SoU 1983/84:22

Socialutskottets betänkande
1983/84:22

om vissa socialtjänstfrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner rörande dels socialtjänstens
verksamhet på barn- och ungdomsområdet, dels vissa allmänna frågor. Bl. a.
behandlas vistelsebegreppet i socialtjänstlagen, kommunalt stöd till politiska
ungdomsorganisationer, utredning i barnavårdsärenden, umgängesrätt vid
förbud att flytta barn, rätten för unga över 15 år att föra talan enligt
socialtjänstlagen samt slutligen vissa frågor rörande lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU).

Samtliga motionsyrkanden avstyrks, i flertalet fall med hänvisning till
socialberedningens inom kort slutförda översyn av socialtjänstlagstiftningen.
Utskottets c-ledamöter reserverar sig mot utskottets beslut i fråga om
kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer och m-ledamöterna
mot de beslut som rör vissa ändringar i LVU.

Motionsyrkanden

I motion 1983/84:330 av Kerstin Anér (fp) hemställs att riksdagen begär att
regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt utarbeta riktlinjer för
bamavårdsutredningar och för handläggning av ärenden som gäller sexuella
övergrepp mot barn.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1983/84:327.

I motion 1983/84:787 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen beslutar
om komplettering av 28 § socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

I motion 1983/84:1212 av Margareta Gard (m) föreslås att riksdagen hos
regeringen hemställer att vistelsebegreppet enligt socialtjänstlagen blir
föremål för vidare utredning och åtgärder i syfte att undvika särskild
betalning för kommuner med kriminalvårdsanstalter.

I motion 1983/84:2242 av Margareta Gard (m) och Gullan Lindblad (m)
hemställs att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om socialtjänstlagen
skall förses med en regel som tydligt anger i vilken omfattning
kommuner och landstingskommuner får lämna stöd till de politiska
ungdomsorganisationerna.

1 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 22

SoU 1983/84:22

I motion 1983/84:2251 av Olof Johansson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning som klargör kommuners och
landstings självbestämmanderätt vad gäller bidragsgivning för skolning i
politisk demokrati, som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar.

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamrem. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 11-13),

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i 1 §
p. 2 lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att i
lagen införs åtgärdsmöjligheterna föreskrifter rörande den unges
levnadsförhållanden samt övervakning,

12. att riksdagen beslutar att 1 § p. 2 i lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) skall ha följande lydelse: Den unge
utsätter sin hälsa eller utveckling för fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende,

13. att riksdagen hos regeringen skyndsamt begär förslag om sådan
ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) att utvidgade möjligheter ges att under längre tid än sex
månader kvarhålla unga missbrukare för vård.

Allmän bakgrund

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) i kraft,
varvid bl. a. bamavårdslagen (1960:97), lagen om nykterhetsvård (1954:579)
och lagen om socialhjälp (1956:2) upphörde att gälla. För handläggning av
individuella ärenden enligt socialtjänstlagen gäller bl. a. att inga åtgärder
rörande vuxna kan beslutas eller genomföras mot den enskildes vilja. Rätt till
bistånd enligt 6§ socialtjänstlagen inträder när den enskilde behöver
socialtjänstens insatser för sin försörjning eller livsföring i övrigt och behovet
inte kan tillgodoses på annat sätt. Härmed avses inte enbart situationer när
någon behöver ekonomisk hjälp utan också exempelvis situationer när äldre
eller handikappade i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser, när barn
som far illa behöver tas om hand eller när den som missbrukar alkohol eller
narkotika behöver vård och behandling genom socialnämndens försorg.

Socialtjänstlagen kompletteras av dels lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU), dels lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). LVU ger möjlighet att bereda underåriga
erforderlig vård när sådan inte kan åstadkommas på frivillig väg. LVM ger en
motsvarande möjlighet när det gäller vuxna missbrukare av alkohol eller
narkotika.

Socialberedningen (S 1980:07) har uppdraget att följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Beredningen har i december 1982 erhållit nya direktiv
(Dir. 1982:106) som ersätter de tidigare utfärdade direktiven.

SoU 1983/84:22

Utgångspunkten för beredningens utvärdering är att den nya lagstiftningen
skall ligga fast i sina grunddrag. Beredningen skall främst koncentrera
arbetet till bestämda områden. Beredningen har dock frihet att ta upp de
frågor som aktualiseras under den allmänna uppföljningen.

Beredningen beräknar att avge två delbetänkanden under första halvåret
1984, ett beträffande psykiatrisk vård och ett beträffande vård av unga.
Beredningen beräknar att avsluta sitt arbete under år 1984.

Vistelsebegreppet i socialtjänstlagen

Motion

I motion 1983/84:1212 av Margareta Gard (m) föreslås att vistelsebegreppet
enligt socialtjänstlagen blir föremål för vidare utredning och att åtgärder
vidtas i syfte att undvika särskild betalning för kommuner med
kriminalvårdsanstalter. Motionären anför bl. a. att en stor andel av de
intagna på kriminalvårdsanstalter har missbruksproblem. I vissa fall kan
intagna lämnas medgivande att vistas utanför anstalten enligt 34 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. En vanlig placering är då vid
behandlingshem för narkotika- eller alkoholmissbrukare. Den kommun
inom vilken anstalten är belägen kan härigenom tvingas betala ersättning för
intagna som överförs till behandlingshem. Det måste enligt motionären
ifrågasättas om vistelsebegreppet enligt socialtjänstlagen även i fortsättningen
skall användas vid fastställande av betalningsskyldighet för anstaltskommuner
när det gäller i anstalt intagna icke-kommunmedlemmar.

Motionären hänvisar även till att staten enligt 3§ brottsskadelagen
(1978:413) ersätter skador som uppkommit vid brott begångna av intagna i
kriminalvårdsanstalt.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta
ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.
Det yttersta ansvaret innebär bl. a. att socialnämnden skall svara för omsorg
och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat
bistånd till familjer och enskilda som behöver det (5§). Den som vistas i
kommunen har vidare rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i
övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall
genom biståndet bl. a. tillförsäkras en skälig levnadsnivå (6 §).

Socialtjänstlagen gör inte någon åtskillnad mellan dem som är bosatta
inom kommunen och dem som utan att vara bosatta där vistas i kommunen
(tillfällig vistelse).

I regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten anförs beträffande

1* Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 22

SoU 1983/84:22

kommunens ansvar bl. a. att det är vistelsekommunen som skall lämna den
enskilde stöd och hjälp, och att det således är den kommun där den enskilde
befinner sig när hjälpbehovet inträder som har ansvaret för att den enskilde
får den hjälp som han behöver, men att detta inte bör leda till att
vistelsekommunen skall vidta alla de åtgärder som kan behövas när den
enskilde är bosatt i annan kommun (s. 523).

När socialnämnden i en kommun ger bistånd i form av placering i
familjehem eller i hem för vård eller boende i en annan kommun har
placeringskommunen kvar ansvaret för den som har placerats (22 §). Den
nya vistelsekommunen får dock ansvaret för att den enskilde får den hjälp
och det stöd som inte hör samman med att bistånd ursprungligen meddelats i
form av placering i familjehem eller hem för vård eller boende. Vistelsekommunen
har t. ex. ansvaret för sådana insatser som normalt tillkommer alla
andra i kommunen. Först sedan det ursprungliga behovet är tillgodosett
upphör ansvaret för den socialnämnd som fattat beslutet om placeringen.

Regeln om placeringskommunens ansvar gäller bara när det är socialnämnden
som svarar för placeringen. Vid placering initierad av annat
samhällsorgan gäller huvudprincipen om vistelsekommunens ansvar, t. ex.
om någon tas in i fängelse.

I 72 § socialtjänstlagen regleras frågan om överflyttning av ärenden mellan
kommuner. Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande
en enskild person kan med stöd av detta lagrum flyttas över till en annan
socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. I propositionen (Del A
s. 523) uttalas bl. a. att vistelsekommunen bör kunna flytta över ett ärende till
hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där
men att en sådan överflyttning dock bara lär komma i fråga när den enskilde
under en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten.

Enligt den tidigare socialhjälpslagen gällde att den kommun som gav
obligatorisk socialhjälp till någon som var mantalsskriven i annan kommun
hade rätt att kräva mantalsskrivningskommunen på ersättning. Detta ger
socialtjänstlagen inte möjlighet till. Huvudprincipen är att den kommun som
enligt socialtjänstlagen är skyldig att utge bistånd också skall stå för
kostnaderna därför. Detta gäller även för det fall då bistånd ges vid tillfällig
vistelse. Däremot reser socialtjänstlagen inte några hinder mot att kommuner
sluter frivilliga överenskommelser om kostnadsfördelningen avseeende
bistånd som utges vid tillfällig vistelse i annan kommun än där vederbörande
är bosatt, t. ex. någon form av avtal mellan bosättningskommun och
vistelsekommun. Sålunda har Svenska kommunförbundet den 25 februari
1983 beslutat anta en rekommendation beträffande vistelsekommuns kostnadsansvar
för bistånd i form av färdtjänst (s. k. interkommunal färdtjänst).
Genom beslutet rekommenderas kommunerna att anta vissa regler om
kostnadsfördelning kommuner emellan för färdtjänstresor.

Socialstyrelsen har i allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd och i flera
meddelandeblad behandlat frågan om vistelsekommunens skyldigheter.

SoU 1983/84:22

Gränsdragningen mellan socialtjänstens och kriminalvårdens ansvarsområden
behandlas utförligt i propositionen om socialtjänsten (Del A s. 149-151). När någon är intagen i anstalt svarar staten för alla med vården
förenade kostnader. Det poängteras dock särskilt i propositionen att vad som
sägs inte innebär någon begränsning av klientens rätt att på samma villkor
som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annat bistånd inom socialtjänsten.

I rätten till bistånd (Allmänna råd från socialstyrelsen 1981:1) sägs bl. a.
följande om kriminalvårdens och socialnämndens ansvar för den som är
intagen i fängelse (s. 27).

När det gäller personer som är intagna på kriminalvårdsanstalt svarar
staten för alla med vården förenade kostnader. Däremot kan kriminalvården
inte svara för den intagnes egna kostnader. Den som inte kan betala sin hyra
riskerar t. ex. att stå utan bostad vid frigivningen. Det ankommer på
socialnämnden att ta ställning till hur man bör förfara i sådana fall. Det torde
emellertid knappast kunna göras gällande att rätten till bistånd enligt 6 § SoL
inkluderar en rätt för den som avtjänar straff att få hyran betald. En sådan
insats från socialnämndens sida är en rent förebyggande åtgärd som
kommunen får vidta även om den enskilde inte har rätt till bistånd. Är
strafftiden kort -1, ex. under sex månader - kan det vara rimligt att i avvaktan
på frigivningen bistå den intagne med hyresbetalningarna om inte han själv
eller någon närstående kan stå för dem. Vid längre strafftider bör man
överväga möjligheten att överlåta lägenheten mot löfte från kommunen att
försöka få fram en annan lägenhet när personen friges.

Det får anses ankomma på kriminalvården att stå för de kostnader som
uppkommer när en person blir intagen i kriminalvårdsanstalt. För personer
som har frigivningspermission för att söka ordna sin sociala situation gäller
därför att resor till och från anstalten och bidrag till utrustningen när klienten
lämnat anstalten skall bekostas av kriminalvården. Kostnader som kan
uppkomma i övrigt för den som har frigivningspermission får bestridas på
samma sätt som gäller för alla andra. Behöver en permitterad bistånd för sin
försörjning eller livsföring i övrigt har han rätt härtill enligt 6 § SoL om hans
behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt kan intagna i vissa
fall lämnas medgivande att vistas utanför anstalten. En vanlig placering är i
behandlingshem för missbrukare eller i familjehem. Så länge verkställigheten
pågår, dvs. vanligtvis fram till beräknat datum för villkorlig frigivning,
svarar staten för kostnaderna när någon vistas på behandlingshem eller i
familjehem. Svenska kommunförbundet har i ett cirkulär (77. 106) uttalat
att kommunerna därefter skall överta kostnadsansvaret.

