SfU 1983/84:3

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1983/84:3

om socialavgifter

Motioner

I motion 1982/83:162 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande behovet av
översyn av gällande regler för debitering av arbetsgivaravgifter m. m. i vissa
fall.

1 motion 1982/83:200 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
(m) hemställs att riksdagen antar följande såsom Motionärernas förslag
betecknade förslag till lag om ändring i lagen om beräkning av pensionsgrundande
inkomst att gälla fr. o. m. inkomståret 1983:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

4 §

Vid bestämmande gälla följande.

Värdet av första stycket.

Vid beräkning ettusen kronor.

Riksförsäkringsverket får av rörelse.

Vid beräkning av inkomst av an- Vid beräkning av inkomst av annat
förvärvsarbete får från inkomst nät förvärvsarbete skall från inkomst

av en viss förvärvskälla inte dras av av jordbruksfastighet eller rörelse avunderskott
i annan förvärvskälla. dragas underskott under beskatt ningsåret

å sådan jordbruksfastighet
sorn brukats av den försäkrade och
underskott i rörelse.

I motion 1982/83:446 av Ove Eriksson m. fl. (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen låter utarbeta sådana regler för gränsdragning mellan
begreppen rörelseidkare och arbetstagare att möjligheterna att starta
entreprenadföretag för skoglig verksamhet väsentligt underlättas.

I motion 1982/83:567 av Hans Nyhage (m) och Arne Svensson (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen uttalas om påminnelse med anledning av utebliven inbetalning av
arbetsgivaravgift.

I motion 1982/83:918 av Stig Josefson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att uttala sig för den gränsdragning beträffande arbetstagare,
uppdragstagare och rörelseidkare som angivits i motionen.

I motion 1982/83:919 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
anhåller hos regeringen om en översyn av reglerna inom den allmänna
försäkringen för bestämmande av hur hög timpenning som skall utgå för
exempelvis knyppling och vem som skall bestämma detta.

1 Riksdagen 1983184. // sami. Nr3

SfU 1983/84:3

I motion 1982/83:1253 av Gösta Andersson (c) och Agne Hansson (c)
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av
socialförsäkringsavgifterna i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen.

I motion 1982/83:1265 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp)
och Börje Stensson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående uttag av
egenavgifter i samband med virkesförsäljning.

I motion 1982/83:1273 a v Göthe Knutsonm. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om en utredning av möjligheterna att differentiera
arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen i enlighet med vad som i motionen
anförts.

I motion 1982/83:1276 av Gullan Lindblad (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till
klarare regler för sociala avgifter för dem som utför uppdrag för annans
räkning.

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om skyndsamt
uppdrag till riksförsäkringsverket att ge bindande förhandsbesked om vem
som är skyldig att erlägga sociala avgifter enligt lagen om allmän försäkring i
frågor rörande begreppen arbetstagare - uppdragstagare.

I motion 1982/83:1813 av Göte Jonsson (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
behov av förändringar i lagen om allmän försäkring.

1 motion 1982/83:2117 (motivering i 1982/83:2116) av Göran Riegnell
m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
ändringar av de sociala avgifterna för ombordanställda enligt vad som
angivits i motionen.

I motion 1982/83:2135 (motivering i 1982/83:2132) av Thorbjörn Fälldin
m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om påskyndande av socialavgiftsutredningens arbete med gränsdragningen
mellan begreppen arbetstagare, uppdragstagare och rörelseidkare,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om differentierade arbetsgivar-
och egenavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1982/83:2142 (motivering i 1982/83:2140) av Thorbjörn Fälldin
m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om differentierade arbetsgivar-
och egenavgifter, där små företag får lägre avgifter än stora.

Yrkandena 2 och 3 i motionen behandlades i utskottets betänkanden SfU
1982/83:17 och 18.

I motion 1982/83:2197 av Arne Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära en översyn av sjukförsäkringsavgiften i
enlighet med vad som anförts i motionen.

SfU 1983/84:3

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänt om socialavgifter

Socialavgifter erläggs i form av arbetsgivaravgift för anställda och egenavgift
av personer med inkomst av annat förvärvsarbete. Sedan den 1 januari
1982 gäller nya regler för uttag av socialavgifter (prop. 1980/81:178, SfU 28
och rskr 406). De därvid beslutade ändringarna innebar enhetligare och
enklare regler för beräkning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Bl. a.
slopades basbelopps- och maximeringsavdragen vid beräkningen av ATPavgiften,
som i fortsättningen skulle beräknas på samma underlag som övriga
avgifter. Syftet härmed var bl. a. att uppnå administrativa lättnader för såväl
myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare. Ändringarna möjliggjorde
också ett införande av ett effektivare debiterings- och uppbördssystern,
och ett första steg i den riktningen beslutades av riksdagen under föregående
riksmöte (prop. 1982/83:60, SfU 10 och rskr 127).

De materiella bestämmelserna för beräkningen av arbetsgivaravgifter och
egenavgifter sammanfördes fr. o. m. den 1 januari 1982 i en gemensam lag,
benämnd lagen (1981:691) om socialavgifter. Därefter har en separat lag
innehållande avgiftsbestämmelser tillkommit, nämligen lag (1982:423) om
allmän löneavgift.

