JuU 1983/84

Justitieutskottets betänkande
1983/84:1

om tillståndsgivning för skjutvapen

Motioner

I motion 1981/82:714 av John Andersson (vpk) föreslås att riksdagen med
ändring i vapenlagen beslutar anta följande förslag till lag.

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Tillstånd att inneha skjutvapen Tillstånd att inneha skjutvapen
meddelas för särskilt angivet ända- meddelas för särskilt angivet ändamål.
Tillståndet får förenas med vill- mål. Tillståndet får förenas med närkor
att vapnet skall göras varaktigt mare föreskrifter om hur vapnet skall

obrukbart eller med närmare före- förvaras, eller med villkor att vapnet

skrifter om hur vapnet skall förvaras. skall göras varaktigt obrukbart. Om

Tillståndet får tidsbegränsas om det vapnet kan förvaras på ett betryggan med

hänsyn till särskilda omstän- de sätt skall villkor om att vapnet görs

digheter kan förutses att behovet av obrukbart endast föreskrivas när

vapnet inte kommer att bli varaktigt. särskilda skäl föreligger. Tillståndet

får tidsbegränsas om det med hänsyn
till särskilda omständigheter kan förutses
att behovet av vapnet inte
kommer att bli varaktigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Motionären vänder sig mot reglerna i 10 § vapenlagen om att tillstånd för
vapeninnehav får förenas med villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart.
Det påpekas bl. a. att rättstillämpningen på området är skiftande. Enligt
motionären bör avgörande för tillståndsgivningen i avsedda fall vara om
vapnet kan förvaras på betryggande sätt. Kan så ske bör villkor att vapnet
görs obrukbart ställas upp endast undantagsvis.

I motion 1982/83:1214 av Anna Lindh m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att tillstånd att inneha
kulsprutepistol eller annat automatvapen ej får ges till privatpersoner.

I motionen hävdas att det är direkt olämpligt att privatpersoner kan få
tillstånd att inneha helautomatiskt vapen. Enligt motionärernas mening kan
sådana vapen bl. a. vara mycket farligare än andra vapen om de missbrukas.
Något verkligt prydnadsvärde eller affektionsvärde kan knappast föreligga
som motiv för tillstånd till innehav av sådana vapen.

1 Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr 1

JuU 1983/84:1

I motion 1982/83:1742 av Arne Andersson i Ljung (m) och Hans
Wachtmeister (m) hemställs att riksdagen beslutar att stämpelavgift vid
vapenlicensärenden skall utgå efter en ”rensad” självkostnadsprincip.

Motionärerna erinrar om att expeditionsavgiften för ett tillstånd att inneha
skjutvapen - som f. n. är 290 kr. - skall tas ut för att täcka statens kostnader
för tillståndsärendets hantering och registerhållningen i fråga om vapen.
Polisens uppgifter beträffande vapenhanteringen omfattar enligt vad motionärerna
framhåller bl. a. också prövning av återkallelse av tillstånd och
uppgiftslämnande till andra myndigheter.

Enligt motionärerna bör statens kostnader för återkallelse av tillstånd
rimligen åvila den som berörs av återkallelseärendet. Vidare bör polisens
kostnader för registerföring och fullgörande av uppgiftsskyldighet till andra
myndigheter inte inrymmas under den s. k. självkostnadsprincipen och
därför inte påverka expeditionsavgiftens storlek i ett vapenärende. Motionärerna
anser att en rensning av de för sökande i ett ärende ovidkommande
kostnaderna torde kunna leda till en halvering av expeditionsavgiften eller
till en avgift på 150 kr.

I motion 1982/83:1743 av Axel Andersson (s) och Jan Fransson (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bestämmelerna
för handläggningen av vapenärenden i enlighet med vad som har anförts i
motionen.

Motionärerna framhåller att man utan att samhällets intressen åsidosätts
bör kunna förenkla polisens handläggning av vapenärenden i flera avseenden.
Bl. a. bör behovsprövningen kunna begränsas i de fall s. k. jägarexamen
föreligger. Den översyn av reglerna på området som förespråkas i
motionen bör också omfatta expeditionsavgiftens storlek samt tillämpningen
av expeditionskungörelsen.

Bakgrund

Inledning

De grundläggande reglerna om förvärv och innehav av skjutvapen och
ammunition samt om handläggningen av vapenärenden finns i vapenlagen
(1973:1176). Närmare bestämmelser finns i vapenkungörelsen (1974:123)
och i de föreskrifter och allmänna råd som rikspolisstyrelsen har utfärdat den
10 mars 1983. Vissa särbestämmelser finns också i andra författningar.
Rätten att föra skjutvapen och ammunition ut ur landet regleras i allt
väsentligt i lagen (1982:513) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m.
Bestämmelser om ammunition finns i lagen (1975:69) om explosiva och
brandfarliga varor och i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Bestämmelser om avgift för expeditioner som utfärdas av statlig myndighet
finns i expeditionskungörelsen (1964:618) och den därtill fogade avgifts -

JuU 1983/84:1

listan. I avgiftslistan anges bl. a. de avgifter som gäller för tillstånd att inneha
skjutvapen.

Villkor för innehav av vapen

Skjutvapen och ammunition har i Sverige varit underkastade kontroll från
det allmännas sida i fråga om förvärv och innehav alltsedan första världskriget.
Huvudsyftet med den reglering som vapenlagen innehåller är att hindra
okontrollerade vapeninnehav och därmed att stävja användningen av skjutvapen
i samband med brott och annat missbruk av sådana vapen.

Huvudreglerna i vapenlagen innebär att skjutvapen inte får innehas utan
tillstånd av polismyndighet. Enskild person får enligt 9 § första stycket
vapenlagen meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast om han har
behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka
det.

I sakens natur ligger att behov av vapnet normalt föreligger bara om
sökanden har tänkt använda vapnet för skjutning. I fråga om skjutvapen som
huvudsakligen har prydnadsvärde får tillstånd dock meddelas även för den
som vill inneha vapnet för annat ändamål än skjutning. Detsamma gäller i
fråga om vapen som har särskilt affektionsvärde. Även för den som skall
inneha vapen för samlarändamål kan föreligga sådant behov av vapnet att
tillstånd får ges.

Beträffande sådana vapen som från säkerhetssynpunkt framstår som särskilt
riskfyllda, bl. a. pistoler och helautomatiska vapen, gäller enligt 9 §
andra stycket vapenlagen särskilda begränsningar i tillståndsgivningen.

