JoU 1983/84: 23

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84: 23

med förslag till ädellövskogslag, m. m. (prop. 1983/84:94)
Propositionen

I proposition 1983/84:94 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit
riksdagen

1. att anta inom departementet upprättade förslag till ädellövskogslag
och förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

2. att godkänna de i regeringsprotokollet den 3 november 1983 förordade
riktlinjerna för statligt stöd till skötsel av ädellövskog.

Över lagförslagen har yttrande avgetts av lagrådet.

I propositionen föreslås en ädellövskogslag som ersätter den nuvarande
lagen om bevarande av bokskog och syftar till att ge skydd även åt andra
ädla lövträd än bok. Enligt förslaget skall marker med ädellövskog även i
fortsättningen användas för ädellövskogsbruk om inte länsstyrelsen
medger annat. För att slutavverkning av ädellövskog skall få påbörjas
krävs skogsvårdsstyrelsens medgivande. Statsbidrag skall enligt förslaget
kunna lämnas bl. a. till anläggning och skötsel av ädellövskogar.

Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1984.

Lagförslagen

De till utskottet remitterade lagförslagen har följande lydelse:

1 Förslag till
Ädellövskogslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag syftar till att bevara landets ädellövskogar för framtiden.

I fråga om skötseln av ädellövskog på skogsmark gäller i övrigt bestämmelserna
i skogsvårdslagen (1979:429).

I naturvårdslagen (1964:822) finns särskilda bestämmelser som kan tilllämpas
om ytterligare åtgärder behövs för det ändamål som anges i första
stycket.

2§ Med ädla lövträd avses i denna lag de inhemska trädslagen alm, ask,
avenbok, bok, ek, fågelbär, lind och lönn.

1 Riksdagen 1983/84. 16 sami. Nr 23

JoU 1983/84:23

3§ Med ädellövskog avses i denna lag:

1. Skogsbestånd i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län
som utgörs av ädla lövträd till minst 70 procent och vars areal är minst ett
halvt hektar.

2. Skogsbestånd i övriga delar av landet som utgörs av lövträd till minst
70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent och vars areal är minst
ett halvt hektar.

3. Trädbestånd på betesmarker, som inte är att anse som jordbruksmark,
om beståndet utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till
minst 50 procent. Av de ädla lövträden skall minst tio träd per hektar ha en
diameter av minst 30 centimeter på en höjd av 1,3 meter över marken.
Markens areal skall uppgå till minst ett hektar.

Har skogsvårdsstyrelsen enligt 7§ beslutat viss trädslagssammansättning
vid föryngring av ädellövskog, skall skogen betraktas som ädellövskog
även om andelen lövträd under en tid är lägre än som anges i första
stycket.

4 § Skogsvårdsstyrelsen skall på begäran lämna besked om visst skogsbestånd
eller trädbestånd på betesmark är att anse som ädellövskog.

5 § I bestånd som avses i 3 § får inte vidtas åtgärder som innebär att
beståndets egenskap av ädellövskog förloras. Efter slutavverkning i skogsbestånd
skall ny ädellövskog anläggas på området.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen medge undantag från första
stycket. I samband med medgivande av undantag får länsstyrelsen föreskriva
att ny ädellövskog anläggs på annat ställe inom en brukningsenhet.
För anläggning av ny ädellövskog gäller 7 § andra - fjärde styckena.

6§ Utan hinder av 5§ första stycket får mark användas i enlighet med
stadsplan eller byggnadsplan eller i enlighet med beslut som gäller för
företag vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

7 § Slutavverkning i skogsbestånd som avses i 3 § får inte påbörjas innan
skogsvårdsstyrelsen lämnat medgivande därtill.

I samband med medgivande enligt första stycket får skogsvårdsstyrelsen
meddela särskilda föreskrifter angående det sätt på vilket slutavverkningen
och den därav föranledda anläggningen av ny ädellövskog skall genomföras.
Föreskrifter får även meddelas i annat fall då särskilda åtgärder
behövs för skydd eller vård av viss ädellövskog.

I föreskrift enligt andra stycket får vite sättas ut. Om föreskriften inte
följs, får skogsvårdsstyrelsen förordna att däri angiven åtgärd skall vidtas
på den försumliges bekostnad.

