Socialutskottets betänkande
1983/84:14

om anslag till omsorg om äldre och handikappade m. m.
(prop. 1983/84:100 bil. 7 delvis)

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1983/84:100 bil. 7
(socialdepartementet) framlagda förslag om anslag för budgetåret 1984/85
under avsnitt G. Omsorg om äldre och handikappade jämte motioner samt
avsnitt K. Internationell samverkan.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till statsbudget i vad
avser medelsanvisningen till omsorg om äldre och handikappade samt
internationell samverkan (avsnitten G och K). Utskottets m-ledamöter
reserverar sig mot medelsanvisningen såvitt avser bidrag till färdtjänst
(anslaget G2) och bidrag till driften till särskolor m. m. (anslaget G 3).
Vidare reserverar sig utskottets vpk-ledamot mot medelsanvisningen i vad
avser kostnader för viss utbildning av handikappade (anslaget G 4).

Utskottet behandlar i anslutning till budgetpropositionen i aktuell del ett
stort antal motionsyrkanden som gäller äldre- och handikappomsorgens
inriktning och innehåll. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Utskottets
m-ledamöter reserverar sig beträffande förslag till åtgärder inom
äldreomsorgen. Vidare reserverar sig utskottets vpk-ledamot såvitt avser
utredning om små handikappgruppers förhållanden, statsbidragsbestämmelser
för färdtjänsten, förhållandena inom social hemtjänst och färdtjänst,
utvidgning av vårdartjänst, kostnader för framställning av punktskrift samt
utgivning av dagstidningar i punktskrift.

FEMTE HUVUDTITELN

Proposition 1983/84:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna G 1-G 10 (s. 105-120), Kl och K2 (s.
184-185) föreslagit
(G 1) att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 1 662 000 000 kr.,

(G 2) att riksdagen till Bidrag till färdtjänst för budgetåret 1984/85 anvisar
ett förslagsanslag av 325 000 000 kr.,

(G 3) att riksdagen till Bidrag till driften av särskolor m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 448 743 000 kr.,

(G 4) att riksdagen till Kostnader för viss utbildning av handikappade för

1 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 14

SoU 1983/84:14

budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 22 454 000 kr.,

(G 5) att riksdagen till Ersättning till televerket för texttelefoner för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 17 818 000 kr.,

(G 6) att riksdagen till Ersättning till postverket för befordran av
blindskriftsförsändelser för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
28 135 000 kr.,

(G 7) att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för synskadade för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 14 626 000 kr.,

(G 8) att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1984/85 anvisar ett
förslagsanslag av 1 690 000 kr.,

(G 9) att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 2 543 000 kr.,

(G 10) att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 38 000 000 kr.,

(K 1) att riksdagen till Bidrag till världshälsoorganisationen samt
internationellt socialpolitiskt samarbete m. m. för budgetåret 1984/85 anvisar
ett förslagsanslag av 26 312 000 kr.,

(K 2) att riksdagen till Vissa internationella kongresser i Sverige för
budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 200 000 kr.

Motioner

I motion 1983/84:783 av Bengt Lindqvist (s) hemställs att riksdagen
beslutar uttala sig för att ansvaret för hjälpmedel i förskolan överförs från
kommunerna till landstingen.

I motion 1983/84:785 av Erkki Tammenoksa (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda
åtgärder för äldre invandrare.

I motion 1983/84:982 av Margareta Persson (s) och Bengt Lindqvist (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till åtgärder så att
enskilda människor omfattas av en samhällelig totalsyn i enlighet med
motionen.

I motion 1983/84:983 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning av små
handikappgruppers förhållanden, varvid berörda handikapporganisationer
bör ges möjlighet till deltagande i utredningsarbetet i enlighet med vad som
anförs i motionen,

SoU 1983/84:14

2. att riksdagen uttalar sig för att vid utredningsarbetet om små
handikappgruppers förhållanden särskilt bör beaktas

a. nödvändigheten av att höja kunskapsnivån om de berörda handikappgruppernas
förhållanden hos olika myndigheter,

b. att uppnå en likvärdig behandling hos olika myndigheter och i olika
delar av landet,

c. att studera och föreslå åtgärder med anledning av förekommande
diskriminerande och inhumana bestämmelser och praxis,

d. att vid behov utarbeta förslag till allmänna rekommendationer för
behandling och rehabilitering,

e. att utarbeta förslag för att förbättra de berörda gruppernas sociala och
ekonomiska situation,

f. att utarbeta förslag till ekonomiskt stöd till de små handikapporganisationerna
i syfte att trygga deras arbete.

I motion 1983/84:1213 av Nils Olof Gustafsson (s) och Marianne Stålberg
(s) hemställs att riksdagen begär att regeringen verkar för en
försöksverksamhet beträffande ändrat huvudmannaskap för omsorgsverksamheten
i Jämtlands län i enlighet med vad motionärerna anfört i motionen.

I motion 1983/84:1215 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) föreslås att
riksdagen med ändring i proposition 1983/84:100, bil. 7 Socialdepartementet
G 4. Kostnader för viss utbildning av handikappade beslutar anvisa ett i
förhållande till regeringens förslag med 4 977 000 kr. förhöjt belopp i
enlighet med äskande från styrelsen för vårdartjänst.

I motion 1983/84:1223 av Börje Nilsson (s) och Ingvar Björk (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
rörande specialfordon för färdtjänstresenärer samt taxesättningen vid resa
med färdtjänst.

I motion 1983/84:1617 av Karin Flodström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
informationsarbete om allergikernas situation intensifieras och samordnas
för att leda till att ett kunskapscentrum för allergiker inrättas.

I motion 1983/84:1620 av Pär Granstedt (c) och Birgitta Hambraeus (c)
föreslås att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till
ändring av socialtjänstlagen så att färdtjänstbiljetter skall kunna utnyttjas
också vid besök utanför den egna kommunen eller det egna landstingsområdet.

I motion 1983/84:1631 av Margareta Persson (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
Styrelsen för vårdartjänst skall ha ansvaret för handikappade vuxenstuderandes
behov av vårdartjänst vid utbildningar efter den obligatoriska skolan.

SoU 1983/84:14

I motion 1983/84:1639 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att statsbidragsbestämmelserna för färdtjänsten
återställs till vad som gällde före 1981,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rådande förhållanden
inom social hemtjänst och färdtjänst och hemställer om åtgärder i syfte att

a. uppnå en hög och jämn servicenivå i hela landet,

b. erhålla en taxepolitik som inte hindrar någon att av ekonomiska skäl
avstå från service,

c. utmönstra alla diskriminerande bestämmelser och uppnå största
möjliga jämlikhet mellan handikappade och icke handikappade.

I motion 1983/84:2076 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga,

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande den öppna åldringsvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande äldre invandrares villkor i åldringsvården.

Yrkande 2 i motionen kommer att behandlas av utskottet senare under
våren.

I motion 1983/84:2105 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag syftande till att
samhället står för merkostnaderna vid framställning av punktskrift och inläst
material,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ för mer omfattande
utgivning av dagstidningar på punktskrift.

I motion 1983/84:2237 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som förmår
kommuner och landsting att leva upp till lagstiftarens intentioner i hälso- och
sjukvårdslagen och socialtjänstlagen för att stärka den enskilda människans
ställning i förhållande till sociala myndigheter (yrkande 1).

Yrkande 2 i motionen kommer att behandlas av utskottet senare under
våren.

I motion 1983/84:2239 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

1. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1983/84:100, bil. 7
beslutar att för budgetåret 1984/85 under anslaget G 2. Bidrag till färdtjänst
anvisa 162 500 000 kr.,

2. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1983/84:100, bil. 7
beslutar att för budgetåret 1984/85 under anslaget G 3. Bidrag till driften av
särskolor m. m. anvisa 224 371 500 kr.

Yrkande 3 i motionen behandlas i utskottets betänkande SoU 1983/84:15

I motion 1983/84:2247 av Linnea Hörlén (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär uppföljning av att tillgång till vårdartjänst tillförsäkras

SoU 1983/84:14

handikappade elever i gymnasieskolan i enlighet med riksdagens tidigare
beslut.

I motion 1983/84:2512 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om den
fortsatta utvecklingen av handikappolitiken.

I motion 1983/84:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om äldre invandrares situation och om behovet av särskild
statistikbearbetning för att kartlägga behov inom olika invandrargrupper
(yrkande 2).

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1983/84:2531.

Yrkandena 1, 3 och 4 kommer att behandlas av utskottet senare under
våren.

Utskottet

Äldreomsorgens allmänna inriktning m. m.

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden verka för att äldre
människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och
meningsfull tillvaro med andra. Socialnämnden skall också verka för att äldre
människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i
hemmet och annan lättåtkomlig service. Servicehus skall inrättas för äldre
med behov av särskilt stöd. Övergången från ett yrkesverksamt liv skall
underlättas genom information och annat stöd.

Socialtjänstens insatser för de äldre skall utformas med utgångspunkt bl. a.
i principerna om självbestämmanderätt för de äldre och om normalisering av
deras tillvaro. Detta innebär konkret bl. a. att människor skall kunna behålla
sin bostad när de blir äldre, att de äldre så långt det är möjligt skall erbjudas
bostäder i det vanliga bostadsbeståndet och att de äldre vid behov skall
erbjudas differentierad service, såsom social hemhjälp, färdtjänst, social
jour och tekniska hjälpmedel.

Det ankommer enligt socialtjänstlagen på socialstyrelsen att ha tillsyn över
socialtjänsten i riket. Styrelsen, som skall följa och vidareutveckla
socialtjänsten, utfärdar allmänna råd till ledningen för tillämpningen.

På regional nivå har länsstyrelsen tillsynsuppgifter varvid det bl. a. åligger
länsstyrelsen att främja samverkan på socialtjänstens område mellan
kommunerna och andra organ och att i övrigt se till att socialnämnderna
fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

SoU 1983/84:14

I motion 1983/84:2076 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande den öppna åldringsvården (yrkande 1). Motionärerna framhåller
bl. a. att riksdagen tidigare slagit fast riktlinjer för äldreomsorg inom bl. a.
socialtjänsten och att åtgärderna skall grundas på normalisering, helhetssyn,
självbestämmande, inflytande, delaktighet och aktivering. Om dessa mål
skall kunna förverkligas krävs det enligt motionärerna en ny syn på åldrandet
och äldre människors förmåga eftersom äldre människors förmåga ofta
undervärderas. Det är därför nödvändigt med en förbättrad utbildning om
åldrandet till all personal inom äldreomsorgen men också till personer som
har ansvar för planering och administration. Äldreomsorgen bör enligt
motionärerna ha som utgångspunkt att stimulera äldre att behålla
fungerande färdigheter, inrikta hjälpen på det de äldre har svårast att klara
och hålla nere antalet förflyttningar mellan bostäder och institutioner.
Vidare bör hemtjänsten utvecklas så att de äldre tas med till olika aktiviteter.
Det finns också starka skäl att eftersträva olika varianter av boende och vård
för äldre. Motionärerna anför vidare att det bör vara möjligt att successivt
komplettera den tillsyn och medicinska vård som blir aktuell med stigande
ålder utan att den gamla skall behöva byta bostad. Ett sådant alternativ är
enligt motionärerna lokala sjukhem. En expansion av lokala sjukhem skulle
sannolikt minska behovet av platser inom den slutna långtidsvården. En
ökad satsning på hemsjukvård är av samma skäl angelägen. Även en
expansion av denna vårdform avlastar den slutna långtidssjukvården.
Avslutningsvis anför motionärerna bl. a. att regeringen bör vidta åtgärder för
att främja en utveckling av äldreomsorgen som bättre stämmer överens med
de äldres önskningar och behov samt stimulera landsting och kommuner till
insatser i sådan riktning. Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att
vad motionärerna anfört beträffande den öppna äldreomsorgen bör
avspeglas i socialstyrelsens allmänna råd.

I motion 1983/84:2237av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till åtgärder som förmår kommuner och
landsting att leva upp till lagstiftarens intentioner i hälso- och sjukvårdslagen
och socialtjänstlagen för att stärka den enskilda människans ställning i
förhållande till sociala myndigheter (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a.
att det är nödvändigt att i långt större utsträckning än hittills engagera
pensionärerna själva, såväl i landstingens som kommunernas dagliga arbete.
Genom pensionärsråden har skapats viss kontakt, men på många håll
inskränker sig den enligt motionärerna till att förvaltningstjänstemän
orienterar om kommande verksamhet med ofta så långt framskriden
planering att det inte går att ändra. Det är viktigt, framhåller motionärerna,
att pensionärsrådens representanter har förankring bland dem de företräder.
Förankringen betyder också kontakt med enskilda människor och bevakning
av deras intressen när det behövs. Pensionärsråden bör vidare enligt
motionärerna ha initiativrätt. Motionärerna anför vidare bl. a. att en av de

SoU 1983/84:14

viktigaste stötestenarna är att man endast ser sjukdomen - handikappet -men däremot inte de funktioner och egenskaper hos individen som
fortfarande är friska. De senare resurserna bör utvecklas och utnyttjas.
Hemsjukvård, social hemhjälp, anhörigvård, larm, tekniska hjälpmedel,
anpassning av bostad och färdtjänst finns men för ett effektivt utnyttjande
behövs vilja, fantasi och samarbete, samarbete huvudmännen emellan och
nämnder emellan och samarbete med patienten och anhöriga.

Utskottet har tidigare tämligen ingående behandlat frågor om äldres
levnads- och boendeförhållanden, senast år 1983 i de av riksdagen godkända
betänkandena SoU 1982/83:23 och 1983/84:12. Utskottet har därvid
beträffande inriktningen av äldreomsorgen påtalat det angelägna i att
omsorgen om äldre människor kan anpassas till individuella behov och
värdet av en väl utvecklad samverkan mellan olika berörda huvudmän så att
en individuell prövning av insatser verkligen kan göras. Utskottet har även
framhållit att aktiveringen av äldre är ett viktigt inslag i äldreomsorgen och
betonat pensionärsorganisationernas viktiga roll när det gäller insatser för att
öka gemenskapen, förmedla kunskaper och medverka till att lösa sociala
problem. Utskottet har också konstaterat att några större politiska
motsättningar inte råder när det gäller den långsiktiga inriktningen av
äldreomsorgerna utan att frågan fastmera gäller hur utvecklingen skall kunna
påskyndas.

En utgångspunkt för äldreomsorgen är att äldre människor skall kunna
leva ett så normalt, självständigt och aktivt liv som möjligt, varför en
huvudfråga varit att genom olika serviceinsatser försöka underlätta det
ordinära boendet. Äldreomsorgen har utvecklats till en mångskiftande,
serviceinriktad socialtjänst. I budgetpropositionen konstateras att det finns
en påtaglig strävan till ökat samarbete mellan kommunerna och andra organ.
På flera håll i landet har vårdplaneringsgrupper bildats, där t. ex. sjukvårdsoch
hemhjälpspersonal ingår i syfte att samordna insatserna inom
äldreomsorgen. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) redovisar vidare i sin rapport Sjukvård i hemmet (nr 155
1983) att en stark utveckling av landstingens hemsjukvård f. n. pågår i landet,
varvid inriktningen är att bereda fler och sjukare människor möjlighet till
vård och service i det egna hemmet. Hemsjukvården utförs enligt Spri i allt
högre grad av medicinsk personal i samarbete med kommunens
hemhjälpspersonal. Landsting och kommuner i drygt hälften av länen har
träffat överenskommelser om på vad sätt man skall samverka och fördela
ansvar och kostnader. Spri pekar i rapporten vidare på att stödet till de
anhöriga förbättrats i områden där man drivit utvecklingen längst och att de
anhörigas situation numera mera ingående och regelbundet beaktas tack
vare den individuella vårdplaneringen. När det däremot gäller vårdresurser
vid lokala sjukhem konstaterar socialstyrelsen i skriften Vårdresurser på
lokala sjukhem (Socialstyrelsen redovisar 1983:12) att de lokala
sjukhemmen fortfarande har brister i fråga om personal. Socialstyrelsen

SoU 1983/84:14

pekar på angelägenheten av att den pågående utbyggnaden av primärvården
också kommer att omfatta förstärkningar av de medicinska och sociala
insatserna vid sjukhemmen så att dagsjukvård och sjukhemsvård får den
kvalitet som är nödvändig för en god omvårdnad och en effektiv
rehabiliterings verksamhet.

