NU 1983/84:17

Näringsutskottets betänkande
1983/84:17

om ny lagstiftning på kärnenergiområdet (prop. 1983/84:60)
Ärendet

I proposition 1983/84:60 (industridepartementet) har regeringen - efter
föredragning av statsrådet Birgitta Dahl - föreslagit riksdagen att antaga
dels förslag till lag om kärnteknisk verksamhet,
dels förslag till vissa följdändringar i andra lagar.

Tre motioner har väckts med anledning av propositionen.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande.

Propositionen

Huvudsakligt innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om kärnteknisk verksamhet.
Lagen syftar till att främja säkerheten vid kärnverksamhet och att
möjliggöra att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser
i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Bland nyheterna i lagen är särskilt att varje reaktorinnehavare åläggs att
upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och
utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som behövs för att det
kärnavfall som uppkommer i verksamheten skall kunna hanteras och
slutförvaras på ett säkert sätt och att anläggningen skall kunna avvecklas och
rivas på ett säkert sätt. Forskningsprogrammet skall avse en period av minst
sex år och skall med början år 1986 vart tredje år granskas och utvärderas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare bemyndigas
regeringen att uppställa krav på tillstånd för utförsel av produkter som
utan att vara direkt avsedda för framställning av kärnladdningar är av
väsentlig betydelse för sådan framställning. Också s. k. teknologiöverföring,
dvs. upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utomlands tillverka viss utrustning
eller visst material, föreslås bli omfattad av tillståndsplikt i den utsträckning
regeringen föreskriver. I fråga om de krav som gäller för ett s. k. laddningstillstånd
föreslås vissa ändringar. Tillstånd till laddning skall lämnas endast
om reaktorns innehavare har visat att det för hantering och slutlig förvaring
av använt kärnbränsle m. m. finns en metod som kan godtas med hänsyn till
säkerhet och strålskydd. Reaktorinnehavaren skall dessutom ha företett ett
program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att i
reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta
skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. I en särskild

1 Riksdagen 1983/84.17sami. Nr 17

NU 1983/84:17

övergångsbestämmelse anges att dessa krav skall gälla kärnkraftsreaktorerna
Forsmark 3 och Oskarshamn 3. De lokala säkerhetsnämndernas insyn i
kärnkraftverkens verksamhet vidgas till att omfatta alla förekommande
säkerhets- och strålskyddsfrågor samt beredskapsplaneringen kring kärnkraftverken.
Lokala säkerhetsnämnder föreslås bli inrättade också i kommuner
där det byggs anläggningar för hantering, lagring eller slutlig förvaring av
kärnavfall eller av kärnämnen som inte skall användas på nytt.

Den nya lagen ersätter atomenergilagen (1956:306), lagen (1977:140) om
särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen),
lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken
samt de delar av lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m. m. som reglerar en reaktorinnehavares ansvar för
avfallshantering m. m. Frågor om skydd mot strålning skall liksom f. n.
regleras med stöd av strålskyddslagen (1958:110).

På grund av den nya lagen om kärnteknisk verksamhet föreslås vissa
redaktionella ändringar i strålskyddslagen, lagen om finansiering av framtida
utgifter för använt kärnbränsle m. m., lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,
sekretesslagen (1980:100) och lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 februari 1984.

Förslag

Regeringen föreslår riksdagen att antaga förslag till

1. lag om kärnteknisk verksamhet,

2. lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110),

3. lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter
för använt kärnbränsle m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

[6], lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Lagförslagen finns på s. 3-15 i propositionen. Förslagen under 1-5 har
granskats av lagrådet.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är

1983/84:227 av Lennart Blom (m) och Per Unckel (m), vari hemställs att
riksdagen beslutar att komplettera 15 § i den föreslagna lagen om kärnteknisk
verksamhet på sätt som anges i motionen,

NU 1983/84:17

1983/84:228 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till ändring och komplettering av den i
proposition 1983/84:60 föreslagna lagstiftningen på kärnenergiområdet avseende a)

antal reaktorer och tidpunkt när kärnkraftsprogrammet skall vara
avvecklat - dvs. att tolv reaktorer får byggas och användas och en successiv
avveckling sker med syftet att samtliga reaktorer skall vara tagna ur drift
senast år 2010,

b) uranbrytning,

c) slutförvaring av det utbrända kärnbränslet,

d) export av kärnkraftsreaktorer, reaktorkomponenter, kärnteknisk utrustning
och kärnkraftsteknologi,

e) forsknings- och utvecklingsverksamhet kring slutförvaringen av det
utbrända kärnbränslet, finansiering av avveckling m. m.,

f) de lokala säkerhetsnämnderna,

2. hos regeringen begär att förslag till övergångsbestämmelser för hanteringen
av redan ingångna upparbetningsavtal och en plan för återtagande av
redan utskeppat, ej upparbetat avfall upprättas,

3. som sin mening uttalar att den kommunala vetorätten skall gälla hela
kärnbränslecykeln med dess olika led i enlighet med vad som anförts i
motionen,

1983/84:229 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för

a) att laddning av reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 inte bör
medges samt

b) att kärnvärmereaktorn Secure eller andra typer av reaktorer inte bör
införas i det svenska energisystemet,

2. avslår proposition 1983/84:60 och hos regeringen hemställer om ett nytt
lagförslag med skärpta och mera precisa bestämmelser innefattande:

a) bestämmelser om samordning av information och prövning vid tillkomst
av kärnteknisk anläggning,

b) förbud mot upparbetning och export av använt kärnbränsle,

c) förbud mot slutförvar under havsytan,

d) totalförbud mot export av utrustning och teknologi på kärnkraftsområdet,

e) reglering av antalet reaktorer till högst 12 och tid för sista avstängning
år 2010,

f) förbud mot uranprospektering och uranbrytning.

Motivering

I detta avsnitt refereras allmänna synpunkter i motionerna 1983/84:228 (c)
och. 1983/84:229 (vpk). I övrigt redovisas resonemangen i de tre motionerna i
anslutning till utskottets ställningstaganden under rubriken ”Utskottet”.

Rättelse: S. 4, rad 20 Står: 229 (c) Rättat till: 229 (vpk)

NU 1983/84:17

Politiken borde, anförs det i motion 1983/84:228 (c), av miljö- och
säkerhetsskäl ha inriktats på att kärnkraften skulle avvecklas under en
tioårsperiod. Många av de problem som omfattas av den föreslagna
lagstiftningen borde ha varit lösta redan innan man hade bestämt sig för att
utnyttja kärnkraft. Centerpartiet har emellertid förklarat sig berett att
respektera det utslag som folkomröstningen år 1980 gav, dvs. att kärnkraftsprogrammet
skall omfatta tolv reaktorer och vara avvecklat senast år 2010.

En ny lagstiftning på kärnenergiområdet måste, säger motionärerna,
innehålla stränga krav och regler för alla led i kärnbränslecykeln. Även
verksamheter som inte direkt är led i denna utan mera en konsekvens av att
kärnkraft utnyttjas måste regleras av lagstiftningen. Utformningen av
lagstiftningen måste överensstämma med innebörden av folkomröstningens
resultat. Lagstiftningen måste vidare utgå från sambandet mellan civil och
militär användning av kärnenergi och från de särskilda risker för miljö och
människor som är förenade med kärnkraftsproduktionen och hanteringen av
avfallet från denna. Motionärerna finner med dessa utgångspunkter att
regeringens förslag till lagstiftning har klara brister och är ofullständigt.

