SfU 1983/84:20

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1983/84:20

om förenklad administration av försäkringsersättningar vid statsanställdas
sjukfrånvaro (prop. 1983/84:109)

Sammanfattning

I propositionen föreslås en förenkling av administrationen av den
allmänna försäkringens ersättningar vid statsanställdas sjukfrånvaro. Förslaget
innebär att anställningsmyndigheten ensam svarar för administrationen
av korta sjukfall för statsanställda. Försäkringskassorna behåller det
övergripande ansvaret för försäkringsfrågorna även för dessa sjukfall.
Kassorna får en stödjande och rådgivande roll för myndigheternas hantering
av de korta sjukfallen och svarar för handläggningen av sjukfall som varar
längre än 14 dagar.

Uppgifter om sjuklöneperioder och utbetald sjuklön överförs från
myndigheten till försäkringsadministrationen med hjälp av de ADBbaserade
lönerutinerna. Försäkringsersättningen tillförs staten genom överföring
av ett schablonberäknat belopp till ett centralt konto.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner. I fem av dessa,
1983/84:2548 (vpk), 1983/84:2549 (c), 1983/84:2550 (m), 1983/84:2551 (fp)
och 1983/84:2553 (s), yrkas avslag på propositionen. I motion 1983/84:2552
(m) begärs att anställningsmyndighetens ansvar för handläggningen av korta
sjukfall skall begränsas till att gälla en vecka. I motion 1983/84:2547 (m),
slutligen, föreslås vissa språkliga justeringar av det framlagda lagförslaget.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker bifall till samtliga
motioner.

I en gemensam reservation hemställer c- och vpk-ledamöterna om avslag
på propositionen. Särskilt yttrande har avgivits av en ledamot (m).

Propositionen

I proposition 1983/84:109 om förenklad administration av försäkringsersättningar
vid statsanställdas sjukfrånvaro har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen

att anta inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Det i propositionen intagna lagförslaget är följande.

1 Riksdagen 1983184. 11 sami Nr20

SfU 1983/84:20

2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 16 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 16 §

Beträffande arbetstagare, som enligt
statliga föreskrifter eller på grund
av bestämmelser som beslutats av
kommun eller landstingskommun, är
berättigad att uppbära lön vid sjukdom,
äger regeringen föreskriva
undantag helt eller delvis från vad
som är stadgat om rätt till sjukpenning.

Har undantag som i första stycket
sägs icke föreskrivits eller gäller det
endast delvis, äger arbetsgivaren i
den ordning regeringen bestämmer
från allmän försäkringskassa erhålla
arbetstagaren tillkommande sjukpenning,
i den mån denna icke överstiger
den utbetalda lönen.

Överenskommelse att arbetsgivare,
som vid arbetstagares sjukdom
utgivit lön till arbetstagaren, skall
hos allmän försäkringskassa äga
uppbära arbetstagaren tillkommande
sjukpenning är bindande för kassan
endast såframt överenskommelsen
har form av kollektivavtal och å
arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av organisation, som är att
anse såsom huvudorganisation. Föreligger
dylikt kollektivavtal, må det
av arbetsgivare, som är bunden av
avtalet, efter överenskommelse åberopas
jämväl beträffande arbetstagare,
vilken icke omfattas av avtalet
men sysselsättes i sådant arbete för
vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av
sjukdom utom riket, därvid erhållit

Om en arbetstagare har rätt till lön
under sjukdom enligt statliga, kommunala
eller landstings kommunala
bestämmelser, kan regeringen föreskriva
undantag helt eller delvis från
bestämmelserna om rätt till sjukpenning.

I den män sådant undantag inte har
föreskrivits får arbetsgivaren i den
ordning regeringen bestämmer uppbära
arbetstagarens sjukpenning till
den del den inte överstiger den utbetalda
lönen.

