JuU 1983/84:20

Justitieutskottets betänkande
1983/84:20

om anslag till kriminalvården, m. m. (prop. 1983/84:100 bil. 4, E, och
förs. 1983/84:12 jämte motioner)
ANDRA HUVUDTITELN
Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1983/84:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt E1 (s. 80 och 81)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 81 368 000 kr.

2. Kriminalvårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E2 (s. 81-86)
föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 1 335 335 000 kr.

Riksdagens revisorers förslag

1 förslag 1983/84:12 hemställer riksdagens revisorer att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad revisorerna förordat angående

1. försök till begränsning av kostnaderna för driften av kriminalvårdsanstaltema,

2. målet för kriminalvårdens arbetsdrift och

3. ökat samarbete mellan kriminal vårdsverket och Stiftelsen Samhällsföretag.

Motioner

I motion 1983/84:328 av Kerstin Anér (fp) hemställs, med hänvisning till
vad som anförts i motion 1983/84:327, att riksdagen begär att regeringen tar
initiativ till en översyn av den lagstiftning som medger att barn kan dömas till
fängelsestraff.

I motion 1983/84:485 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen
upphäver 26 kap. 6 och 7§§ brottsbalken (villkorlig frigivning).

I motion 1983/84:486 av Margareta Persson (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om en ändring av lagstiftningen, så att män som blir
fällda för våldtäkt eller kvinnomisshandel skall kunna dömas till att genomgå
ett vårdprogram.

1 Riksdagen 1983184. 7sami. Nr 20

JuU 1983/84:20

I motion 1983/84:893 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställ?, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till s. k. samhällstjänst enligt vad som anförs i motion 1983/84:891 (yrkande
6).

I motion 1983/84:1153 av Kenth Skårvik (fp) och Sigvard Persson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att vidta åtgärder för mindre anstaltsenheter
och för att där uppnå en narkotikafri miljö.

I motion 1983/84:1351 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om försöksverksamhet med samhällstjänst (yrkande 9),

- att riksdagen beslutar att till Kriminalvårdsanstalterna för budgetåret
1984/85 anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 11 milj. kr.
förhöjt förslagsanslag av 1 346 335 000 kr. för att möjliggöra ökade insatser
inom kriminalvårdsanstalterna med att bekämpa narkotika (yrkande 11),

- att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av effekterna av
reformeringen av den villkorliga frigivningen, vad gäller både tillämpning,
domstolarnas straffmätning och behandlingsresultaten inom kriminalvården
(yrkande 12).

I motion 1983/84:1522 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga,

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att påföljdssystemet
framdeles måste bygga på ett allmänpreventivt synsätt (yrkande 5),

- att riksdagen beslutar ändra brottsbalken och lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt så att den obligatoriska villkorliga frigivningen
upphävs (yrkande 6),

- att riksdagen hos regeringen anhåller om undersökning av interners sociala
bakgrund på sätt som anges i motionen (yrkande 7).

I motion 1983/84:2177 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Anders Svärd (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående medel till försöksverksamhet vid kriminalvårdsanstalten
Kumla för att nå och påverka intagna, som dömts för våldtäkt
och/eller kvinnomisshandel till en förändrad och positiv kvinnosyn.

Utskottet

Medelsberäkningen m. m.

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 112,7 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås ett anslag av 1 335 335 000 kr. Förslå -

JuU 1983/84:20

get innebär vidare att antalet tjänster inom anstaltsorganisationen ökas med
79; 136,5 nya tjänster tillförs, varav 19 överförs från frivården, samtidigt som
57,5 tjänster dras in.

Bakgrunden till regeringens förslag till medelsberäkning är den oroande
beläggningssituationen på anstalterna och häktena; under senare år har både
antalet fängelsestraff och de genomsnittliga strafftiderna ökat påtagligt.
Även om de nya regler om villkorlig frigivning som trädde i kraft den 1 juli
1983 har medfört en tillfällig nedgång i beläggningen, finns det enligt vad
departementschefen uppger inga tecken som tyder på att beläggningsutvecklingen
är på väg att vända.

Med hänsyn till den förväntade beläggningsutvecklingen har anslaget inte
beräknats enligt huvudförslaget om besparing.

Med utgångspunkt i narkotikaproblemen vid anstalterna tas i två motioner
upp frågor med anknytning till anslagsförslaget. I motion 1153 förespråkas
att mindre anstaltsavdelningar inrättas. I motion 1351 begärs att riksdagen
till kriminalvårdsanstaltema anvisar 11 milj. kr. mer än vad regeringen
föreslår. Detta resurstillskott bör enligt motionärerna användas för att
bekämpa narkotikan på anstalterna på det sätt som kriminalvårdsstyrelsen
föreslagit i sin anslagsframställning.

Utskottet kan till att börja med konstatera att narkotikasituationen vid
kriminalvårdens anstalter alltjämt utgör ett svårbemästrat problem för
kriminalvården. Förhållandena på anstalterna präglas av att en stor del av de
intagna är eller har varit narkotikamissbrukare. Man kan räkna med att ca 1/3
av alla intagna på anstalterna är narkotikamissbrukare; de lokala variationerna
är dock stora. En inte obetydlig del av dem som avtjänar fängelsestraff är
också dömda för narkotikabrottslighet.

Vidare kan utskottet konstatera att stora ansträngningar har gjorts och
görs för att komma till rätta med narkotikasituationen vid anstalterna. Ett
självklart riktmärke för dessa är, såsom utskottet flera gånger tidigare har
framhållit, att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i
kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och
att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i
samhället (se JuU 1982/83:25 s. 4 och där anmärkta betänkanden).

I enlighet med beslut vid riksmötet 1977/78 sker i mån av möjligheter
differentiering av de intagna med hänsyn till narkotikaberoende. Sedan flera
år pågår ett projekt för behandling av narkotikamissbrukare vid kriminalvårdsanstalten
Österåker. För projektet disponeras f. n. ca 50 platser vid
anstalten. S. k. narkotikafria avdelningar har inrättats vid kriminalvårdsanstaltema
Hall, Hinseberg, Härlanda och Malmö, omfattande sammanlagt 60
platser. Även på annat sätt görs försök att åstadkomma en differentiering.
En betydande andel av de personer som dömts till mycket långa fängelsestraff
för grova narkotikabrott är sålunda intagna på någon av de tre
specialavdelningarna vid kriminalvårdsanstaltema Hall, Kumla och Norrköping.
- Kriminalvårdsstyrelsen har i särskild ordning tillförts resurser bl. a.

1* Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr 20

JuU 1983/84:20

för utvärdering av Österåkerprojektet och verksamheten med narkotikafria
avdelningar och för inrättande av ett rapporteringssystem rörande narkotikamissbruket
vid anstalterna (se prop. 1981/82:143 s. 115 f). Resultatet av
utvärderingen beräknas bli framlagt senare i år.

Också de placeringar av missbrukare på behandlingshem och inom
familjevård som sker med stöd av 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt kan betraktas som en differentieringsåtgärd. I genomsnitt är omkring
80 missbrukare placerade utom anstalt enligt detta lagrum.

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov är i hög grad beroende av beläggningssituationen inom
kriminalvården. Denna är som förut sagts f. n. mycket ansträngd. Anstalternas
utformning och karaktär är i sammanhanget också av stor betydelse. De
nya lokalanstalter som efter hand färdigställs är på grund av bl. a. sina små
avdelningar särskilt ändamålsenliga från differentieringssynpunkt. Också på
vissa slutna riksanstalter - Tidaholm. Hall och Norrtälje - inrättas successivt
mindre avdelningar enligt en av riksdagen antagen plan (se prop. 1981/
82:141, JuU 49).

Bl. a. i syfte att underlätta en ändamålsenlig differentiering har statsmakterna
medverkan fr. o. m. den 1 januari 1981 infört möjlighet att förelägga en
intagen att avlämna urinprov även om det inte finns någon konkret misstanke
om att han är narkotikapåverkad. Även på annat sätt har kontrollen
förstärkts. Bl. a. gäller detta rutinerna för visitationer. De sju s. k. visitationspatrullerna
har utrustats med egna narkotikahundar. Verksamheten har
därigenom kunnat göras effektivare.

