SoU 1983/84:3

Socialutskottets betänkande
1983/84:3

om vissa abortfrågor
Motioner

I motion 1982/83:744 av Allan Åkerlind (m) och Tore Nilsson (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift
att snabbt arbeta fram förslag till en ny abortlagstiftning som utgår från
barnets rätt till liv.

I motion 1982/83:745 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådana författningsändringar

1. att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa
skäl begär befrielse från att delta i abortingrepp, skall medges denna rätt,

2. att en negativ inställning till aborter inte skall vara till nackdel för läkare
eller annan sjukvårdspersonal när man söker annan tjänst.

Abortlagen

Gällande bestämmelser m. m.

Abortlagen (1974:595, ändrad senast 1980:222) trädde i kraft den 1 januari
1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning
och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre lagstiftningen
innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap fick
avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan
av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning
prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan
fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en
särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig
att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning.
Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall. För
abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om det
föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är livsdugligt,
får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Ärenden om tillstånd till abort handläggs fr. o. m. den 1 juli 1981 av
socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor.

Antalet aborter har stagnerat samt minskat något de senaste åren. Detsamma
gäller antalet sena aborter. Tillgänglig statistik redovisar följande siffror
(statistiska centralbyråns meddelanden HS 1983:3 och 1983:4.1).

1 Riksdagen 1983184. 12 sami. Nr 3

SoU 1983/84:3

	Antal aborter	Därav efter 17:e veckan
1975	32 526	323
1976	32 351	331
1977	31 462	330
1978	31 918	333
1979	34 709	344
1980	34 887	338
1981	33 294	264
1982	32 602	256

1980 års abortkommitté

Efter abortlagens tillkomst har riksdagen vid åtskilliga tillfällen haft att ta
ställning till motioner om ändring och översyn av abortlagens bestämmelser
samt om abortrådgivning.

I samband med en av de vid 1979/80 års riksmöte aktuella motionerna om
ändring av abortlagen behandlade socialutskottet också bl. a. motionsyrkanden
om en utvärdering av abortlagen och en intensifierad information till
abortsökande om samhällets stödåtaganden. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (SoU 1979/80:10) framhöll utskottet att man inte var beredd att
förorda en omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen bygger,
nämligen att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den
lämpligaste lösningen av de problem som en väntad graviditet medför hon
också skall få abort. Enligt utskottets mening fanns dock skäl som talade för
att abortlagen borde bli föremål för en utvärdering. Utskottet förordade i
enlighet med vad som föreslagits i motionerna att en utvärdering skulle
komma till stånd.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallades 1980 års abortkommitté
(S 1980:02). Enligt direktiven borde kommittén utgå från den huvudprincip
som lagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att inom vissa gränser själv
bestämma om hon vill fullfölja en graviditet eller ej. Vidare borde de tidsfrister
som reglerar abortförfarandet gälla även i fortsättningen. Kommittén
borde enligt direktiven i första hand inrikta sitt arbete på att ge en djupgående
bild av hur abortlagen praktiskt kommit att tillämpas och kartlägga såväl
positiva som negativa effekter av den nya lagstiftningen. Med hänsyn till att
kvinnan enligt denna fått den principiella beslutanderätten i en abortsituation
var det enligt direktiven av särskilt intresse att konsekvenserna därav
redovisades. Vidare skulle utredningen bl. a. noggrant utvärdera abortrådgivningens
utformning samt studera och analysera abortutvecklingen. Kommittén
fick slutligen i uppgift att med utgångspunkt i sin analys söka lägga
fram konkreta förslag om abortrådgivningens utformning och innehåll samt
abortförebyggande åtgärder i syfte att minska abortfrekvensen i landet.
Även förslag till särskilda åtgärdsprogram för en förbättrad information om
samlevnad och om abortförebyggande åtgärder ingick i utredningens uppdrag.

SoU 1983/84:3

Som ett led i sitt utredningsarbete har kommittén bl. a. utfört en studie av
abortverksamheten i landet. Studien inleddes med en probleminventering.
Vidare gjordes ett begränsat antal intervjuer med kvinnor som överväger
eller genomgår abort och med kuratorer och sjukvårdspersonal engagerade i
abortverksamhet. Arbetet har redovisats i rapporten Bilder och röster (Ds S
1981:24).

Kommittén har vidare i juni 1982 avgivit delbetänkandet Lära leva tillsammans
(Ds S 1982:8). I detta diskuteras samlevnadsundervisningens mål och
genomförande i skolan och på vilka punkter samlevnadsundervisningen
behöver förbättras.

Abortkommittén har numera slutfört sitt arbete genom att i maj 1983
framlägga sitt slutbetänkande Familjeplanering och abort. Erfarenheter av ny
lagstiftning (SOU 1983:31).