Mycket mera bestämda och preciserade regler för den fortsatta kärnkraftsdriften
måste komma till uttryck i lagstiftningen, sägs det i motion 1983/
84:229 (vpk). Mot bakgrund av folkomröstningens resultat och riksdagens
beslut borde 1980-talets lagstiftning syfta till att hålla tillbaka vidare
kämkraftsutbyggnad och underlätta avveckling av kärnkraften. Ingenting av
detta tillgodoses i det framlagda lagförslaget. Detta medför ingen skärpning
på viktiga områden utan innebär endast en samordning och strukturering av
den nuvarande lagstiftningen. I atomlagstiftningskommittén har det inte gått
att få gehör för strängare och mera långtgående krav, konstaterar motionärerna.
De citerar med instämmande vissa kritiska omdömen om kommitténs
förslag. Vänsterpartiet kommunisternas mening är, säger motionärerna, att
kärnkraften snarast bör avvecklas i Sverige.

Utskottet
Inledande översikt

Verksamheten på kärnenergiområdet regleras av en omfattande lagstiftning,
betingad av de särskilda risker som sådan verksamhet är förknippad
med. Lagarna på området kompletteras av ett stort antal förordningar.
Grundläggande är lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m. m.
(atomenergilagen), som kom till när en fredlig användning av kärnkraften
började bli aktuell i vårt land.

Atomenergilagen hänför sig till den första av tre huvudgrupper i vilka man
kan dela in bestämmelserna på kärnenergiområdet. Denna grupp innefattar
regler rörande anläggningar på kärnenergiområdet och klyvbart material
m. m. I en andra grupp ingår bestämmelser avseende olycksberedskapm. m.

NU 1983/84:17

och i en tredje bestämmelser om skadeståndsansvar. Därutöver har åtskillig
annan lagstiftning - om mineralfyndigheter, byggande, miljöskydd, transport
av farligt gods osv. - betydelse för verksamhet på kärnenergiområdet.

Atomlagstiftningskommittén, som tillkallades år 1979, har haft i uppdrag
att utreda möjligheterna att samordna den hittillsvarande lagstiftningen på
kärnenergiområdet. Kommitténs förslag (SOU 1983:9) har i allt väsentligt
godtagits av regeringen som underlag för den föreliggande propositionen.
Detta innebär att samordningen inte drivs så långt som utredningsdirektiven
förebådade. Den nya lag om kärnteknisk verksamhet som nu föreslås upptar
uteslutande bestämmelser tillhörande den första av de nyss nämnda grupperna.
Bestämmelserna om strålskydd vid kärnteknisk verksamhet får emellertid
kvarstå i strålskyddslagen (1958:110), som i övrigt gäller för radiologiskt
arbete. Även lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m. m. blir i huvudsak bestående. Vissa bestämmelser i denna
förs dock över till den nya lagen, som i övrigt hämtar sitt innehåll från
atomenergilagen, lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle m. m. (villkorslagen) och lagen (1980:1123) om offentlig
insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

Av de fyra nu nämnda lagar som helt eller delvis ersätts av den nya lagen
var en, villkorslagen, vid sin tillkomst högst kontroversiell (NU 1976/77:23).
Detta gällde särskilt kravet att en reaktorinnehavare skulle visa att det gick
att åstadkomma en ”helt säker slutlig förvaring” av ej upparbetat använt
kärnbränsle eller av högaktivt avfall som erhållits vid upparbetning. Från den
dåvarande oppositionens sida (s) hävdades att frågan om hur det angivna
uttrycket skulle tolkas stod helt öppen och att lagen alltså resulterade i stor
rättsosäkerhet för de berörda. Lagen var över huvud taget, anförde
kritikerna, dels obehövlig för de syften som uppgavs, dels olämpligt
utformad, dels skadlig därigenom att den kunde föranleda till förhastade
beslut rörande hantering av använt kärnbränsle. Lagens förespråkare (m, c,
fp) menade tvärtom att ”helt säker” var ett adekvat uttryck för den mycket
höga säkerhetsnivå som erfordrades. Sammanfattningsvis betecknade de
lagen som både nödvändig och lämplig och som en förutsättning för att
önskvärda nya villkor för kärnkraftsproducenterna skulle kunna göras
gällande på ett från rättslig synpunkt tillfredsställande sätt.

Det förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet som nu föreligger är
ett uttryck för att de tidigare motsättningarna i betydande mån har dämpats.
Inom atomlagstiftningskommittén, där de fem riksdagspartierna var representerade,
har det rått enighet om att begreppet ”helt säker slutlig förvaring”
inte skulle överföras till den nya lagen. Fortsättningsvis skall i stället krävas
en från säkerhets- och strålskyddssynpunkt godtagbar avfallshanteringsmetod.
Samtidigt har också rått enighet om att den nya lagen skulle innefatta det
väsentliga av villkorslagens innehåll i övrigt. Ingen har nu hävdat uppfattningen
att bestämmelser i atomenergilagen skulle vara till fyllest som
reglering av säkerhetsfrågorna.

1 * Riksdagen 1983184. 17sami. Nr 17

NU 1983/84:17

Det sagda innebär inte att det har saknats motsättningar inom atomlagstift -ningskommittén. Centerpartiets representant har i en reservation framfört
krav dels på flera bestämmelser utöver dem som kommittén har varit enig om
att förorda, dels på den ändringen i kommitténs förslag att upparbetning av
använt kärnbränsle skulle förbjudas. Det sistnämnda kravet finns också i den
reservation som vänsterpartiet kommunisternas företrädare har avgivit.
Även i övrigt är dessa båda reservationer delvis samstämmiga, men den
senare innehåller fler kompletterande önskemål och har som utgångspunkt
att lagstiftaren måste åstadkomma ”mycket mera bestämda och preciserade
regler för den fortsatta kärnkraftsdriften i vårt land". En reservation av
moderata samlingspartiets representant gäller lagstadgad rätt till ersättning
åt reaktorinnehavare i vissa fall.

Vad som i jämförelse med nu gällande bestämmelser är nytt i den av
regeringen föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet framgår i huvudsak
av den inledande redogörelsen för propositionens innehåll (s. 1). Kraven för
s. k. laddningstillstånd överensstämmer med kommitténs förslag och har
sålunda redan berörts. Ett par andra punkter kan särskilt framhållas. Ansvar
för omhändertagande av radioaktiva avfallsprodukter åläggs inte endast
innehavare av kärnkraftsreaktorer utan envar som har tillstånd att bedriva
verksamhet på kärnenergiområdet. Ansvaret skall gälla inte bara använt
kärnbränsle och därifrån härrörande avfall utan allt det radioaktiva avfall
som uppkommer i verksamheten. För utförsel skall tillstånd kunna krävas
inte bara när det gäller utrustning och material utan också när det gäller
teknologiöverföring, dvs. upplåtelse av tillverkningsrätt.