Regeringsrätten fastställde i oktober 1983 en dom av en länsrätt där en
intagen i kriminalvårdsanstalt beviljats socialbidrag, från den kommun där
han hade sin bostad, till hyresskuld och löpande hyra. Det är dock osäkert
hur långtgående slutsatser som kan dras av rättsfallet med hänsyn till de
speciella omständigheter som förelåg. Den intagne hade enligt uppgift i
domen s. k. frigång från anstalten för att gå på en kurs i AMU:s regi. Varje
helg hade han 36 timmars permission till bostaden, som var belägen i en

SoU 1983/84:22

annan kommun. Länsrätten hänvisade i domen bl. a. till att det var olämpligt
att den intagne vräktes från sin bostad när han inom kort skulle friges, och att
det skulle bli svårt för honom att skaffa en annan likvärdig bostad.
Regeringsrätten fastställde domen med ett påpekande att vid den aktuella
tidpunkten den intagne fick anses ha vistats i kommunen där bostaden var
belägen.

Kriminalvårdsstyrelsen har till regeringen redovisat vissa erfarenheter och
problem i fråga om handläggning av ärenden om bistånd till intagna på
kriminalvårdsanstalter. Styrelsen påpekar att samarbetet mellan kriminalvårdens
och socialtjänstens personal har försvårats genom olika tolkningar
av socialtjänstlagen och socialstyrelsens allmänna råd. Problem med placeringar
utanför anstalt enligt 34 § redovisas. Behandlingshem som tar emot
intagna kräver ofta en ansvarsförbindelse före placeringen för kostnaderna
för vården efter frigivningen när kriminalvårdsstyrelsens ansvar upphör. I ett
ärende hade en intagen gjort framställning om bistånd i form av sådan
ansvarsförbindelse till fyra olika kommuner, som alla avslagit framställningen.

Regeringen har överlämnat kriminalvårdsstyrelsens skrivelse till socialberedningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har tidigare under riksmötet behandlat frågan om vistelsekommunens
skyldigheter i samband med en motion om bl. a. belastningen för
vissa turistorter. Utskottet anförde därvid följande beträffande vistelsekommunens
skyldigheter (SoU 1983/84:1 s. 39).

När det gäller vistelsekommunens resp boendekommunens skyldigheter
förutsätter utskottet att socialberedningen kommer att ta upp denna fråga i
samband med sin behandling av frågan om socialbidragens utveckling och om
så erfordras framlägga förslag till ändring. I övrigt får utskottet hänvisa till
vad som redovisats ovan om de preciseringar som i olika sammanhang gjorts
av socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen fortsätter att bevaka
dessa frågor och om så erfordras aktualiserar dem i bl. a. socialberedningen.
Utskottet vill vidare peka på den möjlighet som frivilliga överenskommelser
om kostnadsfördelningen mellan kommunerna kan innebära för särskilt hårt
kostnadsdrabbade kommuner, t. ex. turistorter. Sålunda har grunden lagts
för en sådan kostnadsfördelning på färdtjänstområdet genom Svenska
kommunförbundets rekommendation om s. k. interkommunal färdtjänst.

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer

Motioner

I motion 1983/84:2242 av Margareta Gard (m) och Gullan Lindblad (m)
yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om socialtjänstlagen
skall förses med en regel som tydligt anger i vilken omfattning kommuner

SoU 1983/84:22

och landstingskommuner får lämna stöd till de politiska ungdomsorganisationerna.

Motionärerna anför bl. a. att det i den numera upphävda barnavårdslagen
år 1965 intogs en bestämmelse som medgav att kommunerna gav stöd till
bl. a. de politiska ungdomsorganisationerna. Det finns ingen motsvarande
bestämmelse i socialtjänstlagen, vilket är en ofullkomlighet.

I motion 1983/84:2251 av Olof Johansson (c) begärs förslag till lagstiftning
som klargör kommunernas och landstingskommunernas självbestämmanderätt
vad gäller bidragsgivning för skolning i politisk demokrati, som utövas
genom ungdomens egna sammanslutningar. Motionären hänvisar bl. a. till
att kammarrätten i Stockholm nyligen har avgjort två mål om kommunalt
stöd till politiska ungdomsförbund och anför att på grund av frågans
principiella betydelse riksdagen bör klargöra sin inställning. Riksdagen bör
enligt motionären klargöra att skolning i politisk demokrati som utövas
genom ungdomens egna sammanslutningar ryms inom den ram som kommuner
och landsting har att fritt pröva.

Gällande bestämmelser m. m.

Regeringsrätten förklarade den 20 februari 1964 i tre utslag (Regeringsrättens
årsbok 1964 not. S60 samt 142 och 43) att kommun inte lagligen kunde
lämna bidrag till politisk ungdomsorganisation, om inte genom särskilda
föreskrifter eller eljest säkerhet skapades för att medlen inte kom att främja
organisationens politiska verksamhet. Det kunde nämligen enligt regeringsrätten
inte anses ligga inom den kommunala kompetensen att understödja
politisk verksamhet.

Med anledning härav föreslog regeringen i proposition 1965:69 att
barnavårdslagen (1960:97) skulle ändras på det sättet att barnavårdsnämnden
bl. a. skulle få befogenhet ”att stödja den personlighetsutvecklande och
samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar”
(3§). Med lagändringen avsågs följa att kommunalt stöd också
skulle kunna lämnas till de politiska ungdomsorganisationerna. Lagändringen
trädde efter riksdagsbehandling (2LU 43, rskr212) i kraft den 5 juni 1965.
Bestämmelsen upphörde att gälla den 1 januari 1982 då socialtjänstreformen
trädde i kraft.

Föredraganden anförde i propositionen (1965:69) som skäl för denna
geomförda lagändring bl. a. att de politiska ungdomsorganisationerna fyller
en mycket viktig funktion och att det kommunala stödet till organisationernas
verksamhet ingår som ett betydelsefullt led i barnavårdsorganens
allmänna ungdomsvård. Föredraganden anförde vidare bl. a. följande.

Ehuru det närmaste syftet med lagregleringen är att undanröja det hinder
som har ansetts föreligga mot kommunalt stöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet bör stadgandet utformas så att det kommer att avse

SoU 1983/84:22

all ungdomsverksamhet. Som villkor för statsbidrag till ungdomsorganisation
gäller att organisationen är uppbyggd och fungerar enligt vedertagna
demokratiska principer och öppet tar ställning för demokratin samt att den
bedriver en till kamratskap fostrande verksamhet. I sak bör samma
förutsättningar gälla för kommunalt stöd. Frågan synes dock böra regleras på
ett annat sätt i barnavårdslagen. Jag föreslår därför att de nämnda
förutsättningarna får komma till uttryck i beskrivningen av den ungdomsverksamhet
som åsyftas. Detta torde kunna ske genom ett stadgande av
innebörd, att barnavårdsnämnden skall stödja den personlighetsutvecklande
och samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna
sammanslutningar. Givet är att det kommunala stödet måste lämnas enligt
objektiva grunder. Det får t. ex. inte förekomma att en viss politisk eller
religiös riktning ensidigt gynnas. Någon uttrycklig bestämmelse härom kan
emellertid inte anses behövlig.

I socialtjänstlagen finns inte någon direkt motsvarighet till den ovannämnda
att-satsen i 3 § barnavårdslagen om stöd till ungdomens egna sammanslutningar.
15 § socialtjänstlagen anges allmänt bland socialnämndens uppgifter
att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen.
Enligt 7 § andra stycket skall socialnämnden ta initiativ till och bevaka
att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden
för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets
särskilda stöd. 18 och 9 §§, vilka gäller den uppsökande verksamheten resp.
individuellt inriktade insatser, omnämns särskilt att nämnden vid behov skall
samverka med bl. a. organisationer och föreningar.

I förarbetena till socialtjänstlagen finns ingenting som tyder på att
lagstiftaren velat begränsa socialnämndens möjligheter att stödja sådan
ungdomsverksamhet i kommunen som bedrivs inom ramen för politiska
ungdomsföreningar (se bl. a. SOU 1977:40 s. 635 och 639 och prop. 1979/80:1
del A s. 168, 254-255 och 362-363).

Beträffande socialtjänstens insatser för barn och ungdom anförde departementschefen
bl. a. följande (prop. s. 254 och 255).

Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är enligt min
mening en av de viktigaste uppgifterna som kommunerna har. Denna är
emellertid inte bara en socialtjänstens uppgift. Som socialutredningen också
har pekat på har det i kommunerna vuxit fram en omfattande förebyggande
barn- och ungdomsverksamhet, där framför allt fritids- och kulturnämnderna
tillsammans med de sociala organen har deltagit i uppbyggnadsarbetet. En
allmän uppfattning är att 3 § BvL har bidragit till denna utveckling. Enligt
denna paragraf skall barnavårdsnämnden bl. a. ”verka för önskvärda
förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov
och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn
och ungdom” samt ”stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande
verksamhet som utövas av ungdomens egna sammanslutningar”.

Genom dessa bestämmelser har sålunda barnavårdsnämnden/sociala
centralnämnden i kraft av sitt ansvar för det förebyggande arbetet kunnat
bevaka olika insatser för att främja utvecklingen på området. Socialtjänstlagen
ger ett motsvarande fast ansvar. De särskilda bestämmelserna om

SoU 1983/84:22

socialnämndens insatser för barn och ungdom ger nämligen tillsammans med
de allmänna riktlinjerna om åtgärder för att skapa en god samhällsmiljö och
goda förhållanden för bl. a. barn och ungdom socialnämnden ett särskilt
bevaknings- och samordningsansvar. Detta gäller inte minst det förebyggande
arbetet med barn- och ungdomsgrupperna i kommunen.

Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd får kommun lämna
ekonomiskt bidrag till politiskt parti, som under den tid beslutet avser är
representerat i kommunens fullmäktige. Beslutet skall innehålla att bidrag
utgår till varje sådant parti med samma belopp för varje plats som partiet
under nämnda tid har i fullmäktige. Med politiskt parti förstås enligt
propositionen (1969:126 s. 21) varje politisk sammanslutning eller grupp av
väljare som uppträder i val under särskild partibeteckning. Det kommunala
partistödet skall avse politisk verksamhet i kommunen resp. landstingskommunen.
Något avsteg från den princip som gäller för all kommunal
verksamhet, nämligen att den skall tillgodose ett till kommunen knutet
intresse, avses enligt propositionen (s. 20) inte.

Regeringsrätten har i en dom (Regeringsrättens årsbok 80 2:1) uttalat att
kommunalt partistöd endast får utgå i den form som anges i lagen om
kommunalt partistöd. Om en kommun lämnar bidrag till kommunalt
partistöd i annan form är beslutet i denna del olagligt.

Kammarrätten i Stockholm har i oktober och december 1983 meddelat tre
domar som berör frågor om stöd till politiska ungdomsföreningar.

Huddinge kommun beslutade på förslag av fritidsnämnden att ett särskilt
bidrag skulle utgå till politiska ungdomsförbund i kommunen vilka hade en
moderorganisation som var representerad i fullmäktige. Storleken av
bidraget skulle bero på hur många mandat partiet hade. Besvär över beslutet
anfördes i kammarrätten med påstående bl. a. att bidraget var ett förtäckt
partistöd och att de politiska föreningarna gynnades i förhållande till övriga
föreningar i kommunen. Som svar på besvären anförde kommunen bl. a. att
bidragen oavkortade skulle gå till ungdomsorganisationernas ungdomsverksamhet.
Kammarrätten fann att lagen om kommunalt partistöd inte ägde
tillämpning på det aktuella bidraget. Inte heller ansågs det visat att beslutet
vilade på orättvis grund eller var olagligt i de hänseenden som anges i
kommunallagen. Kammarrätten lämnade besvären utan bifall varför beslutet
om bidrag stod fast.

