Socialförsäkringsutskottets betänkande
1983/84:14

om vissa frågor inom den allmänna försäkringen (prop. 1983/84:66)
Propositionen

I proposition 1983/84:66 om vissa frågor inom den allmänna försäkringen
har regeringen (socialdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts

5. vissa privatpraktiserande läkares anslutning till sjukförsäkringen,

6. statsbidragsgrundande bostadskostnader vid beräkningen av kommunalt
bostadstillägg till makar.

De nuvarande bestämmelserna om vissa begränsningar av möjligheterna
för privatpraktiserande tandläkare att bli anslutna till den allmänna tandvårdsförsäkringens
ersättningssystem gäller till utgången av år 1983. I
propositionen föreslås att begränsningsregler skall gälla även för år 1984 i
avvaktan på att ställning tas till tandvårdens mera långsiktiga utformning.
Syftet med den fortsatta regleringen av anslutningen av tandläkare till
försäkringen är främst att uppnå en regional utjämning av tillgången på
tandläkare inom ramen för en begränsad kostnadsökning.

I propositionen redovisas också frågan om anslutningen till sjukförsäkringen
av vissa privatpraktiserande läkare.

Regler föreslås för de allmänna försäkringskassornas behörighet att fatta
beslut om ersättning till försäkrade som är inskrivna hos andra försäkringskassor.

Vidare anmäls en viss ändring av reglerna för statsbidragsgrundande
bostadskostnader vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg till makar.

De i propositionen intagna lagförslagen är följande.

1 Riksdagen 1983184.11 sami. Nr 14

SfU 1983/84:14

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att punkten 9 övergångsbestämmelserna till lagen
(1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

9.1 Om riksförsäkringsverket finner
anledning anta att behovet av
tandläkare inom folktandvården eller
i vissa delar av landet blir otillräckligt
tillgodosett, får verket till utgången
av år 1983 i den utsträckning som
behövs föreskriva att tandläkare
som avses i punkt 8 ej skall föras upp
på förteckning hos allmän försäkringskassa.

Föreslagen lydelse

9. För att uppnå en utjämning av
tillgången på tandläkare mellan olika
delar av landet får riksförsäkringsverket
till utgången av år 1984 i den
utsträckning som behövs föreskriva
att tandläkare som avses i punkt 8 ej
skall föras upp på förteckning hos
allmän försäkringskassa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

1 Senaste lydelse 1982:1231.

SfU 1983/84:14

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 §, 3 kap. 13 § och 4 kap. 20
(1962:381) om allmän försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

lagen

Nuvarande, lydelse

Sjukvårdsersättning utgives av den
allmänna försäkringskassa, hos vilken
den försäkrade är inskriven eller
skulle hava varit inskriven, därest
han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap.
4 §.

Sjukvårdsersättning åt försäkrad,
som icke är och ej heller under
förutsättning som sagts i första stycket
skulle hava varit inskriven hos
allmän försäkringskassa, utgives av
den kassa, inom vars verksamhetsområde
värden erhållits.

Föreslagen lydelse
2 kap.

10 §

Frågor om sjukvårdsersättning
prövas i andra fall än som avses i
andra stycket av den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle ha
varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4 §. Denna
försäkringskassa får dock uppdra åt
en annan försäkringskassa att pröva
sådana frågor.

Frågor om sjukvårdsersättning enlig:
2 och 3 §§ samt 6 § första stycket
prövas av den försäkringskassa inom
vars verksamhetsområde vården erhållits.
Detsamma gäller sjukvårdsersättning
i övrigt åt en försäkrad,
som inte är och inte heller under den
förutsättning som sagts i första stycket
skulle ha varit inskriven hos allmän
försäkringskassa.

3 kap.
13 §

Bestämmelserna i 2 kap. 10 § första
stycket, 11 och 13 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om sjukpenning.
Vid tillämpning av 2 kap.
13 § andra stycket skall hänsyn icke
tagas till särskild sjukpenning enligt
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.

Frågor om förmåner enligt detta
kapitel prövas av den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han uppfyllt äldersvillkoret
i I kap. 4 §. Denna försäkringskassa
får dock uppdra åt en annan
försäkringskassa att pröva sådana
frågor med undantag av frågor som
avses i 5 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 och 13
§§ tillämpas även i fråga om sjukpenning.
Vid tillämpning av 2 kap. 13 §
andra stycket skall hänsyn inte tas till
särskild sjukpenning enligt lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

1* Riksdagen 1983184.11 sami. Nr 14

SfU 1983/84:14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i
fråga om förtidspension äga motsvarande
tillämpning där den försäkrade
skulle ha kommit i åtnjutande av
sädan pension, om han varit svensk
medborgare.

Har försäkrad, utan att bestämmelserna
i 3 kap. 3 § första stycket
äro tillämpliga, efter ingången av
den månad, varunder han uppnått
sextiofem års ålder, åtnjutit sjukpenning
under ctthundraåttio dagar, må
allmän försäkringskassa besluta att
sjukpenning icke längre skall utgå.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i
fråga om förtidspension tillämpas
även där den försäkrade skulle ha
erhållit sådan pension, om han varit
svensk medborgare.

Har en försäkrad, utan att bestämmelserna
i 3 kap. 3 § första stycket är
tillämpliga, efter ingången av den
månad då han uppnådde sextiofem
års ålder, erhållit sjukpenning under
etthundraåttio dagar, får den allmänna
försäkringskassan besluta att
sjukpenning inte längre skall utgå.

