JuU 1983/84:5

Justitieutskottets betänkande
1983/84:5

om s. k. flyktingspionage
Motion

I motion 1982/83:1213 av Björn Körlof (m) och Gunnel Liljegren (m)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för omfattningen av
det s. k. flyktingspionaget i vårt land,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av berörd lagstiftning,

3. att riksdagen hos regeringen begär en prövning av frågan om ytterligare
åtgärder mot flyktingspionaget.

Enligt motionärerna utsätts i vårt land många invandrare och flyktingar
av vissa regimer eller vissa extrema politiska grupperingar för åtgärder
som medför ångest, rädsla och otrygghet; det kan gälla hot eller utpressning
som också riktar sig mot släktingar i ursprungslandet. Det kan också
gälla infiltration i flykting- och invandrarorganisationer. Motionärerna
anser att det, trots att flyktingspionage är kriminaliserat, finns anledning
att utgå från att sådan verksamhet sällan kommer till polisens kännedom.
Anledningen härtill kan enligt motionärerna bl. a. vara den uppfattning
om polisen som många invandrare och flyktingar har bibringats i hemlandet
och den därmed sammanhängande oron för egen och närståendes
säkerhet.

Motionärerna berör vidare de möjligheter som finns att på ett enkelt sätt
genom automatisk databehandling av länsstyrelsernas folkbokföringsregister
ta fram adressregister över exempelvis utländska medborgare, något
som enligt motionärerna av många kan uppfattas som ett hot.

1 motionen framhålls vidare bl. a. vikten av att polisen vid beivrandet av
flyktingspionage har stöd i en effektiv lagstiftning.

Gällande rätt m. m.

I 19 kap. 10 § brottsbalken (BrB) finns en ansvarsbestämmelse om brottet
olovlig underrättelseverksamhet.

I paragrafens första stycke kriminaliseras verksamhet här i landet som
går ut på anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden
för att gå främmande makt till handa. Detsamma gäller lämnande av
annan, inte bara tillfällig, medverkan till sådan verksamhet. För straffbarhet
krävs att ett uppenbarande av uppgifterna för främmande makt skall
kunna medföra men för annan främmande makts säkerhet. I subjektivt
hänseende krävs för denna brottstyp att gärningsmannen haft direkt upp -

I Riksdagen 1983/84. 7 sami Nr 5

JuU 1983/84:5

2

såt att gå den främmande makten till handa (prop. 1975/76:174, JuU 46,
rskr 393).

I andra stycket, som gäller s. k. flyktingspionage, kriminaliseras verksamhet
här i landet som innebär att någon hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen anskaffar uppgifter om annans personliga
förhållanden eller till sådan verksamhet lämnar medverkan som inte är
endast tillfällig. Här krävs inte, såsom i första stycket, att uppenbarandet
av uppgifterna kan medföra särskilda men. För denna brottstyp krävs att
gärningsmannen haft uppsåt att tillhandagå den främmande makten; såväl
direkt som indirekt och eventuellt uppsåt kan således komma i fråga,
till skillnad från vad som nyss sagts beträffande paragrafens första stycke.

Reglerna om försök, förberedelse och stämpling i 23 kap. BrB är tillämpliga
på brottet olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 14 § BrB).

Straffet för olovlig underrättelseverksamhet är böter eller fängelse i
högst två år.

Åklagare får inte åtala för olovlig underrättelseverksamhet utan att
regeringen har gett särskilt tillstånd till det (19 kap. 16 § BrB).

Bestämmelser till skydd för utlänningars integritet finns i sekretesslagen
(1980:100). I 7 kap. 14 § första stycket stadgas sekretess för varje slag av
uppgifter som rör utlänningar om det kan antas att röjande av uppgifterna
skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt
men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat
eller myndighet eller organisation av utlänningar. Enligt paragrafens andra
stycke gäller särskilt stränga regler om sekretess i myndighets verksamhet
för kontroll över utlänningar och i medborgarskapsärenden. — I
verksamhet som avser folkbokföring gäller enligt 7 kap. 15 § sekretess för
uppgifter om enskilds personliga förhållanden om det av särskild anledning
kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning för sekretess kan vara t. ex.
att uppgifter ur folkbokföringen begärs om utlänningar med en viss nationalitet
(se prop. 1979/80:2 del A s. 211).

