NU 1983/84:44

Näringsutskottets betänkande
1983/84:44

om vissa kolfrågor (prop. 1983/84:100 delvis, prop. 1983/84:158
delvis)
Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1983/84:100 bilaga 14 (industridepartementet) punkt E 1
(Statens energiverk) moment 1,

dels proposition 1983/84:158 om vissa kolfrågor, bilaga 1 (industridepartementet),

dels - i berörda delar - tre motioner som har väckts med anledning av den
sistnämnda propositionen,

dels - helt eller delvis - fem motioner från allmänna motionstiden om
kolförbrukning och kolförsörjning.

Företrädare för Svenska värmeverksföreningen har inför utskottet lämnat
upplysningar i anslutning till regeringens förslag om principer för bidragsgivning
ur kolmiljöfonden. Föreningen har också överlämnat en promemoria i
ämnet samt förteckningar över värmeverk med koleldning (bilaga 1, s. 36)
och värmeverk utförda för alternativa bränslen (bilaga 2, s. 37).

Sammanfattning

Utskottet anser att regeringens förslag till riktlinjer för en fortsatt
kolintroduktion ligger väl i linje med fastställda mål för energipolitiken. Det
är anpassat till de senaste årens utveckling och grundas på de tekniska och
ekonomiska möjligheterna att, i det tidsperspektiv propositionen omfattar,
ersätta olja med inhemska bränslen. Utskottet tillstyrker därmed förslaget
om en försiktig introduktion av kol upp till en användningsnivå av 3-4
miljoner ton kol år 1990 men understryker att utskottet inte uppfattar denna
förbrukningsnivå som ett mål utan som en möjlig, från energipolitisk
synpunkt acceptabel övre gräns för användningen. En förutsättning för
utskottets tillstyrkan är att de koleldade anläggningarna är godtagbara från
miljösynpunkt.

I olika reservationer utvecklas avvikande uppfattningar. Ett energi- och
miljöpolitiskt grundat avslagsyrkande kombineras med krav på prioritering
av inhemska bränslen och energihushållning framför kolanvändning (c).
Regeringens förslag godtas, med starka förbehåll, som absolut maximum
men under motstånd mot att kol används för överbryggning mellan olja och

1 Riksdagen 1983/84.17sami. Nr 44

NU 1983/84:44

2

inhemska bränslen samt med förord för naturgas som importersättning för
olja (vpk). En mera dämpad förbrukningsutveckling bedöms sannolik med
hänsyn till de miljö- och beskattningskrav som föreslås gälla för kolanvändningen
(m).

Utskottet delar regeringens uppfattning att den fortsatta kolintroduktionen
skall kunna styras aktivt så att den står i överensstämmelse med de
energipolitiska riktlinjer som riksdagen fastställer. Förslaget till tillståndsprövning
enligt en reviderad fastbränslelag tillstyrks alltså. I en reservation
(m) intas en motsatt ståndpunkt och yrkas avslag på förslaget.

För stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid kolförbränning
tillstyrks en beslutsram av 350 milj. kr. En mindre ram, 250 milj. kr.,
förordas i två reservationer (m; c). Utskottet noterar utan erinran regeringens
planer på nya principer för bidragsgivningen med olika höjd på
bidragsnivån för olika kategorier av mottagare men avstyrker - med en
reservation (m) - ett motionsyrkande av innebörd att endast ny teknik skall
stödjas.

Utskottet lämnar utan erinran vad som sägs i propositionen om riktlinjer
för den framtida kolförsörjningen. I anslutning härtill behandlas och avstyrks
enhälligt motioner om en centralhamn för kol i Landskrona och om viss
lokalisering av tillverkning av kolvätskeblandningar. Yrkanden om importlicenser
och om transport av kol på järnväg (vpk) får inte stöd av utskottet och
blir föremål för reservationer.

Proposition 1983/84:100

Under angiven punkt i proposition 1983/84:100 bilaga 14 (industridepartementet)
föreslår regeringen, såvitt här är i fråga:

E 1. Statens energiverk: Förvaltningskostnader (s. 89-92)

att riksdagen (1) bemyndigar regeringen att under budgetåret 1984/85
ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med stöd till anordningar
för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol som, utöver
tillgängliga medel i kolmiljöfonden under budgetåret 1984/85, innebär
åtaganden om högst 65 000 000 kr. för budgetåret 1985/86 och högst
30 000 000 kr. för budgetåret 1986/87.

Proposition 1983/84:158
Huvudsakligt innehåll

I propositionen redovisas förslag till riktlinjer för kolanvändningen för
tiden fram till år 1990.1 riktlinjerna ingår en försiktig introduktion av kol upp
till en användningsnivå om 3-4 miljoner ton per år. Detta innebär en
begränsning av kolanvändningen i förhållande till den av riksdagen år 1981
förordade nivån 4-6 miljoner ton per år i slutet av 1980-talet.

NU 1983/84:44

3

Energipolitisk prövning av kolanvändning införs i lagen (1981:599) om
utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Nya riktlinjer för
svavelutsläpp från koleldade anläggningar redovisas. Även prövning av
tillkomsten och lokaliseringen av fossileldade anläggningar enligt 136 a §
byggnadslagen behandlas i propositionen.

I fråga om försörjningen med kol görs bedömningen att befintlig och
planerad kapacitet för hantering av kol i existerande hamnar är tillräcklig för
den pågående försiktiga kolintroduktionen. Några särskilda statliga insatser
anses därför inte motiverade.

Förslag

Regeringen föreslår i bilaga 1 - efter föredragning av statsrådet Birgitta
Dahl - att riksdagen

1. bemyndigar regeringen att ikläda staten ekonomiska förpliktelser i
samband med stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid
förbränning av kol om högst 350 000 000 kr.,

2. antar förslag till lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av
eldningsanläggningar för fast bränsle,

3. godkänner de riktlinjer som förordas i propositionen för fortsatt
introduktion av kol (avsnitt 2.1.3),

4. godkänner de riktlinjer som förordas i propositionen för framtida
kolförsörjning (avsnitt 2.2.3).

I vad avser bilaga 2 (jordbruksdepartementet) har näringsutskottet överlämnat
propositionen till jordbruksutskottet, som i angiven del behandlar
den i sitt betänkande JoU 1983/84:28.

Motionerna

De motioner som har väckts med anledning av propositionen och som
behandlas här är följande:

1983/84:2810 av Karin Söder m.fl. (c), såvitt avser hemställan att
riksdagen

1. med avslag på proposition 1983/84:158 godkänner vad som i motionen
anförts beträffande kolanvändningen,

2. bemyndigar regeringen att ikläda sig ekonomiska förpliktelser i samband
med stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel i samband
med förbränning av kol om högst 250 milj. kr. i enlighet med vad som
förordas i motionen,

1983/84:2811 av Lars Werner m.fl. (vpk), såvitt avser hemställan att
riksdagen

1. uttalar att kol inte bör komma till användning som en överbryggning
mellan oljeanvändning och inhemska bränslen,

NU 1983/84:44

4

2. hos regeringen hemställer om förslag innebärande att naturgas i stället
för kol bör ses som den huvudsakliga importersättningen för olja,

4. uttalar att landtransporter av kol och dess avfallsprodukter i första hand
bör ske med järnväg,

1983/84:2813 av Rolf Dahlberg m. fl. (m), såvitt avser hemställan att
riksdagen

3. avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1981:599) om utförande
av eldningsanläggningar för fast bränsle,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
användningen av medlen i kolmiljöfonden,

5. bemyndigar regeringen att ikläda staten ekonomiska förpliktelser i
samband med stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel och
andra luftföroreningar vid förbränning av kol om högst 250 000 000 kr.

Motionerna behandlas i övriga delar av jordbruksutskottet.

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här är följande:

1983/84:858 av Bo Nilsson (s), vari hemställs att riksdagen uttalar sig för
vad som i motionen anförts beträffande ekonomiska garantier och byggandet
av Sundshamnen i Landskrona,

1983/84:911 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt avser hemställan att
riksdagen

7. uttalar sig för att utnyttjandet av solenergi, inhemska bränslen,
tillvaratagande av spillvärme och energihushållning skall prioriteras före
användningen av kol,

14. avslår regeringens begäran om bemyndigande att under budgetåret
1984/85 ikläda staten ekonomiska förpliktelser för miljöinvesteringar i
kolanläggningar utöver de medel som finns tillgängliga i kolmiljöfonden för
budgetåren 1985/86 och 1986/87 om sammanlagt 95 milj. kr.,

1983/84:1367 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt avser hemställan (3) att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om importlicenser för kol,

1983/84:2120 av Per Stenmarck m. fl. (m), såvitt avser hemställan - med
motivering i motion 1983/84:2116- (2) att riksdagen beslutar att tillverkning
av de nya kolvätskeblandningama förläggs till Malmöhus län,

1983/84:2368 av Olof Johansson (c) och Per-Ola Eriksson (c), såvitt avser
hemställan (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om byggande av kolkondenskraftverk.

Jordbruksutskottets betänkande 1983/84:28 om vissa kolfrågor

I den miljöpolitiska delen av proposition 1983/84:158 (bilaga 2) redovisar
jordbruksministern sin bedömning att den begränsade kolanvändning om

NU 1983/84:44

5

högst 3-4 miljoner ton år 1990 som regeringen räknar med i propositionen
kan accepteras från miljösynpunkt under förutsättning att den sker i
anläggningar med effektiva miljöskyddsåtgärder. Vidare redogörs för de
miljökrav som bör tillämpas vid nya förbränningsanläggningar och anges i
vilka fall större förbränningsanläggningar bör prövas av regeringen enligt
136 a § byggnadslagen.

Nytillkommande kolanvändning får enligt propositionen inte godtas om
man befarar att den kan medföra en försämring av miljön. Det betecknas
tvärtom som angeläget att alla de möjligheter tas till vara som användningen
av ny teknik kan ge när det gäller att minska utsläppen av t. ex. svavel.

I propositionen redovisas för riksdagens information de riktlinjer som
enligt regeringen bör tillämpas vad gäller högsta tillåtna svavelutsläpp från
nya förbränningsanläggningar och vid ombyggnad av befintliga anläggningar
med en återstående användningstid av minst sju-åtta år. Som riktlinje för
svavelutsläpp skall gälla ett intervall på 0,05-0,10 g svavel per MJ bränsle för
större förbränningsanläggningar med ett totalt årligt svavelutsläpp överstigande
400 ton. För mindre anläggningar bör som riktlinje gälla ett intervall
på 0,10-0,17 g svavel per MJ.

Det konstateras i propositionen att även kväveoxidutsläppen från förbränning
bidrar till försurningen. En av regeringen tillsatt aktionsgrupp mot
försurning studerar f. n. vilka möjligheter som finns att minska kväveoxidutsläppen
från bl. a. förbränningsanläggningar och avser att ta fram underlag
för riktlinjer. Kolanvändningen medför miljöproblem också på andra sätt än
genom utsläpp av försurande ämnen, t. ex. genom utsläpp av tungmetaller.
Bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas i sådana avseenden bör
på vanligt sätt ske vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen, framhåller
jordbruksministern. Det ankommer på naturvårdsverket att utarbeta de
riktlinjer för tillståndsprövningen som kan visa sig erforderliga.

I tre motioner (m; c; vpk) yrkas att miljökraven vid koleldning skall
skärpas i olika avseenden i förhållande till regeringens förslag.

Enligt centerpartiets partimotion 1983/84:2810 (c) innebär förbränning av
kol en påverkan på miljön som är i stort sett lika allvarlig som - om inte
allvarligare än - förbränning av olja. På sikt måste målet vara att helt komma
ifrån kolanvändningen. En övergång till koleldning kan enligt motionen på
ett avgörande sätt förvärra en redan svår försumingssituation. Det bör vara
ett absolut krav att alla koleldningsanläggningar - såväl befintliga som
nytillkommande - förses med rökgasavsvavling. För samtliga anläggningar
bör maximalt tillåtas en utsläppsnorm på 0,05 g svavel per MJ. Denna
utsläppsnorm bör lagfästas.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:2811 anförs att
kolanvändningen medför miljöeffekter som gör en storskalig användning
oacceptabel och även en begränsad användning tvivelaktig. Det finns ingen
anledning att som regeringen föreslår tillåta större svavelutsläpp vid mindre
anläggningar än vid större, menar motionärerna. Det lägre gränsvärdet,

1* Riksdagen 1983184.17sami. Nr 44

NU 1983/84:44

6

0,10 g svavel per MJ, bör därför gälla för alla koleldade anläggningar. Det
totala utsläppet från varje enskild anläggning bör också begränsas och sättas
till högst 400 ton svaveldioxid per år. Redan nu bör det kunna sättas
gränsvärden också för kväveoxidutsläppen. Förslag härom läggs fram i
motionen. Kritik uttalas mot regeringens behandling av problemet med
utsläpp av tungmetaller. Textilfilter föreslås bli installerade vid varje
koleldad anläggning för att detta problem skall kunna hanteras. Vidare
föreslås att kol med en kvicksilverhalt om mer än 0,3 mg per kg inte skall få
importeras.

