kompletteras av dels lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU), dels lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM). LVU ger möjlighet att bereda underåriga erforderlig vård när
sådan inte kan åstadkommas på frivillig väg. LVM ger en motsvarande
möjlighet när det gäller vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika.

Socialberedningen (S 1980:07) har uppdraget att följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Beredningen har i december 1982 erhållit nya direktiv
(Dir. 1982:106) som ersätter de tidigare utfärdade direktiven.

Utgångspunkten för beredningens utvärdering är att den nya lagstiftningen
skall ligga fast i sina grunddrag. Beredningen skall främst koncentrera
arbetet till bestämda områden. Beredningen har dock frihet att ta upp de
frågor som aktualiseras under den allmänna uppföljningen. Beredningens
arbete skall enligt direktiven inriktas på ett delbetänkande hösten 1983 och
ett slutbetänkande under första halvåret 1984.

SoU 1983/84:1

3

Socialbidragens utveckling

Motion

I motion 1982/83:573 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder i enlighet med motionen
i syfte att nedbringa socialbidragsbehovet (yrkande 1). Motionärerna anför
bl. a. att Svenska kommunförbundet i en kartläggning av socialbidragens
utveckling angivit socialtjänstlagen som en av orsakerna till ökade socialhjälpskostnader,
men att någon redovisning av varför inte har givits. Enligt
motionärernas bedömning bör det ifrågasättas om inte socialtjänstlagens
biståndsparagraf (6 §) bär en del av skulden eftersom lagstiftningen är
kravlös. Utvecklingen vad gäller socialhjälpskostnaderna måste enligt motionärerna
följas noggrant. Därvid bör bl. a. särskilt utvecklingen på
arbetsmarknaden följas för att i så stor utsträckning som möjligt antalet
utförsäkrade skall kunna minskas.

Gällande bestämmelser m. m.

Den enskildes behov av vård, stöd och annan hjälp tillgodosågs tidigare
genom olika bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen.
Den enskildes rättigheter beskrevs då inom varje vårdområde
för sig. Detta följde av den funktionella indelning som präglade den
dåvarande socialvårdslagstiftningen.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar
innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän (3 §).
Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att genom uppsökande verksamhet
och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden,
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Den
enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den
enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet
skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv
(6 §)•

Rätten till vård, omvårdnad, ekonomisk hjälp eller stöd förutsätts genom
socialtjänstreformen bli bestämd med utgångspunkt i en helhetssyn (prop.
1979/80:1 del A s. 181 och 182). Rätten till bistånd skall inträda så snart den
enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller livsföring i
övrigt. Det framhålls särskilt att rätten till bistånd förutsätter att det föreligger
ett hjälpbehov (del A s. 183). När rätten till bistånd skall bedömas skall
alltså vägas in i vilken omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder kan
tillgodose det föreliggande behovet.

Genom biståndet skall den enskilde enligt socialtjänstlagen tillförsäkras en

1* Riksdagen 1983184. 12saml. Nr 1

SoU 1983/84:1

4

skälig levnadsnivå (6 §). De insatser som ges skall inte bara syfta till att
avhjälpa det föreliggande vårdbehovet utan även underlätta för den enskilde
att i framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det
ekonomiska biståndet enligt socialtjänstlagen motsvarar den tidigare obligatoriska
socialhjälpen och i viss utsträckning även den frivilliga socialhjälpen.

Det har överlämnats åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som
skall anses som skälig. Det är vidare förutsatt att socialstyrelsen skall utfärda
allmänna råd om normer för socialbidrag (jfr prop. 1979/80:1 del A s. 204 och
SoU 1979/80:44 s. 26).

Enligt vad utskottet inhämtat kommer socialstyrelsens allmänna råd om
normer för socialbidrag att ges ut hösten 1983. Som ett led i förberedelsearbetet
att utforma sådana vägledande rekommendationer har socialstyrelsen
samlat in uppgifter om samtliga kommuners socialbidragsnormer som de
såg ut den 1 maj 1982. Detta har gjorts för att undersöka om det skett några
förändringar med anledning av socialtjänstlagens ikraftträdande så att normernas
konstruktion och nivå stämmer överens med den nya lagens bestämmelser
och intentioner. En sammanställning av kommunernas vägledande
socialbidragsnormer har publicerats i socialstyrelsens meddelandeblad nr
39/82. Här må också hänvisas till socialstyrelsens meddelandeblad nr 12/82,
29/82 och 32/82 samt till statistiska centralbyråns Statistiska meddelanden S
1983:8. Sistnämnda normsammanställning avser de vägledande socialbidragsnormerna
den 1 oktober 1982.

I socialtjänstlagen stadgas vidare, som redogjorts för i det föregående, att
biståndet utformas så att det stärker den enskildes resurser att leva ett
självständigt liv. I propositionen (prop. 1979/80:1 del A s. 199) framhålls i
anslutning härtill att rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värdena.
Det sägs vidare i propositionen (del A s. 526) att den som är arbetsför och
som kan beredas lämpligt arbete endast tillfälligt och till dess han själv kan
klara sin försörjning är berättigad till bistånd enligt socialtjänstlagens biståndsparagraf.
I propositionen pekas också särskilt på att det i fråga om
personer med svårigheter på arbetsmarknaden är nödvändigt att socialtjänsten
och arbetsmarknadsorganen samarbetar.

Utskottet anförde i betänkande SoU 1979/80:44 om socialtjänsten beträffande
arbete bl. a. följande (s. 26 och 27).

Rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värden som socialtjänsten
enligt propositionen (del A s. 199) skall bidra till att förverkliga. Arbetet
har inte bara grundläggande betydelse för människors försörjning utan kan
också berika den enskildes liv och positivt påverka hans självkänsla och
sociala identitet. Socialtjänsten skall i samverkan med arbetsmarknadsorganen
försöka bistå den enskilde för att han skall få ett arbete. Detta är särskilt
betydelsefullt när det gäller att följa upp arbetshandikappades, socialt handikappades,
äldre personers och ungdomars behov av stöd för att finna och
behålla lämpligt arbete.

Den enskildes rätt till arbete hänger nära samman med den arbetsföres
skyldighet att försöka försörja sig genom ett lämpligt arbete. I propositionen

SoU 1983/84:1

5

om socialtjänsten betonas att socialtjänsten inte får uppfattas som kravlös.
Det sägs (del A s. 212) att socialtjänsten skall räkna med människans ansvar
för vad hon gör av sitt liv. Det är socialtjänstens uppgift att såväl påverka den
yttre situationen som att söka skapa motivation hos den enskilde. Rätten till
bistånd förutsätter att det finns ett behov som inte kan tillgodoses på annat
sätt.

Utskottet, som i allt väsentligt anslöt sig till det anförda, tilläde bl. a. att
socialbidraget är avsett att som en sista resurs trygga den enskildes försörjning
när hans behov inte kan tillgodoses genom arbete eller på annat sätt.

Pågående utredningsarbete m. m.

I socialberedningens direktiv (Dir. 1982:106 s. 3) konstateras att socialbidragen
sedan år 1981 har ökat i omfattning samt att detta gäller både antalet
personer som erhåller detta bistånd och kostnaderna. Det framhålls vidare
att omfattningen av de behovsprövade bidragen har ett direkt samband med
människors ekonomiska och sociala svårigheter, inte minst de som förorsakas
av arbetslöshet. I direktiven anförs vidare.

»

Det är viktigt att den socialpolitiska planeringen får ett väl fungerande
statistiskt underlag om socialbidragets utveckling. Här måste krav ställas på
att denna information är aktuell och att den visar på förändringar i detta
ekonomiska beroende hos olika grupper i samhället, t. ex. barnfamiljer,
arbetslösa och olika åldersgrupper. Genom en sådan väl fungerande information
kan socialbidraget tjäna som indikator på försörjningssvårigheter
för olika grupper i samhället.

Socialberedningen bör i samråd med bl. a. statistiska centralbyrån närmare
överväga hur en sådan rapportering kan utformas.

Statistiska centralbyrån (SCB) har i pressmeddelande (nr 1983:257; aug.
1983) redovisat att socialbidraget 1982 var 50 % högre än socialbidraget året
innan. I meddelandet anförs vidare bl. a. följande.

Under 1982 utgick socialbidrag till ett belopp av 1 750 miljoner kr enligt en
preliminär sammanställning av SCB. Detta är en ökning med 49,5 procent
om man jämför med utbetald socialhjälp för 1981 och inte tar hänsyn till
penningvärdeförändringen. Räknat i fast penningvärde, dvs. då hänsyn tagits
till den allmänna inflationen, betyder det en ökning med ca 38 procent.
Utbetald socialhjälp har i fast penningvärde varierat mycket litet under
10-årsperioden fram till 1981.

Det lämnade socialbidraget per bidragshushåll var i genomsnitt 7 700 kr.
Detta är en ökning med 1 270 kr (20 procent) från året innan. Räknat i fast
penningvärde innebär detta en ökning med ca 11 procent per bidragshushåll.
Det lämnade bidraget per bidragshushåll var i Stor-Stockholm ca 9 400 kr, i
Stor-Göteborg ca 9 000 kr, i Stor-Malmö ca 9 000 kr och i övriga riket ca
6 700 kr.

SoU 1983/84:1

6

Antalet bidragstagare ökade med 21,6 procent 1982 jämfört med antalet
hjälptagare under 1981. För tiden mellan 1980 och 1981 ökade antalet
hjälptagare med 2,5 procent och för tiden mellan 1979 och 1980 redovisades
en minskning med 3 procent. Antalet hushåll med socialbidrag ökade med
24,9 procent jämfört med antalet hjälpfall föregående år. Mellan 1980 och
1981 ökade antalet med 2,6 procent och mellan 1979 och 1980 redovisades en
minskning med 4 procent av antalet hjälpfall.

Antalet bidragstagare i Stor-Stockholm ökade med 20 procent jämfört
med antalet hjälptagare 1981. På motsvarande sätt ökade antalet bidragstagare
i Stor-Göteborg med 25 procent, i Stor-Malmö med 20 procent samt i
övriga riket med 22 procent.

Andelen bidragstagare utgjorde 5,1 procent av befolkningen. Denna siffra
har inte varit så hög sedan 1975. Vid jämförelse kommunvis varierade
andelen bidragstagare mellan 1 procent och 11 procent.

Vid jämförelse med tidigare socialhjälpsstatistik måste beaktas att:

- Till skillnad från den tidigare socialhjälpen är socialbidraget inte knutet till
vissa krav såsom ålderdom, sjukdom eller minderårighet (12 § socialhjälpslagen)
eller till speciella krav som varje kommuns fullmäktige/social
nämnd fastställt (13 § socialhjälpslagen). Socialbidraget är en rättighet
som skall utgå vid behov.

- Gränsen för ”hemmavarande barn” är höjd från 16 till 18 år.

- I begreppet ”bidragstagare” ingår även ”övriga bidragstagare” (t. ex.
hemmavarande barn över 18 år som ingår i hushållsgemenskapen). Denna
uppgift har tidigare inte redovisats och innebär en kvalitetsförbättring i
statistiken jämfört med föregående år. Övriga bidragstagare utgjorde 1982
1 procent av samtliga bidragstagare.

Uppgifter för län och kommuner har publicerats i serien Statistiska meddelanden
S 1983:16 ”Socialbidrag under 1982, Kommunvis fördelning”.

Svenska kommunförbundet har i en särskild upprättad promemoria (PM
KE 1 32/1983) redovisat socialbidragens utveckling första halvåret 1983. I
promemorian anförs att kostnaderna i förhållande till motsvarande period
1982 sammantaget för de tre storstadskommunerna Stockholm, Göteborg
och Malmö ökat med ca 45 %, i fasta priser ca 33 %. För övriga kommuner i
stickprovsundersökningen - 23 kommuner som fått representera landets
övriga kommuner - har den genomsnittliga kostnadsökningen varit 31 %, i
fasta priser 20 %. Det påpekas särskilt att utvecklingen varierar kraftigt
mellan enskilda kommuner från i stort sett samma nivå som första halvåret
1982 till en fördubbling av utbetalda socialbidrag. Promemorian innehåller
också en redogörelse för de faktorer som påverkar socialbidragens utveckling.
I promemorian anförs.

Den fortsatt allvarliga situationen på arbetsmarknaden framförs som främsta
anledning till ökningen av socialbidragskostnaderna. Ungdomar som inte
kommer in på arbetsmarknaden och därmed inte är berättigade till ersättning
från arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd. Allt fler blir utför -

SoU 1983/84:1

7

säkrade och alltfler kommer i riskzonen för utförsäkring på grund av de långa
arbetslöshetsperioderna. Behov av kompletterande socialbidrag till familjer
med kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Dessa faktorer uppges i stor utsträckning
förklara den hittillsvarande utvecklingen.

Enligt Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO) utförsäkrades under
l:a halvåret 1982 6 432 kassamedlemmar. Motsvarande under l:a halvåret
1983 var 8 384, dvs. en ökning med 30 %. De kassamedlemmar som uppnått
200 dagars ersättning och därmed ligger i riskzonen för att bli utförsäkrade
under det närmaste halvåret uppgick enligt SO:s redovisning i augusti till
drygt 55 000.

Några av urvalskommunerna har bedömt att mellan 35-40 och upp till mer
än 50 % av bidragsärendena beror på arbetsmarknadssituationen.

En annan dominerande orsak till ökningen av utbetalda bidrag uppges
vara de ökade levnadsomkostnaderna i kombination med minskade reallöner.

Det kan i detta sammanhang nämnas att frågan om avstängning från
socialbidrag på grund av vägran att ta anvisat arbete m. m. berörs av
socialstyrelsen i meddelandeblad nr 24/83 (juni 1983) med anledning av ett av
JO avgjort ärende (dnr 1668-1982). I övrigt får hänvisas till innehållet i
meddelandebladet.

Vad beträffar aktuella arbetsmarknadspolitiska åtgärder m. m. gäller
fr. o. m. den 1 oktober 1983 vissa nya bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368). Det gjorda tillägget (SFS 1983:765) innebär att långtidsarbetslösa
under 60 år som av någon anledning inte fått något erbjudande
från arbetsförmedlingen innan ersättningstiden går ut, och som därför
riskerar att bli utförsäkrade, får erbjudande om beredskapsarbete. Det
ankommer på den enskilde som närmar sig utförsäkring att själv begära ett
beredskapsarbete. Någon skyldighet till uppsökande verksamhet har inte
lagts på arbetsförmedlingen. Vissa undantag kan göras från förmedlingens
skyldighet att anvisa ett beredskapsarbete, men då skall synnerliga skäl
finnas.

Riksdagen har behandlat riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken och
åtgärder mot ungdomsarbetslösheten senast i det av riksdagen godkända
betänkandet AU 1982/83:21.

Regeringen har helt nyligen lagt fram propositionen (prop. 1983/84:26) om
särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84. En utgångspunkt
för de förslag som därvid läggs fram är att alla unga under 20 år skall få
meningsfull sysselsättning.

Svenska kommunförbundet har nyligen (aug. 1983) givit ut rapporten
Åtgärder mot ungdomsarbetslöshet. En exempelsamling. I rapporten redovisas
dels åtgärdssystemet och kommunernas legala förutsättningar att sysselsätta
arbetslösa ungdomar i åldern 16-24 år, dels konkreta exempel på
insatser ute i kommunerna. Stor vikt har därvid lagts vid att presentera
verksamheter i mindre och medelstora kommuner.

Kommittén för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (KAFÉ)
behandlar i betänkandet Utbildning för arbetslivet (SOU 1983:22) bl. a.

SoU 1983/84:1

8

inriktningen av den framtida arbetsmarknadsutbildningen med utgångspunkt
från de av riksdagen antagna målen för arbetsmarknadsutbildningen. I
betänkandet berörs bl. a. sådana frågor som utvecklingen på arbetsmarknaden
vad gäller sysselsättning och arbetslöshet samt avgränsningen av
arbetsmarknadsutbildningens uppgifter i förhållande till de sociala myndigheterna.
Sistnämnda fråga tas även upp i tilläggsdirektiven (Dir. 1983:16) till
utredningen (A 1981:02) om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och
organisation. I direktiven anförs att utredningen bl. a. skall belysa avgränsningen
mot vårdinstitutioner och sociala myndigheter.

Rekryteringsutredningen (A 1981:03) har nyligen lagt fram betänkandet
Arbetsförmedlingskontrakt (Ds A 1983:4). Utredningens uppgift har varit
att lägga förslag till ett arbetsmarknadspolitiskt medel som underlättar
inträdet på den reguljära arbetsmarknaden. I betänkandet föreslås bl. a. att
arbetsförmedlingen skall kunna sluta överenskommelser med arbetsgivare
om att en viss del av deras rekrytering skall bestå av svårplacerade
arbetssökande. De platser som tillsätts genom sådant förfarande
(arbetsförmedlingskontrakt) benämns garantiplatser.

