NU 1983/84:39

Näringsutskottets betänkande
1983/84:39

om industripolitiska åtgärder för Norrbotten
Ärendet

I detta betänkande behandlas tio motioner som rör industripolitiska
åtgärder i Norrbottens län. Motionerna avser jämsvampsverk (även i
Bergslagen), tillverkning av konstgödsel, kemisk industri, bär- och konservindustri,
tillverkning av tonträ och utveckling av industristrukturen i
malmfälten.

Sammanfattning

Utskottet behandlar fyra motioner (s; fp; vpk) med förslag om att
jämsvampsverk skall lokaliseras till Norrbotten eller Bergslagen. Att
regeringen följer utvecklingen beträffande järnsvampstillverkningen och
uppmärksammar möjligheterna att en sådan produktion kan integreras i
malmberedningen är angeläget, menar utskottet, som dock avstyrker att
riksdagen skall kräva utredningar med viss inriktning eller eljest ta ställning i
lokaliseringsfrågan. Förutsättningarna får, säger utskottet, inte låsas inför
behandlingen av malmfältsutredningens betänkande. I en reservation (m)
markeras tydligt att det inte är en uppgift för riksdagen att uttala sig om var
järnsvamp skall tillverkas i landet; i en annan (vpk) krävs tvärtom ett klart
ställningstagande av riksdagen till förmån för i första hand Norrbotten, i
andra hand Bergslagen.

En motion (vpk) om tillverkning av konstgödsel i Norrbotten baserad på
lokala råvaror ger enligt utskottet inte anledning till något uttalande från
riksdagens sida med hänsyn till att malmfältsutredningen nyligen har lagt
fram vissa förslag i frågan. Inte heller tillstyrker utskottet begärda (s) initiativ
till en småskalig tillverkning av ammoniak ur torv. Ekonomiska förutsättningar
synes inte föreligga, och andra alternativ kan diskuteras. Ett önskemål
(vpk) om åtgärder för att bär- och konservindustri etableras i Norrbotten är
enligt utskottet i allt väsentligt tillgodosett genom aktiviteter som länsstyrelsen
och Norrlandsfonden bedriver. Med liknande argument avstyrker
utskottet två motioner (s; vpk) i vilka begärs att tillverkning av tonträ för
musikinstrument startas i Norrbotten. Ett förslag (s) att en del av vinsten i
LKAB skall avsättas för bidrag till förverkligande av utvecklingsprojekt i
malmfältskommunerna avstyrks. Syftet är angeläget men metoden i vissa
avseenden diskutabel, anser utskottet, som även på denna punkt hänvisar till
malmfältsutredningens förslag.

1 Riksdagen 1983184.17sami. Nr 39

NU 1983/84:39

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1983/84:421 av Paul Lestander (vpk), vari hemställs att riksdagen hemställer
hos regeringen om åtgärder och förslag i syfte att etablera en bär- och
konservindustri i Norrbottens län,

1983/84:561 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen att snabbutreda frågan om var ett järnsvampverk
bör förläggas och framlägga förslag i enlighet med vad som motionen anför,

1983/84:695 av Paul Lestander (vpk), vari hemställs att riksdagen hemställer
hos regeringen om åtgärder för att starta tillverkning av tonträ i
Norrbotten,

1983/84:860 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om att förslag snarast föreläggs riksdagen, som
möjliggör uppbyggande av en samhällsägd konstgödseltillverkning i malmfälten,

1983/84:1036 av Karl-Erik Häll (s), vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen skyndsamt låter utreda möjligheten av en integrerad järnsvamptillverkning
vid LKAB:s förvaltning i Malmberget,

1983/84:2355 av Frida Berglund m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att möjligheterna prövas att genom vinstavsättning i LKAB
ekonomiskt stödja utvecklingen av industristrukturen i malmfälten,

1983/84:2370 av Kerstin Nilsson (s), vari hemställs att riksdagen uttalar sig
för att en kemisk industri för exempelvis tillverkning av ammoniak lokaliseras
till Norrbottens inland i enlighet med vad som anförts i motionen,

1983/84:2371 av Kerstin Nilsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen undersöker förutsättningarna för att i särskilda former
ge erforderligt stöd till igångsättning av produktion av tonträ vid ASSI
Seskaröverken,

1983/84:2379 av Rune Ångström (fp), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om förutsättningarna för ett järnsvampverk i
malmfälten närmare utreds,

1983/84:2793 av Lars Werner m.fl. (vpk), såvitt gäller hemställan (7
delvis) att riksdagen ger regeringen till känna vad motionen anför om
lokalisering av järnsvampverk .

Yrkande 7 i motion 1983/84:2793 behandlas i återstående del i näringsutskottets
betänkande NU 1983/84:35.

NU 1983/84:39

Uppgifter i anslutning till motionerna
Malmfältsutredningen

Malmfältsutredningen har nyligen lagt fram betänkandet (Dsl 1984:9)
Framtid i Malmfälten.

Utredningens förslag läggs fram mot bakgrund av en samhällsekonomisk
analys av olika utvecklingsalternativ för Luossavaara-Kiirunavaara AB
(LKAB) och malmfälten. Analysen visar att fortsatt järnmalmsbrytning i
malmfälten på lång sikt är möjlig under vissa förutsättningar. En sådan är att
produktionen kan upprätthållas på en nivå av minst ca 15 miljoner ton per år
om två gruvor drivs och minst ca 8 miljoner ton om endast en gruva
(Malmberget) bryts. En annan förutsättning är att ett eventuellt prisfall på
LKAB:s produkter inte blir större än 10-15 % i förhållande till 1983 års
prisnivå. Ett större prisfall på företagets produkter skulle innebära att det
från samhällsekonomisk synpunkt inte är försvarbart att fortsätta järnmalmsbrytningen
i malmfälten längre än till omkring år 1990.

I ett mycket långsiktigt perspektiv framemot år 2020-2030 måste, anför
utredningen, beaktas att de nya huvudnivåer som nu planeras i såväl
Malmberget som Kiruna med i dag känd teknik och kända malmtillgångar
sannolikt blir de sista i resp. gruvor.

Det är enligt utredningen av grundläggande betydelse att statsmakterna
deklarerar sin syn på LKAB:s framtid och på företagets roll och ansvar när
det gäller det långsiktiga arbetet för att stärka och utveckla näringslivet i
malmfälten. Detta är viktigt inte minst med tanke på utredningens förslag till
olika förädlingsprojekt som är knutna till järnmalmshanteringen.

Utredningen bedömer att en befolkningsminskning i malmfälten på ca
12 000 personer kan komma att ske fram till år 2000 om produktionsvolymen
vid LKAB ligger kvar på 15 miljoner ton per år och om inte ytterligare
åtgärder vidtas för att stärka sysselsättningen i regionen. Kraftfulla åtgärder
måste enligt utredningen vidtas för att förhindra ökad arbetslöshet och
utflyttning. För att en ökad arbetslöshet kortsiktigt skall motverkas föreslås
att regeringen vidtar åtgärder för att snabbt få nya företag till malmfälten.
Regeringen bör med kraft driva frågan om att förlägga statlig tjänsteproduktion
till Servicecentralen i Gällivare AB (SIGA). En enhet för vård och
konservering av museiföremål bör byggas upp i Kiruna. Kriminalvårdsstyrelsen
bör utreda frågan om att förlägga en kriminalvårdsanstalt dit. Tomma
bostäder bör byggas om till lägenhetshotell för turiständamål inom ramen för
en samlad satsning på turism i malmfälten.