I motion 1983/84:2813 (m) sägs att frågan om ökad förbränning av kol i
första hand måste ses i perspektivet av vår tids största miljöproblem,
luftföroreningarna. Åtgärder måste nu vidtas som minskar såväl svavel- som
kväveutsläppen. Riktvärdet för svavelutsläpp bör t. v. sättas till 0,05 g svavel
per MJ. Inriktningen bör vara att samma regler skall gälla för alla nya
anläggningar oberoende av storlek. Regeringen föreslås bli anmodad att
lägga fram förslag till åtgärder för att utsläppen även från befintliga olje- och
kolförbränningsanläggningar skall minskas.

Jordbruksutskottet finner att de avvägningar av miljökraven vid koleldning
som redovisas i propositionen är väl motiverade. Utskottet instämmer
således i jordbruksministerns bedömning att den begränsade kolanvändning
om högst 3-4 miljoner ton per år fram till år 1990 som redovisas i
propositionen kan accepteras från miljösynpunkt under förutsättning att den
sker i anläggningar med effektiva miljöskyddsanordningar. Vad gäller
svavelutsläppen bör användningen av bästa tillgängliga reningsteknik göra
det möjligt att kraftigt minska de totala utsläppsmängderna.

Anledning föreligger enligt jordbruksutskottets mening inte att, som
föreslås i motionerna, uppställa så stränga miljökrav för kolhanteringen, i
form av svavelutsläppsbegränsningar och i andra avseenden, att en fortsatt
försiktig introduktion av kol för att möjliggöra ersättning av oljan som
energikälla avbryts.

I olika reservationer (m; c; vpk) följs de motionskrav upp som har angetts i
det föregående. I ett särskilt yttrande redovisar folkpartiets representant i
utskottet sina synpunkter.

Utskottet

Inledning

Proposition 1983/84:158 om vissa kolfrågor består av två delar: en
energipolitisk med statsrådet Birgitta Dahl som föredragande och en
miljöpolitisk med jordbruksminister Svante Lundkvist som föredragande.
Även om propositionens två delar sakligt sett är av olika natur är sambandet
dem emellan starkt. Hänsynen till miljön är en av de viktiga faktorerna i
bedömningen av hur mycket kol som skall användas. Proposition 1983/
84:158 har behandlats av jordbruksutskottet till den del den avser miljöfrågor

NU 1983/84:44

7

(bilaga 2). Det nära sambandet med det som näringsutskottet här behandlar
har motiverat en kort redovisning av propositionen i denna del och av delar
av jordbruksutskottets betänkande (se s. 4 f.).

I det följande behandlar utskottet först riktlinjerna för kolanvändningen
fram till år 1990. Därefter diskuteras den energipolitiska prövning genom
vilken en fortsatt kolintroduktion enligt regeringens förslag skall styras.
Kolmiljöfonden tas upp i ett särskilt avsnitt liksom vissa frågor med
anknytning till kolförsörjningen.

Riktlinjer för fortsatt introduktion av kol

Översikt över regeringens förslag

I 1981 års energipolitiska beslut (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr
1980/81:381) slogs fast riktlinjer för den fortsatta energianvändningen och
energiförsörjningen. Enligt dessa riktlinjer skulle en successiv utveckling ske
mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och
inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Inhemska bränslen,
främst torv och skogsbränslen, beräknades enligt dessa riktlinjer år 1990
svara för ca 10 % av landets energiförsörjning. Ett led i insatserna för att
åstadkomma oljeersättning och ett mera mångfacetterat energisystem skulle
vara att också genomföra en försiktig introduktion av kol. I beslutet
godkände riksdagen riktlinjer för en introduktion av kol som innebar att
förbrukningen av kol för energiändamål i Sverige vid slutet av 1980-talet
borde kunna uppgå till 4-6 miljoner ton per år.

Enligt proposition 1983/84:158 bör som utgångspunkt för den fortsatta
introduktionen av kol i stället gälla att 3-4 miljoner ton kol används i Sverige
omkring år 1990. Det som gör en sådan minskning av kolanvändningen
möjlig jämfört med tidigare bedömningar och beslut är enligt propositionen
hushållningen med energi, stimulanserna till användning av ny teknik såsom
värmepumpar och inhemska bränslen samt användningen av elenergi för
uppvärmning i flexibla bränslesystem. Föredragande statsrådet nämner
vidare vissa energipolitiska aspekter på kol som talar för att det används som
oljeersättning. Importpriset på kol är väsentligt lägre än priset på olja. Ett
utbyte av oljeimport mot kolimport bidrar således, sägs det i propositionen,
till att förstärka Sveriges handelsbalans och minska kostnaderna för landets
energiförsörjning. Byggande och drift av koleldade anläggningar ökar vidare
sysselsättningen. Försörjningstryggheten förstärks.

Kolintroduktionen bör enligt propositionen fortsätta i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som riksdagen godkände år 1981. Dessa
riktlinjer innebär sammanfattningsvis:

- En försiktig introduktion av energikol förutsätts ske.

- Koleldade anläggningar bör uppföras endast när det inte är tekniskt eller

ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen.

NU 1983/84:44

8

- Miljöskyddskravet måste tillgodoses med särskild uppmärksamhet på

problemen med svavelutsläpp och försurning.

- Forskning och utveckling på kolområdet stöds aktivt från statens sida för

att ny miljövänlig och för svenska förhållanden anpassad kolteknik skall

utvecklas.

I en precisering och vidareutveckling av dessa riktlinjer föreslår regeringen
nu dels att en energipolitisk tillståndsprövning skall införas av bl. a. all
nytillkommande koleldning i anläggningar med en större tillförd effekt än
500 kW, dels att miljövårdskraven skall skärpas. Det förstnämnda förslaget
behandlar utskottet längre fram (s. 16 f.). Det senare behandlas av jordbruksutskottet.
Under rubriken Riktlinjer för den fortsatta introduktionen
av kol redovisas i propositionen också förslag beträffande kolmiljöfonden.
Även detta förslag behandlar utskottet separat (s. 17 f.). Vidare framförs
synpunkter på var den ökande kolanvändningen bör ske. Strävan bör vara,
sägs det i propositionen, att den knyts till fjärrvärmesystemen och till större
eldningsanläggningar inom industrin. En restriktiv hållning bör intas mot
små koleldade anläggningar om de inte kan uppfylla miljökraven. Ytterligare
nämns under rubriken att det från samhällsekonomiska synpunkter är
angeläget att användning av skogsbränslen inte försämrar skogsindustrins
möjligheter att erhålla träfiberråvara.

Kolanvändning är 1990

Frågan om nivån på kolanvändningen kring år 1990 behandlas i tre
motioner.

I centerpartiets partimotion 1983/84:2810 yrkas avslag på propositionen i
denna del. Kol behövs inte i det svenska energisystemet och målet måste vara
att helt komma ifrån kolanvändningen. Ett av huvudargumenten är att något
energipolitiskt skäl för att kol fortsättningsvis introduceras inte finns.
Motionärerna erinrar om att den begränsade kolintroduktion som riksdagen
beslutade om år 1981 framför allt motiverades med behovet av att olja kan
ersättas och att såväl försörjningstrygghet som ekonomi därmed kan
förbättras. De senaste årens utveckling har, säger de, inneburit en markant
nedgång i oljeanvändningen, en nedgång som kan förväntas fortsätta. Det
finns därför inget skäl till att kol introduceras i stor skala för att fastlagda
oljeersättningsmål skall nås. En effektivare energianvändning och hushållning
med tillgängliga resurser kommer dessutom att innebära att den totala
värmemarknaden kraftigt kommer att minska. Om kol fortsättningsvis
introduceras kommer därmed utrymmet för inhemska bränslen, naturvärme,
avfall m. m. att i det närmaste helt ryckas undan. Motionärerna instämmer
inte heller i regeringens syn på kolets fördelar jämfört med olja. En
omfattande introduktion av kol innebär tvärtom, jämfört med utnyttjande av
inhemska fasta bränslen, en betydande påfrestning på den svenska ekonomin,
säger motionärerna. Kolanvändningen innebär vidare att betydligt färre

NU 1983/84:44

9

arbetstillfällen tillskapas inom landet. De anser att regeringen använder ett
kortsiktigt synsätt när den hävdar att kolimport jämfört med import av olja
förbättrar landets handelsbalans. Investeringar i koleldade anläggningar
binder upp resurser för lång tid och förhindrar en eftersträvad användning av
inhemska energikällor. Samtidigt kan, sägs det i motionen, kolpriset på den
internationella marknaden förväntas stiga och den ekonomiska vinsten mot
att byta olja mot kol bli mindre. Det är av stor vikt att man vid de
energipolitiska beslut som nu skall fattas väger in bedömningar av förhållandena
om fem-tio år på ett bättre sätt än som sker i den föreliggande
propositionen.

Ett huvudargument för motionärerna mot ökad kolanvändning är också
miljöaspekterna. En övergång till koleldning kan på ett avgörande sätt
förvärra en redan svår försurningssituation. Förslag till strängare miljövårdskrav
än dem som förordas i propositionen läggs fram.

Av nu angivna skäl bör enligt motionen kolanvändningen inte tillåtas
uppgå till mer än högst ca 2 miljoner ton. Detta är den förbrukningsnivå för
kol som enligt propositionen kan förväntas inom några år i befintliga och
planerade anläggningar inom landet. Med de skärpta miljö- och skattekrav
som uppställs i motionen kommer förbrukningen att bli mindre än så och bör
begränsas till 1-1,5 miljoner ton. Motionärerna vill att riksdagen skall
godkänna vad de i motionen har anfört om kolanvändning.

De kritiska synpunkter på kol som motion 1983/84:2810 (c) ger uttryck för
finns också i en annan motion från centerpartiet, motion 1983/84:911 från
allmänna motionstiden. I denna del utmynnar motionen i ett yrkande enligt
vilket riksdagen skall uttala sig för att nyttjandet av solenergi, inhemska
bränslen, tillvaratagande av spillvärme och energihushållning prioriteras
före användning av kol.

Vänsterpartiet kommunisternas syn på kolanvändningen i det svenska
energisystemet utvecklas i partimotionen 1983/84:2811. Där framförs kritiska
synpunkter vilka i stora delar sammanfaller med dem som uttrycks i
centerpartiets motion 1983/84:2810. Även i vänsterpartiet kommunisternas
motion sägs sålunda bl. a. att behovet av en fortsatt snabb minskning av
oljeanvändningen är överdrivet. Redan har nämligen i absoluta tal det mål
nåtts för oljeförbrukningen år 1990 som riksdagen beslutade om år 1981.
Ekonomiska överväganden talar vidare mot en användning av kol. Motionärerna
anser att kolpriset på sikt kommer att stiga De påpekar också att
hanteringskostnaderna i alla led väsentligt överstiger dem som gäller för
t. ex. olja och naturgas. Tungt i argumenteringen mot kol väger också de
negativa miljöeffekterna; förslag framförs till miljövårdskrav som går längre
än regeringens förslag. Sammantaget medför detta, sägs det i motionen, att
kolet aldrig kan få bli annat än en marginell komponent i den svenska
energiförsörjningen. Förutsättningarna för att en lägre förbrukning skall
kunna nås än den som anges i propositionen är goda, menar de vidare och
pekar bl. a. på möjligheterna till fortsatt minskning av energiförbrukningen,

NU 1983/84:44

10

framför allt inom uppvärmningssektom. Enligt motionen kan användning av
kol i den begränsade omfattning som regeringen föreslår godtas. En
kolförbrukning på 3-4 miljoner ton per år får emellertid inte vara ett mål som
skall uppfyllas utan skall vara ett maximialtemativ som inte får överskridas. I
motionen framförs ett yrkande som riktar sig mot användningen av kol som
överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska bränslen. Till detta återkommer
utskottet strax.

