KrU 1983/84:2

Kulturutskottets betänkande
1983/84:2

om vissa lotterifrågor
Motioner

I motion 1982/83:1318 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en snabb utredning om statligt initiativ för tillkomsten av ett
spelkasino i Sverige.

1 motion 1982/83:1853 av Bengt Kindbom (c) yrkas att riksdagen beslutar
att för beviljande av lotteritillstånd bör som villkor gälla att minst två
tredjedelar av vinstvärdet är hänförligt till svenska varor.

Lotterilagstiftningen

Allmänt

Den 1 januari 1983 trädde lotterilagen (1982:1011) i kraft. Lagen bygger i
väsentliga delar på bestämmelserna i den tidigare gällande lotteriförordningen
(1939:207). Sålunda får traditionella lotterier, automatspel, roulettspel
och bingospel m.m. i princip anordnas endast efter tillstånd. Huvudregeln är
alltjämt att behållningen skall tillfalla ideella ändamål eller gå till det
allmänna. I den nya lagen har på olika punkter skrivits in den praxis som har
utbildats vid tillståndsgivning enligt de tidigare reglerna. För lokala ideellla
föreningar innebär den nya lagstiftningen vissa förenklingar. Lotterinämnden
har fått en central ställning i fråga om tillståndsgivning enligt lotterilagen.
Lotterinämnden utarbetar i egenskap av tillsynsmyndighet råd och
anvisningar rörande tillståndsgivningen, tillsynen, kontrollen, m. m. Nämnden
har fått möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter, dvs. föreskrifter
som utgör normgivning och är av bindande karaktär [4 § lotteriförordningen
(1982:1012)]. Nämnden har utfärdat en rad föreskrifter och anvisningar
om tillståndsgivningen enligt den nya lagen.

Roulettspel och tärningsspel

Tillstånd meddelas av länsstyrelsen. Värdet av spelarnas insats på varje
särskild vinstmöjlighet får uppgå till högst två kronor, och värdet av högsta
vinsten på varje särskild vinstmöjlighet får uppgå till högst trettio gånger
insatsen.

1 Riksdagen 1983/84.13 sami. Nr 2

KrU 1983/84:2

Kortspel

Även kortspel får anordnas efter tillstånd av länsstyrelsen. Värdet av
spelarens insats på varje särskild vinstmöjlighet får uppgå till högst två
kronor, och värdet av högsta vinsten på varje särskild vinstmöjlighet får
uppgå till högst en och en halv gånger insatsen.

Svenska varor som lotterivinster

Fram till lotterilagens ikraftträdande gällde lotteriförordningen
(1939:207). Förordningen utfärdades efter riksdagens hörande. Förordningen
innehöll ursprungligen i fråga om sådana lotterier, där insatser och vinster
var till storleken fastställda enligt uppgjord plan - s. k. egentliga lotterier -den bestämmelsen att varor som utgjorde vinster, med undantag för skänkta
föremål, skulle vara frambragta eller tillverkade inom landet. Vidare gällde
att om som vinster förekom anvisningar å varor, anvisningarna skulle
möjliggöra förvärv av varor av nyss angivet slag. Genom de sålunda
redovisade bestämmelserna bevarades en princip, som legat till grund för vad
tidigare brukat föreskrivas i av Kungl. Maj:t utfärdade lotteriresolutioner.

På hemställan av riksdagen (2LU 1956:11) upphävdes de redovisade
bestämmelserna fr. o. m. den 1 januari 1957.

Här bör vidare nämnas följande. Kungl. Maj:t utfärdade den 27 juli 1956 i
20 punkter bestämmelser att - i den mån det särskilt föreskrevs i vederbörande
tillståndsresolution - gälla som villkor för varu- och tombolalotterier
(bestämmelserna är återgivna i SOU 1979:30 s. 99). I punkt 8 stadgas
följande.

Om ej annat särskilt medgivits i tillståndsresolutionen för lotteriet, skola
vinsterna, i den mån de ej bestå av skänkta föremål, utgöras av hantverks-,
slöjd-, industri- eller konstalster, inköpta för lotteriet såvitt möjligt direkt
från tillverkare; eller

anvisningar gällande som betalningsmedel vid köp av sådana alster såvitt
möjligt direkt från tillverkare; eller

presentkort som gällande betalningsmedel vid köp hos ett flertal affärer
eller,

där särskilda skäl därtill äro, hos en affär.