Äldreomsorgen är, som ovan nämnts, i stor utsträckning inriktad på det
egna boendet i syfte att möjliggöra för fler människor att leva ett självständigt
och normalt liv. Av betydelse i detta hänseende är bl. a. statsbidragen till
social hemhjälp och de nya bidragen för åtgärder som husägaren vidtar i eller
i anslutning till bostadshus i syfte att förbättra bostädernas tillgänglighet för
äldre och handikappade (prop. 1983/84:40, bil. 9, BoU 11, rskr63).
Möjligheterna för äldre att bo kvar i den invanda miljön har förbättrats. Det
finns emellertid också en grupp äldre människor som har behov av mer
omfattande hjälp och tillsyn. Äldreomsorgen måste kunna möta också
sådana behov och ge en god och varierad vård och service som kan utgöra ett
alternativ till omhändertagande inom långtidssjukvården. Riksdagen har på
förslag av utskottet nyligen begärt att regeringen skyndsamt skall presentera
sina överväganden beträffande ålderdomshemmens finansiering m. m. (SoU
1983/84:12, rskr43).

Den parlamentariskt sammansatta äldreberedningen (S 1981:01) skall utgå
från de övergripande mål och de delmål för äldreomsorgen som har bestämts
i anslutning till socialtjänstlagen. Beredningens huvuduppgift är att behandla
frågor om övergripande prioritering och samordning av samhällets insatser
för de äldre. Enligt vad utskottet inhämtat räknar beredningen med att
kunna presentera riktlinjer för den framtida äldreomsorgen första halvåret
1985.

Socialberedningen (S 1980:07) skall enligt sina nya direktiv (Dir. 1982:106)
bl. a. studera formerna för och innehållet i föreningslivets (bl. a.
pensionärsorganisationernas) samverkan med socialnämndernas olika
verksamhetsområden samt överväga möjligheter för intensifierad konkret
samverkan. Enligt vad utskottet inhämtat avser beredningen att avge förslag
i dessa delar i slutet av år 1984.

Anhörigvården föreslås förbättrad i det av anhörigvårdskommittén (S
1979:11) nyligen avgivna betänkandet Ledighet för anhörigvård (SOU
1983:64). I betänkandet föreslår kommittén en lagstadgad rätt till ledighet
från förvärvsarbete för den arbetstagare som önskar vårda en sjuk eller
handikappad anhörig hemma. Kommittén har dessutom ansett att denna rätt
i vissa fall även bör föreligga när den anhörige vårdas på en sjukvårds- eller
vårdinrättning m. m. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Som anmärkts inledningsvis ankommer det på socialstyrelsen att ha tillsyn
över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla
socialtjänsten och till ledning för tillämpningen utfärda allmänna råd. Av
särskild betydelse anses vara att socialstyrelsen följer och sammanställer
resultatet av pågående utvecklingsarbete och återför dessa kunskaper till
kommunerna. Regionalt svarar vederbörande länsstyrelse för den närmare

SoU 1983/84:14

tillsynen över socialtjänsten. Länsstyrelsen skall sålunda bl. a. följa
socialnämndernas tillämpning av lagen, främja samverkan på socialtjänstens
område mellan kommunerna och andra samhällsorgan och i övrigt se till att
socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.
Länsstyrelsen har även tillsyn över alla hem för vård eller boende.

Enligt vad utskottet inhämtat har socialstyrelsen gjort en genomgång av
kommunernas nuvarande resurser inom äldreomsorgen. Resultatet av
genomgången kommer att publiceras.

På hemtjänstområdet är socialstyrelsens arbete koncentrerat till
hemtjänstens framtida roll. Frågor som berörs är bl. a. hemtjänstens
målgrupper, organisation och kvalitet, personalens kompetens samt
förutsättningar och former för samarbete med sjukvårdshuvudmännen.
Arbetet bedrivs enligt uppgift i nära samarbete med länsstyrelsernas
socialkonsulenter samt vissa kommuner och landsting. Arbetet är avsett att
leda till utarbetande av allmänna råd beträffande social hemtjänst.

Inom ramen för ett projekt angående samordnad service och vård för äldre
och långtidssjuka (SOSVÄL) pågår vidare i socialstyrelsens regi ett
utvecklingsarbete för den samlade sociala och medicinska äldreomsorgen
och för utarbetande av planeringsunderlag för huvudmännen till stöd och
stimulans för samarbete och samordning. Resultatet av projektarbetet
beräknas enligt vad utskottet inhämtat kunna publiceras i skriftserien
allmänna råd sommaren 1984.

Det är ofrånkomligt att en utveckling av äldreomsorgen i riktning mot
differentierad individuell service i enlighet med socialtjänstlagens
intentioner tar viss tid i anspråk, inte minst med hänsyn till att en sådan
utveckling ställer stora krav på helhetssyn och samverkan över
ansvarsgränserna. Den planering socialtjänstlagen förutsätter fordrar vidare
nya synsätt och metoder anpassade efter lokala förhållanden och väl
genomarbetade planeringsinstrument. Även utbildnings- och informationsinsatser
till de utvecklingsansvariga är av stor betydelse. I sistnämnda
hänseende kan erinras om det utvecklingsarbete som fortlöpande sker
genom Spri, vars arbete är inriktat på att initiera och stödja samordnad
planering mellan kommuner och landsting på bl. a. äldreomsorgsområdet.
Bl. a. pågår ett projektarbete angående samverkan och ansvarsfördelning
inom långtidssjukvården beträffande samspelet mellan distriktsläkare och
långtidsläkare avseende patienter som vårdas i hemmet, i dagsjukvård eller
på lokalt sjukhem. Socialstyrelsen har vidare publicerat ett underlag för
utbildningsplanering beträffande bl. a. äldreomsorgen i skriften Från
socialvård till socialtjänst (Socialstyrelsen redovisar 1983:10).

Som framgått av det anförda pågår f. n. ett tämligen omfattande
utvecklingsarbete i bl. a. socialstyrelsens och Spris regi på äldreomsorgsområdet.
Detta arbete kommer bl. a. att leda till utarbetande av allmänna råd
om den sociala hemtjänsten samt samordnad service och vård för äldre och
långtidssjuka. Riksdagen har dessutom nyligen beslutat om särskilda medel -

SoU 1983/84:14

30 milj. kr. årligen - för utveckling och förnyelse av den sociala hemhjälpen,
vilket bör stimulera lokala utvecklingsinsatser.

Utskottet vill emellertid med anledning av vad som anförs i motionerna
ånyo understryka vikten av kraftfulla insatser för att åstadkomma en bättre
samordning och snabbare utveckling av insatserna inom äldreomsorgen. Inte
minst det ökande antalet äldre gör att dessa frågor alltjämt måste ges mycket
hög prioritet. Vägledande för dessa strävanden bör vara att de äldre själva
skall kunna bestämma hur de vill leva sitt liv och välja vilken form av hjälp de
vill ha från samhällets sida. De måste få ett reellt inflytande över sin situation.
Hur utvecklingen skall kunna styras i den riktningen är en fråga som måste
övervägas både av tillsynsmyndigheterna och inom ramen för den
parlamentariskt sammansatta äldreberedningen. När det gäller inriktningen
av äldreomsorgen finns det, som utskottet tidigare framhållit, egentligen inga
politiska meningsskiljaktigheter. Inte heller behöver en förnyad äldreomsorg
med mera inslag av service i hemmet och mindre av institutionsvård ta
mera resurser i anspråk. Tvärtom bör ofta besparingar kunna göras, även om
det är de humanitära skälen som skall vara vägledande för en förändrad
inriktning av äldreomsorgen. Enligt utskottets mening bör det därför finnas
goda förutsättningar att nå enighet i äldreberedningen om ett skyndsamt
förslag till åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen redovisar detta för
riksdagen.

Motionerna får anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1983/84:2076 yrkande 1 och
1983/84:2237 yrkande 1.

Omsorgen om äldre invandrare

I motion 1983184:785 av Erkki Tammenoksa (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda
åtgärder för äldre invandrare. Motionären framhåller att många invandrare
kommit till den åldern att frågan om speciella åtgärder i äldreomsorgen är
aktuella och att önskemål om särskilda språkenheter framförts speciellt av
finska pensionärer. Genom avslutade och pågående undersökningar i olika
kommuner har enligt motionären tillräckligt med fakta framkommit som
motiverar särskilda insatser för äldre invandrare. Motionären anför vidare
bl. a. att frågan visserligen är en kommunal angelägenhet men att det är på
tiden att socialstyrelsens och invandrarverkets samlade erfarenheter
aktualiserar åtgärder där statsmakterna kan vara initiativtagande.

I motion 1983/84:2076 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande äldre invandrares villkor i åldringsvården (yrkande 3).
Motionärerna anför bl. a. att de äldre invandrarnas situation inte
uppmärksammats tillräckligt. Många av invandrarna drömmer om att åka
hem när de blir äldre men av olika anledningar kanske det inte alltid blir så.

SoU 1983/84:14

Det är viktigt att kommuner och landsting, gärna tillsammans med
invandrarorganisationerna, undersöker vilka behov och önskemål de äldre
invandrarna har. Motionärerna framhåller vidare bl. a. att en svårighet är
språket och att det därför från en del invandrarföreningar framförts
önskemål om att personer som talar samma språk skall få möjlighet att
komma till samma avdelning i servicehus eller ålderdomshem och att det där
skall finnas tvåspråkig personal. Kravet är enligt motionärerna ett rimligt
önskemål. Det behövs vidare förbättrad information till svensktalande
personal i invandrarfrågor om hur tolkhjälp kan och bör användas.

Motionärerna framhåller vidare att fantasi och okonventionella lösningar
behövs för att göra livet lättare för de äldre invandrarna och att detta inte
alltid kräver ökade ekonomiska resurser. Det kan enligt motionärerna ofta
räcka med organisatoriska förändringar.

I motion 1983184:2532 av Karin Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts
om äldre invandrares situation och om behovet av särskild statistikbearbetning
för att kartlägga behov inom olika invandrargrupper {yrkande 2).
Motionärerna anför bl. a. att invandrargrupperna och deras förhållanden
uppmärksammats på olika sätt på senare år medan däremot äldre invandrare
och deras situation inte beaktats. Vissa begränsade studier har visserligen
gjorts, bl. a. av statens invandrarverk, men det har gällt enstaka och
geografiskt avgränsade invandrargrupper. Hur äldreomsorgen skall ordnas
för olika invandrargrupper är f. n. en av de mest angelägna praktiska
frågorna vid den fortlöpande planeringen av äldreomsorgen i många
kommuner. Trots att man i ett antal kommuner redan skaffat sig värdefulla
insikter genom kartläggningar och försöksverksamhet är det nödvändigt att
genom statistiska registerbearbetningar skaffa sig en bild av hur gruppen
äldre invandrare ser ut och så långt möjligt ta reda på vilka behov dessa
människor har. Det behövs enligt motionärerna bl. a. särskilda bearbetningar
av statistiken för att få fram antalet äldre i olika språkgrupper.

Utskottet har senast i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1982/83:23 behandlat frågan om äldre invandrare, varvid utskottet bl. a.
anförde följande (s. 8 f.):

Som motionärerna framhållit är det en viktig fråga hur äldreomsorgen
skall ordnas för olika invandrargrupper. Det är därför angeläget, såsom
motionärerna framhåller, att äldre invandrares situation klarläggs och att de
särskilda behov av omsorger dessa människor har utreds. Som redogjorts för
i det föregående har också vissa undersökningar gjorts. De ger bl. a. vid
handen att förväntningarna kring ålderdomen skiljer sig åt mellan olika
invandrargrupper och att äldre invandrare i stor utsträckning har problem
med svenska språket. Detta kan lätt leda till isolering och inaktivitet, vilket i
många fall ställer särskilda krav på äldreomsorgerna i fråga om vårdbehov,
behov av tvåspråkig personal, kulturella hänsynstaganden etc.

SoU 1983/84:14

Det utredningsarbete som påbörjats kring äldre invandrares problem bör
enligt utskottets mening fortsätta. Utskottet vill därvidlag påpeka behovet av
att följa upp de studier som utförts i vissa kommuner. Det ankommer i första
hand på socialstyrelsen och invandrarverket att fortlöpande följa upp de
äldre invandrarnas förhållanden och överväga behovet av särskilda åtgärder
för dessa äldre.

Statlig myndighet skall enligt förordningen (1976:310) om åtgärder för
invandrare m.fl., i enlighet med de riktlinjer för invandrar- och
minoritetspolitiken som riksdagen har godkänt, inom sitt verksamhetsområde
fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter
och därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan behövas i fråga om
nämnda grupper. På äldreomsorgsområdet ankommer detta myndighetsansvar
i första hand på socialstyrelsen och invandrarverket.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. ett arbete i socialstyrelsens regi på
att ta fram statistiska uppgifter om invandrare och minoriteter inom hälsooch
sjukvården samt socialtjänsten. Bakgrunden härtill är att de uppgifter
som finns anses vara alltför knapphändiga för att kunna användas på ett
meningsfullt sätt. För styrelsens planering av uppföljningen av bl. a.
äldreomsorgen har det därför bedömts erforderligt att ta fram information i
form av statistik. Arbetet sker i projektform och bedrivs i samarbete med
bl. a. statistiska centralbyrån.

Från invandrarverkets sida ser man enligt uppgift bl. a. som sin uppgift att
få till stånd studier kring olika invandrargruppers behov av äldreomsorg och
sjukvård samt beträffande förhållandena för invandrarpensionärer i
allmänhet. Invandrarverket avser att tillsammans med socialstyrelsen samt
kommun och landstingsförbunden verka för förbättring av invandrarkunskapen
hos personal och förtroendevalda inom äldreomsorgen.

Utskottet konstaterar att ett statistiskt kartläggningsarbete påbörjats av
socialstyrelsen som bl. a. syftar till att ta fram ett kunskapsunderlag
beträffande frågan hur gruppen äldre invandrare ser ut och deras särskilda
behov. Kartläggningen sker i samarbete med bl. a. statistiska centralbyrån.
Med hänsyn härtill och till invandrarverkets verksamhet är enligt utskottets
mening något riksdagens initiativ inte påkallat med anledning av vad som
anförts i motion 1983/84:2532 (yrkande 2). Utskottet vill i detta sammanhang
även peka på att en arbetsgrupp inom hälso- och sjukvårdsberedningen (S
1983:02) inom projektet Hälso- och sjukvård inför 90-talet (HS 90) f. n.
arbetar med att ta fram en kunskapsöversikt och ett åtgärdsprogram som är
tänkt att utgöra ett underlag för landstingens och socialstyrelsens fortsatta
arbete med att bättre anpassa hälso- och sjukvården till invandrarnas behov.
Motionsyrkandet avstyrks.

När det gäller den mer allmänna frågan om äldre invandrares villkor inom
åldringsvården och om särskilda åtgärder för äldre invandrare vill utskottet
till att börja med erinra om att äldreberedningen (S 1981:01) inom ramen för
det program för den framtida äldreomsorgen som enligt uppgift avses att
läggas fram våren 1985 även kommer att ta upp frågor som rör äldre

SoU 1983/84:14

invandrares situation. Som ett led i detta arbete har beredningen publicerat
en rapport. Invandrarna och äldreomsorgen (1983), med anledning av en
konferens som äldreberedningen i samarbete med bl. a. socialstyrelsen och
invandrarverket hållit i november 1982. I rapporten framhålls bl. a. att
hänsyn till invandrargruppernas etniska, språkliga och kulturella särdrag är
viktig när det gäller att uppfylla delmålen (normalisering och självbestämmande)
för äldreomsorgen samt att de åtgärder som behövs för att nå dessa
mål kan behöva utformas på ett sätt som från traditionell svensk synvinkel
kan verka mer eller mindre främmande.

Utskottet har tidigare i betänkande SoU 1982/83:23 (s. 8) redogjort för den
probleminventering som dittills gjorts av äldre invandrares problem och
behov, bl. a. inom ramen för socialstyrelsens äldreomsorgsprogramverksamhet.
Därutöver har numera tillkommit rapporten Det kulturella glappet
(rapport nr 16, maj 1983), som utgör en studie av jugoslaviska invandrare och
åldrandet i hemlandet och i Sverige. I övrigt får utskottet hänvisa till
redogörelsen i nämnda betänkande.

Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att socialstyrelsen på
hälso- och sjukvårdsområdet givit ut en särskild promemoria (pm 46/83),
Invandrarnas möte med svensk sjukvård. I promemorian betonas bl. a.
vikten av att hålla i minnet att olika invandrargrupper sinsemellan skiljer sig
åt i en mängd avseenden, t. ex. utbildning, religion, skälen för att flytta till
Sverige, tidigare erfarenheter av att leva som minoritet etc.

Finländarna är den största gruppen invandrare i Sverige. En förstudie
rörande såväl dem som vistats i Sverige som dem som återvänt till Finland har
utförts genom socialstyrelsens försorg. Enligt vad utskottet inhämtat stöder
och följer vidare invandrarverket och äldreberedningen ett projekt om vård
av ”Äldre finska invandrare i Olofström”. Genom ett omfattande
enkätunderlag har man därigenom fått kännedom om finska pensionärers
önskemål. Socialstyrelsen samarbetar vidare med finska myndigheter kring
frågan om äldre invandrares flyttning mellan länderna.

