Justitieutskottets betänkande
1983/84:18
om anslag till rättshjälp m. m. (prop. 1983/84:100 bil. 4, F, jämte
motioner)
ANDRA HUVUDTITELN
Rättshjälp m. m.
1. Rättshjälpskostnader. Regeringen har i proposition 1983/84:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt F 1 (s. 94) föreslagit riksdagen att till
Rättshjälpskostnader för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av
221000000 kr.
Motioner
I motion 1983/84:525 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar i rättshjälpslagen som bättre tillgodoser
miljöoffers möjligheter att driva process vid inträffade skador.
I motion 1983/84:1509 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att sådan ändring görs inom ramen för
rättshjälpens medelstilldelning att näringsidkare ges förbättrad möjlighet att
få rättshjälp också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet.
Utskottet
Medelsberäkningen
Regeringens förslag under denna punkt innebär en ökning av anslaget med
51 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår.
Under de senaste åren har tämligen omfattande ändringar genomförts i
rättshjälpssystemet i huvudsakligt syfte att minska statens utgifter för
rättshjälpen. Erfarenhetsmässigt är det emellertid svårt att på ett tillförlitligt
sätt förutsäga de ekonomiska effekterna av ändringar i rättshjälpslagstiftningen.
En viktig orsak till detta är att äldre bestämmelser ofta skall tillämpas
i ärenden som påbörjats före en lagändring och att ärendenas omloppstid
ibland är ganska lång. Det råder därför betydande eftersläpningar i
tillämpningen, och besparingsåtgärder ger endast successivt utslag.
Utskottet godtar regeringens medelsberäkning.
1 Riksdagen 1983184. 7sami. Nr 18
JuU 1983/84:18
2
Rättshjälp vid utredningar i mål om miljöskador m. m.
I motion 525 anförs att skadelidande många gånger måste avstå från att
föra talan i mål om miljöskador därför att de inte har ekonomiska
möjligheter att skaffa den oftast mycket dyrbara utredning som behövs för att
kunna förebringa erforderlig bevisning. Enligt motionären är rättshjälpsnämnderna
mycket restriktiva i fråga om att ge tillstånd till utredningar.
Motionären anser att en ändring av rättshjälpslagen (1972:429) är motiverad,
antingen så att miljöoffer ges rätt att få sina kostnader för tekniska
utredningar täckta genom rättshjälpen eller så att rättshjälpsnämnderna
åläggs att ”visa generositet” vid prövningen av sådana utredningar.
I 9 § rättshjälpslagen anges vilka slags kostnader som skall anses som
kostnader för rättshjälpen och som alltså betalas av staten. Bland dessa är
kostnader för bevisning vid allmän domstol och kostnader för nödvändig
utredning i angelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning.
Det finns särskilda föreskrifter om vem som får besluta om det sistnämnda
slaget av utredning dvs. utomprocessuell utredning. Enligt huvudregeln är
det rättshjälpsnämnden. Biträde enligt rättshjälpslagen får dock besluta om
utredning av mindre omfattning (25 §). Enligt 23 § rättshjälpsförordningen
(1979:938) skall som utredning av mindre omfattning anses utredningar vars
beräknade kostnader inte överstiger 9 000 kr.
Det bör framhållas att de nu nämnda reglerna endast gäller när saken inte
är förd inför domstol. För utredningar som sker när ett ärende är
anhängigjort vid domstol gäller ett annat regelsystem.
Den nuvarande regeln om vem som får beluta om utomprocessuella
utredningar infördes år 1979. Dessförinnan gällde att biträde alltid - oavsett
kostnaden - hade rätt att besluta om utredning. Rättshjälpsnämnderna
beslutade endast i de fall då något biträde inte hade förordnats.
Att regeln ändrades år 1979 berodde främst på skillnaden i möjligheten för
en part att få ersättning av statliga medel för en utredning som han
införskaffat före en rättegång och motsvarande möjlighet sedan saken förts
inför domstol. Den som medverkar vid en utomprocessuell utredning får
nämligen ersättning för sitt arbete. En privat sakkunnig, dvs. en sakkunnig
som en part anlitar under rättegången, har däremot bara rätt till ersättning
för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse inför domstolen.
Enligt vad som sades i samband med 1979 års ändring kunde detta leda till att
det uppstod en obalans mellan parterna i en rättegång; den ena parten kunde
ombesörja en utredning före rättegången, men när talan sedan väckts hade
motparten inte samma möjlighet att på motsvarande villkor anlita privat
sakkunnig.
