KU 1983/84:29

Konstitutionsutskottets betänkande
1983/84:29

om ändring i sekretesslagen (1980:100), (del av prop. 1983/84:142)
Sammanfattning

I detta betänkande behandlas proposition 1983/84:142 i den del som avser
ändring i sekretesslagen (1980:100). Övriga delar av propositionen behandlas
av justitieutskottet. Därjämte behandlas följdmotionerna 1983/84:2807
av Gunnar Biörck i Värmdö (m), 1983/84:2808 av Karin Ahrland och Lars
Ernestam (båda fp) och 1983/84:2809 av Jörn Svensson m. fl. (vpk), samt de
under de allmänna motionstiderna 1983 och 1984 väckta motionerna
1982/83:185 av Gunnar Biörck i Värmdö (m), 1982/83:271 av Per Olof
Håkansson (s), 1982/83:852 av Björn Körlof och Bertil Lidgård (båda m),
1982/83:854 av Rosa Östh (c), 1982/83:1147 av Rosa Östh (c), 1982/83: 1624
av Jörn Svensson (vpk), 1983/84:586 av Gunnar Nilsson i Eslöv m.fl. (s),
1983/84:1122 av Lena Öhrsvik (s) och 1983/84:1386 av Ove Eriksson och
Birger Hagård (båda m).

I propositionen föreslås en utvidgning av myndigheternas möjligheter att
utan hinder av sekretess få lämna ut uppgifter som angår misstankar om
allvarligare brott till polis och åklagare.

Utskottet har tillstyrkt propositionen och avstyrkt samtliga motioner.
Reservationer har avgetts beträffande

1. frågan om uppskov med behandlingen av propositionen (motion
1983/84:2809) av vpk-ledamoten,

2. lydelsen av 14 kap. 2§ första stycket sekretesslagen (motionerna
1983/84:2807, yrkande 1 och 1983/84:2808, yrkande 2) av m- och fpledamöterna,

3. lydelsen av 14 kap. 2§ tredje stycket sekretesslagen (motion 1983/
84:2808, yrkande 1) av fp-ledamoten,

4. tystnadsplikt för elever (motion 1983/84:2807, yrkande 2) av mledamöterna,

5. omfattningen av sekretessen enligt 9kap. 10 § sekretesslagen (motion
1982/83:854, yrkande 1) av c-ledamöterna,

6. sekretess för register över vapeninnehav (motion 1982/83:852, yrkande
1) av m- och c-ledamöterna,

7. förstärkt skattesekretess (motion 1983/84:1386) av m-, c- och fpledamöterna,

8. behandlingen av ansökningar om godkännande av läkemedel (motion
1982/83:1624) av vpk-ledamoten.

1 Riksdagen 1983184. 4 sami. Nr 29

KU 1983/84:29

Propositionen

Hemställan

I proposition 1983/84:142 (justitiedepartementet) föreslås i den del som
behandlas av konstitutionsutskottet att riksdagen antar ett förslag till lag om
ändring i sekretesslagen.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har följande lydelse:

1 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2§ sekretesslagen (1980:100) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
14 kap.

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till
myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten
mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid en myndighet där
uppgiften förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande

av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i
brottmål.

Sekretess enligt 7 kap. 1 och 4§§
hindrar inte, att anmälan görs till
åklagarmyndighet eller polismyndighet
angående misstanke om brott enligt
3, 4 och 6 kap. brottsbalken mot
den som inte fyllt aderton år eller att
uppgift som angår misstanke om
brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år,
lämnas till en sådan myndighet.

Sekretess hindrar inte att uppgift
som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet
eller annan myndighet som har
att ingripa mot brottet, om fängelse är
föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än
böter.

För uppgift som omfattas av sekretess
enligt 7 kap. 1-6 §§, 8 kap. 8§
första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap.
7 §, 8 § första eller andra stycket eller
9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs
i tredje stycket endast såvitt
angår misstanke om brott för vilket
inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i tvä år. Dock hindrar sekretess
enligt 7 kap. 1 eller 4 § inte att
uppgift som angår misstanke om
brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbal -

KU 1983/84:29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ken mot någon som inte har fyllt
arton år lämnas till åklagarmyndighet
eller polismyndighet.

Tredje stycket gäller inte uppgift
som omfattas av sekretess enligt 9
kap. 9 § första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Huvudsakligt innehåll

I propositionen föreslås att myndigheterna i större utsträckning än vad som
gäller f. n. utan hinder av sekretess skall få lämna ut uppgifter som angår
misstankar om allvarligare brott till polis och åklagare. Förslaget bygger på
en promemoria från brottsförebyggande rådet och är avsett som ett led i
kampen mot organiserad och ekonomisk brottslighet och annan allvarlig
kriminalitet, t. ex. narkotikabrott och våldsbrott.

En förutsättning för att en uppgift skall få lämnas ut enligt förslaget är att
det för brottet är föreskrivet fängelse och att den straffbara gärningen kan
antas föranleda annan påföljd än böter.

För myndigheterna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten behålls i
allt väsentligt nuvarande ordning. Den innebär att sekretess inte hindrar att
uppgift lämnas till polis eller åklagare angående misstankar om brott med ett
minimistraff på två års fängelse eller misstankar om vissa allvarliga brott mot
minderåriga.

Även för andra myndigheter som i dag inte har möjlighet att tillämpa den
s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen föreslås en undantagsbestämmelse
som innebär att uppgift får lämnas ut bara beträffande brott med
ett minimistraff på två års fängelse.

De allmänna advokatbyråerna undantas helt från möjligheten att tillämpa
den föreslagna regeln om uppgiftslämnande vid brott.

Beträffande propositionens närmare innehåll hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandena i följdmotionerna

I motion 1983/84:2807 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas

1. att riksdagen ändrar 14 kap. 2§ sekretesslagen i enlighet med vad som
anförts i motionen om behörig beslutsfattare,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökad tystnadsplikt i
enlighet med vad som angetts i motionen.

I motion 1983/84:2808 av Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda fp)
yrkas

1. att riksdagen beslutar att 14 kap. 2§ tredje stycket sekretesslagen får
följande lydelse: ”Sekretess hindrar inte att uppgift om välgrundad misstan -

KU 1983/84:29

ke om brott lämnas till åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas
föranleda annan påföljd än böter”,

2. att 14 kap. 2§ första stycket sekretesslagen får följande lydelse:

”Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § av en
myndighet lämnas till en annan myndighet ”

I motion 1983/84:2809 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar att i avvaktan på ett samlat program för kampen mot ekonomisk
brottslighet och narkotikabrott uppskjuta behandlingen av proposition
1983/84:142, såvitt avser lagförslag 1, till nästkommande riksmöte.

Övriga motionsyrkanden

I motion 1982/83:185 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förnyad utredning om sekretesslagstiftningen i enlighet
med vad som anförs i motionen.

I motion 1982/83:271 av Per Olof Håkansson (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag till lag om tystnadsplikt för anställda i bevakningsföretag
i enlighet med vad som anges i motionen.

I motion 1982/83:852 av Björn Körlof och Bertil Lidgård (båda m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen
och sekretesslagen att register över enskildas vapeninnehav sekretessbeläggs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lokal polismyndighets tillgång till uppgifter om
enskildas innehav av militära vapen inom distriktet.

I motion 1982/83:854 av Rosa Östh (c) yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i sekretesslagen att sekretesskyddet enligt 9 kap. 10 §
sekretesslagen kommer att omfatta också de fall som anges i 7 kap. 3 och 6 §§
sekretesslagen.

I motion 1982/83:1147 av Rosa Östh (c) yrkas

1. att riksdagen beslutar att det i 7 kap. 2 § 1. sekretesslagen angivna
undantaget i sekretessen inskränks till att omfatta de beslut nämnderna fattar
om intagning, utskrivning och liknande ärenden,

2. att riksdagen beslutar att ge vad som avses i 7 kap. 2§ 2. en klarare
utformning,

3. att riksdagen beslutar att i avvaktan på resultatet av yttrandefrihetsutredningen
upphäva meddelarfriheten beträffande uppgifter som åtnjuter
sekretess enligt 7 kap. 1 och 4§§ sekretesslagen.

I motion 1982183:1624 av Jörn Svensson (vpk) yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen hemställa om åtgärder mot de förvaltningsrättsliga

KU 1983/84:29

missförhållanden som sammanhänger med den illegala särbehandlingen av
ansökningar från läkemedelsindustrin.

I motion 1983/84:586 av Gunnar Nilsson i Eslöv m. fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av en översyn av sekretessreglerna för socialtjänsten.

I motion 1983184:1122 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag i syfte att ge myndigheter talerätt i mål angående
utlämnande av allmänna handlingar.

I motion 1983/84:1386 av Ove Eriksson och Birger Hagård (båda m) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 9 kap. 1 §
sekretesslagen att skattesekretessen i första instans görs absolut.

De i följdmotionerna upptagna frågorna

I motion 1983/84:2807 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hävdas att
befogenheten att besluta att lämna ut uppgifter bör ankomma på myndigheten
som sådan. Frågor om utlämnande av uppgifter angående misstankar om
brott kan enligt motionen många gånger vara svåra att ta ställning till.
Motionären anser det därför olämpligt att en enskild befattningshavare skall
få fatta besluten. Motionen tar vidare upp frågan om tystnadsplikt för
personer som deltar i den offentliga verksamheten som ett led i sin
utbildning, t. ex. medicine studerande och sjuksköterskeelever. Enligt
motionen kan det förhållandet att dessa kategorier inte utan vidare omfattas
av sekretesslagens regler om tystnadsplikt medföra svårigheter när det gäller
att upprätthålla sekretesskyddet, och det torde även kunna medföra
oklarheter vid tillämpningen av de regler om uppgiftslämnande som föreslås i
propositionen.

Även i motion 1983/84:2808 av Karin Ahrland och Lars Emestam (båda
fp) hävdas att det bör ankomma på myndigheten och inte på den enskilde
befattningshavaren att fatta besluten om utlämnande av uppgifter. Enligt
motionen kan det inte antas att det blir någon daglig rutinfråga hos
myndigheterna att vidarebefordra misstankar om brott till andra myndigheter
och det är enligt motionen fråga om så allvarliga saker att den som har det
yttersta ansvaret hos myndigheten bör fatta besluten. I motionen hävdas
vidare att det finns ett behov av att uttryckligen ange vilken grad av misstanke
som skall föreligga för att uppgifter skall lämnas. Motionärerna föreslår
därför att uttrycket ”välgrundad misstanke om brott” införs i lagtexten.