Motionärerna framhåller i motionerna bl. a. de svårigheter språket vållar
äldre invandrare och att deras språksvårigheter i större utsträckning måste
beaktas. Utskottet delar denna uppfattning. Det är obestridligt att äldre
invandrares ursprung och språkkunskaper utöver det egna modersmålet har
stor betydelse för deras möjligheter att tillgodogöra sig den service som
erbjuds. Bl. a. är möjligheten att ta del av den information som tillhandahålls
viktig. Detta innebär med nödvändighet ett ökat behov av flerspråkig
personal inom äldreomsorgen, särskilt med hänsyn till den ökade tonvikten
på eget boende och på att äldre skall ges möjlighet att bo kvar i sin invanda
miljö. Detta gäller självfallet även äldre invandrare. Språkkunskaper hos
personalen är t. ex. ofta en förutsättning för att äldre invandrare skall kunna
få adekvat hjälp i olika situationer. Förekomsten av flerspråkig personal är
vidare ägnad att förebygga och bryta isolering och inaktivitet hos denna
grupp äldre. Det är därför enligt utskottets mening angeläget att

SoU 1983/84:14

kunskaperna hos den tvåspråkiga personal som finns tas till vara och
utnyttjas.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer invandrarverket inom kort att
publicera en rapport med anledning av ett försöksprojekt beträffande
tvåspråkig personal inom bl. a. äldreomsorgen. Vidare övervägs inom
socialstyrelsen ett särskilt s. k. invandrarprogram som är tänkt att behandla
olika invandraraspekter inom styrelsens verksamhetsområde, bl. a. inom
äldreomsorgen. Tankar finns även på att inom ramen för detta program söka
utarbeta en policy för tvåspråkig personal i samarbete med berörda organ.
Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet samarbetar dessutom f. n.
kring ett projekt som syftar till att ta reda på de erfarenheter som redan finns
ute i kommunerna om äldre invandrare inom äldreomsorgen. Resultatet av
utredningsarbetet är avsett att tillhandahållas övriga kommuner i landet för
att underlätta planeringen av äldreomsorgen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
1983/84:785 och 1983/84:2076 (yrkande 3). Beträffande de medel för
utvecklingsprojekt som omnämnts i det föregående vill utskottet dessutom
erinra om att dessa är avsedda att komma till användning för bl. a. äldre och
handikappade invandrare (prop. 1983/84:9 s. 15).

Samordning av handikappomsorgen

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (1980:620) det yttersta ansvaret
för att den som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.
Detta ansvar innebär emellertid inte någon inskränkning i det ansvar som
vilar på andra huvudmän. När det gäller omsorgen om människor med
handikapp skall socialnämnden verka för att handikappade får möjlighet att
delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Socialnämnden skall
vidare medverka till att handikappade får meningsfull sysselsättning och
bostäder anpassade efter deras behov av särskilt stöd. För handikappade
särskilt betydelsefulla verksamheter inom kommunernas sociala service är
färdtjänst och social hemhjälp.

Varje sektor av samhället som sörjer för medborgarnas välfärd har också
ansvaret för att de medborgare som behöver särskilda stödåtgärder på grund
av handikapp får dessa behov tillgodosedda. Handikappfrågor av olika slag
handläggs därför normalt av den myndighet eller det organ som svarar för det
område inom vilket frågan blir aktuell. Sålunda svarar i första hand
landstingen i sin egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården för den
medicinska rehabiliteringen av handikappade. Sjukvårdshuvudmännen har
vidare ansvaret för verksamheten med hjälpmedel åt handikappade. De är
vidare tillsammans med staten huvudmän för handikappinstitutet, som har
till ändamål att främja och medverka i utvecklings- och forskningsarbete
avseende hjälpmedel för handikappade och andra åtgärder för olika
handikappgrupper samt övriga delar av den samlade hjälpverksamheten.
Den del av rehabiliteringsverksamheten däremot som syftar till att bereda

SoU 1983/84:14

handikappade arbete faller under arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. I
det arbetsmarknadspolitiska stödet till handikappade ingår bl. a. bidrag till
olika hjälpmedel och anordningar som är nödvändiga i en handikappads
arbete, t. ex. arbetstekniska hjälpmedel och bil för handikappades
arbetsresor. När det gäller socialförsäkringen och vissa andra socialpolitiska
bidragsformer administreras dessa av de allmänna försäkringskassorna.
Riksförsäkringsverket är central myndighet. Försäkringen lämnar på olika
sätt ekonomiskt stöd vid bl. a. handikapp. Frågor om särskilda stödåtgärder
för handikappade handläggs också inom ramen för andra än nu nämnda
verksamheter. Detta gäller t. ex. anpassning av bostäder och yttre miljö,
tillgänglighet till kommunikationsmedel och möjligheter till utbildning och
kultur.

Statens handikappråd (SHR) är ett centralt statligt organ som enligt sin
instruktion (1979:421) skall verka för förbättrade levnadsförhållanden för
handikappade och i frågor som rör handikappade främja samarbetet mellan
samhällets organ samt mellan dessa och handikapporganisationerna. Detta
sker genom

- samverkan med samhällsorganen

- projekt och utredningar

- informationsverksamhet

- främjande av forskning och utvecklingsarbete

- kontakter med de kommunala handikappråden och länshandikappråden

- kontakter med handikapporganisationerna

- internationellt samarbete

För samverkan och information mellan lokala handikapporganisationer
och kommunala nämnder och förvaltningar beträffande handikappfrågor
finns i de flesta av landets kommuner kommunala handikappråd. På
länsplanet motsvaras dessa av länshandikappråden.

Beredningsgruppen för internationella handikappåret 1981 har i sitt
förslag SOU 1982:46, Handlingsprogram i handikappfrågor, tagit upp bl. a.
samordningsfrågor vid habilitering och rehabilitering. Beredningsgruppen
anför att det inte finns någon instans som har en samlad överblick över de
åtgärder som planeras för de handikappade eller som har att bevaka den
handikappades ställning och se till att habiliterings- eller rehabiliteringsprocessen
fortskrider. Beredningsgruppen anser att det är önskvärt att
åstadkomma ett system som innebär att varje handikappad som befinner sig i
habiliterings- eller rehabiliteringsverksamhet får en kontaktperson som
håller samman och överblickar planerade rehabiliteringsåtgärder, ser till att
habiliterings- och rehabiliteringsprocessen inte stannar upp och är behjälplig
i olika frågor som gäller habilitering och rehabilitering. Beredningsgruppen
anför att det ligger i linje med den nya socialtjänstlagen att lägga ansvaret för
att en kontaktperson utses på kommunens socialtjänst, vilken har ett primärt
ansvar för den handikappade i skilda avseenden på lokal nivå. Alternativt
kan annan anknytning övervägas och beredningsgruppen erinrar i detta

SoU 1983/84:14

sammanhang om försäkringskassornas rehabiliteringsgrupper.

I fråga om rehabiliteringsinsatser samverkar på central myndighetsnivå
arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen
och de båda kommunförbunden för att förbättra dessa
insatser från samhällets sida. I den gemensamt upprättade skrivelse (daterad
1981-05-22) som ligger till grund för samarbetet betonas helhetssynen i
rehabiliteringsarbetet. Den anger vidare de lokala rehabiliteringsgrupperna
vid försäkringskassorna som ett lämpligt forum för planering och
kontinuerligt samarbete. I skrivelsen redovisas vidare riktlinjer för
fördelning av ansvaret mellan myndigheter, kommuner, organisationer och
enskilda i rehabiliteringsärenden. Bl. a. framhålls att samarbetet mellan
myndigheterna i princip bör ske utan alltför formella regler.

I motion 1983/84:982 av Margareta Persson (s) och Bengt Lindqvist (s)
hemställs om förslag till åtgärder så att enskilda människor omfattas av en
samhällelig totalsyn i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motionärerna pekar bl. a. på svårigheten att upprätthålla totalsynen på olika
insatser för handikappade vilket får till följd att samhället förlorar pengar på
en omständlig administration samt att den enskilde måste vara expert på
vilka olika regler som gäller. De som är mest beroende av stöd och service
från den offentliga sektorn blir därför också enligt motionärerna de som mest
”ramlar mellan stolar”. Motionärerna anför vidare bl. a. att den som i dag är
handikappad måste ha kontakt med ett otal olika myndighetspersoner trots
att det i vissa fall skulle kunna räcka med några stycken. Som exempel
nämner motionärerna uppsplittringen av bilstödet. Motionärerna pekar även
på brister i samarbetet kring vårdkostnaderna. I dag, framhåller
motionärerna vidare, omöjliggörs ibland ett obyråkratiskt handlingssätt av
gällande regler, lagar och delegationsbestämmelser. En möjlighet att lösa
dessa problem vore att utreda möjligheten av att införa en ”generalklausul”
som skulle gå ut på att offentliga myndigheter ”har rätt” att söka
obyråkratiska lösningar som kan bli bättre för den enskilde och billigare för
samhället.

Utskottet konstaterar till att börja med att normalisering och integrering är
centrala begrepp för insatserna på handikappområdet. Det innebär att
handikappade så långt möjligt skall ha samma livssituation som andra
människor och att handikappade skall kunna delta i samhällslivet på samma
sätt som andra. En grundläggande förutsättning för uppnåendet av dessa mål
är bl. a. samordnad service och samverkan mellan olika myndigheter och
organisationer på handikappområdet.

Utskottet har tidigare behandlat frågor om samordnad administration av
handikappinsatser m. m. i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1981/82:13. Utskottet uttalade därvid bl. a. att uppsplittringen på olika
myndigheter av stöd och hjälpåtgärder för handikappade medför att det är
nödvändigt att finna väl fungerande former för samordning av olika insatser,

SoU 1983/84:14

men att det också är viktigt att den myndighet som har ett ansvar för
handikappfrågor inom ett visst område också får behålla det med hänsyn till
den sakkunskap som myndigheten har på området. I fråga om samordningen
framhölls särskilt kommunernas roll enligt socialtjänstlagen och de
möjligheter till samordnad service som en personell och lokalmässig
samverkan mellan olika myndigheter kan ge. Statens handikappråd yttrade
under det remissförfarande som föregick utskottets betänkande bl. a. att
rådet i ett utredningsarbete, som syftat till att få fram förslag till en
organisatorisk modell för samordning av olika rehabiliteringsinsatser, funnit
att en sådan modell är orealistisk och att samordning och samverkan i stället
måste organiseras utifrån de gällande lokala förutsättningarna. Utskottet
gjorde för sin del den bedömningen att rehabiliteringsfrågorna i
fortsättningen i högre grad än dittills skulle komma att präglas av den
helhetssyn på människan som både socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen ger uttryck för och att det därför finns goda skäl att utgå från
att samordningsproblemen kommer att kunna lösas genom fortsatt
förbättrad samverkan mellan olika berörda organ.

Olika samordningsfrågor inom det socialpolitiska området behandlades av
riksdagen under föregående riksmöte med anledning av en proposition från
den tidigare regeringen (prop. 1982/83:3, SfU 1982/83:14, rskr 211). I
propositionen framhölls bl. a. att det finns ett klart behov av samordning
såväl inom det socialpolitiska bidragssystemet som mellan detta och övriga
system. Socialförsäkringsutskottet instämde i behovet av en bättre
samordning för att göra det ekonomiska trygghetssystemet enklare,
överskådligare och enhetligare samt tilläde att en samordning är angelägen
för att man bättre skall kunna följa systemets effekter i olika avseenden, t. ex.
beträffande hur de ekonomiska resurserna kan utnyttjas på bästa sätt.
Utskottet anförde vidare bl. a. att det är väsentligt att den helhetssyn på
stödbehov och bidragsrätt som den socialpolitiska samordningsutredningen
anlagt blir vägledande för pågående och kommande utredningsarbete på
skilda bidragsområden (s. 20). Det anförda gav riksdagen regeringen till
känna. Beträffande handikappstödet förordade socialförsäkringsutskottet i
enlighet med förslag i propositionen att en kartläggning skulle ske i syfte att
ge bättre underlag för en samordning av resurserna (s. 28).

Regeringen har helt nyligen uppdragit åt handikapprådet att göra den
förutskickade kartläggningen av det ekonomiska stödet till handikappade.
Kartläggningen skall enligt regeringsbeslutet vara allsidig och avse såväl stöd
från den allmänna försäkringen som statligt och kommunalt stöd, inräknat
skattelättnader. I beslutet anförs vidare:

Kartläggningen bör bl. a. översiktligt redovisa utformningen av
kommunalt och landstingskommunalt stöd i olika delar av landet och särskilt
belysa skillnader kommunerna emellan i fråga om stödets storlek och
villkoren för stöd. De åtgärder för samordning med andra stödformer som
förekommer på olika håll bör anges, liksom skillnader i rätt till stöd mellan
personer med olika handikapp och mellan handikappade i olika åldrar.

2 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 14

SoU 1983/84:14

Vidare bör kartläggningen utvisa, dels i vad mån samma behov hos den
handikappade kan föranleda ersättning från flera håll eller i flera former, dels
om bristande kännedom om stödmöjligheter leder till rättsförluster.
Kartläggningen bör även avse om och i så fall hur skiftande
stödkonstruktioner påverkar de handikappades möjligheter att utnyttja
olika slags stöd. Den bör även belysa gällande praxis.

Statens handikappråd skall redovisa resultatet av kartläggningen före den
1 juli 1985.

Bilstödskommittén pekar i betänkandet Nytt bilstöd till handikappade
(SOU 1982:44) på att dagens bilstöd har många brister bl. a. därigenom att
bilkostnaderna behandlas i flera olika sammanhang och med olika
prövningsgrunder, vilket gör systemet svårt att överblicka. Flera statliga och
kommunala myndigheter är i dag inblandade i olika delar av bilstödet
(arbetsmarknadsstyrelsen, riksskatteverket, riksförsäkringsverket, landsting,
länsstyrelser, länsarbetsnämnder, försäkringskassor, taxeringsnämnder).
Kommittén pekar vidare på att regelsystemen inte heller är
samordnade, vilket ibland ger egendomliga effekter. Som exempel nämns att
ett uteblivet bidrag från AMS på grund av inkomstprövningen indirekt kan
komma att kompenseras genom en högre nivå på handikappersättningen.
Enligt kommittén bör kommunerna genom socialnämnden vara huvudman
även för bilstödet. Betänkandet har remissbehandlats och är f. n. föremål för
beredning i regeringskansliet.

Omsorgskommittén behandlar i betänkandet Omsorger om vissa
handikappade (SOU 1981:26) olika samverkansfrågor när det gäller barn,
ungdomar och vissa vuxna handikappade. Bl. a. föreslås en särskild
habiliteringsorganisation som skall tillvarata resurser och förmedla service
från medicinska, sociala och psykologiska kunskapsområden. Betänkandet
har remissbehandlats och bereds f. n. av en särskilt tillkallad arbetsgrupp i
regeringskansliet.

Socialstyrelsen har kartlagt kommunernas handikappomsorg. Syftet med
kartläggningen har varit att ge styrelsen en överblick över vad kommunerna
gjort och planerar att göra. Resultatet av kartläggningen har redovisats i
rapporten Kommunernas handikappomsorg (pm 47/83). Enligt vad utskottet
inhämtat kommer promemorian att ligga till grund för utarbetande av
allmänna råd vad gäller vuxna handikappade. Därvid kommer bl. a.
samordning/samverkansfrågor att behandlas.

De förhållanden motionärerna redogjort för är för många handikappade
ett påtagligt problem i dag. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
frågor om samordning m. m. på handikappområdet f. n. är föremål för
särskild uppmärksamhet. Framför allt vill utskottet peka på det
utredningsuppdrag regeringen nyligen givit statens handikappråd och som i
mångt och mycket tillgodoser de synpunkter motionärerna framfört.

Som framhålls i motionen måste man vidare försöka undvika onödigt
krångel och byråkrati vid handläggningen av ärenden som rör flera
huvudmäns ansvarsområden. Detta ter sig emellertid mera som en fråga om

SoU 1983/84:14

personlig inställning och öppenhet för otraditionella lösningar än som en
lagstiftningsfråga. Utskottet, som inte kan biträda förslaget om en
generalklausul om rätt att avvika från eljest gällande regler, vill understryka
vikten av att berörda myndigheter tar fasta på det anförda och behandlar
uppkommande samarbetsfrågor i motionens anda.

Motion 1983/84:982 avstyrks härmed.

