JuU 1983/84: 4

Justitieutskottets betänkande
1983/84:4

om larmanläggningar (prop. 1982/83:163 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83:163 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som
anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 5.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1982/83: 2400 av Elving Andersson m. fl.
(c), 1982/83:2401 av Margit Gennser (m) och Nic Grönvall (m), 1982/
83:2402 av Per Olof Håkansson (s) samt 1982/83:2403 av Bertil Lidgård
m. fl. (m). Motionsyrkandena redovisas på s. 5.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1983184. 7 sami. Nr 4

JuU 1983/84:4

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag avses med

larmanläggning en anläggning som är inrättad för att vid in trång,

överfall eller annat liknande brottsligt
angrepp avge signal till en särskild larmmottagare larm

en signal som avges från en larmanläggning

till en larmmottagare
larminstallationsverksamhet yrkesmässig verksamhet för installation,

montering, reparation eller ändring av larmanläggningar larminstallationsföretag

ett företag som bedriver larminstallationsverksamhet larminnehavare

den som innehar en larmanläggning.

Tillstånd för larminstallationsverksamhet

2 § Larminstallationsverksamhet får inte bedrivas utan tillstånd.

För tillstånd krävs

1. att den som ansöker om tillstånd kan antas komma att bedriva verksamheten
med noggrannhet och omsorg,

2. att, om sökanden är en juridisk person, en föreståndare för verksamheten
har utsetts,

3. att sökanden eller, om denne är en juridisk person, föreståndaren och
medlemmarna i dess styrelse har gjort sig kända för laglydnad och ordentlighet.

Staten behöver inte tillstånd enligt första stycket. Detsamma gäller
företag som avses i lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

3 § Fråga om tillstånd prövas av polismyndigheten i den ort där verksamhetens
ledning skall utövas.

4 § Polismyndigheten får återkalla tillståndet, om förutsättningarna för
tillstånd inte längre föreligger. Bevakningsföretag får i motsvarande fall
förbjudas att bedriva larminstallationsverksamhet. Ett sådant förbud skall
upphävas på ansökan av företaget, om det inte längre finns skäl för förbudet.

Direktanslutning till polisen

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
under vilka förutsättningar en larmanläggning får anslutas till larmmottagare
hos polisen.

Larminnehavarens åligganden

6 § En larminnehavare är skyldig att iaktta vad som skäligen bör ankomma
på honom för att motverka att anläggningen genom obefogade larm
förorsakar onödigt arbete för polisen. 1 detta hänseende åligger det honom

JuU 1983/84:4

särskilt att ombesörja den skötsel och tillsyn av larmanläggningen som
behövs samt att se till att personer som kan komma i kontakt med den inte
av misstag utlöser larmet.

Obefogade lann

7 § Vid bedömningen av om uttryckning skall göras eller annan åtgärd
skall vidtas med anledning av ett larm bör polismyndigheten, om åtgärden
skulle leda till att andra uppgifter eftersätts, beakta om anläggningen
tidigare i stor omfattning har föranlett onödiga insatser från polisens sida.

8 § Har en polisutryckning gjorts med anledning av ett larm och kan det
antas att larmet har utlösts av misstag eller att det har orsakats av andra
brister i fråga om anläggningens skötsel eller utrustning, får polismyndigheten
förelägga larminnehavaren att vidta åtgärder för att förebygga ett
upprepande.

Föranleder larm från anläggningen polisutryckning efter det att ett föreläggande
enligt första stycket har utfärdats och har inte larminnehavaren
dessförinnan visat att han har fullgjort vad som har förelagts honom, skall
han betala kostnaden för utryckningen, om det inte är uppenbart oskäligt.
Fråga om sådan ersättningsskyldighet prövas av polismyndigheten.

Är i sådana fall som avses i första eller andra stycket larmanläggningen
ansluten till larmmottägare hos polisen, kan polismyndigheten, enligt närmare
föreskrifter som regeringen meddelar, besluta att anläggningen inte
längre skall få vara ansluten.

Tillsyn

9 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av polismyndigheten.

10 § Larminstallationsföretag och larminnehavare är skyldiga att efter
anmodan lämna de upplysningar och förete de handlingar som behövs för
tillsynen. Underlåts detta, får polismyndigheten utfärda vitesföreläggande.

Ansvar tn.m.

11 § Den som bryter mot 2 § eiler mot förbud som avses i 4 § andra
meningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Ett föreläggande enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Polismyndighet får före den 1 januari 1984 ta emot och pröva ansökan
om tillstånd enligt 2 § såvitt avser tid därefter.

Den som vid ikraftträdandet bedriver larminstallationsverksamhet och
som före utgången av december månad 1983 har sökt tillstånd får fortsätta
med verksamheten medan ansökningen prövas.