I juni 1981 tillsattes en särskild utredning, socialavgiftsutredningen, för att
göra en översyn av debiterings- och uppbördssystemet för arbetsgivarnas
socialavgifter. Utredningen har i april 1982 avgivit delbetänkandet Översyn
av debiterings- och uppbördssystemet för arbetsgivaravgifter (Ds S 1982:3),
vilket låg till grund för ovannämnda riksdagsbeslut om vissa ändringar i
nuvarande system. Härefter har utredningen i juli 1983 avlämnat ett andra
betänkande, Samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgift (Ds S
1983:7). Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling. Utredningen
avser vidare att i ett kommande betänkande behandla frågan om hur
gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare skall ske
inom avgifts- och källskattesystemet. Sistnämnda betänkande avses föreligga
i början av år 1984.

Arbetstagar- och uppdragstagarbegreppet i sociallagstiftningen

Reglerna om arbetsgivares resp. uppdragsgivares skyldighet att erlägga
arbetsgivaravgift på lön till arbetstagare resp. ersättning till uppdragstagare
är tvingande. Sålunda kan en överenskommelse mellan parterna om att
lönen/ersättningen inkluderar sociala avgifter inte frita arbetsgivaren/uppdragsgivaren
från skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift. Bedömningen
av vem som är att anse som arbetstagare resp. uppdragstagare görs i
efterhand av riksförsäkringsverket i varje enskilt fall. Förhandsbesked kan ej
lämnas.

För en arbetstagare gäller att anställningsförhållande skall föreligga.

SfU 1983/84:3

Bedömningen sker i varje enskilt fall varvid hänsyn tas till samtliga
omständigheter i samband med arbetsavtalet. En person kan anses som
arbetstagare även om han har inregistrerad firma och betalar B-skatt.
Arbetsgivare som under ett år utgivit minst 500 kr. i lön till en arbetstagare är
skyldig att erlägga arbetsgivaravgift.

Såsom uppdragstagare anses den som utför arbete för annans räkning utan
att anställningsförhållande föreligger. Ersättning för uppdrag anses som
inkomst av anställning om ersättningen under ett år uppgått till minst 500 kr.
från en och samma uppdragsgivare. Ett undantag från nämnda regel är dock
om uppdraget ingår i av uppdragstagaren bedriven rörelse eller bedrivet
jordbruk varvid uppdragsgivaren är avgiftsskyldig endast om överenskommelse
har träffats att ersättningen för uppdraget skall anses som inkomst av
anställning. Även här görs bedömning av varje enskilt fall för att avgöra vad
som utgör inkomst av jordbruk resp. rörelse. För att bestämma vad som avses
med rörelse skall det skatterättsliga begreppet rörelse vara vägledande. För
att avgöra om det är fråga om rörelseinkomst skall alla omständigheter
beaktas, och det räcker således inte med att konstatera att några kännetecken
på självständighet föreligger.

Såsom ovan nämnts avser socialförsäkringsutredningen att i ett kommande
betänkande behandla frågan om hur gränsdragningen mellan arbetstagare
och självständiga företagare skall ske inom avgiftssystemet. Betänkandet
beräknas avlämnas i början av år 1984.

Egenavgifter för vissa jordbruks- och skogsbruksinkomster

För inkomster i förvärvskällan jordbruksfastighet gäller att om fastigheten
inte brukats under inkomståret är inkomsterna inte avgiftsgrundande,
exempelvis endast intäkter av s. k. rotpostförsäljning. Har fastigheten
däremot brukats under inkomståret skall egenavgifter erläggas. Avgiftsunderlagets
storlek är härvid beroende på om den försäkrade själv brukat
fastigheten eller om han endast varit s. k. passiv delägare. I det förstnämnda
fallet debiteras den försäkrade samtliga egenavgifter för sina inkomster av
fastigheten. För en passiv delägare i en jordbruksfastighet är inkomsten inte
sjukpenninggrundande men däremot pensionsgrundande. Således debiteras
i detta fall endast de fyra egenavgifter som knyter an till den pensionsgrundande
inkomsten, nämligen folkpensionsavgiften, tilläggspensionsavgiften,
delpensionsavgiften och den allmänna löneavgiften.

I promemorian (Ds Fi 1983:21) Breddat underlag för produktionsfaktorskatter
har en interdepartemental arbetsgrupp redovisat vissa förslag inom
bl. a. socialförsäkringsområdet. I promemorian föreslås att vissa inkomster
som f. n. är avgiftsfria, såsom exempelvis arrendeinkomster och intäkter av
s. k. rotpostförsäljning, skall belastas med en särskild grundavgift till
socialförsäkringen. Grundavgiften, som i princip skall motsvara de socialavgifter
som f. n. har utpräglad skattekaraktär, skall utgå med 20 % och vara

SfU 1983/84:3

avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Promemorian, som har remissbehandlats, är f. n. föremål för beredning
inom regeringskansliet.

Socialavgifter för sjömän

För sjömän gäller särskilda regler för uttag av vissa arbetsgivaravgifter.
Enligt 2 kap. 2 § lagen om socialavgifter skall en arbetsgivare för sjömän
betala en särskild sjömanspensionsavgift med 0,80 %. Vidare skall sjukförsäkringsavgift,
folkpensionsavgift och allmän löneavgift beräknas efter en
lägre procentsats som fastställs årligen. Riksförsäkringsverket har för år 1983
fastställt att sjukförsäkringsavgift skall uttas med 7,20 %, vilket innebär en
nedsättning med 2,30 %, och att folkpensionsavgift skall uttas med 7,16 %,
vilket är en nedsättning med 2,29 %. Den allmänna löneavgiften för sjömän
har för första halvåret 1983 fastställts till 1,52 %, en nedsättning med
0,48 %, och för andra halvåret 1983 till 2,27 % som är en nedsättning med
0,73 %.