Till belysning av den av motionärerna såsom ett exempel på orosskapande
förhållanden nämnda omständigheten att adressregister över utlänningar
kan erhållas genom databehandling av myndigheters personregister
kan följande nämnas. Genom ett beslut den 9 juni 1983 (DN:2946-82)
har datainspektionen med stöd av 5, 6 och 18 §§ datalagen (1973:289)
meddelat föreskrifter för länsstyrelsen i Stockholms län rörande det personregister
som har benämningen regionalt folkbokföringsregister. Föreskrifterna
inskränker bl. a. länsstyrelsens möjligheter att göra bearbetningar
av registret för framletande och sammanställande av uppgifter (urvalsdragningar)
för utlämnande till enskilda mot ersättning. Länsstyrelsen har
överklagat datainspektionens beslut hos regeringen. Ärendet är ännu inte
prövat av regeringen.

JuU 1983/84:5

3

Historik

Vid 1948 års riksdag vidtogs vissa ändringar i den dåvarande lagstiftningen
om olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 § strafflagen). Stadgandet
byggdes då ut med en ansvarsbestämmelse om politisk underrättelseverksamhet.
På första lagutskottets hemställan anhöll riksdagen samtidigt
hos regeringen om skyndsam utredning och därav föranledda förslag
i frågan i vilken omfattning sådan politisk och militär underrättelseverksamhet
borde bestraffas som, utan att rikta sig mot Sverige, ändå bedrivs
här i riket (1LU 1948:39, rskr 379). Såvitt är av intresse i förevarande
motionsärende uttalade därvid utskottet (s. 25), sedan den brottstyp som
nu upptas i 19 kap. 10 § första stycket BrB hade berörts, följande.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna
innehållet har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller
underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet
kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke
skulle vara av beskaffenhet att kunna medföra men för främmande makts
säkerhet. Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande
statsmakt, t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt
spionage från främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas
häremot. På samma sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot
ett politiskt spionage som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att
sådana för främmande makts räkning registreras efter rastillhörighet eller
politisk åskådning. En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet,
varom nu är fråga, är icke påkallad främst av hänsyn till den
svenska statens säkerhet utan har till syfte att skydda enskilda människor
mot fara för framtida förföljelse och dylikt. Det skulle därför måhända ur
strängt systematisk synpunkt vara riktigare, om stadgandet icke upptoges
i 8 kap. utan i något av kapitlen om brott mot enskild person. Å andra sidan
må framhållas, att en verksamhet av nu ifrågavarande slag innebär att en
främmande makts underrättelsetjänst arbetar här i riket. Detta förhållande
rymmer i och för sig också en fara för den svenska staten, eftersom
verksamheten kan omläggas till att avse spioneri mot denna. På grund
härav finner utskottet det motiverat att i nu förevarande sammanhang
upptaga en bestämmelse i ämnet. Vid utformandet av denna är att beakta,
att icke varje politisk kunskaparverksamhet för främmande makts räkning
bör drabbas av straff. Utskottet anser sig sålunda endast vilja föreslå, att
till olovlig underrättelseverksamhet skall räknas sådan politisk underrättelseverksamhet,
som någon, under förutsättning av uppsåt att gå främmande
makt till handa, hemligen eller med användande av svikliga medel
bedriver här i riket. Ett stadgande av detta innehåll skulle exempelvis icke
träffa en fullt öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning men
däremot den som under uppgivande av falska personalia insmyger sig i ett
läger för flyktingar i syfte att utspana dessas förhållanden.