JuU 1983/84:4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

3 §'

Utdrag av eller upplysning om innehållet
i polisregister skall meddelas,
när framställning därom göres

Föreslagen lydelse

Utdrag av eller upplysning om innehållet
i polisregister skall meddelas,
när framställning därom görs

1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den centrala
utlänningsmyndigheten, länsstyrelse, länsrätt, polischef eller allmän
åklagare;

2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av
ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;

3. enskild, om han behöver ut- 3. enskild, om han behöver utdraget
för att ta till vara sin rätt i draget för att ta till vara sin rätt i

främmande stat, för att få tillstånd
att inresa, vistas, bosätta sig eller
arbeta i främmande stat eller för att
pröva fråga om anställning eller
uppdrag i verksamhet som avser
vård eller som är av betydelse för
rikets säkerhet och regeringen i förordning
medgivit att utdrag eller
upplysning lämnas för sådant ändamål
eller, i annat fall, om den enskilde
styrker att hans rätt är beroende
av upplysning ur registret och
regeringen medgeratt upplysningen
meddelas.

främmande stat, för att få tillstånd
att inresa, vistas, bosätta sig eller
arbeta i främmande stat eller för att
pröva fråga om anställning eller
uppdrag i verksamhet, som avser
vård eller som är av betydelse för
rikets säkerhet eller för förebyggandet
eller beivrandet av brott,
och regeringen i förordning medgivit
att utdrag eller upplysning lämnas
för sådant ändamål eller, i annat
fall, om den enskilde styrker att
hans rätt är beroende av upplysning
ur registret och regeringen medger
att upplysningen meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

1 Senaste lydelse 1977:1032.

JuU 1983/84:4

Motionerna

I motion 1982/83:2400 av Elving Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1982/83:163 i vad avser den i 7 §
föreslagna möjligheten för polisen att nedprioritera larm som kommer från
larmanläggningar som tidigare haft stor frekvens av obefogade larm.

I motion 1982/83:2401 av Margit Gennser (m) och Nic Grönvall (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring i lag
med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m. för ett slopande av
tillståndsplikten och ett vidgat användande av kostnadsersättningar på sätt
som föreslagits i motionen.

I motion 1982/83: 2402 av Per Olof Håkansson (s) hemställs att riksdagen
med hänvisning till proposition 1982/83:163 antar ett till motionen bifogat
förslag till lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m. Lagförslaget
har fogats till detta betänkande som bilaga. Det skiljer sig från
regeringsförslaget i huvudsak därigenom att länsstyrelsen i stället för polismyndigheten
skall vara tillstånds- och tillsynsmyndighet.

I motion 1982/83:2403 av Bertil Lidgård m.fl. (m) hemställs att riksdagen
avslår proposition 1982/83:163 såvitt avser tillstånd för larminstallations
verksamhet samt återkallande av sådant tillstånd.

Utskottet

Inledning

Justitieutskottet uttalade i oktober 1978, vid behandlingen av en motion i
ämnet, att en översyn borde göras rörande vilka åtgärder som kunde vidtas
för att minska antalet falska larm till polisen. Vad utskottet anfört gav
riksdagen regeringen till känna (JuU 1978/79:7, rskr 18).

En med stöd av regeringens bemyndigande tillkallad särskild utredare
lade i november 1981 fram betänkandet (Ds I 1981:22) Färre falsklarm.
Betänkandet har remissbehandlats.

De förslag som läggs fram i propositionen grundar sig på betänkandet
och remissyttrandena däröver. Vid lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet
har dessutom särskilt samråd ägt rum med rikspolisstyrelsen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag med bestämmelser om larmanläggningar.
Förslaget syftar till att minska polisens olägenheter av obefogade
larm från anläggningar, som är inrättade för att skydda mot brottsliga
angrepp.

Förslaget innebär att yrkesmässig verksamhet för bl. a. installation av

JuU 1983/84:4

anläggningar som är anslutna till särskilda larmmottagare i fortsättningen
skall få bedrivas endast efter tillstånd av polismyndighet. För sådant
tillstånd skall bl. a. krävas att den som ansöker om tillstånd kan antas
komma att bedriva verksamheten med noggrannhet och omsorg. Tillståndet
skall kunna återkallas t. ex. om ett företag har utfört uppenbart undermåliga
installationsarbeten, som i betydande utsträckning förorsakat onödiga
polisutryckningar. Installationsföretagets ledning skall kontrolleras
med avseende på laglydnad m. m. Företagen skall få rätt att inhämta polisregisterutdrag
beträffande personer som söker anställning i företaget. För
att göra detta möjligt föreslås en ändring i lagen (1965:94) om polisregister
m. m.

Enligt den föreslagna lagen om larmanläggningar skall larminnehavarna
vara skyldiga att se till att deras anläggningar hålls i trim och att personer
som kommer i kontakt med utrustningen har de kunskaper som behövs för
att larm inte i onödan skall utlösas. Kan det antas att en obefogad polisutryckning
beror på att larmet har utlösts av misstag eller på att andra brister
i fråga om anläggningens skötsel eller utrustning föreligger skall polismyndigheten
kunna förelägga innehavaren att vidta åtgärder för att hindra en
upprepning. Innehavaren skall — om det inte är uppenbart oskäligt —
betala kostnaden för de utryckningar som anläggningen förorsakar efter
det att sådant föreläggande har utfärdats och fram till dess han visat att han
har gjort vad som ålagts honom. När det gäller anläggningar som är
anslutna till larmmottagare hos polisen föreslås polisen också få möjlighet
att avbryta anslutningen, om innehavaren inte efterkommer föreläggandet.
— I propositionen behandlas vidare - utan att något förslag till lagreglering
härom läggs fram — förutsättningarna för att en larmanläggning skall få
vara ansluten till larmmottagare hos polisen.

Enligt lagförslaget skall polisen få en generell befogenhet att låta larm
från en anläggning, som tidigare i stor omfattning har föranlett onödiga
insatser från polisens sida, stå tillbaka för andra uppgifter.

Den nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1984.

