KU 1983/84:8

Konstitutionsutskottets betänkande
1983/84:8

om vissa grundlagsfrågor, m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna.

1. Statsformen - 1982/83:530

2. Förstärkningar i regeringsformens fri- och rättighetsregler - 1982/
83:413, 1130 och 1637

3. Fri- och rättighetsreglernas tillämpning - 1982/83:1141

4. Kollektivanslutning till politiskt parti - 1982/83:525, 694, 695 och 1695.

Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. Reservationer har lämnats
beträffande motionerna under punkterna 1 och 3 (vpk), punkt 2 (m, c, fp)
och punkt 4 (m, c, fp samt vpk).

I bilaga 1 till betänkandet återfinns en uppteckning som gjorts vid en
utfrågning med anledning av den i motionerna under punkt 4 väckta frågan.

1. Statsformen

Motionen

I motion 1982/83:530 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att successionsordningen
utmönstras ur grundlagarna och att de representativa uppgifter
som åvilar konungen överförs till riksdagens talman. För att detta skall bli
genomfört hemställer motionärerna att riksdagen skall som vilande anta i
motionen framlagda förslag till lag om ändring i regeringsformen (yrkande 1)
och upphävande av successionsordningen (yrkande 2). Vidare yrkas att
riksdagen skall hos regeringen hemställa om förslag till följdändringar i
annan lagstiftning m. m. som kan föranledas av grundlagsändringarna
(yrkande 3).

Frågans tidigare behandling

Med anledning av motioner syftande till att införa republik har utskottet
tidigare vid flera tillfällen hänvisat till den ståndpunkt i frågan som togs i
samband med att 1974 års författningsreform antogs. Riksdagen har därefter
avvisat motionsyrkanden av motsvarande innebörd som de nu aktuella vid
1977/78, 1979/80, 1980/81, 1981/82 och 1982/83 års riksmöten (KU 1977/
78:36, 1979/80:1 och 32, 1980/81:3, 1981/82:10, 1982/83:9).

1 Riksdagen 1983184. 4 sami Nr 8

KU 1983/84:8

2

2. Förstärkningar i regeringsformens fri- och rättighetsregler

2.1 Negativ föreningsfrihet

Motionerna

I motion 1982/83:1637 av Alf Wennerfors m. fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till ändring av 2 kap. 1 §
regeringsformen i syfte att grundlagsfästa den negativa föreningsrätten.

Beträffande skälen för en grundlagsändring hänvisar motionärerna till sin
motion 1982/83:1636 om arbetsmarknadslagstiftningen. I sistnämnda motion
framhålls att rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening finns
inskriven i grundlagen. Det borde vara en självklarhet att med denna rätt
skall följa en rätt att slippa tillhöra en förening. Så har enligt motionen också
föreningsrätten tolkats i ett uttalande av Europakommissionen. Enligt
motionen anser sig fackliga organisationer i samband med fackliga blockader
oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka tvinga in
arbetstagare i de fackliga organisationerna. Åtgärder som kan betecknas som
svartlistning av icke medlemmar förekommer också. Införande av organisationsklausuler
i kollektivavtal kan enligt motionen betraktas som försök att
införa yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes
integritet och ett brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

För att garantera den enskildes fri- och rättigheter mot starka organisationer
är det enligt motionärernas mening nödvändigt att inskriva den negativa
föreningsrätten i grundlag.

Den negativa föreningsrätten tas upp också i motion 1982/83:525 av
Sven-Erik Nordin m. fl. (c). En redovisning av vad motionen innehåller i
detta avseende finns nedan under rubriken 4. Kollektivanslutning till
politiskt parti.

Gällande rätt m. m.

Föreningsfriheten innebär enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) en frihet
gentemot det allmänna att sammansluta sig med andra för allmänna eller
enskilda syften. Den s. k. negativa föreningsfriheten anges i 2 kap. 2 § RF
som ett skydd mot att tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund
eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt
eller annat sådant hänseende. I likhet med den positiva föreningsfriheten och
de övriga i RF angivna s. k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i
huvudsak gäller beträffande rättighetsreglerna i RF är den negativa föreningsfriheten
formulerad som en frihet som gäller endast i förhållandet
mellan den enskilde och det allmänna.

Sin nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa föreningsfriheten
fått i samband med de ändringar i RF:s rättighetskapitel som på

KU 1983/84:8

3

grundval av 1973 års fri- och rättighetsutredning genomfördes fr. o. m. den 1
januari 1977.

Skälen för att begränsa rättighetsregleringen till förhållandet mellan den
enskilde och det allmänna framgår av ett uttalande av dåvarande departementschefen
i proposition 1975/76:209, s. 85-86.

Enligt nämnda uttalande hade utredningen åberopat åtskilliga omständigheter
till stöd för denna begränsning. Den hade påpekat bl. a. att ett
rättighetsskydd som skall gälla gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges i
en form som binder denna, nämligen i grundlag, medan det däremot för att
skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda i de flesta
fall var tillräckligt med vanlig lag. Utredningen hade inte ansett det som
praktiskt möjligt att låta rättighetsskyddet generellt avse också förhållande
mellan enskilda inbördes. Man skulle i så fall ha varit nödgad att i grundlagen
detaljerat ange vilka rättighetskränkande beteenden som är förbjudna för
den enskilde och vilka rättsverkningar som är knutna till överträdelser av
förbuden. Utredningen hade också pekat på de problem som en grundlagsreglering
som generellt skyddar fri- och rättigheterna också gentemot
enskilda skulle medföra för civilrättens del. Utredningen hade här nämnt
bl. a. de konflikter som kunde uppkomma mellan grundlagens rättighetsregler
och de civilrättsliga reglerna på avtals- och egendomsrättens områden.

Departementschefen fann utredningens ställningstagande väl underbyggt.
Han ansåg således att det uppenbarligen inte var praktiskt möjligt att i
grundlag ge rättigheterna ett omfattande skydd gentemot angrepp från
enskilda, och det kunde enligt hans mening i de allra flesta fall inte heller
föreligga något behov av ett sådant skydd. De möjligheter som erbjöds
genom den vanliga lagstiftningen fick anses vara helt tillräckliga. I sammanhanget
påpekade departementschefen att han liksom utredningen använde
uttrycket ”det allmänna” för att beteckna dels det allmännas verkställande
organ, dels de normgivande organen, när dessa beslutar för enskilda
betungande, offentligrättsliga föreskrifter, däremot inte när de beslutar
civilrättsliga normer.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes i en följdmotion (m)
fråga om en utredning angående rättighetsskydd för enskild mot enskild.
Därvid skulle bl. a. särskilt övervägas den enskildes förhållande till organisationerna.

Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56, s. 80) avstyrkte utredningsyrkandet
med motiveringen att det inte var praktiskt möjligt eller lämpligt att till
utredning uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om
rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant skydd
borde enligt utskottets mening som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens
ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick
övervägas allteftersom de framkom. Vid sin behandling av olika sakfrågor i
t. ex. motioner och propositioner kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga
utredningar.

1* Riksdagen 1983184. 4 sami. Nr8

KU 1983/84:8

4

Mot utskottets uttalande reserverade sig två ledamöter (m;
reservation 31).

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om en lagstadgad negativ föreningsrätt inom arbetsmarknadsområdet
kommer, med anledning av väckta motioner, att behandlas av
riksdagen under hösten 1983 (AU 1983/84:5).

2.2 Grundlagsskyddad egendomsrätt, näringsfrihet och yrkesfrihet

Motionerna

I motion 1982/83:413 av Anders Björck m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till grundlagsskyddad egendomsrätt samt
närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1982/83:1130 av Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till grundlagsskyddad näringsoch
yrkesfrihet i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1982/83:413 anförs beträffande egendomsrätten bl. a. att en
sådan sedan 1979 finns inskriven i 2 kap. 18 § RF, men endast relativt svagt
och negativt, eftersom RF:s stadgande endast avser att tillförsäkra ersättning
för förlust till följd av expropriation och annat sådant förfogande. Motionärerna
gör jämförelser med flera västerländska författningar. Beträffande
egendomsrätten konstateras att dessa författningar vanligtvis innehåller ett
särskilt positivt skydd för egendomsrätten. Vidare hänvisas i motionen till
egendomsskyddet i den av Sverige ratificerade Europakonventionen i vilken
artikel 1 i första tilläggsprotokollet slår fast att envar fysisk eller juridisk
persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt och att ingen får berövas
sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar,
som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

Det kan sägas, anför motionärerna i motion 1982/83:413, att RF lever upp
till minimikravet enligt Europarådskonventionens tilläggsprotokoll som
föreskriver att varje medborgare vilkens egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning
för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag. Ett positivt erkännande
av egendomsrätten saknas dock i RF. Detta kan enligt motionen lätt
åtgärdas genom att 2 kap. 18 § RF kompletteras med ett stadgande som
överensstämmer med den danska grundlagens: ”Egendomsrätten är okränkbar.
” Vidare bör enligt motionen den särskilda beslutsregeln i 2 kap. 12 § RF
göras tillämplig på lagstiftning som innebär inskränkningar i egendomsrätten.
Flärigenom kan en minoritet om tio ledamöter i riksdagen utverka en
betänketid om tolv månader innan ett rättighetsinskränkande lagförslag tas
till slutligt beslut. Genom kompletteringar av RF:s egendomsskydd i enlighet
med det anförda skulle enligt motionen Sverige komma i bättre samklang
med den övriga västerländska världen i vad gäller skyddet för egendomsrät -

KU 1983/84:8

5

ten. Bestämmelsen skulle inte gå lika långt som i Finland, där grundlagstiftning
regelmässigt krävs i stor utsträckning för inskränkningar. Inskränkningar
i egendomsskyddet skulle dock komma att kräva ett större mått av
samförstånd än vad som är fallet med den nuvarande utformningen av RF:s
egendomsskydd.

Frågan om ett grundlagsskydd för närings- och yrkesfriheten tas upp i båda
motionerna. Motionärerna framhåller att konstitutionsutskottet tidigare
bemött krav på grundlagsreglering med uttalanden av innebörd att man bör
avvakta erfarenheterna från 1976 och 1979 års rättighetsreformer, innan
rättighetsskyddet ytterligare förstärks. Det har också hävdats att så många
undantag måste göras från huvudregeln att denna förlorar reell innebörd.
Enligt motionerna finns inte något behov av att avvakta ytterligare erfarenheter
av reformerna från 1976 och 1979 eftersom närings- och yrkesfriheten
bör vara grundlagsskyddad ur mera principiella synpunkter.

