FiU 1983/84:40

Finansutskottets betänkande
1983/84: 40

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m. m. (prop. 1983/84:150 bil. 1)

I proposition 1983/84:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen
i bilaga I Reviderad finansplan (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1984/85 enligt vid propositionen fogad specifikation,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1984/85,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1984/85,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto för budgetåret 1984/85,

7. med ändring av förslag i proposition 1983/84:100 bilaga 17 till Räntor
på statsskulden m. m. för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av
60500000000 kr.,

8. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1984/85 under sjunde huvudtiteln utöver i proposition 1983/84:133 begärda
medel anvisa ytterligare 45000000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1984/85, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

10. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

11. lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt,

12. lag om ändring i lagen (1977:1071) om basenhet,

13. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

14. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

15. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

16. lag om ändring i lagen (1960:63) om förlustavdrag,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

17. kommunsektorn,

18. utnyttjande av finansfullmakten,

19. statliga kreditgarantier.

1 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 40

FiU 1983/84:40

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1984,

Bilaga 1.2 Långtidsbudget för perioden 1984/85—1988/89,

Bilaga 1.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1984/85,

Bilaga 1.4 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1983/84,

Bilaga 1.5 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1984/85,

Bilaga 1.6 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1984/85,

Bilaga 1.7 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret
1983/84 sedan budgetpropositionen.

Bilaga 1.8 Lagförslag.

Propositionen har hänvisats enligt följande:

bilaga I Reviderad finansplan till finansutskottet med undantag av momenten
10-16 som har hänvisats till skatteutskottet,

bilaga 2 Förbättrat stöd till barnfamiljerna, m.m. till socialutskottet
med undantag av momenten 2 och 4 som har hänvisats till
socialförsäkringsutskottet,

bilaga 3 Sysselsättningsskapande åtgärder inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, m. m. till utbildningsutskottet med undantag
av avsnitt E som har hänvisats till socialförsäkringsutskottet,

bilaga 4 Sysselsättningsskapande åtgärder inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde, m.m. till arbetsmarknadsutskottet med
undantag av punkt D 1 som har hänvisats till socialförsäkringsutskottet,

bilaga 5 Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsdepartementets
verksamhetsområde, m. m. till bostadsutskottet,

bilaga 6 Sysselsättningsskapande åtgärder inom industridepartementets
verksamhetsområde till arbetsmarknadsutskottet,

bilaga 7 Sysselsättningsskapande åtgärder inom civildepartementets
verksamhetsområde till kulturutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla
bilaga l Reviderad finansplan

i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om beräkning av
inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1984/85, m.m. (FiU
1983/84:48),

i vad avser hemställan under 7 i sitt betänkande om anslag till räntor på
statsskulden, m.m. (FiU 1983/84:46),

FiU 1983/84:40

i vad avser hemställan under 4-6 och 19 i sitt betänkande om särskilda
frågor rörande statsbudgetens utgifter för budgetåret 1984/85 (FiU
1983/84:47),

i vad avser hemställan under 8 och 17 i sitt betänkande om kommunalekonomiska
frågor inför år 1985, m. m. (FiU 1983/84:39).

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1983/84:2931 av Siri Häggmark (m) och Anita Bråkenhielm (m),
1983/84:2932 av Allan Åkerlind (m),

1983/84:2933 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1983/84:2934 av Kerstin Göthberg m. fl. (c),

1983/84:2935 av Margareta Hemmingsson m. fl. (s),

1983/84:2936 av Sören Lekberg m. fl. (s),

1983/84:2937 av tredje vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och Elver
Jonsson (fp),

1983/84:2938 av Ulf Adelsohn m.fl. (m),

1983/84:2939 av Göran Ericsson m.fl. (m),

1983/84:2940 av Per Unckel m. fl. (m),

1983/84:2941 av Karin Söder m. fl. (c),

1983/84:2942 av Rolf Dahlberg m. fl. (m),

1983/84:2943 av Stig Josefson (c),

1983/84:2944 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1983/84:2945 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1983/84:2946 av Kenth Skårvik (fp),

1983/84:2947 av Alf Wennerfors m.fl. (m, c, fp),

1983/84:2948 av Kjell Mattsson (c),

1983/84:2949 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1983/84:2950 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1983/84:2951 av Ulf Adelsohn m.fl. (m),

1983/84:2952 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1983/84:2953 av Kenth Skårvik (fp),

1983/84:2954 av Alf Wennerfors m. fl. (m),

1983/84: 2955 av Kerstin Andersson (c),

1983/84:2956 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp),

1983/84:2957 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har hänvisats enligt följande:

till skatteutskottet motionerna 2938, 2941 yrkande 11, 2951, 2956 yrkandena
5—9 och 2957 yrkandena 9—10,
till socialförsäkringsutskottet motionerna 2940 yrkande 5, 2941 yrkandena
10 och 18, 2950 och 2956 yrkandena 12, 15 (delvis) och 28,
till socialutskottet motionerna 2931, 2932, 2937, 2941 yrkandena 12-14,
2949, 2956 yrkandena 10, 11, 13, 14, 15 (delvis) och 16 och 2957 yrkande 4,
till kulturutskottet motionerna 2939, 2946 och 2956 yrkande 30,

FiU 1983/84:40

till utbildningsutskottet motionerna 2934, 2940 yrkandena 1-4, 2945 och
2956 yrkandena 26, 27 och 29,
till jordbruksutskottet motion 2956 yrkande 17,

till arbetsmarknadsutskottet motionerna 2935, 2941 yrkandena 3—9,

2947, 2954, 2956 yrkandena 18-22 och 2957 yrkandena 5-8,

till bostadsutskottet 2936, 2941 yrkandena 15—17, 2942, 2943, 2944,

2948, 2952, 2955 och 2956 yrkandena 23-25,
i övrigt till finansutskottet.

I detta sammanhang behandlar utskottet den under allmänna motionstiden
väckta motionen:

1983/84:1080 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) om villkoren för bankernas
kreditgivning, m. m., i vad avser yrkande 1.

Reviderad finansplan 1984

I detta betänkande behandlar utskottet proposition 150 bilaga 1, vari
regeringen (finansdepartementet) - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt —

dels har föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

dels har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

18. utnyttjande av finansfullmakten.

Motionsyrkanden

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden:

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

2933 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

FiU 1983/84:40

2941 av Karin Söder m.fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen.

2956 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari hemställs

I. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i motionen,

2957 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,

beträffande villkoren för bankernas kreditgivning

1080 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1983/84: 1079 - hemställs

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om större frihet för bankerna i fråga om t. ex. räntesättning och
amorteringstider,

beträffande upphävande av lagstiftningen om kollektiva löntagarfonder
2933 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om de kollektiva
löntagarfonderna:
lag om vinstdelningsskatt,

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, och beslutar anta de
reglementen som gällde före löntagarfondsbeslutet,
lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift
under åren 1980-1984 till försäkring för tilläggspension,

2956 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om löntagarfonder lag

om vinstdelningsskatt.

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

FiU 1983/84:40

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, och beslutar anta det
reglemente som gällde före löntagarfondsbeslutet,
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift
under åren 1980-1984 till försäkring för tilläggspension,

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

2933 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

2941 av Karin Söder m.fl. (c) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

2956 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som redovisas
i motionen,

2957 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen.

Propositionen

Den ekonomiska politiken

I propositionen framhålls att den svenska ekonomins återhämtning fortsätter
med oförminskad styrka. I den reviderade finansplanen redovisas ett
antal nya uppgifter, som bestyrker att den hösten 1982 inledda politiken
gett produktion och sysselsättning en kraftig stimulans, samtidigt som
obalanserna på viktiga områden påtagligt minskat.

Med hänsyn till den höga prioritet som regeringen tillmäter sysselsättningsmålet
och det nödvändiga i att dämpa inflationstakten för att nå detta
mål, ligger målet att reducera inflationen till nivån 4% under 1984 kvar.
Likaså är det ett mål för regeringen att under loppet av 1985 ytterligare
nedbringa inflationstakten till nivån 3%.

FiU 1983/84:40

Finanspolitiken har för 1984 redan givits en klart restriktiv inriktning.
Den totala kontraktiva efterfrågeeffekten från den offentliga sektorn på
ekonomin beräknas till drygt 2% av BNP. För 1985 avtecknar sig, mot
bakgrund av fattade beslut, en fortsatt kontraktiv effekt, som emellertid
blir mindre än i år och huvudsakligen hänför sig till inkomstautomatiken.

Även penningpolitiken är inriktad på att stabilisera konjunkturutvecklingen
och motverka en inflationsdrivande likvidisering av ekonomin. Kreditexpansionen
till allmänheten begränsas och den ökande statsskulden
placeras huvudsakligen utanför banksystemet. Likviditetstillväxten i ekonomin
blir betydligt lägre 1984 än 1983 och de närmast föregående åren.

De löneavtal som slutits i år gör det svårt att nå ned till den målsatta
inflationstakten. För 1985 föreligger en allvarlig risk att kostnadsutvecklingen
avviker än mer från den takt som är förenlig med det uppsatta
inflationsmålet. Därför är det nödvändigt att omedelbart vidta åtgärder i
syfte att begränsa kostnadstrycket och löneglidningen. Följande särskilda
åtgärder har därför redan vidtagits eller föreslås nu för riksdagen.

1. Ett allmänt prisstopp införs. Genom detta prispolitiska ingripande i
kombination med övriga åtgärder återskapas möjligheterna att under loppet
av 1984 pressa ned inflationstakten till den målsatta nivån. Prisstoppet
medför också att de underliggande kostnadsökningarna kan hållas tillbaka,
bl. a. genom en större återhållsamhet i fråga om löneglidning.

2. Hyresstopp införs under 1984.

3. För att stödja inflationsbekämpningen på det fördelningspolitiska
planet införs stopp för höjningar av utdelningarna på aktier 1985.

4. I syfte att sterilisera den omfattande likviditeten i ekonomin bör en
särskild likviditetsdeposition införas. Likviditetsindragningarna bör gälla
till utgången av år 1986 med möjlighet för regeringen att medge återbetalning
av beloppen tidigare. Depositionerna beräknas uppgå till ca 10 miljarder
kronor.

5. För att motverka riskerna för ett ökat inflationstryck inom skogssektorn
bör en ytterligare, särskild likviditetsindragning ske från den I juli
1984, baserad på exportvärdet av skogsprodukter. Bakgrunden till denna
åtgärd är den snabba internationella prisuppgång som ägt rum på skogsindustrins
produkter. Exportdepositionerna inom skogsindustrin beräknas
uppgå till I å 1 1/2 miljard kronor.

6. Kontokortskrediterna till hushållen begränsas. Regeringen har i detta
syfte tagit upp överläggningar med kontokortsföretagen.

Vid sidan av dessa åtgärder är det enligt föredragandens mening angeläget
att arbetsmarknadens parter genom förnyade överläggningar etablerar
sådana förutsättningar för löne- och inkomstutvecklingen under 1985 att de
uppsatta målen för den ekonomiska politiken, och då främst sysselsättningsmålet.
kan uppfyllas. Alla parter måste nu göra en förnyad ansträngning
för att göra det möjligt för Sverige att undvika den massarbetslöshet

FiU 1983/84:40

som etablerats i en rad länder under det senaste decenniet. I propositionen
understryks att stora sociala och ekonomiska värden står på spel om det
skulle visa sig omöjligt att åstadkomma den nödvändiga uppslutningen
kring kampen mot inflationen.

De arbetsmarknadspolitiska insatser som föreslås är främst inriktade
mot att underlätta konjunkturuppgången och förbättra industriföretagens
möjligheter att fylla sitt behov av utbildad arbetskraft.

Förslagen kan sammanfattas på följande sätt.

Anslagen för arbetsmarknadsutbildning vidgas så att ytterligare 15000
personer kan genomgå utbildning under nästa budgetår.

För att bekämpa arbetslösheten inom byggsektorn tidigareläggs en rad
statliga byggprojekt. Totalt sett presenteras förslag som beräknas öka
byggvolymen med sammanlagt 2,2 miljarder kronor till en kostnad för
staten om 1,6 miljarder kronor.

För att underlätta rörligheter på arbetsmarknaden höjs bl. a. flyttningsbidragen.

AMS program för förbättrad arbetsmarknadsservice bör genomföras
snabbt.

Under hösten startas regeringens planerade utbildningssatsning i datateknik
för lågutbildade. För att finna former för den fortsatta satsningen
startas ett särskilt pilotprojekt för 5000 anställda.

Sammanlagt beräknas kostnaderna för de sysselsättningspolitiska åtgärder
som nu föreslås till ca 2,6 miljarder kronor.

Vad gäller fördelningspolitiken anförs i propositionen att den viktigaste
fördelningspolitiska insats som kan göras är att driva en ekonomisk politik
som gör det möjligt att upprätthålla full sysselsättning och stabila priser.
Regeringen har tidigare tagit en rad initiativ för att mer rättvist fördela de
ekonomiska bördor som är oundvikliga om krispolitiken skall bli framgångsrik.

I propositionen presenteras därutöver åtgärder för att kraftigt förstärka
stödet till barnfamiljerna. Barnbidraget höjs 1985 med 1 500 kr. till 4800 kr.
per barn och år samt studiebidraget med 125 kr. till 400 kr. per månad.
Samtidigt höjs flerbarnstilläggen. Kostnaderna för dessa förbättringar beräknas
till 2900 milj. kr.

Vidare förbättras bostadsstödet genom en höjning av den övre hyresgränsen
och inkomstgränserna i bostadsbidragssystemet. Garantinivån i
föräldraförsäkringen höjs från 37 till 48 kr. per dag.

Den totala kostnaden för de familjepolitiska åtgärderna uppgår till 3 300
milj. kr.

I propositionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1985
(1983/84:133) föreslogs att skatteutjämningsbidragen m. m. inte längre
skulle räknas upp i samma takt som tidigare. Därvid förutsattes att merpar -

FiU 1983/84:40

ten av de medel som frigörs skulle användas för att stimulera sysselsättningen
i kommunsektorn.

De nya insatser som nu görs på familjepolitikens och arbetsmarknadspolitikens
områden innebär betydande finansiella lättnader för kommunerna.
För att mildra effekten av den likviditetsindragning som sker även för
kommunsektorn föreslås att ramen för extra skatteutjämningsbidrag vidgas
från 110 milj. kr. till 200 milj. kr. för 1985.

Mot denna bakgrund finner föredraganden att det inte är aktuellt, som
förutskickades i proposition 1983/84:133, att i särskild ordning tillföra
kommunsektorn ytterligare medel.

Budgetpolitiken

Den ekonomiska återhämtningen har skapat utrymme för att föra en
restriktiv budgetpolitik utan att den skapar arbetslöshet. Eftersom uppgången
i sig förstärker budgetens inkomstsida och minskar trycket på
utgiftssidan har detta lett till att statens budgetunderskott detta och nästa
budgetår minskar påtagligt.

För budgetåret 1983/84 sjunker underskottet från 86,6 miljarder 1982/83
till 77,7 miljarder kronor.

För budgetåret 1984185 beräknas underskottet sjunka med ytterligare
drygt 10 miljarder kronor till 67,2 miljarder kronor. Det är 13,6 miljarder
kronor lägre än beräkningarna i årets budgetproposition. Detta förklaras
främst av en snabbare tillväxt i skatteunderlaget än enligt tidigare antaganden.

Samtidigt har statsskuldräntoma räknats ned påtagligt, bl. a. som en
följd av lägre räntenivå, mindre ökning av statsskulden och sänkt dollarkurs.

I här redovisade beräkningar har förslagen på familjepolitikens område
och inom arbetsmarknadspolitiken beaktats.

I propositionen framhålls att det ännu är för tidigt att dra bestämda
budgetpolitiska slutsatser för den framförliggande perioden. De nuvarande
beräkningarna för 1984/85 motiverar inte omedelbara budgetpolitiska åtgärder.
Det måste dock konstateras att om den fortsatta utvecklingen
skulle leda till att pris- och löneutvecklingen även för 1985 ligger på en
långsiktigt alltför hög nivå, skärps kraven på finanspolitiken väsentligt.
Kraftfulla budgetpolitiska åtgärder blir i en sådan situation oundvikliga.

Hittills tillämpade riktlinjer för budgetpolitiken kommer under alla förhållanden
att behöva gälla även för budgetåret 1985186. Det innebär bl. a.
att utrymme för särskilt angelägna reformer måste skapas genom omprioriteringar
i form av neddragning av annan verksamhet.

FiU 1983/84:40

Motionerna

I motion 2933 (m) framhålls att förstärkningen av den internationella
konjunkturen är huvudförklaringen till att det nu ser ut att gå bättre även
för Sverige. Den svenska konjunkturförbättringen är dock i nästan alla
väsentliga avseenden svagare än under de två senaste uppgångarna. Förbättringen
vilar dessutom på en mycket bräcklig grund. Devalveringen har
inte utnyttjats för att angripa den alltför snabba lönekostnadsutvecklingen,
den stela lönestrukturen och de stora problemen i den offentliga sektorn.
Ännu är det dock inte för sent att genom snabba beslut om utgiftsnedskärningar
göra en del av de vinster en konjunkturuppgång för med sig bestående.
Regeringens proposition innehåller emellertid inte några förslag i denna
riktning.

Regeringen lanserade efter regimskiftet begreppet ”den tredje vägen”.
Med detta avsågs en politik som skulle kombinera låg inflation med låg
arbetslöshet. Det skulle vara både—och men blev i stället'varken—eller. I
september 1982 var inflationen både i Sverige och i OECD-länderna ca
8%. Därefter har inflationen fallit till omkring 5% i OECD-länderna. I
Sverige däremot har inflationen stigit till 9%.

Samtidigt som arbetslösheten sjunker i OECD-länderna ökar den i Sverige.
Den totala arbetslösheten uppgår nu till drygt 350000 personer i Sverige,
vilket är mer än 8% av arbetskraften.

Regeringens ekonomiska politik har enligt motionärerna kännetecknats
av en serie undanmanövrer. Den inledde med att välja den lättillgängliga
devalveringsvägen framför en intern anpassning. Man fortsatte med att
hoppas på att LO och SAF skulle klara inflationsbekämpningen. Avsaknaden
av regeringsinsatser mot inflationen medförde att prisstegringen fortsatte
att ligga på dubbla omvärldens. När regeringen till slut insett att det
inte går att prata ner inflationen väljer den återigen att skjuta problemen
framför sig, denna gång i form av ett panikpaket bestående av pris-, hyresoch
utdelningsstopp m. m. All historisk erfarenhet såväl som vetenskaplig
expertis har visat att sådana åtgärder är verkningslösa.

Det finns ingen rationell ekonomisk-politisk motivering för panikpaketet.
Åtgärderna angriper endast symptomen och inte orsakerna till prisoch
kostnadsstegringarna. Paketet strider dessutom mot näringslivets berättigade
önskan om fasta spelregler.

1 motionen understryks att moderata samlingspartiet motsätter sig statlig
inblandning i avtalsrörelsen. Parterna måste ha full frihet att förhandla,
men de skall också ta ansvar för konsekvenserna. På så vis kan alltför
snabba löneökningar motverkas.

Bakom den tillfälliga förbättringen av budgetunderskottet döljer sig en
ekonomisk utveckling som kommer att göra läget än mer besvärligt om
några år. Löneökningarna har blivit högre än väntat, vilket ger större
statsinkomster. De extraordinära budgetförstärkningarna skrivs upp till

FiU 1983/84:40

hela 14,4 miljarder nästa budgetår. Regeringen hoppas dessutom på sänkt
dollarkurs och att den inträffade nedgången i räntenivån skall bli bestående
trots att de aktuella tendenserna går åt motsatt håll.

Den avgörande svagheten i regeringens budgetpolitik är avsaknaden av
utgiftsnedskärningar. Att gå in i en kommande konjunkturnedgång med ett
underliggande underskott på drygt 80 miljarder kronor är utomordentligt
farligt. I en konjunkturnedgång ökar underskottet automatiskt. Därför är
det så viktigt att sparandet sker nu. Därigenom kan räntenivån pressas ned
så att fler investeringar blir lönsamma. Därmed tryggas exportframgångar
och sysselsättning även efter högkonjunkturen. Slutsatsen av regeringens
egen långtidsbudget är att det krävs ett långsiktigt och konsekvent besparingsarbete
som genast måste påbörjas.

För att lösa både de kortsiktiga stabiliseringsproblemen och de långsiktiga
strukturfrågorna är för det första en kraftig bantning av utgifterna i stat
och kommun nödvändig. För det andra krävs en sänkning främst av
inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och företagsskatter. För det tredje
måste löntagarfonderna avskaffas. För det fjärde behövs en genomgripande
omstrukturering av den offentliga sektorn. Det krävs privatisering,
konkurrens, avgiftsfinansiering och avreglering för att frigöra tjänsteproduktionen
och därmed trygga sysselsättningen.

Motionärerna framhåller att moderata samlingspartiet står fast vid att
tidigare föreslagna besparings- och skattesänkningsförslag skall genomföras.
Det innebär besparingar på 23,7 respektive 28,8 miljarder kronor på
budget- respektive kalenderår. Tillsammans med angivna skattesänkningsförslag
innebär detta ett underliggande budgetunderskott som ligger ca 12
miljarder kronor under det av regeringen föreslagna.

