SfU 1983/84:8

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1983/84:8

om vissa invandrarfrågor
Motioner

I motion 1982/83:1111 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs i yrkande 4
att riksdagen beslutar att uttala att de i statens invandrarverks rapport
föreslagna åtgärderna tas till utgångspunkt för ett fortsatt reformarbete för
invandrarkvinnor.

I motion 1982/83:2193 (motivering i motion 1982/83:2190) av Sture Korpås
m. fl. (c, fp) hemställs i yrkande 2 att riksdagen beslutar att som sin mening
ge regeringen till känna de särskilda förhållanden och problem som Uppsala
läns stora invandrarkommuner har och därvid begära åtgärder för att lösa
problemen.

Övriga yrkanden i motion lill och i motion 2193 har behandlats av
arbetsmarknadsutskottet.

Invandrarverkets (SIV) Rapport nr 2/82 Invandrarkvinnor

Huvudsakligt innehåll

I Rapport nr 2/82, Invandrarkvinnor, framhålls inledningsvis att invandrarkvinnor
är en ytterst heterogen grupp med olika förutsättningar i det
svenska samhället. Beslut om samhällsinsatser såväl inom som utanför SIV
måste baseras på en mer nyanserad och realistisk bild av invandrarkvinnornas
situation. SIV har därför sammanställt den kunskap som finns om
kvinnorna i vissa invandrargrupper. Denna kunskap bygger dels på material
som tagits fram i tidigare rapporter, dels på utsagor från kvinnorna själva.
Rapporten innehåller också förslag till åtgärdsprogram.

I rapporten beskrivs bl. a. utbildnings-, arbetsmarknads- och familjesituationen
för jugoslaviska, turkiska, assyriska och syrianska, polska, grekiska
och finländska kvinnor.

Sammanfattningsvis konstateras att invandrarkvinnorna många gånger
möter samma svårigheter som svenska kvinnor. De har således ofta sämre
utbildning än männen, svårigheter på arbetsmarknaden, problem med att få
barnomsorgen ordnad, dubbla kvinnoroller etc. Även om invandrarkvinnornas
problem ofta är mera påtagliga än svenska kvinnors måste många av
invandrarkvinnornas frågor ses som allmänna samhällsfrågor och lösas
genom allmänna samhällsåtgärder. Åtgärderna måste emellertid göras mer
flexibla och anpassas till det mångkulturella samhälle vi har i dag.

Invandrarkvinnorna möter emellertid också svårigheter som inte delas av
svenska kvinnor utan som har uppkommit genom att de har invandrat. Ett

1 Riksdagen 1983184. 11 sami. Nr 8

Rättelse: S. 10 Står: SoU 1983/84:12 Rättat till: SfU 1983184:8

SfU 1983/84:8

exempel härpå är ett särskilt behov av undervisning i svenska språket. I
rapporten pekas också på faran av specialinriktade åtgärder eftersom sådana
ofta innebär kortsiktiga lösningar. Dessutom finns det i ekonomiskt besvärliga
tider en risk för att resurserna för sådana specialåtgärder minskar.

Rapporten utmynnar i förslag till åtgärder som regeringen bör ta ställning
till inom följande områden:

o föräldrautbildningstjänster,
o kollektiv ansökan om vuxenstudiestöd,

o invandrarkvinnoorganisationers och -kommittéers möjlighet att få del av
statsbidrag till kvinnoorganisationer,
o timersättning vid grundutbildning för vuxna,
o mellanstadiekurser inom kommunal vuxenutbildning,

0 eventuell särskild kvot för invandrare inom folkbildningen.

SIV anser att vissa frågor bör prioriteras, nämligen
dels några av förslagen som kräver regeringens ställningstagande: föräldrautbildningstjänster,
kollektiv ansökan om vuxenstudiestöd och bidrag till
kvinnoorganisationer,
dels följande frågor: barnomsorg, anpassad minoritetsinriktad information,
grundutbildning för vuxna och undervisning i svenska som främmande
språk, tvåspråkig samhällsservice, förbättrat förebyggande arbete i invandrarfamiljer
och förbättrad handläggning vid omhändertagande av invandrarbarn,
förbättrad rehabilitering av invandrarkvinnor, ”översättning" av
utländska examina och särskilt hänsynstagande vid prövning av tillståndsärenden
i de fall kvinnorna har förlorat anknytningen till Sverige genom
skilsmässa.