1 betänkandet konstaterar kommittén bl. a. att den svenska abortfrekvensen
ligger på ungefär samma nivå som de övriga västliga industriländers, vilka
har en med Sverige likartad lagstiftning. 1982 års abortfrekvens är den lägsta
sedan 1974. 95 % av alla aborter görs numera inom 12 graviditetsveckor och
kan därmed utföras med en för kvinnan mer skonsam metod. Antalet ansökningar
som underkastas socialstyrelsens prövning har blivit allt färre. I genomsnitt
80 % av dessa har beviljats. Socialstyrelsen gör i varje enskilt fall en
saklig prövning av skälen för och emot abort. Enligt socialstyrelsens praxis
anses med ”synnerliga skäl” starka skäl oberoende av deras art. Kommittén
delar denna uppfattning och anser vidare att det bör lämnas stort utrymme
för vad som är speciellt i det enskilda fallet och stort avseende fästas vid
kvinnans egen bedömning av sin situation. Kommittén konstaterar vidare att
det finns regionala och lokala skillnader i abortfrekvensen liksom mellan
kvinnor från vissa invandrargrupper och övriga i Sverige boende kvinnor.

Kommittén bedömer att satsningen på abortförebyggande åtgärder i samband
med 1974 års abortlag har givit avsevärda resultat och lämnar olika
förslag till förbättring av denna verksamhet. Bl. a. bör enligt kommittén
permanent abortförebyggande upplysningsarbete finnas i alla landsting. Detta
bör bedrivas enligt en långsiktig, politiskt fastslagen plan i samarbete med
kommuner, länsskolnämnder, övriga vårdgivare, organisationer m. fl.

Avslutningsvis anförs i sammanfattningen till betänkandet att en stor del
av de intentioner som fanns bakom 1974 års abortlag och tillhörande följdlagstiftning
enligt kommitténs mening har uppfyllts. Man har i betänkandet
anvisat vägar för förstärkta insatser i det abortförebyggande arbetet.

Den reservation och de särskilda yttranden som fogats till kommitténs
betänkande avser vissa särskilda frågor och berör inte den grundläggande
bedömningen av 1974 års abortlag, i vilka delar kommittén är enig.

Rättelse: S. 13, underskrift tillkommer.

SoU 1983/84:3

Utredningen om barnens rätt

Under 1980/81 års riksmöte väcktes ett antal motioner vari frågor togs upp
om ändring av abortlagen, om utformningen av abortrådgivningen samt om
lagstiftning till skydd för ofödda. Utskottet anförde inledningsvis i sitt
betänkande (SoU 1981/82:14 s. 26) bl. a. följande.

I debatten om abortlagen har huvudprincipen om kvinnans bestämmanderätt
satts i fråga. Det har gjorts gällande att den avvägning mellan kvinnans
och fostrets intressen som gjorts i abortlagen medfört att fostret numera
saknar rättsligt skydd. I linje härmed har framförts den åsikten att ett lagfäst
skydd för foster inte kan genomföras utan en ändring av grundprincipen i
abortlagen om kvinnans beslutanderätt. Enligt utskottets mening kan det
riktiga i sådana tankegångar ifrågasättas från principiella utgångspunkter.
Abortlagen reglerar endast förfarandet då en kvinna vill avbryta sitt havandeskap.
Avvägningen av kvinnans och fostrets intressen i en abortsituation
har som ovan berörts lett till att kvinnan fått rätt att ensam bestämma om
havandeskapet skall avbrytas fram till utgången av 18:e havandeskapsveckan
och att under tiden därefter livsdugliga foster givits ett lagfäst skydd mot
abortingrepp i andra fall än då kvinnans liv eller hälsa är i allvarlig fara. Enligt
utskottets mening torde abortlagen inte kunna anses ge uttryck för någon
mer allmän princip i fråga om vilken hänsyn som skall tas till kvinnan och
fostret i olika sammanhang. Inte heller den äldre lagstiftningen på området
synes ha innefattat något mera allmängiltigt ställningstagande till frågan om
rättsligt skydd för det väntade barnet. Det förhållandet att kvinnan givits en
viss beslutanderätt beträffande avbrytande av havandeskapet behöver med
andra ord inte innebära att samhället i andra avseenden skulle låta fostrets
intressen stå tillbaka för kvinnans valfrihet, t. ex. acceptera att kvinnan
missbrukar alkohol till skada för det väntade barnet. Med detta synsätt
föreligger det inte - som gjorts gällande i debatten - något direkt samband
mellan utformningen av abortlagen och frågan om det väntade barnets
rättsskydd. Abortlagen utesluter således inte att på andra områden införs
lagregler beträffande rättsskydd för ofödda som bygger på en annorlunda
intresseavvägning. En annan sak är att det från etiska utgångspunkter kan te
sig otillfredsställande att hänsynen till oföddas intressen skall skifta från
område till område.