Inflationsbekämpningen bör ha tre huvudinslag. Viktigast är en uppstramning
av finanspolitiken. Det är vidare nödvändigt med en politik som
innebär att arbetsmarknadens parter själva skall ta sitt ansvar för både
löne- och sysselsättningsutvecklingen. Därtill vill motionärerna bekämpa
inflationen genom skattesänkningar.

För att klara sysselsättningen på sikt måste, enligt motionärerna, den
ekonomiska politiken stimulera utvecklandet av enskilda företag i alla
sektorer. Men industrisysselsättningen kommer inte att öka i tillräcklig
omfattning för att klara arbetsmarknadsproblemen under 1980-talet. Privata
tjänstesektorn måste därför expandera. Den offentliga sektorns monopol.
regleringar, skattetryck m.m. hindrar delar av den privata tjänstesektorn
från att växa. En omstrukturering av den offentliga sektorn som
skapar ökat utrymme för skattesänkningar och privata initiativ är nödvändig.

I motion 2941 (c) påpekas att inflationstaktens utveckling under loppet
av 1983 är anmärkningsvärd. Efter en viss minskning under perioden
januari till mars, då devalveringseffekten avtog, ökade inflationen sakta

FiU 1983/84:40

under våren och sommaren för att stanna kring 9-procentsnivån. Någon
säker tendens till minskad inflation har ännu inte synts till.

I årets avtalsrörelse lät regeringen den offentliga sektorn gå före och det
på ca 2% högre lönekostnadsnivå än det tak regeringen själv angivit två
månader tidigare. Dessutom innehöll avtalen just sådana följsamhets- och
löneglidningsklausuler, som regeringen hårt fördömt bl. a. i 1983 års reviderade
finansplan. Efter denna inledning var det knappast förvånansvärt
att resten av avtalsrörelsen utvecklade sig till rena huggsexan. En ungefärlig
prognos för kostnadsökningen i industrin under år 1984 pekar nu mot
8-9%.

Regeringens motdrag när den insåg att hela dess ekonomiska strategi
höll på att kapsejsa var att införa pris- och hyresstopp. Ett otal vetenskapliga
studier över hela världen har visat att prisstopp är en meningslös
åtgärd som inte kan hindra inflationen, utan enbart tjänar till att vilseleda
allmänheten.

Regeringens försök att genom ”rundabordssamtal” med arbetsmarknadens
parter uppnå samförstånd om stabiliseringspolitiken anser däremot
motionärerna vara ett mer konstruktivt grepp än prisstopp.

En konsekvens av regeringens handfallenhet under avtalsrörelsen kan
bli att regeringen kan komma att tvingas till kraftiga pålagor under hösten.

Centern har sedan ett år tillbaka haft en prognos som innebär en inflation
under loppet av år 1984 på 6—7%. Motionärerna finner ingen anledning att
revidera den bedömningen.

Den reviderade finansplanen innehåller vissa varningar. Motionärerna
anser emellertid att det helt dominerande intrycket av den bild planen ger
av den ekonomiska utvecklingen är mycket glättad. Resultatet har enligt
motionärerna blivit ett markant sänkt krismedvetande hos svenska folket,
vilket allvarligt kommer att försvåra att i framtiden ta itu med den svenska
ekonomins strukturella problem.

Den förbättring som nu redovisas av statens kassamässiga budgetunderskott
för 1984/85 förklaras enligt motionärerna främst av kraftigt ökade
skatteinkomster på grund av att avtalsrörelsen givit större löneökningar än
väntat. Dessutom har summan engångsförstärkningar i budgeten höjts
ytterligare, bl. a. på grund av förändrade rutiner för skatteinbetalningar.
Utgifterna för statsskuldräntor skrivs i propositionen ned med 4,5 miljarder
kronor. Den senaste tidens utveckling av dollarn och den amerikanska
räntan innebär emellertid ett klart hot att denna utgiftsminskning
inte kommer att förverkligas. Några utgiftsminskningar i form av besparingar
föreslås inte.

Enligt motionärerna kvarstår alltså även på budgetområdet de grundläggande
problemen. Såväl långtidsutredningen (LU 84) som den nu presenterade
långtidsbudgeten visar att den nuvarande löne- och prisstegringstakten
visserligen kan komma att ge en temporär minskning av budgetunderskottet,
men efter några år stegras det ånyo drastiskt. Regeringen medger

FiU 1983/84:40

själv i den reviderade finansplanen att löneutvecklingen för 1984 i stort sett
ligger i nivå med långtidsbudgetens högalternativ. Desto mer anmärkningsvärt
finnér motionärerna det därför vara att regeringen i samma andetag
drar slutsatsen att de nuvarande beräkningarna för 1984/85 inte motiverar
några omedelbara budgetpolitiska åtgärder.

De dagsaktuella besluten på det ekonomiska området måste fogas in i en
långsiktig strategi för den ekonomiska politiken. Detta gäller också budgetpolitiken.
Det är nödvändigt att de offentliga utgifterna nu minskar för att
inte överlämna en ohanterlig statsskuld till nästa generation.

Centern har en grundläggande tro på den enskilda människans initiativförmåga,
möjlighet att ta ansvar och frihet att göra egna val. Därför
förespråkar centern ett marknadsekonomiskt system, men detta måste
vara förenat med bestämda ramar vad gäller fördelnings- och miljöpolitiken.
En väl fungerande marknadsekonomi måste till sin karaktär vara
decentralistisk.

Den övergripande ekonomiska politiken bör, anser motionärerna, kombineras
med en näringspolitik särskilt inriktad på de mindre och medelstora
företagen, en regionalpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att
utvecklas och en arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar
att komma in på arbetsmarknaden.

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och
investeringar och därigenom blir ett stöd för den ekonomiska politiken och
näringspolitiken. I ett läge där staten tvingas till en stram finanspolitik
ställs särskilt stora krav på en rättvis fördelningspolitik.

Det stora budgetunderskottet är enligt motionärerna det allvarligaste
hotet mot den svenska ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken,
driver upp räntenivån och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för
industrins investeringar. Det sistnämnda kan bli ett akut problem om den
nuvarande högkonjunkturen leder till att industriinvesteringarna börjar
öka.

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet måste
därför vara att avveckla det strukturella budgetunderskottet genom att
kraftigt minska de offentliga utgifterna. Det är nu, när Sverige har draghjälp
av en internationell konjunkturuppgång, som de offentliga utgifterna
måste dras ner radikalt. Skattehöjningar är inte någon framkomlig väg för
att sanera statsfinanserna.

En kraftfull besparingspolitik blir av sysselsättnings- och stabiliseringsskäl
betydligt svårare att föra när konjunkturen vänder nedåt igen. Då ökar
också oundvikligen statens utgifter för sysselsättningspolitiken.

Enligt långtidsutredningen bör budgetbesparingar ske med i genomsnitt
6 miljarder kronor de närmaste åren framöver. I den nuvarande högkonjunkturen
bör följaktligen besparingarna vara betydligt större än 6 miljarder
kronor.

Motionärerna uppger att centerns budgetförslag innebär, med de föränd -

FiU 1983/84:40

ringar som skett sedan januari (militära försvaret, u-hjälpen) och som nu
sker i anslutning till kompletteringspropositionen (familje- och arbetsmarknadspolitiken),
att de redovisar ett 9 miljarder kronor bättre budgetsaldo
än regeringen.

I motion 2956 (fp) anförs att den internationella draghjälpen måste utnyttjas
för att få till stånd den nödvändiga anpassningen av ekonomin,
vilket betonas både av OECD:s senaste Sverigerapport och regeringens
egen långtidsutredning. Om anpassningen skjuts upp till en kommande
internationell konjunkturavmattning kan resultatet bli en katastrofal ökning
av arbetslösheten. Men detta är vad regeringens politik i praktiken
innebär. Folkpartiet kan inte acceptera en sådan oansvarig och lättsinnig
politik.

Den nuvarande förbättringen i Sverige kan inte dölja att de strukturella
obalanserna kvarstår. Budgetförbättringen i regeringens alternativ är tillfällig
och beror i huvudsak på stigande lönesummor. På längre sikt riskerar
detta att driva upp inflationen och därmed försämra konkurrenskraft,
produktion och sysselsättning. Utvecklingen i mitten av 1970-talet får inte
upprepas.

Folkpartiet föreslår mot denna bakgrund en stramare Finanspolitik än
regeringen. 1 motionen redovisas ett budgetsaldo som enligt motionärerna
är drygt 10 miljarder kronor bättre än regeringens.

Den kortsiktiga stubiliseringspolitiken måste utformas så att den står i
överensstämmelse med inriktningen av en långsiktigt riktig ekonomisk
politik. Detta innebär enligt motionärernas uppfattning framför allt att det
krävs en stramare finanspolitik än den regeringen föreslår. Men denna
politik kan inte innebära höjda skatter. Därmed blir utgiftsbegränsningar
det sätt på vilket denna politik nu måste bygga. Detta är speciellt viktigt
eftersom den internationella konjunkturuppgången gör det möjligt att genomföra
utgiftsbegränsningar utan svåra följder för den totala efterfrågenivån
i ekonomin och därmed utan kraftiga ökningar av arbetslösheten.

Motionärerna anser att regeringen reagerat på avtalsutfallet med fel
åtgärder. Prisstopp, hyresstopp och kreditmarknadsregleringar har aldrig
tidigare lett till framgång och kommer inte att göra det denna gång heller. I
motionen konstateras att de regleringsingrepp som föreslagits implicerar
att socialdemokraterna egentligen inte hyser någon tilltro till fria marknader
och fria avtal på vare sig faktor- eller varumarknaderna.

I motionen framhålls att det dessvärre nu inte är möjligt att särskilt
mycket påverka utfallet av 1984. Mer konstruktivt är att ta upp en principiell
diskussion om statsmakternas ansvar för resultatet av kommande avtalsuppgörelser.

Den principiella utgångspunkten bör enligt motionärerna vara följande.
Regeringen anger ramarna för den ekonomiska politiken inför avtalsförhandlingarna.
Det är bra som den nuvarande regeringen gjort att ange ett

FiU 1983/84:40

inflationsmål. Men detta måste understödjas av en stram finanspolitik som
ger det trovärdighet. Varje regering måste förbehålla sig rätten att korrigera
den ekonomiska politiken om resultatet av avtalsförhandlingarna eller
yttre omständigheter kräver det. I princip är det inte fel att regeringen nu
vidtagit åtgärder även om de konkreta stegen liksom tidpunkten kan kritiseras.

Kostnaderna för de ökade arbetsmarknadsinsatser som blir nödvändiga
till följd av för höga avtal måste delvis bäras av arbetsmarknadens parter.
En tänkbar lösning skulle vara att finansiera de ökade arbetsmarknadsåtgärderna
genom minskade statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen. I motsvarande
utsträckning får då löntagarnas och arbetsgivarnas avgifter till
försäkringen höjas. Ökade avgifter för detta ändamål är mer tilltalande än
ökade skatter.

Vad gäller budgetpolitiken står folkpartiet fast vid de besparings- och
skattesänkningsförslag som presenterades i motion 1983/84:2088 i anslutning
till årets budgetproposition och som gav ett budgetsaldo, vilket på
helår var 12-13 miljarder kronor lägre än regeringens. Det är enligt motionärernas
uppfattning nödvändigt att åstadkomma en stor del av den anpassning
som krävs så snart som möjligt och utnyttja den gynnsamma
konjunkturen. Helst borde anpassningen naturligtvis redan ha påbörjats i
långt större utsträckning än som gjorts. Med regeringens nuvarande inriktning
av budgetpolitiken riskerar den nödvändiga anpassning — som t. ex.
långtidsutredningen kräver - att behöva genomföras i ett stagnerande
världskonjunkturläge, varvid effekterna på arbetslösheten blir förödande.

1 motionen understryks att marknadsekonomin på flera områden måste
fås att fungera bättre. Detta kräver åtgärder och insatser på ett antal olika
områden. Det gäller bl. a. att undvika olika flaskhalsproblem på arbetsmarknaden.
Erfarenheterna från 1970-talet tyder på att sådana flaskhalsar
tenderar att uppstå allt tidigare i konjunkturuppgångarna vilket medför en
press uppåt på lönekostnaderna. Även lönestrukturen mellan olika typer
av arbetskraft har stor betydelse i detta sammanhang. De höga marginalskatterna
innebär bl. a. en inlåsning av arbetskraften och en bristande
rörlighet på arbetsmarknaden. I motionen krävs en ytterligare sänkning av
marginalskatterna inom ramen för oförändrat skattetryck.

Ett nödvändigt inslag i en politik för en bättre marknadsekonomi är
vidare en avveckling av de kollektiva löntagarfonderna. Inte ens finansministern
har, säger motionärerna, funnit något gott att säga om dessa fonder
— de nämns över huvud taget inte alls i den reviderade finansplanen annat
än i förebigående.

1 motion 2957 (vpk) sägs att sedan början på femtiotalet har den svenska
ekonomin utvecklats i någorlunda regelbundna 5-åriga konjunkturcyklar
med ständigt lägre tillväxt i BNP i varje högkonjunkturfas. Även om den
nuvarande tillväxten i ekonomin fortsätter en tid syns inte utvecklingen
hittills tyda på en avgörande förändring av den långsiktiga trenden.

FiU 1983/84:40

På en punkt avviker dock uppgången tydligt från tidigare högkonjunkturer.
Det gäller företagens vinster och inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
Denna gång har det skett en mycket kraftig ökning av företagsvinsterna
och av de stora förmögenhetstillgångarna. Inte bara den statliga
politiken utan även hela det kapitalistiska samhällets etablissemang har
eftersträvat detta. Denna utvecklings ”andra sida” har varit sänkta reallöner
för de arbetande, att flera måste få sociala bidrag för att klara sin
försörjning och att den sociala segregationen i samhället tilltagit.

Den kraftiga omfördelningen av samhällets produktion till de arbetandes
nackdel har skapat ökade finansiella tillgångar hos många storföretag. De
likvida tillgångarna i näringslivet bedöms uppgå till 160 miljarder kronor —
vilket är mer än dubbelt så mycket som det statliga budgetunderskottet.
Likväl har detta inte lett till någon påtaglig och långsiktig investeringsuppgång
inom landet. Vad som däremot har skett är en kraftig ökning av
kapitalexporten.

Motionärerna anser att det behövs en stor ekonomisk omfördelning för
att bryta den pågående trenden att alltmer svindlande resurser förs över
från de lönarbetande till främst de kretsar och institutioner som utgör
storkapitalet och/eller bedriver den alltmer omfattande spekulationen.

Detta historiskt nästan enastående berikande av landets överklass har
ägt rum samtidigt som det för folket predikats att alla måste dra åt svångremmen
för att klara landet ur krisen.

Det krävs ett slut på detta gödande av förmöget folk, framhåller motionärerna,
som upprepar sina tidigare framförda krav på en räfst och reduktion
mot dessa svällande förmögenheter. Motionärerna förordar således
ånyo kraftiga skärpningar av omsättningsskatten på aktiehandeln, bolagsskatten
och skatten på stora förmögenheter. Dessa åtgärder måste kompletteras
med insatser för de breda grupperna såsom t. ex. sänkta livsmedelspriser
genom att slopandet av momsen på mat inleds.

Utgångspunkten för regeringens antiinflationspolitik är felaktig, framhåller
motionärerna och påpekar att det går att öka löner på profiternas
bekostnad utan att detta leder till inflation. En politik som syftar till att
hålla tillbaka lönerna medför därför inte att inflationens orsaker undanröjs.
Däremot kan ett pris- och hyresstopp och de andra konkreta åtgärder
regeringen nu vidtagit eller föreslår låta sig inordnas i en politik för omfördelning
till de arbetandes förmån om angreppen på lönerna utmönstras.
Regeringens egen strävan — utifrån dess felaktiga inflationsteori — är att
hålla nere lönerna, varigenom de arbetande i det långa loppet skulle förlora
också på detta paket. Åtgärderna mot företagen är till stor del illusoriska
genom sin tidsbegränsade karaktär. De måste ha en delvis annan utformning
och vara insatta i en annan strategi. Dessutom kan den föreslagna
likviditetsindragningen från kommunerna för många kommuner innebära
en direkt verksamhetsneddragning. Också en sådan drabbar mest arbetarklassen.

FiU 1983/84:40

Den ekonomiska politiken kan enligt motionärerna inte bygga på att
kapitalets exportindustrier skall utgöra huvuddrivkraften i den ekonomiska
utvecklingen. Det privata storkapitalet lösgur sig alltmer från sin nationella
grund. Den långsiktiga utvecklingen pekar på alltmer av transnationalisering
och utrationalisering av mänskligt arbete. Därför måste kapitalbildning
och investeringar i växande grad ställas under samhällelig kontroll
och organiseras i samhälleliga former under demokratiskt inflytande. Regeringen
bör utarbeta en plan för produktionslivets framtida utveckling.
En sådan plan bör innefatta ett nationellt industriprogram i samhällelig regi
på 100 000 jobb.

En annan åtgärd som förespråkas av motionärerna är en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn, inom bl. a. sådana områden som
undervisning och forskning, kommunikationer och hälsovård. Denna utbyggnad
fordrar en budgetpolitik som inte gör det statliga budgetunderskottet
till den stora fixpunkten för den ekonomiska politiken. Problemet
med statsskulden är främst att de räntor som betalas ut bidrar till en
ojämnare inkomstfördelning. Förvisso måste det hushållas effektivt med
de offentliga medlen — men en allmän nedskärnings- och åtstramningspolitik
hämmar den nationella ekonomins tillväxt. Den banar också väg för
privatiseringar, vilka förstärker den sociala segregationen. En tillväxtbefrämjande
politik, en politik för allas rätt till arbete och goda inkomster
minskar automatiskt budgetunderskottet. Minskningen av budgetunderskottet
är inte ett självständigt centralt mål. Det avgörande är samhällsnyttan
och effekten för den ekonomiska utvecklingen.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Sedan årsskiftet har världskonjunkturen ytterligare förstärkts. Den bedömning
som presenteras i den reviderade nationalbudgeten, och som
redovisas i tabell 1, innehåller flera uppjusteringar av produktionstillväxten
inom OECD-området.

Tabell 1. Produktionstillväxten (BNP) i OECD-området

Årlig procentuell volymförändring

	1982	1983	1984
Förenta staterna	-2,4	3,4	5 1/4
Japan	3,2	3,0	4
Förbundsrepubliken Tyskland	-1,0	1,3	2 3/4
OECD - Europa	0,6	1,1	2
OECD — totalt	-0,4	2,3	3 3/4

Källa: Reviderad finansplan 1984.

2 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 40

FiU 1983/84:40

Den stigande ekonomiska aktiviteten återspeglas också i en förvåntad
ökning i världshandeln för år 1984 med 5,5% i volym.

Avgörande för den positiva utvecklingen har varit den accelererande
tillväxten i Förenta staterna under år 1983 och första halvåret 1984. Till en
del är denna snabba återhämtning från efterkrigstidens allvarligaste recession
ett resultat av den expansiva finanspolitiken. Även om finanspolitiken
kommer att verka fortsatt expansivt under resten av år 1984 och början av
år 1985 finns det anledning att peka på faktorer som nu verkar återhållande
på en fortsatt snabb tillväxt i Förenta staterna. Dit hör en stigande räntenivå
samtidigt som risk för en viss ökning av inflationen håller tillbaka
tillväxten i såväl investeringar som konsumtion. Därtill kommer att den
snabba ökningen av tillväxten i sig kan medföra besvärande restriktioner
på ekonomins utbudssida.

1 jämförelse med övriga OECD-länder har utvecklingen i Europa varit
svag. Till skillnad mot vad som varit fallet i Förenta staterna har den
ekonomiska politiken haft en restriktiv inriktning. För år 1984 väntas
emellertid tillväxttakten öka till 2% att jämföra med nära 4% för hela
OECD-området. Till de positiva dragen i utvecklingen i Europa hör konsolideringen
av den under år 1983 inledda ekonomiska återhämtningen i
Förbundsrepubliken Tyskland. Från att tidigare främst varit genererad av
en ökning i den privata konsumtionen är tillväxten nu främst orsakad av en
positiv utveckling i de privata investeringarna och exporten.

Som framgår av diagram 1 har industriproduktionen sedan högkonjunkturåret
1974 utvecklats gynnsamt i Japan och Förenta staterna. Efter
nedgången under perioden 1981-1982 har tillväxten i Förenta staterna
varit mycket stark - industriproduktionen år 1984 kan förväntas ligga 25%
över 1974 års nivå - medan den svaga utvecklingen i Europa illustreras av
att Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige år 1984 endast
når en industriproduktion som räknat i volym ligger mellan 4-8%
över 1974 års nivå.

FiU 1983/84:40

Diagram 1. Utvecklingen av industriproduktion 1974—1984

1974 = 100

•9- CO OO O CM 9-

r>. co co oo

O) Oi a> O) Oi O)

«r- v— i— v Källor:

OECD och rev. finansplan.

Konsumentprisernas årliga procentuella förändring över en tioårsperiod
framgår av diagram 2. Japan och Storbritannien har undergått en dramatisk
utveckling. Utifrån en inflationstakt på nära 25% i Japan år 1974 och
samma höga inflationstakt i Storbritannien år 1975 väntas inflationen under
år 1984 att stabiliseras på nivån vid drygt 2% för Japan och för Storbritannien
stanna vid knappt 6%.

Diagram 2. Konsumentprisernas utveckling 1974—1984
25

Källor: OECD och rev. finansplan.