I motion 1983/84:2809 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) hävdas att regeringen
avser att hösten 1984 för riksdagen lägga fram ett samlat program för att
bekämpa narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet. Enligt motionen
framstår detta som det riktiga läget för en sammanhängande bedömning av
vilka åtgärder som är behövliga i detta hänseende. Propositionens förslag

KU 1983/84:29

väcker enligt motionärerna tvivel såväl från konstitutionell synpunkt som
med hänsyn till sina syften. Motionärerna hävdar att uppmjukningen av
sekretessen i propositionen går betydligt längre än vad som är nödvändigt för
att tjäna det uppgivna syftet. Enligt motionärerna föreligger det också en risk
för att man inleder en utveckling, där myndighetsfunktionen utvidgas till att
avse medverkan i polisiär verksamhet under alltför vidsträckta former.

De i övriga motioner upptagna frågorna
A Ny princip för sekretesslagstiftningen

I motion 1982/83:185 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) ifrågasätts om
sekretesslagstiftningen inte skulle bli enklare om den, i motsats till vad som
nu gäller, har sekretess till huvudregel och i stället anger vilka uppgifter som
är offentliga.

Gällande rätt

I svensk rättsskipning och förvaltning gäller sedan gammalt offentlighetsprincipen.
Reglerna om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen. Huvudprincipen, som anges i nämnda kapitels 1 §,
är att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar.
Enligt 2 § i kapitlet får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas
endast om det är påkallat med hänsyn till vissa i paragrafen angivna intressen
såsom t. ex. rikets säkerhet m. m. Vidare anges i stadgandet att begränsningen
att ta del av allmänna handlingar skall anges noga i bestämmelse i särskild
lag eller, om så i visst fall befinns lämpligare, i annan lag vartill den särskilda
lagen hänvisar.

B Myndigheters talerätt i mål om utlämnande av allmän handling

I motion 1983/84:1122 av Lena Öhrsvik (s) föreslås att myndigheter skall
ges talerätt i mål angående utlämnande av allmänna handlingar. Enligt
motionen kan en myndighet ha sådana skäl att skydda vissa uppgifter om
enskildas personliga förhållanden att den önskar en prövning i högre instans.
Det är därför enligt motionären rimligt att också myndigheter ges besvärsrätt.

Gällande rätt

I 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen stadgas att om annan än riksdagen
eller regeringen avslår begäran att få ta del av handling eller lämnar ut allmän
handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll
eller eljest förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet. Enligt 15
kap. 7 § sekretesslagen föreligger besvärsrätt för enskild mot ett beslut

KU 1983/84:29

varigenom en myndighet har avslagit den enskildes begäran att få ta del av
handling eller lämnat ut en allmän handling med förbehåll, som inskränker
sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den. Mot
beslut varigenom en myndighet har avslagit en annan myndighets begäran att
få ta del av handling eller på annat sätt få del av uppgift får enligt 8 § i nämnda
kapitel besvär anföras av den myndighet som fått sin begäran avslagen. Vissa
undantag i fullföljdsrätten föreligger.

Rätt att överklaga ett beslut om utlämnande av en handling föreligger inte
för t. ex. den som anser att han lider skada av att handlingen lämnas ut och
inte heller för en myndighet som vägrat lämna ut en handling men som fått
sitt beslut ändrat av en högre instans.

I förarbetena till sekretesslagen berörs inte direkt möjligheten att ge
besvärsrätt åt en myndighet som vägrat lämna ut en handling men som fått
beslutet upphävt av en högre instans. Vissa allmänna principer för besvärsrätten
diskuteras emellertid. I specialmotiveringen till 15 kap. 7 § sekretesslagen
(prop. 1979/80:2, del A,s. 363) uttalar departementschefen bl. a.
följande.

Från några håll har framförts att också den som anser sig bli lidande av ett
utlämnande borde ha möjlighet att överklaga. Enligt den ordning som hittills
har gällt är det bara sökanden som har klagorätt. Tanken på en utvidgning av
klagorätten till att gälla andra än sökanden avvisades vid antagandet av det
nya 2 kap. TF (prop. 1975/76:160 s. 203 f). De skäl som då anfördes är enligt
min mening fortfarande bärande. Samma skäl talar också starkt mot
regeringsrättens och Svea hovrätts förslag under remissbehandlingen om att
ett system med ett allmänt ombud som motpart till klaganden tillskapas vid
frågans prövning i domstol.

I proposition 1975/76:160 s. 203-204 anför föredragande departementschef.

Enligt gällande rätt har i regel den som har fått avslag på en begäran att få
se en handling hos en myndighet rätt att föra talan mot beslutet. Denna
ordning bör givetvis behållas.

En annan fråga är om den som anser sig bli lidande på att en handling
lämnas ut skall ha rätt att överklaga beslutet om utlämnande. Enligt gällande
rätt är det som har nämnts bara sökanden som har klagorätt i utlämnandefrågor.
I och för sig talar t. ex. intresset att motverka otillbörligt intrång i
personlig integritet för att den som kan lida skada av att en handling lämnas
ut tillerkänns klagorätt. I så fall skulle, som bl. a. regeringsrätten påpekar,
inte som f. n. behöva befaras att lägre instanser ”för säkerhets skull”vägrar
utlämnande i tveksamma fall. En andra fördel skulle, som också framhålls av
några remissinstanser, vara att prejudikatbildningen skulle kunna bli mer
allsidig.

Som jag har nämnt i det föregående föreslog OK i sin diskussionspromemoria
år 1964 besvärsrätt även för den som ansåg sig lida skada genom bifall
till en framställning om utlämnande. OK frånföll dock förslaget i sitt

KU 1983/84:29

slutbetänkande år 1966. Motiveringen då var främst att en sådan besvärsrätt,
för att inte vara meningslös, förutsatte att myndighet skulle kunna förordna
interimistiskt att handlingen inte fick utlämnas. Denna möjlighet skulle å
andra sidan kunna utnyttjas i förhalningssyfte.

OSK har anslutit sig till OK:s slutliga ståndpunkt. Flertalet remissinstanser
har godtagit OK:s och OSK:s ställningstagande. Även enligt min mening
talar starka skäl mot en utvidgning av klagorätten till att gälla andra personer
än sökanden. De i och för sig beaktansvärda fördelar som skulle tänkas följa
med en sådan utvidgning kan inte uppväga de nackdelar som skulle bli
oundvikliga. Det är enligt min mening uppenbart att utvidgningen skulle
kunna äventyra vad som ofta har avgörande betydelse, när offentlighetsprincipen
skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. Jag är därför inte
beredd att föreslå att annan än den som har begärt att få ut handlingen får rätt
att klaga.

C Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

Frågan om sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten tas upp
i motionerna 1982/83:854 av Rosa Östh (c), 1982/83:1147 av Rosa Östh (c)
och 1983/84:586 av Gunnar Nilsson i Eslöv m. fl. (s).

Motion 1982183:854 av Rosa Östh (c) behandlar sekretessen för vissa
uppgifter hos besvärsnämnden för rättshjälpen och domstolsverket i ärenden
om rättshjälp (9 kap. 10 § sekretesslagen). I motionen påpekas att enligt
sekretesslagen kan sekretessen inom hälso- och sjukvården i vissa fall gälla
även mot den som fått vård eller behandling (7 kap. 3 och 6 §§). Dessa regler
har till syfte dels att skona den enskilde själv, dels att förhindra att tredje man
utsätts för repressalier. En allvarlig brist föreligger emellertid enligt motionen
genom att skyddet inte lagligen torde kunna upprätthållas hos besvärsnämnden
för rättshjälpen eller hos domstolsverket i samband med besvär
över beslut av psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnderna och beslutsnämnderna
för psykiskt utvecklingsstörda i ärenden om rättshjälp. Motionären
anser därför att det i första hand synes lämpligt att ändra 9 kap. 10 §
sekretesslagen så att samma skydd som ges i 7 kap. 3§ m. fl. kommer att
gälla.

Gällande rätt m.m.

I 7 kap. 1 § sekretesslagen stadgas om sekretess inom hälso- och
sjukvården för uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Enligt 3 § i kapitlet gäller denna sekretess även i förhållande till
den vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans
hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen
är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom. I 7 kap 6 §
föreskrivs att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården samt inom
socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller

KU 1983/84:29

någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs.

Beträffande ärenden om rättshjälp stadgas i 9 kap. 10 § sekretesslagen om
sekretess hos bl. a. besvärsnämnden för rättshjälpen samt domstolsverket i
ärende om rättshjälp för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som
ärendet avser och för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs. I paragrafen finns inget stadgande om att sekretess till
skydd för den enskilde kan gällla i förhållande till den enskilde själv.

I proposition 1981/82:186 föreslogs en utvidgning av sekretesskyddet vid
de allmänna försäkringskassorna, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstol
till att under vissa omständigheter också gälla gentemot den
försäkrade själv. I en motion (1981/82:2496) yrkades avslag på propositionens
förslag. Konstitutionsutskottet uttalade vid behandlingen av frågan
följande (KU 1982/83:12 s. 18):

Samma lagbestämmelser som nu föreslås införda på försäkringsområdet
gäller f. n. för motsvarande uppgifter inom hälso- och sjukvården (7 kap. 3 §
sekretesslagen) och vad beträffar enskilds anmälan eller utsaga också inom
socialtjänsten (7 kap. 6§ sekretesslagen).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag till sekretesslagen
(1979/80:2) behandlade utskottet en motion (fp), vari yrkades avslag på
förslaget att sekretessen under vissa omständigheter skulle enligt huvudregeln
i 14 kap. 4§ sekretesslagen gälla också mot den som sekretessen avsåg
att skydda (KU 1979/80:37 s. 24). Utskottet avstyrkte motionen med
motiveringen att en sådan regel inte kunde undvaras med hänsyn till
patientens bästa. Utskottet underströk dock att bestämmelsen inte borde
tillämpas annat än i särskilda undantagsfall.

