Justitieutskottets betänkande
1983/84:27

om förslag till polislag m. m. (prop. 1983/84:111 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1983/84:111 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att
riksdagen antar av lagrådet granskade förslag till

1. polislag,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376),

5. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m.,

6. lag om ändring i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär
övervakning,

7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

8. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
i det följande under rubriken Utskottet på s. 20.

I samband med propositionen behandlas de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1983/84:2580 av Per Israelsson m. fl. (vpk), 1983/
84:2581 av Bertil Lidgård m. fl. (m) samt 1983/84:2582 av Kenth Skårvik (fp)
och Kerstin Anér (fp). - Vidare behandlas i samband med propositionen
yrkanden i tre motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984.
Motionsyrkandena redovisas på s. 17-19.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1983184. 7sami. Nr27

JuU 1983/84:27

2

1 Förslag till
Polislag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser
Polisverksamhetens ändamål
1 §

Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet
skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.

Polisens uppgifter

2 §

Till polisens uppgifter hör att

1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller
säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat,

3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant
bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda
bestämmelser.

Samverkan med andra myndigheter och organisationer

3 §

Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall
också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet
berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande
samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta
dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete.

JuU 1983/84:27

3

Polisorganen

Den lokala polisorganisationen

4 §

Länen är indelade i polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet
som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet. Regeringen eller
den myndighet som regeringen utser bestämmer i vad mån en polismyndighet
skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt.

Polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna, i den mån inte annat
föreskrivs av regeringen. Regeringen bestämmer vad som avses med
polisman.

5 §

För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse. Polisstyrelsen
består av polismyndighetens chef (polischefen), av dess biträdande chef
(biträdande polischefen), om sådan finns, samt av det antal valda ledamöter,
lägst sex och högst tio, som länsstyrelsen bestämmer.

Polisstyrelsens ledamöter utom polischefen och biträdande polischefen
skail väljas av kommunfullmäktige, om polisdistriktet omfattar endast en
kommun, och annars av landstinget. Om det i polisdistriktet finns en
kommun som inte ingår i landstingskommunen, skall valet förrättas av
landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning mellan dem som
länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. För de valda ledamöterna
skall lika många suppleanter väljas.

De ledamöter och suppleanter som utses genom val skall vara svenska
medborgare, vara bosatta inom distriktet och ha rösträtt vid val av
kommunfullmäktige. De bör väljas så att erfarenhet av kommunal verksamhet
blir företrädd bland dem. Vid valet bör vidare beaktas att de olika delarna
av polisdistriktet och om möjligt alla kommuner i distriktet blir representerade.

Regeringen kan bestämma att även företrädare för personalen vid
polismyndigheten skall ingå i polisstyrelsen.

Den regionala polisorganisationen

6 §

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för polisverksamheten
i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av
polismyndigheterna i länet.

Det ankommer pä länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning
polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs
gemensamt för flera polisdistrikt samt att generellt eller för särskilda fall i

1* Riksdagen 1983184. 7sami. Nr27

JuU 1983/84:27

4

övrigt bestämma om sådan verksamhet. Vid behov får länsstyrelsen
bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som har sagts nu
gäller dock inte i den mån annat har beslutats av regeringen.

Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till ett
annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från ett annat
län. Den får också helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i
länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig
ledning inom länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan
föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När
länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag eller annan
författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även
länsstyrelsen.

Den centrala polisorganisationen

7 §

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och
har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning
och rationalisering inom polisväsendet.

Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden
leda polisverksamhet eller bestämma om sådan verksamhet. När rikspolisstyrelsen
leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan författning
föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.

Allmänna principer för polisingripanden

8 §

En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under
iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett
sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.
Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den
utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och
rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på
bestämmelserna i första stycket.

Rapporteringsskyldighet
9 §

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal.
skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.

JuU 1983/84:27

5

En polisman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.

Vissa befogenheter för polismännen
Användning av våld
10 §

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra
en tjänsteåtgärd, om

1. han möts med våld eller hot om våld,

2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas
friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när
han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,

3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv,
hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst
område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation,
kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat
omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i
rättegångsbalken,

5. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon
i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid
exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller

6. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna
ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den
inte kan genomföras utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap.
brottsbalken.

Tillfälliga omhändertaganden m. m.

11 §

Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift befogenhet att besluta att
någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta denne i avvaktan på
polismyndighetens beslut, om polismannen finner

1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger
och

2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller
någon annan fara.

JuU 1983/84:27

6

12 §

Anträffas någon, som kan antas vara under femton år, under förhållanden
som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa
eller utveckling, får han tas om hand av en polisman för att genom dennes
försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare
eller till socialnämnden.

13 §

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller
utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för
att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från
visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för
att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda
resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

14 §

Anträffas en okänd person av en polisman och finns det särskild anledning
anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas
friheten vid anträffandet, får han omhändertas för identifiering, om han
vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att
hans uppgift om denna är oriktig.

15 §

Den som har omhändertagits enligt denna lag skall underrättas om
anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den polisman som
har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla
åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall
förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.

Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 11 §
skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §, skall
förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet
och skälet till detta.

Polismyndigheten skall snarast möjligt efter ett omhändertagande enligt
11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta.

16 §

Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket skall
förhöras så snart som möjligt.

Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall den omhän -

Juli 1983/84:27

7

dertagne friges snarast möjligt efter förhöret, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp
eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och
upplysningar samt, om det lämpligen kan ske. samråda med annat
samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans
identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall
omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar
under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han
identifieras, tolv timmar.

17 5

Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte
orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med
hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har
omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som
påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller
allmän säkerhet.

18 §

Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas
eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket.

Angående omhändertagande av berusade personer finns bestämmelser i
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Kroppsvisitation

19 §

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller
avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den
utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas
om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en
polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus.
rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i
fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl

JuU 1983/84:27

8

att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen
bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig
tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål
som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad
som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller
innehavare.

En åtgärd som avses i första stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas
utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda
skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat
beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till
förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.

21 §

En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus. rum eller annat ställe,
om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller
annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får vidtas även när det
är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan
antas behöva hjälp.

Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten
22 §

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär
allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom,
kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet
eller bereda skydd mot detta

1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter
sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat
ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med
visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman
för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer söm
uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas
utan föregående beslut av polismyndigheten.

Slutbestämmelser
23 §

Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan
vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller för att
upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1-4 även

JuU 1983/84:27

9

tjänsteman vid tullverkets kustbevakning som enligt särskilda bestämmelser
medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2
gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett
frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den
som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd
som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas
också andra stycket samma paragraf.

När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten
eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § 1.

Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte annat
framgår av hans förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon,
gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste
polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid tullverkets
kustbevakning att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.

24 §

Närmare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2. Genom lagen upphävs lagen (1972:509) om vad som avses med
polismyndighet m. m. och lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

3. Vad som före ikraftträdandet har föreskrivits om polisstyrelse skall i
fortsättningen gälla polismyndigheten.

4. De nya bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i
polisstyrelser tillämpas först vid val som avser tid efter utgången av år 1985.1
fråga om val till polisstyrelse avseende tid till utgången av år 1985 gäller äldre
lag.

5. Vad som föreskrivs i 23 § första och andra styckena gäller även dem som
med stöd av övergångsbestämmelse till lagen (1984:000) om ändring i
civilförsvarslagen (1960:74) är krigsplacerade inom civilförsvaret för tjänstgöring
inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, så länge krigsplaceringen
gäller.

JuU 1983/84:27

10

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § och 28 kap. 2 § rättegångsbalken skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 KAP.

9 §'

Med polismyndighet avses i denna
balk jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning
beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att
vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om
jäv prövas av polismyndigheten.

28 KAP.

2 §

För eftersökande av den som skall För eftersökande av den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller gripas, anhållas eller häktas, hämtas

hämtas till förhör eller till inställelse till förhör eller till inställelse vid

vid rätten må husrannsakan företa- rätten eller underkastas kroppsvisita gas

hos honom, så ock hos annan, tion eller kroppsbesiktning får husom
synnerlig anledning förekom- rannsakan företagas hos honom, sä

mer, att den sökte uppehåller sig ock hos annan, om synnerlig anled där.

ning förekommer, att den sökte

uppehåller sig där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 2, 3 och 5 §§ brottsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 KAP.

2 §2

Om polisman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd, mötes eller angripes
med våld eller hot om våld, må han
för åtgärdens genomförande bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Detsamma
gäller sådan vaktpost eller

1 Senaste lydelse 1968:193.

2 Senaste lydelse 1982:396.

JuU 1983/84:27

11

Nuvarande lydelse

annan krigsman eller civilförsvarspersonal
under civilförsvarsberedskap,
som fullgör polisuppgift eiler
tjänstgör för bevakning eller för att
upprätthålla ordning samt tjänsteman
vid tullverkets kustbevakning
som enligt särskild lagstiftning medverkar
vid polisiär övervakning.

Rymmer fånge eller den som är
häktad, anhållen eller eljest berövad
friheten eller sätter han sig med våld
eller hot om våld till motvärn eller
gör han på annat sätt motstånd mot
någon under vars uppsikt han står,
då denne skall hålla honom till
ordningen, må ock till rymningens
hindrande eller ordningens upprätthållande
brukas det våld som med
hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt. Om någon som
skall häktas, anhållas eller eljest
berövas friheten söker undkomma
eller hindra den som äger verkställa
åtgärden, må jämväl brukas väld
enligt vad nu är sagt. Detsamma skall
gälla därest, i fall som avses i detta
stycke, motstånd övas av annan än
förut nämnts.

Om en polisman eller annan som
avses i första stycket eller den, som
med stöd av lag eller annan författning
har förordnats av myndighet att
medverka till att upprätthålla allmän
ordning eller säkerhet eller att utföra
bevakning eller annan tillsyn, skall
med laga rätt avvisa eller avlägsna
någon frän ett visst område eller
utrymme, får han, om han möts av
motstånd, även i andra fall än som
sägs i första och andra styckena för
att genomföra åtgärden bruka det
väld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Detsamma
gäller när någon som nu
nämnts eller annan i myndighetsutövning
med laga rätt skall verkställa
kroppsvisitation, kroppsbesiktning,
husrannsakan eller beslag eller annat
omhändertagande av egendom.

Föreslagen lydelse

Rymmer den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berövad
friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han på annat sätt motstånd
mot någon under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till
ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt för att rymningen
skall hindras eller ordningen upprätthållas.
Detsamma skall gälla, om
någon annan än som nu har nämnts
gör motstånd i ett sådant fall.

Om rätt för polismän och viss
annan personal att bruka våld finns i

1** Riksdagen 1Q83/84. 7sami. Nr27

Juli 1983/84:27

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har någon enligt denna paragraf
rätt att bruka våld, äger envar sorn
kommer honom till hjälp samma
rätt.

övrigt föreskrifter i polislagen
(1984:000).

1 fall då någon enligt första stycket
eller enligt polislagen har rätt att
bruka våld har var och en som
kommer honom till hjälp samma
rätt.

3 §3

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför särskild fara,
visar ohörsamhet bruka det våld
krigslydnaden.

I fall som nu avses skall vad i 2 §
fjärde stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

må krigsman mot underlydande som
som är nödigt för att upprätthålla

I fall som nu avses skall vad i 2 §
tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

5 §

Har någon i fall som avses i 1-4 §§
gjort större våld eller svårare skada
än i varje fall är medgivet, skall han
likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna voro sådana att
han svårligen kunde besinna sig.

Har någon i fall som avses i 1—4 §§
detta kapitel eller 10 § polislagen
(1984:000) gjort större våld eller
svårare skada än i varje fall är
medgivet, skall han likväl ej dömas
till ansvar, om omständigheterna var
sådana att han svårligen kunde
besinna sig.

Finnes gärningen brottslig, må dömas till lindrigare straff än för brottet
eljest är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

4 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376)

dels att 100 § skall upphöra att
dels att 55 § skall ha nedan angivna

Nuvarande lydelse

55

Att en polisman i vissa fall som
avses i 50 och 52 §§ får omhänderta
en utlänning i avvaktan på beslut av
polismyndighet följer av / § lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

lydelse.

Föreslagen lydelse
§

Att en polisman i vissa fall som
avses i 50 och 52 §§ får omhänderta
en utlänning i avvaktan på beslut av
polismyndighet följer av 11 § polislagen
(1984:000).

■'Senaste lydelse 1980:579.

JuU 1983/84:27

13

I den mån utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndighet eller
med biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen
eller passkontrollanten ha motsvarande befogenhet att tillfälligt omhänderta
en utlänning. Han är dock skyldig att så skyndsamt som möjligt anmäla
åtgärden till en polisman för prövning av om omhändertagandet skall
bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m.

Härigenom föreskrivs att 1. 3, 4 och 7-10 §§ lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som pä allmän plats, utomeller
inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel får omhändertagas
av polisman, om han till följd av
berusningen är ur stånd att taga vård
om sig eller annars utgör en fara för
sig själv eller annan.

