NU 1983/84:27

Näringsutskottets betänkande
1983/84:27

om affärstidsreglering
Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner - en från år 1983 och två från år
1984 - om återinförande av affärstidsreglering.

Sammanfattning

Motionerna går alla ut på en lagstiftning som - med vissa undantag -förbjuder detaljhandel under annan tid än måndagar-fredagar kl. 8-20 och
lördagar kl. 8-15. De avstyrks av utskottet, som hänvisar bl. a. till ett aktuellt
ställningstagande av regeringen till förmån för fortsatta fria affärstider. I en
reservation (vpk) stöds förslaget om lagstiftning.

Motionerna

Yrkanden

Motionerna är följande:

1982/83:1030 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en ny affärstidslag innebärande tillåtna
öppettider måndag-fredag kl. 08.00-20.00 och lördag kl. 08.00-15.00 och
dessutom två söndagar per år som handeln har möjlighet att fritt disponera,

1983/84:1876 av Tore Claeson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om återinförande av en affärstidslag i enlighet med
vad som anförs i motionen,

1983/84:2367 av Kurt Ove Johansson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
angående reglering av affärstiderna.

Yrkandenas innebörd och motivering

I motion 1982/1983:1030 (vpk) erinras först om att Handelsanställdas
förbund har krävt att en ny affärstidslag skall införas och att det socialdemokratiska
partiet har ett kongressbeslut om en sådan lag. Det borde därför nu
finnas förutsättningar att få till stånd en ny reglering, menar motionärerna.
Den enda konsekvensen av ett ökat öppethållande blir, säger de, en
omfördelning inom den befintliga detaljhandeln som gynnar de stora och

1 Riksdagen 1983184.17sami. Nr27

NU 1983/84:27

starka företagen. Motionärerna hävdar att handeln medvetet har medverkat
till att styra försäljningen till helgerna, bl. a. genom att många varuhus
tillämpar lockpriser som bara gäller vid inköp på söndagar. För de anställda
uppges de ökade öppettiderna ha inneburit en utglesning av personaltätheten
i butikerna och en neddragning av antalet arbetstimmar främst för den
personal som arbetar på vardagar. Butiksarbetet är i dag, säger motionärerna,
ett deltidsarbete. En ny affärstidslag borde ha en dämpande effekt på
priserna, vilka utan dyra helglöner skulle kunna hållas nere.

Den affärstidslag som förordas i motion 1983/84:1876 (vpk) skulle
innebära att butikerna får hålla öppet måndag-fredag kl. 8-20, lördag kl.
8-15 men skall vara stängda på söndagar utom två valfria söndagar per år.
Kiosker ”och liknande försäljningsställen” skulle dock på andra tider få sälja
ett särskilt sortiment. Motionärerna menar att den ganska omfattande
söndagshandeln inte främst är ett uttryck för konsumenternas behov utan är
de stora detaljhandelsföretagens sätt att konkurrera ut mindre och svagare
företag. Söndagshandeln är ofta olönsam och medför en kostnadsökning som
i sista hand måste betalas av konsumenterna, anför de vidare. De sociala
olägenheterna för de handelsanställda är betydande.

Den sistnämnda synpunkten framförs också i motion 1983/84:2367 (s).
Utom nackdelar för de handelsanställdas familjeliv, sociala kontakter och
möjligheter att utnyttja samhällets barnomsorg nämns risken för rån och
överfall när anställda i servicebutiker får arbeta ensamma. Det ökade
öppethållandet i detaljhandeln medför följdverkningar i partihandeln och
även i tillverkningsledet, hävdar motionärerna. Ytterligare en rad argument
anförs. Framväxten av servicebutiker kan leda till att övriga butiker känner
sig tvingade att utvidga sitt öppethållande. Det kan förekomma problem att
få söndagshandeln lönsam. Konkurrerande butiker anpassar sig successivt
till ett gemensamt längre öppethållande på obekväm arbetstid med oförändrade
marknadsandelar och högre kostnader. Glesbygdshandeln påverkas
negativt genom förlängt öppethållande i tätorterna. Konsumenternas söndags-
och kvällsköp avser huvudsakligen kompletteringar. Motionärerna
förordar lagförslag I i affärstidskommitténs betänkande (se s. 6).

Historik

Tidigare afTärstidsreglering

Reglering i lag av affärstiderna förekom under åren 1910-1971. Senast
gällde affärstidslagen (1966:668), vars giltighet var tidsbegränsad t. o. m. år
1971.

1966 års affärstidslag innebar i huvudsak följande. Den omfattade all
yrkesmässig detaljhandel, inkl. frisersalonger och fotoateljéer. Vanlig
affärstid inföll vardagar mellan kl. 8 och kl. 20. Öppethållande på andra tider
var förbjudet. Om det för särskilt fall ansågs påkallat med hänsyn till

NU 1983/84:27

allmänhetens intresse kunde kommunen medge öppethållande utöver den
vanliga affärstiden. Från regleringen undantogs försäljning från apotek, från
automatapparat, på trafikmedel till resande och på salutorg etc. och vidare
viss försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedrev med
egna produkter.

En del varor var också undantagna från regleringen. Dit hörde tryckta
skrifter, konstalster, tobaksvaror, drivmedel och tillbehör till motorfordon
samt lagad mat och bageri- och konditorivaror när de såldes i anslutning till
serveringsrörelse. Även ”andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar
på annan tid än vanlig affärstid” var undantagna. Härmed avsågs det s. k. fria
varusortimentet, vars innehåll och omfattning fastställdes av arbetarskyddsstyrelsen.
Beträffande detta krävdes att försäljningen skedde i anslutning till
serveringsrörelse eller konstförsäljning eller utan samband med andra varor.

Dispensärenden förekom under tiden januari 1967-juni 1970 i ca 55 % av
landets kommuner. Antalet ärenden var ca 14100. Öppethållandedispens
beviljades i flertalet fall, ca 12100.

Beslut år 1971 om fria affärstider

I meddelande till riksdagen den 10 november 1971 (RD 1971:124 s. 99)
tillkännagav handelsminister Kjell-Olof Feldt att regeringen icke ämnade
föreslå att affärstidslagen skulle få förlängd giltighet efter det förestående
årsskiftet. Med åberopande av 1970 års affärstidskommittés betänkande
(SOU 1971:33) Fri affärstid och remissyttrandena däröver anförde han bl. a.:

De som önskar en fortsatt reglering av affärstiderna har i allmänhet uttalat
att lagreglerna måste omarbetas, bl. a. för att få till stånd en mera likformig
tillämpning av dispensregeln. Tänkbara åtgärder för att komma ifrån
nuvarande olägenheter är av två slag: antingen att slopa regleringen helt eller
att ta bort möjligheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annan tid än
vanlig affärstid.

Det sistnämnda alternativet kan dock knappast anses realistiskt. Det
skulle innebära att försäljning som sedan länge bedrivits på andra tider skulle
försvinna, t. ex. försäljning från kiosker och bensinstationer. En sådan
försämring av handelns service till allmänheten kan inte godtas.

Det bör i stället vara en strävan att i rimlig utsträckning förbättra servicen
till allmänheten. Härvid måste beaktas att kostnaderna inte får bli för höga.
Kommittén har ansett att förlängt öppethållande kommer att tillämpas
endast i sådana situationer där det är lönsamt och att förutsättningar härför
föreligger i så begränsad omfattning att någon inverkan på den allmänna
prisnivån knappast kan väntas.