I lagstiftningsärendet diskuterades olika metoder att komma till rätta med
detta problem. Departementschefen fann - bl. a. med hänvisning till arbetet
inom rättegångsutredningen (Ju 1977:06)-att man t. v. måste överge tanken
att införa nya regler om inomprocessuell sakkunnig. Detta behövde dock inte
JuU 1983/84:18
3
betyda att man lämnade den dåvarande situationen oförändrad. Bl. a.
kostnadsskäl talade enligt departementschefen för att man inskränkte de
dåvarande möjligheterna att få till stånd utredning utan beslut av myndighet.
Han förordade således att den generella befogenheten för biträde att besluta
om utredning skulle upphävas; sådan utredning borde i princip inte ske annat
än efter beslut av rättshjälpsnämnd. Biträde borde dock alltid kunna besluta
om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg, värderingsintyg och
liknande. För rättshjälpsnämndernas prövning borde gälla att behovet och
intresset av att utredningen kom till stånd inte stod i missförhållande till
kostnaderna för utredningen.
Utskottet godtog på de av departementschefen anförda skälen den
föreslagna ordningen (prop. 1978/79:90 s. lööf, JuU 30 s.é2f).
I samband med 1979 års ändringar i rättshjälpslagen behandlade utskottet
några motioner som är av intresse i detta sammanhang. Två av dessa gällde
rättegångskostnads- och rättshjälpsreglerna i mål om miljöskador och en
tredje gällde reglerna om ersättning för privat sakkunnig. Utskottet ansåg att
regleringen av de frågor som hade aktualiserats i motionerna i vissa
hänseenden fick anses mindre tillfredsställande även efter då förestående
ändringar i rättshjälpslagen. En översyn av reglerna borde därför komma till
stånd. Riksdagen gav regeringen detta till känna (JuU 1978/79:30 s. é4, rskr
2ö8).
Regeringen gav uppdraget att göra översynen till en särskild utredare som
år 1978 hade tillkallats för att göra en översyn av skadeståndsansvaret vid
miljöskador. Utredaren, som antagit namnet miljöskadeutredningen (Ju
1978:08), har år 1983 avgett betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för
miljöskador.
Frågan om sakkunnigbevisning diskuteras från olika aspekter i betänkandet
(se bl. a. s. 20öff) och utredningen stannar för att föreslå en ändring i 25 §
rättshjälpslagen av innebörd att om den begärda sakkunnigutredningen
gäller teknisk eller medicinsk fråga i en skadeståndstvist skall vid prövningen
av ansökningen särskilt beaktas om saken har väsentlig betydele för
sökanden och inte kan bedömas utan sakkunnig. Enligt utredningen bör i
lagtexten markeras att rättshjälpsnämnderna vid prövningen av om utomprocessuell
utredning av tekniskt eller medicinskt slag skall beslutas i
skadeståndstvister har rätt att visa en viss generositet.
Betänkandet har remissbehandlats och är förmål för överväganden inom
justitiedepartementet.
Här bör även nämnas att rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) enligt sina
direktiv har att överväga bl. a. om förmånerna vid allmän rättshjälp, särskilt
vad gäller utredningskostnader, är lämpligt utformade. Kommittén har i
uppdrag att lägga fram förslag som syftar till en förbättrad kostnadskontroll
och även till besparingar.
Kommittén avser att under hösten 1984 avge ett betänkande med förslag i
fråga bl. a. om rättshjälp för utredningskostnader.
JuU 1983/84:18
4
Utskottet vill uttala förståelse för de synpunkter som förs fram i motionen;
såsom utskottet anfört tidigare (se JuU 1978/79:30 s. 64 och 1981/82:19 s. 22)
måste regleringen av de aktuella frågorna anses mindre tillfredsställande i
vissa hänseenden. Med hänsyn till de överväganden i ämnet som f. n. pågår
anser emellertid utskottet att det saknas anledning för riksdagen att vidta
någon åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 525.
Rättshjälp åt näringsidkare
Frågan om rättshjälp åt näringsidkare tas upp i motion 1509. Motionären,
som anför att småföretagare i sin yrkesverksamhet beviljas rättshjälp ytterst
restriktivt, önskar att det införs förbättrade möjligheter för näringsidkare att
få rättshjälp också i angelägenheter som berör näringsverksamheten.
Enligt 8 § första stycket 3 rättshjälpslagen (1972:429) får allmän rättshjälp
inte beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet
om ej skäl föreligger med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt.
Näringsidkares rätt till rättshjälp har flera gånger tidigare behandlats av
utskottet. En utförlig redogörelse för frågan har lämnats senast i utskottets
betänkande JuU 1982/83:19 s. 24 ff. I det betänkandet behandlades en
motion med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella motionen.
