JuU 1983/84:25

Justitieutskottets betänkande
1983/84:25

om sexualbrotten (prop. 1983/84:105 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1983/84:105 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i jordabalken,

4. lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479),

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 13.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1983/84:2557 av Martin Olsson m. fl. (c),
1983/84:2558 av Allan Ekström (m), 1983/84:2559 av Karin Israelsson (c)
och Rosa Östh (c), 1983/84:2560 av Tore Nilsson (m), 1983/84:2561 av
Gunnel Jonäng (c), 1983/84:2562 av Linnea Hörlén (fp), 1983/84:2563 av
Hans Petersson i Röstånga m.fl. (fp), 1983/84:2564 av Gunilla André (c),
1983/84:2565 av Siri Häggmark (m), 1983/84:2566 av Margareta Gard m. fl.
(m), 1983/84:2567 av Margareta Persson (s) och Ingrid Andersson (s),
1983/84:2568 av Lars Werner m.fl. (vpk) och 1983/84:2569 av Per-Olof
Strindberg m.fl. (m) samt de under allmänna motionstiden 1982/83 väckta
motionerna 1982/83:314 av Gunnel Jonäng (c), 1982/83:685 (yrkande 1) av
Ola Ullsten m. fl. (fp) och 1982/83:1753 av Maj-Lis Lööw m. fl. (s, m, c, fp,
vpk). Motionsyrkandena redovisas på s. 10.

Före och under ärendets beredning har till utskottet inkommit ett mycket
stort antal skrifter från olika organisationer och enskilda personer angående
frågor som behandlas i propositionen.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1983184. 7 sami. Nr 25

JulJ 1983/84:25

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § och 6 kap. brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.
3 §

Den som eljest, medelst olaga
tvång eller vilseledande, föranleder
att någon kommer i krigs- eller arbetstjänst
eller annat dylikt tvångstillstånd
eller förmår någon att begiva
sig till eller kvarstanna å
utrikes ort, där han kan befaras
bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad
till otuktigt levnadssätt eller
på annat sätt råka i nödläge, dömes
för försättande i nödläge till
fängelse, lägst ett och högst tio år.

Den som, / annat fall än som
avses i 1 eller 2 §, genom olaga
tvång eller vilseledande, föranleder
att någon kommer i krigs- eller arbetstjänst
eller annat sådant
tvångstillstånd eller förmår någon
att bege sig till eller stanna kvar på
utrikes ort, där han kan befaras bli
utsatt för förföljelse eller utnyttjad
för tillfälliga sexuella förbindelser
eller på annat sätt råka i nödläge,
döms för försättande i nödläge
till fängelse, lägst ett och
högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

6 kap.

Om sedlighetsbrott

Tvingar man kvinna till samlag
genom våld å henne eller genom
hot som innebär trängande fara,
dömes för v å 1 d t ä k t till fängelse,
lägst två och högst tio år. Lika med
våld anses att försätta kvinnan i
vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller
eljest att anse som mindre grovt,
dömes för våldförande till fängelse
i högst fyra år.

Om sexualbrott

Den som tvingar annan till samlag
eller därmed jämförligt sexuellt
umgänge genom våld eller genom
hot som innebär eller för den hotade
framstår som trängande fara,
döms för våldtäkt till fängelse,
lägst två och högst sex år. Lika med
våld anses att försätta någon i vanmakt
eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn till våldets
eller hotets art och omständigheterna
i övrigt att anse som mindre
allvarligt, döms till fängelse i högst
fyra år.

Är brottet grovt, döms för grov
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om våldet var livsfarligt
eller om den som begått gärningen

JuU 1983/84:25

Nuvarande lydelse

Den som, i annat fall än i 1 §
sägs, förmår någon till samlag eller
annat känsligt umgänge medelst
olaga tvång eller genom grovt
missbruk av dennes beroende ställning
eller övar känsligt umgänge
med någon under otillbörligt utnyttjande
av att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd
eller är sinnessjuk eller sinne
sslö, dömes för frihetskränkande
otukt till fängelse i högst
fyra år.

3 §

Har någon konstigt umgänge med
barn under femton år, dömes för
otukt med barn till fängelse i
högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig
särskilt hänsynslöst mot barnet eller
brottet eljest är att anse som
grovt, skall dömas till fängelse,
lägst två och högst åtta år.

Föreslagen lydelse

tillfogat allvarlig skada eller allvarlig
sjukdom eller annars visat särskild
råhet.

Den som, i annat fall än som
avses i 1 §, genom olaga tvång förmår
någon till sexuellt umgänge,
döms för sexuellt tvång till
fängelse i högst fyra år.

Den som förmår annan till sexuellt
umgänge genom att grovt missbruka
hans eller hennes beroende
ställning eller genom att otillbörligt
utnyttja att han eller hon befinner
sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd, döms för
sexuellt u t n y 11 j a n d e till fängelse
i högst fyra år.

4 §

Har någon sexuellt umgänge med
den som är under arton år och som
är hans avkomling eller står under
hans fostran eller för vars vård eller
tillsyn han har att svara på grund
av myndighets beslut, döms för
sexuellt utnyttjande av underårig
till fängelse i högst fyra
år.

Om den som har begått gärningen
har handlat särskilt hänsynslöst
mot den underårige eller om brottet
i annat fall är att anse som grovt,
skall dömas för grovt sexuellt
utnyttjande av underårig till
fängelse, lägst två och högst åtta år.

tl Riksdagen 1983184. 7 sami. Nr 25

Juli 1983/84:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §'

Har någon känsligt umgänge
med den som är under aderton år
och som står under hans tillsyn vid
skola, anstalt eller annan inrättning
eller som eljest står under
hans övervakning, vård eller lydnad
eller sker det under utnyttjande
i annat fall av den underåriges beroende
ställning, dömes för otukt
med ungdom//// fängelse i högst
fyra år.

5 §2

Har någon samlag med eget barn
eller dess avkomling, dömes för
otukt med avkomling till
fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt helsyskon,
dömes för otukt med
syskon till fängelse i högst ett år.

Har någon, / annat fall än som
avses i 4 §, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för
sexuellt umgänge med avkomling
till fängelse i högst två
år.

Den som har samlag med sitt helsyskon,
döms för sexuellt umgänge
med s y sk on till fängelse
i högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat otillbörlig sätt.

6 §

Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton
år, döms för sexuellt umgänge
med barn till fängelse i
högst fyra år.

6 §

Den som berör barn under femton
år på sedlighetssårande sätt,
dömes, om gärningen ej är belagd
med straff enligt vad förut i detta
kapitel är sagt, för otuktigt beteende
till böter eller fängelse i
högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon
blottar sig för annan på sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest

Den som, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
berör barn under femton år eller
förmår barnet att företa eller medverka
i någon handling med sexuell
innebörd, döms för sexuellt
ofredande till böter eller fängelse
i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon
blottar sig för annan på sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest

1 Senaste lydelse 1978: 103.

2 Senaste lydelse 1973:648.

JuU 1983/84:25

Nuvarande lydelse

genom ord eller handling som uppenbart
sårar tukt och sedlighet
uppträder anstötligt mot annan.

7 §3

Om någon vanemässigt eller för
att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt
eller om någon förleder den
som är under tjugo år till sådant
levnadssätt, dömes för koppleri
till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till
fängelse, lägst två och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
främjat otuktigt levnadssätt
i större omfattning eller
hänsynslöst utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild
vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, dömes
för främjande av otukt till
böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §4

Den som genom att utlova eller
giva ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under aderton
år, dömes för förförelse av
ungdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Föreslagen lydelse

genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt
uppträder anstötligt mot annan.

8 §

Den som främjar eller på ett otillbörligt
sätt ekonomiskt utnyttjar att
annan har tillfälliga sexuella förbindelser
mot ersättning, döms för
k o p p 1 e r i till fängelse i högst fyra
år.

Får den som med nyttjanderätt
har upplåtit en lägenhet vetskap
om att lägenheten helt eller till väsentlig
del används för tillfälliga
sexuella förbindelser mot ersättning
och underlåter han att göra
vad som skäligen kan begäras för
att få upplåtelsen att upphöra, skall
han, om verksamheten fortsätter
eller återupptas i lägenheten, anses
ha främjat verksamheten och dömas
till ansvar enligt första stycket.

9 §

Är brott som avses i 8 § grovt,
skall dömas för grovt koppleri
till fängelse, lägst två och högst sex
år.

Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om den
som har begått gärningen främjat
tillfälliga sexuella förbindelser mot
ersättning i större omfattning eller
hänsynslöst utnyttjat annan.

10 §

Den som genom att utlova eller
ge ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge
med någon som är under arton
år, döms för förförelse av
ungdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.

3 Senaste lydelse 1969: 162.

4 Senaste lydelse 1978: 103.

JulJ 1983/84:25

Nuvarande lydelse

9 §

Ansvar som i detta kapitel är
stadgat för gärning som begås mot
någon under viss ålder skall ådömas
även den som icke insåg men
hade skälig anledning antaga att
den andre ej uppnått sådan ålder.

10 §

För försök till våldtäkt, våldförande,
otukt med barn eller otukt
med ungdom dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. stadgas.

11 §

Våldtäkt eller våldförande eller
försök till sådant brott, så ock frihetskränkande
otukt må åtalas av
åklagare allenast om målsägande
angiver brottet till åtal eller åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Sedan sex månader förflutit efter
det brottet begicks må åklagare ej
väcka åtal, med mindre angivelse
skett före utgången av sagda tid
eller laga förfall för angivelse visas
hava förelegat eller ock åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Efter
utgången av nämnda tid må ej heller
målsägande väcka åtal för brottet,
om ej laga förfall visas hava
förelegat.