Enligt motionerna bör en komplettering av RF:s rättighetsskydd med en
regel om närings- och yrkesfrihet kunna genomföras utan närmare utredning
i enlighet med lagförslag som läggs fram i motionerna.

Gällande rätt m. m. i fråga om egendomsskydd

Regeringsformen innehåller i 2 kap. 18 § en bestämmelse som innebär att
varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller
annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestäms i lag. Bestämmelsen infördes ursprungligen i 8 kap. 1 §
RF men den saknade då en föreskrift om den ersättningsnorm som skulle
gälla. I samband med ändringen i RF år 1979 (KU 1978/79:39) kompletterades
bestämmelsen i detta avseende. Det är därför numera klart utsagt i
grundlag att den vilkens egendom tas i anspråk skall få ersättning för sin
förlust. Bestämmelsen överfördes vid 1979 års reform till RF:s fri- och
rättighetskapitel.

Den närmare utformningen av en expropriationsregel i grundlag har varit
föremål för intresse under hela det arbete som lett fram till den nya
regeringsformen. Innebörden av 1809 års regeringsform i detta hänseende
hade varit omtvistad. Den s. k. Tingstenska utredningen (SOU 1941:20)
föreslog att 1809 års regeringsform skulle tillföras ett stadgande om att
”svensk medborgares egendom är tryggad”. Vidare skulle föreskrivas att
staten endast mot skälig ersättning fick förfoga över och expropriera
egendom. Senare föreslog den s. k. författningsutredningen en regel med
följande innebörd: ”Svensk medborgares egendom är tryggad. Expropriation
och annat dylikt förfogande över egendom må ske allenast under
förutsättningar som angivas i lag.” Till skillnad från den Tingstenska
utredningen ville författningsutredningen inte skriva in någon uttrycklig
ersättningsnorm i grundlagstexten. En sådan norm avsågs i stället komma till
uttryck genom den föreslagna grundlagsregeln om egendomens trygghet.

KU 1983/84:8

6

Varken den Tingstenska utredningen eller författningsutredningens förslag
ledde till lagstiftning.

Till grund för gällande regel om egendomsskydd ligger ett förslag av
grundlagberedningen (SOU 1972:15). Frågan om ersättningsnivån behandlades
före grundlagsändringarna 1979 av två utredningar, 1973 års fri- och
rättighetsutredning (SOU 1975:75) och rättighetsskyddsutredningen (SOU
1978:34).

I sin nuvarande lydelse har regeln i 2 kap. 18 § RF om ersättning vid
expropriation m. m. varit gällande sedan den 1 januari 1980.

Tidigare behandling av frågan om en grundlagsskyddad näringsfrihet och
yrkesfrihet

Frågan om ett grundlagsskydd för näringsfriheten har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Konstitutionsutskottet behandlade
frågan år 1979 i samband med behandlingen av proposition 1978/79:195
om förstärkt skydd för fri- och rättigheter. Med anledning av motionsyrkanden
(fp, c, m) anförde utskottet (KU 1978/79:39).

Beträffande näringsfriheten utgår svensk rätt från principen att varje
medborgare har full frihet att driva näring och utöva yrke. Friheten är dock
begränsad i olika hänseenden, t. ex. på grund av säkerhets-, hälsovårds-,
arbetarskydds- och andra ordningsintressen.

I skilda sammanhang har frågan om införande av ett grundlagsskydd för
näringsfriheten diskuterats, men omfattningen av de inskränkningar i
skyddet som i så fall måste göras har i allmänhet ansetts utgöra ett hinder för
en sådan grundlagsbestämmelse. Senast intogs denna ståndpunkt i förarbetena
till 1976 års fri- och rättighetsreform. I mars 1977 avslog riksdagen (KU
1976/77:27) under hänvisning till det pågående arbetet i rättighetsskyddsutredningen
ett motionsyrkande (fp, m, c) av samma innebörd som de nu
aktuella.

Rättighetsskyddsutredningen var enligt sina direktiv oförhindrad att ta
upp frågor om förstärkningar av rättighetsskyddet utöver de huvuduppgifter
som ålagts utredningen. I denna del nämndes bl. a. uttryckligen frågan om
regler till skydd för näringsfriheten. I rättighetsskyddsutredningens betänkande
framlades flera förslag till förstärkt rättighetsskydd som inte var
hänförliga till utredningens huvuduppgifter. Förslagen har behandlats i det
föregående. Något förslag om regler till skydd för näringsfriheten framlades
däremot inte av rättighetsskyddsutredningen.

I propositionen erinras om att det under remissbehandlingen av rättighetsskyddsutredningens
betänkande har framförts vissa önskemål om förstärkningar
av rättighetsskyddet på ytterligare några punkter, bl. a. i vad gäller
regler till skydd för näringsfriheten. Enligt propositionen saknas emellertid
underlag för att nu gå utöver de förslag som rättighetsskyddsutredningen har
lagt fram. I propositionen uttalas att det synes lämpligt att man nu avvaktar
erfarenheterna av den utbyggnad av rättighetsskyddet som har skett genom
1976 års reform samt av den förstärkning av rättighetsskyddet som kommitténs
förslag kan leda till.

Utskottet ansluter sig till vad som i denna del uttalats i propositionen och

KU 1983/84:8

7

finner därför inte skäl att nu föreslå riksdagen att ta något initiativ
beträffande ytterligare förstärkningar av rättighetsskyddet. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1977/78:903, 1978/79:1094 och 1978/79:1655.

Utskottets förslag i denna del var enigt. Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet behandlade under 1981 ytterligare två motioner
(fp, c, m) om grundlagsskydd för näringsfriheten och under 1982 en motion
(fp, c, m) om grundlagsskyddad närings- och yrkesfrihet. Utskottet (KU
1981/82:10 och 1982/83:9) har inte funnit anledning till annat ställningstagande
än det som gjordes 1979 och har vid båda tillfällena enhälligt avstyrkt
motionerna. Riksdagen har följt utskottet.

3. Fri- och rättighetsreglernas tillämpning

Motionen

I motion 1982/83:1141 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en särskild medborgarkommission
med uppgift att systematiskt granska problem rörande de demokratiska
fri- och rättigheternas praktiska villkor och lämna förslag till nödvändiga
förbättringar på området.

Företeelser på en lång rad områden inom samhälle och rättskipning visar
på, enligt motionen, en betänklig utveckling beträffande delar av rättighetssystemet.
Praxis tar sig ofta uttryck som är djupt stötande från konstitutionell
synpunkt. Skiljaktigheter i praxis hotar konsekvens och förutsebarhet. Flera
exempel ges i motionen på företeelser som enligt motionärerna urholkar
rättighetssystemet. Exemplen rör bl. a. tryckfriheten och offentlighetsprincipen
inom dataområdet.

Utvecklingen då det gäller fri- och rättigheternas villkor är enligt
motionärerna inte enhetlig. Det finns exempel också på att bristfälliga
förhållanden åtgärdats och förbättrats. Inte desto mindre finns det, menar
motionärerna, skäl att uppmärksamma hur samhälleliga tendenser på ett mer
allmänt plan inkräktar på rättigheternas och folkstyrelsens konkreta villkor.
Själva de institutionella strukturerna har i många fall blivit så svårkontrollerade
och oformliga, att de parlamentariska organen i statsapparaten fått sitt
faktiska inflytande reducerat. De har inte kapacitet nog att utöva den
kontroll de avses svara för.

Enligt motionen måste de alltmer påtagliga problemen bli föremål för
systematisk granskning och ett spektrum av praktiska åtgärder.

Tidigare behandling

Riksdagen behandlade vid 1982/83 års riksmöte en vpk-motion med i
huvudsak samma inriktning som den nu väckta motionen.

Efter en redogörelse för det omfattande arbete som bedrivits i olika

KU 1983/84:8

8

etapper de senaste årtiondena inom fri- och rättighetsområdet hänvisade
konstitutionsutskottet (KU 1982/83:9) till de tre reformer som detta arbete
resulterat i under 1970-talet. Den sista av dessa reformer hade medfört
förstärkningar i skyddet för fri- och rättigheterna som trätt i kraft den 1
januari 1980. Den 1 januari 1983 skulle träda i kraft nyligen beslutade
ändringar i tryckfrihetsförordningen som innebar bl. a. förbättringar för
enskild som ville ta del av allmänna handlingar hos myndighet. Enligt
utskottet måste ytterligare erfarenheter av reformerna på rättighetsskyddsområdet
avvaktas innan initiativ kunde tas till ytterligare förändringar.
Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Riksdagen följde utskottet.

4. Kollektivanslutning till politiskt parti

Motionerna

I motion 1982/83:525 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om tillsättande av en utredning med syfte
att skyndsamt framlägga förslag till lagstiftning till skydd för den enskildes
rätt att själv bestämma om medlemskap i politiskt parti.

Enligt motionen finns det, för den utredning som motionärerna vill få till
stånd, skäl att även rent allmänt granska organisationernas inflytande över
den enskilda människans liv och fritid. En belysning av såväl den negativa
som den positiva föreningsrätten är enligt motionärerna en angelägen
utredningsuppgift. Utredningens huvudsyfte måste dock vara att framlägga
förslag om ett lagligt skydd för den enskilda människans rätt att självständigt
bestämma om sin anslutning till politiskt parti.

I motion 1982/83:694 av Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (båda m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag om att
enbart fysisk person kan bli medlem i politiskt parti.

I motion 1982/83:695 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lag om att politiska partier enbart får
registrera de medborgare som partimedlemmar vilka personligen och av fri
vilja gått in som medlemmar.

I motion 1982/83:1695 av Ola Ullsten m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om åtgärder för ett lagligt skydd för den enskildes rätt att
själv bestämma om medlemskap i politiskt parti.

Beträffande motionsyrkandenas närmare motivering hänvisas till motionerna.

Tidigare behandling av frågan om kollektivanslutning, m. m.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, bl. a. i samband med beslutet rörande 1974 års

KU 1983/84:8

9

författning. Grundlagberedningens majoritet tog avstånd från tanken att i
grundlagen införa förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Samma
ståndpunkt intogs i grundlagspropositionen samt av konstitutionsutskottets
majoritet (KU 1973:26). I en reservation (2 m) föreslogs ett grundlagsstadgande
om förbud mot kollektivanslutning. I en annan reservation (3 c, 2 fp)
förordades ett uttalande av riksdagen av innebörd att kollektivanslutning
inte borde förekomma men att frågan inte i första hand borde lösas genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas sida i form av opinionsbildning
mot kollektivanslutning. Riksdagen biföll sistnämnda reservation.
Även vid 1974 års riksdag bifölls ett motionsyrkande av motsvarande
innebörd (KU 1974:54).