En överenskommelse, som innebär
att en arbetsgivare som har
utgivit lön till en arbetstagare under
sjukdom har rätt att uppbära dennes
sjukpenning, är bindande för försäkringskassan
om den har form av
kollektivavtal och pä arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av en
organisation som är att anse som
huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal
får en arbetsgivare som är
bunden av avtalet efter överenskommelse
åberopa även i fråga om
arbetstagare som inte omfattas av
avtalet men sysselsätts i arbete som
avses i det. Regeringen får meddela
föreskrifter om sjukpenningberäkning
och handläggning av sjukfall för
arbetstagare hos staten som omfattas
av sådant avtal.

Har en försäkrad drabbats av sjukdom
utom riket och därvid erhållit

1 Lagen omtryckt 1982:120

SfU 1983/84:20

3

Nuvarande lydelse

underhåll genom utrikesförvaltningens
försorg äger förvaltningen i den
ordning regeringen bestämmer från
allmän försäkringskassa erhålla den
försäkrade tillkommande sjukpenning,
i den mån sjukpenningen icke
överstiger utgivet underhåll.

Föreslagen lydelse

underhåll genom utrikesförvaltningens
försorg får förvaltningen i den
ordning regeringen bestämmer trän
försäkringskassan erhålla den försäkrades
sjukpenning i den mån den
inte överstiger vad som har utgivits i
underhåll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1* Riksdagen 1983/84. II sami. Nr20

SfU 1983/84:20

4

Motionerna

I motion 1983/84:2547 av Allan Åkerlind (m) hemställs att riksdagen vid
behandling av lagförslaget gör den förändringen att lagtexten får följande
lydelse:

3 kap. 16 §

Om arbetstagare (enligt förslaget) till sjukpenning.

I den (enligt förslaget) utbetalda lönen.

Överenskommelse, som innebär att arbetsgivare som har utgivit lön till
arbetstagare under sjukdom har rätt att uppbära dennes sjukpenning, är
bindande för försäkringskassan om den har form av kollektivavtal och på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse

som huvudorganisation. Sådant kollektivavtal (enligt förslaget)

sådant avtal.

Har försäkrad (enligt förslaget) i underhåll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

I motion 1983/84:2548 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar avslår propositionen.

I motion 1983/84:2549 av Elis Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar avslå propositionen.

I motion 1983/84:2550 av Görel Bohlin m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar avslå propositionen.

I motion 1983/84:2551 av Rune Ångström (fp) hemställs att riksdagen
beslutar avslå propositionen.

I motion 1983/84:2552 av Göthe Knutson (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att omfattningen i tiden av arbetsgivaransvaret
för administration av sjukfall bör överensstämma med fristen för
obligatoriskt läkarintyg, dvs. vara en vecka.

I motion 1983/84:2553 av Marianne Stålberg m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar avslå propositionen.

Utskottet

Försäkrade enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) som är
anställda hos staten erhåller vid sjukdom en sjuklön enligt kollektivavtal som
genomgående är något högre än den anställdes sjukpenning från den
allmänna försäkringen. Samtidigt har arbetsgivaren/staten genom s. k.
arbetsgivarinträde rätt att uppbära den anställdes sjukpenning. De statsanställdas
sjukfall handläggs till följd härav såväl enligt sjukpenningförsäkringens
regler som enligt de administrativa bestämmelser om statsanställdas

SfU 1983/84:20

5

sjukfrånvaro som främst återfinns i förordningen (1976:1061) om sjukledighet
i statligt reglerad anställning m. m. och i förordningen (1979:518) om
arbetshandikappade i statligt reglerad anställning m. m. De statliga bestämmelserna
är i allt väsentligt anpassade efter bestämmelserna inom den
allmänna försäkringen. Sålunda prövas enligt båda ersättningssystemen
rätten till ersättning vid sjukfall som varar mindre än sju dagar på grundval av
en försäkran från den försäkrade - arbetstagaren - att han på grund av
sjukdom varit förhindrad att arbeta. Varar sjukfallet mer än sju dagar skall
ersättningsrätten styrkas med läkarintyg. Läkarintyg kan också enligt båda
systemen krävas redan från första frånvarodagen om det finns anledning
därtill. Anställningsmyndigheten har vidare på samma sätt som de allmänna
försäkringskassorna ett ansvar för att rehabiliteringsåtgärder kommer till
stånd.

