KU 1983/84:23
Konstitutionsutskottets betänkande
1983/84:23
om regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120)
Propositionen
I propositionen hemställs att riksdagen skall godkänna de riktlinjer som
angetts i propositionen för en översyn av reglerna om rätt att överklaga
ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsregler i nya ärendegrupper.
Syftet med den föreslagna översynen anges vara att uppnå kortare
handläggningstider, en enhetligare instansordning och färre besvärsärenden
hos regeringen utan att rättssäkerheten eller effektiviteten i förvaltningen
minskar. Översynen väntas också medföra besparingar. De riktlinjer som
anges i propositionen förutskickas bli vägledande också när man utformar
besvärsregler i nya ärendegrupper. En huvudtanke i förslaget är att
regeringen i görligaste mån skall befrias från ärenden som inte kräver ett
ställningstagande från regeringen som politiskt organ. I första hand är
avsikten att varje departement på sitt område skall svara för det fortsatta
arbetet med att anpassa besvärsreglerna i olika lagar och förordningar till
riktlinjerna.
Motionerna
I ärendet har väckts fem följdmotioner nämligen 1983/84:2691 av Per
Israelsson m. fl. (vpk), 1983/84:2692 av Allan Ekström (m), 1983/84:2693 av
Bertil Fiskesjö m. fl. (c), 1983/84:2694 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) och
1983/84:2695 av Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda fp).
I motion 2691 av Per Israelsson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen med
bifall till proposition 1983/84:120 i övrigt som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts beträffande riktlinjer för en översyn av
reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformning av
regler för nya ärendegrupper.
Enligt motionen måste en inskränkning av besvärsrätten till regeringen ske
med utgångspunkt i en kritisk och restriktiv grundsyn till långtgående sådana
inskränkningar och får inte leda till mindre rättssäkerhet eller negativa
verkningar för människorna inom det ekonomiskt och socialt mest utsatta
skiktet i det svenska samhället. Vissa särskilda skäl talar enligt motionen
emot en långtgående inskränkning av besvärsrätten. Som exempel anges här
risken för ett tjänstemannavälde och den styrning från regeringens sida som
den s. k. ramlagstiftningen ofta förutsätter. En villkorlig överprövningsrätt
liksom möjligheten att överlämna vissa mål till regeringens prövning nämns i
1 Riksdagen 1983184. 4sami. Nr 23
KU 1983/84:23
2
motionen som tänkbara lösningar.
I motion 2693 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
allmänna utgångspunkter för en översyn av besvärsrätten, behovet av en
översyn, principerna för en översyn samt om riksdagens slutliga ställningstagande
till förändringar i besvärsrätten.
I motionen betonas att metoden att skära ned besvärsvägarna är principiellt
tveksam och bör användas endast efter ett noggrannt övervägande av
effekterna eftersom det ytterst är den enskildes rättstrygghet det gäller. I
första hand bör man enligt motionen nedbringa omfattningen av normgivningen,
genomföra omregleringar och begränsa ordningen med ramlagstiftning.
Sådana reformer är, anförs det, ägnade att allmänt förbättra rättstryggheten
men skulle också få som följd att besvärsanledningarna minskade.
Flera skäl talar dock enligt motionen för en allmän översyn av regeringens
befattning med besvärsärenden -1, ex. de långa besvärstiderna och formerna
för handläggning av besvärsärenden i regeringskansliet. Vägledande för
översynen bör i första hand vara den enskildes rättssäkerhet. Vidare bör
ärenden där det redan nu förekommer mer än två instanser ägnas särskild
uppmärksamhet. Bedömningarna av vilka särskilda ärendegrupper som kan
undandras regeringens prövning bör göras efter sakliga grunder med
hänsynstagande till besvärsinstansernas kompetens i förhållande till underinstanserna.