När det gäller åtgärder av mera långsiktig karaktär anför utredningen i sin
sammanfattning bl. a. följande:

Kommittén föreslår med stöd av gjorda studier att regeringen går in i
direkta förhandlingar med olika intressenter om dels järnsvampproduktion,
dels apatit-/fosforsyratillverkning i malmfälten. Vidare föreslår vi att frågan
om byggande av en försöksanläggning för utvinning av s. k. sällsynta

NU 1983/84:39

jordartsmetaller skall utredas närmare av styrelsen för teknisk utveckling
(STU).

Kommittén föreslår vidare att regeringen skall uppta förhandlingar med
Bolidenbolaget om en tidigareläggning av djupundersökning i Aitikgruvan
för att förbereda framtida underjordsbrytning. Vidare föreslår vi ytterligare
satsning på försöken att ta till vara industrimineral ur avfallssanden vid
gruvan.

Inom prospekteringsområdet föreslås att en samarbetsgrupp bildas i länet,
ett ”Norrbotten Mineral”, för uppföljning och vidarebearbetning av malmoch
mineralfyndigheter.

För att ny företagsamhet skall stimuleras föreslår utredningen vidare att
affärs- och produktidéer tas till vara som finns inom regionens större företag,
t. ex. LKAB och Boliden AB. En systematisk genomgång av olika industrisektorer
bör ske i detta syfte. Till hjälp för marknadsföring, produktutveckling
m. m. föreslås ett allmänt utvecklingsstöd för malmfältsföretag med upp
till 200 anställda. Kompletterande stöd skall kunna ges utöver ordinarie
stödformer som t. ex. lokaliseringsstöd för angelägna projekt. Utredningen
betonar också vikten av att det i malmfälten skapas särskilda möjligheter att
få fram ägar- och riskkapital samt företagsledningskompetens för utveckling
av nya produkt- och affärsidéer. Olika insatser föreslås med anknytning till
bl. a. rymd- och dataområdet samt turistnäringen.

Tre olika finansieringsvägar anvisas av utredningen för de föreslagna
insatserna. Ordinarie medel skall utnyttjas så långt som möjligt. Ett
ramanslag bör tas upp på statsbudgeten för särskilda insatser i form av ett
samlat malmfältsanslag. Särskilda medel förutsätts bli anslagna för större
projekt.

Genomförandet av det föreslagna arbetet måste enligt utredningen vara
lokalt förankrat i malmfälten. Utredningen föreslår att det knyts an till den
särskilda s. k. af/ami-organisation eller malmfältsdelegation som har byggts
upp för att hantera frågor rörande övertalig personal vid LKAB. Delegationen
bör enligt kommittén ges förlängd tid för sitt arbete och ett vidgat
arbetsområde.

Järnsvampsverk

Motioner

I tre motioner, 1983/84:561 (vpk), 1983/84:1036 (s) och 1983/84:2379 (fp)
hemställs att regeringen skall utreda lokaliseringen av ett järnsvampsverk.
Motionärerna preciserar i olika grad var tillverkningen bör ligga: Norrbotten/Bergslagen,
Malmberget resp. malmfälten. Enligt en fjärde motion,
1983/84:2793 (vpk), bör regeringen se till att lokaliseringen av sådana verk
får den prioritering som föreslås i motionen, nämligen i första hand
Norrbotten, i andra hand Bergslagen.

Den lokalisering som förordas i motion 1983/84:1036 (s) är Malmberget.
Det finns, anför motionären, många tecken på att efterfrågan på järnsvamp

NU 1983/84:39

kommer att öka i slutet av 1980-talet. Den minskande stålproduktionen i
världen kommer troligen att resultera i höjda skrotpriser eller skrotbrist. Ny
teknik, bl. a. den plasmateknik som SKF Steel har utvecklat, ger väsentligt
lägre energiåtgång per ton järnsvamp än nuvarande tillverkningsmetoder.
Denna teknik ger också valfrihet i fråga om bränsle för tillverkningsprocessen.
Motionären påpekar att en rättvisande jämförelse av priser skall göras
inte mellan järnsvamp och skrot utan mellan järnsvamp och råjärn. Då får
man en helt annan, för järnsvamp mera fördelaktig prisrelation. Det nu
angivna är enligt motionären motiv för att ökad tillverkning av järnsvamp
sker i landet. Starka skäl talar för att sådan tillverkning förläggs till
Malmberget, som har mycket goda råvaruförutsättningar i fråga om kulsinter,
och, som energikälla, torv. I Malmberget kan man få en integrerad
produktion som omfattar målning, anrikning, kulrullning, sintring och
reduktion till järnsvamp i en sammanhängande process. Överskottsenergin
från järnsvampsledet kan användas vid produktionen av kulsinter. Regeringen
bör enligt motionen ge LKAB i uppdrag att vidta åtgärder för att göra en
framtida integrerad järnsvampstillverkning möjlig vid företagets förvaltning
i Malmberget.

I motion 1983/84:2379 (fp) hänvisas till pågående diskussioner om
lokalisering av ett järnsvampsverk till Stockholm, om andra lokaliseringsalternativ
och om utnyttjandet av den energi som alstras i processen. Enligt
motionären kan det vara intressant att använda överskottsenergin i kemisktekniska
processer med olika mineral som bas. Regeringen bör enligt
motionären utreda de närmare förutsättningarna för ett järnsvampsverk i
malmfälten.

Också motion 1983/84:561 (vpk) tar upp frågan om en ökad tillverkning av
järnsvamp framför allt ur perspektivet av tryggad råvaruförsörjning till
stålindustrin mot bakgrund av den aktuella utvecklingen när det gäller
tillgång och efterfrågan på skrot. Det måste, anser motionärerna, vara ett
mål att frigöra landet från beroendet av importerat skrot. I stället bör landets
malmtillgångar utnyttjas och tillverkningen av järnsvamp byggas ut. Ett
enskilt företag skall emellertid inte, sägs det i motionen, få avgöra var och hur
järnsvamp skall tillverkas. Den mest naturliga lokaliseringen av ett järnsvampsverk
är Norrbotten eller Bergslagens gruvområden. Den energi som
erhålls vid tillverkningen bör, påpekas det, kunna användas för annan
industriell verksamhet på gruvorterna. Regeringen bör enligt motionärerna
omedelbart utreda frågan om lokaliseringen av ett järnsvampsverk.

Även i motion 1983/84:2793 (vpk) framhålls att metallurgin inom
specialstålsindustrin uteslutande är baserad på skrot och att behovet av att
skrot kan ersättas med andra insatsvaror är stort. Järnsvamp är enligt
motionen ett sådant alternativ. Den naturliga placeringen av järnsvampstillverkning
är enligt motionen i något av malmområdena, där man även kan ta
till vara överskottsenergin för uppvärmning. Om inte hela behovet av
järnsvamp tillgodoses genom lokalisering till Norrbotten bör någon av

1* Riksdagen 1983184.17sami Nr 39

NU 1983/84:39

orterna i Bergslagen komma i fråga, sägs det i motionen. Regeringen bör se
till att lokaliseringen får den i motionen angivna prioriteringen.