Den praktiska handläggningen av en statsanställds sjukfall går till så att
arbetsgivaren på grundval av arbetstagarens försäkran eller läkarintyg
prövar rätten till ledighet och sjuklön. Arbetsgivaren rapporterar sjukfallet
till försäkringskassan och vidarebefordrar till kassan de dokument från den
anställde som styrker rätten till ersättning. Försäkringskassan prövar rätten
till sjukpenning och överför efter beslut om ersättning den försäkrades
sjukpenning till ett uppsamlingskonto hos riksförsäkringsverket. Ersättningarna
överförs därefter till statsbudgetens inkomsttitel Statliga pensionsavgifter,
netto, i de fall de inte direkt tillfaller resp. verk. Det senare är fallet med
ersättningar till bl. a. affärsverken och riksdagens verk.

Enligt propositionen medför handläggningen av statsanställdas sjukersättning
hos såväl arbetsgivaren som försäkringskassan ett dubbelarbete.
Manuella rutiner måste också användas som skiljer sig från övriga personaladministrativa
rutiner resp. sjukpenningrutiner. De dubbla handläggningsrutinerna
har vidare skapat oklarhet i uppgifts- och ansvarsfördelningen
mellan anställningsmyndigheten och försäkringskassorna, bl. a. när det
gäller sjukkontroll och rehabiliteringsåtgärder. En särskild utredare fick mot
denna bakgrund år 1981 i uppdrag att utarbeta förslag till förenklade rutiner
för administrationen vid arbetsgivarinträde. Utredaren har bland fyra
utredda alternativ till förändringar förordat ett alternativ som innebär att den
statliga arbetsgivaren rapporterar sjukfrånvaron maskinellt till försäkringskassan
och tar över ansvaret för administrationen av sjukfall som är kortare
än sju dagar.

I propositionen föreslås att statliga arbetsgivare ensamma skall svarar för
administrationen under de första 14 dagarna av en anställds sjukdom. Någon
försäkringskassans prövning av varje enskilt sjukfall under denna tid enligt
sjukförsäkringens regler anses inte motiverad. Försäkringskassorna skall
dock ha kvar sitt övergripande ansvar som försäkringsgivare. De skall ha en
stödjande och rådgivande roll och aktivt verka för en effektiv sjukfallshantering
hos enskilda myndigheter. Eftersom sjukförsäkringen fortfarande gäller
som ett underliggande skydd för de statsanställda och försäkringsersättning

SfU 1983/84:20

6

betalas ut till staten bör kassorna verka för att anställningsmyndigheternas
sjukfallshantering i tillämpliga delar inte avviker från vad som gäller för
försäkringen. Avsikten är att riksförsäkringsverket i samråd med statens
arbetsgivarverk skall utfärda bestämmelser om hur försäkringskassorna bör
utöva sin roll i fråga om myndigheternas sjukfallshantering.

Vid den praktiska handläggningen av en statsanställds sjukfall skall det
sålunda liksom hittills ankomma på arbetsgivaren att pröva rätten till
ledighet och betala ut sjuklön till den anställde, svara för sjukkontroll,
infordra läkarintyg och pröva behovet av rehabiliteringsåtgärder under hela
sjukdomsperioden. Uppgifter om sjuklöneperioder, ersatta dagar och sjuklönens
storlek per anställd skall varje månad i efterhand överföras till
försäkringskassorna med hjälp av ADB-baserade lönerutiner. Om sjukfallet
varar mer än 14 dagar eller om arbetsgivaren vid en tidigare tidpunkt önskar
det, skall detta rapporteras särskilt till försäkringskassan, som efter den
nämnda sjukperioden övertar det fulla ansvaret för den försäkringsanknutna
handläggningen av sjukfallet. Handlingar som ligger till grund för bedömningen
av rätten till ersättning skall i dessa fall också vidarebefordras till
försäkringskassan.