Är vid otukt med barn eller otukt
med ungdom eller vid försök till sådant
brott ringa skillnad i ålder och
utveckling mellan gärningsmannen
och den mot vilken gärningen förövats,
må åtal ej väckas av åklagare,
med mindre åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

11 §

Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet
för gärning som begås mot
någon under viss ålder skall ådömas
även den som inte insåg men
hade skälig anledning anta att den
andre ej uppnått sådan ålder.

12 §

För försök till våldtäkt, grov
våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande,
sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig, sexuellt umgänge
med barn, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller
i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt,
grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.

13 §

Är vid sexuellt umgänge med
barn eller försök till sådant brott
eller vid sexuellt ofredande enligt
7 § första stycket skillnaden i ålder
och utveckling mellan den som har
begått gärningen och barnet ringa,
får åtal väckas av åklagaren endast
om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

1984.

JuU 1983/84:25

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf,

20 kap. 15 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

15 a §

Målsägande, som hörs med anledning
av åklagarens talan och
som med hänsyn till brottets art eller
annars kan antas vara i behov
av personligt stöd under rättegången,
får åtföljas av lämplig person
som sådant stöd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken1 skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

42 §2

Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att uppsäga
avtalet,

1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar
utöver två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i
fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om
hyresgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande
hyran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran
för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,

2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hyresrätten
eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i
andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke
efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,

4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller
lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom 1

Omtryckt 1971: 1209. 12 kap. omtryckt 1979:252.

2 Senaste lydelse 1980: 893.

JuU 1983/84:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden
därom bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller
annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter
något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande
eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och
rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse,

6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej
kan visa giltig ursäkt,

7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver
hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig
vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres,

8. om lägenheten helt eller till 8. om lägenheten helt eller till
väsentlig del nyttjas för närings- väsentlig del nyttjas för näringsverksamhet
eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad

verksamhet, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vilken
till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår

brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till fälliga

sexuella förbindelser mot ersättning.

Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är
av ringa betydelse.

Uppsäges avtalet har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas även på avtal som
har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt
första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens
ikraftträdande.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs att 33 § bostadsrättslagen (1971:479)' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §

Nyttjanderätten till lägenhet som innehas med bostadsrätt och som
tillträtts är förverkad och föreningen således berättigad att uppsäga bostadsrättshavaren
till avflyttning,

1. om bostadsrättshavaren dröjer med betalning av grundavgift eller
upplåtelseavgift utöver två veckor eller den längre tid som kan vara bestämd
i stadgarna från det att föreningen efter förfallodagen anmanat

1 Omtryckt 1982:353.

JuU 1983/84:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

honom att fullgöra sin betalningsskyldighet eller om bostadsrättshavaren
dröjer med betalning av årsavgift utöver två vardagar efter förfallodagen,

2. om bostadsrättshavaren utan behövligt samtycke eller tillstånd upplåter
lägenheten i andra hand,

3. om lägenheten användes i strid med 25 eller 31 §,

4. om bostadsrättshavaren eller den, till vilken lägenheten upplåtits i
andra hand, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekommer i
lägenheten eller om bostadsrättshavaren genom underlåtenhet att utan
oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om förekomst av ohyra i lägenheten
bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,

5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om bostadsrättshavaren
eller den, till vilken lägenheten upplåtits i andra hand, åsidosätter något av
vad som enligt 28 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister
i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger bostadsrättshavare,

6. om i strid med 29 § tillträde till lägenheten vägras och bostadsrättshavaren
ej kan visa giltig ursäkt,

7. om bostadsrättshavaren åsidosätter skyldighet, som går utöver hans
åligganden enligt denna lag, och det måste anses vara av synnerlig vikt för
föreningen att skyldigheten fullgöres; dock kan skyldighet för bostadsrättshavaren
att inneha anställning i visst företag eller liknande skyldighet ej
åberopas som grund för förverkande,

verksamhet, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vilken
till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår

brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till fälliga

sexuella förbindelser mot ersättning.

Nyttjanderätten är icke förverkad, om det som ligger bostadsrättshavaren
till last är av ringa betydelse. Inte heller är nyttjanderätten till en
bostadslägenhet förverkad på grund av att en skyldighet som avses i första
stycket 7 åsidosätts, om bostadsrättshavaren är en kommun och skyldigheten
inte kan fullgöras av en kommun.

Uppsägning på grund av förhållande som avses i första stycket 2, 3 eller
5-7 får ske endast om bostadsrättshavaren underlåter att på tillsägelse
vidtaga rättelse utan dröjsmål.

Uppsäges bostadsrättshavaren till avflyttning, har föreningen rätt till
ersättning för skada.

Juli 1983/84:25

5 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
9 kap.

16 §

Nuvarande lydelse

Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sedlighetsbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar eller
olovlig avlyssning samt i mål om
ersättning för skada med anledning
av sådant brott, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs. Sekretessen gäller
dock inte för uppgift om vem
som är tilltalad eller svarande i målet.

Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott, utpressning,
brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar eller
olovlig avlyssning samt i mål om
ersättning för skada med anledning
av sådant brott, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs. Sekretessen gäller
dock inte för uppgift om vem
som är tilltalad eller svarande i målet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Motionerna

I motion 1982/83:314 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ändrad lagstiftning rörande sexuella övergrepp i enlighet
med motionens syfte.

I motion 1982/83:685 av Ola Ullsten m.fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, med hänvisning till vad som anförts i motion 1982/83:683 att riksdagen
beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiskt
biträde för kvinnor som utsatts för våldtäkt och/eller misshandel (yrkande
1).

I motion 1982/83:1753 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s, m, c, fp, vpk) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rätt till juridiskt biträde för misshandlade kvinnor
inom rättshjälpens ram.

1 Omtryckt 1982:1106.

JuU 1983/84:25

I motion 1983/84:2557 av Martin Olsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hittillsvarande straffsanktionerade förbud mot sexuellt umgänge
mellan lärare och underårig elev behålls.

I motion 1983/84:2558 av Allan Ekström (m) hemställs

1. att riksdagen uttalar att mål som angår 6 kap. brottsbalken skall
handläggas och bedömas efter samma rättsprinciper som gäller i övrigt
enligt vår rättsordning,

2. att riksdagen beslutar att nuvarande förbud för lärare att ha sexuellt
förhållande till sina elever under 18 år skall bibehållas.

1 motion 1983/84:2559 av Karin Israelsson (c) och Rosa Östh (c) hemställs
att riksdagen beslutar att våldtäktsoffer skall ha rättighet till juridiskt
biträde inom rättshjälpens ram.

I motion 1983/84:2560 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen
avslår regeringens förslag till proposition 1983/84:105 om att upphäva 6
kap. 4 § brottsbalken.

I motion 1983/84:2561 av Gunnel Jonäng (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder som möjliggör att juridisk
kunskap under förundersökning och rättegång ställs till förfogande för
kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att kriminalisera
prostitutionens kunder.

I motion 1983/84:2562 av Linnea Hörlén (fp) hemställs att riksdagen
med ändring av propositionen i denna del beslutar att det även framdeles
skall vara kriminaliserat att ha sexuellt umgänge mellan lärare och elever.

I motion 1983/84:2563 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs
att riksdagen beslutar om sådan komplettering av rättshjälpslagen att den
som blivit föremål för ett sexuellt övergrepp skall ha rätt till juridiskt
biträde.

I motion 1983/84:2564 av Gunilla André (c) hemställs att riksdagen
beslutar att 6 kap. 9 § BrB skall få följande lydelse:

Den som genom att utlova eller att ge ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med annan döms för otillåten kontakt
med prostituerad till böter eller fängelse i högst sex månader.

I motion 1983/84: 2565 av Siri Häggmark (m) hemställs att riksdagen
beslutar att den som enligt 6 kap. 1-8 §§ i förslag till lag om ändring i
brottsbalken är att anse som målsägande skall vara berättigad till ersättning
för juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång.

I motion 1983/84:2566 av Margareta Gard m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att den som enligt 6 kap. 1-8 §§ i förslaget till lag om ändring i
brottsbalken är att anse som målsägande skall vara berättigad till ersättning
för juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång.

I motion 1983/84:2567 av Margareta Persson (s) och Ingrid Andersson
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om ett lagförslag som
kriminaliserar kunden i ett prostitutionsförhållande.

t2 Riksdagen 1983/84. 7 sami. Nr 25

JuU 1983/84:25

I motion 1983/84:2568 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med ändring i proposition 1983/84: 105 antar följande som Motionärernas
förslag betecknade

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken:

Motionärernas förslag

6 kap.

1 §

Regeringens förslag

Om sexualbrott

Den som tvingar annan till samlag
eller därmed jämförligt sexuellt umgänge
genom våld eller genom hot
som innebär eller för den hotade
framgår som trängande fara, döms
för våldtäkt till fängelse, lägst tvä
och högst sex år. Lika med våld
anses att försätta någon i vanmakt
eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn till våldets
eller hotets art och omständigheterna
i övrigt att anse som mindre allvarligt,
döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms för grov
våldtäkt till fängelse, lägst fyra och
högst tio år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om våldet var livsfarligt eller om
den som begått gärningen tillfogat
allvarlig skada eller allvarlig sjukdom
eller annars visat särskild råhet.

Om sexualbrott

Den som tvingar annan till samlag
eller därmed jämförligt sexuellt umgänge
med våld eller genom hot som
innebär eller för den hotade framstår
som trängande fara, döms för våldtäkt
till fängelse, lägst ett och högst
sex år. Lika med våld anses att
försätta någon i vanmakt eller annat
sådant tillstånd.

Är brottet grovt, döms för grov
våldtäkt till fängelse, lägst fyra och
högst tio år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om våldet var livsfarligt eller om
den som begått gärningen tillfogat
allvarlig skada eller allvarlig sjukdom
eller annars visat särskild råhet.

5 §

Har någon, i annat fall än som
avses i 4§, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för sexuellt
umgänge med avkomling till
fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt helsyskon,
döms för sexuellt umgänge
med syskon till fängelse i högst ett dr.

