SoU 1983/84:20

Socialutskottets betänkande
1983/84:20

om anslag till socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
(prop. 1983/84:100 bil. 7 delvis)

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1983/84:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1984/85
under avsnitt J. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
(avsnitten J 1 - J 5). I anslutning härtill behandlas ett antal motionsyrkanden.

Utskottet kommer senare i vår - i samband med riksdagsbehandlingen av
regeringens proposition 1983/84:124 om mottagandet av flyktingar och
asylsökande m. m. - att behandla budgetpropositionens avsnitt J6. Ersättningar
till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m. m.
(s. 180-182).

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till medelsanvisning
till socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik såvitt avser
anslagen J 1 — J 5. Utskottets m-ledamöter reserverar sig till förmån för en 3,3
milj. kr. lägre medelsanvisning till Upplysning och information på drogområdet
(anslaget Jl). M-, c- och fp-ledamöterna reserverar sig beträffande
fördelningen av medlen under samma anslag.

Utskottet behandlar vidare ett antal motionsyrkanden som gäller allmänna
åtgärder mot drogmissbruk, enskilda vårdinitiativ, internationella insatser,
socialstyrelsens narkotikaförteckningar, försäljning av alkoholhaltiga preparat,
medel för upplysning och information på drogområdet, droginformationens
inriktning och innehåll, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
(CAN), hem för vård eller boende, bidrag till vissa organisationer,
insatser mot kvinnomisshandel m. m., behandlingscentrum för tortyroffer,
familjerådgivning för invandrare, fosterhemsplacering av invandrarbarn
och socialt stödprojekt bland invandrarungdom m. m. Utskottet avstyrker
samtliga motioner. Utskottets m-, c- och fp-ledamöter reserverar sig till
förmån för ett riksdagsuttalande rörande CAN:s funktioner. Vidare reserverar
sig m-ledamöterna beträffande enskilda vårdinitiativ och vpk-ledamoten
beträffande insatser mot kvinnomisshandel och beträffande ett socialt
stödprojekt bland invandrarungdom m. m.

1 Riksdagen 1983184. 12 sami. Nr 20

SoU 1983/84:20

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1983/84:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna J1 - J 5 (s. 168 - 180) föreslagit

(J 1) att riksdagen till Upplysning och information på drogområdet för
budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 37 003 000 kr.,

(J 2) att riksdagen till Bidrag till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 89 901 000 kr.,

(J 3) att riksdagen till Bidrag till driften av hem för vård eller boende för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 618 000 000 kr.,

(J4) att riksdagen till Bidrag till organisationer m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett anslag av 14 295 000 kr.,

(J5) att riksdagen till Utveckling och försök med vissa vårdformer för
budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 7 000 000 kr.

Motioner

I motion 1983/84:402 av Agne Hansson (c) och Sivert Carlsson (c)
hemställs

1. att riksdagen uttalar att Kalmar län får del av statsbidraget för
anordnande av nya behandlingshem så att ett sådant kan tillskapas inom
länet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen om vikten av att de centrala förhandlingarna beträffande den
slutliga huvudmannaöverenskommelsen skyndsamt slutförs.

I motion 1983/84:628 av Thure Jadestig (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att överföra
kokain (Cocainum NFN) till narkotikaförteckning I.

I motion 1983/84:731 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hemställer hos regeringen om åtgärder för att starta ett
socialt stödprojekt bland invandrarungdom i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen uttalar att detta stödprojekt bör organiseras och administreras
av kommunerna med full kostnadstäckning genom statsbidrag,

3. att riksdagen uttalar att detta statsbidrag bör finansieras genom en
särskild arbetsgivaravgift,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av och åtgärder
för att förbättra behandlingen av invandrarungdomar inom vårdsektorn.

Motivering till motionen finns i motion 1983/84:730.

I motion 1983/84:891 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga (yrkandena 1 och 3),

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj

SoU 1983/84:20

mot narkotikabruket genomförs i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om en administrativ översyn av
forskningen på narkotikaområdet i enlighet med vad i motionen anförts.

I motion 1983/84:920 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om åtgärder för att
bekämpa kvinnomisshandeln.

Motivering till motionen finns i motion 1983/84:918.

I motion 1983/84:1221 av Barbro Nilsson i Örnsköldsvik (s) och Thure
Jadestig (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder inom narkotikapolitiken.

I motion 1983/84:1614 av Kerstin Andersson (c) och Elver Jonsson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande funktioner inom CAN bör bibehållas.

I motion 1983/84:1642 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om önskvärda
förändringar beträffande statsbidraget till ungdoms- och nykterhetsvård.

I motion 1983/84:2102 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande information i alkoholfrågor.

Motivering till motionen finns i motion 1983/84:2100.

I motion 1983/84:2240 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkande 2), att riksdagen beslutar att för budgetåret 1984/85 under
anslaget J 1. Upplysning och information på drogområdet anvisa 33 703 000
kr., vilket innebär ett i förhållande till regeringens förslag 3 300 000 kr. lägre
anslag.

I motion 1983/84:2245 av Agne Hansson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
ekonomiska resurser till det praktiskt förebyggande arbetet bland ungdom
mot alkohol- och narkotikamissbruk.

I motion 1983/84:2253 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ett statligt bidrag till Stenbackahemmets verksamhet.

I motion 1983/84:2256 av Martin Olsson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för
vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare.

SoU 1983/84:20

I motion 1983/84:2260 av Kenth Skårvik (fp) och Ingemar Eliasson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
föreningen Familjehemmens riksförbund bör kunna beviljas statligt stöd för
sin verksamhet från t. ex. anslaget Bidrag till organisationer.

I motion 1983/84:2484 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om inriktningen av narkotikapolitiken och föräldrarnas centrala
roll,

2. att riksdagen, med avslag på den av regeringen aviserade fördelningen
av anslaget till Upplysning och information på drogområdet, som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i motionen.

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkandena 1, 2, 14 och 15),

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av dels en samlokalisering av polis - socialtjänst i
vissa fall, dels att av polisen omhändertagen drogpåverkad ungdom i övriga
fall regelmässigt och snabbt kommer i kontakt med socialtjänsten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fortsatta
ansträngningar är nödvändiga när det gäller informationsinsatser om
haschets farlighet,

14. att riksdagen som sin mening uttalar önskvärdheten av att enskilda
initiativ bättre tas till vara inom missbruksvården,

15. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till lag där
kommunerna åläggs att pröva även andra alternativ än med kommunalt
huvudmannaskap när det gäller service, vård och omvårdnad i enlighet med
vad i motionen anförts.

I motion 1983/84:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkandena 1, 3 och 4),

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiskt stöd till planerat rehabiliteringscenter för
tortyroffer i Sverige,

3. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen sagts om familjerådgivning för invandrarfamiljer och utbildning av
familjerådgivare.

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att socialstyrelsen ges i
uppdrag att beakta vad i motionen anförts om fosterhemsplacering av barn
tillhörande språkliga eller etniska minoriteter.

Motivering till yrkandena finns i motion 1983/84:2531.

SoU 1983/84:20

Utskottet

Allmänna åtgärder mot drogmissbruk

Den narkotikapolitiska målsättningen formulerades på följande sätt i
regeringens proposition 1977/78:105 om åtgärder mot narkotikamissbruket
(s. 30):

Grundvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället
inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt
motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas.

1 samhällets alkoholpolitiska program är det övergripande målet att
begränsa totalkonsumtionen av alkohol. Kampen mot narkotikamissbruket
får inte begränsas till att enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till
att eliminera missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras som en
del av vår kultur.

Denna målsättning accepterades av riksdagen (jfr. SoU 1977/78:36, rskr
363). Målsättningen bildade även utgångspunkten för regeringens proposition
1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket.

Bred politisk enighet råder i fråga om detta övergripande mål för kampen
mot narkotikamissbruket.

Regeringen tillkallade hösten 1982 en narkotikakommission med uppdrag
att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket. Enligt direktiven
(Dir. 1982:100) skulle kommissionen arbeta fram ett underlag till en
samordnad och intensifierad kamp mot narkotikan. Kommissionens uppgifter
sammanfattades i direktiven i sju punkter. Kommissionen skulle lägga
fram förslag om

1. insatser genom internationella organ i syfte att effektivt motverka
världshandeln med narkotikan,

2. insatser genom tullväsendet som verksamt bidrar till att hålla narkotikan
utanför landets gränser,

3. insatser genom polisväsendet som syftar till att all illegal narkotikahantering
i landet uppdagas och beivras,

4. åtgärder som syftar till att fängelser och andra institutioner blir
narkotikafria miljöer,

5. de lagstiftningsåtgärder som behövs för att kampen mot narkotika skall
kunna föras mer effektivt,

6. opinionsbildning genom skolor, militära förband, massmedia, frivilliga
organisationer så att många medborgare kan engageras i kampen mot
narkotika och i sina närmiljöer verka för att all narkotika trängs ut samt

7. ett statistiskt informationssystem så att vidtagna åtgärder kan utvärderas.

Direktiven riktade också uppmärksamheten på kommunala och länsvisa
handlingsprogram och behovet av att lokala erfarenheter sprids och nyttiggörs.
Kommissionen skulle i detta sammanhang verka för samordning av
insatserna genom skolan, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården,
polisen och tullen.

SoU 1983/84:20

Kommissionen har under sitt arbete successivt lämnat förslag om åtgärder
inom de olika sektorer som kan medverka i kampen mot narkotikamissbruket.
Förslagen har redovisats i elva promemorior som behandlar punkterna
1-6 i utredningsdirektiven. Följande promemorior har lämnats.

PM nr 1	Samarbete tull-polis. Förslag till en Malmöhus län	försöksverksamhet i
PM nr 2	Skolans insatser mot droger. Förslag verksamhet i skolan	om förstärkt ANT-
PM nr 3	Insatser mot narkotikamissbruket. Förslag om vissa förstärk-ningar för budgetåret 1983/84
PM nr 4	Åtgärder mot narkotika i fängelserna
PM nr 5	Polisens insatser mot narkotikan
PM nr 6	Opinionsbildning mot narkotika
PM nr 7	Lokala insatser mot narkotika
PM nr 8	Narkotikastrafflagen m.m.
PM nr 9	Tullens insatser mot narkotika
PM nr 10	Internationellt arbete mot narkotika

PM nr 11 Insatser inom kriminalvården m. m.

Kommissionen har helt nyligen avgivit sitt slutbetänkande Samordnad
narkotikapolitik (SOU 1984:13). I betänkandet redovisas bl. a. kommissionens
samlade syn på hur narkotikaproblemet bör angripas samt skisseras en
sammanhängande strategi för den fortsatta kampen mot narkotikan. Vidare
lämnas förslag om utformningen av det centrala samordningsansvaret och
om ett statistiskt informationsansvar för utvärdering av vidtagna åtgärder.
Olika forskningsfrågor som berör narkotikaområdet behandlas också.

Vård- och rehabiliteringsfrågorna bereds inom socialdepartementet i en
särskild arbetsgrupp bestående av företrädare för socialdepartementet,
justitiedepartementet, socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. Arbetsgruppen
har i promemorian Offensiv narkomanvård - förslag av en
arbetsgrupp till insatser för att utveckla narkomanvården (juni 1983)
föreslagit ett särskilt program. Detta syftar till att utveckla metoder för att
socialtjänsten och den särskilda narkomanvården i högre utsträckning skall
kunna nå och erbjuda en större del av missbrukargrupperna adekvat vård.
Arbetsgruppen kommer inom kort att redovisa ytterligare frågor som rör
vården av narkotikamissbrukare.

Riksrevisionsverket (RRV) har som ett led i sin förvaltningsrevision gjort
en granskning av samhällets åtgärder mot narkotikamissbruk. Syftet med
granskningen har främst varit att ge statsmakterna, myndigheter och andra
organ underlag för vidare överväganden i samband med beslut om insatser
inom narkotikaområdet. Granskningen har redovisats i revisionsrapporterna
Samhällets åtgärder mot narkotikamissbruk Del I, Insatser, kostnader, mål
och medel för narkotikabekämpningen (Dnr 1982:1114) och Del II Översiktlig
analys (Dnr 1983:567). I sistnämnda rapport har riksrevisionsverket gjort

SoU 1983/84:20

en översiktlig analys av nuvarande åtgärder inom narkotikabekämpningen
samt lämnat synpunkter på inriktningen av den fortsatta verksamheten.

Utredningen (S 1982:07) om översyn av de statliga insatserna för alkoholoch
narkotikainformation m. m. föreslår i Rapport om alkohol- och narkotikaupplysning
(RÅN) (Ds S 1983:11) förbättrad samordning och organisation
av de statliga insatserna för alkohol- och narkotikainformation. Utredningen
har bl. a. strävat efter att stimulera drogförebyggande verksamhet på lokal
nivå genom bl. a. kommunerna och föreningslivet.

Socialberedningen (S 1980:07), som har uppdraget att göra en allmän
uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen, skall bl. a. se över den
administrativa tvångslagstiftningens utformning, dvs. lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), lagen (1980:621) om
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Beredningen skall vidare bl. a.
studera formerna för och innehållet i föreningslivets samverkan med
socialnämndernas olika verksamhetsområden samt överväga möjligheterna
till intensifierad konkret samverkan.

Beredningen har hösten 1983 avlämnat delbetänkandet Erfarenheter av
LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16). Beredningen
beräknar att avge ytterligare två delbetänkanden under första halvåret 1984,
ett beträffande den psykiatriska vården och ett beträffande vården av unga.
Beredningen beräknar avlämna sitt slutbetänkande i slutet av år 1984.

Statsrådet Gertrud Sigurdsen anför i budgetpropositionen att hon avser att
tillsammans med andra berörda statsråd föreslå regeringen att en särskild
proposition angående samordnad drogpolitik föreläggs riksdagen under
hösten 1984. Därvid kommer bl. a. förslagen från narkotikakommissionen
och socialdepartementets arbetsgrupp att behandlas.

Narkotikakommissionen anför i sitt slutbetänkande som sin bestämda
uppfattning att narkotikapolitiken även i framtiden måste vara ett prioriterat
område där, trots att det allmännas kostnader för kampen mot narkotikan är
mycket stora, en viss expansion bör få äga rum. Kommissionen anför vidare
att satsningen på narkotikapolitiken måste bygga på några viktiga hörnstenar.
En sådan är insikten om att det är i människans närhet den viktigaste
fronten mot narkotikan går. Det är genom att hemmet, skolan, arbetsplatsen
och bostadsområdet fungerar som man kan förhindra att missbruk uppstår
och snabbt motverka det, om det uppkommer. Detta måste bygga på goda
kunskaper om de lokala förhållandena och på färdighet att tidigt upptäcka
missbruk. Budskapet måste vara konsekvent och de frivilliga krafterna och
de som själva är i riskzonen måste mobiliseras att delta i arbetet. Beträffande
narkotikamissbrukets karaktär anför kommissionen bl. a. följande (s. 66):

På samma sätt kan man konstatera att narkotikamissbruket inte är ett
missbruk utan flera typer av missbruk. Ofta förmedlas en schablonbild som
får ligga till grund för debatten och ibland får utgöra underlag för beslut om
åtgärder. Narkotikamissbruk liktydigt med injektionsmissbruk, kriminalitet.

Rättelse: S. 42, mom. 26 Tillkommer: m. m.

SoU 1983/84:20

social misär, förnedring och den sista ”silen” på en offentlig toalett får oftast
utgöra den schablonbilden. Men missbruket har många andra ansikten, t. ex.
gänget som tar sin första eller andra pipa hasch, vuxna som ersatt
lördagsgroggen med ett cannabisrus eller ”innefolket” som i vissa sammanhang
prövar på att snusa kokain.