Vid behandlingen av de olika frågorna hemställde utskottet om avslag på
de motioner som avsåg ändring av abortlagen och utformningen av abortrådgivningen.
Vad gällde frågan om översyn av abortlagen konstaterade utskottet
att utredningsarbetet i abortkommittén skulle bedrivas med utgångspunkt
i principen om kvinnans beslutanderätt. Även de tidsfrister som reglerar
förfarandet skulle enligt direktiven gälla i fortsättningen. Enligt utskottet
saknades anledning att frångå dessa ställningstaganden.

I frågan om skydd för ofödda och en lagstiftning i syfte att ge ofödda en
självständig rättsställning erinrade utskottet om vad utskottet inledningsvis
uttalat om sambandet mellan detta spörsmål och abortlagen. Vidare anförde
utskottet följande (s. 30 f.).

I konsekvens med dessa uttalanden anser utskottet att det inte kan komma
i fråga att införa lagregler av övergripande natur om oföddas ställning. I

SoU 1983/84:3

stället får man på varje område för sig bedöma om och i vad mån särskilda
regler erfordras till skydd för ofödda. Vid bedömningen av huruvida en
översyn av olika lagar är påkallad av hänsyn till fostrets intressen måste enligt
utskottets mening beaktas att en lagstiftning är förenad med åtskilliga problem
av mycket komplicerad beskaffenhet och kräver ett omfattande utredningsarbete.
En sådan översyn bör därför komma till stånd endast om det kan
anses att gällande ordning allmänt sett är otillfredsställande. Utskottet vill
härvidlag framhålla att det i många avseenden torde förhålla sig så att
kvinnan och det väntade barnet har samma behov av skydd mot skaderisker
och att deras intressen därför sammanfaller. I andra avseenden kan visserligen
fostret ha ett större behov av skydd än kvinnan men en intressegemenskap
kan ändock som regel anses föreligga. Som utskottet ovan framhållit
torde nämligen det helt övervägande antalet blivande föräldrar vara angelägna
om att skydda det väntade barnet. Frånvaron av intressekonflikter gör att
det i allmänhet inte innebär några nackdelar för fostret om lagreglerna på
olika områden, såsom f. n. är fallet, endast tar sikte på kvinnan. Att införa
lagregler som ger det ofödda barnet en självständig ställning skulle med
andra ord inte medföra att det väntade barnets intressen i det stora flertalet
fall kan tillvaratas bättre än i dag.

Det sagda utesluter emellertid inte att det i vissa avseenden kan vara
befogat att närmare överväga om regler bör införas som mera uttryckligen
syftar till att skydda det väntade barnet. Motionärerna har pekat på några
områden där sådana regler anses erforderliga.

I det följande (s. 32) diskuterade utskottet behovet av åtgärder bl. a. i de
fall modern missbrukar alkohol eller narkotika eller när fostret är i behov av
sjukvårdande behandling. Utskottet anförde fortsättningsvis följande.

Även om förhållandena således i allmänhet är sådana att fostrets intressen
väl kan tillvaratas av kvinnan kan det dock - både i de av motionärerna
angivna fallen och i andra situationer - undantagsvis tänkas att kvinnan av
olika orsaker förbiser eller inte kan inse konsekvenserna av sitt handlande
eller vidta de åtgärder som behövs för att fostret inte skall skadas eller dess
intressen eljest inte skall åsidosättas. Som exempel på tänkbara sådana
orsaker har socialberedningen i sitt remissyttrande pekat på att kvinnan är
psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd eller att hon är beroende av alkohol eller
narkotika eller av annan anledning befinner sig i en tvångssituation. 1980 års
abortkommitté har i sitt remissyttrande framhållit att kvinnan på grund av
exempelvis en fatalistisk inställning kan motsätta sig en behandling av ett
väntat barn i sjukdomsförebyggande syfte. Andra orsaker kan också tänkas
till att kvinnan inte tar tillbörlig hänsyn till det väntade barnet. Enligt
utskottets mening kan det för fall, som nu berörts, finnas ett behov av regler
som ger det väntade barnet en särskilt skyddad ställning och förhindrar att
kvinnan fattar för fostret skadliga beslut eller på annat sätt åsidosätter dess
intressen. Närmare överväganden i frågan om införandet av sådana regler
bör emellertid göras först sedan en kartläggning skett av i vilka situationer
det kan finnas behov av regler till skydd för ofödda samt av de problem som
kan vara förknippade med en lagstiftning. Utskottet förordar att en sådan
kartläggning och analys kommer till stånd. Därvid bör också den blivande
faderns roll uppmärksammas.

Sedan 1977 arbetar en kommitté med uppdrag att utreda frågan om en
förstärkning av barns rättsliga ställning, utredningen (Ju 1977:08) om barnens

SoU 1983/84:3

rätt. Enligt direktiven skall utredningens uppgift allmänt vara att undersöka i
vilka fall och på vilka sätt barns intressen och behov bör tillgodoses bättre än
f. n. genom föreskrifter som - huvudsakligen inom ramen för lagstiftning i
övrigt - särskilt tar sikte på barnens rätt. Utredningsuppgifterna ansågs inte
behöva preciseras närmare. Utredningen bör enligt direktiven i en första
etapp inrikta sitt arbete på att mera diskussionsvis presentera olika uppslag
och förslag till lösningar, gärna i form av alternativ.