Det kan också i detta sammanhang nämnas att regeringen beviljar medel
för forsknings- och utvecklingsarbete inom den sociala sektorn genom
socialdepartementets delegation för social forskning (S 1974:05). Till de
viktigaste bidragsprojekten hör studier av arbetslöshetens individuella
effekter på hälsa och välfärd, både på kort och på lång sikt samt de
konsekvenser dessa får för den sociala sektorns verksamheter. Bland
projekten uppmärksammas särskilt ungdomarnas sysselsättningssituation
från olika utgångspunkter.

S. k. frivillig socialhjälp

Motion

I motion 1982183:573 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer att socialtjänstlagen kompletteras
med en paragraf om ”frivillig socialhjälp” med återbetalningskrav
gentemot den enskilde hjälptagaren (yrkande 2). Motionärerna anför bl. a.
att socialtjänstlagen är kravlös och att den enskildes ansvarstagande, t. ex.
genom återbetalning av tidigare erhållen socialhjälp, inte alls har betonats.
Lika självklart som det är att den som behöver hjälp också får det, lika
självklart borde det enligt motionärernas mening vara att man ”gör rätt för
sig” när man har möjlighet därtill.

Bakgrund

Socialhjälpslagen (1956:2) innebar i huvudsak följande. Socialhjälp skulle
lämnas minderåriga, äldre och handikappade m. fl. som inte själva kunde
försörja sig och som saknade medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård

SoU 1983/84:1

9

(12 §) (obligatorisk socialhjälp). Vuxna och friska personer var i princip inte
berättigade till obligatorisk socialhjälp. En ytterligare förutsättning var att
behovet inte kunde tillgodoses på något annat sätt. Den obligatoriska socialhjälpen
var inte återbetalningspliktig annat än i vissa särskilt angivna fall
(33 §). Om den enskilde inte var berättigad till obligatorisk socialhjälp kunde
kommunen ändå utge s. k. frivillig socialhjälp. Sådan hjälp kunde ges enligt
grunder som kommunfullmäktige bestämde eller efter vad socialnämnden
prövade erforderligt (13 §). För frivillig socialhjälp var hjälptagaren i princip
återbetalningsskyldig (34 §).

I socialtjänstlagen saknas särskild bestämmelse om s. k. frivilligt bistånd. I
propositionen (prop. 1979/80:1 del A s. 187 och 189 samt 199) anförde
departementschefen bl. a. följande.

Uppdelningen i obligatorisk resp. frivillig hjälp går tillbaka på bestämmelser
som infördes i 1871 års fattigvårdsförordning. Den särskilda bestämmelsen
om frivillig socialhjälp tjänar i dag endast syftet att ge kommunen
kompetens att lämna ut annan hjälp än den obligatoriska som den enskilde
alltid har rätt till. Enligt min mening vore det av principiella skäl tilltalande
att i den nya socialtjänstlagen avstå från en fortsatt uppdelning på detta sätt.

Jag har i det föregående tillstyrkt att den enskildes rätt till bistånd skall ges
en större räckvidd än den obligatoriska socialhjälpen har i dag. Rätten till
bistånd skall inte längre knyta an till sådana särskilda omständigheter som
anges t. ex. i 12 § ShjL. Oavsett bakgrunden till oförmågan skall den vars
behov inte kan tillgodoses på annat sätt ges bistånd av socialnämnden för sin
försörjning och sin livsföring i övrigt. Föreskriften att den enskilde genom
biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ger, i förening med de
möjligheter som ramlagstiftningen innehåller, stort utrymme för socialtjänsten
att variera hjälpinsatserna. De förhållanden som jag har pekat på nu
minskar enligt min uppfattning i avsevärd grad behovet av en bestämmelse
om s. k. frivilligt bistånd.

Enligt de regler som jag har förordat tidigare skall kommunen ansvara för
att den som vistas i kommunen får det bistånd som han behöver. Vidare
kommer det i lagen att anges att socialnämnden som en av flera viktiga
uppgifter har att lämna bl. a. ekonomisk hjälp och annat bistånd åt familjer
och enskilda som behöver det. Genom dessa regler i den nya lagstiftningen
ges enligt min mening kommunen otvetydigt nödvändig kompetens att ge
den enskilde stöd och hjälp även i andra situationer än dem som omfattas av
rätten till bistånd. Jag anser följaktligen att det därutöver inte finns behov av
en särskild bestämmelse om s. k. frivilligt bistånd inom socialtjänsten.

Som socialutredningen har framhållit kommer den kommunala behovsprövade
hjälpen att ha kvar uppgifter med förebyggande och rehabiliterande
inriktning. Det kan här vara fråga om kompletterande stöd till insatser från
andra delar av socialtjänsten eller andra verksamheter på kommunal, landstingskommunal
eller statlig nivå. I den nuvarande socialhjälpsverksamheten
tillgodoses rehabiliteringsbehov inom ramen för den frivilliga socialhjälpen
enligt 13 § ShjL. Jag delar socialutredningens uppfattning att det är angelä -

SoU 1983/84:1

10

get att bidrag till rehabiliteringsändamål liksom i dag i viss utsträckning och i
vissa former skall kunna utgå under de förutsättningar som anges för rätten
till bistånd. Dessa insatser inom socialbidragets ram bör utgöra en grund för
en mer långsiktig uppbyggnad av den bidragsberättigades möjligheter att helt
eller delvis försörja sig och till en aktiv livsföring. Biståndet skall med andra
ord ges en förebyggande inriktning.

I socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd sägs bl. a. följande
angående bistånd utöver skyldigheten i 6 § socialtjänstlagen (s. 31 och 32).

En person kan emellertid behöva stöd och hjälp från samhället även om
det inte direkt behövs för hans försörjning eller livsföring i övrigt i den
situation han befinner sig. Om det inte är direkt fråga om behov av hjälp och
stöd för att klara en akut situation eller någons rehabilitering utan enbart
gäller att förebygga att den enskilde längre fram kommer i en hjälpsituation
finns det inte någon ”rätt” till bistånd enligt 6 §. Den enskilde kan då klara
sin försörjning och sin livsföring i övrigt för dagen genom egna insatser. I
sådana situationer kan det dock många gånger vara rimligt att ändå hjälpa
människor. Det är nämligen en angelägenhet för socialtjänsten att förebygga
uppkomsten av sociala missförhållanden. Att socialnämnden är behörig att
meddela hjälp och stöd även i dessa situationer framgår av syftet med
socialtjänstlagen som framför allt kommer till uttryck i 1, 3 och 5 §§.

Möjligheterna att ge bistånd utöver vad som framgår av 6 § bör kunna
användas i olika situationer. Det kan röra sig om behandlingsinsatser för
personer som riskerar att glida in i ett alkoholberoende. Personer som är
inblandade i familjekonflikter kan behöva särskilt stöd för att inte längre
fram råka i personliga svårigheter. De som tillhör etniska eller språkliga
minoriteter kan behöva särskild uppmärksamhet för att på ett tillfredsställande
sätt kunna klara sin situation i framtiden. Socialnämnden kan behöva ta
upp en diskussion om planering av ekonomin när det gäller en person vars
avbetalningsskulder kan komma att medföra en akut ekonomisk kris längre
fram. Personer intagna i kriminalvårdsanstalt kan behöva hjälp och stöd för
att klara den förestående frigivningen.

Enligt socialtjänstlagen gäller beträffande återbetalningsskyldigheten som
huvudregel att socialnämnden inte får återkräva ekonomisk hjälp av den
enskilde som denne erhållit som bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen, för så
vitt inte bidraget lämnats som förskott på förmån eller ersättning eller till den
som är indragen i arbetskonflikt (33 § första stycket). Om däremot ekonomisk
hjälp lämnats i andra fall - alltså utan att det är fråga om rätt till bistånd
- får socialnämnden återkräva hjälpen om den getts under villkor om återbetalning
(33 § andra stycket). Återbetalningsskyldigheten skall klargöras för
den enskilde då hjälpen lämnas. Om den enskilde inte betalar godvilligt kan
socialnämnden föra talan om ersättning hos länsrätten (36 §).

Vistelsekommunens skyldigheter

Motion

I motion 1982/83:573 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer att vistelsebegreppet blir

SoU 1983/84:1

11

föremål för vidare utredning och åtgärder i syfte att undvika särskilt stor
belastning på vissa kommuner, t. ex. turistorter (yrkande 3). Motionärerna
pekar bl. a. på att t. ex. typiska turistorter kommit att drabbas hårt av höga
socialhjälpskostnader och att det ofta rör sig om relativt små kommuner med
ett lågt skatteunderlag. Vistelsebegreppet i socialtjänstlagen bör enligt motionärerna
kompletteras med vissa skyldigheter för boendekommunen och i
tillämpliga delar staten.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta
ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.
Det yttersta ansvaret innebär bl. a. att socialnämnden skall svara för omsorg
och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat
bistånd till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Den enskilde som
vistas i kommunen har vidare rätt till bistånd för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den
enskilde skall genom biståndet bl. a. tillförsäkras en skälig levnadsnivå (6 §).

Socialtjänstlagen gör inte någon åtskillnad mellan dem som är bosatta
inom kommunen och dem som utan att vara bosatta där vistas i kommunen
(tillfällig vistelse).

I regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten anförs beträffande
kommunens ansvar bl. a. att det är vistelsekommunen som skall lämna den
enskilde stöd och hjälp och att det således är den kommun där den enskilde
befinner sig, när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för att den enskilde
får den hjälp som han behöver men att detta inte bör leda till att vistelsekommunen
skall vidta alla de åtgärder som kan behövas när den enskilde är bosatt
i annan kommun (s. 523).

I socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd sägs bl. a. följande
(s. 17 och 18).

Skyldigheten att meddela bistånd har nämnden på den ort där den enskilde
vistas, alltså där han för tillfället befinner sig. Även om biståndsbehovet
uppkommer under en rent tillfällig vistelse på en ort, blir det socialnämnden
där som ansvarar för att den enskilde får det bistånd han behöver. Detta kan
emellertid knappast innebära att en vistelsekommun i alla situationer är
skyldig att överta allt ansvar för den biståndsberättigade.

Vistelsekommunens ansvar måste i första hand uppfattas som ett ansvar att
sörja för dem som bor i eller har för avsikt att bo kvar i kommunen.

Då den enskilde ”råkar” befinna sig i kommunen i samband med en
genomresa eller då han befinner sig där som turist eller på tillfälligt besök,
kan kommunens ansvar rimligen inte vara lika omfattande som då han är
bosatt i kommunen under kortare eller längre tid. Om hans försörjning och
livsföring i övrigt i sådana fall bäst tillgodoses genom att han reser hem får
vistelsekommunens ansvar anses begränsat till att ge bistånd till hemresa.

Att en person befinner sig på en ort där han inte är bosatt större delen av

1** Riksdagen 1983184.12saml. Nr 1

SoU 1983/84:1

12

året är emellertid inte skäl nog att begränsa biståndet till att omfatta enbart
medel för hemresa. Om det uppstår behov av hjälp under vistelse i en annan
kommun än där personen stadigvarande är bosatt, har den kommunen det
fulla ansvaret för att tillgodose detta behov. Behov av hjälp kan i och för sig
ha funnits tidigare vid vistelser i andra kommuner och tillgodosetts där. Det
innebär emellertid inte att den kommun där han senare befinner sig kan
undandra sig ansvaret för att tillgodose samma behov om det uppkommer vid
vistelse där. Den som t. ex. under semester bor på annan ort än hemorten
skall därför inte utan vidare behöva finna sig i att åka tillbaka hem för att få
den sociala service han behöver.

Om socialnämnden i en kommun har givit någon bistånd i form av placering
i familjehem eller hem för vård eller boende i en annan kommun, har
placeringskommun kvar ansvaret för personen ifråga. Vistelsekommunen
har dock ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd som inte hör
samman med att bistånd ursprungligen meddelats i form av placering i
familjehem eller hem för vård eller boende. Vistelsekommunen har t. ex.
ansvaret för sådana insatser som normalt tillkommer alla andra i kommunen.
Först sedan det ursprungliga behovet är tillgodosett upphör ansvaret för den
socialnämnd som fattat beslutet om placeringen. Om den enskilde då blir
kvar i kommunen där hemmet ligger och om det därefter uppkommer behov
av bistånd får vistelsekommunen hela ansvaret för att dessa behov tillgodoses.

I meddelandeblad nr 36182 (nov. 1982) ställt till samtliga socialnämnder
utvecklar socialstyrelsen närmare med hänvisning till vissa rättsfallsreferat
vistelsebegreppets innebörd för socialtjänstens vidkommande. I meddelandet
anförs bl. a. följande.

Följande passus i socialtjänstpropositionens specialmotiveringar till 3 §
socialtjänstlagen har på många håll skapat oklarhet vid tillämpningen av
vistelsebegreppet:

”Det är vistelsekommunen som skall lämna den enskilde stöd och hjälp.

Det är således den kommun där den enskilde befinner sig, när hjälpbehovet
inträder, som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han

behöver.”

Oklarheten synes bero på att man missförstått uttrycket ”där den enskilde
befinner sig, när hjälpbehovet inträder” och tolkat det som om det avsåg där
den enskilde befann sig när orsaken till biståndsbehovet uppstått. Detta är
två helt olika saker. Den bakomliggande/funktionella orsaken till ett biståndsbehov
kan vara en funktionsnedsättning (skada, handikapp m. m.),
otillräckliga inkomster, missbruk m. m. Var-i vilken kommun eller i vilket
land - orsaken uppstått eller biståndsbehovet tidigare förelegat är ovidkommande
för rätten till bistånd i en viss aktuell situation, t. ex. vid tillfällig
vistelse i annan kommun än där man är bosatt. Behovet av bistånd inträder,
eller uppkommer, som följd av den totala sociala situationen vid den för
biståndet aktuella tidpunkten. Frågan om rätt till bistånd skall alltså prövas
utifrån sökandens situation i den kommun där han (om än tillfälligt) vistas.

I den för biståndet aktuella sociala situationen för den enskilde ingår hur
långtid han (tillfälligt) vistas i kommunen. Detta kan påverka formen för och
omfattningen av det bistånd kommunen är skyldig att ge. Det är det bistånd

SoU 1983/84:1

13

som behövs under den tid vistelsen varar som kommun kan ha skyldighet att
ge. Vad detta konkret innebär får avgöras från fall till fall och utifrån 6 §:s
SoL stadgande att ”den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig
levnadsnivå”.

I meddelandeblad nr 20183 (maj 1983) ställt till samtliga socialnämnder
aktualiserar socialstyrelsen frågan om socialbidrag för turisters och vissa
utlänningars (s. k. väntare och gäststuderande) sjukvårdskostnader. I meddelandet
anförs bl. a. följande.

Med hänsyn till att den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för
sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt, bör rätt till socialbidrag enligt 6 § socialtjänstlagen finnas i vissa
fall.

När det gäller socialnämndens skyldighet att utge socialbidrag till dem som
vistas i kommunen måste hänsyn tas till vistelsens art. För turister och andra
som befinner sig här på tillfälligt besök kan kommunens ansvar rimligen inte
vara lika omfattande som när det gäller dem som bor eller har för avsikt att
bosätta sig i kommunen. Socialnämnden kan därför inte anses vara skyldig
att utge socialbidrag för sjukvårdskostnader för turister eller sådana som rest
hit enbart för att få sjukvård i Sverige.

De som väntar på beslut om uppehållstillstånd - en väntan som kan ta flera
månader och i enstaka fall mer än ett par år - avser oftast att bosätta sig i
kommunen om ansökan om tillstånd beviljas. Det kan inte anses rimligt att
dessa personer ska belastas av en skuld ifall de får stanna i Sverige.

När det gäller ”väntarna” bör den enskilde kunna ha rätt till socialbidrag
till akut sjukvård i de fall han/hon krävs på vårdavgift och socialnämnden ej
fått vårdkostnaderna avskrivna hos landstinget.

När det gäller icke akut sjukvård ställer sig frågan annorlunda. Sjukvårdshuvudmannen
är ej skyldig att ge sådan till dem som inte är bosatta inom
landstingskommunen. Den enskilde bör dock kunna ha rätt till socialbidrag
även för viss icke akut sjukvård. Vägledande vid bedömningen i sådana fall
om rätt till socialbidrag ska anses föreligga är socialbidragets två huvudsakliga
uppgifter nämligen att vid behov trygga försörjning och vård samt lämna
bidrag i förebyggande och rehabiliterande syfte. Vid prövningen av rätten till
socialbidrag måste bedömningen göras vad det betyder för den enskilde att få
vänta med att få vård med hänsyn till den tid det är frågan om och att det icke
akuta vårdbehovet kan övergå i ett akut behov av vård, om vårdbehovet inte
blir tillgodosett. Ett exempel på vårdkostnader som kan rymmas under rätten
till socialbidrag enligt 6 § är vårdkostnader i samband med en abort.