Missbruksbilden är således komplicerad. Missbrukets yttringar beror dels
på vilket preparat som används, dels på i vilka miljöer och i vilka grupper som
missbruket sker. Den komplicerade bilden visar också att det inte finns
någon unik orsak till att narkotikamissbruk uppstår. Mönstret varierar från
individ till individ både i fråga om missbrukets orsaker, förlopp och
intensitet. En rad olika faktorer och processer disponerar för och kan leda till
missbruk. Drogernas tillgänglighet, individernas personlighetsdrag eller
karaktärsstörningar samt olika samhällsförhållanden bidrar i ett komplicerat
samspel till narkotikamissbruket.

Det är enligt kommissionen svårt att förutse vilka som löper risk att dras in
i drogmissbruk. Vem som helst kan komma att pröva droger. Om han eller
hon slutar av eget initiativ vet man inte i förväg. Det är därför enligt
kommissionen viktigt att alla lever i en gemenskap som är så beskaffad att
den förebygger uppkomsten av missbruk och som reagerar på ett riktigt sätt
om tendenser till missbruk visar sig. Kommissionen konstaterar vidare bl. a.
att om familjeförhållandena är ordnade och relationerna mellan familjens
medlemmar bra brukar problem i fråga om experiment med droger i
allmänhet kunna lösas utan ingripande utifrån. Man kan emellertid enligt
kommissionen inte lägga allt ansvar på familjen. Den måste veta vart man
skall vända sig om den egna förmågan inte räcker till. Gemenskapen måste
vara större än familjen för att ge det sociala kontaktnät som är det bästa
medlet mot drogmissbruk.

Skolan har enligt kommissionen en central roll när det gäller upplysning i
drogfrågor och förebyggande arbete. Kommissionen betonar vikten av att
arbetet mot droger måste ske fortlöpande i alla ämnen, årskurser och skolor.
Målet skall därvid enligt kommissionen vara att både förbättra ungdomars
kunskaper om droger och att påverka deras attityder och värderingar i
drogfrågor. Kommissionen har i sina olika promemorior framhållit att skolk
och andra s. k. ”drop out”-situationer i skolan är tecken på sådana risker som
måste leda till reaktion från omgivningens sida innan något missbruk
utvecklat sig.

Organisationslivet har en lång tradition av aktiva insatser för att motverka
drogmissbruk. Organisationernas och föreningslivets engagemang är enligt
kommissionen en förutsättning för att det skall bli möjligt att komma till rätta
med drogproblemen. Kommissionen anför att organisationerna även i
fortsättningen måste få ett väsentligt samhällsstöd i olika former för att
kunna bedriva drogförebyggande verksamhet. Kommissionen berör närmare
frågan om organisationernas roll i det förebyggande arbetet i promemorian
Lokala insatser mot narkotika (pm nr7).

När det gäller frågan om samarbetet mellan polisen och socialtjänsten i det
förebyggande arbetet konstaterar kommissionen i promemorian att polisen

SoU 1983/84:20

hittills haft svårt att få kontakt med socialtjänsten. Det är enligt kommissionen
angeläget att polisen i vissa fall underrättar socialtjänsten tidigare än vad
som nu sker. Enligt vad kommissionen erfarit är samarbetet bäst etablerat
där särskild person/enhet avdelats inom polisen för att handlägga ungdomsbrott
och där samtidigt en social jour, t. ex. särskilda ungdomsenheter,
inrättats inom socialtjänsten. Principen måste enligt kommissionen vara att
socialtjänsten kontaktas i så nära anslutning till polisingripandet som möjligt.

Narkotikakommissionen tar i slutbetänkandet även upp frågan om vård
och behandling för missbruket. Varje missbrukare måste enligt kommissionen
kunna få rätt behandling vid rätt tidpunkt. Detta innebär att det måste
finnas olika typer av vård och behandling som kan kombineras på det mest
ändamålsenliga sättet, varför det måste finnas tillgång såväl till behandlingshem
med olika inriktning i fråga om behandlingsinnehåll, som till familjehem
och enheter för öppen vård. Det tycks enligt kommissionen finnas stora
behov av att öppenvården utvecklas och förbättras. Kommissionen pekar på
att socialdepartementet arbetar med dessa frågor. Det finns, anför kommissionen
vidare, situationer där man inte kan undvika tvång och påtryckningar i
vården. Principen om frivillighet får enligt kommissionen aldrig leda till
passivitet. Kommissionen framhåller att den nya socialtjänstlagstiftningen
inneburit att det uppstått ett gap mellan tidiga insatser och - om dessa
misslyckas - senare tvångsåtgärder. Kommissionen anser vidare att man bör
överväga vissa ändringar i tvångslagstiftningen, främst i LVU, så att
socialtjänsten kan få kontakt med motvilliga missbrukare och så att
föreskrifter kan ges som påtryckning för att bryta ett missbruk. Även
åldersgränserna för vård enligt LVU bör enligt kommissionen ses över och
justeras uppåt. Kommissionen förutsätter att socialberedningen beaktar
dessa frågor i sitt fortsatta arbete.

Beträffande kriminalvård och narkotikamissbruk anför kommissionen i
slutbetänkandet bl. a. följande (s. 92):

Det är lätt att betrakta kriminalvården som en värld för sig. Men när det
gäller kampen mot drogmissbruket liksom på andra områden är naturligtvis
kriminalvården en del av samhället. Detta har kommit till uttryck i den s. k.
normaliseringsprincipen som innebär att kriminalvårdens klienter har rätt till
sociala stöd- och hjälpåtgärder på samma sätt som övriga medborgare. Även
om de utgör en särskilt eftersatt grupp som behöver hjälp redan för att kunna
utnyttja samhällsresurserna - en hjälp som då måste ges av kriminalvården -är det nödvändigt att hålla fast vid normaliseringsprincipen. Detta innebär
att åtgärder mot narkotikamissbruk inom kriminalvården måste integreras i
samhällets övriga insatser mot missbruket. Det krävs därför på detta liksom
på andra områden ett nära samarbete mellan kriminalvården och andra
myndigheter samt organisationer som arbetar inom narkotikaområdet.
Särskilt gäller detta om förhållandet mellan kriminalvården och socialtjänsten
som måste ställa upp med både motivationsarbete, behandlingsresurser
och eftervård för kriminalvårdens klienter.

Frågan om insatser inom kriminalvården m. m. behandlas av kommissionen
i en särskild promemoria (pm nr 11).

1 * Riksdagen 1983184. sami. Nr 20

SoU 1983/84:20

Riksrevisionsverket pekar i sin revisionsrapport Samhällets åtgärder mot
narkotikamissbruk Del II, Översiktlig analys bl. a. på att skolan har unika
möjligheter i det drogförebyggande arbetet genom att den når alla barn och
ungdomar i åldrarna 7-16 år. Det är därför enligt verket angeläget att det
skapas goda förutsättningar för droginformation i skolorna. För att få
kännedom om och kontakt med missbrukare i ett tidigare skede bör vidare
socialtjänsten utöka sina insatser för uppsökande verksamhet samt utarbeta
program för behandling av personer med initialt, sporadiskt eller eljest
mindre omfattande missbruk. Socialstyrelsen bör enligt riksrevisionsverket
understödja en sådan verksamhet. Det är också, framhåller verket, viktigt att
polisen rapporterar till socialtjänsten när misstanke om narkotikamissbruk
föreligger. Råd bör enligt verket utfärdas av berörda centrala myndigheter i
frågan. Verket pekar vidare bl. a. på att det endast är i begränsad
utsträckning som polisen, domstolar m. fl. aktivt medverkar till att behövlig
vård initieras. Det är viktigt att åstadkomma en samstämmighet mellan
vårdlagstiftningen och de synsätt som finns inom de samhällsorgan som är
verksamma inom narkotikaområdet. Enligt verkets mening finns det även ett
behov av att närmare överväga hur kriminalvårdens insatser skall kunna
integreras med samhällets särskilda narkomanvårdsinsatser.

Som anmärkts inledningsvis bereder en arbetsgrupp inom socialdepartementet
vård- och rehabiliteringsfrågor på narkomanvårdsområdet. Arbetsgruppen
kommer inom kort att redovisa sina överväganden och förslag
beträffande bl. a. öppenvården, institutionsvården, familjevården samt olika
utslussningsmodeller. Syftet är att föreslå ett samlat vårdprogram för
missbrukare.

I den tidigare nämnda promemorian Offensiv narkomanvård har arbetsgruppen
redan föreslagit vissa särskilda insatser i syfte att utveckla och
effektivisera den öppna narkomanvården. I promemorian föreslog arbetsgruppen
att medel skulle anslås dels till utbildnings- och utvecklingsinsatser i
syfte att utveckla socialtjänstens metoder för tidiga insatser och effektivare
samverkansformer mellan socialtjänsten, polisen och kriminalvården, dels
för försöksverksamhet med inriktning på gatuprostituerade narkotikamissbrukare
och missbrukare med allvarliga psykiska störningar.

Regeringen beslutade i juni 1983 att ställa 4,5 milj. kr. till socialdepartementets
förfogande att disponeras i enlighet med förslag från arbetsgruppen.
Statsbidrag har därefter utgått till utvecklingsinsatser i 15 kommuner, de
flesta utanför storstadslänen.

I motion 1983184:2484 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om inriktningen av narkotikapolitiken och om föräldrarnas
centrala roll (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att ett samlat grepp
skyndsamt måste tas på basis av narkotikakommissionens arbete men att
riksdagen i avvaktan på detta bör fatta vissa centrala beslut samt ge

SoU 1983/84:20

principiella riktlinjer för narkotikapolitiken i vissa delar. Familjen och
föräldrarna är enligt motionärerna den främsta möjligheten när det gäller att
ge ungdomar i narkotika-riskzon ett socialt stöd. Det är viktigt att familjen
har resurser att möta de problem som uppkommer snabbt och att föräldrarnas
och familjens sociala trygghetsroll framhävs. Beträffande skolans roll
anför motionärerna följande.

Skolan har ett stort ansvar och en viktig roll i det förebyggande arbetet mot
drogerna genom en väl upplagd informationsverksamhet. Många goda
resultat kan säkerligen uppvisas runt om i landet. Men verksamheten måste
bli heltäckande så att alla elever nås av budskapet. Drogernas skadeverkningar
bör vara en naturlig och viktig del i skolans undervisning. För att detta
skall bli verklighet bör inom varje rektorsområde finnas en lärare som har
ansvaret för en sådan undervisning. Men informationen får inte avgränsas till
eleverna. Den måste gälla skolans lärare och annan personal. Kontakten
med föräldrarna är ett annat viktigt område som bör ingå i skolans uppgifter
liksom kontakter med polis och socialmyndigheter.

Motionärerna framhåller vidare att folkrörelserna utgör en betydelsefull
kanal för att få ut mer information i missbruksfrågorna. För att få en effektiv
vårdkedja är det vidare nödvändigt att inrikta arbetet på att de resurser som
står till förfogande på vårdsidan utnyttjas på ett effektivt sätt. Det torde
också enligt motionärerna stå klart att LVM och dess tillämpning inte är
tillräcklig som instrument utan är en del av en helhet där olika åtgärder och
samhällsinsatser måste samverka långsiktigt för att nå resultat. Vården av
missbrukare måste, framhåller motionärerna, leda till verkliga resultat där
de vårdade återförs till en människovärdig tillvaro.

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
nödvändigheten av dels en samlokalisering av polis-socialtjänst i vissa fall,
dels att av polisen omhändertagen drogpåverkad ungdom i övriga fall
regelmässigt kommer i kontakt med socialtjänsten (yrkande 1). Motionärerna
framhåller att en samordnad jourverksamhet av polis och socialvård skulle
kunna ge socialtjänsten tidiga indikationer på missbruk främst hos unga och
därmed möjliggöra tidigare insatser för att snabbt kunna hejda en destruktiv
period som annars ofelbart leder till social misär och medicinska och sociala
skador. Motionärerna föreslår därför att i storstäderna möjligheten undersöks
att samlokalisera socialtjänstenheter med de hårdast belastade polisstationerna
samt att i övriga landet det bör finnas en ansvarig socialpolis på varje
polisstation som har till uppgift att snabbt underrätta och hålla intim kontakt
med socialtjänsten.

I motion 1983184:2256 av Martin Olsson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om åtgärder för
vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Eftersom återfallsprocenten
bland narkotikamissbrukare är hög är det enligt motionären särskilt
viktigt att pröva nya vägar för vård och rehabilitering och ge stora resurser för

SoU 1983/84:20

detta. Motionären anser att det finns anledning att pröva om inte större
medicinska insatser och mer individuellt anpassade metoder än de hittillsvarande
skulle vara positiva i strävandena att ge missbrukarna motivation och
kraft att inte återfalla till missbruk och brottslig verksamhet. Motionären
framhåller vidare bl. a. att tillräckliga resurser och medel måste sättas in för
att förhindra att narkotikan kommer in på kriminalvårdsanstalterna så att vi
på anstalterna får nya missbrukare.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågor om drogförebyggande
åtgärder, tidiga vårdinsatser, eftervård och rehabilitering, senast i de
av riksdagen godkända betänkandena SoU 1981/82:43 och 1982/83:26.
Utskottet har i sistnämnda betänkande beträffande föräldrarollen anfört
följande (s. 7):

Med anledning av vad motionärerna anfört vill utskottet vidare särskilt
nämna betydelsen av föräldrarnas insatser och medverkan när det gäller att
hjälpa ungdomen med missbruksproblem. Föräldrarna behövs även i det
förebyggande arbetet. Det är därför viktigt för bl. a. socialnämnderna att
finna vägar att nå föräldrarna och uppmuntra dem till ett aktivt ansvarstagande.

I övrigt får hänvisas till vad som anförts i nämnda betänkanden.

Utskottet har vidare vid flera tillfällen behandlat frågan om samarbetet
mellan polisen och socialtjänsten, senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1983/84:1. Utskottet anförde därvid bl. a. följande (s. 43):

Som framgått av redogörelsen ovan (s. 30) innehåller 71 § socialtjänstlagen
regler om anmälningsskyldighet till skydd för barn och ungdom. Myndigheter
vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos
sådana myndigheter är enligt nämnda lagrum skyldiga att genast till
socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till den underåriges skydd.
Anmälningsskyldigheten gäller bl. a. polisen.

Rikspolisstyrelsen har i anslutning till socialtjänstreformen särskilt föreskrivit
(jfr ovan s. 31) att anmälan till socialnämnden alltid skall ske när
någon omhändertagits enligt LOB, oavsett om berusningen är orsakad av
alkohol eller annat berusningsmedel. Härutöver har polisen enligt polisinstruktionen
(3§) en allmän skyldighet att fortlöpande samarbeta med de
sociala organen.

Någon form av jour hos socialtjänsten är av stor betydelse för att
anmälningsskyldigheten skall fungera effektivt och åtgärder av socialtjänsten
snabbt komma till stånd för ungdomar med missbruksproblem. Utskottet vill
därför - framför allt mot bakgrund av LTO/LOB-utredningens uttalanden
om samarbetet mellan socialtjänsten och polisen i allmänhet (jfr ovan
s. 33-34) - framhålla vikten av att den sociala jourverksamheten i kommunerna
byggs ut på ett sådant sätt att arbetet med att förebygga och motverka
ungdomars drogmissbruk kan föras effektivt samt att samarbetet mellan
polisen och socialtjänsten får en sådan utformning att socialnämnden genast
får kännedom om av polisen omhändertagen missbrukande ungdom. Utskottet
vill samtidigt understryka vikten av att även polisen strävar efter effektiva
rutiner för fullgörande av anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen
när det gäller ungdomar som omhändertagits i drogpåverkat tillstånd.