Utredningen har hittills avgett två betänkanden, Omförbud motaga (SOU
1978:10) och Om föräldraansvar m. m. (SOU 1979:63).

I maj 1982 beslutade regeringen om vissa tilläggsdirektiv till utredningen
(Dir. 1982:25). Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen bl. a. fullfölja sitt
tidigare arbete vad avser talerätt och representanter för barn i mål om
vårdnad m. m. Utredningen skall också överväga hur barns rättsliga ställning
kan stärkas i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen (1980:620) och lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt även behandla
vissa frågor om adoption och äktenskap med minderåriga.

Med anledning av riksdagens uttalanden år 1981 anförtros vidare i
tilläggsdirektiven åt utredningen att analysera de problem som är förknippade
med lagstiftning till skydd för fostret i de fall då en gravid kvinna befinner
sig i en sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte inse riskerna för
det väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att handla på visst sätt.
I direktiven påpekas att uppdraget inte avser frågor som hänför sig till
abortlagen, fosterdiagnostiken eller arbetsmiljöområdet.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har vid åtskilliga tillfällen sedan 1975 haft att ta ställning till
motionsyrkanden om utredning av frågan om en ny abortlagstiftning med
starkare rättsskydd för det ofödda barnet. Dessa har genomgående avstyrkts.
I betänkande SoU 1982/83:5 anförde utskottet i denna del följande (s. 13).

Frågan om lagstiftning till skydd för ofödda behandlades av riksdagen så
sent som hösten 1981. Riksdagens ställningstagande ledde till att tilläggsdirektiv
lämnades dels utredningen om barnens rätt, dels föräldraförsäkringsutredningen.
Den förstnämnda kommittén har sålunda fått i uppdrag att
bl. a. analysera de problem som är förknippade med en lagstiftning till skydd
för fostret i de fall då en gravid kvinna befinner sig i en sådan situation att hon
kan tänkas förbise eller inte inse riskerna för det väntade barnet av att hon
handlar eller underlåter att handla på visst sätt. I direktiven undantas från
uppdraget frågor som hänför sig till abortlagen, fosterdiagnostiken och arbetsmiljöområdet.
Föräldraförsäkringsutredningen skall enligt sina tilläggsdirektiv
behandla frågan om behovet av förtydliganden av arbetsmiljölagen i
fråga om skydd mot fosterskador.

I motion 1981/82:269 (m) yrkas att frågan om rättsskydd för alla ofödda
utreds och inte för enbart en begränsad grupp. Motionen syftar till att även
abortlagens bestämmelser skall övervägas som ett led i utredningen av frågan
om rättsskydd för ofödda.

SoU 1983/84:3

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1981/82:14 uttalade utskottet i
denna del bl. a. att enligt utskottets mening abortlagen inte torde kunna
anses ge uttryck för någon mer allmän princip i fråga om vilken hänsyn som
skall tas till kvinnan och fostret i olika sammanhang. Det förhållandet att
kvinnan givits en viss beslutanderätt beträffande avbrytande av havandeskap
behövde enligt utskottet inte innebära att samhället i andra avseenden skulle
låta fostrets intressen stå tillbaka för kvinnans valfrihet, t. ex. acceptera att
kvinnan missbrukar alkohol till skada för det väntade barnet. Med detta
synsätt föreligger det inte - som det gjorts gällande i debatten - något direkt
samband mellan utformningen av abortlagen och frågan om det väntade
barnets rättsskydd. Utskottet ansåg vidare att det inte kan komma i fråga att
införa lagregler av övergripande natur om oföddas ställning. I stället borde
man enligt utskottet på varje område för sig bedöma om och i vad mån
särskilda regler erfordras till skydd för ofödda.

Enligt utskottets mening finns - särskilt med hänsyn till att abortkommittén
planerar att inom en snar framtid avge slutbetänkande - inte anledning
att frångå riksdagens tidigare ställningstagande. Om abortkommitténs erfarenheter
skulle ge anledning till det kan frågan om innehållet i direktiven till
utredningen om barnens rätt eventuellt övervägas på nytt. Utskottet avstyrker
med hänvisning härtill motion 1981/82:269.

Vidare hänvisas till vad som ovan anförts rörande 1980 års abortkommitté
(s. 2 och 3) och rörande utredningen om barnens rätt (s. 5 och 6).

Sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort

Gällande bestämmelser

Det finns inga bestämmelser i lag vilka tillförsäkrar sjukvårdspersonal som
av etiska eller religiösa skäl ej önskar medverka vid abort, rätt att slippa göra
detta.