Bakgrunden till nedsättningen av redarnas arbetsgivaravgift återfinns i
proposition 1959:100 med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension
m. m. Departementschefen anförde i specialmotiveringen till 33 §
följande:

När det gäller beräkningen av de kollektiva arbetsgivaravgifterna till
försäkringen inställer sig vissa speciella problem beträffande lön till sjömän.
Den svenska utrikessjöfarten bedrives i stark konkurrens med andra länders
sjöfart. På många svenska fartyg utgöres en stor del av besättningarna av
utlänningar, som inte är mantalsskrivna här. Om full pensionsavgift skulle
uttagas för samtliga anställda på sådana fartyg, skulle redarna åsamkas en
betydande kostnad, som endast delvis skulle motsvaras av pensionsrätt för
svenskt sjöfolk. Det synes därför böra övervägas att på något sätt begränsa
avgiftsuttaget för den svenska utrikessjöfartens del. Med hänsyn härtill har i
fjärde stycket i denna paragraf öppnats möjlighet att utfärda särskilda
bestämmelser om beräkning av avgift för löner till sjömän.

Frågan följdes därefter upp i proposition 1959:175 med förslag till
förordningen angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om allmän
försäkring för allmän tilläggspension m. m.

Vissa frågor om förfarandet vid uppbörden av arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgifterna beräknas och uppbärs av riksförsäkringsverket.
Bestämmelser om debiterings- och uppbördsförfarandet finns i lagen
(1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, AVGL.

Förfarandet vid debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter liknar det
som gäller för debitering och uppbörd av B-skatt. Arbetsgivaravgifterna tas
sålunda ut såsom preliminära, slutliga och tillkommande avgifter. De

SfU 1983/84:3

preliminära avgifterna betalas normalt vid sex uppbördstillfällen under det år
arbetsgivaren betalar ut lön (utgiftsåret). Dessa preliminära avgifter räknas
av mot en slutlig avgift för samma år som fastställs året efter utgiftsåret
(debiteringsåret). Den slutliga avgiften beräknas därvid på grundval av en
redovisning, arbetsgivaruppgift (AU), som arbetsgivaren lämnar efter
utgiftsårets utgång. En vid den slutliga debiteringen uppkommen kvarstående
eller överskjutande avgift regleras andra året efter utgiftsåret (regleringsåret).
Avgift som inte betalas inom föreskriven tid skall av RFV anmälas för
indrivning. På ej inbetalt belopp skall beräknas restavgift med sex öre per
krona. Om särskilda skäl föreligger kan en arbetsgivare efter ansökan hos
RFV få befrielse från restavgiften, helt eller delvis.

I förenämnda delbetänkande av socialavgiftsutredningen, Samordnad
uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgift (DsS 1983:7), föreslås ett helt nytt
system för uppbörd av arbetsgivaravgifter. Systemet innebär i korthet att
uppbörden av arbetsgivaravgifter skall samordnas med källskatten genom att
den nuvarande uppbördsdeklarationen skall omarbetas och innefatta även
redovisning av avgifter. Uppbördsdeklaration skall i fortsättningen avges
månadsvis, och samtidigt skall innehållna skattebelopp och den redovisade
månadsavgiften inbetalas till länsstyrelsen. För den som underlåter att lämna
uppbördsdeklaration eller som lämnar en ofullständig sådan föreslår utredningen
att nuvarande bestämmelser i uppbördslagen om anmaning och vite
skall tillämpas även vid uppbörd av arbetsgivaravgifter. Såvitt gäller en
arbetsgivare som underlåter att betala redovisad arbetsgivaravgift innebär
utredningens förslag att arbetsgivaren genom beslut åläggs betalningsskyldighet.
Beslutet skall därefter översändas till kronofogdemyndigheten för
indrivning.

Betänkandet är som tidigare nämnts föremål för remissbehandling.
Utskottet

Allmänt om socialavgifter

Såsom inledningsvis nämnts gäller sedan den 1 januari 1982 nya regler för
uttag av socialavgifter (prop. 1980/81:178, SfU 28 och rskr 406). De därvid
beslutade ändringarna innebar enhetligare och enklare regler för beräkning
av både arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Syftet härmed var bl. a. att
uppnå administrativa lättnader för såväl myndigheter som arbetsgivare och
egenföretagare. Ändringarna möjliggjorde också ett införande av ett effektivare
debiterings- och uppbördssystem, och ett första steg i den riktningen
beslutades av riksdagen under föregående riksmöte (prop. 1982/83:60, SfU
10 och rskr 127).

I fem motioner tas frågan upp om differentierade socialavgifter. Gösta
Andersson och Agne Hansson framhåller i motion 1982/83:1253 att företagarna
och löntagarna i Kalmar län får bära en alltför stor börda av