Behandlingen av rapporten

Ett flertal myndigheter har till SIV lämnat synpunkter på rapporten om
invandrarkvinnorna. Av yttrandena över rapporten framgår att flera myndigheter
redan vidtagit åtgärder i enlighet med förslagen. I övrigt stöds flera
av förslagen av resp. myndighet.

När det gäller åtgärder inom vuxenutbildningsområdet uppger universitetsoch
högskoleämbetet (UHÄ) att ämbetet har tagit upp lärarsituationen inom
grundutbildningen för vuxna i anslagsframställningen för budgetåret 1983/84

1 vilken bl. a. ett större antal lärarkategorier aktualiserades.

Både centrala studiestödsnämnden och riksförsäkringsverket kommenterar
i sina yttranden reglerna för sjukpenning när timersättning utgår vid
grundutbildning för vuxna. Riksförsäkringsverket uppger att skrivelser i
frågan har överlämnats till sjukpenningkommittén. Kommittén föreslår i
betänkandet SOU 1983:48, Egenföretagares sjukpenning m. m., att deltagare
i grundutbildning för vuxna skall få behålla sin sjukpenninggrundande
inkomst under studietiden. Betänkandet bereds f. n. inom regeringskansliet.

SfU 1983/84:8

Beträffande mellanstadiekurser inom kommunal vuxenutbildning uppger
skolöverstyrelsen (SÖ) att styrelsen har begärt att få inrätta sådana kurser i
svenska, matematik och samhällskunskap men har fått avslag av regeringen.

SÖ uppger vidare att ett kommenterande material i ämnet svenska som
främmande språk skall tas fram. (Materialet har publicerats i juni 1983.)
Beträffande utbildning på andra språk än svenska meddelar SÖ att en
språklig bearbetning av vissa läromedel skall göras samt att SÖ skulle kunna
inrätta tjänster för hemspråksassistenter vid AMU-center om behov finns
och erforderliga medel ställs till förfogande.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) berör yrkesutbildningen inom arbetsmarknadsutbildningen
och uppger att försöksverksamhet med s. k. ”varvad
utbildning” pågår.

UHÄ förklarar i sitt yttrande beträffande utländska examina att utländsk
högskoleutbildning kan tillgodoräknas i Sverige enligt 7 kap. 7-9 §§ högskoleförordningen.
Ämbetet finner det också angeläget att ”översätta” utländska
examina och skall därför ta upp överläggningar med bl. a. SIV och SÖ i
den frågan.

SIV har i en särskild skrivelse till regeringen den 12 november 1982
hemställt att invandrarorganisationerna skall ses som en prioriterad grupp
vad gäller rätten till dagstudiestöd och få möjlighet att göra kollektiv ansökan
härom.

När det gäller åtgärder inom det sociala området tar bl. a. socialstyrelsen
upp frågan om hur barnomsorgen för olika minoritetsgrupper skall lösas.
Styrelsen kommer att överväga att från kommunerna begära in redovisning
om hur man löser barnomsorgen för olika minoritetsgrupper i barnomsorgsplanerna.

Beträffande föräldrautbildningen anser socialstyrelsen att principen bör
vara att denna skall ingå som en integrerad del av mödra- och barnhälsovården
och att landstingens verksamhet skall anpassas till de regionala
förhållandena.

Socialstyrelsen uppger också att det i styrelsens invandrarprogram kommer
att ges information om hur utredningar görs i vårdnadsfrågor eller när
fråga uppkommer om omhändertagande av barn.

Förslagen till åtgärder inom informationsområdet kommenteras av flera
myndigheter. Både socialstyrelsen och riksförsäkringsverket pekar på det
material som utarbetas inom resp. myndighet på olika språk. AMS poängterar
allmänt myndigheternas ansvar för att göra samhällsinformationen
tillgänglig för invandrarkvinnorna.

Förutom de uppgifter om pågående arbete för invandrarkvinnorna som
framkommit i de olika myndigheternas yttranden över rapporten redogör
SIV i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 om verkets pågående
och planerade insatser för invandrarkvinnorna. I anslagsframställningen
uppges sålunda att verket fr. o. m. budgetåret 1980/81 har avsatt personalre -

1* Riksdagen 198.1184. II sami. Nr 8

SfU 1983/84:8

surser för arbete med särskild inriktning på invandrarkvinnor. Arbetet
beräknas pågå t. o. m. budgetåret 1984/85.

Utredningsförslag m. m.