Fri- och rättighetsutredningen som presenterade sitt betänkande hösten
1975 (SOU 1975:75) föreslog inte något grundlagsförbud mot kollektivanslutning.
I en reservation (1 m) yrkades på en sådan bestämmelse medan i en
annan reservation (1 fp, 1 c) gavs uttryck för samma uppfattning som
riksdagen tidigare ställt sig bakom.

I propositionen om fri- och rättigheter i grundlag (1975/76:209) intog den
dåvarande regeringen samma ståndpunkt som fri- och rättighetsutredningen
i kollektivanslutningsfrågan. Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56) anslöt
sig till propositionen i denna del. Även i detta sammanhang förelåg en
reservation (c, fp) av samma innebörd som tidigare, nämligen att frågan
borde lösas i första hand genom åtgärder från de politiska partiernas sida.
Denna reservation bifölls av riksdagen. I en annan reservation (m) hade
yrkats lagstiftning mot kollektivanslutning.

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1977 en motion (m) i vilken
begärdes lagstiftningsåtgärder om förbud mot kollektivanslutning. Utskottsmajoriteten
(KU 1976/77:27) erinrade i sitt yttrande över motionen om att
riksdagen åren 1973, 1974 och 1976 ställt sig bakom uttalanden av innebörd
att kollektivanslutning till politiskt parti inte borde förekomma men att
frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida. Vidare framhölls att den debatt om kollektivanslutningens
berättigande som på senare tid förekommit, bl. a. inom det socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka
förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära framtid.
Utskottet avstyrkte därför motionens yrkande om lagstiftningsåtgärder.

I en reservation (6 s) anfördes bl. a. att det måste tillkomma fackliga
organisationer att fatta beslut i egna angelägenheter.

I ett särskilt yttrande (2 m) uttalades att om kollektivanslutningssystemet
inte bringades att upphöra inom en nära framtid borde frågan lösas genom
lagstiftning.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens uttalande.

I det år 1978 framlagda betänkandet av rättighetsskyddsutredningen (SOU
1978:34) berördes inte frågan om kollektivanslutning till politiskt parti.

Utskottet har därefter behandlat frågan årligen fr. o. m. 1978 med

KU 1983/84:8

10

anledning av motioner i ämnet (KU 1978/79:11, 1979/80:10, 1980/81:3,
1981/82:10 och 1982/83:9). Utskottsmajoriteten, bestående av de socialdemokratiska
ledamöterna, har därvid avstyrkt motionerna med hänvisning till
att det måste ankomma på de fackliga organisationerna att själva fatta beslut
i sina egna angelägenheter. Åren 1978-1982 har riksdagen dock bifallit ett
uttalande av samma innebörd som det vilket riksdagsmajoriteten ställde sig
bakom vid 1976/77 års riksmöte. Vid 1982/83 års riksmöte ställde sig däremot
riksdagen bakom utskottsmajoritetens yttrande.

Vid behandlingen av de nu förevarande motionerna rörande kollektivanslutning
till politiskt parti har partisekreteraren Bo Toresson företrätt inför
utskottet och lämnat upplysningar om bl. a. det utredningsarbete som pågår
inom det socialdemokratiska partiet rörande kollektivanslutningen. Den
uppteckning som gjordes vid detta tillfälle återges i bilaga 1 till detta
betänkande.

Utskottet

Under den allmänna motionstiden 1983 har väckts ett antal motioner med
anknytning till regeringsformen och successionsordningen. I detta betänkande
behandlar utskottet de motioner som gäller ändringar i statsformen och i
regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Samtidigt behandlas en motion
som gäller de grundläggande fri- och rättigheternas villkor i praktiken samt
motioner rörande lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti. Ett
ytterligare antal motioner rörande bl. a. mandatperiodens längd vid riksdagsval,
rösträttsfrågor och religionsfrihet kommer utskottet att behandla i
annat sammanhang.

I motion 1982/83:530 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås en ändring av
statsformen till republik. Enligt förslaget skall successionsordningen upphävas.
De representationsuppgifter som i dag åvilar konungen skall därvid
överföras till riksdagens talman.

Vid de tidigare tillfällen då utskottet behandlat motioner om övergång till
republik har utskottet hänvisat till ställningstaganden i samband med
tillkomsten av 1974 års regeringsform. Utskottet finner inte något skäl för att
gå ifrån den ståndpunkt som intogs då och avstyrker motionsyrkandena.

Frågor om förstärkningar i RF:s rättighetsregler tas upp i tre motioner.

En utvidgad grundlagsreglering av den s. k. negativa föreningsfriheten
föreslås i motion 1982/83:1637 av Alf Wennerfors m. fl. (m). Syftet med den
föreslagna utvidgningen är enligt motionen att garantera den enskildes frioch
rättigheter mot starka organisationer. Den negativa föreningsfriheten tas
upp också i motion 1982/83:525 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c) rörande
kollektivanslutning till politiskt parti. I sistnämnda motion framhålls bl. a.
att en belysning av bl. a. den negativa föreningsfriheten är en angelägen
utredningsuppgift.

Som framgår av utskottets redogörelse ovan under punkt 2.1 är skyddet i

KU 1983/84:8

11

RF mot tvång att tillhöra sammanslutning begränsat bl. a. därigenom att det
endast gäller i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna och således
inte i de inbördes relationerna enskilda emellan. Detta gäller i huvudsak
också beträffande de övriga i RF upptagna fri- och rättigheterna.

I förarbetena till RF:s rättighetsregler diskuterades möjligheterna att låta
rättighetsskyddet gälla också mellan enskilda. Det konstaterades därvid att
ett rättighetsskydd för att bli bindande gentemot lagstiftaren måste ges i
grundlagsform, medan det däremot för att skydda medborgarnas rättigheter
mot angrepp från andra enskilda i de flesta fall skulle vara tillräckligt att lösa
frågan genom vanlig lag. Med hänsyn till detta och då det dessutom skulle
uppkomma avsevärda svårigheter med en grundlagsreglering avstod den
dåvarande regeringen från att lägga fram ett sådant förslag.

Med anledning av ett motionsyrkande om att utreda frågan om ett
rättighetsskydd för enskild uttalade konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56) i
samma lagstiftningsärende att de olika önskemålen om förstärkning av
rättighetsskyddet i detta hänseende fick övervägas om behov härav framdeles
skulle uppkomma. Frågorna borde enligt utskottets mening som hittills
lösas inom den vanliga lagstiftningens ram.

Motion 1982/83:1637 avser enligt motiveringen föreningsrättsliga frågor
inom arbetsmarknadsområdet. Riksdagen kommer inom kort att behandla
motioner rörande behovet av lagstiftningsåtgärder beträffande s. k. negativ
föreningsfrihet på arbetsmarknadsområdet (AU 1983/84:5). Enligt konstitutionsutskottet
bör behovet av åtgärder i den aktuella frågan prövas av
riksdagen i det sammanhanget. Detta ställningstagande ligger i linje med det
betraktelsesätt som utskottet tidigare gett uttryck för.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1982/83:525, såvitt nu
är i fråga, och motion 1982/83:1637.

Ett förstärkt grundlagsskydd för egendomsrätten tas upp i motion 1982/
83:413 av Anders Björck m. fl. (m). I samma motion föreslås att närings- och
yrkesfriheten skall åtnjuta grundlagsskydd. Också i motion 1982/83:1130 av
Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) förordas skydd i grundlag för närings- och
yrkesfriheten.

Frågan om den närmare utformningen av egendomsskyddet har varit
föremål för intresse såväl under det arbete som lett fram till vår nuvarande
regeringsform som i samband med de reformer på fri- och rättighetsområdet
som därefter ägt rum. Den gällande regleringen har genomförts i stor enighet
inom riksdagen.

Beträffande närings- och yrkesfriheten har en enhällig riksdag senast vid
1982/83 års riksmöte avstyrkt motioner om en grundlagsreglering. Riksdagen
har därvid ställt sig bakom konstitutionsutskottets uttalande att ytterligare
erfarenheter av reformerna på fri- och rättighetsområdet bör avvaktas innan
initiativ tas till förändringar.

Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att med anledning av
förevarande motioner frångå tidigare ställningstaganden i fråga om utbygg 1**

Riksdagen 1983184. 4sami. Nr8

KU 1983/84:8

12

nåd av RF:s rättighetsregler med avseende på egendomsskydd samt näringsoch
yrkesfrihet. Utskottet avstyrker därför motionerna 1982/83:413 och
1130.

En systematisk granskning av de grundläggande fri- och rättighetsreglernas
tillämpning och åtgärder till skydd för fri- och rättigheterna föreslås i motion
1982/83:1141 av Jörn Svensson m. fl. (vpk). Enligt motionen bör den
granskning som förordas utföras av en särskilt tillsatt kommission. Denna
skall också komma med förslag till förbättringar på fri- och rättighetsområdet.

Utskottet behandlade vid förra riksmötet en vpk-motion med i huvudsak
samma inriktning som den nu förevarande motionen. Utskottet hänvisade då
till de reformer i fri- och rättighetsreglerna som ägt rum etappvis under
1970-talet och av vilka den sista trätt i kraft den 1 januari 1980. Vidare
erinrade utskottet om nyligen genomförda förbättringar för enskild som vill
ta del av allmänna handlingar. Utskottet fann inte då skäl till nya förändringar
i regelsystemet. Detta ställningstagande rörande en mera övergripande
översyn på fri- och rättighetsområdet m. m. har enligt utskottets mening
fortfarande giltighet. Med anledning av de tryckfrihetsrättsliga frågor som
tas upp i motionen vill utskottet emellertid erinra om den reform som
förbereds genom det arbete som bedrivs inom yttrandefrihetsutredningen.
Utredningens slutbetänkande kan förväntas inom kort.

De praktiskt inriktade insatser som förordas i motionen i syfte att spåra och
undanröja olägenheter i rättstillämpningen är redan i dag ett naturligt inslag
genom bl. a. den verksamhet som bedrivs av justitieombudsmannen (JO).
Enligt sin instruktion skall JO särskilt vaka över att saklighet och opartiskhet
iakttas samt att grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när.
Upptäcks brister i lagstiftningen skall JO verka för att dessa brister avhjälps.
JO-ämbetet är f. n. föremål för översyn. I utredningens direktiv (KU
1982/83:7) framhålls JO:s viktiga roll när det gäller att följa rättsutvecklingen
på olika områden. Bl. a. pekas på problem som är en följd av den fortgående
datoriseringen i samhället.

Utskottet finner i dag inte något behov av en översyn på fri- och
rättighetsområdet i de former som föreslås i motion 1141.