Mot bakgrund av den försiktiga hållning utskottet sålunda intagit i fråga
om sekretessens giltighet mot den enskilde själv kan det synas betänkligt att
utsträcka en sådan ordning till ytterligare områden. Den utredning som
föregått propositionens förslag visar emellertid enligt utskottets mening, att
det finns ett påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen, som erhållit
samma restriktiva utformning som 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag och avstyrker motion 1981/82:2496.

I motion 1982/83:1147 av Rosa Östh (c) påpekas att enligt 7 kap. 2 § 1
sekretesslagen gäller inte sekretessen beslut av nämnder som avgör frågor
om utskrivning m. m. för patienter som vårdas enligt lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) och de psykiskt
utvecklingsstörda som omfattas av den särskilda omsorgslagstiftningen.
Vissa av de klagomål som kommer in till nämnderna är nämnderna inte
behöriga att handlägga, och de måste då av formella skäl fatta beslut om att
inte ta upp sådana framställningar till prövning. Enligt motionen bör
sistnämnda typ av beslut med hänsyn till patienternas integritet inte vara
offentliga. Vidare framhålls i motionen att enligt 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen
gäller sekretessen inte beslut enligt LSPV eller omsorgslagstiftningen om
beslutet avser frihetsberövande åtgärd. Enligt motionen har uttrycket

1* Riksdagen 1983/84.4sami. Nr29

KU 1983/84:29

”frihetsberövande åtgärd” visat sig oklart, vilket medfört att komplicerade,
juridiska bedömningar måste göras av sjukvårdspersonalen. Slutligen hävdas
i motionen att meddelarfriheten beträffande uppgifter som åtnjuter sekretess
enligt 7 kap. 1 och 4§§ bör upphävas eftersom det kan ifrågasättas om det
genom de nuvarande reglerna har åstadkommits en lämplig avvägning
mellan patientens berättigade krav på integritetsskydd och behovet av
allmän insyn.

Gällande rätt

Enligt 7 kap. 2 § 1 sekretesslagen gäller sekretessen inte för beslut av
utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda eller psykiatriska
nämnden. I paragrafens andra punkt föreskrivs att sekretessen enligt
1 § inte gäller beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård
eller omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om beslutet angår frihetsberövande
åtgärd.

I förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A s. 164-165 och s.
175) uttalar föredragande departementschef bl. a. följande angående ifrågavarande
bestämmelser:

För egen del anser jag det angeläget att slå vakt om offentlighetsintressena
när fråga är om ingripande mot enskilda i de fall som det här är fråga om. I
överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag därför att beslut
av nuvarande utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska nämnden
samt beslut inom socialvården om tvångsmässig vård av enskild skall vara
offentliga. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av 2 och 4§§.
Däremot anser jag det inte nödvändigt att föreskriva mindre sträng sekretess
i de ärenden till vilka dessa beslut är hänförliga. Frågan huruvida andra
uppgifter än sådana som framgår av beslut skall få lämnas ut skall alltså enligt
departementsförslaget - liksom enligt gällande rätt - bedömas på samma sätt
som när uppgift i allmänhet begärs utlämnad från sjukvården eller socialvården,
dvs. enligt ett omvänt skaderekvisit.

De uppräknade nämnderna handlägger frågor om intagning och utskrivning
från sjukhus m. m. och närbesläktade frågor av stor betydelse för
berörda enskilda. Beslut av nämnderna bör som jag redan har framhållit
alltid, liksom f. n. vara offentliga. Detsamma bör gälla andra beslut i ärenden
inom hälso- och sjukvården vilka angår frihetsberövande åtgärd. Härmed
avses inte endast beslut om intagning på sjukhus och om inskrivning i
vårdhem eller i specialsjukhus utan också andra beslut som angår längden
eller karaktären av ett frihetsberövande, såsom beslut i fråga om tillstånd att
vistas på egen hand utanför sjukhusområde, om utskrivning eller utskrivning
på försök, om återtagning av försöksutskriven och om skyldighet att stanna
kvar på sjukhus. Beslut om inskrivning av psykiskt utvecklingsstörd i
särskola kan inte i och för sig anses vara ett beslut om frihetsberövande,
däremot beslut om att särskoleelev är skyldig att bo i annat hem än det egna.

Frågan om besluts offentlighet berörs vidare i proposition 1981/82:186 s. 46

KU 1983/84:29

om ändringar i sekretesslagen. Med anledning av ett förslag från psykiatriska
nämnden att beslutsoffentligheten enligt 7 kap. 2 § 1 sekretesslagen skulle
begränsas till beslut som angår frihetsberövande åtgärder uttalade departementschefen
följande:

Enligt psykiatriska nämnden fattar de nämnder som avses i punkten även
beslut som inte rör frihetsberövande åtgärder. Det kan vara beslut om
avvisande av allmänna klagomål över vården, som det inte ankommer på
nämnderna att avgöra, och andra beslut av liknande slag.

För egen del anser jag att det inte finns något behov av sekretess i de fall
nämnden åsyftar. Någon ändring föreslås därför inte.

Riksdagen följde propositionens förslag i denna del.

I propositon 1981/82:186 uttalade föredragande departementschef bl. a.
följande angående meddelarfriheten på vårdområdet (s. 45-46):

Med beslut om vård utan samtycke avses beslut om vård oberoende av
samtycke enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård, LVU och
LVM.

Med verkställighet av ett beslut om frihetsberövande avses de olika
åtgärder som vidtas för att genomföra frihetsberövandet. Att en intagen får
permission eller hålls isolerad är exempel på verkställighetsåtgärder. Även
en patients medicinering eller ett beslut om att en patient har meddelats
besöksförbud är omständigheter som kan hänföras till verkställigheten.
Däremot kan knappast uppgifter om en patients diagnos anses avse
verkställigheten av ett beslut om frihetsberövande. Enligt min mening har
området för meddelarfriheten preciserats på ett godtagbart sätt. Det finns
därför inte anledning att föreslå några kompletterande bestämmelser på
denna punkt. F. ö. övervägs hela frågan om meddelarfrihetens omfattning av
yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10).

Yttrandefrihetsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1983:70) Värna
yttrandefriheten uttalat bl. a. följande angående meddelarfriheten på socialoch
sjukvårdsområdet (s. 152-153):

Kravet på insyn och möjlighet till offentligt skärskådande i allmän debatt
gör sig särskilt starkt gällande i fråga om all sådan myndighetsutövning som
innebär att enskilda berövas friheten. Den utformning som förfarandena vid
socialrättsliga frihetsberövanden numera har fått kan ses som ett resultat av
det långvariga arbetet på att förbättra medborgarnas rättstrygghet på det
administrativa området. En förbättring av förutsättningarna för den offentliga
bevakningen av myndigheternas verksamhet på detta fält skulle ligga väl i
linje med den utveckling som har skett. Detta gäller såväl när frågorna har
ställts under domstols prövning som på andra stadier av handläggningen. I
fråga om provisoriska beslut framträder behovet av insyn så mycket tydligare
om man tänker på att sådana kan upphöra eller förfalla utan att leda till
domstolsprövning. Om meddelarfriheten får gälla uppgifter i ärenden om

KU 1983/84:29

frihetsberövanden uppnås en betydelsefull förbättring av möjligheterna till
offentlig uppmärksamhet i sådana frågor. Den bör dock begränsas så att
tystnadsplikten får företräde om det finns anledning att anta att ett röjande
av en uppgift innebär fara för att någon enskild utsätts för men. Även om
strävan efter insyn ytterst grundar sig på omsorgen om den enskildes
rättssäkerhetsintresse, gör sig här liksom på beskattnngsväsendets område
ett behov av skydd för den personliga integriteten gällande.

Att offentliga funktionärer av försiktighetsskäl kan vara böjda för att avstå
från att lämna meddelanden är inte något starkt skäl mot meddelarfriheten.
Denna innebär aldrig någon skyldighet att lämna ut uppgifter. Det är alltid
den enskilde funktionärens omdöme som avgör om meddelarfriheten skall
begagnas i ett visst fall. Finns friheten kan man hoppas att det omdömet fäller
utslag som möjliggör insyn där sådan är av nöden. Finns den inte saknas
också grund för förhoppningen. Vad gäller invändningen att meddelanden
kan komma att lämnas även utan att något allmänintresse kräver det vill vi
framhålla att mottagaren alltid kan underlåta att publicera uppgifterna.
Meddelanden utan allmänintresse behöver inte för den skull sakna värde för
den journalistiska verksamheten. En sanningstrogen verklighetsuppfattning
hos företrädarna för massmedierna kan ses som en värdefull tillgång för alla.
Den främjar en korrekt och belysande information i fall där ett allmänintresse
verkligen påkallar att publicering kommer till stånd. (Jfr prop. 1975/76:204
s. 94 f.)

En publicering som syftar till att belysa hur en myndighet använder sina
befogenheter kan utformas så att detaljer om enskilda medborgares liv inte
lämnas ut. Under alla förhållanden bör man hålla i minnet att uppgifter om
enskilda aldrig får publiceras på ett sätt som innebär att förbudet mot förtal
överträds.

Vi anser således att meddelarfriheten bör kunna utsträckas till att gälla inte
bara som nu uppgifter om verkställighet av beslut om omhändertagande utan
även uppgifter i mål och ärenden om frihetsberövanden som handläggs hos
förvaltningsmyndigheter, domstolar eller sådana nämnder som avses i 2 kap.
9§ regeringsformen. Vårt förslag är utformat så.

I motion 1983/84:586 av Gunnar Nilsson i Eslöv m. fl. (s) anförs att det
borde övervägas att ge myndigheterna rätt att i massmedia lämna sin version
av ett ärende utan hänsyn till sekretessreglerna för socialtjänsten i de fall där
en enskild genom att lämna fullmakt för annan att ta del av annars
sekretessbelagda uppgifter eller genom att lämna ut valda delar själv
offentliggöra sekretesskyddade uppgifter. I de fall, där initiativet till att
lämna ut de sekretessbelagda uppgifterna uppenbarligen inte tagits av den
sekretessen skyddar, bör dock enligt motionen sekretessen brytas endast om
medgivande ges härtill. Enligt motionen skulle det genom den föreslagna
ordningen bli lättare för myndigheterna att komma med bemötanden när det
på felaktiga grunder i massmedia framställs som om myndigheterna vill skada
enskilda.