I motionen uttalas tveksamhet mot förslaget att vidga möjligheterna
för beslutsmyndighet att överlämna ärenden till regeringen som en
ersättning för besvärsprövningen. Vidare framhålls att regeringens prövning
av lämplighetsfrågor inte bör övertas av enbart tjänstemän utan besvärsmyndigheterna
bör vid avgörandena ha ett inslag av lekmän och förtroendevalda.
Slutligen understryker motionen angelägenheten av att riksdagen får ta
slutlig ställning i hithörande frågor på ett mera sammanhållet sätt än
propositionen förutsätter.
I motion 2694 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar
att avslå proposition 1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden.
I motionen framhålls särskilt den avgörande betydelse som måste tillmätas
rättssäkerhetsaspekterna och det stora avseende som måste fästas vid att
besvärsärenden av politisk karaktär i sista hand avgörs av det politiska organ
som ytterst är ansvarigt inför riksdagen, nämligen regeringen. Det kan enligt
motionen finnas skäl att undanta vissa mindre ärendegrupper från rätten att
överklaga till regeringen. I så fall bör emellertid konkreta förslag härom
föreläggas riksdagen som sedan får bedöma varje ärendegrupp för sig.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag på sådana
områden där ställningstagande direkt kan ske på grund av frågornas
okomplicerade beskaffenhet. Om så bedöms lämpligt kan därutöver en
fullständig genomgång göras av en parlamentarisk utredning med uppgift att
lägga fram förslag till såväl principer för en inskränkning av besvärsrätten
KU 1983/84:23
3
som till konkreta ämnesområden där en sådan inskränkning kan göras.
I motion 2692 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen - därest
yrkandet om avslag inte skulle vinna riksdagens bifall - som sin mening ger
regeringen till känna att i samband med en avveckling av rätten till fullföljd
till regeringen i förvaltningsärenden möjligheten att som ersättning införa en
talerätt till domstol rörande rättsfrågor i form av rättsbesvär närmare
övervägs.
Motionen, som är att betrakta som subsidiär i förhållande till motion 2694
av Ulf Adelsohn m.fl. (m), tar särskilt upp den rättsliga granskning som
besvärsärenden är föremål för i regeringen. Det hävdas att den juridiska
expertisen hos regeringen borgar för en bättre juridisk granskning än om en
förvaltningsmyndighet är slutinstans. Om man inför ett nytt generellt
rättsmedel - rättsbesvär - lanserat av den s. k. Medborgarrättsrörelsen,
skulle enligt motionen en sådan konsekvens kunna undvikas. Med rättsbesvär
avses enligt motionären att administrativa avgöranden, som normalt inte
kan överklagas till allmän domstol eller förvaltningsdomstol, skulle kunna
komma under prövning av hovrätt eller kammarrätt om beslutet efter
kommunalbesvär som förebild strider mot lag eller annan rättsregel eller
innebär att den beslutande myndigheten överskridit sin kompetens. Detta
rättsmedel skulle få användas sedan den administrativa besvärsgången är
uttömd. Om man inför ett sådant nytt rättsmedel som rättsbesvär kan de
invändningar om minskad rättssäkerhet som kan riktas mot propositionsförslaget
bemötas samtidigt som man därigenom skulle få en bättre anpassning i
svensk rätt till Europakonventionen av skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
I motion 2695 av Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda fp) hemställs
1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utredning av möjligheterna att införa s. k. rättsbesvär i samband
med avveckling till fullföljd till regeringen i förvaltningsärenden,
2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om riktlinjerna för en översyn av reglerna om besvärsrätten hos
regeringen,
3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om skyldighet för regeringen att för riksdagen redovisa av regeringen
beslutade ändringar i besvärsordningen.