I proposition 1974:70 anförde föredragande departementschefen bl. a.
följande (s. 76).

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har
tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av
att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.
Enligt 13-15 §§ sjuk vårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för
fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och
blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården
liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de
anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför
undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis
moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta
gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan. Jag vill erinra om
att vad jag nu har anfört även kommit till uttryck i det tidigare nämnda
cirkuläret (MF 1972:59) från socialstyrelsen med råd och anvisningar rörande
tidiga abortingrepp. Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet anser
jag f. n. inte behövliga.

I några motioner framfördes yrkanden vilka syftade till att läkare och
annan sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra medverka vid abortingrepp.
Socialutskottet anförde följande (SoU 1974:21 s. 40).

SoU 1983/84:3

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett utmärkande
drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda en ökad
insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör, som departementschefen
framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta
hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot
denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal,
som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp,
skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig
reglering av frågan inte är påkallad. Å andra sidan förutsätter utskottet att
sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall
vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för att
undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Socialstyrelsen utfärdade under år 1974 cirkulär med anvisningar om
tillämpningen av abortlagen (MF 1974:100).

I mars 1976 gjorde socialstyrelsen - i överensstämmelse med vad JO
förordat i ett utlåtande - en omprövning av sina uttalanden i MF 1974:100
rörande sjukvårdspersonalens möjligheter att slippa medverka vid abort till
förmån för den avsevärt mera restriktiva ståndpunkt utskottet gett uttryck
för vid abortlagens tillkomst. Socialstyrelsen utfärdade då cirkuläret SOSFS
(M) 1976:14 om ändring i ovan angivna cirkulär MF 1974:100. I cirkuläret
anförs efter en erinran om de motstående intressen som föreligger och en
hänvisning till bestämmelserna i 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen följande.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna bör inom sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt hänsyn tas till de anställdas intressen och förutsättningar i
olika avseenden. Sjukvårdspersonalens medverkan vid abort måste betraktas
i ljuset härav. Det är angeläget att abortverksamheten primärt organiseras
så att i densamma inte tas i anspråk personal, som finner det oförenligt
med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen
förutsätter sålunda att den, som under åberopande av sådana
betänkligheter förklarar sig önska erhålla befrielse från att medverka i
abortverksamheten, skall slippa deltaga däri. Sådant undantagande får dock
icke innebära befrielse från skyldighet att medverka vid abort, då situationen
är sådan att fara föreligger för moderns liv och hälsa. Sjukvårdshuvudmännen
bör som en beredskapsåtgärd i sin planering av abortverksamheten, var
och en inom sitt sjukvårdsområde, räkna med alternativa lösningar beträffande
dispositionen av personalresurserna för ändamålet, för att på så sätt
säkerställa att abortsökande kvinna, som är berättigad till abort enligt lagen,
skall kunna få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har även efter det att socialstyrelsens ändrade cirkulär utfärdats
1976 vid flera tillfällen haft att ta ställning till motionsyrkanden liknande de
nu aktuella. Vid det senaste tillfället hänvisade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1979/80:10 till ett tidigare uttalande i betänkande SoU
1977/78:26 (s. 10) av följande lydelse.

SoU 1983/84:3

Som utskottet tidigare framhållit skall de anvisningar som socialstyrelsen
utfärdar på det här aktuella området vara vägledande för sjukvårdshuvudmännens
organisation av abortverksamheten (SoU 1977/78:11 s. 6). De nu
gällande anvisningarna stämmer väl överens med de synpunkter utskottet
redovisade vid abortlagens tillkomst. Det finns också skäl att nämna att det,
såvitt utskottet känner till, varken i det ärende som åberopas i motionen
1977/78:1089 och som nyligen avgjorts av regeringsrätten eller i något annat
fall har förekommit att sjukvårdshuvudman sökt tvinga läkare eller annan
som är verksam inom sjukvården att mot dennes vilja medverka vid abort.
Tilläggas kan att regeringsrättens ställningstagande i angivna ärende - för
vilket tidigare redogjorts (s. 4) - inte torde innebära någon förändring av det
redan kända rättsläget på förevarande område.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte föreligger något
skäl att ompröva riksdagens ställningstagande från år 1974 rörande frågan
om lagreglering av sjukvårdspersonals medverkan vid abort. Utskottet vill
samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan
för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker
tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att
vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan
medverkan oacceptabel och trots att det inte är fråga om abortingrepp som är
nödvändiga för att undvika fara för moderns liv eller hälsa.

Förfarandet vid tjänstetillsättningar

Behörighet och tillsättningsförfarande vad gäller läkare regleras sedan den
1 januari 1983 huvudsakligen genom förordningen (1982:771) om behörighet
till vissa tjänster inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården och
om tillsättning av sådana tjänster (ändrad genom SFS 1983:753). För
läkartjänster som är förenade med tjänst som lärare vid högskola finns
särskilda bestämmelser (SFS 1982:764). Sistnämnda tjänster tillsätts i
huvudsak i enlighet med vad som gäller för lärartjänster. Allmänna
behörighetskrav för att utöva läkaryrket regleras även särskilt.