I motion 1983184:2512 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om den
fortsatta utvecklingen av handikappolitiken. Motionärerna anför bl. a. att
det nu är angeläget att den utveckling inom handikappområdet som pågått
sedan mitten av 1970-talet med sikte på full delaktighet, trygghet och
gemenskap för alla medborgare i samhället fullföljs. Likaså är det angeläget
att de förslag och intentioner som förs fram i handlingsprogrammet på
handikappområdet kan genomföras. Det är därför enligt motionärerna
anmärkningsvärt att regeringen inte omnämner handlingsprogrammet i
budgetpropositionen. Enligt motionärernas mening bör det ligga till grund
för fortsatt utveckling på handikappområdet.

I regeringens skrivelse 1982/83:131 har regeringen redovisat sina
överväganden med anledning av beredningsgruppens för internationella
handikappåret 1981 förslag till Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU
1982:46). I skrivelsen anfördes bl. a. följande (s. 7):

Programmet bör ingå i regeringens bedömningsunderlag för kommande
ställningstaganden. Jag utgår härvid också från att landstingskommunerna
och primärkommunerna kan använda det på motsvarande sätt. Programmet
bör vidare få betydelse för de statliga myndigheterna i deras planering och
verksamhet att inom givna resurser fullfölja arbetet inom området. Det är
min övertygelse, att handlingsprogrammet även bör spela en viktig roll för
den privata sektorn, när det gäller att utforma miljö och verksamhet, så att de
blir tillgängliga för alla. I detta sammanhang vill jag erinra om att statens
handikappråd fullföljer vissa uppgifter, som tidigare ankom på beredningsgruppen
för internationella handikappåret.

Utskottet noterade i betänkandena SoU 1982/83:23 (s. 12) och SoU
1982/83:27 med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i
ett handlingsprogram i handikappfrågor om vilka råder bred enighet samt att
programmet enligt utskottets mening borde utgöra en viktig utgångspunkt
för det fortsatta arbetet på handikappområdet.

Motion 1983/84:2512 får med hänsyn till det anförda anses tillgodosedd
och avstyrks därför.

Små handikappgruppers förhållanden

I motion 1983184:983 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs en utredning om
små handikappgruppers förhållanden, varvid berörda handikapporganisationer
bör ges möjlighet till deltagande i utredningsarbetet (yrkande 1) samt

SoU 1983/84:14

att utredningsarbetet särskilt bör beakta nödvändigheten av att höja
kunskapsnivån om de berörda handikappgruppernas förhållanden hos olika
myndigheter, att uppnå en likvärdig behandling hos olika myndigheter och
olika delar av landet, att studera och föreslå åtgärder med anledning av
förekommande diskriminerande och inhumana bestämmelser och praxis, att
vid behov utarbeta förslag till allmänna rekommendationer för behandling
och rehabilitering, att utarbeta förslag för att förbättra de berörda
gruppernas sociala och ekonomiska situation och att utarbeta förslag till
ekonomiskt stöd till de små handikapporganisationerna i syfte att trygga
deras arbete (yrkande 2). De handikappgrupper motionärerna avser är
blödarsjuka, ileo-, colo- och urostomiopererade, laryngektomerade, kronisk
njursvikt, cystisk fibrös, epilepsi och celiaki (glutenintolerans).

Utskottet vill till att börja med framhålla att de grupper som motionärerna
nämner och som drabbas av angivna funktionsnedsättningar har samma
rättigheter som övriga medborgare att få sina behov av social och medicinsk
vård och service tillgodosedda. Erfarenheten att handlägga de speciella
medicinska, psykologiska och sociala problem som är förknippade med dessa
handikapp är emellertid ofta otillräcklig. De olika grupperna skiljer sig dock i
flera avseenden. Sålunda varierar typ av funktionsnedsättning och
kunskapen härom. Även behovet av forskning och ytterligare resurser för
medicinska och sociala åtgärder varierar. Enligt utskottets mening finns det
mot bakgrund härav otvivelaktigt behov av att inventera de olika gruppernas
problem och behov så att man får en bättre utgångspunkt för planering av
olika insatser. Ett särskilt problem är att de specifika vårdbehov det här är
fråga om inte så lätt kan tillgodoses inom t. ex. en alltmer decentraliserad
hälso- och sjukvård. Detta aktualiserar bl. a. frågan om en idébank och
informationscentral för tillgodoseendet av olika service- och vårdbehov.

Utskottet noterar att Nordiska rådet nyligen rekommenderat Nordiska
ministerrådet (rekommendation nr 25/1983) att sätta i gång ett nordiskt
samarbetsprojekt för små och mindre kända grupper av funktionshämmade
och att detta projekt utförs i regi av Nordiska nämnden för handikappfrågor.
Nordiska rådets social- och miljöutskott som beredde ärendet anförde bl. a.
följande:

Föreliggande förslag berör små grupper av funktionshämmade, vilkas
handikapp är medfött eller förvärvats i tidig ålder. Trots den medicinska
utvecklingen och framstegen inom tekniken är fortfarande funktionshämmades
ställning i dagens samhälle svår. De funktionshämmade är ofta isolerade
från social interaktion, antingen på grund av sitt handikapp eller den
omvårdnad det förutsätter. Att drabbas av en sällsynt sjukdom eller
funktionshämning - att ha en sjukdom som man nästan är ensam om -innebär att komma utanför de vårdprioriteringar som görs därför att antalet
drabbade är så litet.

Utskottet har fäst sig vid att det föreslagna samarbetet i första hand gäller
de funktionshämmade som förekommer i ett relativt litet antal i varje land.
Detta förhållande talar för att mycket kan vinnas genom en bättre

SoU 1983/84:14

samordning och bättre utnyttjande av de resurser som sätts in för att förbättra
livsvillkoren för de grupper av människor det här gäller. Remissinstanserna
har i hög grad bekräftat denna tanke.

I likhet med förslagsställarna vill utskottet understryka behovet av en viss
centralisering av åtgärder till de områden där det finns personal med
specialkunskaper på området. Detta ställningstagande strider enligt
utskottet inte mot den huvudprincip som idag gäller i de nordiska länderna
och som tar sikte på att ge nödvändig hjälp och behandling så nära hemmet
som möjligt. Vad som här gäller är att en centralisering av behandlingsformer
och kunskapsinhämtande först måste ske för att det skall kunna bli en
effektiv decentralisering till närmiljön.

Att kartlägga olika små grupper i de nordiska länderna efter gemensamma
kriterier kommer således att vara en viktig uppgift. Utskottet ansluter sig till
tanken att en nordisk projektgrupp kan fungera som en idébank och
informationscentral för primärhälsovården i de nordiska länderna. Ett
sådant koordinerande serviceorgan kan göra det lättare på nationell nivå att
organisera totalomsorgen för de grupper som inte får en tillfredsställande
service inom den nuvarande hälso- och sjukvården.

I tillägg till den nämnda kartläggningsuppgiften torde det vara aktuellt att
utarbeta en översikt över organisationer för små grupper av funktionshämmade
så att personer med ovanliga sjukdomar lättare kan få kontakt med
föreningar i övriga nordiska länder, om en sådan inte skulle finnas i det egna
landet. Projektgruppen bör också kunna ta initiativ till gemensam nordisk
forskning och behandling på de områden där den fackliga expertisen är
speciellt stor i ett eller två av länderna samt dessutom stimulera till samarbete
mellan olika grupper av fackfolk.

Dessa och andra konkreta arbetsuppgifter som nämns i medlemsförslaget
är väl ägnade till att ge samarbetet en fast och verklighetsnära grund att utgå
ifrån.

Enligt vad utskottet erfarit har Nordiska nämnden för handikappfrågor
påbörjat arbetet med en förstudie beträffande de små handikappgrupperna.
Förstudien, som kommer att föreläggas Nordiska ministerrådet, avses att
avslutas med en publikation som beskriver varje handikapp. I vad mån medel
kommer att avsättas för ett nordiskt samarbetsprojekt är ännu inte bestämt.

Inom ramen för socialstyrelsens s. k. handikapprogram finns vidare enligt
vad utskottet erfarit planer på att i samarbete med berörda organisationer
kartlägga situationen för vissa mindre kända handikappgrupper.

Utskottet är f. n. inte berett att tillstyrka motionärernas förslag om en
särskild utredning av små handikappgruppers förhållanden. Utskottet vill
emellertid understryka betydelsen av att situationen för de i motionen
nämnda grupperna bättre uppmärksammas. I första hand bör detta kunna
ske genom de arbeten som pågår och planeras inom socialstyrelsen och på det
nordiska planet. Utskottet vill dessutom hänvisa till den kartläggning av det
ekonomiska stödet till handikappade som skall göras av statens
handikappråd (se ovan s. 17f.). Denna kan bl. a. belysa många specifika
svårigheter som de små handikappgrupperna har och som kanske inte alltid
rönt tillräcklig förståelse. Utskottet utgår vidare från att arbetet på det
nordiska planet fortsätter och att företrädare för här aktuella handikapp -

SoU 1983/84:14

grupper bereds tillfälle att delta i projektarbetet.

Motion 1983/84:983 (yrkandena 1 och 2) avstyrks med hänvisning till det
anförda.

Vissa åtgärder för allergiker m. fl.

I motion 1983184:1617 av Karin Flodström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
informationsarbetet om allergikernas situation intensifieras och samordnas
för att leda till att ett kunskapscentrum för allergiker inrättas. Motionärerna
pekar bl. a. på att allergisjukdomarna i dag är en av de största sjukdomarna i
landet. Kunskapen om vad i miljön som är allergiframkallande och
information till såväl allergiker som andra är en förutsättning för att
sjukdomarna skall både förebyggas och lindras. Ett kunskapscentrum för
förmedling av informations- och utbildningsmaterial skulle därför enligt
motionärerna bli en värdefull tillgång för allergiker och andra.

I motion 1983/84:2470 av Elis Andersson (c) och Bengt Kindbom (c)
hemställs att riksdagen uttalar sig för att den kontinuerliga utbyggnaden
inom handikappområdet skall fullföljas och att därvid astmatikers/
allergikers situation särskilt beaktas. Enligt motionärerna är astma/
allergisjukdomarna ett område där ökade resurser måste sättas in.
Motionärerna pekar bl. a. på förebyggande insatser i förskolan, forskning
och födoämnesallergier bland barn och framhåller att det är en stor grupp
som lider av astma/allergi, en sjukdom som kan förebyggas och lindras
eftersom den i så hög grad är miljöbetingad.

I rapporten Barn med astma, underlag för vårdprogram (pm 54/83)
konstaterar socialstyrelsens vårdprogramnämnd att bl. a. djurepitel, pollen,
damm, mögel och födoämnen ofta orsakar astma/allergisymptom. Bl. a.
nämns att drygt 50 % av barn med astma är överkänsliga mot pälsdjur. Mögel
kan vidare enligt rapporten vara en viktig orsak till astma genom att det
förekommer i stor mängd t. ex. i våtutrymmen, i luftfuktare, i
ventilationsanläggningar etc. När det gäller födoämnen framhålls bl. a. att
det vid allergi mot fisk eller skaldjur ofta är tillräckligt med endast lukten för
att besvär skall utlösas. I rapporten pekas vidare särskilt på betydelsen av
information, utbildning och forskning när det gäller möjligheterna att
förbättra de astmasjukas situation.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om åtgärder mot allergisjukdomar
och åtgärder för allergiker, senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1982/83:23. Utskottet uttalade därvid bl. a. följande (s. 14):

Utskottet anser, i likhet med vad riksdagen tidigare uttalat, att det är av
största vikt att man på olika områden gör allt vad som rimligen kan krävas
från samhällets sida för att olägenheter för personer med allergiska/
astmatiska besvär skall elimineras eller i vart fall så långt möjligt minskas.
Det ankommer därvid i första hand på berörda myndigheter, bl. a.
socialstyrelsen, att noga följa utvecklingen och ta initiativ till erforderliga

SoU 1983/84:14

åtgärder. Det är vidare angeläget, sorn utskottet tidigare påpekat, att ett
program för samhällets insatser i fråga om allergivården utarbetas så snart
som möjligt.

Inom socialstyrelsen pågår ett särskilt utredningsarbete beträffande ett
program för samhällets insatser i fråga om allergi vården. Enligt vad utskottet
inhämtat är utredningsarbetet inriktat på en kartläggning av befintliga
vårdresurser och råd angående lämplig organisation av allergivården.
Resultatet av utredningsarbetet beräknas snart kunna publiceras.

En inom socialdepartementet särskilt tillsatt arbetsgrupp, den s. k.
arbetsgruppen för barnallergifrågor, har under 1983 publicerat betänkandet
De allergiska barnen i samhället (Ds S 1983:3). I betänkandet belyses
allergifrågoma från olika aspekter och lämnas förslag bl. a. till olika
förebyggande åtgärder. Dessa torde även ha giltighet för vuxna allergiker.
Arbetsgruppen betonar särskilt vikten av tidigt insatta förebyggande
åtgärder. Enligt vad utskottet inhämtat har betänkandet skickats till
kommuner, landsting och andra berörda organ för information.

Arbetsgruppen föreslår i betänkandet bl. a. att information om allergi förs
in i utbildningar av olika slag, att kommuner och landsting i sin fortbildning
för olika personalkategorier tar upp allergi samt att ett kunskapscentrum som
kan vara kontrollpunkt för den samlade och aktuella kunskapen inom
allergiområdet byggs upp. Utskottet har erfarit att Riksförbundet mot
astma-allergi som ett led i förverkligandet av arbetsgruppens förslag erhållit
medel från allmänna arvsfonden för viss kartläggning rörande ett
kunskapscentrum för allergifrågor i Tivedskolan, Laxå. Förbundet har helt
nyligen för regeringen redovisat uppdraget och därvid bl. a. föreslagit att ett
kunskapscentrum förläggs till Tivedskolan med verksamhetsstart den 1
januari 1985. Framställningen är f. n. föremål för handläggning i
departementet.

Utskottet konstaterar att frågan om inrättande av ett särskilt
kunskapscentrum som s-motionärerna förordar f. n. bereds inom regeringskansliet.
Någon riksdagens åtgärd är därför inte påkallad. Utskottet
avstyrker därför motion 1983/84:1617.

Som utskottet tidigare uttalat är det av största vikt att man gör allt vad som
rimligen kan krävas från samhällets sida för att olägenheter för personer med
allergiska/astmatiska besvär skall elimineras eller i vart fall så långt möjligt
minskas. Hela samhället berörs av detta problem, och det finns i stort sett
inte något samhällsområde som är undantaget. Detta leder i sin tur till krav
på samverkan mellan flera organ på olika nivåer. På riksnivå berörs bl. a.
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, livsmedelsverket och arbetarskyddsstyrelsen.
Som exempel på framgångsrik samverkan på allergiområdet kan
nämnas arbetarskyddsstyrelsens och socialstyrelsens allmänna råd om
begränsning av tobaksrökning i lokaler av gemensamhetskaraktär (AFS
1983:10). Det är enligt utskottets mening angeläget att fortsatta
ansträngningar görs i fråga om att förbättra allergikers/astmatikers situation,

SoU 1983/84:14

varvid särskilt bör framhållas behovet av ökad kunskap om allergi/
astmasjukdomars uppkomst och mekanismer. Sådan kunskap är en
förutsättning för verksamma förebyggande åtgärder och för utveckling av
effektivare läkemedel. Utskottet vill i övrigt hänvisa till det ovan redovisade
programarbete som pågår på allergivårdens område och som kan väntas
inom kort ge bättre underlag för samhällets insatser på såväl central som
lokal nivå.

Med det anförda får motion 1983/84:2470 anses besvarad. Denna avstyrks
därför.

Hjälpmedelsförsörjningen i förskolan

Landstingen ansvarar för att handikappade kostnadsfritt erhåller
hjälpmedel som de behöver för den dagliga livsföringen. För denna
verksamhet erhåller landstingen stöd från staten, s. k. hjälpmedelsersättning.
Av hjälpmedelsersättningen tillförs ett visst belopp en fond för drift av
handikappinstitutet som är ett centralt organ för hjälpmedelsförsörjningen i
landet. Institutet har bl. a. till uppgift att bedriva forskning och
utvecklingsverksamhet samt prova och informera om hjälpmedel. Det skall
ske utifrån en helhetssyn på handikappade och deras situation. För att uppnå
en över landet enhetlig hjälpmedelsförsörjning ger institutet ut en
hjälpmedelsförteckning. På denna förteckning uppförs de hjälpmedel som
institutet rekommenderar landstingen att kostnadsfritt utlämna till
handikappade.

Landstingens hjälpmedelsverksamhet är i sin nuvarande form relativt ung
och har hittills företrädesvis varit inriktad på vuxna personer med fysiska
handikapp, t. ex. hörselskada, rörelsehinder, synskada.

