KU 1983/84:12

Konstitutionsutskottets betänkande
1983/84:12

om vissa kyrkliga frågor
Sammanfattning

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna.

1. Medlemskapsreglerna i svenska kyrkan - motion 1982/83:1146 av
Jan-Erik Wikström m. fl. (fp),

2. religionsfrihetsfrågor i samband med folkbokföringen - motion 1981/
82:880 av Kerstin Anér och Bertil Hansson (båda fp),

3. den kyrkliga strukturen - motion 1982/83:1630 av Thorbjörn Fälldin
m. fl. (c),

4. biskops valbarhet till kyrkomötet - motion 1982/83:1142 av Anders
Svärd (c),

5. förfarandet vid utnämning av biskop - motion 1982/83:1143 av Anders
Svärd (c),

6. officiant vid borgerlig begravning - motion 1982/83:1684 av Sture
Ericson och Göran Persson (båda s).

Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. Reservationer har lämnats
beträffande motionerna under punkterna 1 (fp) och 3 (c). Särskilda yttranden
föreligger beträffande motionerna under punkterna 1 (vpk), 2 (fp), 3
(m) och 6 (vpk).

1 Medlemskapsreglerna i svenska kyrkan

Motionen

1 motion 1982/83:1146 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att riksdag och kyrkomöte
föreläggs förslag till en sådan ändring av religionsfrihetslagens bestämmelser
om medlemskap i svenska kyrkan att full harmoni uppnås mellan dessa
bestämmelser och regeringsformens 2 kap. 2 §,

2. att riksdagen beslutar upphäva övergångsbestämmelserna till regeringsformen,
punkt 9.3.

Enligt motionen kan det inte anses tillfredsställande att 1974 års regeringsform
fortfarande innehåller övergångsbestämmelser som innebär att de nya
principer på vilka regeringsformen vilar inte slår igenom fullt ut. Vid
grundlagsreformen gällde frågan om särskilda övergångsregler formerna för
lagstiftningen. Nu gäller det de grundläggande fri- och rättigheterna. Full
harmoni mellan dessa och kyrkans medlemskapsregler kan enligt motionen

1 Riksdagen 1983184. 4 sami. Nr 12

KU 1983/84:12

inte anses föreligga förrän religionsfrihetslagen ändrats på så sätt att inträde i
kyrkan skall ske efter viljeyttring. Formen för denna viljeyttring är enligt
motionärerna inte statens uppgift att besluta om. Detta får anses vara en
angelägenhet för svenska kyrkan att själv avgöra. Men principen om
viljeyttring - egen eller vårdnadshavarens - måste från statens sida hävdas för
att undanröja nuvarande motsättning mellan svenska kyrkans medlemskapsregler
och konstitutionens fri- och rättighetsförklaring.

Motionärerna hemställer att religionsfrihetslagen och regeringsformen
ändras i enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande rätt, m. m.

Enligt 7 § första stycket religionsfrihetslagen (1951:680) inträder barn vid
födelsen i svenska kyrkan om båda föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan.
Barn utom äktenskapet inträder enligt 8 § vid födelsen i svenska kyrkan om
modern tillhör svenska kyrkan. Barn som inte redan vid födelsen inträtt i
kyrkan enligt 8 § kan under vissa förutsättningar erhålla automatiskt
medlemskap om föräldrarna ingår äktenskap med varandra. Vidare förvärvas
automatiskt medlemskap av evangelisk-luthersk trosbekännare som
förvärvar svenskt medborgarskap (9 §). Inträde i kyrkan kan i övrigt vinnas
efter ansökan (10 §1.

Det automatiska medlemskapet enligt 7 och 8 §§ kan i de fall en av
föräldrarna inte tillhör kyrkan undvikas enligt ett särskilt anmälningsförfarande
inom viss tid från födelsen (7 §) resp. från tidpunkten för föräldrarnas
giftermål (8 §). En möjlighet finns också för sådan trosbekännare som annars
erhåller automatiskt medlemskap enligt 9 § att anmäla att han inte vill
inträda i kyrkan.

Regler om utträde ur svenska kyrkan finns i 11 och 12 §§ religionsfrihetslagen.
Enligt dessa bestämmelser skall den som inte längre vill tillhöra kyrkan
göra en anmälan om utträde hos pastor i den församling där han är
kyrkobokförd. Anmälan skall göras personligen eller också i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad handling. För den som står under
annan vårdnad och som inte har fyllt 18 år görs anmälan av vårdnadshavaren.
Beträffande barn som fyllt 15 år förutsätts barnets samtycke.

Bestämmelserna i regeringsformen (RF) om s. k. negativ religionsfrihet
erhöll sin nuvarande utformning genom 1976 års grundlagsreform. Den
negativa religionsfriheten kom därvid att utformas som ett skydd för den
enskilde gentemot det allmänna mot tvång att tillhöra trossamfund (2 kap.
2 § RF). Samtidigt infördes i RF en övergångsbestämmelse enligt vilken
bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan skulle gälla utan hinder av
2 kap. 2 § RF i dess nya lydelse. Initiativet till den nämnda övergångsbestämmelsen
togs av 1973 års fri- och rättighetsutredning med hänsyn till att
reglerna om medlemskap i svenska kyrkan enligt utredningen fick anses stå i
strid med den nya 2 kap. 2 § RF.

Kyrkotillhörigheten (medlemskapet) diskuterades i de överväganden i
stat-kyrka-frågan som har redovisats i betänkandet Stat-kyrka. Ändrade

KU 1983/84:12

relationer mellan staten och svenska kyrkan (SOU 1978:1). Med hänvisning
till vad de kyrkliga företrädarna i stat-kyrka-överläggningarna anfört i denna
fråga uttalades i betänkandet följande:

Regler om kyrkotillhörighet är enligt gruppens mening erforderliga, men
deras uppgift är inskränkt till att bestämma den krets av personer som på
grund av sin anknytning till kyrkans verksamhet kan förpliktas att erlägga
avgift, anförtros rösträtt i kyrkliga frågor och erhålla uppdrag i kyrkans
beslutande och förvaltande organ.

1 det alldeles övervägande antalet evangelisk-lutherska kyrkor är medlemskapet
nära knutet till dopet. Från åtskilliga håll yrkades också under
förarbetena till religionsfrihetslagen att dopet skulle betecknas som den
normala eller rent av obligatoriska inträdesformen. En annan ståndpunkt
segrade emellertid. Följden blev att barn i princip följer sina föräldrar i fråga
om kyrkotillhörigheten. Inträdesformen för vuxna personer är normalt ett
anmälningsförfarande.

Religionsfrihetslagens regler innebär att barn, vars föräldrar tillhör
svenska kyrkan, anses ha inträtt vid födelsen om inte föräldrarna anmäler att
barnet ej skall tillhöra kyrkan. Regeringsformens nyligen kompletterade
regler om religionsfrihet har ansetts medföra att dessa stadganden numera ej
står i överensstämmelse med grundlagen, varför i en särskild övergångsregel
meddelats att bestämmelserna om inträde i svenska kyrkan gäller oavsett den
nya grundlagsbestämmelsen.