Sedan straffrättskommittén verkställt den av 1948 års riksdag begärda
utredningen framlades år 1949 en proposition med förslag till bl. a. en
straffbestämmelse om s. k. flyktingspionage (prop. 1949:198). I den aktuella
frågan anförde departementschefen (s. 33 ff) att han, i likhet med
första lagutskottet, inte ansåg att varje sådan politisk kunskaparverksam -

1* Riksdagen 1983/84. 7 sami. Nr 5

JuU 1983/84:5

4

het för främmande makts räkning som var i fråga borde drabbas av straff;
under straffbestämmelsen borde hänföras endast sådan verksamhet för
anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållanden som bedrivs
hemligen eller med användande av svikliga medel, allt under förutsättning
av uppsåt att gå främmande makt till handa. Genom denna begränsning
skulle stadgandet enligt departementschefen inte träffa exempelvis en
person som , låt vara i det nyss angivna uppsåtet, fullt öppet är verksam för
att registrera här bosatta personer efter nationalitet, yrke eller politisk
åskådning. Enligt hans mening skulle det knappast stå i god överensstämmelse
med demokratiska rättsprinciper att kriminalisera en sådan verksamhet,
så mycket mindre som en dylik registrering, framhöll han, mycket
väl kan vara dikterad av fullt hedervärda motiv. Han ansåg det vidare inte
lämpligt att uppställa ett krav på att uppgifternas uppenbarande för främmande
makt skulle kunna medföra fara för viss persons liv eller hälsa; i
praktiken skulle det nämligen med all säkerhet erbjuda betydande svårigheter
att föra bevisning om att ett sådant krav verkligen var uppfyllt i det
enskilda fallet. Departementschefen uttalade vidare att man strikt bör
upprätthålla ett krav på att det skall vara fråga om en verksamhet, dvs. en
serie av sammanhängande åtgärder. Han kunde därför inte biträda kommitténs
förslag att i fråga om flyktingspionage kriminalisera även en
enstaka handling.

Utskottet godtog förslaget i propositionen, och riksdagen följde utskottet
(1LU 1949:33, rskr 264).

I ett senare lagstiftningsärende år 1976 har betydelsefulla ändringar
vidtagits beträffande brottet i 19 kap. 10 § första stycket BrB. Vad gäller
paragrafens nuvarande andra stycke, dvs. bestämmelsen om flyktingspionage,
har någon saklig förändring inte gjorts efter år 1949 (prop. 1975/
76:174, JuU 46, rskr 393).

I det betänkande om spioneribrottet (Ds Ju 1975:16) som låg till grund
i 1976 års lagstiftningsärende berörde utredningsmannen frågan om det
subjektiva rekvisitet vid flyktingspionage. Han uttalade därvid (s. 12) att
det vid genomgång av tillgängliga domar rörande detta brott hade framkommit
att de tilltalade ofta hade invänt att uppsåt saknats att gå främmande
makt till handa. Han uttalade vidare att om direkt uppsåt stipulerades
även i fråga om flyktingspionage det skydd för enskilda människors
integritet som stadgandet primärt var avsett att ge skulle kunna komma att
betydligt minska i styrka. Någon ändring i gärningsbeskrivningen föreslogs
därför inte.

Vid ställningstagande i denna fråga uttalade departementschefen i propositionen
(prop. 1975/76:174 s. 26) att förslaget i sak inte hade föranlett
några erinringar vid remissbehandlingen och att han anslöt sig till den
allmänna uppfattningen att skäl till ändring av den gällande gärningsbeskrivningen
inte förelåg.

Under riksdagsbehandlingen berördes inte denna fråga särskilt.

Juli 1983/84:5

5

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), datainspektionen, statens invandrarverk
— efter hörande av berörda invandrarorganisationer — och diskrimineringsutredningen
(A 1978:06).

Remissinstansernas inställning till motionsyrkandena är överlag avvisande.

RÅ, som uttalar att den relativt stora invandringen till Sverige under
senare år självfallet aktualiserar frågor om den invandrades skydd i skilda
hänseenden, anser inte att något tyder på att stadgandet i 19 kap. 10 §
andra stycket BrB inte skulle vara ägnat att ge de berörda personerna ett
önskvärt skydd i dagens samhälle. Han påpekar att tillgängliga uppgifter
visar att bestämmelsen under senare år tillämpats i mycket begränsad
omfattning och att förundersökningar angående misstänkt flyktingspionage
är endast sällan förekommande. RÅ anser att det, trots att hans
bedömningsunderlag således är begränsat, saknas skäl för den föreslagna
kartläggningen och översynen.