110 § vapenlagen föreskrivs att i ett beslut om tillstånd att inneha vapen
skall anges för vilket särskilt ändamål vapnet får användas. I paragrafen
anges vidare att ett tillstånd att inneha vapen får förenas med villkor att
vapnet skall göras varaktigt obrukbart eller med närmare föreskrifter om hur
vapnet skall förvaras.

För att kravet på varaktig obrukbarhet skall vara uppfyllt fordras att skott
över huvud taget inte kan avlossas från vapnet, t. ex. genom att dess patronläge
svetsats igen eller att pipans bakre del svetsats ihop. Även andra ingrepp
kan förekomma (prop. 1973:166 s. 56).

Reglerna om möjligheterna att förena ett tillstånd med villkor att vapnet
görs varaktigt obrukbart fick sitt nuvarande innehåll genom vapenlagen.
Enligt tidigare regler i 1949 års vapenförordning gällde att sådant villkor
kunde uppställas endast i fråga om sådana vapen som huvudsakligen hade
affektions- eller prydnadsvärde och således i princip inte - såsom enligt
vapenlagen - i fråga om t. ex. vapen som innehades för samlarändamål. I de
föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen
som fastställts av Kungl. Maj:t den 26 maj 1961 angavs bl. a. att om det i den
allmänna handeln fanns ammunition som passade till vapnet för tillstånd
borde krävas att vapnet gjordes varaktigt obrukbart.

1* Riksdagen 1983184.7sami. Nr 1

JuU 1983/84:1

När frågan om det villkor som går ut på att vapnet skall göras varaktigt
obrukbart togs upp i förarbetena till vapenlagen (prop. 1973:166 s. 113 f)
gällde de där framförda synpunkterna i första hand vapen som skall innehas
för samlarändamål. Departementschefen anförde därvid bl. a. att sådant
ingrepp som det var fråga om många gånger kunde komma att stå i strid med
något av de intressen som ligger bakom en samlarverksamhet. Å andra sidan
var det enligt departementschefen troligt att det för en samlare trots allt
kunde vara ett fördelaktigare alternativ att få möjlighet att inneha vapnet i
obrukbart skick än att inte alls ha det i sin samling eller att visserligen få
tillstånd till innehavet men därvid vara tvungen att underkasta sig långtgående
förvaringsföreskrifter. Departementschefen anförde vidare att en föreskrift
om obrukbarhet i första hand borde meddelas när säkerhetsaspekterna
är beaktansvärda och det tillika är fråga om moderna vapen till vilka man
förhållandevis lätt kan skaffa ammunition; äldre vapen till vilka man inte i
handeln utan svårighet kan skaffa ammunition borde sålunda enligt departementschefen
som regel få innehas utan att göras varaktigt obrukbara.

Som förut nämnts kan ett tillstånd till innehav av skjutvapen också förenas
med närmare föreskrifter om hur vapnet skall förvaras. Befogenheten att
ställa upp sådana föreskrifter infördes genom vapenlagen. Bestämmelserna
är straffsanktionerade (38 § vapenlagen).

Enligt vad departementschefen anförde vid lagens tillkomst (prop.
s. 112 f) tar befogenheten att ställa upp särskilda förvaringsvillkor för
vapeninnehav främst sikte på det yttre skyddet för de lokaler i vilka ett större
eller mindre antal från säkerhetssynpunkt särskilt beaktansvärda vapen
förvaras. Meningen var sålunda att polisen i sådant fall skulle få möjlighet att
när så bedöms erforderligt ge föreskrifter t. ex. om att dörrar eller fönster
skall vara av viss beskaffenhet eller att lås eller larmanordning av speciellt
slag skall installeras. Departementschefen påpekade däremot att det i
allmänhet inte torde vara rimligt att uppställa krav som innebär att man i en
bostad även skall vara skyldig installera säkerhetsanordningar som utgör ett
effektivt skydd mot tillgrepp sedan en obehörig väl har tagit sig in i lokalen,
eftersom sådana säkerhetsanordningar som regel kan väntas bli alltför
kostnadskrävande. Nu anförda synpunkt fick emellertid enligt departementschefens
mening inte undanskymma det förhållandet att det i vissa fall
ändå kan vara befogat att polismyndigheten även kan meddela särskilda
föreskrifter om hur vapen normalt skall förvaras inom en bostadslägenhet
eller annan lokal. Departementschefen betonade att frågan om behovet av
sådana föreskrifter naturligtvis alltid måste bedömas mot bakgrund av alla de
skiftande förhållanden som det här kan vara fråga om; t. ex. vapnens typ och
antal. Det framstår därvid som naturligt, framhöll departementschefen, att
man inte minst tar hänsyn till i vad mån det rör sig om speciellt farliga vapen,
t. ex. pistoler, kulsprutepistoler och andra automatvapen. Beaktas borde
också enligt departementschefen (prop. s. 141) om det på grund av
sökandens tidigare innehav av vapen eljest framstår som angeläget med ett

JuU 1983/84:1

mera omfattande skydd än som följer av lagens allmänna bestämmelser om
förvaring av vapen.

År 1981 beslutade riksdagen omfattande ändringar i vapenlagen (SFS
1981:1360). Lagändringarna gällde dock inte de här aktuella villkorsföreskrifterna
i 10 § vapenlagen. Frågan om tillämpningen av dessa var likväl
föremål för riksdagens prövning med anledning av ett motionsyrkande om att
det vid tillståndsgivning endast undantagsvis borde uppställas villkor om att
vapnet görs varaktigt obrukbart. Vid ställningstagande till motionsspörsmålet
uttalade justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1981/82:15) att det på anförda skäl fanns anledning att omgärda tillståndsgivningen
för samlarändamål med restriktioner i fråga om villkoren för innehav
av vapen i sådant syfte; möjligheterna att som villkor för innehavet uppställa
krav på att vapnet skall göras varaktigt obrukbart fyllde härvidlag en viktig
funktion. Det kunde enligt vad utskottet framhöll inte komma i fråga att
såsom föreslagits i motionen ändra reglerna härom i vapenlagen.

Utskottet anförde vidare.