Japan

USA

Storbritannien

Västtyskland

Sverige

Japan

USA

Storbritannien

Västtyskland

Sverige

FiU 1983/84:40

Av diagram 2 framgår att prognosen för Sverige i den reviderade finansplanen
ger en inflationstakt på 6- 6,5% för år 1984, vilket alltjämt ligger
för högt om konkurrenskraften mot de stora industriländerna inte successivt
skall försämras.

När det gäller den totala sysselsättningsutvecklingen skiljer sig utvecklingen
i Japan och Förenta staterna markant från utvecklingen i Västeuropa
(se diagram 3).

Diagram 3. Total sysselsättningsutveckling 1974—1984

1974 = 100

122

117

112

107

102

h -

*•

—I— Japan

-B— USA

Storbritannien
-a— Västtyskland
-*— Sverige

Källor: OECD och rev. finansplan.

Medan den totala sysselsättningen i Förenta staterna ligger nära 20%
över 1974 års nivå har det totala antalet sysselsatta i Storbritannien och
Förbundsrepubliken Tyskland gått ned. År 1984 väntas sålunda den totala
sysselsättningen i Storbritannien ligga 6% under 1974 års nivå.

Motsvarande utveckling av arbetslösheten under den här betraktade
10-årsperioden framgår av diagram 4. Trots att tillväxttakten även i
OECD-länderna i Europa nu ökar fortsätter arbetslösheten under år 1984
att stiga för att under nästa år växa till rekordnivån 11,5% av arbetskraften.
Detta innebär en arbetslöshet i Västeuropa i slutet av år 1985 på nära
20 miljoner.

FiU 1983/84:40 21

Diagram 4. Årlig procentuell arbetslöshet 1974—1984

—I— Japan

-B- USA
—x— Storbritannien
—a— Västtyskland
♦ Sverige

1974 1976 1978 1980 1982 1984

Kullor: OECD och rev. finansplan.

Anmärkningsvärt är de sedan år 1980 ständigt stigande arbetslöshetstalen
i Förbundsrepubliken Tyskland.

Det finns, enligt utskottets mening, i dagsläget inga indikationer på att
högkonjunkturen kommer att brytas under år 1984. Osäkerheten om varaktigheten
i konjunkturuppgången är emellertid betydande. Redan i inledningen
av återhämtningsfasen utpekades höga realräntor, stigande dollarkurs,
den extremt svåra skuldsituationen i u-länderna och utformningen av
den ekonomiska politiken i främst de stora industriländerna, som orosmoment
som kan äventyra den fortsatta uppgången.

När det gäller den höga nivån på realräntorna i Förenta staterna har
dessa hittills inte verkat hämmande på investeringsutvecklingen. Det finns
emellertid risk för att det kraftiga underskottet i statsbudgeten i kombination
med en stigande efterfrågan på kredit kan markant höja räntenivån,
vilket kan bryta den nuvarande positiva investeringsutvecklingen.

I början av år 1984 fanns tendenser till en fallande dollarkurs. Därefter
har emellertid dollarkursen åter börjat stiga trots att den amerikanska
bytesbalansen uppvisar ett, även i ett historiskt perspektiv, stort underskott.
Osäkerheten om dollarkursens utveckling utgör ett av de mest
oroande dragen i det nuvarande konjunkturläget.

Utvecklingen i u-länderna har under år 1984 påtagligt förbättrats. Den
totala tillväxten i dessa länder väntas öka från ca 1 % år 1983 till 4% år

FiU 1983/84:40

1984, samtidigt som det samlade bytesbalansunderskottet reducerats kraftigt.
Men skuldsituationen är alltjämt mycket svår och kan bli ohållbar om
utvecklingen i Förenta staterna för med sig en stigande internationell
räntenivå.

En från en redan hög nivå stigande internationell räntenivå har också en
negativ påverkan på utvecklingen i Västeuropa. Men det bör framhållas att
den höga dollarkursen i det korta perspektivet är en fördel för Västeuropa
genom att de europeiska producenternas konkurrenskraft stärks och utgör
t. ex. till en del förklaringen till den nuvarande positiva utvecklingen av
Förbundsrepubliken Tysklands export.

För att den nuvarande positiva utvecklingen av Sveriges ekonomi skall
bestå är det av utomordentlig vikt att inte ytterligare handelshinder skapas.
Enligt utskottets uppfattning kan det dock inte uteslutas att de protektionistiska
tendenserna i såväl industriländerna som u-länderna förstärks
under de närmast kommande åren. Den höga dollarkursen med åtföljande
stora bytesbalansunderskott i Förenta staterna har inneburit stora påfrestningar
på vissa delar av den amerikanska industrin. En rad krav på skydd
mot utländsk konkurrens har framförts och i vissa fall åtföljts av handelsbegränsande
åtgärder.

1980-talets skuldkris och en befarad fortsatt låg tillväxt i industriländerna
kan ytterligare förstärka u-ländernas betalningsbalansproblem. Detta
ökar kraven på en ökad export till industriländerna men ger också incitament
till åtgärder för att hindra importen.

Utskottet gör den bedömningen att den internationella konjunkturen
under resten av år 1984 inte kommer att försämras. Om investeringarna
utvecklas positivt i främst de större industriländerna föreligger förutsättningar
för att högkonjunkturen kan vidmakthållas även under år 1985. Men
kvardröjande skillnader i tillväxttakten mellan Förenta staterna och Västeuropa
och osäkerhetsfaktorer vad gäller stabiliteten i världsekonomin,
som utskottet här redogjort för, inger redan i det korta perspektivet oro.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

År 1984 har inneburit en fortsatt positiv utveckling av den svenska
ekonomin som påbörjades under år 1983. Återhämtningen från krisåren
under böljan av 1980-talet är alltjämt till sin karaktär exportledd och
förväntas under andra halvåret av år 1984 förstärkas av en kraftig uppgång
i investeringarna.

Export- och importprognoserna pekar mot ett betydande överskott i
handelsbalansen. Det kan noteras att överskottet för årets första fyra
månader i handelsbalansen uppgicktill 9,8 miljarder kronor, som kan jämföras
med ett överskott på 3,8 miljarder under motsvarande period förra
året. 1 den reviderade finansplanen har bedömningen av bytesbalansens
saldo år 1984 ändrats från ett underskott på 5.2 miljarder kronor till ett
underskott på I miljard. Enligt utskottets mening är en ytterligare förbättring
av bytesbalansen möjlig.

Fil) 1983/84:40

I den reviderade finansplanen förutses den totala produktionstillväxten
innevarande år uppgå till 2.8%. Som framgår av tabell 2 är det utöver
förbättringen av den svenska exporten främst invesleringsprognosen som i
jämförelse med årets finansplan uppjusterats.

Tabell 2. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

	1983	Finansplan 1984	Rev. finansplan 1984
Privat konsumtion	-2.0	0.2	0,3
Offentlig konsumtion	1.0	0.9	1.0
Bruttoinvestering	-3,2	l.l	3.5
därav industri	-6.9	8.0	15.0
Lagerförändring	-0.3	1.7	1.2
Export	10.1	5,1	7.4
Import	-0.3	4,5	6.5
Bruttonationalprodukt	1,9	2.6	2,8
Bytesbalans (miljarder kronor)	-6.1	-5,2	-1

De totala investeringarna bedöms öka med 3.5% och industriinvesteringarna
med 15%. Det kan här nämnas att ett flertal senare publicerade
investeringsprognoser indikerar en ännu högre tillväxt. 11, ex. Industriförbundets
planenkät till de större företagen våren 1984 bedöms investeringarna
för hela industrin öka med 20-25%.

Industriproduktionen antas öka med nära 7 %. Förutom denna ökning av
tillväxten i industriproduktionen har även positiva förändringar i industrins
struktur ägt rum. Av diagram I på s. 19 framgår att industriproduktionen
först i slutet av år 1984 efter stagnationen i slutet av 1970-talet och början
av 1980-talet åter når 1974 års volym. Den genomsnittligt höga produktivitetsnivån
högkonjunkturåret 1974 dolde emellertid en industristruktur,
som var illa anpassad till förändringarna i såväl det inhemska som det
internationella marknadsläget.

Om utvecklingen vad gäller utrikeshandeln och investeringarna är positiv
så är emellertid inte, enligt utskottets mening, situationen på arbetsmarknaden
tillfredsställande. Det tar ofrånkomligen en viss tid innan den
omläggning av den ekonomiska politiken, som genomfördes år 1982, ger
positiva effekter på arbetsmarknaden. Av Industriförbundets tidigare
nämnda planenkät till de större företagen framgår dock att en utpräglad
brist på kvalificerad arbetskraft nu föreligger. Framför allt är bristen på
tekniker påtaglig. I jämförelse med år 1974 är denna brist i dagsläget
väsentligt mer accentuerad och av sådan omfattning att den kan verka
återhållande på den fortsatta produktionsuppgången.

Den senaste arbetskraftsundersökningen i april visar emellertid en ökning
av arbetslösheten med 15000 personer jämfört med förra året. Allvarligt
är också att även ungdomsarbetslösheten stiger trots ungdomslagen.

FiU 1983/84:40

Även om arbetsmarknadsläget kan väntas bli bättre under resten av år
1984 kan därför inte, enligt utskottets mening, den nuvarande situationen
på arbetsmarknaden accepteras. Ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser
i enlighet med vad regeringen nyligen föreslagit måste därför vidtas.

Den preliminära bedömning av avtalsutfallet år 1984, som görs av konjunkturinstitutet
i den reviderade nationalbudgeten, ger en lönekostnadsstegring
på ca 7,5 %. Detta innebär en ökning av lönekostnaderna som inte
gör det möjligt att pressa ned inflationstakten till 4% under loppet av
innevarande år. I den reviderade nationalbudgeten förutses under denna
förändrade förutsättning inflationstakten i stället stanna vid 5,2%.

Då även de avtal som slutits efter presentationen av den reviderade
finansplanen ligger klart över den nivå, som är förenlig med det uppställda
inflationsmålet, finns enligt utskottets mening risk för, om inga åtgärder
vidtas, att inflationstakten blir ännu högre än de beräknade 5,2 procenten.

De åtgärder som nu föreslås i den reviderade finansplanen syftar till att
ytterligare dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Det är svårt att i dagsläget
bedöma exakt vilka effekter dessa åtgärder kan få. Överslagsvis bör
lönekostnadsökningen stanna vid 7% 1983-1984 och inflationen under
loppet av år 1984 uppgå till 5%.

I motionerna 2941 (c) och 2956 (fp) kommenteras översiktligt de bedömningar
av utsikterna för år 1984 som redovisas i propositionen. Motionärerna
understryker att det uppställda inflationsmålet inte kan uppnås med
tanke på resultatet av pågående avtalsrörelse och att risk föreligger att
läget på arbetsmarknaden kan försämras.

Som framgått av vad utskottet anfört delar utskottet motionärernas oro
över den kommande pris-, kostnads- och sysselsättningsutvecklingen.

I motion 2933 (m) kommenteras mer ingående de prognoser som redovisas
i den reviderade finansplanen. I motionen framhålls att den totala
arbetslösheten i dag är högre än någonsin tidigare i svensk historia. Den
totala arbetslösheten uppgick, menar motionärerna, i mars till 8%. Denna
utveckling innebär att man praktiskt taget befinner sig på samma nivå som
genomsnittet för hela OECD-området. I moderata samlingspartiets sysselsättningsdefinition
ingår då inte de individer som fått arbete genom arbetsmarknadspolitiska
insatser. Dessa resulterar i, enligt motionärerna,
”konstlade arbetstillfällen”.

Utskottet vill framhålla att sysselsättningen är högre i dag än när den nya
regeringen tillträdde hösten 1982. 1 motion 2933 antyds att den sysselsättning
som skapas genom arbetsmarknadspolitiken är meningslösa terapiarbeten.
Utskottet tar emellertid avstånd från motionärernas nedvärdering
av det arbete som utförs som exempelvis beredskapsarbeten. Det är en
egendomlig tanke som motionärerna för fram, att de arbetstillfällen, som
prissätts på den reguljära arbetsmarknaden, genomgående är mer viktiga
och väsentliga för samhället än de som genomförs i offentlig regi. Utskottet

FiU 1983/84:40

vill emellertid framhålla, att det är till fördel om antalet personer sysselsatta
genom särskilda åtgärder - utbildning, beredskapsarbete, rekryteringsplatser
och ungdomslag — minskar. Detta är framför allt en fördel ur den
enskilda individens synvinkel, vars valfrihet på arbetsmarknaden då ökar,
men också av positiv betydelse för den ekonomiska utvecklingen om
industriproduktionen därigenom kan ökas. En eventuell minskning av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna blir avhängig i vilken takt efterfrågan
på arbetskraft på den öppna marknaden ökar.

Vad sedan beträffar den internationella jämförelsen av arbetslösheten
mellan olika länder bör enligt utskottets uppfattning stor försiktighet iakttagas.
Det kan t. ex. framhållas att andelen sysselsatta av den totalt tillgängliga
arbetskraften är väsentligt högre i Sverige och Danmark än vad
som gäller för övriga länder inom OECD-området. Detta kan innebära en
väsentlig underskattning av arbetslösheten i hela OECD-området jämfört
med Sverige och Danmark.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

1 propositionen anförs att lönekostnadsökningen 1984 riskerar att bli
större än vad som är förenligt med det av regering och riksdag uppställda
inflationsmålet.

För att begränsa kostnadstrycket och löneglidningen har regeringen
därför nyligen presenterat följande åtgärder:

- Ett allmänt prisstopp har införts fr. o. m. den 9 april.

- Hyresstopp införs under 1984.

- Höjda aktieutdelningar tillåts inte för 1984 års vinster.

- En likviditetsdeposition på 6% av lönesumman införs för näringslivet
(3% för kommunerna). Depositionen gäller för den delen av arbetsgivares
lönesumma som överstiger 20 milj. kr.

- En 3-procentig exportdeposition införs för skogsindustrin.

- Kontokortskrediterna till hushållen begränsas.

Utöver dessa åtgärder har regeringen uppmanat arbetsmarknadens
parter att genom förnyade överläggningar etablera sådana förutsättningar
för löne- och inkomstutvecklingen under år 1985 att det blir möjligt att
begränsa prisökningarna till nivån 3%.

I partimotionerna redovisas ställningstaganden till regeringens förslag
och alternativa förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

I moderata samlingspartiets motion 2933 hävdas att för att lösa både de
kortsiktiga stabiliseringsproblemen och de långsiktiga strukturfrågorna
fordras främst en kraftig bantning av utgifterna i stat och kommun. 1
motionen avvisas de kompletterande åtgärder, dvs. prisstopp, hyresstopp
m. m., som regeringen föreslår för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen.
Det alternativ som anges är ”kraftfulla besparingar”.

FiU 1983/84:40

Den stabiliseringspolitik som förordas i motion 2933 är enligt utskottets
mening ensidigt inriktad mot en minskning av budgetunderskottet utan
hänsyn till främst effekterna på sysselsättningen. Besparingar på nära 30
miljarder kronor räknat på helår föreslås i motionen. Utskottet avvisade
bestämt denna inriktning av finanspolitiken vid behandlingen av årets
budgetproposition (FiU 1983/84:25) och finner ingen anledning att nu
ändra ståndpunkt. Enligt utskottet är en sådan politik såväl fördelningspolitiskt
oacceptabel som stabiliseringspolitiskt ineffektiv - nettoeffekten på
budgeten av att man isolerat vidtar kraftiga nedskärningar av offentliga
utgifter är avsevärt mindre än den ursprungliga utgiftsminskningen. Som
framhölls i samma betänkande kan en nedskärning av den storleksordning
som anges i motionen leda till en mycket kraftig ökning av arbetslösheten.

Utskottet finner det också utmanande när kraven på nedskärningar av
denna omfattning kombineras med skattesänkningar som i stor utsträckning
gynnar de grupper i samhället som under senare år fått en betydande
förmögenhetsökning.

Motionärerna betraktar vidare regeringens uppmaning till förnyade
överläggningar mellan parterna på arbetsmarknaden i vad gäller löne- och
inkomstutvecklingen under år 1985 som en otillbörlig statlig inblandning i
avtalsrörelsen. Parterna måste ha full frihet att förhandla men ta ansvar för
konsekvenserna.

Förslaget i motionen att parterna på arbetsmarknaden skall ta hela
ansvaret för sysselsättningen förstärker intrycket av att motionärerna vill
lösa inflationsproblemet med hjälp av en hög arbetslöshet. Det bör också i
detta sammanhang framhållas att man i motion 2933 avvisar praktiskt taget
samtliga förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som föreslås i propositionen.

Effekterna av att låta parterna på arbetsmarknaden helt ta ansvar för
sysselsättningsutvecklingen kommenteras i motion 2956 (fp) på följande
sätt: "Problemet med modellen (att parterna skall ta ansvar för sysselsättningen)
är att de som får betala i form av arbetslöshet har små möjligheter
att påverka förhandlingarna. En mycket stor andel av de arbetslösa är
t. ex. oorganiserade. Det gäller bl. a. många kvinnor och ungdomar." I
motion 2956 (fp) framhålls att modellen från sociala utgångspunkter inte är
acceptabel.

Utskottet delar de här angivna synpunkterna som framförs i motion 2956
och vill bestämt avvisa en politik med den inriktning som redovisas i
motion 2933.

Att införa ett pris- och hyresstopp för att motverka inflationen påstås i
motionen vara en verkningslös åtgärd. Utskottet vill med anledning av
detta göra följande kommentar. De vidtagna åtgärderna utgör givetvis
ingen långsiktig lösning av inflationsproblemet. Detta har ej heller hävdats
i propositionen. Utvecklingen under år 1984 har inneburit att den importerade
inflationen blivit lägre och att produktiviteten utvecklats gynnsamt.

FiU 1983/84:40

Förutsättningarna för en sänkning av inflationstakten är därför relativt
goda. Men på grund av att den pågående avtalsrörelsen med stor sannolikhet
ger löneökningar som inte är förenliga med de uppsatta inflationsmålen
krävs åtgärder, som på kort sikt dämpar tendenserna till en ökning av
inflationstakten. Därutöver måste arbetsmarknadens parter ges erforderlig
tid att undersöka möjligheterna till ett samarbete som kan skapa bättre
förutsättningar inför 1985 års avtal. Detta är motiveringen till de av regeringen
nu vidtagna och i propositionen föreslagna åtgärderna.

I motion 2933 anförs vidare att utrymme för en livskraftig privat servicesektor
kan skapas genom en omstrukturering av den offentliga sektorn,
varvid dess monopol bör avskaffas och dess regleringar och byråkrati
minskas. Därigenom tryggas den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen,
menar motionärerna.

Utskottet har vid flera tillfällen och senast i betänkandet i anslutning till
budgetpropositionen (FiU 1983/84:25) uttalat att det finns vissa verksamheter
inom den offentliga sektorn sorn kan läggas på privata entreprenörer.
Utskottet har emellertid avvisat en långtgående privatisering av den offentliga
sektorn. Den offentliga sektorn erbjuder i dag ofta tjänster — av sociala
och fördelningspolitiska skäl — till kraftigt subventionerade priser. Påståendet
i motion 2933 att man genom en långtgående privatisering av det
offentliga tjänsteutbudet skulle kunna trygga den långsiktiga sysselsättningen
tycks bygga på förutsättningen att ett privatiserat tjänsteutbud till
mer marknadsmässiga priser leder till större efterfrågan på dessa tjänster
än om de produceras inom den offentliga sektorn. Utskottet delar inte
denna uppfattning.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motion 2933 yrkande 1.

1 såväl motion 2956 (fp) som i motion 2941 (c) förordas en stramare
finanspolitik innebärande större nedskärningar än vad regeringen föreslagit.
Även om de föreslagna utgiftsbegränsningama är mindre i motionerna
2956 och 2941 i jämförelse med de som föreslås i motion 2933, finns även
här risken enligt utskottets mening att negativa effekter på arbetsmarknaden
uppträder. Utskottet noterar emellertid med tillfredsställelse att man i
såväl motion 2956 som 2941 i stort ställer sig bakom propositionens förslag
att öka insatserna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att minska
arbetslösheten. Det bör dock nämnas att man i motion 2941 avvisar förslagen
i propositionen att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden.

I motion 2956 (fp) framhålls att löneavtalet inte är förenligt med den
nödvändiga dämpningen av inflationen. Regeringens åtgärdsprogram avvisas
emellertid. Åtgärder av typen pris- och hyresstopp samt kreditmarknadsregleringar
har aldrig tidigare lett till framgång och kommer inte att
göra det denna gång heller, heter det i motionen.

Utskottet kan emellertid inte finna att motionärerna anger något alternativ
till det föreslagna åtgärdsprogrammet. 1 motionen förs i stället en

FiU 1983/84:40

principiell diskussion, som utskottet i sig finnér intressant, om statsmakternas
ansvar för resultatet av kommande avtalsuppgörelser.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det inte är troligt att
enbart en stramare finanspolitik i nuvarande läge skulle dämpa prisstegringen.
Ytterligare nedskärningar i de offentliga utgifterna eller skattehöjningar
medför nämligen inte sänkta lönekostnader.

Med hänvisning till vad utskottet har anfört avstyrks motion 2956 yrkande
1.

Vad gäller motion 2941 (c) finns ej heller i denna motion något alternativt
förslag till åtgärder att dämpa inflationen och skapa bättre förutsättningar
för 1985 års avtalsrörelse. Av samma skäl som i motion 2956 avvisas
regeringens åtgärdsprogram.