Användning och tillverkning av järnsvamp

Som råvara vid ståltillverkning används råjärn eller skrot. I olika typer av
stålugnar används dessa råvaror var och en för sig eller i kombination. Valet
är beroende av en rad tekniska och ekonomiska faktorer. Skrot erhålls dels
internt vid stålverken genom att en hel del stål faller som skrot när stålet
bearbetas vidare, dels genom tillförsel av recirkulerat skrot, dvs. utrangerat
stål som tas till vara. Råjärn produceras till helt övervägande del i form av
tackjärn från masugnar. I begränsad utsträckning används den s. k. direktreduktionsprocessen
som ger järnsvamp. Sedan flera år tillbaka pågår försök
att ersätta de traditionella metoderna att framställa järnråvara till stålindustrin.
I Sverige har framför allt två utvecklingslinjer stått i centrum för
intresset. Den ena avser smältreduktionsprocesser för framställning av
flytande råjärn. Här har tre processer utvecklats: ELRED (Stora AB och
ASEA), INRED (Boliden AB) och Plasmasmelt (SKF Steel). Den andra
utvecklingslinjen är en ny process för direktreduktion av järnsvamp baserad
på den s. k. plasmateknologin, Plasmared (SKF Steel). Med denna metod
reduceras järnmalm av kolmonoxid/vätgas. Reduktionsgasen kan erhållas ur
fossila bränslen såsom kol, olja eller naturgas. Även torv kan eventuellt
användas. Gasen upphettas med hjälp av en plasmagenerator till mycket
höga temperaturer. Gasmolekylerna förändras då och sönderfaller så
småningom i atomer. Vid ännu högre temperaturer förlorar atomerna en del
av sina elektroner - gasen joniseras. Denna joniserade gas kallas plasma. En
av de viktigaste egenskaperna hos plasma är dess förmåga att ackumulera
stora energimängder i en mycket liten gasvolym. Denna energi kan sedan lätt
överföras och utnyttjas i en energikrävande industriell process såsom i det
här fallet direktreduktion av järnmalm till järnsvamp. Efter reduktionen har
gasen ett energivärde som motsvarar 25 % av naturgasens. En viktig
förutsättning för att processen skall kunna utnyttjas med ekonomi är att
denna överskottsenergi kan avsättas. Fördelarna med den nu beskrivna
processen anses framför allt vara den valfrihet som ges när det gäller
bränsleråvara samt låg energiförbrukning.

Järnsvamp som alternativ till skrot

Den globala användningen av skrot har ökat kraftigt under det senaste
årtiondet. Det beror på att äldre anläggningar för malmbaserad ståltillverkning,
framför allt små masugnar och martinugnar, successivt avvecklas och
att stål i stället i ökande utsträckning tillverkas i elektrostålugnar. Dessa
ugnar har skrot som råvara. Betydande mängder skrot används också som
s. k. kylmedel i syrgaskonvertrar, vilka i övrigt har råjärn som råvara. Denna

NU 1983/84:39

strukturförändring gör att efterfrågan på skrot ökar. Samtidigt begränsas
utbudet på den internationella marknaden av att de säljande länderna själva
genomför den nämnda omstruktureringen. Åtskilliga länder har också i
likhet med Sverige exportförbud på skrot.

Tillgången på skrot påverkas även av att stålindustrin i ökande utsträckning
går över från götgjutning till stränggjutning. Det får till följd att det s. k.
interna skrotfallet i stålverken minskar väsentligt.

Effekten av dessa två krafter - ökad elektrougnsbaserad ståltillverkning
och minskad götgjutning - kan bli fortsatt ökning av efterfrågan på skrot till
stålindustrin med åtföljande prishöjning.

De tendenser som har beskrivits här har haft stort genomslag i Sverige, där
elektrostålet nu svarar för drygt 50 % av ståltillverkningen och där ca 75 %
av stålet stränggjuts mot ca 20 % för tio år sedan. Resultatet har blivit ett
kraftigt ökat behov av köpskrot. Behovet har framför allt fått tillgodoses
genom import. Skrotimporten var i slutet på 1970-talet under 100 000 ton och
beräknas i år komma att uppgå till ca 700 000 ton.

Mot bakgrund av utvecklingstendenserna för stålindustrins skrotförsörjning
gjorde Jernkontoret år 1982 en utredning om olika alternativ till
importskrot. Järnsvamp var ett av de studerade alternativen. Andra var
råjärn framställt genom sådana smältreduktionsprocesser som har nämnts i
föregående avsnitt samt malmbaserade stränggjutna ämnen. Jernkontoret
fann bl. a. att det inte var företagsekonomiskt försvarligt att vid gällande
priser på importskrot investera i en anläggning för att med järnsvamp eller
råjärn ersätta sådant skrot. Utredningen fann det emellertid angeläget att
påpeka att förhållandena snabbt kunde komma att ändras.

Planerat järnsvampsverk i Stockholm

SKF Steel Engineering AB (SKF Steel) ingav den 29 december 1983 en
ansökan till regeringen om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att i
Stockholms frihamn inom Stockholms kommun bygga en anläggning för
produktion av järnsvamp m. m. med användande av dens. k. plasmateknologin.
Den planerade produktionen är avsedd att ge svensk stålindustri ett
konkurrenskraftigt alternativ till importskrot. Anläggningen skall dimensioneras
för en produktion av ca 190 000 ton järnsvampsbriketter per år. Den
överskottsenergi som kommer fram i processen i form av bränngas avses bli
använd för produktion av hetvatten till Stockholms Energiverks fjärrvärmenät
med ett energiinnehåll av 560 GWh per år.

Flera skäl anges av SKF Steel för den valda lokaliseringen. Stockholms
centrala belägenhet i förhållande till möjliga avnämare av järnsvampen i
Mellan- och Västsverige är ett av skälen. En jämförelse med tänkbara
alternativa lokaliseringsorter som ligger lika nära marknaden för järnsvamp
visar enligt SKF Steel att endast Stockholm kan, vid tidpunkten för den
planerade driftstarten, ta emot den överskottsenergi som genereras i

NU 1983/84:39

anläggningen. Den planerade användningen av överskottsenergin kommer
att minska behovet av kolförbränning för produktion av hetvatten till
Stockholms centrala fjärrvärmenät. De goda mottagningsmöjligheterna i
Stockholms frihamn anses vidare vara av betydelse eftersom råvarorna,
huvudsakligen järnmalmspellets och kol, sannolikt levereras via sjötransport.
Lokaliseringen av en referensanläggning till Stockholm kommer
vidare enligt SKF Steel att få stor betydelse för svensk teknologi och för
svensk exportindustri.

SKF Steels ansökan om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen remissbehandlas
f. n. Den första delen av remissomgången kommer inom kort att
avslutas. Flärefter skall koncessionsnämnden för miljöskydd yttra sig. SKF
Steel, Stockholms kommun och länsstyrelsen i Stockholms län kommer
sedan att ytterligare få lämna synpunkter i ärendet.

Förslag av malmfältsutredningen

Malmfältsutredningen påpekar i sitt betänkande (Ds I 1984:9) Framtid i
Malmfälten att Sveriges import av skrot uppgår till 600 000-800 000 ton per
år. Det skulle mot denna bakgrund finnas utrymme för ytterligare ett antal
järnsvampsverk i landet utöver den anläggning som nu planeras i Stockholm.
Avgörande för möjligheterna att få produktionen lönsam, anför utredningen,
är dock att den energi som bildas vid järnsvampstillverkningen kan
utnyttjas på något sätt och ge inkomster till verksamheten.

Mot bakgrund av de nya förutsättningar som har kommit fram när det
gäller att ekonomiskt utnyttja den överskottsenergi som alstras i tillverkningsprocessen
har malmfältsutredningen låtit göra en särskild utredning om
möjligheterna att producera järnsvamp i malmfälten. Denna studie visar att
en produktion av järnsvamp är möjlig såväl i Kiruna som i Malmberget. I
studien föreslås att järnsvampsverk byggs på båda orterna med en kapacitet
av 190 000 resp. 150 000 ton järnsvamp per år. Bränngasen och hetvattnet
från anläggningarna avses gå till dels kommunernas fjärrvärmenät, dels
LKAB:s kulsinterverk. Det förutses vidare att torv skall användas som
energikälla.