Vad som sägs i första stycket har
motsvarande tillämpning, om den
berusade anträffas i port, trappuppgång
eller liknande utrymme eller
annars inom område som gränsar till
allmän plats och omständigheterna
ger vid handen att han uppehåller sig
där endast tillfälligtvis.

Om det behövs med hänsyn till
den omhändertagnes tillstånd, skall
han så snart det kan ske underkastas
läkarundersökning.

Föreslagen lydelse

Den som anträffas så berusad av
alkoholdrycker eller annat berusningsmedel
att han inte kan ta hand
om sig själv eller annars utgör en fara
för sig själv eller för någon annan får
omhändertas av en polisman.

Anträffas någon där han eller
någon annan har sin bostad, får han
inte omhändertas enligt första stycket.

Om det behövs med hänsyn till
den omhändertagnes tillstånd, skall
han så snart det kan ske undersökas
av en läkare.

4 §

Omhändertagen, som ej efter lä- Om den omhändertagne inre bekarundersökning
som avses i 3 § reds vård på sjukhus eller annan

skall förås till sjukhus eller kvarstan- vårdinrättning och inte heller tas om

na där, får hållas kvar hos polisen, hand pä annat sätt eller annars kan

om annan vård ej kan beredas friges, får han hällas kvar hos poli honom.

sen.

JuU 1983/84:27

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Den som är omhändertagen enligt
denna lag skall så snart som möjligt
underrättas om anledningen till
omhändertagandet.

Bedöms den omhändertagne vara
i behov av hjälp eller stöd från
samhällets sida, skall polisen innan
omhändertagandet upphör gä honom
till handa med råd och upplysningar
samt. i den mån det lämpligen
kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att
tillgodose sådant behov,

Den omhändertagne skall friges så snart det finnes kunna ske utan men för
honom själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger.
Frigivandet skall dock alltid äga rum senast inom åtta timmar efter
omhändertagandet, om det ej uppenbarligen är förenligt med den omhändertagnes
eget intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver.

Den som är omhändertagen enligt
denna lag skall förhöras så snart som
möjligt och därvid underrättas om
anledningen till omhändertagandet.

Finnes den omhändertagne vara i
behov av hjälp eller stöd från samhällets
sida. skall polisen innan
omhändertagandet upphör tillhandagå
honom med råd och upplysningarsamt.
i den män det lämpligen
kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att
tillgodose sådant behov.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
den som har omhändertagits enligt
denna lag skall fråntagas denne, om
ej särskilda skäl talar däremot. Beslut
härom meddelas av den förman som
enligt 5 S skall pröva omhändertagandet.
Med egendomen skall förfaras
på det sätt som föreskrives i 3 §
lagen 11958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp
som har erhållits vid försäljning av
egendomen tillfaller staten.

Första stycket får tillämpas även i
fråga om injektionsspruta eller kanyl
som- kan användas för insprutning i
människokroppen.

Alkoholdrycker eller andra berusningsmedel.
som påträffas hos den
omhändertagne, skall tas ifrån honom.
Sådan egendom skall bevisligen
förstöras, om inte särskilda skäl
talar för att egendomen återställs efter
frigivandet. Frågan härom prövas av
den förman till vilken omhändertagandet
skall anmälas.

Första stycket får tillämpas även i
fräga om injektionsspruta eller kanyl
som kan användas för insprutning i
människokroppen. Detsamma gäller
andra föremål, som är särskilt
ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika.

9 §

Föreskrifterna i denna lag tilläm- Skall någon gripas enligt 24 kap.

pas även ifall då förutsättningar för rättegångsbalken, får han inte omomhändertagande
skulle ha förelegat händertas eller hållas kvar enligt

också enligt 3 § lagen (1973:558) om denna lag.

tillfälligt omhändertagande. Finns det skäl att omhänderta

någon såväl enligt 13 § andra stycket

JuU 1983/84:27

15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

polislagen (1984:000) som enligt denna
lag, skall denna lag tillämpas.

Vad som sägs i denna lag om
polisman gäller även ordningsvakt
och den som utan att vara polisman
förordnats att fullgöra polisverksamhet,
om ej annat framgår av förordnandet.

Vad som gäller för en polisman
enligt denna lag gäller i tillämpliga
delar också för en ordningsvakt, om
inte annat framgår av hans förordnande.

Har en ordningsvakt omhändertagit
någon, gäller dock att den omhändertagne
skyndsamt skall överlämnas
till närmaste polisman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan
vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1982:395) om tullverkets medverkan
vid polisiär övervakning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Kustbevakningstjänsteman har
samma befogenhet som tillkommer
polisman enligt 3 § lagen (1973:558)
om tillfälligt omhändertagande att
omhänderta den som genom sitt
uppträdande i trafiken till sjöss stör
ordningen eller utgör omedelbar
fara för denna. Sådan befogenhet
har han också när det fordras för att
avvärja brott mot de föreskrifter
som avses i 1 § 5. 6 och 7.

Vid omhändertagande som avses i
första stycket skall kustbevakningstjänsteman
tillämpa bestämmelserna
i 4 § lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande.

Föreslagen lydelse

Kustbevakningstjänsteman har
samma befogenhet som tillkommer
polisman enligt 13 § polislagen
(1984:000) att avvisa, avlägsna eller
omhänderta den som genom sitt
uppträdande i trafiken till sjöss stör
ordningen eller utgör omedelbar
fara för denna. Sådan befogenhet
har han också när det fordras för att
avvärja brott mot de föreskrifter
som avses i 1 § 5. 6 och 7.

Vid omhändertagande som avses i
första stycket skall kustbevakningstjänsteman
tillämpa bestämmelserna
i 17 § polislagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

•Senaste lydelse 1980:581.

JuU 1983/84:27

16

7 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 KAP.

19 §'

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt
enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt 3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om psy- lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av kiskt utvecklingsstörda eller vård av

unga utan samtycke inom social- unga utan samtycke inom socialtjänsten,
tjänsten, eller

4. ärende som avses i 21 kap. 4. ärende som avses i 21 kap. föräld föräldrabalken,

eller rabalken,

5. utredning enligt 6 § andra stycket
lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om utredning som
dessförinnan har gjorts enligt 6 § andra stycket lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande gäller äldre bestämmelser.

8 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg
får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har eller har dömts för brott eller har

1 Senaste lydelse 1981:1261.

2 Senaste lydelse 1981:1263.

JuU 1983/84:27

17

Nuvarande lydelse

avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit föremål
för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall. lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande,
lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer
m. m. eller utlänningslagen
(1980:376) får ej utan medgivande
av datainspektionen insamlas, lagras
eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller
uppgift om sjukdom, hälsotillstånd
eller liknande.

Föreslagen lydelse

avtjänat stratt eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit föremål
för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
11-14 §§ polislagen (1984:000), lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller
utlänningslagen (1980:376) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamlas, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplvsningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift om
sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl
föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Bestämmelsen i 6 § andra stycket
första meningen gäller även i fråga om uppgift om att någon har varit föremål
för åtgärd enligt lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1983/84:2580 av Per Israelsson m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att .registrering
av LOB-omhändertagna i körkortsregistret upphör,

2. att riksdagen antar proposition 1983/84:111 Förslag till polislag m. m.
utom i vad avser 13 och 19 §§ vilka, med avslag på propositionen i
motsvarande del, antas i enlighet med följande, som motionärernas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

13 §

Om någon genom sitt uppträdande En polisman skall omhänderta den

stör den allmänna ordningen eller som begår brott och som trots tillsä utgör

en omedelbar fara för denna, geise fortsätter därmed, om ett omfår
en polisman, när det är nödvän- händertagande behövs för att upp digt

för att ordningen skall kunna rätthålla allmän ordning eller annars

upprätthållas, avvisa eller avlägsna är nödvändigt.

Juli 1983/84:27

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

honom från visst område eller utrymme.
Detsamma gäller om en sådan
åtgärd behövs för att en straffbelagd
handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första
stycket otillräcklig för att det avsedda
resultatet skall uppnås, får personen
tillfälligt omhändertas.

I motion 1983/84:2581 av Bertil Lidgård m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar komplettera förslaget till polislag med en
definition av begreppet polisman,

nuvarande stadganden i 12 § polisinstruktionen om regler för rapporteftergift,

3. att riksdagen beslutar att förslaget till polislagens 10 § punkt 3
omarbetas i enlighet med motionen och nu gällande stadganden i 24 kap. 1 §
BrB,

4. att riksdagen beslutar att förslaget till polislagens 10 § punkt 6 utgår,

5. att riksdagen beslutar komplettera förslaget till polislagens 19 § med ett
stadgande om rätt för polisman att företa skyddsvisitation för eftersökande
av föremål som kan tänkas bli föremål för förverkande utan samband med
brottsutredning,

6. att riksdagen beslutar att stadgandet i 28 kap. 13 § rättegångsbalken
byggs ut med ett stadgande om rättsgrunden för medtagande av en för
rattonykterhet misstänkt.

I motion 1983/84:2582 av Kenth Skårvik (fp) och Kerstin Anér (fp)
hemställs att 13 § andra stycket polislagen skall få en utformning som innebär
att en polisman får omhänderta den som stör allmän ordning först om den
störande har begått en kriminaliserad handling.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984

En polisman

1. av säkerhetsskäl

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

är nödvändig.
- hand, eller

Kroppsvisitation enligt 19 § punkt
2 får ej göras av omhändertagna
enligt lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer
m. m.

2. att riksdagen beslutar komplettera förslaget till polislagens 9§ med

I motion 1983/84:374 av Kjell Mattsson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att systemet med särskilda medborgarvittnen
upphör,

JuU 1983/84:27

19

2. att riksdagen beslutar att insynen i polisarbetet skall ske genom
polisstyrelsen och att detta får uttryck i lagstiftningen om polisstyrelsen.

I motion 1983/84:394 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs att
riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för ett odelat ansvar
för förundersökningarna.

I motion 1983/84:760 av Marianne Karlsson (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om anmälan till körkortsregistret (yrkande 3).

Utskottet

Inledning

Riksdagen fattade år 1981 ett principbeslut om allmänna riktlinjer för en
reform av polisväsendet (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr 210). Beslutet
omfattade frågor om polisens uppgifter, utbildning, organisation m. m.
Enligt riksdagens beslut borde den rättsliga regleringen av polisverksamheten
föras samman till en särskild polislag, innefattande grundläggande regler
om bl. a. polisens uppgifter, polisorganisationen och polisens befogenheter.

I enlighet med vad som förutsatts i riksdagens beslut tillkallades en särskild
kommitté - 1981 års polisberedning - med uppdrag att behandla frågor om
genomförande av polisreformen, däribland de i sammanhanget aktuella
författningsfrågorna.

Som ett första led i polisreformens genomförande lade regeringen i
februari 1984 fram en proposition med förslag om ändrad organisation m. m.
för myndigheterna inom polisväsendet (prop. 1983/84:89). Förslagen i
propositionen byggde huvudsakligen på betänkanden angivna av polisberedningen.
Riksdagen har i ett nyligen fattat beslut i allt väsentligt godtagit de
förslag som framlagts (JuU 1983/84:16, rskr 182).

Polisberedningen avlämnade i januari 1983 betänkandet (SOU 1982:63)
Polislag. Betänkandet har remissbehandlats.

Efter önskemål från riksdagen (JuU 1977/78:12, rskr 58) tillkallade år 1978
chefen för justitiedepartementet en särskild utredare - LTO/LOB-utredningen
- med uppdrag att göra en utvärdering av tillämpningen av lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Utredningen avlämnade
i mars 1983 betänkandet (SOU 1982:64) Frihetsberövande vid bråk och
berusning. Betänkandet har remissbehandlats.

De förslag som läggs fram för riksdagen i nu förevarande proposition
bygger - förutom på 1981 års riksdagsbeslut - huvudsakligen på de två
nämnda betänkandena och remissbehandlingen av dem.

1*** Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr27

JuU 1983/84:27

20

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en polislag. Lagförslaget innehåller
grundläggande regler om polisens uppgifter och organisation samt vissa
bestämmelser om polisens befogenheter att vidta tvångsåtgärder.

Lagförslagets utgångspunkt är att polisens arbete med att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet är ett led i samhällets allmänna verksamhet för
att främja rättvisa och trygghet. Detta anges i en inledande paragraf. Som de
viktigaste polisuppgifterna anges förebyggande verksamhet, övervakningsverksamhet,
utredningsverksamhet och serviceverksamhet.

Avsnittet i förslaget till polislag om organisatoriska frågor grundar sig på
riksdagens principbeslut år 1981. Den lokala, regionala och centrala
polisorganisationens uppgifter och ansvarsområde slås fast i grundläggande
hänseenden.

Lagförslagets sista avsnitt innehåller en katalog över vissa befogenheter
för polisen att tillgripa tvångsåtgärder i sin tjänsteutövning, t. ex. att använda
våld eller att omhänderta eller kroppsvisitera någon. Förslaget innebär i
denna del i princip att man sammanför dels ett antal befogenheter som f. n.
allmänt anses tillkomma polisen men som inte tydligt framgår av skriven lag,
dels några befogenheter som hittills har framgått av andra lagar. En följd av
förslaget är att lagen om tillfälligt omhändertagande föreslås upphävd.

