JuU 1983/84:24

Justitieutskottets betänkande
1983/84: 24

om anslag till justitiedepartementet m. m. (prop. 1983/84:100 bil.

4 A, jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Justitiedepartementet m. m.

1. Statsrådsberedningen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1983/84: 100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt A 1 (s. 31) framlagda
förslag och hemställer

att riksdagen till Statsrådsberedningen för budgetåret 1984/85 anvisar
ett förslagsanslag av 14 688000 kr.

2. Justitiedepartementet. Regeringen har under punkt A 2 (s. 31 och 32)
föreslagit riksdagen att till justitiedepartementet för budgetåret 1984/85
anvisa ett förslagsanslag av 45997000 kr.

Motion

1 motion 1983/84: 1512 av Nic Grönvall (m) och Birger Hagård (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att innehavare av
högre domarämbeten skall utses på sätt som anges i motionen.

Utskottet

Medelsberäkningen
Regeringen föreslår under denna punkt ett anslag av ca 46 milj. kr.
Under anslaget har beräknats 15 milj. kr. för kampen mot narkotikan.
Anslagsförslaget i övrigt är beräknat med utgångspunkt i huvudförslaget
om besparing.

Utskottet har inte någon erinran mot förslaget såvitt gäller medelsberäkningen
(30997000 kr.) för själva justitiedepartementet.

Beträffande anslagsposten Medel för kampen mot narkotikan vill utskottet
anföra följande.

I förra årets budgetproposition upptogs under förevarande anslag ett
belopp på 15 milj. kr. för de åtgärder mot narkotikan som kunde bli
aktuella till följd av bl. a. förslag från den av regeringen tillkallade narkotikakommissionen.
Några särskilda insatser hade inte föreslagits under andra
anslag i propositionen, såvitt gällde bilaga 4. Utskottet tillstyrkte förslaget
om medelsanvisning. Riksdagen följde utskottet (JuU 1982/83:30. rskr
265).

Narkotikakommissionen lade i maj 1983 fram en promemoria (PM nr 3)
med förslag om vissa förstärkningar för budgetåret 1983/84. Förslaget
1 Riksdagen 1983184. 7 sami. Nr 24

JuU 1983/84:24

omfattade resursförstärkningar till bl. a. tullen, polisen, åklagarväsendet
och kriminalvården (ca 11 milj. kr.). Det förutsattes vidare av kommissionen
att medel skulle tillföras för vårdinsatser beträffande narkotikamissbrukare.
- Med anledning av bl. a. kommissionens förslag beslutade
regeringen i juni 1983 om användningen av det anvisade beloppet på 15
milj. kr. Enligt vad utskottet har erfarit från socialdepartementet innefattade
regeringens beslut att medlen fördelades för följande ändamål: förebyggande
alkohol- och narkotikainsatser i skolan (1,8 milj. kr.), opinionsbildning
mot narkotika bland värnpliktiga (0,2 milj. kr.), resursförstärkningar
inom tullen (1,5 milj. kr.), polisen (4,1 milj. kr.), åklagarväsendet (1,2 milj.
kr.) och kriminalvården (1,7 milj. kr.) samt projekt inom narkomanvården
(4,5 milj. kr.).

När det gäller det i förevarande budgetproposition föreslagna beloppet
för åtgärder mot narkotikan för budgetåret 1984/85 hänvisar departementschefen
bl. a. till narkotikakommissionens fortsatta arbete. Han uppger
vidare att regeringen har för avsikt att under hösten 1984 lägga fram ett
samlat program med förslag till inriktning av bekämpningen av narkotikan
och narkotikabrottslighet och till resursanvändningen på området. — Den
närmare fördelningen av det föreslagna beloppet avses ske senare genom
beslut i regleringsbrev. Medel för ökade insatser mot narkotikan har inte
beräknats under andra anslag i budgetpropositionen såvitt gäller bilaga 4.

Narkotikakommissionen har under hösten 1983 och våren 1984 lagt fram
förslag rörande narkotikabekämpningen på olika områden. Förslagen rör
bl. a. frågor om resursförstärkningar för nästa budgetår. I en promemoria
(PM nr 5) från september 1983 läggs sålunda fram förslag om bl. a. resursförstärkningar
inom polisen och åklagarväsendet. 1 två promemorior från
december 1983 föreslås dels förstärkningar av bl. a. informationsinsatserna
(PM nr 6), dels olika lokala insatser mot narkotika (PM nr 7). För kriminalvårdens
del föreslås resursförstärkningar i en promemoria (PM nr 11) från
februari 1984.1 kommissionens slutbetänkande (SOU 1984: 13) Samordnad
narkotikapolitik föreslås vissa insatser vad gäller utvärdering av vidtagna
åtgärder och forskningen på området. - I sammanhanget kan också nämnas
att medel för förstärkning av insatserna mot narkotika begärts i flera
anslagsframställningar avseende nästa budgetår från myndigheter inom
justitiedepartementets område. Som framgår av det nyss sagda har emellertid
dessa önskemål inte tillgodosetts på annat sätt än vad som följer av
medelsberäkningen under anslaget till justitiedepartementet.

De förslag rörande resursförstärkningar som har aktualiserats av narkotikakommissionen
är enligt vad utskottet erfarit föremål för vidare överväganden
främst inom regeringskansliet.

Utskottet har i samband med budgetberedning tidigare i vår framhållit
att bekämpandet av narkotikabrottsligheten utgör ett viktigt led i samhällets
ansträngningar att söka bemästra narkotikamissbruket. Utskottet har
därför uttalat att narkotikabrottsligheten hör till de områden som även i

JuU 1983/84:24

fortsättningen bör prioriteras vad gäller brottsbekämpning (se JuU 1983/
84:22 s. 11 och 13; se även JuU 1983/84:17 s. 4). Utskottet har också
framhållit det angelägna i att kriminalvården för nästa budgetår tillförs
resurser som möjliggör en effektiv medverkan i kampen mot narkotikan i
samhället (se JuU 1983/84:20 s. 6; se även s. 19). I överensstämmelse med
budgetpropositionen har utskottet emellertid inte förordat medel för insatser
mot narkotikan under de anslag som sålunda varit föremål för budgetreglering.
Härvidlag har utskottet anfört att frågan härom får prövas i
anslutning till utskottets beredning av anslagsförslaget under A 2. Justitiedepartementet.

I linje med vad utskottet tidigare har anfört är det i hög grad påkallat att
samhällets insatser mot narkotikan förstärks. Resursförstärkningar behövs
för en rad olika ändamål. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening att
de brottsbekämpande insatserna förstärks och att resurserna inom kriminalvården
byggs ut. Även på ytterligare områden och för andra ändamål än
nu sagts måste emellertid satsningar göras. Härvidlag förtjänar särskilt att
nämnas behovet av ytterligare insatser på narkomanvårdens område.

