FiU 1983/84:25

Finansutskottets betänkande
1983/84: 25

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen
m.m. (prop. 1983/84:100 bil. 1)

1 proposition 1983/84:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga I
Finansplanen (finansdepartementet) — efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. för budgetåret 1984/85, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen,

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningar,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

4. bemyndiga regeringen att för televerkets verksamhet ta upp lån på den
allmänna kreditmarknaden,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

5. statliga kreditgarantier m. m.,

6. finansieringen av affärsverkens verksamhet,

7. statlig långivning,

8. vissa frågor inom redovisnings- och revisionsområdet.

Vid bilaga I Finansplanen har fogats som

bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget 1984,

bilaga 1.2 Riksrevisionsverkets inkomstberäkning,

bilaga 1.3 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1983/84,

bilaga 1.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen m. m.

Finansutskottet kommer att behandla hemställan under 3 i samband med
kompletteringspropositionen. I övrigt behandlas proposition 100 bilaga 1 i
detta betänkande.

1 detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1983/84:299 av Olle Aulin (m) om upphävande av lagstiftningen om
löntagarfonder,

1 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

1983/84:370 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) om översyn av skalle-,
avgifts- och bidragssystemet, i vad avser yrkande 5,

1983/84:520 av Rune Jonsson m. II. (s) om lokalisering av lontagarlondskansli
till Örnsköldsvik,

1983/84:1066 (1065) av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (ni)
om återinförande av aktiefondsparandet, i vad avser yrkande 2,

1983/84:1420 av Lars Ahlström m.fl. (m, c, fp) om frisläppande av
investeringsreserver,

1983/84:1423 av Marianne Karlsson m.ll. (c. ni, fp) om avskaffande av
löntagarfonderna,

1983/84:1427 av Hagar Normark (s) och Roland Brännström (s) om
lokalisering till Skellefteä av norra löntagarfondskansliet,

1983/84:1429 av Per Petersson ni. II. (m, fp) om vinstandelssystem,
1983/84:1431 av Sven-Gösta Signell m.ll. (s) om lokalisering till Skövde
av det västsvenska löntagarfondskansliet,

1983/84:1436 av Lars Werner m. 11. (vpk) oni en rättvis fördelningspolitik,

1983/84:1467 av Stig Josefson (c) och Ingemar Hallenius (c) om frisläppande
av investeringsreserver,

1983/84:2031 av Ulf Adelsohn m.ll. (ni) om den ekonomiska politiken, i
vad avser yrkandena 1 -4 och 6,

1983/84:2088 av Jan-Lrik Wikström m. 11. (fp) om den ekonomiska politiken,

1983/84:2360 av Rolf Clarkson m. 11. (m) om vissa frågor rörande affärsverken,

1983/84:2444 av Lars Werner m. 11. (vpk) om televerkets finansiering
m. m.,

1983/84:2455 av Lars Werner ni. 11. (vpk) om den ekonomiska politiken,
1983/84:2457 (2455) av Lars Werner m.ll. (vpk) om lån för televerkets
verksamhet,

1983/84:2492 (2491) av Jan-Erik Wikström m.ll. (fp) om översyn av de
statliga verkens finansieringsformer,

1983/84:2497 (2496) av Rolf Clarkson m.fl. (m) om privatisering av de
affärsdrivande verkens verksamhet, m. m.,

1983/84:2510 (2409) av Rolf Clarkson m.fl. (m) om finansieringen av
luftfartsverkets verksamhet,

1983/84:2524 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) oni den ekonomiska politiken.

Propositionen

1 propositionen framhåller föredragande statsrådet att det inte längre
råder något tvivel om att Sveriges ekonomi är på väg in i ett nytt skede av
tillväxt och återhämtning, samtidigt som obalanserna minskar. Aterhämt -

FiU 1983/84:25

ningen har, såsom avsett, koncentrerats till industrin och andra utlandskonkurrerande
sektorer. Snabbheten och effektiviteten i näringslivets reaktion
på ett förbättrat kostnads- och konkurrensläge är glädjande.

Förbättringen av balansen i Sveriges ekonomi visar sig framför allt i en
kraftig minskning av bytesbalansens underskott. Det blev 1983 mindre än
en tredjedel av underskottet 1982 och väntas minska ytterligare under
1984. Men även den offentliga sektorns finansiella underskott börjar visa
tendenser att minska efter många års oavbruten ökning. Det kassamässiga
underskottet visar såväl budgetåret 1983/84 som 1984/85 en klar nedgång,
som i reala termer är mycket påtaglig.

1 denna utveckling mot ökad tillväxt och bättre balans ligger såväl
möjligheterna som begränsningarna hos den ekonomiska politik som kan
föra Sverige ur krisen. Det är enbart genom en stabil och tillräcklig produktionsuppgång
som sysselsättningen kan öka och arbetslösheten långsiktigt
och uthålligt tas ner. Det betyder att arbetet med att minska budgetunderskottet
inte får drivas så långt att det kväver tillväxten och ökar arbetslösheten.
Men finanspolitiken måste ändå ha sådan stramhet, att underskottet
förhindras att driva upp räntor och inflation och därigenom hämma tillväxt
och sysselsättning.

Lösningen på detta svåra avvägningsproblem måste enligt regeringens
mening vara att en generellt stram utgifts- och skattepolitik kombineras
med åtgärder, som mycket bestämt inriktas mot alt öka produktion, investeringar
och sysselsättning i första hand inom den konkurrensutsatta sektorn.

Huvuduppgiften för krispolitikens andru sten, som inleddes år 1983, är
att radikalt och bestående sänka inflationen ned lill nivån 4% och samtidigt
hävda sysselsättningen. En sådan nedpressning av inflationen krävs för att
den svenska ekonomin skall kunna bevara konkurrenskraften gentemot
våra viktigaste konkurrentländer och långsiktigt trygga sysselsättningen.
Den skulle - om den följs av en ytterligare dämpning 1985 - därmed lägga
grunden för en stabil uppgång av industriproduktion, export, investeringar
och sysselsättning. Fortsatta pris- och kostnadsstegringar i storleksordningen
8-10% per år skulle däremot snabbt urholka devalveringens effekter
och medföra en ny försämring av externbalansen och av produktion
och sysselsättning.

En politik som däremot förlitar sig på en ensidigt åtstramande efterfrågepolitik
kan visserligen temporärt pressa tillbaka inflationen, men då till
priset av en kraftigt ökad arbetslöshet. Erfarenheterna från de länder i vår
omvärld som bedrivit en dylik politik visar att denna politik framför allt
drabbar de grupper - kvinnor, ungdomar, handikappade och lågutbildade
— som har svårt att ta sig in på den reguljära arbetsmarknaden, men
däremot inte de yrkesutbildade fast anställda som är styrande i pris- och
lönebildningen. En sådan politik leder också till ökade stelheter på arbets -

FiU 1983/84:25

marknaden och löder protektionistiska stämningar, vilket ytterligare försvårar
de strukturförändringar som är nödvändiga för att la igäng en
ekonomisk tillväxt. Den ensidiga åtstramningspolitiken är således inte hara
ekonomiskt kostsam ulan också socialt orättfärdig och ineffektiv. Regeringen
har därför valt att angripa inflationen med en kombination av
utbuds- och efterfrågepäverkande åtgärder.

Angående finans- och penningpolitikens utformning anlors följande i
propositionen.

Finanspolitiken har lagts om i en stramare riktning efter regeringsskiftet.
Det statliga budgetunderskottet kommer att minska något i nominella
termer, såväl budgetåret 1983/84 som 1984/85, efter att dessförinnan ha
ökat mycket snabbt sex år i följd. Del innebär att budgetunderskottet
minskar avsevärt, mätt som andel av BNP, och att finanspolitiken under
konjunkturuppgången får en åtstramande effekt pä samhällsekonomin.
Den efterlrågedämpande effekten under är 1984 beräknas till ca 2r/< av
BNP och betingas främst av att transfereringarna minskar. Finanspolitiken
har således lagts om så att den dämpar konjunktursvängningarna, efter de
tidigare årens destabiliserande politik.

Kredit- och penningpolitiken har samtidigt genomgått en betydande
förändring. Dels introduceras nya statliga upplåningsiörmcr i sylte att
möjliggöra en upplåning som inte är så starkt penningmängdsökande och
som möjliggör längre genomsnittliga löptider pä de olika statspapperen.
Dels avregleras kredit- och penningmarknaderna för att underlätta en
sådan anpassning. Bl. a. har likviditetskraven avskaffats, emissionskontrollen
mjukats upp och ränteregleringen för bankerna ersatts av en rekommendation.

Sammantaget medför omläggningen av Unans- och kreditpolitiken att det
inflationstryck som härrör från budgetunderskottet och dess finansiering
påtagligt lättat.

Denna politik kompletteras med olika insatser, som har till syfte att
påverka kostnadsbilden från ntbiidssidan. Sålunda fullföljs marginalskattesänkningen
så att den stora majoriteten av heltidsarbetande får ytterligare
sänkta marginalskatter de närmaste två åren. För år 1984 finansieras
skatteomläggningen så att en arbetsgivaravgiftshöjning undviks. Vidare
genomförs olika åtgärder för att undvika flaskhalsar i ekonomin. Företagsbeskattningen
läggs om för att göra riskkapitalet mera rörligt. Genom
löntagarfonder och allemanssparande kommer även framdeles näringslivets
försörjning med riskvilligt kapital att tryggas, såväl i individuella som i
kollektiva former. Arbetskraftens yrkesmässiga och geografiska rörlighet
underlättas genom en intensifierad arbetsmarknadspolitik. Bristyrkesutbildningen
ges utökade resurser.

Full sysselsättning är den ekonomiska politikens viktigaste mål. Den
konjunkturförbättring som kan konstateras både internationellt och i Sverige
och den ekonomiska politik som nu förs bör resultera i ett förbättrat

FiU 1983/84:25

sysselsättningsläge. Det tar emellertid tid innan ökningen av produktionen
medför en ökad efterfrågan på arbetskraft. Under en övergångsperiod är
det därför nödvändigt med fortsatta stora arbetsmarknadspolitiska insatser
för att dämpa den höga arbetslösheten.

I propositionen understryks att fördelnings pol i riska insatser är nödvändiga
för att underbygga låga kostnadsstegringar och undvika uppslitande
och inflationsdrivande strider om fördelningen av våra resurser. Av särskild
vikt är i detta sammanhang att de välbeställda medborgarna får vara
med om att bära krisens bördor. Inte minst viktigt är införandet av löntagarfonder.
vilka bidrar till att göra en god och varaktig lönsamhet i näringslivet
fördelningspolitiskt acceptabel.

Budgetpolitiken måste utformas så att en mer balanserad statsfinansicll
situation på nytt uppnås. En rad andra mål för politiken kan infrias endast
om detta mål uppnås. Föredraganden understryker emellertid att det inte
är möjligt att lösa de statsfinansiella problemen snabbt. Arbetet med att
återskapa starka statsfinanser kommer att bli långvarigt och är krävande.
Även framöver kommer budgetpolitiken att behöva innefatta både en hård
utgiftsprövning och åtgärder för att öka inkomsterna. Utöver denna allmänna
strävan att bringa balans i statsfinanserna måste budgetpolitiken
konsekvent utformas så att den aktivt stöder den ekonomisk-politiska
strategi som regeringen lagt fast.

Förslagen i proposition 1983/84:40 och det budgetförslag som nu framläggs
skall ses i ett sammanhang. Prövningen av statens utgifter för budgetåret
1984/85 har genomgående varit utomordentligt stram. Huvuddragen i
budgetförslaget för budgetåret 1984/85 kan sammanfattas på följande sätt.

o Genom förslagen i proposition 40 och vissa andra propositioner bryts
automatiken i utgiftsökningarna på väsentliga områden för budgetåret
1984/85, varigenom den tidigare höga inflationstakten förhindras att fortplanta
sig via statsbudgeten.

o Genom neddragningar av utgifter på andra områden, och i något fall
genom inkomstförstärkningar, har utrymme skapats för vissa viktiga reformer.
Vad gäller nya tjänster hos de statliga myndigheterna gäller i
princip att sådana inte kunnat beviljas. På några få prioriterade områden
har dock en ökning av lönemedlen utöver normal löneomräkning medgivits.

O Regeringens sjupunktsprogram för neddragning av subventionerna till
näringslivet fullföljs. Under hösten fattade riksdagen beslut om att avskaffa
det s.k. forskningsavdraget i företagsbeskattningen. I budgetpropositionen
presenteras förslag till utgiftsbegränsningar vad gäller de subventionerade
exportkrediterna och bättre utnyttjande av resurserna hos
svensk projektexport.

o För det stora flertalet myndigheter har det s.k. huvudförslaget tillämpats.
dvs. anslagen har efter uppräkning för pris- och löneökningar reduce -

FiU 1983/84:25

rats med 2%. För små myndigheter föreslås i ett antal fall ett modifierat
huvudförslag. Även på vissa större verksamhetsområden har resurser
motsvarande den tvåprocentiga neddragningen återförts till verksamheten.

I tabell I ges en översikt av hur statsutgifterna utvecklats efter ändamål
budgetåren 1983/84 och 1984/85.

Tabell I. Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1983/84 oeh 1984/85

Ändamål	Statsbudget 1983/84 miljarder kr	Förändring till 1984/85'
miljarder kr	%
Räntor på statsskulden	55.4	+9.6	+ 17.3
Folkpensioner, sjukförsäk-
ring ni. m.	46.0	+ 1.4	+ 3.0
Utbildning och forskning	34.9	+ 1.4	+ 4.1
Totalförsvar	24.2	+0.5	+ 2.1
Arbetsmarknads- och regio-
nalpolitik	18.7	-1.4	- 7,3
Stöd till barnfamiljer	16.0	+0.3	+ 1.7
Bostadspolitik	19.1	-1.0	- 5.4
Allmänna bidrag (ill kommuner	10.8	0.0	0.0
Kommunikationer	13.8	-2.0	-14.8
Hälso-, sjuk- och socialvård	8.2	-0.1	- 0,9
Rätts- ocii polisväsende	8.0	+0.6	+ 7.4
Internationellt bistånd m. m.	7.9	+0.4	+ 4.5
Näringspolitik, energipolitik	11.5	-0.7	- 6.4
Övrigt	26.3	-4.8	-18.3
Totala statsutgifter	300,9	+4,0	+ 1.3

1 Jämförelsen i denna tabell sker med utgångspunkt från statsbudgeten för budgetåret
1983/84.

Förändringen mellan budgetåren krin i vissa fall ge en ej rättvisande bild av
utgiftsutvecklingen. Detta hänger samman med att vissa utgifter som t. ex. televerkets
investeringsanslag ej längre finansieras via statsbudgeten. Till detta kommer att
vissa anslag i avvaktan på särproposition på sedvanligt sätt tas tipp med föregående
års belopp.

I propositionen sammanfattas det aktuella budgetläget för budgetåren
1983/84 och 1984/85 på följande sätt.

För det närmast förflutna budgetåret. 1982/83. uppgick budgetunderskottet
till 86.6 miljarder kronor. Kalkylerna för innevarande budgetår
pekar på en förändring av underskottet till ca 84,9 miljarder kronor. För
budgetåret 1984/85 innebär budgetförslaget ett underskott om ca 80.8 miljarder
kronor, vilket innebär en avsevärd real minskning. Utgifterna ökar
med 2.4 miljarder kronor, vilket innebär att de sjunker i reala termer.
Utgifterna exkl. statsskuldräntor minskar i absoluta tal. vilket innebär en
kraftig minskning i reala termer. Inkomsterna stiger med 6.5 miljarder
kronor. Budgetsaldot förbättras således med ca 4.1 miljarder kronor. Saldot
exkl. räntor minskar med 8,2 miljarder kronor.

Kommunsektorns finansiella situation för år 1983 enligt nuvarande bedömningar
pekar på överskott för merparten av kommunerna och praktiskt

FiU 1983/84: 25

taget samtliga landsting. Kalkyler för år 1984 visar ett gynnsamt finansiellt
läge tinder förutsättning att kostnadsutvecklingen kan hållas nere i nivå
med regeringens inflationsmål.

Regeringen har haft och avser alt lia ytterligare överläggningar med
kommuner och landsting om olika kommunalekonomiska frågor som skall
behandlas i en särskild proposition våren 1984.

Som utgångspunkt gäller bl. a. att det statsfinansiella läget inte ger något
utrymme för beslut om ökade statliga transfereringar till kommunsektorn
för år 1985. I stället är det nödvändigt att ytterligare åtgärder vidtas för att
begränsa den automatiska utgiftsökning för staten som annars tenderar att
uppkomma.

1 propositionen rörande den kommunala ekonomin kommer att föreslås
att den kommunala taxeringen av juridiska personer avskaffas. Företagsbeskattningen
blir därmed helt statlig, vilket ger mycket stora administrativa
vinster. Regeringen kommer senare att redovisa hur bortfallet av det
skatteunderlag från juridiska personer som nu får tillgodoräknas skall
kompenseras, utifrån den samlade bedömning som där måste göras.

Motionerna

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

2031 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

I. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

2088 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

I. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i motionen.

2455 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

I. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2524 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) vari hemställs

I. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen.

1436 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen med
hänvisning till vad som anförs i motionen uttalar att en ny rättvis fördelningspolitik
bör utformas och hos regeringen hemställer om förslag härom,

beträffande löntagarfonder m. m.

299 av Olle Aulin (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att upphäva
av riksdagen den 21 december 1983 beslutade

FiU 1983/84:25

lag om vinstdelningsskatt,

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden,

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift
under åren 1980-1984 till försäkringen för tilläggspension,

1066 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl. (m) vari - med
hänvisning till motiveringen i motion 1983/84:1065 - hemställs

2. att riksdagen upphäver vinstdclningsskatten från 1985 års taxering.

1423 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m. fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom proposition
1983/84:50,

2031 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

6. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om de kollektiva
löntagarfonderna:
lag om vinstdelningsskatt.

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden.

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift
under åren 1980- 1984 till försäkringen för tilläggspension.

2088 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar upphäva vid motionen som bilaga fogade lagstiftning
om löntagarfonder.

2524 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om de kollektiva
löntagarfonderna:
lag om vinstdelningsskatt,

lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

FiU 1983/84:25

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag med reglemente för allmänna pensionsfonden och beslutar anta det
reglemente som gällde före löntagarfondsbeslutet,
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift
under åren 1980- 1984 till försäkringen för tilläggspension,

1429 av Per Petersson m.fl. (m, fp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om en utredning av vinstandelssystem i syfte att stimulera
till ökade frivilliga överenskommelser om införandet av sådana system
i näringslivet i enlighet med vad som i motionen anförts,

beträffande lokalisering av löntagarfonds kanslier

520 av Rune Jonsson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om lokaliseringen
av det norra löntagarfondskansliet till Örnsköldsvik,

1427 av Hagar Normark (s) och Roland Brännström (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om lokalisering av norra löntagarfondskansliet till Skellefteå,

1431 av Sven-Gösta Signell m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna att Skövde kommun bör bli
lokaliseringsort för det västsvenska löntagarfondskansliet,

beträffande de allmänna riktlinjerna för hndgetregleringen
2031 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

2088 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som redovisas
i motionen.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av en allmän översyn av finansieringsformerna för
socialförsäkringssystemen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag i fråga om avgiftssättning
enligt vad som anförs i motionen.

2455 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

FiU 1983/84:25

2524 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

beträffande kredit- och statsshddpolitiken

2031 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om statsskuld- och kreditpolitiken,

2455 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om
sänkning av räntan.

beträffande konstitutionella begränsningar i den ekonomiska politiken

370 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) vari hemställs

5. att riksdagen överväger möjligheten att införa konstitutionella begränsningar
i den ekonomiska politiken.

beträffande den kommunala ekonomin

2031 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om den kommunala ekonomin,

2088 av Jan-Erik Wikström m. tl. (fp) vari hemställs

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regelförändringar i fråga
om statsbidragen till kommunerna enligt vad som anförs i motionen.

2524 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

4. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om en minskad
finansiell överföring till kommunerna i enlighet med vad som anförs i
motionen,

beträffande frisläppande av investcringsreserver

1420 av Lars Ahlström m.fl. (m. c, fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar att begära hos regeringen att de allmänna investeringsreserverna
frisläpps beträffande bokslut som ligger till grund för 1984 års taxering
samt att fortsättningsvis frisläpp för båda avsältningsformerna blir lika
omfattande.

1467 av Stig Josefson (c) och Ingemar Hallenius (c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att begära hos regeringen att de allmänna
investeringsreserverna frisläpps beträffande bokslut som ligger till grund
för 1984 års taxering,

2. att riksdagen uttalar sig för att frisläpp i fortsättningen bör ske i
samma utsträckning för båda avsättningsformerna.

FiU 1983/84:25

beträffande affärsverkens finansiering

2360 av Rolf Clarkson m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om affärsverken,

2444 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om nya finansieringsformer
för televerket,

2. att riksdagen beslutar att föreslå regeringen att med utgångspunkt från
vad i motionen anförts verkställa en övergripande, långsiktig politisk analys
av de nya utvecklingstendenserna och frågan om de statliga affärsverkens
finansiering,

2457 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1983/84:2455 - hemställs att riksdagen beslutar att avslå propositionens
förslag om bemyndigande för regeringen att för televerkets verksamhet
ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden,

2492 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1983/84:2491 — hemställs att riksdagen begär att regeringen
snarast gör en översyn av de statliga verkens framtida finansieringsform.

2497 av Rolf Clarkson m. fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1983/84:2496 - hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet ”Avgiftshöjningar",

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet "Privatisering”,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet "Cash management",

4. att riksdagen uttalar sig för att statens intäkter av de i motionen
framförda förslagen underrubrikerna "Avgiftshöjningar", "Privatisering”
och "Cash management" används för att finansiera SJ:s investeringar
under kontot D I.

2510 av Rolf Clarkson m. fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1983/84:2509 - hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att finansieringen av luftfartsverket skall
ske vid ett särskilt företag "Luftfinans". uppbyggt på ett med Telefinans
likartat sätt,

2. att riksdagen beslutar uttala sig för att det startas ett separat finansieringsinstitut
- "Järnvägsfinans" - för att finansiera en del av SJ:s kommersiella
investeringar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs
i motionen i avsnittet "Affärsverken".

FiU 1983/84: 25

I motion 2031 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) framhålls att även om konjunkturförbättringen
i en rad viktiga avseenden är mindre uttalad än i en normal
konjunkturcykel tycks regeringen tro att den fått anstånd med de nödvändiga
insatserna mot våra strukturella problem. Men så länge man inte tar
itu med de grundläggande problemen i den offentliga sektorn - de alltför
höga offentliga utgifterna, skattetrycket, det stora budgetunderskottet,
regleringarna m. m. - kommer en konjunkturuppgång bara att leda till en
tillfällig förbättring av vårt ekonomiska läge.

Skall några positiva effekter på vår ekonomi till följd av devalveringarna
och den internationella konjunkturuppgången bli bestående är det nu mycket
bråttom med insatser mot de strukturella problemen. Regeringens
proposition innehåller emellertid inte några förslag i detta syfte.

Regeringen har utöver devalveringen i praktiken inte gjort något för att
lösa våra långsiktiga problem. I stället har den kraftigt höjt skatterna och
beslutat om nya statsutgifter.

Det "andra steget" av regeringens ekonomiska politik syftar till att dra
ned inflationen till samma nivå som i våra viktigaste konkurrentländer,
dvs. runt 4%. Den centrala delen i regeringens anti-inflationspolitik består
emellertid endast i att man hoppas att lönekostnadsökningarna stannar vid
6%. Eftersom LO:s lönekrav innebär kostnadsökningar på 10-12% framstår
regeringens förhoppningar som orealistiska.

Den brist på utgiftsnedskärningar som kännetecknar regeringens budget
är farlig. Det är nu i konjunkturuppgången budgetunderskottet måste angripas
med kraft. Regeringens passivitet innebär - sägs det i motionen -att vi kommer att gå in i nästa lågkonjunktur ännu sämre rustade än vi var i
den nu passerade lågkonjunkturen. Denna brist på handlingskraft i ett
avgörande läge innebär att förutsättningarna brister för att nå målen sänkt
arbetslöshet och låg inflation.

Enligt motionen innebär moderata samlingspartiets budgetförslag för
1984/85 jämfört med regeringens en utgiftsnivå som ligger 23.7 miljarder
kronor lägre. Av besparingarna på 23,7 miljarder kronor är drygt 5,5
miljarder av tillfällig natur. Skatteintäkterna föreslås för budgetåret bli 5.7
miljarder kronor lägre. Det underliggande budgetunderskottet uppgår till
79.7 miljarder kronor, vilket är 12.4 miljarder kronor lägre än det av
regeringen redovisade. Förutsatt att regeringens bedömning av engångsförstärkningarna
är korrekt skulle enligt motionärerna det redovisade kassamässiga
underskottet uppgå till knappt 63 miljarder kronor, de tillfälliga
besparingarna inräknade. För helår uppgår besparingsförslagen i motionen
till 28,8 miljarder kronor och skattesänkningsförslagen till ca 11 miljarder.
Neddragningen av det kassamässiga budgetunderskottet beräknas för helår
därmed bli ca 18 miljarder kronor.

De i motionen föreslagna utgiftsnedskärningarna redovisas departementsvis
i tabell 2. Beloppen är angivna i förhållande till budgetpropositionen.

FiU 1983/84:25 13

Tabell 2. Besparingar enligt moderata samlingspartiets förslag

Milj. kr.

	1984/85	Helår 1985
Utrikesdepartementet	630	630
Socialdepartementet	3 116	3 116
Kommunikationsdepartementet1	2 060	2060
Utbildningsdepartementet	1 148	1 148
Jordbruksdepartementet2	870	870
Arbetsmarknadsdepartementet	3036	3 036
Bostadsdepartementet5	4 100	5 150
Industridepartementet4	4 842	4892
Kommunsektorn Minskade statsbidrag till kom-
munerna	2 272	4 544
Sänkning av kommunernas skatte-underlag från juridiska perso-
ner till 0%	1 200	2400
Summa	23 274	27 846
Minskade skatteintäkter till följd av ändringar i vissa försäkrings-
system	- 900	- 900
Summa	22374	26 946
Minskade stat sskuldräntor (12%)	1 300	1900
Nettobesparingar	23 674	28846

1 Av beloppet utgör I 180 milj. kr. tillfälliga besparingar.

2 Av beloppet utgör 400 milj. kr. tillfällig besparing. 285 milj. kr. utgörs av minskade
statliga åtaganden pä det skogspolitiska området till följd av föreslagen sänkning av
skogsvårdsavgiften med motsvarande belopp.

' Av beloppet utgör 650 milj. kr. tillfällig besparing.

4 Av beloppet utgör 3 355 milj. kr. tillfälliga besparingar.

1 motionen framhålls att besparingarna är lordelningspolitiskt välmotiverade.
De innebär, menar motionärerna, att vi lånar mindre från våra
barn och barnbarn. Sparar vi tillräckligt mycket betyder det också att
reallönesänkningarna kan upphöra. Fördelningskonflikten mellan privat
och offentlig sektor - mellan löneökningar och offentliga utgifter för
transfereringar och konsumtion — tycks regeringen vara omedveten om.
Men del största hotet mot vårt trygghetssystem och vår välfärd utgörs av
de stora offentliga utgifterna.

Moderata samlingspartiets samtliga skatteförslag innebär, som framgår
av tabell 3, ett skattebortfall för nästa budgetår pä 5,7 miljarder kronor.

För helår blir skattebortfallet 10,9 miljarder kronor. Detta är högt räknat
mot bakgrund av att högre skatter erfarenhetsmässigt inte leder till de
skatteinkomster som man mekaniskt kan räkna fram.

Den statliga inkomstskatten beräknas till ca 30 miljarder kronor. 1 motio nen

framhålls att det långsiktiga målet är att avskaffa denna skatt med
undantag för mycket höga inkomster.

FiU 1983/84:25

Tabell 3. lnkoinsteffekter av moderata samlingspartiets skatteförslag

Milj. kr.