Enligt förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana
tjänster skall vid tillsättning av överläkar- eller distriktsläkartjänster i speciell
ordning utsedda sakkunniga yttra sig om samtliga behöriga sökandes
skicklighet. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till utbildning samt klinisk
och vetenskaplig skicklighet. Socialstyrelsen har till de sakkunnigas ledning
utfärdat meritvärderingsråd (MF 1973:33). Vidare finns inom läkarförbundet
en speciell meritvärderingsbyrå, vilken tillhandagår såväl sakkunniga
som sjukvårdshuvudmän med meritsammanställningar i tillsättningsärenden.
De tre sakkunniga skall upprätta ett förslag med angivande av de fyra
främsta behöriga sökandena till tjänsten i fråga utan inbördes rangordning.
Landstingskommunen har därefter att i vanlig ordning förordna en av de
föreslagna på tjänsten. Därvid inhämtas regelmässigt förord av den klinikchef
som berörs av tjänstetillsättningen.

De sakkunnigas förslag kan överklagas till socialstyrelsen. Vidare har alla
sjukvårdshuvudmän med ett undantag inrättat speciella besvärsnämnder för

SoU 1983/84:3

bl a. tillsättningsärenden. Därutöver finns möjlighet att anföra kommunalbesvär.

Vad gäller övrig hälso- och sjukvårdspersonal finns ingen motsvarighet till
de ovan redovisade reglerna för tillsättning av läkare.

Såväl frågor om legitimation och behörighet som tillsättningsförfarandet
inom hälso- och sjukvårdens område har varit föremål för översyn av 1981 års
behörighetskommitté (S 1980:11), vilken nyligen avlämnat sitt huvudbetänkande
Kompetens inom hälso- och sjukvården (SOU 1983:33). Kommittén
avser att senare i ett särskilt betänkande lägga fram förslag i fråga om
tillsättningsförfaranden för vissa landstingskommunala tjänster.

1980 års abortkommitté

Abortkommittén redovisar i sitt slutbetänkande (se ovan s. 3) en
sammankomst med sjukvårdspersonalens fackliga organisationer rörande
bl. a. samvetsfriheten för sjukvårdspersonal som kommer i kontakt med
abortverksamhet. De organisationer som hörsammade inbjudan var Sveriges
läkarförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF), Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och Svenska hälso- och sjukvårdens
tjänstemannaförbund (SHSTF).

Från läkarförbundets sida anfördes att samvetsfriheten är tillräckligt
tillgodosedd i nuvarande lagstiftning. På de flesta håll torde inte heller läkare
som vägrar delta i abortverksamhet vålla några organisatoriska problem.
Vidare omtalades att man från Svensk gynekologisk förening avråder de
blivande läkare som ej vill befatta sig med aborter från att bli gynekologer.
Man betonade i anslutning härtill vikten av att den som arbetar som
gynekolog inte intar en abortfientlig inställning, eftersom man med dagens
abortfrekvens får räkna med att en allt större andel av de kvinnor som
kommer till en kvinnoklinik något gång gjort abort.

Från SFJSTF och SKAF framhölls att det knappast kunde existera någon
reell samvetsfrihet för en enskild sköterska eller ett biträde - i sådana fall
skulle vården inte fungera. I praktiken löses emellertid sådana problem
genom att de som av etiska eller religiösa skäl inte accepterar att befatta sig
med aborter, söker sig till andra områden inom hälso- och sjukvården.

Abortkommittén anser för egen del att de regler som f. n. finns (socialstyrelsens
ovannämnda cirkulär) är tillräckliga när det gäller möjligheterna för
sjukvårdspersonal att slippa delta i abortverksamhet. Kommittén hänvisar i
övrigt till socialutskottets uttalanden i ämnet (senast SoU 1979/80:10, se ovan
s. 9).

SoU 1983/84:3

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner rörande dels principerna för
abortlagstiftningen, dels frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka
vid abortingrepp. De spörsmål som aktualiseras i motionerna har vid
ett flertal tidigare tillfällen varit föremål för prövning från riksdagens sida.

I motion 1982183:744 begärs utredning om en ny abortlagstiftning,
utgående från barnets rätt till liv. Motionärerna anför att den nya människan
måste åtnjuta fullt rättsskydd från den tidpunkt man med säkerhet kan
konstatera dess existens. Utifrån denna princip får man sedan ta ställning till i
vilka situationer man skall tillåta abort. Motionärerna anför vidare att varken
1980 års abortkommitté eller utredningen om barnens rätt har möjlighet att
gå in på principfrågan om skyddet för det ofödda barnet i abortsituationer.
En ny utredning bör därför tillsättas.