Sjukvårdshuvudmännen övertar den 1 juli 1984 kostnadsansvaret för
tillhandahållande av hjälpmedel för handikappade elever i grundskolan,
gymnasieskolan, statlig och kommunal vuxenutbildning och för studerande i
högskolan (prop. 1982/83:174, SfU 26, rskr 367).

I motion 1983184:783 av Bengt Lindqvist (s) hemställs att riksdagen
beslutar uttala sig för att ansvaret för hjälpmedel i förskolan överförs från
kommunerna till landstingen. Motionären anför bl. a. att bakgrunden till
sjukvårdshuvudmännens kostnadsansvar för hjälpmedelsförsörjningen inom
skolväsendet är integrationsutredningens förslag om hjälpmedel i skolan
(SOU 1981:23). Utredningens arbetsområde var skolan, och därmed
begränsades förslag och åtföljande beslut till skolområdet. När det gäller
hjälpmedelsförsörjningen är detta enligt motionären olyckligt eftersom i
vissa fall användningen av särskild utrustning i skolan måste tränas in redan i
förskolan. Med olika huvudmannaskap för de två skolformernas
hjälpmedelshantering kan det, framhåller motionären vidare, uppstå
problem om vem som är kostnadsansvarig.

Integrationsutredningen konstaterar i betänkandet Handikappade elever i

SoU 1983/84:14

det allmänna skolväsendet (SOU 1982:19) att många barn och ungdomar är
funktionshindrade alltsedan födelsen. När de börjar skolan har de därför
genom sin omgivning i betydande utsträckning redan grundlagt en syn på sig
själva, på sitt funktionshinder, på omgivningen och på sina möjligheter.
Omgivningens attityder till deras funktionshinder kan enligt utredningen
t. ex. ha grundlagt en känsla hos barnet av att inte ingå i gemenskapen. Det
stöd och den hjälp barnet kan få från sin egen familj räcker kanske inte för att
uppväga detta tryck utifrån. Samhället måste i konsekvens härmed enligt
utredningen i större utsträckning än i dag koncentrera sitt stöd till de
handikappade barnens tidiga levnadsår.

Förskolan är en viktig pedagogisk resurs för handikappade barn.
Enhetlighet och smidighet i hjälpmedelshanteringen är härvid angelägna
krav. I Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46) uttalas bl. a. att
samhället bör sträva efter att förenkla hjälpmedelshanteringen och att målet
för en förenklad verksamhet bör vara att sjukvårdshuvudmännen får det fulla
ansvaret för all hjälpmedelsverksamhet (s. 40). Handikappinstitutets roll för
hela hjälpmedelsverksamheten betonas. Angelägna områden som behöver
prioriteras är enligt handlingsprogrammet bl. a. hjälpmedel för barn och
flerhandikappade.

Inom handikappinstitutet har nyligen tagits fram en promemoria,
Handikappade barn och deras leksituation (proj. 0212, best. nr 3201). I
promemorian berörs bl. a. organisatoriska och administrativa problem på
hjälpmedelsområdet, t. ex. när det gäller handikappade barn i förskolan,
ansvaret för anpassningen av förskolan och ansvarsfördelningen visavi
omsorgsmyndigheten etc. Behovet av en entydig gränsdragning mellan olika
huvudmäns ansvarsområden framhålls. Det påpekas att skilda huvudmannaskap
när det gäller tekniska hjälpmedel, pedagogiska hjälpmedel och
leksaker medför många problem därigenom att bl. a. beslutsfattandet
försvåras. Någon form av samordning av verksamheten är enligt
promemorian önskvärd. Bl. a. påpekas t. ex. att det i Stockholmsområdet
finns 14 kommuner med sinsemellan olika bestämmelser samt att många
kommuner har mycket små anslag för materialanskaffning. Även bristande
samverkan mellan olika huvudmän framhålls.

Promemorian har ännu inte föranlett något ställningstagande från
handikappinstitutets sida. Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan vidare
inom institutet.

Utskottet delar motionärens uppfattning om önskvärdheten av en
likformig behandling av ärenden om tekniska hjälpmedel för barn med
handikapp. Att kommunerna fortfarande har ansvaret för hjälpmedel i
förskolan kan te sig överraskande mot bakgrund av att sjukvårdshuvudmännen
övertagit ansvaret för hjälpmedel för handikappade elever i bl. a.
grundskolan. Det ligger nära till hands att överväga en liknande lösning för
förskolans del. Detta bör i ännu högre grad gälla fritidshemmen som tar emot
barn i skolåldern. Som framgått av redovisningen ovan är dock frågan redan

SoU 1983/84:14

föremål för uppmärksamhet hos handikappinstitutet. Utskottet förutsätter
att regeringen följer utfallet härav och om så visar sig motiverat tar initiativ
till förhandlingar rörande ansvaret för hjälpmedel i förskolor och fritidshem.

Motion 1983/84:783 bör med hänsyn till det anförda inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida och avstyrks.

Bidrag till färdtjänst

Färdtjänsten är ett komplement till den allmänna trafikförsörjningen och
är avsedd för personer som på grund av handikapp har väsentliga svårigheter
att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna kommunikationer.
Statsbidrag utgår för del av kommunernas kostnader för verksamheten.

I budgetpropositionen föreslås 325 milj. kr. under anslaget G2. Bidrag till
färdtjänst. Från anslaget betalas statsbidrag till landsting och kommuner för
färdtjänst åt handikappade. Bidraget är 35 % av bruttodriftkostnaderna,
inräknat kostnaderna för arbetsledare. Bidraget får dock inte öka mer än ett
belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är 65 år och äldre
samt utvecklingen av konsumentprisindex (den s.k. begränsningsregeln).

Begränsningsregeln infördes fr. o.m. den 1 januari 1981 i syfte att
begränsa ökningstakten för bidraget. Begränsningsregeln innebär att en
kommun inte obegränsat får bygga ut färdtjänstverksamheten med
statsbidrag. Denna begränsning avsågs i första hand ske hos kommuner som
redan hade en väl utbyggd färdtjänstservice.

Utskottet begärde i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1980/81:17 (s. 3) att effekterna av de nya bidragsreglerna skulle studeras och
redovisas för riksdagen. Med anledning av utskottets begäran uppdrog
regeringen åt socialstyrelsen att inkomma med en kommunvis gjord
jämförelse av utgivna statsbidrag avseende verksamheten under kalenderåren
1980 och 1981.

Socialstyrelsen har för regeringen redovisat erfarenheterna av de nya
bidragsbestämmelserna. Föredragande statsrådet kommenterar redovisningen
i budgetpropositionen (s. 107) och anför:

Socialstyrelsen redovisar, att den s. k. begränsningsregeln för statsbidraget
till färdtjänsten minskade bidraget med ca 4 % under år 1981 och med mindre
än 1 % under år 1982, jämfört med vad som skulle ha utgått, om regeln inte
hade funnits. Totalt sett ökade dock statsbidraget med närmare 25 milj. kr.
under vartdera året. Den statsunderstödda färdtjänsten kan beräknas kosta
ca 930 milj. kr. under kalenderåret 1984.

I motion 1983/84:2239 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1984/85 under anslaget G 2. Bidrag till färdtjänst
anvisa 162 500 000 kr. (yrkande 1). Motionärerna framhåller att
volymökningen i kommuner och landsting 1984 beräknas uppgå till nästan
2 % och anför att det är oacceptabelt med fortsatt ökning av den kommunala
verksamheten i ett läge med rekordhögt underskott i den samlade offentliga

SoU 1983/84:14

sektorn. För att den kommunala volymökningen skall upphöra är det enligt
motionärerna nödvändigt att minska statsbidragen till kommunerna. Det
ankommer i stället på kommuner och landsting att göra den omfördelning
mellan olika verksamhetsområden som blir nödvändig vid nolltillväxt på ett
socialt acceptabelt sätt. Motionärerna anför vidare att färdtjänsten nu är en
etablerad verksamhet, att det stimulansbidrag som utgått bör kunna slopas
och att valet står mellan att göra nedskärningar nu och i ordnade former eller
att det sker dramatiskt i ett statsfinansiellt krisläge. Enligt motionärerna bör
därför statsbidraget till färdtjänst halveras under budgetåret 1984/85 för att
sedan helt utgå.

I motion 1983/84:1639 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen
uttalar att statsbidragsbestämmelserna för färdtjänsten återställs till vad som
gällde före 1981 (yrkande 1). Motionärerna anför att begränsningsregeln
begränsar ökningstakten för färdtjänsten och att begränsningen är av den
arten att någon egentlig utvidgning av de kategorier som får färdtjänst inte
längre är möjlig. Det är enligt motionärerna en rent ekonomisk avvägning
som inte har någon egentlig relevans för behovet av färdtjänst.

Insatser för handikappade har till syfte att tillgodose de särskilda behov
som handikappet innebär och därigenom ge handikappade samma
möjligheter som andra att leva med i samhället. Goda möjligheter till
förflyttning har en grundläggande betydelse för att handikappade skall
kunna delta i samhällslivet. Syftet med statsbidraget är att stimulera
kommunerna till att bygga ut en färdtjänst av god kvalitet.

Färdtjänst finns numera i alla landets kommuner. Även om kommunernas
ekonomiska situation f. n. enligt vad som redovisas i årets finansplan (prop.
1983/84:100, bil. 1) är relativt tillfredsställande genom att kommunerna i
ökad utsträckning tycks ha tagit till vara olika möjligheter att rationalisera
och effektivisera verksamheten finns alltjämt stora variationer mellan olika
kommuner. Dessutom skiftar, som särskilt framhålls i budgetpropositionen i
anslutning till handikappomsorgen (s. 103), färdtjänstens kvalitet mellan
kommunerna. Stora skillnader råder vad gäller antalet resor, taxor, reslängd
och tillgång till specialfordon. Skillnaderna har belysts i en delrapport av
Tekniska högskolan i Lund (trafikteknik) (dec. 1983) i forskningsprojektet
Färdtjänst i kommunerna - möjligheten att tillgodose delar av
färdtjänstbehovet inom kollektivtrafiken.

Utskottet anser inte att förhållandena är sådana att en avveckling av den
stimulans till utbyggd och förbättrad färdtjänst som statsbidraget till
kommunerna utgör bör övervägas med anledning av vad som anförts i motion
1983/84:2239 (yrkande 1). Enligt utskottets mening får begränsningsregeln
t. v. anses vara tillräcklig som medel att begränsa ökningstakten av
statsbidraget. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag till
medelsanvisning och avstyrker motionsyrkandet.

Som redogjorts för i det föregående innebär begränsningsregeln att en
kommun inte obegränsat kan bygga ut färdtjänstverksamheten med

SoU 1983/84:14

statsbidrag. Utskottet är i nuvarande statsfinansiella situation inte berett att
med anledning av vad som anförts i motion 1983/84:1639 (yrkande 1)
tillstyrka ett avskaffande av begränsningsregeln. Utskottet vill särskilt erinra
om att begränsningsregelns utformning, som tekniskt är kopplad till ett
riksgenomsnitt, inte innebär hinder för de kommuner som i dag har en
mindre väl utvecklad färdtjänstservice att fortsättningsvis utveckla
verksamheten. Motionsyrkandet avstyrks.

I motion 1983184:1620 av Pär Granstedt (c) och Birgitta Hambraeus (c)
föreslås att socialtjänstlagen ändras så att färdtjänstbiljetter skall kunna
utnyttjas också vid besök utanför den egna kommunen eller det egna
landstingsområdet. Motionärerna anför bl. a. att grundtanken bakom
färdtjänsten är att handikappade skall få i princip samma resmöjligheter som
människor har som kan använda kollektiva färdmedel. Det är enligt
motionärerna nu nödvändigt att få till stånd enhetliga och enkla regler. En
orsak till den förvirring som råder är att socialtjänstlagen förutsätter att
färdtjänsthuvudmännen skall stå för all färdtjänst inom sitt område. Detta
innebär att en handikappad som besöker annan ort således skall ansöka om
färdtjänst i varje ort han/hon besöker. En enkel lösning på problemet vore
enligt motionärerna att ändra socialtjänstlagen så att den huvudman inom
vars område den handikappade är skriven svarar för färdtjänstkostnaden
oavsett var i landet den uppstår.

I motion 1983/84:1223 av Börje Nilsson (s) och Ingvar Björk (s) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande
specialfordon för färdtjänstresenärer samt taxesättningen vid resa med
färdtjänst. Motionärerna anför bl. a. att statsbidraget bör vara förknippat
med vissa kvalitets- och jämlikhetskrav. Förutom kravet att taxibilarna bör
kompletteras med specialfordon bör resekostnaden vara likvärdig med andra
kommuninvånares resekostnader. Förekommer zontaxor eller länskort för
kollektivresenärer bör således enligt motionärerna samma taxor tillämpas
för färdtjänstresenärerna. Motionärerna framhåller särskilt att det är en
jämlikhetsfråga att samma resekostnader tillämpas oavsett färdsätt.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det yttersta
ansvaret innebär bl. a. att socialnämnden skall svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver det. Den enskilde som vistas i kommunen
har vidare rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Rätten till bistånd inbegriper
även färdtjänst.

Socialtjänstlagen gör inte någon åtskillnad mellan dem som är bosatta
inom kommunen och dem som utan att vara bosatta där vistas i kommunen
(tillfällig vistelse).

I regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten anförs beträffande
kommunens ansvar bl. a. att det är vistelsekommunen som skall lämna den

SoU 1983/84:14

enskilde stöd och hjälp och att det således är den kommun där den enskilde
befinner sig, när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för att den enskilde
får den hjälp som han behöver. Beträffande vistelsekommunernas
skyldigheter får utskottet i övrigt hänvisa till betänkande SoU 1983/84:1 om
vissa socialtjänstfrågor (s. 10 f. och s. 39).

Socialberedningen (S 1980:07) har uppdraget att följa och utvärdera
socialtjänstreformen. Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom beredningen
f. n. en översyn av det s. k. vistelsebegreppet, som utgör den rättsliga
grunden för vistelsekommunens skyldigheter. Resultatet av översynen
kommer att redovisas i beredningens slutbetänkande som beräknas avges i
slutet av år 1984.

Svenska kommunförbundet beslutade den 25 februari 1983 att anta en
rekommendation beträffande vistelsekommuns kostnadsansvar för bistånd i
form av färdtjänst (s. k. interkommunal färdtjänst). Genom beslutet
rekommenderas kommunerna att anta vissa regler om kostnadsfördelning
kommuner emellan för färdtjänstresor. Rekommendationen innebär att den
färdtjänstberättigades mantalsskrivningskommun svarar för kostnaderna för
färdtjänstresa i annan kommun, att mantalsskrivningskommunen bestämmer
hur många färdtjänstresor som får företas i annan kommun samt att i
övrigt vistelsekommunens regler gäller för färdtjänst, dvs. i fråga om resans
längd, egenavgift, typ av resa etc. Vistelsekommunens ansvar att bistå den
som behöver färdtjänst med erforderliga fysiska resurser - t. ex.
specialfordon och personal - inskränks inte geom rekommendationen.

Den interkommunala färdtjänsten skall bedrivas försöksvis under två år.
Därefter kommer erfarenheterna att utväderas och rekommendationen att
omprövas. Enligt vad utskottet inhämtat har ca 200 av landets kommuner
hittilldags anslutit sig till rekommendationen.

Enligt utskottets mening måste resultatet avvaktas av socialberedningens
överväganden rörande vistelsekommunens ansvar innan några ändringar i
socialtjänstlagen kan övervägas. Det är även önskvärt med ytterligare
erfarenheter från den pågående försöksverksamheten med interkommunal
färdtjänst. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om förslaget i
budgetpropositionen om en permanentning av riksfärdtjänsten (bil. 8,
s. 166-178). Motion 1983/84:1620 avstyrks därför.

När det gäller frågan om specialfordon för färdtjänstresenärer och
taxesättningen vid resa med färdtjänst avser, enligt vad utskottet inhämtat,
kollektivtrafikberedningen (K 1979:07) att påbörja ett projektarbete som
bl. a. syftar till ett effektivare utnyttjande genom samordning av bl. a. taxi
och specialfordon på färdtjänstområdet, bl. a. genom inrättande av
beställningscentraler och en ökad integrering av färdtjänsten med
kollektivtrafiken. Inom ramen för projektet behandlas även frågor om
handikappanpassning av olika fordonstyper, t. ex. taxibilar och andra
kollektivtrafikmedel. Projektarbetet skall bedrivas i samarbete med bl. a.
Svenska kommunförbundet. Genom kollektivtrafikberedningens försorg

SoU 1983/84:14

har vidare projekt påbörjats som gäller samordning av samhällsstödda
transporter samt länsfärdtjänst i stället för riksfärdtjänst inom län.