Utskottet, som avstyrkte bifall till den, anförde att rättshjälpskommittén
enligt sina direktiv hade att undersöka tillämpningen av regeln om näringsidkares
rätt till rättshjälp i angelägenheter som rör näringsverksamheten och
att överväga om regeln bör göras mer restriktiv. Utskottet uttalade att
resultatet av kommitténs arbete borde avvaktas innan ställning tas till frågan
om behovet av att ändra den gällande regleringen.
Rättshjälpskommittén avser att under hösten 1984 lägga fram ett betänkande
vari även näringsidkares rätt till rättshjälp kommer att behandlas.
Vid bedömningen av den nu föreliggande motionen har utskottet inte
anledning till annat ställningstagande än det utskottet redovisat i betänkandet
JuU 1982/83:19. Utskottet avstyrker således bifall till motion 1509.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Rättshjälpskostnader
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av
221 000 000 kr.,
2. beträffande rättshjälp vid utredningar i mål om miljöskador m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:525,
JuU 1983/84:18
5
3. beträffande rättshjälp åt näringsidkare
att riksdagen avslår motion 1983/84:1509.
2. Rättshjälpsnämnderna m. fl. anslag. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkterna F2-F4 (s. 95-97) och hemställer
1.att riksdagen till Rättshjälpsnämnderna för budgetåret 1984/85
anvisar ett förslagsanslag av 8 220 000 kr.,
2. att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.,
3. att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret
1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 2 200 000 kr.
3. Vissa domstolskostnader m. m. Regeringen har under punkt F 5 (s. 97)
föreslagit riksdagen att till Vissa domstolskostnader m. m. för budgetåret
1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 37 600 000 kr.
Motion
I motion 1984/85:2180 av Gunnel Liljegren (m) hemställs att riksdagen
uttalar sig för att vittnesersättning i princip bör motsvara förlorad arbetsförtjänst.
Utskottet
Medelsberäkningen
Under denna punkt föreslår regeringen att riksdagen anvisar ett förslagsanslag
som innebär en sänkning med 400 000 kr. i förhållande till innevarande
budgetår; det belopp som föreslås är 37 600 000 kr. Från anslaget betalas
olika kostnader för rättegångsväsendet, bl. a. ersättning av allmänna medel
till vittnen, målsägande och tolkar.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens medelsberäkning.
Vittnesersättning
I motion 2180 kritiseras den nuvarande vittnesersättningen som för låg.
Motionären framhåller att ersättningen - högst 200 kr. om dagen - i de flesta
fall inte täcker förlorad arbetsförtjänst. En högre ersättning skulle enligt
motionären göra människor mer benägna att fullgöra sin vittnesskyldighet
och öka inte bara rättssäkerheten utan också vittnenas aktning för domstolen.
Ersättningar som skall betalas av allmänna medel till vittnen, målsägande
m. fl. för inställelse i mål eller ärenden vid domstolar eller andra myndigheter
beräknas enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till
vittnen, m. m. Denna förordning, som trädde i kraft den 1 november 1982,
JuU 1983/84:18
6
ersatte en förordning med i viss mån andra ersättningsregler och lägre
ersättningsbelopp. Ersättningen kan avse nödvändiga kostnader för resa
(reseersättning) och uppehälle (traktamente) samt ersättning för mistad
inkomst eller annan ekonomisk förlust (ersättning för tidsspillan).
Reseersättning betalas för resa med tåg med belopp som motsvarar
avgiften för en plats i 2 klass och i förekommande fall avgift för sovplats. Resa
med egen bil ersätts med 60 öre per kilometer. Kostnad för resa med flygplan
ersätts bl. a. om detta färdsätt skulle bli billigare än annat när man beaktar
även traktamente och ersättning för tidsspillan eller om vissa tidsvinster
uppstår i förhållande till en resa med billigare färdmedel.
Traktamente får bestämmas till högst 50 kr. per dag. Utgift för nattlogi
ersätts med högst 200 kr. per natt eller, om det föreligger särskilda skäl, högst
300 kr.
Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 30 kr. för varje timme
under vilken den som har kallats mister inkomst eller gör annan ekonomisk
förlust på grund av inställelsen. Ersättningen får dock inte överstiga 200 kr.
per dag.
Första lagutskottet och sedermera justitieutskottet1 har vid en rad tillfällen
behandlat motionsyrkanden som gått ut på förbättrad vittnesersättning.
Motionerna har avstyrkts, i regel under hänvisning till beslutade eller
förestående höjningar av ersättningsbeloppen. Justitieutskottet har också
hänvisat till att vittnesinställelsen är grundad på en lagstadgad skyldighet,
som i rättskipningens intresse åligger envar. Regelmässigt har utskottet
uttalat sin anslutning till motionärernas uppfattning att det är angeläget att
ersättningsbeloppens storlek inte får negativ inverkan på allmänhetens
beredvillighet att vittna inför domstol.