De tre motioner som har väckts med anledning av propositionen anknyter
till de nämnda reservationerna i atomlagstiftningskommitténs betänkande.
Centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna har dock inte begränsat
sina yrkanden till sådant som har underbyggts genom reservationerna i
kommittébetänkandet utan för fram en del krav därutöver. Det sistnämnda
partiet begär i sin motion 1983/84:229 att riksdagen skall avslå propositionen
och hos regeringen begära ett nytt lagförslag med skärpta och mera precisa
bestämmelser i vissa angivna avseenden. I centerpartiets motion 1983/84:228
hemställs att riksdagen skall hos regeringen begära ”förslag till ändring och
komplettering av den i propositionen 1983/84:60 föreslagna lagstiftningen”,
likaledes i närmare angivna avseenden. Inom utskottet har klargjorts att
även detta yrkande är att betrakta som ett yrkande om avslag på propositionen.
Motiveringen är då att en del av de erforderliga ändringsförslagen är av
den arten att de inte gärna kan utarbetas inom ramen för utskottsbehandlingen
av ärendet.

De önskemål om ändringar i och kompletteringar till regeringens lagförslag
som framförs i de båda sistnämnda motionerna tar utskottet i det
följande upp ett efter ett. Därefter ställs frågan om lagförslagen i propositionen
skall antas, eventuellt - beroende på riksdagens beslut beträffande
enskilda punkter - såsom ett provisorium i avvaktan på ändrings- och

NU 1983/84:17

kompletteringsförslag från regeringen. Härvid får riksdagen också ta ställning
till det yrkande på ett specifikt tillägg till regeringens lagförslag som
förekommer i motion 1983/84:227 (m). Slutligen behandlar utskottet motionsyrkanden
som går ut på programmatiska - och för regeringen direktivgivande
- uttalanden av riksdagen utanför den aktuella lagstiftningens ram.

Återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet

För att få utnyttja ett erhållet driftstillstånd måste en reaktorinnehavare
uppfylla vissa skyldigheter i fråga om forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Det kan emellertid, anförs det i propositionen, vara svårt att avgöra om
en underlåtenhet i ett långsiktigt forskningsperspektiv är av sådan art och
svårighetsgrad att möjligheten att återkalla tillståndet bör tillgripas. Påföljden
för en reaktorinnehavares underlåtenhet vad gäller forsknings- och
utvecklingsskyldigheten eller underlåtenhet att iaktta uppställda föreskrifter
bör därför, heter det (s. 43), i första hand vara ett vitesföreläggande (enligt
22 §). En utväg är också att tillsynsmyndigheten övertar viss forskning på
reaktorinnehavarens bekostnad. Mera påtagliga försummelser från säkerhets-
eller strålskyddssynpunkt eller upprepade försummelser bör däremot
kunna föranleda återkallelse av driftstillståndet. Föredraganden lämnar ett
exempel på fall då återkallelse skulle kunna bli aktuell. 15 §, som gäller
återkallelse av tillstånd, har - med viss ändring av kommitténs förslag till
lagtext men i överensstämmelse med dess motivering - utformats i enlighet
med den angivna principen. Försummad forskning skall sålunda kunna
föranleda återkallelse endast om det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Mot detta riktas invändning i motion 1983/84:228 (c). En förutsättning för
att driftstillstånd inte skall återkallas bör vara att reaktorinnehavaren
bedriver nödvändig forsknings- och utvecklingsverksamhet och avsätter
tillräckliga medel för kärnkraftens avveckling, säger motionärerna. De begär
därför att 15 § skall utformas enligt kommitténs förslag.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag på denna punkt. Den
nyansering av sanktionssystemet som förespråkas i propositionen är enligt
utskottets mening välmotiverad och fullt förenlig med de höga krav som
lagen i en rad avseenden ställer på reaktorinnehavarna. Det system för
fastställande av forsknings- och utvecklingsprogram som regeringen föreslår
synes också innebära att riskerna för påtalbara försummelser från deras sida
ytterligare minskar. Utskottet avstyrker således det yrkande i motion
1983/84:228 (c) som går ut på vidgad tillämpning av återkallelseinstitutet.

Hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle

Villkorslagen anger två olika metoder som en reaktorinnehavare kan välja
mellan när det gäller att tillgodose lagens krav på hur det använda

NU 1983/84:17

kärnbränslet skall tas om hand. Den ena är upparbetning med åtföljande
slutlig förvaring av det högaktiva avfall som erhålls därvid. Den andra är en
slutlig förvaring av kärnbränslet utan att detta först upparbetas. De
laddningstillstånd som har lämnats enligt villkorslagen grundas alla på
upparbetningsavtal. Under de senaste åren har emellertid uppstått tvivel om
att den metod som innefattar upparbetning är lämplig. Enligt atomlagstiftningskommittén
talar olika skäl, främst hänsyn till riskerna för spridning av
kärnvapen, för en slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående
upparbetning. Föredragande statsrådet deklarerar också i propositionen
(s. 45) att hon är kritisk mot upparbetningsalternativet. I propositionen
föreslås emellertid varken att ett fullföljande av de redan ingångna upparbetningsavtalen
skall förbjudas eller att upparbetningsmetoden på förhand skall
uteslutas när det gäller laddningstillstånd för de två reaktorer i kärnkraftsprogrammet,
Forsmark 3 och Oskarshamn 3, som alltjämt är under byggnad.
Ännu har, påpekas det i propositionen, inte visats att en från alla
synpunkter tillfredsställande lösning på avfallsproblemet kan uppnås genom
direkt slutförvaring. Ett slutligt ställningstagande till vilken metod som bör
användas skall baseras på långsiktig forskning i Sverige och andra länder. I
nuvarande läge skall inga definitiva beslut fattas. Metoden med direkt
slutförvaring föreslås få mycket hög prioritet i forsknings- och utvecklingsarbetet.
Den föreslagna nya lagen talar till skillnad från villkorslagen inte om
en upparbetnings- och en direktförvaringsmetod utan endast om att det för
hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall
som härrör från detta skall finnas en metod som kan godtas med hänsyn till
säkerhet och strålskydd.

Såväl i motion 1983/84:228 (c) som i motion 1983/84:229 (vpk) påyrkas
förbud mot upparbetning av använt kärnbränsle. Ett alltmer uppenbart
samband mellan civilt och militärt utnyttjande av kärnkraft kräver detta, sägs
det i den förra motionen. Samma uppfattning uttrycks mera utförligt i den
senare motionen, där det också pekas på risker som är förknippade med de
transporter som upparbetningen kräver. Enligt denna motion bör förbudet
mot upparbetning kombineras med ett förbud mot export av använt
kärnbränsle och alla redan ingångna upparbetningsavtal sägas upp. Ett
motsvarande yrkande i motion 1983/84:228 (c) går ut på att regeringen skall
lägga fram förslag till övergångsbestämmelser om hur det skall förfaras med
redan ingångna upparbetningsavtal och dessutom en plan för återtagande av
använt kärnbränsle som har skeppats ut men ännu inte hunnit upparbetas.

