JuU 1983/84:15

Justitieutskottets betänkande
1983/84:15

om ändringar i rättegångsbalken m.m. (prop. 1983/84:78 jämte
motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1983/84:78 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

4. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

6. lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 19.

I samband med propositionen behandlar utskottet den under allmänna
motionstiden 1983 väckta motionen 1982/83:164 av Allan Ekström (m)
samt den med anledning av propositionen väckta motionen 1983/84:1151
av Hans Petersson i Röstånga (fp). Motionsyrkandena redovisas på s. 19.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1983184. 7 sami. Nr 15

JuU 1983/84:15

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 8 §, 9 kap. 7 §, 36 kap. 1 §, 42 kap. 4
och 5 §§, 47 kap. 4 och 5 §§, 50 kap. 7, 8, 20 och 21 §§,51 kap. 7, 8, 14 och
19-21 §§, 52 kap. 1 och 6 §§, 55 kap. 7 och 12 §§, 56 kap. 7 § samt rubriken
till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 10 § och 42 kap.
8 a §, med nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §'

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad
som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor,
får två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän
eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en
lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare faren domare

när mål avgörs utan huvudför- när mål avgörs utan huvudförhandling,
handling,

vid annan handläggning som inte vid annan handläggning som inte

sker vid huvudförhandling eller vid sker vid huvudförhandling eller vid

syn på stället, syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i

tvistemål som hålls i förenklad tvistemål som hålls i förenklad form

form, och vid annan huvudförhandling i

tvistemål, när det är tillräckligt
med hänsyn till målets beskaffenhet
att målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker till
det,

vid huvudförhandling och syn på vid huvudförhandling och syn på

stället i mål om brott för vilket inte stället i mål om brott för vilket inte

är stadgat svårare straff än böter är stadgat svårare straff än böter

eller fängelse i högst sex månader, eller fängelse i högst sex månader,

under förutsättning att det inte under förutsättning att det inte

finns anledning att döma till annan finns anledning att döma till annan

påföljd än böter. påföljd än böter.

1 Senaste lydelse 1983: 370.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §:

Hovrätt är domför med fyra lagfarna
domare. Flera än fem lagfarna
domare må ej sitta i rätten.

Hovrätt är domför med tre lagfarna
domare. I mål som överklagats
från tingsrätt skall dock minst
fyra lagfarna domare delta i hovrätten,
om tingsrätten bestått av tre
eller flera lagfarna domare. Flera
än fem lagfarna domare får inte delta
i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna
i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och
tre nämndemän får inte delta. Förekommer
ej anledning att döma till
svårare straff än böter, är hovrätten
dock domför även med den sammansättning
som anges i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som ej sker vid huvudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför

I brottmål är hovrätten dock
domför med tre lagfarna domare
och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän
må ej sitta i rätten. Förekommer
ej anledning att döma till svårare
straff än böter, är hovrätten
domför även med den sammansättning
som sägs i första stycket. Detsamma
gäller vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling.

med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren domare i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd, som avser endast
beredandet av ett mål, får vidtas
av en lagfaren domare i hovrätten
eller av en annan tjänsteman
vid denna.

5 kap.
8

Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enligt
vad därom är särskilt stadgat.

Annan tolk har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämmande
av ersättning. Ersättningen betalas
av allmänna medel.

En tolk har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidsspillan och utlägg
som uppdraget krävt. Regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämmande
av ersättning. Ersättningen betalas
av allmänna medel.

2 Senaste lydelse 1982:1123.

3 Senaste lydelse 1979: 289.

11 Riksdagen 1983/84. 7 sami. Nr 15

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse
9 kap. Om straff och vite

Rätten åge, om part eller annan
finnes vid förhandling böra komma
tillstädes eller infinna sig personligen,
förelägga vite; är särskild föreskrift
om föreläggande meddelad,
vare den gällande.

Föreslagen lydelse
9 kap. Om straff, vite och hämtning

Rätten får, om en part eller någon
annan bör komma tillstädes eller
infinna sig personligen vid en
förhandling, förelägga vite. Om någon
särskild föreskrift om föreläggande
har meddelats, skall den gälla.

Skall ett föreläggande, som enligt
särskild föreskrift skall förenas
med vite, delges någon som vistas
utom riket, får rätten underlåta att
förelägga vite, om delgivning annars
inte kan ske i den främmande
staten. Föreläggandet skall i övrigt
vid den fortsatta handläggningen
av målet anses jämställt med ett
vitesföreläggande.

Skall någon hämtas till ett sammanträde
inför rätten, får han, om
ej annat följer av vad som sägs nedan,
inte omhändertas tidigare än
vad som är nödvändigt för att han
skall kunna inställas omedelbart till
sammanträdet.

Har ett hämtningsförsök tidigare
misslyckats eller finns det annars
på grund av vad som är känt om
den som skall hämtas särskild anledning
till det, får rätten eller polismyndighet
besluta att han får
omhändertas tidigare än vad som
följer av första stycket. Omhändertagande
får i sådant fall ske högst
sex timmar eller, om rätten beslutat,
högst arton timmar tidigare än
vad som följer av första stycket.
Vid rättens prövning skall särskilt
beaktas vilka olägenheter det kan
antas medföra att den som skall
hämtas inte är närvarande vid sammanträdet
inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt
andra stycket är skyldig att i
avvaktan på inställelsen stanna
kvar på polisstation eller annan
plats som bestäms av polismyndigheten.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den som har omhändertagits enligt
denna paragraf får inte underkastas
annan inskränkning i sin frihet
än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet.

36 kap.
1 §

Envar, som icke är part i målet,
må höras som vittne; i brottmål må
dock målsäganden icke vittna, även
om han ej för talan.

Var och en, som inte är part i
målet, får höras som vittne. I brottmål
får dock målsäganden inte vittna,
även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte
heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gärning
förhöret gäller eller för någon
annan gärning som har omedelbart
samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om
den som har åtalats skall också gälla
den som för gärning som där
avses

1. är skäligen misstänkt och har
underrättats om misstanken enligt
23 kap. 18 §,

2. har meddelats strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot
eller av militär befattningshavare
ålagts disciplinstraff,
eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser
om åtalsunderlåtelse
eller särskild åtalsprövning ej har
åtalats.

Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rättegång
som inte avser åtal mot honom
själv, gäller i fråga om kallelse
till förhandling och påföljd för utevaro
från förhandlingen samt i fråga
om förhöret vad som sägs om
tilltalade i 45 kap. 15 § och 46 kap. 1
fråga om rätt till ersättning för inställelse
vid förhandling gäller 36
kap. 24 och 25 §§.

42 kap.
4 §

Efterkommes ej föreläggande att
avhjälpa brist i stämningsansökan
och består bristen däri, att ansökan

Följer käranden inte ett föreläggande
enligt 3 §, skall ansökningen
avvisas, om den är så ofullständig

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

ej innehåller bestämt yrkande eller
att de omständigheter, varå käranden
grundar sin talan, ej är o tydligt
angivna, eller är bristen eljest så
väsentlig, att ansökan är otjänlig
som grund för rättegång, skall ansökan
avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner
uppenbart, att målet på grund
av rättegångshinder icke kan upptagas
till prövning.

Avvisas ej ansökan, skall rätten
utfärda stämning å svaranden att
svara å käromålet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan
och därvid fogade
handlingar delgivas svaranden.

Föreslagen lydelse

att den inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en rättegång.

Ansökningen skall också avvisas,
om det är uppenbart att målet på
grund av rättegångshinder inte kan
tas upp till prövning.

Avvisas ej ansökningen, skall
rätten utfärda stämning på svaranden
att svara på käromålet. Om
kärandens framställning inte innefattar
laga skäl för käromålet eller
om det annars är uppenbart att detta
är ogrundat, får rätten dock genast
meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna
delges svaranden tillsammans med
stämningsansökningen och därvid
fogade handlingar.

8 a §

Är saken sådan att förlikning
därom är tillåten, får en part föreläggas
att slutligt bestämma sin talan
och uppge de bevis han åberopar,
om det är påkallat med hänsyn
till hur parten utfört sin talan tidigare
under målets handläggning.
Efter det att tiden för yttrande har
gått ut, får parten inte åberopa någon
ny omständighet eller något
nytt bevis, om han inte gör sannolikt
att han har haft giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa omständigheten
eller beviset tidigare.

47 kap.

4 §

Efterkommes ej föreläggande att Följer målsäganden inte ett föreavhjälpa
brist i stämningsansökan läggande enligt 3 §, skall ansök och

består bristen däri, att den ningen avvisas, om den är så ofull brottsliga

gärningen ej är tydligt ständig att den inte utan väsentlig

angiven, eller är bristen eljest så olägenhet kan läggas till grund för

väsentlig, att ansökan är otjänlig en rättegång i ansvarsfrågan. Det -

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

som grund för rättegång i ansvarsfrågan,
eller har sådant intyg, som
avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,
skall ansökan avvisas.

Föreslagen lydelse

samma gäller om något intyg som
avses i 2 § tredje stycket inte har
förete tts.

Avvisas ej ansökan, skall rätten
utfärda stämning å den tilltalade att
svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan
och därvid fogade
handlingar delgivas den tilltalade.

Avvisas ej ansökningen, skall
rätten utfärda stämning på den tilltalade
att svara på åtalet. Om målsägandens
framställning inte innefattar
laga skäl för åtalet eller om
det annars är uppenbart att detta
är ogrundat, får rätten dock genast
meddela dom i målet utan att stämning
utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna
delges den tilltalade tillsammans
med stämningsansökningen och
därvid fogade handlingar.

50 kap.

7 §

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och
består bristen däri, att inlagan ej
innehåller bestämt yrkande eller att
grunderna för vadetalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest
så väsentlig, att inlagan är otjänlig
som grund för rättegång i hovrätten,
skall vadetalan avvisas.

Följer vadekäranden inte ett föreläggande
enligt första stycket,
skall vadetalan avvisas, om vadeinlagan
är så ofullständig att den inte
utan väsentlig olägenhet kan läggas
till grund för en rättegång i
hovrätten.

8 §4

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan
är ogrundad, får hovrätten
dock genast meddela dom i målet
utan att någon åtgärd enligt första
stycket vidtas.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten
beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart
förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

4 Senaste lydelse 1981:828.

t2 Riksdagen 1983/84. 7 sami. Nr 15

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Då hovrätten enligt 19 § funnit
vadekärandens talan hava förfallit,
åge han hos hovrätten göra ansökan
om målets återupptagande.

Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades.
Uteblir käranden ånyo,
vare hans rätt till målets återupptagande
förfallen.

Hovrätten åge utan huvudförhandling
företaga mål till avgörande,
om vadetalan medgivits eller
hovrätten finnér uppenbart, att vadetalan
är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det,
varom talan fullföljts, uppenbart
icke till det vid tidpunkten för underrättens
dom gällande basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, må målet avgöras
utan huvudförhandling, om ej båda
parterna begärt sådan förhandling.
Vid beräkning av värdet må hänsyn
icke tagas till rättegångskostnad eller
till ränta, som upplupit efter talans
väckande.

Mål, vari saken är sådan, att förlikning
därom är tillåten, och annat
mål, vari fråga är om endast rättstillämpningen,
må på båda parters
begäran avgöras utan huvudförhandling,
om hovrätten finnér uppenbart,
att sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva
saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Har vadekärandens talan förfallit
enligt 19 § och förelåg för hans
utevaro laga förfall som han inte
kunnat anmäla i tid, skall hovrätten
på ansökan av honom återuppta
målet.

Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom två veckor
från den dag då beslutet meddelades.
Om käranden uteblir på nytt,
är hans rätt till återupptagande av
målet förfallen.

§-s

Hovrätten får avgöra mål utan
huvudförhandling,

1. om vadetalan medgivits,

2. om det är uppenbart att vadetalan
är ogrundad,

3. om båda parter har begärt att
målet skall avgöras utan huvudförhandling
eller förklarat sig inte ha
något att erinra häremot, eller

4. om värdet av det varom talan
fullföljts uppenbart inte uppgår till
det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde vid tidpunkten för tingsrättens
dom och inte båda parter
har begärt huvudförhandling.