I sammanhanget skall också nämnas att det sedan år 1981 finns en särskild
ledningsgrupp vid kriminalvårdsstyrelsen för samordning av verkets åtgärder
mot narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Som ett resultat av
ledningsgruppens arbete skall ses det handlingsprogram mot narkotikamissbruk
vid slutna lokalanstalter som kriminalvårdsstyrelsen genomfört (det
s. k. LOKNARK-projektet). Projektet tog sikte på fyra slutna lokalanstalter
(Vänersborg, Gävle, Växjö och Hageby) och omfattade bl. a. rehabiliteringsprogram
och åtgärdsplaner för de enskilda missbrukarna. Programmet
omfattade också metoder för att försvåra införandet av droger till anstalten
och åtgärder om narkotika ändå har förts in. Projektet utvärderas f. n.

Här skall också nämnas att regeringen hösten 1982 tillkallade en särskild
kommission mot narkotikamissbruket. Enligt sina direktiv (Dir. 1982:100)
har kommissionen haft till uppgift att bl. a. lägga fram förslag till åtgärder
som syftar till att kriminalvårdsanstalter och andra institutioner blir narkotikafria
miljöer. Kommissionen har lagt fram flera promemorior i ämnet. I en
promemoria i maj 1983 (PM nr 3) föreslogs vissa resursförstärkningar bl. a.
på kriminalvårdens område för budgetåret 1983/84 (se närmare härom i det
följande). I en senare promemoria (PM nr 4) aktualiserades bl. a. vissa
ändringar i lagen om kriminalvård i anstalt som rörde bl. a. reglerna om
anstaltsplacering i vissa fall beträffande den som kan befaras nyttja eller

JuU 1983/84:20

förfara olagligt med narkotika. Kommissionen har vidare i februari 1984 lagt
fram en promemoria (PM nr 11) vari föreslås åtgärder som främst rör
behandling av narkotikamissbrukare på anstalterna och inom frivården.
Promemorian upptar förslag till resursförstärkningar inom kriminalvården
för nästa budgetår (se närmare härom i det följande).

Med anledning av de förslag om resursförstärkningar på kriminalvårdens
område som narkotikakommissionen föreslog i PM nr 3 uppdrog regeringen
åt kriminalvårdsstyrelsen att under innevarande budgetår och inom en
kostnadsram av 1,6 milj. kr. genomföra en personalutbildning med syfte att
intensifiera narkotikabekämpningen vid kriminalvårdsanstalterna. Enligt
vad utskottet inhämtat har utbildningsinsatserna koncentrerats till storstadsregionerna.
Vidare har kriminalvårdsstyrelsen medgetts att under budgetåret
disponera 100 000 kr. för att engagera f. d. intagna i bekämpningen av
narkotikaproblemen. Genom vissa omdisponeringar av tillgängliga anslag
har det belopp som kunnat användas för ändamålet mer än fördubblats. - De
nu berörda resursförstärkningarna har skett genom överföringar till anslaget
E2. Kriminalvårdsanstalterna från anslaget A 2. Justitiedepartementet under
vilket anslag riksdagen anvisat medel för kamp mot narkotikan.

Också genom åtgärder på lagstiftningssidan under senare år har möjligheterna
att komma till rätta med narkotikaproblemen avsevärt förbättrats.
Förutom den förut omnämnda införda möjligheten till urinprovskontroll har
med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1982 skett en skärpning av verkställighetsreglerna
för vissa narkotikabrottslingar i fråga om bl. a. placering på anstalt
och möjligheter till permission. Även besökskontrollen skärptes genom
denna lagstiftning (SFS 1982:401). -I en nyligen beslutad remiss till lagrådet
föreslår regeringen ändringar i lagen om kriminlvård i anstalt som innebär
bl. a. en skärpning av reglerna om anstaltsplacering vid befarad befattning
med narkotika i vissa fall. Förslaget grundar sig i denna del på överväganden
av narkotikakommissionen (PM nr 4). En proposition i ämnet väntas bli
förelagd riksdagen inom kort.

När det gäller kriminalvårdens resurser beträffande narkotikabekämpning
för nästa budgetår är läget följande. Departementschefen uppger i budgetpropositionen
att regeringen har för avsikt att under hösten 1984 lägga fram
ett program med förslag till inriktning av bekämpningen av narkotika och
narkotikabrottslighet och till resursanvändningen på området. Till följd
härav föreslår departementschefen nu inga särskilda åtgärder i saken under
förevarande anslagspunkt. Medel för olika narkotikabekämpande projekt
beräknas i stället - i likhet med vad som skett för innevarande budgetår -under anslaget A 2. Justitiedepartementet. Den närmare fördelningen av det
föreslagna beloppet på 15 milj. kr. avses ske senare genom beslut i
regleringsbrev.

Yrkandet i motion 1351 innebär att riksdagen för nästa budgetår skall
anvisa ytterligare 11 milj. kr. under förevarande anslag att användas för
narkotikabekämpning på sätt som kriminalvårdsstyrelsen föreslagit i sin

JuU 1983/84:20

anslagsframställning. Kriminalvårdsstyrelsen hade för ändamålet bl. a. begärt
24 nya tjänster. Vidare hade styrelsen begärt medel för att utöka
Österåkerprojektet med 12 platser och för ett försök med en antidrogkampanj
vid tio anstalter. - Som nyss sagts har narkotikakommissionen i PM nr
11 föreslagit vissa resursförstärkningar inom kriminalvården för nästa
budgetår. Dessa förslag, som berör olika anslag under kriminalvårdstiteln,
går ut på att kriminalvården för nästa budgetår tillförs ca 4,6 milj. kr. för
olika narkotikabekämpande projekt. Bl. a. föreslås 2 milj. kr. för utbildning
av personal i narkotikafrågor och 0,3 milj. kr. för en antidrogkampanj vid
anstalterna. Vidare föreslår kommissionen att medel tillförs kriminalvården
för nya tjänster och för en förstärkning av Österåkerprojektet. För insatser
inom frivården föreslås 0,6 milj. kr.

Vid ställningstagande till frågan om kriminalvårdens insatser för narkotikabekämpning
vid anstalterna vill utskottet för sin del uttala att det givetvis
är angeläget att kriminalvården för nästa budgetår tillförs resurser som
möjliggör en effektiv medverkan i kampen mot narkotikan i samhället.
Något förslag härom läggs inte fram av regeringen under förevarande
anslagspunkt; medel för olika projekt mot narkotikan beräknas i stället
under ett annat anslag. Mot denna bakgrund och med tanke på att resurser
för narkotikabekämpning kan behöva tillföras också andra myndigheter än
dem inom kriminalvården - bl. a. inom polis- och åklagarväsendet för vilka
inte heller beräknas medel för ändamålet under resp. anslag - anser sig
utskottet nu inte böra ta ställning till frågan vilka resurser för narkotikabekämpning
som bör anvisas under förevarande anslag. Frågan får prövas i
anslutning till utskottets beredning av anslagsförslaget under A 2.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet avstyrker bifall till motion
1351 i berörd del.

När det sedan gäller önskemålen i motion 1153 om mindre anstaltsavdelningar
vill utskottet gärna framhålla att tillskapandet av mindre avdelningar
vid kriminalvårdsanstalterna spelar en betydelsefull roll i ansträngningarna
att komma till rätta med narkotikaproblemen vid anstalterna. Genom
mindre avdelningar främjas som tidigare sagts bl. a. möjligheterna till den
differentiering av de intagna efter narkotikaberoende som riksdagen har
förordat. Förekomsten av små anstaltsavdelningar har också många fördelar
både från mera allmänna behandlingssynpunkter och för de anställdas
arbetsmiljö.

Som redovisas i det föregående har under senare år vidtagits en rad olika
åtgärder som syftar till att förbättra narkotikasituationen inom kriminalvården.
Dessa åtgärder omfattar också ett tillskapande av mindre anstaltsavdelningar
enligt den i det föregående nämnda planen. Med hänvisning till det
anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion
1153 inte är påkallad. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen.

JuU 1983/84:20

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning. Utskottet har
inte heller någon erinran mot den av departementschefen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter.

Kostnader för arbetsdriften m. m.

Riksdagens revisorer har genomfört en granskning av vissa verksamheter
inom kriminalvården, huvudsakligen verkstadsdriften vid anstalterna.
Granskningen har företagits från i huvudsak rent ekonomiska synpunkter,
och de kriminalpolitiska aspekterna har beaktats i mera begränsad omfattning.