Med anledning av fyra motioner togs frågan upp år 1979. Utskottet lät då
remissbehandla motionerna. Utskottet, som fann att de dåvarande ersättningsreglerna
var behäftade med vissa brister, ansåg att ersättningssystemet
borde ses över. Utskottet uttalade att i första hand borde undersökas i vilken
utsträckning ersättningsbestämmelserna kan bedömas inverka på effektiviteten
och säkerheten i rättskipningen; därvid skulle beaktas att också andra
faktorer, t. ex. sådana av psykologisk art, kan inverka på allmänhetens
benägenhet att medverka i rättegångsförhandlingar o. d. En utgångspunkt
för översynen borde vara att plikten att inställa sig som vittne är en
lagstadgad skyldighet som i rättskipningens intresse principiellt åligger
envar. Vidare måste enligt utskottet beaktas att denna skyldighet aktualiseras
för ett relativt litet antal medborgare och då vanligtvis endast vid något
eller ett fåtal tillfällen. Vid översynen borde förutsättningslöst prövas olika
vägar att bestämma ersättningen till vittnen m.fl. efter smidiga och mer
rättvisa grunder än då gällande (JuU 1979/80: 14 s. 15 f, rskr 124).
1 Se 1LU 1970:38, JuU 1972:7, 1973:19, 1974:8, 1975:4, 1975/76:24, 1976/77:24,
1977/78:29.
JuU 1983/84:18
7
Regeringen uppdrog åt domstolsverket att göra den begärda översynen. I
juni 1981 redovisade domstolsverket uppdraget i rapporten (1981:6) Vittnesersättning
m. m. I rapporten konstaterades att andelen vittnen som faktiskt
hörsammar kallelser till domstolen är hög. Enligt rapporten är ersättningsbestämmelserna
i allmänhet av underordnad betydelse jämfört med andra
faktorer som påverkar vittnenas benägenhet att inställa sig. I vissa avseenden
gav enligt rapporten de då gällande ersättningsbestämmelserna i väsentliga
hänseenden oskäliga och orättvisa resultat.
Efter det att rapporten hade avlämnats höjdes de dåvarande ersättningsbeloppen.
Därefter uttalade departementschefen i 1982 års budgetproposition att det
i dåvarande budgetläge knappast var möjligt att göra några mera ingripande
förändringar i reglerna om ersättning till vittnen m. fl. Justitieutskottet
uttalade med anledning härav våren 1982 (JuU 1981/82:46 s. 6) att utskottet
delade denna uppfattning. Utskottet anförde att det dock var angeläget att
man fortlöpande undersökte möjligheterna att inom ramen för en oförändrad
anslagsbelastning undvika orättvisa och oskäliga effekter av reglerna.
Med anledning av det nu aktuella motionsönskemålet vill utskottet anföra
följande.
Såsom redan har beskrivits ändrades ersättningsreglerna i november 1982.
Den maximala ersättningen för tidsspillan höjdes då från 135 kr. till 200 kr.
per dag samtidigt som en högsta timersättning på 30 kr. infördes. Någon
sådan gräns har inte funnits tidigare. Införandet av kostnadsgränsen för
timme har medfört ett rättvisare förhållande mellan den person som behövt
avsätta endast kort tid för förhöret och den som kanske behövt avsätta hela
arbetsdagen. De nya reglerna innebär vidare dels en angelägen förbättring i
fråga om ersättning för nattlogi, dels en betydligt smidigare reglering av
reseersättningar.
Utskottet, som nu liksom år 1982 anser att det i rådande budgetläge inte är
möjligt att förorda generösare regler om ersättning av allmänna medel till
vittnen m. fl., vill framhålla att de förändringar som har vidtagits i fråga om
ersättningsreglerna synes ha inneburit en förbättring i stort för de ersättningsberättigade
och även för de tillämpande domstolarna m. fl. myndigheter.
Det sagda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom önskemålet i
motion 2180, som därför avstyrks.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Vissa domstolskostnader
m. m. för budgetåret 1984/85 anvisar ett förslagsanslag
av 37 600 000 kr.,
JuU 1983/84:18
2. beträffande vittnesersättning
att riksdagen avslår motion 1983/84:2180.
4. Diverse kostnader för rättsväsendet. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt F6 (s. 98) och hemställer
att riksdagen till Diverse kostnader för rättsväsendet för budgetåret
1984/85 anvisar ett förslagsanslag av 8 000 000 kr.
Stockholm den 13 mars 1984
På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON
Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt
Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik
Lövdén (s), Hans Göran Franck (s) och Inger Wickzén (m).
mlnmb/gotmb 78042 Stockholm 1984