Beträffande den i motionen omnämnda frågan om det parlamentariska
inflytandet i den statliga verksamheten vill utskottet slutligen hänvisa till att
denna fråga nyligen varit föremål för en genomlysning av förvaltningsutredningen
i betänkandet (SOU 1983:39) Politisk styrning - administrativ
självständighet. Hithörande frågor behandlas för närvarande bl. a. inom en
utredning om statliga myndigheters ledning (Dir 1983:48).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1982/83:1141.

I fyra motioner tas upp frågan om kollektivanslutning till politiskt parti. En
utredning med syfte att skyndsamt lägga fram förslag till lagstiftning i frågan
förordas i motion 1982/83:525 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c). I motionerna
1982/83:694 av Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (båda m), 1982/83:695

KU 1983/84:8

13

av Allan Åkerlind m. fl. (m) samt 1982/83:1695 av Ola Ullsten m. fl. (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning.

I samband med utskottets behandling av de nyss nämnda motionerna har
partisekreteraren Bo Toresson företrätt inför utskottet och lämnat upplysningar
rörande kollektivanslutningen.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågan om kollektivanslutning
till politiskt parti. Utskottet har då uttalat bl. a. att det måste få
ankomma på de fackliga organisationerna själva att fatta beslut i sina egna
angelägenheter. Utskottet vidhåller också nu denna uppfattning och avstyrker
motionerna.

Utskottet hemställer

1. beträffande statsformen

att riksdagen avslår motion 1982/83:530,

2. beträffande fråga om en förstärkning av den negativa föreningsfriheten att

riksdagen avslår motionerna 1982/83:525, såvitt nu är i
fråga, och 1637,

3. beträffande förstärkningar i egendomsrätten, närings- och
yrkesfriheten

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:413 och 1130,

4. beträffande fri- och rättighetsreglernas tillämpning
att riksdagen avslår motion 1982/83:1141,

5. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:525, såvitt nu är i
fråga, 694, 695 och 1695.

Stockholm den 17 november 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove
Johansson (s), Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik
Nordin (c), Sture Thun (s), Nils Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m), Ingvar
Björk (s) och Lars Ernestam (fp).

Reservationer

1. Statsformen (mom. 1)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Vid de”
och slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:
Monarkin är en kvarleva från en förgången tid. Så länge monarkin finns
kvar kommer det i vårt svenska demokratiska statsskick att finnas inslag av

KU 1983/84:8

14

bördsrätt och andra med demokratiska strävanden oförenliga regler. Några
godtagbara skäl för att bevara monarkin har inte anförts. Skälen för att
avskaffa monarkin är däremot många. Det främsta av dessa är att strävandena
mot ökad demokrati och jämlikhet motverkas av att ett odemokratiskt
system bevaras och skyddas i grundlag.

Med anledning av motion 1982/83:530 om avskaffande av monarkin och
övergång till republik tillstyrker utskottet således förslaget att upphäva
successionsordningen och att de representativa uppgifter som åvilar konungen
förs över till riksdagens talman.

dels att utskottet under 1. bort hemställa

1. beträffande statsformen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:530

a) som vilande antar de ändringar i regeringsformen som
framgår av bilaga 2,

b) som vilande antar det i bilaga 2 upptagna förslaget till lag
om upphävande av successionsordningen,

c) hos regeringen hemställer om förslag till följdändringar i
andra författningar och till regleringar av andra förhållanden
som kan föranledas av beslut om övergång till republik.

2. Negativ föreningsrätt (mom. 2)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck
i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Ove Eriksson (m) och Lars Ernestam
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Sorn
framgår” och på s. 11 slutar med ”motion 1982/83:1637” bort ha följande
lydelse:

Som framgår av utskottets redogörelse ovan under punkt 2.1 är skyddet i
RF mot tvång att tillhöra en förening begränsat på olika sätt. Endast vissa
slag av sammanslutningar omfattas av skyddet. Detta gäller dessutom bara i
förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. RF garanterar således
inte någon generell rättighet för en enskild att stå utanför en organisation.
Regler i annan lag uppställer dock i praktiken ett visst skydd i vissa fall.
Anställningsskyddet enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
begränsar sålunda verkan av s. k. organisationsklausuler, dock ej
beträffande arbetssökande som inte har företrädesrätt till anställning enligt
medbestämmandelagen.

Vid remissbehandlingen av det utredningsförslag som har legat till grund
för gällande grundlagsregler erinrades om organisationernas snabba tillväxt
på senare år och att stora organisationer, bl. a. på arbetsmarknaden,
tenderade att få en roll jämförbar med det allmännas. Behovet av en närmare
utredning av konsekvenserna för den enskilde av denna utveckling påpeka -

KU 1983/84:8

15

des också. Någon utredning kom emellertid inte till stånd.

I en utredning (Worrel, J.; Report on the right to be or not to be a member
of a trade union) som kan förväntas ligga till grund för kommande behandling
i Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling framhålls beträffande
förhållandena i Sverige bl. a. att organisationernas ställning förvandlar
rätten för den enskilde att stå utanför en organisation till en rättighet som
finns bara i teorin.

Det är enligt utskottets mening angeläget att frågan om den negativa
föreningsrätten blir föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan
utredning skall i första hand överväga lämpliga åtgärder för att slå fast den
enskilda människans rättighet att stå utanför en organisation. Utredningen
bör dock inte vara förhindrad att se över frågor rörande föreningsfriheten i
ett vidare perspektiv.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1982/83:525, såvitt nu är
i fråga, och 1982/83:1637 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 2. bort hemställa

2. beträffande fråga om en förstärkning av den negativa föreningsrätten att

riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:525, såvitt
nu är i fråga, och 1637 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört rörande en parlamentarisk utredning.

3. Egendomsskydd, närings- och yrkesfrihet (mom. 3)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck
i Värmdö (m) Sven-Erik Nordin (c), Ove Eriksson (m) och Lars Ernestam
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Frågan
om” och på s. 12 slutar med ”motionerna 1982/83:413 och 1130” bort ha
följande lydelse:

De skäl för en förstärkning av egendomsrättens ställning som förs fram i
motion 1982/83:413 är enligt utskottets mening välgrundade. Utskottet anser
således att skyddet för egendomsrätten bör förstärkas. I vilka former detta
skall ske bör utredas närmare.

Beträffande frågan om en grundlagsreglerad närings- och yrkesfrihet är
dessa friheter i dag delvis kringskurna av t. ex. monopol, bidragsbestämmelser,
långtgående reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav och
liknande företeelser. Det är mot denna bakgrund angeläget att söka fastställa
de gränser som skall gälla för närings- och yrkesfriheten. En utredning bör
därför ske i syfte att klarlägga i vilka avseenden en förstärkning av näringsoch
yrkesfrihet kan ske i grundlag och annan lag. Det anförda bör ges
regeringen till känna.

KU 1983/84:8

16

Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utskottet bifall till motionerna
1982/83:413 och 1130.

dels att utskottet under 3. bort hemställa

3. beträffande förstärkningar i egendomsrätten, närings- och
yrkesfriheten

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:413 och
1130 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om särskild
utredning.

4. Fri- och rättighetsreglernas tillämpning (mom. 4)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”motion 1982/83:1141” bort ha följande lydelse:

I motion 1982/83:1141 visas på en lång rad av aktuella företeelser i
samhället som inger allvarliga betänkligheter ur fri- och rättighetssynpunkt.
Bl. a. redovisas flera fall där den enskilda människan på grund av brister i
lagstiftningen och i rättstillämpningen utsätts för en ur konstitutionell
synpunkt kränkande behandling. Dessa förhållanden pekar tydligt på att
RF:s fri- och rättighetsreglering inte i sig har en sådan genomslagskraft att
den förmår att utgöra ett tillräckligt instrument för att garantera självklara
grundläggande fri- och rättigheter.

Enligt utskottets mening är de åtgärder som anvisas i motionen för att
komma till rätta med problemen helt nödvändiga. Utskottet tillstyrker därför
motionen.

dels att utskottet under 4. bort hemställa

4. beträffande fri- och rättighetsreglernas tillämpning
att riksdagen bifaller motion 1982/83:1141.

5. Kollektivanslutning till politiskt parti (mom. 5)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck
i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Ove Eriksson (m) och Lars Ernestam
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse:

Det system för kollektivanslutning till politiskt parti som tillämpas inom
det socialdemokratiska partiet innebär att partiet som medlemmar accepterar
personer som inte själva uttryckt en vilja att gå med i partiet.
Anslutningen sker genom initiativ från den fackliga rörelsen och i sådana
former att många kollektivanslutna medlemmar inte känner till att de blivit
medlemmar i ett politiskt parti. För de medlemmar som får reda på att

KU 1983/84:8

17

kollektivanslutning skett finns visserligen en rätt att reservera sig och
därigenom undgå medlemskapet men en sådan ordning innebär att den som
reserverar sig röjer sin politiska uppfattning. Såväl själva anslutningsformen
som reservationsrätten är därför djupt kränkande för den som vill stå utanför
kollektivanslutningen.

Riksdagen har under de senaste åren vid flera tillfällen uttalat sig mot
kollektivanslutningen. Bakom dessa uttalanden ligger naturligtvis både ett
krav och en förhoppning om att kollektivanslutningen skall upphöra genom
en självsanering inom det socialdemokratiska partiet. Frågan har länge
utretts inom partiet. Några förslag till åtgärder har ännu inte lagts fram.
Partisekreteraren Bo Toresson har inför utskottet lämnat vissa upplysningar
om det arbete som nu pågår inom partiet i fråga om kollektivanslutningen.
Därvid har upplysts att omkring två tredjedelar av det socialdemokratiska
partiets medlemmar är kollektivt anslutna. Vidare framgick av partisekreterarens
uttalanden att man inom partiet inte anser sig bunden av riksdagens
tidigare uttalanden utan att man anser sig ha kvar sin handlingsfrihet till dess
riksdagen lagstiftningsvägen tar ifrån partiet möjligheterna att ansluta
medlemmar kollektivt.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att en lagreglering syftande till
förbud mot kollektivanslutning måste genomföras skyndsamt. I vilken form
den rättsliga regleringen skall genomföras bör enligt utskottets mening
övervägas inom ramen för en parlamentariskt förankrad utredning.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet det krav på lagstiftningsåtgärder
som förordas i motionerna 1982/83:525, 694, 695 och 1695. Vad
utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 5. bort hemställa

5. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:525, såvitt
nu är i fråga, 694, 695 och 1695 ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om att tillkalla en särskild utredning.

6. Kollektivanslutning till politiskt parti (mom. 5)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrker motionerna” bort ha följande lydelse.