Stockholms kommun beslutade att ge de politiska ungdomsorganisationerna
bidrag i förhållande till mandat i fullmäktige. Besvär anfördes i
kammarrätten över beslutet. Kammarrätten konstaterade i domen att ”en
kommun får enligt gällande rätt ge stöd åt politiska ungdomsorganisationer
enligt samma principer som gäller för kommunalt stöd åt andra ungdomsorganisationer
för att stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande
verksamhet som utövas av ungdomens egna sammanslutningar (jfr
prop. 1965:69). Stödet får emellertid inte lämnas till ungdomsorganisationernas
rent partipolitiska verksamhet.” Av handlingarna framgick att kommu -

SoU 1983/84:22

nen förutom det aktuella stödet anslagit medel under annan huvudtitel till
ungdomsorganisationer, däribland även de politiska. På grund av bl. a. den
förmånliga särbehandling som de politiska ungdomsorganisationerna fått
fann kammarrätten det klart att syftet med det överklagade beslutet inte i
första hand hade varit att stödja dessa organisationers personlighetsutvecklande
och samhällsfostrande verksamhet enligt samma principer som gäller
för kommunalt stöd åt alla ungdomsorganisationer. Det ansågs uppenbart att
syftet i stället främst varit att stödja den rent partipolitiska verksamhet som
organisationerna bedriver i huvudsaklig överensstämmelse med sina moderpartiers
politik. Det beslutade stödet var närmast att anse som ett förtäckt
partistöd. Kommunen hade genom det beslutade stödet överskridit sin
befogenhet. Kammarrätten upphävde därför beslutet om stöd till de politiska
ungdomsorganisationerna. En ledamot var skiljaktig och ville upphäva
beslutet med en annan motivering.

Det tredje målet avsåg bidrag som Stockholms läns landsting beslutat utge
till politiska ungdomsorganisationer vars moderpartier var representerade i
landstinget. Omständigheterna var i stort desamma som i målet beträffande
Stockholms kommun. Det avgjordes samma dag och med samma utgång.
Båda dessa mål är överklagade till regeringsrätten. Om prövningstillstånd
meddelas kommer de att avgöras tidigast hösten 1984.

Pågående utredningsarbete

I socialberedningens direktiv (Dir. 1982:106) anförs beträffande socialtjänstens
samverkan med föreningslivet följande.

Folkrörelserna har varit och är en drivkraft i det socialpolitiska reformarbetet.
Organisationerna gör stora insatser för att öka gemenskapen, förmedla
kunskaper och medverka till att lösa sociala problem.

Genom medlemmarnas egna erfarenheter har organisationerna direkta
kunskaper om problem i samhället och bland människorna. Detta gäller en
mångfald organisationer såsom handikapp-, pensionärs- och klientorganisationer,
idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen,
religiösa rörelser, invandrarföreningar, bildningsorganisationer
och andra ideella sammanslutningar.

Det har starkt strukits under i förarbetena att socialtjänsten bör samarbeta
med föreningslivet inom olika delar av socialnämndernas verksamhetsområde.
Betydelsen av denna samverkan har i förarbetena framhållits främst från
principiella och idémässiga synpunkter. Socialberedningen bör studera
formerna för och innehållet i denna samverkan och överväga möjligheterna
för intensifierad konkret samverkan.

I sammanhanget kan vidare nämnas att 1983 års demokratiberedning (Dir.
1983:44) har i uppdrag bl. a. att ta fram vissa uppgifter om det kommunala
partistödet. Det gäller t. ex. stödåtgärdernas omfattning på nationell,
regional och lokal nivå, i vilken utsträckning medel omfördelas mellan olika
nivåer inom de politiska partierna samt vilka modeller för beräkning av det

SoU 1983/84:22

kommunala partistödet som i praktiken tillämpas i kommuner och
landstingskommuner. Beredningen är oförhindrad att inom ramen för den
huvudinriktning som anges i direktiven ta de initiativ som kan anses
angelägna under arbetets gång.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet anförde i betänkandet SoU 1983/84:1 följande med anledning av
ett liknande motionsyrkande (m).

Utskottet konstaterar att de politiska ungdomsorganisationerna bedriver
ett utomordentligt betydelsefullt arbete bland ungdomen. Det är därför
angeläget att dessa organisationer i likhet med andra ungdomsorganisationer
även fortsättningsvis kan komma i åtnjutande av kommunalt ekonomiskt
stöd. Som redovisats i det föregående har avsikten med socialtjänstreformen
inte heller varit att begränsa den tidigare av riksdagen medgivna befogenheten
att lämna ekonomiskt stöd till sådan verksamhet som bedrivs inom ramen
för de politiska ungdomsföreningarna. Det har tvärtom i förarbetena till
socialtjänstlagen särskilt framhållits att det sociala fält- och grannskapsarbetet
i så hög grad som möjligt bör bygga på insatser som görs av bl. a. politiska
organisationer i de lokala miljöerna samt att socialnämndens insatser bl. a.
kan ske genom ekonomiskt stöd. Det saknas vidare enligt utskottets mening
anledning för riksdagen att gå in på principerna för kommunernas stöd till de
lokala politiska ungdomsorganisationerna. Det är en fråga som socialnämnden
själv bör avgöra.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom det utredningsinitiativ som
begärts av motionärerna. Motion 1982/83:1298 avstyrks.

Kulturutskottet har i betänkandena KrU 1981/82:22 s. 9 och KrU 1982/
83:26 s. 7 i samband med behandlingen av frågan om statsbidrag till centrala
ungdomsorganisationer uttalat bl. a. att utformningen av detta statsbidragssystem
inte innebär något hinder för kommuner eller landsting att fritt pröva
frågan om lokala eller regionala bidrag.

Utredning i barnavårdsärenden

Motion

I motion 1983/84:330 av Kerstin Anér (fp) begärs att socialstyrelsen skall få
i uppdrag att skyndsamt utarbeta riktlinjer för barnavårdsutredningar och för
handläggning av ärenden som gäller sexuella övergrepp mot barn. Motionären
anför bl. a. att en utredning om ett eventuellt omhändertagande av barn
är en av de svåraste och mest krävande uppgifter som socialtjänstens
tjänstemän ställs inför i sitt arbete. Det är viktigt att de får stöd och hjälp av
regler och utbildning, så att de med klart och grundat omdöme kan fatta sina
svåra beslut. Sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligare än man hittills
har trott. Sådana ärenden är långt ifrån lätta och självklara att sköta.
Socialsekreterare, skolsköterskor, lärare och andra som handlägger dessa

1** Riksdagen 1983/84.12sami. Nr22

SoU 1983/84:22

ärenden behöver kvalificerat stöd. Motionären anser vidare att en arbetsgrupp
inom socialstyrelsen som behandlar dessa frågor arbetar för långsamt.

Socialstyrelsens allmänna råd m. m.

Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under
trygga och goda förhållanden. Nämnden är skyldig att sörja för att barn och
ungdomar som på grund av särskilda omständigheter riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver (12 § socialtjänstlagen).
Om nämnden får kännedom om något som kan föranleda någon åtgärd så
skall nämnden utan dröjsmål inleda en utredning (50§). Denna regel avser
bl. a. det fallet att nämnden får veta att ett barn far illa. Socialnämnden har då
en skyldighet att göra en utredning.

I de flesta fall är det en förutsättning för utredning att den enskilde
samtycker härtill. Om den enskilde avvisar erbjudanden om hjälp kan
nämnden ofta inte göra annat än att lägga ned utredningen. Detta gäller dock
inte när det inte kan uteslutas att den enskilde är i behov av vård oberoende
av samtycke.

Utskottet uttalade följande beträffande utredningar i barnavårdsärenden i
betänkandet SoU 1979/80:44 s. 28.

Undantag gäller också framför allt i ärenden om barn- och ungdomsvård.
Nämnden måste i sådana fall bedriva utredningen på så sätt att nödvändig
vård kan komma till stånd. Nämnden är därför inte bunden av den enskildes
samtycke, vare sig vad gäller inledande av utredning eller vad gäller
inhämtande av uppgifter.

Som framhållits av bl. a. JO är det vidare nödvändigt att socialnämnderna
ges möjlighet att utreda ärenden om barn- och ungdomsvård oberoende av
föräldrarnas samtycke också i fall när vård enligt LVU ännu inte är aktuell. I
propositionen (del A s. 504) slås därför fast att nämnden skall inleda
utredning så snart det kan antas att den unge behöver hjälp från samhällets
sida.

Socialstyrelsen har i allmänna råd från socialstyrelsen 1983:5 Handläggning
och dokumentation inom socialtjänsten utförligt beskrivit de olika
momenten i en utredning om ett barn som far illa. Man diskuterar syftet med
utredningen, hur man får fram material, intyg och expertmedverkan, förslag
till beslut, vad som krävs av utredaren och handledning av utredaren. Det
finns också en förteckning över punkter som bör tas upp i en utredning. Det
framhålls att avsikten är att ge utredaren idéer om vad som kan vara lämpligt
att utreda. Utredningar i mål enligt lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) behandlas särskilt.

Även socialstyrelsens allmänna råd 1981:2, LVU-Lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga och 1982:2, Familjehem behandlar frågan om
utredningar i ärenden om barn.

I Åtgärder mot misshandel av barn, SOSFS(S) 1978:4, har socialstyrelsen
också behandlat frågan om utredningar i barnavårdsärenden. Socialstyrelsen

SoU 1983/84:22

poängterar där att dessa ärenden kan gälla barn som behöver omedelbar
hjälp. Även om en anmälan skulle förefalla oberättigad eller överdriven får
man inte underlåta att utan dröjsmål undersöka förhållandena. Utredningen
bör också färdigställas så snart som möjligt. Väntan på vad som skall komma
att ske är svår för alla berörda parter. Nämnden bör därför snarast möjligt
komma fram till ett beslut i ärendet. För den skull får man dock inte minska
kravet på att utredningen görs grundligt. Under utredningen bör stödjande
åtgärder sättas in. Beträffande läkarundersökning uttalas följande.

Vad som står i läkarutlåtandet kan vara avgörande för nämndens möjlighet
att vidta åtgärder. Ett sjukhusteam är ofta önskvärt för en allsidig bedömning
av fallet. Allt efter ärendets art bör i teamet ingå läkare med olika
specialistkompetens (barnläkare, barnpsykiater m. fl.), socialarbetare, psykolog
och ev. annan befattningshavare såsom lekterapeut etc. Om barnet har
kroppsliga skador är det angeläget att alla fynd noggrant redovisas i
utlåtandet och att läkaren anger sin uppfattning om vad som förorsakat
skadorna. I dessa fall bör rättsläkare ingå i teamet.

Som förut nämnts är det inte ovanligt, att föräldrar själva kommer med
misshandlade barn till sjukhus. Om nämnden får kännedom om något fall av
misstänkt misshandel, där barnet inte förts till sjukhus, bör nämnden se till
att en läkarundersökning sker omedelbart. Detta är nödvändigt dels för att
barnet skall få hjälp, dels därför att möjligheterna att fastställa hur skadorna
har uppkommit är större ju tidigare undersökningen sker. I dessa fall torde
barnet behöva läggas in på sjukhus för klinisk utredning. Går vårdnadshavaren
inte med på det, får barnet som förut nämnts omhändertas för utredning
enligt 30 § BvL.

Även i vanvårdsfallen och fallen av misstänkt psykisk misshandel torde det
ofta vara nödvändigt, att barnet läggs in på sjukhus för utredning.

Om barnet tidigare har haft kontakt med psykolog t. ex. vid barnavårdscentral
eller i skola, bör yttrande inhämtas från psykologen.