1984/85 Helår

Borttagande av hyreshusavgift och
videoskatt	1200	1390
Sänkt löneskatt (2 %)	2 500	5000
Sänkt förmögenhets-, arvs- och
gåvoskatt (1982 års nivå)	175	350
Borttagande av tillfällig för-
mögenhetsskatt	270	0
Återinfört skaltefondsparande	-	400
Ålerinförd lindring av dubbelbe-
skattning av aktieutdelning	-	250
Borttagande av omsättningsskatt
på aktier	540	540
Reavinstbeskattningen på aktier
sänks till ursprunglig nivå	-	100- 1 000
Skogsvårdsavgift sänks till 0,3 %	-	285
Avskaffad förmögenhetsskatt på
arbetande kapital i småföretag	-	100
Återinfört FoU-avdrag	—	200
Summa	4685	8615- 9515
Inkomstskatteskala, slopad skatte-
reduktion för fackavgifter m. m.
för 1985	1 000	2 250
Totalt	5685	10865-11765

Vad galler den kommunala sektorn anförs i motionen att en central del i
en politik för att kunna återställa balansen i de offentliga finanserna är ett
lagstadgat kommunalt skattestopp. Samtidigt bör en utredning påbörjas
om en lämplig utformning av ett lagstadgat kommunalt skattetak.

Tidigare har moderata samlingspartiet föreslagit att resterande 40% av
skatteunderlaget för juridiska personer redan 1984 skulle överföras till
staten. Nu föreslås att den indragningen på ca 2,4 miljarder kronor sker
från 1 januari 1985. Därutöver föreslås att statsbidragen till kommunsektorn
minskas med drygt 5,5 miljarder kronor för 1985. Samtidigt måste den
statliga detaljregleringen av kommunerna minskas radikalt. Därigenom ges
kommunerna möjlighet att förfoga över sina resurser på ett mer rationellt
sätt. Vidare föreslås att I miljard kronor avsätts sorn ett riktat stöd till de
kommuner som hamnar i ett särskilt utsatt finansiellt läge till följd av de
föreslagna besparingsåtgärderna. För hela kommunsektorn blir de sammanlagda
finansiella effekterna knappt 7 miljarder kronor på helår.

I motion 2524 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) anförs inledningsvis att
finansplanen i år är mycket optimistisk. Regeringen diskonterar där i stor
utsträckning väntade förbättringar under 1984. Del är möjligt att en del
förväntningar kan komma att infrias, med hänsyn till den goda internationella
konjunkturen och de ännu bestående konkurrensfördelarna som devalveringarna
1981 och 1982 givit. Det är dock synnerligen tveksamt, anser
motionärerna, om regeringen ändå inte till viss del överskattat uppgången.
Trots att regeringen i all huvudsak bygger sina bedömningar på samma
grundmaterial sorn konjunkturinstitutet har man i viktiga delar mer positiva
siffror än institutet.

FiU 1983/84:25

Det farligaste med årets finansplan är att den kan minska krismedvetandet
hos svenska folket. Det hävdas vidare att finansplanen är stramt
konjunkturanpassad. I verkligheten är det tvärtom, menar motionärerna.
Den viktigaste insats staten kan göra för att långsiktigt förbättra sysselsättningen
är att underlätta näringslivets strukturomvandling så att Sverige
kan följa med i den tekniska utvecklingen. För detta behövs en hög
investeringsverksamhet. Genom att budgetunderskottet driver upp räntan
motverkas industriella investeringar. En rejäl minskning av statens utgifter
är därför nödvändig. Den nuvarande konjunkturuppgången bör utnyttjas
så alt de omedelbara effekterna på efterfrågan inte blir alltför dramatiska.

En sådan politik bör kombineras med en näringspolitik särskilt inriktad
pä de mindre och medelstora företagen, en regionalpolitik som ger alla
delar av landet möjlighet att utvecklas och en arbetsmarknadspolitik som
bl. a. underlättar för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.

Centerns politik förökad sysselsättning innebär
o en förstärkt näringspolitik med satsning på småföretagsamhet,
o satsning på jobb för bättre miljö- och resurshushållning, t. ex. åtgärder
för ökad energihushållning, utveckling av alternativa, inhemska energikällor
och åtgärder mot försurning,

o en utbyggd regionalpolitik för att effektivt möta arbetslösheten där den
är svårast.

Den ekonomiska politiken och näringspolitiken måste också stödjas av
en skattepolitik som stimulerar till arbete och investeringar. Vidare mäste
löntagarfonderna avvecklas.

1 motionen framhålls att den progressiva utgiftsskatten har kommit att
framstå som ett intressant alternativ till det nuvarande inkomstskaltesystemet.
Huvuddragen i utgiftsskatten ligger i linje med centerns grundläggande
värderingar om jämlikhet, resurshushållning och decentralisering. 1 en
särskild motion om s.k. privata invesieringskonton föreslås en delmodell
som kan ge erfarenheter inför en mer genomgripande skatteomläggning.

Vad gäller budgetpolitiken anförs i motionen följande.

Det gigantiska budgetunderskottet utgör f. n. det allvarligaste hotet mot
den svenska ekonomin. Det är anmärkningsvärt, framhåller motionärerna,
att regeringen inte har accepterat vad höstriksdagen och en bred majoritet i
finansutskottet uttalade i december 1983, att det krävs omedelbara och
omfattande åtgärder för att minska budgetunderskottet.

Budgetunderskottet ökar intlationsrisken, driver upp räntenivån och
minskar utrymmet på kapitalmarknaden för industrins investeringar. Det
senare kan bli ett direkt akut problem, om den nuvarande högkonjunkturen
leder till att industriinvesteringarna börjar öka.

Mot den här bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en realistisk
ekonomisk politik att kraftigt minska de offentliga utgifterna. Att använda
skattehöjningar för att fylla igen budgetunderskottet är däremot ingen
realistisk väg. En sådan politik skulle bara ge negativa resultat för den
allmänna ekonomiska utvecklingen.

FiU 1983/84:25

Målsättningen för en långsiktig budgetpolitik bör enligt motionärerna
vara att statsskulden inte längre ökar i reella tal. För detta krävs att det
strukturella underskottet på 30-40 miljarder kronor avvecklas. Det är av
stabiliserings- och sysselsättningspolitiska skäl inte möjligt att ta hela
summan på en gång. Ett minimum är dock i det nuvarande konjunkturläget
att beslut fattas om bestående besparingar räknat på helår på netto 10
miljarder kronor. Centerpartiets förslag till besparingar, budgetförstärkningar,
skattesänkningar och ökade anslag presenteras i motionen genom
tabellerna 4 och 5.

Tabell 4. Bestående besparingar/budgetförstärkningar enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	1984/85	Helår
Kommunsektorn	1500	3 000
Skatteområdet
Slopat avdrag för fackföreningsavgifter	657	1315
Sociala området
Karensdagar	2000	2000
Pensioner	300	600
Barnomsorg	600	600
Öppen vårdsavgifter	200	200
Effektivare återkrav av bidragsförskott	300	300
Sänkt förvärvsavdrag	400	800
Arbetsmarknadsområdet
Arbetslöshetsersättning	500	500
Vissa lokaliseringsbidrag	264	264
Samhällsföretag	54	54
Beredskapsarbeten	200	200
Industriområdet
Mineralförsörjningsprogrammet	100	100
Energiområdet
Oljelagring	240	240
Förseningsavgift för kärnkraftverk	290	290
Kolmiljöinvesteringar	50	50
Höjd avgift för kärnkraftsel	320	320
Avgift för import av vattenkraft	50	50
Kolskalt	200	200
Diverse energi	400	400
Bostadsområdet
Räntebidrag blir räntelån	750	1 500
Hyresrabatterna	205	205
Räntestöd (ROT)	105	105
Utbildning (ROT)	18	18
Förlustansvar för allmännyttan	50	50
Hjälp till värst drabbade företag	65	65
Trafikområdet
Televerket	200	200
Kommunala vägar	92	92
Jordbruksområdet
Bidrag till skogsvård	200	200
Diverse Avbyråkratisering, samordningseffekter, familjepolitik m. m.	150	300
Minskad räntebelastning	900	1 400
Totalt	11360	15618

FiU 1983/84: 25

Tabell S. Sänkta skatter/okade ansia); enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	1984/85	Helår
Skatleområdet
Förmögenhets-, arv- och gåvoskatt	150	300
Skattereduktion för aktieutdelning	75	150
Skattereformen	412	824
Fribelopp för egenavgifter Slopad förmögenhetsskatt på arbetande	25	50
kapital	51)	100
Återinförande av forskningsavdraget	100	200
Sociala området
Vårdnadsersättning	600	600
Barnbidrag och flerbarnsslöd Skattereduktion hemmamake och ensam-	1250	1 250
förälder	225	550
Undantagandepensionärer Arbetsmarknadsområdet	100	100
Regionalpolitiska bidrag	67	67
Regionalpolitiska länsanslagen Sänkta arbetsgivaravgifter i stödomr. A	150	150
i AC- och Z-län	50	50
Äldrestöd till teko	50	50
U-lundsbistånd	430	430
Trafikområdet
SJ:s investeringar	200	200
Enskilda vägar Bärighetsuppruslning på mindre vägar	53	53
och broar	20	20
Jordbruksområdet
Skogsvårdsavgift slopas	200	200
Norrlandsslöd	50	50
Handelsgödselavgift slopas	120	120
Övrigt	75	75
Totalt	4452	5 589

Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fördelningspolitik. För att leda denna motsatsställning i bevis har
man i regel jämfört effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll
med ett läge där över huvud taget ingenting förändras. Men på kort
sikt kommer uteblivna besparingar att leda till effekter på inflation, räntor
m. m. som drabbar hushållen i ungefär samma utsträckning som besparingarna.
På längre sikt skulle en sådan politik fördjupa de ekonomiska problemen
och innebära ett direkt hot mot välfärden.

I motionen understryks att besparingspolitiken inte står i strid med en
rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.

Den kommunala sektorn är den samhällssektor som vuxit klart mest
under 1970-talet. I den nuvarande ekonomiska situationen måste självfallet
också kommuner och landsting vara beredda att spara. Detta bör ske
genom omprioriteringar, effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga
resurser.

2 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

Den kommunala sekiorn har generellt sett en god likviditet. Prognoserna
för 1984 är nu oeksä väsentligt bättre än tidigare. Enligt motionärerna är
del mot denna bakgrund möjligt med en minskad finansiell överföring frän
staten till kommunsektorn pä 3 miljarder kronor, främst genom ett borttagande
av den kommunala beskattningen av juridiska personer.

Med hänsyn till hur ojämnt de specialdestinerade medlen utgår till olika
kommuner bör successiv överföring päbörjas frän specialdestinerade anslag
till skatteutjämningsbidrag.

I motion 2088 av Jan-Erik Wikström m. II. (fp) anförs till den nya regeringen
inledde sitt arbete med en mycket expansiv finanspolitik. De offentliga
utgifterna sköt kraftigt i höjden liksom budgetunderskottet. Det sista
budgetär för vilket mittenregeringen hade del fulla ansvaret stannade budgetunderskottet
pä 68 miljarder kronor. Den av riksdagen fastställda statsbudgeten
för budgetåret 1982/83 hade eli underskott pa ca 75 miljarder
kronor. Detta ökade lill närmast 90 miljarder kronor genom till den nya
regeringen rev upp liera viktiga besparingsbeslut och ökade pä utgifterna
trots att skattehöjningar samtidigt genomfördes.

Socialdemokraterna berömmer sig nu av att ha vänt utvecklingen och
börjat minska budgetunderskottet, stigs det i motionen, l ill viss del beror
detta naturligtvis pä den exceptionellt stora ökning av underskottet som
regeringen drev igenom hösten 1982. Samtidigt har emellertid en viss
omläggning av budgetpolitiken ägt rum jämfört med uppläggningen omedelbart
efter valet. Tyvärr har det skett alltför sent och i alltför liten grad.

I motionen varnas bestämt för att den nedgång i den internationella
konjunkturen som kan beläras komma kring årsskiftet 1985/86 kommer ali
få mycket allvarliga återverkningar på svensk ekonomi genom den senfärdighet
som den socialdemokratiska regeringen visat. Strukturella insatser
av tillräcklig omfattning har inte vidtagits. Den uppfattning som löreläller
råda inom regeringen att budgetunderskottet till stor del - hälften eller
enligt statsministern rent av hela underskottet — är ett konjunkturproblem
är enligt motionärernas uppfattning uttryck för en lättsinnig politik som
kommer att straffa sig i framtiden.

Men folkpartiet vill inte medverka till en sådan lättsinnig politik. Därför
förordas en större finanspolitisk åtstramning i dagsläget. Detta innebär
besparingar i de offentliga utgiftsprogrammen av storleksordningen 14
miljarder kronor brutto. Effekterna på budgetåret 1984/85 blir emellertid
med nödvändighet mindre, eftersom regeringen avstått från att ta fasta pä
folkpartiets framtida besparingsförslag. Skattehöjningar kan inte längre
utnyttjas som finanspolitiskt medel, eftersom Sverige har nått skattetaket.

För att svenskt näringsliv skall kunna behålla och förstärka sin konkurrenskraft
under de kommande åren är en finanspolitisk åtstramning ofrånkomlig.
Det är nödvändigt också för att uppnå en dämpning av inflationstakten
till den nivå som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. Detta är

FiU 1983/84:25

en förutsättning loren expansion av näringslivet. Småföretagen mäste ges
rimliga arbetsvillkor. Löntagarfonderna mäste avvecklas.

Besparingarna i folkpartiets uppläggning av budgetpolitiken framgår av
tabell 6.

Tabell 6. Besparingar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr., helär

Pensioner enligt basbeloppsindex	600
Sjukförsäkringen	2 000
Statsbidrag till arbetslöshetskassorna	500
Statsbidrag till kommunerna	4 500
Slopande av skattereduktion för fack-
föreningsavgilter	1 300
Livsmedelssubventionerna	1050
Slopande av ROT-programmet	450
Minskade räntebidrag, hyresrabatter	2000
Utebliven höjning av bostadsbidrag	4(X)
Höjda avgifter	500
Effektivare återkrav av bidragsförskott	290
Vuxenutbildningen	90
Statsbidrag lill kommunala vägar	90
Besparing inom civilförsvaret	100
Besparing inom industripolitiken	80
	Summa 13 950

Vissa omprioriteringar föreslås i de övriga offentliga utgifterna. De största posterna gäller ökat stöd till barnfamiljerna, ökat anslag till försva-ret och ökat anslag till biståndet till de fattiga länderna. Detta framgår av tabell 7. l ubell 7. Utgiftsökningar enligt folkpartiets förslag Milj. kr., helår
Familjepolitiskt stöd	1000
Försvaret	500
Bistånd	450
Högskolan och studiemedel	55
Kultur	22
Miljö	38
Prisstöd till jordbruket i norra Sverige	50
Enskilda vägar	43
Handikappade	25
Diverse mindre poster	25
	Summa (avrundat) 2 200

I budgetförslaget föreslås också förändringar i vissa skatter. De skattesänkningar
som enligt motionärerna måste genomföras omedelbart framgår
av tabell 8.

lil) 1983/84:25

l ubell K. Skattesänkningar enligt folkpartiets förslug
Milj. kr., helår

Inkomstskatten (fullt inllationsskydd

och skala enligt reformen)

Skattereduktion för aktieutdelning
Slopad omsättningsskatt för aktiehandel
Slopad tillfällig förmögenhetsskatt för är 1984
Bibehållet Foll-avdrag i företagen
Slopad förmögenhetsskatt pä arbetande kapital

I 000
.100
200

i småföretag
Slopad rcaskatt pä bostadsrätter

100

Summa 160(1

Minskningen av statsbidragen lill koninutiwriui kan ske nied den metod
folkpartiet tidigare föreslagit, sorn innebär att de allmänna statsbidragen
till kommunerna successivt omvandlas till ett inomkommunalt utjämningssystem.
Del större belopp som nu föreslås motiveras av att kommunernas
ekonomiska läge inför 1985 är avsevärt gynnsammare än förut. Med den
föreslagna stramare finanspolitiken blir, anser motionärerna, också inflationstakten
för 1985 lägre, vilket är gynnsamt för kommunerna.

Totalt sett blir enligt motionen budgetsaldot pa helår räknat drygt 10
miljarder kronor lägre lin i regeringens förslag. Därigenom minskar också
utgifterna för stalsskuldräntor med en dryg miljard kronor, vilket ytterligare
förbättrar saldot.

Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fiinlclninpspolilik. För att "bevisa” detta har man i regel jämfört
effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll med ett läge där
över huvud laget ingenting förändras. Det är naturligtvis helt orealistiskt.

Redan pä kort sikt skulle uteblivna besparingar leda till effekter pa
inflation, räntor m.m. som drabbar hushållen i ungelär samma utsträckning
som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan politik, som inte
angriper de strukturella problemen, fördjupa vära ekonomiska balansproblem
och innebära ett allvarligt hot mot välfärden.

1 motionen framhålls att besparingspolitiken inte står i strid med en
rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.

Men fördelningspolitiska hänsyn mäste las vid utformningen av besparingspolitiken.
De förslag som framförs har också en sådan profil, menar
motionärerna. Exempelvis innebär förslaget om självrisk inom sjukförsäkringen
att bara de som har arbete drabbas, medan de arbetslösa undantas.

I motion 2455 av Lars Werner m. 11. (vpk) understryks att de ekonomiska
problemen inte bara är av konjunkturell natur. Kapitalismens försämrade
tillväxtbetingelser, transnationaliseringen, den nya teknologin med vars
hjälp kapitalet åter skapar en reservarmé av arbetslösa även i de utvecklade
länderna, råvarukris och skärpta motsättningar i det kapitalistiska

Fil) 1983/84:25

systcmel är inte övervunnit för alt vi får ett eller ett par år av tillfällig
konjunkturförbättring. Högkonjunkturerna sedan 1964 har tenderat att bli
allt lägre och relativt kortare. En långsiktig tendens till avtagande tillväxt
framträder.

Denna regelbundenhet tycks fortsätta också under 1984. Enligt motionärerna
talar också mycket för att den nedgång och kris som kan väntas ta sin
början under 1985 - eller senast 1986 - kommer att fördjupa de långsiktiga
ekonomiska problemen. Även med regeringens prognos om en investeringsökning
under 1984 kommer t. ex. industriinvesteringarna i år att utgöra
bara 63% av deras volym 1974. Den öppna arbetslösheten, mätt som
procenttal av arbetskraften, kommer — om regeringens prognos håller -att vara nästan dubbelt så hög (ca 3%) 1984 som den var 1975.

Inte i något land som tillämpat en nyliberal s.k. åtstramningspolitik har
förhållandena genom denna förbättrats för folkflertalet. Den har fått som
följd att massarbetslöshet och vidgade sociala klyftor kvarstått även i
perioder av konjunkturuppgång. Den har inte förmått häva de långsiktiga
stagnationstendenserna utan fördjupat dem.

Regeringens s.k. "tredje väg" att lösa de ekonomiska problemen har.
hävdar motionärerna, sina viktigaste tankegångar gemensamt med de nyliberala
föreställningarna. Här finns en ncdskärningspolitik mot socialt nödvändiga
offentliga utgifter, vilket särskilt drabbat den kommunala sektorn,
här finns angreppen på lönekostnaderna som den bestämmande faktorn för
en hög inflation, här finns marginalskattcsänkningar och hiir finns den
stora devalveringen, som ju i sig innebären stark inkomstomfördelning till
exportindustrins kapitalister. De investeringsprogram och fördelningspolitiska
åtgärder som skulle strida mot nyliberala uppfattningar måste anses
ha en symbolisk räckvidd. Det handlar om mycket begränsade insatser
som i realiteten inte haft någon påtagbar verkan för en jämnare fördelning.

I motionen framhålls att den ekonomiska utvecklingsprocessen måste
kunna styras och kontrolleras av folket. Politiken måste därför utformas så
att den bidrar till en maktförskjutning från storfinansen och andra kapitalistiska
kretsar till de arbetande, för att öka graden av planmässighel och
folkligt inflytande och för att bana väg för ett jämlikt och socialt rättfärdigt
samhälle.

Det iir ett huvudmål för en sådan politik att avskaffa arbetslösheten.

Följande punkter utgör central;» moment i en aktivt arbetsskapande
politik:

o Ett nationellt industriprogram i samhällelig regi mäste upprättas och
genomföras. Detta program bör vara av storleksordningen 100000 nya
industriarbetsplatser under en tioårsperiod.

o En planmässig utbyggnad krävs av den offentliga sektorn, såväl dess
infrastrukturella som dess sociala verksamhet.

° Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras så att den inriktas på bestående
arbeten och mindre på provisorier.

FiU 1983/84:25

o För cn mer planerad ekonomisk utveckling är ett överförande av
banker, kreditinstitut, stiftelser, investmentbolag etc. i samhällets ägo en
nödvändig förutsättning.

o Tendenserna till transnationalisering motverkas genom åtgärder för att
begränsa svenska företags investeringar i utlandet,
o En allmän arbetstidsförkortning måste påbörjas.

Vidare framhålls i motionen att det under de senaste åren har skett en
närmast enastående förmögenhetsförskjutning och -tillväxt i vårt land.
Inflationen har skapat cn värdestegring för stora förmögenhetsägare på
flera hundra miljarder kronor på mindre än ett årtionde. Det krävs räfst
och reduktion.

Mot denna bakgrund föreslås i motionen en rad skatteskärpningar. Omsättningsskatten
på aktichandeln som nu tas ut med ett symboliskt belopp
bör höjas till 10%. Reavinstbeskattningen måste mycket kraftigt skärpas.
Bolagsskatten måste höjas från den I januari 1985 till en skattesats om
50%. En engångsskatt på stora förmögenheter bör tas ut redan vid halvårsskiftet
1984 med ett skatteuttag motsvarande minst 10% av förmögenhetsvärdet.

Regeringens budgetpolitik ställer minskning av budgetunderskottet som
ett huvudmål. Resultatet blir nedskärning och en till stora delar kontraktiv
(tillväxthämmande) politik.

Det har, menar motionärerna, förts mycket propaganda kring den offentliga
sektorns budgetunderskott. Denna har syftat till att skapa argument
för en nedskärning av den offentliga sektorn, nedskärningar som drabbar
dem i första hand som har behov av den offentliga sektorn. Underskottet
har till stor del uppstått genom krisen, genom bristande tillväxt och därmed
försämrade statsinkomster. Den samlade offentliga sektorns underskott
beräknas 1984 bli 34.4 miljarder kronor oräknat den över statsbudgeten
finansierade utlåningen. Detta kan jämföras med de offentliga investeringarna
som 1984 beräknas uppgå till 40.5 miljarder kronor. Dessa fakta
bör något dämpa dem som bara propagerar att vi lånar till konsumtion.
Detta är ett förgrovat argument använt för att motivera ökad privatisering.

I förhållande till regeringens förslag förordas en större total omslutning
av den offentliga verksamheten och ett något större underskott. Denna
större omslutning beror på större satsningar på sysselsättning och rättvis
fördelning. Dc viktigaste förslagen sammanfattas i tabellerna 9 och 10. där
siffrorna anger skillnader i förhållande till regeringens budgetförslag.

FiU 1983/84:25

Tabell 9. Ökade utgifter enligt vänsterpartiet kommunisternas förslag

Milj. kr.

Barnhidragsökning	1 2(8)
Barnomsorg	3 000
Basbeloppsbc räkning	2 700
Bostadsbidrag	350
Utbildning och kultur	735
Matsubvenlioncr	870
Delvis slopande av matmoms	5 0(8)
Förbättringar av järnvägar	410
Svssclsättningsskapande åtgärder
inom offentliga sektorn	4(88)
Industriprogram	1 000
Skatterabatt för låg- och mellan-
inkomsltagarc	3 (810
Övrigt	2 500
	Summa 24 765

Tabell 10. besparingar eller ökade inkomster enligt vänsterpartiet kommunisternas

förslag

Milj. kr.

Minskade försvarsutgifter	1 300
Bcsp. Industridepartementets
verksamhetsområde	1 2(8)
Räfst (skärpt oms pä aktier, skärpt
reavinstskatt, engångsskatt på
stora förmögenheter m. m.)	16(88)
Skarpt barnomsorgsavgift	3(8)0
Ökat budgetunderskott	3 265
	Summa 24 765

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Världskonjunkturen har sedan början av år 1983 varit inne i en återhämtningsfas.
De bedömningar som presenteras i årets finansplan pekar på en
fortsatt produktionsuppgång även tinder år 1984. Den bild som tecknas i
finansplanen överensstämmer i huvudsak med de prognoser som redovisades
i proposition 1983/84:40. av OECD i juli och december och även med
dem som publicerats av olika större utredningsinstitut. Några väsentliga
förändringar i bedömningen av hur konjunkturen kan komma att utvecklas
har egentligen inte skett sedan våren 1983. Prognoserna för några av de
centrala variablerna för de större industriländerna anges i tabellerna 11 -13. De har alla rört sig inom mycket begränsade prognosintcrvall som
framgår av tabellerna. Det enda undantaget utgör bedömningen av sysselsättningsutvecklingen
i Förenta staterna. Tidigare prognoser har redovisat
arbetslöshetstal för år 1984 på drygt 9%. medan nu aktuella bedömningar
ligger i intervallct 8-8.5%.

FiU 1983/84:25 24

Tabell II. Bruttonationalproduktens utveckling i OECD- området

Procentuell förändring

	1983	1984
Förenta staterna	3,5	4.5-5
Japan	3	4 -4.5
Förbundsrep. Tyskland	1,3	2 -2.5
Storbritannien	2.5	2 -2.5
O F^CD-Europa	1	1.5-2
OF.CD-lotalt	2.3	3 -3,5
Tabell 12. Arbetslösheten i OECD-området
Procent
	1983	1984
Förenta staterna	9.5	8 - 8.5
Förbundsrep. Tyskland	8.5	9 - 9.5
Storbritannien	11.5	11.5-12
OECD-Europa	10.5	II -11,5
OECD-totalt	9	9 - 9.5
Tabell 13. Konsumentprisutveckling i OECD-området
Procentuell förändring
	1983	1984
Förenta staterna	4	5 -5.5
Japan	1.5-2	1.5-2
Förbundsrep. Tyskland	3	3 -3.5
Storbritannien	6	5.5-6
OECD-totalt	5.5	5 -5.5

De faktorer som tidigare framhållits som osäkerhetsmoment vad gäller
stabiliteten i den pågående återhämtningen inom OECD-området är alltjämt
desamma. Hoten utgörs främst av den internationella skuldkrisen, det
höga ränteläget i Förenta staterna, protektionistiska tendenser i världsekonomin
och, med undantag för Förenta staterna, en alltför restriktiv ekonomisk
politik i de stora OECD-ländcrna.

Sannolikheten för att den ekonomiska tillväxten i Västeuropa skall kunna
öka och stabiliseras på en hög nivå blir lill stor del beroende av hur
utvecklingen i Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tyskland kommer
att gestalta sig.

Förenta staterna har efter två års recession med den högsta arbetslösheten
sedan andra världskriget uppvisat en stark ekonomisk tillväxt under år
1983. Förklaringen till detta är främst den förda ekonomiska politiken, med
en kombination av expansiv finanspolitik och lättnader i penningpolitiken
- dvs. en mot alla tidigare förväntningar traditionell stabiliseringspolitisk
uppläggning. Den snabba återhämtningen av ekonomin har emellertid fört
med sig ett betydande budgetunderskott och ett kraftigt underskott i bytesbalansen.
Västeuropa har dock endast i begränsad omfattning - tillväxten
uppgick år 1983 till blygsamma I % — kunnat dra fördel av expansionen i

FiU 1983/84:25

Förenta staterna. Det av budgetunderskottet i Förenta staterna orsakade
höga ränteläget och de av bytesbalansunderskottet kraftigt förstärkta protektionistiska
tendenserna har fått negativa konsekvenser för Västeuropas
ekonomi. Den nuvarande höga dollarkursen ger konkurrensfördelar för
Västeuropa, men osäkerheten om den skall bestå inverkar sannolikt negativt
på handelsutvecklingen. Det växande bytesbalansunderskottet och
den internationella skuldkrisens påfrestningar för de amerikanska affärsbankerna
kan medföra ett fall i dollarkursen.