I det förslag (förs. 1983/84:12) som revisorerna lagt fram för riksdagen
redovisas deras överväganden i ämnet och hemställan till riksdagen. Vid
förslaget finns fogad som bilaga en sammanfattning av en granskningsrapport
och däröver inhämtade remissyttranden från kriminalvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och Stiftelsen Samhällsföretag. Utskottet hänvisar till dokumentet.

Revisorerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna förordat i fråga om kostnaderna för driften av
kriminalvårdsanstalterna, målet för kriminalvårdens arbetsdrift och samarbete
mellan kriminalvårdsverket och Samhällsföretag.

När det gäller kostnader för kriminalvårdsanstalterna noterar revisorerna
den kostnadsökning som ägt rum under förevarande anslag under de senaste
budgetåren samt påvisar att kostnaderna per intagen varierar starkt mellan
olika anstalter. Revisorerna sätter i fråga hur stora kostnader som kan anses
rimliga för små specialanstalter och frågar samtidigt om större anstalter kan
erbjuda en motsvarande vårdform till lägre kostnad. Enligt revisorerna är det
angeläget att en översyn görs för att klarlägga om den kriminalpolitiska
målsättningen motiverar de redovisade kostnaderna för olika vårdformer
och aktiviteter. Samtidigt bör man få fram förslag som i möjligaste mån
begränsar den av revisorerna noterade kostnadsuppgången vid anstalterna.

I fråga om arbetsdriften förmodar revisorerna att det blir svårt att på ett
ekonomiskt acceptabelt sätt anpassa den till den snabba utvecklingen inom
verkstadsindustrin. De anser sig inte fullt övertygade om att de resurser som i
vissa fall i form av dyrbar maskinpark läggs ned till fullo kan försvaras från
samhällsekonomisk synpunkt. Enligt revisorerna torde arbetet inom verkstadsdriften
huvudsakligen böra bedrivas med ambitionen att tillhandahålla
den intagne utbildning och sysselsättning i industriell verksamhet med ett
begränsat krav på högteknologisk utbildning. Revisorerna efterlyser en
översyn av målet för verkstadsdriften och en uppföljning av hur insatserna på
området påverkar den intagnes situation på arbetsmarknaden efter frigivningen.
Vidare bör enligt revisorerna ett ökat samarbete i fasta former
mellan kriminalvården och Samhällsföretag kunna leda till ett effektivare

1** Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr20

JuU 1983/84:20

resursutnyttjande; det bör ankomma på regeringen att aktivt verka för
sådant samarbete.

Utskottet vill inledningsvis slå fast att medelsförbrukningen under förevarande
anslag främst styrs av sådan förhållanden som anstaltsbeståndet,
brottslighetsutvecklingen och den kriminalpolitiska lagstiftningen. Inte
minst inverkar också den allmänna kostnadsutvecklingen i samhället.

Efter ett långvarigt utredningsarbete lades år 1974 målen för kriminalvården
fast genom en ny lagstiftning, innefattande främst lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (se prop. 1973:1, JuU 15 och prop 1974:20, JuU 2).
Därigenom tillskapades ett system med riksanstalter och lokalanstalter som
kan vara öppna eller slutna. I lagen ges noggranna föreskrifter om fördelning
av de intagna mellan olika slag av anstalter. Där ges också föreskrifter om
åtgärder för den intagnes anpassning i samhället; bl. a. skall de intagna
beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för dem att
efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. - Vad gäller anstaltsbeståndet
råder mycket stora variationer i fråga om ålder och byggnadsteknisk
utformning. Sedan riktlinjer i fråga om anstaltssystemet antagits år 1973 har
riksdagen år 1980 godkänt en principplan för förändringar i lokalanstaltsorganisationen
(JuU 1979/80:34). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs
i områden som har brist på lokalanstaltsplatser samtidigt som det förutsätts
att ett antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra anstalter i mycket dåligt
skick byts ut. - Bl. a. förändringar i brottslighetsutvecklingen har under
senare år lett till en mycket besvärlig beläggningssituation för anstalterna.
Det hårda beläggningstrycket har föranlett att lokalanstaltsbyggandet intensifierats
och att gamla anstalter inte har kunnat läggas ned i enlighet med 1980
års principplan. Detta oaktat och trots lagstiftning i syfte att minska antalet
frihetsstraff och längden av den tid som i varje särskilt fall måste avtjänas i
anstalt har kriminalvården under en följd av år haft betydande svårigheter att
tillgodose rimliga anspråk på differentiering av de intagna.

Rent allmänt vill utskottet framhålla att den naturliga tungroddheten när
det gäller förändringar av ett äldre anstaltsbestånd, brottslighetsutvecklingen
- bl. a. i riktning mot grövre brottslighet - och det hårda beläggningstrycket
utgör omständigheter som måste vägas in vid bedömningen av de spörsmål
som revisorerna aktualiserat. Utskottet, som konstaterar att riksdagens
medelsanvisning till kriminalvårdsanstalterna under senare år har präglats av
stor återhållsamhet, utgår från att regeringen och kriminalvårdsstyrelsen i
det långsiktiga arbetet strävar efter att minimera sådana av revisorerna
påpekade kostnadsvariationer som är praktiskt möjliga att påverka.

När det gäller målet för arbetsdriften bör enligt utskottets mening
konstateras att målsättningen, såsom nyss angetts, är fastlagd i lagen om
kriminalvård i anstalt. När utskottet tidigare behandlat denna sak har
utskottet bl. a. understrukit värdet av den ifrågavarande bestämmelsen och
samtidigt framhållit vikten att det arbete i skilda former som bereds de
intagna innefattar en meningsfull sysselsättning (JuU 1974:2 s. 32, jfr JuU

JuU 1983/84:20

1973:15 s. 7). Någon omprövning härvidlag är enligt utskottets mening inte
aktuell. Vad som däremot - i linje med revisorernas förslag - kan böra
övervägas är en omstrukturering av delar av den industriella verksamheten.
Enligt vad utskottet under ärendets beredning erfarit pågår också inom
kriminalvårdsverket ett arbete med direkt sikte på en avveckling av de mest
olönsamma och personalkrävande verksamheterna under de närmaste åren;
arbetet följs av en arbetsgrupp med företrädare för justitiedepartementet,
finansdepartementet och kriminalvårdsstyrelsen. - I fråga om samarbetet
mellan kriminalvården och Samhällsföretag konstaterar utskottet att ett
sådant redan är etablerat och att man från ömse håll är positiv till ett ökat
samarbete i lämpliga former.

Revisorernas granskning har enligt utskottets mening innefattat en
värdefull genomgång från ekonomiska utgångspunkter av viss verksamhet
vid kriminalvårdens anstalter, och deras påpekanden har i viss utsträckning
initierat åtgärder inom kriminalvården. De synpunkter som revisorerna
framfört måste enligt utskottets mening sammanvägas med gällande kriminalpolitiska
målsättningar och rådande praktiska förhållanden och härvidlag
måste de kriminalpolitiska aspekterna ges ett större utrymme än vad som har
skett i revisorernas förslag. Vid en sådan bedömning finner utskottet att
revisorernas förslag inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Förslaget
bör därför läggas till handlingarna.

Behandling av män som dömts för våldtäkt m. m.

Motionerna 486 och 2177 tar upp frågor om behandling av män som dömts
till fängelse för våldtäkt eller kvinnomisshandel.

I motion 486 förespråkas införande av en möjlighet att döma gärningsmännen
att genomgå ett vårdprogram. Motionären anför att den som döms till
sluten psykiatrisk vård oftast får genomgå terapeutisk behandling, till
skillnad från vad som erbjuds den som döms till fängelse; anstaltstiden
innebär därför för den till fängelse dömde ingen möjlighet att bearbeta sina
aggressioner gentemot kvinnor utan ger snarare en direkt negativ effekt i
detta avseende.

I motion 2177 anförs att det är viktigt att man inom kriminalvården ger
behandling för män som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel eller
våldtäkt. Motionärerna pekar på att i detta syfte vid kriminalvårdsanstalten
Kumla har utarbetats riktlinjer för en försöksverksamhet för att påverka
intagna som dömts för sådana brott till en förändrad och positiv kvinnosyn.
Avsikten är att utveckla behandlingsformer och metoder för att nå männen
och motivera dem för behandling. Motionärerna uttalar att kostnaderna för
projektet, ca 150 000 kr., bör tas inom den ram av 800 000 kr. per år under tre
år som anslagits av regeringen för olika åtgärder inom området kvinnomisshandel.