De förslag regeringen presenterat för att hantera den aktuella situationen
som pris- och hyresstopp är erkänt illusoriska, sägs det i motionen. Däremot
anser motionärerna - i motsats till vad som sägs i motion 2933 (m) -att regeringens försök att uppnå samförstånd genom ”rundabordssamtal”
med arbetsmarknadens parter utgör ett lovvärt initiativ.

Motionärerna presenterar inte något eget förslag till ekonomisk-politiska
åtgärder trots att man t. ex. konstaterar att inflationen under loppet av år
1984 kommer att uppgå till 6-7 % och att arbetslösheten ligger på en alltför
hög nivå. Man hänvisar endast till tidigare framförda förslag till besparingar.
Motionärerna motiverar till och med sitt avslag till några av regeringens
arbetsmarknadspolitiska åtgärder med att deras politik skulle leda till en
lägre arbetslöshet. I motionen görs inte på något sätt troligt att en politik
huvudsakligen inriktad på att begränsa de offentliga utgifterna skulle kunna
bidra till att stimulera efterfrågan på arbetskraft. Visserligen torde, som
framgår av avsnittet om budgetpolitiken, den faktiska besparingseffekten
enligt utskottets bedömning vida understiga de effekter som uppges i
motion 2941 av de föreslagna åtgärderna. Utskottet finnér det emellertid
svårt att hysa någon tilltro till den i motion 2941 föreslagna inriktningen av
den ekonomiska politiken. Utskottet avstyrker därför motion 2941 yrkande
1.

I motion 2957 (vpk) framhålls att den nuvarande konjunkturuppgången
inte innebär att den kapitalistiska ekonomins problem är lösta. Regeringens
”tredje-väg-strategi” fungerar inte. Den nuvarande antiinflationspolitiken
måste ändra inriktning. Motionärerna menar att lönerna kan tillåtas
att öka på profiternas bekostnad. Vidare föreslås ett program i motionen
som bl. a. innebär ett genomförande av ett nationellt industriprogram,
planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn och en nationalisering av
banker och försäkringsbolag.

Motionärerna godtar emellertid med vissa invändningar regeringens åtgärdsprogram
för att i det korta perspektivet dämpa prisstegringarna.

Utskottet delar den oro för främst sysselsättningsutvecklingen som
framförs i motionen, om konjunkturförbättringen åter bryts och tenderar

FiU 1983/84:40

att ånyo gå över i en recession. Utskottet noterar att motionärerna accepterar
det åtgärdsprogram för att hindra en alltför kraftig prisstegring som
presenteras i propositionen. I motionen reses emellertid vissa invändningar
mot de i propositionen föreslagna likviditetsindragningarna. Dessa frågor
behandlas i finansutskottets betänkande FiU 1983/84:45.

När det gäller ställningstagandet till förslaget i motionen om den allmänna
inriktningen av den ekonomiska politiken vill utskottet anföra följande.

I motionen upprepas påståendet från motion 2455, som väcktes i anslutning
till budgetpropositionen, att lönerna kan höjas väsentligt utan att detta
leder till inflation. Utskottet tillbakavisade detta påstående (FiU
1983/84:25) med motiveringen att det samband som motionärerna förutsätter
råda mellan löner och priser ger en felaktig beskrivning av hur den
svenska ekonomin fungerar. Utskottet vill utöver detta tillägga att syftet
med att regeringen anger ett utrymme för de nominella löneökningarna är
inte att minska hushållens reallöner. 1 stället är åtgärden betingad av en
vilja att hålla tillbaka prisstegringar, vilket är enda sättet att skapa utrymme
för ökade reallöner åt hushållen.

Ett genomförande av den s. k. arbetsskapande politik som föreslås i
motionen skulle, som även framgår av utskottets ställningstagande till
budgetpolitiken, medföra ytterligare svåra påfrestningar på det redan ansträngda
budgetläget. Att sysselsättningseffekten därvidlag kan bli negativ
är uppenbart.

Även kritiken mot regeringens fördelningspolitik upprepas i motionen.
Utskottet finner heller ingen anledning att i detta fall ändra sitt ställningstagande
(FiU 1983/84: 25). Utskottet framhöll vid detta tillfälle att en expansion
av industrisektorn är ett villkor för att den återhämtning av den
svenska ekonomin som nu pågår inte skall avstanna.

Mot bakgrund av vad som här anförts avstyrker utskottet motion 2957
yrkande 1.

En avgörande förutsättning för att den positiva utvecklingen av den
svenska ekonomin skall fortsätta är att inflationstakten i ekonomin nedbringas
till högst samma nivå som i våra viktigaste konkurrentländer.
Utskottet vill betona att den svenska ekonomin i annat fall kommer att
ånyo förlora konkurrenskraft, vilket leder till lägre produktion och sysselsättning.
Även av fördelningspolitiska skäl är det nödvändigt att nedbringa
inflationstakten. 1 fjol antogs målet att inflationen i Sverige skulle begränsas
till 4% under loppet av 1984. Den ekonomiska politiken har i en rad
avseenden anpassats så att det skall vara möjligt att nå detta mål.

- Finanspolitiken har för 1984 givits en klart restriktiv inriktning. Den
efterfrågedämpande effekten beräknas till drygt 2% av BNP.

- Penningpolitiken är inriktad på att motverka en inflationsdrivande likvidisering
av ekonomin. Kreditexpansionen till allmänheten har begränsats

FiU 1983/84:40

till 4%. För att minska budgetunderskottets likvidiserande effekt har en
ökande del av statsskulden placerats utanför banksystemet och likviditetstillväxten
begränsats till ca 5% 1984, vilket är betydligt lägre än tidigare.

Det måste enligt utskottets mening stå helt klart att full sysselsättning är
det övergripande målet för regeringens ekonomiska politik. En förutsättning
för att detta mål skall kunna nås är att inflationen kan hållas nere.
Utskottet delar mot denna bakgrund regeringens uppfattning att målet bör
vara att under loppet av år 1985 begränsa prisstegringen till 3%.

En annan viktig förutsättning för att få till stånd en sysselsättningsökning
och en fortsatt expansion i industrisektorn är att bevara det nuvarande
höga vinstläget. De fördelningspolitiska konflikter detta för med sig är
helt uppenbara. Den ekonomiska politikens uppgift blir självfallet att på
bästa möjliga sätt kombinera åtgärder för en fortsatt kraftig expansion med
åtgärder som fördelar produktionsresultatet rättvist medborgarna emellan.
Utskottet noterar med tillfredsställelse de åtgärder som vidtagits. Här kan
nämnas höjningen av förmögenhetsskatten och skärpningen av reavinstsamt
vinstbeskattningen. Mot denna bakgrund skall även förslaget i proposition
1983/84:200 att införa stopp på höjd aktieutdelning ses.

Utskottet tillstyrker med det anförda de förslag till åtgärder som regeringen
lagt fram om pris- och hyresstopp, likviditetsindragningar och stopp
för höjda aktieutdelningar. Dessa åtgärder synes enligt utskottet vara väl
avvägda med hänsyn till behovet att dämpa pris- och kostnadsstegringarna
och bilda ett utgångsläge för en lugnare avtalsrörelse framöver. Vad gäller
frågan om likviditetsdepositioner och stopp för höjd aktieutdelning (prop.
200) vill utskottet hänvisa till betänkande FiU 1983/84:45.

Villkoren för bankernas kreditgivning

I motion 1080 (fp) anförs att för att främja nyföretagandet och även
underlätta för de existerande mindre och medelstora företagen är det
väsentligt att de regleringar som styr kredit- och kapitalmarknaderna mildras
och i vissa fall avskaffas. Ett exempel på vad som enligt motionärerna
bör kunna ske ganska snart är att medge större frihet för bankerna i fråga
om t. ex. räntesättning och amorteringstider.

När det gäller riksbankens styrning av bankerna har på senare år i ökad
utsträckning andra medel än regleringar kommit att tillämpas och gällande
regleringar har mjukats upp. Under 1983 ersattes sålunda ränteregleringen
och likviditetskvotssystemet med ränterekommendationer resp. utlåningsstyrning
genom rekommendationer. Bankerna erhöll härigenom en ökad
flexibilitet. Amorteringsvillkoren har över huvud taget inte varit reglerade
av riksbanken.

Även på kapitalmarknaden har inslaget av regleringar minskat. Emissionskontrollen
ändrades 1980 på så sätt att parterna på obligationsmarknaden
fick stor frihet att själva fastställa räntesatsen och övriga lånevillkor.
Basräntan för industriobligationer som fastställs av emissionsban -

FiU 1983/84:40

kerna utgör numera riktmärket på denna marknad. Många nya låneformer
har också tillkommit. De innebär i allmänhet att löptiderna förkortats och
att räntesättningen blivit rörligare.

Motionärernas önskemål torde således ha tillgodosetts av utvecklingen
på kreditmarknaden.

Motion 1080 yrkande 1 avstyrks därför.

Löntagarfonder

I partimotionerna 2933 (m) och 2956 (fp) väcks yrkanden med innebörd
att kollektiva löntagarfonder, som infördes enligt förslaget i proposition
1983/84:50, bör avskaffas.

1 motiveringarna till yrkandena upprepas de invändningar mot införandet
av löntagarfonder som framfördes i anslutning till riksdagens behandling
av proposition 1983/84:50. Motionärerna framhåller att kollektiva
löntagarfonder utgör ett hot mot vårt marknadsekonomiska system. Vidare
understryks att fonderna innebär att viljan och förmågan till investeringar,
risktagande och nyetableringar minskar hos både små och stora
företag.

Vid riksdagens ställningstagande för införandet av löntagarfonder i december
1983 framhöll utskottet (FiU 1983/84:20) bl. a. att fonderna oberoende
av kortsiktiga fluktuationer på börsen kommer att förse näringslivet
med ett stabilt utbud av riskvilligt kapital, som kan användas i de produktiva
och utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv. Utskottet betonade
att löntagarfondernas påverkan på ekonomin utgör en viktig förutsättning
för en höjning av investeringsnivån, en högre produktionstillväxt och
därigenom en tillfredsställande sysselsättningsutveckling för resten av
1980-talet.

Utskottet framhöll även att den kraftiga ökningen av företagens vinster
kan utgöra ett hinder för en effektiv stabiliseringspolitik. Stora vinstökningar
kan nämligen lätt skapa instabila förhållanden för lönebildningen
och påfrestningar på solidariteten mellan olika löntagargrupper. Åtgärder
för att göra löntagarna delaktiga i företagens samlade vinster i kombination
med ett ökat inflytande i företagen spelar därför, underströk utskottet, en
central roll när det gäller att genomföra en expansion under rättvisa fördelningspolitiska
former och för att överbrygga motsättningarna och därigenom
skapa förutsättningar för en återhållsam kostnadsutveckling.

Utskottet finnér ingen anledning att ändra sitt ställningstagande till införandet
av löntagarfonder. Utskottet avstyrker motionerna 2933 (m) yrkande
3 och motion 2956 (fp) yrkande 3.

Det reviderade budgetförslaget

Bild get utvecklingen 1983184 och 1984185

Beräkningarna av budgetunderskottets storlek för budgetåret 1983184
har successivt reviderats ned. I den av riksdagen fastställda statsbudgeten

FiU 1983/84:40

för innevarande budgetår angavs underskottet till drygt 90 miljarder kronor.
Framför allt till följd av de budgetförstärkande åtgärder som riksdagen
fattade beslut om under hösten 1983 kunde underskottet i årets budgetproposition
räknas ned till knappt 85 miljarder kronor. I det reviderade budgetförslaget
beräknas underskottet nu bli ca 78 miljarder kronor. Därefter
har RRV gjort en ny budgetprognos (nr 8) grundad på det faktiska utfallet
t. o. m. mars månad. I den anges det kassamässiga utfallet till 76 miljarder
kronor. Beaktas även riksgäldskontorets senaste prognos över kostnaderna
för statsskuldräntorna kan det slutliga budgetunderskottet för
1983/84 nu beräknas till 77 miljarder kronor.

Det i förhållande till statsbudgeten väsentligt förbättrade budgetsaldot
förklaras dels av ökade inkomster, dels av minskade utgifter. Av saldoförbättringen
på sammanlagt 12,9 miljarder kronor hänför sig 11,8 miljarder
kronor till inkomstförstärkningar föranledda av både aktiva åtgärder för att
öka inkomsterna och av bättre tillväxt i skatteunderlaget. Samtidigt har
statsutgifterna exkl. statsskuldräntorna, bl. a. som en följd av direkta utgiftsbegränsningar,
kunnat räknas ned med 7,0 miljarder kronor. Effekten
av denna besparing förtas emellertid delvis av att statsskuldräntoma nu
enligt riksgäldskontorets bedömning beräknas uppgå till ett 5,9 miljarder
kronor högre belopp än i statsbudgeten. Detta sammanhänger bl. a. med
kraftigt ökade valutaförluster vid inlösen av utlandslån och ökade emissioner
av långfristiga statsskuldväxlar, vars räntor betalas i förväg. Minskningen
av de samlade statsutgifterna begränsas därför till 1,1 miljarder
kronor.

Tabell 3. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83—1984/85

Miljarder kronor, löpande priser

	1982/83 Utfall	1983/84		1984/85
	Stats- budget	Nuv. beräkn.	Budget- prop.	Nuv. beräkn.
Inkomster	191,3	210,8	222,6	224,1	243,3
Utgifter exkl. statsskuldräntor	229,7	245,5	238,5	239,9	250,0
Statsskuld räntor	48,2	55,4	61,3	65,0	60,5
Kassamässigt budgetsaldo	-86.6	-90.1	-77.2	-80.8	-67,2

Även för budgetåret 1984/85 förutses ett i jämförelse med tidigare prognoser
kraftigt förbättrat budgetsaldo. En automatisk framskrivning av
förra årets långtidsbudget angav ett budgetunderskott för budgetåret
1984/85 på drygt 100 miljarder kronor. Redan i budgetpropositionen hade
emellertid detta saldo begränsats till 80,8 miljarder kronor. Nu uppskattas
underskottet till 67.2 miljarder kronor, vilket är en minskning med ytterligare
13,6 miljarder kronor.

FiU 1983/84:40

1 motionerna 2933 (m), 2941 (c) och 2956 (fp) hävdas att den redovisade
förbättringen är tillfällig och i huvudsak beror på att årets avtalsrörelse
givit större löneökningar än väntat. Jämförelse görs med förhållandena vid
mitten av 1970-talet då mycket höga löneavtal gav ökade skatteinkomster,
vilket tillfälligt minskade budgetunderskottet men senare visade sig förödande
för ekonomin. I motionerna 2933 och 2941 ifrågasätts också att
statsskuldräntorna för budgetåret 1984/85 justerats ned med 4,5 miljarder
kronor. Den aktuella uppgången i dollarkursen och räntenivån ger inte stöd
för en sådan åtgärd, framhåller motionärerna, som även påpekar att engångsförstärkningarna
nu ökar med ytterligare 3,1 miljarder kronor. Det
sist nämnda sägs i motion 2941 ha sin grund i bl. a. ändrade rutiner för
skatteinbetalningar.

Utskottet får för sin del anföra följande. Det är riktigt som framhålls i
några motioner att de extraordinära budgetförstärkningarna räknats upp
från 11,3 till 14,4 miljarder kronor. Detta förklaras bl. a. av att televerkets
inleveranser av överskott kommer att öka som en följd av försvarsuppgörelsen
samt av ändrat oljelagringsprogram, vilket ger betydande förstärkningar
på statsbudgetens inkomstsida. Såsom för övrigt också framgår av
propositionen kommer den tilltänkta samordningen av källskatt och socialavgifter
att ge en engångseffekt på statsbudgeten med 6,4 miljarder kronor.
Denna mycket betydande inkomstförstärkning har emellertid beaktats redan
i budgetpropositionen och påverkar således inte den nu aktuella saldojusteringen.
1 budgetpropositionen redovisades denna engångsinkomst på
budgetens utgiftssida som en minuspost under ”Tillkommande utgiftsbehov,
netto”. I det reviderade budgetförslaget har posten förts upp på
inkomstsidan, vilket medför att såväl de samlade inkomsterna som de
samlade utgifterna på statsbudgeten har justerats upp med 6,4 miljarder
kronor. Eftersom åtgärden var inberäknad redan i förslaget till statsbudget
för budgetåret 1984/85 inverkar förändringen i kompletteringspropositionen
inte på budgetsaldot.

Dollarkursens kraftiga fluktuationer samt ändrade kortfristiga dollarmarknadsräntor
utgör f. n. ett påtagligt osäkerhetsmoment vid beräkningen
av kostnaderna för statsskuldräntor. I de kalkyler som riksgäldskontoret
gjort och som ligger till grund för nedjusteringen med 4,5 miljarder
kronor återspeglar sig detta i att räntekostnaderna för utländska lån inte
har minskats utan höjts med 0,3 miljarder kronor. För kursförluster vid
förtida inlösen av utländska lån har dessutom avsatts ytterligare 1 miljard
kronor under posten ”Tillkommande utgiftsbehov, netto”. Budgetförstärkningen
till följd av de nya ränteberäkningarna begränsas därmed till
3,5 miljarder kronor. Räntebesparingen görs på den inhemska marknaden
där det förbättrade upplåningsläget väntas minska räntekostnaderna med 5
miljarder kronor. Detta förklaras av det väsentligt lägre budgetunderskottet,
sänkt ränta på inhemska statspapper samt ett förväntat minskat utnyttjande
av statsskuldväxlar. Vid beräkningen har beaktats att det kassamäs3
Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 40

FiU 1983/84:40

siga budgetunderskottet till en del förklaras av extraordinära budgetförstärkningar
som endast i begränsad utsträckning reducerar ränteutgifterna
under budgetåret 1984/85.

Den vid sidan härav viktigaste förklaringen till att budgetläget förbättrats
sedan i januari står enligt utskottets mening att finna i en snabbare
tillväxt i den reala ekonomin. Denna uppgång är större än man tidigare
hade anledning att räkna med. 1 det korta perspektivet förstärks därvid
budgeten genom att statens inkomster ökar mer än dess utgifter. Budgetförbättringen
är alltså framför allt betingad av den ekonomiska återhämtningen
och har inte, såsom hävdas i de borgerliga partimotionerna, sin
huvudsakliga grund i en inflationistisk uppgång till följd av att årets avtalsrörelse
givit större löneökningar än väntat.

Effekterna av årets avtalsrörelse inverkar i endast mindre utsträckning
på den redovisade saldoförbättringen. 1 budgetpropositionen grundades
inkomstberäkningarna på antagandet att lönesumman skulle öka med
6,5% mellan 1983 och 1984 och med 5,5% mellan 1984 och 1985. I den nu
aktuella inkomstberäkningen har det förstnämnda löneantagandet justerats
upp med hänsyn till förändringar i lönenivåer och sysselsättning. 1 stället
för en uppgång på 6,5% mellan 1983 och 1984 räknar man nu med att
lönesumman skall öka med ca 8%, varav dock 1 procentenhet är en effekt
av ökad sysselsättning. Därigenom ökar statsinkomsterna med ca 3,9
miljarder kronor.

Utskottet har i det föregående anslutit sig till regeringens bedömning av
det ekonomiska läget och finner med hänsyn härtill inte anledning att
ompröva de beräkningar som ligger till grund för statsbudgetens inkomster.
Utskottet kommer på sedvanligt sätt att senare framlägga ett särskilt
betänkande om beräkningen av inkomster på statsbudgeten för nästa budgetår.
På motsvarande sätt kommer utskottet också att avge särskilda
betänkanden över utgifterna på statsbudgeten samt över statsskuldräntorna
under budgetåret 1984/85. Utskottet hänvisar i dessa frågor till de
aktuella betänkandena.

Långtidsbudgeten

I långtidsbudgeten kartläggs vilka statsfinansiella konsekvenser som
uppkommer under en femårsperiod till följd av redan fattade beslut och
gjorda åtaganden. Syftet med denna typ av framskrivning är att visa hur
budgeten utvecklas om inte några nya utgift såtaganden görs och om skatteoch
avgiftsregler inte ändras.

Årets långtidsbudget, som omfattar perioden 1984/85-1988/89, är utformad
enligt två alternativ. I det ena alternativet - kallat lågalternativet —
antas löner och priser öka med 5 % resp. 3 % årligen fr. o. m. 1985. Räntenivån
antas sjunka successivt för att under slutåret uppgå till 7 %. I det
andra alternativet - högalternativet - ökar både löner och priser med 8%
per år samtidigt som räntan antas ligga kvar på 13% nivå under hela
perioden.

FiU 1983/84:40

Diagram 5. Budgetunderskott budgetåren 1978/79—1988/89

Miljarder

kronor

140-

LB - Högalternativ

130 -

120- ■

110--

100-

90-

“■»LB - Lågalternativ

70-

50 •

Budgetår

1978/79

1980/81

1982/83

1988/89

1984/85

1986/87

Källa: Rev. finansplan

1 lågalternativet, sorn alltså grundar sig på en ekonomi i tillväxt, ökar
underskottet i statsfinanserna under femårsperioden från 67 till 76 miljarder
kronor. Mätt som andel av BNP motsvarar detta en i det närmaste
oförändrad nivå. I högalternativet med utebliven tillväxt ökar däremot
budgetunderskottets andel av BNP kontinuerligt från 8,6% till 12,7% vid
periodens slut.