4 kap.
20 §

Besiämmelserna i 2 kap. 10 § samt
3 kap. 12, 16 och 17 §S äga motsvarande
tillämpning i fråga om föräldrapenning.
I fall som avses i 3 kap.
12 § skall föräldrapenning enligt 4
kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med
minst ett belopp som motsvarar garantinivån
enligt 4 kap. 4 § minskad
med den sjukpenning som skuiie
belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna
i 3 kap. 7 § första och
andra styckena äga motsvarande tilllämpning
i fråga om föräldrapenning

Bestämmelserna i 3 kap. 12 §,
13 § första stycket samt 16 och 17 §§
tillämpas även i fråga om föräldrapenning.
1 fall som avses i 3 kap. 12 §
skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2
och 11 §§ alltid utgå med minst ett
belopp som motsvarar garantinivån
enligt 4 kap. 4 § minskad med den
sjukpenning som skulle belöpa på
vårdersättningen. Bestämmelserna i
3 kap. 7 § första och andra styckena
tillämpas även i fråga om föräldrapenning
enligt 4 kap. 2 och K §§.

enligt 4 k-tp. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga
om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäi till det påfordra att
förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes
genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två
dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning
som en dag.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har
uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd
besluta att föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till
annan person eller till nämnden att användas till förälderns och hans familjs
nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsanstalt eller
hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för anstalten
eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall
utbetalas till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Henna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

SfU 1983/84:14

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 och 3 §§ lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §

Anmälan enligt 1 § andra stycket skall göras till den allmänna försäkringskassa
hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven,
om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Ar den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda
förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall anmälan
göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller visat sig. Kan
ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendet hör,
skall anmälan göras till Stockholms läns eller, när det gäller sjöman, til!
Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Aven om det inte följer av första
stycket får anmälan, när det gäller
sjöman, alltid göras till Göteborgs
allmänna försäkringskassa.

3 §2

Allmän försäkringskassa som avses
i 2 § skall så snart det kan ske
bestämma den ersättning som skall
betalas ut. Beträffande ersättning till
arbetstagare hos staten gäller särskilda
bestämmelser sorn meddelas
av regeringen.

Den allmänna försäkringskassa
som avses i 2 § första stycket skall så
snart det kan ske bestämma den
ersättning som skall betalas ut. Denna
försäkringskassa får dock uppdra
åt en annan försäkringskassa att bestämma
ersättningen. Beträffande
ersättning till arbetstagare hos staten
gäller särskilda bestämmelser som
meddelas av regeringen.

Bestämmelsen i 20 kap. 2 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring om
förordnande till dess slutligt beslut kan fattas gäller även i fråga om ersättning
från arbetsskadeförsäkringen.

Beslut som meddelas enligt denna
lag länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat föreskrives i beslutet
eller bestämmes av myndighet som
har att pröva beslutet.

Beslut som meddelas enligt denna
lag skall gälla omedelbart, om ej
annat föreskrivs i beslutet eller bestäms
av den myndighet som har att
pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

1 Lagen omtryckt 1977:264.

2 Senaste lydelse 1983:192.

SfU 1983/84:14

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare

I lärigcnom föreskrivs att 7 § lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 S1

Det ankommer pä allmän försäkringskassa att besluta om ersättning åt
tillfällig smittbärare.

Ärende angående ersättning upplages
av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är inskriven.
Är han icke inskriven hos
någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upplages ärendet av den försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett.

Ärende angående ersättning upptages
av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är inskriven.
Ar han inte inskriven hos
någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren inte bosatt i riket,
upptages ärendet av den försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett. F.n försäkringskassa
som nu sagts får dock uppdra åt
en annan försäkringskassa att handlägga
ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

1 Senaste lydelse I9h2:4l0.

SfU 1983/84:14

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1983/84:240 av Niis Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1983/84:66 beslutar avslå
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,

2. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1983/84:66 som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnitt 2,
Anslutningen till sjukförsäkringen av vissa privatpraktiserande läkare,

3. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1983/84:66 som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnitt 3,
Statsbidragsgrundande bostadskostnad för kommunalt bostadstillägg till
folkpension till makar.

I motion 1983/84:241 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
generösare dispensmöjligheter för privatpraktiserande tandläkares etablering.

I motion 1983/84:242 av Kenth Skårvik (fp) hemställs

1. att riksdagen avslår inom socialdepartementet upprättat förslag till lag
om ändring i lagen (1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen i fråga om vissa privatpraktiserande läkares anslutning till sjukförsäkringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen i fråga om statsbidragsgrundande bostadskostnader vid beräkningen
av kommunalt bostadstillägg till makar.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1982/83

I motion 1982/83:154 (motivering i 1982/83:153) av Anna WohlinAndersson
(c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att regeringen
ger försäkringskassorna sådana direktiv att det blir lättare att få tandvårdsersättning
för byte av amalgamfyllningar hos dem som drabbats av oral
galvanism.

I motion 1982/83:566 av Per-Richard Molén (m) och Erik Olsson (m)
hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen utarbetar nya taxor för privatpraktiker
som vill etablera sig i Norrland och att merkostnaden täcks genom en
motsvarande nedjustering av den taxa som tillämpas för landstingen,

2. att riksdagen begär att regeringen i sina förhandlingar med Landstingsförbundet
verkar för att samarbetsavtal - typ Jönköpingsmodellen - skall
tillämpas av samtliga sjukvårdshuvudmän.