Vad i denna annat otillbörligt sätt.

7 §

Den som, i annat fall än som avses Den som, i annat fall än som avses
förut i detta kapitel, sexuellt berör förut i detta kapitel, sexuellt berör

barn under femton år eller förmår barn under femton år eller förmår

Har någon, i annat fall än som
avses i 4 §, samlag med eget barn
eller dess avkomling, döms för sexuellt
umgänge med avkomling till
fängelse i högst två år.

Juli 1983/84:25

Om sexualbrott

barnet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell innebörd,
döms för sexuellt ofredande
till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om någon
blottar sig för annan pä sätt som är
ägnat att väcka anstöt eller eljest
genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder
anstötligt mot annan.

Om sexualbrott

barnet att företa eller medverka i
någon handling med sexuell innebörd,
döms för sexuellt ofredande
till böter eller fängelse i högst ett år.

I motion 1983/84:2569 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar att brott enligt 6 kap. 3 § brottsbalken skall omfatta två
svårighetsgrader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande.

Utskottet

Inledning

Sedlighetsbrotten, dvs. brott som på olika sätt har anknytning till sexuallivet,
regleras i 6 kap. brottsbalken (BrB).

År 1971 tillsattes en utredning, sexualbrottsutredningen, för att se över
reglerna om sedlighetsbrott. Utredningen lade år 1976 fram betänkandet
(SOU 1976:9) Sexuella övergrepp. Betänkandet remissbehandlades.

Regeringen beslöt år 1977 om en förnyad översyn av sedlighetsbrotten.
Den kommitté som tillkallades för uppdraget, 1977 års sexualbrottskommitté,
avlämnade i december 1982 betänkandet (SOU 1982:61) Våldtäkt
och andra sexuella övergrepp. Betänkandet har remissbehandlats.

Propositionen grundas på sexualbrottskommitténs betänkande och remissbehandlingen
av det.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till omfattande ändringar i 6 kap. BrB
och till ändringar med anknytning till sexualbrotten på andra håll i lagstiftningen.

När det gäller begreppet våldtäkt sker en utvidgning bl. a. så till vida att
även övergrepp som innefattar sexualhandlingar jämförliga med samlag
kan utgöra våldtäkt. Vidare görs reglerna om våldtäkt könsneutrala.

Den nuvarande bestämmelsen om frihetskränkande otukt ersätts med
bestämmelser om sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande.

I fråga om sexuella övergrepp mot barn och ungdom ersätts den nuvarande
bestämmelsen om otukt med ungdom med en regel om straff för
sexuellt utnyttjande av underårig. Förslaget innebär att det liksom f. n. är
straffbart att ha sexuellt umgänge med barn under 15 år. Till skillnad från
nuvarande regler blir det emellertid straffbart, som sexuellt ofredande, att

JuU 1983/84:25

förmå ett barn under 15 år att företa eller medverka i en handling med
sexuell innebörd även om det inte är fråga om sexuell beröring eller
sexuellt umgänge.

Den nya regleringen innebär en uppmjukning av den hittillsvarande
generella kriminaliseringen av fall då någon har sexuellt umgänge med den
som står under hans tillsyn vid skola eller motsvarande.

Kriminaliseringen vid s. k. incest bibehålls. De nuvarande reglerna om
otukt med avkomling och om otukt med syskon ersätts med i sak oförändrade
regler om sexuellt umgänge med avkomling resp. sexuellt umgänge
med syskon. En straffskärpning föreslås emellertid för fall då någon har
sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år.

Bestämmelserna om straff för koppleri skärps. Det nuvarande kravet på
att ett sådant brott skall ha skett vanemässigt eller för att bereda gärningsmannen
vinning slopas. Enligt förslaget blir det straffbart som koppleri om
någon främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon
annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Ett särskilt straffansvar
införs för fastighetsägare med sikte på fall då en upplåten lägenhet
helt eller till väsentlig del används för prostitution och fastighetsägaren
inte gör vad som skäligen kan begäras av honom för att få upplåtelsen att
upphöra. Genom ändringar i den civilrättsliga lagstiftningen får fastighetsägare
ökade möjligheter att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare i
fall då en lägenhet används på det nyss nämnda sättet.

Straffbarhet för sexualbrott på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet
utvidgas. De nuvarande särskilda reglerna om krav på angivelse
och om preskription vid våldtäkt och liknande brott tas bort.

Propositionen innehåller vidare förslag som rör frågan om stöd och hjälp
till våldtäktsoffer m.fl.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

Allmänt

Efter ett långvarigt och omfattande utredningsarbete, som tilldragit sig
stor uppmärksamhet i den allmänna debatten, föreligger nu för riksdagens
ställningstagande förslag till en revidering av bestämmelserna i BrB om
sedlighetsbrotten. En reform på området har länge framstått som angelägen,
bl. a. beroende på den prägel av en äldre tids moralföreställningar i
sexuella frågor som vidlåder den nuvarande regleringen.

Utskottet, som finnér att förslagen ligger väl i linje med strävandena att
motverka våld och att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män, vill
redan här uttala sin anslutning i stort till den föreslagna regleringen.

Utformningen av reglerna om våldtäkt, m.m.

Gällande rätt

Enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB döms en man för våldtäkt till
fängelse i lägst två år och högst tio år, om han tvingar en kvinna till samlag

JuU 1983/84:25

genom våld eller genom hot som innebär trängande fara; lika med våld
anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om
brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att
anse som mindre grovt, döms enligt andra stycket i sagda paragraf mannen
för våldförande till fängelse i högst fyra år.

Enligt gällande rätt krävs sålunda för ansvar för våldtäkt eller våldförande
att en man tvingar en kvinna till samlag och att det alltså är fråga om ett
påtvingat heterosexuellt samlag. Endast en man kan således göra sig
skyldig till våldtäkt eller våldförande och endast en kvinna kan vara
målsägande vid sådana brott. Det krävs däremot inte att samlaget är
fullbordat; i rättstillämpningen hänförs till samlag situationer där parternas
könsdelar har berört varandra.

Som nyss har sagts rubriceras som våldförande en gärning som i och för
sig uppfyller rekvisiten för våldtäkt men där brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt.
Bestämmelsen om våldförande skall ses mot bakgrund av bl. a. att tilltvingat
sexuellt umgänge inom äktenskapet blev straffbart i samband med att
BrB infördes. Andra omständigheter än kvinnans förhållande till mannen
som kan vara av betydelse är enligt förarbetena till nuvarande regler att
kvinnan har underlåtit att tillkalla hjälp när detta varit möjligt eller att hon
föranlett eller tillåtit närmanden från mannens sida.

Rättstillämpningen kan i viss mån sägas ha skiftat beträffande bedömningen
av om en gärning bort rubriceras som våldtäkt eller våldförande. I
allmänhet har ett påtvingat samlag bedömts som våldförande, om mannen
och kvinnan vid gärningstillfället hade eller tidigare haft en stadigvarande
sexuell relation till varandra. Även andra omständigheter, t. ex. att kvinnan
följt med en man som hon endast varit ytligt bekant med till hans
bostad eller att hon följt med en s. k. raggarbil, har åtminstone tidigare inte
sällan föranlett domstolen att välja den lindrigare brottsrubriceringen våldförande
också i fall där våldet eller hotet varit av mycket allvarligt slag.
Övergrepp som föregåtts av vissa intimiteter mellan parterna har domstolarna
också oftast sett mildare på.

Förslag

Förslaget i propositionen innebär att gärningsbeskrivningen för våldtäktsbrottet
utformas så att den kommer att omfatta - förutom samlag -även med samlag jämförligt sexuellt umgänge, som har tvingats fram
genom våld eller hot som innebär eller för den hotade framstår som
trängande fara. Bestämmelserna om våldtäkt görs könsneutrala, vilket
innebär att brottet kan förövas av både män och kvinnor och att övergreppet
kan vara av såväl heterosexuell som homosexuell natur.

Vidare innebär regeringsförslaget vissa förändringar när det gäller
straffskalor och brottsrubricering. För brottet våldtäkt blir minimistraffet
liksom f. n. två års fängelse. Maximistraffet som f. n. är tio års fängelse blir

JuU 1983/84:25

emellertid enligt förslaget sex års fängelse för detta brott. För grova brott
införs en ny brottsrubricering, grov våldtäkt, som har en straffskala på
lägst fyra och högst tio års fängelse. Den nuvarande regeln om våldförande
upphävs. I stället införs en bestämmelse med lägre straffmaximum (fängelse
i högst fyra år) om våldtäkten med hänsyn till våldets eller hotets art och
omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarlig.

I motion 2558 anförs att ståndpunkten att offrets handlingssätt före
övergreppet och relationen mellan offret och gärningsmannen alltid skall
sakna rättslig betydelse strider mot hävdvunna rättsprinciper. Enligt motionären
är det nödvändigt att det skapas klarhet huruvida brott enligt 6
kap. BrB skall bedömas efter andra och snävare rättsprinciper än vad som
eljest gäller. Motionären begär att riksdagen uttalar att mål som rör åtal för
ett sexualbrott skall handläggas och prövas efter samma rättsprinciper som
gäller i övrigt enligt vår rättsordning.

I motion 2568 sägs att förslaget i propositionen om en lägre straffskala
för våldtäkt som bedöms som mindre allvarlig kan innebära en synnerligen
mild straffpåföljd med nuvarande praxis, om kvinnans beteende o. d. före
brottet bedöms som ”otillbörligt”. Motionärernas förslag innebär att
straffminimum för våldtäkt bestäms till ett års fängelse och att någon
särskild straffskala för brott som bedöms som mindre allvarligt inte skall
finnas.

Överväganden

Enligt utskottets mening saknas anledning att se mildare än hittills på
gärningar av den allvarliga karaktär som våldtäktsbrottet representerar.
Snarare finns det fog för en skärpning av den allmänna synen på denna
sorts brottslighet.