SfU 1983/84:3

kostnaderna för socialförsäkringen med hänsyn till att länets befolkning
belastar sjukförsäkringen och barnomsorgen i väsentligt lägre omfattning än
vad som gäller i storstadsområden. Enligt motionärernas mening borde
samhället i nuvarande ekonomiska läge stimulera företag och regioner som
lyckats hålla nere kostnaderna på det sociala området. En sådan stimulansåtgärd
vore att sänka vissa sociala avgifter för företag och regioner med låg
sjukfrånvaro och låga kostnader för barnomsorgen och motionärerna begär
en översyn av socialavgifterna i enlighet härmed. I motion 1982/83:1273 av
Göthe Knutson m. fl. begärs en utredning av möjligheterna att differentiera
sjukförsäkringsavgiften i syfte att premiera en arbetsgivare med låg sjukfrånvaro.
Enligt motionärerna är det inte rimligt att företag som satsar stora
summor på god arbetsmiljö och därigenom uppnår låg sjukfrånvaro subventionerar
sjukförsäkringen för arbetsplatser med hög sjukfrånvaro. Thorbjörn
Fälldin m. fl. begär i såväl motion 1982/83:2135 yrkande 2 som i motion
1982/83:2142 yrkande 1 förslag om differentierad sjukförsäkringsavgift i syfte
att ge små företag lägre avgift än stora företag. Motionärerna hänvisar till en
rapport från delegationen för social forskning (1980:1) Den ökade sjukfrånvaron
- en statistisk analys av vilken det framgår att sjukfrånvaron är
betydligt högre i stora företag än i småföretag. Enligt motionärerna är det
därför inte ett rättvist förfarande att arbetsgivarna på de mindre arbetsplatserna
skall betala lika hög avgift som arbetsgivarna i större företag. I motion
1982/83:2197 av Arne Fransson m. fl. framhålls dels att storstadsregionerna
har betydligt högre sjukfrånvaro än små tätorter och landsbygdsområden,
dels att sjukfrånvaron är lägre i småföretag än i stora företag. Motionärerna,
som särskilt tar upp förhållandena i Jönköpings län, anser att det i nuvarande
samhällsekonomiska läge vore en stimulansåtgärd att sänka sjukförsäkringsavgiften
för företag med låg sjukfrånvaro. De begär därför en översyn av
sjukförsäkringsavgiften i enlighet med det anförda.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om differentierad
sjukförsäkringsavgift med samma syfte som de nu aktuella. I sitt av riksdagen
godkända betänkande SfU 1981/82:15 erinrade utskottet om de förändringar
av avgiftssystemet som införts fr. o. m. den 1 januari 1982 i syfte att göra
systemet administrativt enklare och enhetligare samt underlätta en samordning
mellan avgifter och skatter i debiterings- och uppbördshänseende. Mot
den bakgrunden ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka de föreslagna
förändringarna av avgiftssystemet. Även vid föregående riksmöte avslog
riksdagen med samma motivering en motion i nämnda syfte. (Se SfU
1982/83:3 y och FiU 1982/83:50).

Såvitt gäller frågan om differentierad barnomsorgsavgift avslog riksdagen
under föregående riksmöte en motion härom (se SoU 1982/83:25).

Enligt utskottets mening skulle en differentiering av socialavgifterna i
enlighet med vad som begärts i motionerna innebära betydande administrativa
svårigheter, inte minst mot bakgrund av att det även på små arbetsplatser
och på mindre orter kan förekomma hög sjukfrånvaro. Med hänsyn härtill

SfU 1983/84:3

anser utskottet att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motionerna 1253,1273, 2135 yrkande 2, 2142
yrkande 1 och 2197.

I samband med införandet av de nya reglerna för uttag av socialavgifter
från den 1 januari 1982 slopades bl. a. basbelopps- och maximeringsavdragen
vid beräkningen av ATP-avgiften, som i fortsättningen skulle beräknas
på samma underlag som övriga avgifter.

I motion 1982/83:919 av Marianne Karlsson tas upp frågan om beräkning
av inkomst vid fastställande av socialförsäkringsavgifter. Motionären begär
en översyn av reglerna inom den allmänna försäkringen för beräkning av
timförtjänstens storlek i vissa fall.

Frågan om beräkning av timförtjänst hade enligt de regler som gällde före
år 1982 betydelse för storleken av arbetsgivaravgiften till tilläggspensioneringen
(ATP-avgiften). Detta berodde på att ju lägre timförtjänst desto
högre blev antalet arbetstimmar under året och därmed fler årsarbetare,
vilket i sin tur innebar högre basbeloppsavdrag. Med hänsyn till att
ATP-avgiften fr. o. m. år 1982 beräknas på samma underlag som övriga
avgifter och att basbeloppsavdragen således har slopats saknar, enligt
utskottets mening, den i motion 919 väckta frågan numera aktualitet. Någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkallad.

Fr. o. m. år 1982 har kvittningsrätten vid beräkning av inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning slopats (prop. 1981/82:10, SkU 9 och rskr 51).
Detta innebär att underskott i en rörelse inte längre får kvittas mot överskott
i en annan rörelse och inte heller underskott i en jordbruksfastighet mot
överskott i en annan jordbruksfastighet.

Motionärerna i motion 1982/83:200 av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. anser att det kvittningsförbud som införts fr. o. m. år 1982
kan få allvarliga följder för många företagare som av olika skäl bedriver sin
verksamhet i olika förvärvskällor. Eftersom det enligt motionärerna kan
finnas många giltiga skäl för en företagare att bedriva sin verksamhet i olika
förvärvskällor bör denne inte heller missgynnas vid beräkning av egenavgifter.
I motionen framhålls vidare att inga förenklingar i administrativt
hänseende har kunnat påvisas med det införda kvittningsförbudet. Mot
denna bakgrund anser motionärerna att lagen om beräkning av pensionsgrundande
inkomst bör ändras så att överskott i en förvärvskälla inom
inkomstslagen jordbruk och rörelse får kvittas mot underskott i annan
förvärvskälla inom nämnda inkomstslag. I enlighet härmed begär motionärerna
att riksdagen antar ett i motionen framlagt förslag till lag om ändring i
lagen om beräkning av pensionsgrundande inkomst att gälla fr. o. m.
inkomståret 1983.