Förbundsrepubliken Tysklands regering presenterade i början av februari
sin årsrapport med en prognos för den ekonomiska utvecklingen under
år 1984. Inte heller denna prognos avviker på ett avgörande sätt från
nämnda prognoser. Det framgår emellertid av rapporten att Förbundsrepubliken
i ökad utsträckning väntas lita till att en ökad export, i stället för
tidigare inhemska faktorer, tar över rollen som tillväxtmotor i den ekonomiska
utvecklingen. Samtidigt avser regeringen att föra en stram ekonomisk
politik. Det kan tilläggas,, att denna strategi för att åstadkomma en
stabil ekonomisk tillväxt under år 1984 nu anges av nästan samtliga regeringar
i Västeuropa. Det viktigaste avsättningsområdet för Förbundsrepublikens
export är Västeuropa och av denna export går 60% tili Frankrike.
Italien och Nederländerna, dvs. länder som förväntas ha fortsatt svåra
ekonomiska problem även under år 1984. Ett nödvändigt villkor för att
åstadkomma ett varaktigt ekonomiskt uppsving i Västeuropa synes därför
vara en mindre restriktiv finanspolitik i de länder som har fått inflationen
under kontroll och som har överskott i sin bytesbalans. Med en sådan
politik bör också tillväxtimpulserna från Förenta staterna bättre kunna tas
till vara i Västeuropa och inte som f. n. främst fångas upp av Japan och
länderna i Sydostasien.

När det gäller länderna utanför OECD-området vill utskottet göra följande
kommentar.

1 avsaknad av en långsiktig lösning av bl. a. de latinamerikanska ländernas
skuldproblem har industriländernas export till denna världsdel kraftigt
reducerats. Stor risk föreligger därför att tillväxtbetingelserna för de olika
länderna i detta område försämras innebärande negativa återverkningar på
utvecklingen av världshandeln.

Den ekonomiska utvecklingen i statshandelsländerna, med undantag för
Polen, har däremot under år 1983 påtagligt förbättrats. Tillsammans med
en påtvingad låg import från OECD-området under början av 1980-talet,
bl.a. med hänsyn till statshandelsländernas beroende av importerade insatsvaror.
bör detta innebära att handeln med dessa länder börjar öka
under år 1984. Detta medför i sin tur en ökad export från främst Förbundsrepubliken
Tyskland, som är statshandelsländernas viktigaste handelspartner
inom OECD-området.

Utskottet gör den bedömningen att återhämtningen inom OECD-området
kommer att fortsätta under år 1984. Om investeringarna tar.över rollen

FiU 1983/84:25

från den privata konsumtionen som främsta drivkraften i den pågående
konjunkturuppgången kan denna bli självbärande även under år 1985. Men
som framgått av redovisningen av det internationella konjunkturläget inger
utvecklingen i Västeuropa redan i det korta perspektivet en viss oro.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

I flera avseenden har år 1983 inneburit en positiv utveckling för den
svenska ekonomin. Den exportledda expansionen, som utgjorde motiveringen
för devalveringen, har gått betydligt snabbare än vad som förväntades
och har under år 1983 gett ett överskott i handelsbalansen på över 10
miljarder kronor. Även om ökningen i bruttonationalprodukten (BNP)
stannat vid knappt 2% har detta inneburit en ökad industriproduktion på
något mer än 5%. Lönsamheten har förbättrats i näringslivet samtidigt
som kapacitetsutnyttjandet främst i den konkurrensutsatta delen av industrin
har ökat väsentligt. Konsumentpriserna steg under år 1983 med drygt
9%. vilket är en betydligt lägre prisstegringstakt än vad som förväntades
efter devalveringen i oktober 1982.

Utvecklingen på arbetsmarknaden under år 1983 har emellertid varit
svag. Arbetslösheten är fortfarande hög. I januari uppgick den till 162000
personer medan motsvarande antal arbetslösa året dessförinnan var
147000.

Bedömningen i propositionen av utsikterna för år 1984 ger. som framgår
av tabell 14, en tillväxt i BNP på 2.6%. Denna förklaras av att den positiva
utvecklingen av exporten väntas fortsätta, att den tidigare negativa investeringsutvecklingen
vänder och att de totala investeringarna ökar med
något mer än I %. Vidare förutses lagerinvesteringarna och den privata
konsumtionen öka något. Hushållens realt disponibla inkomster förväntas
emellertid bli oförändrade.

Tabell 14. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

1983 Finansplanen OECD

1984 1984

Privat konsumtion	-2.0	0.2	0.5
Offentlig konsumtion	1.0	0.9	1.0
Bruttoinvestering	-3.2	l.l	0.0
därav industri	-6.9	8.0	-
Lagerförändring	-0.3	1.7	1.8
Export	10.1	5.1	7.0
Import	-0.3	4.5	5.0
Bruttonationalprodukt	1.9	2.6	2.5
Bytesbalans (miljarder kronor)	-6.1	-5.2

Utskottet vill understryka att denna positiva utveckling av produktion,
investeringar och export endast är möjlig om regeringens inflationsmål.

FiU 1983/84:25

som innebär att prisstegringen räknat på årsgenomsnitt inte överstiger
6-6,5%, förverkligas.

Det kan tilläggas att denna bedömning, som framgår av tabell 14, i vissa
avseenden är något försiktigare än OECD-sekretariatets. OECD-prognosen
överensstämmer i stort med finansplanens vad gäller BNP-utvecklingen
men förutser en väsentligt kraftigare tillväxt i exporten.

I moderata samlingspartiets motion 2031 och centerpartiets motion 2524
kommenteras de i finansplanen presenterade prognoserna mera ingående.

1 motion 2031 (m) anförs att regeringens prognos för tillväxten i BNP
ligger alldeles för högt. Orsakerna till denna felbedömning sägs vara en
alltför optimistisk bedömning av export-, industriproduktions-, investerings-
och konsumtionsutvecklingen. Motionärerna har inte några väsentliga
invändningar mot finansplanens redovisning av den internationella
konjunkturutvecklingen. Förklaringen till den i motionen negativa bilden
av den ekonomiska utvecklingen i Sverige beror på att man utgår från en i
jämförelse med regeringen väsentligt högre inflationstakt till följd av en
kraftig stegring i lönekostnaderna. Regeringens antagande om iönekostnadsutvecklingen
bedöms, bl. a. mot bakgrund av de lönekrav som ställts,
som orealistiskt. Detta leder till att konkurrenskraften mot utlandet försämras
med negativa följder för utvecklingen av exporten och en väsentligt
lägre tillväxt i industriproduktionen än vad regeringen förutspår. Härav
följer vidare att investeringsutvecklingen blir fortsatt negativ samtidigt
som löneökningar och transfereringar kommer att urholkas, vilket omöjliggör
för hushållen att öka sin konsumtion.

Utskottet delar uppfattningen att en avsevärt högre inflationstakt än den
som förutsatts i finansplanen skulle kunna skapa svåra problem och omintetgöra
våra möjligheter att häva de ekonomiska obalanser som alltjämt
kännetecknar den svenska ekonomin. De av regeringen vidtagna fördelningspolitiska
åtgärderna har därför vidtagits för att bilda underlag för en
lugn avtalsrörelse. Därtill kommer att det samlade uttaget av arbetsgivaravgifter
är oförändrat mellan åren 1983 och 1984 och att företagens behov
av prishöjningar är små på grund av den kraftiga lönsamhetsförbättringen.
Det är utskottets uppfattning att vi, mot denna bakgrund och med hänsyn
till att vi under år 1984 bör få måttliga internationella prisökningar, bör nå
det av regeringen uppsatta inflationsmålet. Därigenom skapas förutsättningar
för att exporten, industriproduktionen, investeringarna och konsumtionen
skall kunna utvecklas på det sätt som angivits i finansplanen.

Det kan i sammanhanget noteras att OECD-sekretariatet i flera avseenden
är mer optimistiskt än regeringen och utskottet. Sekretariatets bedömningar
skiljer sig således i väsentlig grad från dem som görs i motion 2031. I
anslutning till den i motionen förutsedda fortsatt negativa investeringsutvecklingen
vill utskottet göra följande kommentar.

Den i finansplanen angivna investeringsprognosen bör enligt utskottets

FiU 1983/84:25

mening ses som en försiktig bedömning. Under år 1983 har en påtaglig
höjning skett av kapacitetsutnyttjandet. Det finns därutöver mycket som
talar för att de beräkningar som gjorts av kapacitetsreserven i industrin
innebär en överskattning. Delar av vår nuvarande produktionskapacitet
har blivit föråldrad på grund av de stora relativprisförskjutningar som skett
efter oljeprishöjningarna. Det bör också framhållas att en ökning av industriinvesteringarna
med 8% är relativt måttlig, sett mot bakgrund av att
den investeringsnivå som därigenom skulle uppnås under år 1984 fortfarande
är långt under den nivå som var rådande under hela första delen av
1970-talet.

Även i motion 2524 (c) anförs att konjunkturuppgångens positiva effekter
har överskattats i finansplanen. I motionen framhålls att det uppställda
inflationsmålet inte kan nås. En prisstegring lika stor som under år 1983 -dvs. 9% — kan för år 1984 inte uteslutas, menar motionärerna. Utskottet
vill i detta sammanhang hänvisa till vad som anförts med anledning av
motion 2031 (m).

I motion 2524 (c) hävdas också att en prognos, som ger en tillväxt i
investeringarna och en viss ökning av den privata konsumtionen vid realt
oförändrade disponibla inkomster för hushållen, inte är förenlig med finansplanens
förutsättning att en ökad upplåning skall ske utanför banksystemet.
Enligt utskottets uppfattning är emellertid det kreditutrymme som
krävs för den angivna tillväxten i investeringar och privat konsumtion inte
av den omfattningen - ett par miljarder att jämföra med upplåningen
utanför banksektorn på mellan 62-67 miljarder kronor - att den i motionen
förutsedda undanträngningseffekten uppträder. Företagens likviditet
och lönsamhet är f. n. mycket god. Möjligheterna att självfinansiera investeringarna
är således stora.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande.

Mot bakgrund av den bild som utskottet redovisat av den internationella
utvecklingen och de positiva effekter som hittills kunnat noteras av den
förda ekonomiska politiken delar utskottet den bedömning av utvecklingen
av den svenska ekonomin under år 1984 som görs i finansplanen.

Allmänna riktlinjer för elen ekonomiska politiken

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den centrala uppgiften för den
ekonomiska politiken är att uppnå full sysselsättning.

Den internationella utvecklingen av arbetslösheten under senare delen
av 1970-talet och början av 1980-talet är mycket nedslående. Trots att flera
av länderna inom OECD-området kan uppvisa en produktionsuppgång
som allmänt karaktäriseras som en högkonjunktur är arbetslöshetstalen
höga. Endast Förenta staterna kan genom en kraftigt ökad tillväxt i BNP
uppvisa en nedgång av antalet arbetslösa men nivån ligger alltjämt mycket
högt. på ca 8.5 9f. De senaste arbetslöshetstalen avseende januari i år visar

FiU 1983/84:25

att arbetslösheten har ökat till 10,2% i Förbundsrepubliken Tyskland och
till 12,5% i Storbritannien.

Enligt OECD-prognosen fortsätter arbetslösheten att öka i Västeuropa
under år 1984. Under första halvåret 1985 beräknas den uppgå till 12%,
vilket motsvarar något mer än 20 miljoner människor. Allvaret i situationen
understryks av att ungdomsarbetslösheten i de stora industriländerna
inom OECD för år 1983 låg pä mellan 17 och 33% (Storbritannien 23%
och Italien 33%).

Den förda politiken har inneburit att, till priset av ett stort produktionsbortfall
och en mycket hög arbetslöshet, de tongivande industriländerna
lyckats pressa ned inflationstakten från nivån 10% till mellan 2 och 5%.

Det är uppenbart att konflikten mellan målen en hög ambition för sysselsättningen
och en låg inflationstakt alltjämt råder i industriländerna, vilket
också illustreras av den nuvarande utvecklingen i Förenta staterna, där
tendenser till en ökning av inflationstakten återigen gör sig gällande. Det är
därför utskottets uppfattning att den höga arbetslösheten inom OECD-omrädet
kommer att beslå så länge som en samordnad ekonomisk politik
mellan främst de stora industriländerna saknas samtidigt sorn läg inflationstakt
prioriteras. 1 en sådan omvärld blir det förde mindre industriländerna
inom OECD-området med stor utrikeshandelsandel — exempelvis
de skandinaviska länderna och Beneluxländerna - nödvändigt att hälla
arbetslösheten nere, att prisstegringarna hälls tillbaka och att kostnadsstegringen
inte överstiger den nivä som etablerats hos de viktigaste handelspartnerna.
En konsekvens av delta blir också att en politik ensidigt
inriktad på en expansiv finanspolitik för alt lösa sysselsättningsproblemet
inte blir möjlig.

1 motion 2031 (m) framhålls att arbetslösheten pä sikt inte kan minskas
om inte inflationstakten sänks. Viktigast är därför all föra en myckel stram
Finanspolitik innebärande en kraftig minskning av de offentliga utgifterna
och budgetunderskottet. I motionen förordas även en sänkning av skattetrycket,
vilket accentuerar kravet på en kraftig minskning av utgifterna i
stal och kommun.

Utskottet vill understryka att en successiv sanering av de statliga Finanserna
är nödvändig. Detta bör ske i takt med att tillväxten i den privata
delen av ekonomin ökar. En sådan politik kan komma i konflikt med en
politik för full sysselsättning. Utskottet har ovan angivit varför enbart en
expansiv finanspolitik inte är en möjlig väg för att nå balans i ekonomin
och eliminera arbetslösheten. Motionärernas förslag till uppläggning av finanspolitiken
innebär, enligt utskottets mening, den motsatta ytterligheten,
dvs. en ensidigt inriktad, restriktiv finanspolitik, där nästan enbart
extremt stora budgetneddragningar skall lösa praktiskt taget tilla nuvarande
obalanser i vår ekonomi. Enligt utskottet är en sådan politik såväl
lordelningspolitiskt oacceptabel som stabiliseringspolitiskt ineffektiv —

FiU 1983/84:25

nettoeffekten på budgeten av att man isolerat vidtar kraftiga nedskärningar
av offentliga utgifter är avsevärt mindre än den ursprungliga utgiftsminskningen.
Enligt preliminära kalkyler utförda av finansdepartementet leder
det i motionen presenterade budgetförslaget till en höjning av arbetslösheten
med 35000 personer jämfört med det förslag som förs fram i finansplanen.

Enligt utskottets uppfattning är det nödvändigt att stabiliseringspolitiken
utformas så att investeringarnas och utrikeshandelsnettots andel av vår
produktion ökar. Detta betyder att efterfrågan måste ges en sådan inriktning
att expansionen går snabbare och att lönsamheten blir relativt sett
högre i den konkurrensutsatta sektorn. 1970-talets och de första åren av
1980-talets industriella stagnation ställer därutöver stora krav på en strukturomvandling
av vår ekonomi. Samtidigt är den offentliga sektorns och de
offentliga utgifternas andel av BNP mycket större än tidigare - framför allt
är dess finansiella position mycket svagare efter budgetunderskottets våldsamma
ökning under senare delen av 1970-talet. Del innebär att tillväxten i
den offentliga resursanvändningen och de offentliga utgifterna under kommande
år måste bli lägre. Med hänsyn till detta och till att ekonomin frän
produktionssynpunkt är inne i en högkonjunkturfas måste finanspolitiken
vara stram. Från denna utgångspunkt och med beaktande av att de offentliga
finanserna måste saneras blir kravet på en minskning av budgetunderskottet
ofrånkomligt. Men en minskning av de offentliga utgifterna måste
ske i en sådan takt och på ett sådant sätt att problemen på arbetsmarknaden
inte blir oss övermäktiga. Konkret innebär denna politik, som helt
avviker från den sorn förordas i motion 2031 (m), att efterfrågetrycket hålls
stramt genom en väl avvägd finans- och penningpolitik och att en aktiv
arbetsmarknadspolitik motverkar konjunkturcykelns negativa inverkan på
produktion och sysselsättning.

Utskottet vill emellertid understryka att även en förstärkt arbetsmarknadspolitik
i längden inte kan lösa de sysselsättningsproblem som följer av
att samhällsekonomin är i fundamental obalans. Stabiliseringspolitiken
mäste därför kompletteras med att åtgärder även sätts in på ekonomins
utbudssida. Detta ställer bl. a. stora krav på en samordning av de generella
medlen och de selektiva medlen - främst då de närings- och regionalpolitiska
medlen — om det övergripande målet full sysselsättning skall uppnås.

1 motion 2031 (m) framhålls vidare att de i motionen föreslagna besparingarna
är fördelningspolitiskt välmotiverade. De innebär, sägs det i motionen,
att vi lånar mindre från våra barn och barnbarn. Det fördelningspolitiska
resultatet av dessa besparingar och i motionen föreslagna åtgärder
inom det skattepolitiska området medför emellertid att höginkomsttagare
och innehavare av stora förmögenheter gynnas. Som exempel kan här
nämnas att motionärerna föreslår sänkta marginalskatter samtidigt som
den obegränsade avdragsrätten bibehålls, sänkta arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter
samt borttagande av omsättningsskatten på aktier. Utskottet
avvisar denna inriktning av fördelningspolitiken.

Fil) 1983/84:25

Utskottet vill i detta sammanhang även tillägga att uttrycket ”låna från
våra barn och barnbarn” kan vara vilseledande. Från juli 1976 till juli 1982
okade den svenska statsskulden från 69 miljarder kronor till 320 miljarder
kronor. Ar 1976 var hela statsskulden placerad inom landet och nu är 21%
av den placerad utomlands. Denna del måste betalas tillbaka med framtida
exportinkomster och övervältras följaktligen på nästa generation. Vad
gäller den inhemska statsskulden blir emellertid en analogi med privatekonomiska
förhållanden missvisande. Avgörande för att kommande generationer
skall kunna behålla minst samma konsumtionsnivå som vi har i
dag är främst investeringsutveckling, teknikutveckling och innehållet i de
immateriella investeringarna som t. ex. standard på utbildningen. Sålunda
kan en mycket oskicklig politik, som missgynnar dessa faktorer - vilket
utskottet anser att förslagen i motion 2031 (m) gör — men som samtidigt är
statsfinansiellt ”sund”, bli förödande för vära barn och barnbarn. Det är
följaktligen inte budgetunderskottet eller den inhemska statsskuldens storlek
i sig som utgör ett hot mot våra barn och barnbarn utan det är den
samlade ekonomiska politikens utformning.

I motion 2031 (m) föreslås även att genomgripande systemförändringar
genomförs som syftar till en omstrukturering av den offentliga sektorn. På
sikt menar motionärerna att allt, ifrån daghem och åldringsvård till parkförvaltning,
brandförsvar och gatuunderhåll, bör kunna ske i privat regi.

Det finns vissa verksamheter inom den offentliga sektorn, där uppdrag
kan läggas på privata entreprenörer. Del sker redan i dag. Det är inte
finansutskottets uppgift att avgöra om det finns andra områden där det
också skulle kunna prövas. Det får bedömas från fall till fall. Detta till trots
vill utskottet för sin del sätta en bestämd gräns vid den sociala omsorgen.
T. ex. vården av barn, sjuka och gamla är en samhällelig uppgift som inte
bör utsättas för kommersiella intressen. Utskottet avvisar därför bestämt
en privatisering av den offentliga sektorn enligt de riktlinjer som anges i
motion 2031 (m).

Mot har angiven bakgrund avstyrker utskottet de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motion 2031 (m) yrkande I.

Även i motionerna 2088 (fp) och 252-1 (c) hävdas att åtstramningseffekten
är för liten eller obefintlig i den budget som regeringen presenterar.
Intentionerna hos såväl folkpartiet som centerpartiet ar att åstadkomma
utgiftsnedskärningar ”av betydligt större omfattning än vad regeringen
föreslagit”. Enligt utskottets mening överskattas även i dessa motioner
den snabbhet med vilken produktion och sysselsättning kan ställas om till
annan typ av efterfrågan. Effekten blir att problemen pä arbetsmarknaden
genom en sådan politik oundvikligen kommer att öka.

Vad gäller motion 2088 (fp) vill utskottet tillägga följande. 1 motionen
framhålls att den i finansplanen ambitiöst upplagda konjunkturanpassningen
inte är möjlig att genomföra, bl. a. på grund av att det ekonomiskt

FiU 1983/84: 25

statistiska underlaget för en sådan politik är otillfredsställande. Utskottet
delar inte denna uppfattning och finnér det anmärkningsvärt att det i
motionen inte görs några försök att ens kvalitativt uppskatta hur nedskärningar
och andra åtgärder slår på den reala ekonomin, dvs. på produktion,
köpkraft och sysselsättning.

Det kan i detta sammanhang tilläggas att i motionen föreslås nedskärningar
i budgeten som uppenbart skulle skapa svårigheter att upprätthålla
motionärernas ambition att kraftfullt bekämpa inflationen. Det gäller t. ex.
den kraftiga neddragningen av subventionerna till livsmedel, avgiftshöjningar
i kommunerna till följd av minskade statsbidrag och kraftiga hyreshöjningar
på grund av minskade bostadssubventioner.

1 motionen hävdas vidare att förslaget till besparingspolitik inte står i
strid med en rättvis fördelningspolitik. Utskottet måste emellertid konstatera
att den i motionen valda inriktningen av politiken riskerar att förvärra
situationen på arbetsmarknaden med negativa fördelningseffekter som resultat.
De föreslagna åtgärder inom skatteområdet, som närmare behandlas
av utskottet i avsnittet om budgetpolitiken, innebär skatteskärpningar
för låginkomsttagare - trots att vi enligt motionärerna nått skattetaket -och lättnader för höginkomsttagarna. Det är en fördelningspolitik som
utskottet inte kan acceptera.

Mot bakgrund av vad som här anförts avstyrker utskottet motion 2088
(fp) yrkande I.

1 motion 2524 (c) framhålls att regeringens budgetförslag inte har någon
åtstramningseffekt utan tvärtom en expansiv effekt. Centerpartiet eftersträvar
en i jämförelse med finansplanen markant neddragning av budgetunderskottet,
som enligt motionen bör verkställas under nu pågående
högkonjunktur.

Utskottet vill med anledning härav göra följande kommentarer. Motionärernas
bedömning att budgetförslaget i årets finansplan skulle ha en
expansiv effekt måste, såvitt utskottet förstår, ha sin förklaring i ett missförstånd.
Ätstramningseffekten för 1984/85 års budget mäts i relation till en
prolongering av 1983/84 års budget. Att mäta en åtstramningseffekt genom
att, som motionärerna gör, jämföra budgetunderskotten mellan två länder
saknar enligt utskottets uppfattning mening. Utskottet vidhåller sålunda
att regeringens budgetförslag har en efterfrågedämpande effekt.

Motionärerna kritiserar regeringen för att den inte har lyckats förhindra
att arbetslösheten har ökat. Samtidigt anser motionärerna att regeringens
finanspolitiska åtstramning är alldeles för liten. Motionärerna anser sig
presentera ett alternativ som innebär långtgående besparingar och därmed
en budgetmässig åtstramning. Utskottet återkommer till förslagens budgetmässiga
effekter i avsnittet om budgetpolitiken. 1 motionen görs emellertid
inte någon analys av hur dessa åtgärder påverkar sysselsättningen. 1 stället
talas i allmänna ordalag om att en besparingspolitik inte slår i strid med en

FiU 1983/84:25

rättvis fördelningspolitik som mäste inriktas pä en långsiktig sysselsättningspolitik.

Utskottet kan för sin del inte tolka detta pä annat sätt än att motionärerna
accepterar en högre arbetslöshet, åtminstone på kort sikt; en konsekvens
som utskottet inte kan acceptera.

Till skillnad frän vad som sägs i motion 2031 (m) understryks i motion
2524 (c) vikten av att utnyttja närings- och regionalpolitiska medel som
komplement till de generella stabiliseringspolitiska insatserna. Vidare kan
konstateras att kraven på en långtgående privatisering av den offentliga
sektorns tjänsteproduktion, som väckts i främst motion 2031 (m) men även
i motion 2088 (fp), inte har någon motsvarighet i motion 2524 (c). Samtidigt
har den fördelningspolitiska profilen i motion 2524 (c) inte det utmanande
drag som karaktäriserar inriktningen av fördelningspolitiken som den presenteras
i motion 2031 (m).

De i motionen angivna selektiva åtgärderna kompenserar med stor sannolikhet
inte de alltför kraftiga, negativa effekterna på ekonomin som de i
motionen angivna besparingseffekterna åstadkommer. Utskottet kan mot
den bakgrunden inte ställa sig bakom den inriktning av den ekonomiska
politiken som föreslås i motion 2524 (c).

Utskottet avstyrker yrkande I i motion 2524 (c).

I motion 2455 (vpk) ges en mycket mörk bild av den kommande ekonomiska
utvecklingen. Mycket talar för, menar motionärerna, att den nedgång
som kan väntas ta sin början år 1985 kommer att fördjupa de långsiktiga
ekonomiska problemen, som bl.a. kommer att karaktäriseras av en
allt större andel kvardröjande kronisk arbetslöshet. Den nuvarande ekonomiska
politiken - den s. k. tredje vägen - kritiseras starkt i motionen och
sägs i stort överensstämma med den som företräds av den borgerliga
oppositionen. Alternativet till denna politik är enligt motionärerna ”en
ökad planmässighet i ekonomin”, vilket bl. a. innebär upprättande av ett
nationellt industriprogram i samhällelig regi och en planmässig utbyggnad
av den offentliga sektorn.

Utskottet delar den oro för hur den ekonomiska situationen kan komma
att utvecklas om den pågående konjunkturförbättringen åter sviktar och
tenderar att ånyo övergå i en recession. Utskottet har tidigare i betänkandet
pekat på riskerna att en relativt god internationell utveckling kan
innebära en fortsatt hög arbetslöshet.

Utskottet kan emellertid inte godta den beskrivning som ges i motionen
av hur en ekonomi av svensk typ fungerar. I motionen hävdas nämligen att
något samband mellan löner och priser knappast existerar och att detta
därför inte kan utgöra en central förklaringsgrund till inflationsutvecklingen.
I stället utgör, sägs det i motionen, förekomsten av sådana faktorer
som olika former av konkurrensbegränsningar, stark kapitalkoncentration,
tilltagande spekulation och knapphet på vissa råvaror viktiga förklarings -

3 Riksdagen I9H3IH4. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

grunder lill en liög inllationslakt. Med en sadan beskrivning av verkligheten
blir del självfallet inte nödvändigt att i nuvarande läge eftersträva en
återhållsam lönerörelse med mättliga kostnadsslegringar som följd för att
värna om konkurrenskraften gentemot våra utländska konkurrenter. Inte
heller finns det enligt motionärerna anledning att låta den konkurrensutsalta
sektorns relativa lönsamhet stabiliseras pä en hög niva för att uppnå
en stabil tillväxt och möjliggöra full sysselsättning.

Utskottet ansluter sig inte till den i motionen angivna förklaringsmodellen
av hur ekonomin fungerar, varav följer alt de medel som föresläs av
motionärerna för all rätta till obalanserna i den svenska ekonomin inte
heller kan vara ett alternativ till den nu förda ekonomiska politiken. De
föreslagna åtgärderna framstår som orealistiska i en ekonomi av svensk
typ.

Även fördelningspolitiken behandlas i motion 2455 (vpk). Motionärerna
framhåller att det under de senaste åren skett en enastående lörmögenhetskoneentration
som gynnat stora förmögenhetsägare. Därför krävs ”räfst
och reduktion” genom en engångsskatt pä stora förmögenheter och en
höjning av bolagsskatten, reavinstbeskattningen och omsättningsskatten
pä aktier.

1 en särskild motion, motion 1436, behandlar vänsterpartiet kommunisterna
mer ingående de fördelningspoliliska frågorna. Motionärerna begär
att regeringen utformar ett förslag till en ”ny rättvis fördelningspolitik”.
Därvid skall beaktas alt skattepolitiken och bidragssystemet mäste läggas
om, arbetstidsförkortning övervägas och ett förslag till en omfördelning av
kapital och förmögenheter genom bl. a. nationaliseringar av banker och
försäkringsbolag utarbetas.

I såväl motion 2455 (vpk) sorn 1436 (vpk) riktas en stark kritik mot den
förda fördelningspolitiken. Utskottet vill med anledning av detta anföra
följande.

