LU 1983/84:31

Lagutskottets betänkande
1983/84:31

om anslag till marknadsdomstolen (prop. 1983/84:100 delvis)

Ärendet

I betänkandet behandlas proposition 1983/84:100 bilaga 9 (finansdepartementet)
punkt C1 (s. 63), vari regeringen föreslår riksdagen att till Marknadsdomstolen
för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 2 292 000
kr.

Vidare behandlas motion 1983/84:1530 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen hemställer om utredning om införande av rätt till
ersättning för rättegångskostnader i marknadsdomstolen.

Utskottet

I propositionen föreslås att till marknadsdomstolen för budgetåret 1984/85
anvisas ett förslagsanslag av 2 292 000 kr. Förslaget föranleder ingen erinran
från utskottets sida, och utskottet tillstyrker propositionen i aktuell del.

I motion 1530 kritiseras det förhållandet att vinnande part i ett mål inför
marknadsdomstolen inte har rätt till ersättning för rättegångskostnader av
den förlorande parten på det sätt som är huvudregel i allmän domstol.
Motionären påpekar att det förekommer att marknadsdomstolen meddelar
beslut i ärenden som inte är tillräckligt utredda på grund av att vederbörande
företag förhåller sig passivt under ärendets handläggning. Anledningen
härtill kan vara att företaget inte längre har något större intresse av saken och
därför inte vill lägga ned några mer betydande kostnader på ett utredningsarbete
som, även om företaget vinner, det inte kan få ersättning för. Enligt
motionären är det en fara för sund rättsutveckling inom marknadsföringsrätten
att rättsskapande praxis åstadkoms utan att en fullständig rättslig
prövning föregår marknadsdomstolens beslut. Införandet av en generell
regel om ersättning till vinnande part anser motionären dock inte vara en
tillfredsställande lösning med hänsyn till det statsfinansiella läget och till den
osäkerhet som en generellt utformad regel skulle leda till. Möjligen skulle,
menar motionären, en förhandsprövning i kostnadsfrågan samt ett åläggande
för konsumentverket att svara för ålagda kostnadsersättningar inom ramen
för anvisat anslag kunna leda till att konsumentverket begränsar sina
ansökningar hos domstolen till frågor av rättsskapande betydelse. Motionären
yrkar med stöd av det anförda att frågan om införande av ersättning för
rättegångskostnader hos marknadsdomstolen utreds.

Riktlinjekommittén har i sitt år 1983 avgivna betänkande (SOU 1983:40)
Konsumentpolitiska styrmedel - utvärdering och förslag behandlat bl. a.

1 Riksdagen 1983184. 8sami. Nr 31

LUJ983/84:31

frågan om rättegångskostnader vid marknadsdomstolen. Att gällande rätt
har den ordningen att parterna själva får stå för sina rättegångskostnader har
enligt kommittén sin förklaring i att man använde förvaltningsrättsliga
kostnadsregler som förebild när marknadsdomstolens föregångare, marknadsrådet,
inrättades år 1970. Sedan marknadsrådet omvandlats till marknadsdomstolen
är denna att betrakta som en fristående specialdomstol. De
resonemang som år 1970 låg till grund för regleringen av kostnadsfrågan är
därför, menar kommittén, inte längre aktuella. Kommittén anser att
principiella skäl talar för att företag som vinner ett ärende i vilket KO för
talan bör få ersättning för sina kostnader. Även i ärenden mellan enskilda
företag kan enligt kommittén anledning finnas att överväga en möjlighet för
vinnande part att få ersättning för sina rättegångskostnader av motparten.
Kommittén lägger dock inte fram något eget förslag till regeringen i
rättegångskostnadsfrågan. Som skäl härför åberopar kommittén dels att ett
införande av ersättning för rättegångskostnader skulle medföra vissa utgifter
för det allmänna och att kommittén inte ansett det lämpligt att redovisa något
förslag till finansiering av dessa utgifter, dels att frågan om kostnadsersättning
i marknadsföringsärenden inte bör lösas separat utan tillsammans med
frågor om kostnadsersättningsregler i ärenden enligt konkurrenslagen.
Kommittén förklarar sig förutsätta att frågan om ersättning för rättegångskostnader
vid marknadsdomstolen löses av statsmakterna i ett sammanhang
där detta är lämpligt. Kommitténs betänkande är f. n. föremål för överväganden
inom regeringskansliet.