På grundval av den maskinella överföringen av uppgifter från arbetsgivaren
om betald sjuklön skall riksförsäkringsverket göra en beräkning av
sjukpenningersättningen till staten. Beräkningen föreslås ske enligt schabloniserade
bestämmelser. Korrigering kan ske i de överförda uppgifterna om
försäkringskassans bedömning av rätten till ersättning i det enskilda fallet
avviker från den bedömning arbetsgivaren gjort.

I fem motioner, motion 2548 av Lars Werner m. fl., 2549 av Elis Andersson
m. fl., 2550 av Görel Bohlin m. fl., 2551 av Rune Ångström och 2553 av
Marianne Stålberg m. fl. yrkas avslag på propositionen. Gemensamt för den
kritik som framförs i motionerna är att en särbehandling av statligt anställda
strider mot principen om en försäkring lika för alla medborgare. I motionerna
2549-2551 och 2553 ifrågasätts också om huvudmotivet till förslaget - att
genom administrativa förenklingar göra besparingar - är hållbart. Farhågor
uttalas för att besparingarna kan utebli eller t. o. m. vändas till ökade utgifter
genom att myndigheterna gör en mindre strikt bedömning än försäkringskassorna
av rätten till ersättning under sjukdom och genom att möjligheterna att
sätta in rehabiliteringsåtgärder från försäkringskassornas sida fördröjs. Även
andra skäl anges mot att förslaget genomförs. I motion 2548 framhålls att
särbehandlingen av statsanställda öppnar vägen för en privatisering av
sjukfallsadministrationen genom att det kan bli svårt att hävda att inte
privata arbetsgivare skall få möjlighet att på samma sätt som statliga
arbetsgivare bedöma en anställds sjukfrånvaro. Liknande skäl framförs av
motionärerna i motion 2549, vilka anser att förslaget medför att man kommer
att få ett sjukdomsbegrepp för statligt anställda som avviker från det som

SfU 1983/84:20

7

gäller för andra medborgare. Principiellt anser motionärerna denna särbehandling
förkastlig eftersom den kan leda till att andra grupper reser krav på
egna särbestämmelser. De generella inslagen i försäkringen tunnas då ut och
dess uppgift blir till sist att ta hand om spridda grupper av medborgare som
inte har anknytning till en större arbetsgivarorganisation. Motionärerna
kritiserar också förslaget för att det är ett steg i motsatt riktning mot
riksdagens beslut om att regeringen bör sträva efter en bättre samordning av
det socialpolitiska bidragssystemet (se SfU 1982/83:14). Motionärerna i
motion 2550 riktar invändningar mot förslaget ur sekretess- och rättssäkerhetssynpunkt.
De anser att en riktig åtgärd i stället hade varit antingen att
försäkringskassan hade fått ta hela ansvaret även för statsanställda eller att
ett system med en veckas arbetsgivarinträde hade införts för alla försäkrade.
Även i motion 2551 framhålls att den verkligt rationella förändringen skulle
ha varit att jämställa de grupper som i dag har arbetsgivarinträde med andra
försäkrade och att staten borde ha prövat möjligheten att ta upp förhandlingar
med sina anställda om en avveckling av arbetsgivarinträdet.

Utskottet anser att en allmän utgångspunkt för det besparingsarbete inom
den offentliga verksamheten som är nödvändigt mot bakgrund av det
ekonomiska läget måste vara att man så långt möjligt söker förenkla
administrationen och de regelsystem som styr den. Det är uppenbart att den
dubbla handläggning som f. n. sker av de statsanställdas sjukfall är mindre
rationell och också medför komplikationer vad gäller ansvarsfördelningen
mellan myndigheterna och försäkringskassan. Utskottet ansluter sig sålunda
helt till syftet med propositionen.