I samband med en relationsändring är det av stor vikt att svenska kyrkan är
och uppfattas som densamma före och efter övergången. Detta bör markeras
bl. a. genom att alla som tillhör kyrkan vid övergångstidpunkten kvarstår
som medlemmar. För tiden därefter måste däremot övervägas, vilka regler
om inträde och utträde som är lämpliga. Enligt gruppens mening är det
önskvärt att större vikt än tidigare läggs vid dopet, och inträdesreglerna bör
inte utformas så att man riskerar konflikter med regeringsformens värderingar.

Gruppen föreslår att inträde i kyrkan skall ske efter viljeyttring, antingen
genom begäran om dop eller - när det gäller barn till den som tillhör kyrkan -genom anmälan av vårdnadshavaren. Dop behöver i sistnämnda fall icke äga
rum omedelbart. Sådant medlemskap upphör dock om det inte följs av dop
innan barnet uppnått vuxen ålder. Den som redan är döpt upptas i kyrkan
efter anmälan, som i vissa fall liksom nu skall kompletteras med undervisning
i svenska kyrkans lära.

Gruppen föreslår, att gällande regler om utträde i allt väsentligt bibehålls
oförändrade.

Inom gruppen har enighet rått om att medlemskapet i svenska kyrkan bör
vara det primära. Den som tillhör kyrkan föreslås därmed automatiskt
tillhöra det stift och den församling, inom vilka han är bosatt. Ansvaret för
utom riket bedriven verksamhet skall ligga hos Styrelsen för svenska kyrkan i
utlandet. I viss utsträckning kan församlingstillhörigheten få motsvarigheter
även där.

Den ändrade relation mellan staten och kyrkan som förordades av
deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna föranledde även förslag om att de
bestämmelser i religionsfrihetslagen som reglerade medlemskapet i svenska
kyrkan skulle upphävas och i stället bestämmas genom inomkyrkliga stadgar.
Eftersom medlemskapet enligt den gällande ordningen vilade på lagstiftning

1 * Riksdagen 1983/84. 4 sami. Nr 12

KU 1983/84:12

förutsattes att staten skulle medverka till en lagstiftning av innebörd att den
som tillhörde svenska kyrkan före relationsändringen även därefter skulle
anses tillhöra kyrkan. En sådan regel hade enligt deltagarna sin naturliga
plats i punkt 3 övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Samtidigt
borde giltigheten av nämnda bestämmelse i dess gällande lydelse tidsbegränsas
så att den endast skulle gälla fram till relationsändringen. Vid övergångstidpunkten
borde också religionsfrihetslagens regler om medlemskap i
svenska kyrkan upphöra att gälla. Därmed skulle fullt ut genomföras den
grundlagsfästa ordning enligt vilken varje medborgare gentemot det allmänna
är skyddad mot tvång att tillhöra trossamfund.

De förslag som lades fram i SOU 1978:1 avvisades av en majoritet av 1979
års kyrkomöte.

Efter kyrkomötets behandling av stat-kyrka-frågan förekom överläggningar
mellan de politiska partierna angående stat-kyrka-frågans fortsatta
handläggning. Vid dessa erfor den dåvarande regeringen att en majoritet i
riksdagen kunde antas ställa sig avvisande till vissa reformer inom ramen för
statskyrkosystemet, som en av 1979 års kyrkomöte tillsatt särskild utredningsnämnd
lagt fram förslag om. Enligt vad regeringen uttalade i en efter
överläggningarna utfärdad kommuniké skulle stat-kyrka-frågan handläggas
vidare i syfte att vinna den bredare enighet i frågan som regeringen ansåg
önskvärd.

I de direktiv som därefter beslutades för 1979 års kyrkomöteskommitté
togs, med anledning av vad som förevarit vid överläggningen mellan de
politiska partierna, inte upp principfrågan om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan. De frågor som kommittén fick i uppdrag att behandla gällde
främst kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag och vissa krav på
reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter och sammansättning. Som ett
resultat av kommitténs arbete gjordes fr. o. m. den 1 januari 1983 en
revidering av RF:s övergångsbestämmelser varigenom formerna för kyrkolagstiftning
anpassades till RF:s huvudprinciper om normgivning (KU
1981/82:36 och 1982/83:1).

På initiativ av 1983 års kyrkomöte utreds f. n. inom kyrkan frågan om vilka
regler som bör gälla för medlemskapet. I samband med att detta initiativ togs
betonade kyrkolagsutskottet i sitt betänkande (LU 1983:22) att det var av
vikt att en sådan utredning skulle vara förutsättningslös och allsidig. Vidare
uttalade kyrkolagsutskottet följande:

Kyrkotillhörighetsfrågan har flera sidor, och en kommande utredning
måste beakta dem alla. En viktig sida är den teologiska bestämningen av
kyrkotillhörighetsbegreppet och svenska kyrkans medlemskapsregler som
de är kyrkohistoriskt och kyrkorättsligt givna även sett i ett kristet
internationellt och ekumeniskt perspektiv. Det skall erinras om att de
kyrkliga företrädarna i stat-kyrka-överläggningarna, trots att önskemålen
om dopet som medlemsgrund var mycket klart markerat i arbetsinriktningen,
likväl kände betänkligheter mot att göra sakramentet till ett formellt
villkor för kyrkotillhörighet, eftersom det stred mot sakramentets karaktär

KU 1983/84:12

av öppet nådeserbjudande. De föreslog inte heller något renodlat dopmedlemskap.

2 Religionsfrihetsfrågor i samband med folkbokföringen

Motionen

I motion 1981/82:880 av Kerstin Anér och Bertil Hansson (båda fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om tillämpningsföreskrifter
till folkbokföringsförordningen i religionsfrihetens intresse och enligt de
önskemål som redovisats i denna motion.

Enligt motionen förekommer vid den praktiska tillämpningen av gällande
folkbokföringsförordning sådant som är stötande från religionsfrihetssynpunkt.
Detta hänger ofta samman med det principiellt felaktiga att ett av
trossamfunden, svenska kyrkan, har hand om folkbokföringen. En bidragande
orsak till berättigade klagomål kan ibland vara att olika noteringar, som
svenska kyrkan anser nödvändiga för sin egen medlemsregistrering, sker
parallellt med och blandat med anteckningar som gäller alla medborgare. I
motionen tas upp två fall i vilka problemen enligt motionärernas mening
skulle kunna lösas genom förtydligande tillämpningsföreskrifter till folkbokföringsförordningen
.

Det ena fallet gäller pastors informationsskyldighet beträffande anteckning
i visst fall i födelse- och dopbok. Enligt 7 § religionsfrihetslagen
(1951:680) skall barn som föds antecknas som medlem av svenska kyrkan om
båda eller en av föräldrarna tillhör denna kyrka, såvida ej föräldrarna inom
sex veckor efter barnets födelse anmäler att barnet inte skall tillhöra svenska
kyrkan. Enligt motionen finns i Sverige ett växande antal äktenskap där bara
en av föräldrarna tillhör svenska kyrkan och den andra är medlem t. ex. av
romersk-katolska kyrkan. Inte så sällan låter man i ett sådant äktenskap döpa
sitt barn i katolska kyrkan. De föräldrar som så gör räknar i regel, menar
motionärerna, med att de därigenom outtalat gett besked om vilken kyrka de
anser att barnet skall tillhöra.