Allvaret i de miljöproblem som är förknippade med kol understryks också
i motion 1983/84:2813 (m). Något särskilt yrkande när det gäller kolanvändningens
nivå har inte tagits in i motionen. Där sägs emellertid att det, om de
strängare miljökrav och den likformiga energibeskattning införs som motionärerna
förordar, är realistiskt att räkna med endast en mindre ökning av
kolförbrukningen. Även till skattefrågan återkommer utskottet i det följande.

Utskottet kan därmed konstatera att mot regeringens förslag att kolförbrukningen
år 1990 skall begränsas till 3-4 miljoner ton står ett konkret
avslagsyrkande från centerpartiets sida med krav på prioritering av inhemska
bränslen och energihushållning framför kolanvändning. Regeringsförslaget
möter reserverad acceptans hos vänsterpartiet kommunisterna. Moderata
samlingspartiet slutligen förutser, med de miljö- och beskattningskrav som
partiet har formulerat, en lägre kolförbrukning än regeringen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att energibesparing och ökande
användning av inhemska bränslen, värmepumpar m. m. har lett till att
kolförbrukningen år 1990 nu bedöms avsevärt kunna begränsas jämfört med
de 4-6 miljoner ton som riksdagen räknade med för bara tre år sedan.

Utskottet erinrar inledningsvis om den energipolitiska utgångspunkten för
en diskussion om kolanvändningen. Det övergripande målet för energipolitiken
är enligt 1981 års energipolitiska beslut att skapa förutsättningar för en
god ekonomisk och social utveckling i landet. För att en sådan skall komma
till stånd krävs en trygg energiförsörjning och hushållning med energi. Ett
viktigt led i strävan efter en trygg energiförsörjning är att minska beroendet
av importerad olja. Användning av kol som energikälla kan vara ett medel
för att nå de mål som nu har angetts. Mot denna bakgrund uppfattar utskottet
inte regeringens förslag om kolanvändning år 1990 som ett mål som man skall
försöka uppnå utan som en övre gräns; målet är att minimera kolanvändningen.
Den fråga till vilken ställning skall tas är om en sådan nivå kan accepteras
från energipolitisk och miljöpolitisk synpunkt.

Det faller utanför näringsutskottets ansvarsområde att närmare gå in på
regeringens förslag när det gäller skärpta miljövårdskrav vid kolanvändning.
Utskottet konstaterar att en majoritet i jordbruksutskottet finner att den
begränsade kolanvändning om högst 3-4 miljoner ton per år fram till år 1990
som redovisas i propositionen kan godtas från miljösynpunkt under förutsättning
att den sker i anläggningar med effektiva miljöskyddsåtgärder. I olika

NU 1983/84:44

11

reservationer (m; c; vpk) yrkas på strängare utsläppsregler.

När det gäller miljöaspekterna understryker näringsutskottet regeringens
uttalande (prop. s. 10) att varje koleldad anläggning måste vara godtagbar
från miljövårdssynpunkt för att få drivas, dvs. måste uppfylla de krav som
uppställs enligt miljöskyddslagstiftningen. I propositionen föreslås skärpta
riktlinjer när det gäller tillåten nivå på svavelutsläpp. Den beräknade
effekten härav är en minskning av svaveldioxidutsläppen med totalt 20 000-30 000 ton per år vid en kolanvändning av 3-4 miljoner ton jämfört med en
fortsatt oljeanvändning för att tillgodose samma energibehov. Detta är enligt
utskottets mening väsentligt att beakta vid den samlade bedömningen av
regeringens förslag. Att de skärpta reningskraven kommer att tillämpas är en
förutsättning för utskottets ställningstagande i det följande.

I argumenteringen för och emot kol från energipolitisk synpunkt har
tidsaspekten en väsentlig betydelse. Olika synpunkter på vad som är möjligt i
olika tidsperspektiv har lett regeringen och motionärer till skiljaktiga
slutsatser. Utskottet vill erinra om att regeringens förslag i proposition
1983/84:158 har ett medellångt perspektiv som sträcker sig till ca år 1990.
Förslag till riktlinjer för landets energipolitik på längre sikt kommer enligt
vad som har aviserats att föreläggas riksdagen under våren 1985.

I det nu aktuella perspektivet finner utskottet att regeringens förslag till
fortsatt introduktion av kol ligger väl i linje med gällande mål för energipolitiken.
Ett av de väsentliga inslagen i denna politik är en fortsatt begränsning av
oljeanvändningen. Även om nedgången i den svenska oljeförbrukningen de
senaste åren har gått snabbare än vad som tidigare förväntades har oljans
andel av den svenska energitillförseln inte minskat till den nivå som har
uppsatts som mål. Utskottet finner det angeläget att det av riksdagen år 1981
fastlagda oljeersättningsprogrammet fullföljs.

Det råder bred politisk enighet om att en successiv utveckling skall ske mot
ett energisystem baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska,
energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Avvägningen mot denna
bakgrund mellan kol och inhemska bränslen har regeringen formulerat på
samma sätt som enligt nu gällande riktlinjer, nämligen att koleldade
anläggningar får uppföras endast när det inte är tekniskt eller ekonomiskt
rimligt att inhemska bränslen används. Utskottet ansluter sig till denna
grundläggande riktlinje för den fortsatta kolintroduktionen. Positiva framsteg
görs när det gäller möjligheterna att använda inhemska energikällor. I
första hand skall dessa prövas. En mera omfattande övergång på kort sikt till
sådana energikällor är emellertid enligt utskottets mening inte tekniskt eller
ekonomiskt möjlig. Genom den energipolitiska prövning som regeringen
föreslår för nya eller konverterade större förbränningsanläggningar kommer
emellertid i varje enskilt fall att bedömas om kol skall få användas i stället för
inhemska bränslen. Utskottet uppmärksammar i detta sammanhang också
förslaget att det i samband med tillståndsgivningen skall kunna föreskrivas
att koleldade anläggningar skall utformas så att en övergång till inhemska

NU 1983/84:44

12

bränslen senare kan ske. Utskottet behandlar förslaget till energipolitisk
prövning i ett senare avsnitt och begränsar sig här till att konstatera dess syfte
- att kolintroduktionen aktivt skall kunna styras så att den på bästa sätt fås att
överensstämma med de energipolitiska och miljöpolitiska målen.

Enligt propositionen har kol vissa energipolitiska fördelar framför olja
som gör det motiverat att kol utnyttjas som oljeersättning. En övergång från
olja till kol ger sålunda lägre kostnader för landets energiförsörjning, ökar
försörjningstryggheten, förbättrar handelsbalansen och ger ett tillskott av
arbetstillfällen. Utskottet ansluter sig till dessa synpunkter.

Utskottet finner sammanfattningsvis att regeringens förslag till riktlinjer
för en fortsatt introduktion av kol, till den del det nu behandlats, ligger väl i
linje med fastställda mål för energipolitiken. Det innebär en naturlig
anpassning till den utveckling som har skett inom energiområdet under de
senaste åren. Det är grundat på en realistisk syn på de tekniska och
ekonomiska möjligheterna att, i det tidsperspektiv propositionen omfattar,
ersätta olja med inhemska energiråvaror. Utskottet tillstyrker således, under
förutsättning att anläggningar som eldas med kol uppfyller de i propositionen
förordade miljövårdskraven, regeringens förslag om en försiktig introduktion
av kol upp till en användningsnivå av 3-4 miljoner ton kol år 1990 och
understryker samtidigt åter att utskottet inte uppfattar detta som ett mål utan
som en möjlig nivå på användningen, vilken enligt utskottets mening kan
accepteras från energipolitisk synpunkt.

Det nu sagda innebär att utskottet inte ställer sig bakom förslaget i motion
1983/84:2810 (c) att användningen av kol skall begränsas till ca 2 miljoner
ton. Motionärernas förslag grundar sig bl. a. på bedömningen att det från
energipolitisk synpunkt inte längre är motiverat att ytterligare kol introduceras
som oljeersättning och att utrymmet för användning av inhemska
bränslen starkt skulle begränsas om så sker. Utskottets argumentering i det
föregående till stöd för regeringens förslag anger samtidigt skäl till varför
utskottet inte stöder motionen. Utskottet avstyrker således motion 1983/
84:2810 (c) i berörd del.

I motion 1983/84:911 (c) önskas ett uttalande av riksdagen om att
solenergi, inhemska bränslen och tillvaratagande av spillvärme och energihushållning
skall prioriteras före användningen av kol. Utskottet vill här
peka på beslut av riksdagen som är ett uttryck just för den prioritering som
motionärerna efterlyser. Ett grundläggande sådant beslut är 1981 års beslut
om energipolitiken enligt vilket en successiv utveckling skall ske mot ett
energisystem i huvudsak baserat på sådana energislag som motionärerna
nämner. Ett annat är beslutet att kol skall användas endast när det inte är
tekniskt eller ekonomiskt rimligt att utnyttja inhemska bränslen. Enligt
regeringens nu aktuella förslag skall denna riktlinje gälla också i fortsättningen
och dess tillämpning skärpas genom en energipolitisk tillståndsprövning.
Ytterligare sådana beslut är de som har lett till de stimulanser och det stöd

NU 1983/84:44

13

sorn har införts i syfte att inhemska energikällor skall utvecklas, olja ersättas,
energi sparas osv. Utskottet finner att riksdagen härigenom redan har gett
uttryck för att utnyttjandet av inhemska bränslen, spillvärme samt energihushållning
är prioriterade verksamhetsområden inom energipolitiken och att
något uttalande i enlighet med motionärernas önskemål därför inte behövs.

Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska bränslen

Vänsterpartiet kommunisternas grundläggande, starkt kritiska inställning
till användningen av kol har redovisats i det föregående (s. 9 f.). Regeringens
förslag om användningsnivån 3-4 miljoner ton kol har accepterats som en
högsta nivå som inte får överskridas och med understrykande av att alla
möjligheter till en lägre förbrukning måste tas till vara. Däremot godtas inte
dess resonemang om fördelarna med att byta oljeimport mot kolimport. Kol
bör inte, sägs det i motion 1983/84:2811 (vpk), förordas för överbryggning
mellan olja och inhemska bränslen så som sker i propositionen. Det är i
sådana fall bättre att ännu någon tid lita till en väl fungerande distribution och
användning av olja utan omvägar över en från de flesta synpunkter skadlig
användning av kol. Motionen utmynnar i denna del i ett förslag att riksdagen
skall uttala att kol inte bör komma till användning för en sådan överbryggning
som nu nämnts.

Utskottet finner det angeläget att det av riksdagen år 1981 fastlagda
oljeersättningsprogrammet fullföljs. Alla möjligheter bör tas till vara som
leder till en minskad oljeanvändning. Kol har vissa omedelbara fördelar
framför olja när det gäller att ge landet tillgång till billig energi och när det
gäller effekterna på betalningsbalansen. Förutsatt att det inte är tekniskt
eller ekonomiskt rimligt att i stället använda inhemska bränslen och förutsatt
vidare att ställda miljökrav uppfylls bör därför enligt utskottets mening kol
kunna användas. Detta bör också gälla i sådana fall där man redan nu
bedömer att en övergång till inhemska bränslen är möjlig längre fram.

Utskottet vill här erinra om att riksdagen torde få anledning att återkomma
till frågan om oljeersättningen i ett längre perspektiv vid behandlingen av den
proposition om riktlinjer för energipolitiken som regeringen har aviserat till
våren 1985. Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motion
1983/84:2811 (vpk) i denna del.

Beskattning av kol

Beskattning är ett av de styrmedel med vilka användningen av kol kan
påverkas. Eftersom skattefrågan berörs både i propositionen och i ett par
motioner och beskattningen bedöms kunna påverka förbrukningen redovisar
utskottet synpunkterna i frågan.

I propositionen berörs skattefrågorna i ett inledande avsnitt om den
energipolitiska bakgrunden till förslagen.

1** Riksdagen 1983184.17sami. Nr44

NU 1983/84:44

14

Differentierade skatter på olika slag av energi är, säger föredragande
statsrådet, ett verkningsfullt styrmedel för energipolitiken. F. n. gäller enligt
lagen (1957:262, ändrad senast 1983:1004) om allmän energiskatt att sådan
skatt utgår med 411 kr. per m3 för olja och med 97 kr. per ton för kol (prop.
1983/84:28, SkU 1983/84:9, rskr 1983/84:97). För inhemska bränslen tas inte
några skatter ut. Föredraganden erinrar vidare om att riksdagen i anslutning
till nu angivna beslut om kolskatten också godkände riktlinjer för energiskattepolitiken
enligt vilka skatten på kol bör höjas i etapper för att fr. o. m. år
1985 per energienhet vara ungefär hälften av skatten på olja. I den
proposition som låg till grund för beslutet hade aviserats ett förslag att
skatten på kol skulle höjas den 1 januari 1985 till 140 kr. Ett sådant förslag
kan, enligt vad som nu sägs, väntas senare under året.