RPS, som inte anser att det från straffrättslig synpunkt finns skäl att vare
sig ändra eller se över stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet,
anför i sitt yttrande bl. a. att det inte lätt låter sig göra att kartlägga eller
redogöra för omfattningen av flyktingspionage i Sverige. Inte heller att
ingripa mot sådan verksamhet är enligt RPS enkelt från legalitetssynpunkt.
RPS anför därvid att i begreppet olovlig underrättelseverksamhet ligger ett
krav på t. ex. intensitet med tids- och uppgiftsmässigt sammanhang när det
gäller inhämtande av uppgifter med konspirativa metoder och viss systematik.
1 samband med asyl- eller andra utlämningsutredningar är det
enligt RPS inte ovanligt att sökanden utpekar en eller flera landsmän som
misstänkta för flyktingspionage. I de flesta fall kan misstanken avskrivas
efter viss undersökning, i andra fall åter kan det finnas anledning till en
mer djupgående undersökning. Enligt RPS kan det befaras att det finns en
viss dold brottslighet av denna art. — RPS berör vidare i yttrandet tillämpningen
av utlänningslagstiftningen som ett instrument mot flyktingspionage
och framhåller därvid kontrollmöjligheterna vid inresan och tillämpningen
av utvisningsinstitutet.

Datainspektionen berör i sitt remissyttrande intressekonflikten mellan
legitima insynsintressen och behovet av skydd för den enskilde. Därvid tar
inspektionen upp frågan om de personband för folkbokföringsändamål
som förs av länsstyrelserna och den användning av detta material för
särskilda s. k. urvalsdragningar på uppdrag av enskilda som förekommer.
Om sådana urvalsdragningar kunde förhindras skulle det enligt datainspektionen
innebära en klar integritetsvinst för de berörda invandrargrupperna.

Diskrimineringsutredningen yttrar att varken utredningens mångåriga

Juli 1983/84:5

6

kontakter med bl. a. företrädare för invandrarnas riksorganisationer och
med enskilda invandrare elier utredningens kartläggningar ger något underlag
för att anta att flyktingspionaget i Sverige skulle vara en särskilt
utbredd företeelse. Med hänsyn till att det i spionageverksamhetens karaktär
ligger att den till sin omfattning är synnerligen svårbestämd konstaterar
emellertid utredningen att den inte kan bedöma verksamhetens reella
omfattning eller föreslå åtgärder för att minska det spionage som enligt
utredningen förekommer från tid till annan. Utredningen anför att den
effektivaste åtgärden torde vara att skapa förtroende hos de berörda invandrar-
och flyktinggrupperna för den svenska polisen.

Starens invandrarverk anför att det i enskilda utlänningsärenden har
framkommit uppgifter om att flyktingspionage bedrivs här i landet men att
invandrarverket inte har underlag för att bedöma omfattningen därav.
Invandrarverket uppger vidare att eftersom sanningshalten i uppgifterna
inte kan kontrolleras av verket, vederbörande uppgiftslämnare i stället
hänvisas att vända sig till polisen. Det är enligt verkets mening viktigt att
polisen avsätter tillräckliga resurser för att utreda uppgifter om flyktingspionage;
flyktingspionage utgör ett hot mot såväl flyktingar och deras
anhörigas säkerhet som mot det svenska samhället, och uppgifter därom
får därför inte avfärdas utan närmare granskning.

Invandrarverket berör i sitt remissyttrande även sekretesslagstiftningen
och frågan om utlämnande av uppgifter ur databaserade register. 1 dessa
delar anför verket följande.

När det gäller att förhindra flyktingspionage erbjuder sekretesslagen ett
visst skydd. I 7 kap 14 § sekretesslagen finns en bestämmelse till skydd för
just utlänningar. Paragrafen innebär ett förhållandevis bra sekretesskydd.
Dessutom gäller naturligtvis sekretesslagens övriga bestämmelser även
utlänningar. — Enligt paragrafens första stycke gäller sekretess för uppgift
som rör utlänning, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle
medföra att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som
föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet
eller organisation av utlänningar. Varje slag av uppgift rörande en
utlänning kan skyddas. Typexemplet är enligt förarbetena att röjande av
uppgifter om en politisk flykting här i landet leder till repressalier mot
flyktingen och hans anhöriga i hemlandet. Bestämmelsen är tillämplig
inom hela den offentliga förvaltningen och saknade motsvarighet i den
äldre sekretesslagen. — Enligt andra stycket gäller sekretess i verksamhet
för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Vad som skyddas är uppgifter om
enskilds personliga förhållanden. Praxis har gett en vidsträckt tolkning åt
detta och dit har kunnat räknas bl. a. adressuppgifter. Bestämmelsen har
sin största betydelse i polisens och invandrarverkets verksamhet för kontroll
över utlänningar. — Svårigheterna att tillämpa sekretesslagens olika
bestämmelser har uppmärksammats i skilda sammanhang. När det gäller
den nu aktuella paragrafen kompliceras detta dessutom av att uppgifter
som normalt ter sig helt harmlösa om det gällt en svensk medborgare —