Frågan huruvida abortlagstiftningen skall ha som utgångspunkt kvinnans
egen bestämmanderätt eller om den skall bygga på någon annan princip -exempelvis prövning av om någon särskild abortindikation föreligger -övervägdes mycket ingående såväl under det utredningsarbete som föregick
tillkomsten av den nuvarande abortlagstiftningen, som i propositionen i
ämnet (1974:70) och vid riksdagsbehandlingen (SoU 1974:21) av denna.

Utskottet anser nu liksom tidigare inte att den förändring som ägt rum
sedan abortlagens ikraftträdande i fråga om antalet legala aborter eller någon
annan omständighet motiverar en omprövning av den huvudprincip på vilken
abortlagen bygger, nämligen att om kvinnan efter moget övervägande finner
att abort är den lämpligaste lösningen på de problem som en väntad
graviditet medför, hon också skall få abort.

Trots detta har riksdagen ansett skäl föreligga för en utvärdering av
abortlagen (SoU 1979/80:10). 1980 års abortkommitté har tillsatts i enlighet
härmed. Kommitténs direktiv har utformats med utgångspunkt från riksdagens
beslut. Kommittén har nyligen avlämnat sitt slutbetänkande, vari
kommittén bl. a. konstaterar att en stor del av intentionerna bakom 1974 års
abortlag har uppfyllts. I betänkandet anvisas vägar för förstärkta insatser i
det abortförebyggande arbetet.

Riksdagen har vidare från mera allmänna utgångspunkter behandlat
frågan om skydd för ofödda (SoU 1981/82:14), varvid riksdagen bl. a. uttalat
att abortlagen inte kan anses ge uttryck för någon mer allmän princip i fråga
om vilken hänsyn som skall tas till kvinnan och fostret i olika sammanhang.
Abortlagen reglerar endast förfarandet då en kvinna vill avbryta sitt
havandeskap. Riksdagen avvisade vidare tanken på att införa övergripande
lagregler om oföddas ställning. Däremot begärdes en kartläggning och analys
av i vilka situationer det kan finnas behov av regler till skydd för ofödda samt
av de problem som kan vara förknippade med en sådan lagstiftning från
område till område. Det är detta uppdrag från riksdagen som sedermera
lämnats till utredningen om barnens rätt.

SoU 1983/84:3

Hösten 1982 behandlade riksdagen ett likartat motionsyrkande, vilket
också aktualiserade frågan om direktiven till de båda utredningarna och det
förhållandet att ingen av utredningarna enligt sina direktiv skulle gå in på de
grundläggande reglerna i abortlagen. Riksdagen fann då inte skäl att frångå
sitt tidigare ställningstagande (SoU 1982/83:5). Samtidigt erinrades om att
abortkommitténs betänkande kunde väntas inom kort. Om abortkommitténs
erfarenheter skulle ge anledning till det kan enligt riksdagsbeslutet
frågan om innehållet i direktiven till utredningen om barnens rätt eventuellt
övervägas på nytt.

Abortkommitténs nu framlagda betänkande bekräftar att det inte finns
skäl att ifrågasätta den huvudprincip varpå 1974 års abortlag vilar, nämligen
kvinnans rätt att inom vissa tidsgränser själv besluta i fråga om abort. Enligt
utskottets uppfattning finns därför inte skäl att på nytt utreda frågan om
abortlagstiftningens utformning. Den fortsatta beredningen av kommitténs
betänkande får utvisa i vad mån andra åtgärder från statsmakternas sida är
påkallade för att ytterligare nedbringa antalet aborter.

Utskottet kan inte heller tillstyrka att utredningen om barnens rätt nu
skulle ges ändrade direktiv i frågan om skydd för ofödda. Med hänsyn till den
utvärdering av abortlagen som nyligen slutförts av abortkommittén och till
riksdagens vid många tillfällen uttalade principiella ställningstagande i fråga
om abortlagen finns inte skäl för utredningen att gå in på utformningen av
denna lag. En annan sak är att utredningen vid sin genomgång av reglerna på
olika områden måste beakta förhållandet till abortlagstiftningen. Erforderlig
belysning av därmed sammanhängande frågor måste självfallet ges.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:744.

I motion 1982/83:745 yrkas författningsändringar innebärande att läkare
och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl inte vill delta i
abortingrepp skall ha rätt att bli befriade från detta.

Som framgått ovan (s. 8) har riksdagen vid upprepade tillfällen intagit den
ståndpunkten att det inte varit påkallat med någon författningsreglering av
denna fråga. Socialstyrelsen har vidare utfärdat ett cirkulär i ämnet,
innebärande att abortverksamheten primärt bör organiseras så att man inte
tar i anspråk personal som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa
uppfattning att medverka vid aborter. Socialstyrelsen förutsätter i cirkuläret
att den som åberopar sådana skäl för att befrias från att delta i abortverksamheten
också skall slippa delta, detta dock under förutsättning att det inte är
fråga om fall då det är fara för moderns liv eller hälsa.