En annan sak är att tillämpningen när det gäller att bedöma om ett vapen
skall göras varaktigt obrukbart måste ske med omdöme och under avvägning
mellan säkerhetsaspekterna och samlarintresset och andra liknande motstående
intressen. Det bör i sammanhanget understrykas att möjligheten till en
betryggande förvaring av ett vapen inte sällan kan göra det onödigt med en
föreskrift om obrukbarhet. Särskilt angeläget är det, såsom vid all rättstilllämpning,
att de tillståndsgivande myndigheternas praxis inte uppvisar för
stora variationer. Regeringens och rikspolisstyrelsens möjligheter att utfärda
föreskrifter fyller enligt utskottets mening en viktig funktion när det gäller att
åstadkomma en mer enhetlig rättstillämpning och utskottet anser att det kan
vara av värde att dessa möjligheter utnyttjas i större utsträckning än f. n.
Som en följd av riksdagens beslut i förevarande lagstiftningsärende måste en
översyn göras inte bara av vapenkungörelsen utan också av rikspolisstyrelsens
föreskrifter. Utskottet utgår från att vad utskottet nu har anfört beaktas i
översynsarbetet utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Rikspolisstyrelsen har den 10 mars 1983 utfärdat nya föreskrifter och
allmänna råd till vapenlagstiftningen. I dessa berörs i form av allmänna råd
bl. a. frågan om tillstånd och villkor beträffande vapen för samlarändamål,
liksom beträffande vapen med huvudsakligen prydnadsvärde eller särskilt
affektionsvärde.

Beträffande vapen hos samlare erinrar rikspolisstyrelsen att åtminstone en
del vapensamlares verksamhet har betydelse från vapenhistorisk synpunkt;
vissa samlingar kan t. o. m. ha ett betydande vapenhistoriskt värde.

Det anförs att kulsprutepistol eller annat automatvapen som regel inte får
ingå i vapensamling om inte vapnet görs varaktigt obrukbart. Även när det
gäller andra vapen av modern typ bör enligt rikspolisstyrelsens mening
tillståndsgivningen vara restriktiv; beträffande pistol eller annat enhandsvapen
bör antingen föreskrivas att vapnet görs varaktigt obrukbart eller - om en
sådan åtgärd bedöms vara tillräcklig, t. ex. beträffande kulturhistoriskt eller

JuU 1983/84:1

eljest särskilt värdefulla vapen - utfärdas särskilda förvaringsföreskrifter.

Rikspolisstyrelsen anför vidare att det av praktiska skäl inte torde kunna
komma i fråga att utfärda ett tillstånd som har den innebörden att tillståndshavaren
i efterhand får möjlighet att välja om han skall iaktta särskilda
föreskrifter angående förvaringen av vapnet eller om det skall göras obrukbart.
För den händelse sådana alternativa lösningar framstår som lika godtagbara
från säkerhetssynpunkt bör emellertid enligt rikspolisstyrelsen sökanden
alltid ges möjlighet att i förväg uttala sig om vilken lösning han själv
föredrar.

I fråga om ärvda vapen, vapen med huvudsakligen prydnadsvärde eller
vapen med särskilt affektionsvärde anges endast att för innehavstillstånd bör
krävas att vapnet görs varaktigt obrukbart i de fall det gäller vapen beträffande
vilka särskild restriktivitet skall iakttas vid tillståndsgivningen (bl. a.
automatvapen) och sökanden inte uppfyller de särskilda kvalifikationskraven
(bl. a. i fråga om pålitlighet).

Tillstånd för automatvapen

Så som har beskrivits i det föregående får skjutvapen inte innehas utan
polismyndighetens tillstånd. Som allmänna villkor för att ett tillstånd skall
meddelas gäller enligt 9 § första stycket vapenlagen att det dels föreligger ett
behov av vapnet, dels inte finns någon mera påtaglig risk för missbruk.
Tillstånd att inneha skjutvapen kan avse andra ändamål än skjutning, t. ex.
samlar- eller prydnadsändamål. Även för vapen som har särskilt affektionsvärde
för sökanden kan tillstånd ges.

I fråga om vapen som från säkerhetssynpunkt typiskt sett är riskfyllda
gäller särskilt stränga krav vid tillståndsgivningen. Sålunda föreskrivs i 9 §
andra stycket vapenlagen att tillstånd att inneha pistol eller annat enhandsvapen
eller kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen får meddelas
endast om det finns synnerliga skäl. Tidigare, enligt 1949 års vapenförordning,
gällde en liknande begränsning i tillståndsgivningen endast i fråga om
pistoler och andra dylika fickvapen.

Den som ansöker om tillstånd till innehav av kulsprutepistol eller annat
helautomatiskt vapen som inte skall ingå i vapensamling eller eljest uteslutande
användas för dekorationsändamål måste kunna handha sådant vapen
samt vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet
eller aktiv medlem i skytteförening, förening för frivillig befälsutbildning
eller motsvarande organisation och inneha automatvapenskyttemärke i
guld. Vidare gäller att tillstånd i regel bör meddelas endast den som har fyllt
21 år (5 § vapenkungörelsen).

I rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen
uttalas beträffande behovsprövningen i fråga om innehav av kulsprutepistol
eller annat helautomatiskt vapen först och främst att tillstånd skall ges med
stor restriktivitet. Utöver de krav som uppställs i vapenkungörelsen måste

JuU 1983/84:1

sökanden uppfylla vissa mera allmänna personliga kvalifikationer beträffande
pålitlighet, omdömesgillhet och laglydighet. Rikspolisstyrelsen framhåller
vidare att det bör fordras att sökanden har ett mycket stort behov av att
inneha ett eget automatvapen; för att uppfylla dessa villkor krävs att sökanden
är en framstående tävlingsskytt. För att kunna anses vara detta bör han
enligt rikspolisstyrelsens mening under några år stadigvarande ha tillhört
åtminstone den bästa tredjedelen av skyttar i förbunds- och kretstävlingar
med automatvapen.

Tillstånd att inneha automatvapen är förutsatt kunna ges även för andra
ändamål än tävlingsskytte. I förarbetena till vapenlagen (prop. 1973:166
s. 114 f) uttalade departementschefen dock att han fann det naturligt att
tillstånd för kulsprutepistoler och helautomatiska gevär i regel inte bör kunna
meddelas för samlarändamål; tidigare stränga regler, innebärande krav på
synnerliga skäl, som gällt för innehav av bl. a. pistoler borde därför i vapenlagen
gälla också för kulsprutepistol och liknande automatvapen. Departementschefen
anförde i sammanhanget att behovet av restriktivitet vid tillståndsgivningen
såvitt gäller de från säkerhetssynpunkt särskilt känsliga
vapentyperna i första hand tar sikte på sådana vapen som är användbara och
till vilka ammunition finns tillgänglig på marknaden; i andra fall kan det
sålunda finnas anledning till en mera liberal praxis.

Av redovisningen i föregående avsnitt rörande gällande regler, förarbetena
därtill och rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd framgår att
tillstånd att inneha automatvapen för annat ändamål än skjutning i regel bör
förenas med villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart eller med särskilda
föreskrifter om förvaring.