Beträffande polisanmälan anförs i samma skrift bl. a. följande (s. 36-37).

Om ett övergrepp skall polisanmälas eller inte beror på övergreppets art
och grad. Sexuella övergrepp torde alltid böra anmälas. Detsamma gäller
sådana fysiska övergrepp som inneburit att barnet skadats eller utsatts för en
allvarlig risk att bli skadat. Även i andra fall kan det framstå som självklart att
göra anmälan med hänsyn till den fara som barnet utsatts för. I andra fall kan
det vara lika självklart att anmälan inte bör ske där övergreppet är lindrigt
och klart ursäktligt. Men ofta torde nämnderna vara osäkra om hur de skall
handla.

När det gäller att bedöma behovet av polisanmälan i ett enskilt fall måste
man ha klart för sig att ingripande av polis med åtföljande rättegång och dom
tjänar ett dubbelt syfte. Fastställande av påföljd för ett brott innebär inte
enbart att man tar ställning till vad som är lämpligast med hänsyn till den
dömde. Påföljden har också ett allmänpreventivt ändamål, nämligen att
förhindra andra från att begå brott. Barn kan inte på samma sätt som vuxna
tillvarata sina intressen. Om övergreppet har begåtts av barnets vårdnadshavare/förmyndare
föreligger en intressekonflikt, där rättsosäkerheten för
barnet är uppenbar. När man upptäcker sådana fall av övergrepp är således
det allmänpreventiva intresset för polisanmälan starkt. Rättsskyddet för barn

SoU 1983/84:22

i allmänhet talar för att polisanmälan bör göras vid uppdagade eller misstänkta
fall av övergrepp, om inte starka skäl talar emot.

Även utredningsskäl kan vara en särskild anledning till polisanmälan. I
bland kan barnavårdsnämnden inte själv genom samtal med parterna få en
riktig och fullständig bild av vad som inträffat. I sådana fall bör polisens
utredningstekniska resurser användas. Även om fler omständigheter än det
misstänkta övergreppet utgör anledning till ingripande, är det som regel
viktigt att försöka få styrkt om övergreppet har utförts eller inte. Om
ingenting annat än det misstänkta övergreppet kan utgöra anledning till
ingripande från nämndens sida, måste självfallet alla vägar prövas att få
klarlagt om ett övergrepp verkligen har skett.

Rent allmänt kan sägas att nämndens ställningstagande till polisanmälan
måste bygga på en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Olika omständigheter
kan ge vägledning i den ena eller andra riktningen men kan endast i
begränsad utsträckning ensamma få vara avgörande. I tveksamma fall är det
viktigt att samråda med tillgänglig expertis, såsom jurist, läkare eller
psykolog. Som förut sagts får ställningstagandet dock inte fördröjas i
onödan. Om barnet är omhändertaget för utredning kan en polisutredning i
vissa fall vara ett värdefullt bidrag till underlaget för bedömning av frågan om
samhällsvård (jfr s. 31). Det är då angeläget att polisanmälan sker utan
dröjsmål. Även i de fall då barnet redan från början har kunnat omhändertas
jämlikt 25 och 29 §§ BvL eller då den som misshandlat barnet av annan orsak
inte längre har barnet i sin vård kan det vara av vikt att polisanmälan sker
snabbt. Detta är särskilt angeläget med hänsyn till risken för att gärningsmannen
kan begå övergrepp mot andra barn, men också för att bevisning
skall kunna säkras och för att förhindra att den som utfört övergreppet hinner
fastna i en efterhandskonstruktion av händelserna.

1 Socialstyrelsen redovisar, Barnmisshandel och annan vanvård av barn,
1980:9 (ny reviderad upplaga 1983 s. 11) behandlas frågan om sexuellt
övervåld mot barn. Där anförs bl. a. följande.

En form av misshandel är sexuellt övervåld mot barn. Den förekommer
ofta tillsammans med fysiskt våld eller försummelse. Det utbredda känslomässiga
motstånd som fördröjde den allmänna vetskapen om att barnmisshandel
förekommer försvårar och försenar undsättning till barn som utsatts
för sexuellt våld, med förödande skadeverkningar som följd för barnen.
Sexuellt övervåld mot barn inom familjen är en av vår kulturs mest
tabubelagda områden inom den i sig tabubelagda sexualsfären. Motståndet
mot att se, bekräfta och ingripa mot sådana övergrepp är utbrett också inom
professionella kretsar. Dock ökar sedan någon tid uppmärksamheten på att
många barn utsätts för denna förödande behandling i sina hem, där de borde
vara mest skyddade. Till det ökade medvetandet har olika frivilliga
organisationer och stödgrupper bidragit. Dessa har i sina verksamheter för
att hjälpa offer för annat familjevåld mött också dem som utsatts för sexuella
övergrepp.

I samma skrift redovisas också en undersökning som Sifo genomfört 1983
på uppdrag av Rädda barnen. 1 000 vuxna svenskar mellan 18 och 70år har
tillfrågats. Ur den preliminära rapporten är följande hämtat.

SoU 1983/84:22

Närmare en av tio kvinnor, 9 procent, säger sig ha blivit utsatt för någon
form av sexuellt övergrepp som barn. Bland män är andelen betydligt lägre, 3
procent. Många var under tio år då det hände.

Ungefär hälften av de tillfrågade, 51 procent, tror att sexuella övergrepp
mot barn i dag är ”mycket” eller ”ganska vanliga”. Och 11 procent av de
tillfrågade känner personligen till något fall av sexuellt övergrepp mot barn.
Men hälften av de utsatta flickorna berättade inte om övergreppet när det
hände.

Majoriteten tror att sexuella övergrepp från närstående sätter mycket
djupa spår. Det gäller även om inget fysiskt våld förekommer.

Socialstyrelsen har under hand upplyst att man har ett projekt rörande
incest och andra sexuella övergrepp mot barn. I maj 1984 kommer man att ge
ut en informationsskrift som berör olika sätt att arbeta med dessa problem.
Skriften skall främst rikta sig till socialtjänstens personal men också till andra
yrkesgrupper som kan komma i kontakt med problemen. Skriften kommer
att innehålla en beskrivning av utvecklingen under senare år. Man har genom
förfrågningar gjort en begränsad kartläggning av kända fall hos berörda
myndigheter. Skriften skall också ge konkreta riktlinjer för det praktiska
arbetet.

Inom justitieutskottet bereds f. n. proposition 1983/84:105 om ändring i
brottsbalken m. m. (sexualbrotten). I propositionen föreslås inga större
förändringar beträffande sexuella övergrepp mot barn. Att ha sexuellt
umgänge med barn under 15 år blir enligt förslaget straffbart liksom tidigare.
Nuvarande bestämmelser om straff för incest behålls också. Straffet föreslås
skärpt för fall då någon har sexuellt umgänge med egen avkomling under 18
år.

Umgängesrätt vid förbud att flytta barn

Motion

I motion 1983/84:787 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen beslutar
om komplettering av 28 § socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i
motionen. Motionären påpekar att det saknas regler för hur föräldrarnas
umgängesrätt skall bestämmas när förbud har meddelats för vårdnadshavare
att flytta ett barn från ett annat enskilt hem.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 28 § socialtjänstlagen får socialnämnd förbjuda vårdnadshavare att
flytta ett barn från ett annat enskilt hem där barnet stadigvarande bor och
fostras. Förutsättningen är att flyttningen innebär en inte obetydlig risk för
att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.
Förbud kan meddelas både när barnet har vistats i familjehem efter en
frivillig överenskommelse och när barnet har placerats i hemmet med stöd av
ett beslut enligt LVU som sedan har upphört. Flyttningsförbud får meddelas

SoU 1983/84:22

för viss tid eller tills vidare. Flyttningsförbud kan i praktiken bli bestående för
lång tid.

Bestämmelsen syftar till att bevaka barnets bästa. I propositionen
(1979/80:1 s. 541) anförde socialministern härom bl. a. följande.

Grundförutsättningen är att vårdnadshavaren har rätt att bestämma var
barnet skall vistas. Denna rätt kan dock i vissa fall komma att stå i strid med
vad som är bäst för barnet. Regeln ger en möjlighet att sätta vårdnadshavarens
bestämmanderätt över barnet ur kraft. Förutsättningen är därvid att det
föreligger en inte obetydlig risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skulle ta skada, om det tvingades flytta från det hem där det befinner sig.
Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte
tillräckliga skäl för att meddela ett förbud.

Bland de omständigheter som skall beaktas är barnets ålder, utvecklingsgrad,
egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid barnet
har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden barnet
har och dem som det skulle komma till. Föräldrarnas kontakter med barnet
under den tid som de har varit åtskilda bör också kunna vägas in.

En viktig faktor vid bedömningen om det föreligger behov av att meddela
ett förbud mot flyttning är barnets egen vilja. Har barnet fyllt 15 år bör dess
vilja inte frångås utan vägande skäl. Men även yngre barns inställning bör
beaktas. Barnets önskemål kan ha betydelse för bedömandet av risken för
skada på barnet vid en flyttning. Det bör i sammanhanget uppmärksammas
att ett förbud mot flyttning genom de nya reglerna kan meddelas ända till
dess barnet fyller 18 år.

Utskottet anförde vid sin behandling bl. a. följande (SoU 1979/80:44 s. 78).

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 50 § barnavårdslagen.
Detta lagrum har i praxis tillämpats ganska restriktivt. Utformningen med ett
skaderekvisit innebär att man har begränsade möjligheter att pröva sådana
frågor utgående från barnets bästa. Enligt utskottets mening hade det kunnat
övervägas att nu omformulera bestämmelsen så att den gav ett klarare
uttryck för att barnets önskemål och behov måste tillmätas större betydelse
än som hittills varit fallet. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid
hithörande frågor att behandlas av utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt.

I avvaktan på utredningens överväganden anser utskottet att några mera
genomgripande förändringar av nuvarande bestämmelser inte bör komma i
fråga.

Den omständigheten att paragrafen är uppbyggd efter mönster av en
tidigare bestämmelse i samma ämne innebär emellertid inte att avsikten är att
kodifiera en äldre praxis som präglats av en annan tids syn på barns
rättigheter och behov. Utskottet vill sålunda i anslutning till propositionens
uttalanden i frågan (del A s.541) betona att bestämmelsen syftar till att
bevaka barnets bästa. Vårdnadshavarens intresse av att få bestämma över
barnets vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är bäst för
barnet. Utöver vad som anförs i propositionen vill utskottet också peka på
den risk för skador på barnet som separationer generellt innebär. Upprepade
flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när barnet hunnit få starka
band till det hem där det vistas bör sålunda inte godtas utan tungt vägande
skäl. Barns behov av trygga relationer och levandsförhållanden bör i största
möjliga utsträckning bli avgörande vid bedömningen av dessa frågor.

SoU 1983/84:22

I LVU regleras olika situationer när ett barn kan skiljas från vårdnadshavare^
I lagen finns noggrant reglerat vilka befogenheter socialnämnden har
under pågående LVU-vård, bl. a. att reglera vårdnadshavarens rätt till
umgänge. 28 § socialtjänstlagen saknar sådana bestämmelser.

Hur frågan om vårdnadshavarens umgänge med barnet hanteras i dessa
fall är oklart, då det inte finns någon undersökning härom. Att vårdnadshavare
tillåts att ta hem barnet över helgerna, vilket kan förekomma i
LVU-ärenden, torde dock knappast vara vanligt, bl. a. med hänsyn till att
socialnämnden till skillnad från i LVU-fallen inte har möjlighet att påkalla
handräckning för att återföra barnet till familjehemmet om det inte
återvänder frivilligt (jfr 18 § första stycket LVU). I sammanhanget kan
erinras om att förutsättningarna för omedelbart omhändertagande/vård
enligt LVU inte är desamma som för ett förbud enligt 28 § SoL, varför det
kanske inte finns förutsättningar att ingripa med stöd av LVU.