Som framgår av den redogörelse som nyss har lämnats ger regeringen i
nuvarande läge klart företräde'åt direktförvaringsmetoden. Eftersom det
emellertid krävs ytterligare forskning kring och utveckling av denna metod
och eftersom det f. n. inte finns behov av något slutgiltigt beslut i frågan
finner utskottet liksom regeringen att det inte är lämpligt att ett förbud mot
upparbetning tas in i lagen. De båda motionsyrkanden som syftar till ett
sådant förbud avstyrks alltså. I konsekvens härmed avstyrks också de

NU 1983/84:17

yrkanden som gäller återtagande till Sverige av använt kärnbränsle som har
utskeppats för upparbetning och förbud mot ytterligare utförsel av använt
kärnbränsle.

Slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB har nyligen fått tillstånd att under
havsbottnen utanför Forsmark anlägga ett slutförvar för låg- och medelaktivt
avfall. Tillståndet har lämnats av regeringen efter tillstyrkan av bl. a.
koncessionsnämnden för miljöskydd, statens kärnkraftinspektion och
Östhammars kommun. Vänsterpartiet kommunisternas representant i atomlagstiftningskommittén
har i sin reservation krävt ”ett klart förbud mot
slutförvaring av kärnavfall under havsbotten” - att placera avfall i den
planerade anläggningen skulle enligt reservanten vara att likställa med
dumpning av avfall i havet. Samma synpunkt och krav återkommer i motion
1983/84:229 (vpk). En motion av den nämnde reservanten om att projektet
skulle stoppas avstyrkte utskottet - med reservation av denne såsom
representant för vänsterpartiet kommunisterna - i april i år, och den avslogs
därefter av riksdagen. Reservationen i kommittébetänkandet berörs i
propositionen (s. 48 f.) av föredragande statsrådet som förklarar att det i
detta fall icke rör sig om dumpning enligt lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten. Det finns, säger föredraganden, inga skäl att
företa någon ändring i den lagen. Hon betecknar det som närmast givet att
prövningen av ett ärende om tillstånd för en sådan anläggning i särskilt hög
grad kommer att inriktas på bedömningen av risken för radioaktiva läckage
till vattnet. Dessa risker har, tillägger föredraganden, ingående prövats i det
nyligen avgjorda tillståndsärendet.

Kritiken mot slutförvaret vid Forsmark fullföljs i motion 1983/84:229
(vpk). Lokaliseringen under havsbottnen strider, hävdar motionärerna,
såväl mot internationell rätt som mot den nya lagens formulering om
slutförvaring på ett säkert sätt. Motionärerna vidhåller alltså kravet på en
lagbestämmelse om förbud mot slutförvar under havsbottnen.

Motionsyrkandet avstyrks av utskottet med hänvisning till vad som anförs i
propositionen.

Utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet

Med stöd av en bestämmelse i atomenergilagen har regeringen genom en
förordning föreskrivit att utrustning och material för utvinning av atomenergi
inte får föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen. Vilka produkter som
omfattas av förbudet finns specificerat i en bilaga till förordningen. ”Ickespridningshänsyn
tillmäts en avgörande betydelse i den ingående prövning
från fall till fall som sker när regeringen överväger frågor om tillstånd för
svensk export på kärnkraftens område”, uttalade den dåvarande utrikesmi -

NU 1983/84:17

nistern i riksdagens utrikesdebatt våren 1977. Senare regeringsskiften har
inte inneburit någon ändring härvidlag. Som framgår av propositionen
(s. 49 f.) är utförselkontrollen betingad av internationella åtaganden av olika
slag. I den inledande översikten har framhållits att den föreslagna nya lagen
om kärnteknisk verksamhet till den tidigare regleringen av utförseln lägger
motsvarande restriktioner i fråga om teknologiöverföring. En annan utvidgning
av tillståndskravet gäller s. k. dubbelanvändningsprodukter. Det rör sig
härvid om utrustning som inte har konstruerats för användning på kärnenergiområdet
men kan komma till användning för tillverkning av kärnladdningar.

Både från centerpartiets och från vänsterpartiet kommunisternas sida har
inom atomlagstiftningskommittén begärts ett totalt förbud mot export inom
kärnenergiområdet. Detta krav fullföljs nu i de två partimotionerna. Enligt
motion 1983/84:228 (c) bör export av kärnreaktorer och reaktorkomponenter,
kärnteknisk utrustning och kärnkraftsteknologi vara förbjuden. Totalförbud
mot export av utrustning och teknologi på kärnkraftsområdet påyrkas
i motion 1983/84:229 (vpk). Såväl atomlagstiftningskommittén som föredraganden
i propositionen gör jämförelse med krigsmaterielexporten, påpekas
det i denna motion. Motionärerna hävdar att det härvidlag råder en
grundläggande skillnad. Så gott som hela svenska folket godtar en begränsad
export av vapen, menar de, medan lika många är motståndare till att Sverige
försöker etablera sig som försäljare av utrustning och teknologi på
kärnkraftsområdet.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning att gå längre i fråga om
utförselreglering än vad som - i god överensstämmelse med vårt lands
internationella åtaganden - föreslås i propositionen. Redan tidigare i år (NU
1982/83:24 s. 5) har utskottet uttalat att ett totalförbud mot export på
kärnenergiområdet inte är motiverat. Utskottet kvarstår alltså vid denna
uppfattning och avstyrker de båda motionsyrkandena i ämnet.

Lokala säkerhetsnämnder

Till den nya lagen om kärnteknisk verksamhet överförs bl. a. bestämmelserna
i lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.
Enligt denna lag finns vid vart och ett av landets fyra kärnkraftverk
en lokal säkerhetsnämnd, vars flesta ledamöter tillsätts efter förslag av den
kommun där kraftverket är beläget. Även anläggningar för hantering,
lagring eller slutlig förvaring av kärnavfall skall enligt den nya lagen ha lokal
säkerhetsnämnd. Kärnteknisk verksamhet bedrivs dessutom vid Studsvik
Energiteknik AB i Nyköpings kommun och AB Asea-Atom i Västerås
kommun. Dessa anläggningar omfattas inte av föreskrifterna om lokal
säkerhetsnämnd. Det finns, sägs det i propositionen (s. 56), inte heller något
uttalat behov av säkerhetsnämnder i dessa fall, eftersom verksamheten är av
annan karaktär än vid kärnkraftverk och kärnavfallsanläggningar. Då

NU 1983/84:17

Studsvik Energiteknik och Asea-Atom står under tillsyn av statens
kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut och dessa har skyldighet
att sprida information får allmänheten, framhålls det, ändå viss insyn i
förhållandena där.

Regeringens resonemang godtas inte av centerpartiet. Lokal säkerhetsnämnd
måste finnas vid alla kärntekniska anläggningar, hävdas det i motion
1983/84:228. Detta innebär att nämnder bör inrättas i Nyköping och
Västerås.

Utskottet anser liksom regeringen att föreskrifterna om lokal säkerhetsnämnd
bör gälla för kärnkraftverk och avfallsanläggningar men att det inte är
motiverat att låta dem omfatta sådana kärntekniska anläggningar som finns i
Nyköpings och Västerås kommuner. Det bör, menar utskottet, ankomma på
dessa kommuner att, om de skulle finna det angeläget, påkalla en ändring av
bestämmelserna härvidlag. Det berörda yrkandet i motion 1983/84:228 (c)
avstyrks alltså.