Enligt motionen är det i princip befogat att minska antalet besvärsärenden
i regeringen, och riksdagen bör i princip kunna ställa sig bakom de av
regeringen angivna riktlinjerna härför - eller åtminstone ett antal av dessa. I
många fall, troligen flertalet, är det dock, anförs det, önskvärt att alla
framtida ändringar i besvärsordningen underställs riksdagen. I det fall som
inte kräver riksdagens medverkan föreslås i motionen att en redovisning görs
i budgetpropositionen. Bland de riktlinjer som anges i propositionen ställer
motionärerna sig kritiska till tanken att införa någon form av fakultativ
underställning särskilt med hänsyn till den risk för icke önskvärd politisering
1* Riksdagen 1983/84. 4sami. Nr 23
KU 1983/84:23
4
och för godtycke som ett underställningsinstitut skulle innebära. Vidare
anser motionärerna till skillnad från den uppfattning som redovisas i
propositionen att frågan om inrättande av särskilda besvärsnämnder bör
övervägas inte minst med tanke på alla tjänstetillsättningar. Liksom i motion
2692 förespråkas också att införandet av en ordning med rättsbesvär
undersöks.
Utskottet
Konstitionsutskottet har alltsedan mitten av 1960-talet kontinuerligt i
samband med sin granskning av regeringsarbetet studerat handläggningen av
besvärsärenden i regeringen. Senast gjorde utskottet en större sådan
undersökning vid 1979/80 års riksmöte (KU 1979/80:50). Undersökningen
visade bl. a. att handläggningstiderna i besvärsärendena efter hand förlängts.
Utskottet gjorde med anledning härav ett uttalande som det finns skäl att
återge i förevarande sammanhang eftersom det får anses utgöra en av
utgångspunkterna för den nu aktuella propositionen. Utskottet anförde bl. a.
följande (s. 18 ff.):
Enligt utskottets bedömning är självfallet den främsta anledningen till de
ökade handläggningstiderna att besvärsärendena blivit så många flera. Det
finns skäl att framhålla att möjligheterna att på kort sikt förhindra längre
handläggningstider som en följd av ett ökat antal ärenden torde vara mindre i
regeringen än i många andra myndighetsorganisationer. Vissa av de åtgärder
i effektivitetsbefrämjande syfte som kan företas i andra myndigheter är inte
möjliga i regeringen. Det är t. ex. inte konstitutionellt möjligt att formellt
delegera beslutanderätten från regeringen till tjänstemän i regeringskansliet.
Att i ökad utsträckning låta tjänstemännen genom s. k. faktisk delegation
fatta besluten i besvärsärendena skulle innebära att det viktigaste syftet med
att tillåta besvär ända upp i regeringen går förlorat, nämligen att ett politiskt
ansvarigt organ i sista hand får styra normtillämpningen inom vissa förvaltningsområden.
Enligt utskottet finns det flera vägar att gå för att minska handläggningstiderna
i besvärsärenden. Det självklart mest direkta sättet är att minska
ärendebelastningen genom att i ökad utsträckning begränsa rätten att anföra
besvär hos regeringen. I ej oväsentlig omfattning finns redan nu regler som
skär av besvärsrätten under regeringsnivån. Det är delvis resultatet av
initiativ till författningsändringar som statsrådsberedningen tagit under
senare år. Det har härvid framför allt varit fråga om allmänt sett mindre
betydelsefulla grupper av partsärenden, där sökanden enligt gällande regler
har möjlighet att genom fullföljd av talan få sin sak prövad hos, förutom
regeringen, såväl en regional instans som en central förvaltningsmyndighet.
Enligt utskottet är det alltså i första hand behovet av att söka nedbringa
handläggningstiderna i besvärsärenden som talar för en begränsning av
besvärsrätten. En begränsning kan också ses som en decentraliseringsåtgärd
som syftar till att bereda större utrymme i regeringskansliets arbete för frågor
av mer övergripande natur. Det viktigaste skälet mot en begränsning av
besvärsrätten är som utskottet ovan framhållit att regeringen i sista hand bör
styra normtillämpningen på vissa förvaltningsområden. Rättssäkerhetssyn
-
KU 1983/84:23
5
punkter kan också enligt utskottet i många fall tala mot att besvärsrätten
begränsas. Med beaktande av dessa synpunkter bör enligt utskottet regeringen
även i fortsättningen undersöka om det går att ytterligare rensa ut bland
besvärsärendena samt i det löpande författningsarbetet uppmärksamma
möjligheten av en begränsning av besvärsrätten till regeringen.