Rätten för unga över 15 år att föra talan enligt socialtjänstlagen

Motion

I motion 1983/84:1643 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som skapar klarhet beträffande de i motionen
påtalade oförenliga bestämmelserna i socialtjänstlagen och föräldrabalken.
Motionärerna åberopar bl. a. en dom i regeringsrätten där en 15-åring inte
fått bistånd i form av placering i familjehem då vårdnadshavaren inte
samtyckt till placeringen.

Gällande bestämmelser m. m.

Primärt är det föräldrarnas uppgift att ta hand om sina barn. Ett barn står
fram till dess det fyller 18 år eller dessförinnan gifter sig under vårdnad av
bägge eller den ene av sina föräldrar. Vårdnaden kan också anförtros en eller
två särskilt förordnade förmyndare. Med vårdnad avses det juridiska
ansvaret för barn, bl. a. rätten att besluta i fråga om barnets uppfostran, var
det skall vistas m. m. Normalt innebär vårdnaden också den faktiska
omvårdnaden av barnet, den dagliga omsorgen. Reglerna om föräldrarnas
vårdnadsansvar finns i föräldrabalken (FB). Där anges också när annan än
förälder kan förordnas som vårdnadshavare.

Reglerna om vårdnad innebär ingen total bestämmanderätt. På olika
ställen i lagstiftningen finns bestämmelser om att barnet i vissa fall skall
tillfrågas eller att det själv får råda. Olika åldersgränser kan härvid
förekomma, t. ex. 12, 15 och 16 år. Först när barnet fyller 18 år blir det helt
rättsligt oberoende.

Barn som fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt
socialtjänstlagen (56 §). Frågan om barns talerätt behandlades i proposition

SoU 1983/84:22

1979/80:1 del A s. 407 f. och av utskottet i betänkandet SoU 1979/80:44 s. 103.
Något klart svar på frågan i vilka fall barnet självständigt utan samtycke av
vårdnadshavaren kan begära bistånd enligt socialtjänstlagen lämnas inte i
propositionen eller betänkandet.

Regeringsrätten har i april 1983 meddelat dom i ett mål där frågan om den
unges talerätt prövades. Målet avsåg en 16-årig flicka som beviljats bistånd i
form av placering i familjehem av socialnämnden. Modern, som var ensam
vårdnadshavare, motsatte sig placeringen och anförde besvär över beslutet.
Regeringsrätten uttalade bl. a. i domen att de insatser som kan göras för den
enskilde med stöd av socialtjänstlagen förutsätter att den enskilde begär eller
i vart fall samtycker till åtgärderna. Lagstiftaren har inte uttalat sig om hur
situationen skall lösas när en ungdom som fyllt 15 år godtar erbjudet bistånd
medan vårdnadshavaren motsätter sig att bistånd lämnas. Det är dock
uppenbart att socialnämnden inte utan lagstöd i strid mot föräldrabalkens
grundläggande bestämmelser om vårdnaden får bevilja den som är under 18
år bistånd i form av vistelse i familjehem. I sådant fall kan placering i
familjehem lagligen åstadkommas endast med stöd av LVU. Regeringsrätten
upphävde socialnämndens beslut att bevilja flickan bistånd i form av
familjeplacering.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08) har i tilläggsdirektiv (dir.
1982:25) bl. a. fått i uppdrag att fullfölja sitt arbete beträffande förslag om
talerätt för barn i mål om vårdnad m. m. och om representanter för barn.
Vidare skall utredningen vid arbetet med frågan om talerätt överväga hur
barns rättsliga ställning kan stärkas enligt socialtjänstlagen och LVU.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om barns talerätt enligt socialtjänstlagen har tidigare behandlats av
utskottet i ett yttrande till lagutskottet (SoU 1982/83:3 y). Yttrandet avsåg
proposition 1981/82:168 vari föreslogs bl. a. ändrade regler för förordnande
av kontaktperson enligt socialtjänstlagen. Förslaget rörande kontaktperson
innebar att kontaktperson för den som var över 15 men under 18 år skulle
kunna förordnas med enbart den unges samtycke. Däremot krävdes enligt
förslaget inte samtycke från den unges vårdnadshavare. När det gällde barn
under 15 år avsågs nuvarande regler fortsätta att gälla, dvs. att för
förordnande skulle krävas vårdnadshavarens samtycke medan den unges
egen inställning inte var av någon avgörande betydelse. Utskottet anförde i
yttrandet bl. a. följande.

Utgångspunkten för propositionsförslaget är uppenbarligen att det f. n.
krävs samtycke från såväl vårdnadshavare som den unge själv för att
förordna kontaktperson för den som är över 15 men under 18 år. I
propositionen åberopas ett uttalande av socialutskottet (SoU 1979/80:44
s. 70ff.), som emellertid närmast avsåg andra situationer än den nu aktuella.
Enligt utskottets mening är det tveksamt om detta uttalande kan läggas till

SoU 1983/84:22

grund för generella slutsatser i den något annorlunda frågan om talerätt för
vårdnadshavaren när en äldre tonåring själv vänder sig till socialtjänsten för
bistånd. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om bestämmelsen i 56 §
socialtjänstlagen, enligt vilken barn som har fyllt 15 år själva har rätt att föra
sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Förarbetena till denna bestämmelse
är inte entydiga, men ger närmast vid handen att socialtjänstlagen generellt
ser barn över 15 år som självständiga parter i ärenden enligt lagen (se prop.
1979/80:1 Del A s. 408-409). Även föräldrarna har emellertid en ställning
som part. Detta kan ge upphov till olika gränsdragningsproblem där det finns
utrymme för olika meningar. Det kan sålunda te sig rimligt att den som är
över 15 år själv får avgöra frågor som rör honom eller henne på ett mera
personligt sätt och att föräldrarnas inställning i sådana frågor inte bör vara
avgörande för om bistånd får ges den unge på det sätt han eller hon önskar.
Samtidigt kan hävdas att föräldrarna i egenskap av vårdnadshavare har ett
berättigat intresse av att få påverka avgörandet av frågor som rör t. ex.
boende eller utbildning eller som har större ekonomisk betydelse för den
unge eller den övriga familjen. Det är möjligt att lagstiftningen bör
förtydligas på denna punkt. Denna fråga får emellertid anses ligga inom det
uppdrag som lämnats socialberedningen (S 1980:07), varför något initiativ
från riksdagens sida inte är påkallat.

Utskottet avstyrkte härefter propositionsförslaget såvitt nu är i fråga.

Lagutskottet anslöt sig till socialutskottets uppfattning (LU 1982/83:17
s. 30). Riksdagen avslog i enlighet härmed propositionsförslaget såvitt här är
i fråga.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Motion

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs

dels att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i 1 § p. 2
lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att i lagen införs
åtgärdsmöjlighetema föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning (yrkande 11),

dels att riksdagen beslutar att 1 § p. 2 i lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) skall ha följande lydelse: Den unge utsätter sin hälsa
eller utveckling för fara genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende (yrkande
12),

dels att riksdagen hos regeringen skyndsamt begär förslag om sådan
ändring i lag om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att
utvidgade möjligheter ges att under längre tid än sex månader kvarhålla unga
missbrukare för vård (yrkande 13).

Motionärerna anför bl. a. att det är viktigt att redan i ett tidigt skede kunna
ingripa i en pågående destruktiv utveckling till följd av missbruk hos unga.

SoU 1983/84:22

Motionärerna anser att sådana åtgärder som övervakning och föreskrift som
fanns i barnavårdslagen bör tillföras LVU.

Motionärerna anför vidare bl. a. att erfarenheterna av LVU sedan dess
tillkomst är att många barn nu inte kan omhändertas förrän sociala,
medicinska och psykiska skador inträtt, detta för att uppfylla lagens krav om
”allvarlig fara”. I motionen föreslås att specialindikationen i LVU 1 § andra
stycket 2 erhåller en utformning där ordet ”allvarlig” utgår. Den omständigheten
att en ung människa genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller annat jämförbart beteende löper fara är enligt
motionärerna en tillräcklig grund för insättande av lämpliga åtgärder.

Beträffande vårdtiderna hänvisar motionärerna bl. a. till de behandlingskollektiv
för unga som utvecklats under 1970-talet. Dessa har vårdprogram
som ofta innebär behandlingstider på mer än ett år, i vissa fall upp till tre år.
Motionärerna anser att LVU:s bestämmelser innebär vårdtider som är för
korta för att genomföra kvalificerade behandlingsprogram. Vårdtiden bör
fastställas när vården inleds.

Föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning

126 § barnavårdslagen (1960:97) fanns bestämmelser bl. a. om förmaning
och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt
övervakning. Barnavårdsnämnden kunde besluta om dessa åtgärder oberoende
av den enskildes inställning. Beslut om övervakning var förhållandevis
vanliga, medan reglerna om bl. a. föreskrifter sällan tillämpades under
senare år.

Ett grunddrag i socialtjänstreformen är att all vård och behandling skall
ske i frivilliga former. När socialtjänstlagen infördes avskaffades reglerna om
förmaning, varning, föreskrifter och övervakning. I stället infördes en
möjlighet att förordna en särskild kontaktperson eller familj med uppgift att
hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter (10 §). Ett
villkor för förordnandet är dock att den enskilde själv begär det eller
samtycker till åtgärden.

Den enda åtgärd beträffande unga som kan vidtas utan den enskildes
samtycke är vård enligt LVU. Sådan vård måste inledas utanför den unges
hem (11 §). Vård och behandling av unga inom socialtjänsten kan således
numera endast ges med samtycke av den/de enskilda eller - om LVU är
tillämplig - bestå av vård som påbörjas utanför det egna hemmet.

När socialtjänstpropositionen behandlades uttalade utskottet följande
beträffande kontaktperson (1979/80:44 s. 70-71).

Man kan naturligtvis i likhet med motionärerna ifrågasätta om det är
ändamålsenligt att avsäga sig alla möjligheter att förordna kontaktperson för
barn och ungdomar annat än med samtycke av såväl vårdnadshavare som av
den unge själv om han fyllt 15 år. Det kan t. ex. inte uteslutas att ungdomar
med missbruksproblem ibland kommer att vägra ta emot ett sådant stöd även

SoU 1983/84:22

om behovet finns. En annan situation när det kan vara svårt att få
erforderliga samtycken till förordnande av kontaktman är när ett mindre
barn far illa på grund av förhållandena i hemmet. Det kan då ibland vara svårt
att vinna föräldrarnas förståelse för värdet av en sådan åtgärd.

Emellertid vilar hela förslaget på den förutsättningen att socialtjänsten
skall hjälpa den enskilde i samförstånd med honom. Utskottet anser avsteg
från denna princip, som får antagas spela stor roll för den allmänna
inställningen till och förtroendet för socialtjänsten, inte böra komma i fråga
annat än på grund av särskilda, tungt vägande skäl. Vad motionärerna anfört
utgör enligt utskottets mening inte tillräckligt skäl att nu göra några undantag
från den grundläggande principen om frivillighet.

Utskottet vill dessutom ifrågasätta om en kontaktman som förordnats mot
den enskildes vilja kan uppnå några mera påtagliga resultat i sitt arbete,
eftersom kontaktmannen ju främst skall utgöra ett personligt stöd för den
enskilde. Om en motsättning till kontaktmannen finns från början kan den
lätt bli bestående. Enligt utskottets mening bör man därför om kontaktman
avböjts trots att behov därav uppenbarligen finns hellre ta upp frågan på nytt
efter en tid och försöka vinna den enskildes förståelse för värdet av åtgärden.
Många gånger kan kontaktman accepteras efter en tid även om förstahandsinställningen
varit negativ.