Riksdagen har tidigare avslagit motionsyrkanden av samma innebörd som
det nu aktuella, se senast SfU 1982/83:10. Utskottets motivering har därvid
varit att det inte kan godtas att en försäkrads framtida pension skulle kunna
begränsas genom möjligheter till kvittning vid beräkningen av den pensions -

SfU 1983/84:3

grundande inkomsten.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla denna ståndpunkt i frågan och
avstyrker bifall till motion 200.

Arbetslagar- och uppdragstagarbegreppet i sociallagstiftningen

Sociallagstiftningens bestämmelser om skyldighet att betala arbetsgivaravgifter
är knutna till begreppet arbetstagare med den innebörd som begreppet
ges i denna lagstiftning. En grundläggande förutsättning för bestämmelsernas
tillämpning är att det föreligger ett arbetsgivare/arbetstagareförhållande
mellan den som får ett arbete utfört åt sig och den som utför arbetet.
Skyldighet att betala arbetsgivaravgifter föreligger dessutom när den som
utför arbetet enligt sociallagstiftningen är att anse som uppdragstagare. Med
uppdragstagare förstås enligt denna lagstiftning den som utför arbete för
annans räkning utan att ett anställningsförhållande föreligger och utan att
arbetet ingår i uppdragstagarens rörelse eller jordbruk.

En uppdragsgivare kan i vissa fall få svårigheter att bedöma om arbetsgivaravgifter
belöper på en uppdragsersättning eller inte bl. a. mot bakgrund
av att sociallagstiftningens och uppbördslagstiftningens arbetstagarbegrepp
inte är identiska. Sociallagstiftningens begrepp är något vidare. Detta beror
på att man i rättspraxis med hänsyn till denna lagstiftnings grunder och syften
tillmäter olika omständigheter en något annan betydelse än vad som är fallet
när det gäller skattelagstiftningens arbetstagarbegrepp. Exempel på sådana
omständigheter är arbetets art, under vilka förhållanden det har utförts,
sättet och grunderna för bestämmandet av ersättning, om den part som utför
arbetet härigenom ådrar sig något ekonomiskt ansvar samt parternas
ekonomiska och sociala situation. Följden har blivit att den som är
arbetstagare enligt uppbördslagstiftningen regelmässigt bedöms vara arbetstagare
också enligt sociallagstiftningen, medan den som är arbetstagare
enligt sociallagstiftningen inte alltid anses vara arbetstagare också enligt
uppbördslagstiftningen.

Fem motioner berör olika aspekter på arbetstagarbegreppet och de
gränsdragningsproblem som nuvarande regler kan ge upphov till. I motion
1982/83:162 av Rune Torwald redogörs för ett fall om reparationsarbeten på
entreprenadbasis. I det redovisade ärendet hade entreprenören A kontaktat
kollegan B, som hade inregistrerad firma, för att få hjälp med vissa arbeten
inom det aktuella entreprenadavtalet. Ett flertal år efter avslutat arbete, och
efter att A avvecklat sin firma, debiterades A arbetsgivaravgifter för B för
ovannämnda arbete. Motionären, som också kritiserar handläggningsrutinerna
i detta ärende, anser att debiteringar av detta slag inte bör få
förekomma. Han begär därför en översyn av gällande regler för debitering av
arbetsgivaravgifter m. m. i vissa fall. Motionärerna i motion 1982/83:446 av
Ove Eriksson m. fl. tar upp frågan om arbetstagarbegreppet i skoglig
verksamhet. I motionen hänvisas tili riksförsäkringsverkets anvisningar om

SfU 1983/84:3

vem som är att anse som arbetstagare. Enligt dessa anvisningar är en
jordbrukare, som åtar sig jordbrukskörslor med av honom tillhandahållen
traktor, i regel inte att anse som arbetstagare medan den som åtar sig
skogskörsler under samma förutsättningar är att anse som arbetstagare i
förhållande till virkesägaren. Motionärerna anser att denna skillnad i
tolkning av verksamheten mellan jord- och skogsbruk är svår att förstå, och
att det kan leda till att nödvändigt skogsarbete inte blir utfört. Enligt
motionärerna föreligger i dag svårigheter att få tillstånd till entreprenadverksamhet
för skogsarbete, men med nya regler för uppgiftsskyldighet och
vidgade kontrollmöjligheter borde dessa svårigheter inte föreligga. Motionärerna
begär därför att regeringen låter utarbeta sådana regler för gränsdragning
mellan begreppen rörelseidkare och arbetstagare att möjligheterna att
starta entreprenadföretag för skoglig verksamhet väsentligt underlättas. I
motion 1982/83:918 av Stig Josefson m. fl. pekas också på den osäkerhet som
råder vid gränsdragningen mellan vem som är att anse som arbetstagare,
uppdragstagare eller rörelseidkare. Motionärerna, som särskilt tar upp
förhållandena rörande byggnadsarbete, anser att om en arbetsuppgift utförs
till ett fast pris, som inkluderar arbets- och materialkostnader, skall
entreprenören betala de sociala avgifterna. I motionen begärs därför att
riksdagen gör ett uttalande om en gränsdragning i enlighet med det anförda.
Gullan Lindblad tar i motion 1982/83:1276 upp reglerna om sociala avgifter
för hantverkare m. fl. Motionären framhåller den osäkerhet som nuvarande
regler medför och hon begär i yrkande 1 förslag till klarare regler om sociala
avgifter för dem som utför uppdrag för annans räkning. I avvaktan på att
klarare regler tillskapas anser motionären att riksförsäkringsverket kunde
anförtros att ge bindande förhandsbesked rörande betalningsskyldigheten
för sociala avgifter. I yrkande 2 begärs därför att riksdagen beslutar att hos
regeringen hemställa om skyndsamt uppdrag till riksförsäkringsverket i
enlighet härmed. I motion 1982/83:2135 av Thorbjörn Fälldin begärs i
yrkande 1 ett tillkännagivande om att socialavgiftsutredningens arbete med
gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare, uppdragstagare och rörelseidkare
bör påskyndas. Motionärerna framhåller det angelägna i att klarare
och mer entydiga regler tillskapas eftersom nuvarande regler inte fungerar
tillfredsställande och t. o. m. är till skada för småföretag som strävar efter att
följa gällande regler.