Mot denna bakgrund bör man enligt utskottets mening behålla det nuvarande
minimistraffet på två års fängelse för våldtäkt. För detta talar också
de i propositionen angivna olägenheterna från sekretess- och processrättslig
synpunkt som skulle uppstå om minimistraffet sattes lägre än f. n.

När det gäller den nuvarande bestämmelsen om våldförande delar utskottet
uppfattningen att denna bestämmelse bör upphävas; utskottet återkommer
strax till frågan om i vad mån kvinnans förhållande till mannen
och liknande omständigheter bör tillmätas någon rättslig betydelse i ett
våldtäktsmål. Det är emellertid tydligt att det finns behov av en regel som
medger att straffet för mindre allvarliga våldtäktsbrott kan sättas lägre än
fängelse i två år. Den i propositionen föreslagna bestämmelsen i detta
hänseende som innebär att, om brottet med hänsyn till våldet eller hotets
art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt, straffet
kan sättas till fängelse i högst fyra år, tillgodoser enligt utskottets mening
detta syfte. Utskottet anser vidare att man inte kan avvara möjligheten att
vid grova fall döma till strängare straff än eljest och att den i propositionen

JuU 1983/84:25

föreslagna regeln om grov våldtäkt med en straffskala omfattande fängelse
i lägst fyra år och högst tio år är lämpligt utformad.

När det så gäller frågan om i vad mån kvinnans förhållande till mannen
och liknande omständigheter bör tillmätas betydelse vid det rättsliga förfarandet
beträffande våldtäktsbrott vill utskottet till en början betona det i
och för sig självklara i att sådana faktorer inte får inverka på bedömningen
av huruvida kvinnan lämnat sitt samtycke till sexuellt umgänge. Som
departementschefen framhåller skall kvinnans önskan att inte ha samlag
ovillkorligen respekteras. Om mannen inte respekterar kvinnans vilja utan
genom t. ex. hot som för kvinnan framstår som en trängande fara tilltvingar
sig samlag, skall gärningen enligt utskottets mening bedömas som våldtäkt,
oavsett parternas relationer och de omständigheter som har föregått övergreppet.

Vid våldtäkt, liksom vid andra brott enligt BrB där ej annat anges, krävs
emellertid att gärningen skall ha begåtts uppsåtligen. Det innebär enligt
utskottets mening att vad som inträffat före övergreppet någon gång kan få
betydelse för bedömningen av uppsåtsfrågan. Med hänsyn till att gärningen
består i att tvinga någon till något genom våld eller genom hot som
innebär eller för den hotade framstår som en trängande fara kan emellertid
endast i extrema undantagsfall sådana omständigheter tänkas få betydelse i
detta hänseende.

När det sedan gäller den speciella frågan att bedöma våldtäktsbrottets
svårhetsgrad måste det vid våldtäkt liksom vid andra brott ske en helhetsbedömning
av gärningen. Vad som här skall stå i centrum för den rättsliga
bedömningen är, som departementschefen framhåller (s. 51), gärningsmannens
handling och vad som föranlett honom att utföra den. Avsikten med
förslaget i propositionen är (se s. 24) att en bedömning av våldets och
hotets art alltid skall vara det grundläggande. Och naturligtvis måste en
gärning där våldet eller hotet varit av allvarlig karaktär regelmässigt falla in
under den strängare straffskalan oavsett omständigheterna i övrigt. Helhetsbedömningen
innebär emellertid att sådana faktorer som förhållandet
mellan offret och gärningsmannen liksom vad som föregått övergreppet vid
sidan av andra omständigheter inte kan frånkännas betydelse. Mot denna
bakgrund anser utskottet att departementschefens uttalande (se s. 24) att
den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan
kontrahenterna över huvud taget inte bör leda till en mildare bedömning,
ett uttalande som torde ha avseende på frågan huruvida brottet skall
hänföras till den lindrigare straffskalan, är något onyanserat.

Utskottet vill här samtidigt peka på att omständigheter av det nyss
nämnda slaget beroende på förhållandena också kan göra bedömningen
strängare. Exempelvis kan i ett fall där parterna varit bekanta med varandra
gärningsmannen ha svikit ett förtroende, något som bör påverka brottets
svårhetsgrad i höjande riktning. Det förhållandet att man - här såsom
eljest - måste göra en helhetsbedömning innebär naturligtvis inte att man i

JuU 1983/84:25

det rättsliga förfarandet får dra in omständigheter som saknar rättslig
relevans. Som departementschefen säger (s. 24 och 51) gäller generellt att
allmänna uppgifter om t. ex. kvinnans vandel och levnadssätt saknar betydelse
för den rättsliga bedömningen. Utskottet vill här peka på att det
åligger rätten att se till att man i målet inte drar in någonting som inte har
betydelse (se 35 kap. 7 § och 46 kap. 4 § rättegångsbalken, RB).

Vad som nu har sagts om bedömningen av brottets svårhetsgrad kan i
allt väsentligt föras över också på frågan om straffmätning. Och vad som
har sagts om de omständigheter som har betydelse för den straffrättsliga
bedömningen vid domstolsprövningen har givetvis betydelse också för
brottsutredningen vid våldtäkt. Händelseförloppet måste få en så fullständig
belysning att åklagaren kan utforma sin gärningsbeskrivning och att
domstolen kan rätt värdera bevisningen. Utskottet vill emellertid betona
vikten av att förhören med offret vid brottsutredningen liksom under
rättegången uppfyller anspråken på respekt för den personliga integriteten.

Med dessa uttalanden - som delvis ligger i linje med tankarna bakom
det här aktuella yrkandet i motion 2558 — avstyrker utskottet bifall till
motionerna 2558 och 2568 i denna del samt tillstyrker bifall till propositionen
i motsvarande del.

Sexuellt umgänge mellan lärare och elever m. m.

Gällande rätt

I 6 kap. 4 § BrB finns ett straffsanktionerat förbud för någon att ha
sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som står under hans
tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning. Detsamma gäller enligt
paragrafen när någon har sexuellt umgänge med en person som står under
hans övervakning, vård eller lydnad eller om det sexuella umgänget sker i
något annat fall genom utnyttjande av att den underårige har en beroende
ställning till gärningsmannen. Brottet betecknas som otukt med ungdom
och straffet är fängelse i högst fyra år.

Av förarbetena (prop. 1962:10 del B s. 178) framgår att avsikten med
bestämmelsen är att kriminalisera sådana handlingar som sker under utnyttjande
av beroende ställning. I lagtexten har vissa typfall angetts där det
inte behöver särskilt styrkas att gärningen skett under utnyttjande av
beroende ställning. Men då det gäller att i rättstillämpningen tolka de i
lagtexten använda uttryckssätten för dessa fall bör enligt förarbetena riktmärket
vara att det skall vara fråga om en situation då ett beroendeförhållande,
som inverkar på ställningstagandet till ett sexuellt närmande, typiskt
sett kan antas föreligga (prop. 1962:10 del B s. 178). Gärningsmannen
skall sålunda enligt förarbetena ha sådan ställning och sådana arbetsuppgifter
som är ägnade att skapa ett beroendeförhållande.

När det gäller den personkrets som omfattas av det absoluta förbudet
enligt bestämmelsen om otukt med ungdom kan först sägas att föräldrar
och andra vårdnadshavare räknas dit. Uttrycket ”skola, anstalt eller an -

JuU 1983/84:25

nan inrättning” kom att flyta in i lagtexten på förslag av lagrådet. Lagrådet
uttalade därvid att, eftersom det syntes tveksamt huruvida den i lagrådsremissen
föreslagna lydelsen — som innehöll ordet anstalt - omfattade även
förgripeiser från lärares sida vid skolor och andra inrättningar som inte
vanligen kallades anstalter, jämte anstalt torde böra nämnas skola och
annan inrättning (se prop. 1962:10 del B s. 435). Det får alltså anses stå
klart att lärare hör till den krets av personer med tillsynsfunktion som
omfattas av det absoluta förbudet enligt paragrafen. För att undvika missförstånd
bör här påpekas att kravet på att läraren skall ha en tillsynsfunktion
självfallet innebär att förbudet inte avser sexuellt umgänge med andra
elever än sådana som läraren verkligen har tillsyn över. Mer oklart är vilka
andra funktionärer vid en skola som hör till den angivna personkretsen.
Sägas bör också att begreppet ”skola, anstalt eller annan inrättning”
omfattar både offentliga och privata institutioner (se prop. 1962:10 del B s.
173) samt att en tillsynsfunktion kan föreligga även om den t. ex. inte
grundas på en myndighets beslut.

I 6 kap. 2 § BrB regleras brottet frihetskränkande otukt. Enligt denna
paragraf skall den dömas för sådant brott som i annat fall än som avses i 6
kap. 1 § BrB (våldtäkt och våldförande) förmår någon annan till samlag
eller annat sexuellt umgänge genom olaga tvång eller genom grovt missbruk
av den andres beroende ställning. Detsamma gäller enligt paragrafen
om gärningsmannen har sexuellt umgänge med någon annan under otillbörligt
utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Straffet är fängelse i högst fyra
år.

Förslag

Förslaget i propositionen innebär att bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB om
otukt med ungdom upphävs. I stället införs såsom ett nytt första stycke i
samma paragraf en bestämmelse om sexuellt utnyttjande av underårig.
Bestämmelsen gäller den som har sexuellt umgänge med någon som är
under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller
för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut.
Straffet är fängelse i högst fyra år. Vidare införs i ett nytt andra stycke i
paragrafen en särskild straffbestämmelse för grova fall; brottet betecknas
grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Det nuvarande kategoriska förbudet i regeln om otukt med ungdom för
lärare att ha sexuellt umgänge med elever i åldern 15-17 år saknar direkt
motsvarighet i den nya regeln.