SfU 1983/84:14

I motion 1982/83:730 av Anita Persson (s) och Iréne Vestlund (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om fritidspraktiserande läkares rätt att bli uppförda på förteckning hos
allmän försäkringskassa.

I motion 1982/83:1073 (motivering i 1982/83:1072) av Gunnar Hökmark
(m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sjukförsäkringssystemet bör gälla fullt ut även för privata alternativ inom
sjukvården.

I motion 1982/83:1081 (yrkande 2 och 3) av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. (m) hemställs

2. att riksdagen beslutar att nyetableringsförbudet för tandläkare upphävs
från den 1 april i år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nyrekrytering av privatpraktiserande läkare och patientavgifterna
inom offentlig och enskild öppen sjukvård.

I motion 1982/83:1252 av Karin Ahrland (fp) och Ingemar Eliasson (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att möjliggöra en
ökning av antalet privatpraktiserande läkare.

Utskottet

Inledning

I förevarande proposition tas upp ett flertal frågor inom den allmänna
försäkringen. De framlagda förslagen berör dels anslutningen av privatpraktiserande
tandläkare till tandvårdsförsäkringen, dels de allmänna
försäkringskassornas behörighet att fatta beslut om ersättning till försäkrade
som är inskrivna hos andra försäkringskassor. I propositionen redovisas
också frågan om anslutningen till sjukförsäkringen av vissa privatpraktiserande
läkare. Vidare anmäls en ändring av reglerna för statsbidragsgrundande
bostadskostnader vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg till
makar.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker de i propositionen
upptagna frågorna och de motioner som föranletts av propositionen. I
sammanhanget tar utskottet också upp till behandling sex motioner från den
allmänna motionstiden vid riksmötet 1982/83.

Bestämmelser om anslutning av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen
för år 1984

I samband med riksdagens beslut år 1973 om en allmän tandvårdsförsäkring
fastställdes ett program för landstingens utbyggnad av folktandvården.
Målet var att folktandvården vid utgången av 1970-talet skulle svara för hela
barn- och ungdomstandvården samt 30-35 % av vuxentandvården.

SfU 1983/84:14

För att säkerställa den planerade utbyggnaden av folktandvården infördes
i övergångsbestämmelser till 1973 års tandvårdsreform en möjlighet för
riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att folktandvårdens
behov av tandläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett, föreskriva att en
tandläkare inte får föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.
Begränsningsregeln skulle ursprungligen gälla fram till utgången av år 1975,
men har därefter förlängts i flera omgångar.

1978 års tandvårdsutredning har i sitt huvudbetänkande (SOU 1982:4),
Tandvården under 80-talet, föreslagit en ytterligare förlängning av etableringsbegränsningen
i syfte att säkerställa folktandvårdens fortsatta utbyggnad
och därmed en förbättrad regional balans.

Begränsningsregeln har senast genom beslut hösten 1982 fått förlängd
giltighetstid t. o. m. år 1983 och därvid även fått till syfte att medverka till en
viss regional utjämning av tillgången på tandläkare (prop. 1982/83:63, SfU
11, rskr 91).

Departementschefen anför i propositionen att han har för avsikt att på
grundval av tandvårdsutredningens ovannämnda huvudbetänkande och dess
slutbetänkande (SOU 1982:50) Reviderad tandvårdstaxa samt remissmaterial
lägga fram en proposition till riksdagen med förslag till tandvårdens mera
långsiktiga utformning. I avvaktan härpå finner departementschefen det
angeläget att den nuvarande begränsningsregeln förlängs eftersom den på ett
ktivt sätt medverkar till att utjämna den regionala obalansen av tandvårdsresurserna.
Behovet av fortsatta bestämmelser på detta område är, framhåller
han, särskilt angeläget i nuvarande samhällsekonomiska situation med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för försäkringen som anslutningen
medför. Mot denna bakgrund anser departementschefen att den begränsade
ökning av antalet försäkringsanslutna tandläkare som är ekonomiskt möjlig
under år 1984 bör styras till de kommuner där de största behoven finns.
Bristorter i det här avseendet är enligt hans mening i första hand kommuner
där tandläkartätheten understiger en tandläkartimme per försäkrad. Riksförsäkringsverket
bör därför vid sin bedömning av om nya tandläkare skall få
föras upp på försäkringskassornas förteckning ha denna tandläkartäthet som
riktmärke för att utjämna tillgången på tandläkare. Sålunda föreslås i
propositionen att bestämmelser om privatpraktiserande tandläkares anslutning
till tandvårdsförsäkringen skall gälla även för år 1984. Syftet att uppnå
regional utjämning av tillgången på tandläkare är angivet i lagbestämmelsen.