Det socialdemokratiska partiet tillämpar, genom att motta huvuddelen av
sina medlemmar genom kollektiv anslutning, ett system för medlemsanslutning
som strider mot demokratiska principer.

Fackföreningarnas uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen.
Denna uppgift fylls bäst av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk
självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under partipolitiska
hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i

KU 1983/84:8

18

skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt,
men det bör ske på basis av organisatorisk självständighet och på fackföreningsfolkets
egna villkor. Enligt utskottets uppfattning är kollektivanslutning
till politiskt parti i princip inte försvarbar.

När borgerliga politiker går till angrepp mot kollektivanslutningen är det
dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har
inget emot kollektivanslutningen när de anser att den tjänar deras egna
syften. Sålunda torde flertalet borgerliga riksdagsledamöter vara övertygade
anhängare av den religiösa kollektivanslutning, som f. n. påtvingas hela
folket via statskyrkan.

Riksdagen har i fråga om kollektivanslutning till politiskt parti vid
upprepade tillfällen bl. a. uttalat att ”nuvarande missförhållanden bör inte i
första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas
egen sida” och samtidigt förutsatt ”att det genom opinionsbildning
mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå det parti som
tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaffas,
så att som partimedlem endast registreras personer, som individuellt
begär inträde i partiet”.

Det är beklagligt att det socialdemokratiska partiet inte respekterat
riksdagens beslut och vidtagit åtgärder för att avskaffa kollektivanslutningen.
Härigenom underlättas de borgerliga partiernas agerande, bl. a. för
lagstiftning mot kollektivanslutning.

dels att utskottet under 5. bort hemställa

5. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti

att riksdagen godkänner vad utskottet uttalat i frågan samt
avslår motionerna 1982/83:525, såvitt nu är i fråga, 694,695 och
1695.

KU 1983/84:8

19

Bilaga I

Utfrågning av partisekreterare Bo Toresson ang. kollektivanslutning till det
socialdemokratiska partiet den 8 nov. 1983 kl. 14.00

Olle Svensson: Utskottet håller på att behandla några motioner som berör
kollektivanslutningen, och ledamöterna har velat ställa frågor med anledning
av det. Enligt den praxis vi har i utskottet lämnar jag först ordet till den vi har
kallat hit.

Bo Toresson: Jag skulle vilja börja med att nämna litet om det arbete som
pågår inom det socialdemokratiska partiet och som hör samman med
kollektivanslutningen. Det är enligt vad jag förstår väl känt i riksdagen att
frågorna om kollektivanslutning och det fackligt/politiska samarbetet är
under utredning. Utredningen har pågått något år, och avsikten är att 1984
års partikongress skall ta ställning till frågan om kollektivanslutning och även
andra former för fackligt/politiskt samarbete. Jag hoppas att utskottets
ledamöter har förståelse för att jag inte här och nu kan föregripa de
diskussioner som skall föras i de beredande instanserna inför partikongressen,
men jag tror att jag ändå kan besvara några frågor.

Innan jag går in på mer konkreta synpunkter skulle jag också vilja nämna
en annan sak.

Det är väl känt att det finns ett nära samarbete mellan den fackliga och den
politiska arbetarrörelsen som har lett till att ungefär en tredjedel av LO:s
medlemmar är kollektivt anslutna till det socialdemokratiska partiet. Det
normala är att besluten fattas av de lokala fackliga avdelningarna, men i en
del fall - beroende på hur den fackliga organisationen är uppbyggd - kan
besluten också fattas längre ut i organisationen, på sektionsnivå.

Med de två tredjedelar av LO:s medlemmar som inte är kollektivt anslutna
till det socialdemokratiska partiet har vi en ständigt pågående diskussion om
samverkansformerna. Jag tror jag vågar påstå att det är i ytterligt få fall vi inte
lokalt för en diskussion om på vilket sätt vi skall utveckla samarbetet mellan
det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen. Detta vill jag säga
därför att det av och till förekommer uppgifter i pressen om att lokala fackliga
organisationer är motståndare till kollektivanslutningen. Det är möjligt att
man är det i en del fall, men det är också möjligt att man har valt andra former
för samarbete med det socialdemokratiska partiet som man tycker fungerar
lika bra som eller bättre än kollektivanslutning. Jag vill ha sagt det eftersom
det arbete vi utför inför kongressen icke bara innefattar formen kollektivanslutning,
utan även samverkan i andra former.

För att fatta mig så kort som möjligt vill jag sedan bara ta upp en del
synpunkter på det som har sagts i motionerna. Jag instämmer naturligtvis inte
i allt som sägs där.

Exempelvis står det i motionen från centern - uppgiften har också
förekommit i andra sammanhang - att beslut som fattas på ett representant -

KU 1983/84:8

20

skapsmöte inte blir kända för alla medlemmar.

Den arbetsgrupp som arbetar f. n. har den meningen att en lokal facklig
organisation som beslutar om anslutning till det socialdemokratiska partiet
också skall årligen informera sina medlemmar om detta beslut. I det alldeles
övervägande antalet fall lämnas en omfattande och korrekt information till
medlemmarna, men visst förekommer det brister på den punkten. Vi har en
ganska bestämd uppfattning i arbetsgruppen att informationen skall vara
korrekt och nå samtliga medlemmar.

Vidare sägs det i motionerna att reservationsrätten, som har funnits ända
från början, innebär att man röjer sin politiska hemvist.

Reservationsrätten tillämpas i allmänhet på följande sätt. Man sänder ut
antingen bara till nya medlemmar eller också till alla medlemmar ett
meddelande om reservationsrätten, och ofta bifogar man en blankett.
Medlemmarna kan antingen sända in blanketten eller lämna den på
avdelningens expedition och där handhas den i allmänhet endast av en
person, som har att se till att de som reserverat sig inte finns med på
medlemsförteckningen och sänder tillbaka den del av medlemsavgiften som
annars skulle ha utgjort partiavgift.

Man skall aldrig säga ”aldrig”, och det kan väl hända att det någon gång
har förekommit att en medlem som har reserverat sig blir trakasserad, men
jag vågar hävda efter den tid som jag arbetat med detta, att jag inte har mött
det argumentet, utan uppgiften sköts numera på ett fullt tillfredsställande
sätt, och det är i allmänhet endast en person som har befattning med sådana
saker, en hedervärd förtroendeperson i den lokala fackliga organisationen.
Detta med trakasserier känner jag inte till någonting om.

Jag vill säga ytterligare en sak som gäller var och när besluten fattas. Det är
inte så att ett beslut om kollektivanslutning gäller en gång för alla, utan
frågan om kollektivanslutning tas upp varje år när den lokala fackliga
avdelningens budget skall behandlas - där ingår nämligen avgiften för
kollektivanslutningen.

Jag kan medge att man på en del håll inte har givit full information eller så
bra information som vi skulle önska. Därför har vi slagit fast att det bör
lämnas en fullödig information vid varje tillfälle när denna fråga tas upp.

Å andra sidan har vi ganska många exempel på att avdelningarna fattar
beslut om utträde ur det socialdemokratiska partiet, för att kanske tio år
senare besluta om inträde på nytt. Det är ett exempel på att frågan om
kollektivanslutning är föremål för livlig diskussion i de lokala fackliga
organisationerna.

Jag nöjer mig med att inledningsvis peka på de här punkterna.

Får jag sedan bara deklarera den uppfattningen att vi skulle se det som
oerhört olyckligt om riksdagen skulle fatta ett beslut som fråntar en förening
dess möjlighet att fatta självständiga beslut. I det här fallet skulle riksdagen
dels inskränka den lokala fackliga organisationens rätt att fatta beslut, dels
skulle det vara liktydigt med att kräva ändring av ett partis stadgar. Det skulle

KU 1983/84:8

21

leda till två ingrepp från statsmakternas sida mot två grenar på det svenska
folkrörelseträdet, och det skulle ses som oerhört olyckligt och anses stå i strid
med den hävdvunna föreningsrätten i vårt land.

Bertil Fiskesjö: Jag skall inte här polemisera mot partisekreteraren på de
punkter där hans argumentering var mera värdeladdad på annat sätt än att
jag inledningsvis vill slå fast att vi inom centern menar att det är en
demokratisk rättighet för den enskilde medborgaren att själv välja vilket
parti han eller hon vill tillhöra.

Jag hade tänkt ställa en fråga om utredningen. Vi hade partisekreterare
Sten Andersson här för en utfrågning den 21/10 1980. Då hänvisade han till
att en utredning pågick. Det har alltså gått tre år sedan dess, och nu hänvisar
Bo Toresson såvitt jag förstår till samma utredning. Vad är det som är så
besvärligt att utreda i denna sak, som för oss andra verkar ganska självklar?

Min nästa fråga rör reservationsrätten. Det är vanligt att socialdemokrater
säger att den som inte vill vara med kan reservera sig. Det är då ett slags
negativ rätt - man tvingas reservera sig om man inte vill vara med. Det är
naturligtvis ett sätt att försöka behålla så många som möjligt av de
kollektivanslutna.

En fråga som jag ställde till Sten Andersson när han var här och som han
inte svarade klart på gäller vad som händer med avgiften. De informationer
jag har fått har visat att många måste betala samma avgift även om de har
reserverat sig och alltså inte är partimedlemmar men att denna avgift formellt
används för annan verksamhet. Hur är det nu: slipper alla som reserverar sig
den tilläggsavgift som annars går till det socialdemokratiska partiet?

Sedan skulle jag också vilja fråga hur partisekreterare Toresson ser på den
ökade oppositionen inom fackföreningarna själva mot kollektivanslutningen.
Jag har framför mig ett urklipp ur LO-tidningen nr 41/1983. Man har gjort
en undersökning, tydligen inom det sydöstra distriktet - i varje fall refereras
det till en ombudsman i Kalmar - som visar att 36 av 57 fackavdelningar är
negativa mot kollektivanslutning. Hur är det med den reella uppslutningen
enligt de undersökningar som ni har på gång på olika håll?

Slutligen ytterligare en fråga. När Sten Andersson var här sade han som
svar på en fråga att partikongressens beslut tar över riksdagens uttalande. Är
det också den nuvarande partisekreterarens uppfattning?

Bo Toresson: Jag börjar med den sista frågan.

Jag delar Sten Anderssons uppfattning på den punkten, men om riksdagen
stiftar en lag, skall naturligtvis partiet och dess organisationer rätta sig
därefter. Men vi hävdar naturligtvis vår rätt att ha den uppfattningen intill
dess man lagstiftningsvägen fråntar oss den möjligheten.

Jag går sedan tillbaka till de andra frågorna.