Enligt utskottets uppfattning hade det i och för sig varit att föredra att
riksdagen nu kunnat anvisa medel under de olika anslag där medlen skall
användas. För en sådan ordning talar också de principer som ligger bakom
riksdagens budgetreglering. Som framgår av det tidigare anförda föreligger
emellertid ännu inte något färdigberett förslag rörande den aktuella medelstilldelningen.
I detta läge anser sig utskottet böra godta att medel för
narkotikabekämpning anvisas under förevarande anslag. Utskottet har inte
något att erinra mot storleken av den föreslagna anslagsposten.

Tillsättning av högre domartjänster

I motion 1512 aktualiseras ordningen för tillsättning av högre domartjänster.

Enligt motionärerna bör till regeringens beredning av tillsättningsärenden
knytas ett särskilt förfarande när det gäller tjänster som justitieråd,
regeringsråd, president i hovrätt och kammarrätt samt ordförande i arbetsdomstolen,
marknadsdomstolen och bostadsdomstolen. I förfarandet bör
enligt motionärerna ingå en beredning av ett kollegium av högre domare,
förslagsvis bestående av ordförandena i högsta domstolen och regeringsrätten
samt presidenterna i hovrätterna.

Grundläggande bestämmelser om tillsättning av statliga tjänster finns i
regeringsformen. Bestämmelser i ämnet finns också i bl. a. lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Enligt regeringsformen (11 kap. 9 §)
skall sådana tjänster tillsättas av regeringen eller av den myndighet som
regeringen bestämmer. Där anges även att hänsyn skall tas endast till
sakliga grunder som förtjänst och skicklighet. Det är därmed fastslaget att
tjänstetillsättningar skall göras på objektiva grunder utan hänsynstagande
till ovidkommande omständigheter.

JuU 1983/84:24

De tjänster som regeringen tillsätter är av tre slag, nämligen verkschefstjänster
m.fl., anmälningstjänster och förslagstjänster.

Verkschefstjänster m.fl. tillsätts utan föregående ansökningsförfarande.
Frågor om deras tillsättande tas av regeringen upp formlöst på föredragning
av departementschefen eller annat statsråd. Till denna grupp hör de
högsta tjänsterna inom statsförvaltningen som verkschef, landshövding,
justitieråd, regeringsråd, president i hovrätt eller kammarrätt, justitiekansler,
riksåklagare, överdirektör, högre militär chef m.fl.

Anmälningstjänsterna tillsätts efter en speciell anmälan som i allmänhet
skall göras av chefen för den aktuella myndigheten. Anmälningen innebär
att regeringen underrättas om att en tjänst har blivit ledig och bör återbesättas.
Anmälningsförfarandet är oreglerat och kan ske mer eller mindre
informellt. Ofta kompletterar verkschefen sin anmälan med en rekommendation
till förmån för en viss kandidat. Till anmälningstjänsterna hör tjänster
som avdelningschef och därmed jämförbara tjänster på verksledande
eller motsvarande nivå, t. ex. tjänst som skolråd, hovrätts- eller kammarrättslagman,
lagman i de tre största tingsrätterna och länsrätterna, biträdande
riksåklagare och överåklagare. Dit hör också det stora antalet tjänster
närmast under verksledningsnivå, dvs. generellt sett byråchefstjänster
och vissa ordinarie tjänster som tillsätts med förordnande för bestämd tid.

Tillsättning av anmälningstjänsterna behövde tidigare inte föregås av
något ansökningsförfarande. Genom förordningen (1982:796) om ändring i
anställningsförordningen (1965:501) har med verkan fr. o. m. den 1 januari
1983 föreskrivits att tillsättningen av en anmälningstjänst skall föregås av
s. k. intresseannonsering. Den lediga tjänsten skall således om inte särskilda
skäl föranleder annat annonseras i Post- och Inrikes Tidningar. Syftet
med ändringen är att genom en större öppenhet bredda rekryteringsunderlaget
inför tillsättningen av chefstjänster och därigenom underlätta chefsrörligheten
inte bara mellan myndigheterna utan också mellan myndigheterna
och övriga sektorer av arbetsmarknaden.

Regeringen har för en del tjänster gjort undantag från regeln om intresseannonsering.
Sådana undantag framgår av myndigheternas instruktioner.
Bland de tjänster som har undantagits märks hovrättslagman. kammarrättslagman,
lagman i Stockholms. Göteborgs och Malmö tingsrätter
samt lagman vid länsrätterna i Stockholms län. Malmöhus län samt Göteborgs
och Bohus län.

Förslagstjänsterna tillsätts efter ett i bestämd ordning upprättat förslag
av en myndighet under regeringen, ibland en speciell förslagsnämnd. Till
denna grupp hör t. ex. professurer, en del domartjänster och vissa läkartjänster.
Dit hör också bl. a. tjänster som länspolischef och enhetschef vid
länsstyrelserna.

För flertalet av dessa tjänster skall regelmässigt ett anställningsförfarande
tillämpas. Regler härom återfinns i 10 S anställningsförordningen. I
enlighet härmed skall myndigheten utfärda en ledigkungörelse i Post- och

JuU 1983/84:24

Inrikes Tidningar eller, efter medgivande av regeringen, i annan publikation.
Efter ansökningstiden skall myndigheten lämna förslag om vem som
skall få tjänsten. Ibland skall också anges vilka kandidater som bör komma
i andra och tredje rummet. Förslaget kan överklagas.

För domstolsväsendet finns en tjänsteförslagsnämnd som avger förslag
till regeringen i fråga om tillsättning av tjänster vid domstolar och hyresnämnder
enligt särskilda bestämmelser. Förfarandet regleras i förordningen
(1975:507) med instruktion för tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.

Sättet för tillsättning av domartjänster aktualiserades i riksdagen i samband
med domstolsverkets inrättande år 1975 (prop. 1974:149, JuU
1975:1, rskr 1975:1). Då infördes beträffande förslagstjänsterna ordningen
med en särskild tjänsteförslagsnämnd för domstolsväsendet. Samtidigt
lämnade riksdagen utan erinran ett uttalande av departementschefen i
propositionen om att man då inte borde ändra gränsen mellan de tjänster
som kungörs lediga och de tjänster som tillsätts utan kungörelseförfarande;
den dittillsvarande ordningen beträffande verkschefstjänster och anmälningstjänster
inom domstolsväsendet behölls.

Under innevarande riksmöte har prövats ett motionsönskemål om att
anmälningstjänsterna bör tillsättas genom samma förfarande som gäller för
förslagstjänsterna. Motionen har avslagits (AU 1983/84:1).

Frågan om ordningen vid en tillsättning av tjänst som justitieråd har
under innevarande riksmöte aktualiserats i en interpellationsdebatt den 12
december 1983 (RD protokoll 1983/84:44 s. 27 ff). Den behandlas också av
konstitutionsutskottet i dess granskningsbetänkande (KU 1983/84:30).