I motionerna 1983/84:240 av Nils Carlshamre m.fl. och 1983/84:242 av
Kenth Skårvik yrkas avslag på propositionens förslag i denna del. Motionärerna
i motion 1983/84:240 anför att nuvarande generella etableringsregler
varit ett direkt hinder för att åstadkomma en bättre regional balans. I
motionen anförs vidare att det med hänsyn till rådande tandläkaröverskott
på grund av överdimensionerad utbildning och till att folktandvården saknar
ekonomiskt utrymme att öka antalet tjänster vore oförlåtligt att förlänga
etableringsbegränsningen. Regeringens förslag innebär enligt motionärernas

SfU 1983/84:14

mening en skärpt etableringskontroll, eftersom i fortsättningen tandläkartätheten
skall vara helt avgörande och dessutom skall etablering endast få ske
där tandläkartätheten understiger en tandläkartimme per försäkrad. Mot
denna bakgrund avvisar motionärerna propositionens förslag. I motion
1983/84:242 anförs att anslutningen av privatpraktiserande tandläkare till
försäkringen snarare borde underlättas än begränsas för att härigenom
uppnå högre effektivitet och lägre kostnader. Motionärerna i motion
1983/84:241 av Rune Gustavsson m. fl. anser att rådande regionala obalans
motiverar en tandvårdspolitik som tillgodoser behoven över hela landet.
Enligt motionärerna skulle dock en samplanering mellan landsting och
privata vårdgivare tillgodose tandvårdsbehoven på ett bättre sätt än nuvarande
etableringskontroll. I avvaktan på regeringens förslag om den långsiktiga
utvecklingen på tandvårdsområdet bör därför enligt motionärerna etableringsreglerna
mjukas upp och ökade möjligheter ges för privatpraktiker att
etablera sig. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda. Även motionärerna i motion 1982/83:1081 av förste vice talmannen
Ingegerd Troedsson m. fl. tar i yrkande 2 upp frågan om etableringskontroll
för tandläkare. I motionen anförs att landstingens ekonomiska situation
medför att många tandläkare riskerar att bli utan arbete inom den närmaste
framtiden, eftersom landstingen inte kan inrätta tjänster för alla som
utexamineras. Mot denna bakgrund anser motionärerna att nyetableringsförbudet,
som dessutom medför att stora områden har otillräcklig tillgång till
tandvård, omedelbart bör hävas.

Utskottet anser det angeläget att uppnå en bättre regional balans av
tand vårdsresurserna i landet, och utskottet delar den i propositionen
framförda uppfattningen att etableringsbegränsningen på ett aktivt sätt
medverkar härtill. I dagens samhällsekonomiska situation är det vidare,
såsom framhållits i propositionen, motiverat att styra den ökning av
försäkringsanslutna tandläkare som är ekonomiskt möjlig under år 1984 till
de kommuner där de största behoven finns. Såvitt gäller bedömningen av vad
som är att anse som bristorter har utskottet ingen annan mening än den som
kommit till uttryck i propositionen. Med det anförda tillstyrker utskottet en
förlängning av etableringsbegränsningen i enlighet med propositionens
förslag. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 1983/84:240
yrkande 1,1983/84:241, 1983/84:242 yrkande 1 och 1982/83:1081 yrkande 2.

Övriga yrkanden rörande tandvård

I motion 1982/83:154 av Anna Wohlin-Andersson hemställs att riksdagen
begär att regeringen skall ge försäkringskassorna sådana direktiv att det blir
lättare att få tandvårdsersättning för byte av amalgamfyllningar hos dem som
drabbats av oral galvanism.

Under föregående riksmöte behandlade utskottet ett motionsyrkande om
förtydligande av de regler som gäller för behandling och omgörning av

SfU 1983/84:14

tandlagningar som kan ha samband med oral galvanism. I sitt av riksdagen
godkända betänkande SfU 1982/83:11, vartill hänvisas, redovisade utskottet
ett av socialutskottet inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket, vari
redogjordes för den s. k. omgörningsparagrafen, 8 § tandvårdstaxan. Utskottet
erinrade också om att frågan om regler för behandling och omgörning av
tandlagningar som har samband med oral galvanism har behandlats av
tandvårdsutredningen i utredningens slutbetänkande (SOU 1982:50) Reviderad
tandvårdstaxa. Utredningen har därvid föreslagit att ersättning från
tandvårdsförsäkringen i dessa fall skall utgå enligt 9 § tandvårdstaxan för hela
kostnaden.

Såsom framgått ovan har regeringen för avsikt att på grundval av
tandvårdsutredningens betänkanden samt remissmaterial lägga fram en
proposition till riksdagen. Mot bakgrund härav och vad ovan anförts anser
utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1982/83:154
inte är påkallad.

Privatläkares etablering

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. m. den 1 januari 1975
arvode till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). För att undvika
att övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan
medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett i förhållande till
taxans belopp förhöjt arvode (f. n. högst 30 %). En motsvarande arvodeshöjning
gäller för läkare vid gruppmottagning etablerad före år 1973. Även
efterträdare till sådan läkare kan under viss förutsättning få rätt till samma
arvodeshöjning. Vissa möjligheter till individuell taxehöjning vid nyetableringar
infördes också den 1 januari 1978 för åren 1978-1979 (se SfU
1977/78:12). Avsikten med de ökade möjligheterna till individuell taxebindning,
som begränsades till att avse högst 30 läkare under ett vart av åren 1978
och 1979, var att etableringen skulle ske utanför storstadsområdena och i
första hand på orter där behovet av läkare var mindre väl tillgodosett.

För offentligt anställd läkare som vid sidan om sin anställning utövade
privat praktik (fritidspraktiker) gällde under en övergångstid särskilda
villkor för anslutning till försäkringen, bl. a. att han erbjudit sig att utföra
läkarvård hos sjukvårdshuvudmannen på särskild arbetstid men erbjudandet
avböjts. Denna begränsning slopades år 1977 och de nya anslutningsreglerna
avsågs i första hand gälla för en tvåårsperiod. Om fritidspraktikerverksamheten
fick större omfattning än beräknat skulle frågan omprövas.