Det är riktigt som framhålls i motionerna att lönsamheten efter regeringsskiftet
kraftigt har förbättrats i industrin. Det är nödvändigt att ett
högt vinstläge bevaras om vi, efter ett decennium av svag lönsamhet och
därav föranledd utslagning av svensk industri, skall kunna befästa vår nu
uppnådda konkurrenssituation och därmed expandera den konkurrensutsatta
sektorn.

En politik som kräver ett högt vinstläge och samtidigt eftersträvar måttliga
löneökningar för att hålla tillbaka kostnadsslegringar inrymmer i sig
givetvis en svår fördelningspolitisk konflikt. Men utskottet vill understryka
att det just är mot denna bakgrund man skall se införandet av löntagarfonder
och den förda fördelningspolitiken. En rad fördelningspolitiska
åtgärder har följaktligen vidtagits. Förmögenhetsskatten har höjts i två
omgångar, omsättningsskatt på aktier har införts och reavinst- samt vinstbeskattningen
har skärpts. Enligt utskottets mening är i nuvarande svåra

FiU 1983/84:25

situation denna fördelningspolitik val avvägd. Utskottet avvisar därmed dt
förslag inom del fördelningspolitiska området som föresläs i här aktuella
motioner.

Mot bakgrund av vad som här anförts avstyrker utskottet motion 2455
yrkande I (vpk) och motion 1436 (vpk).

Löntagarfonder ni. m.

1 partimotionerna 2031 (m), 2088 (fp) och 2524 (c) väcks yrkanden med
innebörd att kollektiva löntagarfonder, som infördes enligt förslaget i proposition
1983/84:50, bör avskaffas. Yrkanden med samma innebörd återfinns
även i motionerna 299 av Olle Aulin (m) och 1423 av Marianne
Karlsson m. 11. (c, m, fp).

I motiveringarna till yrkandena upprepas de invändningar mot införandet
av löntagarfonder som framfördes i anslutning till riksdagens behandling
av proposition 1983/84:50. Motionärerna framhåller att kollektiva löntagarfonder
utgör ett hot mot vårt nuvarande ekonomiska system. Vidare
understryks att fonderna innebär att viljan och förmågan till investeringar,
risktagande och nyetableringar minskar hos både små och stora företag.

I motion 1066 av Ingegerd Troedsson nt. II. (m) om återinförande av
aktiefondsparandet krävs att vinstdelningsskatten skall slopas fr. o. m.
1985 års taxering.

Vid riksdagens ställningstagande för införandet av löntagarfonder i december
1983 framhöll utskottet (FiU 1983/84:20) bl. a. att fonderna oberoende
av kortsiktiga fluktuationer pä börsen kommer att förse näringslivet
med ett stabilt utbud av riskvilligt kapital, som kan användas i de produktiva
och utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv. Utskottet betonade
att löntagarfondernas påverkan på ekonomin utgör en viktig förutsättning
för en höjning av investeringsnivån, en högre produktionstillväxt och
därigenom en tillfredsställande sysselsättningsutveckling för resten av
1980-talet.

Utskottet framhöll även att den kraftiga ökningen av företagens vinster
kan utgöra ett hinder för en effektiv stabiliseringspolitik. Stora vinstökningar
kan nämligen lätt skapa instabila förhållanden för lönebildningen
och påfrestningar på solidariteten mellan olika löntagargrupper. Åtgärder
för att göra löntagarna delaktiga i företagens samlade vinster i kombination
med ett ökat inflytande i företagen spelar därför, underströk utskottet, en
central roll i strävandena att överbrygga motsättningarna och därigenom
skapa förutsättningar för en återhållsam kostnadsutveckling.

Utskottet finner ingen anledning att ändra sitt ställningstagande till införandet
av löntagarfonder. Utskottet avstyrker motionerna 2031 (m) yrkande
6, 2088 (fp) yrkande 3, 2524 (c) yrkande 3, motion 299 (m), motion
1423 (c, m, fp) samt motion 1066 (m) yrkande 6.

Kill 1983/84:25

1 motion 1429 av Per Pelersson m. 11. (lii, l'p) föreslås au en mrednint; om
olika vinstandelssystem genomförs. Speciellt hör de system uppmärksammas
som berör de mindre och medelstora företagen. Syltet med utredningen
är att stimulera till frivilliga överenskommelser om införandet av sadana
system.

Hur olika törmer av vinstandelssystem fungerar har belysts i anslutning
lill debatten om införandet av löntagarfonder. Den senaste kartläggningen
av sådana system och hur de fungerar i företagen har redovisats i en
rapport från Svenska arbetsgivareföreningen (Resultatlöner, vinstdelning
och ägandespridning - 17 praktikfall. SAF november 1983).

Mot denna bakgrund föreligger enligt utskottets mening inte något behov
av en utredning med den inriktning som föreslås i motionen. Utskottet
avstyrker därför motion 1429.

Lokalisering av Ion ta itarfonils kanslier. I motionerna 520 av Rune Jonsson
m. 11. (s), 1427 av Hagar Normark (s) och Roland Brännström (s) samt
motion 1431 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) föresläs en lokalisering av
löntagarlöndskanslier till Örnsköldsvik, Skellefteä och Skövde.

1 proposition 1983/84:50 framhölls att frågan om löntagarlöndskansliernas
geografiska lokalisering får avgöras av respektive fondstyrelse mot
bakgrund av vad som kan bedömas som praktiskt möjligt och i övrigt
lämpligt. Det betonades också alt det är önskvärt att uppnå en decentraliserad
förvaltning.

Utskottet hade vid behandlingen av propositionen inget att erinra mot
förslagen i denna del. Några skäl som motiverar utskottet att nu ompröva
sin inställning redovisas inte i motionerna. Utskottet avstyrker därför
motionerna 520, 1427 och 1431.

Budgetpolitiken

Underskottet i den svenska statsbudgeten har vuxit kraftigt sedan millen
av 1970-talet. Budgetåret 1982/83 uppgick underskottet till 86.6 miljarder
kronor. I statsbudgeten för detta år upptogs saldot till 76 miljarder kronor,
men det visade sig vara en kraftig underskattning. Flera kända utgiftsökningar
hade inte beaktats i budgeten. Under innevarande budgetår väntas
enligt finansplanen underskottet minska till ca 84,9 miljarder kronor. Det
framlagda budgetförslaget innebär att underskottet kommer att minska
ytterligare under budgetåret 1984/85 till ca 80,8 miljarder kronor. Därmed
har de tidigare årens utveckling mot ständigt större budgetunderskott
brutits.

Den skisserade utvecklingen innebär att underskottet, mätt som andel
av BNP, minskar avsevärt och att finanspolitiken får en åtstramande effekt
på samhällsekonomin under konjunkturuppgången.

Åtstramningen i regeringens förslag till statsbudget för budgetåret
1984/85 uppnås genom en rad samverkande åtgärder. Delar av detta pro -

Kill 1983/84:25

grum har riksdagen redan stiihl sig bakom i samband med höstens behandling
av proposition 1983/84:40. Denna innefattade förslag av tre slag,
nämligen inkomstförstärkningar, direkta ntgiftsbegränsningar samt åtgärder
för att begränsa automatiken i statsutgifternas ökning.

De i det sammanhanget framlagda förslagen till inkomstförstärkningar
beräknas för budgetåret 1984/85 totalt inbringa ca 2 miljarder kronor, l ill
detta kan läggas besparingar på ca 0.8 miljarder kronor som uppnås genom
att kostnaderna för inkomstskattcrcformcn begränsas. Utgifterna på statsbudgeten
väntas under budgetåret 1984/85 minskit med drygt 5 miljarder
kronor med anledning av förslagen i proposition 40. I budgetpropositionen
läggs nu fram förslag om vissa ytterligare utgiftsbegränsningar.

Åtgärderna för att begränsa utgiftsautomatiken syftar i första hand till att
bryta inflationsförväntningarna. De ger emellertid också ett förbättrat budgctsaldo
eftersom dea tidigare höga inflationstakten förhindras att länkas
över till budgetens utgiftssida. Ett inslag av denna art iir att man, när 1984
års basbelopp fastställdes, inte räknade upp basbeloppet med devalveringens
prishöjande effekt. Utgifterna inom socialförsäkringen kommer därigenom
att under budgetåret 1984/85 begränsas med ca 2.9 miljarder kronor.

Ett annat inslag i regeringens budgetförslag iir att man genom neddragningar
:tv utgifter på andra områden, och i några fall genom inkomstförstärkningar,
har skapat utrymme för vissa angelägna reformer. Sålunda
föreslår regeringen en ökad satsning på forskning och åtgärder för industriell
förnyelse, en större tilldelning av resurser för att vidmakthålla vägniitct.
stärkt stöd till de handikappade samt en ökad satsning på kultur och idrott.

Den strama budgetprövningen har för det stora flertalet myndigheter
inneburit att det s.k. huvudförslaget tillämpats, dvs. anslagen har efter
uppräkning för pris- och löneökningar reducerats med 2%. För vissa,
framför allt mindre myndigheter samt för vissa myndighetsgrupper. har
dock modifierade huvudförslag kommit alt tillämpas.

Betydande besparingseffekter uppnås också i budgetförslaget genom
olika typer tiv extraordinära åtgärder av främst cngångsnatur. Eftersom
sådana åtgärder förespråkats och även har kommit till ökad användning
under senare år kan det enligt utskottets mening finnas skäl att något
uppehålla sig vid denna typ av åtgärder.

De extraordinära budgetförstärkningarna skulle kunna indelas i tre huvudgrupper
nämligen

- budgetavlastning,

- kassahållningsåtgärder.

- rena engångsförstärkningar.

De extraordinära besparingarna har det gemensamt att de minskar det
kassamässiga underskottet i statsbudgeten. Sett i ett något vidare perspektiv
skiljer de sig budgetmässigt och rcalckonomiskt åt.

En hiulf’eltivlastniiif> ger en bestående minskning av det statliga budgetunderskottet
men omfördelar endast långivningen och leder därmed inte

FiU 1983/84:25

till någon realekonomisk besparing. I budgetpropositionen föreslås att
finansieringen av televerkets investeringar lyfts ut från statsbudgeten till
att finansieras på kreditmarknaden. Finansieringen av investeringarna
kommer alltjämt att ta samma utrymme på kreditmarknaden, men upplåningen
sker i televerkets regi i stället för av riksgäldskontoret. Budgetavlastningar
kan i vissa sammanhang vara kreditpolitiskt motiverade. Ur
samhällsekonomisk synvinkel och med bortseende från styrningsproblemet
är de emellertid närmast att betrakta som en bokföringsteknisk omläggning,
vars främsta värde ligger i att budgetunderskottet blir mer rättvisande
vid internationella jämförelser. I andra länder är det nämligen inte
vanligt att redovisa långivning över statsbudgeten.

Ett annat exempel på en budgetavlastning är regeringens förslag till
ändrade former för finansiering av bostadslån (proposition 1983/84:90).
Förslaget innebär att den statliga bostadslånegivningen skall föras över
från statsbudgeten till kreditmarknaden. Eftersom denna omläggning är
avsedd att träda i kraft först den I juli 1985 påverkar den emellertid inte det
kassamässiga budgctutfallet förrän under budgetåret 1985/86.

Arbetet med att förbättra den statliga ka.ssaliållningvn har bl. a. resulterat
i att kredittiden Tören rad punktskatter förkortats. Ett annat exempel
härpå är den förestående omläggningen av skatteuppbörden som får en
engångseffekt på statsbudgeten under 1984/85 eftersom skatt inflyter för
mer än tolv månader detta budgetår. Den likviditetsindragning som därvid
uppnås är av engångsnatur och leder inte till någon varaktig besparing.
Staten gör dock en räntevinst som är av reell och bestående natur.

Den tredje gruppen av extraordinära åtgärder är de rena engångsför,
stärkningarna vilka kan vara av vitt skilda slag. Under senare år har
statsbudgeten tillförts engångsförstärkningar genom inleveranser utöver
sedvanliga avkastningskrav från affärsverken. Den tillfälliga förmögenhetsskatten
vid 1984 års taxering är ett annat exempel på en engångsförstärkning.
Åtgärder av detta slag är visserligen av övergående natur men
ger en realekonomisk besparingseffekt. Jämsides med besparingsinsatser
av mer bestående natur kan således de rena engångsförstärkningarna och
kassahållningsåtgärderna rätt tillämpade utgöra ett värdefullt komplement
i strävandena att begränsa budgetunderskottet.

Om de extraordinära budgetförstärkningarna läggs till det kassamässiga
budgetunderskottet framkommer vad som i propositionen kallas det underliggande
budgetunderskottet. Detta återspeglar den långsiktiga underliggande
budgetutvecklingen.

FiU 1983/84:25

Tabell 15. Budgctsaldo för budgetåren 1982/83—1184/85

Miljarder kronor, löpande priser

I >182/83

1483/84

1984/85

Inkomster

Utgifter exkl. räntor

Stalsskuldräntor

Kassarniissigt budgetsaldn

Extraordinära budgetförstärkningar

Underliggande budgetsaldn

191.3

229.7

48.2

— 86,6

+ 5.9
-92.5

217.6

241.6
60.9

-84.9

+ 7.7
-92.6

224.1

239.9

65.0

-80,8

+ 11.3

-92.1

Utskottet har viii upprepade tillfällen och senast i höstas framhållit att
ett oeftergivligt krav mäste vara att budgetunderskottet minskar i jämförelse
med vad som framkommer i långtidsbudgeten. Utskottet har också
krävt att budgetunderskottets andel av RNP mäste minska under åren
framöver.

Det kassamässiga budgetunderskottet minskar påtagligt i regeringens
budgetalternativ, vilket är en markant förbättring i jämförelse med förra
årets långtidsbudget. Sorn framgår av tabellen bibehålls det underliggande
budgetsaldol mätt i löpande priser på i stort oförändrad nivå, vilket även
det är en klart förbättrad utveckling i jämförelse med långtidsbudgeten.
Mätt som andel av BNP väntas budgetunderskottet minska från 14%
budgetåret 1982/83 till 11.7% budgetåret 1984/85.

Utskottet övergår lili till att behandla de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken
som har lagts fram i olika partimotioner.

De tre borgerliga partierna anser att regeringens åtstramningsprogram är
otillräckligt och förordar var för sig mer långtgående åtgärder för att
begränsa budgetunderskottet. Vänsterpartiet kommunisternas budgetalternativ
ger enligt den sammanställning som återfinns i motionen ett
försämrat budgetsaldo på drygt 3 miljarder kronor.

Utskottet har gjort en översiktlig analys av de besparingsprogram som
redovisas i de tre borgerliga partimotionerna. Åtskillnad har därvid gjorts
mellan budgetavlastning, cngångsförstärkningar och mer varaktiga åtstramningar.
Den bedömning som gjorts av yrkade anslagsförändringar är
främst av /'onnell natur, dvs. bedömningar av om dc med hänsyn (ill
formella regler är möjliga att genomföra och hur stora de i så fall beräknas
kunna bli. Hänsyn har sålunda inte tagits till om det är administrativt
möjligt att uppnå dc eftersträvade kassamässiga förändringarna av budgetunderskottet
under budgetåret 1984/85. Hänsyn har inte heller tagits till de
indirekta återverkningar som en ytterligare åtstramning av statsfinanserna
får i form av ökat behov av arbetsmarknadspolitiska insatser, minskade
skatteinkomster osv. I den mån förslag direkt påverkar skatteinkomsterna
- såsom t. ex. förslaget om införande av karensdagar i sjukförsäkringen -har skatteeffekten härav beaktats. Diskuterade förslag om ökad satsning
på det militära försvaret och finansieringen därav har inte beaktats.

FiU 1983/84:25

En med dessa begränsningar gjord analys utvisar följande besparingar
under budgetåret 1984/85 av dc borgerliga partiernas budgetalternativ.

Tabell 16. Besparingar budgetåret 1984/85 av de borgerliga partiernas budgetalternativ Miljarder

kronor

	Motion 2031 (m)	Motion 2524 (c)	Motion 2088 (fp)
Varaktiga inkomstförstärkningar	-6.7	-0.7	-l.l
Varaktiga utgiftsbegränsningar	15.8	3.4	5.5
Minskade slntsskuldräntor	0.5	0.2	0.2
Saldo	9,6	2.9	4,5
Kngångsförstärkningar	5,3	2.5	1.3-2.3
Saldo	14,9	5,4	5.8-6.8
Tillkommer budgetavlastning	0.5	4.5	-

I motion 2031 (m) redovisas ett budgetalternativ för 1984/85 som i
jämförelse med regeringens innebär att mycket långtgående utgiflsbegränsningar
kombineras med betydande skattesänkningar. Enligt motionärerna
är ett underliggande budgetsaldo på 92 miljarder kronor, som regeringen
redovisar för kommande budgetår, oacceptabelt högt.

De nedskärningar som förordas i motionen berör praktiskt taget samtliga
huvudtitlar, dock ej försvarsdepartementets, och inriktas bl. a. på u-landsbiståndet,
på sjuk- och föräldraförsäkringen, på vuxenutbildningen, på
livsmedelsstödet, på arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska stödformer
samt på olika statsbidrag till kommunal verksamhet såsom bidraget
till driften av kliniker för psykiskt sjuka.

Budgetförstärkningar på inemot 4 miljarder kronor under budgetåret
1984/85 förutsätts i motionen kunna uppnås genom utförsäljning av statliga
bolag och delar av affärs verken.

Motionärernas mycket långtgående krav på besparingar bör enligt utskottets
mening ses mot bakgrunden av att regeringens budgetalternativ
redan i sig väntas ha en åtstramande effekt på samhällsekonomin motsvarande
drygt 2% av BNP. Att såsom motionärerna förespråkar, i ett sådant
läge ytterligare dämpa efterfrågan genom kraftiga budgetnedskärningar,
kommer enligt utskottets bedömning och som utskottet redovisat att få
mycket långtgående negativa återverkningar på sysselsättning och produktion.
En sådan politik tar utskottet bestämt avstånd ifrån. Särskilt utmanande
finner utskottet förslagen vara när krav på nedskärningar av denna
omfattning kombineras med skattesänkningar som i stor utsträckning gynnar
de grupper i samhället som under senare år fått en betydande förmögenhetsökning.

Utskottet ställer sig också avvisande till metoden att genom omfattande
utförsäljning av statliga företag förbättra budgetsaldot. Självfallet bör statliga
företag kunna avyttras om det i det enskilda fallet bedöms motiverat.

Fil) 1983/84:25

Men sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt sammanhang och inte
primärt utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska förbättringar.
Mot varje sådan kortsiktig förstärkning av budgeten svarar en lika stor
minskning av den statliga förmögenheten. Det torde också kunna ifrågasättas
om inte en utförsäljning av denna omfattning skulle få avsevärda
effekter på näringslivets kapitalförsörjning och kunna leda till betydande
kursfall. Det finns därför risk för att den avsedda budgetförstärkningen
skulle kunna utebli.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motion 2031 (m) uppdragna
riktlinjerna för budgetregleringen.

I motion 2524 (c) anförs att det är anmärkningsvärt att regeringen med
årets budgetförslag inte har tillgodosett de krav på budgetåtstramning som
riksdagen ställde upp i höstas. Ett minimum är enligt motionärerna att
beslut nu fattas om bestående besparingar som för helår ger en varaktig
nedskärning av budgetunderskottet med 10 miljarder kronor netto utöver
vad regeringen föreslagit. Motionärernas eget budgetalternativ uppges leda
till en sådan förstärkning. Det innefattar bl. a. besparingar inom sjukförsäkringen.
pensionssystemet och bostadssektorn samt minskade statsbidrag
till arbetslöshetskassor och kommunal barnomsorg liksom indragen
kommunal beskattningsrätt av juridiska personer. Vidare förordas att skattereduktionen
för fackföreningsavgifter slopas. Samtidigt föreslås vissa
skattesänkningar, ett återställande av 1 %-målet för u-landsbiståndet och
ökad satsning på bl. a. stödet till barnfamiljer. Man föreslår också att
bostadslånesystemet och systemet med lokaliseringslån lyfts ut från statsbudgeten
samt att statliga företag säljs ut till ett värde motsvarande ca 2
miljarder kronor. Däremot för motionärerna inte nu fram något förslag om
att omsättningsskatten på aktiehandel skall tas bort eller att skattesparandet
skall återinföras.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgåratt regeringens budgetförslag
innebär att budgetunderskottet mätt som andel av BNP väntas
minska med 2,3 procentenheter mellan budgetåren 1982/83 och 1984/85,
vilket jämfört med förra årets långtidsbudget är en markant förbättring.
Även om problemet med det stora underskottet i statsfinanserna alltjämt
kvarstår, kan utskottet inte finna annat än att budgetförslaget därmed väl
tillgodoser de båda krav som utskottet tidigare har ställt på budgetpolitiken.

De besparingar som motionärerna tillgodoräknar sig i sitt budgetalternativ
är enligt utskottets beräkningar kraftigt överdrivna. Den varaktiga
nettoeffekten av budgetalternativet anges av motionärerna själva till 6.9
miljarder kronor för budgetåret 1984/85. Enligt utskottets bedömning av
förslaget inskränker sig emellertid den varaktiga besparingen till 2.9 miljarder
kronor detta budgetår. Beaktas även motionärernas förslag om s. k.
privata investeringskonton reduceras beloppet ytterligare. Det skattebort -

FiU 1983/84:25

fall som skulle bli följden av ett införande av sådana konton skulle sannolikt
förta hela besparingseffekten. Detta har motionärerna inte tagit hänsyn
till.

Av motionärernas förslag utgör ca 4,5 miljarder en budgetavlastning som
enligt vad utskottet redovisat tidigare visserligen ger ett minskat budgetsaldo
men inte åstadkommer några reala förändringar i ekonomin på t. ex.
produktion, sysselsättning eller resursfördelning.

Motionärerna kritiserar den förda sysselsättningspolitiken och framhåller
att deras egen politik för fler jobb bl. a. innebär en förstärkt näringspolitik
och en utbyggd regionalpolitik. Satsningen på regionalpolitik inskränker
sig emellertid till en mer begränsad omfördelning av medelsramarna
för vissa regionalpolitiska stödformer, medan tonvikten på näringspolitiken
läggs på småföretagsamhet som skall främjas genom bl. a. sänkt
sjukförsäkringsavgift, avbyråkratisering och minskad beskattning av arbetande
kapital. Samtidigt förordas en nedskärning av anslaget till sysselsättningsskapande
åtgärder.

En samlad bedömning av effekterna av motionärernas förslag leder
utskottet till slutsatsen att det finns en betydande skillnad mellan vad
motionärerna anger att man uppnår med sin politik och vad man faktiskt
föreslår. Utskottet kan för sin del inte hysa tilltro till en sådan politik.
Utskottet avstyrker därför de riktlinjer för budgetrcgleringen som föreslås
i motion 2524 (c) yrkande 2.

1 motion 2088 (fp) redovisas ett budgetalternativ som i vissa avseenden
överensstämmer med förslagen i motion 2524 (c). Liksom i denna motion
förordas sålunda i motion 2088 (fp) slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter
samt besparingar inom sjukförsäkringen, pensionssystemet
och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassor. Dessutom avvisas i motion
2088 (fp) helt det s. k. ROT-programmet och den föreslagna höjningen
av bostadsbidragen. Man föreslår också att kvarvarande livsmcdelssubventioner
på mjölk slopas samt att besparingar görs i fråga om räntebidrag,
hyresrabatter och statsbidrag till kommuner. Besparingarna kombineras
med ökade satsningar inom bl. a. familjepolitiken och biståndsområdet.
Dessutom föreslås förändringar av inkomstskatten samt slopad tillfällig
förmögenhetsskatt, slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i mindre
företag och slopad omsättningsskatt på aktiehandel. Motionärerna upprepar
emellertid inte sina tidigare krav på att återinföra skattesparandet. I
motionen föreslås vidare börsintroduktion och utförsäljning av vissa statliga
företag, vilket beräknas kunna inbringa mellan I och 2 miljarder
kronor.

I motion 2088 (fp) görs inte någon uppskattning av de olika budgetförslagens
effekter under budgetåret 1984/85. Motionärerna utgår från att ungefär
hälften av de beräknade helårseffekterna infaller under nästa budgetår.
Enligt utskottets beräkningar uppgår den varaktiga besparingseffekten till

FiU 1983/84:25

4,5 miljarder kronor och engångsförstärkningarna till ca 2 miljarder. Några
budgetavlastningar har inte föreslagits av motionärerna.

De argument som kan anföras mot centerpartiets budgetalternativ gäller
i allt väsentligt också folkpartiets förslag. Vad gäller de förslag som endast
framförs i motion 2088 (fp) har utskottet i det föregående pekat på de
prishöjande moment som ligger i bl. a. slopandet av livsmedelssubventionerna.
Motionärernas budgetalternativ inrymmer också vissa fördelningspolitiskt
tvivelaktiga inslag. Så t. ex. föreslås en i och för sig positiv
satsning på barnfamiljer som skall finansieras genom slopat förvärvsavdrag
och slopad skattereduktion för äkta make. De två mest betydande
finansieringskällorna är emellertid dels slopade mjölksubventioner - ett
stöd med utpräglad inriktning på barnfamiljer - dels höjd inkomstskatt i de
lägsta inkomstskikten. Dessa åtgärder skall enligt utskottets mening ses
mot bakgrunden av att motionärerna samtidigt avvisar höjningen av bostadsbidragen
— vilket ensidigt drabbar barnfamiljer med låga inkomster —
och dessutom förespråkar fortsatta kraftiga sänkningar av inkomstskatten
för dem med höga inkomster.

Utskottet kan inte tillstyrka vad som anförs i motion 2088 (fp) yrkande 2
om riktlinjer för budgetregleringen.

I motion 2455 (vpk) redovisas ett budgetalternativ vars tyngdpunkt
ligger i en skärpt beskattning av aktier och stora förmögenheter. Tillsammans
med höjda arbetsgivaravgifter och minskade försvarsanslag förutsätts
intäkterna härav kunna finansiera bl. a. en ökad satsning på barnfamiljer
och pensionärer liksom sysselsättningsskapande åtgärder inom den
offentliga sektorn. Motionärerna föreslår också att mervärdeskatten på
mat delvis slopas samt att en särskild skatterabatt införs för låg- och
mellaninkomsttagare. De samlade åtgärderna väntas enligt motionärerna
leda till att budgetunderskottet ökar med drygt 3 miljarder kronor.

En sådan försämring av statsfinanserna kan enligt utskottets mening inte
godtas. Därtill kommer att motionärerna kraftigt har överskattat effekterna
av en skärpt beskattning av förmögenheter och aktiehandel. För det första
kommer flera av de skattehöjningar som motionärerna förespråkar inte att
ge något tillskott på statsbudgeten förrän tidigast under budgetåret
1985/86. För det andra kommer den inkomstförbättring som därvid uppkommer
att vara väsentligt lägre än vad som anges i motionen. Det är t. ex.
helt orealistiskt att. som motionärerna gör i sina beräkningar, utgå ifrån att
en höjning av omsättningsskatten från I till 10% inte skulle få någon
dämpande effekt på handeln med aktier. Det samlade resultatet av detta
budgetalternativ blir sålunda atl budgetsaldot försämras väsentligt. Utskottet
avvisar därför den inriktning av budgetpolitiken som föreslås i
motion 2455 (vpk) yrkande 2.

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att även om en
statsfinansiell stabilisering uppnåtts och utvecklingen mot ständigt ökade

FiU 1983/84:25

budgetunderskott nu brutits kvarstår behovet av att föra en stram budgetpolitik
med oförändrad styrka. Budgetunderskottet, mätt som andel av
BNP. måste med nödvändighet successivt minska under åren framöver om
sparandet i den svenska ekonomin skall kunna återställas till en nivå som
är förenlig med samhällsekonomisk balans och sund ekonomisk tillväxt.
Detta förutsätter en väl avvägd politik i vilken åtgärder för att främja
tillväxten i ekonomin förenas med fortsatta besparingsinsatser, framförallt
i form av direkta utgiftsnedskärningar men också genom höjningar av vissa
skatter och fortsatta rationaliseringsinsatser inom den offentliga verksamheten.

Att såsom förespråkats i flera motioner ensidigt inrikta sig på en mycket
långtgående åtstramningspolitik för att snabbt begränsa budgetunderskottet
får enligt utskottets mening sådana negativa återverkningar på efterfrågan
i samhället att produktionen hämmas och arbetslösheten ökar. Vi
hamnar då i en ond cirkel i vilken budgetunderskottet riskerar att drivas
upp av minskade skatteinkomster och behovet av ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser. Vi bör därför sträva efter att nå finansiell balans genom
att kombinera en återgång till fullt kapacitetsutnyttjande med årliga
successiva budgetförstärkningar.