Vid beräkningen av värdet enligt
första stycket 4 bortses från rättegångskostnader
och sådan ränta
som har upplupit efter det att talan
väckts.

Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling,
om det är uppenbart
att sådan förhandling är obehövlig.

För prövning som inte avser
själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.

5 Senaste lydelse 1971: 218.

Juli 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

51 kap.

7 §

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan
är ogrundad, får hovrätten
dock genast meddela dom i målet
utan att någon åtgärd enligt första
stycket vidtas.

Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap.,
eiler förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten
beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att
vidare åtgärd för verkställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om
häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra
ändring i underrättens beslut.

14 §

Till huvudförhandlingen skola
parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas
att komma tillstädes vid påföljd
att hans vadetalan eljest förfaller.
Skall han infinna sig personligen,
förelägge hovrätten tillika
vite. Enskild vadesvarande skall,
om han är skyldig att infinna sig
personligen eller hans närvaro eljest
finnes vara av betydelse för
målets handläggning eller utredning,
föreläggas vite; är det den tilltalade
och förekommer anledning,
att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande,
äge hovrätten förordna,
att han skall hämtas till rätten.
Meddelas ej föreläggande eller
förordnande, som nu sagts, skall

skall

Till huvudförhandlingen
parterna kallas.

En enskild vadekärande skall föreläggas
att komma tillstädes vid
påföljd att hans vadetalan annars
förfaller. Skall han infinna sig personligen,
skall han också erinras
om bestämmelsen i 19 § första
stycket andra meningen. En enskild
vadesvarande skall, om han är skyldig
att infinna sig personligen eller
hans närvaro annars är av betydelse
för målets handläggning eller utredning,
föreläggas vite. Finns det i
fråga om den tilltalade anledning
anta att han inte skulle iaktta ett
sådant föreläggande, får hovrätten
förordna att han skall hämtas till
rätten. Meddelas inte något sådant

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

svaranden erinras om att målet må
avgöras utan hinder av hans utevaro.
Om inställande av tilltalad,
som är anhållen eller häktad, förordne
hovrätten.

föreläggande eller förordnande
skall svaranden erinras om att målet
kan komma att avgöras utan
hinder av att han uteblir. Hovrätten
förordnar om inställandet av en tilltalad,
som är anhållen eller häktad.

Skall i mål om allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens
talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig
personligen.

Hovrätten bestämme tillika, om vittne eller sakkunnig skall kallas till
huvudförhandlingen. Parterna skola underrättas om beslutet. Om kallande
av vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

Uteblir enskild vadekärande från
rättegångstillfälle för huvudförhandling,
vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande
och har vite förelagts honom, åge
hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes
genom ombud, då föreläggande
meddelats honom vid vite att infinna
sig personligen, äge hovrätten i
stället för att förelägga nytt vite
förordna, att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller till
senare dag.

Underlåter i mål om allmänt åtal
målsägande, som skall höras i anledning
av åklagarens talan, att infinna
sig personligen, gälle därom
vad i tredje stycket är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall
part hämtas till rätten och finnes
hämtning ej kunna ske, må dock
målet avgöras utan hinder av att
parten inställt sig allenast genom
ombud eller uteblivit.

Om en enskild vadekärande uteblir
från huvudförhandling, förfaller
hans vadetalan. Detsamma
gäller, om en enskild vadekärande,
som ålagts att infinna sig personligen,
inställer sig endast genom ombud
och hovrätten inte anser sig
ändå kunna avgöra målet.

Om en enskild vadesvarande uteblir
och vite har förelagts honom,
får hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite besluta att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till en senare dag. Detsamma
gäller om en enskild vadesvarande,
som vid vite förelagts att
infinna sig personligen, inställer sig
endast genom ombud.

Underlåter i mål om allmänt åtal
en målsägande, som skall höras i
anledning av åklagarens talan, att
infinna sig personligen, gäller andra
stycket.

Om vite har förelagts vadesvaranden
eller om denne skall hämtas
till rätten och hämtning inte kan
ske, får hovrätten avgöra målet
trots att vadesvaranden inställt sig
endast genom ombud eller uteblivit.
Ett mål får också avgöras om
en enskild vadekärande, som förelagts
att infinna sig personligen, inställt
sig endast genom ombud.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Då hovrätten enligt 19 § funnit
vadekärandens talan hava förfallit,
åge han hos hovrätten göra ansökan
om målets återupptagande.

Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades.
Uteblir käranden ånyo,
vare hans rätt till målets återupptagande
förfallen.

Hovrätten åge utan huvudförhandling
företaga mål till avgörande,
om talan av åklagaren föres allenast
till den tilltalades förmån eller
talan, som föres av den tilltalade,
biträtts av motparten.

Har underrätten frikänt den tilltalade
eller eftergivit påföljd för
brottet eller funnit honom vara på
grund av själslig abnormitet fri från
påföljd eller dömt honom till böter
eller fällt honom till vite och förekommer
ej anledning till ådömande
av svårare straff än nu sagts eller
att ådöma annan på följd, må målet
avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan om annat än ansvar,
må det dock ej ske, med mindre
talan därutinnan enligt 50 kap. 21
§ må prövas utan huvudförhandling.

Föreslagen lydelse
§

Har vadekärandens talan förfallit
enligt 19 § och förelåg för hans
utevaro eller underlåtenhet att infinna
sig personligen laga förfall
som han inte kunnat anmäla i tid,
skall hovrätten på ansökan av honom
återuppta målet.

Ansökan om återupptagande
skall göras skriftligen inom två veckor
från den dag då beslutet meddelades.
Om käranden sedan målet
återupptagits uteblir från huvudförhandling
eller underlåter att följa
ett föreläggande att infinna sig personligen,
är hans rätt till återupptagande
av målet förfallen.

§6

Hovrätten får avgöra mål utan
huvudförhandling,

1. om talan av åklagaren förs endast
till den tilltalades förmån,

2. om talan, som förs av den tilltalade,
biträtts av motparten,

3. om det är uppenbart att vadetalan
är ogrundad, eller

4. om det inte finns anledning att
döma den tilltalade till ansvar eller
att ådöma honom påföljd eller
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom eller sådana
påföljder i förening.