Utskottet har vid upprepade tillfällen varnat för den fara som ligger i
automatiken med vilket statsskuldräntorna ökar. Eftersom dessa hittills
ökat snabbare än statsinkomsterna har successivt en allt större andel av
inkomsterna behövt avdelas för att betala räntor. Statsskuldräntorna har
nu vuxit så mycket att de motsvarar praktiskt taget hela budgetunderskottet.
Bryts inte detta mönster hamnar man till slut i ett läge där statsskuldräntorna
överstiger de samlade statsinkomsterna. Självfallet är en utveckling
i den riktningen helt oacceptabel. Den måste brytas.

I jämförelse med de framskrivningar som gjordes i förra årets långtidsbudget
har statsskuldräntornas andel av inkomsterna för budgetåret
1984/85 minskat från 30 till 25 %.

Fil) 1983/84:40

Samtidigt får man emellertid genom årets långtidsbudget ånyo bekråftat
att aktiva åtgärder erfordras inom ramen för en fortsatt mycket stram
finanspolitik för att de positiva effekterna av en sådan minskning skall
kunna vidmakthållas. Även i det mycket gynnsanna lågalternativet ökar
nämligen under femårsperioden statsskuldräntornas andel av inkomsterna
med 7% till 32% trots att budgetunderskottet exkl. statsskuldräntor förutses
bli ersatt av ett överskott.

Tabell 4. Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lägalternativet

Löneökning 5% och prisstegring 3% per år. Räntenivån sjunker successivt lill 7%
1988/89.

	1984/85	1985/86	1986/87	1987/88	1988/89
Inkomster	243,3	243.3	249,3	260,4	274,4
Utgifter exkl. statsskuldräntor	249,0	242.1	247,5	254,4	261.2
Budgetsaldo exkl. statsskuldräntor	- 5,7	1.2	1.8	6.0	13.2
Statsskuldräntor	61,5	73,0	77.0	82.0	88.0
Budgetsaldo	-67.2	-71.8	-75.2	-76.0	-74.8
% av BNP	8.6	8.7	8.7	8.4	7.9

Källa: Rev. finansplan

Årets långtidsbudget visar också mycket klart hur pass avhängigt budgetsaldots
utveckling är av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Höga
pris- och löneökningar och därmed åtföljande högt ränteläge leder till ett
kraftigt ökat budgetunderskott även utan nya utgiftsåtaganden. En mer
balanserad utveckling med tillväxt i ekonomin ger däremot under i övrigt
samma betingelser ett i stora drag nominellt sett oförändrat saldo.

Även för saneringen av statsfinanserna är det sålunda av helt avgörande
betydelse att inflationen och räntenivån kan pressas tillbaka. Löneavtalen
för 1984 har hamnat på en nivå som med följdverkningar in i 1985 riskerar
att leda till en försvagad konkurrenskraft och åter ökat inflationstryck.
Utskottet ser med mycket stor oro på denna utveckling. I likhet med
regeringen anser emellertid utskottet att det ännu är för tidigt att dra
bestämda slutsatser som skulle motivera omedelbara budgetpolitiska initiativ
för budgetåret 1984/85. Om emellertid tendensen blir bestående och
löneutvecklingen för 1985 skulle hamna på en nivå som inte är förenlig med
fortsatt samhällsekonomisk balans, ser utskottet det som ofrånkomligt
med en väsentligt stramare finanspolitik. I ett sådant läge blir kraftfulla
budgetpolitiska åtgärder oundvikliga.

Ytterligare en slutsats som utskottet drar av långtidsbudgeten är att en
gynnsamt utvecklad samhällsekonomi inte ensam förmår att lösa budgetproblemen.
Behovet av att föra en fortsatt, mycket stram budgetpolitik
kommer sålunda att kvarstå med oförändrad styrka.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att inte ens i långtidsbudgetens
lågalternativ ligger budgetunderskottet kvar på en nivå som långsiktigt
är förenlig med kravet på samhällsekonomisk balans. Detta förutsätter,

FiU 1983/84:40

vilket utskottet framhöll senast i samband med behandlingen av budgetpropositionen
(FiU 1983/84:25), att det statliga budgetunderskottet, mätt
som andel av BNP, med nödvändighet måste successivt minska under en
följd av år.

Riktlinjer för budgetregleringen

Såsom framgår av långtidsbudgeten är möjligheten till framgång med
budgetpolitiken direkt avhängig den ekonomiska politikens resultat. Långsiktigt
är regeringens budgetpolitik inriktad på att sanera statsfinanserna så
att de kommer i balans med samhällsekonomin som helhet. Minskade
budgetunderskott skall uppnås genom att kombinera åtgärder som främjar
ekonomisk tillväxt och sänkt inflation med direkta budgetförstärkningar.

Den grundläggande utgiftsprövningen är utomordentligt restriktiv. I
princip medges inga nya utgifter som inte kan finansieras inom ramen för
redan existerande program. Samtidigt har åtgärder vidtagits för att avindexera
utgiftsprogram. En snabb neddragning av företagsstöd och företagssubventioner
har också haft gynnsam effekt på statsbudgeten. Till
bilden hör vidare en mer medveten statlig kassahållning, där staten systematiskt
söker vinna ränteintäkter genom att begränsa kredittider och snabbare
kräva in utestående fordringar m. m. Sammantaget medför detta
betydande inkomstökningar för staten.

Den stramare prövning av statsutgifterna som regeringen nu tillämpar
har redan börjat ge resultat. För 1984 förutses sålunda en kraftig minskning
av statsutgifterna exkl. statsskuldräntor. I reala termer väntas dessa minska
med drygt 3,5 %. Inkluderas även räntorna blir resultatet att de samlade
statsutgifterna detta år ligger kvar på i stort sett oförändrad real nivå
samtidigt som BNP ökar med 2.8%.

I motion 2933 (m) redovisas ett budgetalternativ som i grunden skiljer sig
från regeringens. Motionärerna hävdar att den mycket höga offentliga
utgiftsandelen och budgetunderskottet innebär en fara, både för de offentliga
finanserna och för hela den svenska ekonomin. En minskning av
utgiftsnivån är därför nödvändig, anser motionärerna, som ånyo för fram
de besparingsförslag som man väckte i januari i anslutning till budgetpropositionen.
Dessa förslag innebär att mycket långtgående utgiftsbegränsningar
på inemot 1/10 av de egentliga statsutgifterna kombineras med
betydande skattesänkningar. Enligt motionärernas egna uppskattningar
skulle deras alternativ ge ett underliggande budgetunderskott som är 12
miljarder kronor lägre än det regeringen föreslår.

De nedskärningar som därvid förordas berör praktiskt taget samtliga
huvudtitlar, dock ej försvarsdepartementets, och inriktas bl. a. på u-landsbiståndet,
på sjuk- och föräldraförsäkringen, på vuxenutbildningen, på
livsmedelsstödet, på arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska stödformer
samt på olika statsbidrag till kommunal verksamhet. Budgetför -

FiU 1983/84:40

stärkningar på inemot 4 miljarder kronor under budgetåret 1984/85 förutsätts
kunna uppnås genom utförsäljning av statliga bolag och delar av
affärsverken.

Utskottet har i avsnittet om den ekonomiska politiken redovisat vilka
negativa återverkningar som skulle uppkomma för såväl sysselsättning
som samhällsekonomi, om motionärernas förslag till utgiftsbegränsningar
förverkligades. Dessa konsekvenser, liksom de fördelningspolitiskt mycket
utmanande effekterna av motionärernas förslag till skattesänkningar,
utgör grunden för utskottets avstyrkande av deras förslag till inriktning av
den ekonomiska politiken. Utskottet kan av samma skäl inte tillstyrka
motionärernas förslag till allmänna riktlinjer för budgetregleringen.

I motion 2941 (c) hänvisas till det budgetförslag som motionärerna
tidigare lagt fram och som med hänsyn till senare vidtagna förändringar
innebär att de enligt egna beräkningar redovisar ett budgetsaldo, som är 9
miljarder kronor lägre än regeringens. Ett centralt mål för motionärerna är
att det strukturella budgetunderskottet skall avvecklas under 1980-talet.
Detta skall ske genom kraftigt minskade offentliga utgifter. Skattehöjningar
är däremot inte någon framkomlig väg för att sanera statsfinanserna.

Motionärernas budgetalternativ innefattar besparingar inom sjukförsäkringen,
pensionssystemet och bostadssektorn samt minskade statsbidrag
till arbetslöshetskassor och kommunal barnomsorg liksom indragen kommunal
beskattningsrätt av juridiska personer. Det innebär vidare bl. a. att
skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopas, att bostadslånesystemet
lyfts ut från statsbudgeten tidigare än beslutat och att statliga företag
säljs ut till ett värde motsvarande ca 2 miljarder kronor. Motionärerna
förespråkar också införandet av s.k. privata investeringskonton som ett
sätt att stimulera sparandet.

Redan i samband med behandlingen av budgetpropositionen ifrågasatte
utskottet storleken på de besparingar som motionärerna tillgodoräknade
sig i sitt budgetalternativ. Besparingseffekten var kraftigt överdriven och
skulle enligt utskottets bedömning sannolikt helt förtas, om man också
beaktade det mycket omfattande skattebortfall som uppkommer vid ett
införande av privata investeringskonton. Konsekvenserna härav hade motionärerna
inte tagit hänsyn till i sina beräkningar.

När nu motionärerna med hänvisning till dessa beräkningar hävdar att
de kan redovisa ett 9 miljarder kronor lägre budgetunderskott än regeringen,
ökar detta inte tilltron till deras budgetalternativ. Utskottet anser
alltjämt att det finns en betydande skillnad mellan vad motionärerna anger
att man uppnår med sin politik och vad man faktiskt föreslår.

Utskottet har i det föregående påtalat vikten av att budgetunderskottet
framdeles reduceras. Besparingsarbetet kan emellertid inte ses isolerat
utan måste hela tiden bedrivas i samklang med andra ekonomisk-politiska
åtgärder och anpassas till de förutsättningar omvärlden ger oss.

FiU 1983/84:40

Utskottet avstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
föreslås i motion 2941 (c) yrkande 2.

I motion 2956 (fp) framhåller motionärerna att de står fast vid de besparings-
och skattesänkningsförslag som de redovisat i sitt tidigare framlagda
budgetförslag för 1984/85. Detta alternativ har vissa gemensamma beröringspunkter
med centerpartiets budgetförslag men skiljer sig samtidigt i
andra avseenden från detta. Så t. ex. förespråkar båda partierna slopad
skattereduktion för fackföreningsavgifter samt besparingar inom sjukförsäkringen.
pensionssystemet och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassor.
Å andra sidan är folkpartiet ensamt om att föreslå att kvarvarande
livsmedelssubventioner på mjölk slopas. Folkpartiet har också en annan
syn på hur familjepolitiken och skattepolitiken bör utformas.

Motionärerna uppger att deras ursprungliga budgetförslag gav en saldoförbättring
som var mellan 12 och 13 miljarder kronor bättre än regeringens
på helår räknat. Med hänsyn till senare inträffade förändringar har saldoförbättringen
nu justerats ned, men fortfarande är enligt motionärerna
deras budgetförslag drygt 10 miljarder kronor starkare än regeringens på
helår räknat.

Regeringens budgetförslag avser budgetåret 1984/85. Flera av de förslag
som motionärerna för fram kommer inte att få fullt genomslag under detta
budgetår. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att, som
motionärerna gör, ställa sin på helår grundade besparingseffekt mot regeringens
budgetförslag. När motionärerna ursprungligen lade fram sitt budgetförslag
utgick de från att ungefär hälften av den uppgivna helårseffekten
på 12-13 miljarder kronor skulle infalla under budgetåret 1984/85. Utskottets
då gjorda beräkningar bekräftade i stort detta påstående. Enligt dessa
kunde den varaktiga besparingseffekten under 1984/85 uppskattas till 4,5
miljarder kronor och engångseffekten till mycket grovt räknat 2 miljarder
kronor.

Med hänsyn till senare inträffade förändringar bör dessa värden nu
justeras ned i ungefär den omfattning som motionärerna själva anger. Kvar
blir därvid en besparingseffekt, som i jämförelse med regeringens nu
aktuella budgetförslag är väsentligt mycket mindre än den som anges i
motionen.

I motionen anförs i sakfrågan inget nytt som föranlett utskottet att
ompröva sin tidigare redovisade inställning till motionärernas budgetalternativ.
Utskottet avstyrker därför de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motion 2956 (fp).

I motion 2957 (vpk) förespråkas en utbyggnad av den offentliga sektorn
för att på så sätt snabbt ge fler människor arbete och komma till rätta med
sysselsättningsproblemen. En sådan utbyggnad fordrar, framhåller motionärerna,
en budgetpolitik som inte gör det statliga budgetunderskottet till
den stora fixpunkten för den ekonomiska politiken. Förvisso måste det

Fil! 1983/84:40

hushållas effektivt med de offentliga medlen, anser motionärerna. De
påpekar dock samtidigt att en minskning av budgetunderskottet inte är ett
självständigt centralt mål. En tillväxtbefrämjande politik leder enligt deras
mening automatiskt till minskade budgetunderskott.

De ökade insatserna skall finansieras genom en väsentligt skärpt beskattning
av stora förmögenheter. Denna vad motionärerna kallar räfst och
reduktion innebär bl. a. att omsättningsskatten på aktiehandeln skall höjas
från 1 % till 10% och att en engångsskatt skall tas ut på stora förmögenheter,
motsvarande minst 10% av förmögenhetsvärdet överstigande 500000
kr. Därigenom blir det enligt motionärerna också möjligt att påbörja en
avveckling av mervärdeskatten på livsmedel.

Utskottet kan för sin del inte dela motionärernas lättsinniga syn på
budgetproblemen. När en framgångsrik ekonomisk politik och förbättrad
konjunktur ger utdelning i form av ökade statsinkomster eller minskat
utgiftstryck, måste det tillskott detta ger odelat nyttjas för att stärka
statsfinanserna. Nya reformer och satsningar måste finansieras fullt ut
genom en neddragning av redan existerande program eller annan omfördelning.
Motionärernas budgetalternativ skulle leda till att budgetsaldot för
1984/85 försämrades högst väsentligt, eftersom de föreslagna skattehöjningarna
inte ger ett tillräckligt tillskott till statsinkomsterna och endast i
begränsad utsträckning får genomslag under detta år.

Utskottet kan med hänsyn härtill inte tillstyrka vad som anförs i motion
2957 om riktlinjer för budgetregleringen.

Utskottets syn på budgetpolitiken kan sammanfattas på följande sätt.
Behovet av att föra en stram budgetpolitik kvarstår med oförändrad styrka.
Den inriktning på budgetpolitiken som föreslås i kompletteringspropositionen
är väl avvägd i detta avseende. Utskottet har därför inte funnit
anledning att nu överväga ytterligare besparingar.

Långtidsbudgeten visar emellertid att det under de kommande åren
föreligger behov av fortsatta besparingsinsatser, om budgetunderskottet
skall bringas ned på en nivå som är förenlig med samhällsekonomisk
balans. Med hänsyn härtill kan det finnas skäl att studera de besparingsförslag
som förs fram i motionerna. Utskottet konstaterar att någon större
parlamentarisk enighet inte uppnåtts kring de enskilda förslagen. I de tre
motionerna 2933 (m), 2941 (c) och 2956 (fp) är endast ett begränsat antal
förslag gemensamma. Dit hör dock slopandet av skattereduktionen för
fackföreningsavgiften. Förslagen i de tre motionerna är i övrigt i stor
utsträckning sinsemellan mycket olika. Inte ens valet av besparingsområden
överensstämmer. Utskottet ser med oro på möjligheterna att åstadkomma
en bred uppslutning kring de åtgärder som det enligt utskottet vore
önskvärt att vidta under de närmaste åren.

Såsom tidigare understrukits måste ansträngningarna i fortsättningen
inriktas på att successivt begränsa budgetunderskottets andel av BNP.

FiU 1983/84:40

Detta krav får inte undanskymma att full sysselsättning utgör ett övergripande
mål för den ekonomiska politiken. Förstärkningen av statsfinanserna
måste kombineras med åtgärder som bidrar till att främja tillväxten i
ekonomin.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att hittills tillämpade riktlinjer
för budgetpolitiken bör utgöra grunden för det fortsatta besparingsarbetet.
Såsom framgår av propositionen innebär detta att utrymme för
särskilt angelägna reformer måste skapas genom neddragning av annan
verksamhet. Det innebär att kraven på fortsatt rationaliserings- och omprövningsarbete
på de statliga myndigheterna ligger fast. Ett fortsatt omprövnings-
och rationaliseringsarbete i syfte att hålla tillbaka utgiftsökningarna
måste också bedrivas i andra former, exempelvis genom kommittéväsendet,
av statskontoret och riksrevisionsverket samt inte minst av regeringskansliet.
Dessa riktlinjer innebär slutligen också att ansträngningarna
att begränsa utgiftsautomatiken måste drivas vidare med kraft liksom
arbetet med att förbättra den statliga kassahållningen.

Besparingsarbetet bör enligt utskottets mening dessutom ges en sådan
inriktning att näringslivets och de enskilda medborgarnas behov av stabila
spelregler i möjligaste mån tillgodoses. I överensstämmelse med vad som
har skett under de senaste åren bör man eftersträva att motverka tillkomsten
av nya utgifter genom att tillämpa en mycket stram och systematisk
utgiftsprövning i den grundläggande budgetberedningen.

Vad föredraganden anfört i propositionen om utnyttjandet a v finansfullmakten
och övriga av riksdagen lämnade konjunktur- och arbetsmarknadspolitisk!
betingade bemyndiganden föranleder inget särskilt uttalande från
utskottets sida. Utskottet tillstyrker att en motsvarande finansfullmakt om
2500 milj. kr. lämnas för budgetåret 1984/85. Riksdagens bemyndigande
bör, som föredraganden begär, omfatta även ett särskilt tidigareläggningsbidrag
till affärsverksinvesteringar, som annars finansieras utanför statsbudgeten.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2933 yrkande 1,
1983/84:2941 yrkande 1, 1983/84:2956 yrkande 1 och

1983/84:2957 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition
1983/84:150 bilaga I moment 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande villkoren för bankernas kreditgivning
att riksdagen avslår motion 1983/84: 1080 yrkande 1,

FiU 1983/84:40

3. beträffande löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:2933 yrkande 3 och
1983/84:2956 yrkande 3.

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2933 yrkande 2,
1983/84:2941 yrkande 2, 1983/84:2956 yrkande 2 och

1983/84:2957 yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition
1983/84:150 bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1983/84:150 bilaga 1 moment 18,

6. beträffande finansfullmakt

att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1984/85,
om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet
med vad som förordats i proposition 1983/84:150 bilaga 1
moment 9 intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.

Stockholm den 24 maj 1984

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande'. Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m). Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s). Lennart Blom (m).
Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m). Rolf
Rämgård (c). Torsten Karlsson (s). Hugo Hegeland (m). Gunnar Nilsson i
Eslöv (s) och Hans Petersson i Hallstahammar (vpk).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m). Nils Åsling (c). Lennart Blom (m).
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Internationell
bakgrund'' och pås. 30 slutar med ”FiU 1983/84:45" bort ha följande
lydelse:

Den internationella utvecklingen

Sedan slutet av år 1982 har en klar uppgång skett i den internationella
konjunkturen. 1 framför allt Nordamerika är produktionsökningen f. n.

FiU 1983/84:40

mycket stark. Den genomsnittliga tillväxten mellan 1983 och 1984 väntas
där bli ca 5 %.

Utvecklingen i Nordamerika har givit kraftig draghjälp till de västeuropeiska
industriländerna. Tillväxten väntas dock stanna vid ca 2 %, vilket
är avsevärt lägre än i hela OECD-området, där produktionsökningen beräknas
bli ca 4 % under innevarande år.

Trots den gynnsamma konjunkturutvecklingen är arbetslösheten fortsatt
hög. I Västeuropa är ca 20 miljoner människor utan arbete, och trots en
snabb minskning i USA är antalet arbetslösa fortfarande stort.

Utvecklingen i Europa präglas av att vissa länder har djupgående strukturproblem
med bl. a. stora budgetunderskott. Bland dessa länder har dock
några med stort utrikeshandelsberoende haft en mer positiv utveckling
mellan 1983 och 1984 på grund av den uppåtgående konjunkturen. Det är
framför allt exportutvecklingen som bidrar till detta.

Det hot som oron på arbetsmarknaden ute i Europa utgör är en fara för
den pågående konjunkturförbättringen. Detta gäller framför allt metallstrejken
i Västtyskland som direkt och indirekt kan skada återhämtningen i
hela Västeuropa. Genom att bl. a.leverantörer till den europeiska bilindustrin
direkt drabbas är risken stor att strejken snabbt orsakar produktionsstörningar
och permitteringar.

Även för u-länderna har möjligheterna att ta del i den ekonomiska
återhämtningen förbättrats. Den samlade tillväxten kan väntas öka från ca
1 % 1983 till ca 4 % i år. Detta förutsätter dock att stigande dollarkurs och
räntor inte förvärrar den internationella skuldkrisen.