Som villkor för medgivande enligt första stycket får skogsvårdsstyrelsen
kräva att säkerhet ställs för att föreskrivna åtgärder fullgörs.

8 § Av allmänna medel kan lämnas bidrag till kostnader för åtgärder, som
behövs för att trygga återväxten av ädellövskog.

9§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom avverkning eller
andra åtgärder bryter mot 5§ första stycket första meningen, 7§ första
stycket eller mot en föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd
av 7 § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

JoU 1983/84:23

Den som har överträtt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt
denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

10 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen
genom besvär. Statens naturvårdsverk får överklaga länsstyrelsens beslut.

Skogsvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos skogsstyrelsen. Skogsstyrelsens
beslut får överklagas hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1984, då lagen (1974:434) om bevarande
av bokskog skall upphöra att gälla.

Ersättningsbestämmelserna i 6§ lagen om bevarande av bokskog gäller
dock alltjämt om beslut att vägra tillstånd till avverkning av bokskog
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Beslut enligt 2, 3, 5 eller 10 §
förstnämnda lag skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelse
i den nya lagen, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förordnar annat.

2 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 25 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §'

Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är berättigade
till ersättning av staten i den utsträckning som anges i 26, 28 och
30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är
berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av
fastighet finns föreskrifter i 27 §.

I fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser
ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning
av att avverkning eller återväxtåtgärd
som avses i lagen
(1974:434) om bevarande av bokskog
förbjudits eller att tillstånd till
sådan avverkning eller åtgärd vägrats
eller förenats med föreskrifter
gäller bestämmelserna i nämnda
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Har besh'* som avses i 25 § tredje
stycket i äldre lydelse meddelats före ikraftträdandet, gäller dock fortfarande
nämnda bestämmelse.

1 Senaste lydelse 1982:1097.
tl Riksdagen 1983184. 16 sami. Nr 23

JoU 1983/84:23

Motioner

I motion 1983/84:1820 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1983/84:94 angående
förslag till ädellövskogslag,

2. att riksdagen beslutar upphäva lagen om bevarande av bokskog,

3. att riksdagen beslutar komplettera skogsvårdslagen med regler som
syftar till förbättrat skydd av ädellövskog,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen i övrigt anförts om bevarande av ädellövskog.

I motion 1983/84:1856 av Hans Petersson i Röstånga (fp) yrkas att
riksdagen beslutar att skogsvårdsstyrelsen utbyts mot länsstyrelsen i 4 och
7 §§ i förslaget till ädellövskogslag.

Skrivelse

Till utskottet har inkommit en skrivelse med redovisning av ett uttalande
gjort vid Skånes skogsägares årsstämma den 10 januari 1984.

Utskottet

Propositionen inleds med en redovisning av ädellövskogens utveckling
och nuvarande omfattning i Sverige. Bl. a. anförs att beståndsbildande
skog av s.k. ädla lövträd, nämligen alm, ask, avenbok, bok, ek, lind och
lönn, finns på endast 0,5 % av skogsmarksarealen, dvs. 110000 ha. Vidare
erinras om de åtgärder som vidtagits från statsmakternas sida för att
motverka minskningen av bokskogsarealen. Ar 1974 beslutade riksdagen
sålunda om lagstiftning till skydd för bokskogen, den s.k. bokskogslagen
(prop. 1974:73, JoU 1974: 18). I anslutning till 1979 års beslut om skogspolitiken
fick naturvårdsverket och skogsstyrelsen i uppdrag att utforma
förslag om skydd för andra värdefulla lövskogar än bokskogen. Förslagen,
som redovisas i sammanfattning på s. 22—23 i propositionen, har remissbehandlats.

Jordbruksministern anför för sin del att ädellövskogen, vari inbegripes
också hagmarker med ädla lövträd, är en karakteristisk och värdefull del
av det svenska landskapet. Ädellövskogarna erbjuder stora skönhetsupplevelser
och de har stor betydelse för friluftslivet. Ädellövskogen är vår
artrikaste skogstyp och är av stort intresse från kulturhistorisk synpunkt.
Också från rent skogliga synpunkter måste ädellövskogen betraktas som
en viktig naturresurs med värdefulla egenskaper. Enligt jordbruksministern
talar följaktligen flera skäl för att ädellövskogen bevaras för framtiden.
Från allmän synpunkt är det angeläget att bevara ädellövskog i en
omfattning som i huvudsak motsvarar nuvarande areal.