Med de påföljder som anges i
första stycket 4 likställs utdömande
av vite och, om det inte samtidigt
är fråga om förverkande av villkorligt
medgiven frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1
§ första stycket I brottsbalken.

Har i fall som avses i första
stycket en part begärt huvudförhandling,
skall sådan hållas, om
det inte är uppenbart obehövligt.

Förs talan även om annat än ansvar,
får målet avgöras utan huvudförhandling
endast om denna

6 Senaste lydelse 1964: 166.

Juli 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

För prövning, sorn ej avser själva
saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

talan enligt 50 kap. 21 § får prövas
utan huvudförhandling.

För prövning sorn inte avser
själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.

52 kap.

1 §7

Vill någon anföra besvär mot underrätts
beslut, skall han inom två
veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till underrätten inkomma
med besvärsinlaga. Har beslut
under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan
över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud eller i fråga,
som avses i 49 kap. 6 §, är inte
inskränkt till viss tid.

Vill någon anföra besvär mot underrätts
beslut, skall han inom två
veckor från den dag då beslutet
meddelades inkomma med besvärsinlaga
till underrätten. Om ett beslut
under rättegången inte har
meddelats vid sammanträde för förhandling
och det inte heller vid något
sådant sammanträde har tillkännagivits
när beslutet kommer
att meddelas, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden
fick del av beslutet. Klagan
över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud eller i fråga,
som avses i 49 kap. 6 §, är inte
inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 §
eller 4 § första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

6 §

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och
består bristen däri, att inlagan ej
innehåller bestämt yrkande eller att
grunderna för besvärstalan ej äro
tydligt angivna, eller är bristen eljest
så väsentlig, att inlagan är
otjänlig som grund för rättegång i
hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

Följer klaganden inte ett föreläggande
enligt första stycket, skall
besvärstalan avvisas, om besvärsinlagan
är så ofullständig att den
inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång i
hovrätten.

55 kap.

7 §8

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller femte
stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga
revisionskäranden att avhjälpa bristen.

7 Senaste lydelse 1981: 1294.

8 Senaste lydelse 1981:1088.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Efterkommes ej föreläggande och
består bristen däri, att inlagan ej
innehåller bestämt yrkande eller att
grunderna för revisionstalan ej äro
tydligt angivna, eller är bristen eljest
så väsentlig, att inlagan är
otjänlig som grund för rättegång i
högsta domstolen, skall revisionstalan
avvisas.

Följer revisionskäranden inte ett
föreläggande enligt första stycket,
skall revisionstalan avvisas, om
revisionsinlagan är så ofullständig
att den inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en rättegång
i högsta domstolen.

12 §9

Högsta domstolen åge utan huvudförhandling/öre
taga mål till avgörande,
om målet upptagits omedelbart
av hovrätten eller om i tvistemål
revisionstalan medgivits eller
i brottmål talan av åklagaren föres
allenast till den tilltalades förmån
eller talan, som föres av den tilltalade,
biträtts av motparten.

Skall mål eller viss däri uppkommen
fråga avgöras av högsta domstolen
i dess helhet, må det ske
utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i
högsta domstolen av mål utan huvudförhandling
skola i tvistemål 50
kap. 21 § andra, tredje och fjärde
styckena samt i brottmål 51 kap. 21
§ andra och tredje styckena äga
motsvarande tillämpning.

Högsta domstolen får avgöra ett
mål utan huvudförhandling, om
målet upptagits omedelbart av hovrätten.

Skall ett mål eller en viss fråga
som uppkommit i ett mål avgöras
av högsta domstolen i dess helhet,
får det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i
högsta domstolen av mål utan huvudförhandling
skall i tvistemål 50
kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 §
tillämpas.

56 kap.

7 §10

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller fjärde
stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.

9 Senaste lydelse 1971:218.

10 Senaste lydelse 1981:1088.

JuU 1983/84:15

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar
och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål
där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.

4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar
samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om
ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.

5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller
ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i målet
förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträdandet.

6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts
beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid
sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet
har tillkännagivits före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 30 a § giftermålsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

15 kap.

30 a §'

Vid huvudförhandling i mål som
avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän får inte
sitta i rätten. Om målet i underrätten
har avgjorts utan nämndemän,
är dock hovrätten domför även med
enbart lagfarna domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken.

Vid huvudförhandling i mål som
avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän får inte
delta. Om målet i tingsrätten har
avgjorts utan nämndemän, är dock
hovrätten domför även med enbart
lagfarna domare enligt vad som
sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling är hovrätten
domför, förutom enligt bestämmelserna
i2 kap. 4 § rättegångsbalken,
i sammansättning som anges i första
stycket första och andra meningarna.

1 Senaste lydelse 1983:371.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Om nämndemän deltar enligt
första stycket i målets avgörande,
skall vid överläggningen ordföranden
eller, om målet har beretts av
en annan lagfaren domare, denne
framställa saken och vad lag stadgar
därom. Vid omröstning skall
gälla vad som är föreskrivet om omröstning
i tvistemål. Nämndemännen
skall dock säga sin mening sist.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

Om nämndemän deltar enligt
första eller andra stycket i målets
avgörande, skall vid överläggningen
ordföranden eller, om målet har
beretts av en annan lagfaren domare,
denne framställa saken och vad
lag stadgar därom. Vid omröstning
skall gälla vad som är föreskrivet
om omröstning i tvistemål. Nämndemännen
skall dock säga sin mening
sist.

1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs att 30 § lagsökningslagen (1946:808) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §‘

Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är
rätten domför med en lagfaren domare.

Mål om betalningsföreläggande
får i den utsträckning som regeringen
bestämmer handläggas av
tjänstemän som inte är lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1 Senaste lydelse 1969:807.

JuU 1983/84:15

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I annat fastighetsmål än som
avses i 3 § andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten i
stället för en lagfaren ledamot, såvida
icke hovrätten finnér att medverkan
av teknisk ledamot uppenbart
icke är behövlig. Om särskilda
skäl föreligger, kan efter hovrättens
bestämmande rätten bestå av tre
lagfarna och två tekniska ledamöter.

I mål som avses i 3 § andra
stycket får efter hovrättens bestämmande
en teknisk ledamot ingå i
rätten i stället för en lagfaren ledamot,
om målets beskaffenhet eller
annat särskilt skäl föranleder det.