Utskottet vill konstatera att beredningen av ärenden om tillsättning av
de domartjänster som motionärerna tar upp ankommer på regeringen enligt
grundläggande regler härom i regeringsformen. Något beredningsförfarande
såsom motionärerna föreslår är — utöver den ordning som redan
gäller - enligt utskottets mening inte påkallat. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Justitiedepartementet
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
45997000 kr.,

2. beträffande tillsättning av högre domartjänster
att riksdagen avslår motion 1983/84:1512.

3. Kommittéer m. m. Regeringen har under punkt A 3 (s. 32 och 33)
föreslagit riksdagen att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1984/85 anvisa
ett reservationsanslag av 21000000 kr.
tl Riksdagen 1983/84. 7 sami. Nr 24

JuU 1983/84:24

Motioner

I motion 1983/84:601 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag lill ändring i
28 kap. 13 § rättegångsbalken så att blod- och urinprov för bestämmande
av alkoholhalt samt andra ämnen utöver av läkare eller legitimerad sjuksköterska
skall kunna utföras jämväl av laboratorieassistent.

I motion 1983/84:760 av Marianne Karlsson (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

— att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om bibehållande av fängelsestraff för rattonykterhet
(yrkande 1),

— att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har
anförts i motionen om införande av en fast gräns för tillåten mängd narkotika
i kroppen vid framförande av fordon (yrkande 2).

I motion 1983/84:893 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1983/84: 891, såvitt nu är i fråga,

- att riksdagen hos regeringen hemställer om en kartläggning av sambandet
mellan häleri och narkotikabrott (yrkande 5),

- att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att kunna
ge ett bättre skydd för vittnen i narkotikarättegångar (yrkande 7).

— att riksdagen hos regeringen begär en ändring av rättegångsbalken som
innebär att rätten på eget initiativ skall kunna förordna om att huvudförhandling
skall hållas inför lyckta dörrar (yrkande 8).

I motion 1983/84:1148 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen
beslutar ändra 7 kap. 4 § brottsbalken i enlighet med motionen.

I motion 1983/84: 1522 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga,

- att riksdagen beslutar att ändra 8 kap. 4 § brottsbalken på sätt som
anges i motionen (yrkande 1),

— att riksdagen beslutar ändra 15 kap. 1 § och 17 kap. 10 § brottsbalken i
enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 2 delvis).

I motion 1983/84:2101 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) hemställs, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1983/84: 2100, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1983/
84:2100 anförts beträffande promillegränsen för rattonykterhet (yrkande
2).

I motion 1983/84:2179 av Elver Jonsson (fp) och Kenth Skårvik (fp)
hemställs

- att riksdagen beslutar att 4 § 2 mom. trafikbrottslagen ändras så att
gränsen för rattonykterhet sänks till 0,3°/oo (yrkande 1),

JuU 1983/84:24

- att riksdagen beslutar att låta utreda hur stort narkotikaproblemet är i
trafiken (yrkande 2),

- att riksdagen beslutar att verka för att i de nordiska ländernas lagstiftning
fastställa en koncentrationsgräns för andra droger än alkohol som
påverkar det centrala nervsystemet (yrkande 3).

I motion 1983/84:2184 av Stig Olsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om skärpt straffpåföljd vid ockervinst.

I motion 1983/84:2523 av Olle Grahn (fp) och Linnea Hörlén (fp) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion
1983/84: 2522 anförts beträffande promillegränsen för rattonykterhet.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under detta anslag innebär en ökning med 1 milj. kr.
i förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det föreslagna
anslaget beräknas högst 0,8 milj. kr. för fortsatt utredning om rättsväsendets
informationssystem (RI).

I propositionen uppger departementschefen att sju nya kommittéer har
tillsatts under år 1983 och att under året fjorton kommittéer har slutfört
sina uppdrag.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsberäkning.

Trafiknykterhetsbrott m. m.

Allmänt

Den som för ett motordrivet fordon, en spårvagn eller ett motordrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana och därvid är så påverkad av starka
drycker eller annat berusningsmedel att det kan antas att han inte kan föra
fordonet eller spårvagnen på ett betryggande sätt skall enligt 4 § trafikbrottslagen
(1951:649) dömas för rattfylleri. Bevisning i rattfyllerimål kan
föras t. ex. genom vittnesuppgifter om förarens körsätt eller uppträdande i
övrigt. När det gäller alkoholbetingad berusning använder man i allmänhet
en presumtionsregel, den s. k. promilleregeln. Den innebär att den som har
fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i en sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden
uppgick till 1,5 promille eller däröver skall anses ha varit så påverkad som
krävs för ansvar för rattfylleri. Någon motsvarande reglering finns inte i
fråga om berusning som beror på annat än alkohol.

Om alkoholkoncentrationen i förarens blod uppgått till 0,5 men inte 1,5
promille döms föraren för en gärning som i praxis kallas rattonykterhet.

Straffet för rattfylleri är fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna
är mildrande, böter, dock lägst tjugofem dagsböter. För rattonykterhet
döms till böter, lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

Juli 1983/84:24

Alkoholberusning i trafiken

1 motion 760 kritiseras ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag
till ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen. och motionären framhåller
att fängelsestraffet bör bibehållas som den normala påföljden vid rattfylleri.
I motionerna 2101. 2179 och 2523 förespråkas en sänkning av den
undre promillegränsen för rattonykterhet.

Inom justitiedepartementet har arbetats fram en promemoria (Ds Ju
1983:6) Trafiknykterhetsbrotten, som innehåller förslag om bl. a. en ny
konstruktion av trafikbrottslagens bestämmelser om trafiknykterhetsbrott
och om påföljderna för sådana brott. I fråga om mer okomplicerade fall av
rattfylleri föreslås att fängelsestraff ådöms i mindre utsträckning än f. n.
och att i stället bötesstraff döms ut. Det föreslås vidare att den nedre
straffbarhetsgränsen för trafiknykterhetsbrott skall sänkas från nuvarande
0,5 till 0,4 promille.

Promemorian har remissbehandlats och därvid fått ett blandat mottagande
av remissinstanserna. Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslagen
i promemorian.

I sammanhanget bör nämnas att utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott kan komma att
ta upp frågan om promillegränserrfa vid trafiknykterhetsbrott (se JuU 1981/
82:58 s. 7). Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1985.

Med tanke på de överväganden som sålunda pågår anser utskottet att
någon åtgärd inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena.
Utskottet avstyrker därför bifall till de här behandlade
yrkandena i motionerna 760, 2101, 2179 och 2523.

Narkotikaberusning i trafiken

I motionerna 760 och 2179 tas upp problemet med narkotikapåverkade
förare i trafiken. Motionärerna anför att antalet förare som är påverkade av
andra medel än alkohol ökar och att man nu bör utreda de härmed förknippade
problemen och sträva efter att bestämma en fast gräns för tillåten
koncentration av sådana ämnen i kroppen vid framförande av motorfordon.