I propositionen redovisas en av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen i
augusti 1983 avlämnad rapport om utvecklingen under de senaste åren i fråga
om omfattning, karaktär och inriktning av verksamheten bland privatpraktiserande
läkare. Av rapporten framgår bl. a. att antalet läkare som anslutit sig

SfU 1983/84:14

till försäkringen har ökat med 121 % från år 1975 till år 1983 och att offentligt
anställda läkare med fritidspraktik svarar för huvuddelen av denna ökning.
Särskilt markant har ökningen varit de senaste åren. År 1981 fanns det 651
anslutna fritidspraktiker, varav 421 var verksamma under året med 233000
besök. År 1982 var antalet anslutna fritidspraktiker 1868, varav 1214
verksamma med 346800 besök. Verkens prognos för år 1983 pekar mot ett
besöksantal mellan 500000 och 570000. Rapporten bereds f. n. inom
socialdepartementet.

Två motioner som väckts med anledning av propositionen och fyra
motioner från den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte tar upp
frågor om privatläkares etablering.

Nils Carlshamre m. fl. anför i motion 1983/84:240 att en utveckling mot
större inslag av privatpraktiker i den öppna läkarvården bör stimuleras med
hänsyn till såväl patienternas behov av valfrihet som att ett fungerande
husläkarsystem därigenom skulle underlättas. En ökande andel privatpraktiker
innebär dessutom enligt motionärerna en förtjänst från samhällsekonomisk
synpunkt även med bättre försäkringsvillkor än de som nu gäller för de
anslutna läkarna. Mot denna bakgrund begär motionärerna i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att inga inskränkningar bör göras beträffande privata
vårdgivares rätt att ansluta sig direkt till försäkringen. Kenth Skårvik begär i
motion 1983/84:242 yrkande 2 ett tillkännagivande om att folkpartiet har
samma inställning till privatpraktiserande läkare som till privatpraktiserande
tandläkare, nämligen en i grunden positiv syn och anser att konkurrens
mellan privatpraktiserande och offentligt anställda även på läkarsidan är till
fördel för patienterna och dessutom befrämjar effektiviteten samt att
folkpartiet avvisar tanken på ett offentligt monopol på hela vårdområdet.

Motionärerna i motion 1982/83:566 av Per-Richard Molén och Erik Olsson
anser att privatläkare bör ges ökade möjligheter till etablering i Norrland,
eftersom den regionala obalansen fortfarande är kännbar där. I nämnda syfte
begär de i yrkande 1 att privatpraktiker som vill etablera sig i Norrland får en
förhöjning av sina taxor med 40% under de första tio åren och att
merkostnaden härför täcks genom motsvarande nedjustering av ersättningen
från försäkringen till landstingen. Motionärerna tar vidare upp frågan om att
finna billigare sätt att tillgodose behoven av primärvård. I motionen pekas på
att i Jönköping har sjukvårdshuvudmännen och enskilda läkare tecknat
samarbetsavtal som innebär att sjukvårdshuvudmännen till dessa läkare
uppdragit att sköta primärvården inom ett distrikt och ansvara för driftkostnader
i något som erinrar om ett entreprenadförhållande. Enligt motionärerna
har denna modell inneburit kostnadsbesparingar för landstingen och
dessutom upplevts positivt av patienterna. Motionärerna begär därför i
yrkande 2 att regeringen i sina förhandlingar med Landstingsförbundet
verkar för att denna modell med samarbetsavtal skall tillämpas av samtliga
sjukvårdshuvudmän. I motion 1982/83:730 av Anita Persson och Iréne

SfU 1983/84:14

Vestlund framhålls att de bestämmelser om anslutning till sjukförsäkringen
som började gälla den 1 juli 1977 har lett till att antalet fritidspraktiker
kraftigt ökat. Enligt motionärerna är det nödvändigt att nu se över dessa
bestämmelser för att förhindra en överetablering av privatpraktiker inom de
olika landstingen. Med hänsyn till att den nya hälso- och sjukvårdslagen ger
sjukvårdshuvudmännen ett planerings- och samverkansansvar av befintliga
och framtida resurser borde det enligt motionärerna övervägas om inte en
tillstyrkan av sjukvårdshuvudmännen skulle ske innan fritidspraktiserande
läkare fick ansluta sig till försäkringen. Motionärerna begär ett tillkännagivande
i enlighet med det anförda.

Motionärerna i motion 1982/83:1081 av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. anser att utbyggnaden av den öppna vården utanför
sjukhusen till övervägande del bör ske medelst privatpraktiker. Härigenom
blir enligt motionärerna kostnaderna betydligt lägre och dessutom ökar
möjligheterna att få ett fungerande husläkarsystem. Mot denna bakgrund
anser motionärerna att nyrekryteringen av privatläkare bör underlättas bl. a.
genom en förhöjd taxesättning. Vidare bör enligt motionärerna patientavgifterna
vid landstingens öppenvård höjas till samma nivå som privatläkartaxan
samt följa kostnadsutvecklingen. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts. Karin Ahrland och Ingemar
Eliasson begär i motion 1982/83:1252 förslag från regeringen i syfte att
möjliggöra en ökning av antalet privatpraktiserande läkare. I motionen
framhålls att antalet heltidsarbetande privatläkare har minskat kraftigt under
senare år. Enligt motionärerna är skälen härtill såväl ovisshet inför framtiden
om möjligheterna att få bedriva privatpraktik som dålig lönsamhet jämfört
med läkarna inom den offentliga vården. I motionen hänvisas till en rapport
som lades fram av en arbetsgrupp inom socialdepartementet under sommaren
1982. I rapporten föreslogs vissa riktlinjer för privatläkarverksamheten
såsom bl. a. att antalet heltidsarbetande läkare till år 1990 skall återställas till
minst 700 och att läkare som startar en ny praktik får en förhöjd taxa. Enligt
motionärerna bör denna rapport ligga till grund för ett förslag från
regeringen.