Sten Andersson var tydligen här den 21/10 1980. Jag tillträdde mitt arbete
den 15/10 1982 och kan av självklara skäl inte gå in på det som har passerat
under åren innan. Det är alldeles klart att det här har tagit tid. Det viktigaste

KU 1983/84:8

22

skälet är att man tog ställning för att inleda en försöksverksamhet med andra
former för samarbete mellan, i det här fallet, en lokal facklig organisation i
sydöstra Sverige - det gäller Kommunal - och partiet. Det har pågått under
ganska lång tid, och vi är framme i ett skede där vi skall göra en utvärdering.
Avsikten är - på den punkten har jag en bestämd uppfattning - att vi skall
framlägga ett förslag så att den verksamheten i den här omgången skall vara
färdigutredd till nästa års partikongress.

Reservationsrätten och avgifterna är, som jag sade inledningsvis, en
angelägenhet för de lokala fackliga organisationerna. Det finns ingen
föreskrift vare sig från det socialdemokratiska partiet eller från något av
fackförbunden om hur man skall förfara med medlemsavgiften. Jag känner
till två varianter. Den ena, som jag tror är vanligare, är att avgiften uttaxeras
lika för alla medlemmar. I det fall där någon har reserverat sig stannar
avgiften i den fackliga organisationen och används för andra ändamål. I en
del fall har man sagt att pengarna går in i avdelningens budget för studier och
information.

I en del fall är det så att när någon anmäler reservation sänder man tillbaka
avgiften direkt till medlemmen. Det är möjligt att det finns fler varianter,
men det beror på att den lokala fackliga organisationen själv bestämmer hur
man förfar med avgiften. En sak är klar: har man reserverat sig sänds inte den
delen av avgiften in till det socialdemokratiska partiet, och det är väl det
viktigaste i detta sammanhang.

Jag går så till den tredje frågan, om en ökad opposition och om
undersökningen i LO-distriktet i sydöstra Sverige.

Just i det området har vi ganska mycket diskussion om andra samverkansformer.
Bl. a. inom Metall arbetar man med ett par helt andra varianter, som
bygger på enskild anslutning. Där har man hittills nått ganska goda resultat,
och det kan naturligtvis förklara det svar som man har fått. Uppgifterna i
LO-tidningen är icke ett uttalande mot facklig/politisk samverkan utan det är
ett uttalande om att man hellre väljer andra former i det här fallet. Detta är
en undersökning som är gjord nu. Det kan hända att svaret om ett år blir helt
annorlunda beroende på att man fått besked om andra samverkansformer i
området - det kan skifta från tid till annan.

Bertil Fiskesjö frågade konkret hur det är med den reella anslutningen. Jag
kan nämna att vi gör en noggrann genomgång från landsdel till landsdel med
diskussioner om kollektivanslutning. Jag skall vara ärlig nog att säga att visst
finns det här och var inom vårt eget parti kritiska synpunkter på kollektivanslutningen
- det vore fel att hävda någonting annat - men de diskussioner vi
har fört ger vid handen att det är en övervägande uppslutning kring
kollektivanslutningen. Man argumenterar då utifrån ganska handgripliga
exempel på att den fackliga organisationen behöver ett politiskt inflytande,
och man vill ha det inflytandet genom det socialdemokratiska partiet. Därför
väljer man den formen. Det historiska argumentet väger självfallet tungt,
men man åberopar lika ofta exempel från det moderna samhällslivet på

KU 1983/84:8

23

nödvändigheten av att få ett inflytande i det socialdemokratiska partiet.

Jag kan ta en konkret fråga som åberopas ganska ofta. Det gäller
sjukförsäkringen. Under förra året ansåg man det nödvändigt att söka stöd
hos ett politiskt parti för att säkra att vi slapp ifrån karensdagarna i
sjukförsäkringen. Det är ett konkret och näraliggande exempel.

Bertil Fiskesjö: Jag såg att Korpi föreslagit i LO-tidningen att man skulle
ändra beslutet om karensdagarna, men det ligger vid sidan om ämnet liksom
partisekreterarens kommentar på den punkten gjorde.

Jag vill fortsätta att fråga om reservationsrätten. Bo Toresson utesluter
alltså inte att man, trots att man har reserverat sig, får betala en avgift som
svarar mot vad man skulle ha betalat om man inte hade reserverat sig, och
partisekreteraren säger att det är den lokala avdelningens sak att besluta. Då
skulle jag vilja få höra Bo Toressons personliga uppfattning om det är rimligt
att den som har gått ur det socialdemokratiska partiet får i realiteten betala
en högre facklig avgift än andra.

Vad sedan gäller relationerna mellan den fackliga rörelsen och det
socialdemokratiska partiet skulle jag vilja ställa en fråga med anledning av ett
uttalande som ombudsman Lennart Andersson har gjort i den av mig tidigare
citerade artikeln i LO-tidningen. Han är emot ett slopande av kollektivanslutningen
och säger som motiv för detta bl. a.: ”1 dag kan facket välja
representanter till arbetarekommunens styrelse och de representerar alla de
kollektivanslutnas röster. Det skulle inte gå längre. Då blir det bara de
enskilda medlemmarna som fick inflytande, inte facket.” Vad är Bo
Toressons kommentar till det argumentet?

Bo Toresson: Det kan hända att intervjun är otydligt återgiven. Det är inte
möjligt för en lokalt ansluten facklig organisation att utse representanter i en
lokal partiorganisations styrelse, utan man nominerar på vanligt sätt, och
sedan är det arbetarekommunens möte som avgör vilka som skall sitta i
styrelsen. Därmed faller den andra delen av resonemanget. Det är möjligt att
Lennart Andersson uppfattar det på detta sätt, men så är inte fallet i våra
lokala partiorganisationer.

Den andra frågan gällde om en medlem som har reserverat sig därmed får
betala en högre facklig avgift. Låt mig på den punkten avstå från att utfärda
någon rekommendation, för också det är en fråga som vi vill underställa
partikongressens prövning. Vi vet alla att man i det lokala fackliga arbetet
behöver de avgifter man får, för studier, för förhandlingsarbetet och övrigt.
För den som är kollektivt ansluten går en del av avgiften till partiet, men det
kan naturligtvis hävdas att en medlem som har reserverat sig då får betala
mer till det fackliga arbetet. Det är en fråga som jag gärna vill diskutera. Jag
har nämnt att det också förekommer andra former.

Anders Björck: Jag vill börja med att fråga om kommittén. Vi fick nu höra
när den räknar med att lägga fram sitt förslag och när kongressen skall fatta

KU 1983/84:8

24

beslut. Vilka sitter i kommittén? Det är den första fråga jag vill ställa. Jag är
intresserad av att få reda också på i vilken utsträckning samråd sker med
Landsorganisationen om sådana här saker, antingen genom att den är
representerad i kommittén eller genom att man har eller har haft överläggningar
med LO om utformningen av kollektivanslutningen.

Så min andra fråga: Bo Toresson sade att en tredjedel av LO:s medlemmar
är kollektivanslutna. Hur många av det socialdemokratiska partiets medlemmar
är kollektivanslutna?

Den tredje frågan, som jag hoppas icke uppfattas som alltför impertinent,
är: vad betyder avgifterna från de kollektivanslutna för SAP:s ekonomi? Går
det att ange någon proportion i förhållande till andra inkomster, t. ex. statligt
partistöd?

Bo Toresson: Jag kan inte på rak arm exakt ange vilka som sitter i kommittén,
och det kanske har mindre betydelse. Där sitter representanter för ett par av
fackförbunden: Statsanställdas förbund och Metall. Sedan har vi i kommittén
ytterligare tre eller fyra medlemmar som tillhör lokala fackliga organisationer,
vi har ett par lokala partirepresentanter i kommittén och jag är
ordförande i kommittén. Vi har inom kommittén både sådana som är för
kollektivanslutning och sådana som är emot kollektivanslutning.

Vi har inga kontakter med LO i den här frågan av det mycket enkla skälet
att LO sedan begynnelsen har hävdat - senast vid LO-kongressen - att
kollektivanslutningen är en lokal angelägenhet för de lokala fackliga
organisationerna. Där lämnar man de lokala fackliga organisationerna full
frihet. Det finns varken formella eller andra skäl, när nu LO har hänvisat
frågan till det lokala planet, att uppta överläggningar med LO på den
punkten.

Om jag skall försöka svara på Anders Björcks andra fråga måste jag ange
mycket grova uppskattningar. Det är omvänt så att ungefär två tredjedelar av
medlemsantalet i det socialdemokratiska partiet är kollektivt anslutna och
ungefär en tredjedel av LO:s medlemmar, i mycket grova tal.

Den tredje frågan, vad avgifterna betyder, kan jag inte svara exakt på.
Dels skiftar avgifterna något på det lokala planet och skiftar också något på
det regionala planet, dels har vi en fast del som går till partiet centralt.

Det är ingen tvekan om att medlemsavgifternas betydelse över huvud taget
har minskat under senare år när vi har fått samhällsbidragen från kommun,
landsting och stat, men det vore väl fel av mig att säga att avgifterna från
kollektivanslutningen vore betydelselösa. De betyder ganska mycket i det
lokala partiarbetet. Vi har bruksorter med starka traditioner där den
kollektiva anslutningen är praktiskt taget total, och där betyder avgifterna
mycket i det lokala partiarbetet. Men det skiftar. Avgifternas relativa
betydelse har minskat i takt med att samhällsbidragen har ökat. Jag kan inte
vara mer tydlig på den punkten.

KU 1983/84:8

25

Nils Berndtson: Vi har också från vpk:s sida sagt att en samverkan mellan
fackföreningsrörelsen och politiska partier är både nödvändig och viktig,
men jag kan inte se kollektivanslutningen som en förutsättning för sådan
samverkan.

Du nämnde karensdagarna. Ser du kollektivanslutningen som en förutsättning
för att fackföreningsrörelsens synpunkter skall komma fram i de
politiska partierna? Jag anser inte att det finns ett sådant samband.

Du sade inledningsvis att man ännu inte har hittat formerna för samverkan,
men det har ändå gått tio elva år sedan riksdagen första gången uttalade
en förväntan om att kollektivanslutningen skulle upphöra. Borde inte den
tiden ha använts för att söka bättre samverkansformer än kollektivanslutningen,
som ändå är omstridd också inom arbetarrörelsen?

Jag har ytterligare en fråga som man kanske borde aktualisera. Har inte
övergången till storavdelningar med representantskap markerat det stötande
- eller det kanske passar dig bättre att säga ”det otidsenliga” - i kollektivanslutningen
som form för samverkan? Nu beslutar ju ett representantskap för
människor som inte är med där.