Skattefrågorna tas också upp i motionerna 1983/84:2810 (c) och 1983/
84:2813 (m). I bägge erinras om att motionärerna i annat sammanhang har
krävt att energibeskattningen av olja och kol skall vara likformig, dvs. utgå i
förhållande till energiinnehållet. Enligt de av centerpartiet förordade
riktlinjerna för beskattning av energi borde kolskatten exkl. avgifter i stället
för de 140 kr. per ton som riksdagen har uttalat sig för uppgå till 275 kr. per
ton och vara fullt införd den 1 januari 1985. Moderata samlingspartiet
föreslår en successiv ökning av kolbeskattningen som innebär att denna når
en nivå motsvarande beskattningen av olja den 1 januari 1989. Om den
skattemässiga favoriseringen av kol i förhållande till olja tas bort och
dessutom de strängare miljökrav införs som förordas i samma motion är det
enligt motionärerna realistiskt att räkna med en mindre ökning av kolförbrukningen.

Utskottet kan, liksom i sitt yttrande (NU 1983/84:4 y) till skatteutskottet i
ämnet hösten 1983, konstatera att den ståndpunkt beträffande kolbeskattningen
som kommer till uttryck i de bägge motionerna skiljer sig principiellt
från den som regeringen företräder och som har blivit riksdagens beslut.
Förslaget i proposition 1983/84:28 om beskattning av energi hade sin
utgångspunkt i att hänsyn skall tas till olika energikällors effekter på en rad
områden, t. ex. på bytesbalansen, försörjningstryggheten, miljön och sysselsättningen.
Motionärernas inställning har sin grund i att beskattningen skall
vara energineutral. Utskottet ställde sig i det angivna yttrandet bakom
regeringens förslag. Avvikande meningar anmäldes av moderata samlingspartiets
och centerpartiets representanter i utskottet.

Riksdagen torde inom kort få anledning att återkomma till skattefrågorna
med anledning av väntade förslag från regeringen. Utskottet finner därför
inte skäl att i det här sammanhanget ytterligare diskutera ämnet.

Naturgas

I valet mellan olika importalternativ till olja, sägs det i motion 1983/
84:2811 (vpk), är naturgas ett attraktivt alternativ. Motionärerna anser att de

NU 1983/84:44

15

stora fyndigheter av naturgas som har upptäckts på olika håll runtom landet
under senare år borde göra det naturligt att denna energikälla blir föremål för
åtminstone lika stort intresse som nu kommer kolet till del. Regeringen
föreslås bli anmodad återkomma till riksdagen med förslag som innebär att
naturgas i stället för kol ses som den huvudsakliga importersättningen för
olja.

Utskottet har nyligen behandlat vissa frågor rörande naturgas. I sitt
betänkande NU 1983/84:30 konstaterar utskottet bl. a. (s. 77) att Swedegas
AB håller på att undersöka förutsättningarna för en fortsatt introduktion av
naturgas i Sverige. Avsikten är att under innevarande år i första hand söka
precisera de tekniska och ekonomiska villkor som gäller för olika projekt
som har aktualiserats. Swedegas räknar med att det under det närmaste året
skall bli möjligt att klarlägga förutsättningarna för fortsatt naturgasintroduktion.
Om projekten kan genomföras på kommersiella grunder räknar
Swedegas med, anför utskottet vidare, att ta initiativ därtill.

Förutsättningarna för en fortsatt introduktion av naturgas håller således på
att undersökas och ett bedömningsunderlag kan förväntas inom något år.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion 1983/84:2811 (vpk) i nu
berörd del.

Kolkondenskraftverk

Användningen av kol på något längre sikt och speciellt frågan om
kolkondenskraftverk tas upp i två motioner. Enligt motion 1983/84:2368 (c),
som väcktes under allmänna motionstiden, borde regeringen senast i
samband med den nu aktuella propositionen slå fast att någon utbyggnad av
kolkondenskraftverk inte behövs. Yrkandet i motionen är att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen detta till känna. I motion 1983/84:2810 (c)
konstateras att utvecklingen sannolikt innebär att det specifika elbehovet
uthålligt kan tillgodoses på annat sätt än med t. ex. ny kondenskraft. Detta
medför bl. a. att byggande av kolkondenskraftverk inte blir aktuellt, säger
motionärerna, förutsatt att de beslut fattas som krävs för att en energieffektiv
och decentralistiskt inriktad energipolitik skall bli möjlig. Önskemålet i
motionen är att riksdagen gör ett uttalande av denna innebörd.

I propositionen nämns (s. 8) att elförsörjningssituationen i landet under
1980-talet och i början av 1990-talet förväntas bli sådan att det inte behövs
några stora kolkondensanläggningar. Vidare erinras om att 1981 års energikommitté
studerar alternativa handlingsvägar för att avvecklingen av
kärnkraften skall säkerställas och att kommittén därvid behandlar också
frågan om användningen av kol i ett långsiktigt tidsperspektiv.

Med hänsyn till att den fråga som motionärerna tar upp håller på att
utredas av 1981 års energikommitté finner utskottet att riksdagen inte nu bör
göra något uttalande av den innebörd motionärerna föreslår.

NU 1983/84:44

16

Övrigt

Utskottet har i den inledande översikten i detta avsnitt redogjort för vissa
andra förslag och synpunkter i propositionen än dem som nu har behandlats
eller som tas upp under särskilda rubriker i det följande. Mot ett av dessa
uttalanden opponerar sig upphovsmännen till motion 1983/84:2811 (vpk).
Det gäller vad som sägs om att det från samhällsekonomiska synpunkter är
angeläget att användning av skogsbränslen inte försämrar skogsindustrins
möjligheter att erhålla träfiberråvaror. Beroende på prisrelationer, avsättningsmöjligheter
och andra faktorer kan det i vissa fall vara samhällsekonomiskt
lönsamt att använda sådan råvara till energiproduktion, sägs det i
motionen. Något särskilt yrkande är inte knutet till denna del av motionen.
Utskottet begränsar sig till att hänvisa till betänkandet NU 1983/84:30 om
energipolitik (s. 79) för en redovisning av vissa frågor om skogsråvara för
eldningsändamål.

Vad som i övrigt anförs i denna del av propositionen har inte föranlett
några reaktioner i motionerna. Inte heller utskottet finner någon anledning
till erinran mot propositionen i denna del.

Energipolitisk prövning av kolanvändning

Den styrning av en fortsatt kolintroduktion som regeringen anser nödvändig
föreslås ske genom att energipolitisk prövning av kolanvändning införs
enligt bestämmelser i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggning
för fast bränsle. Enligt förslaget skall tillstånd krävas för anläggningar med en
tillförd effekt av minst 500 kW. Kravet föreslås gälla såväl nya anläggningar
som befintliga vid övergång till användning av kol. Tillstånd skall kunna
förenas med tidsbegränsning eller andra villkor. Detta bör t. ex. kunna ske i
sådana fall där tekniska eller ekonomiska förutsättningar för övergång till
andra bränslen senare kan föreligga. Tillståndet skall ges endast om
användning av kol i anläggningen bedöms vara förenlig med de energipolitiska
riktlinjer som riksdagen har antagit för introduktion av kol. Det
föreslagna lagrummets innebörd och tillämpningsområde samt motiveringen
härför redovisas mera i detalj på s. 12 f. i propositionen och i dess bilaga 1.5.

Regeringens förslag till energipolitisk prövning av kolanvändningen
innebär ytterligare ett tillskott till mängden av lagar och bestämmelser, sägs
det i motion 1983/84:2813 (m). Kolförbränningsanläggningar bör bedömas
med hänsyn till sina miljömässiga konsekvenser, anser motionärerna och
menar vidare att de för värmeverken och industrierna ansvariga själva, sedan
de har beaktat miljökraven, bör få avgöra om kol skall användas. I motionen
föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den fortsatta kolintroduktionen
bör kunna styras så att den står i överensstämmelse med de energipolitiska
riktlinjer som riksdagen fastställer. Det nuvarande samrådsförfarandet

NU 1983/84:44

17

enligt lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar med fast
bränsle ger inte tillräckliga möjligheter i detta avseende. Utskottet har inget
att invända mot den föreslagna prövningen i vad avser tillämpningsområde,
bedömningskriterier och möjlighet att knyta särskilda villkor till tillstånd
som ges. Inte heller i övrigt ger regeringens lagförslag enligt utskottets
mening anledning till någon erinran. Utskottet tillstyrker således förslaget
och avstyrker motion 1983/84:2813 (m).

Den föreslagna energipolitiska prövningen av kolintroduktionen kommer
enligt vad som sägs i propositionen att kompletteras med en fortlöpande
uppföljning av kolanvändningen som statens energiverk avses svara för. Den
miljöpolitiska prövningen enligt miljöskyddslagen kommer på motsvarande
sätt att kompletteras med en planerad uppföljning från naturvårdsverkets
sida av utsläppen av försurande ämnen. Sammantaget ger detta enligt
utskottets mening samhället goda förutsättningar för inflytande och överblick
över kolanvändningen och de miljöproblem som den kan ge upphov till.

Kolmi(jöfonden

Riksdagen beslöt våren 1983 om ett nytt stöd till anordningar för att
minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol i form av bidrag ur den s. k.
kolmiljöfonden (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 1982/83:22, rskr 1982/
83:166). Bidrag med upp till 75 % av kostnaderna kan lämnas till investeringar
i sådana anordningar. Kolmiljöfonden finansieras genom att en särskild
avgift om f. n. 10 kr. per m3 olja tas ut inom ramen för den särskilda avgiften
för oljeprodukter.

I propositionen sägs (s. 10) att anspråken på bidrag ur kolmiljöfonden kan
förväntas öka som följd av de skärpta miljökrav som föreslås på annat håll i
propositionen. Utbetalningarna av bidrag från fonden måste emellertid
anpassas efter de medel som finns till förfogande. Fonden föreslås få verka
t. o. m. budgetåret 1988/89 enligt ett femårsprogram som innebär att influtna
medel, beräknade till ca 500 milj. kr., får användas för investeringar i
anordningar för att begränsa svavelutsläppen. Statens energiverk, som
disponerar fondens medel, föreslås få en beslutsram på 350 milj. kr. Vissa
principer för bidrag ur fonden redovisas i propositionen. Innebörden härav
är att bidrag liksom hittills skall ges med högst 75 % av investeringskostnaden.
Högst bidrag skall utgå för investeringar i nya koleldade anläggningar.
Ett lägre bidrag skall kunna ges till investeringar i samband med konvertering.
En ytterligare reducering anses vara motiverad om utrustning för
rökgasavsvavling installeras sedan konvertering har skett vid ett tidigare
tillfälle. För investeringar i annan avsvavling, såsom kalktillförsel till bädd,
föreslås också reducerade bidrag kunna utgå. Enligt propositionen bör
principerna för bidrag ur fonden fastställas av regeringen.

Utskottet behandlar först frågan om riktlinjer för bidragsgivningen,
därefter den föreslagna ramen för bidragsgivningen.

NU 1983/84:44

18

Enligt motion 1983/84:2813 (m) bör statsbidrag i viss utsträckning utgå till
introduktion av ny renings- och förbränningsteknik men däremot inte för
installation av normal utrustning för rökgasrening. Hänsyn bör tas till
behovet av att utsläppen även av andra ämnen, t. ex. kväveoxider, minskas.
Motionärerna vill att riksdagen i ett uttalande till regeringen skall ansluta sig
till vad som har sagts i motionen om användningen av medlen i kolmiljöfonden.

Enligt propositionen har regeringen sålunda för avsikt att fastställa nya
principer för bidrag ur kolmiljöfonden, bl. a. mot bakgrund av att fondens
medel är begränsade. Utskottet har inget att erinra mot vad som sägs härom.
Som påpekas i propositionen måste utbetalningarna anpassas efter de medel
som står till förfogande. Med hänsyn till att olika förutsättningar föreligger i
fråga om både kostnader, intäkter och miljöeffekter i skilda bidragsfall anser
utskottet det rimligt att det görs en differentiering av bidragsnivån för olika
typer av anläggningar. Hur stora skillnaderna bör vara mellan olika
bidragskategorier anser sig utskottet inte ha vare sig underlag för eller
anledning att närmare bedöma.