Den statliga jämställdhetskommittén gjorde år 1980 en studie om de
utländska kvinnornas situation i Sverige (Ds A 1981:2, Invandrarkvinnor
och jämställdhet).

Av studien framgick bl. a. följande. I sydeuropeiska invandrargrupper är
den kvinnliga förvärvsfrekvensen mycket hög trots att kvinnorna traditionellt
oftast inte har arbetat utanför hemmet innan de kom till Sverige. Bland
jugoslaverna i Sverige är t. ex. lika många kvinnor som män ute i arbetslivet.
Lågutbildade utländska kvinnor arbetar utanför hemmet i större utsträckning
än lågutbildade svenska kvinnor, medan högutbildade utländska
kvinnor förvärvsarbetar i betydligt lägre grad än svenska kvinnor med
motsvarande utbildning. Studien visar också att kvinnor med vårdansvar för
barn genomgående förvärvsarbetar i högre utsträckning än sina medsystrar
utan vårdansvar inom motsvarande medborgarskaps- och åldersgrupper.

Av studien framgår också att den utländska kvinnan oftare än den svenska
kvinnan och den utländske mannen drabbas av arbetslöshet. Anledningen till
detta kan bl. a. vara att hon generellt sett har lägre utbildning än den svenska
kvinnan och den utländske mannen, att hon har dåliga språkkunskaper och
att hon ofta saknar möjlighet att ta arbete på grund av bristande barnomsorg.

Även SFI-kommittén, som utrett frågan om svenskundervisning m. m. för
invandrare, har i sitt betänkande SOU 1981:86, Svenskundervisning för
vuxna invandrare, tagit upp invandrarkvinnornas situation. I betänkandet
framhålls att gruppen hemarbetande invandrarkvinnor är mycket liten och
att det bland dessa förmodligen finns personer som är starkt isolerade från
det svenska samhället och i mycket stort behov av bl. a. språkundervisning.
Kommittén ansåg emellertid att inte endast de hemarbetande kvinnornas
situation är svår. Även de invandrarkvinnor som har flera arbeten och
dessutom ansvar både för hemmets skötsel och barn befinner sig i en ytterst
ansträngd situation som innebär mycket små möjligheter att tillvarata rätten
till svenskundervisning eller annan utbildning. Kommittén konstaterar
därför att det behövs både särskilda resurser för att nå ut till kvinnorna och
resurser för att skapa förutsättningar för studier. Sådana praktiska förutsättningar
är t. ex. organiserad barntillsyn och studiestöd. Dessutom bör
studierna anpassas till invandrarkvinnornas livssituation och bakgrund.
Detta kan ske bl. a. genom att lärarna får insikt i och förståelse för
invandrarkvinnornas situation.

Slutligen har SIV och socialstyrelsen i en gemensam skrivelse till regeringen
den 6 juli 1983 pekat på de svårigheter som finns att ordna barnomsorgen i
samband med grundutbildning för vuxna som inte har tillräckliga kunskaper i
bl. a. svenska. Framställningen behandlas i proposition 1983/84:9 om

SfU 1983/84:8

statsbidrag till barnomsorg och social hemhjälp. Förslaget i propositionen
innebär att särskilda medel avsätts för barn med behov av särskilt stöd. På
detta sätt bör kommunernas åtgärder i detta sammanhang kunna underlättas.

Statligt stöd till invandrarkommuner

Gällande ordning

I förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m. fl.
stadgas att kommunerna har rätt till ersättning av staten för ekonomisk hjälp
till utländska medborgare i vissa fall. I enlighet härmed får kommunerna
ersättning för ekonomisk hjälp m. m. som har lämnats åt flyktingar samt åt
personer som väntar på uppehållstillstånd.

Med flyktingar avses i förevarande hänseende inte endast de som är att
anse som flyktingar enligt 3 § utlänningslagen utan även följande grupper
(1 §):

1. utlänningar som har tagits emot i Sverige efter särskilda regeringsbeslut,

2. utlänningar som har fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av
förhållanden som avses i 5 eller 6 § utlänningslagen, dvs. krigsvägrare eller
personer med flyktingliknande skäl,

3. utlänningar som på grund av sjukdom, handikapp eller annat särskilt
förhållande har fått uppehållstillstånd av humanitära skäl,

4. make eller hemmavarande ogifta barn under 18 år till personer under
1-3.