I propositionen tas också upp frågor om en utvidgning av användningsområdet
för s. k. rapporteftergift. Därvid uttalas bl. a. att cirkuläret (1972:25)
till polismyndigheterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott avses bli
upphävt. En annan särskild fråga som behandlas i propositionen gäller
principerna för polisens s. k. okonventionella spaningsmetoder.

Propositionen innehåller slutligen förslag till ändringar i rättegångsbalken
och lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. samt förslag till
följdändringar i några andra lagar, däribland brottsbalken.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

Utskottets allmänna synpunkter

Utskottet anser det vara av stort värde att de grundläggande reglerna om
polisens uppgifter, organisation och befogenheter i enlighet med riksdagens
principbeslut förs samman i en särskild lag. Inte minst värdefullt är att
polisens befogenheter att vidta olika ingripanden så långt det är möjligt blir
föremål för en samlad lagreglering. Att så sker måste enligt utskottets
mening vara till gagn inte bara för individens rättsskydd utan även för
polisens effektivitet. - Med tanke på den centrala och för medborgarna
betydelsefulla funktion som polisverksamheten har i rättssamhället anser
utskottet det motiverat att de grundläggande reglerna om polisens uppgifter
och organ liksom regler om styrning av dess verksamhet kommer till uttryck i
en författning som beslutas av riksdagen.

JuU 1983/84:27

21

Utskottet vill här uttala sin anslutning i stort till de lagförslag som läggs
fram i propositionen.

Mot bakgrund av vad utskottet tidigare uttalat rörande användningen av
s. k. okonventionella spaningsmetoder i polisarbetet (JuU 1981/82:38)
välkomnar utskottet att denna sak behandlas i propositionen, och utskottet
kan ställa sig bakom de överväganden rörande principerna för okonventionella
spaningsmetoder som redovisas i propositionen.

Till olika enskildheter i förslagen liksom till vissa andra särskilda frågor
som aktualiserats i ärendet återkommer utskottet i det följande.

Ansvaret för förundersökningar
Bakgrund

En av polisens grundläggande uppgifter är att bedriva spaning och
utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

När det gäller polisens verksamhet på detta område finns det anledning att
skilja mellan å ena sidan sådan verksamhet som inte hör till förundersökningen
i ett brottmål och å den andra sidan verksamhet som utgör förundersökning.
Den förra verksamheten är i huvudsak oreglerad, medan det beträffande
förundersökningen finns en rad bestämmelser, bl. a. i 23 kap. rättegångsbalken
(RB).

Det skede som ligger före förundersökningen kännetecknas av att det inte
föreligger någon konkret uppgift om att ett bestämt brott har begåtts eller att
brottsmisstankarna är vaga eller obestämda. De olika utredningsstadier som
föregår den formliga förundersökningen kan vara vad man brukar kalla
allmän brottsspaning, förutredning och förspaning. I allmänhet är det
polismyndigheten som har ansvaret och ledningsfunktionen när det gäller
verksamheten under de olika förstadier som kan föregå en förundersökning.
- Här bör också nämnas den s. k. primärutredning som en polisman enligt 23
kap. 3 § fjärde stycket RB får göra innan förundersökning har hunnit inledas;
polismannen får hålla förhör eller vidta annan åtgärd i syfte att utreda
brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Så snart det föreligger anledning anta att ett brott som hör under allmänt
åtal har förövats skall enligt 23 kap. 1 § RB förundersökning inledas. Under
förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet
och om tillräckliga skäl för åtal föreligger; vidare skall saken beredas så att
bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, 23
kap. 2§.

Enligt 23 kap. 3 § första stycket RB inleds förundersökning av polismyndighet
eller åklagare. Har den inletts av polismyndighet och är saken inte av
enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen övertas av åklagare
så snart någon person är skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren skall
även eljest överta ledningen av förundersökningen om det är påkallat av
särskilda skäl. Vidare gäller enligt andra stycket i samma paragraf att

JuU 1983/84:27

22

åklagaren, när undersökningen leds av polismyndighet, får meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande. Då förundersökningen leds av
åklagaren har han rätt att anlita biträde av polisen och att uppdra åt polisman
att vidta särskilda åtgärder som hör till utredningen, 3 § tredje stycket. - Det
kan här tilläggas att polisens samarbete med åklagarmyndigheterna också
betonas i 3 § förslaget till polislag.

Närmare anvisningar i vilka fall polisen skall leda förundersökningar har
utfärdats av riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen. De nu gällande
anvisningarna trädde i kraft den 1 januari 1980 (RÄFS 1979:1). I jämförelse
med tidigare anvisningar innebar de en utvidgning av polisens befogenhet att
leda förundersökningar.

En förundersökning får ofta bedrivas i två steg. I det första gäller det att
fastställa om ett brott har begåtts och om det finns skäl till misstanke mot
någon bestämd person. Under detta spaningsstadium leds i regel förundersökningen
av polismyndigheten. I nästa skede gäller det att samla in
bevismaterial för att klarlägga om det finns tillräckliga skäl för åtal mot den
misstänkte. Är saken inte av enkel beskaffenhet skall i detta skede ledningen
av förundersökningen tas över av åklagaren.

Förslag

I motion 394 framförs önskemål om att det bör tillskapas en ordning enligt
vilken ansvaret för förundersökningar odelat kan läggas på antingen
åklagarmyndigheten eller polismyndigheten. Motionären uttalar sympati för
tanken på att låta polismyndigheten ha ansvaret; polisen är bäst lämpad att
fatta de operativa besluten samtidigt som frågan om användningen av
utredningsresurserna ligger i händerna på polisen. Motionen mynnar ut i ett
yrkande om utredning av förutsättningarna för ett odelat ansvar för
förundersökningar.

Utskottets överväganden

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet framhålla att
frågor rörande ledningen och ansvaret för förundersökningar tid efter annan
har aktualiserats i olika sammanhang men att de diskussioner som förts inte
har lett till några principiella förändringar av den nuvarande, sedan många år
gällande ordningen. Motionsspörsmålet rymmer åtskilliga viktiga frågor och
berör många olika intressen; en ändring av nuvarande ordning skulle bl. a. få
ganska vittgående konsekvenser för såväl polisen som åklagarna.

I ett läge där polisväsendet står inför en omfattande reformering anser
utskottet det mindre välbetänkt att förorda några överväganden som skulle
kunna rubba de reformplaner som lagts fast. I sammanhanget kan f. ö.
nämnas att polisreformen bl. a. tar sikte på polisens samverkan med
åklagarmyndigheterna i prioriteringsfrågor o. d. (se JuU 1980/81:24 s. 16 och

Juli 1983/84:27

23

den nu aktuella propositionen s. 57). Tilläggas bör också att förutsättningarna
för polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet kan komma att
påverkas av det arbete som bedrivs av 1983 års häktesutredning (Ju 1983:04).

Mot den angivna bakgrunden och med tanke på att den ordning som
tillämpas - delvis i samråd mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen - inte
kan sägas vara förenad med några nämnvärda olägenheter anser utskottet att
motionsyrkandet bör lämnas utan bifall.

Polismansbegreppet

Bakgrund

En definition av vad som avses med polisman finns f. n. intagen i 4§
polisinstruktionen (1972:511). Definitionen har formellt giltighet endast
inom ramen för instruktionens tillämpningsområde, och den innebär i
huvudsak endast en förklaring att med polisman avses vissa särskilt angivna
befattningshavare som genomgått polisutbildning på viss nivå.

Förslag

Huvudprincipen att polismännen är tjänstemän hos polismyndigheten
föreslås i propositionen bli fastslagen i 4 § andra stycket polislagen. Regeringen
avses dock kunna föreskriva avvikelser från denna princip, beträffande
t. ex. personal hos rikspolisstyrelsen. Enligt samma stycke föreslås regeringen
få rätt att bestämma vad som skall avses med polisman.

I motion 2581 begärs att en definition av begreppet polisman tas in i
polislagen.

Utskottets överväganden

Utskottet vill för sin del framhålla att det av flera skäl är lämpligt att
polismansbegreppet ges en klar definition i författningstext. Med tanke på att
begreppet polisman förekommer, förutom i förslaget till polislag, i flera olika
gällande författningar, däribland rättegångsbalken och anknytande författningar,
bör definitionen ges en generell giltighet.

14 kap. 2 § lagen (1976:600) om offentlig anställning föreskrivs att endast
svensk medborgare får inneha eller utöva bl. a. tjänst som polisman. Vad
gäller polismän ges i övrigt f. n. en definition av begreppet i polisinstruktionen.
Denna är en författning som har beslutats av regeringen. Utskottet
anser inte att det är nödvändigt att nu göra någon ändring i ordningen att
polismansbegreppet bestäms i författning som beslutas av regeringen. Att - i
likhet med vad som gäller i fråga om domare och åklagare (4 resp. 7 kap.
rättegångsbalken) - ta in motsvarande bestämmelser om polismansbegreppet
i en lag kan tvärtom enligt utskottets mening visa sig vara förenat med

JuU 1983/84:27

24

vissa olägenheter, t. ex. när man behöver ändra begreppet i olika hänseenden.
Det bör också påpekas att under begreppet polisman skall rymmas
åtskilliga kategorier av befattningshavare inom polisväsendet; motsvarande
förhållande kan knappast sägas föreligga beträffande domare eller åklagare.

Sammanfattningsvis anser sig utskottet inte kunna ställa sig bakom
motionsönskemålet om att polismansbegreppet skall definieras i polislagen.
Utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del. Propositionen i här
behandlad del godtas av utskottet.

Insynen i polisverksamheten
Bakgrund

Polisreformen syftar bl. a. till att ge de lokala polisorganen ett ökat
inflytande över polisverksamheten. Medborgarinflytandet över polisledningen
i distrikten skall samtidigt förstärkas. Enligt 1981 års riksdagsbeslut
skall den förtroendevalda polisstyrelsen förvandlas från ett i huvudsak
rådgivande organ till ett i egentlig mening styrande organ för polisen.
Polisstyrelsen i plenum bör sålunda fatta de långsiktiga besluten om
fördelningen och användningen av resurserna inom polisdistriktet och
handlägga bl. a. viktiga frågor om organisation och verksamhetsplanering.
Den i egentlig mening operativa polisledningen skall dock enligt riksdagsbeslutet
även i fortsättningen utövas av polischefen eller av honom underställt
polisbefäl; polisledning i det särskilda fallet skall således inte höra till
polisstyrelsens uppgifter.

I samband med att riksdagen år 1981 beslutade riktlinjer för polisreformen
skedde en lagreglering av systemet med medborgarvittnen. Enligt den
sålunda antagna lagen (1981:324) om medborgarvittnen får en kommun i
syfte att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten utse
trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens arbete i
polisdistriktet. Som exempel på uppgifter för medborgarvittnen kan här
nämnas närvaro vid polisförhör och när frihetsberövade personer förs in på
polisstationerna. - För kostnaderna för medborgarvittnen i Stockholms,
Göteborgs och Malmö polisdistrikt anvisas särskilda medel på 1 milj. kr. över
statsbudgeten (prop. 1983/84:100 bilaga 15).

Förslag

I propositionen föreslås att i polislagen tas in grundläggande regler om
bl. a. den lokala polisorganisationen. Reglerna upptas i 4 och 5 §§. Enligt
dessa regler skall länen, såsom nu, vara indelade i polisdistrikt. I varje
polisdistrikt skall finnas en polismyndighet. Ledningen av polismyndigheten
skall utövas av en polisstyrelse. Denna skall bestå av polismyndighetens chef
och det antal valda ledamöter, lägst sex och högst tio, som länsstyrelsen

JuU 1983/84:27

25

bestämmer. Finns en biträdande polischef skall även denne ingå i styrelsen. I
lagförslaget finns vidare föreskrifter om bl. a. val av ledamöterna i polisstyrelsen.
- Det är förutsatt att regeringen skall meddela föreskrifter om i vilka
fall polisstyrelsen skall besluta i frågor som ankommer på polismyndigheten
och i vilka fall beslutet skall fattas av polischefen eller någon annan
tjänsteman på polisstyrelsens vägnar (närmare om principerna för denna
uppgiftsfördelning, se JuU 1983/84:16).

I motion 374 begärs att systemet med medborgarvittnen avskaffas. Enligt
motionären bör uppgiften att svara för insynen i polisarbetet i stället
ankomma på polisstyrelsen; detta bör uttryckligen anges i lagstiftningen.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att det i propositionen framlagda förslaget rörande
den lokala polisorganisationen överensstämmer med de riktlinjer som
riksdagen beslutade år 1981. Förslaget föranleder således inte någon erinran
från utskottets sida.

Vad sedan gäller motionsönskemålet om avskaffande av systemet med
medborgarvittnen vill utskottet först erinra om att lagstiftningen på området
antogs av riksdagen under stor politisk enighet. Det förtjänar också att
påpekas att lagen om medborgarvittnen ger kommunerna en rätt - men inte
en skyldighet - att utse medborgarvittnen för insyn i den lokala polisverksamheten.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet (JuU 1980/81:24 s. 8) bl. a. att
medborgarvittnen kan medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka
förtroendet för polis- och åklagarverksamheten samt - inte minst - vara en
garanti mot obefogade anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren.
Detta uttalande har alltjämt aktualitet.