I motion 2088 (fp) yrkande 4 begärs en allmän översyn av finansieringsformerna
för socialförsäkringssystemen. Motionärerna anser att den aviserade
utredningen angående formerna för värdesäkring av pensionerna
bör utvidgas till en allmän översyn av finansieringsformerna för fler försäkringssystem.
En viktig utgångspunkt bör därvid vara att sambandet mellan
individens inkomst och förmån stärks, vilket bör gälla t. ex. sjukförsäkringssystemet
och arbetslöshetsförsäkringssystemet.

Utskottet får för sin del anföra följande. Stora delar av socialförsäkringssystemen
är finansierade med arbetsgivaravgifter. Egenavgifterna svarar
för en mycket liten del. Utvecklingen de senaste tio-femton åren har
inneburit att de försäkrades egna avgifter successivt ersatts av arbetsgivaravgifter.
Vissa administrativa fördelar har därmed vunnits. Utskottet vill
dock inte utesluta att finansieringsformerna inom olika försäkringssystem
kan komma att behöva ses över. Framför allt har de statsfinansiella förutsättningarna
kraftigt förändrats sedan försäkringssystemen introducerades.
Utskottet ser emellertid inte någon anledning att nu ta något särskilt
initiativ i frågan.

Med det anförda avstyrks motion 2088 (fp) yrkande 4.

I motion 2088 (fp) yrkande 6 begärs att regeringen skall ges i uppdrag att
utarbeta förslag i fråga om avgiftssättning av offentliga tjänster. Enligt
motionärerna är det nödvändigt att kostnaderna för att tillhandahålla offentliga
tjänster i ökad utsträckning bärs av dem som nyttjar tjänsterna. I
många fall är det annars svårt att veta om medborgarna verkligen värderar

FiU 1983/84:25

tjänsterna lika högt som den resursåtgång som krävs för att producera
dem.

Utskottet anser att olika former av avgiftsbelagd verksamhet kontinuerligt
bör ses över och att avgifterna bör anpassas till kostnadsnivån. Myndigheter
med avgiftsbelagd verksamhet skall varje år samråda med riksrevisionsverket
om avgiftsnivån. Även beträffande principen för avgiftssättning
och kalkylering skall samråd äga rum med riksrevisionsverket.
Verket har också ansvar för att föreslå utvidgad avgiftsfinansiering.

Kraven pä en ökad avgiftsfinansiering har också skärpts. 1 de budgetpolitiska
riktlinjer som antagits av riksdagen för innevarande budgetår har
betonats vikten av att myndigheterna mer aktivt bevakar möjligheterna till
inkomstförstärkningar via taxor och avgifter och även överväger att avgiftsbelägga
tjänster och varor som nu inte är avgiftsbelagda. Något initiativ
från riksdagens sida i denna fråga anser utskottet inte vara nödvändigt
och avstyrker därmed motion 2088 (fp) yrkande 6.

Kredit- oell statsskuldpolitiken

Finansieringen av budgetunderskottet utgör det dominerande inslaget på
den svenska kreditmarknaden. Budgetunderskottets tillväxt och storlek
har framtvingat nya former för den statliga upplåningen samtidigt som hela
kreditmarknadens funktionssätt förändrats. Statsskuldväxlar med relativt
kort löptid introducerades för något år sedan och riksobligalioner med upp
till sju års löptid har nyligen införts. Dessa båda lånelbrmer som riktas
främst till företagen har varit mycket framgångsrika. De sparformer som
huvudsakligen riktat sig mot hushållen, premieobligationer och sparobligationer,
har också mött ett stort intresse. Efterfrågan pa premieobligationer
har efter några svaga år ökat pa nytt. Det nya allemanssparande! väntas
innebära att hushållens sparande kanaliseras i ökad utsträckning till all
finansiera budgetunderskottet.

Flera av de sedan länge använda formerna för reglering av kreditmarknaden
har genom statsupplåningens storlek kommit att fungera pä ett
mindre effektivt sätt. Så t. ex. avskaffades systemet med likviditetskvoter
under 1983.

1 finansplanen för 1984 anges, som tidigare redovisats, ett inflationsmål
för utvecklingen under 1984. För att åstadkomma en likviditetsutveckling
som är förenlig med detta mål mäste penningmängdens tillväxt dämpas
ytterligare. Den genomsnittliga tillväxten varår 1982 13,5 9/ och ca 99/ år
1983. Den sjönk under loppet av året och var i december 1983 nere i ca 89/.
I finansplanen anges att kreditpolitiken 1984 bör ges en utformning som
innebär att likviditetsutvecklingen begränsas till 5-69?. Riksbanken har
angett att bankernas utlåning i svenska kronor exkl. bostadsbyggnadskrediter
inte får överstiga genomsnittet för år 1981 med mer än 209?. För att
ytterligare begränsa likviditetsutvecklingen mäste statens upplåningsbehov
1984 i allt väsentligt tillgodoses utanför banksektorn.

Fil! 1983/84:25

Tabell 17. Finansiering av budgetunderskottet 1982-1984

	1982	1983	1984'
Banksektorn	10	3	5
därav riksbanken	8	-15
bankerna	2	18
Upplåning utanför bankerna	52	54	62-67
därav kapitalmarknadsinst.	18	21	25
allmänheten	34	33	37-42
Summa inom landet	62	57	67-72
Utlandet	20	26	10-15
(dito till transaktionsvärde)	18	19	7-10
Total upplåning	82	83	82

1 Prognos enligt finansplanen
Källar: Riksbanken, finansplanen

Upplåningen i form av statsskuld växlar och riksobligationer främst från
företag beräknas under 1984 uppgå till netto 30-35 miljarder kronor.
Allemanssparande! beräknas bidra med 3-5 miljarder kronor under 1984.

Den statliga utlandsupplåningen var stor även 1983, 26 miljarder kronor,
trots att bytesbalansunderskottet minskade kraftigt från 22,5 miljarder
kronor 1982 till 6,2 miljarder kronor 1983. Samtidigt försämrades den
privata kapitalbalansen kraftigt. Från ett överskott på 5,6 miljarder kronor
1982 vände den till ett underskott på 7,4 miljarder kronor enligt det preliminära
utfallet för 1983. Den svaga investeringsaktiviteten 1983, den goda
likviditeten och lönsamheten i de svenska företagen gjorde att behovet att
läna kapital utomlands var mycket litet. Därtill kommer att osäkerheten
om valutakursutvecklingen gjort företagen obenägna att ta upp nya lån
utomlands. F. n. gäller att lånen måste löpa på minst fem år. Företagen
försöker, för att minska de kraftigt ökade lånekostnaderna, amortera tillbaka
lånen så snart som möjligt. För att motverka att dessa nettoamorteringar
leder till att valutareserven minskar har staten lånat upp motsvarande
medel. Man har också fyllt på valutareserven för att hålla den ungefär
realt oförändrad, dvs. räknat som andel av utrikeshandeln. En annan
faktor som inneburit att den statliga upplåningen uttryckt i svenska kronor
ökat 1983 är att lånen varit bokförda till valutakursvärdet vid upplåningstillfället.
När lånen lösts in har de värderats till aktuell valutakurs, vilket
innebär att kursförlusten realiserats. Under 1983 uppgick dessa realiserade
kursförluster till 7 miljarder. Totalt uppgick den statliga nettoupplåningen
utomlands till 26 miljarder kronor år 1983.

1 motion 2031 (m) uppmärksammas särskilt den statliga utlandsupplåningen.
Motionärerna anser att den farligaste delen av statsskulden är den
som är placerad utomlands. Sverige har genom sin goda kreditvärdighet, i
synnerhet i jämförelse med de av skuldkrisen drabbade låntagarländerna,
fått nästan alltför lätt att låna utomlands. Det är ofrånkomligt, framhåller
motionärerna, att en stor utlandsskuld avsevärt begränsar vår ekonomisk -

FiU 1983/84:25

politiska handlingsfrihet. Motionärerna ställer sig därför tveksamma till att
Sverige fortsätter att låna utomlands i stor utsträckning. Framför allt
vänder man sig mot att staten också tagit på sig att finansiera underskottet i
den privata kapitalbalansen i sin strävan att inte låta utflödet påverka
valutareserven.

Utskottet anser att motionärerna genom sitt sätt att se på den totala
statliga utlandsupplåningen gör sig skyldiga till en felsyn. Sverige ökar inte
sin totala nettoskuld till utlandet med mera än som motsvarar bytesbalansunderskottet.
Vad gäller den statliga upplåningen för att kompensera det
valutautflöde som de privata företagens kapitaltransaktioner leder till och
för att bygga upp valutareserven bör det noteras att dessa förändringar
skuldmässigt inte påverkar landets neltoställning gentemot utlandet. Den
innebär endast att fördelningen av landets totala utlandsskuld/tillgångar
mellan staten och företagen förändras. Denna upplåning är således av
annan karaktär än den som görs för att motverka bytesbalansunderskottet,
som innebär att Sveriges totala skuldsättning ökar. Motionärernas påståenden
om att Sverige utsätts för en ökad riskexponering genom statens
agerande i omsorgen om valutareserven kan utskottet således inte instämma
i.

Detta innebär inte att åtgärder för att förbättra den privata kapitalbalansen
är obehövliga, men det kan kräva en sänkning av den internationella
räntenivån eller en höjning av den svenska nivån för atl de svenska
företagen skall upphöra att bli nettoexportörer av kapital. Det är också
möjligt att villkoren för företagens utlandsupplåning skulle behöva ses
över för att lä en ändring av kapitalströmmarna till stånd.

Motionärerna anser vidare att det är en brist i bokföringen av den
utländska statsskulden alt kursförluster/kursvinster framkommer försl i
samband med atl utlandslånen omsätts. Sedan något är tillbaka redovisas i
riksgäldskontoret veckovisa rapporter den utländska statsskuldens storlek
värderad enligt valutakursen såväl vid upplåningstilllället som vid
rapporteringstillfället. Det senare värdet anges i en särskild not. Skillnaden
utgör den totala kursförlusten/kursvinsten. Det är således fullt möjligt att
beräkna effekterna av valutakursförändringar mellan olika tidpunkter. Utskottet
delar såtillvida motionärernas uppfattning att det från manga synpunkter
vore önskvärt att redovisningen av statens utlandsskuld sker till
löpande växelkurser. Därigenom skulle valutakursförlusterna/vinsterna
periodiseras till rätt period och inte framstå som en kostnad vid inlösentillfället.
Enligt vad utskottet har erfarit har riksgäldskontoret inlett ett arbete
tillsammans med riksrevisionsverket (RRV) för att komplettera den nuvarande
kassamässiga redovisningen.

I motion 2031 (m) anförs vidare att kredit- och valutapolitiken bör
utvecklas i liberaliserande riktning. Bl. a. bör enligt motionärernas mening
några ytterligare emissioner av statsobligationer lill konstlat låg ränta inte
äga rum. Den kreditpolitiska utredningens förslag bör genomföras snarast
möjligt, anförs i motionen.

FiU 1983/84:25

Som utskottet anfört har kredit- och penningpolitiken genomgått stora
förändringar. Nya upplåningsformer har introducerats och en avreglering
av marknaderna har skett. Så har t. ex. likviditetskraven avskaffats, emissionskontrollen
mjukats upp och ränteregleringen för bankerna ersatts av
en rekommendation. Införandet av riksobligationer innebar att den korta
upplåningen till marknadsanpassad ränta kompletterades med en långsiktig
upplåningsform, som också sker till marknadens villkor. Därmed var det
möjligt att binda en stor del av den likviditet som fanns utanför bank- och
försäkringssektorn. Det kommer att finnas ett stort behov att fortsätta att
låna mycket stora belopp på detta sätt. Det innebär emellertid inte alt den
prioriterade upplåningen kommer att upphöra.

Frågan om att pröva ändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen bör,
som utskottet anförde hösten 1983 i anslutning till att denna lagstiftning
förlängdes, anstå till dess valutakommittén avslutat sitt arbete. Med det
anförda avstyrker utskottet yrkande 3 i motion 2031 (m).

I motion 2455 (vpk) anförs att det såväl för statsfinanserna som för den
allmänna ekonomiska utvecklingen är befogat med en kraftig räntesänkning.
Enligt motionärernas mening börden inte understiga 2 procentenheter.

Som framgått av vad utskottet anfört skulle en lägre räntenivå i Sverige
än i omvärlden innebära ökade risker för ett valutautflöde och försvåra
möjligheterna att förbättra den privata kapitalbalansen. Utsikterna att
kunna sänka räntenivån i Sverige är således med nuvarande underskott i
bytesbalansen i hög grad beroende av den internationella ränteutvecklingen.
Om vi lyckas få ned inflationen och bibehålla vår konkurrenskraft finns
förutsättningar för ytterligare förbättring av vår bytesbalans. Därigenom
skulle vi göra oss mindre beroende av den internationella räntenivån. Det
ankommer på riksbanksfullmäktige att besluta om ändringar i räntenivån.
Utskottet avstyrker med det anförda motion 2455 (vpk) yrkande 3.

Konstitutionella begränsningar i Jen ekonomiska politiken

I motion 370 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas att riksdagen överväger
möjligheten att införa konstitutionella begränsningar i den ekonomiska
politiken speciellt betingade av ansvaret gentemot kommande generationer.

Utskottet har vid dera tillfällen behandlat yrkanden med liknande innebörd
av samma motionär. Utskottet har i dessa sammanhang diskuterat
och redovisat sin syn på bl. a. formerna för balansering av statsbudgeten
och för finansiering av statens utgifter. Någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionerna har inte utskottet ansett
erfordras.

Enligt svensk demokratisk praxis är riksdagen suverän att fatta beslut
om den ekonomiska politiken. Motionärens förslag skulle innebära en

FiU 1983/84:25

allvarlig begränsning av riksdagens ekonomisk-politiska handlingsfrihet.
Det är enligt utskottet viktigt att framhålla att den ekonomiska verkligheten
inte utan vidare låter sig påverkas av konstitutionella begränsningar.
Sådana restriktioner skulle i vissa situationer kunna innebära en allvarlig
hämsko på riksdagens möjligheter att styra den ekonomiska utvecklingen.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund att konstitutionella begränsningar
införs. Motion 370 (m) yrkande 5 avstyrks därför.

Den kommunala ekonomin

De bedömningar som kan göras för den kommunala sektorn årl984 tyder
på att det finansiella sparandet blir ungefär detsamma som under år 1983.
Det är en väsentligt ljusare bild än som förutsågs för ett år sedan. Den
främsta orsaken till förbättringen ligger i att kostnadsutvecklingen nu antas
bli väsentligt långsammare. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringshöjningen
år 1984 blev endast 19 öre. Den kommunala konsumtionen
förutses öka med 1,8% år 1984. Det väntas leda till en sysselsättningsökning
med 15 000 personer.

De kalkyler som gjorts av den särskilda arbetsgruppen om kommunernas
ekonomi (KEA) för år 1985 visar att om pris- och lönekostnaderna kan
hållas nere kommer den finansiella situationen att stabiliseras. Därigenom
skapas också möjligheter till en viss kommunal volymökning och sysselsättningsökning.

Regeringen avser att senare i vår efter överläggningar med kommunerna
och landstingen lägga fram en proposition om de kommunalekonomiska
frågorna. I budgetpropositionen anmäls att utgångspunkten för denna är
att det statsfinansiella läget inte medger något utrymme för ökade transfereringar
till kommunerna år 1985. De automatiska ökningarna av statsbidragen
måste begränsas ytterligare och den kommunala taxeringen av
juridiska personer kommer att upphöra. Hur detta bortfall skall kompenseras
kommer att redovisas i den särskilda propositionen.

1 motion 2031 (m) anförs att det i ett läge med stort underskott inom den
offentliga sektorn är helt oacceptabelt med en volymexpansion på det
kommunala området. Ett mål innebärande noll-tillväxt bör eftersträvas för
den kommunala konsumtionen år 1985. Vidare bör ett kommunalt skattestopp
införas. Skatteunderlaget från juridiska personer bör i sin helhet
tillföras staten. Därutöver föreslås att statsbidrag till kommunsektorn
minskas med drygt 5,5 miljarder kronor för 1985. För de kommuner som
hamnar i ett särskilt utsatt finansiellt läge föreslås att 1 miljard kronor
avsätts som särskilt stöd. De sammanlagda finansiella effekterna för kommunsektorn
blir en indragning av inkomster med ca 7 miljarder kronor.

Minskningen av statsbidragen föreslås ske genom ett borttagande av
statsbidragen till driften av kliniker för psykiskt sjuka, till driften av
särskolor, till färdtjänst och till ersättning för lokal och regional kollektiv4
Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

trafik. Enligt motionärerna skulle minskningen av statsbidragen för dessa
ändamål inte behöva drabba just dessa verksamheter.

En minskning av kommunernas inkomster med 7 miljarder kronor motsvarar
ca 4% av den kommunala konsumtionen eller en höjning av den
kommunala medelutdebiteringen med ca 1:75 kr. Eftersom motionärerna
föreslår att ett skattestopp införs, återstår inte något annat än att minska
den kommunala verksamheten. Motionärernas uppfattning att den verksamhet
de berörda bidragen är avsedda för inte skulle drabbas kan utskottet
inte dela. Det faktum att dessa bidrag berörs kommer att tolkas som en
prioritering från statsmakternas sida. Det skulle främst drabba handikappade,
pensionärer och psykiskt sjuka. Därtill kommer att den kommunala
sysselsättningen skulle minska kraftigt, vilket skulle leda till ökad arbetslöshet.
Utskottet anser därför att riksdagen inte bör godkänna vad som
anförs i motion 2031 (m) yrkande 4.

I motion 2088 (fp) föreslås att statsbidragen till kommunerna successivt
omvandlas till ett inomkommunalt utjämningssystem, som finansieras med
en avgift på det kommunala skatteunderlaget. För år 1985 föreslås en avgift
som skulle minska behovet av statligt stöd med 4,5 miljarder kronor. Även
om denna besparing är något mindre än den som föreslås i motion 2031 (m)
torde effekten likväl bli att den kommunala verksamheten minskar med
följd att den kommunala sysselsättningen skulle bli lägre. Till en del skulle
kanske åtgärderna leda till höjda kommunalskatter med ökat skattetryck
och minskade realinkomster för hushållen som följd. Utskottet ser för sin
del inte någon fördel med en politik som endast innebär att de statsfinansiella
problemen lyfts över till den kommunala sektorn. Utskottet avstyrker
mot den bakgrunden vad som anförs i motion 2088 (fp) yrkande 5
om regelförändringar i statsbidragen.

I motion 2524 (c) föreslås att den kommunala beskattningsrätten av
juridiska personer skall tas bort. Därutöver föreslås att de specialdestinerade
bidragen successivt omvandlas till skatteutjämningsbidrag.

Utskottet kan i likhet med motionärerna och vad som aviseras i propositionen
godta att det kommunala skatteunderlaget för juridiska personer
helt tillgodoräknas staten. Enligt utskottets bedömning torde det vara
nödvändigt att större delen av det skattebortfall som kommunerna kommer
att få vidkännas kompenseras i någon form. I annat fall skulle kommunerna
tvingas att höja skatterna eller minska verksamheten på ett sätt som
skulle innebära ytterligare påfrestningar på sysselsättningen. Det kan utskottet
inte acceptera.

Utskottet avstyrker med det anförda vad som anförs i motion 2524 (c)
yrkande 4.

FiU 1983/84:25

Övriga frågor

Frisläppande av investeringsreserver

I motion 1420 av Lars Ahlström m. fl. (m, c, fp) och motion 1467 av Stig
Josefson (c) och Ingemar Hallenius (c) begärs att de allmänna investeringsreserverna
frisläpps beträffande bokslut som ligger till grund för 1984
års taxering samt att frisläppen av investeringsreserverna i fortsättningen
sker i samma omfattning som gäller för investeringsfonderna.

Enligt utskottets mening finns det skäl att i jämförelse med investeringsfonderna
vara mer restriktiv med frisläppen av investeringsreserverna.
Reserverna är insatta på räntebärande bankkonton medan motsvarande
konton för investeringsfonderna är räntelösa. Reserverna är vidare till
skillnad mot fonderna generellt fria efter tre år från bokslutsdagen. Efter
denna tid kan reserverna användas för investeringar utan tillstånd.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1420 och motion 1467.

Affärsverkens finansiering

De av televerkets investeringar som inte är helt styrda av marknaden har
hittills varit föremål för riksdagens årliga prövning. Dessa investeringar
uppgår till 1,8 miljarder kronor för budgetåret 1983/84, medan verkets
totala investeringar är ca 4,6 miljarder kronor. Budgeteringen av investeringsanslagen
till televerket på statsbudgeten har under senare år motsvarats
av avskrivningarna. Det innebär att någon belastning i princip inte
uppkommit på statsbudgeten.

I budgetpropositionen föreslås att televerkskoncernen ges möjligheter
att ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden för att finansiera sina
investeringar. Därigenom ges, enligt föredragande statsrådet, televerkskoncernen
mer rationella finansieringsförutsättningar. Det leder till att
televerkets finansiella kostnader minskas. Televerket och dess dotterbolag
bör ges det avgörande inflytandet över koncernens finansieringsverksamhet
och kontakterna med kreditgivare. En särskild finansfunktion föreslås
bli inrättad för dessa uppgifter. För samordning av denna upplåning med
riksgäldskontorets upplåning föreslås att en särskild arbetsgrupp inrättas.
När gruppen avslutat sitt arbete bör det enligt föredraganden ankomma på
regeringen att besluta om de praktiska arrangemangen kring låneverksamheten
och lämna en redovisning av resultaten till riksdagen.

Avsikten är att investeringar i telenätet inkl. lokallinjenätet i första hand
finansieras av televerket i den utsträckning som svarar mot avskrivningar
beräknade på anläggningstillgångarnas återanskaffningsvärden. Resterande
finansieringsbehov föreslås televerket få täcka med ytterligare självfinansiering
eller lån på den allmänna kreditmarknaden.

Även televerkets behov av rörelsemedel föreslås bli tillgodosett genom
lån på den allmänna kreditmarknaden. Det tillgodoses i dag genom att
televerket utnyttjar en rörlig kredit i riksgäldskontoret. Genom att denna

FiU 1983/84:25

inte utnyttjas i framtiden minskar riksgäldskontorets lånebehov med drygt
2 miljarder kronor. Därmed avlastas budgeten med detta belopp.

Riksdagen kommer i framtiden, om förslagen genomförs, inte att ta
ställning till någon anslagsframställning från televerket. I stället föreslås att
riksdagen varje år prövar en rullande treårig investeringsplan. Enligt föredraganden
bör statsmakternas inflytande över investeringsverksamhetens
inriktning och omfattning samt tidsmässiga fördelning bestå. Vissa viktigare
investeringar som rör utvecklingen av koncernen bör därför enligt
föredraganden inte få avgöras av televerket självt. Dessa frågor underställs
f. n. riksdagen. Enligt förslaget bör regeringen la ett bemyndigande att
avgöra dessa frågor. En förutsättning härför är att besluten inte innebär en
ökad belastning på statsbudgeten. Däremot bör liksom hittills frågor om
överföring av verksamhet från verksform till bolagsform underställas riksdagen.

Genom en uppvärdering av televerkets fastigheter med 1760 milj. kr.
bildas nytt statskapital för televerket. Genom att statens krav på överskott
baseras på detta statskapital beräknas de inlevererade medlen till statsbudgeten
öka med närmare 300 milj. kr. årligen.

I motionerna 2360, 2497, 2510, samtliga väckta av Rolf Clarkson m.fl.
(m) och 2492 (fp) samt den till trafikutskottet remitterade motionen 414 (c),
som alla behandlar televerket och affärsverkens finansiering, riktas inga
invändningar mot att behovet av televerkets investerings- och rörelsemedel
tillgodoses på privata kreditmarknaden.

I motion 2444 (vpk) yrkande I och motion 2457 (vpk) yrkas avslag på
regeringens förslag att riksdagen skall ge regeringen bemyndigande att för
televerkets verksamhet ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden.
Motionärerna anser att förslaget är en kortsiktig improvisation som leder
till att det privata kreditväsendet gynnas. Enligt motionärernas mening bör
riksgäldskontoret liksom hittills göra en samlad upplåning för att undvika
konkurrens mellan olika verk.

Utskottet anser att starka skäl talar för att televerket medges att få
finansiera sina investeringar och sitt behov av rörelsemedel på den allmänna
kreditmarknaden. Därigenom ges verket möjlighet att sänka sina
finansiella kostnader och få en rationell hantering av finansieringsfrågorna.
Det stora investeringsbehovet och den snabba tekniska utvecklingen innebär
skärpta krav på en smidig finansieringsform. Utskottet anser emellertid,
i likhet med föredragande statsrådet, att samarbetet mellan televerkskoncernens
föreslagna centrala finanssektion och riksgäldskontoret när
det gäller upplåningen på kreditmarknaden bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Det gäller särskilt om behov skulle uppkomma för televerket att
låna på utlandsmarknaden. Det är enligt utskottets uppfattning mycket
viktigt att upplåningsverksamheten i utlandet för svenska statens räkning
samordnas. Det är därför naturligt att riksgäldskontoret med sin erfarenhet

FiU 1983/84: 25

och kompetens samordnar dessa frågor. Utskottet ser det som naturligt att
frågorna om utlandsupplåning liksom övriga samordningsfrågor behandlas
av den arbetsgrupp departementschefen avser att tillsätta. Klarhet bör
därvid också skapas om avgränsningen i upplåningen mellan televerket å
ena sidan och dess dotterbolag å den andra liksom vilken typ av verksamhet
som de skall finansiera. Beträffande den säkerhet som lämnas för
bolagens upplåning gäller f. n. att televerket ställer ut en särskild kreditgaranti.
Regeringen begär i propositionen ett öppet bemyndigande att få
fastställa garantiramens storlek. Utskottets principiella inställning är att
storleken på garantiramar på samma sätt som för utgiftsanslag skall fastställas
av riksdagen. Utskottet ser inte något skäl att frångå denna princip.
Ingenting hindrar att regeringen i ett senare skede, när behov uppkommer,
anger hur stor del av en av riksdagen beviljad kreditram som skall kunna
utnyttjas av televerket. Det ankommer på trafikutskottet att närmare behandla
och ta ställning till denna fråga.

Den föreslagna arbetsgruppens resultat och regeringens överväganden
med anledning härav bör som utskottet ser det redovisas för riksdagen.
Förslag bör föreläggas riksdagen för ställningstagande om hur arbetet bör
bedrivas framöver. Detta bör ges regeringen till känna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2444 (vpk) yrkande I
och 2457 (vpk) och tillstyrker förslaget att regeringen ges bemyndigande
att för televerkets verksamhet ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden.

1 motion 414 (c) sägs att affärsverkens monopolställning kräver att
statsmakterna kan utöva effektivt inflytande över alla större investeringar.
Motionärerna betvivlar att riksdagen, genom att ta ställning till allmänt
formulerade målsättningar i de rullande treårsplanerna, kommer att få
något verkligt inflytande över televerkets verksamhetsinriktning. Motionärerna
föreslår att större investeringsbeslut liksom tidigare underställs riksdag
och regering. Motionärernas yrkanden om avslag på propositionen i
dessa delar kommer att behandlas av trafikutskottet.

1 motion 2360 redovisas en i princip motsatt uppfattning om hur televerkets
investeringar skall beslutas och styras. Motionärerna anför att affärsverkens
kommersiella verksamhet bör byta företagsform och ombildas till
bolag. Därigenom skulle styrelsen få det direkta ansvaret för investeringarna
och deras finansiering. Det innebär att affärsverken i sin nya verksamhetsform
skulle kunna utnyttja aktiebolagsformens förmånliga regler för
avskrivningar, värdering av tillgångar och skattefria avsättningar till reserver
och fonder. Kraven på styrelserna skulle skärpas. För verkens
myndighetsutövande verksamhet bör en särskild myndighet skapas. Vidare
yrkas att ett antal av affärsverkens dotterbolag säljs.