När pastorsämbetet får anmälan om dop som förrättats i katolska kyrkan
skall anteckning göras om s. k. ”dop i annan ordning” i födelse- och
dopboken. Om föräldrarna inte uttryckligen och inom föreskriven tid
anmäler att barnet inte skall tillhöra svenska kyrkan blir det automatiskt
antecknat som medlem. Motionärerna förklarar sig instämma med dem inom
katolska kyrkan som protesterar mot ett sådant resultat vid tillämpning av
svenska kyrkans medlemskapsregler i samband med folkbokföringen. Enligt
motionen bör, när bara en av föräldrarna är medlem i svenska kyrkan,
vederbörande pastor i samband med anteckning om dop informera om
medlemskapsreglerna i svenska kyrkan och förvissa sig om huruvida barnet
skall antecknas som medlem i svenska kyrkan eller ej.

Det andra fallet som tas upp i motionen gäller frågan om när anteckning
om ”dop i annan ordning” skall ske i födelse- och dopboken.

Rättelse: S. 15, hemställan 1. Dubblering av en rad är rättad

KU 1983/84:12

Enligt motionen har det vid flera tillfällen förekommit att medlemmar i
trossamfundet Kristet Samfund har anmält dop till folkbokföringsmyndigheten,
dvs. pastorsämbetet i hemorten, men av vederbörande pastor fått
meddelande om att man inte ansett sig kunna införa dopet i födelse- och
dopboken. I ett av motionärerna känt fall har pastor därvid hänvisat till att
biskopsmötet vid sitt sammanträde den 2-4 oktober 1978 uttalat att dop
förrättat av Kristet Samfund inte kan anses vara ett kristet dop ur svenska
kyrkans synpunkt.

Domkapitlet uttalade i ärendet bl. a. att dop antecknades i folkbokföringshandlingarna
antingen som ”dop i svenska kyrkans ordning” eller som ”dop i
annan ordning”. Att anteckning om dop över huvud taget gjordes var ett rent
kyrkligt intresse och berodde på att det för kyrkan i flera sammanhang var
väsentligt att veta huruvida en person blivit döpt eller ej. Domkapitlet
framhöll vidare att en förutsättning för anteckning om ”dop i annan ordning”
måste vara att det verkligen är fråga om ett dop som skett inom ett kristet
samfund och i den form, som enligt samstämmig kristen uppfattning skall
iakttas vid dopet, dvs. att dopet skett i vatten och i den treenige Gudens
namn.

Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att anteckningen om dop i
folkbokföringssammanhang av svenska kyrkan anses vara ”ett rent kyrkligt
intresse” och att pastor i svenska kyrkan i egenskap av folkbokföringsmyndighet
anses ha rätt att bedöma om de av svenska kyrkans trossamfund
uppsatta kriterierna för dop är uppfyllda. Här synes enligt motionärernas
uppfattning föreligga en uppenbar sammanblandning av de båda funktioner
som pastorsämbetena i svenska kyrkan har att ansvara för.

Motionärerna föreslår att anteckningen om ”dop i annan ordning” i
födelse- och dopboken skall kompletteras med en marginalanteckning om i
vilket samfund dopet ägt rum.

Gällande ordning, m. m.

Under beredningen av detta ärende har inhämtats upplysningar från
avdelningen för folkbokföring inom riksskatteverket (RSV). Dessa upplysningar
redovisas i det följande.

Beträffande den fråga som först tas upp i motionen saknas särskilda
bestämmelser som ålägger folkbokföringsmyndigheten att informera om
medlemskapsreglerna i svenska kyrkan. Enligt vad RSV upplyst torde dock
ändå sådan information i regel lämnas av pastorsämbetena. Informationen
lämnas när anmälan om att dop skett i annat samfund inkommer till
pastorsämbetet. I de fall anmälan att ett barn inte skall tillhöra svenska
kyrkan kan ske inom sex veckor från barnets födelse anses barnet inte ha
inträtt i svenska kyrkan (7§ religionsfrihetslagen). Efter utgången av
nämnda tid blir barnet automatiskt medlem i kyrkan om anmälan inte skett.
Utträde ur kyrkan måste då ske med tillämpning av utträdesbestämmelserna

KU 1983/84:12

i 11 och 12 §§ religionsfrihetslagen. Enligt dessa bestämmelser skall den som
inte längre vill tillhöra kyrkan göra en anmälan om utträde hos pastor i den
församling där han är kyrkobokförd. Anmälan skall göras personligen eller
också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad
handling. För den som står under annans vårdnad och som inte har fyllt 18 år
görs anmälan av vårdnadshavaren. Beträffande barn som fyllt 15 år förutsätts
barnets samtycke.

Information om religiösa förhållanden lämnas enligt RSV även i den
information som invandrade utlänningar får. I denna information sägs bl. a.
att om någon av föräldrarna tillhör svenska kyrkan blir barnen automatiskt
inskrivna som medlemmar om inte annat begärs. Det upplyses även om att
den som vill kan begära utträde ur svenska kyrkan.

Vad gäller den andra frågan som motionärerna väckt har RSV upplyst att
det i särskilda anvisningar om förandet av födelse- och dopbok finns
föreskrifter om hur anteckning om dop i annan ordning skall ske. Uppgift om
dopförrättare införs här både om dopet förrättats i svenska kyrkans ordning
eller i annan ordning. Har dop skett i annan ordning än svenska kyrkans
antecknas även samfundets namn. I reglerna till förandet av församlingsliggare
(personakt) och församlingsbok är likaså föreskrivet att vid anteckning
av dop i annan ordning också skall föras in behövliga närmare upplysningar
om t. ex. i vilket samfund ett dop ägt rum. Dop i annan ordning antecknas
endast om uppgift inkommer därom och kräver således ett initiativ från
samfundet i fråga eller från de berörda personerna själva.

Från RSV:s sida har påpekats med anledning av motionen att de utfyllande
föreskrifter som RSV har meddelat utöver vad folkbokföringskungörelsen
innehåller motsvarar föreskrifter som före 1968 var intagna i kyrkobokföringskungörelsen
(1946:801). Eftersom anteckningarna endast har betydelse
för den kyrkliga verksamheten är det enligt RSV naturligt att sådana
föreskrifter utfärdas efter samråd med dem som skall föra och använda
uppgifterna. Anvisningar på området förutsätter sålunda från RSV:s sida
normalt att kyrkobokföringsinspektörerna har tillfrågats.

Pågående utredningsarbete

I betänkandet Folkbokföringens framtida organisation (SOU 1981:101)
har 1979 års folkbokföringskommitté lagt fram förslag om ett ändrat
huvudmannaskap för folkbokföringen.