Som förut sagts skall polisstyrelserna utgöra det styrande organet för
polisen och därvid fatta de långsiktiga besluten om bl. a. planeringen och
inriktningen av verksamheten i distriktet. Utskottet anser det redan av
principiella skäl uteslutet att såsom föreslås i motionen polisstyrelserna
härjämte skulle ha uppgifter av det slag som kan ankomma på medborgarvittnen.
En sådan ordning skulle f. ö. kunna komma i konflikt med de av
riksdagen fastlagda principerna för uppgiftsfördelningen mellan polisstyrelsen
och polischefen och som bl. a. innebär att de frågor som gäller
polisledningen i särskilt fall exklusivt hör till polischefens kompetensområde.
I viss överensstämmelse med motionsönskemålet vill utskottet dock tillägga
att det givetvis ligger ett stort värde i att polisstyrelsernas ledamöter i den
utsträckning det är praktiskt möjligt följer polisens arbete på fältet.

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
bifall till motion 374. Förslagen i propositionen i här behandlade delar godtas
av utskottet.

JuU 1983/84:27

26

Polismans rapporteringsskyldighet m. m.

Bakgrund

Föreskrifter om polismans rapporteringsskyldighet och om rapporteftergift
finns f. n. i 12 § polisinstruktionen. Enligt föreskrifterna i paragrafens
andra stycke gäller som huvudregel att en polisman som får kännedom om ett
brott som hör under allmänt åtal är skyldig att lämna rapport om detta till
vederbörande förman så snart det kan ske. Polismannen får emellertid lämna
rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagaren och nöja
sig med ett påpekande eller en erinran till den felande, om det inte är
föreskrivet svårare straff än böter för brottet och detta med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

Om en rapport avser snatteri enligt 8 kap. 2 § brottsbalken och om brottet
med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt
kan enligt 12 § tredje stycket polisinstruktionen polisman, som är förundersökningsledare,
underlåta att vidarebefordra rapporten till åklagare och i
stället låta saken bero vid en erinran. När det gäller detta brott har regeringen
i cirkuläret (1972:25) till polismyndigheterna om rapporteftergift för vissa
snatteribrott meddelat närmare direktiv för tillämpningen av rapporteftergiftsinstitutet.

Förslag

I propositionen föreslås att i 9 § första stycket polislagen tas in en föreskrift
om polismans rapporteringsskyldighet motsvarande den som f. n. finns i
polisinstruktionen. Enligt paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen
att meddela föreskrifter om rätt för en polisman att underlåta att lämna
rapport liksom att underlåta att vidarebefordra en sådan till åklagaren. - I
propositionen lämnas en redogörelse för på vad sätt bemyndigandet avses bli
utnyttjat; innebörden härav är att användningsområdet för rapporteftergift
skall utvidgas.

I motion 2581 begärs att regler om rapporteftergift motsvarande dem som
nu finns i 12 § andra stycket polisinstruktionen tas in i polislagens 9 §.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets mening är det angeläget att huvudregeln om polismans
rapporteringsskyldighet kommer till uttryck i polislagen. Utskottet godtar
förslaget härom i 9 § första stycket polislagen.

Beträffande institutet rapporteftergift har i ärendet aktualiserats både
frågan om tillämpningsområdet härför och frågan om formerna för en
reglering på området. När det gäller den förstnämnda frågan lämnar
departementschefen en ingående redogörelse för på vad sätt det föreslagna
bemyndigandet i 9 § andra stycket polislagen avses bli utnyttjat. På anförda

JuU 1983/84:27

27

skäl anser departementschefen att det bör ske en viss utvidgning av
rapporteftergiftsinstitutet på så sätt att det bör kunna användas också
beträffande överträdelser för vilka fängelse ingår i straffskalan. Rapporteftergift
skall dock enligt departementschefen kunna meddelas endast om det
är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle
komma att ådömas. Det nuvarande kravet på att överträdelsen med hänsyn
till omständigheterna skall framstå som obetydlig avses bli lämnat oförändrat.
Utrymmet för rapporteftergift kommer enligt vad departementschefen
understryker med den aviserade utvidgningen även i fortsättningen att vara
snävare än när det gäller åtalsunderlåtelse (jfr 20 kap. 7 § rättegångsbalken).

I sammanhanget nämner departementschefen att cirkuläret om rapporteftergift
för vissa snatteribrott skall upphävas; syftet härmed är att komma
ifrån den fixering till enbart värdet av det tillgripna som lär förekomma i
tillämpningen på sina håll. - När det i övrigt gäller tillämpningen av
utvidgade regler om rapporteftergift pekar departementschefen på att det
finns ett stort antal straffbestämmelser, där fängelse visserligen ingår i
straffskalan men i realiteten nästan aldrig används utan där man i den
praktiska tillämpningen uteslutande väljer bötesstraff. Självfallet skall, säger
departementschefen, rapporteftergift inte lämnas vid alla eller ens vid de
flesta förseelser mot sådana bestämmelser. Exempel på brott där rapporteftergift
bör kunna tillämpas med viss frekvens erbjuder enligt departementschefen
mera bagatellartade fall av s. k. snyltningsbrott (dvs. bedrägligt
beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken), mycket lindriga
former av ofredande och egenmäktigt förfarande liksom obetydliga överträdelser
av specialstraffrättsliga ordningsregler av skilda slag.

Enligt utskottets uppfattning kan institutet rapporteftergift, om tillämpningsområdet
härför utvidgas på sätt som departementschefen förordar, bli
ett verksamt medel i ansträngningarna att begränsa de brottsbeivrande
myndigheternas bestyr med mera bagatellartade förseelser. Därigenom
skulle skapas ett ökat utrymme för att koncentrera resurserna till den
allvarligare brottsligheten. I det ansträngda statsfinansiella läget anser
utskottet att möjligheterna till rationaliseringar måste tas till vara, och
utskottet godtar - i motsats till motionärerna - den i propositionen förordade
utvidgningen av institutet rapporteftergift.

Vad sedan gäller formerna för en reglering på området bör först erinras om
att den nuvarande regleringen finns intagen i författningar som har beslutats
av regeringen. Utskottet anser i viss överensstämmelse med motionärerna att
institutet rapporteftergift är av sådan allmän betydelse att det bör ha stöd i
lag. Enligt utskottets uppfattning tillgodoses intresset av institutets förankring
i lagstiftningen genom att det såsom föreslås i propositionen i 9 § andra
stycket polislagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter i ämnet. Och när det gäller institutets materiella innehåll vill
utskottet peka på den riksdagsbundenhet därvidlag som uppkommer genom
sakens behandling i detta ärende. Att såsom förespråkas i motionen ta in

JuU 1983/84:27

28

fullständiga regler om institutets tillämpning i paragrafen anser utskottet
alltså inte påkallat.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrker utskottet bifall
till nu behandlat yrkande i motion 2581. Den i propositionen föreslagna
regleringen i 9 § andra stycket polislagen om rapporteftergift har utskottet
inte någon erinran mot.

Användning av våld
Bakgrund

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda våld finns f. n.
i 24 kap. 2 § brottsbalken (BrB). Om en polisman som skall verkställa en
tjänsteåtgärd möts eller angrips med våld eller hot om våld, får han enligt
första stycket för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt. Andra stycket behandlar våldsbefogenheten
i samband med laga frihetsberövande, rymning och vissa liknande
situationer. I tredje stycket har en polisman uttryckligen tillagts rätt att bruka
försvarligt våld även när han möts av motstånd vid genomförandet av vissa
andra uppräknade tjänsteåtgärder.

De allmänna bestämmelserna om nödvärn i 24 kap. 1 § BrB och om nöd i
4 § samma kapitel är givetvis tillämpliga också på polismän. I nödvärn
handlar t. ex. den som försöker avvärja ett påbörjat eller överhängande
brottsligt angrepp på person eller egendom. Den som använder våld i
nödvärn går fri från ansvar, om inte handlingen med hänsyn till angreppets
beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Fri från
ansvar skall också den vara som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda
värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd.

De befogenheter att använda våld som anses tillkomma polisen är inte
uttömmande reglerade i 24 kap. BrB. Vid balkens tillkomst hänvisades
uttryckligen (prop. 1962:10 del B s. 331) till att stora delar av detta
rättsområde liksom tidigare måste regleras på sedvanerättslig väg.

I polisinstruktionen finns en bestämmelse om våldsanvändning i 16 §
andra stycket. Enligt denna får våld tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte
kan lösas på annat sätt. Den nu återgivna bestämmelsen i polisinstruktionen
torde enligt den förhärskande meningen knappast kunna åberopas som
direkt rättsgrund för att våld över huvud taget skall få anlitas för att lösa en
viss uppgift. Indirekt ger den dock stöd för bruk av våld genom att den
uppenbarligen utgår från att polisen i allmänhet är berättigad att som sista
utväg tillgripa våld för att genomföra sina tjänsteuppgifter.

I nuvarande läge torde emellertid den allmänna bestämmelsen i 2 §
polisinstruktionen om polisens uppgifter få anses utgöra själva rättsgrunden
för den befogenhet att använda våld som otvivelaktigt anses tillkomma
polisen vid sidan av vad som följer av reglerna i 24 kap. BrB.

JuU 1983/84:27

29

Vad sorn hittills har sagts har främst gällt våld mot person. Bestämmelserna
i 24 kap. BrB tar emellertid sikte även på våld mot egendom, något som
inte sällan är ofrånkomligt i polisens arbete.

Förslag

I propositionen föreslås att i polislagen tas in en samlad reglering om
polisens våldsanvändning, som skall ersätta huvuddelen av de nuvarande,
nyss angivna bestämmelserna på området. Bestämmelserna återfinns i
lagförslagets 10 § och är där upptagna i sex punkter. I punkterna 1-5 i
paragrafen görs en beskrivning av ett antal typfall, då en befogenhet att
använda våld bör tillkomma polisen. Denna reglering kompletteras sedan i
punkt 6 genom en mera allmänt formulerad bestämmelse, varigenom polisen
tilläggs befogenhet att i klara undantagssituationer, som ligger vid sidan av
typfallen, tillgripa direkt tvång för att genomdriva en tjänsteuppgift.

I motion 2581 begärs dels en omarbetning av punkt 3 i den föreslagna 10 §,
dels att punkt 6 helt utgår ur paragrafen.

Punkt 3 i den föreslagna 10 § behandlar polisens befogenhet att bruka våld
för att genomföra en tjänsteåtgärd som går ut på att avvärja en straffbelagd
handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för
omfattande skada i miljön. - Motionärernas kritik mot denna punkt går ut på
att befogenheten att bruka våld för att avvärja en straffbelagd handling är för
vidsträckt; allehanda brott av ordningskaraktär, däribland överträdelser av
trafikregler, faller ju under begreppet ”straffbelagd handling”. Motionärerna
förespråkar att bestämmelsen i detta hänseende begränsas till sådana fall
som beskrivs i BrB:s regler om nödvärn, nämligen då det gäller att avvärja ett
”påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom”. -Vad gäller punkt 6 anser motionärerna att denna är obehövlig.

Utskottets överväganden

Utskottet har för sin del en viss förståelse för de synpunkter som förs fram i
motionen beträffande punkt 3. För att rätt förstå de befogenheter som ryms
under denna och övriga punkter i paragrafen måste man emellertid också
beakta de allmänna principer för polisingripanden - bl. a. proportionalitetsprincipen
och behovsprincipen - som föreslås bli fastlagda i 8 § och som
också bildar utgångspunkt för tillämpningen av de i förevarande paragraf
upptagna befogenheterna. Redan inledningsvis anges i 10 § att våld får
användas i den mån andra medel är otillräckliga (behovsprincipen) och det
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt (proportionalitetsprincipen).
I anslutning härtill anger departementschefen bl. a. att våld över huvud
taget inte får tillgripas, om den aktuella tjänsteuppgiften inte har sådan
betydelse att det framstår som rimligt att den genomförs med fysiskt tvång.

Enligt utskottets mening måste särskilt proportionalitetsgrundsatsen ges

JuU 1983/84:27

30

stor betydelse vid avgörandet om det är befogat enligt punkt 3 att ingripa med
direkt tvång för att avvärja en straffbelagd handling. I flertalet fall som denna
punkt tar sikte på bör det såsom departementschefen understryker vara
uteslutet att ingripa med våld, om den som ingripandet riktar sig mot inte gör
motstånd.

Med den utformning bestämmelsen har getts enligt propositionen kan det
enligt utskottets mening rimligen inte heller bli fråga om att ingripa enligt
denna punkt annat än om det rör sig om en pågående eller förestående
gärning eller fara.

Efter det anförda kan utskottet konstatera att de i 10 § 3 polislagen angivna
befogenheterna att bruka våld för att avvärja straffbelagd handling har fått
en tillfredsställande avgränsning i propositionen. Den i motion 2581 framförda
kritiken saknar enligt utskottets mening därför fog.

