SfU 1983/84:4

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1983/84:4

om avlägsnande av utlänning
Motioner

I motion 1982/83:180 av Allan Ekström m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring i utlänningslagen att
utlänning som begått ett allvarligt brott skall utvisas, såvida icke särskilda
skäl talar för att han likväl skall få stanna kvar i riket.

I motion 1982/83:683 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs i yrkande 3 d att
riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
möjligheterna till uppehållstillstånd för frånskilda invandrarkvinnor.

Yrkandena 1, 2 och 3 a-c behandlas av arbetsmarknadsutskottet (AU
1982/83:20 och 1983/84:6) och yrkande 3 e av utbildningsutskottet (UbU
1982/83:17).

1 motion 1982/83:824 av Birthe Sörestedt (s) och Margit Sandéhn (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om handläggning av utvisningsärenden.

I motion 1982/83:1536 av Per-Olof Strindberg (m) och Gunnel Liljegren
(m) hemställs

1. att riksdagen beslutar att tremånadersgränsen för avvisning av utlänningar
som utan att ta kontakt med svensk myndighet uppehåller sig i landet
slopas i utlänningslagen,

2. att riksdagen beslutar att personer som gömmer undan avvisad eller
utvisad utlänning eller på annat sätt försöker hindra verkställigheten av
beslut om avvisning eller utvisning skall kunna dömas till böter eller fängelse
med undantag för anhöriga i enlighet med utlänningslagkommitténs förslag.

Utvisning på grund av brott

Gällande ordning

Bestämmelserna om utvisning på grund av brott finns i 40-42 §§ utlänningslagen
(1980:376). En utlänning får i enlighet härmed utvisas ur riket om
han döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om
domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har
dömts till för ett sådant brott. Vidare kan en utlänning utvisas om han har
begått ett brott, på vilket kan följa fängelse enligt utlänningslagen eller enligt
författningar som har utfärdats med stöd av lagen, samt omständigheterna

1 Riksdagen 1983184.11 sami. Nr 4

SfU 1983/84:4

2

vid brottet är försvårande eller utlänningen under de senaste två åren före
brottet har begått brott av samma slag.

Ytterligare förutsättningar för ett beslut om utvisning är att det på grund av
gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att utlänningen
kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om
brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

När domstolen bedömer om utvisning bör ske skall den ta hänsyn till
utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har
vistats i Sverige.

En utlänning som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när
åtalet väcktes eller som då var bosatt här i riket sedan minst tre år får utvisas
bara om det föreligger synnerliga skäl. När det gäller medborgare i ett annat
nordiskt land har vistelsetidens längd satts till två år innan den begränsning
inträder som ligger i synnerliga skäl.

Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att
anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han
har begått särskilt allvarliga brott.

Bakgrund till gällande ordning

Den nuvarande utlänningslagen trädde i kraft den 1 juli 1980 och ersatte då
1954 års utlänningslag. Den nuvarande lagen liksom den tidigare har sin
utgångspunkt i att endast det egna landets medborgare har en ovillkorlig rätt
att vistas och verka här i riket. Genom utlänningslagstiftningen ges dock
utlänningarna rättsliga garantier mot en godtycklig behandling och tillförsäkras
en så tryggad ställning som möjligt både vid prövningen av deras rätt att
stanna kvar och under vistelsen i Sverige.

I proposition 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag m. m. anfördes
följande (s. 27 f.):

Även om utgångspunkten för och syftet med vår utlänningslagstiftning
alltjämt bör vara desamma, måste lagstiftningens innehåll fortlöpande
anpassas till ändrade förhållanden i vårt land och i omvärlden. Inte minst den
förändrade synen på invandrarnas roll i samhället och strävandena att
tillförsäkra invandrarna en med svenska medborgare jämställd ställning
måste få sätta sin prägel också på utlänningslagstiftningen.

I propositionen framhölls vidare (s. 61) att förvisningsmöjligheterna
(utvisning enligt den nya terminologin) måste finnas kvar men att det som ett
led i invandrarpolitiken är angeläget att begränsa dess användning på de
utlänningar som har rotat sig i vårt land. När det gällde nordbor uttalades att
den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna talade för en särskild
begränsning av möjligheterna till förvisning.

Enligt 1954 års utlänningslag kunde en utlänning som när åtalet väcktes

Sfi! 1983/84:4

3

sedan minst ett år hade permanent uppehållstillstånd eller som då varit bosatt
i Sverige sedan minst fem år tillbaka förvisas (utvisas enligt nuvarande
terminologi) endast om det förelåg synnerliga skäl. Lagen gjorde inte någon
skillnad mellan medborgare i annat nordiskt land och övriga utlänningar.
Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om begränsning av möjligheten
att utvisa flyktingar fanns inte heller i 1954 års utlänningslag.

I proposition 1979/80:96 (s. 63) anförde föredragande statsrådet följande
om begreppet ”synnerliga skäl”:

I betänkandet går kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga
skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges vara att
brottsligheten är särskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s. 149 och 150
i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl. a. förvisningssammanhang
av olika slags kriminella handlingar. Sammanfattningsvis anför kommittén
att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar,
självfallet utgör en även i detta sammanhang ytterst allvarlig
brottslighet. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen systematiskt
med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på enskildas eller
på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra hit. Kommittén
syftar på bl. a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott av
allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeeffekter, t. ex.
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika, räknas in i samma
kategori. Dessa allmänna bedömningar, som har lämnats oemotsagda av
remissinstanser, framstår för mig i princip som välgrundade. Givet är dock
att omständigheterna i det särskilda fallet alltid måste beaktas.

Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/80:27) godtog dessa värderingar men
påpekade att propositionens uppräkning av vad som skall anses som
allvarligare brott inte var uttömmande. Utskottet ansåg inte att propositionen
på denna punkt avsåg att ”markera en ny inriktning” i förhållande till
tidigare praxis.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte därför förslaget om en ändring av
tidsgränsen till två år för medborgare i andra nordiska länder och till tre år för
övriga utlänningar.

I betänkandet AU 1981/82:3 behandlades bl. a. en motion av Allan
Ekström m. fl. (m) i samma fråga som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte
motionen med hänvisning till att de nuvarande reglerna varit i kraft för kort
tid och att erfarenheterna därför var begränsade. Riksdagen följde utskottet.