Vidare bör här nämnas att det även i lotterilagen stadgas att tillstånd att
anordna lotteri får förenas med särskilda villkor samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser (6 §). Samtidigt bör erinras om att det i specialmotiveringen
till paragrafen uttalas att det av allmänna principer får anses följa att
villkoren samt kontroll- och ordningsbestämmelserna inte får vara onödigt
betungande (prop. 1981/82:170 s. 119). I lotteriförordningen fanns en
uttrycklig erinran härom.

Lotterinämnden har bl. a. meddelat föreskrifter m. m. för länsstyrelsens
tillståndsgivning till annat lotteri än bingospel enligt 11 § lotterilagen (KFS

KrU 1983/84:2

1983:5). Som allmänna villkor för varu- och tombolalotteriet gäller bl. a.
följande (punkt 7).

Om ej annat särskilt medgivits i tillståndet för lotteriet, skall vinsterna, i
den mån de ej består av skänkta föremål, utgöras av hantverks-, slöjd-,
industri- eller konstalster, inköpta för lotteriet till konkurrenskraftiga priser
- rabatter skall redovisas.

Vidare stadgas bl. a. att inköp av vinst inte får ske innan den godkänts av
kontrollant (punkt 10).

Frågan om kasinon av internationell typ i Sverige

Punktskatteutredningen

Punktskatteutredningen avgav den 13 april 1972 betänkandet
(Ds Fi 1972:2) Skatt på spel.

I betänkandet tog utredningen bl. a. upp frågan om inrättande av kasinon
av internationell typ i Sverige. Utredningen ansåg frågan vara av sådan
betydelse att de organisatoriska och skattemässiga villkoren för svensk
kasinoverksamhet borde utredas närmare. Chefen för finansdepartementet
tilldelade sedermera punktskatteutredningen denna uppgift. Utredningen
redovisade utredningsarbetet i betänkandet (Ds Fi 1974:7) Kasinoverksamhet
i Sverige.

Utredningen konstaterade att det finns ett spelintresse som inte får
tillräckligt utlopp i de av staten sanktionerade spelformerna inbegripet
lotterier, tips och totalisatorspel. Från utredningens sida ansåg man att även
efter införandet av nya regler om insatser i roulettspel etc. skulle spelintresset
komma att kanaliseras till illegala spelklubbar samt att svenskar skulle söka
sig till utländska kasinon och där omsätta betydande belopp. På grund härav
hade utredningen funnit anledning att föreslå inrättandet av ett antal kasinon
i Sverige under statligt överinseende. Härigenom skulle den illegala spelverksamheten
motverkas, turismen främjas, valutautflödet begränsas och
det allmänna tillföras inte oväsentliga intäkter. Man konstaterade att det i de
länder där kasinon förekommer knappast finns några problem med organiserat
illegalt spel.

Enligt utredningen skulle tillträde till de föreslagna kasinona kunna vägras
av bl. a. sociala skäl. I fråga om den sociala effekten i övrigt av förslaget
framhöll utredningen följande.

En invändning mot legal kasino verksamhet, som ligger nära till hands och
som vi stött på i olika sammanhang, är att spelet kan leda till ekonomiska
svårigheter och andra olägenheter för enskilda spelare och att det torde vara
svårt att förhindra sådana ogynnsamma verkningar. Det skall inte förnekas
att kasinospel enligt internationella regler allmänt sett får anses innebära
större risker för sådana negativa effekter än nu auktoriserade spelformer. Vi
vill dock peka på att det inte gäller några insatsbegränsningar i fråga om
fotbollstips. Vidare inrymmer enligt vår uppfattning den illegala spelverk -

KrU 1983/84:2

samhet som nu förekommer betydligt större ekonomiska och sociala risker
än vad en legaliserad kasinoverksamhet skulle göra, eftersom sådan verksamhet
kan utformas så att skadeverkningar motverkas. De illegala spelklubbarna
är helt inriktade på att ge arrangörerna största möjliga vinst och även
om vissa villkor uppställs för medlemskap i dessa klubbar torde villkoren
vara betingade av helt andra skäl än socialt ansvar för spelarna. En given
förutsättning för att tillåta kasinoverksamhet i Sverige måste vara, att
verksamheten bedrivs på sådant sätt att sociala olägenheter undviks och
undanröjs i möjlig mån.