Vad härefter gäller det i samma motion upptagna yrkandet om att punkt 6 i
10 § bör utgå vill utskottet först erinra om att regleringen i denna punkt är
avsedd för klara undantagsfall. Våldsanvändning enligt denna punkt får
således komma i fråga bara om en tjänsteåtgärd i annat fall än som har
beskrivits tidigare i paragrafen är oundgängligen nödvändig för den allmänna
ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det samtidigt är uppenbart
att den inte kan genomföras utan våld.

Även om det i linje med vad motionärerna framhåller i de allra flesta fall är
möjligt att härleda erforderliga befogenheter ur de regler som finns i
paragrafens övriga punkter liksom ur de regler som i övrigt föreslås i
polislagen skulle det enligt utskottets mening knappast vara tillrådligt att
avstå från att härutöver ge polisen en befogenhet att i vissa undantagsfall
använda fysiskt tvång för att upprätthålla allmän ordning eller allmän
säkerhet när andra åtgärder är klart otillräckliga. Lagstiftaren kan inte
förutse alla situationer och polismännen måste ofta fatta sina beslut
omedelbart och utan tillgång till lagen eller dess förarbeten. Att en sådan
bestämmelse med nödvändighet måste bli rätt allmänt hållen synes enligt
utskottets mening inte innebära någon avgörande olägenhet, om den såsom
föreslås i propositionen ges en avfattning så att det klart framgår att den bara
får utnyttjas i rena undantagsfall, då bl. a. särskilda förutsättningar är för
handen.

Det nu sagda innebär alltså att utskottet inte kan ansluta sig till den i
motionen framförda uppfattningen att man bör avstå från att i 10 § polislagen
inta en mera allmänt formulerad bestämmelse av det slag som enligt
propositionen föreslås i punkt 6.

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet bifall till motion 2581 i nu
behandlade delar. Utskottet tillstyrker den reglering som enligt propositionen
föreslås i 10 § polislagen.

JuU 1983/84:27

31

Ingripande vid ordningsstörningar m. m.

Bakgrund

Sedan 1920-talet har i vårt land funnits regler om polisens rätt att ingripa
med omhändertagande mot olika ordningsstörningar. De nuvarande reglerna
på området finns i den år 1973 införda lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO). Lagens regler överensstämmer i sak med vad som tidigare gällde
enligt polisinstruktionen (17 §).

Enligt 3§ LTO skall en polisman omhänderta den som genom sitt
uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för
denna, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Ett sådant
omhändertagande skall ske också när det fordras för att avvärja en
straffbelagd gärning. - Med utgångspunkt i den allmänna bestämmelsen i
16 § polisinstruktionen - att polisman inte får använda strängare medel än
förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka rättelse genom
upplysningar och anmaningar (proportionalitets- och behovsprinciperna) -har 3 § LTO ansetts kunna ge stöd också för mindre ingripande åtgärder än
omhändertagande, såsom avvisande eller avlägsnande.

I LTO/LOB-utredningens betänkande, som ligger till grund för de förslag
på området som läggs fram i propositionen, föreslogs att möjligheterna till
omhändertagande skulle begränsas till att gälla endast avvärjande av brott;
ordningsstörningar som är av den styrkan att de motiverar ett omhändertagande
innefattar nämligen, enligt vad som framhölls i betänkandet, regelmässigt
också någon typ av brott. Enligt den bestämmelse som sålunda
föreslogs ersätta 3 § LTO skulle en polisman ha rätt att omhänderta den som
begår brott och som trots tillsägelse fortsätter därmed, om ett omhändertagande
behövs för att upprätthålla allmän ordning eller annars är nödvändigt.

Förslag

I propositionen föreslås att i 13 § polislagen tas in bestämmelser om
polisens ingreppsbefogenheter (avvisande, avlägsnande och omhändertagande)
vid ordningsstörningar m. m. Bestämmelsen ersätter den nuvarande
3 § LTO.

Enligt 13 § första stycket polislagen skall polisen för att hindra ordningsstörning
få avvisa eller avlägsna den störande från visst område eller
utrymme. Detsamma föreslås gälla om en sådan åtgärd behövs för att en
straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Är avvisande eller avlägsnande
otillräckligt för att det avsedda resultatet skall uppnås, får den berörda
personen enligt paragrafens andra stycke tillfälligt omhändertas.

I motion 2580 begärs att möjligheterna till omhändertagande enligt 13 §
polislagen begränsas till att gälla endast avvärjande av brott. Motionärerna
föreslår att bestämmelsen utformas i överensstämmelse med LTO/LOButredningens
förslag. - I motion 2582 hemställs att bestämmelsen om

JuU 1983/84:27

32

omhändertagande i 13 § andra stycket polislagen utformas så att omhändertagande
får ske först om den störande har begått en kriminaliserad handling.
Motionärerna motsätter sig alltså att omhändertagande skall kunna ske vid
enbart ordningsstörningar som inte tillika innefattar brott.

Utskottets överväganden

De förslag som framförs i motionerna överensstämmer med eller ligger
nära det förslag i ämnet som lagts fram av LTO/LOB-utredningen. Vid
ställningstagande till motionsyrkandena vill utskottet därför först erinra om
att flertalet remissinstanser starkt kritiserat LTO/LOB-utredningens förslag.
Kritiken kan sammanfattningsvis sägas gå ut på att förslaget - om det
genomförs - medför en väsentlig försvagning av polisens möjligheter att
ingripa mot störningar av den allmänna ordningen och att förhindra brott.

Utskottet har förståelse för remisskritiken. Enligt utskottets mening kan
en bestämmelse utformad enligt utredningens och motionärernas förslag
komma att innebära nackdelar som svårligen kan accepteras med hänsyn till
intresset av att ge polisen nödvändiga förutsättningar i dess arbete med att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra
allmänheten skydd och annan hjälp. Även om det ofta föreligger ett brott i de
nu aktuella situationerna anser utskottet att det för den enskilde polismannen
i en akut situation av oordning ofta måste vara mycket svårt att avgöra
vilket brott som begås eller vem som är gärningsmannen. Utskottet kan med
hänsyn härtill inte godta motionärernas förslag att brottsbegreppet skall vara
utgångspunkt för beskrivningen av förutsättningarna för omhändertagande
vid ordningsstörning. Enligt utskottets mening går det, såsom departementschefen
framhåller, inte att komma ifrån att störande av ordningen eller
omedelbar fara härför även i fortsättningen bör kunna föranleda ingripande.

Utskottet anser att ingripande liksom hittills också bör kunna ske för att
brott skall kunna avvärjas. Utskottet vill poängtera att det ligger i sakens
natur att för att en så kraftig åtgärd som ett omhändertagande skall
aktualiseras, det bör bestämt förutsättas att fråga är om ett pågående brott
eller en omedelbar fara för brott.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till de berörda motionsyrkandena.

Utskottet har inte någon erinran mot den i propositionen föreslagna
regleringen i 13 § polislagen. Tvärtom finner utskottet det värdefullt bl. a. att
i paragrafen klart markeras att polisen när den ingriper, såsom f. n., i första
hand skall välja mindre ingripande åtgärder än omhändertagande. Utskottet
vill i anslutning härtill också uttala sin tillfredsställelse med att institutet
avlägsnande föreslås få en särskild reglering.

I propositionen lämnas inte någon närmare vägledning för den praktiska
tillämpningen av avlägsnandeinstitutet. Enligt uskottets mening måste ett
självklart riktmärke härvidlag vara att ett avlägsnande när det verkställs i det

JuU 1983/84:27

33

särskilda fallet framstår som en klart mindre ingripande åtgärd än ett
omhändertagande. Som mera ordinära fall av avlägsnande bör betraktas att
någon avlägsnas ut ur en lokal där han har stört ordningen eller från ett visst
område, t. ex. ett nöjesfält eller en idrottsplats. Ett avlägsnande kan
naturligtvis också innebära förflyttning en viss sträcka bort från en plats.
Gäller det annat än en kortare sträcka och innefattar åtgärden ett påtvingat
kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet kan det ifrågasättas om inte
åtgärden i själva verket bör ses som ett omhändertagande och därmed bli
föremål för bl. a. den dokumentation som är föreskriven för sådana
ingripanden. Uppenbarligen skall t. ex. ett ingripande som innebär att
polisen för någon till hans bostad vara att betrakta som ett omhändertagande
och inte som ett avlägsnande.

Inte minst med tanke på de gränsdragningsproblem som kan uppstå vid
tillämpningen av de aktuella bestämmelserna har inom utskottet uppkommit
frågan om inte även avlägsnanden bör bli föremål för dokumentation i vissa
fall. Utskottet har kommit till uppfattningen att ett avlägsnande som är att
hänföra till de av utskottet nyss betecknade ordinära fallen i regel inte
behöver föranleda någon dokumentation beträffande åtgärden från polisens
sida. Är däremot avlägsnandet av annat, mera ingripande slag utan att
åtgärden för den skull är att se som ett omhändertagande anser utskottet att
avlägsnandet bör återspeglas i form av åtminstone ett s. k. ingripandemeddelande.
I sådana fall bör man av bl. a. integritetshänsyn normalt inte söka
klarlägga identiteten hos den som avlägsnas.

I sammanhanget vill utskottet också peka på en fråga som rör dokumentationen
vid omhändertaganden. Om det vid ingripande enligt 13 § polislagen
redan från början framstår som uppenbart gagnlöst att tillgripa ett avlägsnande
eller någon annan mindre ingripande åtgärd för att det avsedda syftet skall
uppnås kan, såsom departementschefen anför, ett omhändertagande undantagsvis
bli nödvändigt. I sådant fall anser utskottet i linje med departementschefens
uppfattning det angeläget att det av dokumentationen beträffande
omhändertagandet framgår vilka omständigheter som motiverat ett direkt
omhändertagande.

Riksdagens beslut i förevarande lagstiftningsärende kommer att ge
anledning till följdförfattningar innefattande ändringar i olika föreskrifter
utfärdade av både regeringen och rikspolisstyrelsen. Utskottet förutsätter att
vad utskottet nu har anfört rörande dokumentation vid ingripanden enligt
13 § polislagen beaktas i detta arbete utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Skyddsvisitation m. m.

Bakgrund

Beträffande kroppsvisitation vid utredning av brott finns regler i 28 kap.
rättegångsbalken.

JuU 1983/84:27

34

Vad angår sådan visitation som behövs från ordnings- och säkerhetssynpunkt
när någon har berövats friheten av polisen (s. k. skyddsvisitation) finns
bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. (häkteslagen). Bestämmelserna om skyddsvisitation i lagen gäller inte
bara häktade och anhållna. De avser i princip alla fall då någon tas in i häkte
eller tas i förvar i polisarrest.

Häkteslagens bestämmelser föreskriver att visitationen skall utföras
”senast” vid ankomsten till förvaringslokalen. Redan i samband med själva
omhändertagandet utför emellertid polismannen rutinmässigt en förberedande
visitation av säkerhetsskäl. En sådan visitation - s. k. provisorisk
skyddsvisitation - syftar till att undersöka om den omhändertagne bär på sig
skjutvapen, verktyg eller annat föremål med vilket han kan skada sig själv,
polismannen eller annan.

I anslutning till ett frihetsberövande är det ofta nödvändigt för polisen att
kunna företa provisorisk skyddsvisitation även när den som omhändertas
inte skall föras till arrest eller häkte. Häkteslagens bestämmelser är då inte
tillämpliga. Det gäller här bl. a. personer som det enligt olika specialförfattningar
åligger polisen att hämta. Befogenheten att skyddsvisitera i sådana fall
har ansetts följa av rätten att göra det frihetsberövande som verkställighetseller
handräckningsåtgärden innebär, i förening med det allmänna bemyndigande
som innefattas i generalklausulen i 2§ polisinstruktionen.

Det har vidare ansetts följa av 2 § polisinstruktionen att en polisman kan
företa provisorisk visitation för att fastställa en omhändertagens indentitet,
t. ex. genom att granska en legitimationshandling som han bär på sig. Ett
exempel erbjuder det fallet att den som omhändertagits enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer m. m. skall föras till sjukhus för vård
eller till sin bostad. Polismannen är nämligen i detta fall skyldig att avge
rapport till sin förman bl. a. för att underrättelse om omhändertagandet skall
kunna sändas till körkortsmyndigheten.

Förslag

I propositionen föreslås att i polislagen upptas en bestämmelse om
polismans rätt att företa skyddsvisitation i vissa fall. Bestämmelsen, som
återfinns i 19 §, innebär att en polisman, som med laga rätt griper eller annars
omhändertar eller avlägsnar någon, i anslutning härtill får kroppsvisitera
denne i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen
eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand eller för att identiteten
hos den mot vilken ingripandet sker skall kunna fastställas.

I motion 2580 begärs att i den aktuella paragrafen tas in en bestämmelse
om att det beträffande den som har omhändertagits enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer m. m. inte får företas kroppsvisitation
för att möjliggöra identifiering. Motionsyrkandet sammanhänger med
motionärernas krav på att man skall slopa polisens rapportering till

JuU 1983/84:27

35

körkortsmyndigheten rörande omhändertagande enligt den nyss nämnda
lagen. Upphör denna rapportering finns det enligt motionärerna inte skäl att
låta polisen få möjlighet att företa kroppsvisitation i identifieringssyfte. -Dessa båda i motion 2580 upptagna frågor behandlar utskottet i det följande
under rubriken Omhändertagande av berusade personer, m. m.