Företrädare för marknadsdomstolen och konsumentverket/KO har inför
utskottet framfört synpunkter på frågan och därvid förklarat sig positivt
inställda till att den närmare utreds.

Utskottet vill till en början framhålla att det förhållandet att marknadsdomstolen
är en specialdomstol inte utgör något hinder för ett genomförande
av motionärens förslag. Sålunda kan en vinnande part i arbetsdomstolen få
ersättning för sina rättegångskostnader. Enligt utskottets mening kan skäl
anföras för att införa en sådan ordning även vid marknadsdomstolen. Särskilt
gäller detta i fråga om ärenden mellan enskilda företag. I sådana ärenden ter
sig förhållandena likartade med dem som gäller beträffande dispositiva
tvistemål vid allmän domstol. Även när det gäller ärenden i vilka KO eller
NO är sökande kan det, som framhålls av motionären och riktlinjekommittén,
finnas skäl att överväga att ge en svarande som vinner rätt till ersättning
för rättegångskostnader. Visserligen finns det i ett ärende i marknadsdomstolen
som regel inte skäl av samma sociala karaktär för kostnadsersättning
som i t. ex. ett brottmål men för mindre företag kan dock processen i
marknadsdomstolen innebära mycket kännbara kostnader.

Enligt tillgänglig statistik har under åren 1972-1983 i 48 fall NO:s eller
KO:s talan ogillats av marknadsdomstolen. Av de fall som NO eller KO fört
till marknadsdomstolen är det således endast i ca fyra per år som en regel om
kostnadsersättning skulle ha någon direkt betydelse för frågan om kostnader

LU 1983/84:31

för statsverket. Även om antalet fall är litet skulle dock införandet av en
skyldighet för förlorande part att utge ersättning för rättegångskostnad
kunna föra med sig inte obetydliga kostnader för statsverket.

Som utskottet anfört i det föregående har riktlinjekommittén i sitt
betänkande förklarat sig förutsätta att frågan om ersättning för rättegångskostnader
löses av statsmakterna i ett sammanhang där detta är lämpligt.
Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden med anledning
av kommitténs förslag inte föregripas genom uttalanden från riksdagens sida.
Även statsfinansiella skäl talar mot att riksdagen nu begär att frågan
omgående utreds.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1530.
Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 2292000 kr.,

2. beträffande rättegångskostnader vid marknadsdomstolen
att riksdagen avslår motion 1983/84:1530.

Stockholm den 10 april 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Martin
Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i
Gamleby (s)*, Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne
Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk),
Inga-Britt Johansson (s)*, Berit Löfstedt (s) och Sten Andersson i Malmö
(m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Rättegångskostnader i marknadsdomstolen (mom. 2)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Allan
Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Sigvard Persson (c) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”motion 1530” bort ha följande lydelse:

Det anförda visar att det finns ett behov av regler som ger vinnande part
rätt till ersättning för rättegångskostnader vid marknadsdomstolen. Som

LU 1983/84:31

också motionären framhåller talar emellertid statsfinansiella skäl mot
införandet av en generell regel om kostnadsersättning. Frågan bör därför
utredas närmare. Med hänsyn härtill och med beaktande av att riktlinjekommittén
förutsatt att frågan löses av statsmakterna i lämpligt sammanhang bör
riksdagen uttala att frågan om ersättning för rättegångskostnader snarast blir
föremål för utredning.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1530 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande rättegångskostnader vid marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:1530 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning om
införande av rätt till ersättning för rättegångskostnader vid marknadsdomstolen.

mlnab/gotab 78401 Stockholm 1984