Handläggning av vapenärenden

För innehav av skjutvapen krävs som tidigare sagts tillstånd av polismyndighet.
Bestämmelser om förfarandet i vapenärenden finns i vapenkungörelsen
och i rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen.
Reglerna i ämnet innebär såvitt gäller enskilds vapeninnehav i korthet
följande.

Ansökan om tillstånd att inneha vapen görs skriftligen hos polismyndigheten.
Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om sökandens namn,
personnummer och hemvist samt om vapnets beteckning och kaliber. Gäller
ansökan ett visst bestämt vapen skall i ansökningshandlingen anges överlåtarens
eller upplåtarens namn och hemvist samt vapnets fabrikat, modell och
tillverkningsnummer. I ansökningshandlingen skall också anges antal och
slag av skjutvapen som sökanden redan innehar. Vidare skall anges för vilket
ändamål han ämnar använda vapnet och vilka omständigheter han vill åberopa
till utredning om sitt behov att inneha det.

För att få tillstånd att inneha skjutvapen krävs att sökanden uppfyller vissa
allmänna lämplighetskrav beträffande pålitlighet, omdömesgillhet och lag -

JuU 1983/84:1

lydnad. Lämplighetsprövningen skall även omfatta sökandens förmåga att
handha det vapen ansökan avser. Härmed avses inte bara skjutskickligheten
utan också förmåga att över huvud taget handha vapnet på ett betryggande
sätt. Utredning i saken genom intyg eller bevis, t. ex. s. k. jägarbevis, måste i
regel företes av sökanden.

I ansökningsärendet måste polismyndigheten också pröva sökandens behov
av vapnet. Härvidlag gäller olika behovskrav beroende på vilken typ av
vapen ansökan avser och för vilket ändamål vapnet avses bli använt. När det
gäller vapen avsett för jakt täcker enligt rikspolisstyrelsens allmänna råd
jägarbeviset kvalifikationskraven.

Har polismyndighet lämnat tillstånd till vapeninnehav skall bevis härom
utfärdas. I beviset skall anges bl. a. de villkor eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av vapenlagen. Vidare skall beviset innehålla uppgift om
det ändamål vartill ägaren är berättigad att använda vapnet. Polismyndighetens
beslut i tillståndsärendet får överklagas till länsstyrelsen.

Här skall också nämnas att polismyndighets tillstånd enligt vapenlagen
erfordras inte bara för innehav av skjutvapen utan även för förvärv av
ammunition, för införsel av skjutvapen eller ammunition och för handel med
skjutvapen. Polismyndigheten prövar också vissa fall av utförsel av skjutvapen.
Vidare krävs polismyndighetens godkännande för den som mottar
vapen för reparation, översyn eller skrotning. Till polismyndighetens uppgifter
enligt vapenlagen hör även att pröva frågan om återkallelse av tillstånd
och om inlösen till staten av skjutvapen och ammunition. Ett återkallelseärende
kan bli aktuellt bl. a. om polisen får meddelande om att en vapeninnehavare
har dömts för brott mot vapenlagen eller för brott vid vilket skjutvapen
använts. Inlösen av vapen skall ske bl. a. när vapentillstånd har återkallats
eller när vapeninnehavaren har avlidit.

Enligt 47 § vapenlagen skall polismyndighet föra register över tillståndspliktiga
vapen liksom över beslut som myndigheter har meddelat enligt
lagen. Varje polismyndighet skall enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter föra
dels ett namnregister, dels ett register över vapnens tillverkningsnummer och
dels register över meddelade tillstånd till handel med vapen, vapenreparation
resp. införsel av skjutvapen och ammunition. Samtliga register förs
manuellt.

Polismyndigheten är också enligt 53 § vapenkungörelsen skyldig att lämna
uppgift till folkbokföringsmyndigheten om vilka personer som förekommer i
vapenregister. När en sådan person flyttar, ändrar namn, avlider, utvandrar
eller förs över till ett s. k. obefintlighetsregister underrättas polismyndigheten
av folkbokföringsmyndigheten.

Avgift i vapenärenden

För expeditioner som utfärdas av statliga myndigheter finns bestämmelser
i expeditionskungörelsen. I en vid kungörelsen fogad avgiftslista anges den

JuU 1983/84:1

expeditionsavgift som skall erläggas för expeditioner i olika ärenden.

Gällande princip, såsom den lades fast av statsmakterna år 1964, för att
fastställa expeditionsavgifter i ärenden som avser tillstånd, godkännande,
dispens eller eljest särskild rättighet bygger på grundtanken att den enskilde
själv skall betala kostnaden för ärendets handläggning; avgiftsbeloppet skall
inte överstiga statens självkostnader för expeditionen (prop. 1964:75 s. 310 f,
BevU 42, rskr 167). Av bl. a. praktiska eller sociala skäl har undantag gjorts
från den nämnda principen. Som en allmän regel gäller t. ex. att medellös
person kan medges befrielse att betala avgift.

För ett tillstånd att inneha ett eller flera skjutvapen har en sökande, som
inte är skytteförbund eller liknande sammanslutning, att betala en avgift på
f. n. 290 kr. För bl. a. skytteförbund är avgiften 115 kr. Beträffande tillstånd
att förvärva ammunition är expeditionsavgiften 35 kr. För tillstånd att inneha
bl. a. obrukbart vapen är avgiften 60 kr.

Avgiften för tillstånd att inneha skjutvapen har höjts tid efter annan. När
expeditionskungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1965 var avgiften 15 kr.
Den höjdes till 20 kr. år 1968 och till 40 kr. år 1976. Fr. o. m. den 1 januari
1981 höjdes avgiften till 250 kr. Nuvarande avgift, 290 kr., gäller fr. o. m.
den 1 juli 1982.

De överväganden som låg bakom regeringens beslut att höja expeditionsavgiften
till 250 kr. redovisades i en proposition om besparingar i statsverksamheten,
m. m. (prop. 1980/81:20). Till belysningen av omfattningen av
polisens ärendehantering enligt vapenlagen redovisades i propositionen
(prop. bil. 1 s. 3) följande, då aktuella, uppgifter. Antalet registrerade
skjutvapen beräknades uppgå till ca 1,7 miljoner (siffran omfattade inte
staten tillhöriga vapen, liksom inte heller vapen som av staten överlämnats
till vissa tjänstemän, sammanslutningar och företag). Antalet tillståndshavare
uppgick till omkring 700 000. Det årliga antalet ansökningar om tillstånd
att inneha vapen eller att förvärva ammunition uppskattades till ca 110 000.
Antalet underrättelser från folkbokföringsmyndigheterna till polismyndigheterna
hade beräknats till ca 175 000 om året och antalet aviseringar i
motsatt riktning till ca 75 000 om året. Enligt en försiktig uppskattning kunde
antalet slagningar i vapenregistret för kontroll av om tillstånd bör omprövas
på grund av brottsanmälningar e. d. beräknas till ca 50 000 om året.