Reglering av kärnkraftens avveckling

Riksdagen angav efter folkomröstningen våren 1980 vissa riktlinjer för
kärnkraftens framtida roll i energisystemet (NU 1979/80:70). Ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skulle förekomma utöver de reaktorer som då var i
drift, färdiga eller under arbete. Kärnkraften skulle avvecklas i den takt som
skulle vara möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att uppehålla
sysselsättning och välfärd. Säkerhetssynpunkter borde vara avgörande för i
vilken ordningsföljd reaktorerna skulle tas ur drift. Reaktorernas tekniska
livslängd bedömdes vara ca 25 år. Med hänsyn därtill slogs det fast att den
sista reaktorn i Sverige skulle stängas senast år 2010.

Bestämmelser om antalet reaktorer och om avvecklingsperiodens längd
torde böra införas i lagstiftningen på atomenergiområdet, uttalade riksdagen
vidare. Närmare överväganden om förutsättningarna och formerna härför
ansågs böra ske inom ramen för atomlagstiftningskommitténs arbete.
Kommittén har funnit att det inte finns några lagtekniska hinder mot att en
bestämmelse av detta slag skulle införas i lagen. Kommittén har emellertid
ifrågasatt behovet av en lagreglering, då frågan omfattas av de riktlinjer för
kärnkraftens roll i energisystemet som riksdagen redan har godkänt.
Erforderliga lagstiftningsåtgärder inför kärnkraftens utveckling år 2010 bör
vidtas när alla frågor som behöver regleras finns klarlagda, menar kommittén.
Dess förslag omfattar följaktligen inte någon bestämmelse om avvecklingen.
Nästan alla remissinstanser har accepterat detta, och regeringen går
på samma linje.

I motionerna 1983/84:298 (c) och 1983/84:229 (vpk) hävdas motsatt
uppfattning. I anslutning till reservationer mot kommitténs förslag begärs
här att det i lag skall slås fast att högst tolv kärnkraftsreaktorer får byggas och
användas och att den sista av dessa skall tas ur drift senast år 2010.

NU 1983/84:17

Liksom regeringen godtar utskottet atomlagstiftningskommitténs ställningstagande
på denna punkt. De båda motionsyrkandena i frågan avstyrks.

Prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning

En fråga om tillkomst och lokalisering av en anläggning på kärnenergiområdet
prövas, såsom ordningen nu är, av regeringen dels enligt atomenergilagen,
dels enligt 136 a § byggnadslagen. Tillstånd enligt den sistnämnda
paragrafen kräver medgivande av vederbörande kommun. I propositionen
diskuteras för- och nackdelar med den dubbla prövning som sålunda kommer
till stånd. Slutsatsen blir att de dubbla prövningssystemen utgör en otillfredsställande
ordning både för berörda myndigheter och för allmänheten. Med
hänsyn till att byggnadslagstiftningen är föremål för översyn har emellertid
atomlagstiftningskommittén inte lagt fram något förslag till ändring i detta
avseende. Föredragande statsrådet påpekar (s. 68) att man vid översynen av
prövningssystemet enligt 136 a § byggnadslagen överväger även möjligheterna
att åstadkomma en samordning med annan lagstiftning. Hon har inte
funnit anledning att föregripa översynsarbetet genom att nu lägga fram ett
förslag som avser endast de kärntekniska anläggningarna.

Utskottet noterar att den lagrådsremiss med förslag till ny plan- och
bygglag m. m. som har beslutats den 20 oktober 1983 inte upptar någon
motsvarighet till 136 a § byggnadslagen. Avsikten anges vara att en motsvarande
bestämmelse i stället skall införas i en lag om hushållning med
naturresurser.

I motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/84:229 (vpk) begärs att riksdagen
nu skall göra ett uttalande som siktar till att den dubbla tillståndsprövningen
hos regeringen skall upphöra. I den förra motionen föreslås ett uttalande av
innebörd att den kommunala vetorätten mot anläggningar avsedda för
kärnbränslecykeln med dess olika led måste bli bestående. Enligt den senare
motionen bör riksdagen kräva bestämmelser om samordning av information
och prövning vid tillkomsten av en kärnteknisk anläggning. De skilda
prövningsförfarandena har visat sig vara en klar olägenhet, säger motionärerna.

Utskottet anser liksom regeringen att frågan om hur den nu berörda
tillåtlighetsprövningen skall äga rum bör prövas i ett sammanhang. Vid de
fortsatta övervägandena om en framtida motsvarighet till 136 a § byggnadslagen
bör alltså ägnas särskild uppmärksamhet åt kommunernas möjligheter
att påverka beslut om kärntekniska anläggningar. Något uttalande härutöver
i denna sak vill utskottet inte förorda. De båda senast angivna motionsyrkandena
avstyrks följaktligen.

NU 1983/84:17

Uranprospektering och uranbrytning

För brytning av uranhaltiga mineral krävs koncession enligt lagen
(1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). Om markägaren
inte lämnar sitt medgivande fordras koncession även för undersökning av en
sådan fyndighet. Därtill kommer - utom när det gäller mycket små
kvantiteter - krav på särskilt tillstånd enligt atomenergilagen för förvärv,
innehav, överlåtelse, bearbetning etc. av uran eller annat ämne som kan
användas som kärnbränsle. Den ändring i minerallagen som måste göras när
atomenergilagen avlöses av den nya lagen föreslås av regeringen bli utformad
så att det blir klart att tillståndsplikten omfattar även material som inte har
bearbetats av koncessionshavaren efter det att det togs upp ur gruvan.

Enligt motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/84:229 (vpk) bör riksdagen gå
väsentligt längre i fråga om reglering av uranutvinningen och lagstifta om
förbud mot uranbrytning. Enligt den senare motionen - som i denna del
anknyter till en reservation av vänsterpartiet kommunisternas representant i
atomlagstiftningskommittén - bör även prospektering efter uran vara
förbjuden.

Motsvarande motionsyrkanden har behandlats av näringsutskottet i olika
sammanhang under de tre senaste åren (NU 1980/81:60, 1982/82:40,
1982/83:32). De har avslagits av riksdagen sedan utskottet - med reservationer
från centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas sida - avstyrkt
dem med hänvisning till att uranbrytning inte kan ske utan att tillstånd har
givits enligt bl. a. minerallagen, miljöskyddslagen (1969:387) och 136 a §
byggnadslagen. Utskottet finner inte skäl för något annat ställningstagande
vid detta tillfälle.

Regeringens lagförslag

Förutom den rad av önskemål rörande den kärntekniska lagstiftningen
som utskottet hittills har gått igenom finns ett yrkande i motion 1983/84:227
(m) som avser ett specifikt tillägg till 15 § i den föreslagna lagen om
kärnteknisk verksamhet. Vad saken gäller är om det bör finnas en uttrycklig
lagregel om att en reaktorinnehavare skall ha rätt till ersättning av staten för
den förlust han lider om han får sitt tillstånd återkallat eller väsentligt ändrat
utan att han har åsidosatt föreskrift eller villkor i koncessionen. Atomlagstiftningskommittén,
som enligt sina direktiv skulle lämna förslag i detta ämne,
har ansett att frågan om ersättning i de mera exceptionella situationer som
det skulle röra sig om bör bli föremål för särskild prövning av domstol och
avgöras med utgångspunkt i allmänna rättsprinciper. Något lagstadgande om
rätt till ersättning i de avsedda fallen finns således inte i kommitténs förslag,
och inte heller det slutliga lagförslaget från regeringen upptar något sådant.