Folkbokföringskommitténs förslag har inte remissbehandlats. Däremot
tillkallades i mars 1983 en ny utredning för att utreda frågan om en förbättrad
folkbokföring m.m. I den nya utredningens direktiv (Dir. 1983:28) anförs
beträffande frågan om huvudmannaskapet följande:

Frågan om kontrollen av folkbokföringen har ett nära samband med
frågan om huvudmannaskapet för folkbokföringen. 1979 års folkbokföringskommitté
har avlämnat ett betänkande (SOU 1981:101) Folkbokföringens

KU 1983/84:12

framtida organisation. Som utgångspunkt för folkbokföringskommitténs
arbete har enligt direktiven gällt att befolkningsregistreringen i princip är en
statlig uppgift och att det borgerliga samhällets organ skall svara för
verksamheten som helhet. Kommittén har funnit att de borgerliga samhällsorgan
som bäst lämpar sig för att svara för folkbokföringen är de allmänna
försäkringskassorna och de lokala skattemyndigheterna. I valet mellan dessa
föreslår kommittén de allmänna försäkringskassorna.

Folkbokföringskommitténs ordförande anför i ett särskilt yttrande att
enligt hans uppfattning flera skäl talar till förmån för de lokala skattemyndigheterna
i valet av folkbokföringsorgan. Eftersom avvägningen väsentligen är
av politisk art har han emellertid inte velat motsätta sig den lösning som de
båda parlamentarikerna i kommittén har enats om. En av de senare anser i
ett särskilt yttrande att ett oförändrat huvudmannaskap för folkbokföringen
skulle ha varit att föredra om folkbokföringskommitténs direktiv gett
utrymme för ett sådant ställningstagande.

Det övervägande antalet av folkbokföringskommitténs sakkunniga och
experter förordar i särskilda yttranden de lokala skattemyndigheterna som
folkbokföringsmyndighet framför de allmänna försäkringskassorna.

Organisationsfrågan har betydelse för de materiella folkbokföringsreglerna,
särskilt för utformningen av system och rutiner för en korrekt flyttningskontroll.
Detta bör dock inte hindra att den här aktuella översynen av
folkbokföringsreglerna görs i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till
folkbokföringskommitténs förslag om huvudmannaskapet.

3 Den kyrkliga strukturen

Motionen

I motion 1982/83:1630 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande inriktningen av den kyrkliga strukturen.

Motionärerna framhåller att ett utmärkande drag för den svenska kyrkan
är den betydelse församlingarna alltid tillmätts. Samhällsutvecklingen har
emellertid lett till förändringar för församlingarna. Bl. a. har befolkningsunderlaget
minskat i åtskilliga församlingar och svårigheter har uppstått när det
gäller att orka med de allt tyngre kyrkliga kostnaderna. Vid åtskilliga
tillfällen har man fört fram krav på en strukturförändring inom den kyrkliga
organisationen för att råda bot på de svårigheter som uppstått. Någon sådan
har emellertid inte skett. Motionärerna uttalar förståelse för att en översyn
görs beträffande församlingarnas förändrade situation. Motionärerna ser
emellertid med oro på den inriktning som direktiven till den kyrkopolitiska
utredningen fått (Dir. 1982:95) och anser att det inte kan godtas att
församlingar eller ekonomiska samfälligheter läggs samman tvångsvis. I
stället bör man enligt motionen söka sig fram på frivilliga vägar och vara rädd
om den lokala organisation som nu finns inom kyrkan.

I motionen tas vidare upp frågan om det inomkyrkliga skatteutjämningssystemet.
Motionärerna anför att det nya systemet som trätt i kraft fr. o. m. år
1983 har som utgångspunkt att kyrkan via kyrkofonden skall behålla

KU 1983/84:12

nuvarande statsbidrag och att, om bidraget skulle falla bort, detta skulle
medföra en höjning av den allmänna kyrkoavgiften. Motionärerna framhåller
att den i årets budgetproposition föreslagna sänkningen av statsbidraget
till kyrkofonden med 44 milj. kr. kommer att ytterligare öka påfrestningarna
på församlingarna och att det framstår som onödigt och okänsligt att ändra
förutsättningarna för den beslutade reformen, innan man haft möjlighet att
pröva den i praktiken. De bidrag staten f. n. ger till kyrkofonden bör
utvecklas på samma sätt som de bidrag staten ger till de fria trossamfunden.

Pågående utredning m. m.

Önskemål om en utredning av svenska kyrkans struktur på lokalplanet har
uttryckts av såväl kyrkomötet som riksdagen. Således kan nämnas att 1982
års allmänna kyrkomöte (Skr 1982:8, KLU 1982:7, kskr 1982:11) i ett
yttrande över regeringens proposition om kyrkofonden och ekonomisk
utjämning inom svenska kyrkan (prop. 1981/82:158) anhöll om en skyndsam
utredning av de kyrkliga strukturfrågorna på församlingsplanet. I likhet med
vad ett stort antal remissinstanser hade framhållit i yttranden över kyrkofondsutredningens
betänkanden (SOU 1981:88-89) ansåg kyrkomötet att en
strukturreform med sikte på mera bärkraftiga enheter var ofrånkomlig. I
kyrkomötets yttrande (1 TU 1982:4 Rskr 1982:7) över begravningsutredningens
betänkande (SOU 1981:36) Begravningsverksamheten pekade kyrkomötet
på nödvändigheten av att skapa större lokala enheter för att befrämja
planering och resursutnyttjande. Kyrkomötet uttalade att det behövs en
grundlig utredning av de kyrkliga kommunernas ekonomiska strukturer med
sikte på ett längre perspektiv.

I anslutning till riksdagens behandling av den tidigare nämnda propositionen
(1981/82:158) väcktes en socialdemokratisk motion (1981/82:2457) i
vilken hemställdes om avslag på propositionen. Motionärerna ansåg bl. a. att
kyrkans lokala organisation borde bli föremål för en allmän strukturreform
med inriktning på större och ekonomiskt bärkraftiga enheter. Riksdagen
avslog motionen i enlighet med vad konstitutionsutskottet hade hemställt
(KU 1981/82:28). I en reservation till utskottets utlåtande krävde de
socialdemokratiska ledamöterna att man i det fortsatta utredningsarbetet
skulle genomföra en analys av de kyrkokommunala kostnaderna och av det
föreslagna utjämningssystemets förhållande till svenska kyrkans strukturfrågor
på lokalplanet.

Vid behandlingen av propositionen (1982/83:19) om ny lag om församlingar
och kyrkliga samfälligheter m. m. och i anledning därav väckta motioner
har riksdagen gett regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört i
vissa delfrågor (KU 1982/83:8, rskr 1982/83:30). Med anledning av motioner
(mot. 1980/81:1506 och 1982/83:22) om utjämning mellan församlingarna av
kostnaderna för deras befattning med begravningsverksamheten samt om
vidgad kompetens för församlingarna på begravningsområdet uttalade

KU 1983/84:12

utskottet att förslagen förutsatte en utredning. I denna borde svenska
kyrkans strukturfrågor på lokalplanet få en framträdande plats.