Kommittén har funnit att öppethållandetiderna inte kan, i förhållande

till andra faktorer, tillmätas sådan betydelse som konkurrensmedel att ett
slopande av affärstidsregleringen skulle påverka strukturomvandlingsprocessen
i nämnvärd grad. Vad särskilt angår de små närhetsbutikema kan för
övrigt ifrågasättas om inte full frihet för företag av detta slag i fråga om
sortiment och öppethållandetider kan medföra bättre möjligheter att hävda
sig i konkurrensen med de stora enheterna.

NU 1983/84:27

Med anledning av regeringens meddelande väcktes av företrädare för alla
fem riksdagspartierna motioner om fortsatt affärstidsreglering. De avstyrktes
av näringsutskottet (NU 1971:53). I en reservation av sex ledamöter (c
och vpk samt en fp) föreslogs att affärstidslagen skulle få fortsatt giltighet
under tre år, dvs. den tid som beräknades vara erforderlig för att den år 1970
tillkallade distributionsutredningens arbete skulle hinna avslutas och dess
resultat bedömas.

Riksdagen följde utskottet med 185 röster mot 130. Alla partier var
splittrade utom vänsterpartiet kommunisterna, som samfällt stödde reservationen.

Affärstidsnämnden

När 1967 års affärstidslag upphörde inrättades en särskild nämnd,
affärstidsnämnden, för att följa utvecklingen. Nämnden bestod av företrädare
för konsumenterna och för de anställda i handeln samt en opartisk
ordförande. Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en
från allmän synpunkt ogynnsam riktning skulle den anmäla detta till
regeringen. Någon sådan anmälan gjordes inte av nämnden. I maj 1975
avlämnade nämnden sin slutrapport om erfarenheterna av tre års prövotid
med fria affärstider.

Riksdagsbehandling av frågan åren 1973-1977

Motioner med förslag om att affärstiderna åter skulle regleras behandlades
av näringsutskottet årligen 1973-1977 (NU 1973:15, 1974:27, 1975:2, 1975/
76:23,1976/77:17). Vid samtliga tillfällen avstyrkte utskottet motionerna, de
båda sista gångerna med hänvisning till att 1975 års affärstidskommitté skulle
komma att lägga fram förslag i en nära framtid. Åren 1973-1976 var
utskottets ställningstaganden inte enhälliga. En minoritet (1973: c, fp, vpk;
1974: c, vpk; 1975 och 1976: vpk) begärde förslag till en ny lag med bl. a.
förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar. Riksdagen följde utskottet.

1975 års affärstidskommitté

Uppdrag och betänkande

Sedan affärstidsnämnden hade lämnat sin slutrapport tillsattes 1975 års
affärstidskommitté med uppgift att analysera nämndens utredningsmaterial
och anvisa erforderliga åtgärder. På utredningen skulle enligt direktiven
ankomma bl. a. att - om utredningen vid en samlad bedömning skulle
komma fram till att en viss begränsning av butikernas öppethållande borde
införas - lämna förslag till reglering.

NU 1983/84:27

Affärstidskommittén bestod av en opartisk ordförande, företrädare för de
fyra största politiska partierna och partsrepresentanter. Kommittén avgav
betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna.

Undersökningar

Affärstidskommittén analyserade bl. a. dels omfattningen och utvecklingen
av affärernas öppethållande, dels sambandet mellan affärstiderna och
prisutvecklingen och handelns struktur, dels konsumenternas, de anställdas
och företagens beroende av och inställning till affärstiderna.

I fråga om omfattningen och utvecklingen av affärernas öppethållande fann
kommittén att några större förädringar i det totala öppethållandet per vecka
inte hade skett mellan november 1971 och november 1974.

Kommittén konstaterade också att under den tid fria affärstider hade gällt
inga krav hade framställts på ökade prestationer från detaljhandelns
leverantörer. Öppethållandet på söndagar i detaljhandeln hade således
enligt kommittén inte medfört ändrade arbetstider i övriga distributions- och
produktionsled.

När det gällde sambandet mellan affärstiderna och prisutvecklingen kom
kommittén bl. a. till slutsatsen att kostnadsläget i söndagshandeln, som var
mer lönsam än vardagshandeln, inte påverkade prisnivån i en för konsumenterna
ogynnsam riktning. Priserna i söndagsöppna dagligvarubutiker tenderade
att ligga något under priserna i icke söndagsöppna butiker. Priserna i
servicebutiker och kiosker översteg priserna i dagligvaruhandeln med för
vissa varor - särskilt umbärliga sådana - upp till 5-10%.

Beträffande sambandet mellan affärstiderna och handelns struktur noterade
kommittén bl. a. att antalet per år nedlagda dagligvarubutiker liksom
antalet per år nyetablerade stormarknader, varuhus och större dagligvarubutiker
hade minskat. De fria affärstiderna har möjliggjort etablering av
servicebutiker, som i många fall har inneburit ett tillskott i detaljhandelsservicen.
Bl. a. till följd härav hade den årliga nettominskningen av antalet
mindre och medelstora dagligvarubutiker bromsats upp.

I fråga om konsumenternas beroende av och inställning till affärstiderna
anförde kommittén bl. a. att ett ökat antal människor, främst till följd av att
förvärvsintensiteten för den vuxna befolkningen hade ökat markant, hade
kommit att bli beroende av att kunna handla på sådana tider som på ett
naturligt sätt passade in i det övriga livsmönstret. De konsumenter som
utnyttjade möjligheterna till inköp på icke ”normala” tider bestod till stor del
av yngre dubbelarbetande barnfamiljer. Konsumenterna kunde förväntas ha
valt det inköpsmönster som framstod som mest rationellt utifrån deras egna
förutsättningar.

När det gällde affärstiderna och de anställda fann kommittén bl. a. att
andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori som
hade visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen

1* Riksdagen 1983/84.17sami Nr27

NU 1983/84:27

avvecklades - var densamma som innan lagen avvecklades. Andelen övertid
etc. för den fast heltidsanställda personalen hade minskat. Av totalt ca 4000
personer, dvs. ca 2% av det totala antalet handelsanställda, som varje
söndag arbetade i söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker, hade
omkring 1000 personer särskilt anställts för denna tjänstgöring. De personer
som ingick i de särskilda söndagsstyrkorna var huvudsakligen studerande
eller hemarbetande kvinnor. För många hemarbetande kvinnor upplevdes
arbete på söndagar som den enda möjligheten till arbete utanför hemmet till
följd av svårigheter att på andra tider ordna barntillsyn. Det förelåg inga
svårigheter för företagen att rekrytera personal för söndagstjänstgöring.

I fråga om företagens beroende av och inställning till affärstiderna berörde
kommittén vissa långsiktiga förändringar av kostnadsförhållandena i detaljhandeln.
Bl. a. hade kostnaderna för arbetskraft delvis kommit att ersättas av
kostnader för butiksyta och andra fasta anläggningar. De fasta kostnaderna i
de kapitalintensiva butikskategorierna, t. ex. varuhusen och stormarknaderna,
hade genom de fria affärstiderna kunnat slås ut på ett större antal
öppethållandetimmar, varigenom kapitalutnyttjandet hade förbättrats. Detta
och den jämförelsevis goda lönsamheten vid förlängt öppethållande hade
inneburit att företagen inte hade varit tvungna att finansiera det förlängda
öppethållandet med högre priser. Den högre prisnivå som jämfört med i
varuhusen och stormarknaderna tillämpades i kiosker, servicebutiker och
vissa bensinstationer med livsmedelsförsäljning var inte i första hand en
effekt av öppethållande på söndagar utan ett uttryck för kostnadsstrukturen.
I dessa butikskategorier eftersträvade man i kostnadsdämpande syfte att
bredda sortimentet.