Det är regeringen eller invandrarverket som bedömer om en person är
flykting eller i bidragshänseende jämställd med flykting.

I det följande används begreppet flykting om alla de ovan nämnda
grupperna, trots att alla inte är flyktingar i utlänningslagens mening.

Ersättning från staten utgår för ekonomisk hjälp som har lämnats enligt 6 §
socialtjänstlagen till flyktingar. För att täcka även andra sociala kostnader
som kommunen kan ha haft utgår ytterligare ersättning med 25 % av
ekonomisk hjälp som har lämnats (3 §). Ersättning lämnas för kostnader som
uppkommer under det år en person beviljas uppehållstillstånd som flykting
samt under ett visst antal år därefter.

Kommunernas kostnader för personer som väntar på uppehållstillstånd
(väntare) ersätts av staten i de fall hjälpen har lämnats enligt 6 § socialtjänstlagen.
Dessutom lämnas ersättning för kostnader som har uppkommit vid
vård av barn i ett annat hem än barnets eget. Ersättning utgår även för
kostnader som avser hjälp till hemresan åt den som vill lämna Sverige och
som inte själv kan betala reskostnaden (4 §). I vissa fall lämnas också
ersättning för kostnader som uppkommer efter det att en ansökan om
uppehållstillstånd har avslagits.

SfU 1983/84:8

I samband med behandlingen i riksdagen av proposition 1979/80:38 om
ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m. fl. behandlade
socialutskottet (SoU 1979/80:22) även vissa motionsyrkanden som syftade till
att - utöver vad de i propositionen föreslagna bestämmelserna skulle leda till
- tillförsäkra ersättning åt kommuner, som exempelvis vid stor, plötslig
invandring drabbas av extraordinära kostnader inom invandrarområdet.
Olika lösningar hade föreslagits i motionerna, bl. a. en differentiering av den
procentsats efter vilken schablonersättningen skulle utgå.

Utskottet hänvisade till uttalanden i propositionen om att speciellt höga
kostnader för invandrare hörde till de faktorer som kunde utgöra grund för
extra skatteutjämningsbidrag. Tanken på särskilda ersättningsregler för
angivna situationer avvisades. Behovet av statliga insatser borde enligt
propositionen bedömas från fall till fall, då särskilda skäl finns.

Socialutskottet delade denna uppfattning och ansåg att regeringen därför
efter en prövning av de individuella omständigheterna för varje kommun fick
ta ställning till såväl om det förelåg skäl för särskilt statsbidrag som i vilken
utsträckning sådant bidrag skulle utgå.

Regeringen har härefter i skilda beslut funnit att det förelegat särskilda
skäl för att bevilja vissa kommuner ersättning för kostnader som kommunen
haft till följd av stor invandring. På samma sätt har regeringen beviljat vissa
kommuner extra skatteutjämningsbidrag för deras kostnader inom
invandrarområdet.

Utredningsförslag

Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) konstaterar i betänkandet SOU
1983:29, Invandringspolitiken - Förslag, att det finns ett behov av bättre
beredskap vid onormalt stor tillströmning av spontant inresta utlänningar.
Staten föreslås därför ta ansvar för att bostäder erbjuds väntarna i de fall
dessa inte har bostadsfrågan löst genom t. ex. inkvartering hos anförvanter.
Invandrarverket bör kunna träffa avtal med kommuner om att bostäder skall
ställas till förfogande för väntare. Den som inte har sin bostadsfråga löst skall
få ett erbjudande om bostad under väntetiden.

Även i övrigt bör staten enligt IPOK:s förslag ta ett större ansvar för
väntarna än hittills. Staten bör således ta hela ansvaret för de kostnader som
kommunerna åsamkas för åtgärder, som de är skyldiga att vidta för väntarna,
i den mån kostnaderna inte ersätts enligt generella statsbidragssystem.
Utöver vad som täcks enligt nu gällande förordning innebär förslaget att
ersättning också skall utgå för kostnader för den personal inom kommunens
socialförvaltning, som svarar för att stöd och ekonomisk hjälp ges, samt för
kostnader för tolkservice, hälsokontroller och i förekommande fall andra
nödvändiga vård- och behandlingsinsatser.

IPOK:s förslag bereds f. n. inom regeringskansliet.