I början av år 1983 lade en arbetsgrupp inom socialdepartementet fram en

JuU 1983/84:20

rapport (Ds S 1983:2) Kvinnomisshandel - kartläggning och överväganden. I
rapporten föreslogs en försöksverksamhet avseende stöd och hjälp till inte
bara misshandlade kvinnor och deras barn utan även till de misshandlande
männen. Regeringen uppdrog därefter åt socialstyrelsen att lämna förslag till
en sådan försöksverksamhet och att därvid vid utarbetande av projektplan
samråda med bl. a. rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. I regeringsbeslutet
framhölls att regeringen avsåg att fr. o. m. budgetåret 1983/84
ställa högst 800 000 kr. per år under tre år till förfogande för försöksverksamheten
(se även prop. 1983/84:100 bil. 7 s. 12).

Socialstyrelsen har därefter föreslagit att anslag skall beviljas bl. a. till ett
projekt inom kriminalvårdens Göteborgsregion, avseende psykoterapeutisk
behandling för män som dömts till fängelse för misshandel och sexuella
övergrepp mot kvinnor.

I ett beslut den 1 mars 1984 har regeringen (socialdepartementet) från
femte huvudtitelns reservationsanslag A 3. Forsknings- och utvecklingsarbete
samt försöksverksamhet ställt sammanlagt högst 625 000 kr. till socialstyrelsens
förfogande. Av beloppet skall 150 000 kr. användas för projektet
inom Göteborgsregionen.

Utskottet delar den grundsyn som motionärerna ger uttryck för i fråga om
vikten av att utveckla metoder för särskilda insatser för de grupper av män
som dömts för olika former av våldsbrott mot kvinnor. Utskottet välkomnar
därför regeringens insatser inom området kvinnomisshandel, vari således
även inbegrips frågor om behandling av gärningsmännen. Av principiella
skäl tar emellertid utskottet avstånd från tanken i motion 486 om införande
av en straffpåföljd som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram för de
berörda till fängelse dömda männen. Enligt 10§ andra stycket lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt skall en intagen som har behov av
medicinskpsykologisk eller annan särskild behandling beredas sådan om det
kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar;
frivillighet är härvid förutsatt. Skäl att överväga ändring i detta hänseende
föreligger enligt utskottets mening inte. Däremot ser utskottet, i linje med
tankarna i motion 2177, positivt på att man genom försöksverksamhet i
projekt vid därför lämpade anstalter söker utveckla metoder för insatser för
de ifrågavarande intagna. Med hänsyn till att ett sådant projekt nu skall
påbörjas och att fortsatta överväganden i dessa frågor pågår inom regeringskansliet
finner utskottet inte anledning till några särskilda åtgärder från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker med dessa uttalanden bifall till motionerna
486 och 2177.

JuU 1983/84:20

Påföljdsfrågor m. m.

Inledning

I fern motioner tas upp olika frågor med anknytning till påföljdssystemet.
Det gäller motion 328 vari begärs en översyn av de bestämmelser som medger
att barn kan dömas till fängelse. I motionerna 893 och 1351 förespråkas att
samhällstjänst införs. I den senare motionen begärs också att effekterna av
förra årets reformer rörande institutet villkorlig frigivning följs upp. I motion
485 begärs att institutet villkorlig frigivning avskaffas. Önskemål i denna
riktning förs även fram i motion 1522. Den motionen upptar vidare ett
yrkande om att allmänpreventionen måste ges ökad betydelse i påföljdssystemet
och ett yrkande om en undersökning av de intagnas sociala bakgrund.

Fängelsestraff för ungdomar under 18 år

I motion 328 kritiseras det förhållandet att den som är under 18 år får
dömas till fängelse. Motionären anför att andra, bättre behandlingsalternativ
bör utvecklas.

Den grundläggande regleringen i det ämne motionären tar upp ges i
brottsbalken (BrB). Enligt 33 kap. 1 § BrB får inte dömas till påföljd för brott
som någon har begått före 15 års ålder. Och den som är under 18 år får enligt
26 kap. 4 § första stycket BrB inte dömas till fängelse med mindre synnerliga
skäl är till det.

Om den som är under 20 år och har begått brottslig gärning kan bli föremål
för vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen (1980:620), får rätten efter
hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om erforderlig
vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 § BrB).

Den som är under 18 år får inte dömas till skyddstillsyn om inte denna
påföljd är lämpligare än vård inom socialtjänsten (28 kap. 1 § andra stycket
BrB).

Här bör också nämnas att när någon har begått brott innan han fyllt 21 år
får domstolen döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet (33 kap.
4§ första stycket BrB).

Det kan vidare tilläggas att det t. o. m. år 1979 fanns en särskild påföljd för
unga, ungdomsfängelse. Ungdomsfängelse fick ådömas den som fyllt 18 år
men ej 21 år för brott på vilket kunde följa fängelse, om sådan fostran och
utbildning som avsågs med ungdomsfängelse befanns vara lämplig med
hänsyn till den tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt. I fråga om den som inte fyllt 18 år fick det dömas till
ungdomsfängelse om sådan påföljd befanns vara uppenbart lämpligare än
annan påföljd. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse ägde
rum i och utom anstalt och fick pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.
Inte minst den tidsobestämda karaktären hos ungdomsfängelsepåföljden

JuU 1983/84:20

ledde till att påföljden avskaffades (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr408).

Som framgår av det nu sagda är - om man bortser från böter som påföljd
för unga - vård inom socialtjänsten den påföljd som i första hand är avsedd
att komma i fråga för ungdomar; fängelse får ådömas endast i sällsynta
undantagsfall, t. ex. när det är fråga om mycket grova brott.

Vad gäller bakgrunden till bestämmelsen i 26 kap. 4§ BrB som ger
möjlighet att döma den som är under 18 år till fängelse kan följande sägas.
Under det utredningsarbete som ledde fram till BrB föreslogs att den som var
under 18 år inte skulle kunna dömas till fängelse i något fall. I lagstiftningsärendet
uttalade departementschefen att det var eftersträvansvärt att söka
undvika tidsbestämda frihetsberövanden för denna åldersgrupp. Han ansåg
dock inte att han kunde föreslå ett absolut förbud mot användning av
fängelse för ungdomar under 18 år. I propositionen föreslogs att den som inte
fyllt 18 år skulle kunna dömas till fängelse endast om särskilda skäl förelåg
(prop. 1962:10 S.C87).

Under riksdagsbehandlingen uttalade sig första lagutskottet för en restriktiv
tillämpning av möjligheten att döma den som inte fyllt 18 år till fängelse.
På utskottets föranstaltan kom därför att i lagtexten uppställas krav på
synnerliga skäl (1LU 1962:42 s. 72). - Frågan om användningen av fängelse
för ungdomar diskuterades i samband med att ungdomsfängelsepåföljden
avskaffades. Ungdomsfängelseutredningen, vars förslag låg till grund för
reformen, konstaterade att ungdomar under 18 år endast undantagsvis
dömdes till fängelse, sällan i fler fall än tio om året (SOU 1977:83 s. 83).
Enligt utredningen borde fängelse användas endast i extrema undantagsfall.
Med hänsyn till den restriktivitet domstolarna iakttagit vid tillämpningen av
bestämmelsen i fråga saknades enligt utredningen skäl att ändra bestämmelsen
(bet. s. 168). Departementschefen förklarade att han delade denna
uppfattning (prop. 1978/79:212 s.63). Vad departementschefen anfört
lämnades utan erinran under riksdagsbehandlingen (JuU 38, rskr408). -Utskottet har härefter år 1981 med anledning av en motion behandlat frågan
om fängelse för ungdomar under 18 år. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1980/81:32) uttalade utskottet sin anslutning till uppfattningen
att fängelsestraffet har övervägande negativa verkningar för dem som
straffas och att man därför bör sträva efter att minska användningen, en
uppfattning som enligt vad utskottet uttalade gör sig särskilt gällande i fråga
om ungdomar.