I motion 2497 anger samma motionärer att försäljningen av affärsverkens
dotterbolag skulle inbringa 300 milj. kr. budgetåret 1984/85. Det bör

FiU 1983/84:25

dessutom vara möjligt för affärsverken, anser motionärerna, att höja sina
avgifter med 200 milj. kr. samma år. Vidare skulle, enligt motionärerna,
vissa cash management-åtgärder kunna vidtas som innebär att statskassan
förstärks med 100 milj. kr.

I motion 2510 yrkas att särskilda finansieringsbolag bildas för luftfartsverket
och för SJ:s kommersiella investeringar.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 414 (c) att statsmakterna
bör kunna utöva ett effektivt inflytande över alla större investeringar.
En utveckling som innebar att affärsverken ombildas till aktiebolag
skulle, som anförs i motionerna 2510 och 2360, innebära att detta inflytande
utövades av bolagens styrelser. Utskottet avstyrker därför motionerna
2360 och 2510 yrkande 3.

Enligt utskottets uppfattning saknas förutsättningar för att på det sätt
som föreslås i motion 2510 låta SJ och luftfartsverket finansiera sina
investeringar genom särskilda finansieringsbolag på den allmänna kreditmarknaden.
Behovet av investeringar och den framtida tekniska utvecklingen
skiljer sig markant för dessa båda verk jämfört med för televerket.
Utskottet avstyrker därför motion 2510 yrkandena 1 och 2.

Utskottet har tidigare i detta betänkande redovisat sin syn på utförsäljning
av statliga bolag och avgiftssättning i statlig verksamhet. Vad gäller
s.k. cash management-åtgärder förutsätter utskottet att affärsverken på
samma sätt som de statliga verken i övrigt kontinuerligt ser över sina
betalningsrutiner i syfte att förbättra den statliga kassahållningen. En lång
rad åtgärder har vidtagits med detta syfte och ytterligare åtgärder aviseras i
budgetpropositionen. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet motion 2497
yrkandena 1, 2 och 3.

I yrkande 4 i samma motion begärs att statens intäkter av de i motionen
framförda förslagen skall användas för finansiering av SJ:s investeringar.

Avgifterna uttas för att täcka kostnaderna för viss verksamhet. Även
kapitalkostnader täcks med avgifter. Avgifter får inte sättas högre än att de
täcker kostnaderna sorn är förknippade med verksamheten.

Att sälja ut företag för att finansiera investeringar utan att dessa inkomster
redovisas över statsbudgeten strider mot de allmänna redovisningsprinciper
som tillämpas för statsbudgeten. Inkomster av försåld egendom skall
redovisas under särskild inkomsttitel på statsbudgeten.

Utskottet avstyrker därför att de intäkter som föreslås i motion 2497
yrkande 4 används för att finansiera SJ:s investeringar.

I motion 2492 (fp) begärs en översyn av de statliga verkens framtida
finansieringsformer. Det finns enligt motionärernas uppfattning inte någon
anledning att motsätta sig utflyttning av affärsverkens investeringar från
statsbudgeten. Riksdagen saknar enligt motionärernas mening kompetens
att göra en detaljstyrning av affärsverkens investeringar. Det finns emellertid
anledning att se över vilka olika finansieringsformer som i de skilda

FiU 1983/84:25

fallen kan vara mest ändamålsenliga samt om t så fall varför skilda finansieringsformer
är bäst för olika affärsverk.

I motion 2444 (vpk) föreslås att regeringen skall göra en övergripande
långsiktig politisk analys av de nya utvecklingstendenserna och frågan om
de statliga affärsverkens finansiering.

I finansplanen redovisas vissa omläggningar av affärsverkens finansieringsformer.
Utskottet har inte något att erinra mot dessa. Enligt utskottets
mening saknas f. n. förutsättningar för andra förändringar. Det finns
mot den bakgrunden inte anledning att göra någon allmän översyn av
affärsverkens finansieringsformer. Utskottet avstyrker därför motionerna
2492 (fp) och 2444 (vpk) yrkande 2.

Statliga kreditgarantier m. m.

Statliga garantier har kommit till ökad användning under senare år.
Dessa garantiengagemang har numera en betydande omfattning. I slutet av
juni 1983 uppgick den samlade kapitalskuld för vilken staten iklätt sig
garantier till 87,9 miljarder kronor.

De statliga garantierna består huvudsakligen av s.k. kreditgarantier,
vilka lämnas som säkerhet för lån som tas upp på den reguljära kreditmarknaden.
En annan typ av garantiförbindelse är de grundfonder eller garantifonder
som staten har tillskjutit vissa organ, som yttersta säkerhet för
deras upplåning. Statliga garantier används också som försäkringssystem
för att främja t. ex. export, vilket sker inom ramen för exportkreditgarantisystemet.

En statlig garanti kan ofta vara ett direkt alternativ till ett statligt lån.
Garantierna har den fördelen att de i sig inte innebär någon utgift för staten
och därför inte belastar statsbudgeten. Att låta garantier ersätta statliga lån
är således ett sätt att begränsa budgetunderskottet. En sådan omfördelning
är emellertid en ren budgetavlastning som inte leder till något ökat samhällsekonomiskt
sparande.

Det finns också skäl att uppmärksamma att vaije garanti utgör en potentiell
skuld som utlöses så snart garantin måste infrias. Staten kommer då
att drabbas av en utgift som belastar statsbudgeten.

I ökad utsträckning har staten börjat ta ut avgifter för garantigivningen.
Verksamheten har emellertid hittills lämnat ett betydande kassamässigt
underskott. Enbart under budgetåret 1982/83 uppgick underskottet till 662
milj. kr. netto exkl. kostnaderna för administration.

Eftersom garantier innebär åtaganden som har många likheter med vanliga
utgifter, framstår det enligt utskottets mening som mycket angeläget
att riksdagen får en bättre överblick och ett fastare grepp om den statliga
garantiverksamheten.

I budgetpropositionen och kompletteringspropositionen lämnas numera
översiktliga redogörelser för det statliga garantiengagemanget. Vidare håller
riksrevisionsverket (RRV) f. n. på att göra en översyn av vissa frågor

FiU 1983/84:25

som rör garantiverksamheten, och verket skall inom kort redovisa sina
förslag för regeringen. I avvaktan på regeringens behandling av dessa
förslag avstår utskottet från att nu ta upp denna fråga till mer ingående
diskussion.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2031 yrkande I,
1983/84:2088 yrkande 1, 1983/84:2455 yrkande I, 1983/84:2524
yrkande I och 1983/84: 1436 godkänner vad som förordats i proposition
1983/84:100 bilaga I moment 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:299, 1983/84: 1066 yrkande
2, 1983/84:1423, 1983/84:2031 yrkande 6, 1983/84:2088
yrkande 3 och 1983/84:2524 yrkande 3,

3. beträffande utredning av vinstandelssystem
att riksdagen avslår motion 1983/84: 1429.

4. beträffande lokalisering av löntagarfondskanslier

a. att riksdagen avslår motion 1983/84:520,

b. att riksdagen avslår motion 1983/84: 1427,

c. att riksdagen avslår motion 1983/84:1431,

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för bndgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2031 yrkande 2,
1983/84:2088 yrkande 2, 1983/84:2455 yrkande 2 och 1983/
84: 2524 yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

6. beträffande översyn av finansieringsformerna för socialförsäkringssystemen att

riksdagen avslår motion 1983/84: 2088 yrkande 4,

7. beträffande avgiftssättning

att riksdagen avslår motion 1983/84:2088 yrkande 6,

8. beträffande kredit- och statsskuldpolitiken

att riksdagen avslår motion 1983/84:2031 yrkande 3.

9. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen avslår motion 1983/84: 2455 yrkande 3,

10. beträffande konstitutionella begränsningar i den ekonomiska politiken att

riksdagen avslår motion 1983/84:370 yrkande 5.

FiU 1983/84:25

11. beträffande den kommunala ekonomin, statsbidragen och andra
finansiella överföringar till kommunerna

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:2031 yrkande 4, 1983/
84: 2088 yrkande 5 och 1983/84:2524 yrkande 4,

12. beträffande frisläppande av investeringsreserver

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1420 och 1983/84: 1467,

13. beträffande lån för televerkets verksamhet

att riksdagen med bifall till proposition 1983/84:100 bilaga 1
moment 4 och med avslag på motionerna 1983/84:2444 yrkande 1
och 1983/84:2457 bemyndigar regeringen att för televerkets
verksamhet ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande finansieringen av affärsverkens verksamhet

a. att riksdagen avslår motionerna 1983/84: 2360, 2497 och 2510,

b. att riksdagen avslår motion 1983/84: 2444 yrkande 2,

c. att riksdagen avslår motion 1983/84:2492,

d. att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 6,

15. beträffande statliga kreditgarantier m. m., statlig långivning och
vissa frågor inom redovisnings- och revisionsområdet

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1983/84: 100 bilaga 1 momenten 5, 7 och 8.

Stockholm den 21 februari 1984

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s). Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m). Nils
Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s). Lennart Blom (m). Christer Nilsson (s).
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c). Torsten Karlsson (s), Bo Södersten
(s). Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk). Gunnar
Nilsson i Eslöv (s) och Gerd Engman (s).

FiU 1983/84:25

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Lennart Blom (m).
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Internationell
bakgrund” och på s. 35 slutar med ”motion 1436 (vpk)” bort ha
följande lydelse:

Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturen har sedan senare delen av 1982 vänt
klart uppåt. Konjunkturbilden är dock mycket splittrad.

Konjunkturförbättringen startade i USA där lättnader i penningpolitiken
förenats med en expansiv finanspolitik bl. a. i form av stora skattesänkningar
och ökade försvarsutgifter. Främst är det den privata konsumtionen
som ökat, men även investeringarna har skjutit fart ovanligt tidigt i konjunkturuppgången.
Tillväxttakten i den amerikanska ekonomin förväntas
vara fortsatt stark under 1984, även om det nu finns vissa tendenser till att
styrkan i uppgången börjar avta. Den kraftiga tillväxten i den amerikanska
ekonomin kombinerad med den höga dollarkursen har inneburit en kraftig
stimulans för andra industriländers export.

Också i Västeuropa har en uppgång kommit igång även om den hittills är
klart svagare än i Nordamerika och Ostasien. Bilden är här också mer
splittrad. Samtidigt som Västtyskland och Storbritannien noterat en markant
förbättring fortsätter den svaga produktionsutvecklingen i Frankrike
och Italien. De senaste prognoserna tyder på fortsatt uppgång i Västtyskland
under 1984 bl. a. på grund av en ökad exportefterfrågan. För Sveriges
del är konjunkturutvecklingen i Västeuropa av avgörande betydelse eftersom
70% av vår export avsätts på den europeiska marknaden.

Inflationstakten i de stora industriländerna har under de två senaste åren
sjunkit till den lägsta nivån sedan 1960-talet. I t. ex. USA, Västtyskland
och Japan ligger inflationen på cirka 3% och genomsnittet för hela. OECD
är knappt 5%. Även om konjunkturuppgången kan innebära en press
uppåt på priserna tror de flesta bedömare att inflationen i våra viktigaste
konkurrentländer även under 1984 kommer att ligga på 3-5%.

Vissa riskfaktorer för den fortsatta konjunkturutvecklingen måste dock
noteras. Räntorna i USA kan åter börja stiga som en följd av budgetunderskottets
utveckling i kombination med ett förbättrat kapacitetsutnyttjande
i näringslivet. Det oavbrutet stigande underskottet i USA:s utrikeshandel
är en annan riskfaktor. Det lägre oljepriset innebär att efterfrågan
från OPEC-länderna avtar. Skuldkrisen i många u-länder är fortfarande ett
orosmoln, även om den hittills har kunnat hanteras bättre än väntat.
Vidare kan den tilltagande protektionismen komma att bli en hämsko på

FiU 1983/84:25

världshandeln. Slutligen utgör de allvarliga strukturella bristerna i framför
allt de västeuropeiska ekonomierna ett hot mot styrkan i den pågående
konjunkturförbättringen.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige efter regeringsskiftet

Den internationella konjunkturuppgången har i kombination med devalveringarna
1981 och 1982 lett till en klar ökning (10%) av den svenska
exporten under det senaste året. Detta har medfört en förbättring av
bytesbalansen med ca 15 miljarder kronor och en ökning av industriproduktionen
med ca 5%. Den ekonomiska utvecklingen 1983 påminner i
dessa avseenden om vad som skedde 1978—79 efter 1977 års devalvering.
Emellertid har uppgången hittills i viktiga avseenden (produktion, investeringar,
sysselsättning) varit svagare än för fem år sedan.

På sysselsättningsområdet har den öppna arbetslösheten sedan regeringsskiftet
varje månad varit högre än motsvarande månad ett år tidigare
(utom januari 1983). Genomsnittligt har 15000 fler varit arbetslösa efter
regeringsskiftet trots att en klar förbättring skett i konjunkturen och att
ytterligare 15—20000 slussats in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Inom
industrin har sysselsättningen reducerats med ca 30000 personer de tre
första kvartalen 1983 jämfört med motsvarande period 1982. Bedömningarna
angående sysselsättningsutvecklingen för 1984 är mycket osäkra. Visserligen
hoppas regeringen på en svag förbättring, men från industrins håll
befarar man en ytterligare försämring. Ingen vågar tro att arbetslösheten
skall gå ner till den nivå som rådde innan socialdemokraterna tog över
regeringsansvaret. Vid regeringsskiftet var inflationen såväl i Sverige som i
hela OECD-området på väg ner. Den svenska inflationstakten låg under
8%, vilket var ungefär lika med genomsnittet inom OECD. Sedan dess har
inflationen fortsatt att minska i våra konkurrentländer medan den ökat i
Sverige. För 1983 noterade Sverige en nästan dubbelt så hög inflationstakt
som OECD eller 9,4%.

Den socialdemokratiska regeringen inledde med en mycket expansiv
finanspolitik. De offentliga utgifterna sköt kraftigt i höjden. Trots stora
skattehöjningar ökade budgetunderskottet med 18 miljarder kronor från
1981/82 till 1982/83. För budgetåret 1983/84 pekar prognoserna för närvarande
på ett underskott på ungefär samma nivå som för 1982/83. Detta
innebär inte något trendbrott, utan sammanhänger med att underskottet
tilläts öka så dramatiskt förra budgetåret.

Den svenska ekonomins grundläggande problem är olösta

En avgörande orsak till Sveriges ekonomiska problem är enligt utskottets
mening den internationellt sett unikt stora ökning som de senaste två
decennierna skett av de offentliga utgifterna och skatterna. Syftet har varit
att lösa olika samhällsproblem och åstadkomma en rättvis fördelning av
välståndet. Men en offentlig sektor som blir så stor att medborgarna inte

FiU 1983/84:25

längre är beredda att betala dess kostnader riskerar istället att bli ett hot
mot just dessa ambitioner.

Det stora budgetunderskottet - som direkt är orsakat av den offentliga
utgiftsexpansionen - har framtvingat en internationellt sett hög räntenivå,
vilket håller tillbaka investeringarna och därmed näringslivets tillväxtförmåga.
Budgetunderskottet fungerar också som en motor för inflationen.

Den offentliga utgiftsexpansionen har åtföljts av en kraftig höjning av det
totala skattetrycket. Skatter och avgifter på arbetskraften har nu nått en
sådan nivå och inriktning att de negativt påverkar enskilda människors
vilja att arbeta, spara, investera och ta risker.

Parallellt med att de offentliga utgifterna stigit snabbt har också den
offentliga byråkratin och den offentliga regleringen av den privata sektorn
ökat i omfattning. Detta är en viktig orsak till att marknadsekonomin i dag
fungerar sämre än tidigare.

Så länge vi inte tar itu med de offentliga utgifterna, det höga skattetrycket,
det stora budgetunderskottet och de många detaljregleringarna
kan den svenska ekonomins grundläggande problem inte lösas. Som framgår
av vad ovan anförts anser utskottet att balansproblemen till stor del är
strukturella och långsiktiga. De kommer således inte att lösas automatiskt
genom en konjunkturförbättring med högre ekonomisk tillväxt.

En konjunkturuppgång kan visserligen tillfälligt göra problemen mindre
synliga, men vid påföljande konjunktursvacka blir de desto mer påtagliga.

Mot denna bakgrund är den glättade bild regeringen ger i finansplanen av
Sveriges ekonomiska situation betänklig. Det farliga med årets finansplan
är att den kan minska det krismedvetande hos svenska folket, som var på
väg att växa fram.

Utskottet anser således att ett avgörande fel i regeringens ekonomiska
politik är att den inte utnyttjar den internationella konjunkturuppgången
till att sanera landets ekonomi.

Den ekonomiska politikens inriktning

Marknadsekonomin är enligt utskottets mening i flera avseenden överlägsen
andra ekonomiska system. Inget annat system ger konsumenterna
det avgörande inflytandet över vad som skall produceras. Inget annat
system ger beslutsfattarna i företagen så goda signaler om produktionsoch
avsättningsmöjligheter och därmed om vilka satsningar som kan ge
upphov till lönsam produktion. Inget annat system ger som det decentraliserade
beslutsfattandet i marknadsekonomin ett sådant skydd mot felsatsningar.
Den mångfald marknadsekonomin bygger på är i sig också en
förutsättning för pluralism på andra samhällsområden. Den ekonomiska
politiken bör därför inriktas på att bevara och stärka marknadsekonomin.

Regeringens ambition att få ner inflationen till 4% är lovvärd. Det är
nödvändigt att Sverige snabbt kommer ned i samma inflationstakt som
våra viktigaste konkurrentländer för att vår konkurrenskraft ej skall för -

FiU 1983/84:25

sämras. Men för att lyckas med det krävs konkreta åtgärder. Det räcker
inte att som regeringen helt förlita sig på andra - näringslivet och arbetsmarknadens
parter.

Utöver en avtalsuppgörelse på låg nominell nivå krävs också en kraftig
minskning av budgetunderskottet om inflationsprognosen skall ha en möjlighet
att infrias.

Det stora budgetunderskottet utgör för närvarande det allvarligaste hotet
mot den svenska ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken,
driver upp räntenivån och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för
industrins investeringar. Det sistnämnda kan bli ett akut problem om den
nuvarande högkonjunkturen leder till att industriinvesteringarna börjar
öka. För varje år som underskottet i statens budget består ökar ränteutgifterna.
Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll över
de offentliga finanserna.

Mot den här bakgrunden anser utskottet att det är nödvändigt med en
stramare finanspolitik. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under
1980-talet är att avveckla det strukturella budgetunderskottet genom att
kraftigt minska de offentliga utgifterna. Av flera skäl anser utskottet att
skattehöjningar inte är en framkomlig väg för att sanera statsfinanserna.
Sverige har nått skattetaket, och en ytterligare ökning av skattetrycket ger
därför inte längre ökade statsinkomster totalt sett. Skattehöjningar skulle
också försvåra inflationsbekämpningen.

Vad regeringen nu gör är att skjuta problemen framför sig i den mån man
inte t. o. m. förvärrar dem genom ökade skatter och nya detaljregleringar.
Den nuvarande gynnsamma konjunkturen gör det måhända möjligt för
regeringen att rulla problemen framför sig över valet. Men vad händer när
konjunkturen vänder i slutet av 1985 eller början av 1986? Då kommer
problemen att välla fram med större styrka än någonsin.

Årets budgetförslag visar på ett kassasaldo på minus 81 miljarder kronor
och på ett underliggande underskott på 92 miljarder kronor. Den förbättring
av budgetsaldot som vid ett ytligt betraktande skett, beror för det
första på engångsförstärkningar (11 miljarder kronor) i form av bl. a. ändrade
rutiner för inbetalning av skatter och avgifter och utflyttning av televerkets
finansiering ur budgeten, för det andra på förväntade lägre utgifter för
industrisubventioner (6 miljarder kronor) och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
under högkonjunkturen, för det tredje på en ytterst optimistisk
bedömning av statsskuldräntornas ökning (4 miljarder kronor), samt för
det fjärde på tillfälliga besparingar på bl. a. pensionerna.

Om dessa mer eller mindre tillfälliga faktorer inte tillåtits påverka bedömningen
av hur stort det underliggande underskottet är, skulle slutsumman
ha blivit ett underskott på cirka 100 miljarder kronor.

Utskottet menar inte att det är fel att göra engångsförstärkningar i syfte
att temporärt minska budgetunderskottet, men utskottet varnar för att tro
att detta räcker långsiktigt. Den nuvarande regeringens taktik tycks vara

FiU 1983/84:25

att tillgodogöra sig politiskt lätthanterliga budgetförstärkningar, samtidigt
som man river upp fattade besparingsbeslut eller undviker att fatta nya
beslut om begränsningar i de offentliga utgiftsprogrammen, t. ex. ökad
självrisk i sjukförsäkringssystemet. Regeringen har hittills - förutom devalveringen
- i praktiken inte gjort någonting för att lösa landets grundläggande
problem.

Den brist på utgiftsnedskärningar som kännetecknar regeringens budget
är farlig. Det är nu budgetunderskottet måste angripas med kraft. Det är
nu, när Sverige har draghjälp av en internationell konjunkturuppgång, som
de offentliga utgifterna måste dras ner radikalt. Sker det kan räntenivån
pressas ner så att investeringar blir mera lönsamma. Därmed kan exportframgångar
och sysselsättning tryggas även i den internationella konjunkturavmattning
som kommer efter dagens ljusare konjunktur. Om regeringen
inte förmår att med kraft angripa problemen i den offentliga sektorn i
dag, kommer den inte att förmå det i morgon heller.

Att starta den förväntade konjunkturnedgången efter 1985 med ett underliggande
underskott på mer än 90 miljarder är oacceptabelt. I en konjunkturnedgång
ökar underskottet automatiskt om inga besparingar görs.
Offentliga utgiftsnedskärningar blir då betydligt svårare med hänsyn till
den allmänna stabiliseringspolitiken och sysselsättningen. Utskottet föreslår
därför att beslut nu fattas om en minskning av budgetunderskottet med
10-12 miljarder kronor på helår.

En framgångsrik besparingspolitik kräver ett långsiktigt och planmässigt
förberedelsearbete. Genom att riva upp tidigare besparingsbeslut har regeringen
försvårat ett konsekvent spararbete. Ryckigheten i politiken belyses
också av att regeringen på hösten 1983 presenterade ett sparpaket,
medan besparingsambitionerna lyser med sin frånvaro i årets budgetproposition.

Redan på kort sikt kommer uteblivna besparingar att leda till effekter på
inflation, räntor, investeringar m. m. som drabbar hushållen i ungefär
samma utsträckning som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan
politik fördjupa de ekonomiska problemen och innebära ett direkt hot mot
välfärden. Självfallet måste fördelningspolitiska synpunkter tillmätas stor
vikt vid valet mellan olika besparingsåtgärder men besparingspolitiken i sig
står inte i strid med en rättvis fördelningspolitik utan är i stället en förutsättning
för att en sådan uthålligt skall kunna bedrivas.

Fil) 1983/84:25

Slutsatser

Även om den föreslagna politiken på kort sikt leder till påfrestningar i
ekonomin och uppoffringar för de enskilda människorna, är det viktigt att
komma ihåg att en minskning av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet
är den enda framkomliga vägen för att undvika massarbetslöshet
och mycket hög inflation i framtiden. Löser vi inte i dag problemen i den
offentliga sektorn, kommer vi i morgon att tvingas vidta med nu aktuella
mått mycket drastiska och långtgående nedskärningar av de offentliga
utgifterna. Det är en sådan utveckling som den politik utskottet förordar
syftar till att undvika.

Under åren 1980—1982 utarbetades i de dåvarande regeringarna en politik
för hur det är möjligt att förena fullt samhällsekonomiskt ansvar med
omsorg om de grupper som har svårast att värja sig mot nya påfrestningar.

I det nödvändiga spararbetet kunde därför sparåtgärder riktade mot mera
generellt utgående bidrag kombineras med särskilda insatser för de sämst
ställda.

Inom den offentliga sektorn finns inte bara ett underskottsproblem utan
även ett effektivitets- och valfrihetsproblem. Dessa problem angrips enligt
utskottets uppfattning bäst genom att införa mer av konkurrens inom den
offentliga sektorns verksamhetsområden. Inom den kommunala sektorn
bör effektiviteten kunna ökas genom bl. a. större inslag av anbudsförfarande
och privata entreprenader. Utskottet anser därför att det är väsentligt
att privata initiativ uppmuntras inom områden som hittills huvudsakligen
förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.

Den omprövning som måste ske ifråga om organisation och finansiering
av många offentliga tjänster kommer ingalunda att innebära att dessa inte
längre skall produceras. Produktionen kommer istället att kunna ske både i
den offentliga och i den privata sektorn. Det är dock nödvändigt att de som
nyttjar tjänsterna i större utsträckning bär kostnaderna för dem. I många
fall är det annars svårt att veta om medborgarna verkligen värderar tjänsten
lika högt som den resursförbrukning som krävs för att producera den.
Detta blir sannolikt än viktigare i framtiden, eftersom utvecklingen av
konsumtionsmönstret troligen innebär en förskjutning mot ett ökat inslag
av tjänster. Vissa tjänster måste dock av sociala skäl även framgent finansieras
skattevägen.

Den övergripande ekonomiska politiken bör kombineras med en näringspolitik
särskilt inriktad på de mindre och medelstora företagen, en
regionalpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas och en
arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar att komma in
på arbetsmarknaden. Att de små och medelstora företagen arbetar under
goda förutsättningar är viktigt eftersom sysselsättning inom den privata
sektorn främst uppkommer i dessa företag. Detta kräver emellertid en
politik som karaktäriseras av generositet och inte misstänksamhet gentemot
företagsamheten.

FiU 1983/84:25

Skattepolitiken stimulerar produktion och sysselsättning och har mycket
stor betydelse för våra möjligheter att återvinna balans i ekonomin. Den
socialdemokratiska skattepolitiken under 1960- och 1970-talen är i själva
verket en av huvudanledningarna till våra ekonomiska svårigheter i dag.
Dagens socialdemokratiska regering förefaller omedveten om detta och
fullföljer den gamla skattepolitiken. De ständiga skattehöjningarna minskar
benägenheten att arbeta och ökar benägenheten hos människor att
ägna sig åt tjänstebyte, svartjobb och illegala transaktioner, vilket gör att
inkomstfördelningen blir en annan än den eftersträvade.

Utskottet anser att skattepolitiken måste inriktas på sådana förändringar
av skattesystemet att enskilda människors och företags vilja att arbeta,
spara, investera och ta risker stimuleras i stället för att motverkas. Dessutom
måste förenklingar genomföras så att skattesystemet blir överblickbart,
förutsebart och förståeligt även för vanliga skattebetalare och inte
bara för experter.

I motion 2455 (vpk) ges en mycket mörk bild av den kommande ekonomiska
utvecklingen. Mycket talar för, menar motionärerna, att den nedgång
som kan väntas ta sin början år 1985 kommer att fördjupa de långsiktiga
ekonomiska problemen. Den nuvarande ekonomiska politiken — den
s.k. tredje vägen — kritiseras i motionen. Den politik som föreslås i
motionen innebär ”en ökad planmässighet i ekonomin”, som exempelvis
upprättande av ett nationellt industriprogram i samhällelig regi och en
planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn.

I en särskild motion, motion 1436, behandlar vänsterpartiet kommunisterna
de fördelningspolitiska frågorna. Motionärerna begär att regeringen
utformar ett förslag till en ”ny rättvis fördelningspolitik” innebärande att
skattepolitiken och bidragssystemet måste läggas om, arbetstidsförkortning
övervägas och ett förslag till en omfördelning av kapital och förmögenheter
genom bl. a. nationaliseringar av banker och försäkringsbolag
utarbetas.

Enligt utskottets mening saknar den analys som presenteras i motion
2455 av hur den svenska ekonomin fungerar - i motionen hävdas bl. a. att
något samband mellan löneutveckling och prisutveckling knappast existerar
- helt verklighetsanknytning.

Utskottet avvisar också bestämt en inriktning av den ekonomiska politiken
mot en successiv övergång till ett planekonomiskt system med bl. a.
industriprogram i statlig regi och socialisering av banker och försäkringsbolag.