I 72 § socialtjänstlagen regleras frågan om överflyttning av ärenden mellan
kommuner. Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande
en enskild person kan med stöd av detta lagrum flyttas över till en annan
socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. 1 propositionen (Del A s.
523) uttalas bl. a. att vistelsekommunen bör kunna flytta över ett ärende till
hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där
men att en sådan överflyttning dock bara lär komma i fråga när den enskilde
under en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten. Det sägs vidare
i propositionen att man inte bör flytta över ett ärende om tillfällig hjälp under

SoU 1983/84:1

14

t. ex. en resa. Det framhålls också särskilt, som för övrigt framgår redan av
lagtexten, att den mottagande kommunen skall samtycka till överflyttning.
Detta krav har motiverats med att man skall vara säker på att behövliga
åtgärder verkligen kommer till stånd i det enskilda fallet (s. 524).

I socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd anför socialstyrelsen
beträffande överflyttning av ärenden mellan kommuner bl. a. följande
(s. 18).

Om någon har behov av bistånd under en längre tid är det skäligt att
ansvaret övertas av den kommun där han stadigvarande är bosatt (hemortskommunen).
Då kan ärendet enligt 72 § SoL flyttas över till socialnämnden i
hemortskommunen om denna nämnd samtycker. Om biståndsbehovet kommer
att sträcka sig över en längre tid bör en persons hemortskommun inte
annat än i undantagsfall vägra att överta ett ärende som initierats av socialnämnden
i en kommun där den hjälpbehövande vistas. Om någon däremot
tänker bosätta sig på en ort bör socialnämnden på den orten ha det fulla
ansvaret för vederbörande även om han ännu inte blivit kyrkobokförd där.

Enligt den tidigare socialhjälpslagen gällde att den kommun som gav
obligatorisk socialhjälp till någon som var mantalsskriven i annan kommun
hade rätt att kräva mantalsskrivningskommunen på ersättning. Detta ger
socialtjänstlagen inte möjlighet till. Huvudprincipen är att den kommun som
enligt socialtjänstlagen är skyldig att utge bistånd också skall stå för kostnaderna
därför. Detta gäller även för det fall då bistånd ges vid tillfällig vistelse.
Däremot reser socialtjänstlagen inte några hinder mot att kommuner sluter
frivilliga överenskommelser om kostnadsfördelningen avseende bistånd som
utges vid tillfällig vistelse i annan kommun än där vederbörande är bosatt,
t. ex. någon form av avtal mellan bosättningskommun och vistelsekommun.
Sålunda har Svenska kommunförbundet den 25 februari 1983 beslutat anta
en rekommendation beträffande vistelsekommuns kostnadsansvar för bistånd
i form av färdtjänst (s. k. interkommunal färdtjänst). Genom beslutet
rekommenderas kommunerna att anta vissa regler om kostnadsfördelning
kommuner emellan för färdtjänstresor. Rekommendationen har behandlats
av utskottet tidigare i år i betänkande SoU 1982/83:23 (s. 16).

Verkställighet av förvaltningsdomstols beslut i vissa fall

Motion

I motion 1982183:929 av Lena Öhrsvik (s) föreslås att riksdagen hos regeringen
begär förslag om bestämmelser om verkställighet av beslut i förvaltningsdomstol.
Motionären framhåller bl. a. att det saknas bestämmelser som
anger om ett beslut i förvaltningsdomstol skall verkställas omedelbart eller
ej. Detta har enligt motionären medfört att förvaltningsdomstolarna inte
alltid anger om omedelbar verkställighet skall ske. även om det är uppenbart
att sådan borde ske. Rättsförhållandena för den enskilde blir därmed oklara.
Detta kan enligt motionären ställa till besvärliga problem med vittgående

SoU 1983/84:1

15

konsekvenser för den enskilde i t. ex. vård- och biståndsärenden. Det borde
därför finnas anvisningar i lagtext så att domstolen måste ta ställning till
verkställigheten. Motionären föreslår därför att bestämmelser t. ex. kunde
införas i LVM, LVU och socialtjänstlagen om att beslut omedelbart skall
verkställas om inte domstolen förordnar annorlunda.

Gällande bestämmelser rn. m.

Enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kan den
som till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk i vissa fall beredas vård
oberoende av eget samtycke (2 och 3 §§). Det är länsrätten som på ansökan
beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §). Av förvaltningsprocesslagen
(1971:291) (FPL) framgår att talan mot länsrättens beslut förs hos
kammarrätten och att talan mot kammarrättens beslut förs hos regeringsrätten
(33 §). Regeringsrättens prövning förutsätter dock att regeringsrätten
meddelat prövningstillstånd (35 §).

Socialnämnden föranstaltar om verkställighet av rättens beslut om vård
enligt LVM (6 §). Polismyndigheten skall på begäran lämna erforderligt
biträde (26 §).

Polismyndigheten har befogenhet enligt LVM att i vissa särskilt brådskande
fall själv besluta att omhänderta en missbrukare omedelbart (8 §). Polismyndigheten
skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart
omhändertagande (9 §). Sedan ansökan om vård enligt LVM gjorts kan även
rätten besluta om omedelbart omhändertagande.

Beslut om omedelbart omhändertagande gäller omedelbart (28 § första
stycket). Det gäller både polismyndighetens beslut och eventuella beslut av
rätten.

Andra beslut enligt LVM av rätten gäller omedelbart om rätten har
förordnat om det (28 § tredje stycket). Av detta följer att om rätten inte
förordnat att ett beslut om t. ex. vård skall gälla omedelbart så gäller det först
sedan beslutet vunnit laga kraft, dvs. sedan tiden för överklagande gått ut.

Den överrätt som prövar besvär kan enligt 28 § FPL förordna att ett
överklagat beslut, som annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills
vidare inte får verkställas.

Enligt lagen (1980:621) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
skall vård beredas den som är under 18 år om det kan antas att behövlig vård
inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om
honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Vård enligt LVU
kan även under särskilda förutsättningar beredas den som har fyllt 18 år men
inte 20 år (1 §).

Länsrätten beslutar om vård även med stöd av LVU (2 §). På motsvarande
sätt som beslut angående vård enligt LVM förs talan mot länsrättens beslut
hos kammarrätten och mot kammarrättens beslut hos regeringsrätten.

SoU 1983/84:1

16

Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år får omhändertas
omedelbart om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd
av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 §). Beslut om omedelbart
omhändertagande skall underställas länsrätten inom en vecka från den
dag beslutet fattades (7 §). Sedan ansökan om vård enligt LVU gjorts kan
även rätten besluta om omedelbart omhändertagande av den unge (6 §).

Beslut om omedelbart omhändertagande gäller omedelbart, vare sig det är
socialnämnden eller rätten som fattat beslutet (21 § första stycket). Andra
beslut av socialnämnden gäller omedelbart om inte nämnden förordnat något
annat (21 § andra stycket). Beträffande rättens beslut gäller samma regler
som enligt LVM, dvs. att de gäller omedelbart om rätten förordnat om det
men inte annars (21 § tredje stycket).

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde bl. a. rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov
inte kan tillgodoses på annat sätt (6 §). Socialnämndens beslut i fråga om
bistånd överklagas hos länsrätten genom besvär (73 §). På motsvarande sätt
som gäller beslut om vård enligt LVM och LVU förs talan mot länsrättens
beslut angående bistånd hos kammarrätten och mot kammarrättens beslut
hos regeringsrätten (33 § FPL).

Socialtjänstlagen saknar särskilda regler om huruvida länsrätts beslut om
rätt till bistånd enligt 6 § gäller omedelbart och om möjlighet för rätten att
förordna om omedelbar verkställighet av rättens beslut. Detta aktualiserar
frågan om när en kommun är förpliktad att verkställa ett av rätten fattat
beslut om att bistånd skall utgå. Att kommunen frivilligt kan utge biståndet
även om beslutet inte vunnit laga kraft får däremot anses självklart. I den
numera upphävda socialhjälpslagen fanns bestämmelser om att om de
dåvarande besvärsinstanserna länsstyrelse och kammarrätt förordnat att
socialhjälp skulle meddelas detta skulle gälla omedelbart, även om beslutet
överklagades. I förarbetena till socialtjänstlagen finns inte något uttalande i
denna fråga.

Regeringsrätten har intagit den ståndpunkten i praxis att skyldighet inte
inträder för socialnämnden att verkställa förpliktande domstolsbeslut om att
utge bistånd förrän beslutet vunnit laga kraft och därmed blivit definitivt (se
bl. a. regeringsrättens beslut den 17 mars 1983, 4375-1982).

Talan kan enligt 73 § socialtjänstlagen föras även mot vissa andra typer av
beslut som fattas av socialnämnden, nämligen vissa beslut som rör placering
av underårig i annat enskilt hem (25, 27 och 28 §§) samt eftergift av avgifter
m. m. (37 §). Av beslutens karaktär följer att dessa beslut i princip alltid
gäller omedelbart, oberoende av särskilt förordnande därom.

Socialberedningen (S 1980:07) kommer enligt uppgift snart att lägga fram
ett lagförslag rörande verkställighet av biståndsbeslut.

SoU 1983/84:1

17

Fristående vårdalternativ

Motion

I motion 1982183:1082 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till lag
där kommunerna åläggs att pröva även andra alternativ än med kommunalt
huvudmannaskap när det gäller service, vård och omvårdnad i enlighet med
vad anförts i motionen. Motionärerna nämner bl. a. primärkommunernas
vård och service till äldre och handikappade. Även på detta område är det
viktigt för den enskilde att kunna välja mellan olika alternativ. Motionärerna
anför att kommun bör åläggas på motsvarande sätt som i upphandlingsförordningen
att alltid pröva om verksamheten kan bedrivas bättre och effektivare
i samarbete med en eller av annan huvudman samt att en kommun inte
bör ha rätt att gynna egen verksamhet om det visar sig att annan kan
tillhandahålla servicen eller vården bättre och billigare. En lagstiftning motsvarande
upphandlingsförordningen bör därför enligt motionärernas mening
utarbetas som ålägger kommunerna att pröva även andra alternativ än med
kommunalt huvudmannaskap när det gäller service, vård och olika former av
omsorg. Detta bör även gälla landstingskommun. Pensionärer och handikappade
skulle därmed enligt motionärerna få bättre möjligheter att som fullmyndiga
medborgare själva kunna välja sin livsstil.

Allmänt om överlåtelse av kommunala angelägenheter

Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen (RF) kan förvaltningsuppgift
överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild
individ. Om förvaltningsuppgiften innefattar myndighetsutövning krävs
dock särskilt lagstöd.

Kommunalföretagskommittén har i betänkandet Kommunalföretaget
(SOU 1982:13) behandlat frågan om överlåtelse av kommunala angelägenheter
och har föreslagit sådan ändring av kommunallagen (1977:179) att
vården av vissa kommunala angelägenheter skall kunna överlämnas till s. k.
kommunalföretag. I betänkandet anförs bl. a. följande (s. 63).

En annan begränsning gäller på de specialreglerade områdena. Rättspraxis
bekräftar att en kommunal angelägenhet i princip inte får överlåtas till ett
särskilt rättssubjekt, om det i specialförfattning angivits att visst kommunalt
organ skall handha denna.

Samma kommunalrättsliga principer som styr den rent kommunala
verksamheten såsom likställighetsprincipen styr också kommuners befattning
med sina privaträttsliga rättssubjekt. Kommunen får därför inte heller
anlita t. ex. ett bolag för åtgärder som den inte själv får vidta.

Kommunen får inte överlåta någon större beslutsfunktion, t. ex. hela
beslutsrätten inom socialvården eller rätten att fördela alla kulturanslag, till
ett privaträttsligt rättssubjekt. Det måste alltså vara fråga om en begränsad
angelägenhet.

SoU 1983/84:1

18

Frågan om kommuns anlitande av lokala och regionala kommunikationsföretag
för färdtjänsten har behandlats av utskottet i betänkande SoU 1979/
80:44 om socialtjänsten. Utskottet uttalade, efter konstitutionsutskottets
hörande, bl. a. följande (s. 90).

De individinriktade insatserna inom socialtjänsten bör således bedömas
och handläggas med utgångspunkt i helhetssynen och i ett samlat kommunalt
ansvar gentemot den enskilde. Sådana resurser som social hemhjälp och
färdtjänst måste därför kunna disponeras av den nämnd som har detta
samlade ansvar, nämligen socialnämnden eller i förekommande fall social
distriktsnämnd. Även ett lokalt organ enligt lokalorganslagen kan ha sådana
samlade funktioner. Beslutanderätten i fråga om den enskildes rätt till individuella
hjälpåtgärder bör således inte kunna läggas på annat organ än som nu
sagts. Däremot finns, som konstitutionsutskottet framhållit, inget hinder
mot att annat organ anlitas för själva genomförandet av den serviceverksamhet
som är i fråga. Socialnämnden måste emellertid tillförsäkras avgörande
beslutanderätt i fråga om resursernas användning i individuella ärenden.
Socialnämnden har dessutom även i dessa fall ett allmänt ansvar för verksamheten
och måste se till att ytterligare åtgärder kommer till stånd när detta
följer av socialtjänstlagen.

Frågan om färdtjänstens integrering med den allmänna kollektivtrafiken
har behandlats av utskottet även i betänkande SoU 1982/83:23 s. 14-18.

Utskottet uttalade i betänkande SoU 1981/82:22 med anledning av två
motioner angående möjligheter att låta även vårdinstitutioner med enskild
huvudman ta ett självständigt ansvar för vård enligt LVM bl. a. följande (s.
24 och 25).

Det är således i och för sig inte uteslutet att överlåta åt t. ex. en privat
stiftelse att svara för tvångsbefogenheter enligt LVM. Utskottet känner dock
tveksamhet inför en sådan ordning, som dessutom skulle bli av stor principiell
betydelse. Synen på människor med missbruksproblem och på vården
av dem har förändrats avsevärt sedan lagen om nykterhetsvård antogs.
Kraven på rättssäkerhet i vården och på respekt för de intagnas personliga
integritet har växt sig allt starkare. Den syn på missbruksvården som präglar
såväl socialtjänstlagen som LVM låter sig knappast förena med en vidsträckt
rätt att använda våld eller annat tvång för att lösa olika svårigheter i vården.

Socialtjänstlagstiftningen skiljer sig från den nu gällande lagen om nykterhetsvård
i vad gäller möjligheterna att använda tvång och olika påtryckningsmedel
som ett led i vården av vuxna missbrukare. Det tvång som kan komma
i fråga enligt LVM är starkt begränsat och omgärdat av olika rättssäkerhetsgarantier.
En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det politiska ansvar som
enligt lagförslaget skall åvila styrelserna vid de hem som får ansvaret för
LVM-vården.

Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att i samma grad tillgodose
kraven på rättssäkerhet inom ramen för en vård som lämnas genom ett
enskilt rättssubjekt. Från principiell synpunkt kan man dessutom hävda att
det allmänna inte bör kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som innebär så
allvarligt intrång i enskilda människors personliga frihet. Utskottet anser
därför övervägande skäl tala mot den av motionärerna föreslagna utvidgningen
av rätten att disponera över tvångsåtgärder enligt LVM.

SoU 1983/84:1

19

Vårdområdet

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) svarar kommun för socialtjänsten inom
sitt område (2 §). Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär
ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän (3 §).

Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och
enskilda främja goda miljöer i kommunen samt att svara för omsorg och
service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Socialnämndens insatser för
den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid
behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och
andra föreningar (9 §). Socialnämnden bör vidare genom hjälp i hemmet,
färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och
ha kontakter med andra. Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala
tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour
och annan därmed jämförlig verksamhet (10 §).

Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller
boende (22 §). Behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun
skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.
Landstingskommunen och kommunerna upprättar gemensamt en plan
över behovet av sådana hem och fördelningen av ansvaret för deras inrättande
och drift. Planen skall redovisas för länsstyrelsen (23 §). Vård i familjehem
eller hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden
(24 §). Hem för vård eller boende står under länsstyrelsens tillsyn.
Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen (68 §).

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller
boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet (69 §). Tillämpningsföreskrifter
beträffande de hem som drivs av enskilda återfinns i
socialtjänstförordningen (29-34 §§).

Frågan om enskilda organisationer i allmänhet skall stå som huvudman för
de institutionella verksamheter som det annars ankommer på det allmänna
att svara för berördes av föredraganden i regeringens proposition 1979/80:1
om socialtjänsten. Där anförs bl. a. följande (s. 352 och 353).