Enligt chefen för justitiedepartementet visade de redovisade siffrorna att
hanteringen av vapenärenden medförde en betydande arbetsbelastning för
polisen, som beräknades motsvara ca 170 årsarbetskrafter för den lokala
polisorganisationen eller en kostnad av storleksordningen 25-30 milj. kr. per
år. Även för länsstyrelsernas del krävde hanteringen av vapenfrågor en stor
arbetsinsats. Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att
man skulle införa en ordning enligt vilken staten i större utsträckning än vad
som då gällde gottgörs för sina kostnader för ärendehantering och registerhållning
i fråga om vapen. Den höjning av avgiften från 40 till 250 kr. som
aviserades av departementschefen beräknades medföra ett tillskott till

JuU 1983/84:1

statsbudgeten på omkring 21 milj. kr. per år.

Vad departementschefen anfört föranledde inte något uttalande från
riksdagens sida (JuU 1980/81:17).

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet fyra motioner som rör olika frågor
om tillståndsgivning för skjutvapen. En motion gäller reglerna i vapenlagen
(1973:1176) om att tillstånd för vapeninnehav får förenas med villkor att
vapnet görs varaktigt obrukbart. I en annan motion tas upp frågan om
privatpersoners innehav av kulsprutepistoler eller andra automatvapen. De
två övriga motionerna rör handläggningen av vapenärenden och expeditionsavgiften
i sådana ärenden.

Villkor för innehav av vapen (motion 1981182:714)

Skutvapen får inte innehas utan tillstånd av polismyndighet. Tillstånd att
inneha skjutvapen får enligt 9 § vapenlagen beviljas en enskild person endast
om han har behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer
att missbruka det. Behov av vapnet föreligger normalt bara om sökanden har
tänkt använda det för skjutning. I fråga om skjutvapen som huvudsakligen
har prydnadsvärde får tillstånd dock meddelas även för den som vill inneha
vapnet för annat ändamål än skjutning. Detsamma gäller i fråga om vapen
som har särskilt affektionsvärde för sökanden, t. ex. ett vapen som gått i arv.
Även för den som skall inneha vapen för samlarändamål kan föreligga sådant
behov av vapnen att tillstånd får ges.

Enligt 10 § vapenlagen meddelas tillstånd att inneha skjutvapen för
särskilt angivet ändamål. I paragrafen anges att tillståndet får förenas med
villkor att vapnet skall göras varaktigt obrukbart eller med närmare
förskrifter om hur vapnet skall förvaras.

För att kravet på varaktig obrukbarhet skall vara uppfyllt fordras att skott
över huvud taget inte kan avlossas från vapnet t. ex. genom att dess
patronläge svetsats igen eller att pipans bakre del svetsats ihop.

I motion 1981/82:714 förordas att det som villkor för tillstånd endast
undantagsvis bör krävas att vapnet görs obrukbart. Avgörande för tillståndsfrågan
bör främst vara om vapnet kan förvaras på betryggande sätt.
Motionären föreslår att 10 § vapenlagen ändras så att ifall ett vapen kan
förvaras på ett betryggande sätt villkor om att vapnet görs varaktigt
obrukbart skall föreskrivas bara när särskilda skäl föreligger.

Reglerna om möjligheterna att förena ett tillstånd med villkor att vapnet
görs varaktigt obrukbart fick sitt nuvarande innehåll genom vapenlagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1974. Föreskrifter i ämnet fanns tidigare i 1949 års

JuLI 1983/84:1

vapenförordning. Bestämmelserna där avsåg endst sådana vapen som
huvudsakligen hade affektions- eller prydnadsvärde. Vid tillämpningen
gällde bl. a. att om det i allmänna handeln fanns ammunition som passade till
vapnet för tillstånd borde krävas att vapnet gjordes varaktigt obrukbart. -När frågan om det villkor som går ut på att vapnet skall göras varaktigt
obrukbart togs upp i förarbetena till vapenlagen (prop. 1973:166 s. 113 f)
gällde de där framförda synpunkterna i första hand vapen som skall innehas
för samlarändamål. Departementschefen anförde därvid bl. a. att en föreskrift
om obrukbarhet i första hand borde meddelas när säkerhetsaspekterna
är beaktansvärda och det tillika är fråga om moderna vapen till vilka man
förhållandevis lätt kan skaffa ammunition; äldre vapen till vilka man inte i
handeln utan svårighet kan skaffa ammunition borde sålunda som regel få
innehas utan att göras varaktigt obrukbara.

Som nyss nämnts kan ett tillstånd till innehav av skjutvapen förenas med
närmare föreskrifter om hur vapnet skall förvaras. Befogenheten att ställa
upp sådana föreskrifter infördes genom vapenlagen. Bestämmelserna är
straffsanktionerade. Enligt vad som uttalades vid lagens tillkomst (prop.
s. 112 f) tar befogenheten att ställa upp särskilda förvaringsföreskrifter
främst sikte på det yttre skyddet för de lokaler i vilka ett större eller mindre
antal från säkerhetssynpunkt särskilt beaktansvärda vapen förvaras.

Frågan om en ändring av de aktuella bestämmelserna om obrukbarhet
eller särskild förvaring i 10 § vapenlagen var år 1981 föremål för riksdagens
prövning med anledning av ett motionsyrkande om att det vid tillståndsgivning
endast undantagsvis borde uppställas villkor om att vapnet görs
varaktigt obrukbart. Vid ställningstagande till motionsspörsmålet uttalade
justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1981/82:15)
att det på anförda skäl fanns anledning att omgärda tillståndsgivningen i fråga
om vapen som skall innehas för samlarändamål med restriktioner i fråga om
villkoren för innehav; möjligheterna att som villkor för innehavet uppställa
krav på att vapnet skall göras varaktigt obrukbart fyllde härvidlag en viktig
funktion. Det kunde enligt vad utskottet framhöll inte komma i fråga att
såsom föreslagits i motionen ändra reglerna härom i vapenlagen.

