LU 1983/84:7

Lagutskottets betänkande
1983/84:7

om sjunktimmer
Ärendet

I motion 1981/82:864av John Andersson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
uttalar att det i motionen berörda sjunktimret i sjöar och vattendrag utan
ekonomisk ersättning bör övergå i statlig ägo och hemställer hos regeringen
om att förslag till lag därom snarast föreläggs riksdagen.

Enligt motionärernas mening skulle ett väsentligt tillskott till råvaruförsörjningen
erhållas om man tog till vara det sjunktimmer som finns på sjöoch
älvbottnar. Dessutom skulle skapas en betydande ökning av antalet
arbetstillfällen, framför allt i Norrlandslänen. Att rensa vattendrag från
sjunktimmer har enligt motionen stor betydelse även när det gäller att
åstadkomma en bättre vatten- och miljövård. Motionärerna menar att det
i och för sig borde åligga de företag som flottat timmer på vattendragen att
rensa dessa när flottningen upphört. Men eftersom detta inte skett, bör
virket anses övergå i statlig ägo.

Gällande ordning

Regler om bärgning och omhändertagande av bl. a. sjunktimmer återfinns
i flera författningar.

I lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (sjöfyndslagen)
finns regler om bärgning av övergivet fartyg, skeppsvrak och redskap eller
gods som hör till fartyg. Fyndet kan ha tagits upp från botten eller hittats
flytande på vattnet eller uppdrivet på stranden. En förutsättning för att
lagen skall vara tillämplig är att ägaren till det omhändertagna fyndet är
okänd. En bärgare är enligt sjöfyndslagen skyldig att anmäla fynd som
avses i lagen till polismyndighet eller tulltjänsteman. Tullförvaltningen
skall sedan efter besiktning av fyndet kungöra bärgningen med föreläggande
för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig hos tullförvaltningen.
Anmäler sig det bärgade godsets rättmätige ägare inom förelagd tid, får
ägaren tillbaka godset mot att han till bärgaren betalar kostnaderna för
kungörandet och fyndets vård samt bärgarlön. Ger sig någon ägare inte till
känna, tillfaller godset staten, om fyndet har anträffats på stranden, medan
annat fynd (upptaget från botten eller anträffat flytande på vattnet) tillfaller
bärgaren. Staten skall i det förstnämnda fallet ersätta bärgarens kostnader
samt utbetala bärgarlön.

Beträffande ovan beskrivna fynd kan också lagen (1938:121) om hittegods
(hittegodslagen) i vissa fall vara tillämplig. Någon uttrycklig legal

1 Riksdagen 1983/84. 8 sami. Nr 7

LU 1983/84:7

2

anvisning om vad som är att hänföra till sjöfynd och vad som är att
betrakta som hittegods finns inte. Hittegods skall anmälas till polisen, som
skall underrätta ägaren till godset om denne är känd. Är ägaren ännu efter
tre månader från det fyndet anmäldes okänd eller kommer inte ägaren
inom en månad från det att han underrättades om fyndet, tillfaller godset
upphittaren mot att denne betalar polisens kostnader med anledning av
fyndet.

Beträffande virke som påträffas i allmän flottled gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1919:426) om Jlottning i allmän flottled (flottningslagen).
Allt fiottgods som framflottas i sådan led skall enligt 67 § flottningslagen
vara försett med tydliga märken, som skall vara godkända av flottningsstyrelsen.

I 73 § flottningslagen behandlas det fallet att virke har sjunkit i allmän
flottled. Reglerna om sjunket virke gäller även virke, ”sorn i sjunkande
tillstånd står upprätt i flottleden”. Olika regler är tillämpliga beträffande
icke avlysta resp. avlysta flottleder.

I fråga om icke avlyst flottled gäller följande. Har virket sjunkit på
sådant ställe där det kan vålla olägenhet, t. ex. uppgrundning, får länsstyrelsen
anmoda flottningsföreningens styrelse att skaffa bort virket eller
vidta åtgärder på föreningens bekostnad. Även strandägare eller annan
som kan lida men av att virket kvarlämnas får på föreningens bekostnad
ta upp virket. Förutsättning härför är bl. a. att föreningen inte efter tillsägelse
skyndsamt för bort virket. Föreningens styrelse skall genast underrättas
om upptagandet. Sedan får styrelsen avgöra om det upptagna virket
skall omhändertas av föreningen eller överlåtas till upptagaren.