SoU 1983/84:20

Det bör vidare framhållas att vad det här främst är fråga om är att finna
former för ett praktiskt fungerande samarbete mellan polis och socialnämnd,
anpassat efter de varierande förhållanden som råder på olika orter. Detta är
inte så mycket en fråga för lagstiftaren som för de ansvariga myndigheterna.
Utskottet vill därför i sammanhanget erinra om tidigare riksdagsuttalanden
angående vikten av fortsatt utveckling av samarbetet på barn- och ungdomsområdet
(jfr ovan s. 32-33).

Enligt 3 § polisinstruktionen (1972:511) skall polisen bl. a. snarast underrätta
socialtjänsten om förhållanden som bör föranleda något åtgärd av dem.

I regeringens proposition 1983/84:111 Förslag till polislag m. m. som nyligen
förelagts riksdagen föreslås föreskriften om skyldighet att lämna underrättelser
till myndigheterna inom socialtjänsten i oförändrat skick föras över från
3§ polisinstruktionen. I propositionen pekas bl. a. på att med hänsyn till
socialtjänstlagens karaktär av ramlag tillämpningen i viss utsträckning torde
komma att bli beroende av de riktlinjer som man lokalt kan komma överens
om mellan polisen och socialnämnden (s. 57). Propositionen har ännu inte
riksdagsbehandlats.

Med anledning av de nu aktuella motionerna konstaterar utskottet att
kampen mot narkotikamissbruket numera bedrivs på bredare front. Målsättningen
är ett narkotikafritt samhälle. Narkotikakommissionen har avlämnat
ett omfattande utredningsmaterial med ett stort antal förslag till förbättringar
inom olika samhällssektorer för att effektivisera kampen mot missbruket.
Riksrevisionsverket har därutöver analyserat mål och medel och pekat på
många brister i narkotikabekämpningen. På droginformationsområdet har
förslag lämnats beträffande förbättrad samordning och organisation av de
statliga insatserna för alkohol- och narkotikainformation. Vidare kommer
arbetsgruppen i socialdepartementet inom kort att föreslå ett samlat
åtgärdsprogram i fråga om vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare.

I budgetpropositionen aviseras att regeringen avser att under hösten 1984
förelägga riksdagen en proposition angående bl. a. samordnad narkotikapolitik.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att föregripa
regeringens förslag genom att nu ange vissa riktlinjer för narkotikapolitiken.
Utskottet anser således att regeringens proposition i hithörande frågor bör
avvaktas. Utskottet vill emellertid med anledning av vad som anförs i motion
1983/84:2484 på nytt betona den stora betydelse familjen och föräldrarna har
i det drogförebyggande arbetet. Särskilt för ungdomar i riskzonen är det
viktigt att föräldrarna förstår missbruksproblematiken och kan ge ett
verksamt stöd. Det är därför angeläget att, som utskottet även tidigare
framhållit, samhället uppmuntrar föräldrarna till ett aktivt ansvarstagande
och deltagande i det missbruksförebyggande arbetet. Som framhålls i
motionen vill utskottet också understryka skolans unika möjligheter och
ansvar i detta hänseende.

Kampen mot narkotikamissbruket måste även fortsättningsvis bedrivas
med beslutsamhet. Det är enligt utskottets mening därför angeläget att

SoU 1983/84:20

förslag till en samordnad narkotikapolitik på grundval av bl. a. narkotikakommissionens
förslag snarast föreläggs riksdagen. Utskottet vill samtidigt
framhålla vikten av att utvecklingsarbetet fortsätter i samma omfattning som
tidigare och inte tillåts avstanna i avvaktan på övervägandena angående den
framtida narkotikapolitiken.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:2484 yrkande 1.

I socialtjänstlagen finns regler om anmälningsskyldighet till skydd för barn
och ungdom (71 §). Anmälningsskyldigheten gäller bl. a. polisen. Utskottet
har tidigare, som framgår av lämnad redogörelse, understrukit vikten av att
anmälningsskyldigheten fullgörs. Utskottet har samtidigt framhållit att det
främst gäller att finna ett praktiskt fungerande samarbete mellan polis och
socialnämnd, anpassat efter lokala förhållanden. Samlokalisering är en
möjlighet som därvid kan övervägas. Narkotikakommissionen har redovisat
en liknande uppfattning. Principen måste som kommissionen förordar vara
att socialtjänsten kontaktas i så nära anslutning till polisingripandet som
möjligt. Kommissionens förslag bereds som ovan nämnts f. n. inom
regeringskansliet med sikte på en proposition hösten 1984.

Utskottet vill vidare ånyo framhålla vikten av att bygga ut den sociala
jourverksamheten i kommunerna. Detta är en förutsättning för en effektiv
samverkan mellan polis och socialtjänst när det gäller omhändertagandet av
drogpåverkade ungdomar.

Genom det anförda får motion 1983/84:2493 yrkande 1 anses besvarad.
Motionen avstyrks.

Utskottet anser vidare i likhet med motionären i motion 1983/84:2256 att
nya vägar för vård och rehabilitering måste prövas i strävandena att ge
missbrukarna motivation och kraft att inte återfalla till missbruk och brottslig
verksamhet. Motionären får stöd av narkotikakommissionen som bl. a.
pekar på nödvändigheten och behovet av motivationsinsatser, behandlingsresurser
och eftervård av kriminalvårdens klienter. Även riksrevisionsverket
pekar på behovet av att närmare överväga hur kriminalvårdens insatser skall
kunna integreras med samhällets övriga narkomanvårdsinsatser.

Även vårdfrågorna är som ovan nämnts avsedda att behandlas i den av
regeringen aviserade propositionen om drogpolitiken. Någon riksdagens
åtgärd är vid angivna förhållanden inte påkallad med anledning av vad som
anförs i motionen. Denna avstyrks därför.

Enskilda vårdinitiativ

I motion 1983/84:2493 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar önskvärdheten av att enskilda initiativ bättre tas till
vara inom missbruksvården (yrkande 14) samt att riksdagen hos regeringen
begär skyndsamt förslag till lag där kommunerna åläggs att pröva även andra
initiativ än med kommunalt huvudmannaskap när det gäller service, vård och
omvårdnad i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 15).

SoU 1983/84:20

Utskottet behandlade frågan om fristående vårdalternativ senast i sitt av
riksdagen godkända betänkande SoU 1983/84:1. Utskottet, som avstyrkte ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella yrkande 15, anförde följande
(s- 41):

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta
ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.
På hälso- och sjukvårdsområdet har landstingskommunerna ett motsvarande
ansvar. Det samhällsansvar som sålunda lagts på kommuner och landsting
kan inte överlåtas till enskilda huvudmän. Å andra sidan lämnar, som
framgår av redogörelsen ovan (s. 19-22) gällande lagstiftning ett betydande
utrymme för enskilda insatser av olika slag på det sociala vårdområdet. Som
utskottet tidigare framhållit har enskilda och organisationer här gjort
betydande insatser. Det kommer även i framtiden att föreligga ett behov av
sådana insatser. Detta kan också läggas till grund för ett ökat idéutbyte och
en ökad samverkan mellan samhället å den ena sidan och organisationer och
enskilda å den andra.

Det är givetvis i dagens ekonomiska klimat angeläget att den enskilde skall
kunna erbjudas en så bra vård och service som möjligt till en rimlig kostnad
för samhället. I vilka former och genom vilken vårdhuvudman vård skall
erbjudas måste emellertid avgöras av de för vården ytterst ansvariga
kommunala huvudmännen. Därtill kommer att uppfattningarna ofta kan gå
starkt isär när det gäller vad som skall anses vara en god vård och därmed
även när det gäller bedömningen av vad som är skälig kostnad. En reell
valfrihet för den enskilde mellan olika vårdalternativ förutsätter dessutom en
viss överkapacitet på vårdplatser, vilket ter sig tämligen orealistiskt i dagens
ekonomiska situation.

Som riksdagen tidigare framhållit (jfr ovan s. 22) bör vidare starka skäl
föreligga för att införa regleringar som innebär ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Utskottet anser inte att sådana skäl föreligger i nu aktuellt
hänseende. Det kan dessutom erinas om att principerna för den kommunala
upphandlingen i stor utsträckning överensstämmer med vad som gäller inom
den statliga sektorn (se ovan s. 22).

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion 1982/83:1082.

Utskottet, som liksom tidigare anser att frivilliga insatser från organisationer
och enskilda behövs som ett komplement till de insatser som kan göras
inom socialtjänsten, avstyrker med hänvisning till det anförda motion
1983/84:2493 yrkandena 14 och 15.

Internationella insatser

I motion 1983184:1221 av Barbro Nilsson i Örnsköldsvik (s) och Thure
Jadestig (s) föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om åtgärder inom narkotikapolitiken. Motionärerna
anför bl. a. att jämsides med ekonomiskt och annat stöd till t. ex. FN
den svenska regeringen måste vidta egna åtgärder i kampen mot narkotikan
på ett internationellt plan. Den liberala synen på narkotika i länder som
Danmark, Holland och Spanien är enligt motionärerna allvarlig för länder

SoU 1983/84:20

som inte gett upp kampen. Sverige måste t. ex. på ett konkret sätt markera
för den spanska regeringen hur allvarligt vi ser på brott mot de internationella
narkotikakonventionerna. Regeringen bör också överväga hur man kan
påverka de danska och holländska regeringarna i syfte att dessa länder skall
följa FN:s narkotikakonventioner, som dessa länder anslutit sig till.

Utom beträffande arbetet i FN (se härom bl. a. budgetpropositionen s. 162
och kommissionens pm nr 10 s. 24 ff.) genomförs inom den s. k. Pompidougruppen
ett aktionsprogram mot narkotikamissbruket och mot den
illegala narkotikahandeln i Europa. Särskilda europeiska seminarier har
anordnats om behandling av de tyngst belastade missbrukarna, personalens
situation inom narkomanvården, forskning om missbrukets omfattning samt
om kontrollinsatser mot den illegala narkotikahandeln. Gruppen förbereder
nu ett nytt program som skall diskuteras vid ett ministermöte i september
1984.

Inom Norden sker ett omfattande samarbete. En nordisk ämbetsmannagrupp,
Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor, följer kontinuerligt
utvecklingen i Norden och föreslår samordnade insatser mot missbruket.
Som ett led i uppföljningen av det program som ett nordiskt ministermöte
beslutade om år 1982 har nordiska seminarier anordnats om informationsoch
behandlingsinsatser. En särskild arbetsgrupp behandlar frågan om
jämförande studier av missbrukets utveckling. Inom ramen för det arbete
som bedrivs av Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NÅD)
har en expertgrupp utarbetat en vetenskaplig översikt över cannabismissbrukets
hälsomässiga skadeverkningar. Särskilda arbetsgrupper har lämnat
förslag om intensifierat nordiskt samarbete inom polisens och tullens
verksamhetsområde. Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor
förbereder nu ett nytt nordiskt handlingsprogram på området.

Narkotikakommissionen konstaterar i sitt slutbetänkande (s. 96) bl. a. att
narkotikaproblemet är internationellt och att förhållandena i andra länder
och andra länders ansträngningar - eller brist på ansträngningar - får
betydelse för situationen i Sverige. Sveriges internationella engagemang i
narkotikafrågan är enligt kommissionen redan av den anledningen ett
nödvändigt inslag i en sammanhållen narkotikapolitik. Ett mål är därför att
påverka andra länders inställning i narkotikafrågan. Kommissionen framhåller
vidare att det är nödvändigt att Sveriges internationella profil i narkotikasammanhang
är hög och konsekvent. Beträffande Sveriges roll i det
internationella narkotikasamarbetet anför kommissionen i promemorian
Internationellt arbete mot narkotika (pm nr 10) sammanfattningsvis bl. a.
följande (s. 48-51):

Sverige bör vid såväl bi- som multilaterala kontakter fortsätta att driva
kravet på att alla länder ansluter sig till FN-konventionerna, nämligen den
allmänna narkotikakonventionen från år 1961 (ändrad år 1972) och konventionen
om psykotropa substanser från år 1971. Sverige bör också arbeta för
att konventionen om psykotropa substanser skärps.

Sverige bör vidare verka för att bristande tillämpning av FN-konventioner -

SoU 1983/84:20

na i ett Iand uppmärksammas av FN och åtgärdas av landet i fråga i samråd
med berört FN-organ. Sverige bör fortsätta att på lämpligt sätt framföra
kritik mot länder som inte vidtar tillräckliga åtgärder mot illegal produktion,
handel och missbruk av narkotika (inkl. psykotropa substanser).

Sverige skall verka för att de s. k. transitländernas särskilda problem
uppmärksammas internationellt och föranleder åtgärder.

Sverige bör vidare utnyttja de möjligheter som finns att begära att
kontrollstyrelsen prövar frågan om brott mot FN-konventionerna. Narkotikakontrollstyrelsen
måste tydligare och öppnare ta ställning i frågor om
tillämpning av FN-konventionerna.

Sverige bör se över rutinerna för vår representation vid internationella
möten och se till att vi systematiskt representeras av sakkunniga personer
som är väl orienterade om svensk narkotikapolitik. För att underlätta det bör
vi klarare slå fast vilka frågor som skall drivas internationellt.

Våra aktioner vid internationella narkotikamöten måste i högre grad
förberedas bl. a. genom bilaterala kontakter.

Socialdepartementet bör även i fortsättningen samordna det internationella
narkotikasamarbetet och därvid sträva efter att aktivera också andra
fackdepartement.

Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige nyligen vid FN:s narkotikakommissions
möte (februari 1984) i egenskap av observatör aktualiserat Spaniens
narkotikalagstiftning i ett anförande. Vidare är Spaniens narkotikalagstiftning
enligt uppgift föremål för Internationella narkotikakontrollstyrelsens
(INCB) bedömning när det gäller dess förenlighet med 1961 års internationella
narkotikakonvention.

Med hänsyn till vad som ovan redovisats påkallar enligt utskottets mening
motion 1983/84:1221 inte något initiativ från riksdagens sida. Motionen
avstyrks därför.

Socialstyrelsens narkotikaförteckningar

Socialstyrelsen har författningsenlig skyldighet att låta upprätta och
kungöra förteckningar över narkotika [1 § narkotikaförordningen
(1962:704)]. Sådana förteckningar har kungjorts i, förutom svensk författningssamling,
medicinalväsendets författningssamling (MF) 1974:67, omtryckt
i socialstyrelsens författningssamling (SOSFS (M) 1981:54).

Förteckningarna är fem till antalet. I de olika förteckningarna tas sådana
narkotiska preparat upp som från läkemedelssynpunkt bygger på en
avvägning mellan missbruksrisk och behovet av tillgänglighet för mediciniskt
bruk. De preparat som finns upptagna i narkotikaförteckning I får enligt
socialstyrelsens narkotikakungörelse (1974:711) endast efter vederbörligt
tillstånd användas för medicinsk och vetenskaplig forskning. De preparat
som finns upptagna på narkotikaförteckning II är sådana som är mycket
missbruksfarliga men som också har viss medicinsk användning. Kokain

1** Riksdagen 1983184. sami. Nr20

SoU 1983/84:20

finns upptaget på narkotikaförteckning II. Enligt vad utskottet inhämtat har
kokainet viss aktualitet som läkemedel, bl. a. för cancerpatienter.

Enligt socialstyrelsens narkotikaförteckningar hänförs inte till narkotika
beredningar, som innehåller högst 0,1 % kokain, beräknat som kokainbas, i
blandning med ett eller flera andra terapeutiskt verksamma, inte narkotiska
ämnen.