Moderata samlingspartiets representant i kommittén har i en reservation
pläderat för att lagförslaget skall kompletteras med en bestämmelse som ger

NU 1983/84:17

reaktorinnehavaren rätt att få ersättning vid en återkallelse av hans tillstånd
som inte föranleds av säkerhets- och strålskyddsskäl. Vissa remissinstanser,
däribland företrädarna för kraftindustrin, har menat att en sådan lagregel är
påkallad.

Frågan har ingående diskuterats av lagrådet (s. 225-227). Lagrådets
konklusion är följande. En reglering av ersättningsfrågan i den föreslagna
lagen skulle få ta sikte på en lösning utanför skadeståndslagens tillämpningsområde.
Härför skulle krävas särskild utredning. Det praktiska behovet av
en lagreglering förefaller begränsat. Enligt lagrådets mening måste det
godtas att lagförslaget saknar en särskild ersättningsregel för de fall som det
är fråga om.

I motion 1983/84:227 begär moderata samlingspartiets representant i
atomlagstiftningskommittén tillsammans med en partikamrat att riksdagen
skall besluta om en sådan ersättningsregel som han tidigare har förespråkat i
sin reservation till kommitténs betänkande.

Utskottet fäster stort avseende vid lagrådets uttalande och ansluter sig till
kommitténs och regeringens uppfattning att en sådan ersättningsregel inte är
påkallad. Med det sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:227 (m).

I det föregående har utskottet behandlat de olika yrkanden om ändringar i
och tillägg till den av regeringen föreslagna lagstiftningen som har framförts i
motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/84:229 (vpk). Dessa yrkanden har
därvid genomgående avstyrkts. Genom sina motiveringar har utskottet i
vissa fall uttryckligen anslutit sig till regeringens förslag. I övriga delar
föranleder dessa inte någon erinran från utskottets sida.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionen och avstyrker de båda nyssnämnda
motionerna såvitt de går ut på att propositionen skall avslås.

Enligt utskottets mening borde det även från den utgångspunkt som anges i
motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/84:229 (vpk) vara rimligt att regeringens
lagförslag nu antas av riksdagen, i så fall för att senare ändras och
kompletteras enligt motionärernas önskemål. I jämförelse med den nu
gällande lagstiftningen på området har nämligen den föreslagna betydande
fördelar på punkter som icke berörs av deras yrkanden.

Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3

Ett yrkande i motion 1983/84:229 (vpk) som inte avser den föreslagna
lagstiftningen är att riksdagen skall uttala att laddning av de båda kärnkraftsreaktorer
som nu är under byggnad. Forsmark 3 och Oskarshamn 3, inte bör
medges. Yrkanden av samma innebörd har tidigare avstyrkts av utskottet och
avslagits av riksdagen. Senaste skedde detta våren 1983 (NU 1982/83:33
s. 40), då mot en reservation av vänsterpartiet kommunisternas representant.
Motionärernas motivering är att det redan finns ett överskott på
elenergi i Sverige och att de två reaktorerna därför inte behövs. Överskottet
utgör, säger motionärerna också, en effektiv spärr mot införande av andra

NU 1983/84:17

energikällor, t. ex. naturgas och vindkraft.

Utskottet vill liksom tidigare hänvisa till att det nuvarande kärn kraftsprogrammet
överensstämmer med resultatet av folkomröstningen våren 1980
och med beslut av riksdagen samma år. Motionsyrkandet avstyrks.

Kärnvärmereaktorer

Ett annat yrkande i motion 1983/84:229 (vpk), av samma formella karaktär
som det nyss nämnda, är att riksdagen skall uttala att ”kärnvärmereaktorn
Secure eller andra typer av reaktorer” inte bör införas i det svenska
energisystemet.

Kärnvärmereaktorn Secure har utvecklats av och marknadsförs av AB
Asea-Atom. Ett par gånger har näringsutskottet avstyrkt och riksdagen
avslagit motionsyrkanden som har gått ut på att all utveckling av och allt
arbete med Secure borde stoppas. Senast skedde det våren 1983 (NU
1982/83:33 s. 40 f.). Utskottet förde därvid - med reservation från centerpartiets
och vänsterpartiet kommunisternas sida-följande resonemang. Det har
bl. a. i interpellationssvar i riksdagen konstaterats att det inte föreligger
några förutsättningar för introduktion av Secureanläggningar i Sverige. Så
uttalade statsrådet Birgitta Dahl i februari 1983 (se NU 1982/83:33 s. 40) att
någon Securereaktor inte ingår i det svenska kärnkraftsprogrammet och inte
kan förekomma [där] i någon form i framtiden, ”såsom riksdagen har fattat
besluten efter folkomröstningen”. Tillverkning av Securereaktorn är emellertid
fullt förenlig med gällande rätt, och riksdagen har inte anledning att
ingripa för att tillverkning av Securereaktorer för export skall förhindras.

Med hänvisning till de tidigare ställningstagandena avstyrker utskottet
motion 1983/84:229 (vpk) i nu berörd del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk
verksamhet

att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 1 e,

2. beträffande upparbetning av använt kärnbränsle

att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkandena 1 c och 2
och motion 1983/84:229 yrkande 2 b,

3. beträffande anläggning för slutförvaring av låg- och medelaktivt
avfall

att riksdagen avslår motion 1983/84:229 yrkande 2 c,

4. beträffande utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet att

riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 1 d och
motion 1983/84:229 yrkande 2 d,

NU 1983/84:17

5. beträffande lokala säkerhetsnämnder

att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 1 f,

6. beträffande reglering av kärnkraftens avveckling

att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 1 a och
motion 1983/84:229 yrkande 2 e,

7. beträffande prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av
kärnteknisk anläggning

att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 3 och motion
1983/84:229 yrkande 2 a,

8. beträffande förbud mot uranprospektering och uranbrytning
att riksdagen avslår motion 1983/84:228 yrkande 1 b och
motion 1983/84:229 yrkande 2 f,

9. beträffande regeringens lagförslag

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:227 och motion
1983/84:229 yrkande 2 i ifrågavarande del antar i proposition
1983/84:60 framlagda förslag till

a) lag om kärnteknisk verksamhet,

b) lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110),

c) lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av
framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.,

d) lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

e) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

f) lagom ändringi lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

10. beträffande kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3
att riksdagen avslår motion 1983/84:229 yrkande 1 a,

11. beträffande kärnvärmereaktorer

att riksdagen avslår motion 1983/84:229 yrkande 1 b.

Utskottet hemställer dessutom

att detta ärende avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 20 december 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i
Stockholm (s), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m),
Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m), Jörn Svensson (vpk), Birgitta
Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c), Nic Grönvall (m),
Sylvia Pettersson (s) och Hugo Bergdahl (fp).