SfU 1983/84:8

Utskottet

I betänkandet behandlas två yrkanden i motioner som väckts under den
allmänna motionstiden vid riksmötet 1982/83 och därefter remitterats till
arbetsmarknadsutskottet. Sedan riksdagen den 18 maj 1983 beslutat att
överflytta handläggningen av bl. a. invandrarfrågorna från arbetsmarknadsutskottet
till socialförsäkringsutskottet (KU 1982/83:31) har motionsyrkandena
överlämnats till socialförsäkringsutskottet.

Åtgärder för invandrarkvinnor

Sverige har haft en förhållandevis stor invandring under efterkrigstiden.
Arbetskraftsinvandringen har dominerat under långa perioder, men även
flyktingar och nära anhöriga till dem som redan invandrat har kommit till
Sverige i icke ringa omfattning.

Bakgrunden till det individuella beslutet att bryta upp från hemlandet för
att söka sig till ett annat land varierar. En anledning kan vara svårigheter att
finna sysselsättning. En annan anledning kan vara förföljelse på grund av
politisk eller religiös uppfattning. Ytterligare skäl för utvandring utgör
önskan att bosätta sig hos nära anhöriga som redan har utvandrat.

I invandrarverkets Rapport nr 2/82 Invandrarkvinnor framhålls att kvinnornas
motiv för utvandring i många fall kan skilja sig från männens. Många
kvinnor har inte själva valt att utvandra utan följt sina män. Förhållandena i
det nya landet för dessa kvinnor kan vara annorlunda än för de kvinnor som
själva valt att lämna sitt land för att bosätta sig i Sverige. I rapporten
framhålls att invandrarkvinnor är en ytterst heterogen grupp med olika
förutsättningar i det svenska samhället.

I rapporten framhålls vidare att man ofta har haft för snäva utgångspunkter
vid diskussioner om invandrarkvinnans situation. De svårigheter som
förorsakas av ensamhet, språklig och social isolering har särskilt uppmärksammats
medan t. ex. kvinnans arbetssituation sällan har tagits upp. Trots
att kvinnorna många gånger inte har kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare
visar statistiska uppgifter att de i stor utsträckning är förvärvsarbetande.

Karin Andersson m. fl. tar i motion lill yrkande 4 upp situationen för
invandrarkvinnorna. Motionärerna som bl. a. hänvisar till jämställdhetskommitténs
studie Ds A 1981:2, Invandrarkvinnor och jämställdhet, framhåller
invandrarkvinnornas behov av utbildning på olika områden för att
kvinnorna skall kunna fungera som fullvärdiga medlemmar i det svenska
samhället. Dessutom framhålls vikten av att de kan fylla sina viktiga
funktioner som fostrare av nästa generation. Motionärerna hemställer att de
förslag till åtgärder som redovisas i invandrarverkets rapport tas till
utgångspunkt för ett fortsatt reformarbete för invandrarkvinnor.

Utskottet har utgått från att den i motionsyrkandet åsyftade rapporten är
SIV Rapport nr 2/82, Invandrarkvinnor.

SfU 1983/84:8

De i inledningen till betänkandet redovisade utredningarna visar enligt
utskottets mening var för sig och tillsammans att invandrarkvinnans situation
visserligen varierar såväl inom som mellan olika invandrargrupper men ändå
i flera avseenden är sådan att det behövs särskilda åtgärder för att hennes
ställning skall kunna förbättras. Såsom motionärerna påpekat är det inte
minst för nästa generation av utomordentlig betydelse att invandrarkvinnan
ges verkliga möjligheter att få del av utbildning och övrig service som
samhället kan erbjuda. Detta gäller oavsett om hon och familjen blir kvar i
Sverige eller väljer att återvända.

Utskottet har i annat sammanhang betonat vikten av kunskaper i svenska
språket (se SfU 1983/84:5). Även kunskaperna om det svenska samhället är
av stor betydelse för att den enskilde skall kunna ta till vara sin rätt i vårt
samhälle. Utskottet noterar med tillfredsställelse att det inom flera samhällsorgan
och även inom invandrarorganisationerna pågår verksamhet som
direkt syftar till att underlätta för invandrarkvinnorna att få sådana
kunskaper. Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att detta arbete leder
fram till konkreta åtgärder.

Vad gäller barnomsorgen föreligger redan förslag till riksdagen. Socialutskottet
behandlar f. n. proposition 1983/84:9 om statsbidrag till barnomsorg
och social hemhjälp, vilken bl. a. tar upp frågan om behovet av barnomsorg
när invandrarkvinnan genomgår utbildning av olika slag. Vidare bereds inom
regeringskansliet en proposition om svenskundervisning för vuxna invandrare.