Föreslagen lydelse
13 §

I annat fastighetsmål än som
avses i 3 § andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten,
såvida inte hovrätten finner att
medverkan av en sådan ledamot
uppenbart inte är behövlig. Om särskilda
skäl föreligger, kan efter
hovrättens bestämmande två tekniska
ledamöter ingå i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra
stycket får efter hovrättens bestämmande
en teknisk ledamot ingå i
rätten, om målets beskaffenhet eller
något annat särskilt skäl föranleder
det.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1984. Äldre bestämmelser skall alltjämt
gälla i fråga om huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

1 Lagen omtryckt 1974: 1064.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom

föreskrivs att 12 och 24 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler

1 Lagen omtryckt 1981: 1323.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser
i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Bestämmelserom domförhet
vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd som avser endast omfattning åtgärd som avser endast

måls beredande får vidtagas av lag- beredandet av ett mål får vidtas av

faren ledamot i kammarrätten eller en lagfaren ledamot i kammarrätten

annan tjänsteman vid denna. eller av en annan tjänsteman vid

denna.

24 §

Föreskrifterna i 17 § första Föreskrifterna i 17 §första-tred s

ty eket och 18 § om domförhet skall je styckena samt 18 § om domförhet
tillämpas på mellankommunala skall tillämpas på mellankommuna skatterätten.

la skatterätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser i fråga om
mellankommunala skatterätten skall dock alltjämt gälla i mål där den
handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden

Härigenom föreskrivs att 4 och 18 §§ lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §'

I stället för bestämmelserna om I stället för bestämmelserna om
förberedelse i 42 kap. 6-22 §§ rätte- förberedelse i 42 kap. 6-8 §§ och

gångsbalken och om huvudförhand- 9-22 §§ rättegångsbalken och om

' Senaste lydelse 1974:387.

JuU 1983/84:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ling i 43 kap., 50 kap. 15-18 §§ och
21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§
samma balk, gäller denna lags bestämmelser
om sammanträde och
skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas
rättegångsbalken i den mån
dess bestämmelser ej strider mot
denna lag. Därvid jämställes sammanträde
enligt denna lag med huvudförhandling.

huvudförhandling i 43 kap., 50 kap.
15-18 §§ och 21-22 §§ samt 55 kap.
12 och 15 §§ samma balk, gäller
denna lags bestämmelser om sammanträde
och skriftlig handläggning.
I övrigt tillämpas rättegångsbalken
i den mån dess bestämmelser
ej strider mot denna lag. Därvid
jämställes sammanträde enligt denna
lag med huvudförhandling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt
tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt
särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen
som fullföljdsinstans.

18 §

Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet.
Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden
hållas. Hålles sammanträde vid mer än ett tillfälle skall samme domare
sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig bevisning upptagits
vid rättens sammanträde och blir den domare som höll sammanträdet
förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om sådant
upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.

Har handläggningen ej avslutats Har handläggningen ej avslutats

vid sammanträde, skall rätten bereda
parterna tillfälle att slutföra sin
talan inom viss tid vid påföljd att
målet ändå kan komma att avgöras.

vid ett sammanträde, skall rätten,
om det inte är obehövligt, bereda
parterna tillfälle att slutföra sin talan
inom viss tid vid påföljd att målet
ändå kan komma att avgöras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

JuU 1983/84:15

Motionerna

I motion 1982/83:164 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning rörande lekmäns medverkan i hovrätt.

I motion 1983/84:1151 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att i förhållande till regeringens förslag i proposition
1983/84:78 ändra ordet ”skall” till ”bör” i de paragrafer vilka
stadgar om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag i propositionen om ändring av
2 kap. 4 § rättegångsbalken.

Utskottet

Inledning

I propositionen läggs fram ett antal förslag om ändringar på processlagstiftningens
område. Deras främsta syfte är att effektivisera verksamheten
vid framför allt de allmänna domstolarna. Förslagen grundar sig i huvudsak
på förslag av rättegångsutredningen (Ju 1977:06) som avgetts dels i
delbetänkandet (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen
i tingsrätt, dels i delbetänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt —
Några delreformer. Betänkandena har remissbehandlats. Såvitt gäller det
först nämnda delbetänkandet, som är av stor omfattning, har för behandling
i den nu aktuella propositionen vissa av frågorna, som ansetts särskilt
angelägna, brutits ut ur den i övrigt fortfarande pågående departementsberedningen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås flera ändringar i fråga om domstolarnas domförhet.
Sålunda föreslås att tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål skall
vara domför med en lagfaren domare ensam inte bara som f. n. när huvudförhandlingen
hålls i förenklad form utan också när det är tillräckligt med
hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker till det. I fråga om
hovrätterna föreslås att hovrätt i princip skall vara domför med tre lagfarna
ledamöter i de situationer där det enligt gällande regler krävs fyra ledamöter.
I överklagade mål när tingsrätten vid sitt avgörande bestått av tre
eller fler lagfarna domare innebär dock propositionen att det nuvarande
domförhetstalet i hovrätt behålls.

Enligt förslaget skall kammarrätt vid avskrivning av mål efter återkallelse
vara domför med en lagfaren domare ensam i stället för som nu med tre
lagfarna domare.

För mellankommunala skatterätten innebär förslaget att samma reglering
införs som redan gäller för länsrätterna i fråga om dels möjligheterna
att förstärka domstolen med en extra nämndeman, dels konsekvenserna
för domförheten av att en nämndeman får förfall under handläggningen.

JuU 1983/84:15

När det gäller mål om betalningsföreläggande föreslås i propositionen att
domstolsbiträden skall kunna förordnas att handlägga sådana mål i den
utsträckning som regeringen bestämmer.

Det föreslås vidare att hämtningsinstitutet görs mer effektivt på så sätt
att, om det finns särskild anledning till det, den som skall hämtas till ett
domstolssammanträde får vara omhändertagen under högst 18 timmar
utöver den tid som behövs för transport till domstolen. Beslutet om omhändertagande
skall fattas av polismyndigheten eller - i fråga om längre
tid än sex timmar - av domstolen. Den omhändertagne skall inte få
underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

Enligt förslaget ställs det skärpta krav på innehållet i stämningsansökningar
och fullföljdsinlagor; om en stämningsansökan i ett tvistemål eller i
ett mål om enskilt åtal trots föreläggande om komplettering innehåller
sådana ofullständigheter att ansökan inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för rättegången skall den avvisas av rätten. Motsvarande
regler föreslås i fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor.