Affärstidskommitténs ledamöter var eniga om de slutsatser som här har
refererats.

Förslag

Fyra av affärstidskommitténs ledamöter - ordföranden och några partirepresentanter
(m, fp) - ansåg att affärstiderna även framdeles borde vara fria.
De föreslog emellertid att en särskild nämnd skulle övervaka butikernas
öppethållande, de handelsanställdas arbetssituation och konsumenternas
tillgång till detaljhandelsservice.

Tre förslag till reglering av affärstiderna framkom inom kommittén.

Fyra ledamöter - ordföranden i Handelsanställdas förbund och partirepresentanter
(s, c) - föreslog en lag av följande innebörd (förslag I). Affärerna
skulle få hålla öppet på måndagar-fredagar mellan kl. 8 och 20, på lördagar
mellan kl. 8 och 15 samt, efter företagets eget val, två söndagar per år. På
övriga söndagar skulle enligt detta lagförslag ingen handel tillåtas med
undantag för försäljning av vissa särskilt angivna varor, praktiskt taget
samtliga ingående i ett normalt kiosksortiment. Förbud att hålla öppet skulle
enligt förslaget också gälla på julafton, nyårsafton, pingstafton och midsom -

NU 1983/84:27

marafton. Några möjligheter till dispens från lagens bestämmelser om tillåtet
öppethållande gav inte lagförslaget.

I ett förslag till affärstidslag som lades fram av Kooperativa förbundets
representant (förslag II) undantogs dagligvarubutiker med färre än 15
årsverksamma i viss utsträckning från reglering. För övriga butiker - inkl.
varuhus och stormarknader - föreslogs en s. k. dispositiv affärstidsreglering,
innebärande att de i lagen angivna tiderna för tillåtet öppethållande skulle
kunna frångås om överenskommelse därom ingåtts mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Härutöver föreslogs att butikerna skulle få hålla öppet fyra
valfria söndagar per år.

Sveriges köpmannaförbunds representant förordade ett lagförslag (förslag
III) som innehöll tvingande regler om förbud mot handel på sön- och
helgdagar, medan affärstiderna på vardagar lämnades helt oreglerade. Något
förbud mot öppethållande på jul-, nyårs-, pingst- och midsommaraftnarna
fanns inte i lagförslaget. På sön- och helgdagar skulle försäljning av vissa
särskilt angivna varor tillåtas. Den föreslagna varulistan var dock betydligt
mindre omfattande än den kring vilken de ledamöter söm stod bakom
förslag I hade kunnat enas.

Remissyttranden

Vid remissbehandlingen av affärstidskommitténs betänkande avgav 44
remissinstanser yttranden som innebar ett ställningstagande för eller emot en
affärstidsreglering. Sammanfattningsvis var utfallet följande.

26 remissinstanser var negativa eller redovisade starka betänkligheter mot
införande av en affärstidslag. Bland dessa var kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen,
statens pris- och kartellnämnd, Svenska handelskammarförbundet,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund. Sveriges
livsmedelshandlareförbund, ICA-förbundet, NK-Åhléns AB, Distributionsaktiebolaget
Dagab, VIVO-Favör service & intresse AB, Näröppet AB,
Oljekonsumenternas förbund ek. för. (OK), Svenska transportarbetareförbundet
och Folkpartiets kvinnoförbund.

Till en grupp av 15 remissinstanser som ställde sig positiva till det
huvudsakliga innehållet i förslag I hörde bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Handelstjänstemannaförbundet,
Handelsanställdas förbund, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska kyrkans centralråd, Centerns kvinnoförbund
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Två remissinstanser, konsumentverket och Kooperativa förbundet, anslöt
sig närmast till förslag II. De ansåg dock att lagen inte borde kunna frångås
och att företag med högst 10 årsverksamma i stället för föreslagna 15 skulle
undantas.

Endast en remissinstans, Sveriges köpmannaförbund, anslöt sig till
förslag lil.

NU 1983/84:27

Remissyttrandena finns närmare redovisade i näringsutskottets betänkande
NU 1979/80:62. Där återges ett inom regeringskansliet framställt referat
(s. 25-31), vilket kompletteras med en inom utskottets kansli gjord sammanställning
av argumentationen i olika sakfrågor. De tolv avsnitten i sammanställningen
behandlar (1) öppethållandets betydelse för butiksstruktur och
sysselsättning, (2) faktorer som bestämmer ökat öppethållande, (3) öppethållandet
och prisnivån, (4) krav på konkurrenslikställighet, (5) personal och
arbetstider, (6) tillämpning av MBL, (7) trafikbutiker, (8) kiosker, (9) det
fria sortimentet, (10) service i turistområden, (11) kontroll, byråkrati och
(12) behov av ytterligare utredning.

Ställningstagande av regeringen år 1978

I en promemoria från handelsdepartementet den 27 december 1978
redovisades en bedömning av affärstidsfrågan på grundval av affärstidskommitténs
betänkande (se NU 1979/80:62 s. 19-33). Sammanfattningsvis talar
övervägande skäl för att de fria affärstiderna bör bibehållas, var slutsatsen i
promemorian.

Folkpartiregeringen beslöt samma dag att inte föreslå någon reglering av
affärstiderna. Handelsminister Hadar Cars kommenterade beslutet i ett
pressmeddelande. Han framhöll att en klar majoritet av remissinstanserna
hade förordat fria affärstider och anförde vidare:

-De fria affärstiderna har medfört betydande fördelar för konsumenterna
och detta har varit en avgörande orsak till regeringens ställningstagande. Fria
affärstider är bl. a. av stor betydelse för dubbelarbetande familjer och för
konsumenter med skiftarbete. Därigenom underlättas också strävandena att
uppnå jämställdhet. Under den tid vi har haft fria affärstider har också en ny
typ av närservicebutiker med begränsat sortiment för kompletteringshandel
kunnat växa fram. Dessa butiker skulle hotas om affärstiderna begränsades.

-Omkring 4000 anställda arbetar i söndagsöppna butiker, som skulle
tvingas hålla stängt på söndagar, om en ny reglering infördes. Av dessa är
1000 personer anställda för enbart söndagsarbete och saknar till större delen
annan anställning. Dessa skulle förlora sina arbeten. En reglering av
affärstiderna skulle inte omfatta den betydligt större gruppen på omkring
20000 personer som nu regelbundet arbetar om söndagarna i kiosker,
bensinstationer och andra liknande inrättningar.

-Man kan inte förbjuda all detaljhandel på söndagar eller sena kvällar.
Det är alla överens om. Men hur ska man bestämma vad som får vara öppet?
Är det konsumenternas behov eller de anställdas önskemål som ska fälla
avgörandet? Eller statliga och kommunala inrättningar? Det är risk att man
hamnar i orimligt krångliga bestämmelser om statsmakterna ska fastställa
vilka butiker som ska få vara öppna eller vilka varor som ska få säljas på
söndagar. Enligt de förslag som finns skulle t. ex. nyttiga varor som mjölk och
andra livsmedel inte få säljas, men väl en hel del varor som inte verkar så
viktiga.