I motion 2581 hemställs att den föreslagna 19 § polislagen kompletteras
med en bestämmelse om rätt för polisen att företa kroppsvisitation för att
eftersöka farliga föremål som kan tänkas bli förklarade förverkade utan
samband med brott. En sådan bestämmelse skulle enligt motionärernas
mening fylla en viktig funktion när det gäller att förebygga våld vid t. ex. stora
idrottsevenemang och popkonserter.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets mening är det av värde att det i lagstiftningen ges
uttryckligt stöd för en polismans befogenhet att företa provisorisk skyddsvisitation
i samtliga fall då någon med stöd av lag grips, omhändertas eller
avlägsnas av polisen. Det förslag härom som läggs fram i propositionen
tillgodoser detta intresse. Utskottet kan därför i princip ställa sig bakom
förslaget.

Önskemålet i motion 2581 innebär att polisen, i 19 § polislagen, skall ges
befogenhet att i vissa fall företa kroppsvisitationer också utan samband med
omhändertagande eller avlägsnande för att söka efter farliga föremål som
kan tänkas komma att förklaras förverkade. Med anledning av motionsönskemålet
vill utskottet nämna att riksdagen förra våren beslutade om
ändringar i brottsbalkens regler om förverkande (36 kap. 3 §). De nya
reglerna - som syftar till att motverka våldsbrottsligheten - innebär vidgade
möjligheter till beslag och förverkande av knivar och andra farliga föremål
som påträffas hos någon i situationer då det finns risk för att föremålen skall
användas vid våldsbrott. Polisen har inte befogenhet att företa kroppsvisitation
för att söka efter ett föremål som kan tänkas bli förklarat förverkat enligt
de nu nämnda reglerna. För att kroppsvisitationen skall få ske förutsätts att
någon kan misstänkas att genom innehav av ett farligt föremål göra sig
skyldig till något brott, t. ex. förberedelse till misshandel. - Kroppsvisitation
kan vidare givetvis ske i anslutning till ett frihetsberövande.

I lagstiftningsärendet rörande de nya förverkandereglerna berördes frågan
om möjligheter för polisen att företa kroppsvisitation utan samband med
brottsutredning (prop. 1982/83:89 s. 19 f). Med hänsyn till att denna fråga
skulle komma att behandlas i det fortsatta arbetet på en ny polislag ansåg
departementschefen att någon reglering i ämnet då inte borde införas,
särskilt som en sådan från pricipiell synpunkt skulle te sig rätt ingripande.
Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran vid riksdagsbehandlingen
av ärendet (JuU 1982/83:23, rskr 216).

Den i motionen aktualiserade frågan om vidgade möjligheter till kroppsvi -

Juli 1983/84:27

36

sitation berörs också i den nu förevarande propositionen. Departementschefen
anser härvidlag att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för att ge
polisen befogenhet att i vissa situationer -1, ex. vid inträde till idrottsevenemang
och popgalor - företa kroppsvisitationer också utan samband med
omhändertagande eller avlägsnande. Han uttalar att en sådan befogenhet,
såsom tidigare framhållits, från principiell synpunkt skulle te sig rätt
ingripande.

Klart är enligt utskottets mening att en utvidgning av polisens befogenheter
att företa kroppsvisitation av det slag som föreslås i motion 2581 skulle
komma att bli ett verksamt medel i ansträngningarna att stävja våldsbrottsligheten
i vissa fall. Utskottet hyser emellertid stor tvekan inför motionsförslaget.
De befogenheter som avses anser utskottet vara alltför långtgående, och
utskottet tar därför avstånd från motionsyrkandet.

Det inledningsvis nämnda yrkandet i motion 2580 om utformningen av
19 § polislagen behandlas i följande avsnitt. Där tas också slutlig ställning till
paragrafens lydelse.

Omhändertagande av berusade personer, m. m.

Bakgrund

I anslutning till att brottsbalkens regler om ansvar för fylleri avskaffades
infördes, med verkan fr. o. m. den 1 januari 1977, lagen om omhändertagande
av berusade personer m. m. (LOB).

Enligt 1 § LOB får den som på allmän plats, utomhus eller inomhus,
anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
omhändertas av en polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd att
ta vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan.
Omhändertagande får också ske om den berusade tillfälligtvis uppehåller sig
i port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som
gränsar till allmän plats. LOB skall tillämpas även i fall då förutsättningar för
ett omhändertagande skulle ha förelegat också enligt 3 § LTO (9 §).

I LOB finns föreskrifter om bl. a. läkarundersökning av den omhändertagne
och om polisens skyldighet att bistå denne med råd och hjälp. Polisen skall
därvid, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som
har till uppgift att tillgodose behovet av hjälp och stöd.

Den som har tagits om hand skall friges så snart det befinns kunna ske utan
men för honom själv och anledning till omhändertagande inte längre
föreligger, dock regelmässigt senast inom åtta timmar efter omhändertagandet.

Som nyss sagts är tillämpningsområdet för LOB i princip begränsat till
allmänna platser. Detta begrepp används i LOB i samma mening som i
brottsbalken, dvs. platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventerad av
allmänheten.

Enligt bestämmelser i körkortsförordningen (1977:722) är polisen skyldig

JuU 1983/84:27

37

att rapportera varje omhändertagande enligt LOB till trafiksäkerhetsverket.
Uppgifterna tas in i körkortsregistret.

LTO/LOB-utredningen tog i sitt betänkande upp frågan om tillämpligheten
av LOB på enskilt område. Utredningen föreslog i detta hänseende en
utvidgning av polisens befogenheter, som gick ut på att LOB skulle ge stöd
för omhändertagande på såväl allmänna som enskilda platser. Ett omhändertagande
där den berusade - eller någon annan - har sin bostad skulle dock
enligt utredningen få ske endast om faran var särskilt allvarlig eller synnerliga
skäl annars talade för det.

Utredningen föreslog vidare bl. a. att polisens rapportering till körkortsmyndigheten
skulle upphöra. Mot den bakgrunden föreslogs inte heller
några regler om förbättrade möjligheter till identifiering.

Förslag

I propositionen föreslås att 1 § LOB ändras så att omhändertagande skall
kunna ske såväl på allmän som enskild plats men att ett absolut undantag görs
för bostäder.

Departementschefen förklarar i propositionen att han inte kan ställa sig
bakom tanken på att slopa rapporteringen till körkortsmyndigheten.

Som beskrivs i föregående avsnitt föreslås i propositionen en bestämmelse
i 19 § polislagen som ger polisen möjlighet att när det behövs företa
kroppsvisitation i identifieringssyfte. Denna bestämmelse skall såsom förslaget
i propositionen är utformat vara tillämplig också i fråga om den som har
omhändertagits enligt LOB.

I motion 760 - som väckts innan propositionen lagts fram - förespråkas att
man skall bibehålla polisens rapportering till körkortsmyndigheten.

I motion 2580 begärs att registreringar av LOB-omhändertagna i körkortsregistret
skall upphöra. I anslutning till detta yrkande förespråkas - som
beskrivits i föregående avsnitt - att det i polislagens 19 § uttryckligen anges
att kroppsvisitation enligt denna paragraf för att möjliggöra identifiering inte
får ske i fråga om den som omhändertagits enligt LOB.

Utskottets överväganden

Det förslag till ändring i 1 § LOB som läggs fram i propositionen innebär
en viss utvidgning av lagens tillämpningsområde; möjligheten att omhänderta
en berusad person begränsas inte, såsom f. n., till de tillfällen då denne
anträffas på en allmän plats eller vissa angränsande platser. Även på
områden som inte utgör allmän plats skall lagen vara tillämplig. Utskottet har
inte något att erinra mot förslaget i denna del.

Förslaget i propositionen innebär vidare att det skall införas ett absolut
förbud för omhändertagande enligt LOB i bostäder. Vid ställningstagande
till förslaget i denna del vill utskottet först uttala sin anslutning till

JuU 1983/84:27

38

departementschefens uppfattning att det finns ett utomordentligt starkt
intresse av att lagen inte opåkallat medger några ingrepp i den enskildes
integritet och privatlivets helgd. Att medge omhändertaganden enligt LOB i
bostäder skulle enligt utskottets mening vara att träda dessa intressen för när
i väsentligt hänseende. - Å andra sidan måste man komma ihåg att
ingripanden som sker enligt LOB inte är uttryck för en repressiv åtgärd från
samhällets sida. Ingripandet skall snarare ses som en hjälpåtgärd riktad mot
någon som till följd av berusning inte kan ta hand om sig själv. Med detta
synsätt framstår en ingreppsmöjlighet också i bostäder som inte fullt så
olustig.

I sammanhanget förtjänar det enligt utskottets mening att beaktas att
polisen redan nu kan ingripa mot berusade personer på enskilt område, och
då också i en bostad, med stöd av andra föreskrifter som tillsammans täcker
en mängd olika situationer. När brott ägt rum kan bestämmelserna i
rättegångsbalken om medtagande till förhör och gripande vara tillämpliga.
Även med stöd av 3 § LTO (13 § polislagen) kan ingripande ske mot den som
är berusad i en bostad, om förutsättningarna för åtgärden eljest föreligger.
Vidare ger lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall i kombination
med 1 § LTO (11 § polislagen) i en del situationer stöd för polisingripanden
av här avsett slag. Slutligen bör också nämnas att polisen med stöd av de
allmänna bestämmelserna om nöd i brottsbalken kan ta om hand den som
anträffas berusad i en bostad. Nödrätten torde dock endast i mycket extrema
fall kunna åberopas som grund för omhändertagande, såsom då det gäller att
avvärja en fara för liv eller hälsa som verkligen är överhängande.

Efter det anförda kan utskottet konstatera att de möjligheter till ingripande
i en bostad som står till buds måste anses i stort sett tillgodose de mest
angelägna behoven av omhändertagande i fråga om berusade personer. Vid
sådant förhållande och med hänsyn till de starka integritetsintressen som här
gör sig gällande kan utskottet biträda förslaget att tillämpningsområdet för
LOB inte utsträcks till att omfatta också bostäder. Utskottet godtar alltså den
reglering som i detta hänseende föreslås i propositionen.

När det sedan gäller den i motionerna 760 och 2580 aktualiserade frågan
om polisens rapportering av omhändertaganden enligt LOB till körkortsregistret
vill utskottet understryka att detta spörsmål i första hand måste
bedömas från trafiksäkerhetssynpunkt. Det finns onekligen ett starkt
samband mellan sådana omhändertaganden och opålitlighet i nykterhetshänseende.
Slopas den nuvarande rapporteringen från polisen skulle detta i
avsevärd mån försvåra körkortsmyndighetens möjligheter att rätt bedöma en
körkortssökandes eller körkortsinnehavares förhållanden vad gäller kravet
på ett nyktert levnadssätt. Även om rapporteringssystemet har vissa
svagheter- bl. a. när det gäller möjligheterna att identifiera de omhändertagna
- anser utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen och i motion

JuU 1983/84:27

39

760 att polisens rapportering för registrering i körkortsregistret f. n. inte kan
undvaras.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 2580 i denna
del. - Utskottets ställningstagande innebär att det saknas anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion 760 i denna del.

Med den ståndpunkt som utskottet intagit i frågan om polisens rapportering
till körkortsregistret följer att utskottet också avstyrker bifall till
yrkandet i motion 2580 om ett undantag i fråga om visitation för att
möjliggöra identifiering av den som omhändertagits enligt 1 § LOB.

Enligt utskottets mening tillgodoser den i propositionen föreslagna
bestämmelsen i 19 § polislagen om möjlighet i vissa fall till kroppsvisitation i
identifieringssyfte bl. a. intresset av att förbättra polisens möjligheter att
fastställa identiteten på den som har omhändertagits enligt LOB. Möjligheterna
att identifiera omhändertagna personer tillgodoser enligt utskottets
mening ett viktigt rättssäkerhetsintresse. Utskottet tillstyrker att förslaget i
denna del genomförs. På de skäl utskottet anfört i föregående avsnitt godtas
även i övrigt det i propositionen framlagda förslaget till 19 § polislagen.

Befogenheter för genomförande av blodprovstagning
Bakgrund

I 28 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om husrannsakan samt
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Regleringen tar sikte på användningen
av dessa tvångsmedel vid brottsutredande verksamhet.

Blodprovstagning innefattas i befogenheten att företa kroppsbesiktning.
Enligt reglerna härom, som finns i 28 kap. 12 § RB, får kroppsbesiktning
företas på den som skäligen kan misstänkas för brott varpå fängelse kan följa.
På rattfylleri och rattonykterhet kan följa fängelse. Blodprov får inte tas av
annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. - Enligt lagen (1976:1090)
om alkoholutandningsprov får blodprov tas på den som vägrar att medverka
till utandningsprov även om förutsättningar för blodprovstagning inte
föreligger enligt 28 kap. 12 § RB.

Förekommer anledning att brott förövats varpå kan följa fängelse får
enligt 28 kap. 11 § RB kroppsvisitation företas för eftersökande av föremål
som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet som kan
ha betydelse för utredningen om brottet.