Här har nämnts försöksverksamhet i den östra eller sydöstra regionen. Vi
har exempel på att stora fackliga organisationer, bl. a. i Östergötland, har
lämnat kollektivanslutningen, och det har såvitt jag förstått skett med
socialdemokraters medverkan. Det har alltså inte varit någon partipolitisk
stridsfråga. Ser du inte det som ett tecken på att tiden nu är mogen för att
slopa kollektivanslutningen?

Bo Toresson: Den första frågan gällde om kollektivanslutning är en
förutsättning för facklig/politisk samverkan. Det är den självfallet inte, men
det är en viktig del av den. Det är ändå genom medlemskapet som man får ett
direkt politiskt inflytande. Om en lokal facklig avdelning ansluter sig, kan
den tala med stor tyngd i den lokala partiorganisationen. Vi har sett många
exempel genom åren på att fackliga krav har kanaliserats den vägen och blivit
viktiga politiska frågor just därför att man har haft en stark kollektivt
ansluten lokal facklig organisation. Sedan försöker vi naturligtvis hela tiden
finna andra former. Det ingår kanske inte i behandlingen här att redogöra för
det arbetet, men kollektivanslutningen som sådan är ingalunda en stor fråga
inom det socialdemokratiska partiet. Det framgick av min inledning att två
tredjedelar av LO-kollektivet står utanför. Vi lägger ner ett betydande
arbete på att stärka samverkan också med den övriga gruppen av LOmedlemmar.

Vid organisationsförändringar som har skett inom fackföreningsrörelsen
har i en del fall besluten flyttats till storavdelningsnivå, men det är inte alltid
på det sättet, utan det förekommer fortfarande att besluten fattas längst ute i
organisationen. Jag tror att vi alla är tämligen överens om att beslutanderätten
bör ligga så nära den enskilda medlemmen som möjligt. Så sker också.
Aven om beslutet fattas i representantskapet i en storavdelning sker det en

KU 1983/84:8

26

beredning på sektionsnivå innan beslutet fattas, antingen det gäller nyinträde
eller den årliga prövningen.

Är tiden mogen för att slopa kollektivanslutningen? Jag avstår från att
svara på den frågan, eftersom jag inte vill föregripa partikongressens beslut.
Det beslut som den fattar nästa höst får ge svaret på frågan. Något som vi
emellertid har konstaterat under utredningsarbetet är att man på många håll
tycker att det är en väl fungerande form som man gärna vill behålla. Sedan
finns hela skalan därifrån till dem som är ytterligt kritiska. Summan av de
åsikter som förs fram får väl fälla avgörandet på nästa års partikongress.

Nils Berndtson: Om du inte anser tiden mogen eller inte vill yttra dig om det,
vill jag fråga hur du tolkar det förhållandet att stora avdelningar ändå
bestämmer sig för att lämna kollektivanslutningen. Kan inte det vara ett
tecken på att man omprövar formerna för samverkan?

Bo Toresson: Jag vill inte generalisera utifrån enskilda fall. Det som har hänt
under den tid jag kan överblicka i min nuvarande position är att några
Metallavdelningar i Östergötland har lämnat kollektivanslutningen.

Jag vill då först säga att när man går igenom saken noggrannare finner man
att det faktiskt är ganska komplicerade omständigheter som har legat bakom
- inte minst har det gällt ekonomiska överväganden.

Vidare har beslutet i ett par av dessa avdelningar kopplats till beslut om att
bygga upp en egen socialdemokratisk arbetsplatsorganisation. Det är möjligt
att det har varit klokt och riktigt i de fallen, men jag vill inte generalisera
utifrån sådana händelser.

Sven-Erik Nordin: Under de år som vi har debatterat de här frågorna har vi
bl. a. fått lyssna till det argumentet att kollektivanslutning är en enkel form
för enskilda som är fackligt anslutna att samtidigt få närvarorätt, yttranderätt
och rösträtt i den lokala socialdemokratiska organisationen. Det är ett
argument som man kan tycka i och för sig har ett visst värde, men jag har
noterat den försöksverksamhet som ni har drivit efter 1978 års kongress och
vilka vägar man då prövar. Jag har ett tidningsurklipp ur tidningen
Statsanställd där man berättar om en försöksverksamhet i Västerbotten. Det
sägs att avdelning 5110 i Västerbotten, som omfattar hela länet, har prövat
den formen att man inte är kollektivansluten till någon lokal arbetarekommun
eller socialdemokratisk förening, utan man är ansluten till partidistriktet.

När man har slagit in på den vägen i sin försöksverksamhet innebär det då
inte att det inte är den enskildes synpunkter man vill ha fram, utan blott och
bart kollektivets? Hur stämmer det med den gamla linjen inom socialdemokratin? Bo

Toresson: Jag hoppas att Sven-Erik Nordin och andra har förståelse för
att jag inte har detaljkunskaper om vart och ett av de försök som pågår, men
jag skulle tro att den här diskussionen kan bli överflödig. Det måste nämligen

KU 1983/84:8

27

alltid vara så att anslutningen sker av en lokal organisation till en lokal
socialdemokratisk organisation. Jag är inte riktigt säker på om det är så som
det påstås i artikeln. Jag känner inte till någon paragraf i våra normalstadgar
för partidistrikt som medger en sådan anslutning till partidistriktet, och jag
känner inte heller till att partistyrelsen har medgivit dispens för en sådan
anslutningsform.

Sven-Erik Nordin: Jag ställde den frågan mer ur principiell synpunkt.
Skillnaden mellan den hittills tillämpade metoden och det här försöket är ju
att inga enskilda medlemmar blir kollektivt anslutna, utan det är vägavdelningen
som sådan. Det måste väl betyda - eller hur? - att det är kollektivet
och inte enskilda människor som är aktuella för anslutningen och för
inflytandet?

Bo Toresson: Vi kanske kan renodla diskussionen.

Vi vet att man vill ha en samverkan med partiorganisationen. Då har man i
det här fallet valt att begära dispens under utredningstiden för att ansluta
organisationen men icke dess medlemmar. Men den här anslutningsformen
får icke något intresse förrän man inregistrerat ett antal individuella
medlemmar. I det här fallet liksom i det andra fallet är det individen man
utgår från, och det är från individen som inflytandet i partiorganisationen
skall utgå. Det är en principiell hållning som vi måste ha och som gäller hela
organisationslivet.

Olle Svensson: Debatten skall vi föra i utskottet. Nu skall vi ställa frågor.

Ove Eriksson: Av ditt svar på frågan hur man hanterar avgiften från de
medlemmar som ställt sig utanför kollektivanslutningen framgår att man
tydligen tar ut samma avgift av bägge kategorierna. Med tanke på den
skattereduktion som har införts i år för avgifter till fackföreningar betyder
det såvitt jag förstår att man får en skattereduktion på det belopp som
motsvarar medlemsavgiften till det socialdemokratiska partiet. Tycker du
det är en rättvis och bra anordning?

Du betonar mycket starkt att lagstiftning i riksdagen mot kollektivanslutning
skulle stå i strid med föreningsrätten. Har du då ingen förståelse för de
enskilda människornas rätt att själva bestämma över vilket parti de vill höra
till utan att ens någon annan, obehörig människa får del av det beslutet? Du
betonar starkt att det kanske i de flesta fall bara är en enda expeditionsperson
som behöver få reda på vilka som inte vill vara med i partiet.

Bo Toresson: Jag sade när det gällde avgiften för dem som reserverar sig att
det såvitt jag vet och kan dra mig till minnes nu existerar ett par olika former.
Den ena är att avgiften stannar kvar i organisationen och används för fackligt
arbete. Den andra är att man sänder tillbaka avgiften till medlemmen. Då
kan icke den delen ligga till grund för något avdrag, för det blir ju en
reduktion av avgiften.

KU 1983/84:8

28

Frågan om rätt till avdrag för fackföreningsavgifter tror jag ligger vid sidan
av det område som jag är här för att svara på i dag.

Ove Eriksson: Betyder det att man, när man uppger vilken avgift som
betalas, skiljer mellan dem som är kollektivanslutna och dem som reserverat
sig?

Bo Toresson: Den frågan kan jag inte besvara.

Den andra frågan, som är av mer principiell karaktär, har jag inte besvarat
ännu. Den gäller huvudfrågeställningen om kollektivanslutning eller ej.

Det normala förloppet har varit och är fortfarande att man i den lokala
fackliga organisationen väcker frågan. Jag kan försäkra er att innan man
fattar beslut om kollektivanslutning är den frågan föremål för en livlig
diskussion i de lokala fackliga organisationerna. Man gör naturligtvis då en
bedömning, om opinionen är sådan i den lokala organisationen att man kan
anse det riktigt att använda kollektivanslutning som form för samarbete. I de
fall man väljer kollektivanslutning grundas det beslutet på en bedömning, att
det är mycket få som skulle ha något att invända mot den formen. Om det
finns en betydande opposition, väljer man andra former.

Därför utgår jag från att där man fattar beslut om kollektivanslutning eller
fattar beslut om att stå kvar som kollektivansluten är beslutet väl genomdiskuterat
och väl förankrat i den fackliga organisationen. Vi har otaliga
exempel, om jag ser bara över en tioårsperiod, på att avdelningar lokalt
beslutar om att kollektivanslutningen skall upphöra, för att sedan åter
inträda i partiet.

Jag anser inte att detta är ett ingrepp i den enskildes integritet, för det
pågår en diskussion som leder fram till att detta är det bästa sättet att
arrangera det praktiska samarbetet på orten.

Hans Nyhage: Du ansåg att reservationsrätten skulle vara en garanti för den
enskildes personliga integritet. Då ställer jag frågan, hur den personliga
integriteten skyddas av att det bara är en person som handlägger sådana
frågor. Det blir ändå ganska många personer i hela landet.

Du sade att frågan om kollektivanslutning tas upp varje år. Det innebär väl
att man också måste anmäla reservation varje år? Ar det rimligt att en person
år ut och år in måste anmäla reservation mot att tillhöra det socialdemokratiska
partiet?

Du betonar nogsamt att facket inte kan utse personer i de socialdemokratiska
styrelserna, men samtidigt betonade du att kollektivanslutning innebär
ett inflytande i partiet. Då vill jag ställa frågan: på vilket sätt innebär själva
kollektivanslutningen ett inflytande i partiet, och kan facket inte påverka det
socialdemokratiska partiet utan kollektivanslutning?

Riksdagen har vid upprepade tillfällen - jag tror det är åtta gånger -rekommenderat att kollektivanslutningen skall upphöra. Anser du rent
principiellt att en rekommendation av riksdagsmajoriteten, som återspeglar
uppfattningen hos det svenska folkets majoritet, skall respekteras eller inte?