1 propositionen föreslås att skyddet för ädellövskogen tas upp i en

JoU 1983/84:23

särskild lag som ersätter bokskogslagen. Mot bakgrund av ställningstagandet
att den totala ädellövskogsarealen inte får minskas i nämnvärd grad,
bör i den nya lagen föreskrivas att det i bestånd med ädellövskog inte får
vidtas åtgärder som innebär att skogens egenskap av ädellövskog förloras.
Därigenom förhindras att en ädellövskog omförs till en skog med andra
trädslag eller att marken tas i anspråk för annat ändamål. Denna huvudregel
bör enligt jordbruksministern inte gälla undantagslöst bl. a. med hänsyn
till att det kan finnas enstaka ädellövskogar av mindre intresse från naturvårdssynpunkt.
För att bevara ädellövskogen för framtiden är det vidare
inte alltid nödvändigt att det efter slutavverkning anläggs ny ädellövskog
på just den mark som avverkats. Det kanske finns lämpligare mark härför
på annat ställe på en brukningsenhet. Undantag skall således kunna
medges, när det finns särskilda skäl. Frågor om undantag är naturvårdsfrågor
som föreslås prövade av länsstyrelsen. Ett medgivande om undantag
skall kunna förenas med villkor om att ny ädellövskog skall anläggas på ett
annat ställe inom en brukningsenhet än själva avverkningsområdet.

Det är enligt propositionen angeläget att länsstyrelsen vid bedömningen
av dispensfrågor gör planmässiga överväganden. Som underlag för prövningen
bör länsstyrelsernas naturvårdsinventeringar och de översiktliga
skogsinventeringar som görs av skogsvårdsstyrelserna kunna utnyttjas.

En utgångspunkt vid utformningen av den nya lagen är att det är genom
ett rationellt ädellövskogsbruk som huvuddelen av ädellövskogen skall
bevaras. Detta får betydelse i olika hänseenden. Bl. a. avses skogsvårdslagstiftningen
tillämpas i fråga om ädellövskogens vård och skötsel i den
mån särskilda föreskrifter inte har meddelats i den nya lagen. Sådana
föreskrifter behövs i fråga om slutavverkning och föryngring. Om en
slutavverkning inte sker på rätt sätt kan nämligen föryngringsarbetet helt
omöjliggöras eller i varje fall försvåras och fördröjas. De kunskaper som
behövs för föryngringen av skilda slag av ädellövskogar kan rimligen inte
krävas av varje berörd skogsägare. Sådana kunskaper finns hos skogsvårdsstyrelserna.
Mot bakgrund härav föreskrivs i den nya lagen att slutavverkning
i ett ädellövskogsbestånd inte får påbörjas innan skogsvårdsstyrelsen
lämnat medgivande därtill. I samband med att sådant medgivande
ges bör skogsvårdsstyrelsen regelmässigt föreskriva de åtgärder som
behövs för skydd eller vård av skogen eller för att trygga återväxten. För
sådana åtgärder avses statligt stöd kunna utgå.

Den förordade prövningen har till enda syfte att trygga en tillfredsställande
återväxt av ädellövskog. Det innebär att medgivande alltid skall
lämnas när en slutavverkning är tillåten enligt skogsvårdslagen. Detta är en
konsekvens av principen att ädellövskogen bör bevaras genom ett aktivt
ädellövskogsbruk. Av denna princip får vidare anses följa att det inte finns
anledning att i den nya lagen - i motsats till vad som skett i fråga om
bokskogslagen - föra in bestämmelser som ger stöd för så ingripande
åtgärder i naturvårdens intresse att ett rationellt ädellövskogsbruk avse -

JoU 1983/84:23

värt försvåras. Behov av ett så starkt skydd från naturvårdssynpunkt kan
antas uppkomma bara i undantagsfall och då främst för att tillgodose
vetenskapliga intressen. För dessa fall är det enligt jordbruksministerns
mening naturligt — såsom också skett i fråga om särskilt skyddsvärd
bokskog — att tillämpa naturvårdslagen.