Gäller det avlyst allmän flottled får strandägare eller annan som kan lida
men av kvarlämnat sjunkvirke ta upp virket och fritt förfoga över det.
Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning
av avlysningen skall dock först underrättas och få skäligt rådrum att
avlägsna virket. Detta krav bortfaller tre år efter avlysningen.

Bestämmelser om bärgares ensamrätt har meddelats i kungörelsen
(1841:44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheterför dem, hwilka upptaga
sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwet. Sådan rätt tillkommer den
som före andra anmäler hos länsstyrelsen att han på närmare angivna
ställen ämnar ta upp sjunket gods som ägaren har övergett. Ensamrätten
innebär att bärgaren har rätt att utan intrång av andra bärga sjunkgods
under upplåtelsetiden och på den förevarande platsen. Som förutsättning
för rättens utövande gäller att arbetena har påbörjats inom den frist som
länsstyrelsen har bestämt. Upplåtelsetidens längd fastställs i första hand av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen får emellertid inte medge längre tid än två år.
Behöver bärgaren ytterligare tid, kan han ansöka därom hos regeringen.
Frågan om äganderätten till gods som bärgas regleras inte i kungörelsen.
Är ägaren känd skall godset överlämnas till honom. Är han okänd skall
fyndet anmälas enligt sjöfyndslagen.

LU 1983/84:7

3

Bestämmelserna i 1841 års kungörelse om ensamrätt till bärgning m. m.
kan vara tillämpliga även i fråga om bärgning av virke som har sjunkit i
allmän flottled eller flutit i land vid sådan led.

Till skydd för vissa allmänna intressen, såsom sjöfarten och fisket, finns
regler i kungörelsen (1951:321) om undanröjande av för sjöfarten eller fisket
hinderliga vrak. Enligt denna får sjöfartsverket föranstalta om undanröjande
av fartyg eller annat större föremål som har sjunkit i allmän farled och
föranleder hinder eller fara för sjöfarten. Motsvarande regel gäller om
väsentligt förfång för fisket av betydenhet uppkommer inom vattenområde
där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt.

Här kan också nämnas att i vattenlagen (1918:523) finns bestämmelser
om sådana rensningsarbeten i vattenområde eller allmän farled som är
nödvändiga för att bibehålla vattnets djup eller läge. Vidare kan framhållas
att naturvårdslagens (1964:822) regler om förbud mot nedskräpning
utomhus också omfattar vattenområde. Nedskräpning kan medföra straffansvar
och ersättningsskyldighet, och hälsovårdsnämnd kan förelägga den
som är ansvarig för nedskräpning att ställa platsen i ordning. Om bärgningsverksamhet
i visst fall är att anse som s. k. miljöfarlig verksamhet,
t. ex. på grund av att åtgärderna kan medföra förorening av vattenområde,
kan länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen (1969:387) förbjuda verksamheten
eller meddela villkor för den, om det är uppenbart behövligt för att
lagens bestämmelser skall efterlevas.

Tidigare behandling

Lagutskottet behandlade år 1974 ett motionsyrkande med begäran om
att en utredning skulle tillsättas med uppdrag att föreslå ändrade bestämmelser
om bärgning till sjöss av herrelöst gods. I motionen framhölls att
gällande bestämmelser är otidsenliga och svårtillämpade och att dessa
förhållanden skapat problem för såväl myndigheter som enskilda bärgare.
Enligt motionären vöre det rimligt om handläggningen av förevarande
frågor överfördes till en enda myndighet. Utskottet, som låtit remissbehandla
motionen, konstaterade i sitt betänkande LU 1974:30 bl. a. att
samtliga remissinstanser tillstyrkt att 1918 års sjöfyndslag och 1841 års
kungörelse blev föremål för översyn. Också utskottet ansåg att en översyn
borde komma till stånd. Bl. a. borde frågan om ansvarig myndighet därvid
prövas. Utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motionen hos
regeringen begärde att de nämnda författningarna blev föremål för översyn.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande NU 1978/79:34 bl. a. en
motion som innehöll dels ett yrkande som är likalydande med det nu
aktuella, dels ett yrkande med begäran om förslag till åtgärder för upptagning
av sjunktimret. Utskottet framhöll att frågan redan var föremål för
uppmärksamhet. I betänkandet hänvisades därvid till att fyndlagstift -