Handläggningen av vissa utvisningsärenden

Gällande ordning

Bestämmelserna om upphävande av beslut om utvisning på grund av brott
finns i 71 § utlänningslagen. Enligt detta lagrum kan ett beslut om utvisning
upphävas av regeringen om den finner att beslutet inte kan verkställas eller
att det annars finns skäl för att beslutet inte längre skall gälla. Möjligheterna

1* Riksdagen 1983184.11 sami. Nr 4

SfU 1983/84:4

4

att upphäva ett utvisningsbeslut gäller vare sig beslutet har verkställts eller
inte. I stället för att upphäva beslutet kan regeringen medge att utlänningen
får uppehålla sig här i riket trots beslutet om utvisning.

Beslut om utvisning på grund av brott kan också komma under regeringens
prövning enligt bestämmelserna om nåd i 11 kap. 13 § regeringsformen.
Regeringens prövning enligt detta lagrum sker när nådeansökan omfattat
både straffet och utvisningsbeslutet och regeringsformen särskilt har åberopats
i ansökan. Ärendet handläggs då inom justitiedepartementets nådeenhet.

I övriga fall bereds ansökan om upphävande av utvisningsbeslut inom
arbetsmarknadsdepartementets enhet för invandrar- och medborgarskapsärenden
(IM-enheten).

Skäl för att upphäva ett utvisningsbeslut kan vara att det föreligger hinder
mot verkställigheten därför att utlänningen är flykting. En annan omständighet
som utgör grund för att upphäva beslutet är att det finns praktiska hinder
mot verkställigheten t. ex. därför att det inte finns något land som tar emot
den som skall utvisas. Ytterligare ett skäl kan vara utlänningens anknytning
till Sverige.

Frågan om upphävande av ett utvisningsbeslut på grund av ett politiskt
eller praktiskt verkställighetshinder kommer mycket sällan under regeringens
prövning i form av en ansökan från den enskilde utlänningen.

I stället kommer frågan i sådana fall under regeringens prövning genom att
ett ärende om verkställighet har aktualiserats av verkställighetsmyndigheten
(polismyndigheten) enligt bestämmelserna i 85-87 och 89 §§ utlänningslagen.
Enligt dessa bestämmelser skall frågan om verkställighet överlämnas till
invandrarverket om utlänningen påstår att han i det land, till vilket han skall
sändas, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att bli sänd till en
krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en krigsskådeplats eller
annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring. Vidare skall ärendet i vissa
fall överlämnas till invandrarverket när utlänningen förklarar att han inte vill
återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. Om det i
annat fall än som nyss sagts uppstår hinder eller svårighet att verkställa ett
beslut om utvisning eller om det är tveksamt om eller hur beslutet skall
verkställas skall ärendet också överlämnas till invandrarverket.

Finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, skall verket med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Den vanligaste grunden för ansökan om upphävande av ett beslut om
utvisning på grund av brott är anknytningsskäl. I de fall beslutet redan har
verkställts sker en normal beredning av ärendet. Om det finns en personakt
hos invandrarverket tas den in till departementet. Ansökningen kan
remitteras till invandrarverket med begäran om närmare utredning och
yttrande.

Samma rutiner tillämpas då utvisningsbeslutet inte har verkställts och
utlänningen fortfarande avtjänar straffet. I vissa av dessa fall händer det

SfU 1983/84:4

5

emellertid att ansökan om upphävande av beslutet ges in kort tid före den
aktuella frigivningsdagen. Sådana ansökningar behandlas alltid med förtur
på IM-enheten. Inte sällan krävs ett interimistiskt beslut enligt 75 §
utlänningslagen, vilket innebär att verkställigheten inte skall ske förrän
regeringen har avgjort ärendet. På grund av den korta tid som således står till
buds för beredningen av ärendet kan den situationen uppkomma att
regeringens slutliga beslut i ärendet inte är klart vid tidpunkten för
frigivningen.

Det förekommer ganska sällan att regeringen vid det första ansökningstillfället
upphäver beslutet om utvisning. I de fall regeringens beslut blir positivt
för sökanden handlar det i de flesta fall om tillstånd för utlänningen att vistas i
riket trots utvisningsbeslutet. Sådana tillstånd ges normalt för en tid av sex
månader och förnyas tre eller fyra gånger innan beslutet upphävs. En
förutsättning för fortsatt tillstånd är att den åberopade anknytningen består
och att det inte finns några allvarligare vandelsanmärkningar.

Avvisning av utlänningar, m. m.

Gällande ordning om avvisning

De grundläggande bestämmelserna om avvisning finns i 28-29 §§ utlänningslagen.

En utlänning som kommer till Sverige kan i enlighet härmed avvisas om
han saknar pass eller tillstånd till inresan och vistelsen här, när detta fordras
för att han skall få inresa (28 §). En utlänning kan vidare avvisas om han
saknar medel till sin försörjning under den tid han avser att vistas i Sverige
(29 §).

Avvisning på formella grunder (28 §) kan endast ske i samband med eller i
nära anslutning antingen till inresan eller, om utlänningen inte har inresebehandlats,
till utlänningens första kontakt med polismyndigheten. Avvisning i
det senare fallet får dock inte ske senare än tre månader från ankomsten.

Avvisning på materiella grunder (29 §) kan alltid ske inom tre månader
från ankomsten.

Beslut om avvisning meddelas i det stora flertalet fall av polismyndigheterna.
Åberopas flyktingskäl skall dock ärendet överlämnas för beslut till
invandrarverket om inte påståendet om flyktingskap är uppenbart oriktigt
eller kan lämnas utan avseende.

En utlänning som inte längre kan avvisas får utvisas genom beslut av
invandrarverket, om han vistas här utan tillstånd.

Ett avlägsnandebeslut skall enligt huvudregeln ha vunnit laga kraft innan
det får verkställas. I fråga om polismyndighetens avvisningsbeslut gäller dock
ett undantag. Ett avvisningsbeslut som polismyndigheten har fattat vid
utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter skall enligt
83 § verkställas oberoende av om besvär anförs. Detsamma gäller ett

SfU 1983/84:4

6

avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att resa in i
Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången kommer i kontakt med
polismyndigheten eller inom en vecka därefter.