Allmänna överväganden

Det har under senare år blivit allt vanligare att man på skilda håll i
samhället använder sig av mekaniska larmanordningar i syfte att skydda
sig mot brottsliga angrepp eller faror av annat slag. Denna utveckling har
inneburit en betydande rationalisering av bevakningsarbetet.

Enligt utskottets mening fyller larmanordningar som syftar till att skydda
mot brottsliga angrepp en mycket viktig funktion i det brottsbekämpande
arbetet. Genom sin blotta förekomst motverkar de att brott över
huvud taget kommer till stånd, och när ett angrepp ändå sker kan de i
åtskilliga fall bidra till snabba och effektiva åtgärder mot gärningsmannen
och till begränsning av angreppets skadeverkningar.

Utvecklingen i riktning mot en ökad användning av mekanisk bevakning
har emellertid också gett upphov till problem. Såsom anförs i propositio -

JuU 1983/84:4

nen uppvisar systemet allvarliga brister så till vida att ett mycket stort
antal larm från dessa larmanordningar är obefogade i den meningen att
något samhällsingripande egentligen inte behövs. Enligt de uppgifter som
lämnas i propositionen har andelen obefogade larm under flera år uppgått
till ca 95 %. 1 propositionen pekas på tre huvudorsaker till obefogade larm:
misstag eller slarv av dem som handhar larmanläggningarna, dålig installation
eller bristande underhåll samt dålig kvalitet på den tekniska utrustningen.

Det är enligt utskottets mening klart att den höga andelen obefogade
larm utgör ett problem inte minst för polisen. I propositionen sägs att man
har räknat med att det arbete som för polisens del läggs ned på utryckningar
till följd av obefogade larm motsvarar ca 40 årsarbetskrafter.

Även om det här i och för sig inte rör sig om något dominerande problem
för polisen måste den angivna siffran anses alltför hög, särskilt med tanke
på den trängda arbetssituation som råder inom polisen.

Det är i hög grad otillfredsställande att polisens resurser skall tas i
anspråk när det egentligen inte behövs och att viktiga polisuppgifter stundom
kan få stå tillbaka för utryckningar till följd av obefogade larm. Med
hänsyn till larmanordningarnas betydelse i det brottsbekämpande arbetet
är det viktigt att tilltron till dessa inte minskar, något som på sikt kan bli
följden av att det helt övervägande antalet larm är obefogade.

Det anförda innebär att utskottet finnér det tillfredsställande att riksdagen
nu förelagts ett förslag till åtgärder för att råda bot på problemet med
falsklarmen. Propositionen innehåller förslag till åtgärder som enligt utskottets
uppfattning bör vara väl ägnade att minska antalet falska larm till
polisen, och utskottet vill i princip ansluta sig till förslagen. Till några
enskilda frågor i förslaget återkommer utskottet i det följande.

Tillstånd för larminstallationsverksamhet
Förslag

I propositionen föreslås att yrkesmässig verksamhet för installation,
reparation eller ändring av centralanslutna larmanläggningar inte skall få
bedrivas utan tillstånd. Enligt 2 § i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser
om larmanläggningar m.m. krävs bl. a. att den som ansöker om
tillstånd skall kunna antas komma att bedriva verksamheten med noggrannhet
och omsorg. Den sökande måste vidare ha gjort sig känd för
laglydnad och ordentlighet. Staten behöver inte tillstånd enligt lagen. Detsamma
gäller företag som avses i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag.

Tillstånd att bedriva installationsverksamhet skall få återkallas om t. ex.
verksamheten inte bedrivs med tillbörlig omsorg eller eljest förutsättningarna
för tillstånd inte längre föreligger. Ett bevakningsföretag får i motsvarande
fall förbjudas att bedriva larminstallationsverksamhet.

Det skall enligt förslaget i propositionen ankomma på polismyndigheten
att pröva frågan om tillstånd och återkallelse av detta. Likaså skall polisen

JuU 1983/84:4

pröva frågan om förbud för bevakningsföretag att bedriva installationsverksamhet.
Tillsyn över lagens efterlevnad skall utövas av polisen.

I motion 2401 tas avstånd från tanken på att införa tillståndsplikt för
larminstallationsverksamhet. Motionärerna anser att det inte är nödvändigt
att inskränka näringsfriheten på området för att komma till rätta med
de problem som falsklarmen innebär. Enligt motionärerna bör antalet
falsklarm kunna minskas om man, i kombination med övriga i propositionen
föreslagna åtgärder, inför en skyldighet för larminnehavaren att ersätta
utryckningskostnaderna vid obefogade larm.

Också i motion 2403 motsätter man sig förslaget om tillstånd för larminstallationsverksamhet.
Enligt motionärerna är övriga åtgärder som föreslås
i propositionen väl ägnade att tillgodose syftet att minska polisens olägenheter
av obefogade larm, och motionärerna anser att det därutöver inte
behövs någon polisiär etableringskontroll.

I motion 2402 förespråkas att tillstånd och tillsyn enligt den föreslagna
lagen om larmanläggningar skall handhas av länsstyrelserna och inte av
polismyndigheterna. Enligt motionärerna är larminstallationsverksamheten
inte en så lokalt begränsad verksamhet att polismyndigheten på ett
rationellt och smidigt sätt kan fullgöra tillstånds- och tillsynsfunktionen.
Inte minst det nära samband som finns mellan larmbranschen och bevakningsbranschen
gör att länsstyrelsen, som prövar frågan om auktorisation
av bevakningsföretag, också bör handha tillstånds- och tillsynsfrågorna
beträffande larminstallationsverksamhet.