Genom beslut den 9 december 1982 har regeringen bemyndigat chefen för
kommundepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda
frågan om svenska kyrkans struktur på lokalplanet, m. m. I utredningens
direktiv uttalas bl. a. följande angående utredningsuppdraget.

En översyn av kyrkans struktur på lokalplanet bör i första hand syfta till att
finna lämpliga former för att bilda ekonomiskt och befolkningsmässigt
bärkraftiga enheter, som kan utgöra underlag för en differentierad och
målinriktad kyrklig verksamhet på lokalplanet. Samtidigt bör i princip
församlingen och dess kyrka alltjämt kunna utgöra bas för prästernas och
deras medarbetares församlingsvårdande verksamhet. Befolkningsutvecklingen,
ändrade geografiska förhållanden m. m. kan dock i särskilda fall
motivera uppbrott från det historiskt givna.

Det moderna samhället uppvisar en betydligt större rörlighet hos befolkningen
än det samhälle i vilket våra församlingar ursprungligen bildades.
Inom ramen för nuvarande prästerliga tjänsteorganisation har möjligheter
skapats att tillgodose personalbehovet på orter med säsongvis starkt ökad
fritidsbefolkning. Andra förhållanden har inte i lika hög grad beaktats, t. ex.
den omfattande dagbefolkningen i storstädernas cityförsamlingar eller
studieorternas stora tillskott av tillfälligt inflyttade ungdomar. Sådana
företeelser visar att den nuvarande territoriella församlingsstrukturen inte
alltid svarar mot de krav som utvecklingen ställer. Det är möjligt att man här
bör söka sig mot friare strukturer. Ett exempel på sådana utgör de former i
vilka man har sökt tillgodose behovet av finskspråkigt församlingsarbete
bland invandrare inom svenska kyrkans ram. För detta arbete har prästerliga
tjänster fått inrättas utan en hård låsning till den territoriella församlingsorganisationen.
En annan möjlighet kan vara att låta mera bärkraftiga
strukturer av samfällighetsmodell eller något organ på stifts- eller kontraktsplan
ta över ansvaret för vissa delar av den församlingsvårdande verksamheten,
som en lokal församling saknar egna resurser för. Kommittén bör
förutsättningslöst pröva olika tänkbara modeller för en bredare samverkan
på lokalplanet. I de flesta fall torde de nuvarande pastoraten vara den minsta
tänkbara enheten för sådan samverkan.

I utredningsarbetet bör också uppmärksammas frågorna om vem som skall
bära kostnaderna för de olika delarna av den kyrkliga verksamheten och
vilka organ som bör utöva den kyrkokommunala beskattningsrätten. De
tidigare berörda frågorna om ansvaret för kostnaderna för begravningsverksamheten
bör uppmärksammas i detta sammanhang. Sambandet med den
ekonomiska utjämning som sker via kyrkofonden bör särskilt studeras med
hänsyn till det nya utjämningssystemets effekter för strukturrationaliseringen.

Kommittén har nyligen lagt fram ett diskussionsbetänkande (SOU
1983:55) Församlingen i framtiden. I betänkandet presenteras bl. a. olika
modeller för kyrkans lokala organisation. Betänkandet är f. n. föremål för en
bred remissbehandling.

Som tidigare nämnts beslutade riksdagen under år 1982 om ett enhetligt
system för ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan genom kyrkofonden
(prop. 1981/82:158, KU 1981/82:28, rskr 1981/82:309). Det nya systemet

KU 1983/84:12

trädde i kraft vid årsskiftet och ersatte både det statliga skatteutjämningssystemet
för de kyrkliga kommunerna och den utjämning som tidigare skett via
kyrkofonden. Kulturutskottet (KrU 1982/83:23) hade vid behandlingen av
årets budgetproposition inte någonting att erinra mot regeringens förslag
beträffande statsbidraget till kyrkofonden och hemställde om avslag på en
motion (mot. 1982/83:1631), vari under hänvisning till motion 1982/83:1630
yrkats bl. a. att riksdagen till kyrkofonden skulle anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag med 44 milj. kr. förhöjt anslag. Riksdagen beslutade i
enlighet med kulturutskottets hemställan.

4 Biskops valbarhet till kyrkomötet

I motion 1982/83:1142 av Anders Svärd (c) hemställs att lagen om svenska
kyrkan ändras så att biskopar ej längre blir valbara till kyrkomötet.

I motionen hävdas att den närvaroskyldighet och yttranderätt som
biskoparna har vid kyrkomötet inte är lämplig att förena med valbarhet till
kyrkomötet. Enligt motionären är självskrivenhet i representativa beslutande
organ inte förenlig med de demokratiska principer som tillämpas i Sverige
och det är därför lämpligast att biskoparna över huvud taget inte är valbara.
Därigenom undviks nackdelarna med att olika biskopar kan få olika ställning
i kyrkomötet. Utskottet bör enligt motionen utarbeta lämplig lagtext.

I 5 § andra stycket lagen (1982:942) om svenska kyrkan föreskrivs att
biskoparna i stiften skall närvara vid kyrkomötets sammanträden och får
delta i kyrkomötets överläggningar, men i besluten endast om de är
ledamöter av kyrkomötet. Enligt 32 § lagen (1982:943) om kyrkomötet gäller
att kyrkomötet får besluta att en eller flera biskopar, även om de ej är
ledamöter av kyrkomötet, vid beredningen av ärenden eller vid prövning av
frågor som avses i 36 § nämnda lag får närvara vid ett utskotts sammanträde
och delta i utskottets överläggningar men ej i besluten.

Frågan om biskoparnas ställning i kyrkomötet diskuterades relativt
ingående i propositionen om ett reformerat kyrkomöte (prop. 1981/82:192
s. 26f.). Konstitutionsutskottet (KU 1982/83:2) hade vid behandlingen av
propositionen ingenting att invända mot vad som föreslagits i denna del.
Utskottet framhöll emellertid att när erfarenheter vunnits av den nya
kyrkomötesorganisationen bör en noggrann utvärdering och analys av
reformens tillämpning i praktiken komma till stånd. Riksdagen beslöt i
enlighet med utskottets hemställan.

5 Förfarandet vid utnämning av biskop

I motion 1982/83:1143 av Anders Svärd (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att sådan ändring vidtas i 11 § lag om svenska kyrkan att
svenska kyrkans centralstyrelse blir utnämningsmyndighet vid biskopstill -

KU 1983/84:12

sättningar samt att frågan om hur förslag inför sådan utnämning skall tas fram
blir föremål för utredning.

I motionen föreslås att kyrkans centralstyrelse bemyndigas att i framtiden
tillsätta biskopar efter förslag från resp. stift. Enligt motionen bör centralstyrelsen
ha att välja bland tre på förslag uppsatta personer. Tillvägagångssättet
vid upprättande av förslag bör utredas. Det nuvarande valförfarandet kan
enligt motionären ifrågasättas på fler punkter och det bör övervägas om inte i
stället något eller några stiftsorgan tillsammans bör åläggas uppgiften att
upprätta förslaget till centralstyrelsen.