Av propositionen framgår vidare att det inte kommer att finnas möjligheter
att med stöd av ädellövskogslagen särskilt föreskriva att en hagmark
skall betas eller röjas. Om det från naturvårds- eller kulturminnesvårdssynpunkt
är angeläget att motverka att en hagmark genom igenväxning
övergår till skogsmark finns möjligheten att söka träffa en överenskommelse
mellan naturvårdsmyndigheten och markägaren, eventuellt kombinerad
med visst statligt stöd till kostnaderna för bete eller röjning. Om det
är särskilt angeläget att bevara en hagmark kan också naturvårdslagen
användas.

I enlighet med de principiella ställningstaganden som riksdagen gjorde
med anledning av propositionen med förslag till lag om bevarande av
bokskog, m. m. gäller att en markägare inte är berättigad till ersättning av
staten, om han vägras att omföra en ädellövskog till barrskog eller att
avveckla en ädellövskog för att kunna använda marken till annat ändamål
än skogsbruk. Frågan om ersättning för intrång i pågående markanvändning
kan aktualiseras först när föreskrifterna är så ingripande att de hindrar
ett fortsatt ädellövskogsbruk. Som nyss har anförts skall den nya lagen inte
ge stöd för så ingripande beslut. Den behöver därför inte innehålla några
bestämmelser om ersättning för sådant intrång.

För närmare information om lagens tillämpningsområde m. m. hänvisar
utskottet till redogörelsen på s. 9 f. i propositionen och till specialmotiveringen,
ävensom till regeringsprotokollet den 15 december 1983 (s. 60).

I motion 1820 (m) anförs att det inte finns något behov av en speciallagstiftning
av det slag som föreslås i propositionen. Motionärerna pekar på
vissa negativa erfarenheter av bokskogslagens tillämpning. Enligt dem
kommer den föreslagna nya lagen att leda till liknande resultat för ädellövskogsbruket.
Det kan visserligen finnas motiv för samhället att skapa
möjligheter till ingripande om uppenbara naturvärden står på spel. Beträffande
ädellövskogen är det dock enligt motionen fullt tillräckligt med en
komplettering av skogsvårdslagen och en tillämpning av samråd sförfarandet
i naturvårdslagen i vissa fall. Slutligen anförs i motionen att det är
oacceptabelt att markägare, utan ersättning från det allmänna, skall kunna
hindras att välja en lönsammare driftinriktning i sitt skogsbruk. Förslag om
ersättningsregler bör enligt motionen utarbetas av regeringen.

Enligt motion 1856 (fp) bör länsstyrelsernas övergripande ansvar för
markanvändnings- och planfrågor motivera att endast länsstyrelserna svarar
för lagens tillämpning i samband med tillstånds- och dispensgivning
m.m. Motionären föreslår därför att lagförslaget ändras på så sätt att

JoU 1983/84:23

länsstyrelsen blir behörig myndighet även i de ärenden där enligt regeringsförslaget
skogsvårdsstyrelsen skulle ansvara för lagens tillämpning.

Utskottet instämmer i vad jordbruksministern anfört om ädellövskogarnas
stora värde för bl. a. naturvården och friluftslivet. Som i propositionen
anförts måste ädellövskogen också från rent skoglig synpunkt betraktas
som en viktig naturresurs med värdefulla egenskaper. Det är enligt utskottets
mening angeläget att ädellövskogen bevaras i en omfattning som i
huvudsak motsvarar nuvarande areal och att förutsättningar skapas för ett
fortsatt rationellt ädellövskogsbruk. De i propositionen framlagda förslagen
är väl ägnade att tillgodose detta syfte, och utskottet tillstyrker i allt
väsentligt den föreslagna lagstiftningen om ädellövskogen. Det anförda
innebär att utskottet avstyrker det i motion 1820 framförda avslagsyrkandet
på propositionen. I konsekvens härmed avstyrker utskottet också
yrkandena att bokskogslagen upphävs och att regler om skydd för ädellövskogen
införs i skogsvårdslagen (yrk. 2 och 3). Vad beträffar principerna
om ersättning till markägare, som berörs i yrkande 4, delar utskottet
jordbruksministerns bedömning att frågan om ersättning för intrång i pågående
markanvändning i princip inte aktualiseras när föreskrifter utfärdas
med stöd av den nya lagen i syfte att trygga ett fortsatt ädellövskogsbruk.
Som i propositionen anförts överensstämmer detta med de av riksdagen
gjorda ställningstagandena i samband med bokskogslagstiftningen, enligt
vilka staten ej blir ersättningsskyldig när tillstånd vägras att avverka en
bokskog för annan markanvändning. Utskottet avstyrker således även
yrkande 4 i motion 1820.