En annan sak var, enligt utskottets uppfattning, att tillämpningen när det
gäller att bedöma om ett vapen skall göras varaktigt obrukbart måste ske med
omdöme och under avvägning mellan säkerhetsaspekterna och samlarintresset
och andra liknande motstående intressen. Utskottet underströk i
sammanhanget att möjligheten till en betryggande förvaring av ett vapen inte
sällan kan göra det onödigt med en föreskrift om obrukbarhet. Särskilt
angeläget är det, framhöll utskottet, såsom vid all rättstillämpning, att de
tillståndsgivande myndigheternas praxis inte uppvisar för stora variationer.
Det anförda borde beaktas i det översynsarbete som då var förestående
rörande bl. a. rikspolisstyrelsens föreskrifter till vapenlagstiftningen.

Rikspolisstyrelsen har därefter, i mars 1983, utfärdat nya föreskrifter och
allmänna råd till vapenlagstiftningen. I dessa tas i form av allmänna råd upp

Juli 1983/84:1

bl. a. frågan om tillstånd och villkor beträffande vapen för samlarändamål,
liksom beträffande vapen med huvudsakligen prydnadsvärde eller särskilt
affektionsvärde.

Beträffande vapen hos samlare anförs att kulsprutepistol eller annat
automatvapen som regel inte får ingå i vapensamling om inte vapnet görs
varaktigt obrukbart. Även när det gäller andra vapen av modern typ bör
enligt rikspolisstyrelsens allmänna råd tillståndsgivningen vara restriktiv;
beträffande pistol eller annat enhandsvapen bör antingen föreskrivas att
vapnet görs varaktigt obrukbart eller - om en sådan åtgärd bedöms vara
tillräcklig, t. ex. beträffande kulturhistoriskt eller eljest särskilt värdefulla
vapen - utfärdas särskilda förvaringsföreskrifter.

Rikspolisstyrelsen anför vidare i de allmänna råden att om det framstår
som lika godtagbart att sökanden iakttar särskilda föreskrifter angående
förvaringen av vapnet som att det görs varaktigt obrukbart sökanden alltid
bör ges möjlighet att i förväg uttala sig om vilken lösning han själv föredrar.

I fråga om ärvda vapen, vapen med huvudsakligen prydnadsvärde eller
vapen med särskilt affektionsvärde anges endast att för innehavstillstånd bör
krävas att vapnet görs varaktigt obrukbart i de fall det gäller vapen
beträffande vilka särskild restriktivitet skall iakttas vid tillståndsgivningen
och sökanden inte uppfyller de särskilda kvalifikationskraven.

Utskottet vill för sin del vid ställningstagande till motionsspörsmålet till att
börja med erinra om att åtskilliga av bestämmelserna i vapenlagstiftningen är
utformade i syfte att stävja användningen av skjutvapen i samband med brott
och annat missbruk av sådana vapen. För att någon skall få tillstånd att
inneha vapen som skall användas för skjutning gäller sålunda en rad
kvalifikationskrav. Lagstiftningen medger emellertid vapeninnehav också
för andra ändamål än skjutning.

Innehav av vapen för sådana andra ändamål, t. ex. samlar- eller prydnadsändamål,
kan enligt utskottets mening innebära särskilda problem och risker
från säkerhetssynpunkt. För att vapeninnehav ändå skall kunna medges för
sådana ändamål har det ansetts nödvändigt att kunna omgärda tillståndsgivningen
med restriktioner i fråga om villkoren för vapeninnehavet; för den
som är intresserad av att inneha ett vapen för samlarändamål eller som
prydnad måste det trots allt vara fördelaktigare att få möjlighet att t. ex.
inneha vapnet i obrukbart skick än att inte alls få inneha det. Det är mot den
här angivna bakgrunden som man skall betrakta de i ärendet aktuella
reglerna om obrukbarhet och särskild förvaring. Enligt utskottets mening
fyller dessa regler en viktig funktion, och utskottet anser därför att det inte
bör komma ifråga att göra några lättnader i dessa regler.

Reglerna beträffande föreskrifter om särskild förvaring och beträffande
villkor om obrukbarhet är så utformade att inget av dessa alternativ ges
företräde framför det andra. Det ankommer sålunda på de rättstillämpande
myndigheterna och då i första hand på polismyndigheterna att, med ledning

JuU 1983/84:1

av bl. a. vapenlagens förarbeten, tillämpa reglerna på ett ändamålsenligt och
nyanserat sätt. Utskottet kan i och för sig instämma i de tankegångar som
ligger bakom motionsönskemålet att reglerna ändras så, att om vapnet kan
förvaras på betryggande sätt, villkor om att det görs varaktigt obrukbart
föreskrivs endast undantagsvis. Såsom utskottet redan i ett tidigare ärende
har framhållit måste tillämpningen när det gäller att bedöma om ett vapen
skall göras varaktigt obrukbart ske med omdöme och under avvägning
mellan säkerhetsaspekterna och samlarintresset och andra liknande motstående
intressen. Härvidlag är det enligt utskottets mening av vikt att beakta
att möjligheterna till en betryggande förvaring av ett vapen inte sällan kan
göra det onödigt med en föreskrift om obrukbarhet. Utskottet anser det
alltså angeläget att man vid tillämpningen av reglerna inte rutinmässigt och
utan ingående prövning av sökandens förhållanden och inställning till saken
som villkor för tillstånd uppställer krav på att ett vapen görs varaktigt
obrukbart.

I sammanhanget förtjänar det också att kraftigt understrykas vikten av att
rättstillämpningen på området är enhetlig. Utskottet utgår från att rikspolisstyrelsen
och de rättstillämpande organen beaktar intresset av en enhetlig
praxis.

Av det anförda följer att utskottet anser att de i motionen aktualiserade
spörsmålen mera gäller frågor om rättstillämpningen på området än utformningen
av reglerna om obrukbarhet eller särskild förvaring i vapenlagen. För
rättstillämpningen har rikspolisstyrelsens anvisningar en stor betydelse. Som
förut angetts har styrelsen nyligen utfärdat nya föreskrifter och allmänna råd
till vapenlagstiftningen. De rekommendationer som där lämnas i form av
allmänna råd innebär enligt utskottets uppfattning en viss liberalisering när
det gäller tillämpningen av de aktuella reglerna om villkoren för vapentillstånd;
en mer nyanserad tillämpning förordas också. En tillämpning av
vapenlagstiftningen i enlighet härmed ligger i linje med utskottets synsätt.
Först sedan rikspolisstyrelsens nya förskrifter och allmänna råd har varit i
kraft en tid kan man bedöma huruvida ytterligare åtgärder påkallas för en
rättstillämpning som utskottet anser önskvärd. Det sagda innebär att
utskottet finner att en ändring av lagstiftningen på området i den riktning som
förespråkas i motionen inte f. n. bör övervägas.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion 714 inte bör
vinna riksdagens bifall.