Statistik över antalet till fängelse dömda personer mellan 15 och 17 år som
har intagits i kriminalvårdsanstalt visst år visar för år 1980 att antalet var 26
personer, för år 1981 28 personer och för år 1982 37 personer.

Motsvarande siffror för åren 1976-1979, medan alltså ungdomsfängelsepåföljden
fortfarande fanns kvar vid sidan av fängelsepåföljden, visar att
antalet ungdomar som togs in i anstalt år 1976 och även år 1977 var 15 (6
fängelse och 9 ungdomsfängelse), år 197816 (4 fängelse och 12 ungdomsfängelse)
och år 1979 17 (14 fängelse och 3 ungdomsfängelse).

JuU 1983/84:20

Socialberedningen (S 1980:07), som enligt sina direktiv har bl. a. att
utvärdera den nya socialtjänstlagstiftningen, ägnar f. n. i sitt arbete särskild
uppmärksamhet åt gränsdragningen mellan kriminalvård och vård inom
socialtjänsten såvitt gäller ungdomar; beredningen överväger därvid möjligheterna
att - utöver vad som redan gäller - begränsa användningen av
fängelsepåföljden för ungdomar under 18 år. Beredningen avser att lämna ett
betänkande med förslag i bl. a. dessa frågor under sommaren 1984.

Såsom utskottet tidigare framhållit i olika sammanhang bör understrykas
vikten av att så långt det är möjligt minska användningen av frihetsstraff.
Detta gäller med särskild styrka i fråga om ungdomar. Utskottet kan således i
princip dela den grundinställning i huvudsaken som motionären har.

Utskottet ser också med oro på den utveckling som de statistiska
uppgifterna över antalet ungdomar som tas in i kriminalvårdsanstalt ger
uttryck för. Även om tillgängligt underlag är alltför begränsat för att tillåta
några säkra slutsatser beträffande brottsutvecklingen och utvecklingen i
fråga om användningen av frihetsstraff för ungdomar kan det ändå konstateras
att antalet intagna ungdomar tycks öka år från år. Med hänsyn till att
hithörande frågor f. n. övervägs av socialberedningen och eftersom förhållandena
sålunda kommer att belysas och övervägas i ett betänkande som
kommer att läggas fram inom kort, anser utskottet dock att riksdagen inte
behöver vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Med dessa
uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 328.

Samhällstjänst

I motionerna 893 och 1351 förespråkas att samhällstjänst införs som en ny
påföljd.

Med samhällstjänst brukar avses en självständig påföljd som kan innebära
att den dömde är skyldig att under viss tid varje vecka uppehålla sig i en
institution och där delta i olika slag av samhällsnyttigt arbete och andra
aktiviteter. Samhällstjänst kan också bestå i att den dömde på sin fritid utför
samhällsnyttigt arbete ett visst antal timmar. Arbetet kan utgöras av t. ex.
biträde vid naturvårdsprojekt, reparation av leksaker åt barnstugor och
uppförande av lekplatser.

Frågan om att finna alternativ till fängelsestraffet omfattas av det uppdrag
som frivårdskommittén (Ju 1979:05) har. Kommittén, vars arbete skall ses
som ett led i strävandena att minska användningen av frihetsberövande
påföljder, har enligt sina direktiv (kommittéberättelsen 1980 del II s. 50)
sålunda i uppdrag att pröva förutsättningarna att med brottsbalkens påföljdssystem
införliva en eller flera brottspåföljder som kan utgöra alternativ till
frihetsstraff. Som exempel på sådana nämns i direktiven nattfängelse,
veckoslutsfängelse, samhällstjänst och kontraktsvård. Frivårdskommittén
beräknas avsluta sitt arbete under år 1984.

I linje med vad som sägs i motionerna anser utskottet det viktigt att finna

JuU 1983/84:20

verkningsfulla alternativ till frihetsstraffet, och såsom utskottet tidigare har
anfört torde en önskvärd minskning av användningen av frihetsstraffet inte
kunna komma till stånd förrän det inom påföljdssystemet finns att tillgå
alternativ som bättre än de nuvarande tillgodoser de kriminalpolitiska
behoven (JuU 1980/81:4 och 1981/82:36). Med hänsyn till det arbete i denna
riktning som pågår och som inom kort är avslutat finns det emellertid enligt
utskottets mening inte anledning till någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
893 och 1351 i nu behandlade delar.

Villkorlig frigivning m. m.

I motion 485 begärs att institutet villkorlig frigivning avskaffas och i motion
1522 hemställs att den obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs. I
motion 1351 begärs att man skall se över vilka effekter reformen förra året
beträffande den villkorliga frigivningen haft; översynen bör ta sikte på
tillämpningen, domstolarnas straffmätning och behandlingsresultaten inom
kriminalvården.

Riksdagen beslutade förra året ändringar i reglerna om villkorlig frigivning
och i samband därmed ändringar i vissa andra regler beträffande påföljdssystemet
och kriminalvårdens organisation. Ändringarna trädde i kraft den 1
juli 1983 (prop. 1982/83:85, JuU26, rskr 241, SFS 1983:240-248).

Beträffande institutet villkorlig frigivning innebär de nya reglerna i
huvudsak följande. Den som har en strafftid som understiger två år skall i
princip alltid friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Minst två
månader måste dock alltid ha avtjänats. Beträffande villkorlig frigivning från
längre straff har tidigare ordning behållits i allt väsentligt oförändrad. Om
någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet
som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk
bedöms föreligga för att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av
samma slag, får han sålunda inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av
den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. För dem som har dömts till
fängelse i lägst två år för annan brottslighet än nu sagts sker villkorlig
frigivning efter halva tiden. Frågan om villkorlig frigivning av dem som har
dömts till fängelse i lägst två år prövas alltid av kriminalvårdsnämnden.

Vid sin behandling av regeringens förslag till ändringar av reglerna om
villkorlig frigivning pekade utskottet på vad utskottet uttalade våren 1982 i
samband med ett då aktuellt förslag om en sänkning från tre till två månader
av den tid som minst skall ha avtjänats i kriminalvårdsanstalt innan villkorlig
frigivning får ske. Utskottet uttalade då (JuU 1981/82:51 s. 6) att förslaget
stod i god överensstämmelse med den allmänt erkända inriktningen för
kriminalpolitiken som innebär att man av hänsyn till frihetsstraffens skadeverkningar
för de dömda i stor utsträckning bör sträva efter att inte bara

JuU 1983/84:20

minska antalet frihetsberövanden utan också avkorta längden av de frihetsberövanden
som ändå måste göras.

I det nyss nämnda ärendet förra året uttalade utskottet (JuU 1982/83:26
s. 35) att det anförda alltjämt ägde giltighet, och detta ledde enligt utskottets
mening till att man - utan att avvakta pågående översyn av straffskalorna och
det kriminalpolitiska reformarbetet i övrigt - borde överväga att inom ramen
för systemet med villkorlig frigivning gå längre på den inslagna vägen.
Härvidlag borde uppmärksammas att fängelsestraffet i första hand är
motiverat av allmänpreventiva skäl och att därför frågan om rättslig
likabehandling, förutsägbarhet och rättssäkerhet träder i förgrunden. Och
från dessa synpunkter hade enligt utskottets mening institutet villkorlig
frigivning i dess dåvarande utformning vissa svagheter. - Det sagda talade
enligt utskottets mening starkt för att den villkorliga frigivningen borde
tillämpas i princip obligatoriskt samtidigt som tiden för anstaltsvistelsen
borde göras kortare än vad som då var fallet. Häremot kunde visserligen
resas invändningar om att de egentliga rättsverkningarna av en straffdom
kommer att skilja sig från vad domen enligt sin lydelse går ut på, vilket i sin
tur kan få återverkningar på längden av de fängelsestraff som döms ut.
Utskottet kunde för sin del dock inte finna att regeringsförslaget i dessa
hänseenden innebar någon mer genomgripande förändring i förhållande till
dåvarande ordning; reglerna om villkorlig frigivning tillämpades redan på ett
sätt som låg en obligatorisk reglering mycket nära, och det var ingen
principiell nyhet att den faktiska verkställighetstiden skiljer sig från vad som
föreskrivits i domen. - Utskottet uttalade att det anförda innebar att
utskottet, som fäste särskilt avseende vid den ökade rättsliga likabehandling
och förutsägbarhet som reformen medförde, godtog regeringsförslagen
rörande villkorlig frigivning.