Förslaget i propositionen innebär vidare att den nuvarande bestämmelsen
i 6 kap. 2 § BrB om frihetskränkande otukt upphävs. I stället föreslås
att brottet frihetskränkande otukt delas upp på två brott. Det ena brottet
tas enligt förslaget in i 2 § och betecknas sexuellt tvång. Brottet avser det
fallet att någon genom olaga tvång förmår annan till sexuellt umgänge utan

JuU 1983/84:25

att det är fråga om våldtäkt. Det andra brottet tas enligt förslaget in i 3 §
och betecknas sexuellt utnyttjande. Det avser grovt missbruk av annans
beroende ställning eller otillbörligt utnyttjande av annans hjälplösa tillstånd,
psykiska sjukdom eller utvecklingsstörning. I specialmotiveringen i
propositionen (s. 52) uttalas att handlingar som innebär att någon har
sexuellt umgänge med en person under 18 år som står under hans tillsyn
vid en skola eller annan inrättning kan vara att hänföra under den föreslagna
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande, om fråga har varit om ett grovt
missbruk av den andres beroende ställning. Även beträffande andra personer
som f. n. omfattas av regeln om otukt med ungdom men som faller
utanför den föreslagna regeln om sexuellt utnyttjande av underårig — t. ex.
personal på institutioner där ungdomar tagits in på frivillig väg - avses
enligt propositionen (se s. 26, 31, 53 och 54) den föreslagna regeln om
sexuellt utnyttjande kunna bli tillämplig.

I motionerna 2557, 2558 och 2562 begärs att det nuvarande straffsanktionerade
förbudet för lärare att ha sexuellt umgänge med elever mellan 15
och 17 år skall vara kvar även i framtiden. I motion 2557 sägs att en elev
fortfarande står i visst beroendeförhållande till sin lärare och att underåriga
elever även i framtiden behöver det skydd från samhället som det nuvarande
förbudet innebär. Liknande skäl anförs i motionerna 2558 och 2562.

I motion 2560 begärs att regeringens förslag att upphäva den nuvarande
bestämmelsen om otukt med ungdom avslås. Motionären vänder sig mot
att man avskaffar det nuvarande absoluta förbudet för lärare m.fl. att ha
sexuellt umgänge med elever i åldern 15-17 år som står under deras tillsyn
vid skolan. Motionären menar bl. a. att ett sexuellt förhållande mellan en
lärare och en elev är helt oförenligt med lärarens uppgift att vara opartisk i
sin betygssättning och bedömning av eleverna och i sitt förhållande till
dem. Motionären vänder sig också mot att förslaget innebär att förbudet
upphävs för föreståndare, läkare och annan tillsynspersonal i auktoritativ
ställning vid vårdinrättningar att ha sexuellt umgänge med ungdomar mellan
15 och 17 år som intagits för vård på ansökan. Slutligen menar motionären
att det är oklokt att avskaffa det generella förbudet mot att förmå
underåriga i åldern 15-17 år till sexuellt umgänge genom att i andra fall
utnyttja den underåriges beroendeställning. Motionären tänker här på sådana
fall där en överordnad på en arbetsplats sexuellt utnyttjar en underårig
anställd.

I motion 2569 sägs att det finns anledning att hysa stor tveksamhet mot
att ta bort det absoluta förbudet för en lärare att ha sexuellt umgänge med
en underårig elev. Det skydd som införs genom bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande är enligt motionärerna för svagt i de angivna fallen, genom att
det enligt bestämmelsen krävs att läraren grovt missbrukar elevens beroende
ställning. Motionärerna föreslår att brottet sexuellt utnyttjande uppdelas
på två brott, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande, som
skulle göra det möjligt att bestraffa en lärare som genom att utnyttja sin

JuU 1983/84:25

ställning förmått en elev till sexuellt umgänge utan att detta utnyttjande
kan betecknas som grovt.

Överväganden

Departementschefen anger (s. 28 f) vissa allmänna principer som bör
gälla för det straffrättsliga skydd som barn och ungdomar under 18 år
behöver mot att utsättas för sexuella handlingar inom och utom familjen.
Utskottet ställer sig bakom dessa principer.

När det gäller den nuvarande bestämmelsen om otukt med ungdom
anser utskottet att man även i fortsättningen bör uppställa ett absolut
förbud för vissa personer att ha sexuellt umgänge med underåriga som de
har speciella relationer till. Ett sådant förbud innebär liksom f. n. att det i
det särskilda fallet inte behöver visas att den underårige verkligen utnyttjats,
något som självfallet har stora fördelar från tillämpningssynpunkt.

Enligt utskottets mening ställer emellertid ett förbud av detta slag krav
på att endast sådana fall fångas in där man på förhand kan säga sig att en
persons relation till den underårige är sådan att det alltid är olämpligt att
denne har sexuellt umgänge med den underårige. Utskottet anser att
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande i detta hänseende fått en väl avvägd
utformning.

När det gäller förhållandet mellan lärare och elever mellan 15 och 17 år
anser utskottet liksom departementschefen att det nuvarande generella
straffansvaret går för långt. Av redogörelsen för gällande rätt framgår att
utgångspunkten då bestämmelsen om otukt med ungdom infördes var att
lärare har en ställning som är ägnad att för elever skapa ett beroendeförhållande
till lärare. Man kan enligt utskottets mening numera inte utgå från att
det i alla skiftande skolformer och i alla konkreta situationer finns ett
sådant beroendeförhållande mellan lärare och elev att det är motiverat med
ett straffsanktionerat, absolut förbud i det angivna hänseendet. I de fall där
straffansvaret ter sig befogat kan det enligt utskottets mening regelmässigt
sägas att läraren grovt missbrukat elevens beroende ställning. Mot förslaget
i motion 2569 att införa två svårhetsgrader i bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande vill utskottet i sammanhanget uttala att detta skulle innebära
en kriminalisering som enligt utskottets mening skulle föra för långt.

Utskottet delar alltså departementschefens syn på relationen mellan
lärare och elever i det nu aktuella avseendet. Även i övrigt ansluter sig
utskottet till regeringsförslaget när det gäller kriminaliseringen i fortsättningen
av sådana fall som f. n. omfattas av regeln om otukt med ungdom.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 2557, motion
2558 i denna del och motionerna 2560, 2562 och 2569 samt tillstyrker bifall
till propositionen i motsvarande del.

JuU 1983/84:25

Sexuellt umgänge mellan syskon
Gällande rätt

Enligt 6 kap. 5 § andra stycket BrB är det straffbart att ha samlag med
sitt helsyskon. Straffbestämmelsen omfattar alltså inte andra former av
sexuellt umgänge än samlag. Brottet betecknas otukt med syskon och
straffet är fängelse i högst ett år. Enligt tredje stycket i nämnda paragraf
utgör emellertid gärningen inget brott, om man förmåtts till den genom
olaga tvång eller på något annat otillbörligt sätt.

Bestämmelsen om otukt med syskon fick sin nuvarande utformning år
1973 (prop. 1973:32, LU 20, SFS 1973:648), då bestämmelsen begränsades
till att gälla helsyskon mot att tidigare ha omfattat även halvsyskon.
Ändringen sammanhängde med att hindret mot äktenskap mellan syskon
då gjordes dispensabelt beträffande halvsyskon (jfr 2 kap. 3 § giftermålsbalken).

Förslag

‘ Regeringsförslaget innebär att bestämmelsen om straff för den som har
samlag med sitt syskon behålls i sak oförändrad. Brottet betecknas sexuellt
umgänge med syskon. Liksom f. n. tar bestämmelsen inte sikte på
andra handlingar än samlag.

I motion 2568 sägs att vuxna människor, i praktiken syskon, inte skall
förföljas av samhället i de fall då de inleder ett förhållande. Enligt motionärerna
förekommer det få sådana fall, och motionärerna menar att regeringens
förslag ger uttryck för en föråldrad syn. Innebörden av motionsyrkandet
är att bestämmelsen om otukt med syskon skall upphävas.

Överväganden

Utskottet delar departementschefens uppfattning att de nuvarande
straffbestämmelserna om s.k. incest bör bibehållas oförändrade i sak.
Beträffande samlag mellan helsyskon anser utskottet därvid att de skäl
som talar för en kriminalisering vid en samlad bedömning väger över de
skäl som kan anföras mot. Utskottet vill i sammanhanget peka på att i de
fall där det inte finns något egentligt intresse av ett ingripande från samhällets
sida den straffrättsliga och den straffprocessuella lagstiftningen ger
utrymme för åklagare och domstol att avstå från åtgärder. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 2568 i denna del och tillstyrker bifall till
propositionen i motsvarande del.

Sexuellt ofredande
Gällande rätt

Enligt 6 kap. 6§ andra stycket BrB är det straffbart som otuktigt beteende
att blotta sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka anstöt

JuU 1983/84:25

eller att eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och
sedlighet uppträda anstötligt mot någon annan.

Blottande och liknande anstötliga handlingar faller i allmänhet även
under andra bestämmelser i BrB. I 16 kap. 16 § BrB finns det sålunda en
straffbestämmelse som innebär att den, som för oljud på allmän plats eller
annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos
allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till böter, högst 1000
kr. Vidare bör nämnas att det enligt 4 kap. 7§ BrB är straffbart som
ofredande att handgripligen antasta eller genom skottlossning, stenkastning,
oljud eller något annat hänsynslöst beteende eljest ofreda någon
annan; straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Förslag

Regeringens förslag innebär att den särskilda kriminaliseringen av uppenbart
sedlighetssårande beteenden och handlingar mot någon annan
behålls i princip oförändrad. Brottet, som tas in i 6 kap. 7 § andra stycket
BrB, betecknas sexuellt ofredande.