KU 1983/84:8

29

Bo Toresson'. Först till frågan om integriteten när en person hanterar
reservationsärenden: det är som regel en förtroendevald sorn åtnjuter stort
förtroende i den lokala fackliga organisationen som sköter om dessa saker.
Vi har inte funnit i något fall att en sådan person har missbrukat sin ställning.

I den frågan liksom i många andra kinkiga frågor som dyker upp i såväl
fackliga som andra organisationer måste man ha en förtröstan till den
representativa demokratin. Vi väljer personer i ledningen, antingen det
gäller politiska partier eller lokala fackliga organisationer, som vi vet kan
hantera även känsliga frågor på ett seriöst sätt. Jag har inget skäl att tro att
sådana här frågor inte skulle hanteras på ett fullständigt tillfredsställande sätt
i de lokala organisationerna.

Det var bra att Hans Nyhage ställde frågan, om man varje år måste anmäla
reservation. Det är en mycket vanlig missuppfattning i diskussionen. Den
medlem som en gång har anmält reservation har gjort det för gott. Men jag
kan tala om att det händer att personer som har anmält reservation så
småningom återtar sina reservationer. Det faller på den enskilde medlemmen
att bedöma, om han skall reservera sig under den tid då han är med i
avdelningen eller om han vill ändra sitt ställningstagande.

Vad gäller inflytandet behöver det kanske inte särskilt understrykas att
man i egenskap av kollektivansluten medlem kan utöva sitt inflytande och
inta en ledande position i arbetarekommunen. Jag skulle snabbt kunna räkna
upp ett tiotal orter där en förtroendeman i Metall också är kommunalråd och
har blivit det i kraft av sin verksamhet inom det socialdemokratiska partiet.
Vi har en liknande utveckling i Kommunalarbetareförbundet, som har stått
för nytillskottet av kollektivt anslutna medlemmar under senare år. Där har
man utövat ett starkt inflytande lokalt som har lett till att många fackligt
aktiva bekläder framträdande poster i det lokala politiska livet och kanske
t. o. m. i det här huset.

Jag tror att jag har redan i mitt första inlägg svarat på frågan om hur vi ser
på riksdagens beslut, så jag behöver inte utveckla det ytterligare. Möjligen
vill jag göra det tillägget, att jag ser de tre borgerliga partiernas agerande i
den här frågan lika mycket som en politisk aktion - riktad mot det
socialdemokratiska partiet och det samarbete vi har med fackföreningsrörelsen
- som jag ser det såsom ett handlande i en principfråga. Det ändrar inte
mitt principiella uttalande från det första inlägget men kan möjligen
förstärka min grundåskådning.

Anita Modin: Vi hörde om den fackliga avdelningen i Östergötland som har
beslutat att inte vara kollektivansluten längre. Hurdant är läget totalt sett?
Är det bara så att man begär utträde, eller är det några som kommer till som
kollektivanslutna avdelningar över landet?

Bo Toresson: Det är en svår fråga att besvara direkt. Vi har ännu inte
sammanställt uppgifterna om det totala antalet medlemmar för 1982. Vi vet
att ett antal avdelningar - Metall i Östergötland och en avdelning i

KU 1983/84:8

30

Livsmedelsarbetareförbundet - har lämnat kollektivanslutningen, men sedan
har det tillkommit ett antal avdelningar. Jag vågar inte på rak arm svara
på om det blev ett plus eller ett minus för 1982, men det har antytts i
massmediadiskussionen att det skulle vara något av ett ras för kollektivanslutningen.
Det framgår av medlemsredovisningen att så icke är fallet.

Karin Ahrland: Vi har hört att en tredjedel av medlemmarna i det
socialdemokratiska partiet inte är kollektivanslutna utan har gått till partiet
och bett att få bli medlemmar. Vad händer med medlemskapet om en sådan
medlem tillhör en fackförening som plötsligt bestämmer sig för att kollektivansluta
sina medlemmar?

Har ni någon som helst uppfattning om hur vanligt det är att man använder
sig av reservationsrätten? Jag begär inte exakta siffror men en uppfattning
om hur vanligt eller ovanligt det är.

Hur går det till när en individuellt ansluten medlem i socialdemokratiska
partiet vill lämna partiet?

En rent historisk fråga: när började kollektivanslutningen?

Elisabeth Fleetwood: Du sade i början att trakasserier mot sådana som
reserverar sig bara förekommer i ytterst enstaka fall. Är du personligen helt
övertygad om att det bara är i ytterst enstaka fall?

Tror du det finns någon risk för att sådana som skulle vilja lämna en
reservation inte gör det av rädsla för trakasserier?

Sven-Erik Nordin: Bo Toresson lämnade en upplysning, att den som en gång
har reserverat sig inte behöver göra det i fortsättningen. Det ligger då kvar på
fackföreningsexpeditionen ett dokument från år till år som gör detta klart.

Vad händer om den personen byter arbetsplats? Följer det då med en lapp
som gör klart för den mottagande nya avdelningen att vederbörande är en
kronisk reservant?

Olle Svensson: Konstitutionsutskottet är förhindrat att sammanträda efter
kl. 15. Därför kan Bo Toresson inte få mer än två minuter på sig för att svara.

Bo Toresson: Karin Ahrland frågade vad som händer om en medlem som är
individuellt ansluten och tillhör en fackförbundsavdelning plötsligt blir
kollektivt ansluten. Sannolikt stryker man det enskilda medlemskapet,
eftersom vederbörande blir kollektivt ansluten. Men vi har fall där medlemmar
begärt att få behålla sitt enskilda medlemskap i den förening de tillhör
och att de därför reserverar sig mot kollektivanslutningen. Då bibehåller
man sitt medlemskap i den organisation som man ursprungligen tillhört.
Detta exempel visar att det inte bara är av politiska skäl man reserverar sig,
utan det kan vara exempelvis av geografiska skäl.

Hur ofta det händer att någon reserverar sig har vi inga statistiska uppgifter
om, men det är en ganska liten andel. Det förekommer lokala variationer
som kan vara ganska kraftiga.

KU 1983/84:8

31

Jag undrar om jag uppfattade den tredje frågan rätt: hur går det till att
lämna det socialdemokratiska partiet?

Karin Ahrland: Det finns exempel på att man varit tvungen att bli folkpartist
först.

Bo Toresson: Man kan lämna partiet antingen därför att man begär utträde
eller på grund av bristande betalning. Jag känner bara till ett fall där någon
har provocerat fram en uteslutning och det gäller det fall Karin Ahrland
nämner.

När började kollektivanslutningen? Om jag inte missminner mig fattade
LO-kongressen 1899 ett beslut om obligatorisk anslutning. Detta beslut
upphävdes 1903 och gjordes om till en rekommendation till de lokala
organisationerna.

Elisabeth Fleetwood frågade om trakasserier. Jag känner inte till något
exempel, men skulle vi märka att en medlem blir trakasserad, har vi den
uppfattningen att det skall beivras. En medlem får icke trakasseras av detta
skäl.

Hur går det med reservationsrätten om man byter arbete? Det kan inträffa
olika saker. Byter man arbete inom samma avdelnings område, händer
ingenting. Byter man bransch eller bostadsort, blir det helt och hållet
beroende på hur det är på den nya arbetsplatsen. Flyttar man från ett område
med en lokalt ansluten Metallavdelning till ett område där det icke
förekommer kollektivanslutning, upphör medlemskapet.

Olle Svensson: Jag tackar partisekreteraren för att han svarat på våra frågor.

KU 1983/84:8

32

Bilaga 2

Lagförslag till reservation 1

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen

dels att 5 kap. 5 och 7 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 2-4 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3

Regeringsformen, successionsordningen
och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.

5

Konungen eller drottning, som enligt
successionsordningen innehar
Sveriges tron, är rikets statschef.

Vad i denna regeringsform är stadgat
om konungen skall, om drottningen
är statschef, gälla henne.

5 kap.

2 §

Som statschef får endast den Som statschef får endast den

tjänstgöra som är svensk medborga- tjänstgöra som är svensk medborgare
och har fyllt tjugofem år. Han får re. Hon eller han får icke samtidigt

icke samtidigt vara statsråd eller ut- vara statsråd.

öva uppdrag såsom talman eller riks- Statschefen skall samråda med

dagsledamot. statsministern, innan hon eller han

Statschefen skall samråda med reser utrikes,
statsministern, innan han reser utrikes.

3 §

Är konungen av sjukdom, utrikes Är riksdagens talman av sjukdom,

resa eller annan orsak hindrad att utrikes resa eller annan orsak hind fullgöra

sina uppgifter, inträder en- rad att fullgöra sina uppgifter som

ligt gällande tronföljd medlem av statschef, inträder den av riksdagens

konungahuset, som ej är hindrad, för vice talmän, som är närmast i rang

att såsom tillfällig riksföreståndare och ej är förhindrad, för att såsom

fullgöra statschefens uppgifter. tillförordnad statschef fullgöra stats chefens

uppgifter.

Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.

Riksdagens talman är rikets statschef.

KU 1983/84:8

33

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

4 8

Utslocknar konungahuset, utser
riksdagen en riksföreståndare att full- ri

göra statschefens uppgifter tills vidare.
Riksdagen utser samtidigt en vice
riksföreståndare.

Detsamma gäller, om konungen
dör eller avgår och tronföljaren ännu
ej har fyllt tjugofem år.

Avlider riksdagens talman fullgöres
statschefsfunktionen av den av
riksdagens vice talmän som är närmast
i rang och ej är förhindrad, till
dess nyval av talman företagits.

Har konungen under sex månader
utan avbrott varit förhindrad att fullgöra
sina uppgifter eller underlåtit att
fullgöra dem skall regeringen anmäla
det till riksdagen. Riksdagen bestämmer
om konungen skall anses ha
avgått.

6 §

Riksdagen kan utse någon att efter
regeringens förordnande tjänstgöra
som tillfällig riksföreståndare när
ingen med behörighet enligt 3 och
4 §§ kan tjänstgöra.

Talmannen, eller, vid förfall för
honom, vice talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som tillfällig
riksföreståndare, när ingen annan
behörig kan tjänstgöra.

Om riksdagens talman och vice
talmän är förhindrade att tjänstgöra
skall, sä länge hindret består, som
tillförordnad statschef tjänstgöra den
av riksdagens ledamöter som längst
tid har varit ledamot av riksdagen.

7 §

Konungen kan ej åtalas för sina
gärningar. Riksföreståndare kan ej
åtalas för sina gärningar som statschef.

Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1986.

2 Förslag till

Lag om upphävande av successionsordningen

Härigenom föreskrivs att successionsordningen skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1985.

minab/gotab Stockholm 1983 77208