Jag är angelägen att framhålla att det är ett offentligt ansvar att
socialtjänsten i tillräcklig omfattning har tillgång till nödvändiga institutionella
resurser. Detta ansvar kan det allmänna inte frånhända sig genom att
anlita institutionsvård som drivs i annans regi. Samtidigt bör det dock
framhållas att de enskilda institutionerna även i framtiden kommer att kunna
vara ett komplement till offentliga institutionsresurser. Enskilda initiativ och
satsningar bör få spela en betydelsefull roll för metodutveckling, t. ex. i

1*** Riksdagen 1983184.12sami. Nrl

SoU 1983/84:1

20

samband med startande av nya institutioner och försöksverksamheter. Det
finns många exempel på banbrytande insatser som har gjorts på detta sätt.
Jag anser emellertid att institutioner som skall tillgodose vårdbehov som
faller inom socialtjänstens ansvarsområde inte bör få inrättas utan offentlig
kontroll. En förutsättning bör vara att de kan infogas i den allmänna
institutionsplaneringen, och att det finns garantier för att driften kan
fortsätta sedan de en gång har inrättats. Vill enskild eller sammanslutning
inrätta institution, bör därför tillstånd sökas hos länsstyrelsen, som bör
inhämta de kommunala huvudmännens mening. Institutionen skall därefter
stå under tillsyn av socialnämnden i den kommun där institutionen är
belägen.

Att socialtjänsten kommer att ha ett kontinuerligt vårdansvar för den
enskilde som följer honom också när han vistas i institution bör kunna
garantera att vissa av principerna för socialtjänsten får genomslagskraft
också för vården i enskilda institutioner.

Planen över institutionsvården i landstingsområdet får givetvis ta hänsyn
till de institutioner som drivs av enskild eller sammanslutning. I synnerhet om
institutionen drivs med allmänna medel är det naturligt att den betraktas som
en resurs inom socialtjänsten.

Frågan om enskilda institutionsresurser berördes även av utskottet i
betänkande SoU 1979/80:44 angående socialtjänsten. Utskottet anförde
därvid bl. a. (s. 69).

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975/
76:13 (s. 13), att det är angeläget att det i den framtida socialvårdslagstiftningen
kommer att finnas utrymme för frivilliga insatser som kan komplettera
samhällsåtgärderna. Utskottet vidhåller denna uppfattning och vill
framhålla att enskilda och organisationer har gjort betydande insatser inte
minst inom missbrukarvården. Även i framtiden kommer det att föreligga ett
behov av insatser från organisationer och enskilda. Särskilt gäller detta nya
verksamheter av pionjärtyp. Inrättandet av enskilda institutioner bör
emellertid prövas av det allmänna och stå under offentlig kontroll. En sådan
prövning är nödvändig bl. a. för att säkerställa att driften kan drivas
kontinuerligt sedan den en gång har startats. Den offentliga kontrollen skall
inte ses som en begränsning av enskildas vårdinitiativ. Den utgör i stället en
utgångspunkt för samverkan och idéutbyte mellan socialtjänsten och de
enskilda institutionerna. Det är angeläget att det sker ett samspel mellan
samhället och folkrörelserna även såvitt avser institutionsvården.

Frågan om vårdinstitutioner med enskilda huvudmän har även behandlats
av utskottet i betänkandena SoU 1980/81:30 och SoU 1981/82:22. I sistnämnda
betänkande anförde utskottet - som avstyrkte att de enskilda hemmen
skulle få disponera över egna tvångsåtgärder mot intagna missbrukare -bl. a. följande (s. 25).

Detta innebär självfallet inte att de vårdinstitutioner som har enskild
huvudman skulle ha spelat ut sin roll. Det enskilda initiativet och engagemanget
har varit av största betydelse för tillkomsten av behandlingsmöjligheter
inom missbruksvården. Även i framtiden behövs ett sådant komplement
av varierad och delvis annorlunda vård än den som kan beredas genom det
allmänna. Inte minst den nuvarande bristen på vårdplatser inom missbruksvården
visar att de enskilda institutionernas resurser måste utnyttjas.

SoU 1983/84:1

21

Att de vårdinstitutioner som har enskild huvudman skulle bli utan
vårduppgifter till följd av att beslut om tvångsbefogenheter begränsas till de
kommunala hemmen anser utskottet alltså som uteslutet. I praktiken
kommer de dessutom att i stor utsträckning svara för vården genom att de
intagna med stöd av 15 § LVM kan placeras på en enskild institution som ett
led i LVM-vården, med möjlighet för den ansvariga kommunala institutionen
att om ett sådant försök inte utfaller väl återhämta klienten dit. Sådana
försöksplaceringar kommer vidare sannolikt ofta att leda till att missbrukaren
kvarstannar frivilligt på den enskilda vårdinstitutionen efter det att
LVM-vården upphört.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall varje landstingskommun
erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen
(3 §). Om någon som vistas inom landstingskommunen utan att
vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstingskommunen
erbjuda sådan vård (4 §). För hälso- och sjukvård som kräver
intagning i vårdinrättning skall det finnas sjukhus (5 §). Landstingskommunen
skall planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens
behov av hälso- och sjukvård. Planeringen skall avse även den hälso- och
sjukvård som erbjuds av annan än landstingskommun (7 §). I planeringen
och utvecklingen av hälsovården skall landstingskommunen samverka med
samhällsorgan, organisationer och enskilda (8 §).

Beträffande planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården anförs
i regeringens proposition 1981/82:97 bl. a. följande (s. 123 och 124).

Utformningen av hälso- och sjukvården påverkar en rad andra verksamhetsområden
i samhället. Mot bl. a. denna bakgrund har det ansetts
nödvändigt att i lagen föra in en bestämmelse om en vittgående skyldighet för
landstingskommunen att samverka med huvudmännen för dessa verksamhetsområden.
Som framgår vid en jämförelse är förevarande bestämmelse
betydligt mera vidsträckt än bestämmelsen i 4 § sjukvårdskungörelsen.
Enligt sistnämnda bestämmelse skall samråd äga rum endast vad gäller
översiktsplaner. Ordet samverkan avser att markera, att samarbetet alltid
skall vara fråga om ett ömsesidigt givande och tagande. Samråd har ofta
använts i en snävare betydelse. Det är således inte endast fråga om att bereda
någon tillfälle att ta del av t. ex. ett visst förslag till utbyggnad, utan avsikten
är att denne skall ges möjlighet att påverka utformningen av förslaget genom
att belysa det utifrån hans kunskaper och erfarenheter. Enligt den nya
bestämmelsen skall samverkan ske med samhällsorgan, organisationer och
enskilda. Med samhällsorgan avses främst kommuner och statliga myndigheter,
t. ex. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen på central
nivå samt länsskolnämnden, yrkesinspektionen, länsarbetsnämnden och
de regionala stiftelserna för skyddat arbete på länsplanet. Bland organisationer
kan nämnas arbetsmarknadens organisationer samt handikapp-, äldreoch
patientföreningar. Med enskilda avses i huvudsak privata vårdgivare av
olika slag, t. ex. privata sjukhem samt privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster.

Beträffande enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser. Dessa har
meddelats i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. Denna har till
syfte att åstadkomma en enhetlig syn och kontroll över enskilda hem för

SoU 1983/84:1

22

sjukvård eller annan personlig verksamhet. Det ankommer på länsstyrelsen
att ge tillstånd till sådan verksamhet. Länsstyrelsen skall även utöva tillsyn
över verksamheten. Socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget
har den löpande tillsynen över hemmet.

Upphandling

För statliga myndigheters upphandling av varor och tjänster gäller
upphandlingsförordningen (1973:600; ändrad senast 1983:38; omtryckt
1980:850). Enligt upphandlingsförordningen skall myndigheter bl. a. utnyttja
de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt iaktta affärsmässighet
samt behandla anbud och anbudsgivare objektivt (3 §). Förordningen
innehåller vidare bl. a. regler om upphandlingsformer (4-8 §§), infordrande
och öppnande av anbud m. m. (9-12 §§) och prövning av anbud (13-19 §§).

Upphandlingsförordningen är inte tillämplig på kommunernas och landstingskommunernas
upphandling av varor och tjänster. I propositionen till
upphandlingsförordningen (prop. 1973:73) uttalades att den kommunala
upphandlingen borde anpassas till de riktlinjer och regler som skulle gälla för
den statliga upphandlingen samt att anpassningen borde ske på grundval av
en överenskommelse härom som träffades i november 1971 mellan dåvarande
upphandlingskommittén (jfr SOU 1971:88), riksrevisionsverket, Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. I enlighet med denna överenskommelse
utarbetade de båda kommunförbunden ett normalförslag till
kommunalt upphandlingsreglemente jämte därtill hörande anvisningar.
Kommunförbunden rekommenderade samtliga kommuner och landstingskommuner
att anta Kommunalt upphandlingsreglemente jämte anvisningar
med ikraftträdande den 1 januari 1974. Texten i de kommunala och statliga
upphandlingsanvisningarna har så långt det befunnits möjligt gjorts likalydande.
Reglementets senaste lydelse härrör från september 1983.

Enligt inhämtad uppgift har landets samtliga landstingskommuner och i
stort sett samtliga primärkommuner antagit det kommunala upphandlingsreglementet.

Riksdagen har tidigare behandlat ett motionsyrkande angående begäran
om lag om kommunal upphandling (FiU 1981/82:6, rskr 78). Riksdagen fann
nuvarande ordning vara tillfredsställande och framhöll att det måste finnas
särskilt starka skäl för att införa regleringar som innebär ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Motionsyrkandet avslogs.

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer

Motion

I motion 1982/83:1298 av Margareta Gard (m) och Gullan Lindblad (m)
yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om socialtjänstlagen
skall förses med en regel som tydligt anger i vilken omfattning kommuner

SoU 1983/84:1

23

och landstingskommuner får lämna stöd till de politiska ungdomsorganisationerna.
Motionärerna framhåller att kommuner och landstingskommuner
inte får lämna bidrag till politiska partier på annat sätt än som anges i lagen
(1969:596) om kommunalt partistöd samt att denna lag inte innehåller någon
bestämmelse som ger kommunerna rätt att ge stöd till de politiska ungdomsorganisationerna.
Stödet till dessa kunde därför endast grundas på 3 § i den
numera upphävda barnavårdslagen. Motionärerna framhåller vidare bl. a.
att barnavårdslagens åtskillnad mellan de politiska ungdomsorganisationernas
personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet å ena sidan
och deras politiska verksamhet å andra sidan inte kunnat fastställas med
någon större tydlighet. Det finns därför enligt motionärerna skäl att anta att
kommuner och landsting i många fall betalar ut bidrag som inte överensstämmer
med vad lagstiftaren avsåg med 3 § barnavårdslagen. Situationen blev,
påpekar motionärerna, ännu mer anmärkningsvärd då socialtjänstlagen
trädde i kraft den 1 januari 1982, eftersom denna lag inte innehåller någon
motsvarighet till 3 § barnavårdslagen. Frågan om hur kommunernas stöd till
de politiska ungdomsorganisationerna får utformas bör därför enligt motionärerna
utredas.

Bakgrund

Regeringsrätten förklarade den 20 februari 1964 i tre utslag (Regeringsrättens
årsbok 1964 not. S 60 samt I 42 och 43) att kommun inte lagligen kunde
lämna bidrag till politisk ungdomsorganisation, om inte genom särskilda
föreskrifter eller eljest säkerhet skapades för att medlen inte kom att främja
organisationens politiska verksamhet. Det kunde nämligen enligt regeringsrätten
inte anses ligga inom den kommunala kompetensen att understödja
politisk verksamhet.

Med anledning härav föreslog regeringen i proposition 1965:69 att barnavårdslagen
(1960:97) skulle ändras på det sättet att barnavårdsnämnden

bl. a. skulle få befogenhet att stödja den personlighetsutvecklande och

samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar
(3 §). Med lagändringen avsågs följa att kommunalt stöd också
skulle kunna lämnas till de politiska ungdomsorganisationerna. Lagändringen
trädde efter riksdagsbehandling (2LU 43, rskr 212) i kraft den 5 juni 1965.
Bestämmelsen upphörde att gälla den 1 januari 1982 då socialtjänstreformen
trädde i kraft.

Föredraganden anförde i propositionen (1965:69) som skäl för den genomförda
lagändringen bl. a. följande (s. 7-9).

I vårt samhälle, som är byggt på folkstyre, fyller de politiska ungdomsorganisationerna
en mycket betydelsefull ungdoms- och samhällsfostrande funktion.
I fråga om statliga organisationsbidrag är de helt likställda med övriga
ungdomssammanslutningar. Om kommunerna är förhindrade att stödja de
politiska ungdomsorganisationerna, innebär detta att statens och kommu -

SoU 1983/84:1

24

nernas stöd åt ungdomsorganisationernas verksamhet delvis kommer att
grunda sig på skilda målsättningar. Denna brist på överensstämmelse finner
jag otillfredsställande och olycklig. De samhälleliga insatserna från statens
och kommunernas sida måste enligt min åsikt kännetecknas av en helhetssyn,
så att olika stöd- och stimulansåtgärder syftar till att komplettera varandra.
Bristande samstämmighet i det grundläggande betraktelsesättet kan leda till
att verkan förfelas eller uteblir. De politiska ungdomsorganisationerna bör
därför också såvitt angår kommunalt stöd behandlas på samma sätt som
andra ungdomsorganisationer. Vid överläggningar som ägt rum med stadsförbundet
och kommunförbundet har dessa biträtt min ståndpunkt i denna
fråga.

Det kommunala stödet åt ungdomsorganisationernas verksamhet ingår
som ett betydelsefullt led i barnavårdsorganens allmänna ungdomsvård. Det
bör därför regleras inom barnavårdslagens ram. Detta kan lämpligen ske
genom att infoga ett stadgande i ämnet bland de bestämmelser i lagens 3 §
som anger barnavårdsnämndens allmänt förebyggande uppgifter. Med hänsyn
till vad som har uttalats under förarbetena till dessa bestämmelser får det
redan nu anses åligga barnavårdsorganen att stödja ungdomens föreningsliv.
Att det stadgande som jag föreslår riktas till barnavårdsnämnden hindrar inte
att kommunen stödjer föreningslivet på annat sätt än genom barnavårdsnämnden,
t. ex. genom skolstyrelsen eller särskild ungdomsstyrelse. Detta
framgår av vad jag nyss har sagt om den kommunala organisationen för
allmän ungdomsvård.

Jag har redan nämnt att kommunernas stöd åt ungdomsverksamheten kan
lämnas på en rad olika sätt. Det är inte min avsikt att kommunerna skall bli
bundna att ge sitt stöd i en viss form, t. ex. genom ekonomiska bidrag, utan
kommunerna skall också i fortsättningen själva få avgöra både omfattningen
och formen för detta stöd. Det är givet att stödet måste anpassas efter
föreliggande behov och resurser.

Ehuru det närmaste syftet med lagregleringen är att undanröja det hinder
som har ansetts föreligga mot kommunalt stöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet bör stadgandet utformas så att det kommer att avse
all ungdomsverksamhet. Som villkor för statsbidrag till ungdomsorganisation
gäller att organisationen är uppbyggd och fungerar enligt vedertagna
demokratiska principer och öppet tar ställning för demokratin samt att den
bedriver en till kamratskap fostrande verksamhet. I sak bör samma förutsättningar
gälla för kommunalt stöd. Frågan synes dock böra regleras på ett
annat sätt i barnavårdslagen. Jag föreslår därför att de nämnda förutsättningarna
får komma till uttryck i beskrivningen av den ungdomsverksamhet som
åsyftas. Detta torde kunna ske genom ett stadgande av innebörd, att barnavårdsnämnden
skall stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande
verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar.
Givet är att det kommunala stödet måste lämnas enligt objektiva grunder.
Det får t. ex. inte förekomma att en viss politisk eller religiös riktning
ensidigt gynnas. Någon uttrycklig bestämmelse härom kan emellertid inte
anses behövlig.

I socialtjänstlagen finns inte någon direkt motsvarighet till den ovannämnda
att-satsen i 3 § barnavårdslagen om stöd till ungdomens egna sammanslutningar.
15 § socialtjänstlagen anges allmänt bland socialnämndens uppgifter
att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommu -

SoU 1983/84:1

25

nen. Enligt 7 § andra stycket skall socialnämnden ta initiativ till och bevaka
att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden
för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets
särskilda stöd. I 8 och 9 §§, vilka gäller den uppsökande verksamheten resp.
individuellt inriktade insatser, omnämns särskilt att nämnden vid behov skall
samverka med bl. a. organisationer och föreningar.

I förarbetena till socialtjänstlagen finns ingenting som tyder på att lagstiftaren
velat begränsa socialnämndens möjligheter att stödja sådan ungdomsverksamhet
i kommunen som bedrivs inom ramen för politiska ungdomsföreningar
(se bl. a. SOU 1977:40 s. 635 och 639 och prop. 1979/80:1 del A s.
168, 254-255 och 362-363). Om socialtjänstens strukturinriktade insatser
anförde departementschefen sålunda bl. a. följande (prop. s. 168).

Det behövs kvalificerat forsknings- och utvecklingsarbete som inriktas på
att pröva och utveckla olika metoder för socialt fältarbete. De erfarenheter
från fält- och grannskapsarbete som har gjorts visar att kontakt och gemenskap
främst utvecklas ur en värde- och intressegemenskap, att man känner
samhörighet med sitt område och att det finns naturliga sociala situationer
som underlättar möten mellan människor. Jag anser därför att fält- och
grannskapsarbete i så hög grad som möjligt bör bygga på de insatser som görs
av politiska och ideella organisationer och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av att många av de mest utsatta i
samhället också är politiskt fattiga utan någon organisationstillhörighet.
Socialtjänsten kan därför spela en viktig roll i ett inledande skede för att
därefter söka kanalisera verksamheten på så sätt att ett fortsatt engagemang
inte behövs. Målet är att de boende i området efter hand själva skall ta över
ansvaret.