Investeringskostnaden är beräknad till drygt 800 milj. kr. för de båda
anläggningarna tillsammans. En del härav bör enligt studien kunna finansieras
med stöd enligt gällande förordningar inom energiområdet, en del med
lokaliseringsstöd. Den sammantagna sysselsättningseffekten för järnsvampsoch
energiproduktionen inkl. tillförseln av torvbränsle beräknas till ca
350-400 personer.

Inom ramen för denna studie har också översiktligt studerats möjligheterna
att knyta an ytterligare tillverkning till järnsvamps- och energiproduktionen.
Ett exempel är att bränngasen används för tillverkning av ammoniak.
De preliminära analyser som har gjorts visar att det kan finnas skäl att gå
vidare med en fortsatt studie av denna fråga.

NU 1983/84:39

Malmfältsutredningen föreslår att regeringen tar upp förhandlingar med
bl. a. SKF Steel och LKAB om byggande av järnsvampsverk i malmfälten.
Utredningen föreslår också att möjligheterna att knyta ytterligare industriell
verksamhet till en järnsvampsproduktion prövas.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om skrot och alternativa insatsmaterial

Riksdagen har vid flera tillfällen diskuterat frågor med anknytning till
stålindustrins skrotförsörjning. Senast skedde detta våren 1983 med anledning
av en motion (vpk), där det bl. a. föreslogs att regeringen skulle ta
initiativ till att de nya reduktionsprocesserna för framställning av råjärn
uppfördes i full skala. Vidare föreslogs att regeringen skulle ta initativ till
samordning av metallurgikapaciteten för handelsståls- och specialstålsindustrierna.
Syftet skulle vara att minska andelen importerat skrot och skapa
förbättrade förutsättningar för en malmbaserad metallurgi.

Näringsutskottet erinrade i sitt betänkande i ämnet (NU 1982/83:41) om
att de överläggningar som under lång tid hade pågått mellan olika företrädare
för stålindustrin om situationen på skrotmarknaden året förut hade resulterat
i en förhandlingsuppgörelse om fördelningen av köpskrot mellan stålverken.
Överenskommelsen hade trätt i kraft i juli 1982. Avtalet ansågs bl. a.
innebära att användningen av lämpliga substitut till skrot underlättades.
Utskottet hänvisade också till Jernkontorets utredning om alternativ till
importskrot. Utskottet anförde vidare:

Det är enligt utskottets uppfattning av stor vikt för svensk stålindustri att
den bedriver en metallurgisk tillverkning som i ett internationellt perspektiv
är rationell och konkurrenskraftig. Betydelsefullt är att råvaruförsörjningen
kan tryggas på längre sikt. De sedan lång tid pågående förhandlingarna om
situationen på skrotmarknaden har som nämnts resulterat i en uppgörelse.
Vidare har Jernkontoret genom sin utredning om alternativ till importskrot
förbättrat underlaget för planering av råvaruförsörjningen.

Utskottet vill betona vikten av att regeringen fortlöpande följer utvecklingen
inom detta område. Det är från flera utgångspunkter önskvärt att
skrotimporten kan nedbringas. Stålindustrin bör så långt möjligt vara
baserad på inhemsk malm, inhemskt skrot eller ämnen som tillverkas inom
landet. Enligt vad utskottet har erfarit planerar regeringen att ta upp
överläggningar om stålindustrins problem med berörda företag. Utskottet
räknar med att de nu nämnda frågorna kommer att behandlas i detta
sammanhang. Härutöver vill utskottet erinra om att arbetet på att utveckla
nya råjärnsprocesser har fått statligt stöd genom fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden). Något uttalande från riksdagen enligt de
nu behandlade motionsyrkandena finner utskottet inte motiverat.

Reservation avgavs av vänsterpartiet kommunisternas representant i
utskottet. Riksdagen följde utskottet.

NU 1983/84:39

Tillverkning av konstgödsel

Motion

Förutsättningarna för en konstgödselfabrik i Norrbotten är enligt motion
1983/84:860 (vpk) enastående goda. Samtliga råvaror finns i länet. De kan
erhållas enligt motionen på följande sätt:

Ammoniak som innehåller kväve kan framställas ur koksverksgasen vid
SS AB i Luleå. Fosfor finns i apatit, som är rikligt förekommande i
järnmalmsgruvorna och gråbergshögarna i malmfälten. Kalium kan utvinnas
som biprodukt vid aluminiumtillverkning ur den glimmer som finns i stora
mängder i anrikningssanden i den Bolidenägda Aitikgruvan. Kalksten som
också behövs kan brytas på flera platser i Norrbotten. Norvijaure i
Jokkmokks kommun, Vittangi i Kiruna kommun och Prästholm i Piteå
kommun kan nämnas som lämpliga råvaruställen för kalkbrytning. Talk, som
förhindrar att gödselmedlen klibbar, kan utvinnas ur täljstensfyndigheterna
vid Lautakoski i Pajala kommun. Svavelsyra som också behövs vid processen
kan fås ur Kaunisvaaramalmen. Spårämnen som borater och perborater är
möjliga att utvinna ur turmalin som finns i anrikningssanden i Aitikgruvan.
Magnesium och de metallurgiska spårämnena finns i överflöd i Norrbotten.

Framför allt talar enligt motionärerna beredskapsskäl för att den förordade
tillverkningen kommer till stånd. Råvarorna till den nuvarande svenska
produktionen av konstgödsel importeras nämligen. Många kommuner i
Norrbotten som är hårt drabbade av arbetslöshet skulle vidare få väsentliga
sysselsättningstillskott.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har vid flera tillfällen avslagit motionsyrkanden som i likhet
med det här aktuella förslaget har syftat till att förekommande råvaror i
Norrbotten skall användas för konstgödselproduktion.

I sitt betänkande (NU 1979/80:50) över ett sådant motionsyrkande (vpk)
våren 1980 återgav utskottet vad industriminister Nils G. Åsling kort
dessförinnan hade sagt i svar på två frågor (1979/80:284 och 1979/80:290) om
produktion av konstgödsel i Norrbotten (RD 1979/80:85 s. 76 f.). Han
erinrade därvid om att LKAB och Boliden AB tillsammans undersökte hur
de ändrade förutsättningarna i form av höjda oljepriser och nya processtekniska
lösningar inverkade på möjligheterna att tillverka konstgödsel i
Norrbottens län. Industriministern ville emellertid - mot bakgrund av att
överenskommelse just hade träffats om det s. k. kraftvärmeverksprojektet i
Luleå - beteckna planerna på konstgödseltillverkning i Norrbotten som ”ett
projekt på mycket lång sikt”. Det fanns enligt industriministern ingen
anledning att hysa några förhoppningar om att ett sådant projekt skulle
kunna realiseras under de närmaste åren.

Utskottet sade sig utgå från att regeringen hade sin uppmärksamhet riktad
på möjligheterna att få till stånd konstgödselproduktion i Norrbotten och

NU 1983/84:39

skulle ta de initiativ som kunde visa sig befogade. Mot bakgrund av den
information om förutsättningarna för projektet som var tillgänglig avstyrkte
emellertid utskottet förslaget i motionen om ett uttalande av riksdagen i
frågan.

Våren 1983 kom åter ett motionsyrkande (vpk) av innebörd att en statlig
konstgödselfabrik borde lokaliseras till malmfälten. Utskottet kunde då
konstatera (NU 1982/83:38) att frågan om en konstgödseltillverkning i
Norrbotten utreddes av malmfältsutredningen. Utskottet fann därför inte
skäl till någon särskild framställning i ämnet från riksdagens sida.