Utskottets överväganden

En lagstiftning som har till syfte att minska samhällets och då i första
hand polisens olägenheter av obefogade larm från larmanläggningar som är
inrättade för att skydda mot brottsliga angrepp måste givetvis riktas in på
åtgärder mot dem som har det direkta ansvaret för att larmanläggningarna
fungerar tillfredsställande. Som framgår av det som sagts tidigare svarar
handhavandefelen och fel som är hänförliga till larmanläggningarna som
sådana för merparten av de obefogade larmen. De kategorier som därför
bör åläggas ett större ansvar än f. n. är larminnehavarna och larminstallatörerna.

När det gäller larminstallatörernas ansvar förtjänar det att erinras om
vad som sägs i propositionen, nämligen att det kan antas att olämpliga
anläggningar och bristfällig montering ligger bakom en betydande del av de
obefogade larmen. Eftersom det här gäller en fråga av stor betydelse för
det brottsförebyggande arbetet och för en rationell hushållning med polisens
resurser anser utskottet att man från samhällets sida bör ställa vissa
krav på larminstallatörerna och skaffa sig en möjlighet till insyn i branschen.
Enligt utskottets uppfattning har samhället berättigade anspråk på
att larminstallationer sker med omsorg, att de anläggningar som installeras

JuU 1983/84:4

är lämpliga med hänsyn till bevakningsuppgiften och den miljö där anläggningen
skall användas samt att risken för att anläggningen kommer att avge
obefogade larm beaktas redan i samband med installationen. Också utifrån
mera principiella synpunkter finns det enligt utskottets mening ett intresse
av samhällskontroll i fråga om verksamhet av den karaktär som installationsföretagen
bedriver; larmanläggningar förekommer ofta på områden
som gäller vitala samhällsfunktioner.

De anspråk på kontroll över och insyn i installationsverksamheten som
utskottet sålunda anser motiverade kan på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses
genom den i propositionen föreslagna ordningen med tillstånd för
larminstallationsverksamhet. Det är givet att en sådan ordning i någon mån
innebär en begränsning av den etableringsfrihet på området som det värnas
om i motionerna 2401 och 2403. Kravet på tillstånd syftar emellertid bl. a.
till att i första hand uppenbart oseriösa eller oskickliga installatörer skall
stoppas. Vidare bör personer med sådan kriminell belastning som gör dem
mindre väl lämpade för att bedriva verksamhet för installation av larmutrustning
kunna hindras från att komma in på marknaden. Med hänsyn till
det syfte som sålunda skall tillgodoses finner utskottet inte några betänkligheter
från näringsfrihetssynpunkt mot en ordning med tillståndsplikt för
yrkesmässig verksamhet för installation av centralanslutna larmanordningar.
En sådan ordning har f. ö. motsvarighet på andra områden, t. ex. inom
tillämpningsområdet för lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av
dyrkverktyg och lagen (1981: 2) om handel med skrot och begagnade varor.

Sammantaget leder det nu anförda till uppfattningen att den i propositionen
föreslagna regleringen rörande tillstånd för larminstallationsverksamhet
i princip bör genomföras, och utskottet avstyrker därför bifall till
motion 2401 i här behandlad del och till motion 2403.

Beträffande frågan om vilken myndighet - polisen eller länsstyrelsen —
som skall handha tillstånds- och tillsynsfunktionen bör först erinras om att
den nya lagstiftningen tar sikte på att larminstallationsverksamhet skall
bedrivas med noggrannhet och omsorg och att prövningen enligt lagen
skall gälla sökandens eller tillståndshavarens vandel.

Det är polismyndigheten som omedelbart berörs av användningen av
larmanläggningar; vid larm är det ju polisens insatser som påkallas. Polisen
måste därför enligt utskottets mening anses ha värdefulla erfarenheter och
god överblick över den installationsverksamhet som bedrivs inom polisdistriktet.
Liknande insikter kan däremot knappast en länsstyrelse ha. Länsstyrelsen
saknar också polisens möjligheter till fortlöpande kontakter med
och erfarenheter av larminstallationer. Polisen får också antas ha bättre
förutsättningar än länsstyrelsen att bedöma en sökandes eller en tillståndshavares
laglydnad och ordentlighet. Att larminstallationsföretag bedriver
verksamhet i flera olika polisdistrikt har enligt utskottets mening inte
någon betydelse för polisens förutsättningar att fullgöra tillstånds- och

JuU 1983/84:4

tillsynsuppgifterna, och detta även om uppgifterna, såsom föreslås i propositionen,
skall fullgöras av polismyndigheten i den ort där verksamhetens
ledning skall utövas. Det förhållandet att larminstallationsverksamheten
kan komma att bedrivas i nära samarbete med företag inom bevakningsbranschen,
som står under tillsyn av länsstyrelserna, gör enligt utskottet
inte heller polismyndigheterna mindre lämpade för de aktuella uppgifterna.

Utskottet anser således att övervägande skäl talar för att polismyndigheten
bör vara tillstånds- och tillsynsmyndighet beträffande larminstallationsverksamhet.
För en sådan ordning talar också det förhållandet att
polisen enligt den nya lagstiftningen föreslås få vissa uppgifter beträffande
larminnehavarna, något som utskottet inte har någon erinran mot.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 2402.

