KrU 1983/84:7

Kulturutskottets betänkande
1983/84:7

om kompetenskrav för arkitekter inom byggnadskulturvården
Motion

I motion 1982/83:1860 av Tore Nilsson m. fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om att direktiv utfärdas med preciserade höga
kompetenskrav för arkitekter verksamma inom byggnadskulturvården.

Motionärerna hävdar att de personer som i dag är förordnade till
slottsarkitekter enligt kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsende! har högst varierande kompetens. Det förhållandet
att det inte finns högt ställda minimikrav på slottsarkitekternas kompetens
medför, menar de, att man inte kan förvänta sig att högre krav ställs på
arkitekter som anförtros uppgiften att projektera och leda restaureringar av
statliga byggnadsminnesmärken, kyrkobyggnader och byggnadsminnen,
dvs. lagskyddade kulturbyggnader. Motionärerna anför vidare bl. a. följande.

Avsaknaden av höga kompetenskrav på byggnadskulturområdet vad
beträffar arkitektuppgifter bidrar till att hålla verksamheten på en nivå som
innebär att Sverige icke på ett godtagbart sätt kan förvalta sin del av det
europeiska kulturarvet.

I praktiken betyder detta att den kompetens som finns i vårt land i form av
högt kvalificerade arkitekter inom byggnadskulturvårdsområdet ofta icke
utnyttjas. Det rör sig sålunda om en misshushållning med samhällets
resurser, vilket menligt inverkar på dels vår byggnadskulturvård, dels får en
direkt negativ inverkan på utbildningen och FoU-verksamheten inom detta
område liksom i den allmänna byggnadsvården. En högt kvalificerad
utbildning som icke utgör en merit inom det område där den är avsedd att
tillgodose ett behov är dessutom svår att motivera.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att det är nödvändigt att för
arkitektuppdrag och arkitektbefattningar gällande i lag skyddade kulturbyggnader
skall krävas teoretisk och praktisk kompetens innefattande
examen från såväl arkitekturlinjen vid teknisk högskola som konsthögskolans
arkitektskola jämte flerårig väl vitsordad praktik i berörda område.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet
innehåller bl. a. anvisningar för vården av byggnader under
”statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings” förvaltning.
För byggnader som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde
är att betrakta som minnesmärke anges bara allmänt att särskild hänsyn skall

1 Riksdagen 1983/84. 13 sami. Nr 7

KrU 1983/84:7

2

tas till denna egenskap. En särställning intas dock av de byggnadsminnesmärken
som ägs av staten. De som upptas på en särskild förteckning skall vårdas
enligt noggrant angivna regler. Alla åtgärder kräver i princip tillstånd av
riksantikvarieämbetet och i vissa fall av regeringen.

Kungörelsen innehåller också bestämmelser rörande vården av kyrkobyggnader
m. m. tillhöriga svenska kyrkan. Föreskrifterna medför att alla
kyrkobyggnader oberoende av ålder och värde blir skyddade genom att
förändringar kräver tillstånd från riksantikvarieämbetet.

Byggnader på begravningsplats, som kapell, klockstaplar, murar o. d.
skyddas genom begravningskungörelsen (1963:540). Ändringar skall här
godkännas av länsstyrelsen.

1 1920 års kungörelse lämnas vissa bestämmelser rörande slottsarkitekters
kompetens och arbetsuppgifter. Enligt 23 § kan den omedelbara vården av
statens historiska slott och andra statens byggnadsminnesmärken av synnerligen
högt kulturhistoriskt eller konstnärligt värde uppdras åt ”för dylikt
uppdrag kompetenta och särskilt intresserade, arkitektutbildade personer.
Dessa handhava i egenskap av slottsarkitekter vården av ifrågavarande
byggnader under närmaste inseende av de myndigheter, som förvalta
desamma”.

I 26 § föreskrivs att slottsarkitekt skall för varje byggnad, som står under
hans vård, upprätta delsen underhållsplan, gällande forén längre tidsperiod,
dels ock varje år i den ordning, som gäller beträffande byggnadens
förvaltning i allmänhet, förslag till underhållsåtgärder för det nästkommande
året.

Underhållsplanen skall efter hand justeras och i sin helhet renoveras vart
femte år. Planen och däri vidtagna ändringar skall omedelbart delgivas
byggnadsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen har år 1982 i remissyttrande till budgetdepartementet
med anledning av överklagande av slottsarkitektförordnande för Stockholms
och Drottningholms slott bl. a. anfört att befattning som slottsarkitekt är ett
deltidsuppdrag. Tillsättandet av befattningen sker inte efter formell ansökan.
Byggnadsstyrelsen har att i en ganska begränsad krets av fackmän inom
ett särpräglat ämnesområde och för en bestämd tid välja en för uppgiften
lämplig person med hänsyn tagen till vederbörandes ådagalagda kunskaper
och intressen samt särskilda meriter.