Bakgrund till nuvarande ordning

Bestämmelserna om avvisning och verkställighet av beslut om avvisning
fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll år 1977. Det då framlagda lagförslaget
godtogs av ett enigt utskott (AU 1976/77:31) och riksdagen följde utskottet.

Före den 1 juli 1977 kunde avvisning på formella grunder ske endast vid
ankomsten till riket eller ”omedelbart därefter". Ett avvisningsbeslut, som
inte hade vunnit laga kraft, fick verkställas endast om det hade meddelats
inom den tiden.

Ändringarna år 1977 föranleddes av en framställning från invandrarverket.
I denna framhöll verket att utlänningar, som kom till Sverige utan
uppehålls- och arbetstillstånd och som ville stanna här, undvek att ta kontakt
med polisen under de första tio dagarna efter inresan för att på så sätt undgå
risken av att ett eventuellt avvisningsbeslut omedelbart verkställdes.

Frågans behandling i riksdagen efter år 1977 m. m.

I samband med tillkomsten av 1980 års utlänningslag behandlades fyra
motioner med yrkanden som syftade till att möjliggöra avvisning på formell
grund även efter utgången av tremånadersperioden. Utgångspunkten för
samtliga motioner var att tremånadersregeln inte fungerat såsom var avsett
då den infördes. Lagändringen år 1977 hade inte lett till att man i större
utsträckning än tidigare påträffade de utlänningar som hade tagit sig in i
landet och som var aktuella för beslut om avvisning med omedelbar
verkställighet.

Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/80:27 s. 51) förordade att frågan blev
föremål för ny utredning mot bakgrund av de dittillsvarande erfarenheterna
av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet borde enligt utskottet
övervägas om problemen kunde lösas t. ex. genom ett förenklat utvisningsförfarande.
Frågan utreddes därefter av utlänningslagkommittén som i
betänkandet (Ds A 1981:8) - Ett särskilt utvisningsförfarande, verkställighet
och förvar, straff och ansvar - lade fram ett förslag om ett särskilt förfarande
för utvisning av utlänningar som underlåter att inom den första tremånadersperioden
efter ankomsten ta kontakt med polismyndigheten.

I den proposition (1981/82:146) om ändring i utlänningslagen (1980:376),
m. m. som blev resultatet av utlänningslagkommitténs betänkande avvisades
förslaget om ett särskilt utvisningsförfarande. I anslutning till behandlingen
av propositionen i riksdagen behandlades bl. a. en motion (1981/82:2411) av
Gunnel Liljegren m. fl. (m) om slopande av tremånadersgränsen vid
avvisning.

SfU 1983/84:4

7

Arbetsmarknadsutskottet (AU 1982/83:3) hänvisade till att invandrarpolitiska
kommittén bl. a. hade i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt
behovet av åtgärder för att väntetiderna i utlänningsärenden skall bli så korta
som möjligt. Utskottet ansåg att det fanns skäl att avvakta invandrarpolitiska
kommitténs överväganden i frågan och avstyrkte bifall till motion 2411.

Utredningsförslag

Invandrarpolitiska kommittén har i betänkandet (SOU 1983:29), Invandringspolitiken
- Förslag, lagt fram förslag om ändringar i nu gällande
ordning. Kommittén föreslår ett upphävande av de tidsgränser - en vecka
respektive tre månader - som i dag gäller för polismyndighetens möjligheter
att meddela och verkställa avvisningsbeslut utan hinder av anförda besvär.
Har sökanden vistats här längre tid än tre månader skall polismyndigheten
enligt förslaget kunna besluta om utvisning. Utvisningsbeslutet skall verkställas
utan hinder av anförda besvär. Den föreslagna ordningen skall inte
gälla när sökanden anför flyktingskäl för att få stanna. Invandrarpolitiska
kommitténs förslag bereds f. n. inom regeringskansliet (arbetsmarknadsdepartementet).

Påföljd vid förhindrande av verkställighet

Gällande ordning

Bestämmelser om påföljd för dem som genom att dölja en utlänning eller
genom annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av beslut om
avvisning eller utvisning finns i 96 § utlänningslagen.

Gärningen är straffbelagd när den har förövats i vinningssyfte. Påföljden
är fängelse i högst ett år, eller, när omständigheterna är mildrande, böter.

Bakgrund till gällande ordning

I sitt betänkande (Ds A 1981:8) - Ett särskilt utvisningsförfarande,
verkställighet och förvar, straff och ansvar - framhöll utlänningslagkommittén
att erfarenheterna hos de tillämpande myndigheterna och reportage i
massmedia visade att det i icke ringa utsträckning förekom att utlänningar
höll sig gömda för att undgå ett eventuellt besked om avlägsnande eller för att
hindra verkställigheten av ett sådant beslut. Det stod vidare enligt kommittén
klart att detta möjliggjordes genom att här boende personer medverkade
genom att transportera och gömma utlänningarna. Kommittén anförde
härom bl. a.:

Om en stat i längden tolererar att regeringens och behöriga myndigheters
lagakraftvunna beslut i utvisningsärenden undandras verkställighet på grund
av åtgärder från allmänhetens sida, verkar detta av naturliga skäl demoralise -

SfU 1983/84:4

rande på bl. a. dem som har att fatta eller verkställa besluten. Underlåtenheten
att beivra ett sådant handlingssätt skapar vidare intrycket, att samhället
inte menar allvar med besluten. Dessa förhållanden kan i längden leda till
förakt för myndigheternas verksamhet, och i detta fall, för samhällets
invandringspolitik (s. 139).

Mot denna bakgrund föreslog kommittén att straffsanktioner skulle
införas beträffande åtgärder som avsåg att förhindra verkställigheten av
avlägsnandebeslut. Från straffansvar föreslogs make, barn, föräldrar och
syskon bli undantagna.

I proposition 1981/82:146 om ändring i utlänningslagen (1980:376), m. m.
framhölls bl. a. att kunskaperna om problemets omfattning och om orsakerna
var begränsade. Det ansågs emellertid angeläget att möjliggöra straffrättsliga
ingripanden mot i vart fall vissa av de yttringar som döljandet av
avvisade eller utvisade personer kunde komma att ta sig. I de fall däremot då
en person ingriper av tvingande medmänskliga bevekelsegrunder måste
lösningen sökas med andra medel, främst genom information, framhölls det i
propositionen. Propositionen innebar kriminalisering av sådana åtgärder för
att hindra verkställigheten som vidtas i vinningssyfte. Något undantag från
straff för nära anhörig ansågs inte behövas med ett på ett sådant sätt
begränsat tillämpningsområde.