Utskottet tillstyrker den reglering rörande tillstånd och tillsyn beträffande
larminstallations verksamhet som föreslås i propositionen.

Larminnehavarnas kostnadsansvar m. m.

I motion 2401 förespråkas en ordning som innebär att man ålägger
larminnehavarna skyldighet att betala kostnaderna för polisutryckningar
vid obefogade larm.

Vid ställningstagande till motionsyrkandet bör till en början erinras om
att propositionen innehåller förslag om att en larminnehavare under vissa
förutsättningar skall betala utryckningskostnaderna i sådana fall då det
finns skäl att anta att han inte har gjort vad på honom ankommer för att
undvika obefogade larmutryckningar. En sådan ordning åstadkoms genom
att polismyndigheten, när en larmanläggning har avgett ett eller flera till
synes obefogade larm, får förelägga innehavaren att vidta åtgärder för att
förhindra ett upprepande; föranleder larm från anläggningen polisutryckning
efter det att föreläggande utfärdats och har larminnehavaren dessförinnan
inte visat att han gjort vad som ålagts honom, skall han betala
kostnaden för utryckningen om det inte är uppenbart oskäligt. Så kan vara
fallet t. ex. om larmet har utlösts av brottsligt angrepp.

Utskottet har för sin del inte några erinringar mot den ordning beträffande
larminnehavarnas kostnadsansvar som föreslås i propositionen. Givetvis
skulle det såsom föreslås i motionen enligt utskottets mening i och för
sig vara tänkbart att låta betalningsskyldighet inträda så snart en anläggning
har avgett ett obefogat larm och således utan att föreläggande dessförinnan
har utfärdats (s. k. falsklarmsavgift). Ett system med falsklarmsavgift
skulle onekligen kunna innebära vissa fördelar. Bl. a. skulle larminnehavarna
därmed få en ytterligare ekonomisk press på sig att verka för att
deras anläggningar inte avger obefogade larm. Utskottet anser emellertid
att ett sådant avgiftssystem är behäftat med nackdelar så till vida att det
skulle leda till ett ganska stort antal ärenden om ersättning och en hel del
administrativa komplikationer. Bl. a. skulle det, såsom påpekas i proposi -

JuU 1983/84:4

tionen, vid flertalet utryckningar bli nödvändigt att utreda om larmet
verkligen har varit obefogat eller om det har utlösts av ett brottsligt
angrepp. Vidare får man räkna med att polismyndigheternas beslut många
gånger inte skulle godtas av dem som åläggs betalningsskyldigheten och att
således åtskilliga besvärsärenden skulle behöva hanteras. Den i motionen
förespråkade ordningen skulle alltså bli förenad med en rätt betydande
onödig byråkrati.

Enligt utskottets uppfattning väger nackdelarna med motionsförslaget
om falsklarmsavgift såvitt f. n. kan bedömas över fördelarna, och utskottet
avstyrker bifall till motion 2401 i denna del.

1 detta sammanhang vill utskottet också kort beröra den i propositionen
diskuterade frågan om larminnehavarnas ersättningsskyldighet för alla
utryckningar i anledning av larm, såväl befogade som obefogade. I likhet
med departementschefen anser utskottet att frågan om en sådan ersättningsskyldighet
får övervägas ytterligare, om de åtgärder som föreslås i
propositionen inte leder till en markant minskning av antalet obefogade
larm.

En annan sak som är värd att uppmärksammas i detta lagstiftningsärende
är vikten av att larminnehavare effektivt sörjer för att såväl den egna
personalen som andra personer som kommer i kontakt med larmanläggningen
får tillräckliga kunskaper om hur anläggningen fungerar. Utskottet
utgår från att polisen uppmärksammar huruvida den skyldighet som i detta
avseende åläggs larminnehavarna genom den föreslagna lagen verkligen
fullgörs på ett nöjaktigt sätt.

Lägre prioritet för vissa larm
Förslag

I propositionen föreslås att polisen skall få en generell befogenhet att
låta larm från en anläggning som tidigare har föranlett onödiga polisutryckningar
stå tillbaka för andra uppgifter. En bestämmelse i saken föreslås bli
intagen i 7 § i den nya lagen. Vid bedömningen av om utryckning skall
göras eller annan åtgärd vidtas med anledning av ett larm bör polismyndigheten
enligt den föreslagna bestämmelsen, om åtgärden skulle leda till
att andra uppgifter eftersätts, beakta om anläggningen tidigare i stor utsträckning
har föranlett onödiga insatser från polisens sida.

I motion 2400 yrkas avslag på den föreslagna bestämmelsen. Motionärerna
hävdar bl. a. att riksdagen av principiella skäl inte bör uttala sig om
denna typ av prioriteringar av polisens dagliga verksamhet.

Utskottets överväganden

I gällande rätt finns inte några uttryckliga bestämmelser om polisens
skyldighet att rycka ut på grund av larm. Polisens uppgifter på området
härleds ytterst ur 2 § polisinstruktionen (1972:511). Enligt vad som där

JuU 1983/84:4

anges skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet och därvid
bl. a. förebygga och uppdaga brott. I den allmänna övervakning som polisen
med stöd härav fortlöpande bedriver ingår utryckningsverksamheten
som ett viktigt led. För att kunna fullgöra denna verksamhet måste polisen
ständigt hålla en viss utryckningsberedskap, så att resurser kan sättas
in om ett brott eller en annan akut händelse påkallar en snabb insats. En till
polisen förmedlad signal från en larmanordning - vare sig anordningen är
direktansluten eller larmet har vidarebefordrats från en larmcentral eller en
privatperson — kan vara en indikation på en sådan akut händelse. Polisen
anser sig därför i princip vara skyldig att omgående rycka ut till larmstället.