I motion 1983184:628 av Thure Jadestig (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att överföra
kokain till narkotikaförteckning I. Motionären anför bl. a. att ett svenskt
initiativ att genom administrativa beslut helt utmönstra kokain som läkemedel
skulle få stor betydelse för samordnade internationella åtgärder mot de
koka- och kokainproducerande länderna i syfte att förmå dem att helt
eliminera denna produktion. För inhemskt svenskt vidkommande skulle
enligt motionären ett överförande av kokain till narkotikaförteckning I
innebära en strängare syn på narkotikabrott som avser detta medel. Det
skulle enligt motionären vidare betyda ett kontrollpoiitiskt jämställande med
heroin, vilket vore betydelsefullt från folkhälsosynpunkt. Motionären anför
vidare bl. a. att inför hotet av en ny kokainepidemi det finns anledning för
lagstiftaren att markera en strängare syn på kokain än den som visats i
nuvarande domstolspraxis. Motionären hänvisar därvid till en nyligen av
högsta domstolen meddelad dom på narkotikabrottsområdet.

Den grundläggande definitionen av narkotika finns numera intagen i
narkotikastrafflagen (1968:64) (jfr prop. 1982/83:141, JuU 1982/83:37).
Denna definition av narkotika fanns tidigare i narkotikaförordningen
(1962:704). Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1983. Vidare infördes i
narkotikastrafflagen i samband härmed en regel av innebörd att föreskrifter
som berättigar till befattning med narkotika endast får meddelas för
medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Sådana bestämmelser finns i narkotikaförordningen
och narkotikakungörelsen. Narkotikastrafflagen hänvisar
sålunda inte längre till 1 § narkotikaförordningen och den där förekommande
bestämmelsen om narkotikaförteckningar.

Straffrättsligt förstås med narkotika bl. a. sådant preparat som är föremål
för kontroll enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention. Till konventionen
finns fyra narkotikaförteckningar vidhäftade som fortlöpande revideras.
Kokain är upptagen på den lista (Schedule I) som upptar preparat som enligt
konventionen skall vara föremål för strängaste internationella kontroll.

Narkotikakommissionen anför beträffande kokain i promemorian Opinionsbildning
mot narkotika (pm nr 6) följande (s. 33-34):

När det gäller övriga preparat är det däremot sparsamt med material. Det
saknas t. ex. nästan helt grundläggande information om kokain. Detta
preparat tycks lyckligtvis vara ganska ovanligt i Sverige men det finns en risk
för att tillgången ökar. Skulle det ske, är det viktigt att man snabbt kan få ut
ett bra informationsmaterial till yrkesgrupper som i sitt arbete kan befaras
komma i kontakt med missbruket. Det gäller personal inom sjukvård.

SoU 1983/84:20

socialvård och kriminalvård och vid polisen. Även om man alltså inte skall
utgå från att kokainet kommer att spridas i Sverige, måste samhället ha en
hög beredskap. Kommissionen anser att ett sådant material bör utarbetas.
Materialet bör mot bakgrund av vad som sagts tidigare däremot inte gå ut i
massupplaga eller på ett ostrukturerat sätt riktas mot ungdomsgrupper.
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta det informationsmaterial som
behövs.

I budgetpropositionen (s. 161) anför vidare statsrådet Gertrud Sigurdsen
att kokainmissbruk bara förekommer i begränsad utsträckning i Sverige och
att hon haft överläggningar med berörda myndigheter för att diskutera
åtgärder för att minska risken för en spridning av kokainmissbruket i Sverige.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att ett överförande av kokain
till socialstyrelsens narkotikaförteckning I knappast skulle ha så stor effekt
för narkotikabekämpningen att det enbart av detta skäl är motiverat att helt
avföra det som läkemedel.

Utskottet vill vidare framhålla att en strängare straffrättslig klassificering
av kokain torde förutsätta ändring av narkotikastrafflagen. Motion 1983/
84:628 avstyrks således.

Försäljning av alkoholhaltiga preparat

Enligt 7 § lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat får sådana inte tillhandahållas om det föreligger särskild
anledning att anta att varan är avsedd att användas i berusningssyfte. För
försäljning av teknisk sprit krävs i princip tillstånd. Alkoholhaltiga preparatdit
t. ex. alkoholhaltiga brännvätskor, förgasarskydd och spolarvätskor
räknas - får däremot försäljas på samma villkor som gäller för handel i
allmänhet. Om lagens bestämmelser inte efterlevs kan socialstyrelsen bl. a.
meddela varning eller förbjuda försäljning. Lagen innehåller även särskilda
ansvarsbestämmelser.

Socialstyrelsen har utfärdat särskilda verkställighetsföreskrifter (SOSFS
1978:70).

I motion 1983/84:980 av Stina Gustavsson (c) och Kersti Johansson (c)
hemställs att riksdagen begär att regeringen tar initiativ så att inköp av
alkoholhaltiga preparat i berusningssyfte förhindras. Motionärerna framhåller
att det från olika håll i landet kommer uppgifter om att många personer
berusar sig med alkoholhaltiga preparat som säljs fritt bl. a. vid bensinstationer,
t. ex. preparaten T-röd och K-sprit. Dessa preparat är enligt motionärerna
alltför lättåtkomliga. Motionärerna framhåller vidare att bestämmelsen
att preparaten inte får säljas om det föreligger särskild anledning att anta att
varan skall användas i berusningssyfte har visat sig svår att efterleva.
Motionärerna anser därför att kraftfulla åtgärder bör övervägas för att om
möjligt hindra att dessa preparat inköps i berusningssyfte.

SoU 1983/84:20

Utskottet har inhämtat att flera av landets kommuner har uppmärksammat
socialstyrelsen på ett ökat missbruk av olika slags alkoholhaltiga
preparat. Från kommunerna har också uppgivits att allt yngre personer
använder alkoholhaltiga preparat i berusningssyfte. Företeelsen är i och för
sig inte ny. De medel som missbrukats har dock växlat genom åren. Till de
preparat som numera missbrukas hör bl. a. T-röd och K-sprit.

Socialstyrelsen genomförde år 1983 en kommunenkät om missbruk av
alkoholhaltiga preparat. Syftet med enkäten var bl. a. att få en översikt över
situationen i hela landet och med detta som grund initiera åtgärder mot
missbruket. Enkätsvaren har sammanfattats enligt följande:

- Ca 2/3 av kommunerna (178 st) anger att ett känt missbruk av alkoholhaltiga
preparat förekommer i kommunen.

- Ca 1/3 av kommunerna (101 st) har sökt förebygga och/eller avhjälpa
missbruket genom särskilda insatser. 45 kommuner har bearbetat försäljningsställen,
24 kommer har riktat sina insatser direkt till missbrukarna och
32 kommuner har gjort båda delarna.

- Mindre än 5 % av kända missbrukare av preparaten är 25 år eller yngre.

- Mindre än 10 % av kända missbrukare av preparaten är kvinnor

- 20 kommuner anger att missbruket minskar

- 62 kommuner anger att missbruket är oförändrat

- 51 kommuner anger att missbruket ökar

Resterande kommuner har inget känt missbruk eller vet ej hur utvecklingen
av missbruket ser ut.

Socialstyrelsen har vidare med anledning av att flera kommuner efterlyst
informationsmaterial framställt foldern Missbruk av alkoholhaltiga preparat
som kortfattat behandlar missbruk. Foldern har utformats på sådant sätt att
dess ena sida kan användas som affisch i affärslokalen.

Socialstyrelsens hittillsvarande erfarenhet är enligt uppgift att enbart
skriftlig information till försäljningsställena ger liten effekt. Kommuner som
kombinerat skriftlig information med personliga besök och andra insatser,
t. ex. Landskrona kommun, har däremot lyckats bra i sina strävanden att
minska missbruket. I Landskrona, som genomförde en kampanj hösten
1981, lyckades man inom ett år få i stort sett alla butiker att sälja preparaten
över disk eller förvara dem undanskymt. Alla de klienter som vid försökets
början missbrukade T-röd upphörde med detta. Mot bakgrund av denna
erfarenhet distribuerade socialstyrelsen den nämnda foldern till landets
socialnämnder, trots att foldern i huvudsak riktar sig till handeln. Vidare har
handelns olika branschorgan informerats.

Socialstyrelsen har såsom ett led i sin tillsynsverksamhet i januari 1984
anordnat en konferens angående missbruk av alkoholhaltiga preparat med
deltagande av experter från olika myndigheter och organisationer liksom
tillverkare och försäljare. Styrelsen kommer inom kort att redovisa resultatet
av konferensen. Därefter kommer gjorda insatser att utvärderas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om nödvändigheten av att
förhindra inköp i berusningssyfte av alkoholhaltiga preparat av typ T-röd och

SoU 1983/84:20

och K-sprit. Som ovan framgått arbetar dock socialstyrelsen redan aktivt
med informationsverksamhet på detta område, bl. a. mot bakgrund av de
positiva resultat som uppnåddes under det s. k. Landskronaprojektet 1981.
Utskottet finner det angeläget att styrelsen följer upp resultaten härav och tar
fortsatta initiativ för att förebygga missbruk av sådana preparat. Utskottet
anser med hänsyn härtill inte något riksdagsinitiativ påkallat med anledning
av motion 1983/84:980. Motionen avstyrks.

Medel för upplysning och information pä drogområdet

I budgetpropositionen föreslås 37 003 000 kr. under anslaget J1. Upplysning
och information pä drogområdet. För den informationsverksamhet om
alkohol och andra droger som bedrivs av socialstyrelsens byrå för alkoholoch
narkotikafrågor beräknas 733 000 kr. budgetåret 1984/85. För informationskampanjer
och övrig informationsverksamhet som bedrivs av socialstyrelsens
nämnd för alkoholfrågor beräknas sammanlagt 10 500 000 kr. Av
detta belopp avser 3 300 000 kr. medel till arbetsmarknadens organisationer
för kamratstödjande verksamhet. För statens ungdomsråds verksamhet med
upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen beräknas 4 209 000 kr.

I propositionen föreslås vidare att anslagen B 52. Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet m. m. (delvis), B 55. Bidrag till Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning, B 56. Organisationsstöd till
vissa nykterhetsorganisationer m. fl. och D 1. Skolöverstyrelsen (delvis) förs
över från åttonde huvudtiteln till förevarande anslag under femte huvudtiteln.
För den verksamhet som bedrivs vid Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning beräknas 2 620 000 kr. Kostnaderna för personalen vid
CAN beräknas till 2 795 000 kr. Till Samarbetsnämnden för fördelning av
statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer m. fl. beräknas 13 335 500 kr.
Samarbetsgruppen Länkens kamratförbund, Alkoholproblematikers riksorganisationer,
Länkarnas riksförbund och Nykterhetsorganisationen Verdandi
(KALV) bör enligt förslaget i propositionen få medel i särskild ordning.
För samarbetsgruppens verksamhet beräknas 1 942 500 kr.

En särskild utredare har haft i uppdrag att se över de statliga insatserna för
alkohol- och narkotikainformation. Förslagen har redovisats i Rapport om
alkohol- och narkotikaupplysning (RÅN), (DsS 1983:11). I rapporten, som
nyligen har varit på remiss, lämnas förslag till en förbättrad samordning och
organisation av de statliga insatserna för alkohol- och narkotikainformation.
De förslag som lämnas i rapporten innebär inte bara att folkrörelsernas
insatser i alkoholinformationen tas till vara utan även att de förstärks. I
rapporten föreslås sålunda att folkrörelserna ges större ansvar för alkoholoch
narkotikainformationen än hittills.

För att göra de statliga insatserna på drogområdet så effektiva som möjligt
föreslås i rapporten att den statliga administrationen för bl. a. bidragsfördelningen
förenklas. De statliga informationsinsatserna på drogområdet bör

SoU 1983/84:20

enligt förslagen föras samman under femte huvudtiteln. Härmed underlättas
samordning och överblick. Sammanblandning av myndighetsuppgifter och
folkrörelsearbete bör enligt utredaren undvikas. I RÅN lämnas därför
förslag till organisatoriska förändringar som syftar till att klarare markera
socialstyrelsens myndighetsansvar för den beslutade alkohol- och narkotikapolitiken.

Avsikten är att en proposition med förslag till samordning och organisation
av de statliga insatserna för alkohol- och narkotikainformation m. m. skall
läggas fram för riksdagen under hösten 1984. Propositionen avses även
komma att bl. a. behandla frågan hur förändringar av missbrukets omfattning
bör följas i framtiden med anledning av tidigare redovisade förslag (Ds S
1982:13) från utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO).

Som ett första led i det fortsatta beredningsarbetet av förslagen i RÅN
förordas i budgetpropositionen att de anslag under åttonde huvudtiteln som
avser bidrag till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
(CAN) samt organisationsstöd och bidrag till vissa nykterhetsorganisationer
m.m. förs över till femte huvudtiteln redan fr. o. m. nästa budgetår.
Förslaget innebär en uppräkning av anslaget J 1. Upplysning och information
på drogområdet, från ca 15 milj. kr. innevarande budgetår till ca 37 milj. kr.

Utskottet har ingen erinran mot de föreslagna omdisponeringarna av
anslagen. Beträffande CAN:s framtida verksamhet hänvisar utskottet till ett
senare avsnitt i betänkandet (s. 28-30).

Vidare föreslås i propositionen att det anslag som utgår från åttonde
huvudtiteln till Nykterhetsorganisationen Verdandi i egenskap av ungdomsorganisation
föreslås överfört till förevarande anslag. För Verdandis verksamhet
under budgetåret 1984/85 beräknas 868 000 kr.

I motion 1983184:2484 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs att riksdagen, med avslag på den av regeringen aviserade fördelningen
av anslaget till Upplysning och information på drogområdet, som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen (yrkande 2). Det
är enligt motionärerna anmärkningsvärt att bland mängden av organisationer
som får del av detta anslag föreslås att arbetsmarknadens parter och
Verdandi skall garanteras visst belopp. Motionärerna anser att detta sätt att
öronmärka medel inte är acceptabelt. Motionärerna framhåller vidare bl. a.
att någon redovisning av hur medlen till den kamratstödjande verksamheten
använts eller hur verksamheten bedrivs inte redovisats. Motionärerna anser
att den i propositionen föreslagna särbehandlingen skall avslås och de
ifrågavarande organisationerna skall behandlas på samma sätt som andra.

I motion 1983/84:2240 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1984/85 under anslaget Jl. Upplysning och
information på drogområdet anvisa 33 703 000 kr. vilket innebär ett i
förhållande till regeringens förslag 3 300 000 kr. lägre anslag (yrkande 2).
Motionärerna anför bl. a. att samtal med en arbetskamrat och hjälp till denne
att komma ifrån ett tilltagande missbruk är ett arbete som knappast kan

SoU 1983/84:20

kräva miljonbelopp i statligt stöd. Fackföreningsrörelsen kan enligt motionärerna
genom sina betydande tillgångar finansiera denna verksamhet. Medlemmarnas
pengar kommer därigenom i någon mån att användas till socialt
stödarbete bland dem själva.

I motion 1983/84:2245 av Agne Hansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
ekonomiska resurser till det praktiskt förebyggande arbetet bland ungdom
mot alkohol- och narkotikamissbruk. Motionärerna uppger att Samlingslokalorganisationernas
samarbetskommitté av socialstyrelsens nämnd för
alkoholfrågor erhållit medel för projektet Nöjesverksamhet i alkoholfri
miljö (NAM). Anslagstilldelningen har enligt motionärerna successivt
minskat till denna projektverksamhet som har ett drogförebyggande syfte
bland barn och ungdom. Initiativ till de olika arrangemangen har enligt
motionärerna tagits av ungdomarna själva och deras organisationer. Genomförandet
har också skötts av dem själva. Projektet Nöjesverksamhet i
alkoholfri miljö bör därför enligt motionärerna tillförsäkras nödvändiga
statliga medel.