Jag delar socialutredningens uppfattning att under den tid socialtjänsten
deltar i social fältverksamhet och grannskapsarbete med egna personella
resurser, bör aktiviteterna bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som
författningarna och socialnämnden anger. Jag anser att det i vårt samhälle
måste ankomma på de politiska partierna och organisationerna att skapa den
politiska medvetenheten och viljan till förändring av lokala miljöer. Erfarenheterna
från Skåneprojektet talar också för att grannskapsarbetet så långt
möjligt bör bygga på insatser från organisationer och lokalt föreningsliv.
Socialtjänstens roll i sammanhanget är bl. a. att stödja och bidra med sin
kompetens i enlighet med de mål och riktlinjer som är fastställda för verksamheten.

Socialnämndens insats i fält- och grannskapsarbetet kan emellertid ta
alternativa former, bl. a. genom ekonomiskt eller annat stöd till lokala
organisationer och föreningar. Detta stöd kan givetvis inte förenas med
villkor som hindrar de berörda organisationerna från att bedriva sitt arbete i
enlighet med sina värderingar.

Beträffande socialtjänstens insatser för barn och ungdom anförde departementschefen
bl. a. följande (prop. s. 254 och 255).

Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är enligt min
mening en av de viktigaste uppgifterna som kommunerna har. Denna är
emellertid inte bara en socialtjänstens uppgift. Som socialutredningen också
har pekat på har det i kommunerna vuxit fram en omfattande förebyggande

SoU 1983/84:1

26

barn- och ungdomsverksamhet, där framför allt fritids- och kulturnämnderna
tillsammans med de sociala organen har deltagit i uppbyggnadsarbetet. En
allmän uppfattning är att 3 § BvL har bidragit till denna utveckling. Enligt
denna paragraf skall barnavårdsnämnden bl. a. ”verka för önskvärda förbättringar
i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och
möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och
ungdom” samt ”stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande
verksamhet som utövas av ungdomens egna sammanslutningar”.

Genom dessa bestämmelser har sålunda barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden
i kraft av sitt ansvar för det förebyggande arbetet kunnat
bevaka olika insatser för att främja utvecklingen på området. Socialtjänstlagen
ger ett motsvarande fast ansvar. De särskilda bestämmelserna om socialnämndens
insatser för barn och ungdom ger nämligen tillsammans med de
allmänna riktlinjerna om åtgärder för att skapa en god samhällsmiljö och
goda förhållanden för bl. a. barn och ungdom socialnämnden ett särskilt
bevaknings- och samordningsansvar. Detta gäller inte minst det förebyggande
arbetet med barn- och ungdomsgrupperna i kommunen.

Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd får kommun lämna ekonomiskt
bidrag till politiskt parti, som under den tid beslutet avser är representerat
i kommunens fullmäktige. Beslutet skall innehålla att bidrag utgår
till varje sådant parti med samma belopp för varje plats som partiet under
nämnda tid har i fullmäktige. Med politiskt parti förstås enligt propositionen
(1969:126 s. 21) varje politisk sammanslutning eller grupp av väljare som
uppträder i val under särskild partibeteckning. Det kommunala partistödet
skall avse politisk verksamhet i kommunen resp. landstingskommunen. Något
avsteg från den princip som gäller för all kommunal verksamhet, nämligen
att den skall tillgodose ett till kommunen knutet intresse, avses enligt
propositionen (s. 20) inte.

Kommunal etableringskontroll m. m. över det kommersiella nöjesutbudet för
barn och ungdom

Motion

I motion 1982183:1865 av Margareta Winberg m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådan ändring i gällande lagstiftning att etableringskontroll
och vetorätt i de i motionen nämnda avseendena möjliggörs. Motionärerna
framhåller bl. a. att en ”socialstadga” saknas. Motionärerna anför
vidare att eftersom sociala krav inte låter sig formuleras i paragrafer eller
anvisningar bör det politiska beslutsorganet, socialnämnden, ta ansvaret för
utvecklingen av den alltmer kommersialiserade fritiden för barn och ungdom.
Kommunerna får på detta sätt ett bra tillfälle att utveckla sina politiska
idéer om hur framtidens samhälle skall utformas för de unga. En kommunal
etableringskontroll och vetorätt innebär enligt motionärerna inte att kommunerna
skall stoppa alla kommersiella nöjesaktiviteter. Vad det handlar
om är, framhåller motionärerna, att ansvariga kommunala organ skall kunna
styra utvecklingen inom sitt eget område och ha möjlighet att säga nej till rent

SoU 1983/84:1

27

destruktiva verksamheter och olämpliga ungdomsmiljöer. Det behövs enligt
motionärerna betydligt vidgade möjligheter för kommunerna att ha insyn i
och kontroll över det kommersiella fritidsutbudet än det som lagen om
anordnande av visst automatspel f. n. möjliggör.

Bakgrund

Enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel gäller nya
regler för anordnande av flipperspel och liknande automatspel. Enligt lagen
krävs tillstånd för att i förvärvssyfte anordna spel på mekanisk eller elektronisk
spelautomat som inte ger vinst eller endast vinst i form av frispel på
automaten. Ansökningar om tillstånd prövas av socialnämnden i den kommun
där spelverksamheten skall anordnas. Socialnämnden svarar för tillsyn
över spelverksamheten. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1982 (prop. 1981/
82:203, NU 1981/82:54, rskr 434).

Näringsutskottet anhöll under riksdagsbehandlingen om yttrande av socialutskottet
med anledning av bl. a. motioner som väckts under motionstiden
med yrkanden om utvidgning av lagens tillämpningsområde. I sitt yttrande,
som var enhälligt, anförde socialutskottet bl. a. följande (SoU 1981/82:4 y).

Ansökningar om tillstånd prövas enligt lagförslaget av socialnämnden i
den kommun där spelverksamheten skall anordnas. Tillstånd skall kunna
förenas med föreskrifter om lägsta ålder för tillträde och tider när spelverksamheten
får bedrivas samt andra föreskrifter som behövs för att motverka
att spelverksamheten förorsakar bristande ordning eller bedrivs i en miljö
som är olämplig för barn eller ungdom. Om det efter tillståndsbeslutet
uppkommer missförhållanden till följd av spelverksamheten, får socialnämnden
meddela nya eller ändrade föreskrifter.

Den som anordnar automatspel som omfattas av lagens bestämmelser får
inte otillbörligen locka barn eller ungdom att delta i spelet. Tillstånd får
återkallas om spelet anordnas i strid mot denna bestämmelse. Detsamma
gäller om automatspel anordnas i strid mot föreskrifter som socialnämnden
utfärdat.

Socialnämnden skall också svara för tillsyn över spelverksamheten. Påföljd
i form av böter eller fängelse i högst sex månader skall kunna ådömas
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnar automatspel utan att ha
tillstånd eller bryter mot socialnämndens föreskrifter.

Av den lämnade redovisningen framgår att förslaget i propositionen begränsar
sig till att avse åtgärder för att motverka uppkomsten av olämpliga
barn- och ungdomsmiljöer i samband med spel på flipperspel och liknande
automatspel. I två motioner framställs yrkanden som har avsevärt mera
långtgående krav. I motion 1981/82:2448 av Margot Wallström (s) och Åke
Gustavsson (s) vill motionärerna att regeringen skyndsamt skall återkomma
till riksdagen med lagförslag som innebär att kommunerna skall pröva etablering
av alla fritids- och nöjesinrättningar i syfte att förhindra olämpliga
ungdomsmiljöer. Oskar Lindkvist (s) och Lars Ulander (s) framställer ett
likartat yrkande i motion 1981/82:2493. Motionen syftar till att det framlagda
lagförslaget skall få ett betydligt vidgat tillämpningsområde, nämligen på det

SoU 1983/84:1

28

sättet att lagen skall omfatta alla slag av kommersiella fritids- och nöjesplatser.

I överensstämmelse med vad motionärerna anför och som framhålls av
motionärerna kan givetvis en olämplig ungdomsmiljö förekomma i andra
sammanhang än just spelhallarna. Departementschefen anför att det kan
finnas åtskilliga exempel på miljöer som är sådana att de motiverar ett
inflytande från samhällets sida men det krävs olika typer av åtgärder. En
generell analys av samtliga typer av ungdomsmiljöer skulle fordra långtgående
undersökningar, anför han (s. 9). Han anför vidare bl. a. att man inte löser
de ungdomsproblem som kan finnas i stort genom att införa förbud och
restriktioner. Självfallet måste ungdomsproblemen som helhet lösas på annat
sätt genom mera generellt inriktade åtgärder. Detta förhållande, anför
han, bör inte hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har visat sig
orsaka missförhållanden. Förslaget i propositionen skall ses som en bland
flera åtgärder för att värna om barns och ungdomars uppväxtmiljö.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till den bedömning som departementschefen
sålunda ger uttryck åt i propositionen. Den däri lämnade redovisningen
visar att det finns tungt vägande skäl för att ingripa mot spelhallarna
med lagstiftning av här aktuellt slag eftersom de i många fall inte utgör
någon lämplig barn- och ungdomsmiljö utan skapar betydande sociala problem.
I sammanhanget bör också nämnas att riksdagen i början av förra året
begärde att regeringen skyndsamt skulle lägga fram förslag till lagstiftning
om flipperspel och liknande automatspel.

Utskottet tillstyrker således förslaget att riksdagen nu genom en särskild
lag reglerar anordnande av visst automatspel. Utskottet återkommer i det
följande till den närmare utformningen av lagstiftningen.

Utskottet är inte berett att förorda en lagstiftning av så långtgående natur
som föreslås i de båda ovan redovisade motionerna. En sådan lagstiftning
skulle kräva en mera omfattande utredning av bl. a. lagteknisk art. Utskottet
kan inte heller förorda att en sådan utredning nu kommer till stånd. Det är
emellertid angeläget att man noggrant följer utvecklingen och vidtar åtgärder
inom ramen för den nuvarande lagstiftningen i syfte att motverka förekomsten
av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Härvidlag vill utskottet erinra
om de krav den nya socialtjänstlagen ställer på socialnämnden i kommunen.
Det ingår i socialnämndens uppgifter att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete
med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja
goda miljöer i kommunen. Utskottet vill också framhålla att erfarenheterna
av den lag som föreslås i propositionen kan ge anledning till ytterligare
överväganden rörande vilken verksamhet som skall omfattas av bestämmelserna
i lagen. I enlighet med det anförda avstyrks motionerna.

Näringsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (NU
1981/82:54) bl. a. följande.

Frågan om lagstiftningsåtgärder för att skydda barn och ungdom mot
sociala skadeverkningar som förorsakas av olämpliga ungdomsmiljöer har
under senare tid fått stor uppmärksamhet i den socialpolitiska debatten.
Samhället måste naturligtvis ingripa mot miljöer där det förekommer alkohol-
och drogmissbruk samt vandalisering och annan kriminalitet. En företeelse
som tidigare kritiserats hårt utifrån sociala utgångspunkter var spelet på
s. k. enarmade banditer. Sådana spel är (om man bortser från spel på fartyg i
internationell trafik) numera totalförbjudna i Sverige. Till avarterna bland

SoU 1983/84:1

29

ungdomsmiljöer har ofta hänförts den verksamhet som bedrivs i de s. k.
flipper- och spelhallarna. Från olika håll har framförts krav på att även dessa
företeelser skall lagregleras. Av utskottets redovisning i det föregående
framgår att sådana önskemål har framförts också från riksdagens sida.

Mot bakgrund härav ser utskottet med tillfredsställelse att regeringen nu
har lagt fram förslag till utvidgad lagstiftning angående automatspel. Självfallet
löser man inte några fundamentala ungdomsproblem genom en förbudslagstiftning
av den typ som föreslås här. Sådana problem angrips bättre
genom mera generellt inriktade åtgärder. Detta bör dock enligt utskottets
mening inte hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har visat sig
orsaka missförhållanden.

I propositionen har tillståndsskyldigheten som framgått begränsats till att
avse spel på vissa spelautomater. Som framhålls i motionerna 1981/82:2448
(s) och 1981/82:2495 (s) kan givetvis andra miljöer än spelhallar utgöra
olämpliga ungdomsmiljöer. Sådana miljöer kan uppkomma i anslutning till
en viss verksamhet som i sig inte behöver vara olämplig, t. ex. verksamhet i
en kommunal fritidsgård, ett kafé eller ett diskotek. Men det kan också röra
sig om en miljö som främst fungerar som en samlingsplats utan att därför vara
knuten till viss näringsverksamhet, exempelvis ett torg, en park eller en
tunnelbanestation. Det finns över huvud taget åtskilliga exempel på miljöer
som är sådana att de kan motivera samhälleliga åtgärder av skilda slag. Ett
problem är emellertid att just mångfalden av miljöer och tänkbara åtgärder
gör att en generell förbudslagstiftning av den typ som motionärerna förespråkar
inte är möjlig att genomföra utan omfattande utredningar och analyser.
Som utskottet framhållit tidigare innehåller dock allmänna ordningsstadgan
bestämmelser som i viss mån är ägnade att förhindra uppkomsten av olämpliga
ungdomsmiljöer.

Utskottet är med hänsyn till det anförda i likhet med socialutskottet inte
berett att tillstyrka en lagstiftning av så långtgående natur som den som
motionärerna föreslår. Som socialutskottet anför är det dock angeläget att
man noggrant följer utvecklingen och inom ramen för den nuvarande
lagstiftningen - exempelvis den nya socialtjänstlagen - vidtar åtgärder i syfte
att motverka förekomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Givetvis
kan också erfarenheterna av den nu föreslagna lagen ge anledning till
ytterligare överväganden angående en förbudslagstiftnings framtida utformning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
1981/82:2448 (s) och 1981/82:2493 (s).

En särskild barn- och ungdomsdelegalion (Ju 1983/01) har nyligen tillsatts
inom regeringskansliet för att utgöra ett samordnande och rådgivande organ
för barn- och ungdomsfrågor. Delegationen är enligt direktiven (Dir.
1982:104) fri att i sitt arbete behandla de frågor man finner viktiga. I
direktiven pekas dock särskilt på några frågor som delegationen bör beakta i
sitt arbete. Särskilt betonas det kommersiella tryck som ungdomen är utsatt
för. I direktiven uttalas med anledning härav att en av delegationens
viktigaste uppgifter är att diskutera på vad sätt man kan öka ungdomens
motståndskraft mot en kommersialiserad fritid och stärka gemenskapen med
och delaktigheten i samhället.

SoU 1983/84:1

30

Omhändertagande av drogpåverkad ungdom

Motion

I motion 1982183:2111 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar vad i motionen anförts om nödvändigheten av att
av polisen omhändertagen drogpåverkad ungdom regelmässigt och snabbt
kommer i kontakt med socialtjänsten (yrkande 1). Motionärerna framhåller
bl. a. att främst ungdomar som omhändertas enligt LOB omedelbart skall
erhålla kontakt med socialtjänsten. I varje fall skall de regelmässigt kallas till
socialbyråerna för information om den allvarliga hälsorisk de löper och om
hur allvarligt samhället ser på missbruket, samtidigt som en kortfattad utredning
görs om behovet av stöd. Motionärerna framhåller vidare att polisens
omhändertaganden av missbrukande ungdom, eller den kännedom i övrigt
polisen skaffar sig om ungdomars missbruk eller behov av hjälp, utan dröjsmål
bör kunna delges socialtjänsten. I första hand i utsatta distrikt i storstadsområdena
bör det enligt motionärerna finnas företrädare för socialtjänsten
inne på de hårdast belastade polisstationerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Socialnämnden skall enligt socialtjänstlagen arbeta för att förebygga och
motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande droger.
Insatser för barn och ungdom bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet.
Nämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda
och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av
missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Nämnden skall även stödja
den enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp eller vård som
behövs för att komma ifrån missbruket (11 §).

71 § socialtjänstlagen innehåller regler om anmälningsskyldighet till skydd
för barn och ungdom. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom
samt de som är anställda hos sådana myndigheter är enligt nämnda lagrum
skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i
omsorgen om en underårig eller något annat förhållande i hemmet medför
fara för den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning
för socialnämnden att bevaka den unges intressen. Anmälningsskyldigheten
gäller för myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom. Härmed avses
främst åklagar- och polismyndigheter, skolmyndigheter, centraler för psykisk
barn- och ungdomsvård, barnavårdscentraler samt de särskilda organ
som kan finnas inrättade för allmän ungdomsvård (prop. 1979/80:1 s. 537).