Departementschefen anför i propositionen att det samhällsekonomiska
läget ställer ökade krav på återhållsamhet när det gäller kostnadsutvecklingen
inom den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill och till angelägenheten
av att få till stånd en bättre planering av den öppna hälso- och sjukvården
finns det enligt hans mening anledning att överväga olika frågor som har
samband med reglerna för anslutning till försäkringen av privatpraktiserande
läkare. Socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning har bl. a. i
uppdrag att överväga hur en mera schabloniserad ersättning till de offentliga
sjukvårdshuvudmännen skall samordnas med försäkringens ersättningar till
privatpraktiserande vårdgivare. I detta sammanhang kan också, anför

SfU 1983/84:14

departementschefen, reglerna för anslutning av privatpraktiserande läkare
behöva ses över.

Med hänsyn till de överväganden om planeringen av den öppna hälso- och
sjukvården och regler för anslutning av privatpraktiserande läkare som enligt
propositionen kommer att ske inom socialdepartementet är utskottet f. n.
inte berett att göra några uttalanden i dessa frågor utan resultatet av
övervägandena bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till samtliga nu
behandlade motioner.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion 1982/83:1073 av
Gunnar Hökmark. I motionen begärs ett tillkännagivande om att sjukförsäkringssystemet
bör gälla fullt ut även för privata alternativ inom sjukvården.
Därmed skulle, anför motionären, inom primärvården tillskapas ett resurssnålt
system av husläkare utan en stor övergripande administration. Med
hänsyn till att privat sjukvård enligt motionären är billigare borde även
privata vårdhem och mindre sjukhus ges samma ställning inom sjukförsäkringssystemet
och vad gäller stöd från landstingen.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att vid sjukhusvård utgår samma
ersättning från försäkringen oavsett om vården lämnas på privat eller
offentligt sjukhus. Utskottet har tidigare (se SfU 1982/83:26) avslagit ett
motionsyrkande som syftat till att en väsentligt större del av kostnaderna för
sjukhusvården skall finansieras av sjukförsäkringen. Därvid framhöll utskottet
att det inte var berett att förorda någon ändring av den gällande ordningen
med återkommande förhandlingar och överenskommelser mellan regeringen
och sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från sjukförsäkringen och att
det även fortsättningsvis borde ankomma på parterna att träffa överenskommelser
om sjukvårdens finansiering. Vidare fann utskottet att ett genomförande
av motionsförslaget skulle innebära en avsevärd förändring av
landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården. Utskottet
vidhåller denna uppfattning. I den mån motionen syftar till att privat
sjukvård också skall finansieras med landstingsskatt vill utskottet erinra om
att det ankommer på landstingen att besluta om hur dessa medel skall
disponeras, och någon ändring i detta hänseende är utskottet inte berett att
aktualisera. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1982/
83:1073.

Statsbidragsgrundande bostadskostnad för kommunalt bostadstillägg till
makar

Kommunalt bostadstillägg (KBT) kan utgå till den som är mantalsskriven i
kommun och uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension,
änkepension eller hustrutillägg. Kommunerna får själva bestämma grunderna
för utgivande av bostadstillägg men är bundna av vissa bestämmelser om
inkomstprövning. Dessa innebär i huvudsak att bostadstillägget minskas med

SfU 1983/84:14

en tredjedel av den inkomst som överstiger folkpensionen (inkl. pensionstillskott)
med mer än 750 kr. per år för den som är gift (1500 kr. för makar
tillhopa) och 1000 kr. per år för ensamstående.

Statsbidrag utgår under förutsättning att kommunen genom KBT täcker
minst 80 % av bostadskostnaden mellan en nedre hyresgräns på 80 kr./mån
för såväl ensamstående som makar och en övre hyresgräns på 800 kr./mån för
ensamstående och 950 kr./mån. för makar. Statsbidrag utgår sedan den 1
april 1982 med 25 % av kommunernas kostnader för KBT mellan nämnda
bostadskostnader per månad. Kommunerna har möjlighet att medge KBT
även för bostadskostnader som överstiger dessa nivåer, men dessa kostnader
är inte statsbidragsgrundande.