Slottsarkitekt förordnas för viss eller vissa byggnader av den byggnadsansvariga
myndigheten efter samråd med riksantikvarien. Förordnandet gäller
i fem år.

Det finns f. n. 12 tjänstgörande slottsarkitekter. För uppdragets fullgörande
finns utöver kungörelsens föreskrifter en av verket upprättad instruktion.
Uppdraget som slottsarkitekt uppehålls i regel vid sidan av egen arkitektverksamhet
eller i anslutning till statlig eller kommunal tjänst.

Arkitektutbildning omfattar 160 poäng (fyra år) samt praktisk verksamhet i
fyra månader och leder fram till arkitektexamen. Utbildningen finns vid

KrU 1983/84:7

3

Chalmers tekniska högskola i Göteborg, tekniska högskolan vid universitetet
i Lund och tekniska högskolan i Stockholm.

Inom arkitektutbildningen får man kunskaper om byggnaders funktion,
konstruktionsprinciper, byggnadselement och byggnadsmaterial, installationer
och inredningselement, byggnadsekonomi och byggnadsorganisation.
En omfattande träning ges i att gestalta byggnader och byggd miljö och i att
lösa problem inom detta område.

Länge har arkitekterna mest varit inriktade mot nybyggnad, men de har nu
alltmer kommit att arbeta med samhällsplanering, sammansatta och komplexa
strukturer, förvaltning och drift av befintlig bebyggelse och miljöer.
Denna vidgning av yrkesuppgifterna har medfört en vidgning av utbildningen
inom de beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnesområdena.

F. n. antas 150 nya arkitektelever/år vid Lunds tekniska högskola,
tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola.

I Sverige finns ca 4 000 högskoleutbildade arkitekter. Användandet av
titeln arkitekt är i Sverige helt fri. Den enda form av ”legitimation” som i dag
finns är medlemskap i Sveriges arkitekters riksförbund (SAR). För att få
medlemskap i SAR krävs arkitektutbildning från svensk teknisk högskola
eller på annat sätt förvärvad motsvarande kompetens.

Det finns ca 600 konsulterande arkitektföretag med SAR-medlemmar,
dvs. små eller stora företag med arkitekter med minst teknisk högskoleexamen
eller motsvarande kompetens. På marknaden finns totalt ca 1 800
företag som erbjuder sig att utföra motsvarande ”arkitekttjänster”. I många
av dessa kallar sig yrkesutövarna arkitekter, utan att de har utbildats till
sådana.

Vidareutbildning för arkitekter lämnas vid konsthögskolans arkitekturskola
och Nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan). Nordplan
anordnar vidare utbildning för yrkesutövare inom samhällsplanering samt
driver och främjar forskarutbildning och forskning på området.

Konsthögskolans arkitekturskola grundades 1773, och undervisning har
bedrivits oavbrutet sedan början av 1780-talet. Skolan är därmed en av de
äldsta i sitt slag i världen. Huvudman för verksamheten var fram till 1978
Akademien för de fria konsterna, därefter har konsthögskolan bildat en egen
högskola och jämställts med annan högre utbildning. Försöksverksamhet
med undervisning i restaureringskonst har sedan budgetåret 1981/82 bedrivits
vid konsthögskolans arkitekturskola. Denna verksamhet har möjliggjorts
genom att byggforskningsrådet har beviljat ett treårigt anslag för
forskning i ämnet och genom att universitets- och högskoleämbetet (UHÄ)
har lämnat bidrag till undervisningskostnader. UHÄ har föreslagit att en
personlig professur i ämnet restaureringskonst inrättas vid arkitekturskolan.

Därutöver finns kortare kurser vid de tekniska högskolorna, t. ex. vid
centrum för byggnadskultur vid Chalmers tekniska högskola. En lokal
vidareutbildningslinje i ombyggnad för arkitekter och civilingenjörer planeras
till nästa år.

KrU 1983/84:7

4

Vid årsskiftet 1981-1982 tillsatte UHÄ en referensgrupp för utbildning och
forskning inom arkitekturområdet. Referensgruppen har haft till uppgift att
behandla såväl den grundläggande utbildningen som vidareutbildningen och
forskningen inom arkitekturområdet.

Gruppens förslag har presenterats i rapporten Arkitektur - utbildning och
forskning (UHÄ-rapport 1983:7) som remissbehandlats.

I rapporten konstateras bl. a. att arkitekturskolan är, vid sidan av
Nordplan och forskarutbildningen vid högskolan, den enda institution för
efterutbildning som landets arkitekter har.