Enligt vad som upplyses i propositionen tillämpas redan f. n. på vissa
håll inom polisen en ordning som innebär att lägre prioritet ges larm från
anläggningar beträffande vilka det - med hänsyn till att obefogade larm
tidigare har avgetts i stor omfattning - finns skäl att anta att löpande
underhåll eller personalutbildning är eftersatta.

I likhet med departementschefen anser utskottet att en sådan ordning
inte kan anses inge betänkligheter. Beträffande samtliga grenar av polisverksamheten
gäller ju att polisen måste prioritera bland sina uppgifter,
och det ligger i sakens natur att ett larm från en anläggning som tidigare har
avgett ett antal obefogade larm får stå tillbaka, om de tillgängliga resurserna
behöver användas till andra, kanske mera angelägna uppgifter. Den
som har en larmanläggning där obefogade larm är tämligen vanliga bör
enligt utskottets mening mot den nu angivna bakgrunden inte alltid kunna
räkna med att polisen i alla lägen ger hans anläggning högsta prioritet.

Om den berörda ordningen får författningsmässigt stöd innebär det att
man undanröjer en viss osäkerhet som rått i praktiken i frågan om en sådan
ordning är godtagbar. Samtidigt skulle därigenom larminnehavarnas intresse
av att sköta de åligganden som rimligen bör falla på dem ökas. Vad nu
sagts utgör enligt utskottets mening starka skäl för att införa en särskild
bestämmelse i ämnet.

I saken bör ytterligare anföras följande. Det ankommer ytterst på den
lokala polismyndigheten att avgöra hur tillgängliga resurser skall användas.
Och enligt de riktlinjer för en polisreform som riksdagen har ställt sig
bakom bör det skapas ett betydande utrymme för de regionala och lokala
polisorganen att göra nödvändiga avvägningar i det löpande polisarbetet
(prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr 210). Den nu föreslagna bestämmelsen bör
enligt utskottets mening inte ses som ett uttryck för en begränsning i
polismyndigheternas utrymme att själva göra erforderliga prioriteringar av
polisarbetet. Bestämmelsen bör mera ses som att polisen därigenom ges ett
uttryckligt författningsstöd för att ge lägre prioritet åt larm i vissa fall. Från
mera allmänna utgångspunkter finns det därför enligt utskottets mening
inte några erinringar mot den föreslagna bestämmelsen.

Utskottet anser med hänvisning till de redovisade övervägandena att
den i propositionen föreslagna bestämmelsen om möjlighet för polisen att

JuU 1983/84:4

ge lägre prioritet åt larm i vissa fall bör införas. Yrkandet i motion 2400
avstyrks därmed.

Övriga frågor

I 10 § i den föreslagna lagen om larmanläggningar föreskrivs med avseende
på polisens tillsyn enligt lagen vissa skyldigheter för larminstallationsföretag
och larminnehavare. Dessa skall sålunda vara skyldiga att
efter anmodan lämna de upplysningar och förete de handlingar som behövs
för polisens tillsyn. Underlåts detta, skall polismyndigheten få utfärda
vitesföreläggande.

1 anslutning till den föreslagna 10 § vill utskottet peka på att bestämmelsen
- till skillnad från vad specialmotiveringen till bestämmelsen närmast
synes ge vid handen - inte ger polismyndigheten befogenhet att hos en
larminnehavare kontrollera t. ex. om anläggningen hålls i tillbörligt skick
eller hur installationsarbetena har utförts. Bestämmelsen ger nämligen inte
polisen några befogenheter när det gäller tillträde till utrymmen hos larminnehavare.

Med hänsyn till den omställning och det förberedelsearbete rörande
bl. a. information som den nya lagstiftningen påkallar anser utskottet att
lagstiftningens ikraftträdande bör senareläggas till den 1 juli 1984.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget uttalande från
utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. a) beträffande tillstånd för larminstallationsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1982/83:2401 i denna del (delvis)
och motion 1982/83:2403,

b) beträffande valet av tillståndsmyndighet
att riksdagen avslår motion 1982/83: 2402,

c) att riksdagen dels antar 2-4 och 9-12 §§ i det genom proposition
1982/83:163 framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser
om larmanläggningar m. m., dels beslutar att ikraftträdandebestämmelserna
till lagen skall ges följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 juli

nuari 1984. 1984.

Polismyndighet får före den 1 ja- Polismyndighet får före den 1 juli
nuari 1984 ta emot och pröva ansö- 1984 ta emot och pröva ansökan om

kan om tillstånd enligt 2 § såvitt tillstånd enligt 2 § såvitt avser tid

avser tid därefter. därefter.

JuU 1983/84:4

Den som vid ikraftträdandet be- Den som vid ikraftträdandet bedriver
larminstallationsverksamhet driver larminstallationsverksamhet

och som före utgången av decem- och som före utgången av juni må ber

månad 1983 har sökt tillstånd nåd 1984 har sökt tillstånd får fort får

fortsätta med verksamheten me- sätta med verksamheten medan andan
ansökningen prövas. sökningen prövas.