Remissyttranden

Av de 28 remissinstanser som yttrade sig över förslaget var det endast 3
som tillstyrkte utredningens förslag i så måtto att kasino borde inrättas som
försöksverksamhet. Kritiken mot förslaget gick främst ut på att punktskatteutredningen
inte tagit tillbörlig hänsyn till de sociala vådor som kan följa av
att kasinon etableras. Därtill ifrågasattes om en legal kasinoverksamhet
verkligen skulle innebära en minskning av det illegala spelet som utredningen
anfört.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län tillstyrkte däremot i
princip punktskatteutredningens förslag. Man anförde att betänkligheterna
beträffande statlig kasinoverksamhet inte var av sådan styrka att man borde
avstå från en försöksverksamhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län betonade
att eftersom staten själv skulle svara för spelet föll det sig mer naturligt att
samarbete etablerades med de sociala funktionerna än om en koncessionär
drev verksamheten.

Svenska turisttrafikförbundet inskränkte sig i sitt yttrande till att anlägga
synpunkter på kasinoverksamhetens betydelse för turistnäringen. Förbundet
tillstyrkte förslaget, men förordade att eventuella kasinon förlädes till sådana
delar av landet att de kom att ingå som en integrerad del inom ett utbyggt
turistområde. Som exempel härpå nämndes Gotland och Åre.

Sveriges automatägares riksförbund framhöll att det snarare skulle vilja
förorda en höjning av insatserna vid roulett m. fl. spel. Genom en dylik
höjning skulle spelverksamheten enligt förbundet tåla en högre beskattning
än f. n. varigenom det allmänna skulle tillföras ökade intäkter.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhöll att vid bedömandet av
förslaget om kasinoverksamhet måste det vara en grundläggande synpunkt
att man bör iaktta stor försiktighet med åtgärder som kan försämra
restaurangnäringens ansträngda lönsamhet.

I ett gemensamt remissyttrande av lotterinämnden och lotteriutredningen
framhölls bl. a. att det fanns anledning befara att tillkomsten av ett kasino i
vårt land skulle medföra sådan stimulans av det allmänna spelintresset att
underlaget för en illegal spelverksamhet i motsats till vad punktskatteutredningen
anfört skulle öka.

KrU 1983/84:2

Lotteriutredningen

I betänkandet (SOU 1979:29) Lotterier och spel anförde lotteriutredningen
att den vid förnyad prövning av frågan inte funnit skäl ansluta sig till
tanken på statlig kasinoverksamhet i vårt land. Något förslag i den riktningen
framlades därför inte.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner om lotterilagstiftningen.
En annan under den allmänna motionstiden i år väckt motion rörande denna
lagstiftning kommer att behandlas i samband med en aviserad proposition
inom ämnesområdet.

I motion 1982/83:1853 (c) förordas att som villkor för beviljande av
lotteritillstånd bör gälla att minst två tredjedelar av vinstvärdet är hänförligt
till svenska varor.

I lotteriförordningen (1939:207), som vid senaste årsskiftet ersattes av
lotterilagen (1982:1011), fanns ursprungligen en bestämmelse beträffande
s. k. egentliga lotterier, som innehöll att varor som utgjorde vinster med visst
undantag skulle vara frambragta eller tillverkade inom landet. Bestämmelsen
avskaffades efter motioner i riksdagen år 1956. I lotterilagen finns inte
någon motsvarighet till bestämmelsen.

Utskottet vill med anledning av motionen framhålla följande.

Enligt lotterilagen får tillstånd att anordna lotteri förenas med bl. a.
särskilda villkor. Utskottet har inhämtat att lotterinämnden med stöd av
detta stadgande i sina beslut rörande rikslotterier brukar ge föreskrifter som
innebär att vinsterna, i den mån de ej består av skänkta föremål, skall utgöras
av hantverks-, slöjd-, industri- eller konstalster, inköpta för lotteriet såvitt
möjligt direkt från tillverkare. Lotterinämnden har också föreskrivit att - om
annat inte särskilt medges - motsvarande skall gälla vid länsstyrelsernas
tillståndsgivning för varu- och tombolalotterier. Villkoret om upphandling
direkt från tillverkare har dock uteslutits.

Utskottet anser att de redovisade föreskrifterna bör leda till att då det
gäller större lotterier vinsterna i betydande utsträckning kommer att utgöras
av hantverks-, slöjd-, industri- eller konstalster. Det är enligt utskottets
mening önskvärt att lotterianordnarna därvid, liksom hittills varit fallet i
fråga om bl. a. hantverkslotterier, beaktar möjligheterna att skaffa inhemska
produkter som vinster.