Enligt 11 § andra stycket lagen (1982:942) om svenska kyrkan utnämner
regeringen till biskop en av de tre som har föreslagits i den ordning som
föreskrivs i lag. Gällande regler i lagen (1963:633) om biskopsval innebär i
korthet att biskopen utses av regeringen efter förslag från domkapitlets
ledamöter och präster och lekmän i stiftet.

Enligt vad som inhämtats från civildepartementet pågår ett gemensamt
utredningsarbete i civildepartementet, justitiedepartementet och statsrådsberedningen
som syftar till att ta fram ett förslag som innebär att svenska
kyrkans centralstyrelse görs till en statlig förvaltningsmyndighet under
kyrkomötet. Genomförandet av ett sådant förslag kräver grundlagsändringar.
Enligt nu gällande regler är centralstyrelsen i konstitutionellt hänseende
en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen (11 kap. 6§ RF). Bakgrunden
till utredningsarbetet är bl. a. att centralstyrelsen anser att den bör
vara en myndighet under kyrkomötet.

Biskoparna är chefer för domkapitlen, vilka är statliga förvaltningsmyndigheter
under regeringen. Det finns f. n. inga planer på att ändra på nämnda
förhållande. Om centralstyrelsen görs till en myndighet under kyrkomötet
skulle ett genomförande av förslaget i motionen medföra att domkapitlens
chefer kommer att utses av en myndighet som domkapitlen inte lyder under.

6 Officiant vid borgerlig begravning

I motion 1982/83:1684 av Sture Ericson och Göran Persson (båda s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att kommun skall
vara skyldig att utse officiant vid borgerlig begravning.

Motionärerna hävdar att en av riksdagen beslutad skyldighet för kommun
att utse officiant vid borgerlig begravning skulle väsentligt underlätta för
många familjer att ordna en icke religiös begravning för avlidna släktingar
som själva önskat en sådan. Motionärerna hänvisar bl. a. till betänkandet
(SOU 1981:36) Begravningsverksamheten, i vilket konstateras att det ibland
är förenat med svårigheter att ordna en borgerlig begravning och att ett
viktigt skäl till detta synes vara bristen på officianter. I motionen påpekas att
det vid 1975 års riksmöte väcktes en motion (mot. 1975:415) om kommuns
skyldighet att utse officiant vid borgerlig begravning. Konstitutionsutskottet
behandlade den i sitt betänkande 1975/76:20 och hemställde att riksdagen

KU 1983/84:12

skulle avslå motionen med hänvisning till de pågående överläggningarna om
de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. Riksdagen följde
utskottets hemställan. Motionärerna anser emellertid att en skyldighet för
kommunerna att utse officiant vid borgerlig begravning inte har något
egentligt samband med frågan om relationerna mellan stat och kyrka.

Av 4§ lagen (1957:585) om jordfästning m. m. framgår att jordfästning
eller annan särskild ceremoni inte är obligatorisk för rätt till gravsättning på
allmän begravningsplats. S. k. borgerlig begravning, dvs. en ceremoni
motsvarande jordfästningen men utan religöst inslag, förekommer endast i
liten omfattning. Under år 1979 hölls 675 sådana förrättningar, vilket
utgjorde 0,8 % av alla jordfästningar under året. Antalet församlingar och
samfälligheter där det år 1979 fanns tillgång till borgerlig officiant uppgick till
238 motsvarande 11,7%. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från
Begravningsföreningen Fonus och Eldbegängelseföreningens Begravningsbyråer
är det vanligtvis inte svårt att tillgodose önskemål om borgerlig
begravning, och när sådan begravning efterfrågas upplyser föreningarna
bl. a. om personer som är villiga att åta sig att vara officianter.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner rörande religionsfrihetsfrågor
och kyrkliga frågor i övrigt.

I motion 1982/83:1146 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) föreslås vissa
ändringar i medlemskapsreglerna för svenska kyrkan. Reglerna om medlemskap
i svenska kyrkan bör ändras så att de harmonierar med 2 kap. 2§ RF.
Vidare förordas att punkten 3 övergångsbestämmelsen till 2 kap. 2 § RF
skall upphävas. Enligt motionen bör ändringen i religionsfrihetslagen ha den
innebörden att inträde i svenska kyrkan skall kunna ske endast efter
viljeyttring. Formerna för denna viljeyttring skall enligt motionen inte
fastställas i lag utan den skall avgöras av svenska kyrkan själv.

På initiativ av 1983 års kyrkomöte pågår f. n. en utredning om kyrkotillhörighet
och dop i svenska kyrkan. Resultatet av denna utredning och
kyrkomötets behandling med anledning härav bör enligt utskottets mening
avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1146.

1 motion 1981/82:880 av Kerstin Anér och Bertil Hansson (båda fp) tas upp
vissa religionsfrihetsfrågor i samband med folkbokföringen. Enligt motionärerna
bör pastor - om inte båda föräldrarna är medlemmar i svenska kyrkan -åläggas en skyldighet att i samband med anteckning om dop i annat
trossamfund informera om medlemskapsreglerna i svenska kyrkan och
förvissa sig om huruvida barnet skall antecknas som medlem i svenska kyrkan
eller ej.

Vidare kritiserar motionärerna gällande ordning för anteckning i födelseoch
dopboken om dop har skett i annat trossamfund än svenska kyrkan.

KU 1983/84:12

Enligt motionärerna innebär den gällande ordningen att pastor i svenska
kyrkan i egenskap av folkbokföringsmyndighet anses ha rätt att bedöma om
de av svenska kyrkan uppsatta kriterierna för dop är uppfyllda. En rätt till
anteckning om dop som skett i annat samfund kan därför inte ske om inte
pastor bedömer dopet som ett kristet dop i svenska kyrkans mening.
Motionärerna förordar ändrade regler så att anteckning om dop i annat
samfund än svenska kyrkan alltid kan ske i födelse- och dopboken.

Beträffande den fråga som först tas upp i motionen ser utskottet det som
viktigt att den som till pastorsämbetet anmäler att dop har skett i ett annat
trossamfund än svenska kyrkan får information om innebörden av de
medlemskapsregler som gäller för svenska kyrkan. Enligt vad utskottet
erfarit lämnas också sådan information i samband med inflyttning i riket och
av pastorsämbetet när anledning förekommer. Utskottet finner därför inte
skäl att ta initiativ till någon särskild åtgärd för att tillgodose detta
informationsintresse.

Den andra frågan som tas upp i motionen avser en utvidgning i gällande
möjligheter för andra trosbekännare än dem som tillhör svenska kyrkan att få
dop som skett i andra samfund antecknade i födelse- och dopboken. Denna
fråga har samband med frågan hur huvudmannaskapet för folkbokföringen
skall vara utformat i framtiden. Ett förslag till ändrad organisation i detta
hänseende har lagts fram av 1979 års folkbokföringskommitté. Något slutligt
ställningstagande rörande huvudmannaskapet har inte gjorts. Den översyn
på folkbokföringsområdet som den nyss nämnda kommittén påbörjat har
fortsatts i en ny utredning som skall utreda frågor om förbättringar inom
folkbokföringen.