I sammanhanget framhölls att om kriminaliseringen begränsades på
nämnda sätt fick det straffbelagda förfarandet normalt anses vara förhållandevis
allvarligt. Straffet föreslogs bli fängelse i högst ett år eller, vid
mildrande omständigheter, böter. Avslutningsvis underströks i propositionen
vikten av att utvecklingen noga följdes och att frågan om straffbestämmelsens
utformning kunde tas upp till ny prövning om utvecklingen gav
anledning till detta.

Propositionen behandlades i arbetsmarknadsutskottets betänkande AU
1982/83:3.1 samband härmed behandlades även en motion (1981/82:2412) av
Per-Olof Strindberg (m) och Gunnel Liljegren (m) med i huvudsak samma
yrkande som den nu föreliggande. Utskottet ansåg det beklagligt att personer
som bor i Sverige aktivt medverkade till att utlänningar höll sig gömda för att
undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut eller också för att hindra verkställigheten
av ett sådant beslut. Denna verksamhet ansågs inte bara vara ägnad att
undergräva respekten för ett demokratiskt samhällsskick utan den kunde
också leda till psykiska men för de personer, som göms undan för
verkställighetsmyndigheten.

Även om problemet var begränsat ansåg utskottet att det fanns anledning
att med tanke på den möjliga framtida utvecklingen överväga lämpliga
åtgärder för att få denna form av verksamhet att upphöra. Utskottet fortsatte
(s. 22):

Som tidigare nämnts har utlänningslagkommittén förordat att här aktuella
handlingar generellt bör straffbeläggas. Vid överväganden om straffpåföljder
i detta sammanhang bör man emellertid - som också framhålls i

SfU 1983/84:4

9

propositionen - beakta att det har funnits och kan komma att finnas stora
variationer beträffande motiven för ett aktivt ingripande i syfte att hindra
verkställigheten av avlägsnandebesluten. Man torde ha att räkna med hela
skalan från organiserad verksamhet i vinningssyfte till desperata ingripanden
från laglydiga medborgares sida, vilka drivs av ett starkt religiöst eller annat
humanitärt engagemang. Häremellan kan tänkas exempelvis fall då den
handlande drivs av önskemålet att så många som möjligt av hans landsmän
eller trosfränder blir kvar i Sverige.

Med hänsyn till det anförda ansluter sig utskottet till propositionens förslag
med innebörd att handlingar i syfte att hindra verkställigheten av avlägsnandebesluten
straffbeläggs endast i de fall då gärningen har förövats i
vinningssyfte. Utskottets ställningstagande får inte tolkas som ett accepterande
av den verksamhet på området som inte drivs i vinningssyfte. Utskottet
har i det föregående tagit bestämt avstånd från all verksamhet som bedrivs i
syfte att förhindra att avlägsnandebeslut verkställs. I de fall en person
ingriper av tvingande medmänskliga bevekelsegrunder anser utskottet att
andra medel än straffpåföljd bör tillgripas, främst informationsåtgärder. Den
framtida utvecklingen får visa om sådana åtgärder är tillräckligt effektiva.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 2412.

Utskottet var enigt i denna fråga. Riksdagen följde utskottet. Bestämmelsen
trädde i kraft den 1 januari 1983.

Uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning

Gällande ordning

Make/maka till den som är bosatt i Sverige beviljas enligt praxis
regelmässigt uppehålls- och - om så erfordras - arbetstillstånd här. Denna
ordning gäller oavsett om den som bor här är svensk medborgare, medborgare
i annat nordiskt land eller medborgare i icke-nordiskt land med gällande
vistelsetillstånd här i riket. Sammanboende under äktenskapsliknande
former jämställs sedan början av 1970-talet med äktenskap. Om emellertid
äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i anslutning till eller
omedelbart efter inresan tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus.

För de senare fallen gäller att tillståndet skall vara klart innan utlänningen
reser hit för bosättning. Om äktenskapet har ingåtts eller sammanboendet
etablerats här i Sverige får utlänningen normalt resa ut ur landet och göra sin
ansökan från hemlandet.

En förutsättning för att få tillstånd är att parterna kan göra sannolikt att det
rör sig om ett seriöst förhållande och jnte ett skenförhållande som har
tillkommit för att hjälpa någon att få uppehållstillstånd. Ordningen med
uppskjuten invandrarstatus innebär att utlänningen vanligen beviljas fyra
tillstånd om vartdera sex månader innan han erhåller status som invandrare.

SfU 1983/84:4

10

Bakgrund till gällande ordning

Fram till början av 1970-talet utgjorde skenäktenskap och skenförhållanden
inte några problem vid tillståndsgivningen. Detta hängde samman med
att den som ville invandra till Sverige ändå hade goda möjligheter att få
bosätta sig här, exempelvis som arbetskraftsinvandrare. På grund av
sysselsättningsläget i början av 1970-talet blev det emellertid svårare att få
tillstånd att komma hit för att arbeta. Avslagen på ansökningar om
arbetstillstånd blev allt vanligare. I samband med dessa svårigheter började
allt fler upptäcka att det gick att kringgå reglerna genom att åberopa
äktenskap eller sammanboende med någon här i riket bosatt person för att få
tillstånd att bosätta sig och arbeta här. Från att tidigare ha accepterat
make/maka till här bosatt person som invandrare redan i samband med första
ansökan om tillstånd började invandrarverket under 1970-talets första år att
ge tidsbegränsade tillstånd för tre månader i taget. Om det vid prövningen av
förlängningsansökan kunde konstateras att det rörde sig om ett konstruerat
förhållande i syfte att erhålla tillstånd vägrades förlängning.