För 1985 och därefter är den internationella bilden avsevärt mer osäker.
Mot senare delen av 1985 och under 1986 finns en påtaglig risk att konjunkturen
vänder nedåt. Räntorna i USA kan fortsätta att stiga som en följd av
det stora budgetunderskottet där. De strukturella problemen i många industriländer
riskerar att dämpa och förkorta konjunkturuppgången. Tilltagande
protektionism kan försämra utvecklingen av världshandeln. Det
stora antalet u-länder och östländer med finansiella problem utgör dessutom
fortfarande ett hot. Det finns med andra ord en påtaglig risk att
tillväxten i världsekonomin avtar, vilket skulle få allvarliga återverkningar
inte minst på sysselsättningen. Det är mot denna bakgrund som den svenska
ekonomiska politiken skall diskuteras.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Den uppåtgående internationella konjunkturen har medfört att även
utvecklingen i Sverige har blivit bättre än tidigare. 1980-talets första år
utmärktes av efterkrigstidens längsta och djupaste lågkonjunktur och utvecklingen
därefter beror i hög grad på den internationella draghjälpen. De
kortsiktiga effekterna av devalveringarna 1981 och 1982 har således inneburit
en klar ökning av den svenska exporten. I detta avseende företer
bilden i Sverige stora likheter med vad som har hänt i andra små utrikeshandelsberoende
länder.

FiU 1983/84:40

Utskottet anser att regeringen i kompletteringspropositionen ger en alltför
positiv bild av de framtida tillväxtmöjligheterna. Det finns anledning att
notera hur mycket av tillväxten under 1983 och innevarande år som beror
på speciella faktorer, dvs. kombinationen av devalvering och internationell

konjunkturförbättring. Detta visas i Bidrag till BNP-tillväxten procentenheter	nedanstående tablå.
	1983	1984
Från utrikeshandeln	3,1	0,5
Från inhemsk efterfrågan	-0,8	2,3
BNP-tillväxten	2,3	2.8

Den svaga importökningen 1983 berodde bl. a. på sjunkande konsumtion,
investeringar och lager. I alla dessa avseenden väntas en ökning 1984,
varför också importen kommer att öka kraftigare. I komplétteringspropositionen
har t. ex. både import- och exportprognoserna reviderats upp sedan
i januari med i det närmaste lika mycket. Utrikessektorns bidrag till produktionstillväxten
har därmed bara ökat svagt.

Samtidigt konstaterar utskottet att konjunkturuppgången i Sverige denna
gång är svagare än vid de två senaste uppsvingen. 1972/73 och 1978/79
(se diagram). Detta gäller både industriproduktion, investeringar och sysselsättning.
Exportutvecklingen är något bättre än under 1978 men sämre
än 1972.

Utskottet vill särskilt peka på den sämre utveckling av sysselsättning
och arbetslöshet som framgår av diagrammet. För att varaktigt kunna
uppnå en förbättring av sysselsättningsläget krävs framför allt att den
svenska inflationstakten dämpas till en nivå i paritet med den internationella.
Speciellt prisstegringstakten i Västtyskland bör vara ett riktmärke,
eftersom Västtyskland är svensk industris viktigaste konkurrentland.

Enligt vissa beräkningar har timlönekostnaden i svensk industri i förhållande
till västtysk industri ökat med nära 12 % sedan devalveringen 1982.
Sedan 1980 har de svenska lönekostnaderna ökat 17 % mer än i Västtyskland,
vilket med hänsyn tagen till produktivitetsförändringar innebär att
endast c^l % återstår av den förbättring av de svenska relativkostnaderna
som devalveringarna medfört. Om skillnaden i löneökningstakt mellan
Sverige och Västtyskland består kan hela konkurrenskraftsförbättringen
vara uppäten om ett till två år.

Vid regeringsskiftet 1982 var inflationen såväl i Sverige som i hela
OECD-området på väg ner. Den svenska inflationen låg under 8 % vilket
var ungefär lika med genomsnittet inom OECD. Sedan dess har inflationen
fortsatt att minska i våra konkurrentländer medan den ökat i Sverige. F. n.
är prisstegringstakten utomlands ca 5 % medan den i Sverige envist håller
sig kring 9 %.

FiU 1983/84:40

Diagram

Utåt» Index

Industriproduktion

Ttatxl vxportvolym

78 120

110

82 US'

10S

103

100

73.3

78i2 79.4 78i2 75.4

82i2 83i4 8212 I3t4

ArtetxlOehet 1

Brutto lnv—f ringer

104

102

100

72.1

73.1

78.2 80.1 78.2 79.4

82.2 84.1 12.2 83.4

* Kär ingår iven personer warn omfatta* av mgdonelagen.

Utvecklingen av några ovttrala ekonomiska variabler vid de tre senaste

konjwkturuppgångama. •

Kvartalsvis säsongakorrigerad volymutveckling.

Källa. SCB.

Den socialdemokratiska regeringen inledde med en mycket expansiv
finanspolitik. De offentliga utgifterna sköt kraftigt i höjden. Trots stora
skattehöjningar ökade budgetunderskottet från 67 miljarder kronor 1981/82
till ca 87 miljarder kronor för budgetåret 1982/83. För innevarande budgetår
liksom för nästa budgetår väntas det underliggande budgetunderskottet
ligga på drygt 80 miljarder kronor. Detta innebär dessvärre inte något
trendbrott, utan beror på att underskottet tilläts öka så dramatiskt förra
budgetåret, på att underskottet "automatiskt” krymper något genom den
bättre tillväxten, på de stora lönekostnadsökningarna samt på att räntorna
på statsskulden på grundval av de förhållanden som rådde tidigare i år
förmodats bli lägre.

FiU 1983/84:40

De strukturella problemen kvarstår

Utskottet konstaterar att några ekonomisk-politiska åtgärder som skulle
kunna lösa de underliggande strukturproblemen i svensk ekonomi knappast
har vidtagits sedan regeringsskiftet. Den frist som den kraftiga devalveringen
och den internationella konjunkturuppgången gav har inte utnyttjats
till att angripa de höga lönekostnadsökningarna, den stela lönestrukturen
och de stora problemen i den offentliga sektorn. Utskottet vill därför
varna för att regeringen underlåter att vidtaga nödvändiga åtgärder bara
därför att det ser ut som om utvecklingen har vänt åt rätt håll. Utskottet
erinrar om t. ex. den kortsiktigt positiva effekt på budgetsaldot som de
extrema lönehöjningarna medförde vid mitten av 1970-talet. Den står i
bjärt kontrast till de starkt negativa effekter på konkurrenskraft, produktion
och sysselsättning som kostnadskrisen medförde på längre sikf. Det
finns en risk att den nuvarande utvecklingen får likartade negativa konsekvenser.

Utskottet konstaterar att flera utredningar som presenterats under våren
påvisat att de ekonomiska problemen i svensk ekonomi varken är lösta
eller kommer att lösas automatiskt vid stigande tillväxt. Utskottet vill
särskilt framhålla den analys som långtidsutredningen (LU 84) presenterat.

Enligt LU 84 krävs det framför allt en avsevärd minskning av prisstegringstakten
och en reducering av budgetunderskottet för att nå det s.k.
balansalternativet, som leder till samhällsekonomisk jämvikt år 1990. Prisoch
löneökningarna måste bli väsentligt lägre än under 70-talet. Dessutom
bygger analysen på att minskningar av de offentliga utgifterna görs under
de närmaste åren med ca 6 miljarder kronor per år. Utskottet konstaterar
således att LU 84 förespråkar en stramare finanspolitik än den som f. n.
förs. I själva verket förefaller pris- och löneutvecklingen under 1983 och
1984 närmast sammanfalla med det s. k. referensalternativet i LU 84. Detta
leder på sikt till lägre tillväxt, kraftigt stigande budgetunderskott och
inflation samt en oacceptabelt hög arbetslöshet.

Även av de kalkyler som presenteras i långtidsbudgeten drar utskottet
slutsatsen att utvecklingen f. n. är på väg åt fel håll. Inte ens i lågalternativet
- där priser och löner antas stiga med blygsamma 3 resp. 5 % - sker
någon markant förbättring av budgetunderskott, tillväxt och sysselsättning.
I det s. k. högalternativet sker däremot en kraftig försämring. Sålunda
ökar budgetunderskottet till ca 140 miljarder kronor om några år. I detta
alternativ stiger både priser och löner med 8 % per år, vilket motsvarar
ungefär den nuvarande utvecklingen.

Utskottet anser att båda dessa kalkyler, liksom även den senaste OECDrapporten
över Sverige, tydligt pekar på behovet av en stramare finanspolitik
med minskningar i de offentliga utgifterna som den enda långsiktigt
fungerande strategi som kan leda till samhällsekonomisk balans.

FiU 1983/84:40

Kniven på den ekonomiska politiken

För det första måste de offentliga utgifterna reduceras. Utskottet anser
att en förhållandevis större del av den enligt LU 84 nödvändiga anpassningen
bör ske i nuvarande goda konjunkturläge. En minskning av budgetunderskottet
med ca 10 miljarder kronor genom besparingar bör därför
snarast sättas in. Det är annars stor risk att ännu stramare finanspolitik
kommer att krävas vid en senare tidpunkt, och då i ett mycket sämre
internationellt konjunkturläge. Effekterna på sysselsättningen skulle då bli
starkt negativa. Utskottet anser att det vore oförsiktigt att nu bedriva en
sådan ekonomisk politik att Sverige går in i en kommande konjunkturavmattning
med ett underliggande budgetunderskott på över 80 miljarder
kronor, vilket skulle göra det näst intill omöjligt att bedriva en aktiv
konjunkturpolitik.

Av största betydelse är att få ner inflationstakten. För att klara reallöner,
konkurrenskraften och hindra en godtycklig inkomstomfördelning
är det därför nödvändigt med en stramare finanspolitik.

Utskottet anser också att en minskning av de offentliga utgifterna och
budgetunderskottet är nödvändig, för att dämpa inflationen och inflationsförväntningarna,
liksom för att förhindra en explosiv ökning av räntebetalningarna
på statsskulden.

För det andra kan ytterligare skattehöjningar inte accepteras. Skattepolitiken
måste inriktas på sådana förändringar av skattesystemet att enskilda
människors och företags vilja att arbeta, spara, investera och ta risker
stimuleras i stället för att motverkas. Dessutom måste förenklingar genomföras
så att skattesystemet blir överblickbart, förutsebart och förståeligt
även för vanliga skattebetalare och inte bara för experter.

För det tredje måste de kollektiva löntagarfonderna avskaffas. Utskottet
föreslår i annat sammanhang att den lagstiftning som berör dessa upphävs.

För det fjärde slutligen bör den ekonomiska politiken på ett flertal
områden inriktas på att bevara och stärka marknadsekonomin. Denna är
enligt utskottets mening i flera avseenden överlägsen andra ekonomiska
system. Inget annat system ger konsumenterna det avgörande inflytandet
över vad som skall produceras. Inget annat system ger beslutsfattarna i
företagen så goda signaler om produktions- och avsättningsmöjligheter och
därmed om vilka satsningar som kan ge upphov till lönsam produktion.
Inget annat system ger som det decentraliserade beslutsfattandet i marknadsekonomin
ett sådant skydd mot felsatsningar. Den mångfald marknadsekonomin
bygger på är i sig också en förutsättning för pluralism på
andra samhällsområden.

Utskottet anser att det inom ramen för en sådan önskvärd förstärkning
av marknadsekonomin är lämpligt att särskilt betona åtgärder för att förbättra
arbetsmarknadens och kapitalmarknadens funktionssätt. Det är
t. ex. anmärkningsvärt att ett stort antal företag trots den höga arbetslösheten
upplever svårigheter att rekrytera vissa typer av utbildad personal.

Fil) 1983/84:40

Utskottet noterar att flaskhalsproblem av denna art tenderar att uppkomma
allt tidigare i konjunkturuppgångarna. En lösning av detta problem
ställer stora krav på utformningen av skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken
liksom på förändringar av lönestrukturen.

Den övergripande ekonomiska politiken bör kombineras med en näringspolitik
särskilt inriktad på de mindre och medelstora företagen, en
regionalpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas och en
arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar att komma in
på arbetsmarknaden. Att de små och medelstora företagen arbetar under
goda förutsättningar är viktigt eftersom sysselsättning inom den privata
sektorn främst uppkommer i dessa företag. Detta kräver emellertid en
politik som karaktäriseras av generositet och inte misstänksamhet gentemot
företagsamheten.

En förstärkning av marknadsekonomin ställer också krav på förändringar
inom den offentliga sektorn. Där finns inte bara ett underskottsproblem
utan också ett effektivitets- och valfrihetsproblem. Dessa problem angrips
enligt utskottet bäst genom att det införs mer av konkurrens inom den
offentliga sektorns verksamhetsområden. Inom den kommunala sektorn
bör effektiviteten kunna ökas genom bl. a. större inslag av anbudsförfarande
och privata entreprenader. Utskottet anser därför att det är väsentligt
att privata initiativ uppmuntras inom områden som hittills huvudsakligen
förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.

Omprövning av offentliga tjänsters organisation och finansiering minskar
inte bara budgetunderskottet utan ökar även utrymmet för privata
initiativ. Omstruktureringen av den offentliga sektorn kan således skapa en
livskraftig privat servicesektor som genom sin expansion kan positivt
påverka den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen.

Utskottets konkreta ställningstagande i fråga om den ekonomiska politikens
inriktning utmynnar i ett krav på en minskning av budgetunderskottet
med ca 10 miljarder kronor. Enbart genom en sådan politik är det möjligt
att varaktigt nedbringa inflationstakten till den nivå som råder i våra
viktigare konkurrentländer. Enbart genom en sådan politik i nuläget kan vi
undvika massarbetslöshet och mycket hög inflation i framtiden.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att den typ av regleringsåtgärder
som regeringen föreslagit - prisstopp, likviditetsindragningar, exportavgifter
m. m. - varken är önskvärda eller ägnade att minska inflationen.

I motion 2957 (vpk) föreslås en långtgående socialistisk politik med
nationellt industriprogram som huvudinslag. Dessutom förordas en omläggning
av finanspolitiken i expansiv riktning. Utskottet avvisar bestämt
en sådan inriktning av den ekonomiska politiken. Motion 2957 yrkande 1
avstyrks sålunda.

FiU 1983/84:40

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84: 150 bilaga 1 moment 1 och motion 1983/84: 2957 yrkande
1 samt med anledning av motionerna 1983/84:2933 yrkande 1,
1983/84:2941 yrkande 1 och 1983/84:2956 yrkande I godkänner
vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till
känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”1 motion"
och på s. 30 slutar med ”FiU 1983/84:45” bort ha följande lydelse:

1 motion 2957 (vpk) framhålls att den nuvarande konjunkturuppgången
inte innebär att motsättningar i den moderna kapitalismen som framkallar
dess djupgående långsiktiga kristendenser är upplösta. Detta kräver avgörande
förändringar av hela det ekonomiska systemet. Regeringens ”tredjeväg”-strategi
är inriktad mot att få kapitalismen att fungera. Den angriper
icke grunderna för krisen. Den är i allt väsentligt begränsad till en konjunkturpolitik
som leder till att de bestående maktförhållandena konserveras.
Även regeringens s. k. antiinflationspolitik har denna innebörd. Den reducerar
i väsentligt inflationens orsaker till lönerna, vilket är en borgerlig
klassposition som grovt förenklar och förfalskar verkligheten.

De av regeringen förordade åtgärderna för att på kort sikt minska prisstegringarna
kan få en fördelningspolitiskt acceptabel verkan om regeringen
frångår sin strävan att utöva press mot de lönearbetandes krav på att
återställa de stora reallöneförluster som varit verklighet i flera år. Motionärerna
kan därför med vissa invändningar och kvalificerande förslag godta
regeringens åtgärdsprogram för att i det korta perspektivet dämpa prisstegringarna.

Utskottet finner att motionärerna på ett riktigt sätt anger det breda
orsakssammanhang som ligger bakom inflationen. Det går att öka lönerna
på profiternas bekostnad utan att detta behöver leda till inflation. Det bör
framhållas att de senaste årens utveckling har varit den rakt motsatta.
Profiterna har ökat på lönernas bekostnad och likväl har vi haft inflation.
Inflationen har egentligen varit ett medel i denna omfördelningsprocess,
som reflekterar styrkeförhållandena mellan klasserna och underlättas av
transnationalisering, monopolisering och de kapitalistiska ekonomiernas
alltmer spekulationsinriktade och parasitära karaktär.

4 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 40

FiU 1983/84:40

Utskottet menar att det nu finns utrymme för att de arbetande skall
kunna ta tillbaka en del av det de förlorat i reallöner under de närmast
föregående åren. Statens auktoritet skall inte i denna fördelningskamp
ställas på kapitalets sida. Tendenser till antifacklig inkomstpolitik måste,
enligt utskottet, bestämt tillbakavisas.

Med dessa reservationer och med instämmande i att de av regeringen
föreslagna likviditetsindragningarna bör ändras i enlighet med vad motionärerna
anför, kan utskottet acceptera regeringens åtgärdsprogram för att
hindra en alltför kraftig prisstegring. Detta åtgärdsprogram behandlas mer
utförligt i finansutskottets betänkande FiU 1983/84:45.

I motionen betonas att kapitalismen med stor sannolikhet kommer att
förorsaka en cyklisk nedgång om ett eller ett par år, en nedgång som kan få
än allvarligare följder för sysselsättningsläget. Utskottet delar denna motionärernas
analys och oro. Därför bör enligt utskottet den arbetsskapande
politik som motionärerna förordar godkännas av riksdagen.

Utskottet delar också motionärernas kritik av den förda s. k. fördelningspolitiken.
Trots att kapitalinkomster och spekulationsinkomster ökat
lavinartat har detta inte tillnärmelsevis haft en motsvarighet i investeringstaktens
eller industrisektorns totala utveckling. Den syn som företräds i
borgerliga kretsar och i förvånansvärt hög och entydig grad hos regeringen,
att detta gödande av rikt folk är nödvändigt för den ekonomiska
utvecklingen, är således inte riktig. Det är i grunden fel att landets ekonomiska
utveckling medför att den ena klassen berikar sig på andra. Detta
fördjupar klassamhällets orättvisor och cementerar dess maktstruktur.

Utskottet delar helt motionärernas syn på behovet av att den ekonomiska
politiken inordnas i ett strategiskt perspektiv. Det måste utvecklas en
strategi mot hela processen av transnationalisering, mot att så mycket av
den pågående vetenskapligt tekniska omvälvningen används för destruktiva
ändamål och för militär upprustning liksom för att skapa ytterligare
sociala klyftor och degradera arbetet och de arbetandes roll. De strategiska
huvudmålsättningarna som motionärerna anger bör enligt utskottet bestämma
den ekonomiska politikens inriktning. Dessa är

1. att säkra ett nationellt oberoende och en ram för en självständig
ekonomisk politik och motverka transnationalisering och de transnationellt
verkande finansimperiernas inflytande över ekonomin,

2. att bekämpa den långsiktiga tendensen till en växande reservarmé av
arbetslösa och undersysselsatta och erövra full sysselsättning som tryggar
allas rätt till ett meningsfullt arbete,

3. att hindra en fortsatt försvagning av lönarbetarnas ställning i samhället,
att stoppa tendenserna till ökad segregation och att minska klassklyftorna
och med målsättningen att avskaffa klassamhället,

4. att genomgripande demokratisera samhället genom att erövra storkapitalets
nyckelpositioner och därmed skapa ett ökat folkligt inflytande över
landets ekonomi och utveckling,

FiU 1983/84:40

5. att ge den tekniskt-vetenskapliga omvälvningen - och särskilt den
”nya” elektroniken - en demokratisk karaktär ägnad att främja jämlikhet,
social rättvisa och de arbetandes överblick och kontroll över sin arbetssituation,

6. att försvara den offentliga samhällsverksamheten mot kapitalistisk
privatisering, vilken främjar den sociala segregationen, men samtidigt utveckla
en offentlig verksamhet som befrias från förmynderi och stelbenthet,
som bygger på folkligt inflytande och kontroll, som befordrar
rättvisa och effektivt gagnar medborgarna.

Utskottet delar motionärernas mening om hur denna inriktning bör se ut.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1983/84:2933
yrkande 1, 1983/84:2941 yrkande 1 och 1983/84:2956 yrkande I
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2957 yrkande 1
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Löntagarfonder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”1 partimotionerna"
och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

I partimotionerna 2933 (m) och 2956 (fp) väcks yrkanden med innebörd
att kollektiva löntagarfonder, som infördes enligt förslaget i proposition
1983/84: 50, bör avskaffas.

En varaktig expansion inom näringslivet måste enligt utskottets uppfattning
bygga på en politik som syftar till att stärka marknadsekonomin.
Införandet av kollektiva löntagarfonder är ett hot mot vårt nuvarande
ekonomiska system. Löntagarfonderna innebär att vi successivt avlägsnar
oss från marknadsekonomin. Fonderna bygger på en tilltro till centralplanering
och socialism.

Löntagarfonderna är inte i något avseende ett medel för att nå de mål
som löntagarfonderna enligt socialdemokraterna syftar till att förverkliga.
Stärkt löntagarinflytande, jämnare förmögenhetsfördelning, tryggade pensioner
m. m. uppnås inte med löntagarfonder. 1 stället innebär fonderna att
makten och ägarinflytandet i näringslivet kommer att koncentreras till
centrala, anonyma, kollektivt ägda fonder.

Fil) 1983/84:40

Det är efter årets avtalsrörelse uppenbart att löntagarfonderna inte heller
bromsade löneökningarna i år trots att regeringen angav detta som ett
huvudmotiv för fondernas införande. Investeringsuppgången och kapacitetsutbyggnaden
kommer dessutom att bromsas genom löntagarfondernas
genomförande. Fondernas existens innebär att företagens långsiktiga investeringar
sjunker. Satsningar på nya produkter och nya produktionsanläggningar
minskar eller flyttas utanför Sveriges gränser.