Ansvar såsom för rattfylleri inträder enligt 4 § I mom. andra stycket
trafikbrottslagen (1951:649) när föraren har varit så påverkad av annat
berusningsmedel än alkohol att det kan antas att han inte har kunnat föra
fordonet på betryggande sätt (s.k. drograttfylleri). För dessa fall saknas
motsvarighet till presumtionsregeln i paragrafens tredje stycke som bygger
enbart på alkoholkoncentrationen i förarens blod.

Till gruppen annat berusningsmedel än alkohol räknas enligt praxis
sådana läkemedel som till följd av sin sammansättning kan påverka reaktionsförmåga,
omdöme och uppmärksamhet samt andra motoriska och
psykiska funktioner som är viktiga för trafiksäkerheten. Det rör sig här
främst om sömnmedel samt lugnande och smärtstillande medel, vilka

JuU 1983/84:24

ordineras som läkemedel. Till gruppen hör också preparat som inte alls
eller sällan har medicinsk användning, såsom kokain, heroin, cannabis och
olika slags centralstimulerande medel (narkotiska preparat). Vidare hänförs
till denna grupp olika kemiskt-tekniska lösnings- och rengöringsmedel.
t. ex. thinner och trikloretylen (sniffningsmedel).

Kunskapen om olika preparats verkningar på de funktioner som är
viktiga för körförmågan är ofullständig. Klart är emellertid att verkningarna
varierar avsevärt inte bara mellan olika preparat utan även när det
gäller olika individer.

Nordiska läkemedelsnämndens expertgrupp har i en utredning år 1977
(Nu A 1977: 11) rubricerat ca 300 substanser som ingår i olika läkemedel
såsom potentiellt trafikfarliga och bland dem mer än 100 såsom speciellt
trafikfarliga redan vid medicinering i normala doser. Vissa andra läkemedel
anses ge en påverkan som är riskabel från trafiksäkerhetssynpunkt
först vid överdosering eller vid förtäring tillsammans med andra läkemedel
eller med alkohol (s. k. interaktioner).

De typer av bevisning som blir aktuella i mål om trafiknykterhetsbrott är
normalt, förutom den misstänktes egna uppgifter, blodprovsanalys, urinprovsanalys,
klinisk läkarundersökning jämte läkares uttalanden om graden
och arten av den misstänktes påverkan samt vittnesbevisning.

Kliniska läkarundersökningar förekom tidigare regelmässigt vid varje
misstanke om trafiknykterhetsbrott. Justitieutskottet uttalade sig år 1979
för en översyn rörande undersökningarna och anförde därvid (JuU 1979/
80: II s. 14 f) att det rutinmässiga användandet av läkarundersökningar
kunde anses utgöra en misshushållning med knappa resurser. I en proposition
(prop. 1981/82: 162) föreslogs därefter att de kliniska läkarundersökningarna
fortsättningsvis skall äga rum endast vid misstanke om drograttfylleri
och alltså i princip inte när misstanken avser påverkan av endast
alkohol. Förslaget godtogsäv riksdagen (JuU 1981/82:55, rskr 329).

Det saknas tillförlitligt underlag för att bedöma förekomsten av drogpåverkade
förare i trafiken. Antalet misstänkta fall av rattonykterhetsbrott i
Sverige är ca 22000 om året. Genom analyser av blod- och urinprov från
ett begränsat urval av misstänkta förare år 1978 har enligt en undersökning
som utförts vid statens rättskemiska laboratorium uppskattats att 26 procent
av de undersökta förarna var påverkade även av annat berusningsmedel
än alkohol. Vid motsvarande undersökning år 1981 var frekvensen 60
procent.

De problem som är förknippade med drograttfylleri har länge diskuterats
i olika sammanhang. Socialstyrelsens narkomanvårdskommitté redovisade
år 1967 i ett betänkande (SOU 1967:41) vissa överväganden i frågan om
läkemedel i trafik. Därefter ägnades frågan uppmärksamhet av trafiknykterhetsbrottskommittén
i ett betänkande år 1970 (SOU 1970:61). Ämnet
har behandlats även av utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott i delbetänkandet (Ds Ju

JuU 1983/84:24

1981:13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. En
omfattande forskningsrapport i ämnet gavs år 1978 ut med stöd från bl. a.
brottsförebyggande rådet (Solarz, Läkemedelspåverkan och trafiken.
Stockholm 1978). Vid statens rättskemiska laboratorium arbetar man med
att kartlägga problemet med drogpåverkade förare i trafiken och utveckla
bättre analysmetoder. Med stöd från brottsförebyggande rådet och socialstyrelsen
har, som framgått av det nyss sagda, vid laboratoriet undersökts
förekomsten av läkemedel och narkotika hos bilförare misstänkta för trafiknykterhetsbrott.
En delrapport häröver har publicerats i en rapport från
brottsförbyggande rådet över narkotikautvecklingen år 1982 (BRÅ Rapport
1982:2 s. 191 ff). Frågan är också berörd i en rapport från rådet över
brottsutvecklingen år 1983 (BRÅ Rapport 1983:5 s. 64). En redogörelse för
problemen finns vidare i en artikel i Svensk Juristtidning år 1980, s. 40 ff.

Här bör också nämnas att statens väg- och trafikinstitut i mars 1983 i en
skrivelse till justitiedepartementet har begärt att få tillfälle att utföra experimentella
försök inom ramen för en forskning kring prestationsnedsättande
effekter av droger av olika slag. Institutet pekar särskilt på att
kunskapen om hur körförmågan påverkas av olika typer av droger och
kombinationer av droger är mycket begränsad. Framställningen övervägs
f. n. inom regeringskansliet.

Utskottet vill inledningsvis uttala att utskottet delar motionärernas oro
över det av allt att döma tilltagande bruket av olika narkotiska medel hos
fordonsförare. Det är angeläget att detta allvarliga problem ges tillbörlig
uppmärksamhet i arbetet på att förbättra trafiknykterheten.

Som framgått av redogörelsen i det föregående är det förenat med stora
svårigheter att uppdaga och utreda sådana överträdelser av trafikbrottslagen
som innebär att föraren har varit påverkad av annat än alkohol: bl. a.
är kunskaperna om vilka preparat som - ensamma eller i kombinationer -kan försämra körförmågan ofullständiga, och tillräckligt utvecklade analysmetoder
för att praktiskt kunna bestämma koncentration av andra än ett
fåtal ämnen i kroppen finns ännu inte. Problem som hänger samman med
de nu behandlade frågorna rörande påverkade förare i trafiken är aktuella
såväl i Sverige som på många andra håll i världen, och de är fortlöpande
föremål för forskning och utvecklingsarbete. Mot denna bakgrund anser
utskottet, som inte tar ställning till frågan om det är lämpligt att införa en
sådan gräns som motionärerna förespråkar, att det saknas anledning för
riksdagen att ta sådana initiativ som begärs i motionerna.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 760 och 2179 såvitt nu är
i fråga.

Blodprovstagning m. m.