En annan åtgärd i syfte att minska handläggningstiderna är att ytterligare
förbättra de administrativa rutinerna i besvärsärenden. Vad man framför allt
måste komma till rätta med är det slentrianmässiga remissförfarande som
fortfarande tillämpas på många håll inom regeringskansliet. Metoderna för
att hålla nere remisstiderna kan också i åtskilliga fall förbättras. Remisstiden
i brådskande ärenden får givetvis inte bli så lång att besluten förlorat sin
aktualitet då besvären avgörs av regeringen. Men det finns också anledning
att se över hur departementen internt organiserar sin handläggning av
besvärsärenden. Här torde många uppslag till effektivare handläggning vara
att hämta från de departement som särskilt drabbats av den ökade
tillströmningen av besvär. Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ till
en översyn av handläggningsrutinerna i besvärsärenden inom regeringskansliet.
Den givna utgångspunkten när man överväger utformningen av besvärsordning
är - som också framgår av det nu återgivna uttalandet - den enskildes
rättstrygghet. Det är hänsynen till rättstryggheten som utgjort grunden för
såväl den gamla rätten att ”gå till kungs” som för systemet med två eller flera
instanser i det moderna rättssamhället. Rättstrygghetsaspekterna understryks
också i såväl propositionen som i motionerna.
Det är emellertid enligt utskottets mening inte en självklarhet att
rättstryggheten ökar med antalet besvärsinstanser. En stor ärendeanhopning
hos den högsta instansen kan innebära en risk för att de ärenden som kräver
den mest ingående prövningen blir lidande antingen genom att de inte får en
tillräckligt omsorgsfull behandling eller genom att de förlorar i aktualitet på
grund av alltför långa handläggningstider. Bl. a. sådana överväganden ligger
bakom de inskränkningar i möjligheterna till överprövning i högsta domstolen
och regeringsrätten som under senare år gjorts genom att reglerna om
prövningstillstånd skärpts. Som framgår av det nyss återgivna uttalandet av
utskottet är det likartade problem som står i förgrunden när det gäller
regeringens besvärsprövning. Det finns bl. a. av denna anledning enligt
utskottets mening skäl att som föreslås i propositionen se över besvärsreglerna
när det gäller rätten att föra förvaltningsärenden vidare till regeringen.
Samma uppfattning kommer till uttryck i samtliga de med anledning av
propositionen väckta motionerna.
Utskottet vill i sammanhanget också peka på vad utskottet anförde i det
ovan refererade uttalandet. Det kan därför enligt utskottets mening vara
befogat att i samband med översynen av rätten att anföra besvär till
regeringen också överväga de administrativa rutinerna i besvärsärendena
t. ex. behovet av remisser och remisstidernas längd liksom handläggningsordningen
i övrigt för besvärsärendena. Även detta är frågor av stor
betydelse för den enskildes rättstrygghet.
KU 1983/84:23
6
Beträffande tillvägagångssättet innebär propositionens förslag att en
översyn görs departementsvis och med samordning av statsrådsberedningen.
I de fall där besvärsreglerna är intagna i lag krävs riksdagens beslut. Genom
den ifrågavarande propositionen bereds riksdagen tillfälle att anlägga
synpunkter på riktlinjerna för översynen.