Tillstånd för automatvapen (motion 1982183:1214)

I motion 1982/83:1214 begärs att vapenlagen ändras så att privatpersoner
inte kan ges tillstånd att inneha kulsprutepistoler eller andra helautomatiska
vapen. Motionärerna pekar på att sådana vapen kan vara mycket farliga om
de missbrukas, och de anser att något verkligt prydnadsvärde eller affek -

JuU 1983/84:1

tionsvärde knappast kan föreligga som motiv för tillstånd till innehav av
sådana vapen.

Skjutvapen får inte innehas utan polismyndighetens tillstånd. Som allmänna
villkor för att ett tillstånd skall meddelas gäller enligt 9 § första stycket
vapenlagen att det dels föreligger ett behov av vapnet, dels inte finns någon
mera påtaglig risk för missbruk. Tillstånd att inneha skjutvapen kan avse
andra ändamål än skjutning, t. ex. samlar- eller prydnadsändamål. Även för
vapen som har särskilt affektionsvärde för sökanden kan tillstånd ges.

Beträffande den som ansöker om tillstånd till innehav av kulsprutepistol
som skall användas för skjutning uppställs i vapenkungörelsen (1974:123) en
rad särskilda krav med avseende på sökandens förmåga att handha vapnet. I
rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen
framhålls att tillstånd till innehav av kulsprutepistol skall ges med stor
restriktivitet. Utöver de särskilda krav som uppställs i vapenkungörelsen
måste sökanden uppfylla vissa mera allmänna kvalifikationskrav beträffande
pålitlighet, omdömesgillhet och laglydighet. Rikspolisstyrelsen framhåller
vidare att det bör fordras att sökanden har ett mycket stort behov av att
inneha ett eget automatvapen.

Enligt vapenlagstiftningen är det förutsatt att tillstånd att inneha automatvapen
skall kunna ges även för andra ändamål än tävlingsskytte. I förarbetena
(prop. 1973:166 s. 114 f) till vapenlagen framhölls dock att tillstånd för
kulsprutepistoler och helautomatiska gevär i regel inte bör kunna meddelas
för samlarändamål. Behovet av restriktivitet vid tillståndsgivningen såvitt
gäller de från säkerhetssynpunkt särskilt känsliga vapentyperna tar enligt
uttalanden i förarbetena i första hand sikte på sådana vapen som är
användbara och till vilka ammunition finns tillgänglig på marknaden; i andra
fall kan det sålunda finnas anledning till en mera liberal praxis.

Av reglerna i vapenlagstiftningen, förarbetena därtill och rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd framgår att tillstånd att inneha automatvapen
för annat ändamål än skjutning - om sådant tillstånd över huvud taget ges
- i regel bör förenas med villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart eller med
särskilda föreskrifter om förvaring.

Utskottet vill för sin del i linje med vad som sägs i motionen framhålla att
enskilda personers innehav av kulsprutepistoler eller andra helautomatiska
vapen erbjuder betydande problem och risker från säkerhetssynpunkt.
Utformningen av lagstiftningen på området har också skett med särskilt
beaktande av dessa förhållanden. För tillståndsgivningen gäller således
särskilt stränga regler. Enligt utskottets mening medför dessa regler en från

JuU 1983/84:1

säkerhetssynpunkt nöjaktig inskränkning i möjligheterna för enskild att få
tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen för skjutändamål. Även vid
innehav för andra ändamål är enligt utskottets mening regleringen rörande
tillstånd så restriktiv och tillståndsgivningen förenad med sådana särskilda
villkor eller föreskrifter att några nämnvärda risker från säkerhetssynpunkt
inte torde föreligga. Några åtgärder på lagstiftningssidan eller eljest från
riksdagens sida är därför enligt utskottets mening inte nödvändiga.

Det anförda innebär att motion 1214 bör lämnas utan bifall.

Handläggning av vapenärenden m. m. (motionerna 1982/83:1742 och 1743)

I motion 1982/83:1743 begärs en översyn av polisens handläggning av
vapenärenden. Motionärerna anser att handläggningen bör kunna förenklas
i flera avseenden. I sammanhanget bör också expeditionsavgiftens storlek ses
över.

I motion 1982/83:1742 begärs att den avgift som en sökande skall betala i
ett vapenärende skall minskas. Expeditionsavgiftens storlek bör enligt
motionärerna inte påverkas av polisens kostnader för prövning av återkallelse
av vapentillstånd, för registerföring och för informationsutbyte med andra
myndigheter.

För innehav av skjutvapen krävs som förut sagts tillstånd av polismyndighet.
En ansökan om tillstånd att inneha vapen skall göras skriftligen och
innehålla vissa uppgifter om sökandens person och hans eventuella vapeninnehav,
om det vapen ansökan avser och om överlåtaren. I ansökningshandlingen
skall också anges för vilket ändamål sökanden ämnar använda vapnet
och vilka omständigheter han vill åberopa till utredning om sitt behov att
inneha det.

För att få tillstånd att inneha skjutvapen krävs att sökanden uppfyller vissa
allmänna lämplighetskrav beträffande pålitlighet, omdömesgillhet och laglydnad.
Lämplighetsprövningen skall också gälla sökandens förmåga att
handha det vapen som ansökan avser. Polisen måste vidare pröva sökandens
behov av vapnet. Erforderlig utredning i dessa hänseenden måste i regel
läggas fram av sökanden. Gäller en ansökan jaktvapen räcker det enligt en
försöksverksamhet som pågår att sökanden kan uppvisa ett s. k. jägarbevis.

Lämnar polisen tillstånd till vapeninnehav skall ett bevis härom utfärdas. I
det skall anges bl. a. de villkor som gäller för innehavet.

Polismyndighets tillstånd enligt vapenlagen behövs inte bara för innehav
av skjutvapen utan även för bl. a. förvärv av ammunition, för införsel av
skjutvapen eller ammunition och för handel med skjutvapen. Till polismyndighetens
uppgifter enligt vapenlagen hör även att pröva frågan om
återkallelse av tillstånd och om inlösen till staten av skjutvapen och
ammunition. Frågan om återkallelse kan bli aktuell bl. a. om polisen får
meddelande om att en vapeninnehavare har dömts för brott mot vapenlagen
eller för brott vid vilket skjutvapen använts. Inlösen av vapen skall ske bl. a.

JuU 1983/84:1

när vapentillstånd har återkallats eller när vapeninnehavaren har avlidit.