Utskottet anser att de kollektiva löntagarfonderna måste avvecklas så
snart som möjligt. Moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
har tillsammans tillsatt en gemensam arbetsgrupp som skall förbereda
avvecklingen av de kollektiva löntagarfonderna. Vid en riksdagsmajoritet
för de tre partierna efter 1985 års val kommer fonderna att avvecklas
fr. o. m. den 1 januari 1986.

En avvecklingsplan är nödvändig när fonderna har hunnit etablera sig på
marknaden. Än så länge är detta dock inte fallet. Fonderna har inte hunnit
köpa några aktier och de har heller inte hunnit bygga upp någon administration.
Riksdagen bör därför nu besluta att upphäva lagstiftningen om
löntagarfonderna.

Utskottet tillstyrker därför motion 2933 (m) yrkande 3 och 2956 (fp)
yrkande 3.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2933 yrkande 3
och 1983/84:2956 yrkande 3 antar i bilaga till detta betänkande
intagna förslag till

1. lag om upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt,

2. lag om ändring i lagen (1983:1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),

3. lag om ändring i lagen (1983: 1089) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,

4. lag om ändring i lagen (1983:1090) om ändring i uppbördslagen
(1953:272),

5. lag om ändring i lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

6. lag om ändring i lagen (1983:1105) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),

7. lag om upphävande av lagen (1983:1092) med reglemente för
allmänna pensionsfonden,

8. lag om upphävande av lagen (1983:1093) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring,

9. lag om upphävande av lagen (1983: 1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385).

FiU 1983/84:40

10. lag om upphävande av lagen (1983: 1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—
1984 till försäkringen för tilläggspension.

4. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegelund
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Budgetutvecklingen
1983184" och på s. 41 slutar med "grundläggande budgetberedningen"
bort ha följande lydelse:

Budget utvecklingen

I kompletteringspropositionen görs ett stort nummer av att det kassamässiga
budgetunderskottet för 1984/85 nu beräknas till drygt 67 miljarder
kronor i stället för över 80 miljarder kronor i januari och att det underliggande
underskottet minskar från 92 miljarder kronor till 82 miljarder.

Utskottet får för sin del anföra följande. Det är riktigt som framhålls i
motion 2933 (m) att bakom denna tillfälliga förbättring döljer sig en utveckling
som med all sannolikhet kommer att göra läget än mer besvärligt om
några år. Huvudförklaringen är nämligen en bättre tillväxt av skatteunderlaget
till följd av att lönenivåerna för 1983 och löneökningarna för 1984 har
skrivits upp. Till en mindre del beror förbättringen på att lönesumman ökar
som följd av att sysselsättningen mätt i antal timmar justerats upp något.
Den genomsnittliga arbetstiden har ökat. Ökade löner innebär att inkomstskatt,
moms, arbetsgivaravgifter m.m. omedelbart ger större skatteintäkter.

Denna förbättring har enligt utskottet samma karaktär som 1976, då de
mycket höga löneavtalen tillfälligt minskade budgetunderskottet. Det
strukturella budgetunderskottet fanns då hela tiden kvar men doldes tillfälligt
av de ökade skatteinkomster som följde på de alltför höga löneavtalen
under åren dessförinnan. Den löneökningstakt som så småningom visade
sig så förödande för ekonomin fick således först till effekt att krisen i
statsfinanserna skyldes över.

Rent teoretiskt skulle det vara möjligt att helt avveckla budgetunderskottet
på mycket kort sikt om lönerna höjdes med 35—40%. Men därefter
skulle budgetunderskottet öka till svindlande nivåer som en följd av att
tillväxten kraftigt skulle avta.

En andra orsak till att budgetsaldot minskar är av tillfällig natur. De
extraordinära budgetförstärkningarna räknas upp med 3,1 miljarder till
hela 14,4 miljarder för 1984/85.

För det tredje ökar statsinkomsterna från juridiska personer till följd av
den högre lönsamheten i företagen.

FiU 1983/84:40

En fjärde orsak är att prognosen för statsskuldräntoma minskas med 4,5
miljarder kronor. Regeringen hoppas på en sänkt doliarkurs och att den
inträffade nedgången i räntenivån skall bli bestående. På båda dessa punkter
går dock utvecklingen för närvarande i rakt motsatt riktning.

Det är i detta sammanhang centralt att skilja mellan en minskning av
budgetunderskottet genom utgiftsnedskärningar och en minskning genom
stora löneökningar, engångsförstärkningar m. m. Det är i det första fallet
man får dämpande effekter på pris- och lönestegringstakten och bestående
effekter på budgetunderskottet. Den underskottsminskning som nu kan
registreras är emellertid ett exempel på det senare fallet.

I ett längre perspektiv är endast det underliggande underskottet intressant.
Effekterna av engångsförstärkningarna faller bort. För innevarande
budgetår redovisas ett underliggande budgetsaldo på drygt 85 miljarder
kronor att jämföras med knappt 82 miljarder kronor för det kommande
budgetåret. Att det verkliga budgetsaldot minskar med endast ca 3 miljarder
i en uppåtgående konjunktur visar enligt utskottets mening att
underskottet är strukturellt betingat.

Utskottet anser att det är utomordentligt farligt att gå in i en kommande
konjunkturnedgång med ett underliggande underskott på drygt 80 miljarder
kronor. I en konjunkturnedgång ökar underskottet automatiskt. Därför är
det så viktigt att vi minskar utgifterna nu.

Långtidsbudgeten

Långtidsbudgeten arbetar denna gång med två alternativ. Det första,
”lågaltemativet”, innebär en lönestegring och inflationstakt på 5% resp.
3% årligen fr. o. m. 1985. Räntenivån sjunker i detta fall successivt för att
slutåret uppgå till 7%. Trots att detta alternativ innebären reallöneökning
på 2% per år och därmed en snabbt växande skattebas ligger det kassamässiga
budgetsaldot kvar på 75 miljarder kronor budgetåret 1988/89. Det
underliggande saldot stannar på en i stort sett oförändrad nominell nivå om
82 miljarder kronor. Det betyder att inte ens vid en mycket gynnsam
ekonomisk utveckling försvinner budgetunderskottet av sig självt.

I det andra alternativet, ”högalternativet”, stiger lönerna och inflationen
med 8% årligen. Räntenivån antas ligga på 13%. I detta alternativ
försämras budgetsaldot successivt för att slutåret uppgå till över 136 miljarder
kronor. I kompletteringspropositionen konstateras helt riktigt att
löneutvecklingen för 1984 i stort sett ligger i nivå med högalternativet. Med
anledning av detta sägs i propositionen: ”Om den fortsatta utvecklingen
skulle leda till att pris- och löneutvecklingen även för 1985 ligger på en
långsiktigt alltför hög nivå, skärps kraven på finanspolitiken väsentligt.
Kraftfulla budgetpolitiska åtgärder blir i en sådan situation oundvikliga.”
Utskottet menar att kraftiga besparingar redan nu är nödvändiga för att
pris- och kostnadsutvecklingen skall kunna kontrolleras.

Långtidsbudgeten visar att det inte bara av konjunkturpolitiska skäl är

FiU 1983/84:40

väsentligt att spara i statsutgifterna. Även av strukturella skäl är det
nödvändigt att det statsfinansiella saneringsarbetet omedelbart inleds, om
vi skall kunna komma in i en god ekonomisk utvecklingsbana.

Årets långtidsbudget visar som tidigare långtidsbudgetar att budgetproblemen
inte löser sig av sig själva ens vid en mycket god ekonomisk
utveckling. Inte ens i ”lågalternativet” minskar underskottet under femårsperioden.
Statsskuldräntornas andel av statsinkomsterna ökar i detta
alternativ med 7% till 32% trots att budgetunderskottet exklusive statsskuldräntor
förutses bli ersatt av ett överskott.

Utskottet vill dessutom understryka föredragandens uppfattning att ett
lägre budgetunderskott i sig utövar en dämpande inverkan på pris- och
kostnadsutvecklingen. Ett högre underskott leder däremot till högre inflationstakt.
Utskottet finnér det anmärkningsvärt att regeringen inte drar
några slutsatser av dessa samband vad gäller inflationsbekämpningen.

Riktlinjer för budgetregleringen

Avsaknaden av utgiftsnedskärningar är enligt utskottets mening en mycket
allvarlig brist i regeringens budgetpolitik. Den mycket höga offentliga
utgiftsandelen och budgetunderskottet innebär en fara, både för de offentliga
finanserna och för hela den svenska ekonomin. Som framgår av
långtidsbudgeten följer en sanering av statsfinanserna ingalunda automatiskt
på en återställd ekonomisk tillväxt. Underskottet kommer att fortsätta
att stiga när de tillfälliga budgetförstärkningarna ebbar ut. Utskottet
anser därför att utgiftsnedskärningar måste genomföras även av strukturella
skäl. Det nuvarande konjunkturläget innebär att besparingar kan genomföras
utan att efterfrågan blir alltför låg. En minskning av utgiftsnivån är
nödvändig för att trygga sysselsättningen på sikt.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 2933 (m) att
besparingar på nästan 24 miljarder kronor bör genomföras för budgetåret
1984/85. Av dessa är ca 5,5 miljarder kronor av tillfällig natur. För helår
uppgår dessa besparingsförslag till nästan 29 miljarder kronor.

Storleken på de föreslagna utgiftsnedskärningarna innebär inte bara att
budgetunderskottet kan krympa utan även att ett utrymme för skattesänkningar
skapas. De skattesänkningar som föreslås i motion 2933 (m) på 5,7
miljarder kronor för budgetåret och ca 11 miljarder kronor på helår är
enligt utskottets mening angelägna att genomföra. Det skulle innebära att
det underliggande underskottet blir ca 12 miljarder kronor lägre än det som
regeringen redovisat. För det kassamässiga budgetunderskottet blir effekten
ca 18 miljarder kronor.

Utskottet beklagar att den budgetpolitik som sammanfattas i följande
tabeller inte kunnat genomföras tidigare. I det nuvarande konjunkturläget
är en minskning av budgetunderskottet väl motiverad. Utskottet förordar
därför att de utgiftsnedskärningar och skattesänkningar som föreslås i
motion 2933 genomförs.

FiU 1983/84:40 56

Tabell A

Besparingar enligt moderata samlingspartiets förslag
	Budgetåret 84/85	Helår 85
	milj. kr.	milj. kr.
U trikesdepartemtet	630	630
Socialdepartementet	3 116	3 116
Kommunikationsdepartementet'	2060	2060
U tbildningsdepartementet	1 148	1 148
Jordbruksdepartementet2	870	870
Arbetsmarknadsdepartementet	3036	3036
Bostadsdepartementet3	4 UK)	5 150
Industridepartementet4	4 842	4 892
Kommunsektorn
Minskade statsbidrag till kommunerna	2272	4 544
Sänkning av kommunernas skatteunderlag
från juridiska personer till 0%	1200	2400
	23 274	27846
Summa
Minskade skatteintäkter lill följd av
ändringar i vissa försäkringssystem	-900	-900
	22374	26946
Summa
Minskade statsskuldräntor (12%)	1 300	1900
Nettobesparingar	23674	28846

1 Av beloppet utgör I 180 milj. kr. tillfälliga besparingar.

2 Av beloppet utgör 400 milj. kr. tillfällig besparing. 285 milj. kr. utgörs av minskade
statliga åtaganden på det skogspolitiska området till följd av föreslagen sänkning av
skogsvårdsavgiften med motsvarande belopp.

3 Av beloppet utgör 650 milj. kr. tillfällig besparing.

4 Av beloppet utgör 3 355 milj. kr. tillfälliga besparingar.

Tabell B

Skattesänkningar enligt moderata samlingspartiets förslag

	1984/85	Helår
Inkomstskatteskala, slopad skattereduktion
för fackavg. m. m. för 1985	1000	2 250
Borttagande av hyreshusavgift och video-
skatt	1200	1 390
Sänkt löneskatt (2%)	2 500	5 000
Sänkt förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt
(1982 års nivå)	175	350
Borttagande av tillfällig förmögenhetsskatt	270	0
Återinfört skattefondssparande	—	400
Återinförd lindring av dubbelbeskattning
av aktieutdelning	-	250
Borttagande av omsättningsskatt på aktier	540	540
Reavinstbeskattningen på aktier sänks till
ursprunglig nivå	—	100 -1000
Skogsvårdsavgift sänks till 0,3 %	-	285
Avskaffad förmögenhetsskatt på arbetande
kapital i småföretag	-	100
Återinfört FOU-avdrag	-	200
Totalt	5 685	10865-11765

FiU 1983/84:40

Utskottets uppfattning är att stora utgiftsnedskärningar är fördelningspolitiskt
riktiga. Sparar vi, kan vi sänka skatterna, vilket ökar hushållens
möjligheter att leva på sina inkomster. På så vis kan bidragsberoendet
minska. Fördelningskonflikten mellan privat och offentlig sektor - mellan
löneökningar och offentliga utgifter för transfereringar och konsumtion —
tycks regeringen omedveten om.

Utgiftsnedskärningar innebär också att vi lånar mindre från våra barn
och barnbarn. Ett budgetunderskott på 80 miljarder kronor innebär att
statsskulden utslagen på en fyrapersonersfamilj ökar med 40000 kronor
vaije år.

Det största hotet mot vårt trygghetssystem och vår välfärd utgörs av det
stora offentliga utgiftsöverskottet. Det höga skattetryck som följt av utgiftsexpanisonen
har medfört att hushållens ekonomi undergrävts. Förutsättningen
för välfärd och social trygghet är därför att vi dels minskar de
offentliga utgifterna, dels sänker det totala skattetrycket.

I motion 2941 (c) och motion 2956 (fp) redovisas budgetalternativ som
delvis överensstämmer med förslagen i motion 2933 (m). Den förordade
neddragningen av det underliggande budgetunderskottet är av samma storleksordning.
I motionerna förordas också en i långa stycken gemensam
inriktning av besparingsarbetet. Sålunda förordas utgiftsnedskärningar
inom bl. a. sjukförsäkringen, statsbidragen till kommunerna, subventionerna
till bostadssektorn och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassorna.
Dessutom finns en rad gemensamma skattesänkningsförslag. Enligt
utskottets mening innebär emellertid inte de föreslagna utgiftsnedskärningarna
i motion 2941 och 2956 att tillräckligt omfattande skattesänkningar
kan genomföras.

I motion 2957 (vpk) förordas en budgetpolitik med tyngdpunkten lagd på
skärpt beskattning av aktier och förmögenheter. Trots detta ökar budgetunderskottet.
En sådan budgetpolitik kan utskottet inte acceptera.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i proposition 150 bilaga 1 moment 2, motion 2941 (c)
yrkande 2, motion 2956 (fp) yrkande 2 och motion 2957 (vpk) yrkande 2
samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som anges i
motion 2933 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2941
yrkande 2, 1983/84:2956 yrkande 2 och 1983/84:2957 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2933 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 40

FiU 1983/84:40

5. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Budgetutvecklingen
1983/84” och på s. 41 slutar med ”grundläggande budgetberedningen”
bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen 1981/82, 1982/83, 1983184 och 1984/85

Under mittenregeringens år 1981/82 blev budgetunderskottet 68 miljarder
kr. Socialdemokraternas första regeringsår 1982/83 gav ett budgetunderskott
på 87 miljarder kr. Trots stora skattehöjningar ökade alltså
underskottet med nästan 20 miljarder kr. på ett år. Förklaringen var att
man drev upp utgifterna med över 40 miljarder kr. Den utgiftsökningen var
större än hela den statliga inkomstskatten för såväl fysiska som juridiska
personer.

För innevarande budgetår 1983/84 pekar den senaste prognosen på ett
budgetunderskott på ca 76 miljarder kr. Minskningen jämfört med 1982/83
beror för det första på att budgetunderskottet tilläts öka så dramatiskt förra
budgetåret, för det andra på att högkonjunkturen gör att industristödet
kunnat skäras ned radikalt och för det tredje på att löneantagandena
skrivits upp för 1984. Några mera omfattande utgiftsbegränsningar har inte
skett annat än på pensionsområdet. Industristödets nedskärning har kunnat
ske som en följd av det positiva utfallet av tidigare genomförda strukturförändringar
i svensk industri.

Statens kassamässiga budgetunderskott för 1984/85 bedöms enligt kompletteringspropositionen
bli 67 miljarder kr. Sänkningen jämfört med budgetpropositionen
i januari har åstadkommits främst genom kraftigt ökade
skatteinkomster bl. a. på grund av att avtalsrörelsen givit större löneökningar
än väntat. Däremot har antagandena om sysselsättningens utveckling
inte reviderats upp sedan i januari och därför knappast kunnat läggas
till grund för mer optimistiska inkomstberäkningar. Tvärtom har i den
reviderade nationalbudgeten (tabell 5:8, sid. 80) antagits en något lägre
ökning av antalet sysselsatta under 1984 jämfört med vad som antogs i den
preliminära nationalbudgeten (s. 88).

De senaste sysselsättningssiffrorna avseende april månad 1984 visar ett i
stort sett oförändrat antal sysselsatta som ett år tidigare trots den markanta
konjunkturförbättringen. Regeringens sysselsättningspolitik har alltså
misslyckats.

Det minskade kassamässiga budgetunderskottet förklaras också delvis
av ökade engångsförstärkningar i budgeten.

Budgetförbättringen beror således helt på ökade inkomster. Några utgiftsminskningar
i form av besparingar har ej föreslagits. Den av regeringen
så omtalade avindexeringen av statens utgiftsprogram har tyvärr hittills
inte avsatt några betydande resultat. Tvärtom återinförs full indexering av

FiU 1983/84:40

pensionerna fr. o. m. I januari 1985. Dessutom har på den statliga arbetsmarknaden
fler följsamhetsklausuler tillkommit i årets avtalsrörelse jämfört
med förra året.

Utgifterna för statsskuldräntor har skrivits ned i kompletteringspropositionen
med 4,5 miljarder kr. Den senaste tidens utveckling av dollarn och
den amerikanska räntan hotar att denna utgiftsminskning inte kan förverkligas.
Ökar dollarns värde ökar också kostnaderna för kursförluster vid
inlösen av utländska lån. Stiger den amerikanska räntan kan detta driva
upp hela det internationella ränteläget inklusive det svenska.

Sammantaget måste man således konstatera att de grundläggande problemen
kvarstår även på budgetområdet. Såväl långtidsutredningen (LU
84) som långtidsbudgetens högalternativ visar att den nuvarande löne- och
prisstegringstakten visserligen kan komma att ge en temporär minskning
av budgetunderskottet, men efter några år medför ett drastiskt stegrat
underskott. Regeringen medger själv i den reviderade finansplanen att
löneutvecklingen för 1984 i stort sett ligger i nivå med långtidsbudgetens
högalternativ. Desto mer anmärkningsvärt är det därför att regeringen i
samma andetag drar slutsatsen att de nuvarande beräkningarna för 1984/85
inte motiverar några omedelbara budgetpolitiska åtgärder.

Riktlinjer för budgetregleringen

Det stora budgetunderskottet är det allvarligaste hotet mot den svenska
ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken, driver upp räntenivån
och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för industrins investeringar.
Det sistnämnda kan bli ett akut problem när den nuvarande högkonjunkturen
nu synes leda till att industriinvesteringarna börjar öka.

Trovärdigheten hos regeringens budgetalternativ minskar av att inflationen
för närvarande ligger kvar på fortsatt hög nivå (ca 9%). Detta trots att
de nya avtalen ännu inte slagit igenom i inflationssiffroma.

Målsättningen för en långsiktig budgetpolitik bör vara att statsskulden
inte längre ökar i reella tal. Därför måste det strukturella budgetunderskottet
avvecklas genom att kraftigt minska de offentliga utgifterna. Skattehöjningar
är inte någon framkomlig väg för att sanera statsfinanserna.

Besparingar i de offentliga utgifterna har ofta i den politiska debatten
satts i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik. Man har då jämfört
effekterna av utgiftsnedskärningar med ett läge där ingenting alls görs åt
budgetproblemen. Detta är självfallet en helt orealistisk jämförelse om
man förenar ett kort- och ett långsiktigt perspektiv. På längre sikt skulle en
politik utan begränsningar av de offentliga utgifterna fördjupa de ekonomiska
problemen och därför innebära ett direkt hot mot välfärden. Självfallet
måste fördelningspolitiska synpunkter tillmätas stor vikt vid valet
mellan olika besparingsåtgärder, men besparingspolitiken i sig står inte i
strid med en rättvis fördelningspolitik, utan är istället en förutsättning för
att en sådan uthålligt skall kunna bedrivas.

FiU 1983/84:40

Under åren 1980-1982 utarbetades i de dåvarande regeringarna en strategi
för hur samhällsekonomiskt ansvar kan förenas med en rättvis fördelningspolitik.
Sparåtgärder som riktade sig mot mera generellt utgående
bidrag kombinerades därför med särskilda insatser för utsatta grupper.

Det är nu, när Sverige har draghjälp av en internationell konjunkturuppgång,
som de offentliga utgifterna måste dras ner radikalt. Sker det kan
räntenivån pressas ner så att investeringar blir mer lönsamma. Därmed
ökar möjligheterna att trygga exportframgångar och sysselsättning även i
nästa konjunkturavmattning. En kraftfull besparingspolitik blir av sysselsättnings-
och stabiliseringsskäl betydligt svårare att föra när konjunkturen
vänder nedåt igen. Då ökar också oundvikligen statens utgifter för sysselsättningspolitiken.