Den föreslagna formella uppläggningen av översynsarbetet kritiseras i
motion 2694 av Ulf Adelsohn mfl. (m), där det i stället yrkas att riksdagen
skall ta ställning till varje ärendegrupp för sig oavsett om besvärsrätten är
reglerad i lag eller förordning. Om så bedöms lämpligt kan enligt motionen
därutöver en fullständig genomgång göras av en parlamentarisk utredning
med uppgift att också lägga förslag till såväl principer som konkreta förslag
på vilka grunder en begränsning kan ske. Mot denna bakgrund yrkas avslag
på propositionen.
Även i motion 2693 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) förordas att riksdagen
bereds tillfälle att ta ställning till de förändringar av besvärsrätten som
regeringen anser angelägna och lämpliga inom olika sammanhängande
sakområden.
Motion 2695 av Karin Ahrland och Lars Emestam (båda fp) tar också upp
frågan om riksdagens medverkan och föreslår att en redovisning av ändringar
i besvärsordningen som inte kräver riksdagens medverkan varje år lämnas i
samband med budgetpropositionen.
Utskottet kan inte finna att propositionen på något avgörande sätt avviker
från de synpunkter som framförts i de nu redovisade motionsförslagen.
Enligt utskottets mening är det naturligt att den aviserade departementsvisa
genomgången av besvärsärenden kommer att ske efter sakområden. Denna
slutsats grundar utskottet i första hand på att den organisatoriska indelningen
av varje departement regelmässigt gjorts med de skilda sakområdena som
utgångspunkt. Enligt utskottets mening bör i den mån översynsarbetet leder
till behov av ändringar av lagreglerade besvärsregler regeringen inte vidta
ändringar i besvärsregler i förordningar inom samma sakområde förrän
riksdagen tagit ställning till lagändringarna. En ändrad besvärsordning på
sakområdet som sådan kommer därigenom att föregås av riksdagens
principiella ställningstagande.
Med regeringsförslaget får riksdagen tillfälle att ta ställning till vilken
inriktning som bör gälla för översynen inom regeringskansliet av besvärsreglerna.
En mera samlad syn på översynsarbetet från riksdagens sida är enligt
utskottets mening av stort värde. Avslagsyrkandet i motion 2694 avstyrks
följaktligen. Såvitt utskottet kan finna är dock syftet i motionen i viss mån
tillgodosett genom vad utskottet i det föregående uttalat om riksdagens
medverkan vid översynsarbetet.
Även om riksdagen i stor utsträckning kommer att delta i besluten om
ändrade besvärsregler kan det ändå enligt utskottets mening vara befogat att
regeringen som förelås i motion 2695 av Karin Ahrland och Lars Ernestam
(båda fp) i någon form för riksdagen redovisar resultatet av översynsarbetet.
KU 1983/84:23
7
Självfallet kommer utskottet i sitt granskningsarbete att liksom hittills med
jämna mellanrum ta upp regeringens handläggning av besvärsärenden till
granskning.
Beträffande de närmare riktlinjerna för översynsarbetet vill utskottet
betona vikten av att dessa präglas av en allmän strävan att uppnå ett
enhetligare system för besvärsprövning än vi f. n. har. Det bör ankomma på
statsrådsberedningen att i sitt samordningsarbete beakta detta. Utskottet vill
härvid särskilt peka på de möjligheter som kan finnas att överföra besvärsärenden
från regeringen till förvaltningsdomstol. På detta område torde det
finnas utrymme för en större konsekvens än som f. n. gäller.
Som uttalas i propositionen är det enligt utskottet viktigt att regeringen
kvarstår som besvärsinstans när det behövs en politisk styrning av praxis. I
begreppet politisk styrning lägger utskottet inte bara en regerings rätt att låta
sin politiska inriktning påverka praxis i vissa grupper av förvaltningsärenden
utan också den vikt från allmänna demokratiska utgångspunkter och för
rättssäkerheten som kan tillmätas regeringens befattning med sådana
ärenden. Detta gäller särskilt i ärenden där det skönsmässiga inslaget i
bedömningen är betydande.