2. beträffande larminnehavarnas kostnadsansvar

att riksdagen avslår motion 1982/83:2401 i denna del (delvis),

3. beträffande lägre prioritet för vissa larm

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2400 antar 7 § i det
under moment 1 nämnda lagförslaget,

4. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m., dock
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till
den 1 juli 1984.

Stockholm den 8 november 1983
På justitieutskottets vägnar

BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin
Söder (c), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg
(s). Helge Klöver (s). Arne Svensson (m), Karl-Gustaf Mathsson (s),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s) och Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Tillstånd för larminstallationsverksamhet, m.m., (mom. 1)

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c), anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”En
lagstiftning” och slutar på s. 10 med ”i propositionen” bort ha följande
lydelse:

För att söka komma till rätta med de problem som följer av den höga

JuU 1983/84:4

andelen obefogade larm erfordras åtgärder av flera olika slag. Det direkta
ansvaret för att larmanläggningarna fungerar tillfredsställande åvilar larminnehavarna
och larminstallatörerna. Ett större ansvar måste därför krävas
av dessa kategorier. I det framlagda lagförslaget preciseras larminnehavarnas
skyldigheter. Enligt utskottets uppfattning är förslaget i denna del väl
ägnat att tillgodose syftet att minska polisens olägenheter av obefogade
larm; en stor del av de obefogade larmen beror ju på misstag och slarv av
objektägarnas personal och på brister i fråga om anläggningarnas skötsel
och underhåll. Utskottet utgår från att den föreslagna regleringen beträffande
larminnehavarna leder till väsentliga förbättringar i dessa hänseenden.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet det i hög grad tveksamt
om det finns något egentligt behov av att, såsom föreslås i propositionen,
underkasta larminstallatörerna en lagreglering beträffande de krav som bör
ställas på installationsverksamhet. I propositionen anges visserligen att
olämpliga anläggningar och bristfälliga monteringar kan antas ligga bakom
en inte ringa del av de onödiga larmen. För att motverka dessa förhållanden
är det emellertid enligt utskottets mening knappast nödvändigt eller
ändamålsenligt att såsom föreslås i propositionen införa en ordning med
tillstånd för larminstallationsverksamhet.

En sådan begränsning i etableringsfriheten som skulle bli följden därav
anser utskottet inte bör göras med mindre det finns ett starkt behov av
samhällskontroll. Beträffande larminstallationsbranschen finns det enligt
utskottets mening inte något sådant behov. Den förbättring av förhållandena
beträffande de obefogade larmen som kan behövas bör enligt utskottets
mening på ett effektiv sätt kunna åstadkommas genom olika åtgärder
inom larminstallationsbranschen. Härvidlag torde den nyligen bildade
branschorganisationen Swesec kunna fylla en betydelsefull uppgift. Härtill
kommer att larminnehavarnas anspråk på att de anläggningar som tillhandahålls
har godtagbar kvalitet och ändamålsenlig funktion naturligtvis
kommer att öka som en följd av den nya regleringen. Enligt utskottets
mening kommer detta i sin tur att leda till en sanering av installationsbranschen
bl. a. på så sätt att personer som av olika skäl är mindre väl lämpade
att bedriva larminstallationsverksamhet konkurreras ut från marknaden.

Det nu anförda innebär att utskottet i likhet med vad som sägs i motionerna
2401 och 2403 inte kan ställa sig bakom den i propositionen föreslagna
ordningen rörande tillstånd och tillsyn beträffande larminstallationsverksamhet.
Lagförslagets 2—4 och 11 §§ bör avslås. Härav betingade
ändringar bör göras i lagförslaget på sätt framgår av utskottets hemställan.

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att utskottet saknar anledning
att ingå i någon prövning av frågan om valet av tillståndsmyndighet.
Yrkandet i motion 2402 avstyrks.

JulJ 1983/84:4

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. a) beträffande tillstånd för larminstallationsverksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2401 i denna
del (delvis) och motion 1982/83:2403 godkänner vad utskottet
anfört i detta hänseende,

b) beträffande valet av tillståndsmyndighet
att riksdagen avslår motion 1982/83:2402,

c) att riksdagen dels avslår det genom proposition 1982/83:163
framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar
m.m. såvitt gäller 2—4 och 11 §§ med den ändring
i lagens paragrafnumrering som betingas härav, dels beslutar
att rubriken omedelbart efter 1 § skall utgå och att
rubriken ansvar m.m. skall ersättas med besvär, dels antar 9,
10 och 12 §§ i lagförslaget, dels ock beslutar att ikraftträdandebestämmelsema
till lagen skall ges följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 juli
nuari 1984. 1984.

Polismyndighet får före den 1 januari
1984 ta emot och pröva ansökan
om tillstånd enligt 2 § såvitt
avser tid därefter.

Den som vid ikraftträdandet bedriver
larminstallationsverksamhet
och som före utgången av december
månad 1983 har sökt tillstånd
får fortsätta med verksamheten
medan ansökningen prövas.

2. Lägre prioritet för vissa larm (mom. 3)

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m). Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 likhet”
och slutar på s. 13 med ”avstyrks därmed” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan en sådan ordning som innebär att larm i
vissa fall ges lägre prioritet i och för sig inte inge betänkligheter, förutsatt
att man tillämpar den med omdöme och ansvar. Polisen är ju tvungen att
prioritera bland sina uppgifter. Huruvida utryckning eller annan insats
skall göras vid ett larm får bedömas med hänsyn till angelägenhetsgrad och
tillgängliga resurser. Det förhållandet att en larmanläggning tidigare har

JuU 1983/84:4

avgett obefogade larm får vägas in i denna bedömning. Det kan därvid
någon gång vara befogat att låta ett larm från en anläggning som tidigare
har avgett ett stort antal obefogade larm få stå tillbaka, om de resurser som
finns behövs till andra, kanske mera angelägna uppgifter.