Enligt utskottets mening bör resultatet av pågående utredningsarbete
avvaktas innan behovet av regler för förande av födelse- och dopbok
övervägs.

Utskottet avstyrker motion 1981/82:880.

Motion 1982/83:1630 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) tar upp frågan om den
kyrkliga strukturen samt berör även det kyrkliga skatteutjämningssystemet.

Krav på en utredning av de kyrkliga strukturfrågorna på lokalplanet har
rests bl. a. av kyrkomötet och riksdagen. I december 1982 beslutade
regeringen att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda dessa frågor.
Utredningen, som antog namnet 1982 års kyrkokommitté, har nyligen lagt
fram ett diskussionsbetänkande (SOU 1983:55) Församlingen i framtiden. I
detta presenterades bl. a. olika modeller för kyrkans lokala organisation.
Betänkandet är f. n. föremål för en mycket bred remissbehandling.

Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet finner utskottet det inte
påkallat med några särskilda initiativ från riksdagens sida med anledning av
motionen.

I motion 1982/83:1142 av Anders Svärd (c) begärs att reglerna i lagen om
svenska kyrkan angående biskops valbarhet till kyrkomötet ändras.

I propositionen (1981/82:192) om ett reformerat kyrkomöte togs frågan

KU 1983/84:12

om biskoparnas ställning i kyrkomötet upp till en relativt ingående behandling.
Konstitutionsutskottet (KU 1982/83:2) anslöt sig till propositionens
ställningstagande men framhöll att en noggrann utvärdering och analys av
reformens tillämpning i praktiken borde komma till stånd när erfarenheter
vunnits av den nya kyrkomötesorganisationen. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan.

Enligt utskottets mening bör den nya organisationen prövas ytterligare en
tid innan en utvärdering görs. Utskottet anser inte att det finns skäl att ta upp
frågan om en ändring av reglerna om biskops ställning i kyrkomötet förrän en
sådan utvärdering skett. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet avstyrker även motion 1982/83:1143 av Anders Svärd (c) i vilken
det begärs att reglerna om förfarandet vid utnämning av biskop ändras på så
sätt att kyrkans centralstyrelse bemyndigas att i framtiden tillsätta biskopar
efter förslag från resp. stift. Utskottet har inte funnit skäl föreligga att föreslå
en ändring i nu gällande regler om biskopsutnämning.

I motion 1982/83:1684 av Sture Ericson och Göran Persson (båda s)
föreslås att kommunerna skall bli skyldiga att utse officiant vid borgerlig
begravning.

Enligt gällande regler föreligger inget hinder för en kommun att utse
officiant vid borgerlig begravning. Åtskilliga kommuner, främst de större,
har också utnyttjat denna möjlighet. Enligt utskottets mening är det önskvärt
att lokal officiant finns att tillgå för den som vill ha en icke religiös
begravning. Det är därför angeläget att kommunerna tillgodoser detta
behov. Starka skäl talar således för motionens förslag. Med hänsyn bl. a. till
att det kan uppstå svårigheter för kommunerna att finna lämpliga personer
som är villiga att åta sig ett sådant uppdrag anser utskottet emellertid att
några lagstiftningsåtgärder i frågan f. n. inte bör vidtas. Men syftet borde
kunna tillgodoses utan särskilt åläggande för kommunerna. Motionsyrkandet
avstyrks följaktligen.

Utskottet hemställer

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan
att riksdagen avslår motion 1982/83:1146,

2. beträffande religionsfrihetsfrågor i samband med folkbokföringen att

riksdagen avslår motion 1981/82:880,

3. beträffande den kyrkliga strukturen

att riksdagen avslår motion 1982/83:1630,

4. beträffande biskops valbarhet till kyrkomötet
att riksdagen avslår motion 1982/83:1142,

5. beträffande förfarandet vid utnämning av biskop
att riksdagen avslår motion 1982/83:1143,

KU 1983/84:12

6. beträffande officiant vid borgerlig begravning
att riksdagen avslår motion 1982/83:1684.

Stockholm den 1 december 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove Johansson (s),
Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c),
Sture Thun (s), Nils Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m), Ingvar Björk (s),
Bengt Kindbom (c) och Lars Ernestam (fp).

Reservationer

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan av Lars Ernestam (fp)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”På
initiativ” och slutar med ”mening avvaktas” bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen skall varje medborgare gentemot det
allmänna vara skyddad mot tvång att tillhöra trossamfund. I samband med
att denna regel om s. k. negativ religionsfrihet infördes fr. o. m. den 1
januari 1977 konstaterades att reglerna om medlemskapet för svenska
kyrkan inte var förenliga med den nya grundlagsregeln. Denna lagkonflikt
löstes genom att regeringsformen försågs med en övergångsbestämmelse av
innebörd att bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan skulle gälla
utan hinder av 2 kap. 2 § regeringsformen.

En sådan lösning av en grundläggande fri- och rättighetsfråga kan enligt
utskottets mening försvaras endast som ett provisorium under kortare tid i
avvaktan på att förhållandena anpassas till den nya ordningen så att
övergångsbestämmelsen inte längre behövs. Om förslagen i SOU 1978:1 från
deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna blivit genomförda hade, som
påpekats i motionen, relationerna mellan stat och kyrka fullt ut kommit att
präglas av religionsfrihetens principer, bl. a. vad gäller konflikten mellan 2
kap. 2 § regeringsformen och religionsfrihetslagens medlemskapsregler. I
stället har nu sju år gått utan att den negativa religionsfriheten enligt 2 kap.
2 § regeringsformen har realiserats. Det är med hänsyn till detta inte
tillfredsställande att vidare avvakta en lösning av stat-kyrka-frågan innan
den inkonsekventa utformningen av regeringsformens religionsfrihetsregler
reformeras. Utskottet anser således att punkten 3 övergångsbestämmelserna
till 2 kap. 2 § regeringsformen bör upphävas och att därmed huvudregeln om

KU 1983/84:12

den negativa religionsfriheten ges full rättsverkan. Riksdagen bör i samband
härmed hos regeringen anhålla om sådant förslag till ändring i religionsfrihetslagen
som förordas i motionen.

Med det anförda tillstyrker utskottet således motion 1982/83:1146.

dels att utskottet under 1. bort hemställa

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan

a) att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1146, yrkande 2,
som vilande antar följande förslag till lag om ändring i
regeringsformen

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att punkten 3 övergångsbestämmelserna till lagen
(1976:871) om ändring i regeringsformen skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1985,

b) att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1146, yrkande 1,
hos regeringen hemställer att riksdag och kyrkomöte föreläggs
förslag till en sådan ändring av religionsfrihetslagens bestämmelser
om medlemskap i svenska kyrkan att full harmoni
uppnås mellan dessa bestämmelser och 2 kap. 2 § regeringsformen.