LU 1983/84:7

4

ningsutredningen sysslade med de rättsliga förutsättningarna för tillvaratagande
av sjunktimmer. Vidare pekades på att åtgärder för att åstadkomma
en förbättrad virkesbärgning vid kusten i Västernorrlands län hade
övervägts av en inom länet tillsatt särskild utredningsgrupp, Skog 80.
Utskottet, som utgick från att berörda organ även fortsättningsvis följde
frågan, ansåg att det inte fanns skäl för riksdagen att göra någon särskild
framställning till regeringen med anledning av motionen. På utskottets
begäran avslog riksdagen motionen.

En motion med yrkande att riksdagen skulle uttala att frågan om spillvirket
vid våra kuster skulle göras till föremål för en snabb utredning
genom regeringens försorg prövades av jordbruksutskottet i betänkandet
JoU 1979/80:20. Utskottet delade motionärernas uppfattning att förekomsten
av spillvirke kan vålla olägenheter längs vissa kuststräckor. Bl. a.
med hänsyn till sjöfarten, fisket och allmänna naturvårdsintressen syntes
det enligt utskottet angeläget att åtgärder vidtas för att komma till rätta
med dessa problem. Därvid torde hänsyn böra tas också till den råvarutillgång
som t. ex. sjunktimret representerar. I betänkandet pekades på att
problemen beaktats i regionala sammanhang. Bl. a. hade inom Västernorrlands
län bildats en samrådsgrupp, ”Spillvirkesgruppen”, med representanter
för bl. a. länsstyrelsen, skogsföretagen, flottningsföreningarna,
kustbevakningen och sjöfartsverket. Vidare hade genom styrelsen för teknisk
utveckling (STU) statligt stöd utgått till finansieringen av vissa projekt
som bl. a. inriktats på lokalisering, mätning och upptagning av sjunktimmer.
Enligt utskottets mening borde fyndlagstiftningsutredningens överväganden
kunna få betydelse för den fortsatta bedömningen av de aktuella
frågorna. Utskottet fann det därför lämpligt att motionen överlämnades
till utredningen och hemställde att riksdagen gav regeringen till känna vad
utskottet anfört om ett sådant överlämnande. Riksdagen följde utskottet,
och regeringen har sedermera överlämnat utskottets betänkande till utredningen.

Fyndlagstiftningsutredningens förslag m. m.

Fyndlagstiftningsutredningen, som tillkallades år 1978 med uppdrag att
utreda frågor angående lagstiftningen om hittegods samt om bärgning och
sjöfynd, avlämnade år 1980 sitt betänkande (Ds Ju 1980:11) Hittegods
m. m.

I betänkandet föreslogs att hittegodslagen och sjöfyndslagen skulle upphävas
och ersättas med endast en lag, hittegodslagen. Utredningen föreslog
vidare att polisen skulle bli handläggande myndighet även beträffande
sjöfyndsärenden. De särskilda ersättningsformerna hittelön och bärgarlön
borde dock behållas.

Enligt utredningen saknades anledning att i den nya hittegodslagen ha
kvar den skillnad mellan olika slag av sjöfynd som består i att strandfynd

LL 1983/84:7

5

tillfaller staten och övriga fynd bärgaren. Alla fynd borde, menade utredningen,
tillfalla i första hand omhändertagaren, om ägaren inte blir känd.

Reglerna om ensamrätt till bärgning som nu finns i 1841 års kungörelse
skulle enligt utredningens förslag i sak förbli oförändrade och införas i den
nya hittegodslagen. Beslutande myndighet skulle i dessa fall bli sjöfartsverket.