Det följer av vad som har anförts i det föregående att utskottet inte stödjer
de tankegångar om kolmiljöfondens användning som förs fram i motion
1983/84:2813 (m). Vad beträffar förslaget att också åtgärder för att begränsa
utsläppen av bl. a. kväveoxid skulle vara bidragsberättigade erinrar utskottet
om vad som uttalades i denna fråga våren 1983. Utskottet underströk i sitt
yttrande (NU 1982/83:22 s. 51) över regeringens förslag i budgetpropositionen
rörande kolmiljöfonden att tillförsel till miljön av tungmetaller, kväveoxider
och stoft vid koleldning också utgjorde ett miljöproblem. Det fanns
olika tekniska metoder för att begränsa dessa utsläpp, sade utskottet och
nämnde att frågor härom bl. a. undersökts inom projektet Kol-Hälsa-Miljö.
Om regeringen skulle finna att krav bör ställas på mycket kostnadskrävande
tekniska lösningar för att reducera sådana miljöstörningar från koleldning
som nämnts, kunde det enligt utskottets mening vara rimligt att stöd fick utgå
också till sådana investeringar. Regeringen borde i så fall återkomma till
riksdagen med förslag om utvidgning av stödformen. Några sådana krav eller
förslag har inte aktualiserats i den nu aktuella propositionen. Det sägs
emellertid (s. 55) att den aktionsgrupp mot försurning, som har tillsatts av
regeringen, studerar vilka möjligheter som finns att minska kväveoxidutsläppen
från bl. a. förbränningsanläggningar och att gruppen avser att ta fram
underlag för riktlinjer. Utskottet anser liksom förra året att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om utvidgning av kolmiljöfondens
användningsområde om det skulle visa sig nödvändigt att mycket dyrbara
tekniska lösningar installeras för att minska skadliga miljöeffekter av
kväveoxid, tungmetaller m. m. Utskottet vill i sammanhanget också nämna
att bidrag ur kolmiljöfonden kan lämnas enligt nu gällande regler till
kostnader för omfattande utrednings- och utvecklingsarbete rörande åtgär -

NU 1983/84:44

19

der för att minska utsläppen av föroreningar vid förbränning av fasta
bränslen.

Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:2813 (m)
i berörd del.

Utskottet övergår så till att behandla frågan inom vilken ram bidrag ur
kolmiljöfonden skall få ges. Mot regeringens förslag om 350 milj. kr. står två
motionsyrkanden som med olika motiveringar går ut på att beslutsramen
skall begränsas till 250 milj. kr. Enligt motion 1983/84:2813 (m) är detta
belopp tillräckligt med hänsyn till de nya riktlinjer för stödet som förordas i
motionen. Enligt motion 1983/84:2810 (c) kommer anspråken på kolmiljöfonden
att bli mindre än vad regeringen räknar med, detta med hänsyn till
den betydligt lägre nivå för kolanvändningen som föreslås på annat håll i
motionen. Regeringens förslag innebär, beräknat efter en användning av 3-4
miljoner ton kol, att genomsnittligt 85-125 kr. per ton kol anvisas som bidrag
för miljöinvesteringar. Ett lika stort stöd vid användningsnivån 2 miljoner
ton innebär att 250 milj. kr. behöver anvisas. Detta föreslås bli riksdagens
beslut.

Utskottet anser att regeringens förslag är väl avvägt vid en användning av
3-4 miljoner ton kol. Förslaget tillstyrks. Alltså avstyrker utskottet motionerna
också i nu aktuella delar.

I budgetpropositionen (prop. 1983/84:100 bilaga 14 s. 92) har regeringen
under anslaget E 1 Statens energiverk: Förvaltningskostnader föreslagit ett
annat beslutsbemyndigande avseende bidrag ur kolmiljöfonden än det som
utskottet nu har behandlat. Under allmänna motionstiden väcktes med
anledning av förslaget en motion - 1983/84:911 (c) i berörd del - i frågan.
Både förslaget och motionsyrkandet finns redovisade i inledningen till detta
betänkande. Eftersom ett nytt förslag utifrån nya förutsättningar har
presenterats i proposition 1983/84:158 saknar det tidigare förslaget liksom
motionen aktualitet. De bör således inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

Kolförsörjning

Översikt över regeringens förslag

Efter en inledande översikt över den internationella kolmarknaden och
det svenska försörjningsmönstret för kol konstaterar regeringen (prop.
s. 19 f.) att delvis nya förutsättningar nu gäller för kolförsörjningen jämfört
med situationen vid riksdagens energipolitiska beslut år 1981. Den behöver
således inte längre vara baserad på kol med extremt låga svavelhalter.
Avancerad miljöteknik kan användas för att rena kolet. Ett engagemang i
utländska kolgruvor är därför inte längre lika viktigt. Det betonas dock i
propositionen att osäkerhet präglar den framtida kolmarknaden, framför allt
på grund av risken för en kraftig ökning av efterfrågan på kol.

NU 1983/84:44

20

Mot denna bakgrund redovisas förslag till riktlinjer för den framtida
kolförsörjningen. Syftet skall vara att försörjningen med ett från miljösynpunkt
lämpligt kol till rimliga priser tryggas. Bland riktlinjerna ingår att
långsiktiga engagemang med ett urval av exportländer skall eftersträvas, att
en geografisk spridning därvid bör åstadkommas, att Sydafrika inte bör
komma i fråga som exportör av kol till Sverige och att i första hand rena
kolkvaliteter skall importeras. Väsentligt är, sägs det i propositionen, att
engagemangen inte blir av sådan omfattning eller skapar sådana bindningar
att handlingsfriheten för den framtida energipolitiken minskar. Läget på
kolmarknaden bedöms inte vara sådant att ett system med importlicenser är
motiverat. Något behov av ett statligt engagemang i en centralhamn för
kolimport anses vidare inte föreligga f. n.

Importlicenser för kol

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:1367 begärs att
regeringen skall lägga fram förslag om importlicenser för kol. Det måste
finnas en klar och samlad överblick av hur mycket kol som förs in i Sverige,
anför motionärerna som motiv.

Liknande motionsyrkanden från vänsterpartiet kommunisterna har behandlats
av utskottet tidigare. Också från socialdemokratiskt håll har krav
rests på ett system med importlicenser. I det fallet har som motiv angetts både
att användningen av kol skall kunna kontrolleras och att försörjningen med
kol av bra kvalitet skall kunna tryggas. Riksdagen har på näringsutskottets
förslag avslagit motionerna. När utskottet behandlade vänsterpartiet kommunisternas
krav i frågan våren 1983 uttalades (NU 1982/83:33 s. 60) att ett
ställningstagande till frågan om importlicenser borde göras mot bakgrund av
vad som föreslogs i den proposition om kolförsörjning och kolanvändning
som regeringen hade aviserat till våren 1984, alltså den nu aktuella
propositionen om vissa kolfrågor.

Det som sägs i denna proposition om importlicenser innebär i sammanfattning
följande. Sverige är för sin framtida kolförsörjning inte längre hänvisat
till att utnyttja kol med sådana låga svavelhalter som förutsattes i 1981 års
energipolitiska beslut. De syften som låg bakom den socialdemokratiska
motionen år 1981 om importlicenser tillgodoses genom den sänkning av
gränsen för prövning av koleldade anläggningar enligt miljöskyddslagen till
500 kW som trädde i kraft den 1 juli 1983 och genom den energipolitiska
prövning enligt fastbränslelagen som regeringen nu föreslår. Ett införande av
importlicenser skulle f. ö. kräva särskilda överväganden med hänsyn till
Sveriges åtaganden inom ramen för samarbetet inom GATT. Något skäl för
statsmakterna att nu åter ta upp frågan om importlicenser för kol bedöms
därför inte föreligga. Frågan kan dock, säger föredragande statsrådet, åter
aktualiseras om kolimport i någon väsentlig grad skulle ske i strid med de
riktlinjer som förordas i propositionen.

NU 1983/84:44

21

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning att något system med
importlicenser inte nu behöver övervägas vare sig av försörjningspolitiska
eller förbrukningspolitiska skäl. Utskottet avstyrker alltså kravet i motion
1983/84:1367 (vpk) att riksdagen hos regeringen skall hemställa om förslag
om ett sådant system.

Centralhamn för kolimport

Motioner om en centralhamn för kolimport har också varit ett återkommande
ämne vid riksdagens behandling av kolfrågor. Senast diskuterades
frågan våren 1983 då det förelåg två motionsyrkanden i ämnet (m, s, c resp.
fp). I båda motionerna föreslogs initiativ till förmån för att en kolhamn skulle
byggas i Landskrona. Näringsutskottet avstyrkte motionerna (NU 1982/
83:33 s. 61) med hänvisning dels till att förprojekteringen av hamnen avsågs
fortsätta, dels till att en proposition om kolfrågor hade aviserats till våren
1984.

En motion i ämnet - motion 1983/84:858 (s) - har väckts också vid årets
riksmöte. Den nuvarande hanteringen av kol kännetecknas av stark splittring,
anför motionären. Ett genomförande av Sundshamnsprojektet i
Landskrona skulle göra det möjligt att avsevärt förbättra kolhanteringen.
Import av miljövänligt kol på transoceant tonnage skulle bli ekonomiskt
genomförbar. Projektet skulle också göra det möjligt att bygga en elproduktionsanläggning
baserad på kol. En sådan kommer enligt motionären att
behövas för att det skall bli möjligt att möta det elbehov som kommer att
föreligga på 1990-talet. Statliga garantier borde mot denna bakgrund lämnas
för byggandet av en central importhamn för kol i Landskrona. Riksdagen
föreslås göra ett uttalande av denna innebörd.

Frågan om hamnkapaciteten i landet för att ta emot och hantera kol
behandlas i propositionen (s. 23). En ökad införsel av kol i landet medför
inte några kapacitetsproblem i hamnarna, säger föredragande statsrådet.
Situationen synes tvärtom vara delvis den motsatta, nämligen att en
orealistiskt hög kapacitet planeras i vissa av landets hamnar. För den tid som
kan överblickas finns det inte något behov av en centralhamn för kolimport. I
propositionen redovisas också den slutsats som Nordiska ministerrådets
kolhamnsutredning har kommit till. Den framtida kolimporten ställer inte
krav på nordiskt samarbete rörande kolimporten, konstateras i denna
utredning.

Genom det som sägs i denna fråga i propositionen synes det utskottet vara
väl dokumenterat att den befintliga kolhamnskapaciteten inte utgör något
problem för att den fortsatta koltillförseln skall kunna hanteras. Något
statligt engagemang i en centralhamn för kolimport ter sig därför inte
motiverat, och förslaget härom i motion 1983/84:858 (s) avstyrks av
utskottet. Utskottet noterar emellertid vad som sägs i propositionen (s. 24)
om att de ekonomiska förutsättningarna för en viss kapacitetsutbyggnad på

NU 1983/84:44

22

hamnsidan kan bli annorlunda om den svenska kolimporten skulle komma
att förskjutas till mycket avlägsna producentländer. Detta skulle enligt
propositionen kunna leda till att någon hamn utvecklades till en centralhamn.

Transport av kol

Vänsterpartiet kommunisterna diskuterar i motion 1983/84:2811 var
anläggningar för kolförbränning bör ligga. Motionärerna delar regeringens
uppfattning att dessa i första hand bör lokaliseras till kustregioner eller
områden där insjöfart är möjlig. I anslutning härtill sägs att landtransporter i
första hand bör ske med järnväg om sådana transporter blir nödvändiga.
Detta skulle gälla i alla led av hanteringen, såväl före som efter förbränning.
Motionärerna önskar ett uttalande av riksdagen av denna innebörd.

Utskottet anser att det problem som motionärerna har uppmärksammat är
viktigt från miljövårdssynpunkt. Transporter, lagring och avfallsproblem
nämns i propositionen som några av de många källorna till störningar och
miljöproblem i samband med kolanvändningen. Bedömningen av vilka
åtgärder som behöver vidtas i dessa avseenden bör, sägs det i propositionen
(s. 55), på vanligt sätt ske vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen.
Det ankommer på naturvårdsverket att utarbeta de riktlinjer för tillståndsprövningen
som kan visa sig erforderliga.