Den kritik som riktats mot förslaget i de förenämnda motionerna är enligt
utskottets uppfattning både missvisande och överdriven. Sjukpenningförsäkringen
kommer även fortsättningsvis att utgöra grunden för en statsanställds
anspråk på ersättning vid sjukdom och möjligheten att få rätten till
sjukpenning prövad såväl i försäkringskassan som i högre instans finns kvar.
Samma sjukdomsbegrepp styr i dag rätten till sjuklön och rätten till
sjukpenning. Samma dokument ligger till grund för ersättningarna. Någon
ändring i detta hänseende är inte avsedd. Självfallet skall sjukförsäkringens
materiella bestämmelser även i fortsättningen vara vägledande för myndigheternas
bedömning av rätten till sjuklön och deras skyldigheter att vidta
rehabiliteringsåtgärder. Utskottet har för sin del en betydligt positivare syn
på myndigheternas vilja och förmåga att leva upp till sitt ansvar i dessa
hänseenden än vad som kommit till uttryck i några av motionerna.
Försäkringskassorna har å sin sida kvar sitt övergripande ansvar som
försäkringsgivare och de skall ge stöd och råd samt aktivt verka för en effektiv
sjukfallshantering hos de enskilda myndigheterna. Denna klara uppdelning
av ansvaret mellan kassorna och myndigheterna kan enligt utskottets mening
innebära stora fördelar inte bara ur rent administrativ synpunkt. Med den
oklarhet som f. n. råder om vem som bör ha huvudansvaret för att
sjukkontroller utförs, behoven av rehabilitering bevakas etc. finns det en

SfU 1983/84:20

påtaglig risk för att nödvändiga åtgärder fördröjs eller underlåts.

Departementschefen har funnit det angeläget att betona att de förändringar
som föreslås i propositionen är anpassade speciellt till de regler för
arbetsgivarinträde som gäller för statligt reglerade tjänster och att det saknas
förutsättningar för en motsvarande utvidgning av de nya handläggningsreglerna
till andra grupper. De föreslagna ändringarna i 3 kap. 16 § AFL anger
uttryckligen att regeringens rätt att meddela föreskrifter om sjukpenningberäkning
och handläggning av sjukfall är begränsad till arbetstagare hos staten
som omfattas av kollektivavtalsbestämmelser om arbetsgivarinträde. En
ändrad sjukfallshantering för andra grupper förutsätter sålunda riksdagens
medverkan.

Någon grund för påståendet att förslaget skulle motverka en samordning
av det socialpolitiska bidragssystemet föreligger enligt utskottets mening inte
med hänsyn till att förslaget inte berör sjukförmånernas materiella innehåll.
Inte heller påståendet om att upprätthållandet av sekretessen skulle försvåras
genom förslaget anser utskottet vara sakligt underbyggt. Frågan om
förslaget gör det nödvändigt med särskilda sekretessbestämmelser utöver
redan befintliga har övervägts under beredningsarbetet, och resultatet av
övervägandena har ingående redovisats i propositionen. Departementschefen
har särskilt framhållit vikten av att myndigheten ser till att den
administrativa personalen ges nödvändiga anvisningar och information om
gällande sekretessregler. Flan har också såvitt gäller försäkringskassornas
uppgiftslämnande utgått från att riksförsäkringsverket i sin tillsynsverksamhet
följer försäkringskassornas praxis och verkar för en enhetlig tillämpning.

Utskottet vill avslutningsvis i anslutning till de nu behandlade motionerna
erinra om att besparingseffekten av förslaget - en minskning av arbetsvolymen
hos försäkringskassorna motsvarande ca 220 årsarbetare - beaktats vid
beräkningen av anslaget till försäkringskassorna för budgetåret 1984/85
(prop. 1983/84:100 bil. 7 s. 36). Någon invändning motionsledes häremot har
inte framförts, och utskottet har enhälligt ställt sig bakom regeringens förslag
till medelsberäkning för försäkringskassorna (SfU 1983/84:17). Skulle förslagen
om avslag på propositionen vinna riksdagens bifall innebär detta att
försäkringskassorna måste göra en besparing på personalsidan utan att
arbetsuppgifter som svarar mot besparingen försvinner. Några alternativa
förslag till minskade arbetsuppgifter för försäkringskassorna har inte anvisats
av motionärerna. De har inte heller lagt fram något förslag om höjt anslag.