Regler om husrannsakan finns i 28 kap. 1 och 2 §§ RB. Bestämmelserna i
1 § gäller husrannsakan för eftersökande av föremål. I 2 § upptas regler om
s. k. personell husrannsakan. Sådan husrannsakan får företas i syfte att söka
efter den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller
till inställelse vid domstol.

JuU 1983/84:27

40

Förslag

I propositionen föreslås en ändring i reglerna om personell husrannsakan i
28 kap. 2 § RB. Ändringen innebär att möjligheten att företa sådan
husrannsakan vidgas till att avse även situationer när kroppsvisitation enligt
28 kap. 11 § RB eller kroppsbesiktning enligt 12 § samma kapitel skall
företas.

I motion 2581 förespråkas att i 28 kap. RB tas in föreskrifter om polisens
befogenheter att till provtagningsstället medta den som skall underkastas
blodprovstagning.

Utskottets överväganden

Enligt vad som sägs i propositionen har yppats viss tvekan om huruvida
personell husrannsakan får företas i syfte att genomföra kroppsbesiktning. I
det praktiska polisarbetet sägs fråga ha uppkommit huruvida polisen under
förföljande av en person som är misstänkt för rattfylleri får t. ex. forcera
dörren till en lägenhet dit den misstänkte tagit sin tillflykt. Genom det förslag
som läggs fram i propositionen undanröjs tvekan om det befogade i ingrepp
av detta slag. Utskottet tillstyrker att den föreslagna ändringen i 28 kap. 2 §
RB genomförs.

Med anledning av motionsspörsmålet skall först sägas att kroppsbesiktning
i form av blodprovstagning i praktiken inte lär förekomma i omedelbar
anslutning till den plats, vanligen ute i trafiken, där den brottsmisstänkte
ertappas. Regelmässigt sker blovprovstagningen på en sjukvårdsinrättning
eller polisstation. - Motionsspörsmålet gäller sålunda frågan om det föreligger
behov av lagstiftning beträffande befogenheten att till provtagningsstället
medta den på vilken blodprov skall tas.

Utskottet vill vid ställningstagande till spörsmålet mera allmänt framhålla
att det av en lagstadgad rätt att bruka ett tvångsmedel i åtskilliga fall måste
följa en befogenhet att också vidta visst ingrepp eller andra åtgärder som är
nödvändiga för att rätten att bruka tvångsmedlet inte skall bli ändamålslös.
Även befogenhet till andra åtgärder torde kunna härledas ur en lagbestämmelse
om rätt att bruka tvångsmedlet. Det sagda gäller även om ingreppet
eller åtgärden i sig har karaktär av ett tvångsmedel eller eljest utförs
tvångsvis. Ett exempel på det som här sagts utgör polisens medtagande av en
för trafiknykterhetsbrott misstänkt person till blodprovstagning på polisstationen.
Ett annat erbjuder den i det föregående (s. 34) beskrivna befogenheten
för polisen att företa provisorisk skyddsvisitation vid sådana omhändertaganden
där häkteslagens regler om skyddsvisitation inte är tillämpliga.

De lagförslag som läggs fram i propositionen präglas av en strävan att så
långt det är möjligt i lag närmare beskriva polisens befogenheter att vidta
olika ingrepp. En lagreglering på området är inte bara i vissa fall nödvändig
för att tillgodose de krav som regeringsformen uppställer utan tjänar också
syftet att undanröja viss osäkerhet som f. n. ibland kan råda om vilka ingrepp

JuU 1983/84:27

41

som får ske. Lagförslagen kan enligt utskottets uppfattning - om de
genomförs - emellertid inte sägas innebära att en uttömmande reglering av
polisens ingreppsmöjligheter har åstadkommits; det är uppenbarligen f. ö.
knappast lämpligt eller ens möjligt att söka åstadkomma något sådant.

En lagstiftning av den innebörd som efterlyses i motionen skulle enligt
utskottets uppfattning innebära ett steg i riktning mot en alltmer uttömmande
reglering av ingreppsmöjligheterna. Utskottet anser, som antytts, att
något sådant inte är särskilt lämpligt i detta fall. Ett genomförande av
motionsförslaget skulle nämligen kunna ge anledning till icke avsedda
motsatsslut på andra områden som nu knappast kan överblickas. Mot den
bakgrunden och eftersom det inte finns något egentligt behov av sådant slag
som ligger bakom förslagen i propositionen av att nu lagreglera befogenheten
att till provtagningsstället medta den på vilken blodprov skall tas avstyrker
utskottet bifall till yrkandet härom i motion 2581.

Övriga förslag i propositionen

De förslag som läggs fram i propositionen och som utskottet inte särskilt
behandlat i det föregående föranleder inget annat uttalande från utskottets
sida än att ikraftträdandet av lagförslagen - med hänsyn till behovet av tid för
utbildning och förberedelsearbete - bör senareläggas och ske den dag
regeringen bestämmer.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvaret för förundersökningar
att riksdagen avslår motion 1983/84:394,

2. beträffande polismansbegreppet

att riksdagen avslår motion 1983/84:2581 i denna del (yrkande 1),

3. beträffande insynen i polisverksamheten
att riksdagen avslår motion 1983/84:374,

4. beträffande polismans rapporteringsskyldighet m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2581 i denna del
(yrkande 2) antar 9 § i det genom proposition 1983/84:111 framlagda
förslaget till polislag,

5. beträffande användning av våld

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2581 i dessa delar
(yrkandena 3 och 4) antar 10 § i det under moment 4 nämnda
förslaget till polislag,

6. beträffande ingripande vid ordningsstörningar m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2580 i denna del
(yrkande 2 delvis) och motion 1983/84:2582 antar 13 § i det under
moment 4 nämnda förslaget till polislag,

JuU 1983/84:27

42

7. beträffande utvidgning av möjligheterna till kroppsvisitation

att riksdagen avslår motion 1983/84:2581 i denna del (yrkande 5),

8. beträffande omhändertagande av berusade personer

att riksdagen antar 1 § i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m.,

9. beträffande polisens rapportering till körkortsregistret

att riksdagen avslår motion 1983/84:760 i denna del (yrkande 3) och
motion 1983/84:2580 i denna del (yrkande 1),

10. beträffande polislagens regler om kroppsvisitation

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2580 i denna del
(yrkande 2 delvis) antar 19 § i det under moment 4 nämnda
förslaget till polislag,

11. beträffande möjligheterna att företa husrannsakan

att riksdagen antar 28 kap. 2 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

12. beträffande befogenheter för genomförande av blodprovstagning
att riksdagen avslår motion 1983/84:2581 i denna del (yrkande 6),

13. att riksdagen antar det under moment 4 nämnda förslaget till
polislag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det
föregående, dock med den ändring att punkt 1 i övergångsbestämmelserna
ges följande lydelse: Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer,

14. att riksdagen antar det under moment 11 nämnda förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan i det momentet, dock med den ändring att
ikraftträdandebestämmelsen ges följande lydelse: Denna lag träder
i kraft den dag regeringen bestämmer,

15. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, dock med den ändring att
ikraftträdandebestämmelsen ges följande lydelse: Denna lag träder
i kraft den dag regeringen bestämmer,

16. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen (1980:376), dock med den
ändring att ikraftträdandebestämmelsen ges följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer,

17. att riksdagen antar det under moment 8 nämnda förslaget till lag
om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan
i det momentet, dock med den ändring att ikraftträdandebestämmelsen
ges följande lydelse: Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer,

18. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid

JuU 1983/84:27

43

polisiär övervakning, dock med den ändring att ikraftträdandebestämmelsen
ges följande lydelse: Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer,

19. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), dock med den
ändring att första meningen i övergångsbestämmelserna ges följande
lydelse: Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer,

20. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), dock med
den ändring att första meningen i övergångsbestämmelserna ges
följande lydelse: Denna lag träder i kraft den dag regeringen
bestämmer.

Stockholm den 8 maj 1984

På justitieutskottets vägnar

LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m), Birthe Sörestedt (s) och Elving
Andersson (c).

Reservationer

1. Polismansbegreppet (mom. 2)

Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 24 med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av flera skäl angeläget att polismansbegreppet
ges en klar definition i författningstext. Med tanke på att begreppet
polisman förekommer, förutom i förslaget till polislag, i flera olika gällande
författningar, däribland rättegångsbalken och anknytande författningar, bör
definitionen ges en generell giltighet.

14 kap. 2 § lagen (1976:600) om offentlig anställning föreskrivs att endast
svensk medborgare får inneha eller utöva bl. a. tjänst som polisman. Vad
gäller polismän ges i övrigt f. n. en definition av begreppet i polisinstruktionen.
Att denna är en författning som har beslutats av regeringen - ett
förhållande som hänför sig till normgivningskompetensens fördelning enligt

Juli 1983/84:27

44

tidigare grundlag - talar enligt utskottets mening inte för att polismansbegreppet
även framdeles bestäms av regeringen. I likhet med vad som gäller i
fråga om domare och åklagare (4 resp. 7 kap. rättegångsbalken) anser
utskottet att såsom föreslås i motionen motsvarande bestämmelser om
polismansbegreppet bör tas in i lag, och då lämpligen polislagen.

En bestämmelse i polislagen som lägger fast polismansbegreppet bör
lämpligen inte vara lika detaljerad som nuvarande definition i polisinstruktionen;
lagen bör - efter mönster av den reglering som finns beträffande
domare och åklagare - endast uppta den grundläggande definitionen.
Utformningen av en sådan bestämmelse bör ankomma på regeringen. Ett
förslag bör skyndsamt föreläggas riksdagen.

Vad utskottet sålunda med anledning av motion 2581 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Med detta uttalande godtar utskottet f. n. propositionen i här behandlad
del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande polismansbegreppet
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2581 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende,

2. Polismans rapporteringsskyldighet m. m. (mom. 4)

Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 28 med ”erinran mot” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tillämpningsområdet för institutet rapporteftergift har
lagts fast på ett från kriminalpolitisk synpunkt ändamålsenligt sätt genom den
reglering som finns i 12 § polisinstruktionen. Under remissbehandlingen av
förevarande lagstiftningsärende har det inte kommit fram önskemål om en
förändring av institutet rapporteftergift i den riktning som anges i propositionen.
Att i ett sådant läge utvidga institutets tillämpningsområde anser
utskottet inte påkallat. Såsom förespråkas i motion 2581 bör den nuvarande
regleringen på området alltså inte ändras till sitt innehåll.

När det sedan gäller formerna för en reglering på området anser utskottet
att institutet rapporteftergift har en sådan allmän betydelse att det inte bara
som föreslås i propositionen bör ha stöd i lag utan även bör få sitt materiella
innehåll genom lagstiftning. För en sådan ordning talar bl. a. det förhållandet
att regleringen på angränsande områden - åtalsunderlåtelse (20 kap. 7 §
rättegångsbalken) och nedläggande av förundersökning i vissa fall (23 kap.
4 a § samma balk) - har skett i lag.

Såsom anges i motion 2581 bör de lagregler om rapporteftergift som

JuU 1983/84:27

45

utskottet förordar tas in i polislagens 9§. Reglerna bör utformas på sätt
framgår av utskottets hemställan nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande polismans rapporteringsskyldighet m. m.
att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:111 och
motion 1983/84:2581 i denna del (yrkande 2) antar 9 § i det genom
propositionen framlagda förslaget till polislag med den ändring att
paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal,
skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.

En polisman får lämna rapportef- En polisman får lämna rapporteftergift
enligt föreskrifter som rege- tergift eller låta bli att lämna rapport

ringen meddelar. vidare till åklagaren och nöja sig med

ett påpekande eller en erinran till den
felande om det inte är föreskrivet
svårare straff än böter för brottet och
brottet med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet är obetydligt.
Detsamma gäller i fråga om
överträdelser som omfattas av förordnande
enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift.

En polisman som leder förundersökning
ifråga om snatteri får låta bli
att lämna rapport vidare till åklagare
och i stället låta saken bero vid en
erinran, om brottet med hänsyn till
värdet på det tillgripna och övriga
omständigheter är obetydligt.

3. Användning av våld (mom.5)

Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 30 med ”10 § polislagen” bort ha följande lydelse:

Såsom anförts i motion 2581 finns det anledning till kritik mot den
utformning av punkt 3 som föreslås i propositionen. Enligt denna punkt ges
polisen möjlighet att ingripa med våld bl. a. när det är fråga om att avvärja en
straffbelagd handling. Även om man beaktar att polisen har att iaktta
proportionalitetsprincipen när den ingriper torde förevarande punkt, såvitt
gäller avvärjande av brott, ge möjlighet till våldsanvändning i alltför många

JuU 1983/84:27

46

fall. Utskottet anser att detta inte är godtagbart. Möjligheterna att använda
våld enligt punkt 3 bör såsom påpekas i motionen vara uteslutna när det är
fråga om bl. a. brott av ordningskaraktär.

Enligt utskottets mening bör våldsanvändningen för avvärjande av brott
enligt förevarande punkt, såsom föreslås i motionen, avgränsas på samma
sätt som i gällande bestämmelser om nödvärn i 24kap. 1 § brottsbalken. Att
ingripa med våld bör sålunda få ske om det är fråga om att avvärja ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
Med en sådan avgränsning av ingreppsbefogenheten utesluts en rad bagatellartade
brott.