Enligt utskottets mening har riksdagen inte underlag för en närmare
bedömning av den fråga motionärerna tar upp. Valet av transportmedel
torde, med beaktande av miljöskyddskraven, få göras från fall till fall och
hänsyn tas till den totala transportkedjan inkl. eventuella omlastningar. Med
hänsyn till vad som sägs i propositionen och till vad utskottet nu har anfört
anser utskottet att något särskilt uttalande av riksdagen i frågan inte är
påkallat. Utskottet avstyrker således motion 1983/84:2811 (vpk) i berörd del.

Kolvätskeblandningar

Utskottet behandlar i detta sammanhang en motion som har väckts under
allmänna motionstiden om s. k. kolvätskeblandningar.

Dessa blandningar består av kol uppblandat med vatten och vissa
tillsatsämnen som skall göra blandningen hanterbar och brännbar. Tekniken
att tillverka kolvätskeblandningar har successivt utvecklats sedan ett tiotal år
tillbaka och tekniken att använda den genomgår f. n. en snabb utveckling. I
Sverige har tre tillverkningsmetoder utvecklats (Carbogel, Fluid Carbon och
Nycol). Två av dessa, Carbogel och Fluid Carbon, är omnämnda i motion
1983/84:2116 (m). I motion 1983/84:2120 (m) föreslås, med hänvisning till
den förra motionen, att riksdagen skall besluta att tillverkning av de nya
kolvätskeblandningarna skall förläggas till Malmöhus län. Förslaget är ett av

NU 1983/84:44

23

flera som har det gemensamma syftet att näringslivet i Malmöhus län skall
utvecklas.

En fullskaleanläggning för tillverkning av Fluid Carbon håller på att
uppföras i Malmö och planeras bli färdig till hösten 1984. Carbogel, som har
en relativt omfattande produktion utanför landet men ännu ingen i Sverige,
har för avsikt att uppföra en mindre pilotanläggning i södra Sverige som
referensobjekt och laboratorium för försökstillverkning på basis av kolkvaliteter
från olika håll i världen. Nycol tillverkas i Stora Vika i Nynäshamns
kommun.

Planeringen av den tillverkning det är fråga om är väsentligen en
angelägenhet för de företag som driver projekten. Enligt utskottets mening
bör riksdagen varken uttala att tillverkning av kolvätskeblandningar skall äga
rum eller att sådan tillverkning skall bedrivas på viss plats. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det nu sagda motion 1983/84:2120 (m).

Övrigt

I den inledande översikten har utskottet redogjort för huvuddragen i
regeringens förslag till riktlinjer för den framtida kolförsörjningen. En del
frågor med anknytning härtill har behandlats i det föregående.

När det gäller urvalet av länder för svensk kolimport bör, såsom framhålls i
propositionen, liksom hittills eftersträvas geografisk spridning och samarbete
också med andra länder än de traditionella, t. ex. med utvecklingsländer.
De betydande politiska motsättningar inom Sydafrika och i hela södra Afrika
som Sydafrika har förorsakat genom sin apartheidpolitik gör att det inte kan
anses förenligt med rimliga krav på försörjningstrygghet att Sverige görs
beroende av kolimport från detta land. Utskottet instämmer således i vad
som sägs i propositionen om att Sydafrika från försörjningssynpunkt inte bör
komma i fråga som exportör av kol till Sverige. Med anledning av vad som
ytterligare sägs i propositionen om landets rasåtskillnadspolitik vill utskottet
erinra om att Sverige tillhör de länder som kraftigt fördömer rasåtskillnadspolitiken
och försöker förmå FN:s säkerhetsråd att fatta bindande beslut om
sanktioner mot Sydafrika bl. a. på handelsområdet. Sådana FN-beslut är
förpliktande och tar över internationella åtaganden på detta område mot
vilka ensidigt agerande riskerar att strida.

Utskottet har inget att erinra mot övriga förslag som har redovisats i denna
översikt och inte heller mot vad som i övrigt anförs i propositionen under
rubriken Riktlinjer för den framtida kolförsörjningen.

NU 1983/84:44

24

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kolanvändning är 1990
att riksdagen

a) med avslag på motion 1983/84:2810 yrkande 1 i ifrågavarande
del godkänner i proposition 1983/84:158 bilaga 1 moment 3 angivna
riktlinjer i ifrågavarande del,

b) avslår motion 1983/84:911 yrkande 7,

2. beträffande kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska
bränslen

att riksdagen avslår motion 1983/84:2811 yrkande 1,

3. beträffande naturgas

att riksdagen avslår motion 1983/84:2811 yrkande 2,

4. beträffande kolkondenskraftverk

att riksdagen avslår motion 1983/84:2368 och motion 1983/84:2810
yrkande 1 i ifrågavarande del,

5. beträffande riktlinjer i övrigt för fortsatt kolintroduktion

att riksdagen godkänner i proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 3 angivna riktlinjer i den mån de inte omfattas av
utskottets hemställan under 1 och 7,

6. beträffande energipolitisk prövning

att riksdagen med bifall till proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 2 och med avslag på motion 1983/84:2813 yrkande 3 antar
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
1981:599 om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle,

7. beträffande principer för bidrag ur kolmiljöfonden

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2813 yrkande 4
godkänner i proposition 1983/84:158 bilaga 1 moment 3 angivna
riktlinjer i ifrågavarande del,

8. beträffande kolmiljöfonden

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:100 bilaga 14
punkt E 1 moment 1 och motion 1983/84:911 yrkande 14, med
bifall till proposition 1983/84:158 bilaga 1 moment 1 och med
avslag på motion 1983/84:2810 yrkande 2 och motion 1983/84:2813
yrkande 5 bemyndigar regeringen att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser i samband med stöd till anordningar för att minska
utsläppen av svavel vid förbränning av kol om högst 350 000 000
kr.,

9. beträffande importlicenser på kol

att riksdagen avslår motion 1983/84:1367 yrkande 3,

10. beträffande centralhamn för kolimport
att riksdagen avslår motion 1983/84:858,

11. beträffande transport av kol

att riksdagen avslår motion 1983/84:2811 yrkande 4,

NU 1983/84:44

25

12. beträffande kolvätskeblandningar

att riksdagen avslår motion 1983/84:2120,

13. beträffande riktlinjer för framtida kolförsörjning

att riksdagen godkänner i proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 4 angivna riktlinjer.

Stockholm den 24 maj 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m),
Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per
Westerberg (m), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s), Per-Richard
Molén (m), Ivar Franzén (c), Sture Thun (s), Bo Finnkvist (s), Sylvia
Pettersson (s) och Hugo Bergdahl (fp).

Reservationer

1. Kolanvändning år 1990 (mom. 1)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”När det”
och slutar på s. 12 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Enligt propositionen förutses att kolanvändningen år 1990 kommer att bli
3-4 miljoner ton. Det är mindre än vad som beräknades i 1981 års
energipolitiska beslut men bör jämföras med förbrukningen år 1983, som
uppgick till ca 1,2 miljoner ton. Detta innebär att regeringen förutser att
kolförbränningen kan komma att tredubblas under de närmast kommande
åren.

När riksdagen år 1981 ställde sig positiv till ökad användning av kol låg tre
skäl bakom ställningstagandet. Det var angeläget att minska det tidigare
mycket starka oljeberoendet. Kolfyndigheter utgjorde världens största
utnyttjbara energiresurs. Förbränning av kol i nya anläggningar med skärpta
krav från svavelemissionssynpunkt kunde innebära miljöförbättringar jämfört
med fortsatt oljeförbränning i äldre anläggningar. De senaste åren har
inneburit att försurningsproblemen har blivit allt allvarligare. Nya forskningsrön
visar att inte endast svaveldioxid utan även andra ämnen, främst
kväveoxider, bidrar till försurningen. Utskottet delar uppfattningen i motion
1983/84:2813 (m) att frågan om förbränning av kol därför i första hand måste
ses i perspektiv av miljöproblemen. Detta synsätt har enligt utskottets

NU 1983/84:44

26

mening i alltför liten utsträckning präglat förslagen om fortsatt introduktion
av kol. I annat sammanhang (JoU 1983/84:28 s. 15) har förslag förts fram om
strängare riktlinjer för utsläpp från koleldade anläggningar än dem som
regeringen förordar. En sådan skärpning av riktlinjerna kommer att medföra
att kolförbrukningen inte ökar så mycket som regeringen förutser. Samma
effekt kommer att erhållas om kolskatten höjs till en nivå motsvarande
beskattningen på olja, såsom också har föreslagits i annat sammanhang.

Skärpta miljökrav och likformig beskattning bör alltså enligt utskottets
mening vara utgångspunkter för företag och verk som planerar att använda
kol i sina förbränningsanläggningar. Ytterligare en utgångspunkt måste vara
att verksamheten i princip skall bära sina egna kostnader, däribland
kostnaderna för rökgasrening med befintlig teknik. På basis härav skall
företagen själva utan ytterligare prövning från energipolitisk synpunkt få
bestämma om kol skall användas.

En utvärdering av olika energislags miljöeffekter skulle vara värdefull. En
sådan bör verkställas snarast möjligt och omfatta även kämvärme. Enligt
utskottets mening borde t. ex. Secureanläggningar vara ett attraktivt alternativ
för värmeproduktion i större tätorter jämfört med koleldade anläggningar.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet nu på grundval av synpunkter i motion 1983/84:2813 (m) har
anfört. Slutsatsen i motion 1983/84:2810 (c) att kolanvändningen bör ha som
absolut övre gräns ca 2 miljoner ton ligger ganska nära det utskottet här har
förordat. Eftersom utskottet emellertid inte anser att det finns underlag för
en närmare precisering och eftersom en viss flexibilitet i riktlinjerna är
önskvärd avstyrker utskottet motionen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande kolanvändning år 1990

a) att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 3 i ifrågavarande del och med avslag på motion 1983/
84:2810 yrkande 1 i ifrågavarande del godkänner av utskottet
angivna riktlinjer,

b) (= utskottet).

2. Kolanvändning år 1990 (mom. 1)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”När det”
och slutar på s. 13 med ”inte behövs” bort ha följande lydelse:

Den minskande energiförbrukningen, stora möjligheter att utnyttja inhemska
bränslen samt effektiv värmepumpsteknik gör enligt utskottets
mening att kol inte behövs i det svenska energisystemet. De stora negativa
effekterna av kolanvändning gör att målet måste vara att helt komma ifrån

NU 1983/84:44

27

utnyttjandet av kol. Utskottet utvecklar det nu sagda mera i detalj i det
följande.

Även om regeringens förslag skall ses i ett perspektiv som sträcker sig till
omkring år 1990 är det enligt utskottets bedömning viktigt att på ett bättre
sätt än vad som sker i den aktuella propositionen väga in bedömningar av
förhållandena om fem-tio år. Utskottet ansluter sig till den i motion
1983/84:2810 (c) uttryckta uppfattningen att regeringen har tillämpat ett
alldeles för kortsiktigt synsätt. Kolpriset är nu relativt lågt men kan förväntas
stiga kraftigt under de närmaste åren. Investeringar som nu görs i koleldade
anläggningar därför att det med gällande prisrelationer är ekonomiskt
fördelaktigt binder resurser för lång tid. Detta riskerar att förhindra eller
kraftigt försena den övergång till en energiförsörjning baserad i huvudsak på
inhemska förnybara energikällor som enligt riksdagens enhälliga beslut skall
eftersträvas. Som påpekas av motionärerna finns dessutom inte längre något
behov av att olja ersätts med kol för att uppsatta sparmål skall nås. Därför
kan kolets roll i den svenska energiförsörjningen begränsas och samhällets
åtgärder i stället inriktas på att stödja introduktionen och användningen av
inhemsk energi. Möjligheterna att avstå från kol underlättas ytterligare
genom att fortsatta insatser för att spara energi kommer att minska den totala
värmeproduktionen. Det är särskilt viktigt att kol i det perspektivet inte får ta
för stor del av marknaden, eftersom underlaget för inhemska bränslen då
riskerar att helt slås undan.

Det nu sagda innefattar de viktigaste skälen till att utskottet från
energipolitisk synpunkt avstyrker regeringens förslag om fortsatt introduktion
av kol upp till en användningsnivå om 3-4 miljoner ton kol år 1990, vilket
är 50-100 % mer än vad som inom några år beräknas bli förbrukat i beslutade
och planerade anläggningar. Härtill kommer tungt vägande miljöpolitiska
skäl som har utvecklats närmare i annat sammanhang (JoU 1983/84:28 s. 13).
Innebörden av de krav som där har ställts är en väsentlig skärpning av
miljövårdskraven i förhållande till regeringens förslag. Utsläppskraven
föreslås gälla såväl befintliga som nytillkommande koleldningsanläggningar
och vara fastställda i lag. Den i propositionen föreslagna kolanvändningen
ger både större svavelutsläpp och mindre sysselsättning än det alternativ med
ökat utnyttjande av inhemska bränslen och effektivare energianvändning
som utskottet förordar.