I motion 2568 pekas på att blottande som riktar sig mot vuxna faller
under t. ex. bestämmelsen om förargelseväckande beteende. Motionärerna
menar att, även om blottande kan vara störande, detta dock knappast kan
vara tillräckligt motiv för att bibehålla den nuvarande kriminaliseringen
genom att behandla blottande som ett sexualbrott. Motionärernas förslag
innebär att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 6 § andra stycket BrB om
otuktigt beteende upphävs.

Överväganden

Utskottet anser att sådana gärningar som innebär att någon på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot någon annan alltjämt
bör vara kriminaliserade genom särskild reglering i 6 kap. BrB. Härför
talar både allmänna kriminalpolitiska skäl och sådana spaningstekniska
skäl som kommit fram under remissbehandlingen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 2568 i denna del och tillstyrker bifall till propositionen
i motsvarande del.

Kriminalisering vid prostitution
Gällande rätt

Det är f. n. inte straffbart att mot vederlag tillhandahålla sexuella tjänster.
Inte heller är det annat än undantagsvis straffbart att mot vederlag
skaffa sig sådana tjänster. Bara i de fall då den prostituerade är under 18 år
kan det bli fråga om att betrakta kontakten med en prostituerad som en
straffbar handling för kunden. Det är nämligen straffbart som förförelse av
ungdom att genom att utlova eller ge ersättning skaffa eller söka skaffa sig
tillfällig sexuell förbindelse med den som är under 18 år (6 kap. 8§ BrB).
Straffet för en sådan handling är böter eller fängelse i högst sex månader.

JuU 1983/84:25

Även andra straffbestämmelser kan bli tillämpliga. Exempelvis är det
straffbart som frihetskränkande otukt (6 kap. 2§ BrB) att ha sexuellt
umgänge med någon genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i
vanmakt eller något annat hjälplöst tillstånd, t. ex. till följd av kraftig
berusning.

Förslag

Regeringsförslaget innebär att prostitution som sådan även i framtiden
blir straffri såväl för den prostituerade som för kunden. Lagstiftningen
inriktas i stället på att prostitutionen skall motverkas genom ökade möjligheter
att ingripa mot koppleri.

Prostitutionskontakter med ungdomar under 18 år blir liksom nu kriminaliserade
som förförelse av ungdom (6 kap. 10 § BrB i förslaget). Vidare
blir det även framdeles straffbart att förmå någon till sexuellt umgänge
genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon exempelvis på grund av
berusning befinner sig i hjälplöst tillstånd; brottet betecknas sexuellt utnyttjande
(6 kap. 3 § BrB i förslaget).

I motionerna 2561, 2564 och 2567 begärs att kundernas handlande i
samband med prostitution skall kriminaliseras. I motion 2561 sägs bl. a. att
en kriminalisering som riktar sig mot kunderna skulle bidra till att minska
prostitutionens omfattning och vara ett sätt för samhället att deklarera att
prostitutionen inte accepteras. Yrkandet i motion 2564 går ut på att det
införs en straffbestämmelse som innebär att den som genom att utlova eller
ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med
någon annan skall dömas för otillåten kontakt med prostituerad till böter
eller fängelse i högst sex månader. En kriminalisering som riktar sig mot
kvinnan avvisas i motion 2567. Motionärerna menar emellertid att de skäl
som åberopats mot en kriminalisering som riktar sig mot kunderna inte är
hållbara; beträffande förslaget i propositionen pekar motionärerna på bl. a.
att det uppstår en obalans genom att reglerna om koppleri utvidgas trots att
kundernas handlande inte är straffbart.

Överväganden

Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse
att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess skadeverkningar.
Mycket talar emellertid mot ett allmänt straffsanktionerat
förbud mot prostitution. Intresset av effektiva socialvårdande insatser
skulle kunna motverkas av en kriminalisering. Vidare skulle, som också
framhålls av departementschefen, en kriminalisering som riktar sig mot de
prostituerade kvinnorna te sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som
en form av klasslagstiftning. Inte heller med en kriminalisering som riktar
sig enbart mot dem som utnyttjar de prostituerades tjänster, kunderna,
skulle man enligt utskottets mening kunna undvika sådana oönskade effekter
som är förenade med ett allmänt utformat förbud mot prostitution;

JuU 1983/84:25

exempelvis skulle en sådan lagstiftning framkalla ett behov av särskilda
mellanhänder för de prostituerade, och även om kriminaliseringen gjordes
med begränsning till kunderna skulle den med all sannolikhet bidra till att
göra prostitutionen svåråtkomlig för myndigheterna. Andra allvarliga kriminalpolitiska
invändningar mot en sådan kriminalisering är de risker för
utpressning den kan medföra och de svårigheter att upprätthålla kontrollen
av efterlevnaden som skulle uppstå.

Utskottet ansluter sig alltså till departementschefens ställningstaganden
som innebär att någon utvidgning av den nuvarande kriminaliseringen i
fråga om prostitutionskontakter inte bör ske. De åtgärder man från samhällets
sida bör vidta för att bekämpa prostitutionen som sådan är sålunda
enligt utskottets mening inte i första hand av straffrättslig karaktär; här blir
det framför allt fråga om olika åtgärder på det sociala planet. Den väg man
bör gå i straffrättsligt hänseende är, såsom sker i propositionen, att rikta in
sig mot personer som tjänar pengar på andras prostitution; i motsats till
vad som sägs i motion 2567 anser utskottet således inga principiella hinder
möta mot att låta prostitutionen som sådan förbli straffri i fråga om såväl
den prostituerades som kundens handlande samtidigt som reglerna med
anknytning till koppleriverksamhet skärps. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motion 2561 i denna del och motionerna 2564
och 2567.

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella övergrepp m.m.
Gällande rätt

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) gäller att allmän rättshjälp med vissa
undantag kan beviljas personer som behöver bistånd i rättsliga angelägenheter.

Den sökande skall betala avgift som baserar sig på hans ekonomiska
förhållanden. Om sökanden inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom
någon som i sin tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd, kan
inom ramen för rättshjälpen biträde förordnas. Till biträde förordnas advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för
uppdraget.

En grundläggande förutsättning för att allmän rättshjälp skall kunna
beviljas är alltså att sökanden behöver hjälp i en rättslig angelägenhet. Den
omständigheten att någon som målsägande — vilket ju offret vid en våldtäkt
är — skall höras vid en rättegång anses inte innebära att en sådan
angelägenhet föreligger. Om målsäganden framställer ett eget yrkande i
målet kan emellertid, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet,
allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas för målsäganden. Tillläggas
bör att åklagaren som regel har att föra skadeståndstalan för målsägandens
räkning.

Rättshjälp genom offentligt biträde, som utgör en annan rättshjälpsform,
innefattar rätt att i vissa mål eller ärenden främst angående administrativa

JuU 1983/84:25

frihetsberövanden erhålla rättshjälp. Ersättningen till offentligt biträde
utgår av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet för den enskilde.

Vidare bör nämnas att man inom ramen för rätttshjälp enligt rättshjälpslagen
kan få rådgivning i rättsliga angelägenheter under högst en timme.
Rådgivningen, som lämnas av en advokat eller av en biträdande jurist på
en advokatbyrå, sker mot avgift som i vissa fall får sättas ned.

RB innehåller regler om de funktionärer som kan biträda en part i en
rättegång för att ta till vara dennes rättsliga intressen. En målsägande som
framställer ett eget yrkande och därigenom blir part i målet kan biträdas av
ett ombud eller ett rättegångsbiträde (se 12 kap. 1 och 22 §§ samt 20 kap.
14 § andra stycket). På ett ombud och ett rättegångsbiträde ställs vissa
kvalifikationskrav (se 12 kap. 2-5 §§). Den huvudsakliga skillnaden mellan
ett ombud och ett rättegångsbiträde är att, oavsett om parten är skyldig att
vara närvarande för att höras under rättegången, ett rättegångsbiträde kan
företräda parten - målsägande i detta fall - endast i dennes närvaro,
medan samma villkor inte gäller för ett ombud, eftersom denne har fullmakt
att företräda parten i målet. Ett biträde enligt rättshjälpslagen kan i
rättegången vara ombud eller rättegångsbiträde för parten, beroende på om
denne gett biträdet fullmakt i målet.

Den hjälp som skall lämnas av ett ombud eller ett rättegångsbiträde tar
sikte på partens rättsliga intressen, dvs. det gäller att föra partens talan i
målet genom att företa rättegångshandlingar. Regleringen i RB tar sålunda
inte sikte på parternas behov av personligt stöd under rättegången, något
som självfallet inte hindrar att den person som är partens ombud eller
rättegångsbiträde också fyller funktionen av ett stöd åt parten på det
personliga planet. Någon särskild regel i RB om att någon annan person
vid förhandlingar under rättegången kan fungera som ett personligt stöd åt
parten finns inte.

När det gäller förundersökningsförfarandet finns regler, som innebär att
målsäganden får ha en person med sig vid förhör inför polis och åklagare
(se 23 kap. 10§ RB och 7§ förundersökningskungörelsen [1947:958]).

Slutligen bör nämnas att ett biträde enligt rättshjälpslagen har rätt till
skälig ersättning för bl. a. arbete. Vid bedömningen av vad som är skäligt
skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg
som uppdraget har utförts med samt den tid, som har lagts ned på uppdraget.
En fråga som måste besvaras vid ersättningens bestämmande är huruvida
de åtgärder som vidtagits varit påkallade för att tillvarata huvudmannens
rätt eller i övrigt nödvändiga för att fullgöra uppdraget. I mål vid
domstol inskränker sig biträdets uppdrag i princip till att biträda huvudmannen
i processen. Uppgifter av kurativt slag anses inte falla inom ramen
för detta uppdrag. I vissa fall kan dock biträdets kurativa hjälp ha sådant
samband med den aktuella saken att detta arbete blir ersättningsgillt.