Förslag av malmfältsutredningen

Malmfältsutredningen har låtit utreda förutsättningarna för tillverkning av
konstgödsel på basis av råvaror som finns i Norrbotten. Utredningen visar att
det under vissa förutsättningar bör vara möjligt att väsentligt öka tillvaratagandet
av apatit som biprodukt från anrikningen av fosforhaltig järnmalm i
malmfälten. Denna apatit skulle enligt utredningen till stor del förädlas
vidare till fosforsyra och superfosfat med hjälp av svavelsyra framställd på
basis av lokal svavelråvara. Ett apatitverk skulle byggas i Malmberget. I
Kiruna finns redan ett apatitverk vars produktion säljs till Norsk Hydro.
Vidare skulle ett fosforsyraverk uppföras och planeras så att det kunde ta
emot såväl fluor- som klorapatit. Detta skulle bredda avsättningsmöjligheterna
för den klorhaltiga apatiten från Malmberget. Produktionen skulle
avsättas i form av apatit, fosforsyra eller trippelsuperfosfat.

Den samhällsekonomiska analys av projektet som utredningen har låtit
göra ger inget entydigt resultat. Analysen visar att prisutvecklingen på
produkterna och kapacitetsutnyttjandet är avgörande för lönsamheten.

Enligt utredningens förslag bör regeringen överlägga med Norsk Hydro/
SUPRA och LKAB om ett samarbete mellan dessa företag avseende
produktion av apatit och fosforsyra i malmfälten. Om fortsatta studier visar
att det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att framställa ammoniak ur
bränngasen från en eventuell järnsvampstillverkning i malmfälten (se s. 8)
bör också detta enligt utredningen beaktas i överläggningarna.

Utskottet

Järnsvampsverk

I två motioner, 1983/84:1036 (s) och 1983/84:2379 (fp), föreslås att
regeringen skall låta utreda möjligheterna att lokalisera ett järnsvampsverk
till Malmberget resp. malmfälten. I en tredje motion, 1983/84:561 (vpk),
begärs att regeringen snarast skall låta utreda var ett järnsvampsverk bör
förläggas. I motiveringen anförs att Norrbotten eller Bergslagen är den mest
naturliga lokaliseringen. Enligt motion 1983/84:2793 (vpk) bör regeringen se
till att lokaliseringen får den prioritering som anges i motionen, nämligen i

NU 1983/84:39

första hand Norrbotten, i andra hand Bergslagen.

Utskottet har i det föregående (s. 4 f.) redovisat vissa uppgifter om
järnsvamp. Produktens användning och processen för att tillverka den har
beskrivits. Dess betydelse som ett av de möjliga alternativen för ersättning av
importskrot har angetts. Vidare har redovisats dels planerna på ett järnsvampsverk
i Stockholms frihamn, dels malmfällsutredningens förslag
beträffande järnsvampsverk i malmfälten. Motiveringen i de fyra aktuella
motionerna har också redovisats utförligt.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet vid ställningstaganden
under senare år till frågor med anknytning till stålindustrins råvaruförsörjning
har understrukit betydelsen av en tryggad råvaruförsörjning till
stålindustrin. Utskottet har från flera utgångspunkter ansett det önskvärt att
skrotimporten kan nedbringas. Så långt det är möjligt, har utskottet anfört,
bör stålindustrin vara baserad på inhemsk malm, inhemskt skrot eller ämnen
som tillverkas inom landet.

Sett mot denna bakgrund finner utskottet det tillfredsställande att
konkreta planer finns på en fullskaleanläggning för tillverkning av järnsvamp
enligt den nya s.k. Plasmared-metoden. Skulle dessa planer realiseras
kommer ett tillämnat konkurrenskraftigt alternativ till skrot att finnas och
beroendet av importskrot till inte oväsentlig del att nedbringas. Utskottet
anser det också från industripolitisk synpunkt positivt om det uppförs en
anläggning inom detta nya teknikområde som kan tjäna som referensobjekt
för bl. a. export av svenskt know-how och svensk utrustning.

Den anläggning för produktion av järnsvamp som SKF Steel nu planerar
avses ligga i Stockholms frihamn. Som har framgått av den tidigare
redovisningen remissbehandlas f. n. företagets ansökan om tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen till denna lokalisering. Ungefär samtidigt har malmfältsutredningens
betänkande överlämnats med förslag att regeringen skall ta
upp förhandlingar med bl. a. SKF Steel och LKAB om anläggning av
järnsvampsverk i malmfälten.

Utskottet har med intresse tagit del av malmfältsutredningens olika förslag
till industriell utveckling i malmfälten. Förslagen om järnsvampsverk i
Kiruna och Malmberget och eventuellt ytterligare tillverkningsprocesser
knutna till dessa verk har intressanta industripolitiska och energipolitiska
aspekter. De föreslagna åtgärderna har en självklar betydelse från regionalpolitisk
synpunkt. Malmfältsutredningens förslag kommer att remissbehandlas
under våren och sommaren 1984 och därefter beredas i regeringskansliet.

Utskottet finner det angeläget att regeringen följer utvecklingen beträffande
järnsvampstillverkningen och uppmärksammar de i motion 1983/84:1036
(s) omnämnda möjligheterna till integration av järnsvampsproduktion i
malmberedningen. Några särskilda utredningar i lokaliseringsfrågan med
inriktning på att järnsvampstillverkning skall etableras på viss ort eller i viss
region finner utskottet inte att riksdagen bör begära. Att så skall ske är
innebörden i motionerna 1983/84:561 (vpk), 1983/84:1036 (s) och 1983/

NU 1983/84:39

84:2379 (fp), vilka således avstyrks av utskottet. Av detta följer att utskottet
också avstyrker förslaget i motion 1983/84:2793 (vpk) om ett uttalande av
riksdagen att regeringen skall prioritera lokaliseringen av järnsvampsverk på
det sätt som anges i motionen.

Utskottet konstaterar att riksdagen får anledning att återkomma till
hithörande frågor i anslutning till de förslag som kan förväntas från
regeringen med anledning av malmfältsutredningens betänkande. Därför är
det viktigt att förutsättningarna inte låses inför behandlingen av sådana
förslag.

Tillverkning av konstgödsel

Enligt motion 1983/84:860 (vpk) bör regeringen snarast lägga fram förslag
till riksdagen som gör det möjligt att en samhällsägd tillverkning av
konstgödsel byggs upp i malmfälten. Det förordade projektet är enligt
motionärerna motiverat framför allt av beredskapsskäl. Alla de råvaror som
behövs i produktionen och som nu importeras finns nämligen i Norrbotten. I
motionen preciseras hur dessa råvaror kan utvinnas, antingen direkt i sin
naturliga form eller som biprodukter i samband med annan industriell
produktion. Projektet skulle enligt motionärerna ge ett angeläget tillskott av
sysselsättningstillfällen i Norrbotten.

Utskottet har i det föregående (s. 10) redovisat motionärernas förslag
mera i detalj. Vidare har redogjorts för tidigare riksdagsbehandling av
liknande motionsyrkanden samt för malmfältsutredningens förslag om
tillverkning av konstgödsel i malmfälten.

Utskottet finner liksom motionärerna att det skulle vara positivt från
försörjningssynpunkt om en tillverkning av konstgödsel baserad på inhemska
råvaror kom till stånd. Förutsättningarna i fråga om de nödvändiga råvarorna
är förhållandevis gynnsamma i Norrbotten. Om en tillverkning etablerades
där skulle regionen, som motionärerna framhåller, också få ett angeläget
tillskott av arbetstillfällen.