Det godtycke och den byråkrati som skulle följa med en lagstiftning mot
fria affärstider står i motsats till en liberal samhällsutveckling, sade handels -

NU 1983/84:27

ministern avslutningsvis.

Bibehållande av fria affärstider togs sedermera upp som en av de åtgärder
mot krångel och byråkrati som folkpartiregeringen presenterade för riksdagen
i proposition 1978/79:111.

Regeringsförklaring år 1979

I statsminister Thorbjörn Fälldins regeringsförklaring i oktober 1979
ingick (RD 1979/80:10 s. 15) följande passus: ”De fria affärstiderna bibehålls.
”

Riksdagsbehandling efter år 1979

Motioner år 1980

Tillsammans med den nyss angivna delen av proposition 1978/79:111
behandlade näringsutskottet våren 1980 fyra motioner (s; c; vpk) om
återinförande av affärstidsreglering (NU 1979/80:62).

Utskottets allmänna bedömning var följande:

De som vid 1970-talets början förespråkade en fortsatt affärstidsreglering
uttalade i allmänhet farhågor för att fria affärstider skulle medföra en höjd
prisnivå och ogynnsamma förändringar i detaljhandelns struktur. De sistnämnda
skulle bestå i att stormarknader och andra stora enheter skulle
expandera på de små närhetsbutikernas bekostnad. Båda dessa farhågor har
kommit på skam. 1975 års affärstidskommitté har enhälligt slagit fast att

förhållandena blivit de motsatta. Näringsutskottet uttalade år 1971 (NU

1971:53 s. 8) att de små närhetsbutikerna genom möjligheten att tillämpa en
mera flexibel affärstid skulle kunna få helt andra förutsättningar än tidigare
att hävda sig i konkurrensen. Denna förmodan har alltså besannats.

En annan farhåga var att de fria affärstiderna skulle leda till ett mycket
omfattande öppethållande, delvis framtvingat av konkurrensen och stridande
mot företagens egentliga önskemål och intressen. Inte heller denna effekt
tycks ha uppkommit. Andelen kontinuerligt söndagsöppna butiker har
stabiliserats på en tämligen låg nivå. Inom varuhussektorn registrerades en
viss nedgång efter de första åren med fria affärstider. Inom fackhandeln
förekommer söndagsöppethållning ytterst sparsamt. Av intresse är affärstidskommitténs
iakttagelse - på grundval av enkäter utförda av Handelns
utredningsinstitut - att butikerna i praktiken tillämpar ett öppethållande som
i stor utsträckning stämmer överens med deras värderingar i affärstidsfrågan.
De förhöjda personalkostnaderna vid öppethållning på kvällar, lördagseftermiddagar
och söndagar torde också utgöra en naturlig regulator.

Att det för konsumenterna är en fördel att utan särskild ekonomisk
belastning kunna köpa dagligvaror under alla veckans dagar och under fler av
dygnets timmar synes ostridigt. Den ökade öppethållningen torde gynna en
mera jämlik fördelning av inköpsarbetet inom familjerna.

De motiv som kan åberopas mot öppethållning på kvällar och söndagar
hänför sig i själva verket främst till de handelsanställdas intressen, sade
utskottet och fortsatte:

NU 1983/84:27

Företrädare för de handelsanställda har energiskt verkat för att en
affärstidsreglering skall återinföras. Att inslaget av kvälls- och söndagsarbete
i olika sammanhang kan utgöra en nackdel för de anställda är obestridligt.
Affärstidskommittén har emellertid konstaterat att de fria affärstiderna inte
haft någon starkt negativ effekt på de handelsanställdas arbetsförhållanden.
Andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori
som visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen
avvecklades - är densamma som medan lagen gällde. Andelen arbetstid på
övertid och obekväm tid har minskat för den fast anställda personalen vid
varuhusen under den tid fria affärstider gällt. Det har vidare visat sig att
företagen utan svårigheter kan rekrytera personal för söndagstjänstgöring
och att arbete på söndagar av många kvinnor upplevs som den enda
möjligheten till arbete utanför hemmet. Som redan antytts får personalen
avtalsenligt avsevärd kompensation för obekväm arbetstid. Arbetstidslagstiftningen
hindrar ett otillbörligt utnyttjande av de anställda. Det finns
också skäl att påpeka att medbestämmandelagen numera ger arbetstagarna
inom handeln betydande möjligheter att påverka butikernas öppethållande.

En särskilt viktig omständighet i detta sammanhang är enligt utskottets
mening att de handelsanställda och företagare som arbetar i söndagsöppna
varuhus och dagligvarubutiker utgör endast en ringa del av det totala antalet
personer som är engagerade i försäljning på söndagar. Enligt affärstidskommittén
skulle varje söndag ca 20000 personer arbeta inom kiosk- och
bensinhandeln under hela eller en del av dagen mot endast ca 4 000 personer i
söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker. Ett förbud mot söndagsöppethållning
kan förmodas leda till en viss överströmning av handel från varuhus
och dagligvarubutiker till kiosker och bensinsationer. Nettoeffekten i form
av avskaffat söndagsarbete vid en affärstidsreglering kan alltså bli mindre än
den som representeras av talet 4000.

Sammanfattningsvis angav utskottet som sin slutsats att det inte fanns
bärande skäl för återinförande av en affärstidsreglering.

Utskottet behandlade också en rad praktiska problem som aktualiserades
av förslagen om återinförd affärstidsreglering. Bland de synpunkter som
anfördes var följande.

De små servicebutiker som hade inrättats, vanligen inom bostadsområden,
var för att kunna uppnå lönsamhet ofta beroende av att få hålla öppet längre
än vad som är normal affärstid. Ett förbud mot söndagsöppethållning och en
inskränkning av öppethållningen på kvällar skulle följaktligen negativt
påverka konsumenternas tillgång till närservice, något som skulle bli till
nackdel inte minst för gamla, sjukliga och rörelsehindrade personer.

Förslagen till ny affärstidslag innefattade inte någon dispensregel. De
praktiska konsekvenserna av en så kategoriskt utformad lagstiftning hade
inte närmare diskuterats. Butiker på turistorter - t. ex. i skärgårdshamnar
eller på fjällstationer - som dittills haft möjlighet att under hela turistsäsongen
bedriva normal försäljning av livsmedel etc. även under söndagstid, skulle
alltså bli underkastade ett ovillkorligt förbud att göra detta mer än två gånger
på hela året. Det skulle också bli totalt förbjudet för dem att hålla öppet för
sådan försäljning efter kl. 15 på lördagar och söndagar. Detsamma gällde en
del anläggningar med karaktär av utflyktsmål vilka hade viss försäljning (av

NU 1983/84:27

annat än kioskvaror) som en mer eller mindre nödvändig förutsättning för sin
existens som lönsamma företag. Andra företag som i särskild grad kunde
drabbas av de restriktiva reglerna var butiker på de internationella flygplatserna.