Bestämmelsen såvitt gäller punkt 3 bör ges den utformning som framgår av
utskottets hemställan nedan.

När det sedan gäller det i motionen upptagna yrkandet om att punkt 6 i 10 §
bör utgå vill utskottet slå fast att reglerna om polisens befogenheter att
använda våld måste utformas så detaljerat som möjligt. I likhet med vad som
sägs i motionen anser utskottet att det inte kan godtas att man inför en
allmänt formulerad bestämmelse om polisens rätt att använda våld. Den i
propositionen föreslagna punkt 6 är enligt utskottets mening av sådant slag.

Utskottet anser att det för alla de fall då tvång från polisens sida kan vara
befogat är möjligt att härleda erforderliga befogenheter ur de regler som
finns i paragrafens övriga punkter liksom ur de regler som i övrigt föreslås i
polislagen. Vid sådant förhållande vore det enligt utskottets mening att gå för
långt att införa den allmänna befogenheten enligt punkt 6, även om den
endast är avsedd att utnyttjas i rena undantagsfall.

Det anförda innebär att utskottet ansluter sig till den i motionen framförda
uppfattningen att punkt 6 i 10 § förslaget till polislag bör utgå.

Utskottet tillstyrker - med de ändringar som föreslagits i det föregående -den reglering som enligt propositionen föreslås i 10 § polislagen.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande användning av väld
att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1983/
84:2581 i dessa delar (yrkandena 3 och 4) antar 10 § i det under
moment 4 nämnda förslaget till polislag med den ändring att
paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

10 §

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra
en tjänsteåtgärd, om

1. han möts med våld eller hot om våld,

2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas
friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när

JuU 1983/84:27

47

Regeringens förslag

Utskottets förslag

han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,

3. det är fråga om att avvärja en
straffbelagd handling eller en fara för
liv, hälsa eller värdefull egendom
eller för omfattande skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd
skall avvisa eller avlägsna någon från
ett visst område eller utrymme eller
verkställa eller biträda vid kroppsvisitation,
kroppsbesiktning eller annan
liknande åtgärd, vid beslag eller
annat omhändertagande av egendom
eller vid sådan husrannsakan
som avses i rättegångsbalken,

5. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område, biträda
någon i myndighetsutövning med en
sådan eller någon liknande åtgärd
eller vid exekutiv förrättning enligt
vad som är föreskrivet därom, eller

6. åtgärden i annat fall är
oundgängligen nödvändig för den
allmänna ordningens eller säkerhetens
upprätthållande och det är uppenbart
att den inte kan genomföras
utan våld.

I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om
polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.

Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap.
brottsbalken.

3. det är fråga om att avvärja ett
påbörjat eller överhängande brottsligt
angrepp på person eller egendom
eller en fara för liv, hälsa eller värdefull
egendom eller för omfattande
skada i miljön,

4. polismannen med laga stöd
skall avvisa eller avlägsna någon från
ett visst område eller utrymme eller
verkställa eller biträda vid kroppsvisitation,
kroppsbesiktning eller annan
liknande åtgärd, vid beslag eller
annat omhändertagande av egendom
eller vid sådan husrannsakan
som avses i rättegångsbalken, eller

5. polismannen annars med laga
stöd har att bereda sig tillträde till,
avspärra, tillstänga eller utrymma
byggnad, rum eller område, biträda
någon i myndighetsutövning med en
sådan eller någon liknande åtgärd
eller vid exekutiv förrättning enligt
vad som är föreskrivet därom.

4. Ingripande vid ordningsstörningar m. m. (mom. 6)

Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”De förslag”
och slutar med ”särskild reglering” bort ha följande lydelse:

Vid ställningstagande till de förslag som framförs i propositionen och
motionerna vill utskottet till att börja med slå fast att polisen för att fullgöra
den övergripande uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
ytterst måste ha tillgång till ett så ingripande tvångsmedel som frihetsberövande.
Befogenheten att använda tvångsmedlet måste dock enligt utskottets
mening begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

När det gäller förutsättningarna för ett omhändertagande innebär förslaget
i propositionen i sak inte några ändringar i förhållande till vad som f. n.

JuU 1983/84:27

48

gäller enligt 3 § LTO. Ett frihetsberövande skall sålunda enligt förslaget till
13 § polislagen i propositionen även framdeles kunna ske av den som genom
sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara
för denna.

En reglering av detta slag har enligt utskottets mening först och främst den
svagheten att den inte kan sägas vara tillräckligt tydlig, och tillämpningen av
regleringen är knappast förutsebar. Den enskilde kan inte utan vidare
bedöma vilka åtgärder från hans sida som kan leda till ett frihetsberövande.
Oklarheten leder naturligtvis också till viss osäkerhet för polisen när det
gäller bestämmelsens tillämpning.

Utskottet vill i sammanhanget vidare peka på att LTO/LOB-utredningens
undersökningar rörande den praktiska tillämpningen av 3 § LTO visar att det
så gott som undantagslöst är så att, när någon har omhändertagits på grund av
ordningsstörningar, polisen också har kunnat omhänderta honom för att
avvärja straffbelagd gärning eller närmare bestämt för att avbryta en
pågående brottslighet. De brott som det i första hand handlar om är
förargelseväckande beteende, ofredande, ringa misshandel, åverkan, hemfridsbrott
och olaga intrång, men också ohörsamhet mot ordningsmakten,
vårdslöshet i trafik, brott mot vägtrafikkungörelsen och brott mot lokal
ordningsstadga hör till de brott som ofta förekommer. Enligt utskottets
mening ger utredningens undersökning stöd för uppfattningen att ordningsstörningar
som är av den styrkan att de motiverar ett omhändertagande i
regel också innefattar någon typ av brott. Detta innebär enligt utskottets
uppfattning att det, f. ö. i linje med vad departementschefen säger, knappast
finns något egentligt behov av en möjlighet att kunna ingripa med frihetsberövande
mot någon enbart på grund av en ordningsstöming.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att befogenheterna att
ingripa med frihetsberövande i syfte att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet bör - till skillnad från vad som föreslås i propositionen - begränsas
till situationer där det gäller att avvärja brott. Att en sådan avgränsning av
förutsättningarna för omhändertagande, såsom departementschefen befarar,
skulle ge upphov till praktiska tillämpningsproblem anser utskottet
osannolikt. Tvärtom bör den ordning som utskottet förordar vara ägnad att
undanröja de svårigheter som är förknippade med tillämpningen av nuvarande
regler.

Med denna ordning, som alltså innebär att omhändertagande enligt 13 §
polislagen får ske endast när fråga är om att avvärja brott, åstadkommer man
en reglering som bättre än förslaget i propositionen motsvarar berättigade
krav på rättssäkerhet och förutsebarhet. Vidare får man en form av indirekt
domstolsprövning av ett frihetsberövande genom att åtal beträffande den
gärning som har föranlett omhändertagandet kan förekomma.

Den ståndpunkt utskottet har intagit till frågan om vilka förutsättningar
som bör föreligga för ett omhändertagande ligger nära de förslag som
framförts i motionerna. I överensstämmelse med vad som föreslås i

JuU 1983/84:27

49

propositionen anser utskottet att det i paragrafen bör utsägas att polisen när
den ingriper i första hand skall välja mindre ingripande åtgärder än
omhändertagande.

Reglerna om omhändertagande i 13 § polislagen bör ges den lydelse som
framgår av utskottets hemställan.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ingripande vid ordningsstörningar m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen samt motion 1983/
84:2580 i denna del (yrkande 2 delvis) och motion 1983/84:2582
antar 13 § i det under moment 4 nämnda förslaget till polislag med
den ändring att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

13 §

Om någon genom sitt uppträdande Om det behövs för att upprätthålla
stör den allmänna ordningen eller allmän ordning eller annars är nöd utgör

en omedelbar fara för denna, vändigt får en polisman från visst

får en polisman, när det är nödvän- område eller utrymme avvisa eller

digt för att ordningen skall kunna avlägsna den som begår brott och

upprätthållas, avvisa eller avlägsna som trots tillsägelse fortsätter

honom från visst område eller utrym- därmed,

me. Detsamma gäller om en sådan
åtgärd behövs för att en straffbelagd
handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda
resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Särskilt yttrande

Omhändertagande av berusade personer, m. m. (mom. 9)

Hans Petersson i Röstånga (fp) anför:

Enligt bestämmelser i körkortsförordningen är polisen skyldig att för
registrering i körkortsregistret rapportera varje omhändertagande enligt
LOB. Vid bedömningen av frågan om denna rapporteringsskyldighet skall
behållas måste givetvis trafiksäkerhetssynpunkterna beaktas.

Samtidigt måste man vid frågans bedömning också beakta att LOB främst
skall tjäna intresset av att ge den omhändertagne stöd och hjälp. Det är enligt
min mening angeläget att tillämpningen av bestämmelser om omhändertagande
av akut berusade så långt det är möjligt anknyter till de principer som
har lagts fast för socialtjänsten. Ett omhändertagande bör således inte
onödigtvis förenas med åtgärder som uppfattas som repressiva och som
skapar misstro och motvilja hos den omhändertagne.

En sådan åtgärd utgör enligt min mening anteckningen i körkortsregistret.

JuU 1983/84:27

50

Den uppfattas inte som rättvis eftersom så många olika omständigheter och
tillfälligheter inverkar på om ett omhändertagande över huvud taget kommer
till stånd eller ej. De verkningar anteckningen får i körkortshänseende kan
drabba olika omhändertagna mycket olika beroende på körkortsinnehav,
yrkesarbete m. m.

Den nuvarande ordningen är enligt min mening särskilt otillfredsställande
därigenom att den som genom förslagenhet eller på grund av tillfälligheter
lyckas dölja sin identitet kan undkomma de nyss nämnda verkningarna av
omhändertagandet.

Polisens rapportering till körkortsregistret bör dock enligt min mening
bibehållas förutsatt att det är möjligt att med lämpliga metoder ändra
nuvarande ordning på ett sådant sätt att de som omhändertas i fortsättningen
blir identifierade eller i vart fall förblir oidentifierade i så få fall att det kan
anses sakna betydelse. För att få till stånd en sådan ordning torde emellertid
krävas ganska långtgående ingrepp i den omhändertagnes fri- och rättigheter.
Det enda verkligt effektiva sättet att helt undanröja problemen på
området skulle vara att hålla kvar den omhändertagne hos polisen på
obestämd tid i avvaktan på att identifiering kan ske. En sådan ordning är helt
otänkbar i vårt samhälle.

De förslag som läggs fram i propositionen vad gäller kroppsvisitation i
identifieringssyfte (19 § polislagen) och omhändertagande för identifiering
(14 § polislagen) kan i vissa fall öka polisens möjligheter att identifiera dem
som omhändertas enligt LOB.

För min del är jag inte övertygad om att de nämnda förslagen på något
avgörande sätt kan råda bot på de problem som föreligger i fråga om
identifieringen av den som omhändertas enligt LOB. Skulle det efter en tid
visa sig att problemen kvarstår bör enligt min mening frågan om ett slopande
av polisens rapportering till körkortsregistret tas upp till förnyat övervägande.

JuU 1983/84:27

51

Innehållsförteckning

Propositionen m. m 1

Propositionens lagförslag 2

Polislag 2

Lag om ändring i rättegångsbalken 10

Lag om ändring i brottsbalken 10

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376) 12

Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av

berusade personer m.m 13

Lag om ändring i lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid

polisiär övervakning 15

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 16

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) 16

Motionerna 17

Motioner väckta med anledning av propositionen 17

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1984 18

Utskottet 19

Inledning 19

Propositionens huvudsakliga innehåll 20

Utskottets allmänna synpunkter 20

Ansvaret för förundersökningar 21

Bakgrund 21

Förslag 22

Utskottets överväganden 22

Polismansbegreppet 23

Bakgrund 23

Förslag 23

Utskottets överväganden 23

Insynen i polisverksamheten 24

Bakgrund 24

Förslag 24

Utskottets överväganden 25

Polismans rapporteringsskyldighet m.m 26

Bakgrund 26

Förslag 26

Utskottets överväganden 26

Användning av våld 28

Bakgrund 28

Förslag 29

Utskottets överväganden 29

Ingripande vid ordningsstörningarm. m 31

Bakgrund 31

Förslag 31

Utskottets överväganden 32

JuU 1983/84:27 52

Skyddvisitation m. m 33

Bakgrund 33

Förslag 34

Utskottets överväganden 35

Omhändertagande av berusade personer, m. m 36

Bakgrund 36

Förslag 37

Utskottets överväganden 37

Befogenheter för genomförande av blodprovstagning 39

Bakgrund 39

Förslag 40

Utskottets överväganden 40

Övriga förslag i propositionen 41

Utskottets hemställan 41

Reservationer 43

1. Polismansbegreppet(mom.2)(m) 43

2. Polismans rapporteringsskyldighet m.m. (mom. 4) (m) 44

3. Användning av våld (mom.5) (m) 45

4. Ingripande vid ordningsstörningar m.m. (mom. 6) (fp) 47

Särskilt yttrande 49

Omhändertagande av berusade personer, m. m. (fp) 49

minab/gotab 78503 Stockholm 1984