Beträffande frågan om regeringsförslagets effekter på domstolarnas
straffmätning pekade utskottet på att samma fråga diskuterats i samband
med den år 1982 beslutade ändringen rörande den villkorliga frigivningen
och att utskottet därvid inte ansåg att det fanns anledning att befara att
lagändringen skulle påverka domstolarnas straffmätningspraxis. Utskottet
hade samma uppfattning beträffande lagstiftningsärendet år 1983.1 sammanhanget
uttalade utskottet i anslutning till ett motionsyrkande av i huvudsak
samma innebörd som yrkandet i motion 1522 att man i det fortsatta
kriminalpolitiska reformarbetet givetvis måste beakta verkningarna av
reformen. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i detta hänseende var
enligt utskottets uppfattning inte påkallad.

Av betydelse i sammanhanget är att brottsförebyggande rådet fått i
uppdrag att göra en närmare utredning om tillämpningen och effekten av de
nya reglerna när det gäller långtidsdömda som begått grova brott mot liv eller
hälsa.

Enligt utskottets mening saknas det anledning att göra någon annan
bedömning i fråga om reglerna om villkorlig frigivning än den utskottet

JuU 1983/84:20

gjorde förra året. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 485 samt
motionerna 1351 och 1522 i nu behandlade delar.

I motion 1522 anförs att påföljdssystemet i framtiden måste bygga på ett
allmänpreventivt synsätt; enligt motionärerna har behandlingstanken i
kriminalvården i dessa avseenden inte varit framgångsrik.

Utskottet behandlade förra året motionsförslag av i huvudsak samma
innebörd som det i motion 1522 (JuU 1982/83:30 s. 7f). Utskottet pekade
därvid på att påföljdssystemet var föremål för överväganden inom kommittéväsendet.
Det pågående reformarbetet hade föregåtts av diskussioner
huruvida den behandlingstanke som till en del legat bakom brottsbalkens
påföljdssystem är rationellt motiverad. Enligt utskottet hade det satts i fråga
om inte straffet i princip uteslutande borde bestämmas med utgångspunkt i
brottets svårhet. Statsmakterna kunde enligt utskottets mening dittills inte
anses ha tagit någon bestämd ståndpunkt till dessa frågor i hela deras vidd.

Utskottet pekade i sammanhanget på förmögenhetsbrottsutredningens
(Ju 1976:04), fängelsestraffkommitténs (Ju 1979:04) och frivårdskommitténs
(Ju 1979:05) arbete. Om dessa utredningars arbete kan här nämnas följande.

Förmögenhetsbrottsutredningen har haft i uppdrag att göra en förutsättningslös
prövning av frågan om straffvärdegränser och straffbarhetsgrader
när det gäller förmögenhetsbrotten. Utredningen lade i september 1983 fram
betänkandet (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott
utom gäldenärsbrott. Kommittén, vars betänkande f. n. remissbehandlas,
har därmed avslutat sitt arbete.

Fängelsestraffkommittén har till uppgift bl. a. att göra en allmän översyn
av straffskalorna. Översynen skall enligt direktiven ta sikte på frågan om
straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle.
Härvid bör i första hand de straffbestämmelser som i praktiken leder till de
flesta frihetsstraffen tas upp till bedömande. De bestämmelser som omfattats
av förmögenhetsbrottsutredningens uppdrag bör i princip inte omfattas av
översynen. I direktiven framhålls i sammanhanget att insatserna i kampen
mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten kan behöva stödjas
av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i brottsbalken och
andra författningar. Denna fråga bör enligt direktiven uppmärksammas
särskilt av kommittén.

Fängelsestraffkommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 1985.

Frivårdskommittén har i uppdrag att pröva frågan om den framtida
utformningen av kriminalvård i frihet och om alternativ till frihetsstraff. Som
tidigare har nämnts skall kommitténs arbete ses som ett led i strävandena att
minska användningen av frihetsberövande påföljder. Utredningen bör enligt
sina direktiv dels undersöka möjligheterna att effektivisera frivården inom
ramen för det nuvarande påföljdssystemet, dels - som tidigare har nämnts -pröva förutsättningarna för att med detta system införliva en eller flera
brottspåföljder som kan utgöra alternativ till frihetsstraff. Frivårdskommit -

JuU 1983/84:20

tén har lagt fram förslag om frivårdspåföljder (SOU 1981:90) som legat till
grund för de ändringar beträffande kriminalvård i frihet som genomfördes
förra året. Av kommitténs arbete återstår frågor om nya alternativ till
frihetsstraff. Som tidigare har nämnts beräknas kommittén avsluta sitt arbete
år 1984.

Som utskottet uttalade förra året pågår det sålunda f. n. ett omfattande
arbete som syftar till att ändra påföljdssystemet på ett förhållandevis
ingripande sätt. Arbetet tar sikte på bl. a. en allmän översyn av straffskalorna.
Vidare remissbehandlas f. n. förslag som rör utformningen av en central
del av den straffrättsliga regleringen, nämligen lagstiftningen om förmögenhetsbrott.
De överväganden som sker omfattar, som utskottet uttalade förra
året, den fråga som aktualiseras i den nu behandlade motionen. Mot denna
bakgrund är det inte påkallat att riksdagen vidtar någon åtgärd med
anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1522 i här
behandlad del.

Intagnas sociala bakgrund

I motion 1522 anförs att mycket talar för att kriminalvårdsklientelet är en
socialt handikappad grupp. Motionärerna begär därför en undersökning av
de intagnas sociala bakgrund.

Inom kriminalvårdsverket sker kontinuerligt forskning och utvecklingsarbete
i fråga om problemen inom kriminalvården. Arbetet sker på många
olika sätt. Varje år undersöks exempelvis arbets- och bostadsförhållandena
m. m. bland villkorligt frigivna och övriga klienter inom frivården. När det
gäller de intagnas sociala bakgrund har man hittills gjort vissa undersökningar
som visar bl. a. de läs- och skrivsvårigheter som förekommer bland de
intagna. Vidare kan nämnas att man inom Göteborgsregionen nyligen gjort
en undersökning av de sociala handikappen bland de intagna som funnits på
kriminalvårdsanstalterna en viss dag på året.

Man överväger inom kriminalvårdsverket fortlöpande i vilken utsträckning
man kan utnyttja den information om de intagna som redan finns
tillgänglig och hur man lämpligen bör gå vidare med nya undersökningar på
området. En stor del av forsknings- och utvecklingsarbetet inom krininalvården
inriktas f. n. på olika aspekter av narkotikamissbruket. Bl. a. har införts
ett rapporteringssystem beträffande missbrukarna bland nyintagna som gör
det möjligt att studera deras personliga och sociala bakgrund.

Samma frågor har också ägnats och ägnas uppmärksamhet inom brottsförebyggande
rådets forsknings- och utredningsenheter.

Med hänsyn till det beskrivna arbetet anser utskottet att några särskilda
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionen inte är påkallade.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1522 i här behandlad del.

JuU 1983/84:20

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förvaltning av fastigheter

att riksdagen godkänner den i propositionen beräknade driftstaten,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:1351 i denna del
(yrkande 11) och med bifall till regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag
av 1 335 335 000 kr.,

3. beträffande mindre anstaltsavdelningar
att riksdagen avslår motion 1983/84:1153,

4. beträffande kostnader för arbetsdriften m. m.

att riksdagen lägger förslag 1983/84:12 till handlingarna,

5. beträffande behandling av män som dömts för våldtäkt m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:486 och motion 1983/84:2177,

6. beträffande fängelsestraff för ungdomar
att riksdagen avslår motion 1983/84:328,

7. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motion 1983/84:893 i denna del (yrkande 6) och
motion 1983/84:1351 i denna del (yrkande 9),

8. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1983/84:485, motion 1983/84:1351 i
denna del (yrkande 12) och motion 1983/84:1522 i denna del
(yrkande 6),

9. beträffande allmänprevention

att riksdagen avslår motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 5),
10. beträffande intagnas sociala bakgrund

att riksdagen avslår motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 7).

3. Frivården. Regeringen har under punkt E 3 (s. 86-88) föreslagit riksdagen
att till Frivården för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av
200 166 000 kr.