Utskottet är väl införstått med de gränsdragningsproblem som nuvarande
avgiftsbestämmelser kan ge upphov till. Problemen har även uppmärksammats
av regeringen, som har uppdragit åt socialavgiftsutredningen (S
1981:04) att behandla frågan om hur gränsdragningen mellan arbetstagare
och självständiga företagare skall ske inom avgifts- och källskattesystemet.
Socialavgiftsutredningen har för avsikt att framlägga ett betänkande i frågan i
början av år 1984. Vidare kan nämnas att regeringen i en nyligen framlagd
proposition 1982/83:177 föreslagit vissa åtgärder på detta område för att lösa
ett akut behov hos en särskild grupp, nämligen småhus- och lägenhetsägare.

SfU 1983/84:3

Mot bakgrund av att socialavgiftsutredningen har för avsikt att redan i
början av år 1984 redovisa ett betänkande om bl. a. hur gränsdragningen
mellan arbetstagare och självständiga företagare skall ske inom avgiftssystemet
anser utskottet att det finns skäl att avvakta utredningens förslag innan
riksdagen vidtar någon åtgärd i dessa frågor. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna 162, 446, 918, 1276 och 2135 yrkande 1.

Egenavgifter för vissa jordbruks- och skogsbruksinkomster

För inkomster i förvärvskällan jordbruksfastighet gäller att om fastigheten
inte brukats under inkomståret är inkomsterna inte avgiftsgrundande. Ett
exempel härpå är att inkomsterna endast utgörs av intäkter av s. k.
rotpostförsäljning. Har fastigheten däremot brukats under inkomståret skall
egenavgifter erläggas. Avgiftsunderlagets storlek är härvid beroende på om
den försäkrade själv brukat fastigheten eller om han endast varit s. k. passiv
delägare. I det förstnämnda fallet debiteras den försäkrade samtliga egenavgifter
för sina inkomster av fastigheten. För en passiv delägare i en
jordbruksfastighet är inkomsten inte sjukpenninggrundande men däremot
pensionsgrundande. Således debiteras i detta fall endast de fyra egenavgifter
som knyter an till den pensionsgrundande inkomsten, nämligen folkpensionsavgiften,
tilläggspensionsavgiften, delpensionsavgiften och den allmänna
löneavgiften.

I två motioner tas upp frågor om egenavgifter för jordbruks- och
skogsbruksinkomster. Motionärerna i motion 1982/83:1265 av tredje vice
talmannen Karl Erik Eriksson och Börje Stensson anser att reglerna för uttag
av egenavgifter i samband med virkesförsäljning är så komplicerade att den
enskilde skogsägaren ibland inte kan förutse resultatet av olika sätt att sälja
skog. I motionen pekas på att försäljning av en obetydlig mängd leveransvirke,
efter en egen arbetsinsats i skogen, kan ge upphov till betalning av
egenavgifter avseende inkomster för rotpostförsäljning, som annars inte
skulle ha föranlett uttag av sådana avgifter. Enligt motionärerna kan detta
medföra att virkesförsäljningar skjuts upp för att inte vålla oönskade effekter
när det gäller de sociala avgifterna. Motionärerna anser att detta är mycket
beklagligt då man från samhällets sida med olika åtgärder försöker att
stimulera till ökad avverkning. Motionärerna begär därför i syfte att
förtydliga gällande regler ett förslag till revidering av ifrågavarande lagtext. I
motion 1982/83:1813 av Göte Jonsson pekas på att när tre personer äger en
jordbruksfastighet och en av dem brukar fastigheten medan de andra är
passiva ägare påförs de två passiva ägarna vissa egenavgifter för t. ex.
arrendeinkomster och rotpostförsäljningar på grund av att en av delägarna
till fastigheten brukar densamma. I de fall däremot när även den tredje är
passiv påförs ingen av delägarna avgifter. Enligt motionären borde det
förhållandet att fastigheten sköts av en aktiv delägare inte medföra dessa
effekter, utan detta måste snarare ses som positivt. Motionären begär därför

SfU 1983/84:3

en översyn av lagen om allmän försäkring i detta avseende.

Såsom nämnts i inledningen till detta betänkande har en interdepartemental
arbetsgrupp i promemorian Ds Fi 1983:21 lagt fram vissa förslag inom
bl. a. socialförsäkringsområdet. I promemorian föreslås att vissa inkomster
som f. n. är avgiftsfria, såsom exempelvis arrendeinkomster och intäkter av
s. k. rotpostförsäljning, skall belastas med en särskild grundavgift till
socialförsäkringen. Avgift skall således tas ut på passiva jordbrukares
inkomst från verksamheten. Enligt promemorian är detta en fördel genom
att skillnaden mellan passiva och aktiva jordbrukare minskar. Grundavgiften,
som i princip skall motsvara de socialavgifter som f. n. har utpräglad
skattekaraktär, skall utgå med 20 % och vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Promemorian, som har remissbehandlats, är f. n. föremål för
beredning inom regeringskansliet.