Utskottet har vidare inhämtat att socialstyrelsen har planer på att närmare
undersöka färdtjänsten i kommuner med mindre väl utvecklad färdtjänstservice.
Arbetet syftar till att belysa de skillnader som finns i detta avseende
mellan olika kommuner.

Svenska kommunförbundet genomför f. n. en undersökning av den
enskildes kostnader för färdtjänstresa och dessas relation till avgifterna inom
bl. a. kollektivtrafiken. Som ett led i detta arbete har den i det föregående
nämnda (s. 27) forskningsrapporten tagits fram. Undersökningen syftar till
att utreda behovet av normer för ett enhetligt taxesystem för den kommunala
färdtjänsten. Svenska kommunförbundet avser vidare att innevarande år
hålla kurser och konferenser för att ta fram ett erfarenhetsunderlag åt
kommunerna i fråga om färdtjänstens kvalitet i olika delar av landet.

Som redogjorts för i det föregående (s. 17 f.) har regeringen i enlighet med
ett nyligen fattat riksdagsbeslut uppdragit åt statens handikappråd att
kartlägga det ekonomiska stödet till handikappade. Det är naturligt att också
färdtjänsttaxorna beaktas i det sammanhanget.

Utskottet delar motionärernas grundsyn i fråga om utvecklingen av
färdtjänsten. Med hänvisning till det redovisade utvecklingsarbetet avseende
färdtjänstens innehåll och kvalitet erfordras dock inget initiativ från
riksdagens sida med anledning av motion 1983/84:1223. Motionen avstyrks.

Utvecklingen av social hemtjänst och färdtjänst

I motion 1983184:1639 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs en översyn av
rådande förhållanden inom social hemtjänst och färdtjänst. Motionärerna
hemställer om åtgärder i syfte att uppnå en hög och jämn servicenivå i hela
landet, att erhålla en taxepolitik som inte hindrar någon att av ekonomiska
skäl avstå från service och att utmönstra alla diskriminerande bestämmelser
och uppnå största möjliga jämlikhet mellan handikappade och icke
handikappade (yrkande 2). Det är enligt motionärerna viktigt att se
hemtjänsten och färdtjänsten i sitt sammanhang. Det är i stort sett samma
grupper, äldre och handikappade, som betjänas av denna samhällsservice.
Det är också enligt samma motionärer samma grupper som under senare år
har drabbats av en rad inkomstnedskärningar och avgiftshöjningar.
Samtidigt med att kommunerna fått sämre ekonomi har en åtgärd mot detta
varit att höja olika avgifter, bland dem avgiftstaxan. Det ligger därför enligt
motionärerna nära till hands att tro att en betydelsefull förklaring till att
hemtjänsten minskar är att människor som skulle behöva hjälp tvingas avstå
från denna av ekonomiska skäl. Det finns därför anledning att se över
problemet. Statsbidraget utgår från förutsättningen att den som behöver
hemtjänst också får det. Genom reglerna om statsbidrag till hemtjänsten
måste vidare enligt motionärerna ett taxesystem förhindras som innebär att

SoU 1983/84:14

den som behöver många timmars hjälp drabbas på ett orimligt sätt.
Färdtjänsten är enligt motionärerna alltjämt förknippad med begränsningar
som gör att handikappades möjligheter att resa och förflytta sig skiljer sig
från icke handikappades. Det finns begränsningar i t. ex. antalet resor och
resornas längd, i antalet uppehåll under en resa och i avgifter. Motionärerna
framhåller att skillnaderna är stora från kommun till kommun. I glesbygden
får t. ex. färdtjänsten i betydande utsträckning ta på sig rollen inte som ett
komplement till utan som ersättning för kollektiva färdmedel.

Enligt socialtjänstlagen får kommun ta ut skäliga avgifter för bl. a. social
hemhjälp och färdtjänst enligt grunder som kommunen bestämmer.
Avgiften får dock inte överstiga kommunens självkostnad. Svenska
kommunförbundet har rekommenderat landets kommuner en särskild
avgiftstaxa för hemhjälp till pensionärer (cirkulär 1983:175). Taxan är
avsedd för avgiftsuttag år 1984 och grundar sig på 1983 års taxering. Den
rekommenderade taxan varierar beloppsmässigt i olika inkomstlägen
(statligt taxerad inkomst) mellan 0 och 595 kr. per månad alltefter
omsorgsnivå. På färdtjänstområdet saknas normtaxa av angivet slag.

Syftet med den sociala hemhjälpen är att göra det möjligt för äldre och
handikappade att så länge det är möjligt bo kvar i egna bostäder.
Utbyggnaden av denna hjälpform har bl. a. inneburit att äldre och
handikappade i större utsträckning kan bo kvar i sina invanda miljöer och att
följaktligen beroendet av omhändertagande i institutionella former minskat.
Riksdagen har nyligen beslutat om nya statsbidragsregler till den sociala
hemhjälpen att gälla fr.o.m. den 1 januari 1984 (prop. 1983/84:9, SoU 12,
rskr43). Syftet med det nya statsbidragssystemet är bl. a. att främja olika
öppenvårdande insatser inom äldre- och handikappomsorgen och att stödja
främst kommuner som har en rationell verksamhet. Systemet innebär även
mindre administrativt krångel. Utformningen av det nya statsbidragssystemet
ger kommunerna möjlighet att med statligt stöd utforma ny verksamhet
inom den sociala hemhjälpens ram efter de varierande behov som föreligger.
Vidare innebär det nya statsbidragssystemet att särskilda medel avsätts för
utvecklingsprojekt.

Som redogjorts för i det föregående (s. 9) pågår inom socialstyrelsen ett
utvecklingsarbete beträffande social hemtjänst. Arbetet är koncentrerat till
hemtjänstens framtida roll. Arbetet kommer att leda till utarbetande av
allmänna råd.

Inom bostadsdepartementets verksamhetsområde har åtgärder vidtagits
som innefattar bl. a. ett program för bostadsbeståndets förbättring, vilket till
väsentlig del lägger tyngdpunkten på en ökad tillgänglighet för äldre och
handikappade. Inom detta departement har vidare inrättats en interdepartemental
arbetsgrupp för fortsatt utredningsarbete avseende äldres och
handikappades bostadsförhållanden.

Färdtjänsten är i likhet med den sociala hemtjänsten en kommunal
angelägenhet och utgör ett komplement till den allmänna trafikförsörjning -

SoU 1983/84:14

en. Beträffande de utvecklingsinsatser som f. n. görs på färdtjänstområdet
hänvisas till den redogörelse som lämnats ovan (s. 29 f.). Frågan om viss
utformning av taxor för social hemhjälp behandlades av utskottet i
betänkande SoU 1983/84:13. Utskottet anförde där följande:

Frågan om utformningen av taxor för social hemhjälp ligger inom ramen
för den kommunala självstyrelsen. Svenska kommunförbundet har till
vägledning för kommunerna utformat en allmän rekommendation om
sådana avgiftstaxor. Enligt utskottets mening saknas därför anledning för
riksdagen att gå närmare in på innehållet i dessa.

Som framgått av redovisningen i det föregående är vidare samordningsfrågorna
inom det socialpolitiska bidragssystemet - och då särskilt frågan om ett
mera enhetligt inkomstunderlag - föremål för uppmärksamhet inom
regeringskansliet. Det är naturligt att också de sociala hemhjälpstaxorna
beaktas i det sammanhanget.

När det i övrigt gäller taxesättningen inom social hemhjälp och färdtjänst
vill utskottet erinra om det uppdrag regeringen nyligen givit statens
handikappråd att kartlägga det ekonomiska stödet till handikappade, vilket i
viss mån tillgodoser motionärernas önskemål. Beträffande färdtjänsten får
utskottet även erinra om det utredningsarbete som pågår i Svenska
kommunförbundets regi och den undersökning som planeras av
socialstyrelsen (se ovan s. 29f.).

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:1639 (yrkande2).

Omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda m. m.

I budgetpropositionen föreslås 448 743 000 kr. under anslaget G 3. Bidrag
till driften av särskolor m. m. Från anslaget betalas lönekostnader för
särskolechefer, rektorer, studierektorer och lärare vid särskolan. Bidraget är
95 % av sådana kostnader. Även till särskoleverksamhet som ordnas av
enskilda, föreningar och stiftelser utges statsbidrag om det finns särskilda
skäl. Från anslaget betalas även byggnadsbidrag samt statsbidrag till en
försöksverksamhet med undervisning för vuxna psykiskt utvecklingsstörda.
Socialstyrelsen och skolöverstyrelsen erhåller vidare medel för viss kurs- och
konferensverksamhet.

I motion 1983184:2239 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
för budgetåret 1984/85 under nämnda anslag anvisar 224 371 500 kr.
(yrkande 2). Motionärerna anför bl. a. att kostnaden för särskolan bör
bekostas av landstingen själva utan statsbidrag och att det nu är lämpligt att
företa en sådan förändring med anledning av den rådande situationen.
Särskoleverksamheten, som enligt motionärerna är en mycket angelägen
verksamhet, har nu etablerats i landstingen och omfattningen och
inriktningen av denna verksamhet skall därför inte vara beroende av särskilt
specialdestinerat statsbidrag. Bidrag till särskolor, som drivs av enskilda
föreningar och stiftelser som av särskilda skäl uppbär statsbidrag, bör enligt
motionärernas uppfattning fortsätta att utgå.

SoU 1983/84:14

I motion 1983184:1213 av Nils-Olof Gustafsson (s) och Marianne Stålberg
(s) hemställs att riksdagen begär att regeringen verkar för en
försöksverksamhet beträffande ändrat huvudmannaskap för omsorgsverksamheten
i Jämtlands län i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motionärerna pekar bl. a. på att utlokalisering, liksom integrering i
kommunernas verksamheter pågått i flera år men att de politiska besluten
och administrationen dock fortfarande är centraliserade. För att kunna
genomföra en politisk demokratisering av omsorgen om psykiskt
utvecklingsstörda krävs enligt motionärerna en decentralisering till
kommunerna. Det hinder som nuvarande lagstiftning utgör för ett förändrat
huvudmannaskap bör därför undanröjas. Motionärerna anser att en
försöksverksamhet med en kommun som huvudman för omsorgsverksamheten
snarast bör komma till stånd i Jämtlands län och att det bör ankomma på
landstinget att utse den kommun i vilken försöksverksamheten skall ske.

Omsorgskommittén redovisar i betänkandet Omsorger om vissa
handikappade (SOU 1981:26) bl. a. överväganden om vilka huvudmän som
bör ansvara för boendeformer, undervisning, arbete/sysselsättning och fritid.
Kommittén föreslår att huvudmannaskapet för särskilda omsorger skall ligga
på landstingen, men beträffande undervisning, fritidsverksamhet och enskilt
boende bör enligt kommittén kommunerna helt eller delvis ha ansvaret. När
det gäller förmedling av arbetstillfällen och erbjudande av arbete inom
Samhällsföretagsgruppen har staten ansvaret.

Inom regeringskansliet pågår f. n. beredning av betänkandet inom en för
ändamålet särskilt tillkallad arbetsgrupp med företrädare för bl. a.
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, de både kommunförbunden och handikapprörelsen.
Utskottet - som vill erinra om att en försöksverksamhet av det
slag som begärs i motionen torde förutsätta särskild lagstiftning - utgår från
att arbetsgruppen som ett led i det pågående beredningsarbetet överväger
behovet av olika former av försöksverksamhet. Motion 1983/84:1213 bör
därför inte föranleda något riksdagens initiativ och avstyrks.

Vad beträffar medelsanvisningen under ifrågavarande anslag är utskottet
med hänsyn till pågående beredningsarbete av omsorgskommitténs
betänkande inte berett att med anledning av vad som anförts i motion
1983/84:2239 (yrkande 2) överväga ändrat statsbidrag till driften av särskolor
m. m. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag och avstyrker
motionen såvitt nu är i fråga.

Styrelsens för vårdartjänst verksamhet m. m.

Styrelsen för vårdartjänst har till uppgift att bereda social omvårdnad åt
svårt rörelsehindrade för att möjliggöra deras studier efter grundskolan.
Verksamheten har två grenar. Den ena, som bedrivits i försöksformer, avser
elever vid Skärholmens gymnasium i Stockholm. Den andra gäller personer i
eftergymnasial studiesituation, dvs. vid universitet och högskolor, och elever

3 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 14

SoU 1983/84:14

vid folkhögskolor. Båda verksamhetsgrenarna har sin upprinnelse i de
insatser som gjordes av Norrbackainstitutet fr. o. m. början av 1960-talet.
Verksamhetens två grenar har utvecklats på olika sätt under 1970-talet. Båda
verksamhetsgrenarna gäller omfattande omvårdnad av svårt rörelsehindrade
personer. De är nästan alla flerhandikappade.

Försöksverksamheten med omvårdnad åt gymnasieeleverna i Skärholmen
har bedrivits med styrelsens egen personal. Vårdartjänsten för studerande
vid universitet, högskolor och folkhögskolor meddelas däremot på de olika
studieorterna av personal som folkhögskolorna i vissa fall anställt eller av
personal inom den kommunala hemhjälpsorganisationen. Styrelsen har
ingen egen personal på fältet. Styrelsens uppgift är att bedöma behovet av
vårdartjänst och att bestrida utgifterna för vårdartjänsten.

Riksdagen har nyligen beslutat att försöksverksamheten med elevhushåll
och omvårdnad åt vissa handikappade elever i Skärholmens gymnasium skall
upphöra i samband med genomförandet av ett program för integrering av
handikappade elever i det allmänna skolväsendet (prop. 1983/84:27, UbU 8,
rskr 112). De elever som nu går i Skärholmens gymnasium skall dock kunna
fortsätta där till dess deras skolgång är avslutad. De kommer därvid att få
erforderlig social och medicinsk service. Även svårt handikappade elever
som planeras börja i Skärholmens gymnasium höstterminen 1984 kan göra
det och erhålla utbildning samt sociala och medicinska insatser i motsvarande
omfattning som de elever som går där nu. Förhandlingar pågår f. n. om
kommunalt övertagande av försöksanordningarna i Skärholmen.

Syftet med reformen är att förbättra utbildningsmöjligheterna för elever
med handikapp. Riket indelas i fem planeringsregioner. Regionhuvudorter
blir Umeå, Örebro, Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom var och en av
dessa skall finnas en till länsskolnämnden på orten knuten planeringsberedning
som skall samordna insatserna för i första hand barn och ungdomar med
olika former av handikapp. Planeringsberedningen skall planeras så att
elever med handikapp får bästa möjliga undervisning. Inom varje region
skall det finnas en tjänst som handikappkonsulent med uppgift bl. a. att
biträda planeringsberedningen.

Som redogjorts för i det föregående övertar sjukvårdshuvudmännen den 1
juli 1984 kostnadsansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel för
handikappade elever i grundskolan, gymnasieskolan, statlig och kommunal
vuxenutbildning och för studerande i högskolan.

I budgetpropositionen föreslås 22 454 000 kr. under anslaget G 4.
Kostnader för viss utbildning av handikappade. Från anslaget betalas
omvårdnadskostnaderna för försöksverksamheten vid Skärholmens gymnasium.
Vidare betalas vårdartjänsten åt svårt handikappade som studerar vid
universitet, högskolor och folkhögskolor. Från anslaget utgår också bidrag
till institutionen för handikappforskning vid universitetet i Göteborg och ett
tillfälligt bidrag till De handikappades riksförbund (DHR) för rekreationsanläggningar
för handikappade.

SoU 1983/84:14

I motion 1983/84:1215 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) föreslås att
riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag förhöjt belopp med
4 977 000 kr. i enlighet med styrelsens för vårdartjänst anslagsäskande.
Motionärerna framhåller bl. a. att det inte finns någon som helst möjlighet att
till höstintagningen i gymnasieskolan 1985 i de fem regionerna erbjuda
fullgod ersättning för Skärholmens gymnasium och att detta innebär att ett
antal svårt rörelsehindrade unga människor kan avskriva de planer de
eventuellt haft att få gymnasieutbildning. Enligt motionärerna är ett sätt att
förstärka medvetenheten om de svårt handikappades rättigheter att styrelsen
för vårdartjänst får möjlighet att utvidga sin verksamhet till andra orter än
Skärholmen. Motionärerna anför vidare att det skulle öka möjligheterna till
framgång om man i anslutning till försöksverksamheten i Skärholmen fick
möjlighet att upprätta ett resurscentrum. Därigenom skulle man ute i landet
ha möjlighet att undvika misstag som redan begåtts, och man skulle också ha
möjlighet att få råd och upplysningar under uppbyggnadsarbetet.
Motionärerna framhåller vidare bl. a. att vårdartjänst f. n. beviljas elever vid
universitet, högskola och folkhögskola. Det finns emellertid enligt
motionärerna behov av vårdartjänst även vid andra studiesituationer efter
den obligatoriska skolan, t. ex. inom komvux eller arbetsmarknadsutbildningen.
Styrelsen för vårdartjänst skall kunna erbjuda vårdartjänst även vid
andra utbildningar än universitet, högskola och folkhögskola.