NU 1983/84:17

Reservationer

1. Återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet (mom. 1)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”av återkallelseinstitutet” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det illavarslande att regeringen föreslår en uppluckring av
de kriterier för återkallelse av driftstillstånd som atomlagstiftningskommittén
- i anslutning till nu gällande rätt - har angivit i sitt förslag till lagtext.
Kravet på ”synnerliga skäl” från säkerhetssynpunkt för att återkallelse skall
få ske är en långtgående inskränkning. Att en viss återhållsamhet med bruket
av denna sanktion kan vara befogad kommer på ett mera väl avvägt sätt till
uttryck i kommitténs motivering till paragrafen. Denna bör alltså, såsom
begärs i motion 1983/84:228 (c), utformas i enlighet med kommitténs förslag.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk
verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 1 e
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Upparbetning av använt kärnbränsle (mom. 2)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Sorn
framgår” och slutar på s. 9 med ”använt kärnbränsle” bort ha följande
lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen ger ett klart
företräde åt direktförvaringsmetoden. De skäl som anges i motionerna talar
emellertid starkt för att ytterligare ett steg nu tas i form av att riksdagen
föreskriver förbud mot upparbetning. Ett sådant förbud framstår som en
naturlig följd av Sveriges anslutning till Förenta Nationernas icke-spridningsfördrag.
Utskottet instämmer alltså i motionsyrkandena på denna punkt.
Regeringen bör med beaktande av tidigare ingångna upparbetningsavtal
utarbeta förslag till övergångsbestämmelser och dessutom framlägga en plan
för återtagande av använt kärnbränsle som har utskeppats men ännu ej
upparbetats.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande upparbetning av använt kärnbränsle

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkandena 1 c
och 2 och motion 1983/84:229 yrkande 2 b som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1983/84:17

3. Anläggning för slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall (mom. 3)
Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Motionsyrkandet
avstyrks” och slutar med ”i propositionen” bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det uppseendeväckande att regeringen på det sätt som
sker negligerar de uppenbara risker för radioaktivt läckage ut i Östersjön
som det planerade slutförvaret medför. När anläggningen väl har kommit till
stånd och börjat fyllas med radioaktivt avfall finns ingen återvändo. Ett
läckage då kan medföra vittgående skador. Riksdagen bör, anser utskottet,
söka avvärja denna risk och därför begära förslag till en sådan lagbestämmelse
som anges i den nu berörda delen av motion 1983/84:229 (vpk). Det är
angeläget att regeringen effektuerar denna begäran snabbt.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande anläggning för slutförvaring av lag- och medelaktivt
avfall

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:229 yrkande 2 c
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet (mom. 4)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Det finns”
och slutar med ”i ämnet” bort ha följande lydelse:

Det regelsystem rörande export av kärnkraftsutrustning som nu finns - och
som enligt regeringens förslag i någon mån byggs ut - ger vissa möjligheter till
kontroll av syftet med den export som blir aktuell. Någon garanti för att
utrustningen endast kommer till civil användning går det dock inte att få.
Flera stater, bl. a. i tredje världen, uppges vara i färd med att utveckla egna
kärnvapen. Denna process möjliggörs genom import av utländsk kärnkraftsteknologi.
Detta är ett starkt skäl för ett sådant totalförbud mot export på
kärnenergiområdet som föreslås i motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/
84:229 (vpk). Ett annat viktigt skäl är att Sverige genom en utökad export på
detta område blir alltmer bundet till kärnkraftstekniken - ett förhållande
som står i stark motsättning mot den genom folkomröstningen fastslagna
principen att kärnkraftsanvändningen i vårt land skall avvecklas.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet att

riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 1 d
och motion 1983/84:229 yrkande 2 d som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1983/84:17

5. Lokala säkerhetsnämnder (mom. 5)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning. Regeringen bör, anser
utskottet alltså, med det snaraste lägga fram förslag om sådan lagändring att
lokal säkerhetsnämnd blir obligatorisk även i Nyköpings och Västerås
kommuner.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande lokala säkerhetsnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 1 f
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Reglering av kärnkraftens avveckling (mom. 6)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Liksom
regeringen ” och slutar med ”frågan avstyrks” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt att atomlagstiftningskommittén
och regeringen inte har efterkommit riksdagens klart uttalade
önskemål på denna punkt. Riksdagen bör inte godta att frågan om
kärnkraftens avveckling lämnas oreglerad i den nya lagstiftningen. Den bör
således nu göra ett uttalande som förpliktar regeringen att utan dröjsmål
lägga fram förslag om erforderliga bestämmelser om maximiantalet kärnkraftsreaktorer
och om den tidpunkt då kärnkraftsavvecklingen skall ha
slutförts.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande reglering av kärnkraftens avveckling

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 1 a och
motion 1983/84:229 yrkande 2 e som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

7. Prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning
(mom. 7)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det liksom motionärerna angeläget att tillståndsprövningen
när det gäller kärntekniska anläggningar samordnas och att kommunernas
inflytande på detta område får göra sig gällande fullt ut i fråga om alla led i

NU 1983/84:17

kärnbränslecykeln. Riksdagen bör, anser utskottet, genom ett uttalande till
regeringen av denna innebörd lämna direktiv för de fortsatta övervägandena
om en framtida motsvarighet till 136 a § byggnadslagen.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av
kärnteknisk anläggning

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 3 och
motion 1983/84:229 yrkande 2 a som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

8. Förbud mot uranprospektering och uranbrytning (mom. 8)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Motsvarande
motionsyrkanden” och slutar med ”detta tillfälle” bort ha följande
lydelse:

Det svenska kärnkraftsprogrammet är nu klart tidsbegränsat. Det råder
enighet om att det uran som erfordras för det kan anskaffas från andra
länder. Följaktligen behövs inte någon uranbrytning i Sverige - en verksamhet
som f. ö. knappast skulle kunna bli lönsam. Två andra omständigheter
som motiverar ett förbud mot uranbrytning är att en sådan skulle kunna bidra
till att öka riskerna för kärnvapenspridning och att den skulle vara förenad
med mycket stora miljöproblem. De angivna skälen talar, anser utskottet,
starkt för att uranbrytning och då naturligen även uranprospektering helt
förbjuds. Riksdagen bör ansluta sig till de båda motionsyrkandena härom
och begära lagförslag i detta ämne från regeringen.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande förbud mot uranprospektering och uranbrytning
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:228 yrkande 1 b
och motion 1983/84:229 yrkande 2 f som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Regeringens lagförslag (mom. 9)

Sten Svensson, Per Westerberg, Per-Richard Molén och Nic Grönvall (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
fäster” och slutar med ”skall avslås” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att en
reaktorinnehavares rätt till ersättning i sådana fall som här har nämnts blir
reglerad i lag. Detta bör ske genom att 15 § i den föreslagna lagen om
kärnteknisk verksamhet kompletteras på det sätt som anges i motion
1983/84:227 (m).

NU 1983/84:17

I det (=utskottet) utskottets sida.