Beträffande sjunkvirke i avlyst allmän flottled föreslog utredningen att
den nuvarande ensamrätten för strandägare eller annan som kan lida men
av sjunkvirkets kvarlämnande att ta upp virket och fritt förfoga över det
skulle slopas. Med hänsyn främst till sjunkvirkets allt större ekonomiska
betydelse och till att den nyssnämnda begränsningen av kretsen av bärgningsberättigade
framstod som otidsenlig borde det enligt utredningen stå
var och en fritt att ta upp sådant virke. Ändringarna föreslogs intagna i 73 §
flottningslagen.

På grundval av utredningens betänkande föreslogs i proposition 1982/
83:59 om ändring i lagen (1938:121) om hittegods att den dåvarande
skyldigheten för polismyndighet att kungöra fynd av hittegods skulle
slopas. Beträffande utredningens förslag i övrigt ställde sig departementschefen
avvisande till tanken på att föra samman de nuvarande reglerna om
fynd till en enhetlig lag. Däremot fanns det enligt departementschefen skäl
att förenkla och modernisera lagstiftningen om sjöfynd och bärgning. Till
denna fråga avsåg departementschefen att återkomma i ett senare sammanhang.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om tillvaratagande av
sjunktimmer.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 1 f.) finns det flera olika författningar
som kan bli tillämpliga när sjunktimmer bärgas eller annars omhändertas.
Någon klar gränslinje mellan de olika författningarnas tillämpningsområde
finns inte, och författningarna ger bärgaren eller upphittaren,
staten och strandägaren skilda rättigheter med avseende på sjunktimret.

I motion 1981/82:864 yrkas att riksdagen dels uttalar att sjunktimmer i
sjöar och vattendrag utan ekonomisk ersättning bör övergå i statlig ägo,
dels hemställer hos regeringen om att förslag till lag härom snarast föreläggs
riksdagen.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har behandlats av fyndlagstiftningsutredningen,
som i betänkandet (Ds Ju 1980:11) Hittegods m. m.
har redovisat sina överväganden angående lagstiftningen om hittegods
samt om bärgning och sjöfynd. Utredningen föreslog bl. a. att lagen
(1938:121) om hittegods (hittegodslagen) och lagen (1918:163) med vissa

LU 1983/84:7

6

bestämmelser om sjöfynd (sjöfyndslagen) skulle ersättas med en lag, hittegodslagen.
Alla sjöfynd borde enligt förslaget i första hand tillfalla den
som omhändertagit fyndet, om ägaren är okänd. Beträffande sjunkvirke i
avlyst allmän flottled föreslog utredningen att lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled (flottningslagen) skulle ändras så att det borde stå var
och en fritt att ta upp sådant virke.

På grundval av fyndlagstiftningsutredningens betänkande har genomförts
en ändring i hittegodslagen av innebörd att den tidigare skyldigheten
för polismyndighet att kungöra fynd av hittegods har slopats (prop. 1982/
83:59, LU 1982/83:12). Departementschefen uttalade i propositionen att
det finns skäl att förenkla och modernisera lagstiftningen om sjöfynd och
bärgning och att han avsåg att återkomma till frågan i ett senare sammanhang.
Enligt vad utskottet har erfarit kan en proposition i frågan väntas bli
förelagd riksdagen våren 1984.

Enligt utskottets mening har den rättsliga regleringen beträffande tillvaratagande
av sjunktimmer betydelse från bl. a. ekonomiska, sysselsättningspolitiska
och naturvårdande utgångspunkter. Den nuvarande lagstiftningen
kan inte anses på ett nöjaktigt sätt reglera förhållandena på
området. Det är därför angeläget att få till stånd en tillfredsställande
lösning. Då en proposition i ämnet kan väntas inom kort bör motionen inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:864.

Stockholm den 17 november 1983

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Stig Olsson (s), Martin Olsson (c),
Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s)*,
Ingemar Konradsson (s)*, Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s),
Stig Gustafsson (s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson
(vpk), Inger Wickzén (m)* och Sten Andersson i Malmö (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LiberTryck Stockholm 1983