Utskottet anser att det finns skäl att avvakta beredningen av de förslag som
lagts fram i promemorian Ds Fi 1983:21 innan riksdagen vidtar någon åtgärd
beträffande reglerna om egenavgifter för vissa jordbruks- och skogsbruksinkomster.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1265 och
1813.

Socialavgifter för sjömän

Alltsedan år 1960 har särskilda regler gällt för redarnas arbetsgivaravgifter.
Bakgrunden härtill är som nämnts i inledningen till betänkandet att få en
anpassning av avgifterna till de förmåner som kan komma att utgå.

De särskilda regler som numera gäller för uttag av vissa arbetsgivaravgifter
för sjömän återfinns i lag (1981:691) om socialavgifter. Enligt 2 kap. 2 § skall
en arbetsgivare för sjömän betala en särskild sjömanspensionsavgift med
0,80 %. Vidare skall sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift beräknas
efter en lägre procentsats som fastställs årligen. Även allmän löneavgift skall
enligt lag (1982:423) om allmän löneavgift beräknas efter en lägre procentsats
som fastställs årligen. Riksförsäkringsverket har för år 1983 fastställt att
sjukförsäkringsavgift skall uttas med 7,20 %, vilket innebär en nedsättning
med 2,30 %, och att folkpensionsavgift skall uttas med 7,16 % vilket är en
nedsättning med 2,29 %. Den allmänna löneavgiften för sjömän har för
första halvåret 1983 fastställts till 1,52 %, en nedsättning med 0,48 %, och
för andra halvåret 1983 till 2,27 % som är en nedsättning med 0,73 %.

I motion 1982/83:2117 av Göran Riegnell m. fl. anförs att svenska rederier
erlägger fulla sociala avgifter för sina ombordanställda trots att dessa under
tiden ombord inte kan tillgodogöra sig åtskilliga av de motsvarande
förmånerna. Enligt motionärerna bör därför de sociala avgifterna jämkas till
en rimlig nivå i förhållande till nyttjandemöjligheterna och motionärerna
begär förslag till ändringar i enlighet härmed.

Under våren 1982 framlade den dåvarande regeringen i proposition
1981/82:217 förslag till åtgärder i syfte att stärka den svenska sjöfartsnäring -

SfU 1983/84:3

ens konkurrenskraft. I propositionen redovisades planerade ändringar av
sjömansbeskattningen och i avvaktan härpå föreslogs att ett statligt ekonomiskt
stöd skulle utgå till svenska rederier under en övergångsperiod. 1 en
med anledning av propositionen väckt motion yrkades att regeringen även
borde överväga sänkta arbetsgivaravgifter i syfte att förbättra sjöfartsnäringens
kostnadsläge. Trafikutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända
betänkande TU 1981/82:37 att ett ekonomiskt stöd till rederinäringen
behövdes under en övergångstid. Några ekonomiska stödåtgärder härutöver
såsom exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter borde enligt utskottets mening
inte komma i fråga.

Utskottet anser sig mot bakgrund av det anförda inte kunna tillstyrka
någon nedsättning av de sociala avgifterna för sjömän utöver vad som redan
gäller. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion 2117.

Förfarandet vid uppbörden av arbetsgivaravgifter

Avgift som inte betalas inom föreskriven tid skall av riksförsäkringsverket
(RFV) anmälas för indrivning. På ej inbetalat belopp skall beräknas
restavgift med 6 öre per krona. Om särskilda skäl föreligger kan en
arbetsgivare efter ansökan hos RFV få befrielse från restavgiften, helt eller
delvis.

I motion 1982/83:567 av Hans Nyhage och Arne Svensson begärs att
riksförsäkringsverket åläggs att införa ett påminnelseförfarande vid utebliven
betalning av arbetsgivaravgift innan ärendet överlämnas till kronofogdemyndigheten
för indrivning. Enligt motionärerna skulle en sådan åtgärd
medföra att den övervägande delen av de obetalda avgifterna blev inbetalade.
Ett sådant påminnelseförfarande skulle dessutom vara en humanitär
åtgärd och borde enligt motionärerna inte innebära några ökade kostnader
för riksförsäkringsverket.

Såsom tidigare nämnts har socialavgiftsutredningen i sitt delbetänkande
Samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgift (Ds S 1983:7)
föreslagit ett helt nytt system för uppbörd av arbetsgivaravgifter. Systemet
innebär i korthet att uppbörden av arbetsgivaravgifter skall samordnas med
källskatten genom att den nuvarande uppbördsdeklarationen skall omarbetas
och innefatta även redovisning av avgifter. Uppbördsdeklaration skall i
fortsättningen avges månadsvis och samtidigt skall innehållna skattebelopp
och den redovisade månadsavgiften inbetalas till länsstyrelsen. För den som
underlåter att lämna uppbördsdeklaration eller som lämnar en ofullständig
sådan föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i uppbördslagen om
anmaning och vite skall tillämpas även vid uppbörd av arbetsgivaravgifter.
Såvitt gäller en arbetsgivare som underlåter att betala redovisad arbetsgivaravgift
innebär utredningens förslag att arbetsgivaren genom beslut åläggs
betalningsskyldighet. Beslutet skall därefter översändas till kronofogdemyndigheten
för indrivning. Det nya systemet föreslås träda i kraft den 1 januari