Gällande rätt

Enligt 7 kap. 4§ första stycket sekretesslagen gäller sekretess inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte

KU 1983/84:29

står klart att upgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om omhändertagande
eller beslut om vård utan samtycke. Meddelarfrihet råder endast i
fråga om uppgifter om verkställigheten av beslut om omhändertagande eller
beslut om vård utan samtycke (16 kap. 1 § sekretesslagen).

D Tystnadsplikten för anställda i bevakningsföretag

Motion 1982/83:271 av Per Olof Håkansson (s) tar upp frågan om
tystnadsplikten för anställda i bevakningsföretag. I motionen anförs att
tystnadsplikten för merparten av de anställda regleras genom kollektivavtal.
För vissa kategorier är tystnadsplikten dock offentligrättsligt reglerad. Enligt
motionen bör den vara offentligrättsligt reglerad för alla anställda i bevakningsföretag,
och utgångspunkten för en sådan lagstiftning bör kunna vara
den tystnadsplikt som nyligen ålagts medarbetarna i SOS Alarmering AB
(SFS 1981:1104, prop. 1981/82:24).

Gällande rätt

Det föreligger ingen generell lagreglering av tystnadsplikten för enskilda
som inte är offentliga funktionärer. Däremot finns regler om tystnadsplikt
för enskilda i ett stort antal specialförfattningar. Således finns t. ex. i 11 §
lagen (1980:578) om ordningsvakter ett stadgande om tystnadsplikt för
ordningsvakter och i 13 § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m.m. ett stadgande om tystnadsplikt för skyddsvakter.
Tystnadsplikt för enskilda kan även ha ålagts genom avtal, exempelvis
anställningsavtal eller kollektivavtal. Exempel härpå är 15 § punkt 5 i
kollektivavtalet den 6 april 1983 mellan Svenska Arbetsgivareföreningens
allmänna grupp och Svenska Transportarbetareförbundet. Enligt sistnämnda
paragraf har väktare tystnadsplikt beträffande iakttagelser i tjänsten.

Regler för bevakningsföretagens verksamhet finns i lagen (1974:191) om
bevakningsföretag. Lagen saknar emellertid regler om tystnadsplikt. Denna
fråga synes inte heller ha diskuterats i förarbetena till lagen.

Enligt 4 § lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler
får den som är eller har varit verksam hos en alarmeringscentral
inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit om
sådant som har yttrats vid vissa i 2 § nämnda lag angivna telefonsamtal och
som angår enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller som angår
förhållanden av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller förebyggandet
och beivrandet av brott.

KU 1983/84:29

E Sekretesskydd för register över vapeninnehav

I motion 1982/83:852 av Björn Körlof och Bertil Lidgård (båda m) påpekas
att det i olika sammanhang, t. ex. hos polisen och inom hemvärnet, förs
register över vapeninnehav och att dessa register är offentliga. Mot bakgrund
av bl. a. den oroväckande omfattningen av vapenstölder i landet och inslaget
av våld med vapenanvändning i narkotikahanteringens olika förgreningar ter
det sig enligt motionen otillfredsställande att vem som helst i stor utsträckning
kan ta del av vilka som i hemmet förvarar vapen. Register över enskildas
vapeninnehav bör därför sekretessbeläggas. I motionen hävdas vidare att det
skulle vara värdefullt för polisen att känna till även innehav av militära
vapen. Ett sätt att tillgodose detta behov skulle enligt motionen vara att man
inom försvarsmakten bygger upp ett centralt system för registrering av vapen
som lämnats ut till enskilda från militära myndigheter och att polismyndigheterna
får tillgång till detta register.

Gällande rätt m. m.

Någon sekretess för uppgifter i register över vapeninnehav gällde inte
enligt äldre sekretesslagstiftning, och införande av en sådan sekretess synes
heller inte ha diskuterats i förarbetena till sekretesslagen.

Med anledning av en motion (1981/82:377) behandlade konstitutionsutskottet
i betänkandet 1982/83:12 frågan om sekretess för uppgifter om
register över enskildas vapeninnehav. Utskottets majoritet uttalade därvid
följande:

I motion 1981/82:377 av Björn Körlof och Bertil Lidgård (båda m) yrkas
sekretess för vapenregister, t. ex. hos polisen och hos hemvärnet. Bakgrunden
till motionsyrkandet är den stora omfattningen av vapenstölder.

Med hänsyn till bl. a. att sekretess på ifrågavarande område inte tidigare
förekommit har utskottet inhämtat rikspolisstyrelsens yttrande över motionen.
Styrelsen har tillstyrkt att sekretess införs för ifrågavarande uppgifter
och därvid åberopat den oroväckande omfattningen av vapenstölder.

Utskottet är inte berett att utan mera ingående överväganden införa
sekretess på ett område där sekretess inte tidigare aktualiserats. Frågan kan
enligt utskottets mening lämpligen övervägas i anslutning till departementsbehandlingen
av BRÅ-gruppens förslag. Med det anförda avstyrks motionsyrkandet.

Utskottets borgerliga ledamöter anslöt sig i en reservation till den
uppfattning som anförts i motionen och i rikspolisstyrelsens yttrande att de
ökade vapenstöldema aktualiserade en sekretessregel på området. Enligt
reservanternas mening borde frågan tas upp i anslutning till departementsbehandlingen
om BRÅ-gruppens förslag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan om inrättandet av ett centralt system för registrering av vapen som
lämnats ut till enskilda från militära myndigheter behandlades av försvarsutskottet
i betänkandet 1982/83:8. Utskottet anförde följande.

KU 1983/84:29

Den i motionen aktualiserade frågan om ett centralt register över enskilda
som disponerar militära vapen har nyligen övervägts i samband med en
översyn av vapenlagstiftningen (Ds Ju 1979:17 s. 63). Det ansågs inte då
föreligga tillräckligt underlag för att bedöma om en sådan ordning var
genomförbar.

Utskottet anser att riksdagen inte bör förorda en ny prövning av frågan så
kort tid efter en omfattande ändring av vår vapenlagstiftning (prop.
1981/82:1, JuU 15, rskr 55). Därvid har utskottet bl. a. beaktat kostnadsaspekter
och det förhållandet att man inte kommer till rätta med missbruk av
vapen som har förvärvats på illegal väg genom att upprätta det föreslagna
registret.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motion 1981/82:377, yrkande 2.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

F Förstärkt skattesekretess

I motion 1983/84:1386 av Ove Eriksson och Birger Hagård (båda m)
framhålls bl. a. att kravet på ett fullgott sekretesskydd i taxeringsärenden är
starkt mot bakgrund av de långtgående skyldigheter alla skattskyldiga har
när det gäller att lämna upplysningar om sin ekonomi och sina levnadsförhållanden.
De nuvarande reglerna om att sekretessen inte gäller beslut,
varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst eller underlag för bestämmande
av skatt fastställs, medför enligt motionen att skyddet i väsentliga
delar upphävs.

Gällande rätt m. m.

Enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för myndighets verksamhet,
som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt
fastställande av underlag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden. Med undantag för uppgifter hos
tullverket och uppgifter i skatteprocess i domstol är sekretessen absolut, dvs.
sekretessen gäller även om den enskilde inte skulle lida någon skada om
uppgiften lämnades ut. I tredje stycket av paragrafen stadgas emellertid att
sekretessen, med vissa undantag, inte gäller beslut, varigenom skatt eller
pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av
skatt fastställs.

I förarbetena till stadgandet (prop. 1979/80:2 del A s. 260) uttalade
föredragande departementschef bl. a. följande:

På motsvarande sätt som i promemorian undantas i tredje stycket från
sekretess beslut varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms
samt beslut varigenom underlag för bestämmande av skatt fastställs (jfr 10
kap. 1 § tredje stycket 2 promemorieförslaget). Till beslut som här avses hör
bl. a. beslut om debitering eller jämkning av preliminärskatt, beslut om
taxering, beslut om åsättande av särskilt taxeringsvärde på fastighet, beslut

KU 1983/84:29

om rättelse av tidigare beslut liksom beslut om eftertaxering och beslut
varigenom taxering ändras eller upphävs. Vidare är beslut om nedsättning av
eller befrielse från skatt och beslut om värdesättning av aktier eller andelar
offentliga (jfr 10 kap. 2 § andra stycket och 4 § första stycket promemorieförslaget).
Till skillnad mot promemorieförslaget gäller beslutsoffentligheten
inte bara slutliga beslut utan också preliminära beslut som meddelas under
ett skatteärendes gång och som den skattskyldige kan få omprövade inom
ärendets ram. I den mån sådana beslut har rättsverkan eller är verkställbara
får de anses utgöra beslut varigenom skatt bestäms.

Beslutsoffentligheten omfattar bara beslut som innebär att skatt bestäms
eller underlag för bestämmande av skatt fastställs och avser alltså inte beslut i
dispensärenden och beslut i ärenden om förhandsbesked i taxerings- och
skattefrågor. En i viss mån kontroversiell fråga har varit om beslut om
avvikelse från självdeklaration skall vara sekretessbelagda. Denna typ av
beslut kommer att försvinna i det nya taxeringsförfarandet och skall ersättas
av beslut varigenom taxering åsätts (jfr prop. 1977/78:181 s. 219). Att
undanta sådana beslut från principen att beslut skall vara offentliga bör inte
komma i fråga. Inte heller bör beslut, varigenom t. ex. reklamskatt eller
kilometerskatt bestäms, vara hemliga, något som har diskuterats under
remissbehandlingen.

Yttrandefrihetsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1983:70) Värna
yttrandefriheten anfört bl. a. följande angående sekretessen inom beskattningsväsendet
(s. 147 och 149).