I den ovannämnda rapporten RÅN pekas vidare på att KALV-organisationerna
och Verdandis speciella karaktär inneburit svårigheter för arbetet
såväl inom statens undomsråd som inom den samarbetsnämnd som har till
uppgift att fördela statsbidrag till organisationer som bedriver nykterhetsarbete
samt att detta har konfirmerats av samtliga parter. Utredaren föreslog
med anledning härav att de pengar som tidigare gått till KALV-organisationerna
över samarbetsnämnden och till Verdandi över statens ungdomsråd
fortsättningsvis skall utgå direkt över socialdepartementets budget och sedan
fördelas internt mellan nu ifrågavarande organisationer.

Budgetpropositionens förslag, såvitt nu är i fråga, har utformats i enlighet
med utredningens förslag.

Utskottet har med hänsyn till vad sålunda framkommit under utredningsarbetet
inte något att erinra mot att de ifrågavarande organisationerna
erhåller medel i särskild ordning såsom föreslagits i budgetpropositionen.
Propositionsförslaget tillstyrks således även i denna del. Motion 1983/
84:2484 avstyrks i motsvarande del (yrkande2 delvis).

När det gäller den kamratstödjande verksamheten anser utskottet att en
förutseende och effektiv drogpolitik förutsätter att insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk görs också på arbetslivets område. Det är ofta på
arbetsplatsen som dold eller begynnande alkoholism kommer till synes.
Arbetsplatsen och de fackliga organisationerna utgör tveklöst en viktig del i
det sociala nätverk som måste finnas. Utskottet får i detta sammanhang även
hänvisa till framställningen i brottsförebyggande rådets arbetsgrupps rapport
Kamratstöd - socialt ansvar (pm 1983:3). Utskottet ansluter sig därför till
propositionens förslag om att särskilda medel för detta ändamål tillförsäkras
arbetsmarknadens organisationer så att kontinuiteten i verksamheten garanteras.

SoU 1983/84:20

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:2484 yrkande 2 i
återstående del.

Som redogjorts för i det föregående föreslås i budgetpropositionen att
arbetsmarknadens parter tillförsäkras 3,3 milj. kr. under budgetåret 1984/85
för kamratstödjande verksamhet. Utskottet avstyrker därför även motion
1983/84:2240 yrkande 2, vari yrkas en häremot svarande minskning av
anslaget, och tillstyrker propositionens förslag till medelsanvisning.

Bidrag till Nöjesverksamhet i alkoholfri miljö, vilket tas upp i motion
1983/84:2245, har hittills utgått inom ramen för de särskilda medel för
fritidsaktiviteter som regeringen årligen anslagit ur allmänna arvsfonden.
Alkoholnämnden, som fördelar medlen, har särskilt satsat på nöjesverksamhet
i alkoholfri miljö. Utskottet har inhämtat att bidrag härtill utgick med
1,9 milj. kr. för 1981/82, med 1,6 milj. kr. för 1982/83 och med 1,1 milj. kr. för
1983/84. Även i årets budgetproposition aviserar socialministern att han har
för avsikt att senare föreslå regeringen att anvisa medel ur allmänna
arvsfonden för försöksverksamhet med fritidsaktiviteter. Utskottet anser
med hänsyn härtill att det inte finns skäl för något riksdagens uttalande med
anledning av motionen. Den avstyrks således.

Droginformationens inriktning och innehåll

I motion 1983184:2102 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande information i alkoholfrågor. Motionärerna anför bl. a. att
informationen om alkoholen bör samordnas med upplysningsverksamheten
om hasch och annan narkotika, att informationen bör utformas så att vanliga
alkoholkonsumenter tar emot den, att informationen bör ta sikte på
föräldrarnas alkoholbruk, inte bara ungdomens, att invandrarna inte får
glömmas bort, att informationen bör motverka ”en aningslös positiv syn på
alkohol och andra droger” samt att informationen i alkoholfrågor bör
innehålla direkt kritik av de alkoholseder som innehåller påtryckning att bli
eller förbli alkoholkonsument. En adekvat information i alkoholfrågor måste
enligt motionärerna understryka det klara sambandet mellan totalkonsumtion,
missbruket och de alkoholbetingade skadorna. Om informationen skall
fylla sin uppgift är det av stor betydelse att informationens innehåll svarar
mot det övergripande målet för samhällets alkoholpolitik. Motionärerna
framhåller också att huvudansvaret för den del av informationen som uttalat
präglas av bestämda värderingar av olika livsstilar enligt 1977 års alkoholpolitiska
beslut överlåtits åt de ideella folkrörelserna och övriga sammanslutningar.
Det finns enligt motionärerna goda skäl att bibehålla gällande
rollfördelning eftersom medborgarnas värderingar och attityder i stor
utsträckning formas av folkrörelser och ideella organisationer.

I motion 1983184:2493 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att fortsatta ansträngningar är

SoU 1983/84:20

nödvändiga när det gäller informationsinsatser om haschets farlighet
(yrkande2). Motionärerna anför bl. a. att haschmissbruket utgör ett hot mot
stora grupper ungdomar samt att kamrater, lärare, socialarbetare, fritidshemspersonal
och föräldrar därför måste lära sig känna igen haschmissbruk
på den karaktäristiska, söta lukten och ge akt på personlighets- och
vaneförändringar som är typiska för missbrukare.

I motion 1983/84:891 avJan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs att en bred
aktionskampanj mot narkotikamissbruk genomförs i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att landsomfattande
kampanjer mot narkotika av ungefär samma slag som socialdepartementets
kampanj Stoppa langningen regelbundet bör genomföras med ett par års
intervall. Kampanjerna måste enligt motionärerna innehålla en kombination
av centrala och lokala insatser. Huvudsyftet skall enligt motionärerna vara
att få ungdomar och föräldrar m. fl. att själva ta ställning och engagera sig
aktivt.

Riksdagen har tidigare formulerat målsättningen för droginformation i
huvudsak enligt följande. Målsättningen för informationen innebär att
informationen skall sätta in missbruksproblemen i deras sociala sammanhang
och vidga medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas
med öppenhet och vilja till solidariska insatser. Den skall också medverka till
en sådan förändring i synen på dem som har skadats genom missbruket att
deras delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas. Informationen
bör understryka riskerna för skadeverkningar och betona vikten av helnykterhet
under uppväxtåren, i trafiken och i arbetslivet. Informationen bör till
stor del avse ungdomen men inte ensidigt inriktas på denna. Ansvaret för den
övervägande delen av informationen skall vila på folkrörelserna, som bör ges
resurser härför. Informationen bör även inriktas på att förändra och
begränsa det traditionella bruket av alkohol (jfr bl. a. SoU 1981/82:43 s. 26).

Narkotikakommissionen anför i sin promemoria Opinionsbildning mot
narkotika (pm nr 6) beträffande upplysningsarbetets inriktning på drogområdet
bl. a. följande (s. 23 och 25):

Det kunskapsinriktade upplysningsarbetet måste också i enlighet med
riksdagens beslut år 1977 om alkoholpolitiken vidgas till att omfatta mer än
kunskap cm preparaten och om skaderisker. Som komplement måste
kunskap spridas också om lagstiftningen och om samhällets åtgärder i övrigt
på narkotikaområdet. Härigenom kan man bl. a. få en ökad insikt inte minst i
ungdomsgrupperna om vilka påföljder man måste räkna med när man
befattar sig med narkotika. Vidare måste det kunskapsinriktade upplysningsarbetet
läggas upp så att narkotikaproblemet sätts in i ett större sammanhang.
Därmed kan förståelsen öka för orsakerna bakom missbruk och
missbrukarens situation. Information om missbruksproblemen får inte leda
till att man tar avstånd från människan - den enskilde missbrukaren. I detta
sammanhang är det inte minst viktigt att motarbeta vanföreställningar om att
narkotikamissbruk är obotligt och att rehabiliteringsinsatser för narkotikamissbrukare
är gagnlösa. Stor vikt bör därför enligt kommissionens mening

SoU 1983/84:20

läggas vid att sprida kunskap om vilka olika möjligheter som samhället och
organisationslivet har att erbjuda för rehabilitering av missbrukare.

För att åstadkomma att upplysningsarbetet leder fram till mer än bara att
kunskaperna vidgas måste metoderna för hur det skall bedrivas utvecklas
ytterligare. Det gäller att på olika sätt arbeta med målsättningen att
åstadkomma effekter på beteendet och inte enbart att höja kunskaperna.
Kommissionen ser positivt på de försök som under de senaste åren har
genomförts främst inom skolans område för att försöka förmå ungdomar till
ett aktivt ställningstagande mot droganvändning. De nya metoderna innebär
försök att påverka attityderna i drogfrågor. Man försöker sätta in drogerna i
ett större socialt och delvis kulturellt sammanhang som visar att droganvändning
är ett inslag bland många andra i en i grund och botten destruktiv livsstil.
Syftet är att få effekter på själva beteendet vilket som tidigare nämnts har
åstadkommits i ganska liten utsträckning med ren faktainformation.

Som redogjorts för i det föregående har frågan om en förbättrad
samordning och organisation av de statliga insatserna för alkohol- och
narkotikainformation nyligen utretts och resultaten publicerats i Rapport om
alkohol- och narkotikaupplysning (RÅN). Utredningen har genom sina olika
förslag strävat efter bl. a. att göra de statliga insatserna för information på
drogområdet så effektiva som möjligt och att lägga ett stort ansvar på
folkrörelser och organisationer i den praktiska hanteringen av droginformationen.
Därigenom avses att skapa goda förutsättningar för ett varierat
innehåll i informationen mot droger.

Riksrevisionsverket anför i sin revisionsrapport 1983:567 (Delli, Översiktlig
analys) att ett flertal undersökningar visar att ungdomars attityder mot
droger blivit mer negativa än tidigare och att det är troligt att informationen
bidragit till detta. Enligt verkets mening är det angeläget att det görs en mer
utvecklad uppföljning och utvärdering av informationsinsatserna.

Enligt narkotikakommissionen bör forskningen om droginformationens
effekter utvecklas. Delegationen för social forskning och forskningsråden
bör enligt kommissionen ta initiativ i frågan (pm nr 6, Opinionsbildning mot
narkotika s. 42).

Utskottet anser att upplysning och information på drogområdet är ett
nödvändigt och viktigt medel i kampen mot missbruk av alkohol och
narkotika. Det är därför av synnerlig vikt att informationen får ett innehåll
som svarar mot detta syfte. Utskottet delar i stort de synpunkter beträffande
droginformationen som framförts i motion 1983/84:2102. Dessa ligger
emellertid enligt utskottets mening väl i linje med de riktlinjer för informationen
på alkoholområdet som riksdagen tidigare ställt sig bakom. Något
riksdagsinitiativ i aktuellt hänseende torde därför inte vara erforderligt.
Utskottet vill emellertid betona vikten av uppföljning och utvärdering av
olika informationsinsatser.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:2102.

SoU 1983/84:20

Vad beträffar informationsinsatser om haschets farlighet anförde utskottet
i det av riksdagen godkända betänkandet 1982/83:26 bl. a. följande (s. 20).

Utskottet vill särskilt framhålla att kunskapen om hur farligt haschet är
måste öka i synnerhet bland barn och ungdom. Föräldrarnas roll bör också
betonas mer i informationen. Haschmissbruket som tycks sprida sig i allt
vidare kretsar måste kraftfullt bekämpas. Under 1980-talets första år har
många tecken visat att hasch börjat ta andra vägar i samhället. En annan
allvarlig komplikation är att såväl innehav som bruk av hasch i flera länder är
tillåtet. Utskottet vill mot den bakgrunden understryka att i Sverige haschet
är klassat som narkotika. Detta måste klart framgå i all information.

Narkotikakommissionen anför i sitt slutbetänkande att samma kamp
måste föras mot all narkotika. Kommissionen uttalar vidare i en av sina
promemorior bl. a. att samhällets insatser i hög grad måste inriktas mot
haschrökning och andra former av cannabismissbruk för att minimera antalet
debutanter. Kommissionen föreslår därför bl. a. att socialstyrelsen anvisas
medel för uppföljning av Aktion mot droger, för att i samarbete med
Riksförbundet Hem och Skola m. fl. utarbeta handlingsprogram för uppföljning
av den i budgetpropositionen (s. 162) nämnda Haschboken och för att
genomföra lokalt kontaktarbete. Vidare föreslås informationsinsatser om
narkotika bl. a. för ungdomar som planerar att åka utomlands.

Enligt utskottets mening måste samhällets insatser, inte minst i form av
informationsinsatser, i lika hög grad inriktas mot haschrökning som mot
andra former av narkotikamissbruk. Framför allt är det, som utskottet
tidigare påpekat, viktigt att i all information understryka att haschet i Sverige
klassas som narkotika. Även förhärligandet av haschet i t. ex. musik och
marknadsföring måste med all kraft motverkas genom bl. a. aktiv opinionsbildning.

Utskottet anser inte att motion 1983/84:2493 yrkande 2 påkallar något
ytterligare uttalande från riksdagen. Motionsyrkandet avstyrks.

När det gäller brett upplagda kampanjer mot drogmissbruk har utskottet
tidigare anslutit sig till uppfattningen att intensiva riksomfattande informationsinsatser
bör vara avgränsade i tiden, bl. a. för att undvika att en
mättnadseffekt uppkommer och att intresset mattas av (se bl. a. SoU
1982/83:26 s. 19). Utskottet har även framhållit att man inte kan få lika god
effekt av en sådan kampanj om den bedrivs år efter år på ungefär samma sätt.
Bl. a. borde enligt utskottets mening undersökas vilken effekt de genomförda
kampanjerna kan få på längre sikt.

I en Rapport om aktion mot droger, som har publicerats under år 1983,
beskrivs den informations- och kampanjverksamhet mot droger som genomfördes
av socialdepartementet i samarbete med en rad myndigheter och
organisationer under åren 1980-1982. I rapporten redovisas en del av det
som hände i kampanjerna och i deras spår. Statsrådet Gertrud Sigurdsen
anför i årets budgetproposition (s. 158) att aktionerna bör ses som en början
till ett fortlöpande informationssamarbete. Den starka opinionsbildningen
om alkoholbruk och dess risker måste enligt statsrådet hela tiden förnyas.

SoU 1983/84:20

Socialstyrelsen har fått särskilda medel av regeringen för att följa upp
socialdepartementets kampanjer.

Utskottet är med hänsyn till det anförda f. n. inte berett att förorda en bred
aktionskampanj mot narkotikabruket som yrkats i motion 1983/84:891
yrkande 1. Den fortsatta uppföljningen av de tidigare kampanjerna får utvisa
om och när det kan vara motiverat att göra en ny sådan större opinionsbildande
insats. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)

I motion 1983184:1614 av Kerstin Andersson (c) och Elver Jonsson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande funktioner inom CAN bör bibehållas. Motionärerna anför bl. a.
att RAN:s förslag till splittring av CAN:s funktioner fått ett negativt
bemötande under remissbehandlingen. Det har därvid enligt motionärerna
framhållits bl. a. att CAN:s funktion att betjäna forskare och organisationer
äventyras genom en uppsplittring. Det är motionärernas förhoppning att
CAN:s huvudmannaskap, organisation och inriktning förblir oförändrade.