Problemen med dessa anknytningsfall fortsatte dock och antalet fall i vilka
det fanns anledning att misstänka att det rörde sig om en konstruktion ökade
snabbt. I början av år 1975 införde invandrarverket en ordning som generellt
innebär en uppskjuten invandringsprövning för de s. k. snabba anknytningarna,
dvs. sådana anknytningar som har uppkommit omedelbart före eller
efter inresan. Även om förhållandet från början varit seriöst skall detta inte
längre medföra rätt till fortsatt tillstånd, om förhållandet sedan upphör. Har
förhållandet varat endast kort tid anses sökanden därigenom inte ha
förvärvat så stark anknytning till Sverige att denna anknytning skall utgöra
grund för fortsatt tillstånd. År 1976 beräknades ca 4 000 personer ha erhållit
tillstånd på grund av äktenskap eller sammanboende. Mot denna bakgrund
beslöt invandrarverket år 1977 att den som beviljats tillstånd på grund av en
snabb anknytning inte skulle accepteras som invandrare förrän efter två års
tillstånd.

Frågans tidigare behandling i riksdagen

I sitt betänkande 1979/80:27 om en ny utlänningslag behandlade arbetsmarknadsutskottet
flera motioner som tog upp problemen med skenäktenskap
och uppskjuten invandringsprövning. Utskottet konstaterade bl. a. att
ordningen med uppskjuten invandrarstatus inneburit problem i vissa fall.
Om en seriös relation upplöstes inom tvåårsperioden kunde detta medföra
att den utländska parten inte fick förlängt uppehållstillstånd. Detta innebar
enligt utskottets mening problem t. ex. för kvinnor som tvingades återvända
till länder där skilsmässor inte accepteras och där frånskilda har låg status.
Utskottet fortsatte (s. 41):

SfU 1983/84:4

11

Principen med uppskjuten invandrarstatus har som tidigare sagts tillkommit
för att stävja det missbruk som förekommer genom att en utlänning
under skydd av ett tillfälligt äktenskap eller samboende söker få rätt att
bosätta sig här i landet. Enligt utskottets uppfattning kan man inte avstå från
att behålla systemet med att under de första åren ge uppehållstillstånd för
endast kortare tid, men självfallet bör tillämpningen vara sådan att enskilda
personer såvitt möjligt inte kommer i kläm. Utskottet godtar vad som anförs
om principen att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan även när det
gäller fall av äktenskap eller samboende.

Utskottet strök under vikten av en varsam tillämpning och anförde
(s. 41 f.):

Reglerna bör alltså inte få verka automatiskt utan myndigheterna måste
från en humanitär utgångspunkt beakta omständigheterna i de enskilda
fallen. En sådan tillämpning ligger i linje med vad statsrådet Andersson
deklarerat i en interpellationsdebatt i december förra året. Utskottet räknar
med att regeringen noga följer utvecklingen och vid behov vidtar åtgärder.

Frågan om fortsatt uppehållstillstånd för kvinnor från upplösta relationer
var föremål för en ny interpellationsdebatt den 15 februari 1982 (RD prot.
1981/82:80). Dåvarande invandrarministern Karin Andersson uttryckte
därvid stor förståelse för dessa kvinnors problem och uttalade att större
hänsyn skulle tas till bl. a. de problem som kan uppkomma om de frånskilda
kvinnorna tvingas återvända till hemlandet. Vidare skulle större hänsyn tas
till orsakerna till att dessa kvinnor vill bryta upp ur äktenskapet.

Dessa uttalanden har sedermera följts upp med en rekommendation till
polismyndigheterna från invandrarverket beträffande utredningarna i ärenden
där det är fråga om upplösta anknytningar.

Med anledning av tre motioner behandlade arbetsmarknadsutskottet i
betänkandet AU 1982/83:3 ånyo frågan om uppehållstillstånd för frånskilda
invandrarkvinnor.

Utskottet hyste stor förståelse för de problem som togs upp i motionerna
och noterade med stor tillfredsställelse att en annan och mjukare praxis
tillämpas i dessa situationer. Samtidigt erinrade utskottet om att de frågor
som tagits upp i motionerna behandlades inom invandrarpolitiska kommittén.
Motionerna borde därför enligt utskottets enhälliga mening inte
föranleda någon åtgärd.

Utredningsförslag

Invandrarpolitiska kommittén behandlar i sitt betänkande (SOU 1983:29),
Invandringspolitiken - Förslag, principerna för tillståndsgivningen vid
snabba anknytningar. Sammanfattningsvis anser kommittén att det inte är
möjligt att avstå från den ordning som i dag gäller. Frågan om längden av
prövotiden och därmed den uppskjutna invandringsprövningen bör enligt
kommittén bestämmas av regeringen och kommittén menar att en så lång tid
som i dag gäller i normalfallet, dvs. två år, bör uppfattas som en maximitid.

SfU 1983/84:4

12

Den normaltid som sålunda kan komma att fastställas bör enligt kommittén
kunna frångås med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Om förhållandet upphör bör enligt kommitténs uppfattning tiden för
vistelsen inte ensam avgöra ärendets utgång. Hänsyn bör tas till samtliga
omständigheter i varje enskilt fall, främst om det finns gemensamt barn i
förhållandet. Situationen i hemlandet för den som är utvisningshotad samt i
vilken utsträckning vederbörande funnit sig till rätta i arbetslivet och i det
svenska samhället i övrigt bör beaktas.

Invandrarpolitiska kommitténs betänkande bereds som nämnts f. n. inom
regeringskansliet (arbetsmarknadsdepartementet).

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner som väckts under den allmänna
motionstiden vid riksmötet 1982/83 och därefter remitterats till arbetsmarknadsutskottet.
Sedan riksdagen den 18 maj 1983 beslutat att överflytta
handläggningen av bl. a. utlänningsfrågorna från arbetsmarknadsutskottet
till socialförsäkringutskottet (KU 1982/83:31) har motionerna, som alla har
anknytning till utlänningslagen, överlämnats till socialförsäkringsutskottet.

Utvisning på grund av brott

En utlänning kan enligt utlänningslagen (40-42 §§) utvisas ur riket om han
har begått ett brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Som ytterligare
förutsättning gäller att det skall föreligga risk för fortsatt brottslig verksamhet
eller att brottet är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar. Utvisning på
grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. När
domstolen överväger utvisning skall den ta hänsyn till utlänningens levnadsoch
familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige.

En utlänning som hade permanent uppehållstillstånd sedan minst ett år när
åtalet väcktes eller som då var bosatt i riket sedan minst tre år får utvisas bara
om det föreligger synnerliga skäl. För medborgare i ett annat nordiskt land
har vistelsetidens längd satts till två år innan den begränsning inträder som
ligger i synnerliga skäl. Ett sådant skäl kan vara att brottsligheten är särskilt
allvarlig.