2. beträffande den kyrkliga strukturen av Sven-Erik Nordin och Bengt
Kindbom (båda c) som anser

dels att den del av utskottets uttalande på s. 14 som börjar "Med hänsyn”
och slutar ”av motionen” bort ha följande lydelse:

I direktiven till 1982 års kyrkokommitté uttalas bl. a. att en översyn av
kyrkans struktur på lokalplanet i första hand bör syfta till att finna lämpliga
former för att bilda ekonomiskt och befolkningsmässigt bärkraftiga enheter
som kan utgöra underlag för en differentierad och målinriktad kyrklig
verksamhet på lokalplanet. Vidare framhålls att samtidigt bör i princip
församlingen och dess kyrka alltjämt kunna utgöra bas för prästernas och
deras medarbetares församlingsvårdande verksamhet.

Utskottet finner det värdefullt att direktiven uttryckligen anger att
församlingen även i fortsättningen bör utgöra grunden för kyrkans lokala
verksamhet. Enligt utskottets mening är det emellertid angeläget att
strukturfrågorna behandlas inte enbart med syfte att få fram ekonomiskt
bärkraftiga enheter. Man måste även ta hänsyn till vad som gynnar det
andliga livet i församlingarna. Närheten mellan församlingsbor, präst och
församlingsarbetare är därvid betydelsefull. Utskottet anser det viktigt att de
fördelar som ligger i en struktur med ytmässigt begränsade enheter tas till
vara. Samtidigt bör man sträva efter att minska de olägenheter ur bl. a.
resurssynpunkt som alltför små enheter medför. De reformer som är
önskvärda måste emellertid ske på frivillig väg. 1983 års kyrkomöte delade

KU 1983/84:12

också uppfattningen att frivillighet bör vara en naturlig grund för ändringar i
församlingsindelningen och för samfällighetsbildningen även i fortsättningen
(KLU 1983:12). Utskottet vill med hänsyn härtill uttala att statsmakterna
inte bör vidta åtgärder för att tvångsvis lägga samman församlingar eller
ekonomiska samfälligheter till större enheter. Detta bör ges regeringen till
känna.

Utskottet vill vidare framhålla att det nya inomkyrkliga skatteutjämningssystemet
är så konstruerat att dess förutsättningar rubbas vid en nedskärning
eller ett avskaffande av statsbidraget till kyrkofonden. Det mest naturliga
enligt utskottets mening är därför att medel anvisas i den utsträckning som
riksdagen förutsatte vid sitt beslut i frågan då systemet infördes. Den
meningsyttring som 1983 års kyrkomöte enhälligt gjort i frågan understryker
ytterligare det angelägna i en sådan åtgärd. Det bör också i detta sammanhang
beaktas att riksdagen på frikyrkorådets förslag anslutit sig till inriktningen
att anslagsgivningen till de fria trossamfunden skall motsvara en viss
del av statsbidraget till svenska kyrkan. Skulle skatteutjämningsbidraget till
svenska kyrkan reduceras eller helt avvecklas så raseras denna jämförande
grund för bidragsgivningen till de fria trossamfunden.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motion 1982/83:1630.

dels att utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

3. beträffande den kyrkliga strukturen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1630 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan.

Särskilda yttranden

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan av Nils Berndtson
(vpk) som anför följande:

Frågan om kyrkans skiljande från staten svntes några år tillbaka närmare
en lösning sedan delegaterna i de s. k. stat-kyrka-överläggningarna lagt fram
vissa konkreta förslag om hur en sådan relationsändring skulle kunna
genomföras. Reformen uteblev emellertid sedan en majoritet i 1979 års
kyrkomöte avvisat förslagen och det socialdemokratiska partiet tillsammans
med de borgerliga partierna slutit en överenskommelse om att låta frågan vila
tills vidare.

Vänsterpartiet kommunisterna har länge hävdat kravet på en fullständig
åtskillnad mellan staten och kyrkan. Denna uppfattning står partiet fast vid.
Den problematik rörande den negativa religionsfriheten som tas upp i
folkpartimotionen har visserligen beröringspunkter med principfrågan om
en relationsändring mellan staten och kyrkan, men det är tveksamt om
ändringar av det slag som motionärerna förordar kan föra frågan om en
relationsändring närmare en lösning. Möjligen skulle t. o. m. en sådan
begränsad regeländring i den fortsatta debatten kunna användas som

KU 1983/84:12

argument för att nedtona betydelsen av att en relationsändring verkligen
måste komma till stånd.

2. beträffande religionsfrihetsfrågor i samband med folkbokföringen av Lars
Ernestam (fp) som anför följande:

Motionärerna i motion 1981/82:880 har på ett övertygande sätt visat på
nödvändigheten av att information alltid lämnas om medlemskapsreglerna i
svenska kyrkan i samband med anmälan om att dop skett i annat samfund.
Det problem som motionärerna här tar upp har sin grund i den otillfredsställande
reglering i regeringsformen och religionsfrihetslagen som i enlighet
med vad som närmare utvecklats i en reservation till detta betänkande bör
upphävas.

I ärendet har genom riksskatteverkets upplysningar framkommit att det
informationsintresse som avses i motionen i praktiken redan är tillgodosett
utan att någon formell reglering har måst tillgripas. I och för sig hade jag
funnit det värdefullt om utskottet ändå kunnat enas om att ta initiativ till en
formell reglering av frågan. Eftersom jag med hänsyn till vad som upplysts i
ärendet dock utgår ifrån att informationen också i framtiden kan fungera
tillfredsställande utan att särskilda åtgärder behöver vidtas har jag inte funnit
skäl till att inta en annan ståndpunkt än utskottets övriga ledamöter
beträffande behovet av en formell reglering av frågan.

3. beträffande den kyrkliga strukturen av Anders Björck, Hans Nyhage,
Gunnar Biörck i Värmdö och Ove Eriksson (alla m) som anför följande:

Enligt vår mening är det angeläget att slå vakt om församlingen som
grundenhet i den lokala kyrkliga organisationen. För att motverka de
nackdelar ur bl. a. resurssynpunkt som alltför små enheter medför kan det i
och för sig vara motiverat med vissa strukturella förändringar. Vi delar
emellertid motionärernas uppfattning att det inte utan synnerliga skäl bör
komma i fråga att tvångsvis lägga samman församlingar. Nödvändiga
reformer av den kyrkliga strukturen bör i stället genomföras på frivillig väg.
Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet anser vi dock att det f. n.
inte är påkallat med några särskilda initiativ från riksdagens sida i denna
fråga.

4. beträffande officiant vid borgerlig begravning av Nils Berndtson (vpk) som
anför följande:

Frågan om att underlätta att ordna icke religiös begravning, som aktualiseras
i motion 1982/83:1684, är angelägen. Kommunerna har en viktig uppgift
därvidlag. Utskottet instämmer i motionens syfte, men anser att detta kan
tillgodoses utan att lagstiftning f. n. vidtas. Jag har anslutit mig till detta
ställningstagande, men anser att frågan bör följas och att det inte är uteslutet
att lagstiftning kan visa sig befogad.