Beträffande utbildningen konstateras i rapporten att undervisning i
restaurering har haft plats på arkitekturskolan tidigare i form av skissuppgifter
som behandlat restaureringsproblem. Under senare år har studiet tagits
upp igen i arkitekturskolans strävan att fördjupa studierna också med
teknikhistoriska och materialtekniska frågor. Dessa har knappast behandlats
i grundutbildningen, och undervisningsuppgiften rörande restaureringsproblemen
har därmed vuxit i betydelse.

Försöksvis har skolan prövat, med stöd av statens råd för byggnadsforskning
och UHÄ, att ge denna undervisning särskilt utrymme inom den
ordinarie utbildningen.

Beträffande efterutbildning för arkitekter föreslår referensgruppen bl. a.
att konsthögskolans arkitekturskola bör bredda sin verksamhet till att
omfatta de tre i stort sett lika angelägna områdena: bebyggelsevård,
restaurering och byggnadsgestaltning (nybebyggelse). Omorienteringen bör
ske inom den begränsade storlek skolan har nu. En försöksverksamhet bör
kunna arrangeras med i stort sett tillgängliga resurser medan den permanenta
organisationen utreds.

Sveriges arkitekters riksförbund har i skrivelse till kulturutskottet framfört
följande synpunkter på motion 1982/83:1860.

Motionen utgår från ett aktuellt ärende beträffande tillsättning av
slottsarkitekt. Både den tillsatte arkitekten och den som överklagat tillsättningen
är medlemmar av SAR.

För medlemskap i SAR krävs arkitektexamen från svensk teknisk
högskola eller på annat sätt förvärvad motsvarande kompetens. Den
sistnämnda kategorin utgör i dag ca 7 % av förbundets medlemmar. Samtliga
dessa har beviljats medlemskap efter en fastställd form av noggrann prövning
av kompetensen.

En av de här aktuella arkitekterna har ej avlagt arkitektexamen. Han har
däremot genomfört arkitektstudier vid Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm
som s. k. specialelev. Dessa var då ej berättigade att examineras, men
kunde för övrigt genomföra hela eller delar av arkitektutbildningen.
Vederbörande är dessutom fil. kand. och professor i arkitektur vid KTH.

SAR delar motionärernas åsikt att det är synnerligen viktigt att kompetenskraven
på arkitekter ställs höga när det gäller arbete med kulturbyggnader
som skyddas av lag. Men SAR anser det också generellt viktigt att höga
kompetenskrav ställs på alla de som deltar i den ständigt pågående process
som påverkar och förändrar vår bebyggelse.

KrU 1983/84:7

5

Beträffande kompetenskraven generellt anför SAR följande.

Vårt byggnadskulturella arv består av de enskilda byggnader och de hela
bebyggelsemiljöer som ej är skyddade som byggnadsminnesmärken eller på
annat sätt. Nybyggnader, ombyggnader och reparationer påverkar och
förändrar detta arv, på gott och ont. Betydelsen av att kompetenta och
ansvarsmedvetna yrkesutövare deltar i denna process kan inte överskattas.
Genom att i stort sett vem som helst i dag kan benämna sig arkitekt och
genom en rad omständigheter i planerings-, upphandlings- och byggprocesserna
i dag uppstår en rad byggnadskulturella missförhållanden.

Mycket aktuella är de problem som finns i samband med det växande
antalet om- och tillbyggnader i våra städer och tätorter. Endast en mindre del
av den projektering som utförs i dessa fall görs av utbildade och kompetenta
arkitekter.

SAR har i många sammanhang påpekat att en ombyggnad som görs utan
byggnadshistorisk kunskap och ingående kännedom om husets funktionella,
tekniska och estetiska förutsättningar, i värsta fall dömer objektet till rivning
vid nästa ombyggnadstillfälle, förutom de olägenheter det kan förorsaka
innan dess, tekniska brister och dålig miljö. Den som direkt drabbas är
konsumenten i form av hyresgäst eller skattebetalare. Frågan är om
samhället har råd med denna resursförstöring av en stor del av rikets kapital
och kulturarv.

De orsaker vi kan se till den nuvarande situationen är huvudsakligen

1. Bristande intresse och förståelse hos beställaren/husägaren för betydelsen
av en kompetent och samlad syn på just deras bit av vår byggnadskultur.
Detta gäller dessvärre även ofta samhället i form av stat, landsting och
kommun. FoU-insatser inom området är man ofta direkt ointresserad av.