Ett syfte med att reglerna om meddelarfriheten förs in i grundlag är att de
allmänna principerna skall få lättare att slå igenom inom olika delar av den
statliga och kommunala verksamheten. Den tanke som ligger bakom hela
offentlighetsprincipen är att den skall möjliggöra insyn i och kritik av
myndigheternas sätt att utöva sina maktbefogenheter. I detta perspektiv
framstår det som otillfredsställande att en så stor och så viktig förvaltningsgren
med så utomordentligt ingripande maktbefogenheter som beskattningsväsendet
i så stor utsträckning skall vara undandragen de möjligheter till
kontroll som på andra områden följer av offentlighetsprincipen. Det vore väl
motiverat att överväga innehållet i den grundläggande sekretessregeln och
pröva skälen för den vidsträckta sekretessen - en regel med skaderekvisit
kunde ha skäl för sig även utanför domstolsmålen (jfr reservation i KU
1979/80:37 s. 45 ff.). Riksdagen har emellertid för inte länge sedan tagit
ställning i den frågan, och denna omfattas inte av vårt uppdrag. I stället får
man undersöka vad som kan vara att vinna på att meddelarfriheten helt eller
delvis finge företräde framför tystnadsplikten.

Det finns all anledning att, såsom skedde under förarbetena till sekretesslagen,
räkna med att många enskilda hyser en stark motvilja mot att se
uppgifter om sina personliga och ekonomiska förhållanden spridda till
offentligheten. I första hand bör reglerna också utformas så att de ger
möjlighet att för publicering lämna ut uppgifter om myndigheternas sätt att
utöva sina befogenheter. Som förut har framgått svarar denna möjlighet mot
ett reellt behov. Det bör också understrykas att meddelarfriheten inte
grundar någon rätt att få ut uppgifter. Den långtgående sekretessen inom
skatteförvaltningen kvarstår i och för sig. Här liksom i andra fall innebär

KU 1983/84:29

meddelarfriheten att det överlämnas åt tjänstemannen att efter eget omdöme
avgöra om det är önskvärt eller försvarligt att förmedla vissa uppgifter för
offentliggörande.

G Behandlingen av ansökningar om godkännande av läkemedel

I motion 1982183:1624 av Jörn Svensson (vpk) hävdas att lantbruksstyrelsen
infört en särskild ordning för behandling av läkemedelsindustrins
ansökningar till de etiska nämnderna för djurförsök under påstående att det
speciella förfarandet är motiverat av affärssekretess. Enligt motionen strider
förfarandet mot grundlag och tryckfrihetsförordning, emedan enbart uppgifter
av typ affärshemligheter får sekretessbeläggas och inte ansökningsmaterialet
i allmänhet.

Gällande rätt

Enligt 12 a § lagen (1944:219) om djurskydd får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om prövning från
etisk synpunkt i fråga om användning av djur i verksamhet som avses i 12 §
första stycket nämnda lag.

I 16 § förordningen (1979:286) om användning av djur för vetenskapliga
ändamål m. m. stadgas att i varje högskoleregion skall finnas en djurförsöksetisk
nämnd med uppgift att pröva den tillämnade användningen av djur
i verksamhet som avses i 12 § första stycket djurskyddslagen. Enligt 17 § i
förordningen skall i varje nämnd ingå lika många lekmän, forskare och
representanter för personal som handhar försöksdjur. Bland lekmännen
skall ingå representanter för djurskyddsorganisationer. Antalet ledamöter
bestäms av lantbruksstyrelsen. Enligt 18 § i förordningen meddelas närmare
föreskrifter om nämndernas organisation och om handläggningen av ärendena
av lantbruksstyrelsen.

Regler om sekretess beträffande tillsyn enligt förordningen om användningen
av djur för vetenskapligt ändamål m. m. finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen.
Av första stycket i nämnda paragraf jämfört med 2§ sekretessförordningen
(1980:657) och punkten 87 i bilagan till förordningen framgår att
sekretess gäller för bl. a. uppgifter om enskilds affärs- eller driftsförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde
lider skada om uppgifterna röjs.

Enligt uppgifter som inhämtats från lantbruksstyrelsen handläggs i enlighet
med lantbruksstyrelsens instruktion för nämnderna ansökningar från
läkemedelsindustrin av en grupp inom nämnden bestående av tre personer,
varav en lekman, en forskare och en representant för personal som handhar
försöksdjur. Ingen av de i gruppen ingående personerna får ha anknytning till
läkemedelsindustrin.

Lantbruksstyrelsen har nyligen föreslagit att de djurförsöksetiska nämnderna
skall omorganiseras. Förslaget har remissbehandlats under våren

KU 1983/84:29

1984. Lantbruksstyrelsen avvaktar emellertid med att ta slutlig ställning
beträffande utformningen av de nya reglerna för de djurförsöksetiska
nämnderna tills den definitiva lydelsen av den nya djurskyddslagen är klar.
Någon ändring beträffande handläggningen av ansökningar från läkemedelsindustrin
planeras dock inte.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande förutom propositionen och
följdmotionema till denna också ett antal motioner om sekretessfrågor som
väckts under de allmänna motionstiderna 1983 och 1984.

Propositionen innehåller förslag om att myndigheterna i större utsträckning
än som gäller f. n. utan hinder av sekretess skall få lämna ut uppgifter
som angår misstankar om allvarligare brott till bl. a. polis och åklagare.
Förslaget bygger på en promemoria från brottsförebyggande rådet (BRÅgruppen)
och är avsett som ett led i kampen mot organiserad och ekonomisk
brottslighet och annan allvarlig kriminalitet, t.ex. narkotikabrott och
våldsbrott. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

I samband med att sekretesslagen antogs uttalade riksdagen (KU 1979/
80:37, rskr 179) att en av de frågor som borde utredas vidare var
möjligheterna att utan hinder av sekretess lämna uppgifter mellan myndigheterna
i brottsbekämpande syfte. Regeringen uppdrog åt brottsförebyggande
rådet (BRÅ) att bl. a. granska bestämmelserna på det aktuella området.
BRÅ tillkallade en särskild utredningsgrupp (BRÅ-gruppen) för att utföra
uppdraget. Gruppen lämnade i november 1980 en första promemoria.
Denna låg till grund för proposition 1980/81:78, vilken behandlades av
riksdagen i februari 1981. Dessa frågor togs även upp i proposition
1981/82:186, i vilken föreslogs bl. a. vissa ändringar i sekretessreglerna på
vårdområdet i syfte att göra det möjligt för vårdpersonalen att lämna
uppgifter som angår misstankar om mycket allvarliga brott. Sistnämnda
proposition behandlades av riksdagen i december 1982. BRÅ-gruppen har
därefter i februari 1983 avlämnat den nu aktuella promemorian.

I motion 1983/84:2809 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) föreslås att behandlingen
av propositionen uppskjuts till nästkommande riksmöte med hänsyn
till att regeringen aviserat att den till hösten för riksdagen avser att lägga fram
ett samlat program för att bekämpa narkotikabrottslighet och ekonomisk
brottslighet. Enligt motionen bör en samlad bedömning göras av vilka
åtgärder som är behövliga.

Utskottet vill bl. a. mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden om
uppgiftslämnandet mellan myndigheter inte motsätta sig att möjligheterna
att lämna uppgifter om brottsmisstankar utvidgas. Utskottet kan därför inte
biträda motionsförslaget om uppskov med ärendet.

KU 1983/84:29

I motionerna 1983/84:2807, yrkande 1, av Gunnar Biörck i Värmdö (m)
och 1983/84:2808, yrkande 2, av Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda fp)
föreslås att det bör ankomma på myndigheten som sådan och inte på den
enskilde befattningshavaren att lämna ut uppgifter om brott. Även yrkande 2
i motion 1983/84:2807 berör frågan om vem som skall få lämna ut
uppgifterna. Enligt motionen kan den omständigheten att personer som
deltar i offentlig verksamhet som ett led i sin utbildning inte omfattas av
sekretesslagens regler om tystnadsplikt medföra oklarheter vid tillämpningen
av de regler om uppgiftslämnande som föreslås i propositionen. Enligt
motionen bör sekretesslagens regler om tystnadsplikt utsträckas till att
omfatta även olika kategorier av elever som deltar i den offentliga
verksamheten. I motion 1983/84:2808, yrkande 1, föreslås att uttrycket
”välgrundad misstanke om brott” införs i lagtexten.

Enligt 14 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen hindrar sekretess enligt 7
kap. 1 och 4 §§ inte att anmälan görs till åklagarmyndighet eller polismyndighet
angående misstanke om brott enligt 3,4 och 6 kap. brottsbalken mot den
som inte fyllt 18 år eller att uppgift som angår misstanke om brott för vilket
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en sådan
myndighet. I samband med att detta stadgande fick sin nuvarande lydelse
diskuterades frågan om vem som skall få lämna ut uppgifter om brott till en
annan myndighet. Vid riksdagsbehandlingen anslöt sig konstitutionsutskottet
(KU 1982/83:12) därvid till förslaget i propositionen (1981/82:186) att
prövningen borde ankomma på den enskilde befattningshavaren. Utskottet
påpekade emellertid att det låg i sakens natur att prövningen som regel sker
på en ”hög nivå”. Utskottet erinrade även om att prövningen i tveksamma
fall enligt 15 kap. 6§ sekretesslagen skall hänskjutas till myndigheten.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Förslaget i den nu föreliggande propositionen bygger på riksdagens
nyssnämnda uttalande. Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att
frångå det ställningstagande riksdagen tidigare gjort. Motionerna 1983/
84:2807, yrkande 1 och 1983/84:2808, yrkande 2 avstyrks därför.

När det gäller graden av misstanke anförs i BRÅ-gruppens förslag att en
förutsättning för uppgiftslämnandet är att det ”skäligen kan antas” att ett
brott begåtts. I propositionen framhålls att det är angeläget att de uppgifter
som lämnas ut är så tillförlitliga och konkreta som möjligt, men att det kan
vara svårt att välja ett uttryck som från alla synpunkter ter sig som det
lämpligaste. Vidare erinras om att det i den nuvarande bestämmelsen i 14
kap. 2§ sekretesslagen inte anges någon kvalifikation av misstankegraden.
Slutsatsen i propositionen är att misstankarnas styrka givetvis bör vara en av
de omständigheter som en myndighet tar hänsyn till när den prövar om
uppgifter bör lämnas ut eller ej men att detta inte behöver komma till uttryck
i lagtexten. Utskottet delar propositionens bedömning på denna punkt och
avstyrker motion 1983/84:2808, yrkande 1.