JuU 1983/84:25

Förhållandena i Danmark och Norge

I Danmark och Norge finns en ordning som innebär att den som har
utsatts för ett sexuellt övergrepp kan få ett juridiskt biträde under det
rättsliga förfarandet. Systemet infördes i Danmark år 1980 och i Norge år
1981. Det är i väsentliga avseenden likartat uppbyggt i båda länderna och
innebär i huvudsak följande.

Polisen skall redan då t. ex. en kvinna gör anmälan om våldtäkt upplysa
henne om hennes rätt att få juridiskt biträde. Det är i princip domstolen
som förordnar det juridiska biträdet. Kvinnan behöver inte underkasta sig
förhör hos polisen utan att ett juridiskt biträde är närvarande. Det juridiska
biträdet har rätt att vara närvarande vid förhör med kvinnan såväl under
förundersökningen som i rättegången och kan ställa ytterligare frågor till
kvinnan.

När det gäller det juridiska biträdets ställning i processuellt avseende
saknas mer detaljerade regler. I förarbetena till såväl den danska som den
norska regleringen sägs att avsikten inte är att biträdet skall verka som en
ytterligare åklagare i målet. Regleringen i båda länderna förutsätter emellertid
att biträdet skall kunna t. ex. företräda målsäganden i skadeståndsfrågan.
I förarbetena till den danska regleringen uttalas att biträdets uppgifter
kan vara av både juridisk och mer allmän karaktär. Utöver stöd till
målsäganden vid förhör hos polisen och inför rätten och bistånd vid eventuella
skadeståndsanspråk kan det här bli tal om bl. a. personligt stöd och
vägledning; det betonas att det mer allmänna biståndet ofta kan vara av
mycket väsentlig betydelse för målsäganden. I de norska bestämmelserna
sägs uttryckligen att biträdet skall tillvarata målsägandens intressen i samband
med förundersökningen och vid huvudförhandlingen samt att biträdet
skall ge målsäganden den hjälp och det stöd som eljest är naturligt och
rimligt i samband med saken.

I både Danmark och Norge skall det juridiska biträdet vara en advokat.
Rätten till juridiskt biträde är i princip kostnadsfri, dock att det norska
systemet medger att målsäganden själv får stå för merkostnaden, om
advokat på annan ort utses.

Förslag

I propositionen förordas att behovet av hjälp och stöd åt den som varit
utsatt för sexualbrott skall tillgodoses inom ramen för socialtjänstens och
sjukvårdens verksamhet. Avsikten är bl. a. att den som har våldtagits skall
kunna få en kontaktperson förordnad enligt socialtjänstlagstiftningen. 1
propositionen föreslås en ny regel i RB som innebär att en målsägande,
som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till
brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under
rättegången, får åtföljas av en lämplig person som sådant stöd. Avsikten är
att den som biträder målsäganden med personligt stöd utanför rättegången

JuU 1983/84:25

- t. ex. en kontaktperson - skall kunna fungera också som ett sådant
biträde under rättegången; biträdets uppgifter begränsas enligt förslaget till
vad som faller inom ramen för beredande av personligt stöd. Den föreslagna
bestämmelsen tar sikte inte enbart på rättegångar som rör sexualbrott.
Några särskilda regler i det aktuella hänseendet för förundersökningsförfarandet
föreslås inte.

Av propositionen framgår vidare att särskilt material för utbildning och
information beträffande det rättsliga förfarandet vid sexualbrott kommer
att arbetas fram.

I motionerna 314, 685, 1753, 2559, 2561, 2563, 2565 och 2566 begärs att
den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp eller misshandel skall ha rätt
till ett juridiskt biträde under förundersökningen och rättegången. I några
motioner - 1753, 2559, 2561 och 2563 - sägs att rätten till biträde bör
regleras inom ramen för rättshjälpslagen. I motionerna 2563, 2565 och 2566
anförs att rätten till biträde bör vara kostnadsfri.

En gemensam tanke bakom motionerna kan sägas vara att det inte är
tillräckligt att målsäganden får rätt till ett personligt stöd under det rättsliga
förfarandet vid de aktuella brotten utan att det krävs att målsäganden
också kan få ett juridiskt biträde.

Överväganden

Utskottet noterar till en början att regeringsförslaget om sexualbrotten, i
första hand när det gäller våldtäktsbrottet, fått en utformning som är ägnad
att minska riskerna för att t. ex. en kvinna som utsatts för våldtäkt blir
kränkande behandlad under det rättsliga förfarandet. Detta finnér utskottet
vara av stort värde, eftersom det med den nuvarande regleringen uppenbarligen
på sina håll förekommit att hänsynen till kvinnan och respekten
för hennes integritet fått stå tillbaka för de motstående intressen som gör
sig gällande vid utredning och lagföring beträffande brott av detta slag.
Mot denna bakgrund är det också väsentligt att de personer som i olika
funktioner kommer i kontakt med en kvinna med anledning av att hon
utsatts för ett sexuellt övergrepp får utbildning och information i dessa
frågor. Utskottet ser därför positivt också på departementschefens avsikt
att ge myndigheter på området i uppdrag att utarbeta lämpligt material för
detta ändamål.

Det är emellertid enligt utskottets mening självfallet inte så att härigenom
undanröjs behovet av personligt stöd åt den som har utsatts för
våldtäkt. Utskottet finner det därför värdefullt att såsom anges i propositionen
behovet av hjälp och stöd åt den som varit utsatt för sexualbrott
skall tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser hos socialtjänsten och
sjukvården, och utskottet ställer sig positivt till den föreslagna ordningen
med kontaktperson.

Särskilt angeläget anser utskottet det vara att behovet av personligt stöd
för målsäganden under själva det rättsliga förfarandet - förundersökning -

JuU 1983/84:25

en och rättegången - kan tillgodoses. Olika synpunkter kan anläggas på
frågan om i vilken form målsäganden bör få detta behov tillgodosett. Det
finns onekligen skäl som talar för att målsäganden utöver hjälpen från en
kontaktperson e. d. bör få ett juridiskt biträde; som framgår av redogörelsen
i det föregående finns system med juridiskt biträde åt våldtäktsoffer i
Danmark och Norge. Den form av rättsligt biträde som samhället f. n.
tillhandahåller inom rättshjälpssystemet är begränsad och gäller främst för
utförande av målsägandens skadeståndstalan.

Det är emellertid inte behovet av rent rättsligt bistånd utan behovet av
personligt stöd för målsäganden i samband med förhör och liknande under
förundersökningen och det processuella förfarandet i övrigt som står i
förgrunden för utskottets överväganden. Här är det inte i första hand
juridiska kvalifikationer som krävs av biträdet. Utskottet kommer liksom
departementschefen därför fram till att det aktuella behovet bör kunna
tillgodoses genom att man bereder utrymme för den som i övrigt biträder
målsäganden med personligt stöd (t. ex. kontaktpersonen) att göra detta
även i rättegången. Men utskottet vill betona att prövningen inom rättshjälpens
ram av målsägandens behov av juridisk hjälp — som ofta är särskilt
uttalat just i de fall då målsäganden har behov av ett personligt stöd under
rättegången — självfallet skall ske oberoende av om denne vid rättegången
åtföljs av en sådan person som stöd. I sammanhanget vill utskottet understryka
vikten av att polis och åklagare tidigt under förundersökningen gör
målsäganden uppmärksam på möjligheten att få sådan juridisk hjälp; samma
uppgift bör åvila t. ex. en kontaktperson enligt socialtjänstlagstiftningen.
Det sagda innebär att utskottet godtar regeringsförslaget i denna del.

Utskottet anser emellertid samtidigt att den nya ordningen redan från
början måste följas med särskild uppmärksamhet och att det så snart över
huvud taget tillräckligt underlag finns bör ske en utvärdering av hur de nya
reglerna fungerat i praktiken. Visar det sig då att det finns ett uttalat behov
av juridiskt biträde som stöd åt målsägande under förundersökning och
rättegång bör man enligt utskottets mening noga överväga saken på nytt
med sikte på att åstadkomma en önskvärd ordning. Samtidigt måste självfallet
undersökas andra hithörande frågor, bl. a. frågan om kostnadsansvaret
och frågan om inte regleringen bör ges en mer generell giltighet, och
omfatta t. ex. även fall av andra våldsbrott och annan brottslighet.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 314, motion 685 i
denna del, motionerna 1753 och 2559, motion 2561 i denna del och motionerna
2563, 2565 och 2566 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Övrigt

Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionerna inget uttalande från utskottets sida.

JuU 1983/84:25

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande våldtäkt m.m.

a. att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2568 i denna del
antar 6 kap. 1 § i det genom proposition 1983/84:105 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

b. att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2558 i denna del
(yrkande 1) godkänner vad utskottet anfört i detta hänseende,

2. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elever m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2557, motion 1983/
84:2558 i denna del (yrkande 2) samt motionerna 1983/84:2560,
1983/84:2562 och 1983/84:2569 antar 6 kap. 3 och 4 §§ i det
under moment 1 nämnda lagförslaget,

3. beträffande sexuellt umgänge mellan syskon

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2568 i denna del
antar 6 kap. 5 § i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

4. beträffande sexuellt ofredande

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2568 i denna del
antar 6 kap. 7 § i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

5. beträffande kriminalisering vid prostitution

att riksdagen avslår motion 1983/84:2561 i denna del (yrkande 2)
samt motionerna 1983/84:2564 och 1983/84: 2567,

6. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

7. beträffande juridiskt biträde

a. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:314, motion
1982/83:685 i denna del (yrkande 1), motionerna 1982/83:1753
och 1983/84:2559, motion 1983/84:2561 i denna del (yrkande 1)
samt motionerna 1983/84:2563, 1983/84:2565 och 1983/84:2566
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende,

b. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken,

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i jordabalken,

9. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479),

10. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 8 maj 1984

Påjustitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

JuU 1983/84:25

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c) Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lovden (s),
Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m), Birthe Sörestedt (s) och
Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Sexuellt umgänge mellan lärare och elever m. m. (mom. 2)

Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp)
och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte ansluta sig till departementschefens uppfattning att
det nu gällande förbudet för lärare att ha sexuellt umgänge med elever
under 18 år går för långt. Förhållandena inom skolan har visserligen
genomgått stora förändringar i olika avseenden sedan den nuvarande regeln
infördes. Det måste emellertid slås fast att det här gäller underåriga
elever som går i grundskola eller gymnasium och att det här fortfarande
typiskt sett råder ett beroendeförhållande mellan lärare och elever. Utskottet
vill understryka att ett sexuellt förhållande mellan en lärare och en
elev påverkar inte bara eleven utan hela den större grupp som eleven ingår
i; omtanken om samtliga elever gör det enligt utskottets uppfattning uteslutet
att samhället ger sin sanktion till sådana förbindelser det här gäller
genom den avkriminalisering som regeringen föreslår.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att nuvarande ordning med
det skydd för elever mellan 15 och 17 år som regeln om otukt med ungdom
innebär i det angivna hänseendet alltjämt bör finnas kvar.