I motion 1983184:2247 av Linnea Hörlén (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär uppföljning av att tillgång av vårdartjänst tillförsäkras
handikappade elever i gymnasieskolan i enlighet med riksdagens tidigare
beslut. Motionären anför bl. a. att genom riksdagens beslut om integrering av
handikappade elever i det allmänna skolväsendet har styrelsens för
vårdartjänst förslag om att villkoren för vårdartjänst skall vidgas till att gälla
studiesituationer efter den obligatoriska skolan blivit mer aktuellt. I och med
att riksgymnasieverksamheten överförs till kommunal huvudman kommer
boende- och vårdartj änstverksamheten för det fåtal ungdomar som behöver
de speciella resurser som endast kan ges på vissa ställen att bli
bekymmersam. Dessa elever kommer i samma situation som elever vid
högskolor/universitet och folkhögskolor. Deras vårdartjänst bör därför
enligt motionären lösas på analogt sätt med det väl fungerande system som
gäller för andra elever i andra studiesituationer efter den obligatoriska
skolan.

I motion 1983184:1631 av Margareta Persson (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om att
styrelsen för vårdartjänst skall ha ansvaret för handikappade vuxenstuderandes
behov av vårdartjänst vid utbildningar efter den obligatoriska skolan.
Motionären pekar bl. a. på att det när kommunerna blir ansvariga för
gymnasieutbildningen åt de rörelsehindrade ungdomarna finns risk för att
vuxna rörelsehindrade och vuxna med andra funktionsnedsättningar glöms
bort. För att göra det möjligt för dem att efterfråga utbildning utöver den

SoU 1983/84:14

obligatoriska skolan borde enligt motionären styrelsen för vårdartjänst ha
möjlighet att bistå med vårdartjänst och omvårdnad. Det handlar, framhåller
motionären, om ett mycket litet antal elever per år. Om styrelsen för
vårdartjänst inte får ansvaret är det stor risk att de ”ramlar mellan stolarna”.

Utskottet behandlade vid 1978/79 års riksmöte ett motionsyrkande med
begäran om en utredning av frågan om vidgning av uppgifterna för styrelsen
för vårdartjänst (SOU 1978/79:13). Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets hemställan, nämligen att hos regeringen hemställa att motionen
skulle överlämnas till omsorgskommittén (S 1977:12) (rskr29). Kommittén
som behandlade motionen föreslog emellertid i sitt delbetänkande Vissa
frågor rörande flerhandikappade (SOU 1980:16) att styrelsen för
vårdartjänst skulle upphöra samt att huvudmannaskapet för vårdartjänsten
skall gå över till kommunerna och finansiellt och organisatoriskt hänföras till
den sociala hemhjälpen. 11981/82 års budgetproposition (prop. 1981/82:100,
bil. 8, socialdepartementet) förklarade sig dåvarande socialministern, sedan
nästan alla remissinstanser som yttrade sig i denna fråga avstyrkt förslaget,
inte vara beredd att verka för att förslaget skulle genomföras (s. 220).

Den av riksdagen nyligen beslutade skolreformen angående integrering av
handikappade elever i det allmänna skolväsendet innebär som redogjorts för
i det föregående att det kommer att finnas en planeringsberedning för varje
region. Verksamheten kommer i administrativt hänseende att ledas av den
länsskolnämnd till vilken planeringsberedningen är knuten. Planeringsberedningens
uppgift blir att samordna insatserna inom varje region för elever
med olika former av handikapp och att även i övrigt planera så att befintliga
resurser utnyttjas på bästa sätt. För att så att säga hålla ihop beredningens
arbete kommer det i varje region att finnas en samordnare (handikappkonsulent)
med uppgift att ha det samlade ansvaret för verksamheten. Tanken är
att konsulenten också skall vara ansvarig för att samarbetet mellan skolan
och landstingskommunernas habiliteringspersonal fungerar. Konsulenten
förutsätts ha bred kunskap och stor erfarenhet av vad olika handikapp
innebär. På fråga om boendet och det sociala ansvarstagandet för de
rörelsehindrade eleverna uppgav utbildningsministern under den riksdagsdebatt
som föregick riksdagsbeslutet att det får förutsättas att man med hjälp
av den planeringsberedning som finns och inom ramen för de
överenskommelser som görs mellan kommunerna kommer att klara av den
delen.

Medel motsvarande vad som årligen anvisats för försöksverksamheten i
Skärholmen kommer enligt riksdagsbeslutet att föras över till utbildningsdepartementets
anslag Särskilda åtgärder på skolområdet (det s. k.
SÅS-anslaget) och därigenom stå till förfogande för åtgärder för
handikappade elevers utbildning. Avsikten är att medlen även i
fortsättningen skall användas för anordningar som underlättar för elever med
handikapp att gå i vanliga skolor. I propositionen (prop. 1983/84:27)
betonades emellertid särskilt att SÅS-anslaget endast avser kostnader inom
undervisningen (s. 18). I propositionen anfördes vidare:

SoU 1983/84:14

Avsikten är således inte att från detta anslag täcka kostnaderna för
elevernas sociala omvårdnad, boende och habilitering. För dessa
anordningar svarar landstingskommuner och kommuner. Enligt socialtjänstlagen
har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp de behöver. Detta gäller naturligtvis även de elever
det här rör sig om. Jag är inte beredd att föreslå någon ändring av
ansvarsfördelningen inom detta område. Jag har i denna fråga samrått med
chefen för socialdepartementet.

Riksdagsbeslutet att försöksverksamheten med särskilda anordningar för
utbildning för svårt rörelsehindrade m.fl. i Skärholmens gymnasium skall
upphöra bygger bl. a. på förutsättningen att om annan kommun sörjer för
barnets undervisning får hemkommunen betala undervisningskostnaderna
genom s.k. interkommunal ersättning till den andra kommunen enligt
allmänna regler på skolområdet. Utskottet konstaterar att sådana
interkommunala ersättningsregler saknas då det gäller omsorg på det sociala
serviceområdet.

Den s. k. boendeservicegruppen har i betänkandet Boendeservice för
ungdomar med stora funktionsnedsättningar i rörelse och tal (DsS 1983:1)
närmare redogjort för bl. a. betydelsen av bra service, servicens innehåll i
boendeservice, tekniska krav på bostaden, förstärkt service för ungdomar
med svåra funktionsnedsättningar etc. I betänkandet betonas bl. a. kraven på
omsorgsfull planering och service från kommunernas sida när det gäller
ungdomars boendeservice. Gruppen föreslår bl. a. att statens handikappråd
(SHR) skall ta initiativ till samverkan mellan myndigheter och
handikapporganisationerna för informationsmaterial om sådan boendeservice.
Boendefrågor för dövblinda utreds för övrigt f. n. av statens
handikappråd.

Statens handikappråd anser sig i sin verksamhet ha fått alltmer bekräftat
att flerhandikappade är en svårt eftersatt grupp i samhället. Det krävs ofta
mycket långt gående lösningar för att deras behov skall kunna tillgodoses.
Även om det ofta finns en god vilja bland ansvariga kommuner och landsting
anser rådet att stor osäkerhet råder om vilka insatser som behövs. I detta
sammanhang kan även nämnas att handikapprådet ålagts att fullgöra sådana
uppgifter som enligt förslag från omsorgskommittén (SOU 1980:16) skulle
utföras av en särskild handikappberedning (jfr prop. 1981/82:100, bil. 8,
s. 221-222). Handikapprådet skall därvid bl. a. samla in och sprida informainformation
till främst kommuner och landsting. Rådets dokumentation och
information skall bl. a. stimulera till insatser för att bättre tillgodose
flerhandikappades behov. Handikapprådet håller vidare tillsammans med
kommunförbunden landsomfattande konferenser angående flerhandikapp.

Utskottet, som inte tidigare haft tillfälle att yttra sig angående den
beslutade omfördelningen av det ifrågavarande handikappstödet, konstaterar
att styrelsen för vårdartjänst under sin förhållandevis långa
verksamhetstid skaffat sig en ansenlig samlad erfarenhet och kunskapsbas i
fråga om svårt handikappade människors studiesituation, dagliga livsföring,
4 Riksdagen 1983184.12 sami. Nr 14

SoU 1983/84:14

problem och behov. Styrelsen har utvecklat en samhällstjänst som har varit
av grundläggande betydelse för svårt handikappades utbildningsmöjligheter
och som inneburit en omfattande personlig hjälp åt dessa elever. Utskottet,
som i allt väsentligt delar den grundsyn som kommer till uttryck i
motionerna, vill framhålla att styrelsen för vårdartjänst företräder en unik
kunskap om handikappades studieförhållanden. Man måste också ta till vara
den sakkunskap och erfarenhet som vunnits genom försöksverksamheten i
Skärholmen när det gäller social omvårdnad, boende och habilitering, så att
denna erfarenhet även framdeles kan komma handikappade gymnasieelever
till del.

Enligt utskottets mening behövs nu ett klarläggande av styrelsens framtida
roll på handikappområdet. I det sammanhanget bör även övervägas lämpliga
stimulansåtgärder för uppbyggnaden av den sociala och medicinska servicen
inom de olika regionerna. Det är angeläget att de resurser som frigörs genom
avveckling av försöksverksamheten i Skärholmen även fortsättningsvis
reserveras för hjälp till svårt handikappade studerande. Utskottet förutsätter
därför att man inom regeringskansliet närmare överväger hur ett sådant stöd
kan utformas administrativt och finansiellt.

Utskottet utgår vidare från att avsikten är att den grupp handikappade
elever som fortsättningsvis är hänvisade till den regionvisa gymnasieundervisningen
kommer att få tillgång till minst samma servicestandard som den
eleverna vid Skärholmens gymnasium haft och att planeringen härför snarast
påbörjas i berörda kommuner. Den av boendeservicegruppen föreslagna
inriktningen av svårt handikappades boendeservice m. m. kan lämpligen t. v.
tjäna till ledning för huvudmännens arbete. Utskottet vill även erinra om att
de medel för utvecklingsprojekt inom social hemhjälp som nämnts i det
föregående bl. a. är avsedda för här avsedda ändamål (prop. 1983/84:9 s. 15).

Utskottet, som med hänsyn till det nyligen fattade riksdagsbeslutet om
integrering av handikappade elever i det allmänna skolväsendet inte kan
förorda förstärkta resurser till styrelsen för vårdartjänst, tillstyrker
budgetpropositionens förslag till medelsanvisning och avstyrker motion
1983/84:1215.

Frågan om utvidgad tillgång till vårdartjänst till även andra studiesituationer
än universitetet, högskolor och folkhögskolor kan lämpligen behandlas i
samband med de överväganden angående styrelsens för vårdartjänst
framtida roll som utskottet ovan förutsatt kommer att äga rum. Motionerna
1983/84:1631 och 1983/84:2247 avstyrks därför.

Televerkets förmedlingstjänst m. m.

I budgetpropositionen föreslås 17 818 000 kr. under anslaget G 5.
Ersättning till televerket för texttelefoner. Från anslaget ersätts televerket dels
för tillhandahållande av texttelefoner åt döva, gravt hörselskadade,
dövblinda och talskadade, dels för förmedlingstjänst för samtal mellan

SoU 1983/84:14

texttelefoner och vanliga telefoner. Ersättningen betalas budgetårsvis i
efterskott och innefattar ränta på nedlagt kapital.

I motion 1983/84:981 av Margareta Palmqvist (s) och Bengt Lindqvist (s)
hemställs att riksdagen begär att regeringen verkar för att döva och
hörselskadade bereds möjlighet att utnyttja sin -texttelefon fullt ut dygnet
runt. Motionärerna anför att samtal via fem förmedlingscentraler kan
förmedlas mellan texttelefon och vanlig telefon samt att förmedlingscentralerna
har öppet måndag-fredag kl. 08.00-21.00 samt lördag och helgdag kl.
08.00-18.00. Under dygnets övriga timmar kan alltså den som är beroende av
texttelefon inte själv få telefonkontakt med andra människor än de som
också har en texttelefon. Enligt motionärerna bör därför förmedlingscentralerna
utöka sin verksamhet så att en central hålls öppen dygnet runt.

Förmedlingscentralernas öppettider grundar sig på en behovsanalys gjord
av den s. k. texttelefongruppen och redovisad i betänkandet Telefon för
döva, förmedling av samtal med texttelefon (Ds S 1980:8). Behovsanalysen
utgick från en försöksverksamhet innefattande bl. a. samtalsfrekvens och
samtalens spridning på veckodagar och tider under dagen.

I regeringens proposition 1980/81:181 om förmedling av samtal med
texttelefon anförde föredragande statsrådet bl. a. följande (s. 6).

För egen del anser jag att verksamheten bör byggas upp i takt med
efterfrågan och med hänsyn till praktiska och finansiella möjligheter.
Eftersom televerket bör svara för förmedlingstjänsten kommer den att i viss
mån kunna integreras med verkets övriga verksamhet. Detta ger enligt min
mening förutsättningar för att utnyttja resurserna effektivt och att anordna
och bygga upp samtalsförmedlingen på ett adekvat sätt. Jag anser att
texttelefongruppens behovsanalys i fråga om förmedlingsresurser är en bra
utgångspunkt för planering och genomförande av förmedling.

Under riksdagsbehandlingen påpekade utskottet bl. a. att i vissa akuta
situationer måste de som har texttelefon ges möjlighet att nå t. ex. ambulans
och brandkår även på tider då förmedlingstjänsten är stängd (SoU 1980/81:41
s. 5).

Förmedlingscentralerna är lokaliserade till Kalmar, Gävle, Luleå och
Trollhättan. Dessutom finns en central driftinstans i Kalmar. I
nödsituationer kontaktas 90 000. Där svarar man på texttelefon dygnet runt.

I budgetpropositionen påpekas att förmedlingstjänsten alltjämt är under
uppbyggnad. När det gäller finansieringen bestämdes dimensioneringen av
förmedlingstjänsten genom riksdagsbeslutet med utgångspunkt i följande
ekonomiska ramar i löne- och prisläget år 1981.

Budgetår	Milj. kr.
1981/82	4,4
1982/83	8,0
1983/84	10,5
1984/85	13,0

SoU 1983/84:14

Förmedlingstjänsten beräknades vara fullt utbyggd budgetåret 1984/85 (jfr
prop. 1980/81:181 s. 8-9).

Enligt vad utskottet inhämtat är förmedlingstjänsten i fråga om öppettider
fullt utbyggd enligt de ekonomiska ramar som sålunda givits. Det fortsatta
utvecklingsarbetet inom televerket är enligt uppgift inriktat på en
totalintegrering med televerkets övriga verksamhet. Såvitt i dag kan
bedömas torde en sådan totalintegrering vara möjlig i slutet av 1980-talet.

Vid angivna förhållanden avstyrker utskottet motion 1983/84:981.
Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att de fortsatta
insatserna inriktas på en totalintegrering av förmedlingstjänsten i televerkets
övriga verksamhet.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen såvitt avser
anslaget G 5. Ersättning till televerket för texttelefoner.

Framställning av punktskrift m. m.

I budgetpropositionen föreslås 14 626 000 kr. under anslaget G 7.
Kostnader för viss verksamhet för synskadade. Från anslaget får Synskadades
riksförbund (SRF) bidrag till Aktiebolaget SRF-Produkters (tidigare De
blindas förenings försäljningsaktiebolags) depåverksamhet med arbetsmaterial
till synskadade hantverkare och försäljning av deras produkter, till
verksamheten med ledarhundar, till utgivning av tidskrifter för synskadade
samt till individinriktad verksamhet för flej-handikappade synskadade.
Vidare utges bidrag till Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) för
tidningsutgivning för dövblinda.

I motion 1983184:2105 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag syftande till att samhället står för
merkostnaderna vid framställning av punktskrift och inläst material (yrkande
1) samt att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ för mer
omfattande utgivning av dagstidningar på punktskrift (yrkande 2).
Motionärerna anför bl. a. att de synskadade är en eftersatt grupp när det
gäller tillgång till information och att ett av de största hindren för
framställning av punktskrift är de höga produktionskostnaderna. Ett sätt att
komma till rätta med detta är enligt motionärerna att samhället går in och
bekostar merkostnaderna för produktion av punktskrift resp. inläst material.
Motionärerna framhåller vidare att de synskadade så långt det över huvud
taget är möjligt bör ges rätt till samma information som de seende och att ett
kraftigt vidgat utbud av tryckt material på punktskrift måste bli resultatet.