Tingsrätterna föreslås få möjlighet att döma i tvistemål och i mål om
enskilt åtal utan att stämning på svaranden dessförinnan har utfärdats.
Förutsättningen härför skall vara att kärandens framställning inte innefattar
laga skäl för käromålet eller att det annars är uppenbart att käromålet är
ogrundat. En motsvarande regel föreslås för hovrätterna, om det är uppenbart
att vadetalan är ogrundad.

En regel om preklusion som påföljd för brister i processföringen föreslås
i dispositiva tvistemål. Den innebär att tingsrätterna får möjlighet att
förelägga en part att inom viss tid slutligt bestämma sina yrkanden och
grunder och ange sin bevisning om det är påkallat med hänsyn till hur
parten har utfört sin talan i målet tidigare. Efter det att den förelagda tiden
för yttrande har gått ut får en part som fått ett sådant föreläggande inte
åberopa någon ny omständighet eller någon ny bevisning med mindre han
gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

Det föreslås utvidgade möjligheter för överrättema att avgöra mål på
handlingarna. För tvistemålen innebär förslaget att avgörandet kan fattas
utan huvudförhandling om parterna inte har något att erinra mot det eller
om det är uppenbart att huvudförhandling inte behövs. För brottmålen
föreslås möjligheterna att avstå från huvudförhandling vidgade till att gälla
också om det är uppenbart att den fullföljda talan är ogrundad eller om det
endast finns anledning att döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i
förening med böter.

I propositionen föreslås vidare att vadetalan i brottmål skall få förklaras
förfallen om en enskild vadekärande underlåter att infinna sig personligen
vid en huvudförhandling i hovrätten trots att han ålagts sådan inställelse.
Detta skall gälla även om han företräds av ombud vid förhandlingen.
Möjligheterna att återuppta en förfallen vadetalan föreslås begränsade till
de situationer där vadekäranden haft laga förfall för sin underlåtenhet.

JuU 1983/84:15

En ny reglering föreslås av formerna för förhör vid huvudförhandling i
brottmål med medtilltalade och likställda personkategorier. Dessa skall
inte få avlägga vittnesed och inte vara underkastade en straffsanktionerad
sanningsplikt.

Propositionen innehåller slutligen förslag om ändringar i vitesreglerna
och i reglerna om beräkning av besvärstid i visst fall samt i fråga om
tolkersättning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

Utskottets allmänna synpunkter

Sedan åtskilliga år tillbaka pågår ett omfattande översyns- och omdaningsarbete
på processrättens område. Förslag som innebär mer genomgripande
förändringar rörande t. ex. principiella eller systematiska grunddrag
i domstolarnas organisation eller funktioner har ännu inte föranlett lagstiftning.
Däremot har under senare år genomförts ett flertal förändringar av
mindre betydelse för rättegångsordningens grundstruktur. Ett syfte har då
varit att åstadkomma rationaliseringar och förbättringar i domstolarnas
arbetsförhållande n.

De lagförslag som nu föreligger till bedömning är i allt väsentligt av
sistnämnda karaktär. Visserligen anser utskottet rent allmänt att reformarbetet
på processrättens område helst borde genomföras i ett sammanhang.
Utskottet bedömer det dock med hänsyn till det rådande statsfinansiella
läget vara angeläget att möta en ökande arbetsbelastning för domstolarna
med förenklade handläggningsregler och andra effektivitetshöjande åtgärder.
Utskottet vill därför inte motsätta sig tanken på att genomföra delreformer
av det slag som nu är aktuella. Samtidigt vill utskottet framhålla att
den goda kvaliteten i vår rättskipning självfallet måste vidmakthållas; i de
avvägningar som här skall göras måste berättigade rättssäkerhetskrav alltid
beaktas. Utskottet anser att förslagen väl svarar mot dessa förutsättningar
och således innebär angelägna åtgärder för att förbättra effektiviteten
och därmed också arbetsförhållandena inom domstolsorganisationen.
Utskottet ställer sig därför i princip positivt till regeringens förslag.

I det följande tar utskottet upp några av förslagen om ändringar i rättegångsbalken
(RB) till särskild behandling.

Hovrätternas domförhet
Gällande ordning

Enligt gällande rätt är hovrätt domför med fyra lagfarna domare. I
brottmål är dock hovrätten domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Möjlighet finns att förstärka sammansättningen med ytterligare
en lagfaren domare resp. en nämndeman. Gäller målet ett sådant brott
att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, har
hovrätten valfrihet mellan de nämnda sammansättningarna. Detsamma
gäller vid sådan handläggning i brottmål som inte sker vid huvudförhand -

Juli 1983/84:15

ling. Beslut om avskrivning av mål efter återkallelse får alltid fattas av en
lagfaren domare ensam. Åtgärder för beredande av mål får i den utsträckning
regeringen bestämmer vidtas av en lagfaren domare ensam eller av en
annan tjänsteman i hovrätten.

För familjemålens del gäller en delvis avvikande ordning (15 kap. 30 a §
giftermålsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken). Vid huvudförhandling i
familjemål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Har målet i tingsrätten avgjorts utan nämndemän, är hovrätten emellertid
också domför med fyra lagfarna domare.

Medverkan av nämndemän i rättstillämpningen i hovrätterna infördes
den 1 januari 1977. Det finns ca 380 nämndemän i hovrätterna. Statens
kostnad för hovrättsnämndemännens arvoden, resor och traktamenten var
budgetåret 1982/83 ca 2,8 milj. kr.

Förslag

Förslaget i propositionen i denna del innebär att hovrätterna fortsättningsvis
skall vara domföra med tre lagfarna ledamöter i de situationer där
det f. n. krävs fyra lagfarna ledamöter. I överklagade mål där tingsrätten
vid sitt avgörande bestått av tre eller fyra lagfarna domare behålls dock
den nuvarande domförhetsregeln för hovrätterna.