Polismyndighet skall också föra register över tillståndspliktiga vapen
liksom över beslut som har meddelats enligt lagen. Varje polismyndighet
skall föra bl. a. ett namnregister och ett register över vapnens tillverkningsnummer.
Samtliga register förs manuellt.

Polismyndigheten är också skyldig att lämna uppgift till folkbokföringsmyndigheten
om vilka personer som förekommer i vapenregister. När en
sådan person bl. a. flyttar, ändrar namn eller avlider underrättas polismyndigheten
av folkbokföringsmyndigheten.

För expeditioner som utfärdas av statliga myndigheter finns bestämmelser
i expeditionskungörelsen (1964:618). I en vid kungörelsen fogad avgiftslista
anges den expeditionsavgift som skall betalas för expeditioner i olika
ärenden.

För varje tillstånd att inneha ett eller flera skjutvapen har en sökande, som
inte är skytteförbund eller liknande sammanslutning, att betala en avgift på
f. n. 290 kr. Beträffande tillstånd att förvärva ammunition är expeditionsavgiften
35 kr. För tillstånd att inneha bl. a. obrukbart vapen är avgiften 60 kr.

Avgiften för tillstånd att inneha skjutvapen har höjts vid olika tillfällen.
När expeditionskungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1965 var avgiften 15
kr. Den höjdes till 20 kr. år 1968 och till 40 kr. år 1976. Fr. o. m. den 1 januari
1981 höjdes avgiften till 250 kr. Nuvarande avgift, 290 kr., gäller fr. o. m.
den 1 juli 1982.

I en proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m. (prop.
1980/81:20) redovisades de överväganden som låg bakom regeringens beslut
att höja expeditionsavgiften till 250 kr. Till belysning av omfattningen av
polisens ärendehantering enligt vapenlagen lämnades i propositionen vissa
uppgifter om antalet registrerade vapen, antalet årliga ansökningar m. m. En
redovisning av uppgifterna har lämnats i det föregående (s. 9). Enligt chefen
för justitiedepartementet visade de redovisade siffrorna att hanteringen av
vapenärenden innebar en betydande arbetsbelastning för polisen, som
beräknades motsvara ca 170 årsarbetskrafter för den lokala polisorganisationen.
Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att man skulle
införa en ordning enligt vilken staten i större utsträckning än vad som då
gällde gottgörs för sina kostnader för ärendehantering och registerhållning i
fråga om vapen. Vad departementschefen anfört föranledde inte något
uttalande från riksdagens sida (JuU 1980/81:17).

När det gäller polisens handläggning av ärenden om tillstånd enligt
vapenlagen vill utskottet först erinra om att det här rör sig om myndighetsutövning
och att ärendenas handhavande har betydelse såväl för samhället som
för den enskilde sökanden. På grund härav är det enligt utskottets mening
nödvändigt att förfarandet hos polisen omgärdas av tillräckligt detaljerade
regler om hur ett ärende skall hanteras och vilken prövning som därvid skall

JuU 1983/84:1

göras. Den förhållandevis stora mängden ärenden gör också att en viss
formalisering av ärendenas handhavande är nödvändig.

Vad nu har sagts får dock inte undanskymma det förhållandet att det av
flera skäl är angeläget att ärendenas handhavande inte görs mera komplicerat
än vad som behövs för att tillgodose de intressen som nyss har angetts.
Inte minst med tanke på ärendenas mängd är det av bl. a. samhällsekonomiska
skäl viktigt att söka åstadkomma förenklingar av handläggningsrutinerna.
Ansträngningar i den riktningen pågår för övrigt genom att man t. v. på
försök prövar möjligheten att i vissa hänseenden godta det s. k. jägarbeviset
som tillräcklig utredning. Det är också angeläget att handhavandet av
ärendena inte innehåller sådana inslag som kan uppfattas som uttryck för
onödig byråkrati. I linje med vad som sägs i motion 1743 anser utskottet det
viktigt att man inom polisen är uppmärksam på möjligheterna att göra
handhavandet av tillståndsärendena enklare och smidigare. Eftersom utskottet
anser sig kunna utgå från att ansträngningar görs i denna riktning utan
några åtgärder från statsmakternas sida avstyrker utskottet bifall till motion
1743 i här behandlad del.

När det sedan gäller motionsyrkandena rörande expeditionsavgiftens
storlek skall först sägas att statsmakterna år 1964 har lagt fast principerna för
fastställande av expeditionsavgifter i bl. a. tillståndsärenden. Principerna
bygger på grundtanken att den enskilde själv skall betala kostnaden för
ärendets handläggning; avgiftsbeloppet skall inte överstiga statens genomsnittliga
självkostnader för sådana expeditioner (prop. 1964:75, BevU 42,
rskr 167).

Som beskrivits i det föregående medför hanteringen av vapenärendena en
betydande arbetsbelastning för främst polisen. Kostnaderna för denna skall i
enlighet med de nyss angivna principerna betalas av de sökande. Och
utgångspunkten måste härvidlag enligt utskottets mening givetvis vara att de
sökande gottgör staten inte bara för de kostnader som i snäv mening är direkt
förknippade med ett ärendes handhavande utan också för övriga kostnader
som följer av ett lagreglerat krav på tillstånd. Enligt utskottets uppfattning är
det naturligt att man till statens kostnader för ärendenas handläggning också
måste räkna kostnaderna för registerföringen och det därmed sammanhängande
informationsutbytet mellan olika samhällsorgan. Detsamma gäller i
fråga om kostnaderna för återkallelse av tillstånd, inlösen av skjutvapen
m. m.

Det nu anförda innebär att utskottet inte anser att man bör gå ifrån den
ordning som gäller för beräkning av expeditionsavgiften i ärenden om
tillstånd till vapeninnehav. Utskottet saknar anledning att i förevarande
sammanhang göra några uttalanden om skäligheten av de belopp som
expeditionsavgiften f. n. uppgår till.

Utskottet avstyrker bifall till motion 1743 i här behandlad del och till
motion 1742.

JuU 1983/84:1

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande villkor för innehav av vapen
att riksdagen avslår motion 1981/82:714,

2. beträffande tillstånd för automatvapen
att riksdagen avslår motion 1982/83:1214,

3. beträffande handläggning av vapenärenden

att riksdagen avslår motion 1982/83:1743 i denna del (delvis),

4. beträffande avgift i vapenärenden

att riksdagen avslår motion 1982/83:1742 och motion 1982/
83:1743 i denna del (delvis).

Stockholm den 27 oktober 1983

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m), Birthe
Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).