Budgetförslaget under denna punkt innebär en ökning av anslaget med
drygt 5,7 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

I propositionen upplyses att antalet klienter inom frivården har minskat
sedan reformen avseende villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet trädde
i kraft den 1 juli 1983 (prop. 1982/83:85, JuU26, SFS 1983:240ff). Den
period som minskningen avser sträcker sig till den 31 oktober 1983. Med
hänsyn till de svårigheter som f. n. föreligger när det gäller att bedöma den
fortsatta klientutvecklingen har anslaget inte beräknats enligt huvudalternativet.
Av samma skäl föreslås att 1 milj. kr. av de beräknade lönemedlen
ställs till regeringens disposition.

JuU 1983/84:20

Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet hemställer

att riksdagen till Frivården för budgetåret 1984/85 anvisar ett
förslagsanslag av 200 166 000 kr.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E4 (s. 88) och hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m. m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 26 900 000 kr.

5. Engångsanskaffning av inventarier m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 5 (s. 88 och 89) och hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m.m. för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 28 300 000 kr.

6. Utbildning av personal m. fl. Regeringen har under punkt E6 (s. 89)
föreslagit riksdagen att till Utbildning av personal m. fl. för budgetåret
1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 12 151 000 kr.

Budgetförslaget under denna punkt innebär en ökning av anslaget med
nära 800 000 kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Med anledning av kriminalvårdsstyrelsens begäran om medel för utbildning
av personal i narkotikafrågor förklarar departementschefen att medel
för olika narkotikabekämpande projekt beräknas - i likhet med vad som
skett för innevarande budgetår - under anslaget A 2. Justitiedepartementet.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning under förevarande
punkt. Till den av kriminalvårdsstyrelsen i dess anslagsframställning
och numera även av narkotikakommissionen aktualiserade frågan om att
tillföra resurser för utbildning av personal för att intensifiera narkotikabekämpningen
återkommer utskottet i samband med utskottets beredning av
anslagsförslaget under punkt A 2.

Utskottet hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m.fl. för budgetåret 1984/85
anvisar ett reservationsanslag av 12 151 000 kr.

7- Byggnadsarbeten för kriminalvården. Regeringen har under punkt E7
(s. 89-93) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta om
byggnadsarbeten för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen, dels bemyndiga regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen, dels till
Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret 1984/85 anvisa ett
reservationsanslag av 23 660 000 kr.

JuU 1983/84:20

Motioner

I motion 1983/84:1147 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c)
hemställs att riksdagen beslutar anslå medel för byggande av ny lokalanstalt i
Gävle kommun (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen anhåller att
projektering påbörjas för ny lokalanstalt i Hudiksvalls kommun (yrkande 2).

I motion 1983/84:1517 av Lars-Åke Larsson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en snar nybyggnad av en kriminalvårdsanstalt i Vänersborg.

I motion 1983/84:1520 av Bruno Poromaa m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
byggande av en kriminalvårdsanstalt i Kiruna.

I motion 1983/84:2183 av Hans Nyhage (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
projekteringsarbetet med en ny kriminalvårdsanstalt i Vänersborg.

Utskottet

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1973 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behandlingen
av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltorganisationen (prop. 1979/80:100 bil. 5 s. 68-72, JuU 34 s. 1-4,
rskr 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i områden som f. n.
har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare förutsätts i planen att ett antal
anstalter från 1800-talet samt vissa andra anstalter som är i mycket dåligt
skick byts ut.

År 1982 godkände riksdagen en plan för ett successivt inrättande av mindre
bostadsavdelningar vid riksanstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje (prop.
1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr 361).

Regeringens förslag under förevarande anslag innebär bl. a. att kostnadsramar
beräknas för nya lokalanstalter i Härnösand (29 milj. kr.), Nyköping
(30 milj. kr.) och Ystad (31,3 milj. kr.) samt för tidigarelagda byggnadsobjekt
vid kriminalvårdsanstaltema Haparanda, Hinseberg, Härnösand, Kumla,
Majorshagen, Mäshult, Norrköping, Singeshult och Tillberga (sammanlagt
40,8 milj. kr.) Vidare beräknas en kostnadsram om 14,6 milj. kr. för en
ny bostadspaviljong vid Hallanstalten.

I motionerna 1147,1517,1520 och 2183 begärs att riksdagen skall uttala sig
för byggande av anstalter i Gävle, Hudiksvall, Kiruna och Vänersborg.

Med anledning av motionsyrkandena vill utskottet erinra om att beläggningsutvecklingen,
som berörts i det föregående, medfört att lokalanstaltsbyggandet
har måst intensifieras och att gamla anstalter inte har kunnat
läggas ned i enlighet med 1980 års principplan. F. ö. vill utskottet endast
hänvisa till att frågorna om uppförande av kriminalvårdsanstalter i de
angivna orterna är aktualiserade inom regeringskansliet. I budgetpropositio -

JuU 1983/84:20

nen anger departementschefen att anstalten i Gävle bör utföras så snart
tidigareläggning av statliga byggnadsprojekt behövs i regionen. Han anger
också att anstalter planeras i Vänersborg och Hudiksvall.

Vad nu sagts gäller emellertid även för andra orter, och utskottet kan inte -utöver vad regeringens prioritering innebär-förorda byggande av kriminalvårdsanstalter
i vissa orter framför andra. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motionerna.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens begäran om bemyndigande
att besluta om byggnadsarbeten för kriminalvården och att fastställa
tillgångsvärden, och utskottet godtar regeringens medelsberäkning.
Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsramar

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för kriminalvården inom de kostnadsramar som har förordats i
propositionen,

2. beträffande tillgångsvärden

att riksdagen bemyndigar regeringen att fastställa tillgångsvärden i
enlighet med vad som har anförts i propositionen,

3. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret
1984/85 anvisar ett reservationsanslag av 23 600 000 kr.,

4. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt i Gävle

att riksdagen avslår motion 1983/84:1147 i denna del (yrkande 1),

5. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall

att riksdagen avslår motion 1983/84:1147 i denna del (yrkande 2),

6. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt i Vänersborg

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1517 och 1983/84:2183,

7. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt i Kiruna
att riksdagen avslår motion 1983/84:1520.

Stockholm den 20 mars 1984

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s). Eric Jönsson (s). Karin
Söder (c), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s). Arne Svensson (m). Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s). Sven Munke (m).
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s) och Inger Wickzén (m).

JuU 1983/84:20

Reservationer

1. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 2)

Karin Söder (c) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som börjar med ”Vid
ställningstagande” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Såsom riksdagen tidigare har lagt fast måste kampen mot narkotikamissbruket
föras inom alla samhällsområden. Härvidlag är enligt utskottets
mening inte minst insatserna på kriminalvårdens område av stor betydelse.
De värdefulla ansträngningar som görs för att bemästra narkotikasituationen
vid anstalterna får emellertid inte motverkas av brist på resurser.

Som framgår av redovisningen i det föregående har kriminalvårdsstyrelsen
i sin anslagsframställning begärt medel för ökade insatser mot narkotikaproblemen
inom kriminalvården. Också narkotikakommissionen har föreslagit
vissa resursförstärkningar på området för nästa budgetår. I enlighet med vad
som föreslås i motion 1351 anser utskottet att kriminalvården bör tillföras de
resurser som kriminalvårdsstyrelsen har begärt för insatser mot narkotikan
för nästa budgetår.

I budgetpropositionen har medel för olika narkotikabekämpande projekt
beräknats under anslaget till justitiedepartementet. Avsikten är enligt vad
som upplyses i budgetpropositionen att den närmare fördelningen av det
föreslagna beloppet på 15 milj. kr. skall ske senare genom beslut i regleringsbrev.
Enligt utskottets mening bör i linje med principerna för riksdagens
budgetreglering medelsanvisning ske under det anslag där medlen skall
användas. I konsekvens härmed anser utskottet alltså att det i motion 1351
framställda yrkandet om ökad medelsanvisning under förevarande anslag
bör vinna riksdagens bifall. En motsvarande minskning får senare beslutas
beträffande anslaget under A 2.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
godtar” och slutar med ”av fastigheter” bort ha följande lydelse:

Utskottet godtar med den i det föregående förordade ändringen regeringens
förslag till medelsberäkning i övrigt. Utskottet har inte någon erinran
mot den av departementschefen beräknade driftstaten för förvaltning av
fastigheter.

dels att utskottets hemställan under moment2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1983/84:1351 i denna del (yrkande 11) till
Kriminalvårdsanstalterna för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag
av 1346335000 kr.