I motion 1983184:891 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om en administrativ översyn av forskningen på
narkotikaområdet i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3).
Motionärerna framhåller bl. a. att fortsatt forskning på narkotikaområdet är
viktigt men att det i dag inte finns någon myndighet som har det samlade
ansvaret för att systematiskt samla in och informera om olika forskningsprojekt.
Socialstyrelsen eller CAN bör enligt motionärerna ges detta ansvar.
Motionärerna anför vidare att det är angeläget att få fram forskarstöd.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) har enligt
sina stadgar till uppgift att bedriva och främja saklig upplysning om
verkningar på individ och samhälle av alkohol- och narkotikamissbruk
liksom om vägar och medel att förekomma och bekämpa alkoholskador och
motverka ickemedicinskt bruk av narkotika. CAN är ett folkrörelseorgan.
Verksamheten står under tillsyn av skolöverstyrelsen. CAN gavs i 1977 års
alkoholpolitiska beslut flera viktiga uppgifter. Man skulle t. ex. förmedla
kunskap från forskningen på drogområdet, medverka till framställning av
läromedel och informationsmaterial samt ge service åt såväl skolorna som
folkrörelserna. Biblioteks- och dokumentationsverksamheten förstärktes.
All personal skulle vara anställd av skolöverstyrelsen, och staten skulle täcka
kostnaderna för praktiskt taget all verksamhet. Därmed bekräftades en lång
utveckling som successivt gjort CAN till ett halvstatligt organ.

I RÅN anförs beträffande frågan om myndighets- och folkrörelseuppgifter
bl. a. följande (s. 59).

Utredningen anser att en klarare uppdelning av arbetsuppgifter och
funktioner mellan socialstyrelsen och CAN bör ske.

Socialstyrelsen är ansvarig myndighet inom alkoholområdet. Utredningen

SoU 1983/84:20

finner att styrelsen med dagens arbetsfördelning inte har praktiska möjligheter
att helt utöva detta myndighetsansvar. För att detta skall kunna ske
måste, enligt utredningens mening, en del av CAN:s nuvarande arbetsuppgifter
föras över till socialstyrelsen. Detta är det ena skälet till att vissa
förändringar här föreslås.

Det andra skälet är av mer principiell natur. CAN är ett folkrörelsernas
organ från början och utredningen finner det angeläget att understryka den
karaktären. En sammansmältning av myndighets- och folkrörelseuppgifter
är inte önskvärd - därför bör CAN:s roll som samarbetsorgan för olika
folkrörelser i drogfrågorna renodlas.

Utredaren föreslår mot bakgrund av det anförda att CAN i fortsättningen
enbart skall bli ett folkrörelsernas organ. Det föreslås att vissa uppgifter förs
över till statliga organ enligt följande:

- biblioteket och dokumentationscentralen ställs under Stockholms universitet.
Dock bör verksamheten också i fortsättningen utgöra en sammanhållen
enhet. För att garantera vetenskaplig kvalitet bör ett råd bestående av
bl. a. alkoholforskare tillsättas

- tjänster som CAN i dag utför för skolans räkning bör fortsättningsvis
utföras av skolöverstyrelsen

- forskningsuppföljningen bör framdeles utföras av socialstyrelsen

- kurser för offentliganställda föreslås åligga socialstyrelsen i egenskap av
central myndighet på området

- utgivningen av Rapport bör i framtiden ske genom socialstyrelsens försorg

- övriga uppgifter som i dag utförs av CAN behålls. Dock bör omfattning
och inriktning av denna verksamhet, vars ekonomiska ramar garanteras av
staten, avgöras av CAN:s medlemsorganisationer.

Narkotikakommissionen anför i promemorian Opinionsbildning mot
narkotika (pm nr 6) att det centrala ansvaret för samordningen av drogupplysningen
i enlighet med RÅN bör vila på socialstyrelsen. Styrelsen och
skolöverstyrelsen bör enligt kommissionen ta över en del av det informationsansvar
som i dag faller på CAN. Däremot bör, framhåller kommissionen,
CAN hållas samman och bilda ett nytt statligt organ under socialstyrelsen
som förmedlar basfakta till olika avnämargrupper. Kommissionen anför
vidare (s. 28-29).

Organet skall fortlöpande ta del av och övergripande analysera resultat
från forskning och undersökningar, statistik och andra uppgifter som ger
kunskap när det gäller droganvändning och missbruk. Det kan lämpligen
bildas ur CAN:s bibliotek, dokumentationscentral och vissa andra funktioner.
En del resurser som nu finns spridda på olika myndigheter tillförs
dessutom organet. Organet skall ledas av en egen styrelse som utses av
regeringen och bör placeras som en fristående nämnd under socialstyrelsen.
Staten bör inleda förhandlingar med CAN med sikte på att nå en överenskommelse
enligt dessa linjer.

Utskottet vill till att börja med peka på att narkotikakommissionen i sitt
slutbetänkande Samordnad narkotikapolitik (SOU 1984:13) ingående be -

SoU 1983/84:20

handlar behoven av en utvecklad drogforskning m. m. (s. 50-64). Det kan
också i detta sammanhang nämnas att kommissionen i promemorian
Opinionsbildning mot narkotika (pm nr 6) bl. a. föreslår att delegationen för
social forskning och forskningsråden tar initiativ till att utveckla informationsforskningen
genom bl. a. tillsättande av vissa forskartjänster för ändamålet.

Utskottet konstaterar att narkotikakommissionen i sitt förslag angående
CAN:s framtida uppgifter tagit upp många av de synpunkter motionärerna
framfört. Enligt utskottets mening saknas anledning förutsätta annat än att
kommissionens överväganden och förslag kommer att vägas in i den prövning
som det ankommer på regeringen att göra med anledning av bl. a. RANutredningen
beträffande CAN:s framtida roll på drogområdet. Utskottet
anser därför inte att någon riksdagens åtgärd är påkallad med anledning av
vad som anförts i motionerna 1983/84:891 yrkande 3 och 1983/84:1614. Dessa
avstyrks därför.

Hem för värd eller boende

Enligt en av riksdagen godkänd principöverenskommelse år 1980 mellan
staten, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har berörda
kommuner och landstingskommuner den 1 januari 1983 övertagit huvudmannaskapet
för de statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna
samt de rättigheter och åtaganden som staten har i fråga om
Margretelunds och Råby yrkesskolor, erkända och enskilda nykterhetsvårdsanstalter
samt inackorderingshem och behandlingshem för alkohol- och
narkotikamissbrukare.

Enligt den överenskommelse mellan statens förhandlingsnämnd. Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet som träffades den 18 mars
1983 skall staten utge bidrag till kommuner och landstingskommuner
(huvudmännen) för driften av de hem för vård eller boende som avses i
principöverenskommelsen. Bidraget har med utgångspunkt i statens kostnader
för verksamheten fastställts till 618 milj. kr. år 1983 enligt löne- och
prisnivån den 1 juli 1982. Överenskommelsen godkändes av regeringen den
14 april 1983.

I budgetpropositionen föreslås 618 milj. kr. under anslaget J3. Bidrag till
driften av hem för vård eller boende.

SoU 1983/84:20

Den totala årliga bidragssumman 618 milj. kr. är beräknad med följande
fördelning:

Ungdomsvårdsskolor 223 milj. kr.

Nykterhetsvårdsanstalterna

Gudhem, Runnagården (med Brotorp)

Venngarn (med Hornö), Frösö samt Hessleby 62 milj. kr.

Övriga nykterhetsvårdsanstalter 191 milj. kr.

Behandlings- och inackorderingshem

för narkotikamissbrukare 36 milj. kr.

Inackorderingshem för alkoholmissbrukare 106 milj. kr.

Av det belopp som anges för viss kategori av institutioner skall 75 %

användas för bidrag till de huvudmän som driver eller åtagit sig ansvaret för
driften av institutioner. Bidraget utgår med ett för varje angiven kategori av
institutioner enhetligt belopp per vårdplats.

Vid förhandlingar mellan parterna skall den överenskomna bidragssumman
omräknas med hänsyn till löne- och prisnivån per den 1 juli 1983.
Parterna skall i samband med förhandlingar om omräkningen även behandla
frågor om förändringar i institutionsbeståndet, platsantalet m.m.

Den nuvarande av riksdagen godkända bidragskonstruktionen för driftbidragen
gäller för åren 1983 och 1984.

Den 25 mars 1981 träffades en av riksdagen sedermera godkänd överenskommelse
mellan staten och de båda kommunförbunden att, förutom
driftbidrag till verksamheten, statliga medel skulle utgå även i form av dels 5
milj. kr. som bidrag till projektering av vissa anläggnings- och byggnadsarbeten,
dels 150 milj. kr. såsom särskilt bidrag för att möjliggöra upprustning och
utveckling m. m. av institutionsvården. Upprustnings- och utvecklingsbidragets
storlek utgick från vissa beräkningar av platsantalet inom varje kategori
av institutioner.

Riksdagen anvisade bidraget till projektering av vissa anläggnings- och
husarbeten över 1981/82 års tilläggsbudget I (5 milj. kr.) samt upprustningsoch
utvecklingsbidraget (150 milj. kr.) över 1982/83 års budget.

Parterna enades efter förhandlingar den 18 mars 1983 om att ändra tidigare
överenskommelse på så sätt att staten betalar sammanlagt 155 milj. kr. till
huvudmännen såsom särskilt bidrag för att möjliggöra upprustning och
utveckling av institutionsvården.

I motion 1983184:402 av Agne Hansson (c) och Sivert Carlsson (c) hemställs
att riksdagen uttalar att Kalmar län får del av statsbidraget för anordnande av
nya behandlingshem så att ett sådant kan skapas inom länet (yrkande 1) samt
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen om vikten av att de centrala förhandlingarna beträffande den
slutliga huvudmannaöverenskommelsen skyndsamt slutförs (yrkande 2).
Motionärerna anför bl. a. att Kalmar län är det län som saknar egna

SoU 1983/84:20

behandlingsplatser för missbruksvården inom länet och att patienterna
därigenom tvingas att vårdas i andra län, långt från kamrater och anhöriga
m. m. Det finns enligt motionärerna en besvärande ovisshet vilka ekonomiska
förutsättningar som kommer att gälla från 1985 och framåt. En förutsättning
för att institutionsvården skall kunna utvecklas i enlighet med socialtjänstens
principer är att samtliga län bl. a. ges möjlighet att komma i fråga
för anordnings- och driftbidrag. Det är enligt motionärerna nödvändigt att
statsbidraget fördelas så att institutionsplatser kan tillförsäkras Kalmar län.

I motion 1983184:1642 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om önskvärda
förändringar beträffande statsbidraget till ungdoms- och nykterhetsvård.
Motionären uppger att statsbidragsbestämmelserna länge kritiserats för att
verka hämmande både för utvecklingen av nya vårdformer i institution och
för övergång från institutionell vård till vård i halvöppna eller öppna former.
Modernisering av institutionsvården och övergång till öppnare vårdformer är
enligt motionären nödvändiga förutsättningar både för ett bättre resultat i
behandlingsarbetet och ett bättre resursutnyttjande.

Enligt vad utskottet inhämtat har staten och de båda kommunförbunden
helt nyligen träffat slutlig överenskommelse om fördelningen av upprustnings-
och utvecklingsbidraget m. m. Kalmar län har därvid enligt uppgift
inte fått del av bidraget.

Utskottet behandlade vid 1982/83 års riksmöte två likartade motionsyrkanden
(c och s) rörande statsbidrag för anordnande av nya behandlingshem
m. m. i Kalmar län. Utskottet erinrade därvid om ett tidigare utskottsuttalande
av innebörd att när parterna skall förhandla om ny bidragskonstruktion de
borde sträva efter att ge den en sådan utformning att den stöder en utveckling
av vårdinnehållet och även i övrigt är ägnad att främja de mål statsmakterna
ställt upp för socialtjänsten. Utskottet tilläde i betänkandet SoU 1982/83:26
(s. 26) att man förutsatte att parterna vid kommande förhandlingar beaktar
att bidragen bör främja en fortsatt utveckling av vården i enlighet med
socialtjänstlagens principer. Utskottet erinrade vidare om den i socialtjänstlagen
angivna principen om närhet mellan den enskildes hem och vårdinstitutionen.
Motionerna avstyrktes härmed.

I årets budgetproposition (s. 156) anför föredraganden att en ny bidragskonstruktion,
som i högre grad medger handlingsfrihet för kommuner och
landsting att utveckla och förändra institutionsvården, bör komma till stånd
fr. o. m. 1985. Det är enligt föredraganden angeläget att institutionsvården
får en utformning som är ägnad att främja de mål som statsmakterna har ställt
upp för socialtjänsten.

Vad som anförs i budgetpropositionen ligger väl i linje med utskottets egna
tidigare uttalanden i frågan. Utskottet förutsätter att parterna vid förhandlingarna
om den nya bidragskonstruktionen kommer att sträva efter att
tillgodose dessa synpunkter.

SoU 1983/84:20

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1983/84:402 och
1983/84:1642.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen, såvitt avser
anslaget J 3. Bidrag till driften av hem för vård eller boende.

Bidrag till vissa organisationer

I budgetpropositionen föreslås 14 295 000 kr. under anslaget J 4. Bidrag
till organisationer m. m. Från anslaget utgår bidrag till sammanslutningar av
förutvarande alkoholmissbrukare (Sällskapet Länkarna m. fl.) och till sammanslutningar
och andra organisationer som ägnar sig åt rehabilitering av
alkohol- eller narkotikamissbrukare m. fl. Bidragsbestämmelserna återfinns
i förordningen (1983:731) om statsbidrag till organisationer för stöd till
missbrukare m. m.

I motion 1983184:2253 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ett statligt bidrag till Stenbackahemmets verksamhet.
Motionären anför bl. a. att en kristen social stiftelse driver en verksamhet för
alkohol- och narkotikaskadade personer vid Stenbackahemmet, Arbrå,
Bollnäs kommun. Stiftelsen förvärvade Stenbacka, ett f. d. ålderdomshem,
1977. Verksamheten under 1982 uppgick till 4 676 vårddagar och hemmet
har enligt motionären anlitats av 23 kommuner. Verksamheten omfattar
rehabilitering, gästhems- och kursverksamhet. Kurativ och social rådgivning
ges i första hand av vårdhemmets läkare samt av föreståndare och annan
personal. Kontakt finns med RIA-verksamheten, församlingar samt läkare
och sjukhus. För att verksamheten skall kunna fortsätta att hålla en god
standard och ges det innehåll som krävs är hemmet enligt motionären i behov
av ekonomiskt stöd. Eftersom verksamheten riktar sig till gäster från hela
landet är det enligt motionären rimliet med ett statsbidrag.

I motion 1983184:2260 av Kenth Skårvik (fp) och Ingemar Eliasson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
föreningen Familjehemmens riksförbund bör kunna beviljas statligt stöd för
sin verksamhet från t. ex. anslaget Bidrag till organisationer. Motionärerna
anför bl. a. att förutom traditionella fosterhem organisationen har storfosterhem,
jourhem, veckoslutshem och natthem som medlemmar vilka har ett
mycket stort behov av specialinriktade konferenser eller kurser. För att
kunna fullfölja dessa ut- och fortbildningsbitar behövs enligt motionärerna
statligt stöd. Motionärerna framhåller att organisationen är uppbyggd som
de flesta riksorganisationer, med läns- och lokalföreningar som omfattar län
resp. kommuner. Det är organisationens målsättning att kunna ge alla
familjer som är eller vill bli familjehem en adekvat utbildning då ansvaret är
stort att fostra andras barn och samtidigt klara kontakterna med barnens
biologiska familj.

Socialstyrelsen fördelar årligen bidrag ur anslaget Bidrag till organisationer
m. m. till kommuner och organisationer som ägnar sig åt rehabilitering av

SoU 1983/84:20

alkohol- och narkotikaskadade personer. Bidrag får avse såväl pågående
verksamhet som försök med nya vård- och behandlingsmetoder. Vid sin
bedömning av ansökningarna om bidrag beaktar socialstyrelsen enligt
uppgift verksamhetens kvalitet och behovet av bidrag. I första hand utgår
bidrag för öppen verksamhet. Bidrag utgår enligt praxis endast till riksorganisationer.