Utskottet tillstyrker sålunda regeringens förslag - med det tillägg som nyss
har förordats - och avstyrker de båda nyssnämnda motionerna såvitt de går ut
på att propositionen skall avslås.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande regeringens lagförslag

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:60, med
bifall till motion 1983/84:227 och med avslag på motion
1983/84:229 yrkande 2 i ifrågavarande del antar i propositionen
framlagda

a) förslag till lag om kärnteknisk verksamhet, detta dock med
ändrad lydelse av 15 § enligt alternativt förslag i det följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

15 §

Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas av den som
har meddelat tillståndet om

1. villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av 8 eller 9 § i något
väsentligt avseeende inte iakttas,

2. vad som föreskrivs i 11 eller 12 § inte iakttas och det föreligger
synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt, eller

3. det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Om ett tillstånd återkallas utan att
tillståndsinnehavaren har åsidosatt
uppställda villkor och föreskrifter, är
han berättigad att erhålla ersättning
av staten för förlust tillföljd av åtgärd
som han har vidtagit med anledning
av tillståndet.

b) förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110),

c) förslag till lagom ändring i lagen (1981:669) om finansiering
av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.,

d) förslag till lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa
mineralfyndigheter,

e) förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

f) förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

10. Regeringens lagförslag (mom. 9)

Tage Sundkvist (c). Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet
har" och slutar med "deras yrkanden" bort ha följande lydelse:

NU 1983/84:17

Utskottet har i det föregående behandlat de olika yrkanden om ändringar i
och tillägg till den av regeringen föreslagna lagstiftningen som har framförts i
motionerna 1983/84:228 (c) och 1983/84:229 (vpk). Denna genomgång visar
att regeringens förslag lider av allvarliga brister. Viktiga bestämmelser
saknas, och andra är alltför uddlösa. Riksdagen kan enligt utskottets mening
i detta läge inte göra annat än att avslå propositionen och begära att
regeringen lägger fram ett nytt, mera tillfredsställande förslag till lagstiftning
på kärnenergiområdet. Utskottet tillstyrker sålunda de båda motionerna
såvitt de går ut på ett sådant beslut av riksdagen.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande regeringens lagförslag

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:229 yrkande 2 i
ifrågavarande del avslår proposition 1983/84:60 och motion
1983/84:227 och hos regeringen hemställer om nytt förslag till
lagstiftning på kärnenergiområdet.

11. Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 (mom. 10)

Jörn Svensson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Motionsyrkandet avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet stöder motionärernas förslag. Den beslutade avvecklingen av
kärnkraften underlättas väsentligt om de båda återstående reaktorerna inte
färdigställs och laddas. Därigenom minskar också mängden radioaktivt
avfall. Det bör vara regeringens sak att snarast vidta åtgärder för att arbetet
på de båda nämnda reaktorerna skall avbrytas.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:229 yrkande 1 a
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Kärnvärmereaktorer (mom. 11)

Sten Svensson, Per Westerberg, Per-Richard Molén och Nic Grönvall (alla
m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Med
hänvisning” och slutar med "berörd del” bort ha följande lydelse:

Det är numera uppenbart att användningen av fossila bränslen har mycket
skadliga verkningar på miljön. Inte minst därför utgör kärnvärmereaktorer
av typ Secure ett intressant alternativ till förbränningsanläggningar av olika
slag. Utskottet finner en omprövning av den hittillsvarande negativa
inställningen till Securereaktorer motiverad. Följaktligen avstyrker utskottet
yrkandet i motion 1983/84:229 (vpk) om att riksdagen skall uttala sig mot
utnyttjande av kärnvärmereaktorer.

NU 1983/84:17

13. Kärnvärmereaktorer (mom. 11)

Tage Sundkvist (c), Jörn Svensson (vpk) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det, såsom framgår av det sagda, inte föreligger
några förutsättningar för introduktion av Secureanläggningar i Sverige. Det
är då uppenbarligen olämpligt att värdefulla utvecklingsresurser och en
betydande produktionskapacitet satsas på denna teknik.

Av det interpellationssvar i ämnet som lämnades i början av detta år
framgår att regeringen beaktar de synpunkter som här har anförts. Utskottet
finner det angeläget att riksdagen nu klart ansluter sig till vad statsrådet Dahl
anförde i denna fråga i den nyssnämnda interpellationsdebatten. Därmed
tillgodoses motion 1983/84:229 (vpk) i här aktuell del.

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. beträffande kärnvärmereaktorer

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:229 yrkande 1 b
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 (mom. 10)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anför:

Enligt riksdagsmajoritetens tolkning av folkomröstningsresultatet skall
kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 färdigställas och brukas till
år 2010.

Centerpartiet har upprepade gånger hävdat att denna tolkning är felaktig

och att uttrycket ”högst 12 kärnkraftsreaktorer” mycket väl rymmer

möjligheten att utbyggnaden begränsas till tio kärnkraftsblock.

Samtidigt har centerpartiet klart visat att betydande samhällsekonomiska
vinster skulle ha gjorts om byggandet av Forsmark 3 och Oskarshamn 3 hade
avbrutits omedelbart efter folkomröstningen och frigjorda resurser i stället
hade använts för energihushållning och alternativ energi. Därtill skulle
kärnkraftens avfallsproblem ha minskat i motsvarande omfattning.

Centerpartiet har förbundit sig att acceptera folkomröstningsresultatet
och har konsekvent stått kvar vid detta löfte även när riksdagsmajoriteten
har missbrukat sin tolkningsrätt. Vi får därför i dag inskränka oss till att
konstatera att majoritetens tolkning av folkomröstningsresultatet har blivit
en belastning för samhällsekonomin och försvårar kärnkraftsavvecklingen.

NU 1983/84:17 24

Innehåll

Ärendet 1

Propositionen 1

Huvudsakligt innehåll 1

Förslag 2

Motionerna 2

Yrkanden 2

Motivering 3

Utskottet 4

Inledande översikt 4

Återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet 7

Hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle 7

Slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall 9

Utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet 9

Lokala säkerhetsnämnder 10

Reglering av kärnkraftens avveckling 11

Prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk

anläggning 12

Uranprospektering och uranbrytning 13

Regeringens lagförslag 13

Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 14

Kärnvärmereaktorer 15

Hemställan 15

Reservationer

1. Återkallelse av tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet

(c, vpk) 17

2. Upparbetning av använt kärnbränsle (c, vpk) 17

3. Anläggning för slutförvaring av låg-och medelaktivt avfall (vpk) 18

4. Utförsel av utrustning och teknologi på kärnenergiområdet

(c, vpk) 18

5. Lokala säkerhetsnämnder (c, vpk) 19

6. Reglering av kärnkraftens avveckling (c, vpk) 19

7. Prövning av frågor om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk
anläggning (c, vpk) 19

8. Förbud mot uranprospektering och uranbrytning (c, vpk) 20

9. Regeringens lagförslag (m) 20

10. Regeringens lagförslag (c, vpk) 21

11. Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 (vpk) 22

12. Kärnvärmereaktorer (m) 22

13. Kärnvärmereaktorer (c, vpk) 22

Särskilt yttrande

Kärnkraftsblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 (c) 23

minab/gotab Stockholm 1983 77457