JuU 1983/84:20

2. Villkorlig frigivning (punkt 2, mom. 8)

Karin Söder (c) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 16 med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det angeläget att det fortsatta kriminalpolitiska reformarbetet
inriktas på en snabb översyn av straffskalorna så att bättre överensstämmelse
nås mellan utmätt straff och det som i verkligheten avtjänas.
Enligt utskottets mening bör man emellertid f. n. inte göra någon ändring i
reglerna om villkorlig frigivning. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
485 samt motion 1522 i nu behandlad del. Däremot hyser utskottet sympati
för önskemålet i motion 1351 om en uppföljning av reformen. Uppgifter om
de frigivningsärenden som handlagts hos kriminalvårdsnämnden tyder
nämligen på att villkorlig frigivning enligt de nya reglerna skett i större
utsträckning än som varit avsett. Och i det fortsatta reformarbetet är det
enligt utskottets mening angeläget att få kännedom om huruvida reglerna
påverkat domstolarnas straffmätningspraxis och vilka effekter reglerna haft
på behandlingsresultaten inom kriminalvården. Utskottet anser därför i
likhet med motionärerna att en översyn bör komma till stånd beträffande
effekterna av de år 1983 beslutade ändringarna i reglerna om villkorlig
frigivning vad gäller tillämpning, domstolarnas straffmätning och behandlingsresultat
inom kriminalvården.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1351 i här behandlad del anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1351 i denna del
(yrkande 12) samt med avslag på motion 1983/84:485 och motion
1983/84:1522 i denna del (yrkande 6) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Villkorlig frigivning (punkt 2, mom. 8)

Bertil Lidgård (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 16 med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill framhålla att de år 1983 införda reglerna om obligatorisk
villkorlig frigivning innebär en generell förkortning av frihetsstraffen som
enligt utskottets uppfattning måste komma att gå ut över allmänpreventionen
och samhällsskyddet. Ordningen med obligatorisk villkorlig frigivning

JuU 1983/84:20

innebär också att de egentliga rättsverkningarna av en straffdom för den
dömde kommer att väsentligt skilja sig från vad domen enligt sin lydelse går
ut på. Som lagrådet uttalade i samband med att reglerna om obligatorisk
villkorlig frigivning infördes kan man härigenom få intrycket av att domare
och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sådan grad avviker från
verkligheten. Detta är - med hänsyn till vikten av att allmänhetens tilltro till
rättsväsendet upprätthålls - en oacceptabel verkan av ett sådant system med
obligatorisk villkorlig frigivning som det gällande.

Mot denna bakgrund anser utskottet att reglerna om obligatorisk villkorlig
frigivning bör avskaffas. Det bör ankomma på regeringen att för riksdagen
lägga fram förslag till erforderliga författningsändringar.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1983/84:485 och motion
1983/84:1522 i nu behandlad del anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet
avstyrker bifall till motion 1983/84:1351 i här behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:485 och motion
1983/84:1522 i denna del (yrkande 6) samt med avslag på motion
1351 i denna del (yrkande 12) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

4. Intagnas sociala bakgrund (punkt 2, mom. 10)

Bertil Lidgård (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1522 talar mycket för att kriminalvårdsklientelet är en
socialt handikappad grupp. Enligt utskottets mening finns det anledning att
anta att de flesta ungdomar som under långvariga perioder dras in i
kriminalitet saknar fostran och utbildning, inte har någon nära vuxenrelation
osv. Det är sålunda angeläget att kriminalvårdspolitiken riktas in mot dessa
gruppers sociala handikapp. Med hänsyn härtill är det viktigt att få klarlagt
vilken social bakgrund de intagna har. Det arbete som enligt den nyss
lämnade redogörelsen pågår med sådana undersökningar är enligt utskottets
mening inte tillräckligt för att tillgodose detta syfte. En särskild undersökning
av de intagnas sociala bakgrund bör därför komma till stånd. Det bör
ankomma på regeringen att bestämma formerna för arbetet.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1983/84:1522 i denna del anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

JuU 1983/84:20

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande intagnas sociala bakgrund

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1522 i denna del
(yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Särskilda yttranden

1. Fängelsestraff för ungdomar

Karin Söder (c), Gunilla André (c) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
anför:

I likhet med utskottet anser vi det mycket oroande med det relativt sett
stora antalet ungdomar under 18 år som sätts i fängelse. Vad dessa ungdomar
behöver är vård och rehabilitering, vilket ett fängelsestraff svårligen kan ge.
Det är därför tillfredsställande att socialberedningen kan förväntas skyndsamt
komma med förslag till andra lösningar än dem som i dag står till buds.
Därvid bör självfallet uppmärksammas hur ansvarsfördelningen skall ske
mellan olika myndigheter så att fängelse inte behöver tillgripas därför att
ingen har vårdansvaret. Den minderåriges behov måste få fälla avgörandet.

2. Samhällstjänst

Karin Söder (c), Gunilla André (c) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
anför:

Vi har samma uppfattning som utskottet om vikten av att man i det
pågående kriminalpolitiska reformarbetet söker verkningsfulla alternativ till
frihetsstraffet. Vid de överväganden som sker inom ramen för detta arbete
bör man beakta att samhällstjänst rätt utformad kan bli ett verkningsfullt
sådant alternativ.

Som vi ser saken bör samhällstjänst som brottspåföljd innebära följande.
Den dömde bor kvar i sin egen bostad och i förekommande fall tillsammans
med sin familj. På sin fritid skall han utföra ett samhällsnyttigt arbete. Lön
för arbetet skall inte utgå.

Genom att ha kvar bostads- och familjeanknytningen kan den dömde
lättare behållas i eller återföras till samhällsgemenskapen, bl. a. därför att
han får behålla kontakten med sin ordinarie studie- eller arbetsplats och
därigenom får mindre ekonomiska och psykologiska problem såväl under
verkställigheten som efteråt.

För en del dömda kanske det också skulle vara av stor fördel att få sona sitt
brott utan att senare drabbas av den sociala belastning som ett avtjänat
fängelsestraff kan utgöra.

Påföljden skulle befria den dömde från farliga kontakter i fängelse av typ
”brottsutbildning” och narkotikamissbruk.

JuU 1983/84:20

Straffet avdramatiseras och den dömde får hjälpa sig själv genom att hjälpa
andra. Genom verkställigheten kan han också ges tillfälle att reglera ett
skadestånd som han kan ha ådragit sig genom den brottsliga gärningen.

Samhällstjänsten kan ha ett pedagogiskt värde genom att den dömde
tvingas följa de krav som är knutna till ett regelbundet arbete.

Den dömde får under straffverkställighetstiden komma i positiv kontakt
med icke straffade människor, både övervakande personal och personer som
hans arbete skall gagna.

JuU 1983/84:20 27

Innehållsförteckning

Kriminalvårdsstyrelsen 1

Kriminalvårdsanstalterna 1

Riksdagens revisorers förslag 1

Motioner 1

Utskottet 2

Medelsberäkningen m. m 2

Kostnader för arbetsdriften m. m 7

Behandling av män som dömts för våldtäkt m.m 9

Påföljdsfrågorm. m 11

Inledning 11

Fängelsestraff för ungdomar under 18 år 11

Samhällstjänst 13

Villkorlig frigivning m.m 14

Intagnas sociala bakgrund 17

Utskottets hemställan 18

Frivården 18

Maskin- och verktygsutrustning m.m 19

Engångsanskaffning av inventarier m.m 19

Utbildning av personal m. fl 19

Byggnadsarbeten för kriminalvården 19

Motioner 20

Utskottet 20

Reservationer 22

1. Medelsberäkningen (pkt. 2, mom. 2) (c) 22

2. Villkorlig frigivning (pkt. 2, mom. 8) (c) 23

3. Villkorlig frigivning (pkt. 2, mom. 8) (m) 23

4. Intagnas sociala bakgrund (pkt. 2, mom. 10) (m) 24

Särskilda yttranden 25

1. Fängelsestraff för ungdomar (c, fp) 25

2. Samhällstjänst (c, fp) 25

minab/gotab 78206 Stockholm 1984