Enligt 3 § polisinstruktionen (1972:511) åligger det vidare polisen att fortlöpande
samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta
sådan myndighet, när polisen får kännedom om förhållande som bör

SoU 1983/84:1

31

föranleda åtgärd av myndigheten.

Enligt 7 § lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer
m. m. (LOB) skall polisen innan den omhändertagne släpps fri för det fall
han finnes vara i behov av hjälp och stöd från samhällets sida tillhandagå
honom med råd och upplysningar samt, i den mån det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant
behov. Departementschefen uttalade i propositionen (prop. 1975/76:113)
bl. a. att det enligt hans mening utan tvekan var värdefullt om man från
polisens sida i den utsträckning det var praktiskt möjligt kunde i anslutning
till ett omhändertagande initiera och förbereda sådana kontakter med myndigheter
och vårdorgan som kunde vara till gagn för den omhändertagne eller
hjälpa honom att själv ta sådana kontakter. Enligt departementschefen var
det vidare angeläget att kontakten med de nykterhetsvårdande organen
kunde etableras i ett så tidigt skede som möjligt. Han anförde vidare.

När det gäller personer vilkas förhållanden i och för sig redan har
uppmärksammats av de sociala myndigheterna kan vidare situationen i
samband med ett omhändertagande ibland vara sådan att det sociala
hjälpbehovet har blivit helt akut och att den omhändertagne behöver
hänvisas till ett organ som kan göra en omedelbar insats för honom. Det kan
t. ex. röra sig om en person som tillfälligt saknar bostad eller medel till sitt
omedelbara uppehälle. Särskild vikt ligger vidare på att barnavårdsnämnden
får underrättelse om hjälpbehov i fall då den som har tagits om hand är
underårig. Över huvud taget är betydelsen av ett samarbete med de sociala
myndigheterna framträdande i de situationer som det här gäller. Ett sådant
samarbete ligger också helt i linje med den allmänna skyldighet att samarbeta
med socialvårdsmyndigheterna som åvilar polisen enligt PI.

Departementschefen framhöll också önskvärdheten av att företrädare för
sociala organ fanns tillgängliga i anslutning till polisens lokaler eller genom
särskild jourverksamhet.

Riksdagen anslöt sig vid riksdagsbehandlingen i allt väsentligt till departementschefens
uttalanden (jfr JuU 1975/76:37 s. 25, rskr 351).

I anslutning till att socialtjänstlagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1982 aviserade rikspolisstyrelsen (RPS) (B-023-6906/81) följdändringar i
bl. a. styrelsens föreskrifter för verkställighet av LOB (RPS FS 1979:15). I
avvaktan på denna revidering föreskrev styrelsen att anmälan till socialnämnden
alltid skulle avges när någon omhändertagits enligt LOB under
förutsättning att identiteten fastställts. Detta skulle gälla oavsett om berusningen
var orsakad av alkohol eller av annat berusningsmedel. Anmälan
skulle avges till socialnämnden i den omhändertagnes hemort senast första
vardagen efter omhändertagandet.

I mars 1982 utfärdade RPS nya föreskrifter för verkställighet av LOB (RPS
FS 1982:9, FAP 023-1). De trädde i kraft i juli 1982 och överensstämmer i nu
ifrågavarande avseenden helt med de dittills gällande övergångsbestämmelserna.

SoU 1983/84:1

32

Föreskrifter om samarbetet socialnämnd-polis-skola finns f. n. i regeringens
cirkulär (1970:513, efter ändring omtryckt 1976:598). Detta har brukat
kallas BPS-cirkuläret efter den tidigare förkortningen av barnavårdsnämndpolis-skola
(”barnavårdsnämnd” ändrat till ”socialnämnd” genom SFS
1981:1228). I cirkuläret uppmanas till ett intensifierat samarbete i syfte att
främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet
och annan missanpassning. Särskilda samarbetsorgan bör i princip
finnas. I samarbetet bör förutom företrädare för barnavårdsnämnd (socialnämnd),
skola och polis även andra myndigheter och organisationer som
berörs av verksamheten delta.

Rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,
brottsförebyggande rådet och de båda kommunförbunden har planerat
att utge riktlinjer för det fortsatta BPS-samarbetet (jfr SoU 1980/81:20 s.
11-12, SoU 1981/82:43 s. 14-15). Några sådana riktlinjer har ännu ej kommit
till stånd. Enligt inhämtad uppgift följer emellertid de berörda myndigheterna
de olika samverkansformer som utformats i olika delar av landet och det
gemensamma arbetet fortsätter.

Enligt 2 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) får den
som kan antas vara under 15 år och som anträffas under förhållanden som
uppenbarligen innebär överhängande risk för hans hälsa eller utveckling, tas
om hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas
till föräldrar, annan vårdnadshavare eller socialnämnden.

Tidigare riksdagsbehandling

I propositionen om socialtjänsten (prop. 1979/80:1), vilken ligger till grund
för socialtjänstlagen och som i här aktuell del lämnats utan erinran av
riksdagen (SoU 1979/80:44), diskuterades olika samverkansfrågor utförligt. I
propositionen påpekades sålunda bl. a. att när socialtjänstens verksamheter
organiseras efter en helhetsprincip uppkommer ett ökat behov av samverkan
mellan socialtjänsten och samhället i övrigt. Det betonades också att man
genom samverkan bör kunna undvika att flera myndigheter var och en på sitt
håll utreder och försöker tillgodose samma eller likartade behov.

Det underströks vidare i propositionen att det måste ske dels en allmän
samverkan som avser samhällsplanering m. m., dels en samverkan i enskilda
ärenden. Som samverkansparter nämndes andra myndigheter som primäroch
landstingskommunala organ, försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna,
polisen m. fl. och frivilliga organ av olika slag. Det framhölls
också att samverkan bör ske på olika nivåer.

Tanken på att formerna för samverkan skulle bindas genom lagbestämmelser
avvisades i propositionen. Socialstyrelsen förutsattes tillsammans med
berörda myndigheter och de båda kommunförbunden utarbeta riktlinjer för
samarbetets bedrivande, exempelvis när det gäller försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna,
sjukvården och kriminalvården.

SoU 1983/84:1

33

Även under senare riksmöten har förekommit motioner om olika samverkansfrågor,
främst när det gäller kampen mot narkotikamissbruket (se SoU
1980/81:20, SoU 1981/82:43 och SoU 1982/83:16). Vid dessa tillfällen har det
s. k. BPS-samarbetet särskilt uppmärksammats. Utskottet har härvid framhållit
vikten av att de berörda myndigheterna tillsammans med de båda
kommunförbunden intensifierar ansträngningarna att åstadkomma vägledande
riktlinjer för samarbetet på barn- och ungdomsområdet.

Utredningar m. m.

LTOILOB-utredningen (Ju 1978:03) har haft regeringens uppdrag att göra
en utvärdering av tillämpningen av lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande
(LTO) och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. (LOB). Utredningen föreslår i betänkandet Frihetsberövande
vid bråk och berusning (SOU 1982:64) bl. a. att LTO upphävs som
särskild lag. Vissa delar föreslås i viss ändrad form upptagen i en ny polislag
(jfr även SOU 1982:63). Andra delar föreslås helt utgå medan slutligen några
delar flyttas till annan lagstiftning. LOB bör enligt utredningen behållas som
en särskild lag efter vissa av utredningen föreslagna ändringar. Bl. a. föreslås
att 7 § LOB ändras på det sätt att den omhändertagne innan han friges skall
beredas tillfälle att yttra sig över omhändertagandet och tillfrågas om han vill
ha kontakt med något samhällsorgan som kan lämna honom hjälp eller stöd.
Utredningen anför i betänkandet bl. a. följande (s. 207 och 208).

Vad som nu har redovisats ger vid handen att samråd enligt 7 § andra
stycket LOB i stor utsträckning förutsätter någon form av jourverksamhet
vid de samhällsorgan med vilka samråd kan bli aktuellt. Detta konstaterade
också RPS vid redovisningen av resultatet av en under hösten 1978 verkställd
enkätundersökning avseende samtliga länsstyrelsers och polisstyrelsers synpunkter
och erfarenheter beträffande tillämpningen m. m. av LOB. Enligt
RPS’ redovisning hängde frågan om samråd med annat samhällsorgan vid
behov av hjälp och stöd till den omhändertagne nästan helt samman med
frågan om den sociala jourverksamheten. Många polisstyrelser poängterade
enligt redovisningen bristen i detta avseende och framhöll att den mycket
ofta omöjliggjorde samråd och även i övrigt försvårade samarbetet mellan
polis och socialvård.

Vad som framkommit under utredningsarbetet rörande samråd enligt 7 §
andra stycket LOB pekar enligt utredningens mening i samma riktning som
RPS’ redovisning. I den mån sådant samråd förekommer är det företrädesvis
på orter där det finns en utbyggd social jourverksamhet. Det torde emellertid
även på sådana orter var tämligen ovanligt att bestämmelsen tillämpas. På sin
höjd torde det röra sig om enstaka fall eller en kontakt som snarare är av
underrättelse- än av samrådskaraktär. Det sistnämnda gäller främst då företrädare
för sociala organ finns tillgängliga i anslutning till polisens lokaler. En
säker bedömning av förhållandena försvåras emellertid bl. a. av att föreskrifter
om dokumentation av samråd enligt 7 § LOB saknas.

SoU 1983/84:1

34

Enligt utredningens mening bör polisen också i fortsättningen vid behov
förmedla kontakt mellan den omhändertagne och myndigheter inom socialtjänsten
och motsvarande. Det kan visserligen sägas att den nu gällande
bestämmelsen haft begränsad praktisk betydelse. Detta beror emellertid
bl. a. på att resurser saknas på vårdsidan och någon gång kanske också hos
polisen och inte på att det inte skulle finnas något behov. En ny bestämmelse
bör inte inriktas enbart på sådana situationer då behovet av hjälp eller vård är
”trängande”. Enligt utredningen bör, som anfördes under förarbetena till
LOB, beaktas att kontakter med olika samhällsorgan kan vara värdefulla
också om den omhändertagnes situation inte är akut.

En fråga som bör uppmärksammas särskilt i detta sammanhang är om
samråd av det slag som det här gäller bör kunna ske mot den omhändertagnes
vilja. Situationen på denna punkt är för närvarande inte klar. Lydelsen av 7 §
andra stycket LOB utesluter inte att samrådet sker mot den omhändertagnes
vilja. I förarbetena berörs inte den frågan särskilt. Det är också svårt att
bedöma hur bestämmelsen har tillämpats i detta hänseende. Av betydelse är
emellertid att polisen tidigare inte behövde stödja eventuella kontakter med
socialvårdsmyndigheterna mot en alkoholberusad omhändertagens vilja på
LOB eftersom anmälningsskyldighet förelåg enligt den numera avskaffade
NvL.

Med hänsyn till samrådsförfarandets karaktär och syfte och till den nya
socialtjänstens allmänna mål och inriktning bör det enligt utredningens
mening göras klart att en bestämmelse om samråd i LOB inte får tas till intäkt
för en kontakt med andra samhällsorgan mot den omhändertagnes vilja. Ett
sådant synsätt ligger i linje med vad utredningen anfört om överlämnande till
vård mot den omhändertagnes vilja (avsnitt 7.4) och med utredningens syn
på vissa frågor med anknytning till identifieringsfrågan (avsnitt 7.11).

Det nu sagda utesluter inte att socialtjänstpersonal som finns tillgänglig i
anslutning till polisens lokaler upplyses om omhändertagandet och ges möjlighet
att sammanträffa med den omhändertagne. Om en sådan kontakt skall
leda till några ytterligare åtgärder från tjänstemannens sida mot den omhändertagnes
vilja får bedömas utifrån vad som allmänt gäller för åtgärder inom
socialtjänsten. Det sagda utesluter inte heller att underrättelse från polisen
till olika vårdorgan om ett ingripande mot en berusad person kan bli aktuell
enligt andra föreskrifter än bestämmelsen om samråd i LOB, t. ex. enligt 3 §
PI eller enligt 30 § LVM.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det i 7 § LOB bör införas en
bestämmelse enligt vilken den omhändertagne innan han friges skall tillfrågas
om han vill ha kontakt med något samhällsorgan som kan lämna honom
hjälp eller stöd. Om den omhändertagne önskar sådan kontakt åligger det
polisen att enligt allmänna regler hjälpa honom med det.

Utredningen föreslår vidare att den ovan (s. 32) redovisade regeln i 2 §
LTO överflyttas till lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

Betänkandet har remissbehandlats och är f. n. föremål för regeringens
prövning.

Narkotikakommissionen skall enligt sina utredningsdirektiv (Dir.
1982:100) bl. a. verka för samordning av insatserna genom skolan, socialtjänsten,
hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen och tullen. Kommissionen
skall vara klar med sitt arbete före utgången av år 1983.

SoU 1983/84:1

35

Det kan också i detta sammanhang nämnas att frågan om vilka åtgärder
som bör vidtas från samhällets sida när barn under 15 år har begått brott eller
misstänks ha begått brott har utretts av en arbetsgrupp inom BRÅ (BRÅ PM
1982:3 De unga lagöverträdarna). Har ett barn begått ett brott bör enligt
förslaget socialnämnden se till att ett uppföljande samtal - helst i omedelbar
anslutning till polisförhöret - hålls med barnet och dess vårdnadshavare. Det
föreslås vidare i promemorian att brottsundersökningar med barn och ungdomar
görs vid särskilda ungdomsrotlar vid polisen och att, om möjligt, en
social jourgrupp knyts till dessa ungdomsrotlar. Promemorian har remissbehandlats.

Inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens arbete

Motion

I motion 1982/83:1830 av Gunnar Hökmark (m) och Per Unckel (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den av
regeringen tillsatta barn- och ungdomsdelegationens arbete skall ges den
inriktning som anges i motionen. Motionärerna anför bl. a. att ungdomars
spontanitet och ansvarskänsla måste tas till vara, att barnomsorgen måste
inriktas på valfrihet och mänsklighet, att arbete åt unga människor skapas
genom en snabb sanering av samhällsekonomin, att skolan måste tillförsäkra
eleven valfrihet, att bostadspolitiken måste avregleras för att skapa förutsättningar
för både billigare bostäder och naturliga ungdomsanpassningar, att
ungdomsorganisationerna måste få en chans att återta sin stimulerande och
engagerande roll i ungdomars fritidssysselsättning, att andra ungdomsaktiviteter
inte får tryckas ned av ungdomsorganisationernas hegemoni och att
förbudsmentaliteten måste hållas tillbaka. Enligt motionärerna måste denna
grundsyn vägleda barn- och ungdomsdelegationens arbete om den skall ha
några möjligheter att lyckas.

Bakgrund

En särskild barn- och ungdomsdelegation (Ju 1983:01) har nyligen tillsatts
inom regeringskansliet för att utgöra ett samordnande och rådgivande organ
för barn- och ungdomsfrågor. Delegationen skall inte bli ett permanent
organ i regeringskansliet. Den skall - utifrån vunna erfarenheter - överväga
vilka slutsatser som bör dras om behovet av samordning och samverkan
organisatoriskt av arbetet med barn- och ungdomsfrågorna.

Delegationen är enligt kommittédirektiven (Dir. 1982:104) fri att i sitt
arbete behandla de frågor man finner viktiga. Den skall dra nytta av det
arbete som utförts av såväl statliga myndigheter och forskningsinstitutioner
som olika organisationer. I direktiven pekas dock särskilt på några frågor
som delegationen bör beakta i sitt arbete. Där anförs bl. a. följande (s. 1-3).

SoU 1983/84:1

36

Utifrån de betydande kunskaper om barns levnadsförhållanden som finns
och med hjälp av den forskning som pågår bör delegationen analysera de
välfärdsskillnader och problem som finns för barn och ungdomar.

Riksdagen har bifallit ett motionsförslag (1980/81:1251) om utredning
rörande ett informationssystem för barns välfärd (SoU 1981/82:28, rskr 142).
En uppgift för delegationen blir att ange de översiktliga riktlinjerna för ett
sådant informationssystem.

I det sammanhanget bör barnens närmaste omgivning i bostadsområdet
uppmärksammas både när det gäller den fysiska miljön och de sociala möjligheter
omgivningen ger. De särskilda utvecklingsprogram för barn, utformade
speciellt för att förbättra barnens situation och utgående från lokala
möjligheter och begränsningar, som tagits upp i motion 1980/81:1251 kan
vara ett instrument när det gäller att påverka dessa frågor.

I samband med detta arbete bör delegationen uppmärksamma, analysera
och redovisa det forskningsbehov kring barns och ungdomars levnadsvillkor
och välfärd som delegationen finner föreligga. 1 samarbete med delegationen
för social forskning bör angelägen sådan forskning kunna initieras.

Ökat samarbete och samverkan mellan förskola/fritidshem och skola är
angeläget för att underlätta barnens övergång från förskolan till skolan
liksom skolgången i sig. Delegationen bör i dessa avseenden nära samarbeta
med de kommittéer som redan arbetar med frågor av näraliggande art,
nämligen kommittén (U 1981:01) om samverkan mellan förskola och skola
och den nyligen tillkallade fritidshemskommittén (dir. S 1982:77).