Juli 1983/84:5

7

t. ex. en adressuppgift — kan vara till skada för en flykting om den lämnas
ut. Det kan inte uteslutas att enbart uppgiften om att en flykting har ansökt
om asyl här i landet kan skada honom och hans anhöriga om den lämnas
ut. Särskilt för andra myndigheter än sådana som handlägger utlänningsärenden
är det naturligtvis svårt att avgöra om ett utlämnande av en
uppgift om en flykting kan innebära skada eller inte. Oftast har myndigheten
inte ens vetskap om att vederbörande är flykting. Förfrågningar görs
ofta per telefon och tiden medger inte någon mer ingående prövning. — 1
motionen uppmärksammas särskilt utlämnande av uppgifter ur databaserade
register. Utvecklingen på dataområdet har öppnat nya möjligheter att
framställa register efter t. ex. nationalitet. Det kan starkt ifrågasättas om
myndigheternas åtaganden när det gäller att ta fram uppgifter ur ett
dataregister med hjälp av andra program än redan befintliga står i överensstämmelse
med det bakomliggande syftet med offentlighetsprincipen.
Det lär t. ex. förekomma att myndigheter mot betalning låter göra särskilda
dataprogram för att kunna tillmötesgå beställarens önskemål. Ett klarläggande
av vad som här gäller är angeläget.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som gäller s. k. flyktingspionage.
Motionärerna efterlyser en redogörelse av regeringen för
omfattningen därav i vårt land, en översyn av berörd lagstiftning och en
prövning av frågan om ytterligare åtgärder mot flyktingspionage.

Motionärerna hävdar att många invandrare och flyktingar i vårt land
känner rädsla och otrygghet till följd av åtgärder från vissa regimer eller
extrema politiska grupperingar. Det kan enligt motionärerna gälla infiltration
i invandrarnas organisationer eller hot och utpressning som riktar sig
också mot släktingar i ursprungslandet. Trots att flyktingspionage är kriminaliserat
anser motionärerna att det måste antas att sådan verksamhet
sällan kommer till polisens kännedom, inte minst på grund av den misstro
mot polisen som många invandrare och flyktingar har bibringats i hemlandet
och som ingett dem oro för egen och närståendes säkerhet. — Motionärerna
berör vidare den omständigheten att man på ett enkelt sätt genom
automatisk databehandling av länsstyrelsernas folkbokföringsregister kan
ta fram t. ex. adressregister över utländska medborgare, något som enligt
motionärerna kan uppfattas som ett hot.

Flyktingspionage är en form av olovlig underrättelseverksamhet som
kriminaliseras i 19 kap. 10 § brottsbalken (BrB). 1 paragrafens andra stycke
stadgas att för brottet olovlig underrättelseverksamhet skall den dömas som
hemligen eller med användande av svikliga medel med uppsåt att gå
främmande makt till handa här i riket antingen skaffar uppgifter om
annans personliga förhållanden eller till sådan verksamhet lämnar medverkan
som inte är endast tillfällig.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till
lagstiftningsärendet vid dess tillkomst år 1949 (prop. 1949:198, 1LU33,
rskr 264 samt även 1LU 1948:39), som i det föregående har beskrivits på

JuU 1983/84:5

8

s. 3 f. Vad gäller överväganden som gjordes år 1976 i fråga om införande
av krav på direkt uppsåt vid flyktingspionage (prop. 1975/76:174, JuU 46,
rskr 393) hänvisas till framställningen i det föregående på s. 4.

Straffet för olovlig underrättelseverksamhet är böter eller fängelse i
högst två år.