I propositionen anförs att med nuvarande tillämpningsregler kan statsbidragsgrundande
KBT utgå för makarnas gemensamma bostadskostnad
oavsett om båda makarna uppbär folkpension eller ej. Mot bakgrund av att
det vid inkomstprövningen görs en uppdelning av inkomsten så att vardera
makens årsinkomst beräknas utgöra hälften av makarnas gemensamma
årsinkomst bör enligt departementschefen samma principer gälla för beräkning
av den bostadskostnad som berättigar till statsbidragsgrundande KBT.
Detta innebär att makarnas gemensamma bostadskostnad bör fördelas med
hälften på vardera maken. Således bör i de fall där bara den ene maken
uppbär folkpension som grundar rätt till KBT endast halva bostadskostnaden
läggas till grund för KBT-beräkningen. Departementschefen anmäler i
propositionen att han har för avsikt att ändra reglerna för statsbidrag till
kommunernas kostnader för kommunalt bostadstillägg på så sätt att statsbidragsgrundande
bostadskostnad för en av makarna skall anses utgöra hälften
av makarnas gemensamma bostadskostnad. Den aviserade förändringen av
statsbidragsreglerna skall träda i kraft den 1 januari 1984 och avse endast
nytillkommande pensionärer.

Nils Carlshamre m. fl. begär i motion 1983/84:240 yrkande 3 ett tillkännagivande
om att den planerade regeländringen inte bör genomföras, eftersom
den framför allt skulle drabba svaga och utsatta grupper i samhället. Även i
motion 1983/84:242 av Kenth Skårvik anförs att den föreslagna regeländringen
drabbar de svagaste människorna, och motionären begär i yrkande 3 ett
tillkännagivande om att regeländringen inte bör vidtas.

Den i propositionen framförda principen om att samma regler bör gälla vid
beräkning av den bostadskostnad som berättigar till statsbidragsgrundande
KBT som vid inkomstberäkningen förefaller enligt utskottets mening vara
riktig. Emellertid skulle den föreslagna regeländringen medföra att en icke
pensionär som är gift med en pensionär ställs utanför möjligheten att få
någon form av bostadsbidrag för sin del av bostadskostnaden. Anledningen
härtill är att förordningen (1976:262) om statskommunala bostadsbidrag till
barnfamiljer m. fl. stadgar i 3 § att bostadsbidrag till makar utan barn endast
kan utgå om ingen av dem ånjuter KBT eller att de endast på grund av
reglerna om inkomstprövning är uteslutna från sådant bostadstillägg.

SfU 1983/84:14

Utskottet anser det mindre tillfredsställande att den föreslagna förändringen
får denna effekt, vars konsekvenser i de enskilda fallen utskottet inte f. n.
kan överblicka. En förändring av reglerna om kommunalt bostadstillägg får i
vart fall inte leda till att makar där endast den ena är folkpensionär får ett
sämre bostadsstöd än vad som kan utgå till icke pensionärshushåll. Utskottet
anser därför att den föreslagna ändringen bör anstå och att regeringen
närmare får utreda konsekvenserna. Vad utskottet sålunda anfört bör ges
regeringen till känna.

Behörighet för den allmänna försäkringskassan att fatta beslut om ersättning
till en försäkrad som är inskriven hos en annan försäkringskassa

Enligt lkap. 4§ lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) skall en
försäkrad person i princip vara inskriven hos den allmänna försäkringskassan
inom vars verksamhetsområde han är mantalsskriven.

Sjukvårdsersättning, sjukpenning och föräldrapenning utges enligt AFL
av den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven, inskrivningskassan.
Motsvarande regler gäller arbetsskadeersättningm. fl. förmåner som
utbetalas av försäkringskassorna.

I propositionen föreslås regler för de allmänna försäkringskassornas
behörighet att fatta beslut om ersättning till försäkrade som är inskrivna hos
andra försäkringskassor. Den föreslagna behörigheten avser sjukvårdsersättning,
dagersättning, såsom exempelvis sjukpenning och föräldrapenning,
samt arbetsskadeersättning till sjömän.

Propositionen i nu berörd del har inte föranlett något motionsyrkande och
utskottet biträder förslaget.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bestämmelser om anslutning av privatpraktiserande
tandläkare till tandvårdsförsäkringen för år 1984

att riksdagen med bifall till proposition 1983/84:66 och med
avslag på motionerna 1983/84:240 yrkande 1, 1983/84:241,
1983/84:242 yrkande 1 och 1982/83:1081 yrkande 2 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. beträffande tandvärdsersättning vid oral galvanism
att riksdagen avslår motion 1982/83:154,

3. beträffande privatläkares etablering

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:240 yrkande 2, 1983/
84:242 yrkande 2, 1982/83:566, 1982/83:730, 1982/83:1081
yrkande 3 och 1982/83:1252,

SfU 1983/84:14

4. beträffande ersättning för sjukhusvärd
att riksdagen avslår motion 1982/83:1073,

5. beträffande statsbidragsgrundande bostadskostnad för kommunalt
bostadstillägg till makar

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:240
yrkande 3 och 1983/84:242 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande behörighet för den allmänna försäkringskassan att
fatta beslut om ersättning till en försäkrad som är inskriven hos
en annan försäkringskassa

att riksdagen med bifall till proposition 1983/84:66 antar de i
propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lag om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lag om ändring i
lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare.

Stockholm den 8 december 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Doris Håvik (s), Gösta
Andersson (c), Börje Nilsson (s), Lars-Åke Larsson (s), Gullan Lindblad
(m), Elis Andersson (c), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Siri
Häggmark (m), Karin Israelsson (c), Margö Ingvardsson (vpk), Nils-Olof
Gustafsson (s) och Barbro Nilsson i Visby (m).