Utskottet konstaterar att fördelningen av medel från anslaget är en uppgift
som ankommer på socialstyrelsen som således har att göra erforderliga
prioriteringar mellan olika ansökningar. Utskottet har vidare erfarit att
bidrag inte sökts hos socialstyrelsen för Stenbackahemmets verksamhet.
Motion 1983/84:2253 avstyrks.

När det gäller Familjehemmens riksförbund konstaterar utskottet att
denna organisation inte är en sådan organisation som enligt nuvarande
bestämmelser kan få bidrag från ifrågavarande anslag.

I budgetpropositionen (s. 179) uttalar emellertid föredraganden önskvärdheten
av att utvecklingen inom området barn och familj stimuleras. Utskottet
noterar vidare att projektmedel ställts till förfogande över anslaget J5.
Utveckling och försök med vissa vårdformer för viss projektverksamhet på
familjevårdens område. Enligt vad utskottet inhämtat övervägs inom
socialstyrelsen, som har en positiv syn på Familjehemmens riksförbunds
verksamhet, att hos regeringen göra en framställning om att medel skall
ställas till förfogande från J 5.-anslaget för projekt angående frivilliga
insatser för barn, ungdom och familjer. Syftet med framställningen är att
närmare kartlägga familjevårdsområdet och behovet av statliga stimulansinsatser,
t. ex. särskilt organisationsstöd. Därvid torde enligt uppgift Familjehemmens
riksförbund kunna komma i fråga för erhållande av projektmedel.

Utskottet har vidare erfarit att Familjehemmens riksförbund nyligen
(februari 1984) sökt bidrag ur allmänna arvsfonden. Ansökan är f. n. föremål
för prövning.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att utvecklingen inom området
barn och familj på ett eller annat sätt kan behöva stimuleras. Frågan
övervägs som framgår av den lämnade redogörelsen inom socialstyrelsen.
Vid angivna förhållanden bedömer utskottet att något riksdagsinitiativ med
anledning av motion 1983/84:2260 inte är erforderligt. Motionen avstyrks
därför.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen, såvitt avser
anslaget J4. Bidrag till organisationer m. m.

Insatser mot kvinnomisshandel m. m.

I budgetpropositionen föreslås under anslaget J5. Utveckling och försök
med vissa vårdformer att riksdagen anvisar 7 000 000 kr.

Från innevarande budgetårs reservationsanslag bekostas kurser och
konferenser för personal inom nykterhetsvårds- och narkomanvårdsområdet.
Socialstyrelsen disponerar också vissa belopp för utbildning och

SoU 1983/84:20

information för handläggare av alkoholärenden hos länsstyrelserna, för att
anordna kurser och konferenser m. m. Medel utgår också från anslaget till
försöksverksamhet med samordning av vård- och behandlingsinsatser för i
första hand kvinnliga alkoholmissbrukare samt till fortbildning av vissa
personalgrupper som kommer i kontakt med misshandlade kvinnor och till
information om kvinnomisshandel m. m.

I motion 1983184:920 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om åtgärder för att bekämpa
kvinnomisshandeln. Motionärerna anför bl. a. att forskningen måste intensifieras
och den offentliga statistiken förbättras. Försök i syfte att vidta fler
aktiva åtgärder bör vidare prövas i flera kommuner. Statsbidrag bör enligt
motionärerna utgå till kvinnohus med frivillig verksamhet på detta område.

En arbetsgrupp inom socialdepartementet avlämnade i början av år 1983
rapporten Kvinnomisshandel, Kartläggning och överväganden (Ds S
1983:2). Rapporten innehåller en kartläggning av problemet kvinnomisshandel
och förslag till åtgärder. Förslagen är främst inriktade på utbildning,
information, forskning och försöksverksamhet samt åtgärder inom rättsväsendet.
Rapporten har remissbehandlats.

Regeringen följer f. n. upp förslagen i rapporten. Socialstyrelsen har
erhållit medel för utbildning och information. Regeringen har vidare
uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
kommunförbunden samt företrädare för kvinnojourerna
lämna förslag till försöksverksamhet inom området kvinnomisshandel.
Försöksprojekten skall avse såväl de misshandlade kvinnorna som männen.
Även barnens och invandrarkvinnornas situation skall beaktas i sammanhanget.
Vidare utgår medel från delegationen för social forskning till olika
projekt rörande misshandlade kvinnor och deras barn.

Regeringen har satsat sammanlagt 2,4 milj. kr. på försöksverksamheter
inom området kvinnomisshandel. Utöver dessa medel går drygt två miljoner
till utbildning, information och forskning. I den fortsatta uppföljningen ingår
även bl. a. fortbildning av personer inom polisen, kriminalvården och
domstolsväsendet.

I regeringens proposition 1983/84:105 om sexualbrotten föreslås bl. a. att
berörda myndigheter skall få i uppdrag att utarbeta ett informations- och
utbildningsmaterial i frågor som rör sexualbrott. Tanken är att även
kvinnomisshandel skall innefattas i detta uppdrag. Propositionen har ännu
inte riksdagsbehandlats.

I regeringens proposition 1983/84:111 förslag till polislag m. m. berörs
vidare bl. a. frågan om samarbetet mellan polis och socialtjänst vid fall av
kvinnomisshandel. Propositionen har ännu inte riksdagsbehandlats.

Utskottet konstaterar att ett intensivt arbete f. n. pågår när det gäller att på
olika sätt bekämpa kvinnomisshandeln. Någon riksdagens åtgärd kan enligt
utskottets mening vid angivna förhållanden inte anses erforderlig med
anledning av vad som anförts i motion 1983/84:920. Motionen avstyrks.

SoU 1983/84:20

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen såvitt avser
anslaget J 5. Utveckling och försök med vissa vårdformer.

Behandlingscentrum för tortyroffer

I motion 1983184:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts
om ekonomiskt stöd till ett planerat rehabiliteringscenter för tortyroffer i
Sverige (yrkande 1). Motionärerna uppger att många av de flyktingar som
slutligen får en fristad i Sverige i sina hemländer tidigare varit fängslade och i
samband därmed utsatta för tortyr. Sedan några år har vid Rigshospitalet i
Köpenhamn funnits ett behandlingscenter för rehabilitering av tortyroffer.
Detta finansieras delvis av den danska staten som ställt lokaler och utrustning
till förfogande. I Sverige finns ingen liknande verksamhet, trots att många
flyktingar som finns i Sverige också har upplevt tortyr. Motionärerna anför
att Svenska röda korset f. n. har planer på att i Stockholm ordna ett
rehabiliteringscenter för tortyroffer. Motionärerna anser att det är mycket
angeläget att denna verksamhet kommer i gång i Sverige. Det är därför enligt
motionärerna naturligt att svenska staten lika väl som den danska ekonomiskt
stöder verksamheten.

Utskottet har inhämtat att Svenska röda korset har planer på att starta ett
behandlingshem för tortyroffer i Stockholm. Kontakter har för ändamålet
tagits med bl. a. socialstyrelsen och Stockholms läns landsting. Målsättningen
är att rehabilitering skall kunna erbjudas i Sverige bosatta flyktingar, vilka
utsatts för fysisk och psykisk tortyr. Rehabiliteringen är tänkt att innefatta
somatisk, psykologisk/psykiatrisk och social rehabilitering för offren samt
pediatriskt och psykologiskt/psykiatriskt stöd till offrens familjer. Enligt
uppgift undersöks f. n. möjligheten att i samarbete med berörda myndigheter
upprätta ett rehabiliteringscenter för tortyrskadade på Röda korsets sjukhem
i Stockholm för i första hand i Stockholms län bosatta flyktingar. Tanken
från Svenska röda korsets sida är att initiera verksamheten för att den sedan
skall tas över av samhället. Avsikten är således inte att driva verksamheten
permanent.

Socialstyrelsen har inom ramen för ett särskilt invandrarprogram påbörjat
ett arbete med att ta fram förslag till åtgärder för att förbättra möjligheterna
att ge tortyroffer vård och behandling. Olika sätt att stödja den skadades
familj skall också tas upp. Även vårdpersonalens behov av kunskap om
konsekvenserna av tortyr skall beaktas.

Behovet av vård och behandling av tortyroffer har under senare år
uppmärksammats alltmer, såväl internationellt som i Sverige. Bl. a. har
Förenta Nationerna inrättat en särskild fond för tortyroffer. Enligt vad
utskottet erfarit har fonden utgivit bidrag till det av motionärerna omnämnda
rehabiliteringscentret i Köpenhamn samt till en liknande institution i
Toronto i Kanada. Kunskaperna om tortyrens skadeverkningar och möjlig -

SoU 1983/84:20

heterna till adekvat behandling i Sverige är dessutom otvivelaktigt bristfälliga.
Tortyr innebär sociala konsekvenser för såväl offret som offrets familj.
Framför allt torde de psykiska skadorna kvarstå under mycket lång tid.
Tortyr kan även ge upphov till psykisk sjukdom.

Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) anför vidare i sitt delbetänkande
Invandringspolitiken, förslag (SOU 1983:29) bl. a. följande (s. 245):

En fråga som inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet är att många
tillståndssökande som åberopar politiska skäl kommer till Sverige i dålig
psykisk kondition till följd av händelser i samband med flykten. Väntarsituationen
kan ofta accentuera besvären. Det bör enligt vår mening åligga den
för väntarfrågorna ansvariga myndigheten - enligt vårt förslag SIV - att ta de
initiativ som behövs för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas
adekvat psykisk vård.

Regeringen föreslår i proposition 1983/84:124 om mottagande av flyktingar
och asylsökande m. m. bl. a. att statens invandrarverk skall bemyndigas att
utge särskilda bidrag till sjukvårdshuvudmännen för olika extraordinära
insatser, exempelvis inom den psykiatriska vården (s.47). Det ankommer
enligt förslaget på regeringen att utfärda de riktlinjer härför som bedöms
erforderliga. Propositionen har ännu inte riksdagsbehandlats.

Utskottet anser att Svenska röda korset tagit ett vällovligt initiativ till
inrättande av ett särskilt behandlingscentrum för tortyroffer. Röda korset
har därvid bl. a. som framgår av den lämnade redogörelsen tagit kontakt med
planeringsansvariga myndigheter. Såsom redogjorts för avser vidare socialstyrelsen
att inom ramen för sitt s. k. invandrarprojekt närmare utreda frågan
om vård och behandling av tortyroffer inom landet för att föreslå åtgärder.
Vid angivna förhållanden är det enligt utskottets mening för tidigt för
riksdagen att närmare gå in på bedömningen av i vad mån och i vilken
omfattning staten bör bidra med pengar till verksamheten. Utskottet utgår
från att man från regeringskansliets sida aktivt bevakar frågan och vidtar de
åtgärder som bedöms erforderliga.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:2532 (yrkande 1).

Familjerådgivning för invandrare

I motion 1983/84:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om
familjerådgivning för invandrares familjer och utbildning av familjerådgivare
(yrkande 3). Motionärerna framhåller bl. a. att andelen separationer
mellan makar är mycket hög i många invandrargrupper. Den svåra omställningsperiod
som flyttning från ett land till ett annat alltid innebär medför
enligt motionärerna också påfrestningar på äktenskapen. Många invandrare
kan på grund av språksvårigheter inte få den hjälp de skulle behöva genom
familjerådgivningen. Invandrarkvinnornas organisationer spelar en viktig
roll som förmedlande länk. Enligt motionärerna måste familjerådgivarna i
sin utbildning få kunskaper för verksamhet bland invandrare.

SoU 1983/84:20

BFU-81 -kommittén (S 1980:09) har i sitt delbetänkande Familjerådgivning,
verksamhet och organisation (Ds S 1983:8) bl. a. behandlat frågor om
familjerådgivning för invandrare. Enligt kommittén skall familjerådgivningen
vara öppen för alla. I praktiken torde det dock, framhåller kommittén,
förhålla sig så att den endast är tillgänglig för svenskar och de invandrare som
talar bra svenska och som omfattar de tänkesätt som möjliggör behandling
enligt familjerådgivningens metoder. Detta förhållande är givetvis inte
tillfredsställande. Kommittén anför vidare sammanfattningsvis följande
(s. 6):

Familjerådgivningens resurser är ganska små. Vi tror inte att det lämpligaste
sättet att ge invandrarna ökad tillgång till familjerådgivning är att dela
upp den nuvarande verksamheten i en för svenskar och en för invandrare.
Det finns i vårt land människor från så många olika länder att det inte är
möjligt att skapa särskilda familjerådgivningsbyråer för ens det stora flertalet
av invandrargrupperna med den omfattning som familjerådgivningen har i
dag. Det stora problemet f. n. är, som framhållits i skilda sammanhang, att
familjerådgivarna - liksom flertalet som arbetar inom vårdområdet - i stor
utsträckning saknar kunskaper om de metoder som behövs för att vara
invandrarna till stöd. Det råder brist på familjerådgivare med invandrarbakgrund
och språk- och kulturkompetens. Vi anser att man på sikt bör
sträva efter att familjerådgivare för invandrare är såväl behandlings- som
kulturkompetenta, åtminstone för de största invandrargrupperna.

Betänkandet har remissbehandlats. Enligt vad utskottet inhämtat har
många remissinstanser uttryckt önskemål om att socialberedningens (S
1980:07) arbete avvaktas innan åtgärder med anledning av utredningsförslaget
vidtas.

Det är enligt utskottets mening angeläget att invandrarna ges lika god
tillgång till familjerådgivning som övriga i riket bosatta. Familjerådgivning
skall inte vara en möjlighet bara för dem som är av svenskt ursprung.
Utskottet anser emellertid att regeringens ställningstagande i hithörande
frågor bör avvaktas. Motion 1983/84:2532 avstyrks därför i här aktuell del
(yrkande 3).

Fosterhemsplacering av invandrarbarn

I motion 1983184:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att socialstyrelsen ges i uppdrag att beakta
vad i motionen anförts om fosterhemsplacering av barn tillhörande språkliga
och etniska minoriteter (yrkande 4). Motionärerna framhåller att socialarbetarna
ofta saknar kunskaper om invandrargruppers och minoriteters kulturella
och sociala bakgrund, deras egna resurser och om hur deras behov av
samhällstjänster bäst bör tillgodoses. Enligt motionärerna bör invandrarbarnen
så långt det är möjligt tillförsäkras rätten att få växa upp inom ramen för
sin egna språkliga och etniska identitet. Motionärerna anför vidare att
socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta upp dessa frågor.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågan om fosterhems -

SoU 1983/84:20

placering av invandrarbarn, senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
SoU 1982/83:17. Utskottet anförde därvid bl. a. följande (s. 20-21):

Frågan om hur man skall kunna tillgodose invandrarbarns speciella behov i
samband med placeringar utom det egna hemmet har tidigare vid flera
tillfällen behandlats av riksdagen (se s. 16 och 17). Utskottet har därvid i
likhet med motionärerna betonat vikten av att ta hänsyn till barnens behov av
att få hålla kontakt med sitt språk och sin kultur. Samtidigt påpekade
emellertid utskottet att det kan vara svårt att finna lämpliga familjehem, inte
minst för barn med mera djupgående problem. Familjehemmen måste vara
kvalificerade nog att möta även andra behov hos barnet. Utskottet ansåg
bl. a. därför att man inte generellt kan ge företräde åt en placering inom den
egna språkgruppen. Vilken placering som bör väljas måste enligt utskottet
avgöras efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall, varvid emellertid
barnets språk och kultur självklart måste tillmätas stor betydelse. Riksdagen
anslöt sig till utskottets bedömning.