Utskottet finner det därför tillfredsställande att malmfältsutredningen har
låtit utreda förutsättningarna för en konstgödseltillverkning i malmfälten.
Utredningens slutsats är att regeringen bör aktivt överlägga med Norsk
Hydro/SUPRA och LKAB om ett samarbete mellan dessa företag avseende
produktion av apatit och fosforsyra i malmfälten (se vidare härom s. 11).
Som har framgått av avsnittet rörande järnsvamp i det föregående (s. 8) har
malmfältsutredningen också pekat på möjligheterna att använda bränngasen
från den föreslagna järnsvampstillverkningen i malmfälten för framställning
av ammoniak. Det skulle innebära att ytterligare en viktig komponent i
konstgödsel kunde tillverkas lokalt. Fortsatta studier krävs emellertid, anser
utredningen, för att man skall få fram ett ordentligt bedömningsunderlag i
denna fråga.

Malmfältsutredningens förslag är sålunda inriktat på fosforbaserade

NU 1983/84:39

gödselmedel, eventuellt också fosfor- och kvävekombinat. Motionärernas
förslag inbegriper också andra aktiva beståndsdelar som brukar ingå i s. k.
fullgödselmedel, främst kalium. I motionen påpekas att kalium kan utvinnas
som biprodukt vid aluminiumtillverkning ur den glimmer som finns i stora
mängder i anrikningssanden i Aitik.

Glimmer består i huvudsak av kalium-aluminiumsilikater. Försök har
gjorts att utvinna aluminium och i samband därmed kalium ur dessa silikater i
anslutning till det forsknings- och utvecklingsarbete som har bedrivits under
senare år rörande anrikningssand i Aitik. Det har därvid, enligt vad utskottet
har inhämtat, visat sig att en lönsam utvinning av aluminium inte är möjlig.
Tillvaratagandet av kaliuminnehållet har inte heller visat sig kunna ge något
positivt täckningsbidrag. Tvärtom är kaliumutvinningen förknippad med
stora kostnader, eftersom den kräver en energikrävande kalcineringsprocess.
Förutsättningar för att i enlighet med motionärernas förslag också den
angivna kaliumråvaran skulle inbegripas i en eventuell konstgödseltillverkning
i malmfälten synes således f. n. inte föreligga.

Med hänsyn till det nu sagda och till malmfältsutredningens förslag samt
den remissbehandling och fortsatta beredning av förslagen som förestår
finner utskottet att riksdagen inte bör göra något uttalande med anledning av
motion 1983/84:860 (vpk).

Kemisk industri

I motion 1983/84:2370 (s) yrkas att riksdagen skall uttala att en kemisk
industri bör lokaliseras till Norrbottens inland i enlighet med vad som har
anförts i motionen. Den produktion som motionären förordar är ammoniaktillverkning
ur torv med tillämpning av den s.k. plasmatekniken. Denna
teknik är, anför motionären, småskalig och bränsleflexibel. Den ger nya
förutsättningar att lokalisera kemisk industri t. ex. till orter i Norrlands
inland.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande våren 1983. Utskottet
konstaterade då (NU 1982/83:38) att SKF Steel hade gjort vissa studier av
möjligheterna att producera ammoniak från inhemska råvaror med den s. k.
plasmatekniken. Emellertid hade företaget funnit att detta då inte kunde
göras till konkurrenskraftiga kostnader. Utskottet ansåg att riksdagen inte
hade någon anledning att göra något sådant uttalande som föreslogs i
motionen.

Torvbaserad ammoniaktillverkning som inte kan kombineras med samtidig
produktion av energi och av andra industriella produkter betraktas, enligt
vad utskottet har inhämtat, inte heller nu som ekonomiskt möjlig. De
ekonomiska förutsättningarna bedöms som mera gynnsamma i kombinerade
projekt. Som har framgått av redovisningen i det föregående (s. 11) har

NU 1983/84:39

malmfältsutredningen pekat på en sådan möjlighet, nämligen att bränngasen
från den av utredningen förordade järnsvampstillverkningen i Kiruna och
Malmberget skulle användas vid produktion av ammoniak.

Utskottet vill i detta sammanhang nämna att också andra alternativ till
ökad inhemsk tillverkning av ammoniak har aktualiserats. SUPRA AB och
överstyrelsen för ekonomiskt försvar har sålunda nyligen träffat avtal med
Nynäshamnskombinatet HB om utvidgad projektering av det planerade s. k.
energikombinatet i Nynäshamn till att omfatta även ammoniaktillverkning.
Genom att man i kombinatet ersätter ca hälften av den ursprungligen
planerade metanolproduktionen med ammoniak skulle en tillverkning av
350 000-400 000 ton ammoniak per år kunna komma till stånd. Detta skulle
helt täcka det inhemska behovet av ammoniak.

Utskottet avstyrker med det nu sagda motion 1983/84:2370 (s).

Bär- och konservindustri

Starka skäl talar enligt motion 1983/84:421 (vpk) för att en bär- och
konservindustri etableras i Norrbottens län. Betydande tillgångar av bär och
svamp finns i länet. Det beräknas, uppger motionären, att ungefär 20 kg
ätliga svampar och bär produceras per hektar produktiv skogsmark och år.
De tas f. n. till vara blott till en mindre del. Ett ökat tillvaratagande av
inhemska tillgångar av bär och svamp skulle vara fördelaktigt med hänsyn till
att Sverige har ett stort importöverskott för bär- och svampprodukter.
Motionären hänvisar också till att utbildning i trädgårdsnäring kommer att
starta i Tornedalen. Detta kan leda till ökad odling av trädgårdsprodukter i
länet. Enligt motionen bör regeringen vidta åtgärder i syfte att en bär- och
konservindustri skall etableras i Norrbottens län. Den bör vara kooperativ
eller samhällsägd.

Ett arbete i den riktning som motionären åsyftar har nyligen inletts av
länsstyrelsen i Norrbottens län. Detta framgår av det svar som industriminister
Thage G. Peterson lämnade den 12 januari 1984 (RD 1983/84:58 s. 152)
på en interpellation (1983/84:58) av Paul Lestander (vpk). I denna frågades
bl. a. om regeringen var beredd att stödja tillkomsten av en bärindustri i
Tornedalen eller ta initiativ till att en sådan verksamhet skulle komma i gång.
Industriministern anförde på denna punkt:

Frågan om industriellt tillvaratagande av bär i Norrbotten har enligt vad
jag erfarit diskuterats inom ramen för arbetet med det industripolitiska
program som på regeringens uppdrag utarbetats av länsstyrelsen. En särskild
arbetsgrupp har därvid tillsatts för att utreda förutsättningarna för uppbyggandet
av en sådan industri i länet. Om denna studie visar att förutsättningar
finns för ett lönsamt projekt finns självfallet möjlighet att söka statligt stöd
härför, t. ex. lokaliseringsstöd.

Den 8 december 1983 överlämnade regeringen, med hänvisning till
länsstyrelsens projekt, en framställning från Trädgårdsodlarnas riksförbund

NU 1983/84:39

och Konservväxtodlarnas riksförbund till länsstyrelsen. Förbunden önskade
en utredning av möjligheterna att regionalt bygga ut kapaciteten för
tillvaratagande av svarta vinbär.

Målet för den arbetsgrupp som länsstyrelsen har tillsatt är enligt vad
utskottet har inhämtat att alla möjligheter att vidareförädla länets råvaror
inom livsmedelsområdet skall tas till vara. Viktiga tillgängliga råvaror utöver
de av motionären nämnda - svamp och skogsbär - är odlade bär, grönsaker,
potatis, fisk samt ren- och viltkött. Arbetsgruppen, som har tilldelats vissa
medel för konsultinsatser i det inledande skedet av sitt arbete, skall redovisa
sina förslag till länsstyrelsen.