Allan Ekström m. fl. yrkar i motion 1982/83:180 att en utlänning som har
begått ett allvarligt brott skall utvisas om inte särskilda skäl talar för att han
likväl skall få stanna kvar. Motionärerna anser att nuvarande regler är alltför
restriktiva när det gäller möjligheterna att utvisa personer som har begått
allvarliga brott. I motionen påtalas att utlänningar begår brott i förhållandevis
stor utsträckning. Dessutom hänvisas i motionen till två utslag från högsta
domstolen under de senaste två åren där rekvisitet ”synnerliga skäl” och
betydelsen av vistelsetidens längd prövats. Inte i något av dessa fall beslöt
högsta domstolen om utvisning.

SfU 1983/84:4

13

Nuvarande utlänningslag trädde i kraft den 1 juli 1980. Av förarbetena till
lagen framgår att en strävan bakom reformarbetet var att ge invandrarna en
bättre status och så långt möjligt likställighet med den inhemska befolkningen.
Som ett led i denna strävan skulle möjligheterna att utvisa utlänningar
som etablerat sig i Sverige begränsas. Samtidigt betonades att det svenska
samhället måste kunna skydda sig mot personer som missbrukar rätten att
vistas här genom att begå allvarliga brott. Sådana personer skulle inte ha
någon självklar rätt att få vara kvar i landet.

De nya utvisningsbestämmelserna innebar främst att möjligheterna att
utvisa utlänningar på grund av brott inskränktes beträffande den som fått en
fastare anknytning hit. Samtidigt betonades att den praktiska betydelsen av
en ändrad tidsgräns inte skulle överdrivas. Vid den slutliga sammanvägningen
av de omständigheter som avgör om en utvisning skall ske har de som har
vistats i landet kortare tid en svagare ställning än de som bott här i många år.

Avgörande för frågan om sänkningen av tidsgränserna var det allmänna
invandrarpolitiska skälet att särregler för invandrare i största möjliga
utsträckning borde undvikas.

Utskottet anser att de invandrarpolitiska skälen mot särregler för invandrare
alltjämt har stor bärkraft i förevarande hänseende. Det är emellertid
såsom arbetsmarknadsutskottet också uttalat (AU 1979/80:27 och AU
1981/82:3) viktigt att regeringen följer utvecklingen av praxis på området.

Hittills finns endast ett fåtal avgöranden i högsta instans. Eftersom det i
varje mål där domstolen överväger utvisning sker en prövning av många
omständigheter som kan påverka utvisningsfrågan anser utskottet att man
inte kan dra några generella slutsatser av den hittillsvarande tillämpningen av
lagstiftningen. Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion
180.

Handläggningen av vissa utvisningsärenden

Ett beslut om utvisning på grund av brott kan upphävas under vissa
omständigheter. Enligt 71 § utlänningslagen kan ett sådant beslut upphävas
av regeringen om den finner att beslutet inte kan verkställas eller att det
annars finns skäl för att beslutet inte längre skall gälla. I stället för att
upphäva beslutet kan regeringen medge att utlänningen får uppehålla sig här
i riket trots beslutet om utvisning. Möjligheten att upphäva beslutet eller
medge att utlänningen får vara kvar trots beslutet gäller antingen beslutet har
verkställts eller inte.

Skäl för att upphäva ett utvisningsbeslut kan vara verkställighetshinder
eller att utlänningen har stark anknytning till Sverige.

Birthe Sörestedt och Margit Sandéhn påtalar i motion 1982/83:824
olägenheterna för den enskilde när regeringsbeslutet inte föreligger vid
tidpunkten för frigivningen. För den som drabbas av en sådan situation
innebär väntandet inte bara en psykisk press. Om beslutet blir positivt för

SfU 1983/84:4

14

sökanden finns ingenting förberett för att utlänningen skall kunna återgå till
ett normalt liv i Sverige. Även om det rör sig om ett fåtal ärenden per år måste
ärenden av detta slag prioriteras, framhåller motionärerna. De hemställer
därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
i motionen om handläggningen av nämnda ärenden.

Ärenden om upphävande av utvisningsbeslut bereds i flertalet fall inom
arbetsmarknadsdepartementets enhet för invandrar- och medborgarskapsärenden.

När ett ärende inte kommer under regeringens prövning som ett verkställighetsärende
överlämnat från invandrarverket prövas det efter en ansökan
från utlänningen själv.

Den vanligaste grunden som åberopas för ett upphävande av ett utvisningsbeslut
är att utlänningen uppger sig ha stark anknytning till Sverige.

Utskottet har erfarit att det inte sällan händer att ansökningar ges in till
departementet kort tid före den aktuella frigivningsdagen. Sådana ansökningar
behandlas alltid med förtur inom den handläggande enheten. Det kan
t. ex. bli nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut enligt 75 § utlänningslagen,
vilket innebär att verkställigheten inte skall ske förrän regeringen har
avgjort ärendet. Beredningen av ärendet kan av naturliga skäl inte alltid
avslutas inom kort tid. Ibland måste nämligen ansökningen kompletteras
med en utredning om utlänningens aktuella levnadsförhållanden och kontakter
tas med den uppgivna anknytningen. Dessa ansökningar remitteras
normalt till invandrarverket med begäran om utredning och yttrande.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget att ansökningar från
utlänningar om upphävande av utvisningsbeslut eller tillstånd att vistas här i
riket trots ett utvisningsbeslut behandlas skyndsamt så att besked kan lämnas
i god tid före frigivningen. Om utlänningen skall vara kvar här är det viktigt
att så tidigt som möjligt kunna påbörja planeringen för att erhålla arbete och
eventuellt bostad efter frigivningen. När ansökningen ges in i rimlig tid före
frigivningen torde det heller inte vara några större svårigheter att få fram ett
beslut i tid. Problem uppkommer först då ansökningen ges in kort tid före
frigivningen. Trots den förtursbehandling som sker i departementet av
sådana ansökningar kan av tidsskäl ett beslut i utvisningsfrågan inte alltid
föreligga vid frigivningen.