Vid en affärstidsreglering förutsattes försäljning av vissa slags varor få äga
rum utan hinder av huvudbestämmelserna. Det rörde sig därvid bl. a. om
”tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till
motorfordon samt tillbehör och reservdelar till sådana fordon jämte andra
varor som allmänheten särskilt efterfrågar”, dvs. till stor del vad som brukar
betecknas som kiosksortiment. Ett sådant sortiment kunde bestämmas med
mycket olika grad av restriktivitet. Särskild betydelse i detta sortiment hade
tryckta skrifter, eftersom tidningsutgivningen på söndagar till stor del, för
vissa tidningar helt, är baserad på att kiosker och andra försäljningsställen får
hållas öppna på söndagar. Försäljning av enbart tidningar och tidskrifter
torde bara undantagsvis kunna bedrivas med lönsamhet. Därav följde kravet
på ett kompletterande fritt varusortiment.

Förteckningar i betänkandet vittnade om att det var svårt att avgränsa det
fria sortimentet på ett rimligt sätt. Vissa dyra och näringsmässigt undermåliga
produkter förutsattes bli godtagna, samtidigt som man begränsade
möjligheten att köpa viktiga livsmedel. Några exempel ansågs ge en antydan
om att regleringen av det fria sortimentet knappast kunde undgå att uppfattas
som ett utslag av krångel och byråkrati. En väsentlig utvidgning av det fria
sortimentet skulle medföra problem. Om kioskhandeln i större utsträckning
skulle få omfatta livsmedel samtidigt som servicebutiker avvecklades kunde
följden bli att nya stora investeringar i kioskanläggningar skulle komma att
framstå som mer eller mindre nödvändiga. De hygieniska kraven vid
livsmedelsförsäljning skulle förstärka denna effekt. En överflyttning av
försäljning från butiker till kiosker, som kännetecknas av större personalintensitet
och därmed sammanhängande högre prisnivå, syntes olämplig både
från konsumentsynpunkt och från de handelsanställdas synpunkt.

Om trafikbutikernas försäljning utanför vanlig affärstid skulle begränsas
till ett särskilt angivet fritt sortiment ställdes stora krav på att den från sådan
försäljning undantagna delen av sortimentet effektivt skulle kunna avskiljas
från de tillåtna varorna. Det gällde också att få denna kategoriindelning
accepterad av personal och kunder så att bestämmelserna lojalt efterlevdes.

Varje affärstidsreglering måste komma att ställa stora krav på en verksam
kontroll, för såvitt respekten för den skulle kunna upprätthållas. Det kunde
bli förenat med stora svårigheter att övervaka att rätten till söndagsöppethållning
inte utnyttjades mer än två gånger per år och särskilt att inga varor
utanför det fria sortimentet såldes utanför vanlig affärstid. Kostnaderna för
kontrollen skulle till övervägande delen falla på staten. Kontrollen skulle
kräva insatser på söndags- och kvällstid av framför allt polispersonal, och det
skulle därvid bli fråga om en konkurrens med polisens övriga arbetsuppgifter.

NU 1983/84:27

Utskottet avstyrkte alltså motionerna. Mot beslutet reserverade sig de
socialdemokratiska ledamöterna, vilka anförde i huvudsak följande:

En ny affärstidslag bör alltså utformas på grundval av det förslag i
affärstidskommitténs betänkande som har mött särskilt gensvar vid remissbehandlingen.
Vid den närmare utformningen av undantagen i fråga om
försäljningsställen och varor bör, som motionärerna framhåller, tillses att
försäljning av tidningar och tidskrifter kan ske i nuvarande omfattning. Detta
kräver att det fria varusortimentet får en viss bredd. Undantagen bör också
ge möjlighet att möta den efterfrågan på vissa varor som finns hos
allmänheten på andra tider än vanlig affärstid. Hänsyn bör vidare tas till de
nya köpmönster som har växt fram i samband med att varusortimentet i
kiosker och på bensinstationer successivt har breddats. Ett grundläggande
krav är att regleringen utformas på ett sätt som medger en smidig och
praktisk tillämpning.

Riksdagen följde utskottet med röstsiffrorna 156 (m, c, fp) mot 149 (s,
vpk).

Motion år 1981

År 1981 väcktes en motion (c) enligt vilken riksdagen skulle anta ett förslag
till affärstidslag som framlades i motionen. Motionären åberopade som
motiv vilodagens helgd och önskemålet att varje människa skulle ha en dag i
veckan till sin egen disposition.

Motionen avslogs av riksdagen, sedan den enhälligt avstyrkts av näringsutskottet
(NU 1980/81:35) med i huvudsak följande motivering:

Vad beträffar förslagets sakliga innehåll vill utskottet särskilt påpeka att
utrymme inte ges för någon kioskförsäljning eller motsvarande på söndagar
utom av tidningar och tidskrifter. Såsom framhölls i utskottets föregående
betänkande i ämnet torde försäljning av enbart tidningar och tidskrifter bara
undantagsvis kunna bedrivas med lönsamhet. En sådan reglering som
motionären föreslår skulle därför få mycket negativa följder för tidningsutgivningen
på söndagar.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att motionärens lagförslag inte
är förenligt med någon av de båda uppfattningar som stod emot varandra vid
riksdagens beslut i affärstidsfrågan förra året.

Regeringsbeslut år 1984

Regeringen har den 2 februari 1984 beslutat lägga vissa skrivelser - bl. a.
från Handelsanställdas förbund och från Stockholms handelskammare -rörande frågan om reglering av affärstiderna till handlingarna. I beslutet
anförs att regeringen vid sin prövning av affärstidsfrågan har kommit fram till
att de fria affärstiderna skall bibehållas. Härvidlag hänvisas till ett pressmeddelande
från finansdepartementet den 25 januari 1984. Pressmeddelandet
innehåller följande kommentar av finansminister Kjell-Olof Feldt:

NU 1983/84:27

Affärstiderna har varit fria i drygt tio år. Under denna tid har betydelsefulla
förändringar inträffat i detaljhandelns struktur. Antalet hushåll med två
förvärvsarbetande har ökat kraftigt. Detta har tillsammans påtagligt ändrat
människors inköpsvanor. Många konsumenter vill kunna göra sina inköp på
sen kvällstid och under veckosluten.

Det fria öppethållandet har också skapat nya arbetsmöjligheter främst
genom deltidsarbete på kvällar och veckoslut. Många familjer har därigenom
fått ett värdefullt tillskott till sin ekonomi.

Det har visat sig att ett förlängt öppethållande har bidragit till att tidigare
nedläggningshotade, traditionella livsmedelsbutiker kunnat göras lönsamma
och därmed leva vidare. Närservicen har därigenom tryggats.

Mot dessa skäl för fortsatt fria affärstider måste ställas de starkt framhävda
önskemål om en återgång till reglerade affärstider som framförts av
Handelsanställdas förbund. Även om regeringen har förståelse för dessa
önskemål har den dock funnit att ett upphävande av fria affärstider, sedan de
funnits i så många år, skulle skapa fler och större problem än de som kan
lösas.

Därtill kommer att en inskränkning av öppethållandet skulle kräva
regleringar som är svåra både att praktiskt och juridiskt utforma och att få
förståelse för bland konsumenterna. Eftersom det inte går att förbjuda all
försäljning på t. ex. söndagar måste man bestämma vilka butiker som skall få
ha öppet, på vilka tider detta skall få ske och vilka varor som då skall få säljas.

Man måste sannolikt också ha dispensmöjligheter och då är vi tillbaka i de
gränsdragningsproblem och det administrativa krångel som var ett starkt skäl
till att de fria affärstiderna infördes.