Förslaget att minska det antal lagfarna ledamöter som skall delta i
hovrätternas avgöranden i sådana fall när nämndemän inte ingår i rätten
har kritiserats i motion 1983/84: 1151. Motionären hävdar att en sammansättning
med endast tre ledamöter inte är tillräcklig för att målen i hovrätt
skall få en allsidig bedömning, något som är särskilt allvarligt i beaktande
av att hovrätterna i praktiken är slutinstans i de flesta fall.

I motion 1982/83: 164 begärs en utredning för att begränsa nämndemäns
medverkan i hovrätt. Enligt motionären torde det inte kunna göras gällande
att tillkomsten av nämndemän i hovrätt har ökat rättssäkerheten i
rättskipningen där. Motionären uttalar vidare att han inte har mött uppfattningen
att allmänhetens insyn blivit större efter reformen eller att hovrätternas
rättskipning omfattas med större förtroende från allmänhetens sida
jämfört med tiden då nämndemän inte deltog i hovrätt. Enligt motionären
finns det av samhällsekonomiska skäl anledning att begränsa nämndemäns
medverkan i hovrätt.

Utskottets överväganden; antalet lagfarna ledamöter

Utskottet vill inledningsvis erinra om att frågan om en minskning av
antalet lagfarna ledamöter till tre i hovrätts sammansättning har tagits upp i
skilda sammanhang under de senaste decennierna, dock utan att ha resulterat
i något till riksdagen framlagt regeringsförslag om ändring utöver vad
som skedde i samband med att medverkan av nämndemän infördes (se
SOU 1969:41 Fullföljd av talan m. m. och SOU 1974:96 En öppnare
domarbana). Det är enligt utskottets uppfattning naturligt att frågan nu

JuU 1983/84:15

aktualiseras igen. Hovrätterna har under en följd av år fått vidkännas en
ökad tillströmning av mål utan att organisationen har kunnat tillföras
någon nämnvärd förstärkning. Det är inte realistiskt att räkna med att
nämnvärda ökade resurser inom överskådlig tid skall kunna tillföras hovrätterna.
Eftersom arbetsläget är ansträngt är det väsentligt att snarast
förbättra hovrätternas arbetsförhållanden. Utskottet ställer sig därför i
princip bakom den föreslagna reformen som, syftande till en bättre arbetssituation
för hovrättspersonalen, innebär att i ett stort antal mål en domare
frigörs för att i stället kunna ägna sig åt handläggningen av andra mål.

Vad gäller rättssäkerhetsaspekten på förslaget bör först beaktas att
nuvarande regler om fullföljd till högsta domstolen innebär att hovrätterna
i praktiken blivit slutinstans i de flesta mål. Det är bl. a. av detta skäl
nödvändigt att rättskipningen i hovrätt svarar mot högt ställda krav. I linje
med vad departementschefen uttalar anser utskottet det därför vara viktigt
att bibehålla kravet på att minst två ordinarie domare skall ingå i rätten.
Härtill kommer, såsom också framhålls i propositionen, att den bättre
hushållning med de kvalificerade domarresurserna som förslaget innebär i
ett längre perspektiv kan visa sig vara ägnad att upprätthålla en hög
kvalitet på domarkåren. I sammanhanget vill utskottet också understryka
den ofta uttalade meningen att värdet av hovrättsprövningen mer ligger i
att målet blir bedömt på nytt efter den bearbetning av materialet som
tingsrättens handläggning har inneburit än i att i hovrättsprövningen deltar
ett större antal ledamöter än i tingsrätten. — De ställningstaganden som nu
har redovisats innebär att utskottet inte kan biträda det aktuella yrkandet i
motion 1151.

Vad gäller förslagets inverkan på adjunktionsutrymmet i hovrätterna
finner inte utskottet anledning till annan bedömning än den som departementschefen
redovisat i propositionen. Det torde således inte behöva
befaras att reformen leder till några nämnvärda negativa effekter för domarutbildningen.
Utskottet förutsätter dock att regeringen uppmärksamt
följer utvecklingen på området.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet bifall till propositionen i nu
berörd del och avstyrker bifall till motion 1151 i motsvarande del.

Utskottets överväganden; nämndemän i hovrätt

Frågan om införande av nämndemän i hovrätt behandlades av justitieutskottet
år 1976. Utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(JuU 1975/76:44 s. 17) bl. a. följande:

Utskottet ansluter sig till den vid remissbehandlingen allmänt omfattade
uppfattningen att medverkan av nämndemän i rättskipningen i hovrätt och
kammarrätt får anses vara av stort värde, när det gäller att tillgodose
allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet. En reform i
sådan riktning är också ägnad att vidmakthålla förtroendet för domstolarna
och förebygga misstankar om bristande objektivitet och ovidkommande

JuU 1983/84:15

hänsyn vid dömandet. Den ligger också i linje med utvecklingen att lekmannainflytande
ges utrymme på allt fler områden och bör möjliggöra att
överinstanserna tillförs erfarenheter och synpunkter, som kan vara av
värde framför allt vid bedömningen av bevisvärderings- och påföljdsfrågor.

Frågan aktualiserades därefter i en motion till 1980/81 års riksmöte.
Motionen var i stort sett likalydande med den som nu föreligger till behandling.
Justitieutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande
(JuU 1980/81:28 s. 3) avstyrkte bifall till motionen, uttalade att bärkraften i
de skäl som anfördes i lagstiftningsärendet när lekmannamedverkan i
hovrätt infördes inte kunde ifrågasättas. Med utgångspunkt i den nuvarande
rättegångsordningen kunde det enligt utskottet inte heller riktas några
principiella invändningar mot den omfattning av lekmannamedverkan som
då beslutades.

När frågan nu återkommer finnér utskottet inte skäl till någon annan
bedömning än den som utskottet gav uttryck för i betänkandet JuU 1980/
81:28. Utskottet avstyrker således bifall till motion 164.

Avvisande av ofullständiga stämningsansökningar m. m.