2. Kraven på arkitekters kunskap och förmåga och under vilka villkor
arkitektyrket får utövas är för lågt ställda. Vem som helst kan kalla sig
arkitekt. Samhället kräver ingen legitimation. Många som även yrkesmässigt
kallar sig arkitekter, har ingen utbildning eller annan kompetens. Förhållandena
kan ytterligare försämras när den nya plan- och bygglagen träder i kraft.
Där krävs nämligen inte ens arkitektkompetens hos stadsarkitekten, vilket vi
anser innebär en allvarlig risk för svåra problem i vår byggnadskultur.

3. De statliga och kommunala upphandlingsförordningarna motverkar i
praktiken att arkitekter anlitas på grund av kompetens. Den kortsiktigt
billigaste projektören anlitas ofta. Oseriöst beteende premieras och seriöst
agerande från arkitekter missgynnas. Det skall i sammanhanget påpekas, att
en kompetent arkitektinsats nästan alltid leder till lägre totalkostnader.

4. Vår kultursituation präglas i hög grad av en fragmenterad syn på
byggandet. Vid ombyggnader förutsätts ofta olika delar av en byggnad
urskillningslöst utbytbara. Byggnader förändras på grundval av anbudskonkurrens
mellan leverantörer av komponenter, i stället för utifrån en
kulturhistoriskt förankrad helhetssyn. Men även nybyggnader som uppförs
t. ex. i form av totalentreprenader, garanterar inte en kompetent arkitektinsats.

De övriga synpunkter som framförts är i tillämpliga delar också aktuella
beträffande nybyggnader.

SAR ser det som synnerligen angeläget att snarast se över kompetensförhållandena
och legitimationsmöjligheterna för arkitekter, så att misshushållningen
med vår byggnadskulturs alla olika delar ej fortskrider. Viktigt är
också att undersöka vad upphandlingsförhållandena inom byggsektorn

KrU 1983/84:7

6

innebär för kvaliteten på slutresultatet och möjligheten för arkitekter och
andra konsulter att bibehålla professionell integritet och hög kunskapsnivå.

Utskottet

Vård och bevarande av det bestående byggnadsbeståndet kommer framöver
att i ökad omfattning vara en viktig uppgift för alla kategorier av
fackmän inom byggnadsområdet - arkitekter, stadsplanerare, byggnadsingenjörer.
I det program för förbättring av bostadsbeståndet som föreslås i
proposition 1983/84:40 (bilaga 9) och som bostadsutskottet behandlar i
betänkandet BoU 1983/84:11 anges som ett bostadssocialt mål att förbättringar
i bostadsbeståndet bör inriktas så att de främjar ett jämlikt och
integrerat boende och ett varsamt omhändertagande av kvaliteterna i den
befintliga boendemiljön. Bostadsförbättringsprogrammet innebär alltså att
renoveringar, underhåll och förbättringar av den befintliga bebyggelsen
kommer att öka. Det är angeläget att de som ansvarar för ombyggnadsarbeten
är medvetna om och har förmåga att handha de speciella problem som är
förknippade med ingrepp i gamla byggnader och miljöer. Utvecklingen
skapar behov av en vidgad kompetens på olika områden hos dem som
medverkar i ombyggnads- och renoveringsarbeten. Detta accentuerar behovet
av vidareutbildning på området. I propositionen påpekas också att det
inom regeringskansliet har bildats en arbetsgrupp med uppgift att följa och
samordna uppkommande frågor som berör byggutbildningen i vid mening.
Det är alltså ett viktigt problem som berörs i motion 1982/83:1860. I viss
utsträckning har utbildningsfrågorna också uppmärksammats genom bl. a.
förslag om byggnadshytta på Gotland och den försöksverksamhet med
undervisning i restaureringskonst som sedan budgetåret 1981/82 bedrivits vid
konsthögskolans arkitekturskola. I den rapport Arkitektur - utbildning och
forskning (UHÄ-rapport 1983:7) som en referensgrupp inom universitetsoch
högskoleämbetet lagt fram föreslås bl. a. att denna undervisning skall bli
permanent och att en professur i ämnet restaureringskonst skall inrättas vid
arkitekturskolan.

I fråga om det konkreta yrkandet i motionen anser utskottet dock att det
inte är lämpligt att uppställa särskilda formella kompetenskrav för arkitekter
som är verksamma inom byggnadskulturvården.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1860.

Stockholm den 1 december 1983

På kulturutskottets vägnar
INGRID SUNDBERG

KrU 1983/84:7

7

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Lars-Ingvar
Sörenson (s), Catarina Rönnung (s), Lars Ahlmark (m), Stina Gustavsson
(c), Berit Oscarsson (s), Gunnel Liljegren (m), Jan-Erik Wikström (fp), Eva
Hjelmström (vpk), Mona Sahlin (s), Anders Nilsson (s), Jan Hyttring (c),
Lars Hjertén (m) och Sverre Palm (s).