I motion 601 kritiseras det förhållandet att blodprov i samband med
misstanke om rattonykterhetsbrott får tas av endast läkare eller legitimerade
sjuksköterskor. Motionärerna anser att provtagning bör få utföras även
av laboratorieassistenter.

JuU 1983/84:24

Enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken (RB) får kroppsbesiktning företas
på den som skäligen kan misstänkas för brott varå fängelse kan följa.
Enligt 4 § trafikbrottslagen (1951:649) kan på brotten rattfylleri och rattonykterhet
följa fängelse. Vid kroppsbesiktning får det tas blodprov och
utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men. I 28 kap.
13 8 RB föreskrivs att blodprov inte får tas av annan än läkare eller
legitimerad sjuksköterska. Annan mer ingående undersökning får utföras
endast av läkare.

I fråga om urinprov finns ingen behörighet särskilt föreskriven för endast
vissa yrkeskategorier.

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter om blod- och urinprovstagning
för alkoholbestämning m. m. (SOSFS (M) 1979: 106).

Före den I januari 1975 fick blodprov enligt 28 kap. 13 § RB tas endast
av läkare. Utvidgningen av behörigheten till att gälla även legitimerade
sjuksköterskor hade sin bakgrund i svårigheter att i vissa fall få till stånd
blodprovstagning på grund av brist på läkare och långa avstånd. I den
proposition som låg till grund för lagändringen framhöll departementschefen
(prop. 1974: 154 s. 32) bl. a. att blodprovet i många fall har en avgörande
betydelse för prövningen av ansvarsfrågan i trafiknykterhetsmål och att
det därför är angeläget att blodprovet tas av en väl kvalificerad person.
Flan uttalade att en legitimerad sjuksköterska såväl genom sin utbildning
som genom sin praktiska verksamhet generellt sett måste anses ha väl så
goda förutsättningar att utföra blodprovstagning på ett fullt betryggande
sätt som en läkare. Med hänsyn härtill och till att begränsningen av
behörigheten till läkare ansågs mindre rationell när det gällde att utnyttja
de tillgängliga läkarresurserna på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt
föreslogs att även legitimerade sjuksköterskor fortsättningsvis skulle få ta
blodprov. Någon erinran mot förslaget riktades inte vid riksdagsbehandlingen
(JuU 1974: 37. rskr 352).

I sammanhanget vill utskottet erinra om det arbete som pågår inom den i
det föregående nämnda utredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov
som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.

Enligt utskottets mening saknas det anledning att tillägga andra yrkesgrupper
än läkare och legitimerade sjuksköterskor behörighet att ta blodprov
enligt 28 kap. 13 § RB. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
601.

Skydd för vittnen m.fl. i narkotikamål

I motionerna 893 och 1522 tas upp frågor om förstärkt skydd för vittnen
m. fl. i narkotikamål.

I motiveringen till yrkandet i den förstnämnda motionen - i motion 891
- pekas på att den som vittnar eller är medåtalad i ett narkotikamål i dag
riskerar att bli utsatt för repressalier, som också riktas mot anhöriga. I
motion 1522 sägs att hot och våld mot vittnen, målsägande och åklagare

JuU 1983/84:24

förekommer i en oroande utsträckning särskilt i narkotikamål. Motionärerna
begär därför en höjning av straffsatserna för övergrepp i rättssak och
.mened.

Regler för domstolarnas handläggning av brottmål ges i rättegångsbalken
(RB). Enligt 5 kap. I § skall förhandling i ett mål vara offentlig, vilket
innebär att åhörare har rätt att vara närvarande. Av samma paragraf följer
emellertid att domstolen i vissa angivna fall, bl. a. av sekretesskäl, får
förordna att förhandlingen helt eller delvis skall hållas inom stängda dörrar.
Någon möjlighet att hålla förhandling inom stängda dörrar för att t. ex.
målsägande och vittnen skall kunna tala fritt utan att hämmas av åhörares
närvaro finns inte. I 5 kap. 9 § finns emellertid en regel om att rättens
ordförande får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder
otillbörligt. Vidare föreskrivs i 36 kap. 18 § första stycket bl. a. att, om
det finns anledning att anta att ett vittne i en parts närvaro av rädsla eller
annan orsak inte fritt säger sanningen, rätten får besluta att parten inte får
vara närvarande under förhöret. Vittnets berättelse skall läsas upp när
parten åter är närvarande. Motsvarande gäller vid bl.a. förhör med part
och målsägande i brottmål (46 kap. 7 §).

Vidare bör nämnas att rätten enligt 8 § lagen (1964: 167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare i mål mot en tilltalad som inte fyllt
21 år får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om rätten finner
att förhandlingens offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den
uppmärksamhet som den tilltalade kan antas bli utsatt för.

Det bör påpekas att den omständigheten att en förhandling hålls inom
stängda dörrar inte innebär att vad som därvid förekommit inte får röjas.
Sekretessen består bara om domstolen i domen eller beslutet förordnat om
det.

Utskottet behandlade hösten 1980 ett motionsyrkande om vidgade möjligheter
att förhöra vittnen utan närvaro av åhörare (JuU 1980/81:5).
Utskottet, som hade remissbehandlat motionen, fann att det fanns stöd för
uppfattningen att åtgärder i den riktning som förespråkades i motionen var
påkallade. Det hade sålunda framhållits att ett hårdnande klimat kommit
att råda i huvudförhandlingar i vissa brottmål, särskilt i mål om ansvar för
grövre brott, t. ex. narkotikabrottslighet, och det hade uppgetts inte sällan
förekomma att vittnen hyser rädsla för tilltalads anhöriga och kamrater
som är närvarande i rättssalen. Det hade för utskottet också nämnts att
vittnen under senare tid i ökande utsträckning visat obenägenhet att inställa
sig inför rätta. — Vid sitt ställningstagande till motionsspörsmålet konstaterade
utskottet att intresset bakom motionen svårligen syntes kunna
tillgodoses utan att principen om domstolsförhandlingarnas offentlighet
träds för när. Enligt utskottets mening borde en närmare undersökning i
ämnet komma till stånd. Vad utskottet anfört härom gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (rskr 1980/81:31).

Rättegångsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1982: 26) Översyn av

JuU 1983/84:24

rättegångsbalken I. Processen i tingsrätt tagit upp den av utskottet aktualiserade
frågan. Utredningens förslag på denna punkt innebär att åhörare
jämställs med parter när det gäller rätten att ta del av vittnesförhör. I 36
kap. 18 § RB föreslås sålunda bl. a. en ändring som innebär att, om det kan
antas att vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på
grund av parts eller åhörares närvaro, rätten får förordna att parten eller
åhörare inte får vara närvarande vid förhöret. Rättegångsutredningens
förslag bereds f. n. i regeringskansliet.