Uppgifter om deta^handeln

Dagligvaruhandelns struktur

Näringsutskottet har nyligen i ett yttrande till bostadsutskottet (NU
1983/84:7 y, i BoU 1983/84:13) lämnat en del uppgifter om dagligvaruhandelns
struktur. Som bakgrund till överväganden om affärstidsreglering är
bl. a. följande av intresse:

Den s. k. yttre rationaliseringen, dvs. förändringarna i butiksbeståndet,
har inneburit en stark koncentration till större butiker - i vissa fall s. k.
stormarknader - och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker.

Antalet allivsbutiker var ca 15 300 i slutet av år 1964 och 8 970 i slutet av år
1982. Under perioden 1965-1982 lades 14050 butiker ned, medan 3720
butiker ny etablerades.

Nettominskningen av antalet dagligvaruenheter uppgick i mitten och slutet
av 1960-talet till i genomsnitt 7 % per år. Från år 1971 har denna minskning
successivt avtagit. För år 1982 var minskningen av butiksbeståndet 1,6%.

Ett betydelsefullt inslag i strukturutvecklingen inom dagligvaruhandeln är
vidare framväxten av s. k. servicebutiker. Av det totala antalet allivsbutiker
utgörs ca 19 % av servicebutiker. Hit räknas också livsmedelsavdelningar i
bensinstationer, s. k. trafikbutiker.

Dagligvaruhandelns struktur har sedermera av 1984 års långtidsutredning
- i betänkandet (SOU 1984:5) ”Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1” - belysts
med bl. a. följande tabell (bilaga 4 s. 32):

NU 1983/84:27

Butikstyper inom dagligvaruhandeln 1977 och 1982

Butikstyp	Antal butiker			Omsättningsandel, %
	1977	1982	Diff	1977	1982	Diff
1. Stormarknader	38	46	+	8	4,7	4,9	+ 0,2
2. Övriga varuhus	315	264	-	51	15,2	12,8	-2,4
3. Dagligvarumark-nader	27	27		0	2,2	1,9	-0,3
4. Hallbutiker	410	413	+	3	10,2	11,5	+ 1,3
5. Övriga storlivs-butiker	764	921	+	157	25,4	28,9	+ 3,5
Summa storlivsbutiker	1554	1671	+	117	57,7	60,0	+ 2,3
6. Servicebutiker	963	1700	+	737	4,1	8,9	+ 4,8
7. Övriga dagligvaru-butiker	7283	5599	-	1684	38,2	31,1	-7,1
Totalt	9800	8970	-	830	100,0	100,0	0

Av de över 700 nya servicebutiker som enligt tabellen har tillkommit under
femårsperioden är ca 250 trafikbutiker, dvs. bensinstationer med dagligvarusortiment.

Förändringar i öppethållandet

I den sektorstudie rörande varuhandel och privata tjänster som har utförts
inom ramen för 1984 års långtidsutredning (SOU 1984:5 bil. 4) har förändringar
i öppethållandet uppmärksammats.

Av betydelse för detaljhandelns kapacitetsutrymme är, framhålls det, inte
bara den rumsliga dimensioneringen utan också under vilka tider butikerna
hålls öppna. En praktisk begränsning av öppethållandet ligger däri att
särskilda lönetillägg för obekväm arbetstid (70 % på vardagar kl. 18.15-20.00
och 100% på vardagar efter kl. 20.00 och på lördagar efter kl. 12.00 samt
söndagar) utgår vid utsträckt öppethållande.

Efter en hänvisning till de undersökningar av öppethållandet som gjordes
under åren efter affärstidslagens slopande lämnas följande uppgifter
(s. 19 f.):

Någon fortlöpande kartläggning av öppethållandetider förekommer inte.
Handelns Forskningsinstitut (HFI) har emellertid företagit en bearbetning
av enkätmaterial som årligen insamlas av Handelns Utredningsinstitut
(HUI) som underlag till uppdatering av registret över privata livsmedelsbutiker.
Därvid framgick det att av 6 308 tillfrågade försäljningsställen hade 1195
eller 18,9 % öppet alla söndagar under året medan 324 eller 5,1 % höll öppet
vissa söndagar. Sammanlagt skulle alltså var fjärde butik inom den privata
livsmedelshandeln tillämpa söndagsöppet. Därtill förekommer söndagsöppet
i varierande utsträckning inom kategorier som inte berördes av HFIstudien,
bl. a. varuhus, konsumentkooperativa livsmedelsbutiker samt trafikbutiker
(bensinstationer med livsmedelssortiment).

NU 1983/84:27

Tabell 2.5 redovisar förekomsten av söndagsöppet inom olika butikstyper.
Bland större självbetjäningsbutiker med totalsortiment (”supermarkets”)
har ungefär var tredje enhet öppet på söndagar. Beträffande mindre och
medelstora försäljningsställen föreligger en klar skillnad mellan ”servicebutikerna”
som definitionsmässigt har långt öppethållande (över 60 timmar/
vecka) och den stora massan övriga livsmedelsaffärer där i genomsnitt endast
var tionde håller öppet på söndagar.

En påtaglig ökning i butikernas försälj ningskapacitet har således ägt rum
inom livsmedelshandeln genom att en stor och växande andel av butikerna
tillämpar förlängt öppethållande. Denna process får delvis ses som en
anpassning till ändrade inköpsbeteenden och levnadsvanor bland konsumenterna.
Förlängt öppethållande har också blivit ett viktigt konkurrensmedel i
branschen.

Beträffande affärstiderna inom fackhandeln föreligger inga empiriska
undersökningar. Det är inte ovanligt att särskilt kedjeaffärer på större orter
håller öppet en eller ett par timmar extra någon kväll i veckan. Däremot
förekommer söndagsöppethållande endast inom specialkategorier av företag,
t. ex. vissa, externt belägna försäljningsställen med lågprisprofil eller
lokalt och temporärt i samband med speciella evenemang på orten.
Sporadiskt söndagsöppethållande i fackhandeln kan förekomma i köpcentra
och vid särskilda tillfällen. Annars förefaller det ordinarie öppethållandet
dvs. som regel 9-18 måndag-fredag och 9-13 eller 9-14 på lördagar i stort sett
motsvara behovet hos de flesta konsumenter.

Tabell 2.5 Söndagsöppet per butikstyp inom privat iivsmedelshandel 1982

	Antal	Andel %
Supermarkets
Dagligvarumarknader	10	47,5
Hallbutiker	46	32,6
Övriga	224	32,0
Mindre och medelstora butiker
Servicebutiker	723	98,9
Övriga	516	10,9

Under rubriken Sammanfattande slutsatser anförs bl. a. (s. 21):

Den stabila tillväxten i detaljhandelsomsättningen fram till mitten av
70-talet ledde till investeringar i butiksanläggningar dimensionerade för
fortsatta försäljningsökningar. När dessa uteblev skapades inom delar av
detaljhandeln en besvärlig överkapacitet som påverkade lönsamheten negativt.
Även om man på senare år visat ökad försiktighet med nyinvesteringar
på anläggningssidan - bl. a. har nyetableringen av stormarknader praktiskt
taget upphört - kommer det att dröja åtskilliga år innan efterfrågan på
detaljhandelstjänster kommit i fatt tillgången i form [av] butikslokaler. Inom
varuhussektorn har dock kapaciteten i viss mån skurits ned genom nedläggning
av olönsamma försäljningsställen. Också inom dagligvaruhandeln har
butiksantalet sedan 60-talet årligen minskat. På senare år har dock etableringen
av servicebutiker och utökningen av öppethållandet på kvällar och
söndagar i viss mån motverkat effekten av butiksnedläggningar.