Utskottet har vidare ej funnit att de i motion 1856 framförda synpunkterna
utgör anledning att, med avvikelse från det i propositionen föreslagna
systemet, lägga beslutanderätten m. m. uteslutande på länsstyrelserna. De
kunskaper som behövs för att utfärda föreskrifter om avverkning och
föryngring av ädellövskogen kommer i första hand att finnas hos skogsvårdsstyrelserna.
I sammanhanget bör nämnas att skogsstyrelsen bedriver
en kursverksamhet för skogsvårdsstyrelsernas personal m.fl. med inriktning
på såväl allmän flora- och faunavård som ädellövskogens skötsel och
<=vård. De allmänna intressen som länsstyrelsen har att företräda, bl. a.
naturvården, tillgodoses dels genom att länsstyrelsen enligt förslaget blir
beslutsmyndighet i dispensfrågor, dels genom det av regeringen åsyftade
samarbetet mellan länsstyrelse och skogs vårdsstyrelse, något som närmare
utvecklas i specialmotiveringen till 5 § (s. 16-17). Med det anförda
avstyrker utskottet även motion 1856.

Beträffande den redaktionella utformningen av lagförslaget förordar utskottet
en jämkning av 5 § lagförslaget så till vida att andra och tredje
styckena sammanförs till ett stycke. Härigenom framgår med större klarhet
att meningen i lagförslagets tredje stycke syftar på sådan anläggning av
ny ädellövskog som föreskrivs av länsstyrelsen i samband med ett dispensbeslut
enligt andra stycket.

JoU 1983/84:23

Utskottet tillstyrker vidare de i propositionen (s. 11 f.) förordade riktlinjerna
för statligt stöd till skötseln av ädellövskog. Dessa innebär i korthet
att statsbidrag skall kunna lämnas med högst 80% av kostnaderna för
fullständiga återväxtåtgärder och med högst 60% till röjning av ädellövskog.
Statliga medel avses också kunna utgå till vård av hagmarker och
ädla lövträd. Vidare bör s.k. utsyning, rådgivning samt viss planläggning
som utförs av skogsvårdsstyrelserna kunna vara för skogsägaren kostnadsfria
åtgärder. Det kan tilläggas att förslaget om högsta bidragsprocent
innebär en förbättring för skogsbruket i förhållande till vad som f. n. gäller
beträffande bidrag till föryngring och vård av bokskog.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning om ädellövskog m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:1820 yrkande 1 i
förevarande del och yrkandena 2 och 3 samt motion 1983/
84:1856

dels antar förslaget till ädellövskogslag med den ändringen att 5 §
lagförslaget erhåller följande som Utskottets förslag betecknade

lydelse:

Regeringens förslag

I bestånd som avses i 3 § får inte
vidtas åtgärder som innebär att beståndets
egenskap av ädellövskog
förloras. Efter slutavverkning i
skogsbestånd skall ny ädellövskog
anläggas på området.

Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen medge undantag från
första stycket. I samband med medgivande
av undantag får länsstyrelsen
föreskriva att ny ädellövskog
anläggs på annat ställe inom en
brukningsenhet.

För anläggning av ny ädellövskog
gäller 7 § andra-fjärde
styckena.

Utskottets förslag

Om det finns särskilda skäl, får
länsstyrelsen medge undantag från
första stycket. I samband med medgivande
av undantag får länsstyrelsen
föreskriva att ny ädellövskog
anläggs på annat ställe inom en
brukningsenhet. För anläggning av
ny ädellövskog gäller 7 § andrafjärde
styckena.

dels antar förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822),

2. beträffande statligt stöd till ädellövskogsbruket

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:1820 yrkande 1 i
förevarande del godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna
för statligt stöd till skötsel av ädellövskog,

JoU 1983/84:23

3. beträffande ersättning till markägare m.m.

att riksdagen avslår motion 1983/84: 1820 yrkande 4.