När det gäller frågan om behovet av skydd för vittnen m.fl. i narkotikamål
mot våld eller hot från intagna i kriminalvårdsanstalt kan till en början
sägas att det i kriminalvårdslagstiftningen finns regler som berör denna
fråga. I lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser om
hur de intagna skall fördelas mellan olika typer av anstalter. Bl. a. säkerhetsskäl
avgör om en intagen skall placeras på öppen eller sluten anstalt
(7 §). Som säkerhetsskäl beaktas bl. a. att det finns grundad anledning att
misstänka att en intagen skall störa ordningen genom våld eller hot mot
medintagna eller personal. I proposition 1983/84:148 om ändring i lagen
om kriminalvård i anstalt m. m., som f. n. bereds av utskottet1, föreslås att
det i 6 § nämnda lag uttryckligen anges att man också vid fördelningen av
intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter beaktar bl. a. säkerhetsskäl
av det nyss angivna slaget.

Vidare finns i 20 § första stycket 1 och 4 samma lag bestämmelser som
innebär att en intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är
nödvändigt med hänsyn till föreliggande fara för den intagnes eller annans
säkerhet till liv eller hälsa eller för att hindra att den intagne allvarligt
ofredar en annan intagen. Nämnas bör också att det i 20 § tillämpningskungörelsen
till lagen om kriminalvård i anstalt finns en föreskrift som innebär
att en riksanstalt kan motsätta sig placering där av en intagen, om placeringen
skulle medföra risk för att personer som av någon anledning kan
anses farliga för varandras liv eller hälsa sammanförs.

Riksåklagaren (RÅ) har i ett cirkulär i februari 1983 (RÅCI: 100) lämnat
allmänna råd om information till kriminalvårdsmyndigheterna för anstaltsplacering
m. m. I cirkuläret rekommenderas åklagarna att underrätta kriminalvårdsmyndigheterna
om sådana förhållanden som framkommit under
förundersökningen eller rättegången och som bör beaktas vid beslut om
anstaltsplacering m. m. av personer som dömts till fängelse. Vad som
avses är bl. a. information i just narkotikamål om den dömdes relationer till
medtilltalade eller anknytningar tili andra personer som avtjänar straff.

Narkotikakommissionen har i en promemoria i juni 1983 lagt fram förslag
till åtgärder mot narkotika i fängelserna (PM nr 4). Delar av förslaget
har legat till grund för den tidigare nämnda propositionen 1983/84:148.
Kommissionen säger bl. a. (s. 26 f) att en intagen för att få slippa genomgå

1 JuU 1983/84:26.

JuU 1983/84:24

en ”ny rättegång” bland de intagna många gånger begär att få arbeta i
enrum, något som kan ske med stöd av en bestämmelse i lagen om
kriminalvård i anstalt (18 §). Kommissionens förslag beträffande placeringen
av intagna innebär bl. a. en uppstramning av det nyssnämnda RÅcirkuläret.
Förslaget riktar sig i detta hänseende till RÅ och rikspolisstyrelsen.

RÅ har förklarat att han avser att låta utvärdera tillämpningen av det
aktuella cirkuläret och att i samråd med kriminalvårdsstyrelsen överväga
om några ändringar är påkallade i detta.

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till samtliga länsstyrelser och polisstyrelser
i februari 1984 (dnr C-014-1278/83) betonat angelägenheten av att
polisen lämnar kriminalvårdsmyndigheterna information som kan underlätta
beslut om anstaltsplacering m. m. av personer som har dömts till
fängelse. Skrivelsen har i allt väsentligt samma innehåll som det nyss
nämnda RÅ-cirkuläret.

Beträffande frågan om information från kriminalvårdsmyndigheterna till
utomstående om intagnas permissioner m. m. kan nämnas att det i det s. k.
anvisningscirkuläret från kriminalvårdsstyrelsen (nr 2/1974) finns vissa
föreskrifter såvitt avser underrättelse från kriminalvårdsanstalterna till
polisen. Reglerna innebär att kriminalvården alltid skall underrätta polisen
när intagna i sluten riksanstalt som dömts för bl. a. grovt narkotikabrott får
permission m. m. Underrättelsen skall lämnas i förväg.

Inom kriminalvårdsverket tillämpas vidare den ordningen att. om t. ex.
en person som varit vittne eller målsägande vänder sig till kriminalvården
med begäran om att få reda på när den dömde får permission m.m..
kriminalvården står till tjänst med sådana underrättelser i förväg.

När det så gäller straffsatserna för övergrepp i rättssak och mened kan
följande sägas. År 1982 skedde en lagändring som innebär att maximistraffet
för övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § BrB) höjdes från två till fyra års
fängelse för fall då grovt brott föreligger. Bakgrunden till straffskärpningen
var att det under senare tid i samband med ett flertal brottmålsrättegångar
- ofta rörande narkotikabrott — funnits skäl att anta att vittnen och
tilltalade av fruktan för repressalier inte vågat tala fritt (se JuU 1981/82:49
s. 24). — Straffet för mened (15 kap. 1 Ii BrB) är fängelse i högst fyra år
eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Är
brottet grovt döms till fängelse i lägst två och högst åtta år.

Utskottet behandlade förra året frågan om skyddet för vittnen i rättegångar
rörande mål om narkotikabrott med anledning av en motion om
åtgärder för att förbättra detta skydd. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(JuU 1982/83:20 s. 27) uttalade utskottet att utskottet ansåg det
angeläget att man så effektivt som möjligt söker förhindra att vittnen och
andra som lämnar uppgifter i rättegångar blir utsatta för hotelser eller
andra repressalier: detta inte bara av hänsyn till enskilda personer utan
också för att rättskipningen skall fungera tillfredsställande. Utskottet pe -

JuU 1983/84: 24

kade i sammanhanget på att straffet för övergrepp i rättssak i detta syfte då
nyligen hade skärpts kraftigt och att särskilda överväganden i fråga om
skydd för vittnen pågick inom regeringskansliet. Utskottet utgick från att
därvid också prövades frågan om någon form av underrättelse till t. ex.
polismyndighet om förestående permissioner i vissa fall. Erfarenheterna
av vilken betydelse straffskärpningen kan ha haft liksom resultatet av de
nyss nämnda övervägandena borde enligt utskottets mening avvaktas innan
riksdagen tar något sådant initiativ som föreslagits i den då aktuella
motionen.

Av redogörelsen i det föregående framgår att åtgärder i linje med de nu
aktuella motionsönskemålen redan har vidtagits eller övervägs i olika
sammanhang. Med hänsyn härtill finnér utskottet inte skäl att med anledning
av motionerna göra någon annan bedömning i frågan om skydd för
vittnen m.fl. i narkotikamål än den utskottet gjorde förra året. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 893 och 1522 i denna del.

Sambandet häleri - narkotikabrott

I motion 893 begärs en kartläggning av sambandet mellan häleri och
narkotikabrott; motionärerna anför till stöd härför — i motion 891 — att
narkotikamissbrukare finansierar sitt missbruk genom försäljning av stöldgods,
och det förespråkas en skärpt kamp mot häleribrottsligheten.