Samtidigt innebär emellertid ökningen av affärstiderna i livsmedelshandeln
att branschen sannolikt fångat upp en inte obetydlig meromsättning.

NU 1983/84:27

Det är dock ännu för tidigt att utvärdera den produktivitetsökning som
övergången till fria affärstider kan ha inneburit.

Utskottet

Affärstiderna blev fria vid 1972 års början efter att i mer än 60 år ha varit
reglerade i lag. I de tre motioner (s; vpk) som behandlas här föreslås, liksom
vid en rad tidigare tillfällen alltsedan år 1973, att affärstidsreglering skall
införas på nytt.

Återblick

Den senaste affärstidslagen (1966:668) var tidsbegränsad t. o. m. år 1971.1
enlighet med ett kommittéförslag beslöt regeringen det året - med handelsminister
Kjell-Olof Feldt som föredragande - att inte föreslå fortsatt
affärstidsreglering. Riksdagen, som fick pröva frågan med anledning av
motioner, gick på samma linjer som regeringen. En stor minoritet, där alla
partier var talrikt företrädda, röstade dock för en förlängning av affärstidslagens
giltighetstid. Lagens innebörd framgår av redogörelsen i det föregående
(s. 2f.). Förbud mot öppethållning på söndagar, begränsning av affärstiden
på vardagar, undantag för en del varor - särskilt för tryckta skrifter - och
möjlighet till dispens för ökad öppethållning genom kommunalt beslut var
huvudpunkter i systemet.

Under vad som betecknades som en prövotid följde en särskild nämnd hur
affärernas öppethållning utvecklades. Sedan tillsattes en ny affärstidskommitté.
Dess betänkande (SOU 1977:72) inleddes med en enhällig beskrivning
av faktiska förhållanden. En minoritet inom kommittén förordade att
affärstiderna skulle förbli fria. De övriga ledamöterna fördelade sig på tre
fraktioner, var och en med sitt förslag till ny affärstidslag. Innebörden av
dessa förslag har redovisats i det föregående (s. 6 f.). Även remissinstanserna
gav uttryck för skilda meningar i frågan. En majoritet av dem förordade
emellertid att fria affärstider skulle bibehållas.

Folkpartiregeringen tog hösten 1978 ställning mot affärstidsreglering. I en
proposition anmäldes detta våren 1979 för riksdagen. Av statsminister
Thorbjörn Fälldins regeringsförklaring i oktober 1979 framgick att även den
då tillträdande trepartiregeringen ville ha kvar de fria affärstiderna. Våren
1980 kom saken under riksdagens prövning. Utom meddelandet i propositionen
förelåg då flera motioner vari yrkades på affärstidsreglering. Näringsutskottet
(NU 1979/80:62) avstyrkte motionerna med en utförlig argumentation.
De socialdemokratiska ledamöterna uttalade sig emellertid för en
lagstiftning i ämnet, vilken dock måste tillgodose flera angivna krav. Vissa
försäljningsställen och varuslag borde vara undantagna från begränsningar,
så att det skulle bli möjligt för handeln att möta den efterfrågan på vissa varor
som finns hos allmänheten på andra tider än vanlig affärstid. Hänsyn borde

NU 1983/84:27

tas till de nya köpmönster som hade växt fram. Ett grundläggande krav
angavs vara att regleringen utformades på ett sätt som medgav en smidig och
praktisk tillämpning. - Omröstningen i kammaren följde partilinjerna. Med
knapp majoritet (m, c, fp mot s och vpk) beslöt riksdagen alltså att inte ta
något initiativ till ny affärstidsreglering.

När en motionär år 1981 föreslog att riksdagen skulle anta ett förslag till
affärstidslag som väsentligen överensstämde med 1966 års lag konstaterade
näringsutskottet samfällt att en sådan åtgärd inte var förenlig med någon av
de båda uppfattningar som hade stått emot varandra vid beslutet i affärstidsfrågan
år 1980. Motionen fick inget stöd i kammaren.

Ställningstagande av regeringen

Som framgår av det föregående (s. 13 f.) har regeringen nyligen lagt olika
framställningar i affärstidsfrågan till handlingarna och angett motiv för sitt
beslut i en presskommuniké. Betydelsefulla förändringar i detaljhandelns
struktur har inträffat under den period då affärstiderna har varit fria, säger
finansminister Kjell-Olof Feldt i denna kommuniké. Inköpsvanorna har
ändrats i samband med att antalet hushåll med två förvärvsarbetande har
ökat kraftigt. Det fria öppethållandet har skapat nya arbetsmöjligheter, som
i många fall ger ett värdefullt tillskott till familjeekonomin. Tidigare
nedläggningshotade livsmedelsbutiker av traditionellt slag har med förlängt
öppethållande blivit lönsamma. Genom att de kan leva vidare tryggas
närservicen. En inskränkning av öppethållandet skulle kräva regleringar som
både praktiskt och juridiskt skulle bli svåra att utforma och som det skulle
vara svårt att få förståelse för bland konsumenterna. Dispensmöjligheter
skulle sannolikt bli nödvändiga. Därmed skulle man, säger finansministern
sist i kommunikén, vara tillbaka vid de gränsdragningsproblem och det
administrativa krångel som var ett starkt skäl till att den tidigare affärstidsregleringen
slopades.

Överväganden

Den affärstidslag som motionärerna förespråkar skulle utformas i enlighet
med förslag I i affärstidskommitténs betänkande. Bakom detta förslag stod
bl. a. ordföranden i Handelsanställdas förbund, en organisation som konsekvent
och med kraft har hävdat att affärstiderna bör vara reglerade.
Förslaget överensstämmer i väsentliga delar med 1966 års affärstidslag.
Viktiga skillnader är dock att affärstiden på lördagar skall upphöra redan kl.
15-mot kl. 20 enligt 1966 års lag-och framför allt att ingen dispensmöjlighet
skall förekomma. Öppethållning på söndagar skall vara medgiven två gånger
per år, vid tillfällen som varje företag får välja. Eljest skall på söndagar i stort
sett bara sedvanlig kioskhandel vara tillåten.

NU 1983/84:27

Utskottet instämmer i de slutsatser som regeringen har dragit vid sin
prövning nyligen av affärstidsfrågan. Några förhållanden som särskilt bör
understrykas är enligt utskottets mening följande.

Vad gäller förekomsten av söndagsöppethållning har 1984 års långtidsutredning
visat att sådan öppethållning inte är så vida spridd som motionärerna
tycks räkna med. Detaljhandelns struktur, som under mer än ett decennium
har anpassat sig efter den nuvarande ordningen, skulle emellertid kraftigt
påverkas vid en sådan begränsning av öppethållningen som har föreslagits.
Framför allt skulle servicebutikerna, som för många konsumenter representerar
en värdefull inköpsmöjlighet, riskera att råka ut för svårigheter.