Såsom framhållits i motion 1983/84:2807 gäller reglerna i sekretesslagen

KU 1983/84:29

om tystnadsplikt inte utan vidare för elever som erhåller utbildning vid en
myndighet. Elever kan emellertid bli underkastade tystnadsplikt enligt
föreskrifterna om förbehåll i 14 kap. 9§ sekretesslagen. Genom att en
myndighet ställer upp ett förbehåll inskränks rätten för mottagaren av en
uppgift att förfoga över uppgiften. På grund av förbehållet uppkommer
tystnadsplikt för den person förbehållet riktar sig till. Uppställande av
förbehåll är ett sätt att undanröja sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet som enligt vissa sekretessbestämmelser utgör hinder att lämna ut
uppgifter.

Frågan i vilken utsträckning sekretessregleringen omfattar praktikanter
och elever berördes i proposition 1981/82:186.1 denna framhöll föredragande
departementschef att personer som i och för sin utbildning deltar i arbetet
på en myndighet inom hälso- och sjukvårdsområdet eller socialtjänsten som
regel har en sådan anknytning till myndigheten att de blir bundna av
sekretessregleringen, men att det förhöll sig annorlunda med sådana elever
och studenter som endast besöker myndigheten i studiesyfte. Han hävdade
vidare, att även om gränsdragningsproblem kunde uppkomma, fick dessa
överlåtas till rättstillämpningen. Någon ändring i sekretesslagen behövdes
enligt hans mening inte.

Enligt utskottets bedömning bör det vara möjligt att komma till rätta med
de svårigheter som kan uppkomma i berört hänseende genom tillämpning av
reglerna om förbehåll. Utskottet anser med hänsyn härtill att det inte finns
anledning till några initiativ från riksdagens sida i denna fråga. Yrkande 2 i
motion 2807 avstyrks därför.

Med det anförda godtar utskottet propositionen.

Motion 1982/83:185 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) tar upp frågan om en
ny princip för sekretesslagstiftningen. I motionen ifrågasätts om sekretesslagstiftningen
inte skulle bli enklare om den har sekretess till huvudregel och i
stället anger vilka uppgifter som är offentliga.

Tankegången i motionen strider mot de grundläggande principerna för
allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen. Enligt utskottets
uppfattning finns det inte anledning att företa någon omprövning av
dessa principer. Motionen avstyrks därför.

I motion 1983/84:1122 av Lena Öhrsvik (s) föreslås en utvidgning av rätten
för myndigheter att föra talan i mål angående utlämnande av allmänna
handlingar. Enligt motionen kan myndigheterna ibland ha sådana skäl att
skydda uppgifter om enskildas personliga förhållanden att de önskar en
prövning i högre instans av ett beslut att lämna ut en handling.

Enligt gällande regler i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen (TF) och 15
kap. 7 och 8§§ sekretesslagen föreligger besvärsrätt endast för den som
begärt att få en uppgift utlämnad men fått sin ansökan avslagen. Tanken på
att utvidga klagorätten till att gälla andra än sökanden har avvisats både i
samband med införandet av den nämnda bestämmelsen i TF år 1976 och vid

KU 1983/84:29

antagandet av sekretesslagen. I förarbetena till stadgandet i TF anfördes att
det i och för sig fanns beaktansvärda skäl för en utvidgning av besvärsrätten,
men att nackdelar oundvikligen skulle uppstå. En utvidgning av besvärsrätten
skulle således kunna äventyra vad som ofta är av avgörande betydelse när
offentlighetsprincipen skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. I
förarbetena till sekretesslagen framhölls att dessa skäl fortfarande var
bärande.

Utskottet delar i och för sig uppfattningen i motionen att det i vissa fall
skulle kunna vara motiverat med en utökad besvärsrätt för myndigheterna.
Som framhållits i förarbetena till de aktuella lagrummen är emellertid en
vidgad besvärsrätt förenad med påtagliga nackdelar. Det finns därför enligt
utskottets bedömning inte tillräckligt skäl att frångå den grundprincip som nu
gäller beträffande rätten att anföra besvär. Motionsyrkandet avstyrks
följaktligen.

Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten tas upp i
motionerna 1982/83:854 av Rosa Östh (c), 1982/83:1147, likaledes av Rosa
Östh och 1983/84:586 av Gunnar Nilsson i Eslöv m. fl. (s).

Motion 1982/83:854 behandlar sekretessen för vissa uppgifter hos besvärsnämnden
för rättshjälpen och domstolsverket i ärenden om rättshjälp. I
motionen påpekas att sekretessen inom hälso- och sjukvården i vissa fall kan
gälla även mot den som fått vård eller behandling. Enligt motionen kan detta
sekretesskydd emellertid inte lagligen upprätthållas hos besvärsnämnden för
rättshjälpen eller hos domstolsverket i samband med besvär över beslut av
psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnderna och beslutsnämnderna för
psykiskt utvecklingsstörda i ärenden om rättshjälp.

Beträffande ärenden om rättshjälp gäller enligt 9 kap. 10 § sekretesslagen
sekretess hos besvärsnämnden för rättshjälpen samt domstolsverket för
uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser och för
uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt, om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såsom
framhålls i motionen finns i paragrafen inget stadgande om att sekretess till
skydd för den enskilde kan gälla i förhållande till den enskilde själv. För
domstolarnas del gäller enligt 12 kap. 1 § sekretesslagen att om en domstol i
sin rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet från domstol eller annan
myndighet erhåller uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen
också hos domstolen. Någon motsvarande överföring av sekretess sker
emellertid inte i den typ av ärenden som berörs i motionen.

Enligt utskottets mening bör utvidgningar av sekretessen inte företas i
annat fall än när det finns starka skäl härför. Såvitt utskottet erfarit har den
nu gällande ordningen inte medfört några olägenheter för de myndigheter
som berörs. Utskottet anser med hänsyn härtill att det inte finns skäl att
tillstyrka motionen.

Motion 1982/83:1147, yrkande 3 berör meddelarfriheten beträffande
uppgifter som åtnjuter sekretess enligt 7 kap. 1 och 4§§ sekretesslagen. I

KU 1983/84:29

motion 1983/84:586 föreslås att ändringar i sekretessreglerna för socialtjänsten
skall övervägas i syfte att göra det lättare för myndigheter att i vissa fall
bemöta felaktiga uppgifter i massmedia.

Av 16 kap. 1 § sekretesslagen framgår att meddelarfrihet inte råder för
uppgifter som är sekretessbelagda enligt 7 kap. 1 § eller 4 § med undantag för
uppgifter som hänför sig till verkställigheten av beslut om omhändertagande
eller till beslut om vård utan samtycke. Även frågan om meddelarfriheten på
vårdområdet berördes i proposition 1981/82:186. Enligt den uppfattning som
uttrycktes i propositionen hade meddelarfriheten på vårdområdet preciserats
på ett godtagbart sätt, varför det inte fanns anledning att föreslå några
kompletterande bestämmelser. Vid riksdagsbehandlingen godtogs propositionen
i denna del.

Sekretessen inom hälso- och sjukvårdsområdet och socialtjänsten tas upp i
yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten.
Bl. a. föreslås vissa utvidgningar av meddelarfriheten. Betänkandet är
f. n. föremål för remissbehandling. Enligt utskottets mening kan det
förutsättas att i samband med den fortsatta behandlingen av utredningens
förslag även vissa andra sekretessfrågor kommer att beröras. Utskottet anser
med hänsyn härtill att det finns anledning att avvakta med ett ställningstagande
till de frågor som aktualiserats i sistnämnda motioner. Utskottet avstyrker
därför motionerna 1982/83:1147, yrkande 3 och 1983/84:586.

Motion 1982/83:1147 tar i yrkandena 1 och 2 upp sekretessen i 7 kap. 2 §
punkterna 1 och 2 sekretesslagen. I motionen föreslås att en utvidgning av
sekretessen sker så att den kommer att omfatta de beslut som nämnderna
fattar om att av formella skäl inte ta upp ett ärende till prövning. Vidare
hävdas att uttrycket ”frihetsberövande åtgärd” i 7 kap. 2§ 2 sekretesslagen
bör ges en klarare utformning.

Bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1 sekretesslagen berördes i proposition
1981/82:186 med anledning av ett förslag från psykiatriska nämnden att
beslutsoffentligheten skulle begränsas till beslut som angår frihetsberövande
åtgärder. Enligt psykiatriska nämnden fattar de nämnder som avses i
punkten även beslut som rör annat än frihetsberövande åtgärder, t. ex. beslut
om avvisande av allmänna klagomål över vården, som det inte ankommer på
nämnderna att avgöra. I propositionen hävdades emellertid att det inte fanns
något behov av sekretess i dessa fall och någon ändring föreslogs därför inte.
Riksdagen följde propositionens förslag i denna del.

Enligt utskottets mening föreligger det inte skäl att nu bedöma denna fråga
på annat sätt. Yrkande 1 i motionen avstyrks följaktligen.

Med uttrycket ”frihetsberövande åtgärd” i 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen
avses enligt förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A s. 175)
beslut om intagning på sjukhus och om inskrivning i vårdhem eller i
specialsjukhus samt andra beslut som angår längden eller karaktären av ett
frihetsberövande, såsom beslut i fråga om tillstånd att vistas på egen hand

KU 1983/84:29

utanför sjukhusområde, om utskrivning eller utskrivning på försök, om
återintagning av försöksutskriven, om skyldighet att stanna kvar på sjukhus
och om att särskoleelev är skyldig att bo i annat hem än det egna.

En relativt utförlig beskrivning av innebörden av ifrågavarande uttryck har
således gjorts i propositionen. Enligt utskottets mening bör det få ankomma
på praxis att göra de ytterligare förtydliganden som kan behövas. Utskottet
avstyrker därför yrkande 2 i motionen.

Tystnadsplikten för anställda i bevakningsföretag tas upp i motion 1982/
83:271 av Per Olof Håkansson (s). Enligt motionen bör tystnadsplikten vara
offentligrättsligt reglerad.