Såsom utskottet tidigare uttalat (JuU 1982/83:20 s. 25 f) är det ett
väldokumenterat förhållande att narkotikamissbruket är en starkt bidragande
orsak till kriminalitet. Narkotikamissbruket förorsakar i regel missbrukaren
stora kostnader. Enligt gängse uppfattningar finansieras narkotikamissbruket
framför allt genom att missbrukare själva säljer narkotika,
genom prostitution eller genom förmögenhetsbrottslighet, t. ex. tillgreppsbrott.
bedrägerier och häleri.

Straffansvaret enligt brottsbalkens bestämmelser om häleri utvidgades
genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1980 (prop. 1979/80:66, JuU
26, rskr 183). Ett syfte med skärpningen var att försvåra avsättningen av
stöldgods. Som ett motiv för ändringen anfördes i lagstiftningsärendet det
förhållandet att en betydande del av tillgreppsbrotten torde begås av missbrukare
av beroendeframkallande medel, vilka genom förekomsten av
häleriverksamheten får möjligheter att fortsätta missbruket.

Även i andra sammanhang har frågor om narkotikamissbruk och förmögenhetsbrott
tagits upp. Saken belyses bl. a. i en rapport (Narkotikamarknad
och förmögenhetsbrott, april 1979) som utgör en del i en utredning om
social utslagning och ekonomisk brottslighet som Stockholms kommun
låtit göra. Sambandet mellan narkotikamissbruk och olika slag av förmögenhetsbrott
belyses också i en undersökning rörande narkotikamissbruket
i Kopparbergs län som publicerats år 1981 i en rapport från brottsförebyggande
rådet (BRÅ Rapport 1981:4). I en rapport om narkotikautvecklingen
som brottsförebyggande rådet gav ut år 1982 berörs saken också

JuU 1983/84:24

(BRÅ Rapport 1982: 2). Detsamma gäller motsvarande rapport för år 1983
(BRÅ Rapport 1983:6), där narkotikabrottslingars belastning med annan
brottslighet analyseras.

Ett enahanda motionsyrkande som det nu förevarande avslogs av riksdagen
förra året (JuU 1982/83:20).

Utskottet, som i och för sig delar motionärernas oro inför utvecklingen
av narkotikabrottsligheten, kan konstatera att motionsspörsmålet om sambandet
mellan denna brottslighet och häleribrottsligheten under senare år
har uppmärksammats i riksdagen och i det brottsförebyggande arbetet i
övrigt. Enligt utskottets mening finns det inte skäl för riksdagen att med
anledning av motionsönskemålet ta initiativ till någon åtgärd på området.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 893 i nu behandlad
del.

Egenmäktighet med barn

I motion 1148 begärs en skärpning av straffet för brottet egenmäktighet
med barn. Motionären föreslår en straffskala som omfattar fängelse i lägst
sex månader och högst två år. Som ett särskilt skäl härför framhåller
motionären att en sådan lagändring skulle ge ökade möjligheter att få
misstänkta gärningsmän som befinner sig i utlandet utlämnade till Sverige.

I 7 kap. 4 § BrB finns bestämmelser om egenmäktighet med barn som
innebär att det föreligger ett straffsanktionerät förbud mot att skilja ett
barn från den som har vårdnaden om det eller vårdar det med stöd av lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Straffet för
normalbrottet är böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagstiftning
år 1983 infördes en särskild straffbestämmelse för grova brott (prop.
1982/83: 165, LU 41, rskr 369); straffet är fängelse i högst två år. I detta
lagstiftningsärende pekades på att det genom straffskärpningen blir möjligt
att enligt 1957 års europeiska utlämningskonvention begära utlämning till
Sverige av den som har gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn som
är att anse som grovt brott i de fall denne befinner sig i ett land sorn har
anslutit sig till konventionen; motsvarande gäller enligt vissa av våra
bilaterala utlämningsavtal.

Enligt utskottets mening har motionsönskemålet blivit tillgodosett genom
den straffskärpning beträffande egenmäktighet med barn som genomfördes
förra året. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1148.

Grov stöld

I motion 1522 förespråkas att stöld genom inbrott i bostad skall anses
som grov stöld. Syftet är enligt motionärerna att markera samhällets inställning
till den kränkning av hemfriden som ett inbrott innebär.

Straffet för stöld är fängelse i högst två år (8 kap. I § BrB). Straffet för
grov stöld är fängelse i lägst sex månader och högst sex år (8 kap. 4 8 första
stycket BrB). I 8 kap. 4 § andra stycket BrB föreskrivs att vid bedömande

JuU 1983/84:24

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett sak som
någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne
eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen
kännbar skada.

Bestämmelsen i 8 kap. 4 § BrB om grov stöld fick sin nuvarande utformning
år 1976 (prop. 1975/76:42, JuU 16, rskr lil). Tidigare föreskrevs i 8
kap. 4 § andra stycket BrB att vid bedömande huruvida brottet var grovt
skulle särskilt beaktas bl. a. om det förövats genom inbrott. Lagändringen
innebar att inbrott utgick bland de uppräknade omständigheter som särskilt
skall beaktas vid denna bedömning. I stället tillfogades som en sådan
omständighet att gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

Förmögenhetsbrottsutredningen lade i september 1983 fram betänkandet
(SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom
gäldenärsbrott. 1 betänkandet behandlas bl. a. frågan om straffvärde och
straffskydd i fråga om inbrott och störning av hemfriden.

Förmögenhetsbrottsutredningens förslag har remissbehandlats och
bereds f. n. i regeringskansliet.

Med hänsyn till de överväganden som sålunda pågår i fråga om straffansvaret
vid inbrottsstöld i bostad anser utskottet det inte vara påkallat att
riksdagen vidtar någon åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 1522 i denna del.

Oc ke r

1 motion 2184 krävs lagstiftning så att ockerränta över 20 procent jämställs
med stöld.

Bestämmelsen om ocker i 9 kap. 5 § BrB innebär att den som vid avtal
eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd,
lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig
förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken
vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två
år. Om brottet är grovt, är enligt andra stycket i paragrafen straffet fängelse
lägst sex månader och högst fyra år.

Förmögenhetsbrottsutredningen har i det betänkande som nämnts i det
föregående tagit upp frågan om straffansvaret för ocker (SOU 1983:50 s.
198-202). Utredningen föreslår en viss ändring i beskrivningen av ockersituationen
liksom en höjning av straffskalan.

Som redan nämnts har förmögenhetsbrottsutredningens förslag remissbehandlats
och bereds f. n. i regeringskansliet.

Med hänsyn till de överväganden som sålunda pågår beträffande kriminaliseringen
i fråga om ocker saknas det enligt utskottets mening skäl för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 2184.