Med det anförda avstyrker utskottet vad som anförts i proposition 100
bilaga 1 moment 1, motion 2455 yrkande 1 och motion 1436.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 2031 yrkande 1, motion
2088 yrkande 1 samt motion 2524 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

FiU 1983/84:25

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1983/84:2455
yrkande 1 och 1983/84: 1436 samt med anledning av motionerna
1983/84:2031 yrkande 1, 1983/84:2088 yrkande 1 och 1983/
84:2524 yrkande 1 godkänner vad utskottet förordat och som sin
mening ger regeringen detta till känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”1 flera” och
på s. 27 slutar med ”i exporten” bort ha följande lydelse:

Under 1983 inträffade en viss konjunkturförbättring. Denna kom emellertid
inte på ett påtagbart sätt de breda folklagren till del. Även om en viss
ekonomisk tillväxt har kunnat noteras har arbetslösheten fortsatt att vara
hög. Reallönerna har minskat. De arbetandes konsumtion har krympt. Det
har skett en närmast enastående förmögenhetsökning för de redan rika.
Vinster och profiter har vuxit på lönernas bekostnad. Samtidigt har emellertid
investeringarna fortsatt att minska.

Ökningen av BNP — 2% - och industriproduktionen — 5% — har
således främst kommit kapitalistklassen och samhällets överskikt till del.
Denna utveckling är en följd av att kapitalet stärkt sin ställning i klasskampen,
vilken dock också understötts av den förda ekonomiska politiken
genom devalvering och tillbakahållande av löner och den offentliga sektorns
utbyggnad. Bedömningen i propositionen av utsikterna för år 1984
ger, som framgår av tabell 14, en tillväxt i BNP på 2,6%. Detta förklaras av
att regeringen väntar en fortsatt exportökning och att de totala investeringarna
skall öka med något mer än en procent. Dock kommer industrins
investeringar 1984 bara att utgöra 63% av vad de utgjorde 1974. Regeringen
tror att lagerinvesteringar och privat konsumtion skall öka något, men
att ”hushållens” realt disponibla inkomster förväntas bli oförändrade.

5 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

Tabell 14. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

Finansplanen OECD

	1983	1984	1984
Privat konsumtion	-2.0	0.2	0.5
Offentlig konsumtion	1.0	0.9	1.0
Bruttoinvestering	-3.2	l.l	0.0
därav industri	-6,9	8.0	—
Lagerförändring	-0.3	1.7	1.8
Export	10,1	5.1	7.0
Import	-0.3	4.5	5.0
Bruttonationalprodukt	1,9	2.6	2.5
Bytesbulans (miljarder kronor)	-6,1	-5,2

Regeringens prognos bygger på att dess mål att hålla nere inflationen till
en prisstegring som räknat på årsgenomsnitt inte överstiger 6-6.5 % kan
uppfyllas. Huvudinnehållet i regeringens politik för att dämpa inflationen
utgår emellertid enligt utskottets mening från felaktiga föreställningar om
inflationens karaktär. Emellertid kan inflationsmålet komma att uppnås
genom att den internationella inflationen för en tid avtagit i styrka.

Utskottet vill understryka att en för folkflertalet betydligt gynnsammare
ekonomisk utveckling och fördelning skulle uppnås om politiken lades om
efter de riktlinjer som anges i motion 2455 (vpk).

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Sammanfattningsvis
vill" och på s. 29 slutar med ”blir möjlig" bort ha följande
lydelse:

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande.

Den långsiktiga kris kapitalismen är inne i kan inte anses övervunnen
därför att det nu inträtt en period av bättre konjunktur. Denna konjunkturförbättring
har också i huvudsak gått folkflertalets levnadsförhållanden
förbi. Den har inneburit en rekordartad omfördelning till överklassen.
Utskottet kan därför inte helt dela den bedömning regeringen gör av
utvecklingen av den svenska ekonomin under 1984. Däremot delar utskottet
den analys av det ekonomiska läget som gjorts i motion 2455 (vpk).

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Målen för den ekonomiska politiken måste vara att allas rätt till arbete
förverkligas, ätt produktionens resultat fördelas rättvist och att samhällets
ekonomiska liv och förhållandena på arbetsplatserna styrs enligt demokratiska
principer. Alla dessa mål kräver avgörande ingrepp i och förändringar
av nuvarande ägande- och maktförhållanden. Politiken även på kort sikt
måste föras i medvetenhet om nödvändigheten av dessa vittgående förändringar.

FiU 1983/84:25

Kapitalismen är inne i en allvarlig återvändsgränd såväl i ett kortare som
ett längre perspektiv. I det längre perspektivet står de globala fördelningsfrågorna,
frågan om de transnationella koncernernas herravälde, frågan
om den nya teknik som introduceras och som i kapitalets händer används
för effektivare styrning eller utslagning av arbetskraft, frågan om en hotande
energi-, resurs- och miljökris som djupa och allvarliga problem som inte
kan lösas inom kapitalismens ramar. De kräver samordning, planering,
samverkan, demokrati och nationellt likaberättigande — principer som
kapitalismen genom hela sin historia brutit mot.

I det något mer omedelbara perspektivet står frågan om kampen mot
arbetslösheten och om produktionsresultatens fördelning. Trots att läget i
många kapitalistiska länder karaktäriseras som högkonjunktur finns en
omfattande kronisk arbetslöshet. I USA har visserligen arbetslösheten
minskat något, men uppgår fortfarande till 8,5 %. I Tyska förbundsrepubliken
har arbetslösheten i januari 1984 ökat till 10,2% och i Storbritannien
till 12,5%.

Enligt OECD-prognosen fortsätter arbetslösheten att öka i Västeuropa
under år 1984. Under första halvåret 1985 beräknas den uppgå till 12%,
vilket motsvarar något mer än 20 miljoner människor. Allvaret i situationen
understryks av att ungdomsarbetslösheten för år 1983 i de stora
industriländerna inom OECD låg på mellan 17 och 33% (Storbritannien
23 % och Italien 33 %).

Genom konjunkturella förändringar och en politik, som medfört ett stort
produktionsbortfall och en mycket hög arbetslöshet, har de tongivande
kapitalistiska länderna lyckats dämpa inflationstakten från en nivå över
10% till en nivå under 5 %. Detta har emellertid inte inneburit ett slut på de
starka inflationsårens omfördelning till spekulanter och andra kapitalstarka
grupper. Tvärtom har tendenserna till omfördelning av produktionsresultaten
till arbetarklassens nackdel snarast förstärkts under den innevarande
högkonjunkturen. Detta är fallet, inte minst i Sverige.

Detta säger oss att de olika former av s. k. nyliberal politik som prövats i
olika länder faktiskt förvärrat såväl arbetslösheten som klassklyftorna.
Detta har också varit denna borgerliga klasspolitiks syfte, även om den
framställes som en nationell nödvändighet. Dessvärre har den svenska
regeringen, möjligen i den goda tron att ekonomisk politik skulle kunna
vara klassneutral, anammat mycket av det tankegods som ligger till grund
för den nyliberala politiken. Detta är socialt och ekonomiskt en farlig linje
för arbetarrörelsen.

De borgerliga partiernas ekonomiska politik har i detta läge flyttats
alltmer uttalat åt höger.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”1 motion
2455" och på s. 35 slutar med ”1436 (vpk)” bort ha följande lydelse:

FiU 1983/84:25

1 motion 2455 (vpk) ges en realistisk bild av den ekonomiska utvecklingen.
1 motionen påvisas att långsiktiga tendenser till minskad ekonomisk
tillväxt gör sig gällande. Dessa stagnationstendenser kommer inte att avbrytas
därför att vi under 1984 får uppleva en period av högkonjunktur.
Mycket talar tvärtom för att den nedgång och kris som kan väntas ta sin
början under 1985 - eller senast 1986 - kommer att fördjupa de långsiktiga
ekonomiska problemen.

Motionärerna sammanfattar sin analys: De ekonomiska problemen är
inte bara av konjunkturell natur. Kapitalismens försämrade tillväxtbetingelser,
transnationaliseringen, den nya teknologin med vars hjälp kapitalet
åter skapar en reservarmé av arbetslösa även i de utvecklade länderna,
råvarukris och skärpta motsättningar i det kapitalistiska systemet är inte
övervunna för att vi får ett eller ett par år av tillfällig konjunkturförbättring.

Utskottet delar denna uppfattning. Slutsatsen av den blir att det fordras
en radikal omläggning av den ekonomiska politiken.

Motionärerna påvisar också den felaktiga och förenklade syn på inflationen
som förs till torgs bl. a. i budgetpropositionen. I denna ges "lönekostnaderna”
och därmed löntagarna huvudansvaret för inflationen. Detta är
en uppfattning som tillgodoser kapitalägarnas klassintressen.

Utskottet menar att motionärerna har helt rätt när de påpekar att orsakerna
till inflationen inte kan reduceras till en enda faktor. Inflationen är
ett uttryck för en summa av den moderna kapitalismens motsättningar och
utvecklingsdrag. Den hänger ihop med den långt gående kapitalkoncentrationen
och monopoliseringen såväl internationellt som nationellt. Den
hänger ihop med att konkurrenskampen mellan företagen oftast antagit
formen av s.k. monopolistisk konkurrens — där försäljningskostnader
genom reklam och annan marknadsföring växer. Den hänger samman med
de allt starkare parasitära dragen hos den moderna kapitalismen, med den
tilltagande spekulationen, med kreditväsendets och kredithandelns växande
roll. Den hänger samman med kampen kring och knappheten på vissa
råvaror. Den hänger också ihop med tillväxten av vissa delar av statsapparaten.
Men självfallet ligger också kampen mellan kapital och arbete
bakom inflationen, liksom också kampen mellan olika kapital. Genom
monopoliseringen kan storbolagen parera ökade löne- eller andra kostnader
genom att höja sina priser, ja de kan t. o. m. öka sina profiter på andras
bekostnad genom prishöjarpolitik. Den gamla fria konkurrensens förhållanden,
som skulle göra något sådant omöjligt, existerar ännu mindre nu än
någonsin.

Sambanden kring inflationen är således långt mer komplexa än vad den
borgerliga lönekostnadsteorin antyder. Detta framgår också om man något
studerar de senaste årens faktiska utveckling i Sverige. Sedan 1977 har
reallönerna och även industriföretagens reella lönekostnader minskat alla
år utom ett - 1979. Detta innebär åttavi alla år utom ett under denna period

FiU 1983/84:25

haft större prisstegringar än löneökningar. Vi har också under perioden
haft en successiv och de senaste åren mycket kraftig minskning av löneandelen
av industriproduktionens förädlingsvärde. 1977 svarade lönedelen
för 85%, 1983 för 71,8% av detta värde. Vi kan alltså konstatera att
priserna höjts utöver lönerna. Och ser vi till år 1979, det enda år då
industriföretagens reallönekostnader ökade, så hade vi detta år den lägsta
inflationstakten under perioden, men den bästa konjunkturen, den bästa
produktivitetsökningen, produktions- och näst bästa exportökningen. Dessa
fakta visar att den fixa knytningen löneutveckling-inflation är en grov
förenkling. Det är inte så att reallöneförsämringar betyder en förbättrad
ekonomi för landet. Reallöneutvecklingen bildar grunden för de arbetandes
konsumtion. Konsumtionen är efterfrågan och en god efterfrågan
höjer den ekonomiska aktiviteten och kan stimulera fram ökade investeringar.

Utskottet ansluter sig till motionärernas analys av orsakssambanden i
den moderna kapitalismen och de därur följande politiska slutsatserna. En
politik som skall ge Sveriges ekonomi en stabil tillväxt, som skall ge arbete
och rättvis fördelning måste öka planmässigheten i ekonomin. De riktlinjer
som motionärerna anger för en politik i den riktningen tillstyrkes av utskottet.

Detta gäller också vad motionärerna anför om den ekonomiska fördelningen.
Under de senaste åren har det. genom att kapitalet — främst
storkapitalet — kunnat stärka sina ställningar, inte minst i hägnet av den
förda ekonomiska politiken, skett en historiskt sett närmast enastående
förmögenhetsökning för vissa grupper stora förmögenhetsägare. För de
arbetande har de senaste åren betytt ökade ekonomiska bekymmer. I detta
läge är den linje motionärerna förespråkar om en kraftig skatteskärpning
riktad mot förmögenhetsägarna den enda rättmätiga. I en situation när
insatserna mot arbetslösheten är otillräckliga och där försämringar sker
både när det gäller sociala rättigheter och samhällsservice, allt med hänvisning
till dåliga statsfinanser, har överklassen tillåtits dra till sig enorma
belopp - antingen denna förmögenhetsökning varit "vit” eller "svart”. 1
detta läge är en så kraftig skatteskärpning som kan liknas vid "räfst och
reduktion" och som förordas i motionen, enligt utskottet fullt motiverad,
rättvis och samhällsekonomiskt sund.

I en särskild motion, motion 1436, behandlar vänsterpartiet kommunisterna
mera utförligt och långsiktigt de fördelningspolitiska frågorna. Enligt
motionen bör en ny fördelningspolitik utarbetas som innebär en omläggning
av skattepolitik och bidragssystem, som innebär att en arbetstidsförkortning
genomförs och att banker och försäkringsbolag nationaliseras
som ett led i en omfördelning av kapital och förmögenheter.

Utskottet menar att en sådan omläggning av politiken är nödvändig för
en demokratisk utveckling av landets ekonomi.

Rättelse: S. 75. rad två Står: allt. ifrån Rättat till: allt ifrån

rad tre Står: gatuunderhåll. kunna Rättat till: gatuunderhåll kunna

FiU 1983/84:25

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker således utskottet motion 2455
(vpk) yrkande 1 och motion 1436 (vpk).

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment I och motionerna 1983/84:2031
yrkande I, 1983/84:2088 yrkande 1 och 1983/84:2524 yrkande 1
godkänner vad som förordats i motionerna 1983/84:2455 yrkande
1 och 1983/84:1436 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

3. Löntagarfonder m. m.

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Lennart Blom (m).
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”1 partimotionerna”
och slutar med ”yrkande 6" bort ha följande lydelse:

I partimotionerna 2031 (m), 2088 (fp) och 2524 (c) väcks yrkanden med
innebörd att kollektiva löntagarfonder, som infördes enligt förslaget i proposition
1983/84:50, bör avskaffas. Yrkanden med samma innebörd återfinns
även i motionerna 299 av Olle Aulin (m) och 1423 av Marianne
Karlsson m.fl. (c, m, fp). I motion 1066 av Ingegerd Troedsson m.fl. (m)
krävs att vinstdelningsskatten skall slopas fr. o. m. 1985 års taxering.

En varaktig expansion inom näringslivet måste enligt utskottets uppfattning
bygga på en politik som syftar till att stärka marknadsekonomin.
Införandet av kollektiva löntagarfonder är ett hot mot vårt nuvarande
ekonomiska system. Löntagarfonderna innebär att vi successivt avlägsnar
oss från marknadsekonomin. Fonderna bygger på en tilltro till centralplanering
och socialism.

Löntagarfonderna är inte i något avseende ett medel för att nå de mål
som löntagarfonderna enligt socialdemokraterna syftar till att förverkliga.
Stärkt löntagarinflytande, jämnare förmögenhetsfördelning, dämpad iönekostnadsutveckling
m. m. uppnås inte med löntagarfonder. I stället innebär
fonderna att makten och ägarinflytandet i näringslivet kommer att koncentreras
till centrala, anonyma, kollektivt ägda fonder.

Löntagarfondernas införande försvårar en utveckling mot ekonomisk
balans, bl. a. genom att företagen förlorar resurser som bättre kan användas
i den egna verksamheten. Genom det politiskt-fackliga inflytandet i
löntagarfondernas styrelser är risken uppenbar att fonderna kommer att
motarbeta strukturomvandlingen i en kortsiktig strävan att rädda befintliga
arbetstillfällen. Därmed försämras dynamiken i näringslivet, och vår industristruktur
riskerar att bli föråldrad.

FiU 1983/84:25

Fondernas existens innebär också att företagens långsiktiga investeringar
sjunker. Satsningar på nya produkter och nya produktionsanläggningar
minskar eller flyttas utanför Sveriges gränser.

Utskottet anser att de kollektiva löntagarfonderna måste avvecklas så
snart som möjligt. Moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
har tillsammans tillsatt en gemensam arbetsgrupp som skall förbereda
avvecklingen av de kollektiva löntagarfonderna. Vid en riksdagsmajoritet
för de tre partierna efter 1985 års val kommer fonderna att avvecklas
fr. o. m. den 1 januari 1986.

En avvecklingsplan är nödvändig när fonderna har hunnit etablera sig på
marknaden. Än så länge är detta dock inte fallet. Fonderna har inte hunnit
köpa några aktier och de har heller inte hunnit bygga upp någon administration.
Riksdagen bör därför nu besluta att upphäva lagstiftningen om
löntagarfonderna.

Utskottet tillstyrker därför motionerna 2031 (m) yrkande 6, 2088 (fp)
yrkande 3, 2524 (c) yrkande 3, motion 299 (m) och motion 1423 (c, m, fp).
Kravet i motion 1066 (m) yrkande 6 om upphävande av vinstdelningsskatten
blir därmed tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:299, 1983/
84: 1066 yrkande 2, 1983/84: 1423, 1983/84:2031 yrkande 6, 1983/
84: 2088 yrkande 3 och 1983/84: 2524 yrkande 3 antar i bilaga till
detta betänkande intagna förslag till

1. lag om upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt,

2. lag om ändring i lagen (1983: 1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370),

3. lag om ändring i lagen (1983:1089) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,

4. lag om ändring i lagen (1983: 1090) om ändring i uppbördslagen
(1953:272),

5. lag om ändring i lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

6. lag om ändring i lagen (1983:1105) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),

7. lag om upphävande av lagen (1983: 1092) med reglemente för
allmänna pensionsfonden,

8. lag om upphävande av lagen (1983:1093) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring,

9. lag om upphävande av lagen (1983:1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385),

FiU 1983/84:25

10. lag om upphävande av lagen (1983: 1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—
1984 till försäkringen för tilläggspension.

4. Löntagarfonder m. m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 35 som börjar med ”Vid riksdagens” och slutar med ”yrkande 6”
bort ha följande lydelse:

De löntagarfonder - eller rättare fem nya AP-fonder - som nu håller på
att upprättas efter riksdagsbeslutet i december 1983, kommer inte att ha
den betydelse för samhällsutvecklingen som dess tillskyndare hoppas eller
dess belackare från höger påstår sig frukta. Dessa fonder kommer inte
påvisbart att kunna påverka arbetslöshetens utveckling, att bidra till en
jämnare fördelning eller att motverka maktkoncentrationen inom näringslivet.

Den borgerliga kampanjen mot dessa fonder - som de förhandenvarande
motionerna är ett uttryck för - är ett led i borgerlighetens vaktslående
om storfinansens nuvarande maktställning. De borgerliga partierna vill
förhindra och bekämpa allt som kan innehålla ett frö till ifrågasättande av
den nuvarande maktstrukturen inom näringslivet.

Utskottet avstyrker motionerna 2031 (m) yrkande 6, 2088 (fp) yrkande 3,
2524 (c) yrkande 3, motion 299 (m), motion 1423 (c, m, fp) samt motion
1066 (m) yrkande 2.

5. Utredning av vinstandelssystem

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m). Filip Fridolfsson
(m) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”Hur olika”
och slutar med ”motion 1429” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är värdefullt att företagsanknutna
vinstandelssystem kommer till stånd i större utsträckning.
Sådana system kan verksamt bidra till att öka de anställdas intresse för och
kunskaper om företagens verksamhet och utvecklingsmöjligheter. Som
motionärerna anför finns det ett flertal olika sådana system i både små och
stora företag. Utformningen av dessa system varierar från företag till
företag. Som utskottet ser det utgörs det främsta hindret för att få till stånd
företagsanknutna, individuella vinstandelssystem av de beskattningsregler
som gäller. Det är därför enligt utskottets uppfattning angeläget att pröva
hur beskattningsreglerna skulle kunna förändras för att underlätta inrättan -

FiU 1983/84:25

det av frivilliga vinstandelssystem. Det bör ankomma på regeringen att
göra en sådan prövning.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1429 om åtgärder för att
stimulera inrättandet av frivilliga vinstandelssystem bör ges regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utredning av vinstandelssystem

att riksdagen med anledning av motion 1983/84: 1429 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Lokalisering av löntagarfondskanslier

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”1 proposition” och
slutar med ”och 1431” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste så snart som det är möjligt de kollektiva
löntagarfonderna avvecklas. Att mot denna bakgrund ta ställning till i vilka
orter löntagarfondskanslierna skall placeras finnér utskottet inte vara meningsfullt.

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 böijar med ”Underskottet
i” och på s. 44 slutar med ”successiva budgetförstärkningar” bort ha
följande lydelse:

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet är att
avveckla det strukturella budgetunderskottet. Det går inte i längden att
basera vår välfärd på resurser som kommande generationer förväntas
skapa.

Utskottet anser att den höga nivån på utgifterna i stat och kommun
innebär en fara, inte endast för de offentliga finanserna utan för hela den
svenska ekonomin. Underskottet kommer att fortsätta att stiga om inga
åtgärder vidtas. Enbart statsskuldräntornas tillväxt innebär normalt en
ökning av underskottet med 10-13 miljarder kronor årligen. Trots rader av
skattehöjningar, besparingar på ca 5 miljarder kronor och lågt beräknade
utgifter för bl. a. statsskuldräntorna redovisar regeringen ett underliggande

FiU 1983/84:25

budgetunderskott på 92 miljarder kronor för det kommande budgetåret.
Detta är enligt utskottets mening ett alltför stort underskott, inte minst
med tanke på att vi nästa budgetår av allt att döma befinner oss i en
högkonjunktur.

I motion 2031 (m) föreslås en budgetpolitik som innebär rejäla utgiftsnedskärningar
inom nästan alla huvudtitlar. Storleken på de föreslagna
besparingarna innebär inte bara att budgetunderskottet krymper utan även
att ett ökat utrymme för skattesänkningar skapas. Den totala efterfrågan
på tjänster och varor blir på sikt inte mindre för att de offentliga utgifterna
skärs ned. Att minska den offentliga utgiftsandelen handlar inte i första
hand om svångremspolitik utan istället om skapandet av en livskraftig
privat servicesektor.

Utskottets uppfattning är att stora besparingar är fördelningspolitiskt
välmotiverade, eftersom de innebär att vi lånar mindre från våra barn och
barnbarn. Sparar vi tillräckligt mycket betyder det också att reallönesänkningarna
kan upphöra. Fördelningskonflikten mellan privat och offentlig
sektor - mellan löneökningar och offentliga utgifter för transfereringar och
konsumtion - tycks regeringen omedveten om.

Det största hotet mot vårt trygghetssystem och vår välfärd utgörs enligt
utskottet av de stora offentliga utgifterna. Det höga skattetryck som följt
av utgiftsexpansionen har medfört att hushållens ekonomi har undergrävts.
En förutsättning för välfärd och social trygghet är därför att vi dels
minskar de offentliga utgifterna, dels sänker det totala skattetrycket.

Det budgetförslag som redovisas i motion 2031 (m) innebär jämfört med
regeringens en utgiftsnivå som ligger 23,7 miljarder kronor lägre nästkommande
budgetår. 5,5 miljarder av utgiftsneddragningen är av tillfällig natur.
Skattesänkningar på 5,7 miljarder jämfört med regeringsförslaget förordas
för budgetåret. Därmed skulle det underliggande budgetunderskottet bli
drygt 12 miljarder kronor lägre än det av regeringen redovisade. Det
kassamässiga underskottet skulle minska med hela 18 miljarder kronor. På
helår uppgår motionärernas besparingsförslag till nästan 29 miljarder kronor
och skattesänkningarna till ca 11 miljarder. Helårseffekten på budgetunderskottet
blir därför ungefär densamma som budgetårseffekten.

Motionärernas längre gående krav på besparingar är enligt utskottets
mening välmotiverat mot bakgrund av att det är angeläget att skapa ett
utrymme för skattesänkningar. Det är nödvändigt att skattetrycket sänks
och att skattesystemet ges en sådan utformning att drivkrafterna bakom
företagande, arbete och sparsamhet förstärks.

Utskottet ställer sig också bakom de relativt omfattande förslagen till
utförsäljning av statliga företag som föreslås i motion 2031.

För att lösa den strukturkris som Sverige befinner sig i räcker det enligt
utskottet inte med enbart traditionella besparingar. Den offentliga sektorn
måste dessutom struktureras om. Systemförändringar måste vidtas i syfte
att förändra och finna nya verksamhetsformer för stora delar av den

FiU 1983/84:25

service som idag ges via den offentliga sektorn. På sikt bör enligt utskottet
allt ifrån daghem och åldringsvård till parkförvaltning, brandförsvar och
gatuunderhåll kunna ske i privat regi. Det är angeläget att stimulera alternativ
till den offentliga servicen och till de kollektiva skyddsnäten.

Att ersätta offentlig verksamhet med privata marknadslösningar innebär
inte bara möjligheter till en effektivare produktion utan även större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter
och näringsidkare.

Privatisering, konkurrens och ökad avgiftsfinansiering inom den offentliga
sektorn krävs för att pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Utskottet
finner ingen anledning till att staten och kommunerna skall bedriva
så mycket verksamhet i egen regi som idag. Stora besparingar kan på sikt
göras om den privata servicesektorn tillåts komma in på områden som idag
behärskas av stat och kommun. Därför är en omstrukturering av den
offentliga sektorn nödvändig.

I motion 2524 (c) yrkande 2 och motion 2088 (fp) yrkande 2 redovisas
budgetalternativ som i vissa avseenden överensstämmer med förslagen i
motion 2031 (m). Sålunda förordas en minskning av det underliggande
underskottet på 10-12 miljarder kronor bl. a. genom besparingar inom
sjukförsäkringen och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassorna samt
slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter och sänkt förmögenhetsskatt.
Enligt utskottets mening innebär emellertid inte budgetförslagen i
motionerna 2524 och 2088 en tillräckligt långtgående neddragning av statsutgifterna.
Utrymme för nödvändiga skattesänkningar skapas inte.

I motion 2455 (vpk) förordas en budgetpolitik med tyngdpunkten lagd på
skärpt beskattning av aktier och förmögenheter. Trots detta ökar budgetunderskottet
med 3 miljarder kronor. En sådan budgetpolitik kan utskottet
inte acceptera.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i proposition 100 bilaga 1, moment 2, motion 2524 (c)
yrkande 2, motion 2088 (fp) yrkande 2 och motion 2455 (vpk) yrkande 2
samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som anges i
motion 2031 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för budget regleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1983/
84: 100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2088 yrkande
2, 1983/84:2455 yrkande 2 och 1983/84:2524 yrkande 2 godkänner
vad som förordats i motion 1983/84: 2031 yrkande 2 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1983/84:25

8. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 44 slutar med ”successiva budgetförstärkningar” bort ha
följande lydelse:

Under budgetåret 1981/82 blev budgetunderskottet 68 mdr kr. Socialdemokraternas
första regeringsår gav ett budgetunderskott på 86 mdr kr.
Trots stora skattehöjningar ökade alltså underskottet med hela 18 mdr kr.
på ett år. Förklaringen är att man drev upp utgifterna med över 40 mdr kr.

För budgetåret 1983/84 pekar prognoserna för närvarande på ett budgetunderskott
på ungefär samma nivå som för 1982/83. Detta innebär tyvärr
inte något positivt trendbrott för budgetunderskottets utveckling. Den
skenbara förbättringen realt sett beror helt på att budgetunderskottet tilläts
öka så dramatiskt förra budgetåret.

Det finns en tydlig skillnad i de icke-socialistiska regeringarnas och den
socialdemokratiska regeringens sätt att försöka att begränsa budgetunderskottet.
De icke-socialistiska regeringarna presenterade 1980-82 under
hårt motstånd från den dåvarande socialdemokratiska oppositionen ett
antal utgiftsbegränsande förslag. Den socialdemokratiska regeringen har
istället mest förlitat sig till skattehöjningar. Först hösten 1983 presenterade
man vissa utgiftsbegränsningar. som dock var helt otillräckliga.

Den glättade bild regeringen ger av Sveriges ekonomiska situation i årets
finansplan framstår som ett försök att dölja den socialdemokratiska handlingsförlamningen.
Efter den interna partikritiken mot höstens i och för sig
föga imponerande sparpaket, vågar man sig uppenbarligen inte på några
ytterligare besparingar före 1985 års val.