Utskottet vill här tillägga att det givetvis är av särskild vikt att socialtjänstens
egna befattningshavare noga följer de ärenden där samtycke inte kunnat
erhållas till åtgärder som bedömts erforderliga. Detta gäller främst underåriga
som löper risk att utvecklas ogynnsamt. Här har socialnämnden ett särskilt
ansvar, och man måste därför vara beredd att snabbt tillhandahålla andra
behandlingsåtgärder eller eventuellt vård utom hemmet om den underåriges
situation inte förbättras. Att kontaktman eller annan stödåtgärd åt underårig
avböjs får således inte innebära att socialnämnden avstår från att hålla sig
underrättad om hur barnets eller den unges förhållanden utvecklas. Att följa
utvecklingen i sådana ärenden kan visserligen vara en svår och grannlaga
uppgift. Utskottet vill dock understryka att detta inte får avhålla nämnden
från att fortsätta sitt arbete med att söka förbättra den underåriges situation.

Narkotikakommissionen (Dir. 1982:100) har i Lokala insatser mot narkotika
PM nr 7 i december 1983 uttalat sig om användandet av olika påtryckningsmedel
i arbetet med missbrukare. Ett motiv för att återinföra vissa
tvångsåtgärder är enligt kommissionen att det saknas ett lindrigare tvång än
omhändertagande, ett tvång på mellannivå. Avståndet från frivilliga åtgärder
till drastiska tvångsåtgärder har blivit för stort. Enligt kommissionens
uppfattning bör det övervägas att skapa garantier för att socialtjänsten
verkligen får en chans att inleda kontakt med en missbrukare och förmå
denne att gå med på vissa överenskommelser för att bryta missbruket. Man
bör bl. a. överväga att som en förhållandevis mild påtryckning göra det
möjligt att komplettera en överenskommelse med någon form av föreskrift.

Kommissionens förslag har överlämnats till socialberedningen.

Förutsättningar för värd enligt LVU på grund av den unges eget beteende

Vård enligt LVU kan enligt 1 § andra stycket beredas den unge om brister i
omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för

SoU 1983/84:22

hans hälsa eller utveckling eller om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.
Lagstiftaren har här således gjort en skillnad på kravet på fara mellan de fall
då den unge omhändertas på grund av yttre förhållanden och när han
omhändertas på grund av sitt eget beteende. När någon omhändertas till
följd av sitt eget beteende krävs det allvarlig fara medan det räcker med fara
då någon omhändertas på grund av förhållanden i hemmet.

I proposition 1979/80:1 s. 582 uttalas följande beträffande kravet på
”allvarlig fara” i dessa fall.

Det måste således krävas att omständigheterna är sådana att det föreligger
allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Farorekvisitet har således
skärpts i förhållande till första punkten. Detta skall ses mot bakgrund av dels
att bestämmelserna är tillämpliga på framför allt äldre barn, tonårsungdomar
med sociala anpassningssvårigheter, dels att inte varje missbruk liksom inte
heller varje brottslig gärning bör få medföra så långtgående åtgärder som
vård med stöd av lagen kan komma att innebära. Det blir här fråga om en
avvägning mellan den unges rätt till självbestämmande och den rätt till
adekvat vård och behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra
honom i en situation då han inte själv förmår bryta en kriminell eller annars
destruktiv utveckling.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsens utformning öppnar möjlighet
att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social eller
medicinsk natur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana skadeverkningar
utgör tillräcklig grund för beslut om vård enligt LVU.

Vårdtid för unga missbrukare

Det är länsrätten som beslutar om vård enligt LVU. Vården skall påbörjas
inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft. Socialnämnden
skall noga följa vården av den unge. När vård enligt LVU inte längre behövs
skall nämnden besluta att vården skall upphöra (5 §). Det finns ingen
bestämmelse i LVU om att vården skall pågå en viss tid.

När den unge vårdas för sitt eget beteende - alltså i fall när han beretts vård
med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket - skall socialnämnden
inom sex månader från det att vården påbörjades pröva om LVU-vården
skall upphöra. Sedan skall frågan om upphörande prövas fortlöpande var
sjätte månad. Vården kan i dessa fall pågå till dess den unge fyller 20 år. Har
det då inte gått sex månader sedan rätten beslutade om vård eller sedan
nämnden senast prövade frågan om upphörande kan vården fortsätta till dess
det har gått sex månader.

Vid vård enligt LVU på grund av brister i omsorgen eller annat förhållande
i hemmet skall socialnämnden regelbundet och minst en gång om året
överväga om vård enligt lagen alltjämt är påkallad (41 § socialtjänstförordningen).
Detta går mindre långt än den omprövning som finns föreskriven i
5 § andra stycket LVU vid vård på grund av den unges eget beteende. Vården

SoU 1983/84:22

skall i dessa fall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Ett beslut om fortsatt vård enligt LVU kan överklagas av den enskilde hos
länsrätten (20§).

Ett beslut att vård enligt LVU skall upphöra är inte detsamma som att
pågående behandling skall avbrytas. En av de frågor som nämnden har att ta
ställning till när de prövar om LVU-vård kan upphöra är om vården kan
fortsätta i frivilliga former med samtycke av den enskilde.

I proposition 1979/80:1 anförs bl. a. följande beträffande vårdtider
(s. 582).

I fråga om ungdomar som bereds vård på grund av sitt eget beteende kan
som regel kortare vårdtider förutses. I enlighet med vad som har förordats i
den allmänna motiveringen har det för dessa fall getts en uttrycklig
bestämmelse i LVU om en halvårsvis omprövning av beslutet om vård med
stöd av LVU såvida vården inte redan dessförinnan har kunnat avslutas.
Socialnämnden skall således inom sex månader från dagen för verkställighet
av beslutet och därefter senast var sjätte månad pröva frågan om vården skall
upphöra. Som har framgått av den allmänna motiveringen skall vård som har
beslutats innan den unge fyller 18 år kunna fortsätta även därefter.
Omprövningen av vårdbehovet skall i dessa liksom i andra fall avse frågan om
de omständigheter som nödvändiggjort vården alltjämt består.

Bestämmelserna i 1 § tredje stycket LVU avser de fall då frågan om vård
kommer under rättens prövning efter det att den unge har fyllt 18 år.
Bestämmelserna syftar bl. a. till att öppna möjlighet att i stället för påföljd för
brott bereda unga i åldersgruppen 18-20 år vård inom socialtjänsten. Det blir
här fråga om en vid beslutstillfället gjord avvägning mellan olika behandlingsalternativ.

Har rätten funnit att vård bör beredas den unge med stöd av lagen, skall
den omprövning som därefter sker i nämnden avse frågan om det kvarstår ett
sådant vårdbehov som gör fortsatt vård med stöd av lagen nödvändig eller om
vården skall upphöra. Det ligger i sakens natur att nämnden därvid inte på
nytt skall ta ställning till den av rätten gjorda avvägningen mellan olika
behandlingsalternativ.

Som jag framhöll inledningsvis är det den unges behandlingsbehov som
skall bestämma hur länge vården skall bestå. Det kan finnas anledning att
påpeka att om ett särskilt behandlingsprogram har fastställts för den unge
som varar längre än sex månader, så är detta givetvis en omständighet som
nämnden får beakta när den skall pröva om vården enligt LVU skall upphöra
eller inte. Ett gynnsamt behandlingsresultat bör inte äventyras av att
nämnden förklarar vård enligt LVU upphörd.

Frågan om vårdtider har också behandlats i lagrådsremissen (s. 20 bil. 4 till
prop. 1979/80:1).

Utskottet

Vistelsebegreppet i socialtjänstlagen

I motion 1983/84:1212 av Margareta Gard (m) föreslås att vistelsebegreppet
enligt socialtjänstlagen blir föremål för vidare utredning och att åtgärder

SoU 1983/84:22

vidtas i syfte att undvika särskild betalning för kommuner med
kriminalvårdsanstalter. Motionären tar bl. a. upp den situationen att missbrukare
placeras på behandlingshem med stöd av 34 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 3-6) är det vistelsekommunen som
har det yttersta ansvaret för att alla i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän. Staten svarar för alla med vården förenade kostnader när
någon är intagen i kriminalvårdsanstalt. Den enskilde har dock rätt att på
samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller bistånd inom
socialtjänsten.

Den nya principen om vistelsekommunens ansvar har medfört vissa
tolkningsproblem. I vissa fall är det oklart vilken kommun som skall anses
vara vistelsekommun. Den enskilde kan därigenom tvingas vända sig till flera
kommuner innan han får den hjälp han är berättigad till. Ett annat problem
är, som också påpekas i motionen, att vissa kommuner kan få en särskilt stor
belastning. Det kan vara turistorter, kommuner med stora kriminalvårdsanstalter
eller sjukhus etc.

Utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av att få frågan om
ansvarsfördelningen mellan berörda kommuner bättre klarlagd. Utskottet
har vid tidigare behandling av hithörande frågor (se ovan s. 6) förutsatt att
socialberedningen kommer att ta upp dessa och om så erfordras framlägga
förslag till ändring. Utskottet har vidare pekat bl. a. på möjligheten att träffa
frivilliga överenskommelser rörande kostnadsfördelningen i de fall vissa
kommuner drabbas särskilt hårt. Socialberedningen kommer nu inom kort
att slutföra sitt arbete. Utskottet, som vill understryka vikten av att frågan
om vistelsebegreppets ekonomiska konsekvenser ges erforderlig belysning,
anser med hänsyn härtill att motion 1983/84:1212 inte bör föranleda något
initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks således.

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer

I motion 1983/84:2242 av Margareta Gard (m) och Gullan Lindblad (m)
och motion 1983184:2251 av Olof Johansson (c) begärs klargörande av de
lagliga möjligheterna för kommuner och landstingskommuner att ge ekonomiskt
stöd till politiska ungdomsorganisationer.

Utskottet har som ovan nämnts (s. 11) vid tidigare behandling av ett
likartat motionsyrkande uttalat att de politiska ungdomsorganisationerna
bedriver ett utomordentligt betydelsefullt arbete bland ungdomen och att det
är angeläget att de även fortsättningsvis kan komma i åtnjutande av
kommunalt ekonomiskt stöd. Utskottet framhöll samtidigt att man vid
socialtjänstlagens tillkomst inte avsett att begränsa den tidigare av riksdagen
medgivna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd till denna form av
ungdomsverksamhet.

SoU 1983/84:22

Utskottet har i denna fråga samma uppfattning som tidigare. Den
omständigheten att socialtjänstlagen - som till hela sin uppbyggnad avviker
väsentligt från den tidigare lagstiftningen - saknar en direkt motsvarighet till
det tidigare stadgandet i 3 § barnavårdslagen bör således inte uppfattas som
en förändring av rättsläget.

Som redovisats ovan har kammarrätten i Stockholm hösten 1983 avgjort
tre mål där frågan om kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer
varit föremål för prövning (s. 9). Domarna ger vid handen att en kommun
alltjämt får ge bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna enligt samma
principer som gäller för andra ungdomsorganisationer. Stödet skall dock
avse den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamheten.
Stöd till ungdomsorganisationernas rent partipolitiska verksamhet har
däremot betraktats som förtäckt partistöd. Eftersom partistöd bara får utgå i
den form som anges i lagen (1969:596) om kommunalt partistöd blir ett
sådant beslut olagligt.

Den tveksamhet som märkts på många håll i fråga om möjligheterna att ge
kommunalt ekonomiskt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna
framstår således som i viss mån obefogad. Att gränsdragningsproblem kan
uppstå torde vara oundvikligt. Sådana måste ha förekommit även på
bamavårdslagens tid. Ledning för utformning av stödet får därför sökas i
domstolarnas bedömningar av överklagade beslut.

Skulle rättspraxis utveckla sig i annan riktning än utskottet här antagit är
utskottet berett att överväga erforderlig komplettering av socialtjänstlagen.
Enligt utskottets mening har det dock inte framkommit något som f. n. visar
på ett behov av särskild lagstiftning i frågan.