1980 års abortkommitté har också behandlat frågan och bl. a. samrått med
företrädare för de fackliga organisationerna (se ovan s. 10). I kommitténs
betänkande redovisas inte något som tyder på att det numera skulle föreligga
ett starkare behov av författningsreglering på området.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1982/83:745
yrkande 1.

I samma motion hemställs vidare att riksdagen hos regeringen begär

SoU 1983/84:3

sådana författningsändringar att en negativ inställning till aborter inte skall
vara till nackdel för läkare eller annan sjukvårdspersonal vid tillsättande av
tjänst (yrkande 2). I motionen anförs bl. a. att läkare uppgivit att de hindrats
i sin karriär genom att de öppet avråtts från att söka vissa tjänster och mer
eller mindre öppet motarbetats på grund av sin inställning till aborter.

I motionen anges ej de närmare omständigheterna kring de uppgivna
fallen. Utskottet känner för sin del inte till något fall där frågan om hur en
negativ inställning till aborter skall bedömas ställts på sin spets vid en
tjänstetillsättning. Såväl från socialstyrelsen som från landstingshåll har
sålunda uppgivits att denna fråga i vart fall inte under senare år varit föremål
för prövning efter överklagande.

Utskottet vill vidare erinra om att abortkommittén redovisat att man från
läkarnas fackliga företrädare angivit att läkare som vägrar delta i abortverksamhet
på de flesta håll inte vållar några organisatoriska problem och att
samvetsfriheten är tillräckligt tillgodosedd i nuvarande lagstiftning.

Det kan slutligen tilläggas att det torde finnas situationer när det knappast
är möjligt att helt bortse från att en sökande till en tjänst vägrar att medverka
vid aborter. Detta kan t. ex. vara fallet om organisationen är sådan att det
inte finns någon annan personal som i så fall kan svara för abortingreppen.
Om sjukvårdshuvudmannen skall kunna ge abortsökande kvinnor den abort
de har laglig rätt till måste sådan personal anställas som inte endast är
formellt kvalificerad för uppgiften utan även villig att utföra den.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda även yrkande 2 i
motion 1982/83:745.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om ny abortlagstiftning
att riksdagen avslår motion 1982/83:744,

2. beträffande sjukvårdspersonals rätt att vägra delta vid abort
att riksdagen avslår motion 1982/83:745 yrkande 1,

3. beträffande inverkan av sjukvårdspersonals inställning till abort
på tjänstetillsättningar

att riksdagen avslår motion 1982/83:745 yrkande 2.

Stockholm den 11 oktober 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp). Evert Svensson (s). Göte Jonsson (m).
John Johnsson (s). Rune Gustavsson (c). Kjell Nilsson (s). Blenda Littmarck
(m). Stig Alftin (s). Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m). Ulla
Tillander (c). Anita Persson (s). Ingvar Eriksson (m). Inga Lantz (vpk) och
Aina Westin (s).

Soll 1983/84:3

Reservation

av Göte Jonsson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Frågan
huruvida” och slutar på s. 12 med ”motion 1982/83:744” bort ha följande
lydelse:

Riksdagen har ansett skäl föreligga för en utvärdering av abortlagen (SoU
1979/80:10). 1980 års abortkommitté har tillsatts i enlighet härmed. Kommitténs
direktiv har utformats med utgångspunkt från riksdagens beslut.
Kommittén har nyligen avlämnat sitt slutbetänkande, vari kommittén bl. a.
konstaterar att en stor del av intentionerna bakom 1974 års abortlag har
uppfyllts. I betänkandet anvisas vägar för förstärkta insatser i det abortförebyggande
arbetet.

Man kan sammanfattningsvis konstatera att varken abortkommittén eller
utredningen om barnens rätt har haft eller har möjlighet att gå in på
principfrågan om skyddet för det ofödda barnet i abortsituationer. Utskottet
vill därför slå fast att foster har liv och som blivande människor har
berättigade anspråk på ett långtgående rättsskydd. Härmed sammanhägande
frågor måste kunna utredas förutsättningslöst.

Vi lever i ett samhälle med hög teknisk och medicinsk standard och
utvecklingen kommer att fortsätta, vilket är positivt. Skickliga vetenskapsmän,
forskare och tekniker har gjort och gör viktiga insatser i människans
och livets tjänst. Det är angeläget att koppla detta positiva i den mänskliga
utvecklingen med grundläggande värderingar och här kommer också frågan
om rättsskyddet in i bilden. När det gäller fostrets rättsskydd är det inte
enbart abortfrågan som aktualiserar detta utan även frågor som fosterdiagnostiken,
provrörstekniken, genmanipulationen m. m.

Frågan om ett ökat rättsskydd för fostret måste därför snarast bli föremål
för utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande utredning om ny abortlagstiftning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:744 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 75862