Gällande ordning

Det är väsentligt för effektiviteten i rättegångsförfarandet att det på ett
så tidigt stadium av rättegången som möjligt görs klart vad talan i målet
gäller. Det är mot den bakgrunden som bestämmelserna om stämningsansökningarnas
innehåll i tvistemål och vid enskilt åtal skall ses. Käranden
resp. målsäganden skall enligt dessa regler lämna uppgift om bl. a sina
yrkanden och om de omständigheter som talan grundas på (42 kap. 2 § och
47 kap. 2 § RB). Om ansökningen inte uppfyller kraven kan käranden/
målsäganden föreläggas att avhjälpa bristen (42 kap. 3 § och 47 kap. 3 §
RB). Följs inte ett sådant föreläggande skall enligt gällande rätt ansökningen
avvisas om bristen består i att ansökningen inte innehåller något bestämt
yrkande eller om grunderna inte är tydligt angivna eller om det
annars föreligger en så väsentlig brist att ansökningen är otjänlig som
grund för rättegång (42 kap. 4 § och 47 kap. 4 § RB).

I fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor finns regler som i sak motsvarar
dem som gäller för stämningsansökningar (50 kap. 7 §, 51 kap. 7 §, 52 kap.
6 §, 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB).

Förslag

I propositionen föreslås att de nu beskrivna reglerna ändras så att
avvisning av en stämningsansökning eller en fullföljdsinlaga skall ske om
denna är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till
grund för en rättegång.

Som bakgrund till förslaget anför departementschefen bl. a. att avsikten
är att åstadkomma en skärpning av domstolarnas praxis när det gäller

JuU 1983/84:15

kraven på de ifrågavarande handlingarnas fullständighet, dels med hänsyn
till effektiviteten i rättegångsförfarandet, dels med hänsyn till motparten i
målet.

I motion 1151 anförs att förenklingar i processförfarandet aldrig får
medföra att rättssäkerheten åsidosätts eller att rättsförluster orsakas parterna;
motionären befarar att det finns en risk för sådana följder om
förslaget genomförs, särskilt i fråga om parter som för talan utan juridiskt
biträde. Det förordas därför i motionen att de nya reglerna om avvisning av
ofullständiga stämningsansökningar m.m. inte skall vara obligatoriska
utan endast ge vägledning för domstolarna.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis nämna att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och
fullföljdsinlagor inte till sin principiella konstruktion skiljer sig från gällande
rätt. Såväl gällande som föreslagen lydelse innebär sålunda att domstolen,
om ett föreläggande inte leder till rättelse, skall avvisa ansökningen
under vissa angivna förutsättningar. De sakliga ändringar som föreslås
hänför sig endast till förutsättningarna för när avvisning skall ske.

Det är enligt utskottets uppfattning önskvärt att söka åstadkomma en
skärpning av domstolarnas praxis i fråga om kravet på stämningsansökningars
och fullföljdsinlagors fullständighet. För en skärpning talar inte
bara angelägna effektivitetssynpunkter utan även rent ekonomiska överväganden
av betydelse för framför allt parterna och domstolsorganisationen.
Utskottet anser att den i propositionen föreslagna utformningen av reglerna
bör godtas. Någon anledning att - såsom motionären önskar — göra
tillämpningen av bestämmelserna beroende på domstolarnas fria bedömande
i vidare mån än som följer av den prövning av rekvisitet ”väsentlig
olägenhet” som domstolarna enligt den nya regeln skall göra finns inte
enligt utskottets mening. Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionsönskemålet.

Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att den ifrågavarande regleringen
tillämpas på ett nyanserat sätt. Utskottet ansluter sig sålunda till de
synpunkter som departementschefen redovisar i propositionen rörande
försiktighet i användandet av avvisning vid bl. a. överklagade indispositiva
tvistemål och brottmål. Utskottet vill också understryka vikten av att
domstolarna lämnar vägledning och bistånd till parterna för att de skall
kunna avhjälpa brister i ansökningar och inlagor.

Utskottet avstyrker med det sagda bifall till motion 1151 i berörd del och
tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.

Övrigt

Utskottet, som inte har någon erinran mot den reglering som föreslås i 36
kap. 1 § RB i fråga om förhör med medtilltalade m. fl., anser dock lämpligt

JuU 1983/84:15

att ett kostnadsansvar införs för den som genom försumlighet e. d. beteende
vållat kostnad för staten. Detta bör ske genom att en hänvisning till 31
kap. 4 § RB görs i 36 kap. 1 § sista stycket RB på sätt framgår av utskottets
hemställan.

I övrigt föranleder inte propositionen eller motionerna något uttalande
från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande antalet lagfarna ledamöter i hovrätt

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:1151 i denna del
(yrkande 2) antar 2 kap. 4 § i det genom proposition 1983/84:78
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

2. beträffande avvisande av ofullständiga stämningsansökningar
m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:1151 i denna del
(yrkande 1) antar 42 kap. 4 §, 47 kap. 4 §, 50 kap. 7 §, 51 kap.
7 §, 52 kap. 6 §, 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § i det under moment 1
nämnda lagförslaget,

3. att riksdagen antar 36 kap. 1 § i det under moment 1 nämnda
lagförslaget med den ändringen att paragrafen ges följande såsom
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

36 kap.

1 §

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får
dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan
gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla
den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23
kap. 18 §,

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller
särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rätte- eller tredje stycket höras i en rättegång
som inte avser åtal mot honom gång som inte avser åtal mot honom

själv, gäller i fråga om kallelse till själv, gäller i fråga om kallelse till

förhandling och påföljd för utevaro förhandling och påföljd för utevaro

från förhandlingen samt i fråga om från förhandlingen samt i fråga om

förhöret vad som sägs om tilltalade förhöret vad som sägs om tilltalade

i 45 kap. 15 § och 46 kap. Ifråga om i 31 kap. 4 §, 45 kap. 15 § och 46

JuU 1983/84:15

Regeringens förslag

rätt till ersättning för inställelse vid
förhandling gäller 36 kap. 24 och
25 §§.

Utskottets förslag

kap. I fråga om rätt till ersättning
för inställelse vid förhandling gäller
36 kap. 24 och 25 §§.

4. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i giftermålsbalken,

6. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

7. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

9. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden,

10. beträffande nämndemän i hovrätt

att riksdagen avslår motion 1982/83: 164.

Stockholm den 21 februari 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Elving Andersson (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984