Som tidigare nämnts har SIV under en följd av år avsatt resurser för ett
arbete som är direkt inriktat på invandrarkvinnorna. En utvärdering av
denna verksamhet kan väntas ske efter budgetåret 1984/85.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det finns anledning att avvakta
pågående arbete i riksdagen och inom regeringskansliet ävensom utvärderingen
av den speciella verksamheten inom invandrarverket. Utskottet är
därför nu inte berett att ta ställning till vilka eventuellt ytterligare insatser
som behövs och avstyrker bifall till motion lill yrkande 4.

Statligt stöd till invandrarkommuner

Enligt gällande bestämmelser har kommunerna rätt till ersättning av staten
för ekonomisk hjälp till utländska medborgare i vissa fall. I förordningen
(1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m. fl. stadgas sålunda att
kommunerna har rätt till ersättning av staten för kostnader för ekonomisk
hjälp och - med ett schablonbelopp - för annan social service åt flyktingar
och personer med flyktingliknande skäl (1 och 3 §§). Ersättningen lämnas för
kostnader som har uppkommit under det år uppehållstillstånd första gången
beviljades samt ett visst antal år därefter.

Även för kostnader som avser hjälp åt andra än flyktingar och personer
med flyktingliknande skäl kan kommunerna få ersättning av staten. Detta

SfU 1983/84:8

gäller när kommunerna har haft kostnader för personer som väntar på
uppehållstillstånd (väntare). Kostnaderna ersätts av staten när hjälpen har
lämnats enligt 6 § socialtjänstlagen. Även i vissa andra situationer kan
ekonomisk hjälp från staten utgå för kostnader för väntaj-e.

I proposition 1979/80:38 om ersättning till kommunerna för hjälp till
flyktingar m. fl. erinrade föredragande departementschefen om möjligheten
att erhålla extra skatteutjämningsbidrag i de fall kommunerna haft speciellt
höga kostnader för invandrare. Tanken på särskilda ersättningsregler för
angivna situationer avvisades. Behovet av statliga insatser borde i stället
enligt propositionen bedömas från fall till fall då särskilda skäl finns.
Socialutskottet delade denna uppfattning.

Regeringen har härefter i skilda beslut funnit att det förelegat särskilda
skäl att bevilja vissa kommuner ersättning för kostnader som kommunen haft
till följd av stor invandring. På samma sätt har regeringen beviljat vissa
kommuner extra skatteutjämningsbidrag för deras kostnader på invandrarområdet.

Sture Korpås m. fl. påtalar i motion 2193 att särskilt Uppsala och
Enköpings kommuner genom den starka koncentrationen av invandrare har
svårigheter att ge invandrarna goda förutsättningar för anpassning och
utveckling. Motionärerna efterlyser därför generösare stöd till kommuner
med särskild koncentration av invandrare.

Som inledningsvis nämnts föreslår invandrarpolitiska kommittén i betänkandet
SOU 1983:29, Invandringspolitiken - Förslag, att staten skall ta ett
större ansvar när det uppkommer en situation med stor tillströmning av
spontant inresta utlänningar. Sålunda föreslår kommittén att staten bör ta
hela ansvaret för de kostnader som kommunerna åsamkas för åtgärder som
de är skyldiga att vidta för väntarna. Kommitténs förslag bereds f. n. inom
regeringskansliet.

De problem motionärerna tar upp kan redan nu i viss utsträckning lösas
inom ramen för gällande lagstiftning. Dessutom pågår beredningen inom
regeringskansliet av invandrarpolitiska kommitténs betänkande. Utskottet
anser att detta arbete bör avvaktas och att motion 2193 i nu berörd del därför
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder för invandrarkvinnor

att riksdagen avslår motion 1982/83:1111 yrkande 4,

SfU 1983/84:8

2. beträffande statligt stöd till invandrarkommuner
att riksdagen avslår motion 1982/83:2193 yrkande 2.

Stockholm den 22 november 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Gösta Andersson (c).
Allan Åkerlind (m), Lars-Åke Larsson (s), Ulla Johansson (s). Siri
Häggmark (m), Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk), Nils-Olof
Gustafsson (s), Barbro Nilsson i Visby (m). Ingegerd Elm (s). Inger Hestvik
(s), Rune Backlund (c) och Monica Andersson (s).

minab/gotab Stockholm 1983 77243