I motion 2552 av Göthe Knutson begärs ett tillkännagivande från
riksdagen till regeringen om att de statliga arbetsgivarnas ansvar för
administrationen av korta sjukfall skall begränsas till en period om en vecka.
Motionären åberopar främst sekretessproblem som skäl mot en längre
period. Han uppger att enligt en mångårig praxis har en anställd kunnat
lämna det läkarintyg som fordras vid sjukfrånvaro under längre tid än en
vecka till arbetsgivaren i ett förseglat kuvert som denne vidarebefordrar till
försäkringskassan oöppnat. Motionären anför vidare att läkarintygen hos

SfU 1983/84:20

9

statliga arbetsgivare inte blir allmänna handlingar och att myndigheten/
arbetsgivaren inte förfogar över dem. Detta är enligt motionären en utmärkt
lösning som skyddar de anställdas integritet och inte aktualiserar några
sekretessproblem. Integritetsskyddet kan bestå om arbetsgivaransvaret för
administrationen av sjukfall inte sträcks ut längre i tiden än att den kommer
att motsvara fristen för obligatoriskt läkarintyg, en vecka. Motionären anför
också att någon större kostnadsbesparing vid en period av två veckors
myndighetsansvar för administrationen jämfört med en period av en vecka
sannolikt inte uppkommer.

Utskottet vill erinra om att enligt 5 och 6 §§ förordningen (1976:1061) om
sjukledighet i statligt reglerad anställning m. m. skall en statligt anställd som
är i behov av sjukledighet längre tid än sju dagar, styrka detta genom intyg av
läkare eller i förekommande fall tandläkare. Myndigheten har, om särskilda
skäl föreligger, rätt att kräva intyg redan fr. o. m första frånvarodagen eller
för korta frånvaroperioder. Beslut om lön med anledning av sjukanmälan får
enligt 10 § inte annat än i vissa angivna undantagsfall meddelas förrän
arbetstagaren fullgjort vad på honom ankommer enligt förordningen.
Prövningen av rätten till sjuklön förutsätter således en rätt för arbetsgivaren
att ta del av läkarintygen. Även sekretesslagen förutsätter att myndigheten
får del av de uppgifter som rör den anställdes hälsotillstånd, dvs. i första hand
läkarintyg. Sekretess stadgas sålunda för uppgift om enskilds hälsotillstånd
(7 kap. 11 § sekretesslagen). Myndigheten är enligt den nämnda förordningen
skyldig att så långt möjligt begränsa den krets av tjänstemän hos
myndigheten som har att handlägga frågor om arbetstagares sjukdom.

Utskottet anser på grund härav att några hinder ur sekretessynpunkt inte
föreligger för att genomföra propositionens förslag om att administrationen
av statsanställdas sjukfrånvaro skall ankomma på arbetsgivaren under de
första fjorton dagarna.

Utskottet behandlar slutligen motion 2547 av Allan Åkerlind. Motionären
riktar invändningar mot utformningen av propositionens lagförslag och
föreslår att orden ”en” och ”ett” skall utgå ur lagtexten i ett flertal fall.

Den språkliga omarbetningen i propositionen av gällande bestämmelser
har skett i enlighet med de riktlinjer som utarbetats inom regeringskansliet
och som syftar till en bättre överensstämmelse mellan författningstexterna
och den normala sakprosan. Utskottet kan inte finna att de föreslagna
ändringarna i något fall skapar oklarhet om bestämmelsernas innebörd och
utskottet anser sig därför inte ha anledning föreslå några ändringar i det
framlagda författningsförslaget.

Vad utskottet anfört ovan innebär att utskottet tillstyrker propositionen
och avstyrker bifall till samtliga motioner.

SfU 1983/84:20

10

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2547, 1983/84:2548,
1983/84:2549, 1983/84:2550, 1983/84:2551,1983/84:2552 och 1983/
84:2553 antar det i proposition 1983/84:109 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Stockholm den 20 mars 1984

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m). Doris Håvik (s). Börje
Nilsson (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Lars-Åke Larsson (s).
Elis Andersson (c), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s). Siri Häggmark
(m), Margö Ingvardsson (vpk), Barbro Nilsson i Visby (m). Gunhild
Bolander (c) och Rune Backlund (c).