En affärstidsreglering skulle visserligen medföra förbättringar för en stor
del av de handelsanställda, men ett samtidigt bortfall av arbetstillfällen skulle
drabba många, och ökade krav skulle ställas på den långt mera talrika
kategori av servicepersonal som arbetar inom kioskhandeln. De föreslagna
affärstiderna ter sig f. ö. synnerligen restriktiva. Det synes exempelvis svårt
att motivera att de servicebutiker som nu hålls öppna före kl. 8 på morgnarna
skulle tvingas att avstå därifrån, trots att en mycket stor del av svenska folket
börjar sitt dagliga förvärvsarbete tidigare än så.

Det förefaller realistiskt av regeringen att betrakta en bestämmelse om
dispensmöjligheter som ofrånkomlig i en ny affärstidslag. Därmed tar
regeringen emellertid avstånd från en grundtanke hos dem som inom
affärstidskommittén förordade förnyad affärstidsreglering. Oavsett hur en
reglering utformas gäller att den ställer stora krav på de myndigheter som
engageras i den. Eftersom de föreslagna restriktionerna i fråga om affärstid
och kiosksortiment knappast har starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen
torde en omfattande och aktiv kontroll av reglernas efterlevnad erfordras.
Detta krav skulle anmäla sig samtidigt som energiska strävanden görs för att
genom omprioritering av polisens och åklagarnas insatser komma till rätta
med mera allvarlig kriminalitet.

Konsumenternas intressen bör tillmätas stor betydelse vid bedömningen
av affärstidsfrågan. Det finns enligt utskottets mening inte grund för
antagandet att konsumenterna totalt sett skulle gynnas mer av en förnyad
affärstidsreglering än av det nuvarande systemet med fria affärstider.

Från socialdemokratiskt håll förespråkades år 1980 att en affärstidsreglering
skulle återinföras. Denna rekommendation var emellertid förenad med
en rad villkor. Regeringens nu aktuella ställningstagande, som utskottet
ansluter sig till, innebär att det vid ett närmare studium har visat sig
orealistiskt att ån affärstidsreglering som på ett tillfredsställande sätt
uppfyller dessa villkor skulle kunna åstadkommas. Utskottet förutsätter
dock att regeringen uppmärksamt följer frågan och vidtar åtgärder om
utvecklingen skulle gå i en från allmän synpunkt sett ogynnsam riktning.

NU 1983/84:27

Utskottet avstyrker sålunda de tre motionerna i ämnet och hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1982/83:1030, 1983/84:1876 och
1983/84:2367.

Stockholm den 29 mars 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i
Stockholm (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s), Ivar
Franzén (c), Anita Modin (s) och Lars Ahlström (m).

Reservation

Jörn Svensson (vpk) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:

Affärstiderna blev (= utskottet, s. 16-17) vara tillåten.

Utvecklingen sedan år 1972 visar med full evidens att slopandet av
affärstidsregleringen var ett allvarligt missgrepp. Öppethållning på söndagar
och sena vardagskvällar har fått stor utbredning, främst bland servicebutiker
men också bland stora självbetjäningsbutiker. Eftersom konsumenternas
totala efterfrågan på dagligvaror torde vara i stort sett given i ett visst
ekonomiskt läge betyder det sagda att försäljningen i stor utsträckning har
flyttat över från den ordinära dagligvaruhandeln dels till servicebutiker med
deras relativt snäva sortiment och i allmänhet högre prisnivå, dels till
”marknader” och ”hallar” som ofta kan utnyttjas endast av kunder som
färdas med bil. Dessa kunder lockas att lägga ned avsevärda resurser på
transporter till inköpsstället, något som, även om priserna där skulle vara
lägre än normalt, gör denna form av inköp olönsam för dem. Uppenbart är
vidare att konkurrensen mellan de söndagsöppna storbutikerna, med
braskande reklam och förledande rabatterbjudanden, är ett led i en
ohämmad kommersialism som är mycket ogynnsam för konsumenterna.
Rationella inköpsvanor motverkas, medan impulsköp och förvärv av allehanda
onyttiga produkter stimuleras. Shopping och inköpsresor tränger ut
värdefullare sysselsättningar. Stormarknader och varuhus är ofta nästan de
enda utflyktsmål som föräldrar och barn uppsöker gemensamt.

Från de handelsanställdas utgångspunkt har utvecklingen varit lika
förödande. En levande arbetsgemenskap i fasta arbetslag och inom ramen
för normala arbetsdagar har brutits sönder. En allt större del av de i
detaljhandeln verksamma är anställda på deltid, med starkt begränsade
möjligheter till förkovran i yrket och ofta med otillräckligt socialt och

NU 1983/84:27

arbetsrättsligt skydd. Att vissa andra serviceuppgifter än butiksförsäljning
ovedersägligen måste utföras på söndagar och annan obekväm arbetstid kan
inte vara ett argument för att de handelsanställda skall vara undandragna det
skydd som samhället tidigare har givit dem genom affärstidslagstiftningen.
En sådan lagstiftning är f. ö. av stor positiv betydelse för många småföretagare
inom handeln som nu av konkurrensskäl tvingas till en alltför omfattande
öppethållning.

Sammanfattningsvis talar både konsumenternas och de handelsanställdas
intresse entydigt för att en affärstidsreglering bör återinföras med det
snaraste.

När affärstidsfrågan senast behandlades mera utförligt i riksdagen, år
1980, tog den socialdemokratiska gruppen klart och bestämt ställning för en
förnyad affärstidsreglering. Med de majoritetsförhållanden som nu råder i
riksdagen finns förutsättningar för ett positivt beslut i frågan. Mot den
bakgrunden är regeringens ställningstagande i saken nyligen och motiveringen
för det uppseendeväckande. Finansministern upprepar i stort sett sina
argument från år 1971 och förefaller helt omedveten om den negativa
utveckling som utskottet nyss har berört.

De tre motionerna är i allt väsentligt samstämmiga. Av det tidigare sagda
framgår att utskottet finner starka skäl tala för motionärernas förslag. Det
bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag till en ny
affärstidslag i enlighet med de riktlinjer som motionärerna anger och sålunda
i överensstämmelse med den linje som inom affärstidskommittén har
företrätts bl. a. av Handelsanställdas förbunds ordförande samt socialdemokraternas
och centerpartiets representanter.

Utskottet tillstyrker alltså motionerna och hemställer

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:1030, 1983/84:1876
och 1983/84:2367 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp) och Lars Ahlström (m) anför:

Enligt vår uppfattning är frågan om affärstidsreglering inte enbart av
praktisk art. Det finns också mycket starka principiella skäl mot reglerade
affärstider. Det är av avgörande betydelse att konsumenterna har möjlighet
att själva bestämma när de vill handla. En reglering medför också uppenbar
risk för krångel och byråkrati.

En eventuell reglering av affärstiderna skulle medföra besvärliga gränsdragningsdiskussioner,
t. ex.:

- Vilka affärer skall få vara öppna utanför vanlig affärstid? Skall kiosker
gynnas framför livsmedelsbutiker?

- Vilka varor skall få säljas utanför vanlig affärstid - dam- men inte

NU 1983/84:27

herrstrumpor, läskedrycker och choklad men inte mjölk och bröd?

Man måste också ställa frågan vem som skall fatta beslut i dessa ting. Det är
från principiella utgångspunkter betänkligt exempelvis om sortimentslistor
kommer att fastställas av politiker eller myndigheter utan att konsumenterna
på något avgörande sätt kan få insyn i och påverka sådana beslut.

Vi vill sålunda betona att vi säger nej till reglerade affärstider främst av
principiella men också av praktiska skäl.