Ytterligare kan nämnas att Norrlandsfonden under senare år har lämnat
stöd till flera projekt inom livsmedelssektorn. Bland uppslag som har prövats
men som av olika skäl inte har förverkligats ingår bl. a. frystorkning av
grönsaker och sylttillverkning. Flera olika förädlingsprojekt baserade på
svarta vinbär har vidare studerats. Diskussioner förs f. n. i denna fråga
mellan bl. a. Norrlandsfonden, odlare och företag.

De naturliga förutsättningarna för en utveckling av livsmedelsindustrin i
Norrbottens län med dess rikliga och i många fall särpräglade råvaror torde
vara förhållandevis gynnsamma. Nya industrier inom detta område skulle ge
ett angeläget sysselsättningstillskott till regionen. Utskottet finner det därför
tillfredsställande att bl. a. länsstyrelsen och Norrlandsfonden, på sätt som har
framgått av det anförda, tar initiativ till och medverkar i försök att ta till vara
och vidareförädla livsmedelsråvarorna i Norrbotten. Inom ramen för det
regionalpolitiska stödet torde finnas betydande utrymme för finansiellt stöd
till sådana livskraftiga projekt som kan komma fram som ett resultat av dessa
utredningar.

Av vad som nu har anförts framgår att önskemålet i motion 1983/84:421
(vpk) om åtgärder för etablering av en bär- och konservindustri i Norrbottens
län i allt väsentligt är tillgodosett. Utskottet finner därför inte något särskilt
uttalande av riksdagen i frågan motiverat.

Tillverkning av tonträ

Ton trä används till resonansbottnar för pianon och lock till fioler m. fl.
musikinstrument. Det sågas ur senvuxen gran som bör vara minst 150 år
gammal och av mycket hög kvalitet.

I två motioner, 1983/84:695 (vpk) och 1983/84:2371 (s), begärs åtgärder för
produktion av tonträ i Norrbotten. I båda motionerna framhålls att
förädlingsvärdet inom den norrbottniska träindustrin är väsentligt lägre än
riksgenomsnittet. En ökad förädling uppges vara en förutsättning för att
nedgången i antalet sysselsättningstillfällen inom denna bransch skall hejdas.

I motionerna hänvisas till tidigare försök som har gjorts att få till stånd en
tillverkning av tonträ i Norrbottens län, nämligen vid det sågverk som AB
Statens Skogsindustrier (ASSI) har i Seskarö i Haparanda kommun.

NU 1983/84:39

Yrkandet i motion 1983/84:2371 (s) är preciserat till att avse stöd till
tonträtillverkning vid detta sågverk, medan yrkandet i motion 1983/84:695
(vpk) inte är formulerat till förmån för någon bestämd lokalisering i
Norrbotten.

Enligt vad utskottet har erfarit har gran för tonträtillverkning sedan flera
århundraden tillbaka hämtats företrädesvis från alpområdena i Mellan- och
Sydeuropa. Också kanadensisk gran används i stor utsträckning. Sedan
några år tillbaka råder brist på europeisk gran av tonträkvalitet. Den svenska
senvuxna granen uppges vara av samma höga kvalitet som alpgranen.

Som påpekas i motionerna undersökte ASSI för några år sedan möjligheterna
att börja tillverka tonträ vid Seskarösågen. Enligt vad utskottet har
inhämtat övertog ASSI därvid huvudmannaskapet och det finansiella
ansvaret för ett projekt för vilket tidigare hade beviljats villkorliga lån av
länsstyrelsen i Norrbottens län och av Norrlandsfonden. Arbetet ledde till att
en ansökan om lokaliseringsstöd ingavs för ett projekt i Seskarö. Ansökan
drogs emellertid sedermera tillbaka. ASSI beviljades eftergift av beviljade
lån och frånträdde projektet. Allt utredningsmaterial kring marknad och
teknik överlämnades emellertid till domänverket, som nu driver projektet
vidare vid Brännbergssågen i Bodens kommun med Norrlandsfonden som
huvudman. Norrlandsfonden bedömer enligt vad utskottet har erfarit det
aktuella tonträprojektet som ett av de mera intressanta försöken till
vidareförädling av den lokala träindustrins produkter.

Enligt vad som har uppgetts för utskottet befinner sig tonträprojektet
fortfarande i ett relativt tidigt utvecklingsstadium. Vissa problem är förknippade
med en tillverkning av tonträ t. ex. i vad avser råvaruanskaffning,
utveckling av inhemskt kunnande och kontinuerlig anpassning till varierande
önskemål från kunder. Det gäller också att finna former för att ta till vara de
ca 85-90 % av virket som inte är av tillräckligt hög kvalitet för att kunna
användas som tonträ. Arbetet bedrivs med sikte på att dessa problem skall
lösas.

Enligt uppgift har ASSI inte definitivt avskrivit planerna på ett tonträprojekt.
En förnyad studie kommer att göras av råvarusituationen och på basis
av denna av möjligheterna att börja tillverka tonträ.

Som har framgått av det föregående pågår och kommer inom kort
ytterligare att sättas i gång arbete som siktar till att en sådan tillverkning av
tonträ i Norrbotten som efterlyses i motionerna 1983/84:695 (vpk) och
1983/84:2371 (s) skall komma till stånd. Det grundläggande syftet med de
bägge motionerna är därmed tillgodosett. Utskottet finner inte anledning att
förorda någon bestämd lokalisering av en eventuell framtida produktion i
enlighet med intentionerna i motion 1983/84:2371 (s). Med hänsyn till
befintliga stödformer inom ramen för det regionalpolitiska stödet finner
utskottet inte heller skäl att enligt önskemålen i denna motion föreslå att
möjligheterna för stöd i särskilda former till en tonträproduktion skall

NU 1983/84:39

prövas. Utskottet finner således att de bägge motionerna inte ger anledning
till något uttalande av riksdagen.

Utveckling av industristrukturen i Norrbotten

Kiruna och Gällivare kommuner är starkt beroende av LKAB:s gruvhantering.
När en kris inträffar för företaget blir påfrestningarna stora för
kommunerna och de anställda. Detta är enligt motion 1983/84:2355 (s)
bakgrunden till att åtgärder måste vidtas för att effekterna av det ensidiga
beroendet av gruvhanteringen skall minskas så fort som möjligt. De olika
insatser som görs via t. ex. särskilda stöd, den regionala utvecklingsfonden,
Norrlandsfonden m. m. är enligt motionärerna värdefulla men otillräckliga.
Ett nära samarbete mellan LKAB samt regionala och lokala organ liknande
det som tillämpades i de s. k. Gällivare- och Kirunaprojekten borde, menar
de, prövas men i fasta, organiserade former. Tillräckliga medel måste också,
sägs det i motionen, ställas till förfogande för att seriösa projekt skall kunna
förverkligas. Den väg som anvisas härför i motionen är att en särskild
vinstavsättning skall ske i LKAB. Gruvarbetarna skulle med en sådan
lösning själva känna att de medverkar i försöken att skapa de för framtiden
nödvändiga nya arbetstillfällena. Enligt motionen bör regeringen pröva
möjligheterna att utvecklingen av industristrukturen i malmfälten kan få stöd
på det angivna sättet.

Utskottet erinrar inledningsvis om malmfältsutredningen och dess nyligen
avlämnade betänkande. Av redogörelsen i det föregående (s. 3) framgår
huvuddragen i utredningens förslag till åtgärdsprogram för malmfältskommunerna,
finansiering av detta program och genomförandeformer. Utredningens
förslag har i stora delar samma inriktning som yrkandet i motion
1983/84:2355 (s), nämligen att industristrukturen i Norrbotten skall utvecklas.