Reservation

Elis Andersson, Gunhild Bolander, Rune Backlund (alla c) och Margö
Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 9 slutar med ”samtliga motioner” bort ha följande lydelse:
Statsanställda med arbetsgivarinträde intar redan i dag en särställning i
sjukförsäkringshänseende genom att de inte själva utan arbetsgivaren tar
kontakt med försäkringskassan när det gäller att anmäla och styrka sjukdom.
Statsanställda försäkrade erhåller inte heller sjukpenning från försäkringskassan
utan denna uppbärs av arbetsgivaren som betalar sjuklön till den
anställde. Propositionens förslag innebär en ytterligare markering av statsanställdas
särställning genom att försäkringskassan i fortsättningen inte skall
pröva förutsättningar för ersättning vid sjukfall som varar kortare tid än 14
dagar. Enligt utskottets mening är detta inte tillfredsställande. Sjukförsäkringen
är generell och förutsätts gälla lika för alla. Om handläggningen av
försäkringen för en stor grupp medborgare inte längre skall ske vid
försäkringskassan finns en uppenbar risk för att bedömningen av rätten till
ersättning vid sjukdom kommer att variera inte bara mellan statsanställda på
olika arbetsplatser utan också mellan statsanställda och övriga försäkrade.
Det är också tveksamt om förslaget leder till några besparingar för staten.
Försäkringskassorna har under senare år alltmer uppmärksammat angelägenheten
av att redan korta sjukfall bevakas och att åtgärder sätts in på ett
tidigt stadium för att förhindra längre sjukskrivningsperioder. Detta kan leda

SfU 1983/84:20

11

till stora besparingar inom sjukförsäkringen. Försäkringskassans möjligheter
att kontrollera och följa upp kortare sjukfall när det gäller en stor grupp av
försäkrade försvåras nu avsevärt. Mot denna bakgrund finns det enligt
utskottets mening all anledning att ta fasta på de påpekanden som gjorts i
vissa av motionerna om att de föreslagna besparingarna inom administrationen
medför motsvarande utgifter för försäkringen redan vid en ökning av det
årliga sjuktalet bland de statsanställda med en tredjedels dag per år. En
sådan ökning kan snabbt bli en realitet, om arbetsgivaren inte på samma sätt
som försäkringskassorna lägger ned ett omfattande och engagerat arbete på
åtgärder som kan hålla sjuktalet nere.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till propositionens förslag.

Utskottets ställningstagande innebär att något vidare yttrande över
motionerna 2547 och 2552 inte är påkallat.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2548, 1983/84:2549,
1983/84:2550, 1983/84:2551 och 1983/84:2553 och med anledning
av motionerna 1983/84:2547 och 1983/84:2552 avslår det i proposition
1983/84:109 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Särskilt yttrande

Allan Åkerlind (m) anför:

Det bör enligt min mening vara regel att lagen skall vara entydig och inte
dubbeltydig.

Inom lagstiftningen sprider sig nu ett oskick att i alla sammanhang sätta in
orden ”en” eller ”ett”. Så har även skett i det nu behandlade lagförslaget.
Att på detta sätt i tid och otid använda dessa ord i lagtexten kan skapa
osäkerhet om ordets mening i sammanhanget, när det nu står t. ex. en
arbetstagare och en arbetsgivare i stället för enbart arbetstagare och
arbetsgivare.

Jag har i motion 2547 yrkat att dessa ord ”en" och ”ett” skall strykas ur
texten därför att de i varje fall gör lagtexten oklarare. Mitt förslag har inte fått
gehör i utskottet. Utskottet skriver i stället att man ”kan inte finna att de
föreslagna ändringarna i något fall skapar oklarhet om bestämmelsernas
innebörd”. Jag kan självfallet inte dela denna enligt min mening lättsinniga
syn på frågan. Problemet är dock inte begränsat till just denna lagstiftning
utan gäller hur lagstiftningen över huvud skall utformas för att vara enkel och
entydig. Denna övergripande fråga bör dock lösas i annat sammanhang.

minab/gotab 78241 Stockholm 1984