Eftersom det är utlänningen själv som ansöker om upphävande av
utvisningsbeslutet synes problemet enligt utskottets mening närmast bottna i
att utlänningen inte har tillräcklig kännedom om ordningen för handläggningen
av ansökningen. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar
detta problem och verkar för att berörda instanser - i de fall det kan bli
aktuellt med en ansökan om upphävande - ser till att information lämnas i
god tid före frigivningen till den intagne om möjligheten att få utvisningsbeslutet
prövat av regeringen. Någon särskild åtgärd utöver det anförda är
enligt utskottets mening inte erforderlig med anledning av motion 824.

SfU 1983/84:4

15

Avvisning av utlänningar, m. 111.

Avvisning kan enligt utlänningslagen ske på antingen formell grund (28 §),
dvs. att utlänningen saknar pass eller tillstånd till inresa och vistelse i landet,
eller materiell grund (29 §). En materiell avvisningsgrund kan vara brist på
medel för vistelsen här.

Avvisning på formell grund kan endast ske vid utlänningens ankomst hit
eller inom en vecka därefter. Om utlänningen inte har inresebehandlats kan
avvisning även ske vid den första kontakten med polismyndigheten eller
inom en vecka därefter.

Avvisning på materiell grund kan alltid ske inom tre månader från
ankomsten oberoende av när utlänningen haft kontakt med polismyndigheten.
Avvisning på formell eller materiell grund får aldrig ske senare än tre
månader efter ankomsten. Ett avvisningsbeslut som fattats vid utlänningens
ankomst hit eller inom en vecka därefter skall enligt 83 § verkställas
oberoende av om besvär anförs. Detsamma gäller avvisningsbeslut som har
meddelats när en utlänning, vars rätt att resa in i landet inte har prövats vid
ankomsten hit, första gången kommer i kontakt med polismyndigheten eller
inom en vecka därefter.

Den nuvarande möjligheten att besluta om avvisning och att verkställa ett
sådant beslut tillkom år 1977. Dessförinnan kunde avvisning på formell
grund ske endast vid ankomsten eller ”omedelbart därefter”. Ändringen
föranleddes av en framställning från invandrarverket som framhöll att
utlänningar som kom till Sverige utan tillstånd undvek att ta kontakt med
polismyndigheten under de första tio dagarna för att på så sätt undgå risken
för att ett eventuellt avvisningsbeslut omedelbart skulle verkställas.

I motion 1536 av Per-Olof Strindberg och Gunnel Liljegren hemställs i
yrkande 1 att tremånadersgränsen skall slopas helt. Motionärerna framhåller
att erfarenheten pekar på att överskridandet av tremånadersgränsen nästan
alltid görs medvetet. Rättssäkerheten torde enligt motionärerna vara tryggad
inom ramen för de bestämmelser som gäller om polismyndighetens skyldighet
att överlämna ärendet till invandrarverket när politiska skäl åberopas.

Motionsyrkanden av liknande slag har tidigare behandlats av arbetsmarknadsutskottet
(AU 1979/80:27 och 1982/83:3). 1 sistnämnda betänkande
framhöll arbetsmarknadsutskottet att det fanns skäl att avvakta invandrarpolitiska
kommitténs överväganden i frågan.

Invandrarpolitiska kommittén föreslår i betänkandet SOU 1983:29, Invandringspolitiken
- Förslag, ett upphävande av de tidsgränser som i dag
gäller för polismyndighetens möjligheter att meddela och verkställa avvisningsbeslut.
Har sökanden vistats i Sverige längre tid än tre månader skall
polisen kunna besluta om utvisning. Utvisningsbeslutet skall verkställas utan
hinder av anförda besvär. Kommitténs förslag bereds f. n. inom regeringskansliet.

Utskottet anser att resultatet av pågående beredningsarbete bör avvaktas

SfU 1983/84:4

16

och att motion 1536 i nu berörd del därför inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Påföljd vid förhindrande av verkställighet

Den som försöker hindra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller
utvisning kan enligt 96 § utlänningslagen dömas till fängelse i högst ett år,
eller, när omständigheterna är mildrande, till böter. Gärningen är straffbelagd
om den har förövats i vinningssyfte. Bestämmelsen trädde i kraft den 1
januari 1983 (prop. 1981/82:146, AU 1982/83:3, rskr 43).

Utlänningslagkommittén hade föreslagit att åtgärder som avsåg att
förhindra verkställigheten av avlägsnandebeslut generellt borde straffbeläggas.
Från straffansvar skulle undantag göras för make, barn, föräldrar och
syskon.

I propositionen framhölls bl. a. att kunskaperna om problemets omfattning
och om orsakerna var begränsade. Det ansågs emellertid angeläget att
kunna ingripa mot vissa yttringar som döljandet av avvisade eller utvisade
personer kunde komma att ta sig. Förslaget begränsades till kriminalisering
av sådana åtgärder för att hindra verkställigheten som vidtas i vinningssyfte.

I motion 1536 av Per-Olof Strindberg och Gunnel Liljegren hemställs i
yrkande 2 att den som genom att dölja en utlänning eller på annat sätt
försöker hindra verkställigheten av ett avlägsnandebeslut skall kunna dömas
till böter eller fängelse, dock med undantag för anhöriga. Motionärerna
anser att den nuvarande påföljdsbestämmelsen innebär ett betydande avsteg
från vad utlänningslagkommittén föreslagit och de menar att bestämmelsen
kan bidra till att undergräva respekten för gällande lagar.

Ett motionsyrkande av liknande slag behandlades av arbetsmarknadsutskottet
(AU 1982/83:3) i samband med behandlingen av proposition
1981/82:146. I betänkandet framhöll utskottet att det var beklagligt att i
landet boende personer aktivt medverkar till att utlänningar håller sig gömda
för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut eller för att hindra verkställigheten
av ett sådant beslut. Vid överväganden om straffpåföljder i detta
sammanhang ansåg utskottet att man borde beakta att det finns stora
variationer beträffande motiven för ett aktivt ingripande i syfte att hindra
verkställigheten. I de fall en person ingriper av tvingande medmänskliga
bevekelsegrunder ansåg utskottet att andra medel än straffpåföljd borde
tillgripas, främst informationsåtgärder. Den framtida utvecklingen fick visa
om sådana åtgärder var tillräckligt effektiva, framhöll arbetsmarknadsutskottet.