Av de skäl som nu har sagts bör riksdagen, i enlighet med önskemålen i
motion 1982/83:2810 (c), slå fast att kolförbrukningen inte skall tillåtas uppgå
till mer än ca 2 miljoner ton per år och att alla möjligheter till minskad
kolanvändning skall tas till vara, vilket tillsammans med uppställda miljöoch
skatteregler gör att kolförbrukningen kommer att begränsas ytterligare.
I samband härmed bör riksdagen också, med bifall till motion 1983/84:911 (c)
i berörd del, uttala att utnyttjandet av solenergi, inhemska bränslen,
tillvaratagandet av spillvärme och energihushållning skall prioriteras före

NU 1983/84:44

28

användningen av kol. Därmed markeras vikten av att de övergripande
målsättningarna i 1981 års energipolitiska beslut fullföljs.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande kolanvändning år 1990
att riksdagen

a) med anledning av proposition 1983/84:158 bilaga 1 moment 3 i
ifrågavarande del och med bifall till motion 1983/84:2810 yrkande 1
i ifrågavarande del godkänner av utskottet angivna riktlinjer,

b) med bifall till motion 1983/84:911 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Kolanvändning år 1990 (mom. 1)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”När det”
och slutar på s. 13 med ”inte behövs” bort ha följande lydelse:

Enligt riktlinjerna i 1981 års energipolitiska beslut skall en successiv
utveckling ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst
förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. På
vägen mot detta mål är en minskning av oljans andel i energiförsörjningen ett
av de centrala inslagen. Kol som ersättning för olja är emellertid en inte vare
sig varaktig, förnybar eller inhemsk energikälla och har, som framhålls i
motion 1983/84:2811 (vpk), många negativa effekter. Särskild tyngd har
kolets negativa miljöpåverkan såsom har utvecklats ingående i annat
sammanhang (JoU 1983/84:28 s. 14,16 och 17). Ytterligare en viktig aspekt i
bedömningen av kolanvändningen är att behovet av en fortsatt snabb
oljeersättning inte längre är så stort, eftersom oljeförbrukningen redan nu i
absoluta tal har gått ned till den nivå som har uppställts som mål för år 1990.

Utskottet delar uppfattningen i motion 1983/84:2811 (vpk) att kolet av
dessa skäl inte bör få bli annat än ett marginellt inslag i den svenska
energiförsörjningen. Användningen måste omgärdas med stränga krav på
rening i alla led av hanteringskedjan enligt de förslag som har framförts i
annat sammanhang (JoU 1983/84:28 s. 14, 16 och 17). Utskottet godtar
regeringens förslag om en förbrukningsnivå för kol år 1990 om 3-4 miljoner
ton men delar uppfattningen i motion 1983/84:2811 (vpk) att detta är ett
maximialternativ som inte får överskridas och att alla möjligheter till en lägre
förbrukning måste tas till vara. Förutsättningarna härför synes utskottet vara
goda bl. a. genom möjligheterna till fortsatt minskning av energiförbrukningen
inom uppvärmningssektorn. Utskottet ansluter sig i allt väsentligt också
till resonemanget i motion 1983/84:2810 (c), som har stora likheter med den
här refererade motionen från vänsterpartiet kommunisterna. Den maximering
av kolförbrukningen till ca 2 miljoner ton som föreslås i centerpartiets

NU 1983/84:44

29

motion anser sig utskottet dock inte ha underlag för att tillstyrka som
riksdagens beslut.

Utskottet delar uppfattningen i motion 1983/84:2811 (vpk) att alternativen
till olja, kärnkraft och kol måste få större utrymme och att introduktionen av
dem måste ske snabbare än vad som förutsätts i propositionen. Ett
resonemang av liknande innebörd förs i motion 1983/84:911 (c). Utskottet
tillstyrker att riksdagen i enlighet med önskemålen i denna motion gör ett
särskilt uttalande om att utnyttjandet av solenergi, inhemska bränslen,
tillvaratagande av spillvärme och energihushållning skall prioriteras framför
användning av kol.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande kolanvändning år 1990
att riksdagen

a) (= utskottet),

b) med bifall till motion 1983/84:911 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska bränslen

(mom. 2)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”längre fram” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det angeläget att det av riksdagen år 1981 fastlagda
oljeersättningsprogrammet fullföljs. Alla möjligheter bör tas till vara som
leder till en förbättrad miljö. Förutsatt att de i motionerna 1983/84:2810 (c)
och 1983/84:2813 (m) uppställda miljökraven uppfylls bör enligt utskottets
mening kol i begränsad omfattning kunna användas.

5. Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska bränslen

(mom. 2)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motion 1983/84:2811 (vpk) uttryckta uppfattningen
att det med hänsyn till den betydande minskning av oljeförbrukningen som
har skett kan ifrågasättas om det är riktigt att forcera ned oljans andel av den
svenska energiförbrukningen på det sätt som nu sker och som uppmuntras
ytterligare i proposition 1983/84:158. Det finns en väl fungerande oljeekonomi
i Sverige med en väl utbyggd struktur. Oljan kan antas komma att finnas

NU 1983/84:44

30

kvar som viktig energikälla under överskådlig tid. Kolpriset riskerar att öka,
hanteringskostnaderna totalt sett är höga för kol och miljöproblemen är
mycket stora. Utskottet anser liksom motionärerna att kol inte har sådana
fördelar framför oljan att en ökad användning bör stimuleras. Det finns
anledning att ännu någon tid förlita sig till olja och utnyttja tiden till en väl
planerad övergång till inhemska bränslen. Riksdagen bör enligt utskottets
mening i enlighet med vad som föreslås i motionen uttala att kol inte bör få
användas som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska energislag.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska
bränslen

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2811 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Naturgas (mom. 3)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Förutsättningarna
för” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det värdefullt att olika naturgasprojekt håller på att
utvärderas. De miljömässiga fördelar som naturgasen har framför andra
energislag utgör ett övertygande skäl för att en fortsatt introduktion bör
komma i gång. Regeringen bör i enlighet med intentionerna i motion
1983/84:2811 (vpk) snarast förelägga riksdagen förslag till konkreta projekt
för fortsatt introduktion av naturgas.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande naturgas

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2811 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Kolkondenskraftverk (mom. 4)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”motionärerna föreslår” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att regeringen tyvärr inte i proposition 1983/84:158
slår fast att någon utbyggnad av kolkondenskraftverk inte behövs. Detta var
önskemålet i motion 1983/84:2368 (c). Riksdagen bör däremot ta tillfället i
akt att i enlighet med intentionerna i motion 1983/84:2810 (c) uttala att det
specifika elbehovet på längre sikt kan tillgodoses på annat sätt än genom
kondenskraft och att något byggande av kolkondenskraftverk därför inte
kommer att bli aktuellt. Inriktningen bör vara att sådana beslut fattas som

NU 1983/84:44

31

gör en energieffektiv och decentralistiskt inriktad politik möjlig. Detta är en
förutsättning för att kondenskraft inte skall behövas.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande kolkondenskraftverk
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2368 och med bifall
till motion 1983/84:2810 yrkande 1 i ifrågavarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Energipolitisk prövning (mom. 6)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Utskottet
delar” och slutar på s. 17 med ”upphov till” bort ha följande lydelse:

De negativa miljöeffekterna av kolanvändning är ett tungt vägande skäl
mot ökad kolförbrukning. Om emellertid ett företag kan tillgodose fastställda
miljövårdskrav på en eldningsanläggning bör det också, utan att projektet
prövas från energipolitisk synpunkt, få använda kol i denna anläggning.
Utskottet instämmer i synpunkterna i motion 1983/84:2813 (m) att regeringens
förslag ger floran av regleringar i samhället ett onödigt tillskott. Genom
förslaget öppnas möjlighet för regeringen att förbjuda anläggningar på
mycket lösa grunder. Utskottet tillstyrker motionärernas förslag och anser
alltså att riksdagen bör avslå regeringens förslag.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande energipolitisk prövning

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2813 yrkande 3 avslår
proposition 1983/84:158 bilaga 1 moment 2.

9. Principer för bidrag ur kolmifjöfonden (mom. 7)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 18 med ”Enligt
propositionen” och slutar på s. 19 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Varje energiform bör i princip bära sina egna kostnader, även de som
föranleds av ställda miljövårdskrav. Utskottet delar den uppfattning som
framförs i motion 1983/84:2813 (m) att statsbidrag inte skall utgå ur
kolmiljöfonden för att täcka kostnader vid installation av utrustning för
rökgasrening enligt befintlig teknik. Däremot bör bidrag i viss utsträckning
kunna utgå vid introduktion av ny renings- eller förbränningsteknik som
väsentligt nedbringar de totala föroreningarna. Därvid bör man speciellt ta
hänsyn till behovet att minska de utsläppta mängderna inte bara av svavel

NU 1983/84:44

32

utan även av andra ämnen, t. ex. kväveoxider, kvicksilver och andra
tungmetaller. Regeringen bör enligt utskottets mening utnyttja befintliga
medel i kolmiljöfonden för nu nämnda ändamål. Utskottet föreslår att
riksdagen gör ett uttalande av innebörd att så skall ske.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande principer för bidrag ur kolmiljöfonden

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 3 i ifrågavarande del och med bifall till motion 1983/
84:2813 yrkande 4 godkänner av utskottet angivna riktlinjer.

10. Kolmiljöfonden (mom. 8)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till de nya riktlinjer för bidrag ur kolmiljöfonden som
förordats anser utskottet att en ram för bidragsgivningen om 250 milj. kr. är
tillräcklig. Utskottet tillstyrker alltså motion 1983/84:2813 (m) i denna del.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande kolmiljöfonden

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:100 bilaga 14
punkt E 1 moment 1 och motion 1983/84:911 yrkande 14, med
bifall till motion 1983/84:2810 yrkande 2 och motion 1983/84:2813
yrkande 5 och med avslag på proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 1 bemyndigar regeringen att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser i samband med stöd till anordningar för att minska
utsläppen av svavel vid förbränning av kol om högst 250 000 000
kr.

11. Kolmiljöfonden (mom. 8)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till den betydligt lägre nivå på kolanvändningen som utskottet
förordar kommer anspråken på kolmiljöfonden att bli mindre än regeringen
räknar med. Utskottet tillstyrker förslaget i motion 1983/84:2810 (c) om att
bidrag skall få beslutas inom en ram av 250 milj. kr.

NU 1983/84:44

33

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande kolmiljöfonden

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:100 bilaga 14
punkt E 1 moment 1 och motion 1983/84:911 yrkande 14, med
bifall till motion 1983/84:2810 yrkande 2 och motion 1983/84:2813
yrkande 5 och med avslag på proposition 1983/84:158 bilaga 1
moment 1 bemyndigar regeringen att ikläda staten ekonomiska
förpliktelser i samband med stöd till anordningar för att minska
utsläppen av svavel vid förbränning av kol om högst 250 000 000
kr.

12. Importlicenser på kol (mom. 9)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”sådant system” bort ha följande lydelse:

Det finns förutom miljöskäl även ekonomiska och handelspolitiska skäl för
samhället att utöva kontroll av kolanvändningen. Utskottet anser att det,
såsom anförs i motionen, måste finnas en klar och samlad överblick av hur
mycket kol som förs in i Sverige. Utskottet finner därför liksom motionärerna
att regeringen bör lägga fram förslag om ett system med importlicenser.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande importlicenser

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:1367 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Transport av kol (mom. 11)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:
Transporterna är ett viktigt led i den långa förorenande kedjan av
tillförsel, användning och deponering av kol. Transport av kol och kolavfall
med bil på väg måste enligt utskottets mening så långt det är möjligt undvikas
och järnvägstransport i stället tillgripas. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna som sin mening. Utskottet har därmed tillstyrkt yrkandet härom i
motion 1983/84:2811 (vpk).