Till ärendegrupper där regeringens medverkan i angivna bemärkelser
framstår som särskilt betydelsefull torde enligt utskottets mening höra bl. a.
invandrarärenden samt plan- och byggnadsärenden.
Utskottet vill mot bakgrund av det anförda tillägga att det inte kan
uteslutas att översynen kan leda till att besvärsprövning i ytterligare ärenden
tillförs regeringen.
Under nu angivna förutsättningar kan utskottet godta den i propositionen
angivna principen att ärenden som kan prövas av två eller flera instanser
under regeringen normalt inte bör få överklagas till regeringen liksom att
möjligheterna undersöks att i de fall där regeringen är andra instans tillskapa
en ny första instans. Vidare bör man som föreslås i propositionen kunna
undersöka möjligheterna att i vissa fall låta de centrala myndigheterna under
regeringen överta regeringens uppgift som högsta instans. Utskottet vill dock
framhålla vikten av att man här särskilt beaktar de kompetenskonflikter som
kan uppkomma t. ex. genom att de centrala statliga myndigheterna konstitutionellt
inte är att betrakta som överordnade länsstyrelserna. Som anförs i
propositionen bör en central myndighet aldrig göras till besvärsinstans i fråga
om länsstyrelsebeslut i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan
olika intressen som företräds av skilda centrala myndigheter.
Utskottet vill i sammanhanget också understryka vikten av att en central
förvaltningsmyndighet som högsta besvärsinstans i princip får en sammansättning
med inslag av lekmän och förtroendevalda.
Utskottet ansluter sig till regeringens restriktiva inställning till frågan om
inrättandet av en allmän besvärsnämnd eller besvärsnämnder med mera
begränsade verksamhetsområden. Som framhålls i propositionen bör
nämndmodellen i varje fall inte väljas innan man ingående har övervägt
KU 1983/84:23
andra tänkbara lösningar.
Som en ersättning för besvärsrätten föreslås i propositionen att - på de
områden där det är önskvärt att regeringen som politiskt organ styr
utvecklingen eller det från rättvisesynpunkt är önskvärt att t. ex. olika
länsstyrelsers praxis skall bli likformig eller när regeringen måste kunna
dispensera från praxis - i exceptionella fall införs en möjlighet för besvärsmyndigheten
att överlämna ärendet till regeringens bedömning.
Utskottet har ingen erinran mot att man inom regeringskansliet undersöker
hur en ordning med överlämnande av besvärsärenden till regeringen
närmare skulle vara utformad men förutsätter att detta inte genomförs utan
riksdagens ställningstagande. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att
regeringens dispensrätt från regeringsförordningar självfallet står kvar även
om regeringen inte är slutinstans. Vidare vill utskottet peka på möjligheten
att riksdagen i samband med att den i lag inskränker besvärsrätten till
regeringen genom ett bemydigande ger regeringen behörighet att meddela
dispens från lagen.
Med nu anförda synpunkter godtar utskottet propositionen. Motionerna
2691 av Per Israelsson m. fl. (vpk) och 2693 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) får
anses tillgodosedda genom utskottets skrivning liksom delar av motion 2695
av Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda fp).
I motionerna 2692 av Allan Ekström (m) och 2695, yrkande 1 av Karin
Arhland och Lars Ernestam (båda fp), begärs en utredning om införande av
s. k. rättsbesvär, dvs. en ny taleform till domstol i rättsfrågor.
Utskottet, som inte är berett att i förevarande sammanhang ta ställning till
behovet av en sådan ny talemöjlighet, vill erinra om att utskottet tidigare
ställt sig negativt till förslag om att underställa JO:s beslut domstols prövning
(KU 1979/80:20). Motionsyrkandena avstyrks.
Utskottet hemställer
1.att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:120 och
motionerna 1983/84:2691, 2693 och 2695, yrkandena 2 och 3, samt
med avslag på motion 1983/84:2694 antar de riktlinjer som angetts i
propositionen och i detta betänkande för en översyn av regeringens
befattning med besvärsärenden,
2. att riksdagen avslår motionerna 1983/84:2692 och 2695, yrkande 1.
Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.
Stockholm den 10 april 1984
På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON
KU 1983/84:23
9
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Kurt Ove Johansson (s), Kerstin
Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sture Thun (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Ingvar Björk (s), Bengt Kindbom (c), Sören Lekberg (s),
Lars Ernestam (fp) och Marie-Ann Johansson (vpk).
Reservationer
1. av Anders Björck, Hans Nyhage, Gunnar Biörck i Värmdö och Elisabeth
Fleetwood (alla m) vilka ansett
dels att utskottet under rubriken ”Utskottet” från och med ”Konstitutionsutskottet
har” på s. 4 t. o. m. ”Karin Ahrland och Lars Ernestam (båda
fp)” på s. 8 bort anföra följande:
Föreliggande regeringsförslag har som huvudsyfte att genom en inskränkning
i besvärsrätten till regeringen minska arbetsbelastningen inom regeringskansliet.
Ett sådant synsätt är enligt utskottets mening inte acceptabelt. Den givna
utgångspunkten när man överväger utformningen av en besvärsordning är
självfallet den enskildes rättstrygghet. Det är hänsynen till rättstryggheten
som utgjort grunden för såväl den gamla rätten att ”gå till kungs” som för
systemet med två eller flera instanser i det modema rättssamhället. Vidare är
det av utomordentlig vikt att besvärsärenden av politisk karaktär i sista hand
avgörs av regeringen såsom ytterst ansvarig inför riksdagen. Härigenom ges
riksdagen möjlighet att fullgöra sina kontrollfunktioner gentemot regeringen
och i förekommande fall utkräva politiskt ansvar.
Mot bakgrund av dessa grundläggande synpunkter kan utskottet inte godta
att regeringen får ett så vidsträckt bemyndigande som föreslås i propositionen.
Det kan visserligen finnas skäl att för vissa mindre ärendegrupper
överväga om det finns ett behov av besvärsrätt till regeringen. Men en
inskränkning av besvärsrätten bör inte ske utan riksdagens medverkan. Det
bör i så fall åligga regeringen att förelägga riksdagen konkreta förslag.
Härigenom kan riksdagen bedöma varje ärendegrupp för sig utifrån principerna
om den enskildes rättstrygghet och regeringens politiska ansvar.
Med det anförda avstyrker utskottet propositionen liksom motionerna
2691, 2693 och 2695, yrk. 2 och 3.
dels att utskottets hemställan under punkt 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2694 avslår proposition
1983/84:120 och motionerna 1983/84:2691, 2693 och 2695, yrk. 2
och 3,
KU 1983/84:23
10
2. av Lars Ernestam (fp) sorn ansett
dels att utskottet på s. 8 i stället för det stycke som börjar ”Utskottet, som”
och slutar ”Motionsyrkandena avslås” bort anföra följande:
Utskottet kan ansluta sig till den i motionerna framförda tanken att det kan
vara befogat att närmare utreda frågan om att införa en besvärsmöjlighet till
domstol när det gäller rättsfrågor i beslut fattade av förvaltningsmyndigheter.
Härigenom skulle man på det statliga området erhålla en motsvarighet
till kommunalbesvärsinstitutet. Vidare skulle man på så sätt kunna uppnå en
anpassning av svensk rätt till den europeiska konventionen den 14 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna i vad gäller den enskildes rätt att få sin sak prövad av domstol.
Utskottet tillstyrker således bifall till nu ifrågavarande motioner.
dels att utskottets hemställan under punkt 2 bort ha följande lydelse:
2. att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2692 och 2695,
yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en utredning om införandet av en talerätt till domstol
rörande rättsfrågor i förvaltningsbeslut.
'
minmb/gotab 78390 Stockholm 1984