Den nu aktuella bestämmelsen har varit i kraft mindre än ett år. Enligt
utskottets mening måste därför erfarenheterna av den nya lagstiftningen
avvaktas. Utskottet kan sålunda inte tillstyrka någon lagändring i enlighet
med vad som föreslagits i motion 1536 i nu berörd del.

SfU 1983/84:4

17

Uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning

Make/maka till den som är bosatt i Sverige beviljas regelmässigt uppehållsoch
- om så erfordras - arbetstillstånd. Denna ordning gäller oavsett om den
make som bor här i riket är svensk medborgare eller inte. Sammanboende
under äktenskapsliknande former jämställs med äktenskap. Om emellertid
äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit omedelbart före eller
omedelbart efter inresan tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus.

För de senare fallen gäller att tillståndet skall vara klart innan utlänningen
reser hit för bosättning. Om äktenskapet har ingåtts eller sammanboendet
etablerats här i landet får utlänningen normalt resa ut ur Sverige och göra sin
ansökan från hemlandet.

En förutsättning för att få tillstånd är att parterna kan göra sannolikt att det
rör sig om ett seriöst förhållande och inte ett skenförhållande som har
tillkommit för att hjälpa någon att få uppehållstillstånd. Ordningen med
uppskjuten invandrarstatus innebär att sökanden vanligen beviljas fyra
tillstånd om vartdera sex månader innan han erhåller status som invandrare.

Redan i början av 1970-talet uppkom problemen med skenförhållanden i
syfte att kringgå bestämmelserna för invandring. På grund härav började
invandrarverket att ge korta tillstånd när en s. k. snabb anknytning
åberopades. År 1975 infördes ordningen med uppskjuten invandrarstatus för
de snabba anknytningarna. Denna ordning innebär att även om förhållandet
från början varit seriöst skall detta inte utan vidare medföra rätt till fortsatt
tillstånd om förhållandet sedan upphör.

Ola Ullsten m. fl. kritiserar i motion 1982/83:683 (yrkande 3 d) tillämpningen
av tvåårsregeln när det gäller invandrarkvinnor som skiljer sig.
Motionärerna anför att tillämpningen i vissa fall inte skett enligt intentionerna.
De anser att frånskilda invandrarkvinnor behöver ett förstärkt rättsskydd
och begär ett tillkännagivande härom till regeringen.

Ordningen med uppskjuten invandrarstatus har vid flera tillfällen behandlats
i riksdagen mot bakgrund av de problem det kan innebära att den
utländska parten inte får förlängt uppehållstillstånd när en förbindelse
upplöses inom tvåårsperioden. Arbetsmarknadsutskottet behandlade i betänkandet
AU 1979/80:27 flera motioner som tog upp problemen med
skenäktenskap och uppskjuten invandringsprövning. Utskottet underströk
vikten av en varsam tillämpning av de uppställda reglerna och framhöll att de
inte fick verka automatiskt utan myndigheterna måste beakta omständigheterna
i de enskilda fallen från en humanitär utgångspunkt.

Utskottet räknade med att regeringen noga följde utvecklingen och vid
behov vidtog åtgärder. Frågan om fortsatt uppehållstillstånd för kvinnor från
upplösta relationer har därefter varit föremål för en interpellationsdebatt
den 15 februari 1982. Dåvarande invandrarministern Karin Andersson
uttalade därvid att större hänsyn skulle tas till bl. a. de problem som kan

SfU 1983/84:4

18

uppkomma när de frånskilda kvinnorna tvingas återvända till hemlandet.
Vidare skulle större hänsyn tas till orsakerna till att kvinnorna i fråga vill
bryta upp ur äktenskapet.

I arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 1982/83:3 behandlades ånyo
ett antal motioner som rörde frågan om fortsatt uppehållstillstånd för
frånskilda invandrarkvinnor. Utskottet noterade därvid med tillfredsställelse
att en annan och mjukare praxis tillämpades. Samtidigt erinrade utskottet
om att de frågor som tagits upp i motionerna behandlades av invandrarpolitiska
kommittén. Motionerna borde därför inte föranleda någon åtgärd.

Invandrarpolitiska kommittén behandlar i sitt betänkande SOU 1983:29,
Invandringspolitiken - Förslag, även principerna för tillståndsgivningen vid
snabba anknytningar. Sammanfattningsvis anser kommittén att det inte är
möjligt att avstå från den ordning som gäller i dag. Frågan om längden på
prövotiden bör bestämmas av regeringen. En så lång tid som f. n. gäller, dvs.
två år, bör uppfattas som en maximitid. Den normaltid som kan komma att
fastställas bör kunna frångås med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet.

Om förhållandet upphör bör enligt kommittén tiden för vistelsen inte
ensam avgöra ärendets utgång. Hänsyn bör tas till samtliga omständigheter i
varje enskilt fall, främst om det finns gemensamt barn i förhållandet.
Situationen i hemlandet för den utvisningshotade samt i vilken utsträckning
vederbörande har funnit sig till rätta i arbetslivet och i det svenska samhället i
övrigt bör beaktas.

Invandrarpolitiska kommitténs betänkande bereds som nämnts f. n. inom
regeringskansliet.

Med hänsyn till det anförda är utskottet inte berett att nu göra något annat
uttalande med anledning av motionsyrkandet än att utskottet understryker
nödvändigheten av speciell varsamhet vid behandlingen av ifrågavarande
ärenden.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen avslår motion 1982/83:180,

2. beträffande handläggningen av vissa utvisningsärenden
att riksdagen avslår motion 1982/83:824,

3. beträffande avvisning av utlänningar, m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:1536 yrkande 1,

4. beträffande påföljd vid förhindrande av verkställighet
att riksdagen avslår motion 1982/83:1536 yrkande 2,

SfU 1983/84:4

19

5. beträffande uppehållstillstånd pä grund av familjeanknytning
att riksdagen avslår motion 1982/83:683 yrkande 3 d.

Stockholm den 8 november 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m). Börje Nilsson (s), Allan
Åkerlind (m), Lars-Åke Larsson (s), Gullan Lindblad (m), Elis Andersson
(c), Ulla Johansson (s), Siri Häggmark (m), Karin Israelsson (c). Margo
Ingvardsson (vpk), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Inger
Hestvik (s) och Rune Backlund (c).

minab/gotab Stockholm 1983 77129