Åtal för olovlig underrättelseverksamhet får inte väckas utan att regeringen
har gett särskilt tillstånd till det (19 kap. 16 § BrB).

I sekretesslagen finns bestämmelser till skydd för bl. a. utlänningars
integritet. I 7 kap. 14 § föreskrivs sekretess för uppgifter som rör utlänningar
om det kan antas att röjande av uppgifterna skulle medföra fara för att
någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av
förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller
organisation av utlänningar. Särskilt stränga sekretessregler gäller i fråga
om myndighets verksamhet för kontroll över utlänningar och i medborgarskapsärenden.
I verksamhet som avser folkbokföring gäller enligt 7 kap.
15 § sekretess för uppgifter om enskilds personliga förhållanden om det av
särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning för sekretess
kan vara exempelvis att uppgifter ur folkbokföringen begärs om
utlänningar med viss nationalitet (se prop. 1979/80:2 del A s. 211).

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen (s. 2) har
datainspektionen meddelat föreskrifter för länsstyrelsen i Stockholms län,
vilka inskränker länsstyrelsens möjligheter att göra bearbetningar av det
regionala folkbokföringsregistret för framletande och sammanställande av
uppgifter för utlämnande till enskilda mot ersättning. Efter besvär är
ärendet beroende av regeringens prövning.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Remissinstanserna intar
över lag en avvisande hållning till motionärernas önskemål. Det framhålls
att inget tyder på att stadgandet i 19 kap. 10 § andra stycket BrB inte skulle
vara ägnat att ge de berörda grupperna ett önskvärt skydd i dagens samhälle.
Det anförs vidare att det saknas anledning anta att flyktingspionage
skulle vara en särskilt utbredd företeelse; bestämmelsen har under senare
år tillämpats i mycket begränsad omfattning, och förundersökningar angående
misstänkt flyktingspionage är endast sällan förekommande. Samtidigt
påpekas emellertid att det ligger i brottstypens natur att man måste
räkna med en viss dold brottslighet. Flera remissinstanser betonar vikten
av att skapa förtroende hos flykting- och invandrarorganisationerna för
den svenska polisen.

Vid ställningstagande till motionen vill utskottet inledningsvis slå fast
att det är viktigt att det svenska samhället eftertryckligt visar att sådana
åtgärder mot flyktingar och andra här i riket, som i BrB har straffbelagts
som olovlig underrättelseverksamhet (flyktingspionage), inte tolereras
utan tvärtom bekämpas med kraft. Utskottet delar alltså den grundläggan -

JuU 1983/84:5

9

de syn på dessa frågor som motionärerna företräder.

Gällande lagstiftning mot flyktingspionage tillkom år 1949 och har i
vissa avseenden övervägts så sent som år 1976. Den utredning som förebragts
genom remissbehandlingen ger inte utskottet anledning till uppfattningen
att denna lagstiftning skulle vara otillräcklig eller olämpligt utformad.
Genom remissbehandlingen har inte heller kommit fram skäl för
motionärernas förslag att låta föranstalta om en undersökning rörande
omfattningen av brottsligheten på området. I sammanhanget vill utskottet
emellertid framhålla vikten av en förtroendefull samverkan mellan å ena
sidan dem som riskerar att utsättas för flyktingspionage och å andra sidan
den svenska polisen; utan en sådan bas för information och kunskap torde
det vara svårt att framgångsrikt ingripa mot den ifrågavarande brottsligheten.
Utskottet förutsätter att polisen som ett led i sitt arbete på att
utveckla och vidmakthålla ett gott förhållande till allmänheten kontinuerligt
uppmärksammar betydelsen av en sådan samverkan.

Vad gäller det av motionärerna berörda särskilda spörsmålet om framtagande
ur folkbokföringsregister av bl. a. adressförteckningar över utlänningar
anser sig utskottet, med beaktande av att ett enskilt fall är under
prövning av regeringen i ett överklagat ärende, sakna anledning till något
uttalande utöver utskottets nyss tillkännagivna positiva grundsyn i fråga
om vikten av att man upprätthåller ett tillfredsställande skydd för de
intressen som det aktuella straffstadgandet värnar om.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1982/83:1213.

Stockholm den 24 november 1983

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn
Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m), Birthe
Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

LiberTryck Stockholm 1983