Föräldrar behöver stöd i sitt arbete med att ge barn och ungdomar omsorg
och fostran. Den verksamhet med föräldrautbildning som börjats bör vidareutvecklas.
Föräldrarna behövs också i förskola och skola för att närma
barnens olika miljöer till varandra. Det är därför angeläget att delegationen
ger en övergripande belysning av i vilka former och i vilken utsträckning
medverkan och ansvarstagande från föräldrars samt barns sida kan ske i
förskola, skola och i fritidshemsverksamhet i vid bemärkelse. Härigenom
kan man uppnå att barn och ungdomar i ökad utsträckning blir delaktiga i
vuxenvärlden.

En annan viktig fråga som delegationen bör behandla är den kulturella och
den sociala omgivning barnen lever i. Föreningar och folkrörelser spelar en
viktig roll för att kunna tillgodose de behov som barn och ungdomar har. En
särskild fråga är därvid om folkrörelserna kan ta över vissa av de uppgifter,
exempelvis när det gäller fritidsaktiviteter, som i dag samhället svarar för.
Det är också viktigt att engagera kulturella institutioner mer i barn- och
ungdomsverksamheten. Det bör ankomma på delegationen att diskutera hur
det arbetet på detta område skall föras vidare.

Hos många ungdomar finns i dag en känsla av att stå utanför samhällsgemenskapen.
Detta förstärks av en för våra förhållanden mycket stor ungdomsarbetslöshet,
något som har effekter långt ner i åldrarna. Samtidigt är
särskilt ungdomen utsatt för ett starkt kommersiellt tryck. Som en av delegationens
viktigaste uppgifter framstår därför att diskutera på vad sätt man kan
öka ungdomens motståndskraft mot en kommersialiserad fritid och stärka
gemenskapen med och delaktigheten i samhället. I detta sammanhang bör
också uppmärksammas hur attityder bland barn och ungdomar påverkas vad
gäller sådana frågor som jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidariteten
med människor av annat ursprung och i andra miljöer.

Vissa grupper barnfamiljer har en så ansträngd situation att de slås ut från
ett normalt liv. Många ungdomar är också missbrukare av alkohol och

SoU 1983/84:1

37

narkotika. Att förebygga sådan utslagning är en viktig uppgift för samhället.

Det kan visa sig värdefullt att genomföra viss försöksverksamhet under
delegationens arbete. Regeringen bör därför vara beredd att, efter framställan
från delegationen, ställa medel från allmänna arvsfonden till förfogande
för sådan verksamhet. Delegationen bör också söka stimulera debatt och
diskussion kring de frågor man tar upp i sitt arbete. Delegationen bör i sitt
arbete ha nära kontakt med dem som är lokalt verksamma bland barn och
ungdomar liksom med barn- och ungdomsorganisationer. Också arbetsmarknadens
organisationer som bl. a. innesluter personalgrupper som arbetar
med barn och ungdom, bör delegationen stå i kontakt med.

Uppföljning och utvärdering av socialtjänstlagen

Motion

I motion 1982183:1840 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer om tillsättande av en parlamentariskt sammansatt
socialdelegation med uppdrag att följa förverkligandet av socialtjänstlagen i
enlighet med vad anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att
kommunerna genom införandet av socialtjänstlagen kommer att få ett allt
större ansvar för det direkta vårdarbetet i och med att statens bidrag trappas
ned. Det finns därför anledning att genom en parlamentariskt sammansatt
socialdelegation följa upp arbetet med att genomföra socialtjänsten i dess
olika aspekter. En central uppgift för en sådan delegation måste enligt
motionärerna vara att studera olika former av social misär, med eller utan
anknytning till missbruksproblematik, och att lämna förslag till samordning
av statliga och kommunala insatser.

Pågående utredningsarbete

Socialberedningen (S 1980:07) har enligt sina nya utredningsdirektiv (Dir.
1982:106) uppdraget att följa och utvärdera socialtjänstreformen. Beredningen
är parlamentariskt sammansatt. Utgångspunkten för beredningens
utvärdering är att den nya lagstiftningen på socialtjänstområdet skall ligga
fast i sina huvuddrag. Med hänsyn därtill och till angelägenheten av att
beredningen skall arbeta snabbt är det enligt direktiven nödvändigt att under
utvärderingen koncentrera arbetet till vissa bestämda områden. Beredningen
har dock frihet att ta upp de frågor som aktualiseras under den allmänna
uppföljningen. I direktiven pekas vidare på olika sakfrågor som beredningen
skall ta under övervägande såsom socialtjänstens samverkan med föreningslivet
och tvångsvårdens utformning. Beredningens arbete skall inriktas på ett
delbetänkande hösten 1983 och ett slutbetänkande under första halvåret
1984. De förslag som läggs fram skall i princip kunna genomföras inom ramen
för oförändrade resurser inom det område förslagen avser.

SoU 1983/84:1

38

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden med anknytning till
socialtjänstens verksamhet.

Socialbidrag

I motion 1982/83:573 (m) begärs åtgärder för att nedbringa socialbidragsbehovet
(yrkande 1). Motionärerna framhåller att utvecklingen av socialhjälpskostnaderna
måste följas noggrant samt att därvid särskilt måste
beaktas utvecklingen på arbetsmarknaden.

Utskottet konstaterar att socialbidrag under senare tid kommit att tas i
anspråk av allt fler hjälpbehövande människor samt att det ökade socialbidragsbehovet
har ett tydligt samband med människors ekonomiska och
sociala svårigheter, framför allt de som orsakas av arbetslöshet. Utvecklingen
av socialbidragskostnaderna är oroväckande, inte bara från samhällsekonomiska
utgångspunkter utan i minst lika hög grad från sociala aspekter. Det
är enligt utskottets mening angeläget att orsakerna till hjälpbehoven närmare
klarläggs och att sådana samlade insatser övervägs som på sikt är ägnade att
minska hjälpbehoven.

Beträffande de arbetsmarknadspolitiska frågorna får utskottet hänvisa till
vad arbetsmarknadsutskottet anfört i olika sammanhang angående riktlinjerna
för arbetsmarknadspolitiken och åtgärder mot ungdomsarbetslösheten
senast i det av riksdagen godkända betänkandet AU 1982/83:21. Utskottet
får även erinra om det utökade skyddet för långtidsarbetslösa, vilket börjat
gälla den 1 oktober 1983 (se ovan s. 7) och till den proposition om särskilda
sysselsättningsåtgärder som regeringen i dagarna lägger fram för riksdagen.

Socialberedningen har vidare enligt sina nya direktiv uppdraget att i
samråd med bl. a. statistiska centralbyrån utforma förslag till en väl
fungerande statistisk rapportering om socialbidragens utveckling. Syftet är
att åstadkomma en sådan information om socialbidragets utveckling så att
detta skall kunna tjäna som indikator på försörjningssvårigheter för olika
grupper i samhället och utnyttjas för den socialpolitiska planeringen.
Socialberedningens arbete är avsett att slutföras under 1984.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motion 1982/83:573
yrkande 1 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

I motion 1982/83:573 (m) begärs vidare att socialtjänstlagen kompletteras
med en regel om s. k. frivillig socialhjälp med återbetalningskrav för
hjälptagaren (yrkande 2) och att vistelsebegreppet blir föremål för utredning
och åtgärder i syfte att undvika särskilt stor belastning på vissa kommuner,
t. ex. turistorter (yrkande 3).

Utskottet konstaterar vad först beträffar frågan om frivillig hjälp att
socialtjänstlagen ger utrymme för socialnämnden att ge den enskilde stöd och
hjälp även i andra situationer än dem som omfattas av rätten till bistånd enligt
6 § och att sådan ekonomisk hjälp kan förknippas med återbetalningsskyldig -

SoU 1983/84:1

39

het för hjälptagaren. Om den enskilde inte betalar frivilligt kan socialnämnden
föra talan om ersättning hos länsrätten. Utskottet ser därför inte något
skäl för att såsom föreslås i motion 1982/83:573 införa en bestämmelse om
s. k. frivilligt bistånd i socialtjänstlagen. Inte heller finner utskottet anledning
att överväga ändrade regler om återbetalning av ekonomiskt bistånd i
syfte att skärpa de enskildas kostnadsansvar. Motionsyrkandet avstyrks
således.

När det gäller vistelsekommunens resp. boendekommunens skyldigheter
förutsätter utskottet att socialberedningen kommer att ta upp denna fråga i
samband med sin behandling av frågan om socialbidragens utveckling och om
så erfordras framlägga förslag till ändring. I övrigt får utskottet hänvisa till
vad som redovisats ovan om de preciseringar som i olika sammanhang gjorts
av socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen fortsätter att bevaka
dessa frågor och om så erfordras aktualiserar dem i bl. a. socialberedningen.
Utskottet vill vidare peka på den möjlighet som frivilliga överenskommelser
om kostnadsfördelningen mellan kommunerna kan innebära för särskilt hårt
kostnadsdrabbade kommuner, t. ex. turistorter. Sålunda har grunden lagts
för en sådan kostnadsfördelning på färdtjänstområdet genom Svenska
kommunförbundets rekommendation om s. k. interkommunal färdtjänst.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda bifall till motion
1982/83:573 yrkande 3.

Verkställighet av förvaltningsdomstols beslut i vissa fall

I motion 1982183:929 (s) begärs förslag om bestämmelser beträffande
verkställighet av beslut i förvaltningsdomstol. Motionären framhåller bl. a.
att det saknas bestämmelser som anger om ett beslut i förvaltningsdomstol
skall verkställas omedelbart eller ej. Motionären föreslår bl. a. att bestämmelser
införs i LVM, LVU och socialtjänstlagen om att beslut omedelbart
skall verkställas om inte domstolen förordnar annorlunda.

Vad först beträffar bestämmelserna i LVM och LVU får utskottet peka på
den möjlighet som dessa lagar ger att besluta om omedelbart omhändertagande
av missbrukaren resp. den unge. Ett sådant beslut gäller
omedelbart och är förutsatt att gälla till dess-såvida domstolen dessförinnan
inte förordnat annorlunda - rättens beslut om vård vunnit laga kraft. Något
särskilt förordnande från domstolens sida om omedelbar verkställighet är
således inte påkallat i sådana fall.

Däremot förutsätter LVM och LVU som huvudregel att domstolens beslut
om vård skall vinna laga kraft för att få verkställas, dvs. beslutet skall vara
definitivt och inte längre gå att överklaga. Domstolen har dock getts
befogenhet att särskilt förordna om omedelbar verkställighet. Ett sådant
förordnande förutsätter givetvis - lika väl som vid omedelbara omhändertaganden
- att omständigheterna är sådana att missbrukaren eller den unge bör
omhändertas omgående för vård trots att vårdfrågan ännu ej är slutligen

SoU 1983/84:1

40

avgjord. Med hänsyn till de möjligheter till omedelbara omhändertaganden
som LVM och LVU erbjuder torde det dock kunna antas att förordnanden
om omedelbar verkställighet av domstolens beslut om vård enligt LVM och
LVU i praktiken blir förhållandevis sällsynt förekommande.

När det gäller socialtjänstlagen saknas regler om omedelbar verkställighet
av förvaltningsdomstolens beslut (här bortses från det speciella stadgandet i
74 § socialtjänstlagen). Man måste då skilja på för den enskilde gynnande
resp. ingripande beslut. De förra får alltid verkställas omedelbart medan
motsatsen i allmänhet gäller i fråga om de senare. En annan fråga är när
socialnämnden är skyldig att verkställa ett beslut. Den frågan har
aktualiserats i praxis beträffande i vad mån socialnämnden såsom verkställande
organ är skyldig att lämna bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen i enlighet
med ett domstolsbeslut redan innan beslutet vunnit laga kraft, dvs. även om
kommunen överklagar beslutet. Regeringsrätten har numera besvarat denna
fråga nekande (se ovan s. 16). Det får emellertid antas att socialnämnderna
ändå lämnar bistånd i sådana fall då sökandens aktuella situation är sådan att
behov av bistånd är trängande. Utskottet har vidare under hand inhämtat att
socialberedningen inom kort kommer att framlägga ett lagförslag rörande
verkställighet av biståndsbeslut.

Motionen tar upp en väsentlig fråga. Det är självfallet angeläget att regler
och beslut utformas så att ingen qklarhet kan råda om i vad mån ett beslut på
vårdområdet kan eller bör verkställas genast. Rättsläget får emellertid anses
vara i och för sig klart. En annan sak är att det många gånger är svårt för den
enskilde att av ett beslut utläsa om det gäller omedelbart eller inte. Det är
därför viktigt att domstolarna beaktar hur besluten utformas med hänsyn till
att såväl socialtjänsten som den enskilde själv måste få klart besked om vilka
förutsättningar som gäller för genomförandet. Enligt utskottets mening kan
det sålunda vara lämpligt att förvaltningsdomstolar som meddelar beslut
enligt socialtjänstlagen, LVU eller LVM genomgående i besluten erinrar om
i vad mån de gäller omedelbart. När beslut meddelas om vård enligt LVM
eller LVU i mål där någon är omedelbart omhändertagen är det dessutom
önskvärt att domstolen tar uttrycklig ställning till frågan om fortsatt
omhändertagande fram till dess beslutet om vård vinner laga kraft. Utskottet
förutsätter att berörda myndigheter, närmast domstolsverket och socialstyrelsen,
överväger dessa rutiner. Utskottet vill slutligen hänvisa till socialberedningens
arbete, vilket kan ge anledning till nya överväganden rörande
utformningen av här aktuella regler.

Det anförda tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motion
1982/83:929. Motionen avstyrks därför.

Fristående vårdalternativ

I motion 1982/83:1082 (m) begärs ett skyndsamt förslag till lag enligt vilken
kommunerna åläggs att pröva även andra alternativ än med kommunalt

SoU 1983/84:1

41

huvudmannaskap när det gäller service och vård på det sociala området.
Motionärerna framhåller bl. a. att kommunerna bör åläggas att, på motsvarande
sätt som enligt den statliga upphandlingsförordningen, alltid pröva om
verksamheten kan bedrivas bättre och effektivare i samarbete med eller av
annan huvudman samt att kommunerna inte bör ha rätt att gynna egen
verksamhet om det visar sig att annan kan tillhandahålla servicen och vården
bättre och billigare.

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta
ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.
På hälso- och sjukvårdsområdet har landstingskommunerna ett motsvarande
ansvar. Det samhällsansvar som sålunda lagts på kommuner och landsting
kan inte överlåtas till enskilda huvudmän. Å andra sidan lämnar, som
framgår av redogörelsen ovan (s. 19-22) gällande lagstiftning ett betydande
utrymme för enskilda insatser av olika slag på det sociala vårdområdet. Som
utskottet tidigare framhållit har enskilda och organisationer här gjort
betydande insatser. Det kommer även i framtiden att föreligga ett behov av
sådana insatser. Detta kan också läggas till grund för ett ökat idéutbyte och
en ökad samverkan mellan samhället å den ena sidan och organisationer och
enskilda å den andra.

Det är givetvis i dagens ekonomiska klimat angeläget att den enskilde skall
kunna erbjudas en så bra vård och service som möjligt till en rimlig kostnad
för samhället. I vilka former och genom vilken vårdhuvudman vård skall
erbjudas måste emellertid avgöras av de för vården ytterst ansvariga
kommunala huvudmännen. Därtill kommer att uppfattningarna ofta kan gå
starkt i sär när det gäller vad som skall anses vara en god vård och därmed
även när det gäller bedömningen av vad som är skälig kostnad. En reell
valfrihet för den enskilde mellan olika vårdalternativ förutsätter dessutom en
viss överkapacitet på vårdplatser, vilket ter sig tämligen orealistiskt i dagens
ekonomiska situation.

Som riksdagen tidigare framhållit (jfr ovan s. 22) bör vidare starka skäl
föreligga för att införa regleringar som innebär ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Utskottet anser inte att sådana skäl föreligger i nu aktuellt
hänseende. Det kan dessutom erinras om att principerna för den kommunala
upphandlingen i stor utsträckning överensstämmer med vad som gäller inom
den statliga sektorn (se ovan s. 22).

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion 1982/83:1082.

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer

I motion 1982183:1298 (m) begärs att det kommunala stödet till de politiska
ungdomsorganisationerna utreds.