Utskottet är inte berett att förorda ett återinförande av ett stadgande om
att lotterivinster skall ha svenskt ursprung. Även om ett sådant stadgande
inte skulle stå i formell strid mot Sveriges förpliktelser enligt EFTAkonventionen
eller G ATT-överenskommelsen om statlig upphandling, torde
det med fog kunna hävdas att stadgandet skulle vara ägnat att motverka
syftet med dessa båda överenskommelser.

KrU 1983/84:2

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

I den andra motionen, motion 1982/83:1318 (m), vill motionärerna att
riksdagen skall begära en snabbutredning om statligt initiativ för tillkomsten
av ett spelkasino i Sverige. Motionärerna menar att åtgärder måste vidtas på
alla områden för att förbättra vår handels- och bytesbalans och att kasinon av
internationell typ i vårt land skulle få till effekt både att turistströmmen hit
skulle öka och att svenskar skulle avstå från att resa utomlands för att spela på
kasino.

Som framgår av den i det föregående lämnade redovisningen har frågan
om inrättande av kasinon av internationell typ i Sverige varit föremål för
ingående prövning under 1970-talet. Punktskatteutredningen föreslog år
1974 att ett antal kasinon skulle inrättas i Sverige under statligt överinseende.
Härigenom skulle den illegala spelverksamheten motverkas, turismen främjas,
valutautflödet begränsas och det allmänna tillföras inte oväsentliga
inkomster, ansåg utredningen. En given förutsättning för att kasinoverksamhet
skulle tillåtas i vårt land måste vara, anförde utredningen, att verksamheten
bedrivs på sådant sätt att sociala olägenheter undviks och undanröjs i
möjlig mån. Det var endast 3 av de 28 remissinstanser som yttrade sig över
förslaget som tillstyrkte utredningens förslag i så måtto att kasino borde
inrättas som försöksverksamhet. Kritiken mot förslaget gick främst ut på att
punktskatteutredningen inte tagit tillbörlig hänsyn till de sociala vådor som
kan följa av att kasinon etableras. Därtill ifrågasattes om en legal kasinoverksamhet
verkligen skulle innebära en minskning av det illegala spelet som
utredningen anfört. Beträffande andra synpunkter, som framförts av remissinstanserna,
hänvisar utskottet till framställningen i det föregående (s. 4). 1
sitt huvudbetänkande år 1979 anförde lotteriutredningen att den inte funnit
skäl ansluta sig till tanken på statlig kasinoverksamhet i vårt land.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har, som framgår av det
anförda, varit föremål för ingående prövning. Med hänsyn till den så gott som
enhälliga kritik som förslaget utsattes för under remissbehandlingen - främst
framhölls risken för sociala vådor av att kasinon etableras - anser utskottet
att det inte är motiverat att riksdagen nu tar initiativ till en sådan utredning
som motionärerna föreslår. Motionen avstyrks därför.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om spelkasino i Sverige
att riksdagen avslår motion 1982/83:1318,

2. beträffande svenska varor som lotterivinster
att riksdagen avslår motion 1982/83:1853.

Stockholm den 27 oktober 1983

På kulturutskottets vägnar
ING-MARIE HANSSON

KrU 1983/84:2

Närvarande: Ing-Marie Hansson (s), Tyra Johansson (s), Karl Boo (c),
Lars-Ingvar Sörenson (s), Tore Nilsson (m), Catarina Rönnung (s), Maja
Bäckström (s), Gunnel Liljegren (m), Mona Sahlin (s), Anders Nilsson (s),
Jan Hyttring (c), Iréne Vestlund (s), Håkan Stjernlöf (m), Lars Hjertén (m)
och Kerstin Anér (fp).

Särskilt yttrande (mom. 1)

Gunnel Liljegren, Håkan Stjernlöf och Lars Hjertén (alla m) anför:

Som framhålls i motion 1982/83:1318 omsätter svenska folket miljardbelopp
på olika spel, såsom tips, lotto, bingo, V65 och lotter. Att anse ett
svenskt spelkasino som något totalt annorlunda och väsensfrämmande i
förhållande till i dag godkända spel stämmer inte med verkligheten. Om man
vill anlägga sociala aspekter, gäller dessa i lika hög grad redan befintliga
spelformer.

Vi anser därför, med hänvisning till det ovanstående, att det inte finns
några bärande skäl mot ett svenskt spelkasino.