Reservationer

Bestämmelser om anslutning av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen
för år 1984 (mom. 1)

1. Nils Carlshamre, Gullan Lindblad, Siri Häggmark och Barbro Nilsson i
Visby (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”1982/83:1081 yrkande 2” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de skäl som anförts för begränsning av tandläkares rätt
till privat etablering aldrig varit tillräckligt starka för att motivera så allvarliga
ingrepp i näringsfriheten. Utskottet delar vidare den uppfattning som
framförs i motion 1983/84:240, att begränsningsreglerna snarare motverkat
än främjat det uppgivna syftet att uppnå bättre regional balans inom
tandvården. När nu den tidigare bristen på tandläkare förbytts i ett snabbt

SfU 1983/84:14

växande överskott saknas varje skäl att behålla begränsningsreglerna.
Etableringsbegränsningen bör därför upphöra att gälla i och med utgången
av år 1983. Med bifall till motionerna 1983/84:240 yrkande 1, 1983/84:242
yrkande 1 och 1982/83:1081 yrkande 2 avstyrker utskottet således bifall till
proposition 1983/84:66 såvitt avser fortsatt giltighet under år 1984 av
bestämmelserna om anslutning av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen.
Härmed tillgodoses även syftet med motion 1983/84:241.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande bestämmelser om anslutning av privatpraktiserande
tandläkare till tandvårdsförsäkringen för år 1984
att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:240 yrkande 1,
1983/84:242 yrkande 1 och 1982/83:1081 yrkande 2 samt med
anledning av motion 1983/84:241 avslår det i proposition
1983/84:66 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1973:456) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

2. Gösta Andersson, Elis Andersson och Karin Israelsson (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att komma till rätta med den regionala
obalans av tandvårdsresursema som fortfarande råder. Vad gäller tillvägagångssättet
för att uppnå detta syfte delar utskottet den i motion 1983/84:241
framförda uppfattningen att en aktiv sampianering mellan landsting och
privata vårdgivare på ett bättre sätt än nuvarande etableringskontroll
tillgodoser tandvårdsbehoven. I avvaktan på regeringens förslag om tandvårdens
mera långsiktiga utformning bör därför generösare dispensmöjligheter
ges för privatpraktiserande tandläkares etablering. Vad utskottet med bifall
till motion 1983/84:241 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande bestämmelser om anslutning av privatpraktiserande
tandläkare till tandvårdsförsäkringen för år 1984
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:241 och med
anledning av proposition 1983/84:66 samt med avslag på
motionerna 1983/84:240 yrkande 1,1983/84:242 yrkande 1 och
1982/83:1081 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om generösare dispensmöjligheter
för privatpraktiserande tandläkares etablering.

SfU 1983/84:14

Privatläkares etablering (mom. 3)

3. Nils Carlshamre, Gullan Lindblad, Siri Häggmark och Barbro Nilsson i
Visby (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Med
hänsyn till” och slutar med ”behandlade motioner” bort ha följande lydelse:

Utskottet har noterat att överväganden om planeringen av den öppna
hälso- och sjukvården och regler om anslutning av privatpraktiserande läkare
kommer att ske inom socialdepartementet. Utskottet har ingen erinran mot
att man därvid undersöker möjligheterna till ökad schablonisering av
reglerna om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.
Ändringar härvidlag får emellertid inte leda till att privata vårdgivare
ekonomiskt eller i annat avseende underställs landstingen. En sådan ordning
skulle med all säkerhet motverka en utveckling mot ett ökat inslag av
privatpraktiker i den öppna vården. En sådan utveckling bör i stället på alla
sätt stimuleras, detta såväl av samhällsekonomiska skäl som med hänsyn till
patienternas behov av valfrihet och önskvärdheten av att underlätta utvecklingen
av ett fungerande husläkarsystem. Nyetablering av privatpraktiserande
läkare kan, som framhålls i flera av de här berörda motionerna, ske bl. a.
genom medgivande att tillämpa en förhöjd vårdtaxa. Den önskvärda
samverkan mellan offentlig och privat vård bör åstadkommas genom fri,
gärna avtalsreglerad samverkan mellan likaberättigade parter. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna 1983/84:240 yrkande 2, 1983/
84:242 yrkande 2, 1982/83:566, 1982/83:1081 yrkande 3 och 1982/83:1252
bör ges regeringen till känna. Utskottet finner inget behov av att som
aktualiseras i motion 1982/83:730 göra sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan
till villkor för fritidspraktikers anslutning till försäkringen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 730.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande privatläkares etablering

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:240
yrkande 2, 1983/84:242 yrkande 2, 1982/83:566, 1982/83:1081
yrkande 3 och 1982/83:1252 samt med avslag på motion
1982/83:730 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Ersättning för sjukhusvård (mom. 4)

4. Nils Carlshamre, Gullan Lindblad, Siri Häggmark och Barbro Nilsson i
Visby (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”motion 1982/83:1073” bort ha följande lydelse:

Förslaget kan emellertid sättas i samband med tidigare motionsyrkanden

SfU 1983/84:14

om att en väsentligt större del av kostnaden för sjukhusvård skall finansieras
genom sjukförsäkringen. Denna ”vårdpenning” skulle då följa patienten,
oavsett om vården ges vid offentlig eller privat vårdinrättning. Enligt
utskottets uppfattning är detta förslag värt att prövas närmare, lämpligen i
samband med de överväganden om vårdplanering och privata vårdgivares
anslutning som kommer att ske inom socialdepartementet. Vad utskottet
anfört med anledning av motion 1982/83:1073 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande ersättning för sjukhusvård

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1073 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1983 77369