Utskottet konstaterar att de politiska ungdomsorganisationerna bedriver
ett utomordentligt betydelsefullt arbete bland ungdomen. Det är därför

SoU 1983/84:1

42

angeläget att dessa organisationer i likhet med andra ungdomsorganisationer
även fortsättningsvis kan komma i åtnjutande av kommunalt ekonomiskt
stöd. Som redovisats i det föregående har avsikten med socialtjänstreformen
inte heller varit att begränsa den tidigare av riksdagen medgivna befogenheten
att lämna ekonomiskt stöd till sådan verksamhet som bedrivs inom ramen
för de politiska ungdomsföreningarna. Det har tvärtom i förarbetena till
socialtjänstlagen särskilt framhållits att det sociala fält- och grannskapsarbetet
i så hög grad som möjligt bör bygga på insatser som görs av bl. a. politiska
organisationer i de lokala miljöerna samt att socialnämndens insatser bl. a.
kan ske genom ekonomiskt stöd. Det saknas vidare enligt utskottets mening
anledning för riksdagen att gå in på principerna för kommunernas stöd till de
lokala politiska ungdomsorganisationerna. Det är en fråga som socialnämnden
själv bör avgöra.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom det utredningsinitiativ som
begärts av motionärerna. Motion 1982/83:1298 avstyrks.

Kommunal elableringskontroll

I motion 1982/83:1865 (s) begärs en sådan ändring av gällande lagstiftning
att etableringskontroll och vetorätt i fråga om det kommersiella nöjesutbudet
för barn och ungdomar möjliggörs.

Barn- och ungdomsdelegationen har bl. a. uppdraget att överväga på vad
sätt man kan öka ungdomens motståndskraft mot en kommersialiserad fritid
samt över huvud taget behandla den kulturella och sociala omgivningen
barnen lever i. I direktiven framhålls detta som en av delegationens viktigaste
uppgifter.

Det är enligt utskottets mening en utomordentligt angelägen uppgift för
samhället att med lämpliga insatser motverka uppkomsten av en olämplig
barn- och ungdomsmiljö. Socialnämndens ansvar enligt socialtjänstlagen att
aktivt verka för främjandet av goda barn- och ungdomsmiljöer i kommunen
måste betonas. Utskottet är emellertid inte berett att nu tillstyrka en
lagstiftning av så långtgående natur som motionärerna föreslår. En allmän
etableringskontroll och vetorätt i enlighet med motionen skulle bl. a. kunna
leda till en omfattande kontrollapparat och byråkrati utan att man för den
skull lyckades hindra uppkomsten av dåliga ungdomsmiljöer. Liknande
förslag har även förut avslagits av riksdagen. Barn- och ungdomsdelegationens
arbete bör därför under alla omständigheter avvaktas. Erfarenheterna
av lagen om anordnande av visst automatspel, vilken trädde i kraft den 1 juli
1982, kommer dessutom att belysa fördelar och nackdelar med detta slag av
lagstiftning. Som utskottet tidigare yttrat (se ovan s. 28) är det emellertid
angeläget att man under tiden noggrant följer utvecklingen och vidtar
åtgärder inom ramen för gällande lagstiftning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1982/83:1865.

SoU 1983/84:1

43

Omhändertagande av drogpåverkad ungdom

I motion 1982183:2111 (m) framhålls nödvändigheten av att av polisen
omhändertagen drogpåverkad ungdom regelmässigt och snabbt kommer i
kontakt med socialtjänsten (yrkande 1).

Som framgått av redogörelsen ovan (s. 30) innehåller 71 § socialtjänstlagen
regler om anmälningsskyldighet till skydd för barn och ungdom.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter är enligt nämnda lagrum skyldiga att
genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om
något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till den underåriges
skydd. Anmälningsskyldigheten gäller bl. a. polisen.

Rikspolisstyrelsen har i anslutning till socialtjänstreformen särskilt föreskrivit
(jfr ovan s. 31) att anmälan till socialnämnden alltid skall ske när
någon omhändertagits enligt LOB, oavsett om berusningen är orsakad av
alkohol eller annat berusningsmedel. Härutöver har polisen enligt polisinstruktionen
(3 §) en allmän skyldighet att fortlöpande samarbeta med de
sociala organen.

Någon form av jour hos socialtjänsten är av stor betydelse för att
anmälningsskyldigheten skall fungera effektivt och åtgärder av socialtjänsten
snabbt komma till stånd för ungdomar med missbruksproblem. Utskottet vill
därför - framför allt mot bakgrund av LTO/LOB-utredningens uttalanden
om samarbetet mellan socialtjänsten och polisen i allmänhet (jfr ovan
s. 33-34) - framhålla vikten av att den sociala jourverksamheten i kommunerna
byggs ut på ett sådant sätt att arbetet med att förebygga och motverka
ungdomars drogmissbruk kan föras effektivt samt att samarbetet mellan
polisen och socialtjänsten får en sådan utformning att socialnämnden genast
får kännedom om av polisen omhändertagen missbrukande ungdom. Utskottet
vill samtidigt understryka vikten av att även polisen strävar efter effektiva
rutiner för fullgörande av anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen
när det gäller ungdomar som omhändertagits i drogpåverkat tillstånd.

Det bör vidare framhållas att vad det här främst är fråga om är att finna
former för ett praktiskt fungerande samarbete mellan polis och socialnämnd,
anpassat efter de varierande förhållanden som råder på olika orter. Detta är
inte så mycket en fråga för lagstiftaren som för de ansvariga myndigheterna.
Utskottet vill därför i sammanhanget erinra om tidigare riksdagsuttalanden
angående vikten av fortsatt utveckling av samarbetet på barn- och ungdomsområdet
(jfr ovan s. 32-33).

Med hänvisning till det anförda får motion 1982/83:2111 yrkande 1 anses
besvarad och avstyrks.

Övriga motionsyrkanden

I motion 1982/83:1830 (m) hemställs att barn- och ungdomsdelegationens
arbete skall ges den inriktning som anges i motionen (se ovan s. 35).

SoU 1983/84:1

44

Som redogjorts för i det föregående är barn- och ungdomsdelegationen ett
inom regeringskansliet tillfälligt organ för barn- och ungdomsfrågor med
samordnande och rådgivande uppgifter. Delegationen skall överväga vilka
slutsatser som bör dras om behovet av samordning och samverkan organisatoriskt
av arbetet med barn- och ungdomsfrågorna. Delegationen är fri att i
sitt arbete behandla de frågor man finner viktiga. I direktiven pekas
dessutom särskilt på vissa områden som delegationen skall beakta i sitt
arbete. Enligt utskottets mening saknas anledning att från riksdagens sida
närmare precisera inriktningen av delegationens arbete. Många av synpunkterna
i motionen är dessutom sådana att utskottet anser att man kan utgå från
att delegationen ändå arbetar med en sådan inriktning. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Vad slutligen beträffar motion 1982/83:1840 (vpk), vari begärs att en
särskild parlamentarisk socialdelegation tillsätts med uppgift att följa
tillämpningen av socialtjänstlagen (yrkande 2), konstaterar utskottet att
socialberedningen har uppdraget att följa och utvärdera socialtjänstreformen.
Beredningen är parlamentariskt sammansatt. Utgångspunkten för
beredningens utvärdering är att den nya lagstiftningen skall ligga fast i sina
huvuddrag. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att beredningen
skall kunna arbeta snabbt är det enligt direktiven nödvändigt att under
utvärderingen främst koncentrera arbetet till vissa bestämda områden.
Beredningen har dock frihet att ta upp de frågor som aktualiseras under den
allmänna uppföljningen. Beredningens arbete skall enligt direktiven inriktas
på ett delbetänkande hösten 1983 och ett slutbetänkande första halvåret
1984. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande socialbidragens utveckling

att riksdagen avslår motion 1982/83:573 yrkande 1,

2. beträffande k. frivilligt bistånd

att riksdagen avslår motion 1982/83:573 yrkande 2,

3. beträffande vistelsekommunens skyldigheter

att riksdagen avslår motion 1982/83:573 yrkande 3,

4. beträffande verkställighet av förvaltningsdomstols beslut i vissa

fall

att riksdagen avslår motion 1982/83:929,

5. beträffande fristående värdalternativ

att riksdagen avslår motion 1982/83:1082,

6. beträffande kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer att

riksdagen avslår motion 1982/83:1298,

SoU 1983/84:1

45

7. beträffande kommunal etableringskontroll m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:1865,

8. beträffande omhändertagande av drogpåverkad ungdom
att riksdagen avslår motion 1982/83:2111 yrkande 1,

9. beträffande inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens
arbete

att riksdagen avslår motion 1982/83:1830,

10. beträffande tillsättande av en socialdelegation

att riksdagen avslår motion 1982/83:1840 yrkande 2.

Stockholm den 11 oktober 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck
(m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk) och
Aina Westin (s).

Reservationer

Fristående vårdalternativ (mom. 5 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Det är
givetvis” och slutar med ”motion 1982/83:1082” bort ha följande lydelse:
På motsvarande sätt som i upphandlingskungörelsen bör kommun åläggas
att alltid pröva om verksamheten kan bedrivas bättre och effektivare i
samarbete med eller av annan huvudman. En kommun bör inte har rätt att
gynna egen verksamhet om det visar sig att annan kan tillhandahålla service
eller vård bättre och billigare.

En lagstiftning bör således utarbetas, som ålägger kommunerna att pröva
även andra alternativ än med kommunalt huvudmannaskap när det gäller
service, vård och olika former av omsorg. Detta bör även gälla landstingskommunerna.
Till en början bör detta avse främst utvidgad eller ny
verksamhet.

Med ett sådant system skulle smådriftsfördelar bättre kunna tas till vara.
En personalintensiv verksamhet som vård och service blir billigare i smådrift,
där administration och organisation blir enklare. Samtidigt kan ofta ny

SoU 1983/84:1

46

teknik införas snabbare, vilket beror på att beslutsprocessen blir enklare i
den lilla organisationen.

Vidare skulle pensionärer och handikappade få bättre möjligheter att
själva bestämma över sin tillvaro.

Det anförda bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande fristående vårdalternativ

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1082 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Tillsättande av en socialdelegation (mom. 10 i hemställan)

2. av Inga Lantz (vpk) som anser:

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Vad
slutligen” och slutar med ”till motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Riksdagens beslut om socialtjänsten innebar en genomgripande förändring
på socialvårdens område. Inte minst det förhållandet att lagen har
karaktär av ramlagstiftning väcker behov av en fortlöpande uppföljning av
dess genomförande.

Socialberedningen, som tillsattes på försommaren 1980 och erhöll tilläggsdirektiv
i december 1982, fick ursprungligen i uppdrag att se över bestämda
problem på det sociala fältet. Tilläggsdirektiven ger dessutom beredningen
möjlighet att ta vissa egna initiativ. Eftersom socialberedningens arbete
väntas vara avslutat redan första halvåret 1984, så utgör dock tiden en
definitivt begränsande faktor.

Förändringar som är så betydande som socialtjänstreformens när det gäller
såväl policy som arbetsformer och arbetssätt hinner inte stabilisera sig inom
loppet av två tre år. Det krävs i allmänhet längre tid. Till detta kommer att
huvuddelen av det utredningsarbete som föregick reformen bedrevs med
ekonomiska förutsättningar som inte längre gäller. En enligt utskottets
mening väsentlig fråga som bör besvaras är vad som händer med socialtjänstreformens
intentioner under trycket av minskat ekonomiskt utrymme ute i
kommunerna.

Utskottet anser att en parlamentariskt sammansatt socialdelegation bör
tillsättas med uppgift att över längre tid följa utvecklingen på socialtjänstens
område. Det kan eventuellt ske genom en ombildning av socialberedningen.

I uppdraget bör ingå att initiera forskning på området. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande tillsättande av en socialdelegation

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1840 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1983/84:1

47

Särskilda yttranden

1. beträffande s. k. frivilligt bistånd och vistelsekommunens skyldigheter
samt inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens arbete

av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m).

S. k. frivilligt bistånd

Beträffande den frivilliga socialhjälpen och återbetalningsskyldigheten
ligger det en principiell fara i att den tidigare klara gränsen mellan det stöd
kommunerna skall lämna och det stöd kommunerna kan lämna nu suddats
ut.

Det är nödvändigt, att den enskilde så långt det är möjligt förmås
medverka i arbetet att komma ur en svår situation där hjälpbehov föreligger.
Ett kravlöst utgivande av bidrag underblåser passivitet och hjälplöshet.

Vistelsekommunens skyldigheter

Det nu gällande vistelsebegreppet i socialtjänstlagen har medfört svåra
situationer för resurssvaga kommuner. I socialtjänstlagens 3 § stadgas att
”kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver”. Stadgandet är ovillkorligt.
Propositionen bakom lagen, 1979/80:1, gör dock en betydande reservation
och menar att i de fall den enskilde är bosatt i annan kommun bestämmelsen
inte skall tolkas så, att vistelsekommunen skall vidta alla de åtgärder som kan
behövas.

Socialstyrelsen förtydligar ytterligare i allmänna råd 1981:1, Rätten till
bistånd, genom att hävda att ”vistelsekommunens ansvar måste i första hand
uppfattas som ett ansvar att sörja för dem som bor i eller har för avsikt att bo
kvar i kommunen”. Vidare anför socialstyrelsen, att ”om hans (den
hjälpbehövandes) försörjning och livsföring i övrigt i sådana fall bäst
tillgodoses genom att han reser hem får vistelsekommunens ansvar anses
begränsat till att ge bidrag till hemresa”.

Vi anser att 3 § i socialtjänstlagen medger en alltför vid tolkning och
lämnar vägen öppen för ett betydande mått av godtycke i hanteringen av
enskilda människor. Om det nu förhåller sig så, vilket framgår av tillgängligt
material, att tillämpningen av vistelsebegreppet inte överensstämmer med
riksdagens intentioner, bör lagtexten omformas så att dessa klart framgår. I
sammanhanget bör också frågan om kostnadsansvaret klaras ut. Enligt vår
mening bör huvudregeln vara att hemortskommunen skall ha det ansvaret.
Vi förutsätter att dessa frågor utreds av socialberedningen.

SoU 1983/84:1

48

Inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens arbete

Det är angeläget att slå vakt om goda sociala uppväxtvillkor för barn och
ungdom. Ungdomens spontanitet och ansvarskänsla måste därvid tas till vara
samt utrymme lämnas för ett nytänkande och för beaktande av ungdomars
egna intressen. Över huvud taget bör ungdomars initiativförmåga bättre tas
till vara. I motion 1982/83:1830 ges en rad exempel på hur detta skall kunna
ske på bl. a. de social-, arbetsmarknads-, bostads- och skolpolitiska områdena.
Vi utgår från att barn- och ungdomsdelegationen arbetar med en sådan
inriktning att många av de synpunkter motionärerna framfört kommer att
aktualiseras.

2. beträffande fristående vårdalternativ
av Ingemar Eliasson (fp).

Jag kan inte dela motionärernas mening om att vård av sjuka eller äldre
kan jämföras med upphandling av materiel. Jämförelsen med den statliga
upphandlingsförordningen är därför vilseledande. Inte heller ser jag skäl att
med särskild lag centralstyra kommuner och landsting när det gäller hur
vården bör organiseras. Däremot finns skäl att påpeka att möjligheterna att
utnyttja vårdinstitutioner i enskild och ideell regi alltid bör prövas. Redan nu
kompletteras vård i offentliga huvudmäns regi med institutioner i enskild
regi. Denna ordning är värdefull och kan säkert utvidgas.

SoU 1983/84:1

49

Innehållsförteckning

sida

Motionsyrkanden 1

Allmän bakgrund 2

Socialbidragens utveckling 3

Motion 3

Gällande bestämmelser m. m 3

Pågående utredningsarbete m. m 5

S. k. frivillig socialhjälp 8

Motion 8

Bakgrund 8

Vistelsekommunens skyldigheter 10

Motion 10

Gällande bestämmelser m. m 11

Verkställighet av förvaltningsdomstols beslut i vissa fall 14

Motion 14

Gällande bestämmelser m. m 15

Fristående vårdalternativ 17

Motion 17

Allmänt om överlåtelse av kommunala angelägenheter 17

Vårdområdet 19

Upphandling 22

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer 22

Motion 22

Bakgrund 23

Kommunal etableringskontroll m. m. över det kommersiella nöjes utbudet

för barn ochungdom 26

Motion 26

Bakgrund 27

Omhändertagande av drogpåverkad ungdom 30

Motion 30

Gällande bestämmelser m. m 30

Tidigare riksdagsbehandling 32

Utredningar m. m 33

Inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens arbete 35

Motion 35

Bakgrund 35

Uppföljning och utvärdering av socialtjänstlagen 37

Motion 37

Pågående utredningsarbete 37

Utskottet 38

Socialbidrag 38

Verkställighet av förvaltningsdomstols beslut i vissa fall 39

SoU 1983/84:1

50

Fristående vårdalternativ 40

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer 41

Kommunal etableringskontroll 42

Omhändertagande av drogpåverkad ungdom 43

Övriga motionsyrkanden 43

Utskottets hemställan 44

Reservationer 45

1. betr. Fristående vårdalternativ (mom. 5 i hemställan) av m 45

2. betr. Tillsättande av en socialdelegation (mom. 10 i hemställan) av vpk 46
Särskilda yttranden 47

1. betr. s. k. frivilligt bistånd och vistelsekommunens skyldigheter

samt inriktningen av barn- och ungdomsdelegationens arbete av m .. 47

2. betr. fristående vårdalternativ av fp 48