Såsom framhållits i motionen finns inga generella författningsregler
angående tystnadsplikt för anställda i bevakningsföretag. För vissa kategorier
finns tystnadsplikt ålagd genom specialförfattningar. Tystnadsplikten
kan även vara reglerad genom kollektivavtal. För bevakningspersonal som
deltar i det allmännas verksamhet torde ofta en sådan anknytning till en
myndighet föreligga att tystnadsplikt gäller enligt bestämmelsen i 1 kap. 6§
sekretesslagen. I nämnda stadgande föreskrivs förbud att röja eller utnyttja
sekretessbelagd uppgift för person som på grund av anställning eller uppdrag
hos myndighet där uppgiften är sekretessbelagd, på grund av tjänsteplikt
eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har
deltagit i myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om uppgiften.
Regler för bevakningsföretagens verksamhet finns i lagen (1974:191) om
bevakningsföretag. Lagen saknar regler om tystnadsplikt, och frågan synes
inte heller ha diskuterats i förarbetena till lagen.

Även om någon enhetlig reglering av tystnadsplikten således inte föreligger
har det inte framkommit att det nuvarande regelsystemet skulle fungera
otillfredsställande och att behov av ytterligare lagreglering därför skulle
finnas. Utskottet anser med hänsyn härtill att det inte f. n. finns anledning till
något initiativ från riksdagens sida i denna fråga. Motionen avstyrks.

I motion 1982/83:852 av Björn Körlof och Bertil Lidgård (båda m) yrkas
sekretess för register över vapeninnehav. Vidare föreslås att det inom
försvarsmakten byggs upp ett system för registrering av vapen som lämnats ut
till enskilda och att polisen får tillgång till registret.

Konstitutionsutskottet behandlar den förstnämnda frågan i betänkandet
1982/83:12 med anledning av motion 1981/82:377. Utskottet förklarade
därvid att det inte var berett att utan mera ingående överväganden införa
sekretess på ett område där sekretessen inte tidigare aktualiserats och
avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan om inrättandet av ett centralt system för registrering av vapen som
av militära myndigheter lämnats ut till enskilda behandlades av försvarsutskottet
i betänkandet 1982/83:8. Utskottet hänvisade till en nyligen företagen
översyn av vapenlagstiftningen och ansåg att riksdagen inte borde förorda en
prövning av frågan så kort tid efter en omfattande ändring av vapenlagstift -

KU 1983/84:29

ningen. Riksdagen anslöt sig till utskottets bedömning.

Enligt utskottets mening finns det inte anledning för riksdagen att ändra
sitt ställningstagande till dessa frågor. Motionen avstyrks därför.

Förstärkt skattesekretess i första instans yrkas i motion 1983/84:1386 av Ove
Eriksson och Birger Hagård (båda m). Enligt motionen innebär de nuvarande
reglerna om att sekretessen inte gäller beslut, varigenom skatt eller
pensionsgrundande inkomst eller underlag för bestämmande av skatt
fastställs, att skyddet i väsentliga delar upphävs.

Det aktuella stadgandet finns i 9 kap. 1 § sekretesslagen. I förarbetena till
stadgandet (prop. 1979/80:2 del A, s. 260) uttalade föredragande departementschef
att beslutsoffentligheten endast omfattar beslut som innebär att
skatt bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs. Departementschefen
påpekade vidare att en i viss mån kontroversiell fråga har varit
om beslut om avvikelse från självdeklaration skall vara sekretessbelagd.
Enligt det nya taxeringsförfarande som då hade aviserats skulle emellertid
denna typ av beslut försvinna och ersättas av beslut varigenom taxering
åsätts. Att undanta sådana beslut från principen att beslut skall vara
offentliga borde enligt departementschefen inte komma i fråga. Propositionen
godtogs i dessa delar vid riksdagsbehandlingen. Den nya typ av
taxeringsförfarande som omnämndes i propositionen infördes fr. o. m. 1979
års taxering. Enligt 68 § taxeringslagen (1956:623) skall av taxeringsnämnd
beslutade taxeringar för varje skattskyldig införas i skattelängd. Om
taxeringsnämnden inte följt självdeklarationen vid taxeringen, skall enligt
69 § taxeringslagen deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och
skälen därför. Samma uppgifter skall sändas till den skattskyldige i form av
en underrättelse. Uppgifterna om avvikelsen och skälen för denna är
offentliga.

Även före nya sekretesslagen var besluten i skatteärenden i första instans
offentliga. Det har länge rått enighet i riksdagen om att denna princip skall
gälla. Beträffande domstolarnas beslut i skattemål gäller att såväl själva
domslutet som motiveringen är offentliga. Taxeringsnämndernas beslut
innehåller , som framgår av det nyss sagda, numera inte enbart uppgifter om
nettoinkomst samt taxerad och beskattningsbar inkomst utan också i
förekommande fall taxeringsnämndens motivering till avvikelsen från deklarationen.
Enligt utskottets mening har uppgifterna i taxeringsnämndernas
beslut ett offentlighetsintresse inte minst med hänsyn till allmänhetens
möjligheter att granska beskattningsmyndigheternas verksamhet. Utskottet
utgår ifrån att taxeringsnämnderna iakttar nödvändiga integritetshänsyn.
Utskottet finner därför inte skäl att överväga någon ändring i nu gällande
ordning beträffande taxeringsbeslutens offentlighet. Motionsyrkandet avstyrks
följaktligen.

Behandlingen av ansökningar om godkännande av läkemedel tas upp i
motion 1982/83:1624 av Jörn Svensson (vpk). Enligt motionen förekommer

KU 1983/84:29

en särbehandling av läkemedelsindustrins ansökningar till de etiska nämnderna
för djurförsök som står i strid mot grundlag och tryckfrihetsförordning.

Enligt 17 § i förordningen (1979:286) om användning av djur för vetenskapliga
ändamål m.m. skall antalet ledamöter i de djurförsöksetiska
nämnderna bestämmas av lantbruksstyrelsen. I varje nämnd skall ingå lika
många lekmän, forskare och representanter för personal som handhar
försöksdjur. Lantbruksstyrelsen skall vidare enligt 18 § i nämnda förordning
meddela närmare föreskrifter om nämndernas organisation och om handläggningen
av ärendena. Enligt uppgifter som inhämtats från lantbruksstyrelsen
är nämnden när ansökningar från läkemedelsindustrin handläggs sammansatt
av tre personer, en från vardera av de nämnda kategorierna. Enligt
utskottets bedömning kan denna handläggningsrutin inte anses stå i strid med
de regler som enligt vad ovan redovisats gäller för nämnderna. Därmed har
utskottet inte tagit ställning till lämpligheten av förfaringssättet. Utskottet
vill erinra om att nämndernas sammansättning är en fråga för vederbörande
fackutskott.

Regler om sekretess beträffande tillsyn enligt förordningen (1979:286) om
användningen av djur för vetenskapliga ändamål finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen.
Av första stycket i nämnda paragraf jämfört med 2§ sekretessförordningen
(1980:657) och punkten 87 i bilagan till förordningen framgår att
sekretess gäller för bl. a. uppgifter om enskilds affärs- eller driftsförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde
lider skada om uppgifterna röjs.

Den omständigheten att nämnderna har en särskild sammansättning vid
bl. a. behandlingen av ansökningar från läkemedelsindustrin påverkar i sig
inte sekretessreglernas tillämplighet. Det aktuella handläggningssättet kan
därför enligt utskottets mening inte heller anses strida mot bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen eller sekretesslagen.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om uppskov med behandlingen av proposition
1983/84:142

att riksdagen avslår motion 1983/84:2809,

2. beträffande 14 kap. 2 § sekretesslagen

a) att riksdagen såvitt avser första stycket avslår motionerna
1983/84:2807, yrkande 1 och 1983/84:2808, yrkande 2

b) att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2808, yrkande 1
antar det i propositionen framlagda förslaget till ny lydelse av
tredje stycket,

c) att riksdagen antar det i propositionen i övrigt framlagda
förslaget till ändring av sekretesslagen,

3. beträffande tystnadsplikt för elever

att riksdagen avslår motion 1983/84:2807, yrkande 2,

KU 1983/84:29

4. beträffande ny princip för sekretesslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1982/83:185,

5. beträffande myndigheters talerätt i mål om utlämnande av allmän
handling

att riksdagen avslår motion 1983/84:1122,

6. beträffande sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att

riksdagen avslår

a) motion 1982/83:854,

b) motion 1982/83:1147,

c) motion 1983/84:586,

7. beträffande tystnadsplikten för anställda i bevakningsföretag
att riksdagen avslår motion 1982/83:271,

8. beträffande sekretesskydd för register över vapeninnehav
att riksdagen avslår

motion 1982/83:852,

9. beträffande förstärkt skattesekretess

att riksdagen avslår motion 1983/84:1386,

10. beträffande behandlingen av ansökningar om godkännande av
läkemedel

att riksdagen avslår motion 1982/83:1624.

Stockholm den 2 maj 1984

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyqvist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i
Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Sture Thun (s), Anita Modin (s),
Elisabeth Fleetwood (m), Karin Ahrland (fp), Gunnar Nilsson i Eslöv (s),
Marie-Ann Johansson (vpk) och Bo Krogvig (s).

Reservationer

1. av Marie-Ann Johansson (vpk) som ansett att utskottet beträffande frågan
om uppskov med behandlingen av proposition 1983/84:142

dels i det stycke på s. 18 som börjar med ”Utskottet vill bl. a.” och slutar
”uppskov med ärendet” bort anföra följande:

Utskottet delar uppfattningen i motionen att propositionen bör behandlas
i samband med att riksdagen tar ställning till ett samlat program för att

KU 1983/84:29

bekämpa narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet. Motionen tillstyrks
därför.

dels att utskottets hemställan under p. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande frågan om* uppskov med behandlingen av proposition
1983/84:142

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2809 beslutar uppskjuta
behandlingen av proposition 1983/84:142 till nästkommande riksmöte.