Enligt utskottets mening har ingenting framkommit som motiverar ett
ändrat ställningstagande i denna fråga. Utskottet vill emellertid med
anledning av de båda nu aktuella motionerna framhålla vikten av att
placering av invandrarbarn föregås av överväganden om hur barnet skall
kunna få sitt behov av kontakt med sin egen etniska eller språkliga grupp
tillgodosett. Om placering måste ske i ett hem där man inte talar barnets
språk och inte har samma kulturella bakgrund som barnet måste socialnämnden
se till att barnet på annat sätt ges tillfälle att hålla kontakt med sin kultur
och utveckla sitt modersmål, t. ex. genom en utvidgad hemspråksundervisning,
kontaktperson från den egna etniska gruppen m. m. Sådana åtgärder
kan underlätta en svår omställnings- och anpassningsprocess hos barnet,
både i samband med själva placeringen och i samband med en senare
återplacering i föräldrahemmet. Även i socialstyrelsens allmänna råd om
familjehem (1982:2, s. 38) betonas vikten av att ta hänsyn till barnets behov
av kontakt med det egna språket och kulturen. Styrelsen har vidare utarbetat
en broschyr, vilken översatts till flera invandrarspråk, i syfte att underlätta
rekrytering av lämpliga familjehem inom olika invandrargrupper.

Utskottet har inhämtat att socialstyrelsen påbörjat arbete med att utarbeta
allmänna råd angående omhändertagande av barn med invandrarbakgrund.
Arbetet skall emellertid inte begränsas till frågor om omhändertagande och
placering av barnen. Det skall också behandla andra former av stöd och hjälp
genom socialtjänsten åt barn och familjer med invandrarbakgrund.

De frågor som tas upp i motionen är således redan aktuella hos
socialstyrelsen. I övrigt vill utskottet hänvisa till riksdagens tidigare uttalanden.
Motion 1983/84:2532 avstyrks således såvitt nu är i fråga (yrkande4).

Socialt stödprojekt bland invandrarungdom m. m.

I motion 1983184:731 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att ett socialt
stödprojekt startas bland invandrarungdom (yrkande 1), att stödprojektet
organiseras och administreras av kommunerna med full kostnadstäckning
genom statsbidrag (yrkande2), att statsbidraget finansieras genom särskild
arbetsgivaravgift (yrkande3) samt att riksdagen hos regeringen hemställer

SoU 1983/84:20

om en översyn av och åtgärder för att förbättra behandlingen av invandrarungdom
inom vårdsektorn (yrkande4). Motionärerna anför bl. a. att stödprojektet
bör organiseras så att invandrare anställs för att arbeta inom sin
egen nations- och språkgrupp. De invandrare som skall arbeta med
verksamheten måste enligt motionärerna ges en grundlig utbildning för att
finna sig väl till rätta bland svenska institutioner och andra vårdområden,
inom utbildningssystemet och inom arbetsmarknadsväsendet. Detta är,
framhåller motionärerna, nödvändigt för att invandrarungdomen skall få det
konkreta stöd de behöver i olika situationer.

Utskottet har erfarit att bidrag ur allmänna arvsfonden under 1983 lämnats
till ett stort antal projekt inom detta område. Som exempel nämns i
budgetpropositionen (s. 163) att statens ungdomsråd erhållit medel för att
under en fyraårsperiod genomföra flera projekt med och bland invandrarungdom.
I försöksverksamheten samverkar olika barn- och ungdomsorganisationer
samt Riksidrottsförbundet med invandrarnas egna organisationer.
Syftet är bl. a. att organisera invandrarungdom i föreningsverksamhet. Bland
de orter som berörs är Stockholm, Västerås, Luleå, Göteborg och Norrköping.
Regeringen har nyligen (febr. 84) för andra året beviljat medel (850 000
kr.) ur allmänna arvsfonden till det ifrågavarande projektarbetet. Vidare hr
tre invandrartäta kommuner (Botkyrka, Haninge och Huddinge) erhållit
medel ur allmänna arvsfonden för att utveckla metoder för förebyggande
arbete med invandrarungdom. Arbetet är koncentrerat till vissa bostadsområden
och på några invandrargrupper. Gemensamt för de tre kommunerna
har genomförts en utbildning av föreningsledare i samarbete med Tollare
folkhögskola. Projektarbetet initierades 1982 av statens invandrarverk och
skulle pågå i tre år med stöd från arvsfonden.

Med hänvisning till det sålunda pågående utvecklingsarbetet med och för
invandrarungdomen avstyrker utskottet motion 1983/84:731 såvitt avser
yrkandena 1-3.

När det gäller den av motionärerna begärda översynen och åtgärder för att
förbättra behandlingen av invandrarungdom inom vårdsektorn avstyrkte
riksdagen ett motsvarande motionsyrkande av samma motionärer i betänkande
SoU 1982/83:17 med hänvisning till socialtjänstens ansvar och till det
utredningsarbete m.m. som pågick på olika håll. Utskottet får hänvisa till
vad där anförs (s. 11-14 och 19-20). I övrigt får utskottet tillägga följande.

I betänkandet Invandringspolitiken (SOU 1983:29) redovisar invandringspolitiska
kommittén i ett särskilt kapitel de s. k. väntarnas behov av sociala
välfärdsanordningar samt hälso- och sjukvård. Dessa frågor tas upp i
proposition 1983/84:124 om mottagandet av flyktingar och asylsökande
m. m., som f. n. är föremål för riksdagens övervägande.

Socialstyrelsen avser vidare att inom ramen för sitt invandrarprogram ta
fram underlag - förutom när det gäller stöd och hjälp genom socialtjänsten
(se s. 39) - för sjukvårdshuvudmännens arbete för invandrare inom hälsooch
sjukvården. Avsikten är att övergripande beskriva hälsoförhållanden,

SoU 1983/84:20

problem och behov. Tanken är att kunskapsunderlag skall tas fram för bl. a.
områdena barn- och ungdomspsykiatri samt mödrar och barn inom primärvård
i samverkan med socialtjänsten.

I detta sammanhang kan även nämnas att socialstyrelsen under år 1983
bl. a. utgivit allmänna råd angående svensk-finskt samarbete i omsorgen om
barn och ungdom samt skriften Invandrarna och den psykiatriska vården
(Socialstyrelsen redovisar 1983:3).

BFU-81-kommittén (S 1980:09) (f. d. PBU-utredningen) har i uppdrag att
utreda formerna för den psykiska barn- och ungdomsvårdens framtida
verksamhet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt det problem som
en ökad efterfrågan på rådgivande behandling åt invandrargrupper utgör.
Utredningen beräknar avlämna sitt slutbetänkande under år 1984.

Inom hälso- och sjukvårdsberedningen finns en arbetsgrupp för långsiktig
planering som beredningen anlitar för att ta fram ett principprogram för den
framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren 1990-2000 (HS 90). Inom
arbetsgruppen har enligt vad utskottet erfarit de särskilda frågor som har att
göra med att patienterna är invandrare uppmärksammats. F. n. pågår arbete
med att ta fram en kunskapsöversikt och ett åtgärdsprogram som skall tjäna
som underlag för socialstyrelsens och landstingens fortsatta arbete med att
bättre anpassa hälso- och sjukvården till invandrarnas behov. Som ett led i
detta arbete har socialstyrelsen publicerat promemorian Invandrarnas möte
med svensk sjukvård (pm 46/83).

Med hänsyn till det anförda finns enligt utskottets mening inte anledning
till någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1983/84:731
(yrkande 4). Motionsyrkandet avstyrks således även i denna del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken

att riksdagen avslår motion 1983/84:2484 yrkande 1,

2. beträffande omhändertagande av drogpåverkad ungdom m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 1,

3. beträffande åtgärder för värd och rehabilitering av missbrukare
att riksdagen avslår motion 1983/84:2256,

4. beträffande enskilda värdinitiativ

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkandena 14 och 15,

5. beträffande internationella insatser

att riksdagen avslår motion 1983/84:1221,

6. beträffande socialstyrelsens narkotikaförteckningar
att riksdagen avslår motion 1983/84:628,

7. beträffande försäljning av alkoholhaltiga preparat
att riksdagen avslår motion 1983/84:980,

SoU 1983/84:20

8. beträffande fördelning av medel för information

att riksdagen avslår motion 1983/84:2484 yrkande 2,

9. beträffande medelsanvisningen till information m. m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1983/84:2240 yrkande 2 till Upplysning och information på
drogområdet för budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag
av 37 003 000 kr.,

10. beträffande Nöjesverksamhet i alkoholfri miljö
att riksdagen avslår motion 1983/84:2245,

11. beträffande droginformationens innehåll
att riksdagen avslår motion 1983/84:2102,

12. beträffande haschets farlighet

att riksdagen avslår motion 1983/84:2493 yrkande 2,

13. beträffande en bred aktionskampanj mot narkotikamissbruket
att riksdagen avslår motion 1983/84:891 yrkande 1,

14. beträffande CAN.s framtida roll på drogområdet m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:891 yrkande 3 och motion
1983/84:1614,

15. beträffande hem för vård eller boende

att riksdagen avslår motion 1983/84:402 och motion 1983/84:1642,

16. beträffande bidrag till Stenbackahemmet
att riksdagen avslår motion 1983/84:2253,

17. beträffande stöd till Familjehemmens riksförbund
att riksdagen avslår motion 1983/84:2260,

18. beträffande insatser mot kvinnomisshandel
att riksdagen avslår motion 1983/84:920,

19. beträffande behandlingscentrum för tortyroffer

att riksdagen avslår motion 1983/84:2532 yrkande 1,

20. beträffande familjerådgivning för invandrare

att riksdagen avslår motion 1983/84:2532 yrkande 3,

21. beträffande fosterhemsplacering för invandrarbarn
att riksdagen avslår motion 1983/84:2532 yrkande 4,

22. beträffande socialt stödprojekt bland invandrarungdom m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:731 yrkandena 1-3,

23. beträffande behandling av invandrarungdom inom vårdsektorn
att riksdagen avslår motion 1983/84:731 yrkande 4,

24. att riksdagen till Bidrag till alkoholpolikliniker och vårdcentraler
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 89 901 000 kr.,

25. att riksdagen till Bidrag till driften av hemför vård elter boende för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 618 000 000 kr.,

26. att riksdagen till Bidrag till organisationer m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett anslag av 14 295 000 kr.,

SoU 1983/84:20

27. att riksdagen till Utveckling och försök med vissa vårdformer för
budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 7 000 000 kr.

Stockholm den 27 mars 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m). John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Maria Lagergren
(s), Inga Lantz (vpk), Gunnar Ström (s), Rosa Östh (c), Bo Arvidson
(m), Bengt Lindqvist (s). Yvonne Sandberg-Fries (s), Stig Olsson (s) och
Gullan Lindblad (m).

Reservationer

Enskilda vårdinitiativ (mom. 4 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Bo Arvidson och Gullan Lindblad
(samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”14 och 15” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening önskvärt att enskilda initiativ bättre tas till
vara inom missbruksvården. Regeringen bör därför skyndsamt framlägga ett
förslag till lag där kommuner åläggs att pröva även andra initiativ än med
kommunalt huvudmannaskap när det gäller service, vård och omvårdnad i
enlighet med vad som anförts i motionen. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande enskilda vårdinitiativ

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2493 yrkandena 14 och
15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Fördelning av medel för information m. m. (mom. 8 i hemställan)

2. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c),
Blenda Littmarck (m), Rosa Östh (c), Bo Arvidson (m) och Gullan Lindblad
(m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar på s. 24 med ”yrkande 2 i återstående del” bort ha följande
lydelse:

SoU 1983/84:20

Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt att bland mängden av
organisationer som får del av anslaget J 1. Upplysning och information på
drogområdet föreslås att arbetsmarknadens parter och Verdandi skall
garanteras visst belopp. Detta sätt att öronmärka medel är inte acceptabelt.
Den av regeringen föreslagna särbehandlingen bör därför avslås och de
ifrågavarande organisationerna behandlas på samma sätt som andra. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande fördelning av medel för information

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2484 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Medelsanvisning till information m.m. (mom. 9 i hemställan)

3. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Bo Arvidson och Gullan Lindblad
(samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Sorn
redogjorts för” och slutar med ”till medelsanvisning” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att stödet på arbetsplatserna bl. a. genom insatser via de
fackliga organisationerna är mycket viktigt och värdefullt. Dessa åtgärder
måste ses som en naturlig följd inom ramen för de övergripande målsättningarna
att bekämpa missbruket på bredaste möjliga bas. Enligt utskottets
mening har de fackliga organisationerna ekonomiska resurser att utan statligt
stöd bedriva denna verksamhet. Utskottet förutsätter att ambitionen på
detta område inte skall behöva vara beroende av statliga stödinsatser utan
beroende på omsorgen om arbetskamraterna. Riksdagen bör därför besluta
att för budgetåret 1984/85 under anslaget J 1. Upplysning och information på
drogområdet anvisa ett i förhållande till regeringen 3 300 000 kr. lägre
anslag.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande medelsanvisning till information m. m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1983/84:2240 yrkande 2 till Upplysning och information
på drogområdet för budgetåret 1984/85 anvisare» reservationsanslag
av 33 703 000 kr.,

CAN:s framtida roll på drogområdet m. m. (mom. 14 i hemställan)

4. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c),
Blenda Littmarck (m), Rosa Östh (c), Bo Arvidson (m) och Gullan Lindblad
(m) som anser

SoU 1983/84:20

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona att fortsatt forskning på narkotikaområdet är viktig
men att det i dag inte finns någon myndighet som har det samlade ansvaret för
att systematiskt samla in och informera om olika forskningsprojekt. Socialstyrelsen
eller CAN bör enligt utskottets mening ges detta ansvar. CAN:s
huvudmannaskap, organisation och inriktning bör i övrigt förbli oförändrade.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande CAN.s framtida roll på drogområdet m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:891 yrkande 3 och
motion 1983/84:1614 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Insatser mot kvinnomisshandel (mom. 18 i hemställan)

5. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:
Åtgärder bör vidtas för att bekämpa kvinnomisshandeln. Enligt utskottets
mening måste bl. a. forskningen intensifieras och den offentliga statistiken
förbättras. Utskottet anser vidare att försök i syfte att vidta flera aktiva
åtgärder bör prövas i flera kommuner. Enligt utskottets mening bör också
statsbidrag utgå till kvinnohus med frivillig verksamhet på detta område.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande insatser mot kvinnomisshandel

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:920 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

Socialt stödprojekt bland invandrarungdom m. m. (mom. 22 i hemställan)

6. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s.40 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”yrkandena 1-3” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett stödprojekt bör organiseras så att invandrare
anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. De invandrare
som skall arbeta med verksamheten måste enligt utskottets mening ges en
grundlig utbildning för att finna sig väl till rätta bland svenska institutioner
och andra vårdområden, inom utbildningssystemet och inom arbetsmarknadsväsendet.
Detta är nödvändigt för att invandrarungdomen skall få det
konkreta stöd de behöver i olika situationer. Stödprojektet bör organiseras

SoU 1983/84:20

och administreras av kommunerna med full kostnadstäckning genom statsbidrag
och statsbidraget finansieras genom särskild arbetsgivaravgift.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande socialt stödprojekt bland invandrarungdom m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:731 yrkandena 1-3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Behandling av invandrarungdom inom vårdsektorn (mom. 23 i hemställan)

7. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Med
hänsyn till” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att riksdagen hos regeringen bör hemställa om en översyn
av och åtgärder för att förbättra behandlingen av invandrarungdom inom
vårdsektorn. Detta är enligt utskottets mening nödvändigt för att invandrarungdomen
skall få det konkreta stöd den behöver i olika situationer. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande behandling av invandrarungdom inom vårdsektorn
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:731 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

beträffande fosterhemsplacering av invandrarbarn
av Blenda Littmarck (m) som anför:

Jag vill utöver vad utskottet anfört understryka att alla ansträngningar
måste göras för att finna familjehem där man talar barnets eget språk. Det är
en förutsättning för en god vård.