Den föreslagna regeln om sexuellt utnyttjande ger enligt utskottets mening
inte tillräckliga möjligheter att ingripa i de aktuella fallen. För att de
viktiga intressen som det här gäller skall tillgodoses i det aktuella hänseendet
bör 6 kap. 4 § BrB ges den utformning som framgår av utskottets
hemställan. Utskottet ställer sig därmed bakom önskemålen i motion 2557,
motionerna 2558 och 2560 i denna del samt motion 2562. Däremot avvisar
utskottet förslaget i motion 2569 om att införa två svårhetsgrader för
brottet sexuellt utnyttjande, vilket enligt utskottets mening skulle föra för
långt i andra än de nu aktuella fallen.

I övrigt ansluter sig utskottet till regeringsförslaget när det gäller kriminaliseringen
i fortsättningen av sådana fall som f. n. omfattas av regeln om
otukt med ungdom. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
bifall till motion 2560 i övriga delar och motion 2569.

JuU 1983/84:25

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elever m.m.

a. att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2569 antar 6 kap.
3 § i det under moment 1 nämnda lagförslaget,

b. att riksdagen med anledning av propositionen samt med anledning
av motion 1983/84:2557, motion 1983/84:2558 i denna del
(yrkande 2) och motionerna 1983/84: 2560 och 1983/84:2562 antar
6 kap. 4 § i det nyssnämnda lagförslaget med den ändringen att
paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

4 §

Utskottets förslag

Har någon sexuellt umgänge med
den som är under arton år och som
är hans avkomling eller står under
hans fostran eller under tillsyn av
honom som lärare eller för vars
vård eller tillsyn han har att svara
på grund av myndighets beslut,
döms för sexuellt utnyttjande av
underårig till fängelse i högst fyra
år.

Om den som har begått gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot
den underårige eller om brottet i annat fall är att anse som grovt, skall
dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två
och högst åtta år.

Regeringens förslag

Har någon sexuellt umgänge med
den som är under arton år och som
är hans avkomling eller står under
hans fostran eller för vars vård eller
tillsyn han har att svara på grund av
myndighets beslut, döms för sexuellt
utnyttjande av underårig till
fängelse i högst fyra år.

2. Kriminalisering vid prostitution (mom. 5)

Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böijar på s. 24 med ”Utskottet
vill” och som slutar på s. 25 med ”och 2567” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse
att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess skadeverkningar.
Ett steg i sådan riktning kan vara att införa en kriminalisering.
Mycket talar emellertid mot ett allmänt straffsanktionerat förbud mot
prostitution. Intresset av effektiva socialvårdande insatser skulle kunna
motverkas av en sådan kriminalisering. Vidare skulle, som också framhålls
av departementschefen, en kriminalisering som riktar sig mot de prostituerade
kvinnorna te sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som en form
av klasslagstiftning. Sådana betänkligheter möter emellertid inte mot en
kriminalisering som riktar sig enbart mot dem som utnyttjar de prostituerades
tjänster - kunderna. Också en sådan kriminalisering skulle enligt

JuU 1983/84:25

utskottets mening vara ett sätt för samhället att ge uttryck för att prostitution
inte kan accepteras. Det kan f. ö. redan nu genom regeln om förförelse
av ungdom sägas finnas ett, låt vara begränsat, straffsanktionerat förbud
mot prostitutionskontakter. Att en kriminalisering som riktar sig mot kunderna
skulle bidra till att minska prostitutionens omfattning står enligt
utskottets mening helt klart.

Det sagda innebär att utskottet anser att man vid sidan av sociala och
andra insatser inte bör avstå från att använda sig även av straffrättsliga
åtgärder för att komma till rätta med prostitutionen. Det är därvid enligt
utskottets mening ändamålsenligt att, såsom sker i propositionen, rikta in
sig mot personer som tjänar pengar på andras prostitution. Men man bör
också, i enlighet med vad utskottet nyss har anfört, utsträcka det kriminaliserade
området till kundernas handlande; i linje med vad som anförs i
motion 2567 anser utskottet det vara inkonsekvent att låta kundernas
handlande förbli straffritt samtidigt som reglerna med anknytning till koppleriverksamhet
skärps. Beträffande kriminalisering vid prostitution ställer
sig utskottet således bakom yrkandena i motion 2561 i denna del och
motionerna 2564 och 2567. Den lagändring utskottet förordar bör ske
genom att 6 kap. 10 § BrB ges den utformning som framgår av utskottets
hemställan.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande kriminalisering vid prostitution

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2561 i denna del
(yrkande 2) och motionerna 1983/84:2564 och 1983/84:2567 antar
det under moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 6 kap. 10 §,
dock med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

10 §

Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller
ge ersättning skaffar eller söker ge ersättning skaffar eller söker

skaffa sig tillfälligt sexuellt um- skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge
med någon som är under ar- gänge med annan döms för otill ton

år, döms för förförelse av ung- låten kontakt med prostituerad till

dom till böter eller fängelse i högst böter eller fängelse i högst sex må sex

månader. nader.

JuU 1983/84:25

3. Juridiskt biträde (morn. 7)

Gunilla André (c) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser beträffande
motiveringen att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 28 med
”Särskilt angeläget” och slutar på s. 29 med ”annan brottslighet” bort ha
följande lydelse:

Särskilt angeläget anser utskottet det vara att behovet av stöd för målsäganden
under själva det rättsliga förfarandet - förundersökningen och
rättegången - kan tillgodoses. Olika synpunkter kan anläggas på frågan
om i vilken form målsäganden bör få detta behov tillgodosett. Det finns
starka skäl som talar för att målsäganden utöver hjälpen från en kontaktperson
e. d. bör få ett juridiskt biträde. Som framgår av redogörelsen i det
föregående finns system med jurdiskt biträde åt våldtäktsoffer i Danmark
och Norge; detta manar till efterföljd. Och den form av rättsligt biträde
som samhället f. n. tillhandahåller inom rättshjälpssystemet är begränsad
och gäller främst för utförande av målsägandens skadeståndstalan.

Mot denna bakgrund har utskottet inget att erinra mot förslaget i propositionen
om att en målsägande, som hörs med anledning av åklagarens
talan, och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i
behov av personligt stöd under rättegången, får åtföljas av en lämplig
person som sådant stöd. En sådan ordning är emellertid enligt utskottets
mening alldeles otillräcklig för att tillgodose det påtagliga behov av kvalificerat
biträde som föreligger för de personer det här gäller redan från det att
de utsatts för våldsövergreppet. Det aktuella behovet kan enligt utskottets
mening bäst tillgodoses av personer med erfarenheter av förundersökningar
och brottmålsförfarandet i övrigt. Behovet bör därför tillgodoses av en
person med erforderlig juridisk sakkunskap. Vad nu sagts gäller oavsett
om den som utsatts för brottet för skadeståndstalan i målet eller ej. Enligt
utskottets mening bör det sålunda skapas en generell rättighet inom rättshjälpens
ram för målsägande i de fall det här gäller att få ett juridiskt
biträde. Denna hjälp bör erbjudas målsäganden så snart brottsanmälan
sker eller brottet eljest blir känt för polisen. Hjälpen bör liksom rättshjälp
genom offentligt biträde vara kostnadsfri. Det bör ankomma på regeringen
att utforma erforderliga författningsbestämmelser och snarast förelägga
riksdagen ett förslag i saken.

Utskottets ställningstagande innebär att motionsönskemålen kommer att
tillgodoses.

Juli 1983/84:25

Innehållsförteckning

Propositionen m. m 1

Propositionens lagförslag 2

1. Lag om ändring i brottsbalken 2

2. Lag om ändring i rättegångsbalken 7

3. Lag om ändring i jordabalken 7

4. Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479) 8

5. Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) 10

Motionerna 10

Utskottet 13

Inledning 13

Propositionens huvudsakliga innehåll 13

Allmänt 14

Utformningen av reglerna om våldtäkt, m. m 14

Gällande rätt 14

Förslag 15

Överväganden 16

Sexuellt umgänge mellan lärare och elever m. m 18

Gällande rätt 18

Förslag 19

Överväganden 21

Sexuellt umgänge mellan syskon 22

Gällande rätt 22

Förslag 22

Överväganden 22

Sexuellt ofredande 22

Gällande rätt 22

Förslag 23

Överväganden 23

Kriminalisering vid prostitution 23

Gällande rätt 23

Förslag 24

Överväganden 24

Juridiskt biträde åt personer som utsatts för sexuella övergrepp

m.m 25

Gällande rätt 25

Förhållandena i Danmark och Norge 27

Förslag 27

Överväganden 28

Övrigt 29

Hemställan 30

Reservationer 31

1. Sexuellt umgänge mellan lärare och elever m.m. (mom. 2) (m,

fp) 31

2. Kriminalisering vid prostitution (mom. 5) (c) 32

3. Juridiskt biträde (mom. 7) (c, fp) 34

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984