SfU 1983/84:3

1985. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Mot bakgrund av att socialavgiftsutredningen föreslagit att ett helt nytt
system för uppbörd av arbetsgivaravgifter skall införas fr. o. m. den 1 januari
1985 och att beredningen av detta förslag pågår finns det enligt utskottets
mening inte anledning för riksdagen att förorda någon ändring i nu gällande
system. Utskottet avstyrker således bifall till motion 567.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande differentierade socialavgifter

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:1253, 1982/83:1273,
1982/83:2135 yrkande 2, 1982/83:2142 yrkande 1 och 1982/
83:2197,

2. beträffande beräkning av timförtjänst vid fastställande av
socialförsäkringsavgifter

att riksdagen avslår motion 1982/83:919,

3. beträffande kvittningsrätt vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst

att riksdagen avslår motion 1982/83:200,

4. beträffande arbetstagar- och uppdragstagarbegreppet i sociallagstiftningen att

riksdagen avslår motionerna 1982/83:162, 1982/83:446,
1982/83:918, 1982/83:1276 och 1982/83:2135 yrkande 1,

5. beträffande egenavgifter för vissa jordbruks- och skogsbruksinkomster att

riksdagen avslår motionerna 1982/83:1265 och 1982/
83:1813,

6. beträffande socialavgifter för sjömän

att riksdagen avslår motion 1982/83:2117,

7. beträffande förfarandet vid uppbörden av arbetsgivaravgifter
att riksdagen avslår motion 1982/83:567.

Stockholm den 27 oktober 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Doris Håvik (s), Börje
Nilsson (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Lars-Åke Larsson (s),
Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Siri Häggmark
(m), Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk), Gunhild Bolander (c)
och Rune Backlund (c).

SfU 1983/84:3

Reservationer

1. Differentierade socialavgifter (mom. 1)

Karin Israelsson, Gunhild Bolander och Rune Backlund (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med "Enligt
utskottets” och slutar på s. 8 med "och 2197.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är den höga sjukfrånvaron på många större
arbetsplatser ett stort problem och medför, såsom framhållits i motionerna
2135 och 2142, att ägare till många småföretag med väsentligt lägre
sjukfrånvaro tvingas subventionera de större företagen. Utskottet delar
motionärernas uppfattning om att åtgärder måste vidtas för att komma till
rätta med detta problem genom att anpassa sjukförsäkringsavgiften till
sjukfrånvaron på olika arbetsplatser. Mot bakgrund av att sjukfrånvaron är
betydligt lägre i småföretagen bör sjukförsäkringsavgiften för dessa kunna
sänkas kraftigt. Enligt utskottets mening kan en sådan differentiering av
sjukförsäkringsavgiften genomföras utan att avgiftssystemet blir mer komplicerat
ur administrativ synpunkt. Utskottet anser dock att det bör överlämnas
åt regeringen att närmare utforma förslaget. Med det anförda tillstyrker
utskottet bifall till motionerna 2135 yrkande 2 och 2142 yrkande 1. Enligt
utskottets mening blir motionerna 1253, 1273 och 2197 härigenom tillgodosedda.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa
1. beträffande differentierade socialavgifter

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:2135 yrkande 2
och 1982/83:2142 yrkande 1 och med anledning av motionerna
1982/83:1253, 1982/83:1273 och 1982/83:2197 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en differentierad
sjukförsäkringsavgift.

2. Kvittningsrätt vid beräkning av pensionsgrundande inkomst (mom. 3)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind, Gullan Lindblad och Siri Häggmark
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”motion 200.” bort ha följande lydelse:

I en avvikande mening till utskottets yttrande SfU 1981/82:1 y avstyrkte
utskottets moderata ledamöter propositionens förslag om kvittningsförbud
och ansåg att nettot av en försäkrads sammanlagda verksamhet borde ligga
till grund för beräkningen av förmåner och avgifter. Skatteutskottets
moderata ledamöter följde upp denna avvikande mening i en reservation till
betänkandet SkU 1981/82:9. I reservationen anfördes bl. a. att argumentet

SfU 1983/84:3

att en företagares ATP-skydd skulle försämras med bibehållen kvittningsrätt
skall ses i belysning av att företagaren då får betala egenavgift med drygt
33 % av inkomsten för ett skydd som enligt riksdagsbeslut skall kosta ca
10 %. Även i en reservation till betänkandet SfU 1982/83:10 följdes nämnda
synpunkter upp av utskottets moderata ledamöter, som ansåg att det då fanns
skäl för riksdagen att frångå sin tidigare ståndpunkt i frågan.

Motionärerna i motion 1982/83:200 tar upp de argument som ovan nämnts
mot ett kvittningsförbud och framhåller vidare att inga förenklingar i
administrativt hänseende har kunnat påvisas med det införda kvittningsförbudet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att det nu finns
anledning för riksdagen att ändra reglerna för kvittningsrätt vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst på sätt som begärts i motion 200.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande kvittningsrätt vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:200 antar följande
såsom Reservanternas förslag betecknade lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha
nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

4§

Vid bestämmande gälla följande.

Värdet av första stycket.

Vid beräkning ettusen kronor.

Riksförsäkringsverket får av rörelse.

Vid beräkning av inkomst av an- Vid beräkning av inkomst av annat
förvärvsarbete får från inkomst nät förvärvsarbete skall från inkomst

av en viss förvärvskälla inte dras av av jordbruksfastighet eller rörelse av underskott

i annan förvärvskälla. dragas underskott under beskatt ningsåret

ä sådan jordbruksfastighet
som brukats av den försäkrade och
underskott i rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid
bestämmande av pensionsgrundande inkomst för år 1983.

minab/gotab Stockholm 1983 77068