JuU 1983/84:24

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Kommittéer m.m. för budgetåret 1984/85 anvisar
ett reservationsanslag av 21000000 kr.,

2. beträffande alkoholberusning i trafiken

att riksdagen avslår motion 1983/84:760 i denna del (yrkande 1),
motion 1983/84:2101 i denna del (yrkande 2), motion 1983/
84:2179 i denna del (yrkande 1) och motion 1983/84:2523,

3. beträffande narkotikaberusning i trafiken

att riksdagen avslår motion 1983/84:760 i denna del (yrkande 2)
och motion 1983/84:2179 i denna del (yrkandena 2 och 3),

4. beträffande blodprovstagning m.m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:601,

5. beträffande skydd för narkotikavittnen m.fi.

att riksdagen avslår motion 1983/84:893 i denna del (yrkandena 7
och 8) och motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 2 delvis),

6. beträffande sambandet häleri—narkotikabrott

att riksdagen avslår motion 1983/84: 893 i denna del (yrkande 5),

7. beträffande egenmäktighet med barn

att riksdagen avslår motion 1983/84:1148,

8. beträffande grov stöld

att riksdagen avslår motion 1983/84: 1522 i denna del (yrkande I),

9. beträffande ocker

att riksdagen avslår motion 1983/84:2184,

4. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt A 4
(s. 33) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1984/85 anvisar ett
reservationsanslag av 1050000 kr.,

5. Information om lagstiftning m.m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt A 5 (s. 33) och hemställer

att riksdagen till Information om lagstiftning m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 1000000 kr.

Stockholm den 3 maj 1984
På justitieutskottets vägnar

LISA MATTSON

JuU 1983/84:24

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven
Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Inger
Wickzén (m). Birthe Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Skydd för narkotikavittnen m. fl. (punkt 3, moni. 5) •

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Av
redogörelsen” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Som utskottet uttalade förra året är det av vikt att samhället så effektivt
som möjligt söker förhindra att vittnen och andra som lämnar uppgifter i
rättegångar blir utsatta för hotelser eller andra repressalier; detta inte bara
av hänsyn till enskilda utan också för att rättskipningen skall fungera
tillfredsställande. Av redogörelsen i det föregående framgåratt vissa åtgärder
i linje med önskemålen i motionerna 893 och 1522 redan har vidtagits.
Utskottet anser det angeläget att också de överväganden på området som
f. n. pågår inom bl. a. regeringskansliet snarast leder till åtgärder. Ytterligare
insatser måste emellertid göras. Utskottet vill i sammanhanget peka
på bl. a. att det borde övervägas att ge den som hotas ersättning av
allmänna medel för de ökade levnadskostnader som kan uppstå till följd av
det skydd som denne måste ha. Även på andra sätt bör samhället tillmötesgå
en hotad person. Vidare bör man enligt utskottets mening överväga
frågan om en ytterligare skärpning av straffet för övergrepp i rättssak;
även beträffande mened bör en reglering övervägas i syfte att tillgodose
intresset av att effektiviteten i rättskipningen kan upprätthållas.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 893 och 1522 i här
behandlade delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skydd för narkotikavittnen m.fl.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:893 i denna del
(yrkandena 7 och 8) och motion 1983/84: 1522 i denna del (yrkande
2 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1983/84:24

2. Grov stöld (punkt 3, mom. 8)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som böljar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet finnér i likhet med motionärerna angeläget att slå vakt om de
värden som innefattas i begreppet hemfrid. Som motionärerna framhåller
är betydelsen av att den enskilde i sitt hem kan känna sig trygg för
inkräktare väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Gärningar som
består i att någon tränger in i och stjäl i ett hem vittnar sålunda enligt
utskottets mening om hänsynslöshet och innebär en grov kränkning av
hemfriden. Mot denna bakgrund anser utskottet det befogat att sådana
gärningar från straffmätningssynpunkt jämställs med grov stöld. Huruvida
det bör komma till uttryck som en särskild kvalifikationsgrund i bestämmelsen
om grov stöld eller på något annat sätt bör lämpligen övervägas i
samband med beredningen av förmögenhetsbrottsutredningens förslag.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1522 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande grov stöld

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1522 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Särskilt yttrande

Egenmäktighet med barn (punkt 3, mom. 7)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m). och Inger
Wickzén (m) anför:

Vi delar den syn på brottet egenmäktighet med barn som kommer till
uttryck i motion 1148. Den form av egenmäktighet med barn som består i
att en förälder obehörigen tar med sig sitt barn till ett annat land i avsikt att
stanna där och hålla barnet undan från dess vårdnadshavare utgör enligt
vår mening ett särskilt allvarligt problem. Möjligheterna att förhindra
sådana gärningar är små med hänsyn till domstolarnas praxis när det gäller
att tillerkänna den förälder som inte är vårdnadshavare umgängesrätt med
barnet. Flera uppmärksammade fall visar svårigheterna för vårdnadshavaren
att få tillbaka barnet till Sverige.

Som framgår av utskottets betänkande har det nyligen skett en straffskärpning
beträffande grova fall av egenmäktighet med barn. Förhoppningsvis
kan denna åtgärd bidra till att minska problemet med de nämnda

Juli 1983/84:24

formerna av egenmäktighet med barn. Vi vill emellertid peka på att svårigheterna
att få gärningsmän utlämnade till Sverige inte helt undanröjs genom
denna straffskärpning. Detta gäller särskilt i de fall då gärningsmannen
befinner sig i ett land som inte har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen
eller med vilket Sverige inte har något bilateralt utlämningsavtal.
Vidare kan noteras att straffskärpningen endast träffar de grova
brotten medan normalbrottets straffskala är sådan att anhållande och
häktning som regel inte kan ske.

Enligt vår mening kan det dock finnas skäl att följa utvecklingen på
området en tid innan frågan om en ytterligare straffskärpning eller andra
åtgärder för att komma till rätta med problemen tas upp till övervägande.

JuU 1983/84:24

Innehållsförteckning

Statsrådsberedningen 1

Justitiedepartementet . .. 1

Motion 1

Utskottet I

Medelsberäkningen 1

Tillsättning av högre domartjänster 3

Utskottets hemställan 5

Kommittéer m. m 5

Motioner 6

Utskottet 7

Medelsberäkningen . 7

Trafiknykterhetsbrott m.m 7

Allmänt 7

Alkoholberusning i trafiken 8

Narkotikaberusning i trafiken 8

Blodprovstagning m. m 10

Skydd för vittnen m. fl. i narkotikamål 11

Sambandet häleri-narkotikabrott 15

Egenmäktighet med barn 16

Grov stöld 16

Ocker 17

Utskottets hemställan 18

Extrautgifter 18

Information om lagstiftning m. m 18

Reservationer 19

1. Skydd för narkotikavittnen m.fl. (pkt. 3, mom. 5) (m, fp) 19

2. Grov stöld (pkt. 3, mom. 8) (m) 20

Särskilt yttrande 20

Egenmäktighet med barn (pkt. 3, mom. 7) (m) 20

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984