Som tidigare har redovisats (s. 10) ingår det vidare i socialberedningens
uppdrag att studera formerna för och innehållet i samverkan mellan
socialnämnderna och föreningslivet och överväga möjligheterna för en
intensifierad samverkan. 1983 års demokratiberedning skall kartlägga bl. a.
de modeller för partistöd som i praktiken tillämpas i kommuner och
landstingskommuner. Utskottet utgår från att även stödet till de politiska
ungdomsorganisationerna kommer att belysas i detta utredningsarbete.
Motion 1983/84:2242 och motion 1983/84:2251 påkallar därför ingen åtgärd
från riksdagens sida och avstyrks.

Utredning i barnavårdsärenden

I motion 1983184:330 av Kerstin Anér (fp) begärs att socialstyrelsen skall få
i uppdrag att skyndsamt utarbeta riktlinjer för barnavårdsutredningar och för
handläggning av ärenden som gäller sexuella övergrepp mot barn.

Utredningar i barnavårdsärenden är en av de mest angelägna och känsliga
uppgifter som socialnämnden har. Det är utomordentligt viktigt att de
handläggs med största omsorg. Samtidigt måste de ofta färdigställas under
stor tidspress med hänsyn till barnets säkerhet och den press det innebär för
parterna att vänta på besked.

SoU 1983/84:22

Sexuella övergrepp mot barn har uppmärksammats alltmer de senaste
åren. De - visserligen något knapphändiga - uppgifter om förekomsten av
sexuella övergrepp mot barn som finns inger oro. Problemet måste därför tas
på allvar. Det motstånd mot att se och ingripa mot sexuella övergrepp inom
familjen som socialstyrelsen beskrivit (se ovan s. 14) måste undanröjas.
Kunskaperna och medvetenheten om problemet måste ökas så att vuxna i
barnets omgivning kan ingripa till barnets skydd. Även inom socialtjänsten
behövs bättre kunskaper om hur man skall hantera dessa svåra ärenden.

Som tidigare har redovisats (s. 15) pågår inom socialstyrelsen ett projekt
rörande incest och andra sexuella övergrepp mot barn. I maj 1984 kommer
man att ge ut en informationsskrift som berör olika sätt att arbeta med dessa
frågor. Socialstyrelsen har emellertid redan tidigare angett vissa allmänna
riktlinjer för handläggningen av bl. a. denna typ av ärenden. Både vid
sexuella övergrepp och vid fall av annan allvarlig misshandel av barn är det av
största betydelse att socialnämnden ingriper snabbt. Nämnden är som
tidigare nämnts skyldig att utan dröjsmål inleda en utredning (jfr ovan s. 12).
Läkarundersökning bör ske omedelbart, både för att kontrollera om barnet
behöver vård och för att säkra bevisning som kan göra det möjligt att utreda
vad som hänt barnet. Enligt utskottets mening bör dessutom polisanmälan
alltid göras i de allvarliga fall det här är fråga om, både av utredningsskäl och
av hänsyn till risken för nya brott. Det kan tilläggas att sekretesslagen
(1980:100) innehåller ett särskilt undantag för anmälan om sexuella övergrepp
och vissa andra brott mot underåriga (14 kap. 2§).

Utskottet anser i likhet med motionären att det är av största betydelse att
socialtjänstens tjänstemän får ett kvalificerat stöd i arbetet med barn som far
illa och deras familjer. Det är viktigt att socialstyrelsen i sin verksamhet
genom metodutveckling, utfärdande av riktlinjer och fortlöpande information
bidrar till detta stöd. Utskottet vill understryka vikten av att socialstyrelsens
ovannämnda projekt rörande sexuella övergrepp mot barn bedrivs
skyndsamt och att en redovisning sker av omfattningen av problemet och av
metoder att komma till rätta med det.

Utskottet vill i övrigt hänvisa till de ovan (s. 12-15) redovisade skrifterna
från socialstyrelsen med riktlinjer för bl. a. barnavårdsutredningar. Utskottet
förutsätter att styrelsen också i fortsättningen kommer att ägna stor
uppmärksamhet åt dessa frågor.

Med hänvisning till det anförda får motion 1983/84:330 anses besvarad och
avstyrks.

Umgängesrätt vid förbud att flytta barn

I motion 1983184:787 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen beslutar
att regeln om förbud för vårdnadshavaren i 28 § socialtjänstlagen att flytta
barnet kompletteras med bestämmelser om vem som kan fatta beslut om
umgängesrätt.

SoU 1983/84:22

Som ovan har redovisats (s. 15) får socialnämnd enligt 28 § socialtjänstlagen
förbjuda vårdnadshavare att flytta ett barn från ett annat enskilt hem där
barnet stadigvarande bor och fostras. Förutsättningen är att flyttningen
innebär en inte obetydlig risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skadas om det skiljs från hemmet. Förbud kan meddelas både när barnet har
vistats i familjehem efter en frivillig överenskommelse och när barnet har
placerats i hemmet med stöd av ett beslut enligt LVU som sedan har upphört.
Flyttningsförbud får meddelas för viss tid eller t. v. Flyttningsförbud kan i
praktiken bli bestående för lång tid.

När socialtjänstlagen behandlades i riksdagen framhöll utskottet att syftet
med bestämmelsen är att bevaka barnets bästa. Vårdnadshavarens intresse
av att få bestämma över barnets vistelseort måste vika när det kommer i strid
med vad som är bäst för barnet.

I LVU regleras olika situationer när ett barn kan skiljas från vårdnadshavaren.
I denna lag finns noggrant reglerat vilka befogenheter socialnämnden
har under pågående LVU-vård, bl. a. att reglera vårdnadshavarens rätt till
umgänge. 28 § socialtjänstlagen saknar sådana bestämmelser vilket innebär
att det i dessa fall saknas regler i vart fall i två avseenden. Det finns ingen
bestämmelse enligt vilken nämnden kan besluta om formerna för att
vårdnadshavaren skall få träffa barnet. Inte heller finns någon bestämmelse
enligt vilken vårdnadshavaren kan begära att få träffa barnet och, om
socialnämnden avslår framställningen, få avslagsbeslutet prövat av domstol.

En anledning för socialnämnden att iaktta viss försiktighet i dessa ärenden
är att socialnämnden till skillnad från i LVU-fallen inte har möjlighet att
påkalla handräckning för att återföra barnet till familjehemmet om vårdnadshavaren
inte återlämnar det frivilligt (jfr 18 § första stycket LVU). Den
enda möjligheten för nämnden att ingripa mot detta är att vidta åtgärder
enligt LVU. Det förutsätter emellertid att villkoren för vård enligt LVU är
uppfyllda, vilket inte alltid är fallet.

Att barn som av någon anledning vistas i familjehem så långt det är möjligt
bereds tillfälle att ha kontakt med sina biologiska föräldrar är viktigt.
Lagregleringen bör vara så utformad att kontakten mellan föräldrar och barn
underlättas. Att bristande reglering medför att kontakten hindras kan inte
godtas. Bestämmelsen om flyttningsförbud bör därför kompletteras med
regler om föräldrarnas umgänge med barnet. Denna fråga ingår dock i
socialberedningens uppdrag. Enligt vad utskottet har erfarit kommer
beredningen att under sommaren avge ett delbetänkande som behandlar
frågor beträffande vård av unga, varvid bl. a. denna fråga kommer att tas
upp. Motion 1983/84:787 påkallar därför ingen åtgärd av riksdagen och
avstyrks.

SoU 1983/84:22

Rätten för unga över 15 är att föra talan enligt socialtjänstlagen

I motion 1983184:1643 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som skapar klarhet beträffande de i motionen
påtalade oförenliga bestämmelserna i socialtjänstlagen och föräldrabalken. I
motionen hänvisas till ett mål i regeringsrätten där socialnämnds beslut om
bistånd till en 16-årig flicka i form av placering i familjehem upphävdes av
rätten då flickans vårdnadshavare motsatte sig placeringen.

Förhållandet mellan föräldrar och barn regleras i föräldrabalken, bl. a. i 6
kap. där reglerna om vårdnad finns. Ett barn står fram till dess det fyller 18 år
eller dessförinnan gifter sig under vårdnad av bägge eller den ene av sina
föräldrar. Vårdnaden kan också anförtros en eller två särskilt förordnade
förmyndare. Med vårdnad avses det juridiska ansvaret för barnets personliga
förhållanden, vari bl. a. ingår att besluta i fråga om barnets uppfostran, var
det skall vistas m. m. Normalt innebär vårdnaden också den faktiska
omvårdnaden av barnet, den dagliga omsorgen.

Reglerna om vårdnad innebär ingen total bestämmanderätt. På olika
ställen i lagstiftningen finns bestämmelser om att barnet i vissa fall skall
tillfrågas eller att det själv får råda. I föräldrabalken förekommer olika
åldersgränser efter vilka barnet självt får avgörandet i vissa frågor, t. ex. 12,
15 och 16 år. Först när barnet fyller 18 år blir det helt rättsligt oberoende.

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att insatserna skall
präglas av frivillighet och självbestämmande. Lagen innehåller därför endast
få och noggrant reglerade bestämmelser om att nämnden får vidta åtgärder
utan den enskildes samtycke. I LVU regleras när socialnämnden kan ingripa
beträffande unga utan samtycke av vårdnadshavaren och den unge själv när
han fyllt 15 år.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det i och för sig får anses normalt
att tonåringar opponerar sig mot sina föräldrar. Ofta är det en naturlig del av
den unges frigörelse. I en del fall blir konflikterna mellan föräldrarna och
tonåringen svårare. Speciella förhållanden kan samverka med de normala
generationsmotsättningarna. Föräldrarna kan själva ha problem eller det
kan föreligga en annan konflikt inom familjen, exempelvis en kulturkonflikt.
Föräldrarna kan vara invandrare från ett land med en kultur som väsentligt
skiljer sig från vår medan barnen är uppvuxna i Sverige och till stor del
anammat svenska värderingar. För dessa barn och föräldrar kan frigörelseprocessen
bli extra svår.

I de flesta fall kan konflikter mellan tonåringar och föräldrar lösas inom
familjen. Ibland behövs hjälp av någon utomstående. Samhället ställer då
upp med olika resurser, t. ex. PBU. Det är också socialtjänstens uppgift att
hjälpa de unga och deras föräldrar. Socialtjänsten kan bistå på olika sätt.
Man kan ställa upp med rådgivning i olika former. Ibland kan den unge och
hans föräldrar behöva komma ifrån varandra för en kortare eller längre tid.
Socialtjänsten kan då hjälpa till med de praktiska arrangemangen. Om
familjen saknar egna medel kan den få bistånd även ekonomiskt.

SoU 1983/84:22

Det är en svår och grannlaga uppgift att avgöra när en konflikt är en del i en
normal frigörelseprocess och när förhållandena är så allvarliga att det är
motiverat att låta den unge flytta hemifrån mot föräldrarnas vilja. Ett sådant
beslut kan inte fattas utan en grundlig utredning. Utredningen måste vara
allsidig och opartisk och ske med garanti att alla rättssäkerhetsaspekter blir
beaktade. Det är tveksamt om framför allt rättssäkerhetskraven kan
tillgodoses i en beslutsprocess som inte följer samma stränga krav som t. ex.
den enligt LVU. Därtill kommer att ett beslut om bistånd till en underårig
inte bör få komma i konflikt med föräldrabalkens grundläggande regler om
vårdnaden.