Utskottet vill särskilt betona att såväl Synskadades riksförbund (SRF) som
Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) gör en angelägen insats genom sin
produktion av ersättningstidskrifter för synskadade. Det är av vikt att dessa
insatser även fortsättningsvis skall kunna utvecklas och ges allt möjligt
samhälleligt stöd. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
organisationernas äskanden i aktuellt hänseende tillgodosetts i propositionen.

SoU 1983/84:14

Punktskrift är ett viktigt hjälpmedel för information till synskadade.
Samhället bör därför på olika sätt Stimulera framställningen av bl. a.
informationsmaterial i punktskrift. Ekonomiskt stöd ges f. n. bl. a. till
talboks- och punktskriftsbiblioteket. Även om det är förhållandevis få
synskadade som med behållning kan ta del av löpande information på
punktskrift - ett skäl till att en betydande del av stödet går till taltidningar och
talböcker - vill utskottet framhålla den stora betydelse punktskriften ändå
har för dem som kan ta del av den. Utskottet kan emellertid inte tillstyrka ett
så vittgående förslag som framförs i motion 1983/84:2105 (yrkande 1). Detta
avstyrks således.

Utskottet vill vidare erinra om - förutom deh försöksverksamhet som
pågår i riksdagens regi med framställning av riksdagstrycket i punktskrift -den försöksverksamhet som pågår i Göteborg med att med hjälp av
mikrodatorteknik framställa Göteborgs-Posten i punktskrift. Projektet sker i
samarbete med bl. a. SRF. Avläsningen hos mottagaren (prenumeranten)
sker på en punktskriftsterminal kopplad till ett elektroniskt skivminne.
Utskottet konstaterar vidare att det numera ävert finns möjlighet att få del av
dagstidningar genom s. k. radiotaltidningar som kan tas ut genom syntetiskt
tal. Riksdagen har nyligen med anledning härav uttalat att det med hänsyn till
de synskadades berättigade krav på att få del av innehållet i dagspressen är
positivt att synskadade kan få tillgång på detta sätt till i det närmaste samma
tidning som seende (KU 1982/83:34, rskr 333). Genom radiotaltidningsverksamheten
har möjlighet öppnats att pröva ny och effektivare teknik för
överföring av en tidnings innehåll till synskadade. Beträffande frågan om
taltidningsstödet får utskottet även hänvisa till konstitutionsutskottets
betänkande KU 1982/83:26. Utskottet avstyrker med hänvisning till det
anförda även yrkande 2 i motionen.

Utskottet har inte något att erinra mot medelsanvisningen såvitt avser
anslag G 7. Kostnader för viss verksamhet för synskadade.

Övriga frågor

Utskottet tillstyrker den medelsanvisning som föreslås i budgetpropositionen
såvitt avser övriga under avsnitten G och K upptagna anslag (G 1, G 6,
G 8-G 10 samt K 1 och K 2).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den öppna åldringsvården

att riksdagen avslår motton 1983/84:2076 yrkande 1,

2. beträffande förslag till åtgärder inom äldreomsorgen
att riksdagen avslår motion 1983/84:22^7 yrkande 1,

3. beträffande kartläggning öv äldre invandrares behov
att riksdagen avslår motion 1983/84:2532 yrkande 2,

SoU 1983/84:14

4. beträffande särskilda åtgärder för äldre invandrare

att riksdagen avslår motion 1983/84:785 och motion 1983/84:2076
yrkande 3,

5. beträffande en samhällelig totalsyn på handikappfrågor
att riksdagen avslår motion 1983/84:982,

6. beträffande fortsatta åtgärder på handikappområdet
att riksdagen avslår motion 1983/84:2512, .

7. beträffande utredning om små handikappgruppers förhållanden
att riksdagen avslår motion 1983/84:983,

8. beträffande vissa åtgärder för allergiker m.fl.

att riksdagen avslår motion 1983/84:1617 och motion 1983/84:2470,

9. beträffande hjälpmedelsförsörjningen i förskolan
att riksdagen avslår motion 1983/84:783,

10. beträffande bidrag till färdtjänst

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1983/84:2239 yrkande 1 till Bidrag till färdtjänst för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 325 000 000 kr.,

11. beträffande begränsningsregeln

att riksdagen avslår motion 1983/84:1639 yrkande 1,

12. beträffande interkommunal färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1983/84:1620,

13. beträffande färdtjänstens integrering med kollektivtrafiken
att riksdagen avslår motion 1983/84:1223,

14. beträffande översyn av förhållandencf inom social hemtjänst och
färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1983/84:1639 yrkande 2,

15. beträffande bidrag till särskolan

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1983/84:2239 yrkande 2 till Bidrag till driften av särskolor
m. m. för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
448 743 000 kr.,

16. beträffande viss försöksverksamhet inom omsorgsverksamheten
att riksdagen avslår motion 1983/84:1213, .

17. beträffande kostnader för viss utbildning av handikappade

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1983/84:1215 till Kostnader för viss utbildning av
handikappade för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
22 454 000 kr.,

18. beträffande vårdartjänst i gymnasieskolan
att riksdagen avslår motion 1983/84:2247,

19. beträffande utvidgning av vårdartjänsten
att riksdagen avslår motion 1983/84:1631,

20. beträffande televerkets förmedlingstjänst
att riksdagen avslår motion 1983/84:981,

SoU 1983/84:14

21. att riksdagen till Ersättning till televerket för texttelefoner för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 17 818 000 kr.,

22. beträffande framställning av punktskrift m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2105 yrkande 1,

23. beträffande dagstidningar i punktskrift

att riksdagen avslår motion 1983/84:2105 yrkande 2,

24. att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för synskadade för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 14 626 000 kr.,

25. att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 1 662 000 000 kr.,

26. att riksdagen till Ersättning till postverket för befordran av
blindskriftsförsändelser för budgetåret 1984/85 anvisar ett
förslagsanslag av 28 135 000 kr.,

27. att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1984/85 anvisar
ett förslagsanslag av 1 690 000 kr.,

28. att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 2 543 000 kr.,

29. att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 38 000 000 kr.,

30. att riksdagen till Bidrag till världshälsoorganisationen samt
internationellt socialpolitiskt samarbete m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 26 312 000 kr.,

31. att riksdagen till Vissa internationella kongresser i Sverige för
budgetåret 1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 200 000 kr.

Stockholm den 6 mars 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck
(m), Stig Alftin (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria
Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk) och
Yvonne Sandberg-Fries (s).

SoU 1983/84:14

Reservationer

Förslag till åtgärder inom äldreomsorgen (mom. 2 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
”Motionerna får” och slutar med ”1983/84:2237 yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser emellertid att regeringen redan nu bör vidta åtgärder i
syfte att riksdagens intentioner rörande äldreomsorgen fullföljs. Detta bör
riksdagen med anledning av motion 1983/84:2237 (yrkande 1) ge regeringen
till känna.

Utskottet avstyrker motion 1983/84:2076 (yrkande 1).

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande förslag till åtgärder inom äldreomsorgen

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2237 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Utredning om små handikappgruppers förhållanden (mom. 7 i hemställan)

2. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
är” och slutar med ”det anförda” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en utredning om små handikappgruppers förhållanden
bör tillsättas, varvid berörda handikapporganisationer bör ges möjlighet till
deltagande i utredningsarbetet. Utredningsarbetet bör särskilt beakta
nödvändigheten av att höja kunskapsnivån om de små handikappgruppernas
förhållanden hos olika myndigheter, att uppnå en likvärdig behandling hos
olika myndigheter och i olika delar av landet samt att studera och föreslå
åtgärder med anledning av förekomsten av diskriminerande och inhumana
bestämmelser och praxis. Det bör vidare utarbetas förslag till allmänna
rekommendationer för behandling och rehabilitering och för att förbättra de
olika gruppernas sociala och ekonomiska situation. Förslag till ekonomiskt
stöd till de små handikapporganisationerna i syfte att trygga deras arbete bör
även framläggas. De handikappgrupper som avses är i första hand
blödarsjuka, ileo-, colo- och urostomiopererade, laryngektomerade, kronisk
njursvikt, cystisk fibrös, epilepsi och celiaki (glutenintolerans).

Det anförda bör riksdagen med anledning av motion 1983/84:983
(yrkandena 1 och 2) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande utredning om små handikappgruppers förhållanden
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:983 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1983/84:14

Bidrag till färdtjänst (moni. 10 i hemställan)

3. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att med hänsyn till det
statsfinansiella läget minska statsbidragen till kommunerna. Det ankommer
på kommuner och landsting att göra den omfördelning mellan olika
verksamhetsområden som blir nödvändig vid nolltillväxt på ett socialt
acceptabelt sätt. Eftersom färdtjänsten nu är en etablerad verksamhet bör
det stimulansbidrag som utgått kunna slopas. Valet står mellan att göra
nedskärningar nu och i ordnade former eller att det sker dramatiskt i ett
statsfinansiellt krisläge. Med hänsyn härtill bör statsbidraget till färdtjänst
halveras under budgetåret 1984/85 för att sedan helt upphöra. Utskottet
anser således att 162500000 kr. bör anvisas under anslaget G 2. Bidrag till
färdtjänst.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande bidrag till färdtjänst

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1983/84:2239 yrkande 1 till Bidrag till färdtjänst för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 162500000 kr.,

Begränsningsregeln (mom. 11 i hemställan)

4. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Sorn
redogjorts” och slutar på s. 28 med ”Motionsyrkandet avstyrks” bort ha
följande lydelse:

Utskottet konstaterar att begränsningsregeln begränsar ökningstakten för
färdtjänsten. Begränsningen är av den arten att någon egentlig utvidgning av
de kategorier som får färdtjänst inte längre är möjlig. Detta är enligt
utskottets mening en rent ekonomisk avvägning som inte har någon egentlig
relevans för behovet av färdtjänst. Statsbidragsbestämmelserna bör därför
återställas till vad som gällde före 1981. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande begränsningsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:1639 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1983/84:14

Översyn av förhållandena inom social hemtjänst och färdtjänst (mom. 14 i
hemställan)

5. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”När det”
och slutar med ”1983/84:1639 (yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att åtgärder bör vidtas i syfte att uppnå en hög och jämn
servicenivå i hela landet samt att erhålla en taxepolitik som inte hindrar
någon att av ekonomiska skäl avstå från service. Åtgärder bör vidtas för att
utmönstra alla diskriminerande bestämmelser och uppnå största möjliga
jämlikhet mellan handikappade och icke handikappade. En översyn bör
därför enligt utskottets mening göras av rådande förhållanden inom social
hemtjänst och färdtjänst. Dessa serviceinsatser bör ses i ett sammanhang
eftersom det i stort är samma grupper, äldre och handikappade, som betjänas
av denna samhällsservice.

Det anförda bör riksdagen med anledning av motion 1983/84:1639
(yrkande 2) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande översyn av förhållandena inom social hemtjänst och
färdtjänst

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1639 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bidrag till särskolan (mom. 15 i hemställan)

6. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Vad
beträffar” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att kostnaden för särskolan bör bekostas av landstingen
utan statsbidrag. Det är enligt utskottets mening lämpligt att nu företa en
sådan förändring med anledning av den rådande statsfinansiella situationen.
Särskoleverksamheten, som är en mycket angelägen verksamhet, är nu
etablerad i landstingen. Omfattningen och inriktningen av denna verksamhet
skall därför inte vara beroende av särskilt specialdestinerat bidrag. Bidrag till
särskolor, som drivs av enskilda föreningar och stiftelser som av särskilda
skäl uppbär statsbidrag, bör emellertid enligt utskottets mening fortsätta att
utgå. Statsbidraget för denna verksamhet bör halveras under budgetåret
1984/85 för att sedan helt upphöra med angivet undantag. Utskottet anser
således att 224371500 kr. bör anvisas under anslaget G 3. Bidrag till driften
av särskolor m. m.

SoU 1983/84:14

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande bidrag till särskolan

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1983/84:2239 yrkande 2 till Bidrag till särskolan för
budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 224371500 kr.,

Kostnader för viss utbildning av handikappade (mom. 17 i hemställan)

7. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”motion 1983/84:1215” bort ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening ingen som helst möjlighet att till
höstintagningen i gymnasieskolan 1985 i de fem regionerna erbjuda fullgod
ersättning för Skärholmens gymnasium. Detta innebär att ett antal svårt
rörelsehindrade unga människor kommer att få avskriva de planer de
eventuellt haft på att få gymnasieutbildning. Enligt utskottets mening är ett
sätt att förstärka medvetenheten om de svårt handikappades rättigheter att
styrelsen för vårdartjänst får möjlighet att utvidga sin verksamhet till andra
orter än Stockholm. Riksdagen bör därför anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag förhöjt belopp med 4 977 000 kr. i enlighet med styrelsens
för vårdartjänst anslagsäskande.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande kostnader för viss utbildning av handikappade

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1983/84:1215 och till Kostnader för viss utbildning av
handikappade för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
25926000 kr.,

Utvidgning av vårdartjänsten (mom. 19 i hemställan)

8. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Frågan
om” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1983/84:1631 finns risk för att, när kommunerna blir
ansvariga för gymnasieutbildningen för de rörelsehindrade ungdomarna,
vuxna rörelsehindrade och vuxna med andra funktionsnedsättningar glöms
bort. För att göra det möjligt för dem att efterfråga utbildning utöver den
obligatoriska skolan bör enligt utskottets mening styrelsen för vårdartjänst
ha möjlighet att bistå med vårdartjänst och omvårdnad. Styrelsen för
vårdartjänst bör således kunna erbjuda vårdartjänst även vid andra
utbildningar än universitet, högskola och folkhögskola, t. ex. inom komvux

SoU 1983/84:14

eller arbetsmarknadsutbildningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Motion 1983/84:2247 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande utvidgning av vårdartjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1631 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Framställning av punktskrift m. m. (mom. 22 i hemställan)

9. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 40 med
”Punktskrift är” och slutar på s. 41 med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Utskottet konstaterar att de synskadade är en eftersatt grupp när det gäller
tillgång till information och att ett av de största hindren för framställning av
punktskrift är de höga produktionskostnaderna. Ett sätt att komma till rätta
med detta är enligt utskottets mening att samhället går in och bekostar
merkostnaderna för produktion av punktskrift resp. inläst material.
Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa om förslag syftande till att
samhället står för merkostnaderna vid framställning av sådant material.
Detta bör riksdagen med anledning av motion 1983/84:2105 (yrkande 1) som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande framställning av punktskrift m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2105 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Dagstidningar på punktskrift (mom. 23 i hemställan)

10. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de synskadade så långt det är möjligt bör ges rätt till
samma information som de leende och att ett kraftigt utbud av tryckt
material på punktskrift måste bli resultatet. Regeringen bör därför ta initiativ
för mer omfattande utgivning av dagstidningar på punktskrift. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande dagstidningar i punktskrift

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2105 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1983/84:14

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Utskottet 5

Äldreomsorgens allmänna inriktning m. m 5

Omsorgen om äldre invandrare 10

Samordning av handikappomsorgen 14

Små handikappgruppers förhållanden 19

Vissa åtgärder för allergiker m. fl 22

Hjälpmedelsförsörjningen i förskolan 24

Bidrag till färdtjänst 26

Utvecklingen av social hemtjänst och färdtjänst 30

Omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda m. m 32

Styrelsens för vårdartjänst verksamhet m. m 33

Televerkets förmedlingstjänst m. m 38

Framställning av punktskrift m. m 40

Övriga frågor 41

Utskottets hemställan 41

Reservationer 44

1. Förslag till åtgärder inom äldreomsorgen (mom. 2 i hemställan)

av m 44

2. Utredning om små handikappgruppers förhållanden (mom. 7 i
hemställan) av vpk 44

3. Bidrag till färdtjänst (mom. 10 i hemställan) av m 45

4. Begränsningsregeln (mom. 11 i hemställan) av vpk 45

5. Översyn av förhållandena inom social hemtjänst och färdtjänst
(mom. 14 i hemställan) av vpk 46

6. Bidrag till särskolan (mom. 15 i hemställan) av m 46

7. Kostnader för viss utbildning av handikappade (mom. 17 i
hemställan) av vpk 47

8. Utvidgning av vårdartjänsten (mom. 19 i hemställan) av vpk ... 47

9. Framställning av punktskrift m. m. (mom. 22 i hemställan) av

vpk 48

10. Dagstidningar på punktskrift (mom. 23 i hemställan) av vpk .... 48

minab/gotab Stockholm 1984 77998