Stockholm den 21 februari 1984
På jordbruksutskottets vägnar
HÅKAN STRÖMBERG

Närvarande: Håkan Strömberg (s). Arne Andersson i Ljung (m). Grethe
Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson
(s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson
(c), Jan Fransson (s), John Andersson (vpk), Åke Selberg (s), Lennart
Bumander (c), Ingvar Eriksson (m) och Lars Ernestam (fp).

Reservation

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Ingvar Eriksson (alla m) anser att utskottets yttrande fr. o. m. det avsnitt
som på s. 7 börjar med ”Utskottet instämmer” samt utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att ädellövskogen är en viktig naturresurs
och ett omistligt inslag i det svenska landskapet. Grundläggande för
att bevara denna tillgång är ett aktivt och rationellt ädellövskogsbruk. För
detta krävs en god efterfrågan på virke från de ädla lövträden, en acceptabel
lönsamhet och goda kunskaper i lövskogsskötsel.

Det finns vägande skäl för att samhället ger ekonomiskt stöd till vissa
åtgärder vid ädellövskogsskötsel, t. ex. vid beståndsanläggning och röjning
samt för en aktiv skötselrådgivning.

Enligt utskottets mening finns emellertid inget behov av en speciallagstiftning
av det slag som föreslås i propositionen. Erfarenheterna av bokskogslagens
tillämpning har visat att en detaljreglering av lövskogsbruket
leder till en stelbent och byråkratisk handläggning och minskat ansvar för
markägaren, vilket i sin tur ger minskad motivation för en aktiv skogsskötsel.
I likhet med vad som anförts i motion 1820 anser utskottet det f. ö.
oacceptabelt att en viss kategori markägare skall kunna hindras att välja en
lönsammare driftinriktning i skogsbruket utan möjlighet till ersättning från
det allmänna. Utskottet kan således inte godta den i propositionen redovisade
inställningen att t. ex. en övergång till annan virkesproduktion skulle
utgöra en ändring i pågående markanvändning som staten kostnadsfritt kan
förhindra.

I den mån uppenbara naturvärden står på spel kan det visserligen finnas
motiv för samhället att ingripa med olika former av restriktioner. I sådana
fall ger naturvårdslagstiftningen möjligheter såväl att bevara skyddsvärd
lövskog som att ersätta vederbörande markägare för det aktuella intrånget.

JoU 1983/84:23

Beträffande bevarande av ädellövskog i övriga fall är det enligt utskottets
mening tillräckligt att skogsvårdslagen kompletteras med regler om
skötsel av ädellövskog och att i vissa fall ett samrådsförfarande enligt
naturvårdslagen tillämpas. Sådana skötselregler bör utformas med utgångspunkt
i att ett rationellt skogsbruk främjas och att den enskilde i
princip har frihet att välja driftinriktning i skogsbruket. I den mån starka
naturvårdsintressen påkallar restriktioner i löv skogsbruket skall frågor om
skyddsåtgärder och om intrångsersättning i första hand bedömas enligt
naturvårdslagen.

Mot angivna bakgrund föreslår utskottet att riksdagen, delvis med bifall
till motion 1820, avslår de i propositionen framlagda förslagen och uppdrar
åt regeringen att framlägga förslag om komplettering av skogsvårdslagen i
de hänseenden utskottet angett och om upphävande av bokskogslagen.
Vidare bör förslag om ersättning till markägare framläggas enligt de riktlinjer
utskottet angett.

I enlighet med utskottets ställningstagande till propositionen avstyrks
motion 1856.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning om ädellövskog m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1820 yrkande 1 i
förevarande del och yrkandena 2 och 3 samt med avslag på
motion 1983/84:1856

dels avslår de i propositionen framlagda lagförslagen,
dels hos regeringen hemställer om förslag om ändring i skogsvårdslagen,
m. m. enligt vad utskottet anfört,

2. beträffande statligt stöd till ädellövskogsbruket

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1820 yrkande 1 i
förevarande del avslår regeringens förslag om riktlinjer för statligt
stöd till skötsel av ädellövskog,

3. beträffande ersättning till markägare m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1820 yrkande 4
hos regeringen hemställer om förslag till lagstiftning enligt vad
utskottet anfört.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984