2. av Anders Björck (m), Hans Nyhage (m), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Elisabeth Fleetwood (m) och Karin Ahrland (fp) som ansett

dels att utskottet beträffande 14 kap. 2 § sekretesslagen i stället det stycke
på s. 19 som börjar med ”Förslaget i den” och slutar ”avstyrker därför” bort
anföra följande:

Enligt BRÅ-gruppens förslag skall beslut att lämna ut uppgifter om brott
fattas av myndigheten som sådan, dvs. av ett organ eller en befattningshavare
som har behörighet att företräda myndigheten. Flertalet remissinstanser har
lämnat BRÅ-gruppens förslag utan erinran. Med hänsyn till att beslut av
detta slag kan förväntas bli relativt sällsynta samt att det i många fall torde bli
fråga om svåra ställningstaganden talar enligt utskottets åsikt övervägande
skäl för att besluten bör fattas av myndigheten och inte av den enskilde
tjänstemannen. Lagförslaget bör därför ändras i enlighet härmed. Utskottet
tillstyrker således motionerna 1983/84:2807, yrkande 1 och 1983/84:2808,
yrkande 2. Härav betingade ändringar bör göras i lagförslaget på sätt framgår
av utskottets hemställan.

dels att utskottet under moment 2 a) bort hemställa

2. a) att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2807, yrkande 1
och 1983/84:2808, yrkande 2 antar följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse av första stycket:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Sekretess hindrar inte att uppgift i Sekretess hindrar inte att uppgift i
annat fall än som avses i 1§ lämnas annat fall än som avses i 1 § av en

till myndighet, om uppgiften behövs myndighet lämnas till en annan myn där

för dighet, om uppgiften behövs där för

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

KU 1983/84:29

3. av Karin Ahrland (fp) vilken ansett

dels att utskottet beträffande 14 kap. 2 § sekretesslagen i stället för fjärde
stycket sista meningen på s. 19 bort anföra följande:

Utskottet kan inte ansluta sig till departementschefens bedömning på
denna punkt. Enligt utskottets mening bör uppgiftslämnande endast komma
i fråga när välgrundad misstanke om brott föreligger. Detta bör också anges
uttryckligen i lagtexten. Utskottet tillstyrker således motion 1983/84:2808,
yrkande 1. Härav föranledd ändring bör göras i lagförslaget på sätt som
framgår av utskottets hemställan.

dels att utskottet under moment 2 b) bort hemställa

2 b) att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2808, yrkande 1 dels
avslår det genom proposition 1983/84:142 framlagda förslaget till
ny lydelse av tredje stycket dels och antar följande som Utskottets
förslag betecknad lydelse av ifrågavarande stycke:

Regeringens förslag

Sekretess hindrar inte att uppgift
som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet
eller annan myndighet som
har att ingripa mot brottet, om fängelse
är föreskrivet för brottet och
detta kan antas föranleda annan påföljd
än böter.

Utskottets förslag

Sekretess hindrar inte att uppgift
om välgrundad misstanke om brott
lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet
eller annan myndighet
som har att ingripa mot brottet, om
fängelse är föreskrivet för brottet
och detta kan antas föranleda annan
påföljd än böter.

4. av Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth
Fleetwood (samtliga m) vilka ansett

dels att utskottet beträffande tystnadsplikt för elever i stället för det avsnitt
på s. 20 som börjar ”enligt utskottets bedömning” och slutar ”avstyrks
därför” bort anföra följande:

Enligt utskottets uppfattning måste det anses som en påtaglig brist i
gällande lagstiftning att elever, särskilt inom sjukvårdsområdet, inte omfattas
av reglerna om tystnadsplikt i sekretesslagen. De problem som detta för
med sig torde knappast kunna elimineras genom att eleven får tillgång till
sekretesskyddade uppgifter med förbehåll om att inte röja dem. Utskottet
vill även särskilt peka på att det på sina håll rör sig om ett mycket stort antal
elever och att metoden med uppställande av förbehåll därför torde medföra
administrativa problem. Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda
motionen. Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag till erforderliga
lagändringar.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande tystnadsplikt för elever

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2807 yrkande 2 hos

KU 1983/84:29

regeringen hemställer om utredning och förslag till regler om
tystnadsplikt för elever som deltar i offentlig verksamhet.

5. av Bertil Fiskesjö och Sven-Erik Nordin (båda c) vilka ansett

dels att utskottet beträffande sekretessen inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten i stället för det stycke på s. 21 som börjar med ”Enligt
utskottets mening” och slutar ”tillstyrka motionen” bort anföra följande:

Av det ovan redovisade framgår att det på sätt som hävdats i motion
1982/83:854 föreligger brister i sekretesskyddet beträffande vissa rättshjälpsärenden.
Enligt utskottets mening bör därför regeringen låta företa en
översyn av de aktuella bestämmelserna i syfte att komma till rätta med de
påtalade problemen. Med det anförda får motionen anses besvarad.

dels att utskottet under moment 6 a bort hemställa

6 a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört och förklarar motion 1982/83:854 besvarad
härmed.

6. av Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c) och Elisabeth Fleetwood (m)
vilka ansett

dels att utskottet beträffande sekretesskydd för register över vapeninnehav i
stället för det stycke på s. 24 som börjar ”Enligt utskottets mening” och slutar
”avstyrks därför.” bort anföra följande:

Beträffande frågan om sekretesskydd för register över vapeninnehav delar
utskottet uppfattningen i motionen att det mot bakgrund av den oroväckande
omfattningen av vapenstölder är påkallat att införa sekretesskydd för de
aktuella registren. Regeringen bör förelägga riksdagen förslag i enlighet
härmed. Utskottet tillstyrker således yrkandet 1 i motionen.

När det gäller frågan om inrättandet av ett centralt system för registrering
av vapen som av militära myndigheter lämnats ut till enskilda finns det enligt
utskottets mening inte anledning för riksdagen att ändra sitt ställningstagande.
Yrkandet 2 i motionen avstyrks därför.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa

8. beträffande sekretesskydd för register över vapeninnehav

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:852, yrkande 1 samt
med avslag på motion 1982/83:852 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. av Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c), Elisabeth Fleetwood (m) och
Karin Ahrland (fp) vilka ansett

KU 1983/84:29

dels att utskottet beträffande förstärkt skattesekretess i stället för det stycke
på s. 24 som börjar ”Även före nya” och slutar ”avstyrks följaktligen” bort
anföra följande:

Taxeringsförfarandet är en mycket omfattande myndighetsutövning som
berör större delen av befolkningen. De skattskyldiga har långtgående
skyldigheter att till ledning för taxeringen lämna uppgifter om personliga och
ekonomiska förhållanden. Bl. a. på grund härav är huvudregeln inom
beskattningsområdet att sekretessen är absolut, dvs. något skaderekvisit
finns inte och inte heller någon meddelarfrihet. I samband med införandet av
den nya sekretesslagen framhölls i förarbetena att den då rådande sekretessnivån,
som i princip innebar absolut sekretess, borde bibehållas. Utformningen
av 9 kap. 1 § sekretesslagen har emellertid uppenbarligen medfört en
ej förutsedd utveckling mot minskad sekretess, som gör att syftet med den
avsedda sekretessen på skatteområdet till stor del förfelas. Detta har lett till
att mycket integritetskänsliga uppgifter som taxeringsnämnderna omnämnt i
sina motiveringar kan bli offentliga. Enligt utskottets uppfattning talar på
grund härav starka skäl för att motiveringarna till taxeringsnämndernas
beslut bör åtnjuta sekretesskydd. Riksdagen bör hemställa hos regeringen
om förslag till ändring av 9 kap. 1 § sekretesslagen i enlighet med det ovan
anförda.

dels att utskottet under moment 9 bort hemställt

9. beträffande förstärkt skattesekretess

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1386 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt
förklarar motionen besvarad härmed.

8. av Marie-Ann Johansson (vpk) vilken ansett

dels att utskottet beträffande behandlingen av ansökningarom godkännande
av läkemedel i stället för det avsnitt på s. 25 som börjar ”Enligt utskottets
bedömning” och slutar ”avstyrker utskottet motionen” bort anföra följande:

Regler om sekretess beträffande tillsyn enligt förordningen (1979:286) om
användning av djur för vetenskapliga ändamål finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen.
Av första stycket i nämnda paragraf jämfört med 2§ sekretessförordningen
(1980:657) och punkten 87 i bilagan till förordningen framgår att
sekretess gäller för bl. a. uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs.

Ett huvudsyfte med inrättandet av de djurförsöksetiska nämnderna har
varit att skapa insyn beträffande användningen av försöksdjur. Den ordning
som lantbruksstyrelsen infört för handläggningen av ansökningar från
läkemedelsindustrin leder emellertid till att detta syfte delvis förfelas.
Förfarandet medför att endast ett fåtal av nämndens ledamöter får del av

KU 1983/84:29

beslutsunderlaget i dessa ärenden. Dessutom torde det få till följd att
representanter för djurskyddsorganisationer inte alltid kommer att delta i
besluten. En särbehandling av detta slag av ledamöter i en nämnd kan enligt
utskottets uppfattning inte anses förenlig med allmänna förvaltningsrättsliga
principer. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att inget hinder
torde föreligga för nämndledamöter att ta del av underlaget i ärenden som de
inte själva har beslutat i, även om sekretessbelagda uppgifter skulle ingå i
detta. För att nämndledamöterna skall kunna fullgöra sina kontrolluppgifter
torde det ofta vara nödvändigt att de studerar även andra ärenden än sådana
där de deltagit i besluten, bl. a. för att få en uppfattning om nämndens praxis.

Förfaringssättet beträffande ifrågavarande ärenden kan även tolkas som
att ytterligare en nämnd tillskapats. Detta skulle strida mot bestämmelsen i
16 § i förordningen om användning av djur för vetenskapliga ändamål, enligt
vilken det skall finnas endast en djurförsöksetisk nämnd i varje högskoleregion.

Med hänsyn till det anförda kan den särbehandling som sker av ansökningarna
från läkemedelsindustrin inte anses godtagbar. Regeringen bör därför
vidta åtgärder för att komma till rätta med dessa missförhållanden. Utskottet
tillstyrker således motionen.

dels att utskottet under moment 10 bort hemställt

10. beträffande behandlingen av ansökningar om godkännande av
läkemedel

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1624 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

■

'■

minab/gotob 78488 Stockholm 1984