Förslaget i motionen går ut på att LKAB både finansiellt och organisatoriskt
skall direkt engageras i arbetet på att skapa nya sysselsättningstillfällen i
malmfälten.

Utskottet vill understryka att LKAB och dess anställda representerar en
utomordentligt viktig resurs inte bara när det gäller att säkerställa företagets
traditionella verksamhetsgrenar utan också i arbetet på att utveckla nya
aktiviteter. Att LKAB aktivt medverkar i detta arbete betraktar utskottet
som positivt och som en viktig förutsättning för framgång. En sådan
samverkan mellan LKAB samt centrala och regionala organ som förordas i
motion 1983/84:2355 (s) kan vara en lämplig väg att gå. Utskottet vill i denna
fråga inte föregripa remissbehandlingen och den fortsatta hanteringen av
malmfältsutredningens förslag. Utredningen understryker själv vikten av att
genomförandet förankras lokalt.

Vad gäller motionens huvudfråga - vinstavsättning i LKAB - kan utskottet
helt ansluta sig till det bakomliggande syftet: att en ny industristruktur skall
kunna byggas upp i malmfältskommunerna. Utskottet kan också instämma i

NU 1983/84:39

att den föreslagna lösningen kan bidra till att de anställda vid LKAB upplever
att de direkt medverkar till att nya arbetstillfällen skapas. Utskottet är
emellertid inte berett att i enlighet med motionärernas önskan föreslå att
regeringen skall pröva förslaget om vinstavsättning. LKAB redovisar för
verksamhetsåret 1983 en nettovinst efter bokslutsdispositioner och skatt på
ca 10,5 milj. kr. (före dessa poster ca 65 milj. kr.). Utskottet finner det
naturligtvis mycket tillfredsställande att företaget efter många år med förlust
nu redovisar ett positivt rörelseresultat. Konsolideringsbehovet är emellertid
stort i företaget. LKAB behöver fortlöpande investera för att säkerställa och
förbättra sin produktivitet. Företaget arbetar dessutom i en konjunkturkänslig
bransch som ofta kännetecknas av stora årliga resultatvariationer. Sådana
vinstmedel som nu har skapats och förhoppningsvis också fortsättningsvis
kommer att skapas ger nödvändiga bidrag till företagets konsolidering. Det
bör också påpekas att eventuell vinstdelningsskatt enligt lagen (1983:1086)
om vinstdelningsskatt skall erläggas av LKAB liksom av alla andra privata
eller statliga företag.

Med hänsyn till det sorn här har sagts är utskottet inte berett att föreslå
något särskilt uttalande av riksdagen av den innebörd som föreslås i motion
1983/84:2355 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande järnsvampsverk

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:561, 1983/84:1036 och
1983/84:2379 samt motion 1983/84:2793 yrkande 7 i ifrågavarande
del,

2. beträffande konstgödselfabrik

att riksdagen avslår motion 1983/84:860,

3. beträffande kemisk industri

att riksdagen avslår motion 1983/84:2370,

4. beträffande bär- och konservindustri

att riksdagen avslår motion 1983/84:421,

5. beträffande tonträtillverkning

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:695 och 1983/84:2371,

6. beträffande industristrukturen i malmfälten
att riksdagen avslår motion 1983/84:2355.

Stockholm den 8 maj 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

NU 1983/84:39

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne
Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp),
Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s), Bo Finnkvist (s). Lars Ahlström
(m), Per-Ola Eriksson (c) och Sylvia Pettersson (s).

Reservationer

1. Järnsvampsverk (mom. 1)

Staffan Burenstam Linder, Sten Svensson, Per Westerberg och Lars
Ahlström (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12
med ”Utskottet finner” och slutar på s. 13 med ”sådana förslag” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte göra något uttalande i fråga om
lokalisering av järnsvampsverk i landet. Att så skall ske är - med varierande
grad av precisering i motivering och yrkanden - innebörden av förslagen i
motionerna 1983/84:561 (vpk), 1983/84:1036 (s) och 1983/84:2379 (fp) att
regeringen skall låta utreda lokaliseringen av järnsvampstillverkning. I
ytterligare en motion, 1983/84:2793 (vpk), krävs ett uttalande att regeringen
skall prioritera lokaliseringen på visst i motionen angivet sätt. Utskottet
avstyrker samtliga nu nämnda motioner. Regeringen har att pröva frågan om
lokaliseringen av järnsvampstillverkning på de grunder som gällande lagstiftning
ger. Det är också regeringens och berörda myndigheters sak att ta
ställning till frågor om eventuella statliga bidrag till sådana anläggningar.

2. Järnsvampsverk (mom. 1)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 13 med ”sådana förslag” bort ha följande lydelse:

SKF Steel har som nämnts ansökt om lokaliseringstillstånd för ett
järnsvampsverk i Stockholm. Eftersom det är fråga om att i full skala tillämpa
en ny teknik är det enligt utskottets mening rimligt att anta att erfarenheter
måste vinnas av hur en första anläggning fungerar innan ytterligare etableringar
blir aktuella. Om en anläggning etableras i Stockholm är det risk för att
järnsvampstillverkning på annat håll i landet inte kommer i gång eller kraftigt
försenas. Utskottet betraktar det som självklart att Norrbotten först skall
komma i fråga för en produktion av järnsvamp. Råvarorna, arbetskraften
och kunnandet finns där. En vidareförädling av den norrbottniska järnmalmen
till järnsvamp skulle vara ett viktigt inslag i den satsning som måste göras
för att nya sysselsättningstillfällen skall tillföras regionen. Det mest näraliggande
måste vara att ta till vara de naturliga förutsättningar som finns för
industriell verksamhet. Om behovet av järnsvamp inte täcks i sin helhet
genom tillverkning i Norrbotten bör någon ort i Bergslagen därnäst bli
aktuell.

NU 1983/84:39

Enligt utskottets mening bör regeringen göra den prioritering som nu har
angetts. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
nu har anfört. Utskottet har därmed tillstyrkt motion 1983/84:2793 (vpk) i
berörd del. De grundläggande syftena med motionerna 1983/84:561 (vpk),
1983/84:1036 (s) och 1983/84:2379 (fp) blir genom ett sådant uttalande också
tillgodosedda.

dels att utskottet under 1. bort hemställa

1. beträffande järnsvampsverk
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2793 yrkande 7 i
ifrågavarande del och med anledning av motionerna 1983/84:561,
1983/84:1036 och 1983/84:2379 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

NU 1983/84:39

Innehåll

Ärendet • 1

Sammanfattning ....... i... 1

Motionerna 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Malmfältsutredningen 3

Järnsvampsverk 4

Motioner • • • ■ 4

Användning och tillverkning av järnsvamp 6

Järnsvamp som alternativ till skrot 6

Planerat järnsvampsverk i Stockholm 7

Förslag av malmfältsutredningen 8

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om skrot och alternativa

insatsmaterial 9

Tillverkning av konstgödsel 10

Motion 10

Tidigare riksdagsbehandling 10

Förslag av malmfältsutredningen 11

Utskottet 11

Järnsvampsverk U

Tillverkning av konstgödsel 13

Kemisk industri 14

Bär- och konservindustri 15

Tillverkning av tonträ 16

Utveckling av industristrukturen i Norrbotten 18

Hemställan 19

Reservationer 20

1. Järnsvampsverk (m) 20

2. Järnsvampsverk (vpk) 20

minab/gotmb 78640 Stockholm 1984