Enligt långtidsutredningen bör budgetbesparingar ske med i genomsnitt
6 miljarder kr. de närmaste åren framöver. I den nuvarande högkonjunkturen
bör följaktligen besparingarna vara betydligt större än 6 miljarder kr.

Utskottet vill därför tillstyrka den utformning av budgetpolitiken som
framgår av tabell 5 i motion 1983/84:2524 (c) med de förändringar som
skett sedan januari (bl. a. militära försvaret och u-hjälpen) och som framlagts
i motion 2941 (familje- och arbetsmarknadspolitiken). Sammantaget
innebär utskottets förslag räknat på helår ett bestående bättre budgetsaldo
på 9 miljarder kr. jämfört med regeringens budgetförslag. (Beräkningarna i
motion 2524 är då korrigerade vad gäller kostnaden för bibehållande av
marginalskattereformens målsättning.) Därutöver föreslår utskottet i enlighet
med tabell 5 i motion 2524 betydande engångsförstärkningar och utflyttningar
ur statsbudgeten.

I motion 2933 (m) föreslås dels nedskärningar av bl. a. u-hjälpen, livsmedelssubventionerna
och det regionalpolitiska stödet, dels långtgående skattesänkningar.

I motion 2956 (fp) föreslås bl. a. slopade livsmedelssubventioner på
mjölk.

Dessa inslag gör att utskottet inte kan acceptera de allmänna riktlinjerna
för budgetpolitiken i motionerna 2933 och 2956.

I motion 2957 (vpk) föreslås kraftiga ökningar av de offentliga utgifterna.
Trots stora skattehöjningar skulle motionens förslag leda till ett väsentligt
försämrat budgetsaldo. Utskottet kan inte acceptera den inriktning av
budgetregleringen som förordas i motion 2957.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för badgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1983/
84:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2933 yrkande
2, 1983/84: 2956 yrkande 2 och 1983/84:2957 yrkande 2 godkänner
vad som förordats i motion 1983/84:2941 yrkande 2 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1983/84:40

6. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Beräkningarna
av” och på s. 41 slutar med ”grundläggande budgetberedningen” bort
ha följande lydelse:

Regeringen redovisar i kompletteringspropositionen siffror på budgetunderskottet
både för innevarande och nästkommande budgetår som är lägre
än tidigare. För budgetåret 1984/85 uppges nu att det kassamässiga underskottet
blir 67 miljarder kronor. Det s. k. underliggande underskottet ligger
avsevärt högre, eller på drygt 80 miljarder kronor.

Budgetkalkylen har sedan i januari förändrats på följande sätt (miljarder
kronor):

BP KP Diff

Inkomster 224,1 243.3 +19.2

Utgifter 304,9 310,5 + 5,6

Saldo (kassamässigt) —80,8 —67,2 +13,6

1 budgetpropositionen fanns emellertid i posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto ca 6 miljarder, som bör läggas till både inkomster och
utgifter i den första kolumnen i tablån. Den egentliga skillnaden mellan
budget- och kompletteringspropositionen är därför en uppräkning av inkomstsidan
med ca 13 miljarder kronor.

Denna uppräkning av statsinkomsterna beror i stor utsträckning på att
antagandet om lönesummans ökning har justerats upp i inte oväsentlig
grad. En del av uppjusteringen beror på antagande om högre timlöner och
en del på antagande om högre sysselsättning.

Utskottet vill påminna om att det högre lönesummeantagande som ligger
till grund för den nu aktuella budgetprognosen visserligen på kort sikt har
de positiva inkomstförstärkande effekter som redovisas, men att de långsiktiga
effekterna både på samhällsekonomin i stort och på statsbudgeten
kan bli starkt negativa. Erfarenheterna i detta avseende från utvecklingen
under mitten av 1970-talet förskräcker. Då ökade statsinkomsterna kraftigt
på grund av höga löneökningar, medan de negativa effekterna på konkurrenskraft
och inflation visade sig först efter några år, men då med stor
skärpa. Utskottet anser det sannolikt att den förbättring som nu kan
avläsas i fråga om statsinkomsterna i stor utsträckning beror på att inkomstunderlaget
växer alltför snabbt.

Utskottet vill av det ovanstående dra slutsatsen att större delen av den
uppvisade kassamässiga saldoförbättringen är av kortsiktig natur och inte i
längden påverkar budgetunderskottet i positiv riktning.

Utskottet vill också peka på de beräkningar som gjorts i långtidsbudgeten,
där riskerna med nuvarande utveckling tydligt illustreras. Långtids -

FiU 1983/84:40

budgeten redovisar två alternativ, ett lågalternativ och ett högalternativ.
Inte ens i lågalternativet sker någon markant förbättring av budgetunderskott,
tillväxt och sysselsättning, trots att antagandena om inflation och
lönekostnadsstegring är mycket optimistiska. I kompletteringspropositionen
dras följande slutsats: ”Slutsatsen av långtidsbudgetberäkningarna
är att budgetproblemen inte löses av sig själva ens vid en god allmänekonomisk
utveckling. Även i lågalternativet, med dess mycket positiva ekonomiska
utveckling, ligger budgetunderskottet kvar på en nivå som långsiktigt
inte är förenlig med kravet på samhällsekonomisk balans” (prop. 150,
bil. 1, sid. 41). I högalternativet ökar budgetunderskottet till ca 140 miljarder
kronor om några år. De antaganden om priser och löner som ligger
bakom detta alternativ ansluter nära till vad den nuvarande utvecklingen
pekar på.

Utskottet anser att det är oansvarigt att underlåta att utnyttja nuvarande
internationella konjunkturuppgång till att sanera den svenska ekonomin.
Detta gäller i särskilt hög grad statens finanser.

Utskottet avvisar tanken på skattehöjningar. Tvärtom anser utskottet att
marginalskatterna ytterligare måste sänkas för att stimulera till arbete och
sparande. De låga nominella lönehöjningar som krävs för att bevara och
helst stärka näringslivets konkurrenskraft kan resultera i reallöneförbättringar
enbart om skattehöjningar undviks och inflationen dämpas.

Utskottet förespråkar sålunda att den i förhållande till regeringens förslag
nödvändiga, stramare finanspolitiken genomförs genom besparingar.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 2956 (fp) att
besparingar på ungefär 14 miljarder kronor bör genomföras i de permanenta
utgiftsprogrammen. Därtill kommer vissa engångsbesparingar genom att
statlig låneverksamhet flyttas ut från statsbudgeten och genom att vissa
statliga företag säljs ut till privata intressenter. Tillsammans med övriga
utgiftsförändringar och skattesänkningar innebär motionärernas krav ett
budgetunderskott som är ca 10 miljarder kronor lägre än regeringens,
räknat på helår. Utskottet anser att detta är en väl avvägd budgetpolitik.

Vissa av besparingsförslagen kan inte träda i kraft förrän vid kalenderårsskiftet.
Utskottet beklagar att förslagen inte har kunnat realiseras tidigare,
vilket i nuvarande konjunkturläge hade varit motiverat. Ansvaret
härför faller helt på regeringen, vars ryckiga finanspolitik försvårat ett
långsiktigt och planmässigt besparingsarbete.

Regeringen har vid skilda tillfallen givit uttryck för helt oförenliga synpunkter
på behovet av besparingar. Under den första regeringshösten
upphävdes redan beslutade besparingsförslag och de statliga utgifterna
tilläts öka med 15-20 miljarder kronor. I budgetpropositionen 1983 föreslogs
inga besparingar, medan en besparingsproposition lades under hösten
1983. Denna utveckling tydde på att regeringen successivt kommit till
insikt om behovet av besparingar. Budgetpropositionen 1984 bröt emellertid
åter utvecklingen genom att besparingsförslag uteblev, och företrädare

Fil) 1983/84:40

för regeringen uttalade också i skilda sammanhang att något ytterligare
behov av besparingar nu inte fanns. Inte heller i kompletteringspropositionen
har besparingsförslag presenterats annat än på mycket begränsade
områden. Däremot finns ett antal skrivningar om behovet av en ”stram
finanspolitik” — dock inte just nu men kanske senare.

Finansministern säger att ”Om den fortsatta utvecklingen skulle leda till
att pris- och löneutvecklingen även för 1985 ligger på en långsiktigt alltför
hög nivå, skärps kraven på finanspolitiken väsentligt. Kraftfulla budgetpolitiska
åtgärder blir i en sådan situation oundvikliga” (prop. 150, bil. I, sid.
41-42).

Som framgått tidigare anser utskottet att den ryckighet som dessa uttalanden
ger uttryck för i den förda ekonomiska politiken och speciellt i
budgetpolitiken är mycket olycklig.

Moderata samlingspartiet föreslår en budgetpolitik som är sammansatt
av så stora besparingar och skattesänkningar att konsekvenserna ofrånkomligen
torde bli negativa för samhällsekonomin. Därtill kommer att
förslagens fördelningspolitiska verkningar förefaller föga beaktade. Förslagen
i motion 2933 (m) yrkande 2 avstyrks därför.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i motion 2957 både nya utgiftsökningar
och nya skattehöjningar. Som framgått av vad utskottet tidigare
anfört skulle detta leda till lägre ekonomisk tillväxt och ökad arbetslöshet.
Det skulle dessutom medföra ännu högre budgetunderskott. Utskottet
avstyrker därför dessa motionskrav.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de budgetpolitiska riktlinjer som
föreslås i motion 2956 (fp) är väl avvägda. Den pågående konjunkturförbättringen
bör enligt utskottets uppfattning utnyttjas så som motionärerna
föreslår, nämligen till att ta krafttag för att komma till rätta med landets
ekonomiska obalanser.

Med det anförda tillstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen
som anges i motion 2956 yrkande 2. Utskottet avstyrker därmed motsvarande
förslag till riktlinjer i propositionen och i motionerna 2933 (m)
yrkande 2, motion 2941 (c) yrkande 2 samt motion 2957 (vpk) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1983/
84: 150 bilaga I moment 2 och motionerna 1983/84:2933 yrkande
2, 1983/84:2941 yrkande 2 och 1983/84:2957 yrkande 2 godkänner
vad som förordats i motion 1983/84: 2956 yrkande 2 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1983/84:40

-7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 boljar med ”Utskottet
har” och på s. 37 slutar med ”med 2,8%” bort ha följande lydelse:

Utskottet är av den uppfattningen att statsskuldräntornas ökning skapar
problem för samhällsekonomin av främst fördelningspolitisk karaktär, men
de är också med den storlek de böljat anta en stor finansiell belastning för
statsbudgeten. Om statskuldräntoma skall kunna hållas nere på en hanterbar
nivå krävs så som anförs i vpk-motionen 2957 såväl inkomstförstärkningar
som en direkt arbetsskapande politik som ger tillväxt i ekonomin.

Trots att statskuldräntornas andel av inkomsterna för 1984/85 minskat
till följd av en ekonomisk uppgång så kvarstår problemen på sikt om inte
en varaktig vändning i ekonomin kan komma till stånd. En fortsatt stram
finanspolitik med utvecklingshämmande inslag för den offentliga sektorn
och fortsatt hög arbetslöshet ger ett mycket svårt läge inför nästa lågkonjunktur.
En lågkonjunktur som enligt vad som visats i vpk-motionen kan
komma att bli djupare än på mycket lång tid.

Som anförs i långtidsbudgeten är det viktigt att hålla inflation och räntenivå
tillbaka, men det kan inte ske genom en politik som låter vinster och
likviditet rusa i höjden utan att åtgärder görs för att rättvist fördela produktionsresultatet
och öka investeringarna inom industrin. Den fixering vid
löneutvecklingen som regeringens inflationspolitik innebär är i ett längre
perspektiv kontraktiv och utvecklingshämmande för den svenska hemmamarknaden.
Enligt utskottets mening behöver hemmamarknaden stärkas
inför en väntad internationell konjunkturnedgång. En fortsatt politik med
ytterligare omfördelning av inkomster och nationalrikedom från den offentliga
sektorn och de arbetande till förmån för de redan besuttna och
diverse spekulanter kommer att förvärra situationen för den svenska ekonomin.

Riktlinjer för budgetregleringen

Såsom framgår av vad som utskottet tidigare anfört är budgetpolitiken
direkt avhängig av den ekonomiska politikens inriktning och resultat. Det
har visat sig att varken en fortsatt s. k. stram finanspolitik eller försiktig
tillväxt i ekonomin på något avgörande sätt löser problemen med statsskuldräntorna.

Därför måste en politik föras som - även om den kortsiktigt ökar
underskottet i budgeten - ger resultat på längre sikt. Av den anledningen
förordar utskottet en politik som utformas i enlighet med vad som anförs i
motion 2957. Statens inkomster ökar genom den räfst- och reduktionspolitik
som där föreslås samtidigt som satsningar görs på en direkt arbetsskapande
politik, i vilken den offentliga sektorns utveckling ingår som ett
viktigt element. En fortsatt neddragning av generella företagsstöd och

FiU 1983/84:40

subventioner är att föredra. Samtidigt måste konkreta insatser göras för att
förhindra att arbetslösheten ökar ytterligare.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Utskottet
kan för” och på s. 41 slutar med ”statliga kassahållningen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas syn på budgetproblemen. Det är såväl
allmänt ekonomiskt-politiskt som budgetpolitiskt och fördelningspolitiskt
väl motiverat med de skatteskärpande insatser mot stora kapitalägare,
andra stora förmögenhetsägare och spekulanter som motionärerna förordar.
Även om inte alla dessa åtgärder omedelbart ger ökade statsinkomster
är de ändå väl ägnade att finansiera de förslag motionärerna ställer. Åtgärderna
leder dessutom till en ökad ekonomisk aktivitet, vilket i sig förbättrar
budgetläget.

De satsningar på en planmässigt ökad och förbättrad offentlig verksamhet
som motionärerna förordar skulle snabbt bidra till en minskad arbetslöshet.
Detta gäller också förslaget om en förkortad arbetstid på vägen till
sextimmarsdag för alla. De av motionärerna föreslagna budgetpolitiska
riktlinjerna skulle enligt utskottet ge en tillfällig och måttfull ökning av det
statliga budgetunderskottet i förhållande till vad regeringen förordar. Utskottet
har inget att erinra mot detta. Den storlek på budgetunderskottet
som skulle bli följden av ett godkännande av regeringspolitiken är inte
något magiskt tal. Inte minst sysselsättningsläget - som trots konjunkturförbättringen
fortfarande är illavarslande — motiverar ett något större
underskott förutsatt att de frigjorda medlen används på det sätt som
motionärerna förordar.

På sikt kommer den politik som motionärerna förordar att minska budgetunderskottet
och öka sysselsättningen. Vidare skapas genom motionärernas
förslag en ökad ekonomisk aktivitet och bättre inkomster för breda
skikt av befolkningen samtidigt som väsentliga, annars spekulativt och
improduktivt använda tillgångar dras in till statskassan. Detta motsäger
inte - som motionärerna understryker - att det måste hushållas rationellt
och effektivt med de offentliga medlen. Detta kan ske genom effektiviseringar
och demokratiseringar av beslutsprocesser inom den offentliga
verksamheten.

Utskottet kan - trots att det som tidigare anförts ser allvarligt på de
ökade ränteutgifterna för statens lån - inte dela den budgetsyn som
regeringen har och som innebär att själva underskottet i statsbudgeten görs
till huvudproblemet. Utskottets inställning betingas framför allt av att
underskotten till stor del är ett resultat av arbetslösheten. Eftersom den
offentliga sektorns utveckling kraftigt dämpats — bl. a. genom att likvida
medel och beskattningsmöjligheter undandragits främst kommunerna —
har situationen förvärrats. Detta har bidragit till att arbetslösheten fortfarande
är mycket hög och t. o. m. förvärrats. Med en fortsatt åtstramnings -

FiU 1983/84:40

politik kommer problemen att vara än större när den svenska ekonomin
inom något år står inför en ny konjunktursvacka. Vi kommer att gå in i
denna med en kvarstående hög arbetslöshet.

För att på sikt minska budgetunderskottets andel av BNP förordas en
ekonomisk-politisk utveckling som skapar arbetstillfällen och produktion
samtidigt som arbetslöshetens kostnader minskas. Utskottet kan därför
inte dela föredragandens uppfattning att hittills tillämpade riktlinjer för
budgetpolitiken bör få ligga till grund för det fortsatta budgetarbetet utan
förordar en politik i linje med vad som anförs i motion 2957 (vpk).

Mot bakgrund härav tillstyrker utskottet motion 2957 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för bndgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2933
yrkande 2, 1983/84:2941 yrkande 2 och 1983/84:2956 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2957 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Villkoren för bankernas kreditgivning

Björn Molin (fp) anför:

Det är angeläget att bankerna får större möjligheter att själva besluta om
kreditvillkor m. m. Riksbankens styrning bör begränsas jämfört med vad
som f. n. gäller. Vissa av de styrande regleringarna har på senare tid
mjukats upp. Jag utgår från att denna avreglering kommer att fortsätta.

FiU 1983/84:40

Bilaga till
reservation 3

1 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1086) om vinstdelningsskatt skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) skall upphöra att gälla såvitt avser 35 § 1 mom. första
stycket och 46 § 5 mom. första stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1089) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1089) om ändring i lagen
(1947: 576) om statlig inkomstskatt skall upphöra att gälla såvitt avser 4 § I
mom. första stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1090) om ändring i uppbördslagen
(1953:272)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1090) om ändring i uppbördslagen
(1953:272) skall upphöra att gälla såvitt avser I § första stycket och 3 § I
mom.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på

den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:40 68

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623) skall upphöra att gälla såvitt avser 68 §.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att I § skattebrottslagen (1971:69) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I $

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevill- I. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner ningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter, förordningen och rättigheter, förordningen

(1927:321) om skatt vid utskiflning (1927:321) om skatt vid utskiftning

av aktiebolags tillgångar, kommu- av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen
(1928:370), förord- nalskattelagen (1928:370). förordningen
(1933:395) om ersättnings- ningen (1933:395) om ersättningsskatt.
lagen (1941:416) om arvs- skatt, lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt, lagen (1946: skatt och gåvoskatt, lagen (1946:

324) om skogsvårdsavgift, lagen 324) om skogsvårdsavgift, lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt. (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lagen (1947:577) om statlig förmo- lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
lagen (1958: 295) om genhetsskatt, lagen (1958: 295) om

sjömansskatt, lagen (1982: 1194) sjömansskatt, lagen (1982: 1194)

om hyreshusavgift, lagen (1983: om hyreshusavgift, lagen (1983:

219) om tillfällig vinstskatt, lagen 219) om tillfällig vinstskatt.

(1983:1086) om vinstdelningsskatt,

2. lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt.
lagen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820)
om skatt på spel. lagen (1973: 37) om avgift på vissa dryckesförpackningar,
vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1973: 1216) om särskild avgift för
oljeprodukter, bilskrotningslagen (1975:343). lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978: 144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen
(1982: 1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983: 1053) om skatt på

FiU 1983/84:40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omsättning av vissa värdepapper, lagen (1983:1104) om särskild avgift för
elektrisk kraft från kärnkraftverk,

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt som avses i uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i
den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift,
skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

7 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden skall upphöra att gälla. I stället skall reglementet
(1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning gälla i sin senaste
lydelse.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

8 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1093) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1093) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

9 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)

Härigenom föreskrivs alt lagen (1983: 1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975: 1385) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på

den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:40

10 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—
1984 till försäkringen för tilläggspension

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980-1984 till
försäkringen för tilläggspension skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:40 71

Tabellförteckning

Tabell 1 Produktionstillväxten (BNP) i OECD-området 17

Tabell 2 Försörjningsbalans 23

Tabell 3 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1984/85 32

Tabell 4 Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet 36

Diagramförteckning

Diagram 1 Utvecklingen av industriproduktion 1974-1984 19

Diagram 2 Konsumentprisernas utveckling 1974—1984 19

Diagram 3 Total sysselsättningsutveckling 1974-1984 20

Diagram 4 Årlig procentuell arbetslöshet 1974-1984 21

Diagram 5 Budgetunderskott budgetåren 1978/79-1988/89 35

FiU 1983/84:40 72

Innehåll

Inledning 1

Propositionens hemställan 4

Motionsyrkanden 4

Propositionen 6

Den ekonomiska politiken 6

Budgetpolitiken 9

Motionerna 10

2933 (m) 10

2941 (c) 11

2956 (fp) 14

2957 (vpk) 15

Utskottet 17

Den ekonomiska politiken 17

Internationell bakgrund 17

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 22

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken 25

Villkoren för bankernas kreditgivning 30

Löntagarfonder 31

Det reviderade budgetförslaget 31

Budgetutvecklingen 1983/84 och 1984/85 31

Långtidsbudgeten 34

Riktlinjer för budgetregleringen 37

Hemställan 41

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (m, c, fp) . 42

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (vpk) 49

3. Löntagarfonder (m, c, fp) 51

4. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (m) 53

5. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (c) 58

6. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (fp) 61

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (vpk) 64

Särskilt yttrande

Villkoren för bankernas kreditgivning (fp) 66

Bilaga till reservation 3 67

Lagförslag 67

Tabellförteckning 71

Diagramförteckning 71

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984