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. beträffande transport av kol

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2811 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1983/84:44

34

14. Beskattning av kol

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Riksdagen torde” och slutar med ”diskutera ämnet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion 1983/84:2813 (m)
att den skattemässiga favoriseringen av kol i förhållande till olja inte är
motiverad. Energibeskattningen bör vara likformig, dvs. neutral och beräknad
efter energiinnehållet i de olika energislagen. Skatten på kol bör därför
successivt ökas så att den når en nivå motsvarande beskattningen av olja.
Detta, tillsammans med de strängare miljökrav som uppställs i motionen,
kommer att få till följd en mindre ökning av kolförbrukningen än den som
regeringen räknar med.

15. Beskattning av kol

Tage Sundkvist och Ivar Franzén (c) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 14 som börjar med ”Riksdagen torde” och slutar med
”diskutera ämnet” bort ha följande lydelse:

I linje med vad som sägs i motion 1983/84:2810 (c) bör användningen av kol
och olja beskattas likformigt efter sitt energiinnehåll. Det innebär att
kolskatten exkl. avgifter bör vara 275 kr. per ton och att den bör vara införd
fullt ut den 1 januari 1985.

Särskilda yttranden

1. Kolanvändning år 1990 (mom. 1)

Hugo Bergdahl (fp) anför:

I det oljeersättningsprogram som föreslogs riksdagen av den dåvarande
trepartiregeringen i energipropositionen (1980/81:90) ingick en begränsad
introduktion av kol. Motiven för detta var att kolet är en kommersiellt
tillgänglig energikälla som är ekonomiskt fördelaktig i många tillämpningar,
framför allt i större pannor inom fjärrvärmesektorn och inom industrin. För
att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom dessa
sektorer fordras en introduktion av kol.

Jag konstaterar att införandet av skärpta miljökrav för kolanvändning har
försenats i två år genom att proposition 1981/82:151 från den dåvarande
regeringen (c, fp) avslogs av riksdagens socialdemokrater och moderater.
Detta har inneburit en allvarlig försening av införandet av hårdare reningskrav.
Det är ändå tillfredsställande att förslag som uppfyller våra krav nu
presenteras.

Med skärpta miljökrav blir det möjligt att använda kol på ett sådant sätt att
den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Mot den

NU 1983/84:44

35

bakgrunden anser jag att det även från miljösynpunkt är motiverat med en
begränsad kolintroduktion.

Riksdagen ställde sig vid behandlingen av den ovannämnda propositionen
bakom oljeersättningsprogrammet. Regeringen föreslår nu riksdagen att
sätta ett något lägre mål för användningen av kol år 1990. Man gör det mot
bakgrund av en bedömning av de faktiska planer som f. n. finns i kommunerna
och av att oljeersättningsprogrammet i vissa avseenden har gått något
bättre än vad som tidigare förutsatts. Jag instämmer i propositionens
bedömning att den föreslagna användningsnivån 1990 är en rimlig anpassning
till den rådande verkligheten.

Jag vill dock kraftigt understryka att det som hela tiden avsetts är en
mycket begränsad kolanvändning. Kol skall användas för att ersätta olja och
med sådana miljökrav att påverkan på miljön blir väsentligt mindre med de
nya anläggningarna än vad förhållandet var före introduktionen.

Jag noterar med tillfredsställelse att socialdemokraterna nu i stort sett har
övergivit de planer på en massiv kolintroduktion som lanserades bl. a. i den
s. k. krisgruppens rapport. Socialdemokraterna har nu också accepterat att
den framtida användningen av kol i landet kommer att vara så låg att någon
centralhamn för kolimport inte behövs.

Jag kan därmed instämma i utskottets bedömning att den begränsade
kolanvändning som redovisas i propositionen kan accepteras under förutsättning
att den sker i anläggningar med effektiva miljöskyddsanordningar.

Jag vill avslutningsvis understryka att försurningen av miljön är en av vår
tids största miljöfrågor.

2. Riktlinjer för framtida kolförsörjning (mom. 13)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anför:

I avsnittet Riktlinjer för den framtida kolförsörjningen sägs i proposition
1983/84:158 (s. 21) att Sydafrika liksom hittills inte bör komma i fråga som
exportör av kol till Sverige och att detta är motiverat inte enbart från
försörjningssynpunkt utan även mot bakgrund av att detta land bedriver en
rasåtskillnadspolitik som kraftigt bör fördömas. Utskottet har med anledning
härav anfört vissa synpunkter i frågan men har lämnat förslagen utan erinran.

Såväl Sverige som Sydafrika har anslutit sig till Allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) som bl. a. anger principerna för handelsutbytet
mellan GATT:s medlemsländer. Vi vill understryka nödvändigheten av att
dess regler efterföljs och att den frihandel som är en förutsättning för det
internationella handelsutbytet inte motverkas. Utskottet anför på s. 23:
”Sådana FN-beslut är förpliktande och tar över internationella åtaganden på
detta område mot vilka ensidigt agerande riskerar att strida.” Vi uppfattar
denna formulering som en markering av att denna risk är påtaglig i det nu
aktuella fallet.

NU 1983/84:44

36

Bilaga 1

CL

e

3

3 >

§> —
c X

°< n

z

w

o

z

—

z

w

02

O

u,

c/5

02

2

W

§

02

=<

>

<

É4

&o

Z

oc

c

1

2

■fe

ö

■S

E

I

>

0)

b

>

:0

01)

B

I

I

Ol

•<

ll

11
W £

«« C

fl

c |
2 2
W 3

UJ

oo

O

_z

O

c

c

03

G.

OO c ^
> «o •>
“ CL M
>

g « >

E X) 3

:3

C

3

00

«o

X

c

c

3

a

I			l. OJ	1* 0			L» s	Ll B
: S	Ö	fe	1	i	s		1	1
LS r di	1	1	l. :C3 C	c :3 . G.	9	8	:23 C	:03 - G

O

T3 l 3

O

g

g U
E o
U T) w«
•0 3 0
C O J>

,G i » å

C/3 C/3

£ g

C C u

U U 'O L

■a •o « o

c <= K 2

2 5 a. =

J J » a

t/i C/3 V3

u O O w v>
D fl 13 U U
C C C i ^

55533
£ £ £ g. g.

					>OJ OC		•O) 00
04 OO	04 oc	uo 00	& oc	04 OC	1	00	s	s
Ov	Os	Ov	Os	Os	Ov	Ov	£	OV

			oT
	i		»0
0	co	,-H	04
00	oc	00	OC
Ov	Os	OV	Ov
	1“•	T—,

C» O O . 04
N i (S g rn

£

t

o

C C C
C C C

a. o. o.

IT| >0 IO IO

co co co co co

:g.S

fe “ 2 - - - -E + “ SSSS
73 73 +

l- B	Ll u	L, «	Ll O	Ll O
IG IG		s	s
0)	0	73	73	73

3 3
a. o.

t/i

o

b

L. u« u

u

Z Z B.

335
g. g. £

«r> »n h co co

00 00 00 00 00

Ov Os Os Os Os

O

CO

cp

8 co o
_ Hcoa
Ö X X X X
^ CL, O M
CU > CU CU G.
•<

00 00

C/3 C A

I ^ ^ j 5

UJ C C

US °3 °«J Q

<3 45-r M S

,X (Ii fl i f

G. Q.
G. Cl

—i *-0

> >0

NU 1983/84:44

37

Bilaga 2

u

E

>

-o .o
52 3

leli

» u
§.E

X>

litt

•p w p
2 •— 3 ^3

G3 O 4> Ä

£

rj Uh ö

eSi

z

pq

O

Z

>—(

z

w

PÄ

0

b

1/5

pä

pä

2

w

§

PÄ

■<

>

<

PÄ

C/P

z

1
C/D

c

fc

-a

a

CQ

|

i©

►

4)

£

c

:CQ

>

00

•c

>

O

CQ

•O -C
tu "O

a	i—1 a
0 f/i	2
ca 2	p 2
ca 2	ca 2

ca

X)

C — q=

Jl> O JD

*v5 175

C , C

:C0 + ;eC

O + C

2 £ •“

^ 2 + „ . „
+ © u, 4) ^ —-

Il |ll|

■b C/P C/P C/P C/P X>

XD

•s >-

3 4)

O .”p VI U w

fi å?

■2 2 .jw
u
13 13 fA

V O
£££

^ n n
oo oo oo

Os Os Os

s

a

6

o

Sd

2

•O

> :C0

S 3

O ca

- S» .5®

5 S in

O «M

f/i f/i
+ +

4)

II

;ca :co

a. a

ee

3 B

« fc 'c S 2

B b —*
a.S :a.S ia

c/p 4) fr 4> 4)

Os s-h M n (N

co oo oo oo

2 c

cn 4)

4) *a
> O w

< CQ CQ

oo -

Sell

OOX!

| 22. flip

—« / f/i c/3 i_

.* c '« o 2 «
W W w O DC X

a .2
a2

ca ca

4> E

£ Sd e
2 o £

7? c/p

-S " s
+ t*

t f/i

s 19

0 £
-* 2

1 4)
+ -*

1 ^
* ^
.5 +

+ 4>

ö 0 2
m cc x>

|öö

E 2 ii E

lii

eeeee

•o ^
NO +

eee ee

+ +
p O

	i		i
s	WO 00	s	rn 00	U-l 00
Os	Os	Os	Os	Os

2 § g

S^:§-

•C E 3
« §3

pä 3 j

«

■a

G

i -

£ Z

0

M

+ cg

2 2

(B 2

fl) C/P

1 =
■° +

É6

7«

C «

:S C/3

11
fl
00
™ o

+ -ts
t +
2 u.
:S§ Q
ii Oi

■S 2 +

b 0	4D	b	b 4J
2 2	2 O bi	4J 2	2 2
M j4>	2	b :G3 Q_	2 2
13	13	C/P	2

11

:Cd :CS

CJ

ffi

U ?

10 00		»O 00	3
	CO 00	1	r^D 00	00	»O 00
Os fH	Os	OS	Os	OS	Os

+ -o
t +

i 8.

1 o

a

ra ^
1-S ca

75

E + M

a

S

+

1 §

1 1
_D :ea

(« 7 N"
00 o XD
O ^ ,

" + i

t Si

*j O. u-i

b 4)	b 4>	b 2
«C	2	2
O	0	0
b	b	b
2	M	2
2	2	2
13	13	13

11

:a.a -s

C/PC/P 4)

u u u

eeeee

o

ee

+

33

££

CO rj;
00 00
Os Os

U

£

a

3

Os

00 00 E »ca »ca —

.2 .2 iS ~ B #

3 3 •© =3 = *o

■? C O 4) C

^ CO ^ ^ p

Z W 1/5 CO(/5

= rS2

i i

II

*g O

^ dS

0 U

1 ^
>^<

•o

G

O

NU 1983/84:44

38

Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Proposition 1983/84:100 2

Proposition 1983/84:158

Huvudsakligt innehåll 2

Förslag 3

Motionerna 3

Jordbruksutskottets betänkande 1983/84:28 om vissa kolfrågor 4

Utskottet

Inledning 6

Riktlinjer för fortsatt introduktion av kol 7

Översikt över regeringens förslag 7

Kolanvändning år 1990 8

Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och

inhemska bränslen 13

Beskattning av kol 13

Naturgas 14

Kolkondenskraftverk 15

Övrigt i 16

Energipolitisk prövning av kolanvändning 16

Kolmiljöfonden 17

Kolförsörjning 19

Översikt över regeringens förslag 19

Importlicenser för kol 20

Centralhamn för kolimport 21

Transport av kol 22

Kolvätskeblandningar 22

Övrigt 23

Hemställan 24

Reservationer

1. Kolanvändning år 1990 (m) 25

2. Kolanvändning år 1990 (c) 26

3. Kolanvändning år 1990 (vpk) 28

4. Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska
bränslen (m, c) 29

5. Kol som överbryggningsbränsle mellan olja och inhemska
bränslen (vpk) 29

6. Naturgas (c, vpk) 30

7. Kolkondenskraftverk (c, vpk) 30

NU 1983/84:44 39

8. Energipolitisk prövning (m) 31

9. Principer för bidrag ur kolmiljöfonden 31

10. Kolmiljöfonden (m) 32

11. Kolmiljöfonden (c) 32

12. Importlicenser på kol (vpk) 33

13. Transport av kol (vpk) 33

14. Beskattning av kol (m) 34

15. Beskattning av kol (c) 34

Särskilda yttranden

1. Kolanvändning år 1990 (fp) 34

2. Riktlinjer för framtida kolförsörjning (m) 35

Bilagor

1. Värmeverk med koleldning 36

2. Värmeverk utförda för alternativa bränslen 37

minab/gotab 78697 Stockholm 1984