Utskottet anser emellertid att det bör ankomma på polisen att själv
avgöra vilka prioriteringar som skall göras i det löpande arbetet. Detta
gäller givetvis också i fråga om larmutryckningar. Ett uttryck för den nu
angivna uppfattningen har statsmakterna f. ö. redan tidigare givit i samband
med att riktlinjer för en polisreform beslutades (prop. 1980/81: 13,
JuU 24, rskr 210). Enligt utskottets mening kan den föreslagna bestämmelsen
om lägre prioritet åt larm i vissa fall närmast betraktas som ett uttryck
för en viss begränsning i polisens utrymme att själv göra nödvändiga
prioriteringar av polisarbetet. Utskottet anser det av principiella skäl vara
olämpligt att införa en bestämmelse av detta slag. Det är f. ö. inte särskilt
välbetänkt att av polisens alla skilda verksamhetsområden peka ut ett
område inom vilket det skall finnas en särskild regel om lägre prioritering.

Med hänvisning till det nu anförda ansluter sig utskottet till önskemålet i
motion 2400 om att man inte bör införa den i propositionen föreslagna
bestämmelsen om lägre prioritet åt larm i vissa fall.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lägre prioritet för vissa larm

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2400 avslår 7 § i det
under moment 1 nämnda lagförslaget med den ändring i lagens
paragrafnumrering som betingas härav.

3. Polisregisterlagen (mom. 5)

Bertil Lidgård (m), Karin Söder (c). Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser under förutsättning av bifall till reservation 1 att utskottets
hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen avslår det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

JuU 1983/84:4

Till motion 1982/83:2402 fogat lagförslag Bilaga

Lag med vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag avses med

larmanläggning en anläggning som är inrättad för att vid

intrång, överfall eller annat liknande
brottsligt angrepp avge signal till en särskild
larmmottagare
larm en signal som avges från en larmanlägg ning

till en larmmottagare
larminstallationsverksamhet yrkesmässig verksamhet för installation,

montering, reparation eller ändring av
larmanläggningar

larminstallationsföretag ett företag som bedriver larminstallations verksamhet larminnehavare

den som innehar en larmanläggning.

Tillstånd för larminstallationsverksamhet

2 § Larminstallationsverksamhet får inte bedrivas utan tillstånd. För
tillstånd krävs

1. att den som ansöker om tillstånd kan antas komma att bedriva verksamheten
med noggrannhet och omsorg,

2. att, om sökande är juridisk person, en föreståndare för verksamheten
har utsetts,

3. at( sökande eller, om denne är en juridisk person, föreståndaren och
medlemmarna i dess styrelse har gjort sig kända för laglydnad och ordentlighet.

Staten behöver inte tillstånd enligt första stycket. Detsamma gäller
företag som avses i lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

3 § Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där företagets
ledning har sitt säte.

4 § Länsstyrelsen får återkalla tillståndet om förutsättningarna för tillstånd
inte längre föreligger. Bevakningsföretag får i motsvarande fall förbjudas
att bedriva larminstallationsverksamhet. Ett sådant förbud skall
upphävas på ansökan av företaget, om det inte längre finns skäl för förbudet.

Direktanslutning till polisen

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
under vilka förutsättningar en larmanläggning får anslutas till larmmottagare
hos polisen.

Larminnehavarens åligganden

6§ En larminnehavare är skyldig att iaktta vad som skäligen bör ankomma
på honom för att motverka att anläggningen genom obefogade larm
förorsakar onödigt arbete för polisen. I detta hänseende åligger det honom
särskilt att ombesörja den skötsel och tillsyn av larmanläggningen som
behövs samt att se till att personer som kan komma i kontakt med den inte
av misstag utlöser larmet.

JuU 1983/84:4

Obefogade larm

7 § Vid bedömningen av om utryckning skall göras eller annan åtgärd
skall vidtas med anledning av ett larm bör polismyndigheten, om åtgärden
skulle leda till att andra uppgifter eftersätts, beakta om anläggningen
tidigare i stor omfattning har föranlett insatser från polisens sida.

Är i sådana fall som avses i första eller andra stycket larmanläggningen
ansluten till larmmottagare hos polisen, kan polismyndigheten, enligt närmare
föreskrifter som regeringen meddelar, besluta att anläggningen inte
längre skall få vara ansluten.

Tillsyn

9 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av länsstyrelsen.

10 § Larminstallationsföretag och larminnehavare är skyldiga att efter
anmodan lämna de upplysningar och förete de handlingar som behövs för
tillsynen. Underlåtes detta, får länsstyrelsen utfärda vitesföreläggande.

Ansvar m.m.

11 § Den som bryter mot 2 § eller mot förbud som avses i 4 § andra
meningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Ett föreläggande enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Länsstyrelse får före den 1 januari 1984 ta emot och pröva ansökan om
tillstånd enligt 2 § såvitt avser tid därefter.

Den som vid ikraftträdandet bedriver larminstallationsverksamhet och
som före utgången av december månad 1983 har sökt tillstånd får fortsätta
med verksamheten medan ansökningen prövas.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983