När den unge skiljs från hemmet utan vårdnadshavarens samtycke förlorar
vidare denne möjligheten att ta det ansvar för och utöva den tillsyn över
barnet som vårdnadshavaren enligt 6 kap. 2§ föräldrabalken har rätt och
skyldighet att utöva. När ett barn är omhändertaget enligt LVU övertar
socialnämnden en del av vårdnadshavarens ansvar. Om socialtjänsten
medverkade till att den unge flyttade från vårdnadshavaren utan dennes
samtycke vid sidan av LVU skulle frågan om ansvaret för den unge vara
olöst.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att få klarlagt
hur man skall tolka socialtjänstlagens regel om talerätt för barn över 15 år
mot bakgrund av föräldrabalkens bestämmelser. Som framgått av det ovan
anförda är detta dock en komplicerad fråga, som kräver ytterligare överväganden.

Som tidigare har redovisats (s. 18) har utredningen om barnens rätt i
uppdrag att vidare utreda frågan om talerätt för barnet i bl. a. mål om
vårdnad och mål enligt socialtjänstlagen. Utredningen skall samråda med
socialberedningen vad avser socialtjänstlagen. Beredningen har i uppdrag
bl. a. att följa och utvärdera socialtjänstreformen. Utskottet förutsätter att
den i motionen aktualiserade frågan kommer att tas upp inom ramen för
utredningsarbetet och att förslag presenteras till de ändringar och förtydliganden
som erfordras. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda
motion 1983/84:1643.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs dels att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i 1 § andra stycket 2
lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att i lagen införs
åtgärdsmöjligheterna föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning (yrkande 11), dels att riksdagen beslutar att 1§ andra
stycket 2 i lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall ha
följande lydelse: Den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende (yrkande 12), dels att riksdagen hos

SoU 1983/84:22

regeringen skyndsamt begär förslag om sådan ändring i lag om särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) att utvidgade möjligheter ges att
under längre tid än sex månader kvarhålla unga missbrukare för vård
(yrkande 13).

Utskottet har i många sammanhang uttalat att det är mycket angeläget att
socialnämnderna genom tidiga ingripanden kan bryta en pågående destruktiv
utveckling till följd av missbruk hos unga. Vilka medel som skall stå till
nämndens förfogande har emellertid varit och är alltjämt föremål för en
omfattande diskussion.

I bamavårdslagen fanns som ovan redovisats (s. 20) möjlighet för nämnden
bl. a. att meddela föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och att
besluta om övervakning. När möjligheten till övervakning avskaffades
uttalade utskottet (SoU 1979/80:44) bl. a. att hela förslaget om socialtjänstreformen
vilade på den förutsättningen att socialtjänsten skall hjälpa den
enskilde i samförstånd med honom. Utskottet ansåg avsteg från denna
princip inte böra komma i fråga annat än på grund av särskilda, tungt
vägande skäl.

Enligt vad utskottet har inhämtat är socialberedningen i färd med en
genomgripande omarbetning av LVU. Utskottet utgår från att beredningen
vid detta arbete bl. a. överväger behovet av att införa ytterligare möjligheter
till ingripanden från socialnämndens sida. I avvaktan på resultatet av
beredningens arbete har riksdagen enligt utskottets mening inte anledning
att överväga några initiativ rörande ändringar i LVU. Med hänvisning till vad
som anförts avstyrker utskottet motion 1983/84:2493 yrkande 11.

När det gäller de allmänna förutsättningarna för vård enligt LVU finns en
skillnad mellan de fall då den unge omhändertas på grund av yttre
förhållanden (1 § andra stycket 1) och när han omhändertas på grund av sitt
eget beteende (2 i samma paragraf). För att någon skall kunna omhändertas
till följd av sitt eget beteende krävs ”allvarlig fara” för hans hälsa eller
utveckling, medan det räcker med ”fara” för att någon skall omhändertas på
grund av yttre förhållanden. Motivet till denna distinktion är att bestämmelserna
om omhändertagande på grund av eget beteende är tillämpliga på
framför allt äldre barn, tonårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter
och att inte varje missbruk liksom inte heller varje brottslig gärning bör få
medföra så långtgående åtgärder som vård med stöd av lagen kan komma att
innebära. Detta är en avvägning mellan den unges rätt till självbestämmande
och den rätt till adekvat vård och behandling som bestämmelserna avser att
tillförsäkra honom i en situation då han inte själv förmår bryta en kriminell
eller annars destruktiv utveckling.

Som ovan redovisats är socialberedningen i färd med en genomgripande
omarbetning av LVU. Utskottet kan mot denna bakgrund inte tillstyrka att
riksdagen nu beslutar om principiella ändringar i samma lag. Motion
1983/84:2493 yrkande 12 avstyrks därför.

SoU 1983/84:22

Beträffande vårdtiden enligt LVU gäller att när den unge vårdas för sitt
eget beteende - alltså i fall när han beretts vård med stöd av 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket LVU - socialnämnden inom sex månader skall pröva om
LVU-vården skall upphöra. Sedan skall frågan om upphörande prövas
fortlöpande var sjätte månad. Vården kan i dessa fall pågå till dess den unge
fyller 20 år. Har det då inte gått sex månader sedan rätten beslutade om vård
eller sedan nämnden senast prövade frågan om upphörande kan vården
fortsätta till dess det har gått sex månader. Vid omprövningen av vården skall
nämnden ta ställning till om vården kan fortsätta i frivillig form så att
LVU-vården kan upphöra. Motivet till regeln om omprövning är målsättningen
i socialtjänstreformen att all vård och behandling så långt möjligt skall
ske i frivillig form.

Frågan om vårdtidens längd har tidigare diskuterats i olika sammanhang,
både då det gäller ungdomar som bereds vård med stöd av LVU och då det
gäller äldre missbrukare som vårdas enligt LVM. Utskottet utgår därför från
att socialberedningen kommer att ge en allsidig belysning av denna fråga och
om så visar sig påkallat föreslå ändrade regler. I avvaktan på resultatet av
beredningens arbete bör motion 1983/84:2493 yrkande 13 inte föranleda
någon riksdagens åtgärd och avstyrks.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vistelsebegreppet i socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1983/84:1212,

2. beträffande kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer
att riksdagen avslår motion 1983/84:2242 och motion 1983/84:2251,

3. beträffande utredning i barnavårdsärenden
att riksdagen avslår motion 1983/84:330,

4. beträffande umgängesrätt vid förbud att flytta barn
att riksdagen avslår motion 1983/84:787,

5. beträffande talerätt för unga över 15 år
att riksdagen avslår motion 1983/84:1643,

6. beträffande föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 11,

7. beträffande förutsättningar för vård enligt LVU

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 12,

8. beträffande vårdtid för unga missbrukare

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 13.

Stockholm den 10 april 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1983/84:22

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Rune Gustavsson (c). Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander
(s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergen (s),
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Aina Westin (s)
och Yvonne Sandberg-Fries (s).

Reservationer

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer (mom. 2 i hemställan)

1. av Rune Gustavsson (c) och Ulla Tillander (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Den
tveksamhet” och slutar med ”och avstyrks” bort ha följande lydelse:
Genom de avgöranden som förekommit hos kammarrätten i Stockholm
har viss osäkerhet skapats i fråga om möjligheterna att ge kommunalt
ekonomiskt stöd till de politiska ungdomsorganisationerna. Oklarheten
gäller bl. a. vad som skall avses med ”personlighetsutvecklande och
samhällsfostrande verksamhet” samt ”partipolitisk verksamhet”.

Enligt utskottets mening kan det inte göras gällande, att politiska
ungdomsorganisationer syftar till att bedriva partipolitisk verksamhet. Det
skulle i så fall förutsätta inte bara självständighet i förhållande till de politiska
partierna utan också självständigt deltagande i politiska val. Däremot kan
inte politisk informationsverksamhet riktad till ungdomar genom de politiska
ungdomsförbunden betecknas som partipolitisk verksamhet. Utskottet anser
mot denna bakgrund att den skolning i politisk demokrati, som bedrivs av de
politiska ungdomsförbunden, är sådan samhällsfostrande verksamhet som är
berättigad till kommunalt ekonomiskt stöd. Denna uppfattning bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2242 och motion
1983/84:2251 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden m. m. (mom. 6 i hemställan) 2.

av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Enligt vad
utskottet har” och slutar med ”yrkande 11” bort ha följande lydelse:

I en pågående destruktiv utveckling främst till följd av missbruk är det
enligt utskottets mening viktigt med tidiga ingripanden. Sådana är bevisligen

SoU 1983/84:22

verkningsfulla enär de stödjande och hjälpande åtgärderna insätts innan
missbruket antagit så grava former att endast ett omhändertagande kan bryta
utvecklingen. I den gamla barnavårdslagen fanns ett batteri av lindrigare
hjälpåtgärder som ansågs kunna sättas in i tidiga skeden. Utskottet anser att
liknande möjligheter bör stå till socialtjänstens förfogande för stöd och hjälp
till familjer där barn råkat in i en missbrukssituation. Regeringen bör därför
skyndsamt förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av LVU att i lagen
införs åtgärdsmöjligheterna föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 11 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Förutsättningar för vård enligt LVU (mom. 7 i hemställan)

3. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Sorn ovan
redovisats” och slutar med ”yrkande 12 avstyrks därför” bort ha följande
lydelse:

Erfarenheterna av LVU sedan dess tillkomst är att många unga nu inte kan
omhändertas förrän sociala, medicinska och psykiska skador redan inträtt,
detta för att uppfylla lagens krav om ”allvarlig fara”. Utskottet anser att den
omständigheten att en ung människa genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller annat jämförbart beteende löper fara
är en tillräcklig grund för insättande av lämpliga åtgärder. Specialindikationen
i 1 § andra stycket 2 LVU bör därför ändras så att ordet ”allvarlig” utgår.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande förutsättningar för vård enligt LVU

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 12
beslutar anta följande

SoU 1983/84:22

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1§

Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det
kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller
dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av
honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller 2. den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara genom utveckling för fara genom missbruk

missbruk av beroendeframkallande av beroendeframkallande medel,

medel, brottslig verksamhet eller nå- brottslig verksamhet eller något angot
annat därmed jämförbart bete- nät därmed jämförbart beteende,

ende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men
inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och
personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Vårdtid för unga missbrukare (mom. 8 i hemställan)

4. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Frågan
om vårdtidens” och slutar med ”och avstyrks” bort ha följande lydelse:

Vårdtiderna i LVU är alltför korta för att det skall vara möjligt att
genomföra kvalificerade behandlingsprogram. Det är rimligt att vårdtiden
omfattar den tid som åtgår för att vården skall kunna nå sitt syfte. Det bör
därför inom ramen för LVU stadgas en längsta vårdtid om 12 månader som
kan förlängas beroende på uppnått behandlingsresultat och inte med hänsyn
till den unges medicinska och psykiska status vid prövningstillfället. Utskottet
anser således att regeringen skyndsamt bör framlägga förslag om ändrade

SoU 1983/84:22

och längre vårdtider i LVU. Detta bör riksdagen sorn sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande vårdtid för unga missbrukare

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkande 13 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1983/84:22

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Allmän bakgrund 2

Vistelsebegreppet i socialtjänstlagen 3

Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer 6

Utredning i barnavårdsärenden 11

Umgängesrätt vid förbud att flytta barn 15

Rätten för unga över 15 år att föra talan enligt socialtjänstlagen 17

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 19

Föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning
20

Förutsättningar för vård enligt LVU på grund av den unges eget

beteende 21

Vårdtid för unga missbrukare 22

Utskottet 23

Utskottets hemställan 31

Reservationer 32

1. Kommunalt stöd till politiska ungdomsorganisationer (mom. 2 i
hemställan) av (c) 32

2. Föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden m. m.

(mom. 6 i hemställan) av (m) 32

3. Förutsättningar för vård enligt LVU (mom. 7 i hemställan) av

(m) 33

4. Vårdtid för unga missbrukare (mom. 8 i hemställan) av (m) .... 34

mlnab/gotmb 78384 Stockholm 1984