Regeringens lättsinnighet kontrasterar bjärt mot vad en bred majoritet i
finansutskottet bestående av socialdemokraterna, centern och folkpartiet
uttalade så sent som i december 1983:

Som utskottet ser det står vi nu inför valet att antingen omedelbart vidta
åtgärder för att minska underskottet eller att senare — och den tidpunkten
ligger inom en förutsebar framtid — tvingas att acceptera att den offentliga
sektorn kraftigt skärs ned.

Låt oss tänka att den teoretiska situation inträffar att statsskuldräntorna
fortsätter att växa till de totala statsinkomsternas storlek. I det läget kan
inte ens en nedläggning av all statlig verksamhet förhindra att statsskulden
fortsätter att växa. I själva verket inträffar den tidpunkt då ingen återvändo
finns betydligt tidigare än när räntorna blir lika stora som inkomsterna. —

Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att vi genom väl

avvägda åtgärder idag ännu kan häva den utveckling som här skisserats.
De åtgärder som krävs kommer emellertid att vara så omfattande att inte
några samhällsområden kan undantas. Vi måste alla vara med och göra de
uppoffringar som krävs. I annat fall kommer vi att inom några fa år helt ha
urholkat grunden för vår välfärd och hela den offentliga sektorns verksamhet.

FiU 1983/84:25

Regeringen har med årets budgetförslag inte accepterat höstriksdagens
uttalade uppfattning, vilket är anmärkningsvärt. Det farligaste med årets
finansplan är att den kan minska krismedvetandet hos svenska folket. När
lågkonjunkturen kommer 1985 eller 1986 och det inte längre går att rulla
problemen framför sig med engångsförstärkningar m. m. får den då sittande
regeringen, vilken den än är, desto svårare att ta nödvändiga grepp.

Årets budgetsaldo på 81 miljarder kr. har, som också redovisas i finansplanen,
till betydande del uppnåtts genom extraordinära budgetförstärkningar.
Det rör sig bl. a. om ändrade inbetalningsrutiner för skatter och
avgifter. Utredningsarbetet med dessa frågor igångsattes till stor del av
mittenregeringen, men det är den nuvarande regeringen som nu kan tillgodoräkna
sig de kassamässiga resultaten. Utskottet menar självfallet inte att
det är fel att göra dessa engångsförstärkningar, men varnar för alt tro att
detta räcker långsiktigt. Regeringens taktik har uppenbarligen varit att
tillgodogöra sig politiskt mera lätthanterliga budgetförstärkningar, men
däremot riva upp kontroversiella som t. ex. beslutet om införande av två
karensdagar.

Det gigantiska budgetunderskottet utgör för närvarande det allvarligaste
hotet mot den svenska ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken,
driver upp räntenivån och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för
industrins investeringar. Det senare kan bli ett direkt akut problem om den
nuvarande högkonjunkturen leder till att industriinvesteringarna börjar
öka.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar ränteutgifterna.
Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll över
de offentliga finanserna.

En rejäl begränsning av statsutgifterna kan inte ske utan att statens
transfereringar berörs. Dessa utgör idag 7097 av statsutgifterna eller drygt
200 mdr kr. Besparingarna måste gälla såväl transfereringar till hushållen
som till kommunerna och företagen.

Målsättningen för en långsiktig budgetpolitik bör vara att statsskulden
inte längre ökar i reella tal. För detta krävs att det strukturella underskottet
på 30-40 miljarder kr. avvecklas. Det är av stabiliserings- och sysselsättningspolitiska
skäl inte möjligt att ta hela summan på en gång. Ett minimum
är dock i det nuvarande konjunkturläget att beslut fattas om bestående
besparingar räknat på helår på netto 10 miljarder kr. Därutöver föreslår
utskottet ungefär lika mycket i engångsförstärkningar eller utflyttningar ur
statsbudgeten (se Sammandrag s. 79).

FiU 1983/84:25

Tabell 4. Bestående besparingar/budgetförstärkningar enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	1984/85	Helår
Kommunsektorn	1500	3000
Skatteområdet
Slopat avdrag för fackföreningsavgifter	657	1315
Sociala området
Karensdagar	2000	2000
Pensioner	300	600
Barnomsorg	600	600
Öppenvårdsavgifter	200	200
Effektivare återkrav av bidragsförskott	300	300
Sänkt förvärvsavdrag	400	800
Arbetsmarknadsområdet
Arbetslöshetsersättning	500	500
Vissa lokaliseringsbidrag	264	264
Samhällsföretag	54	54
Beredskapsarbeten	200	200
Industriområdet
Mineralförsöijningsprogrammet	100	100
Energiområdet
Oljelagring	240	240
Förseningsavgift för kärnkraftverk	290	290
Kolmiljöinvesteringar	50	50
Höjd avgift för kämkraftsel	320	320
Avgift för import av vattenkraft	50	50
Kolskatt	200	200
Diverse energi	400	400
Bostadsområdet
Räntebidrag blir räntelån	750	1500
Hyresrabatterna	205	205
Räntestöd (ROT)	105	105
Utbildning (ROT)	18	18
Förlustansvar för allmännyttan	50	50
Hjälp till värst drabbade företag	65	65
Trafikområdet
Televerket	200	200
Kommunala vägar	92	92
Jordbruksområdet
Bidrag till skogsvård	200	200
Diverse
Avbyråkratisering, samordningseffekter.
familjepolitik m. m.	150	300
Minskad räntebelastning	900	1400
Totalt	11360	15 618

FiU 1983/84:25

Tabell 5. Sänkta skatter/ökade anslag enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	1984/85	Helår
Skutteområdet
Förmögenhets-, arv- och gåvoskatt	150	300
Skattereduktion för aktieutdelning	75	150
Skattereformen	412	824
Fribelopp för egenavgifter	25	50
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande
kapital	50	100
Återinförande av forskningsavdraget	100	200
Sociala området
V årdnadsersättning	600	600
Barnbidrag och flerbarnsstöd	1250	1250
Skattereduktion hemmamake och ensam-
förälder	225	550
U ndantagandepensionärer	100	100
Arbetsmarknadsområdet
Regionalpolitiska bidrag	67	67
Regionalpolitiska länsanslagen	150	150
Sänkta arbetsgivaravgifter i stödomr. A
i AC- och Z-län	50	50
Äldrestöd till teko	50	50
U-landsbistånd	430	430
Trafikområdet
SJ:s investeringar	200	200
Enskilda vägar	53	53
Bärighetsupprustning på mindre vägar
och broar	20	20
Jordbruksområdet
Skogsvårdsavgifter slopas	200	200
Norrlandsstöd	50	50
Handelsgödselavgift slopas	120	120
Övrigt	75	75
Totalt	4452	5 589
Sammandrag
Milj. kr.
	1984/85	Helår
Bestående besparingar/budgetförstärkningar	11 360	15 618
Sänkta skatter/ökade anslag	4452	5 589
Summa	6908	10029
Engångsförstärkningar
Försäljning av statliga företag	2000	2000
Inlösen av mindre bostadslån	1250	2 500
Oljeersättningsfonden till budgeten	500	500
Summa	3750	5000
Överflyttningar till kapitalmarknaden
Bostadslån	4000	8000
Lokaliseringslån	500	500
Summa	4500	8500

FiU 1983/84:25

I motion 2031 (m) redovisas dels nedskärningar på bl. a. u-hjälpen,
livsmedelsstödet och regionalpolitiska stödformer, dels långtgående skattesänkningar.

I motion 2088 (fp) redovisas också förslag om bl. a. slopade livsmedelssubventioner
på mjölk.

Dessa inslag gör att utskottet inte kan acceptera de allmänna riktlinjerna
för budgetpolitiken i motionerna 2031 och 2088.

I motion 2455 (vpk) redovisas bl. a. förslag om stora skatteskärpningar,
höjda arbetsgivaravgifter och minskade försvarsanslag. Budgetunderskottet
kommer trots detta enligt motionärerna att öka med drygt 3 miljarder
kronor, men enligt utskottets bedömning avsevärt mer eftersom de inkomstförstärkningar
motionen redovisar är helt orealistiska. Utskottet
avvisar mot denna bakgrund den inriktning av budgetpolitiken som föreslås
i motion 2455.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2031
yrkande 2, 1983/84:2088 yrkande 2 och 1983/84:2455 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2524 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 böljar med ”Underskottet
i” och på s. 44 slutar med ”successiva budgetförstärkningar” bort ha
följande lydelse:

Regeringen redovisar ett underliggande budgetunderskott som uppgår
till ca 92 miljarder kronor för såväl innevarande som nästa budgetår. Detta
är en förbättring i förhållande till långtidsbudgeten, men förbättringen är
enligt utskottets uppfattning helt otillräcklig. Beräkningen för budgetåret
1984/85 bygger också på ett antal förutsättningar som är mycket osäkra.

Regeringen har i budgetpropositionen räknat med en ovanligt liten ökning
av utgifterna för statsskuldräntor. Bakom detta tycks ligga bl. a. ett
antagande om sänkning av dollarkursen och av den internationella räntenivån.
I den mån dessa antaganden inte infrias ökar utgifterna för räntor.
Regeringen har också förutsatt en övergång till statsskuldväxlar med
längre löptid. Eftersom räntan på dessa utbetalas i förskott innebär det att
räntebetalningar i större utsträckning faller på innevarande budgetår. Det

FiU 1983/84:25

är emellertid osäkert om denna upplåningsstrategi lyckas. En annan förklaring
till uppjusteringen av årets räntebetalningar är att det inte varit möjligt
att låna så långsiktigt som även tidigare antagits.

En rad andra temporära effekter medverkar till den relativt svaga ökningen
av de offentliga utgifterna under 1984. Utskottet har ovan beskrivit
storleksordningen av dessa och deras inriktning. Dessa temporära budgetförstärkande
åtgärdef kommer inte att kunna upprepas 1985.

Att regeringen kan uppvisa en hygglig utveckling mellan innevarande
och nästa budgetår beror i hög grad på att årets siffror liksom de för 1982/
83 blåsts upp. Under de tre år som föregick 1982/83 blev utfallet på
utgiftssidan i genomsnitt 2,5% högre än statsbudgeten - men för budgetåret
1982/83 blev utfallet 8,5% högre! Detta illustrerar tydligt regeringens
taktik.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 2088 (fp) att
besparingar på ungefär 14 miljarder kronor bör genomföras i de permanenta
utgiftsprogrammen. Därtill kommer vissa engångsbesparingar genom att
viss låneverksamhet flyttas ut från statsbudgeten och genom att vissa
statliga företag säljs ut till privata intressenter. Tillsammans med övriga
utgiftsförändringar och skatteförändringar innebär motionärernas förslag
ett budgetunderskott som är ca 10 miljarder kronor lägre än regeringens på
helår räknat. Utskottet anser att detta är en väl avvägd budgetpolitik.

Utskottet vill därför instämma i den budgetreglering som sammanfattas i
följande tabeller från motion 2088 (fp).

Tabell 6. Besparingar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr., helår

Pensioner enligt basbeloppsindex	600
Sjukförsäkringen	2000
Statsbidrag till arbetslöshetskassorna	500
Statsbidrag till kommunerna	4 500
Slopande av skattereduktion för fack-
föreningsavgifter	1300
Livsmedelssubventionerna	1050
Slopande av ROT-programmet	450
Minskade räntebidrag, hyresrabatter	2000
Utebliven höjning av bostadsbidrag	400
Höjda avgifter	500
Effektivare återkrav av bidragsförskott	290
Vuxenutbildningen	90
Statsbidrag till kommunala vägar	90
Besparing inom civilförsvaret	100
Besparing inom industripolitiken	80
	Summa 13 950

6 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

Tabell 7. Utgiftsökningar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr., helår

Familjepolitiskt stöd I (HK)

Försvaret 500

Bistånd 450

Högskolan och studiemedel 55

Kultur 22

Miljö 38

Prisstöd till jordbruket i norra Sverige 50

Enskilda vägar 43

Handikappade 25

Diverse mindre poster 25

Summa (avrundat) 2 200

Tabell 8. Skattesänkningar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr., helår

Inkomstskatten (fullt inflationsskydd
och skala enligt reformen) I 000

Skattereduktion för aktieutdelning 300

Slopad omsättningsskatt för aktiehandel 200

Slopad tillfällig förmögenhetsskatt för år 1984
Bibehållet FoU-avdrag i företagen
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital

i småföretag 100

Slopad reaskatt på bostadsrätter

Summa i 600

Mångå av besparingsförslagen är desamma som dessa motionärer tidigare
förordat och behöver därför inte närmare beskrivas. Övriga förslag
redovisas närmare i respektive utskottsbetänkande.

Effekten på budgetsaldot under budgetåret 1984/85 blir ca hälften av
helårseffekten, dvs ca 5 miljarder kronor, därför att flera av förslagen
måste träda i kraft vid ett kalenderårsskifte. Utskottet beklagar att förslagen
inte kunnat realiseras tidigare, vilket i nuvarande konjunkturläge hade
varit en fördel. Ansvaret härför faller på regeringen, vars ryckiga finanspolitik
försvårat ett planmässigt besparingsarbete.

Moderata samlingspartiet föreslår en budgetpolitik som är sammansatt
av så stora besparingar och skattesänkningar att konsekvenserna torde bli
negativa för samhällsekonomin. Därtill kommer att man synes okänslig för
förslagens fördelningspolitiska verkningar. Förslagen i motion 2031 (m)
yrkande 2 avstyrks därför.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i motion 2455 både nya utgiftsökningar
och nya skattehöjningar. Som framgått av vad utskottet tidigare
anfört skulle detta leda till lägre ekonomisk tillväxt och ökad arbetslöshet.
Det skulle dessutom medföra ett ännu högre budgetunderskott. Utskottet
avstyrker därför dessa motionskrav.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de budgetpolitiska riktlinjer som
föreslås i motion 2088 (fp) är väl avvägda. Den pågående konjunkturför -

FiU 1983/84:25

bättringen bör enligt utskottets uppfattning utnyttjas så som motionärerna
föreslår, nämligen till att ta krafttag för att komma till rätta med landets
ekonomiska obalanser.

Med det anförda tillstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen
som anges i motion 2088 yrkande 2. Utskottet avstyrker därmed motsvarande
förslag till riktlinjer i propositionen och i motionerna 2031 (m)
yrkande 2, 2524 (c) yrkande 2 samt 2455 (vpk) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2031
yrkande 2, 1983/84:2455 yrkande 2 och 1983/84:2524 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2088 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 39 slutar med ”budgetåret 1984/85” bort ha följande
lydelse:

Regeringens budgetpolitik ställer minskning av budgetunderskottet som
ett huvudmål. Resultatet blir nedskärning och en till stora delar kontraktiv
(tillväxthämmande) politik. Enligt finansplanen skulle ”statsbudgeten 1984
direkt och indirekt ha en efterfrågedämpande effekt som kan beräknas till
2,2% av BNP”. Omräknat i årsarbeten innebär detta att arbetslösheten
1984 är ca 80000 personer större än vad den skulle vara om regeringen inte
hängav sig åt nedskärningar.

Det har förts mycket propaganda kring den offentliga sektorns budgetunderskott.
Denna har syftat till att skapa argument för en nedskärning av
den offentliga sektorn, nedskärningar som drabbar dem i första hand som
har behov av den offentliga sektorn. Underskottet har till stor del uppstått
genom krisen, genom bristande tillväxt och därmed försämrade statsinkomster.
Den samlade offentliga sektorns underskott beräknas 1984 bli
34,4 miljarder kronor oräknat den över statsbudgeten finansierade utlåningen.
Detta kan jämföras med de offentliga investeringarna som 1984
beräknas uppgå till 40,5 miljarder kronor. Dessa fakta bör något dämpa
dem som bara propagerar att vi lånar till konsumtion.

Statens ränteskuld är dock ett problem. Statsskuldräntorna är i sig den
största budgetposten. Dessa räntor innebär i sig ett förmögenhetstillskott
för dem som haft råd att placera stora tillgångar i statspapper.

FiU 1983/84:25

När ett budgetunderskott - som det i Sverige - framför allt uppstått
genom minskade inkomster är det svårt att hävda att det haft en särskilt
aktiverande inverkan på ekonomin. Naturligtvis hade verkan dock varit
direkt kontraktiv om utgifterna minskats i takt med inkomsterna.

Detta betyder inte att ett växande underskott är en förutsättning för att
den offentliga budgeten skall spela en aktiverande roll i ekonomin. Det
gäller också varifrån pengarna dras in till den offentliga sektorn och hur
denna sektor använder sina pengar. Det viktiga är emellertid att den
offentliga verksamheten inte krymps. Detta drabbar inte bara socialt och
ekonomiskt de svagaste i samhället, det drabbar också den ekonomiska
utvecklingen.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "1 motion
2455" och på s. 44 slutar med ”successiva budgetförstärkningar" bort ha
följande lydelse:

I motion 2455 (vpk) redovisas ett budgetalternativ som innehåller förslag
för att skapa arbete och bättre förhållanden för utsatta grupper som barnfamiljer
och pensionärer. Förslagen finansieras till en huvuddel dels genom
förslag om skärpta skatter på kapital och stora förmögenheter och dels
genom en höjd arbetsgivaravgift för barnomsorgen och minskade försvarsutgifter.
Förslagen innebär att budgetunderskottet kan komma att öka med
drygt 3 miljarder kronor. Utskottet finnér att de förordade åtgärderna är
välmotiverade för att ge de utsatta grupperna bättre förhållanden och för
att bryta de allt orimligare och tilltagande klyftorna i fördelningen av
produktionens resultat. Förslagen innebär också att förutsättningar skapas
för en förbättrad och av samhälleliga målsättningar mera styrd ekonomisk
tillväxt. Utskottet tillstyrker därför den inriktning av budgetpolitiken som
föreslås i motion 2455 (vpk).

Sammanfattningsvis vill utskottet understryka att den politik som utgår
från olika ”nyliberala” teorier icke har skapat reda i ekonomin i något land
och att den främst medfört kraftiga försämringar för de arbetande. Dessvärre
kan sådana teoretiska ansatser spåras också bakom den politik
regeringen förordar. Detta banar väg för en utveckling i enlighet med
borgerliga klassintressen.

De borgerliga partiernas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
skulle leda till än mer förödande konsekvenser i form av ökad arbetslöshet
och outnyttjade resurser. En ökad planmässighet är en nödvändighet
för framtiden. Samhällsekonomin är hela folkets angelägenhet.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för bndgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1983/84:2031

FiU 1983/84:25

yrkande 2, 1983/84:2088 yrkande 2 och 1983/84:2524 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1983/84:2455 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Översyn av finansieringsformerna för socialförsäkringssystemen

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Utskottet
får" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

I motion 2088 (fp) yrkande 4 begärs en översyn av finansieringsformerna
för socialförsäkringssystemen. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att en sådan översyn är en logisk följd av den nuvarande obalansen mellan
en utgiftsandel på ca 70% och en skatte- och avgiftsandel på ca 50% av
BNP.

En sådan omprövning av de offentliga utgifternas finansiering behöver
inte betyda att de tjänster som nu är offentligt producerade försvinner. Det
är emellertid viktigt att sambandet mellan individernas förmåner och utgifter
stärks. I många fall är det annars svårt att veta om medborgarna
värderar tjänsten lika högt som den resursförbrukning som krävs för att
producera den. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att sambandet
mellan individernas förmån och utgift även här behöver förstärkas.
Konsekvenserna blir annars oacceptabla för samhällsekonomin.

Ett exempel på detta är ATP-systemet. Vid sin konstruktion anpassades
det till en ekonomi med låg inflation och hög tillväxt. F.n. går det fyra
förvärvsarbetande på en ATP-pensionär, redan 1990 har siffran sjunkit till
tre förvärvsarbetande och den fortsätter att sjunka även därefter.

Utskottet anser att finansieringen av flera av de nu existerande försäkringssystemen
måste ses över för att de skall stå i överensstämmelse med
vår långsiktiga samhällsekonomiska utveckling. Det gäller t. ex. sjukförsäkringssystemet
och arbetslöshetsförsäkringssystemet liksom pensionssystemet.

Det är därför nödvändigt att regeringen påbörjar en sådan översyn av
finansieringsproblemen för socialförsäkringssystemen. Därvid måste diskuteras
såväl en tänkbar framtida finansieringsmodell som hur erforderliga
förändringar skall genomföras. Om man underlåter att göra detta blir
resultatet på sikt förödande för just de medborgargrupper som man främst
vill skydda. Vad utskottet här anfört bör med bifall till motion 2088 yrkande
4 ges regeringen (ill känna.

FiU 1983/84:25

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande översyn av finansieringsformerna för socialförsäkringssystemen att

riksdagen med bifall till motion 1983/84:2088 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Avgiftssättning

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson
(m) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med "Utskottet
anser” och slutar med ”yrkande 6” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ökad avgiftsfinansiering
kan vara ett led i ambitionen att åstadkomma ett närmare och för alla
tydligt samband mellan nyttan av en viss tjänst och kostnaden för denna.
En sådan politik ger också i många fall en bättre indikation på om medborgarna
värderar olika tjänster lika högt som kostnaden att producera
dem än den nuvarande finansieringsmetoden.

En ökad avgiftsfinansiering kan också vara ett led i den omfördelning av
den totala konsumtionen från offentlig till privat konsumtion som utskottet
menar är en ofrånkomlig del i den ekonomiska politik som krävs för att
komma till rätta med landets brist på balans.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 6 i motion 2088 att regeringen
ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag i detta syfte.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande avgiftssättning

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2088 yrkande 6 begär
att regeringen redovisar förslag i fråga om avgiftssättning i enlighet
med vad som anförts i motionen,

13. Kredit- och statsskuldpolitiken

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Finansieringen
av” och på s. 48 slutar med ”motion 2031 (m)” bort ha följande
lydelse:

Regeringens finansplan uppehåller sig mest vid reala faktorer. Som så
ofta i svensk ekonomisk debatt kommer de finansiella aspekterna i skym -

FiU 1983/84:25

undan. Men som framhålls i motion 2031 (m) är den snabbt växande
statsskulden och de krav den stora statsupplåningen ställer utan tvivel de
mest dramatiska inslagen i den nuvarande ekonomiska utvecklingen i
Sverige. Dessa problem förtjänar därför större uppmärksamhet i den ekonomiska
politiken.

Även om ökningen av budgetunderskottet har hejdats med tillfälliga
medel, fortsätter statsskulden att växa i snabb takt. Om de statliga utlandslånen
värderas efter aktuella valutakurser, kan den samlade statsskulden
beräknas öka från nära 500 miljarder kronor vid det senaste årsskiftet till
bortåt 600 miljarder ett år senare eller med ca 20%. Sverige har redan
bland OECD-länderna den näst största statsskulden i förhållande till BNP.
Relationstalet närmar sig snabbt 100%.

Den farligaste delen av statsskulden är den som är placerad utomlands.
Vid det senaste årsskiftet var den statliga utlandsskulden bokförd till ca
100 miljarder kronor. Riskerna med utlandsupplåning illustreras av att till
aktuella valutakurser var den ca 30 miljarder större.

Skuldkrisen i andra låntagarländer har gjort att Sverige, som i den
jämförelsen framstår som mer kreditvärdigt. fått nästan alltför lätt att låna
utomlands. Men det är ofrånkomligt att en stor utlandsskuld avsevärt
begränsar vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet för framtiden.

Sedan några år tillbaka gäller principen att staten skall låna så mycket
utomlands som motsvarar underskottet i bytesbalansen. Under 1983 uppgick
dock den utländska nettoupplåningen till ca 25 miljarder, medan
bytesunderskottet stannade vid ca 6 miljarder. Den stora skillnaden förklaras
bl. a. av att staten med egen utlandsupplåning täckt ett privat kapitalutflöde
och att valutareserven ansetts behöva utökas.

För 1984 förutses på motsvarande sätt att 10-15 miljarder skall lånas
utomlands, trots att underskottet i bytesbalansen t. o. m. väntas gå ned till
ca 5 miljarder. Om inte inställningen till utlandsupplåningen ändras ser
utskottet stora risker för att finansplanens bedömning kommer att visa sig
för låg.

I en situation, där näringslivet har god likviditet och låg investeringsbenägenhet.
torde dess nettoamortering av utlandslån fortsätta. Företagens
erfarenheter från tidigare devalveringar av den svenska kronan manar
dessutom till försiktighet.

Som det nu är kan hela valutareserven sägas bestå av lånade medel. Det
kan då förefalla klokt att låta den vara låg och i övrigt lita till odragna
krediter. Men vid internationella jämförelser tillmäts valutareservens storlek
viss betydelse. Den uttrycks då i dollar, vilket tillsammans med uppgången
i Sveriges utrikeshandel betyder, att valutareserven behöver höjas
rätt avsevärt.

Att omsättning av utlandslån till följd av kursförluster framkommer som
ökad utlandsupplåning är närmast en bokföringsteknisk brist. Från många
synpunkter är det önskvärt att redovisningen av statens utlandsskuld sker

FiU 1983/84:25

till löpande växelkurser. Den nuvarande ordningen kan verka avhållande
på benägenheten att förtidsinlösa äldre lån och ersätta dem med nyupplåning
till lägre ränta, trots att en sådan åtgärd naturligtvis är ekonomiskt
riktig.

Med hänsyn till ovan nämnda tre faktorer bedömer utskottet att den av
regeringen förda ekonomiska politiken kommer att föranleda en statlig
utlandsupplåning på ca 25 miljarder kronor även under 1984.

Omfattningen av statens upplåning utomlands är givetvis en viktig fråga
för den ekonomiska politiken. I vissa andra små välfärdsländer med ekonomiska
problem (t. ex. Nederländerna) förekommer ingen statlig utlandsupplåning
alls. Motiveringen är att sådan upplåning går till konsumtion och
därmed sänker levnadsnivån i framtiden. Om utlandsupplåningen överlåts
åt företagen, kan man vara säkrare på att den används till räntabla investeringar.
I andra fall anges en norm för statens utlandsupplåning, som inte får
överskridas. Att upplåningen skall motsvara underskottet i bytesbalansen
kan sägas vara en sådan norm.

I praktiken har emellertid den svenska staten övergett sin målsättning att
dess nettoupplåning utomlands skall stanna vid bytesunderskottets storlek.
Det är enligt utskottets mening oroande att utlandsdelen av statsskulden
tenderar att växa trots att den goda exportkonjunkturen just nu håller
nere underskottet i bytesbalansen. Denna utveckling betyder att staten
ökar sin riskexponering, bl. a. genom att företagens utlandslån ”förstatligas”.
Enligt utskottets mening kan inte staten fortsätta att ackommodera
en negativ privat kapitalbalans. Denna aspekt måste tillmätas stor betydelse
vid avvägningen av den svenska räntepolitiken.

Huvuddelen av statsupplåningen sker dock inom landet. Det viktigaste
låneinstrumentet var länge fastförräntade statsobligationer med förhållandevis
långa löptider. I syfte att hålla ned den inhemska räntenivån prissattes
de under marknadsräntan och påtvingades med hjälp av regleringsåtgärder
banker, försäkringsbolag och andra kapitalmarknadsinstitut.

Det kraftigt ökade upplåningsbehovet har gjort en omläggning av statsskuldfinansieringen
ofrånkomlig. För att undvika en inflationsdrivande
ökning av likviditeten i ekonomin har det varit nödvändigt att så långt
möjligt förlägga upplåningen utanför bankväsendet. Eftersom hushållens
sparkvot är utomordentligt låg och reallöneutvecklingen fallande, har den
främsta kapitalkällan blivit företagen, som på senare tid haft en stigande
lönsamhet utan att behovet av utbyggd kapacitet uppfattats som påträngande.

Med sikte på denna marknad introducerades redan under den borgerliga
regeringstiden statsskuldväxlar till marknadsmässig ränta. Sedan i höstas
säljer staten dessutom till företagen riksobligationer med längre löptider.
Även i deras fall är räntan marknadsmässig.

Genom denna omläggning av statsskuldpolitiken har räntenivån höjts
och lånens löptid förkortats. Finansplanen försöker framställa detta som

FiU 1983/84:25

en medveten nyorientering från de penningvårdande myndigheternas sida.
Sanningen är snarare, att förändringen framtvingats av att statsupplåningens
omfattning vuxit så snabbt. De krafter som därvid utvecklats har inte
gått att bemästra med fortsatta och skärpta regleringar.

Enligt utskottets mening är det egendomligt och oroande för framtiden
att det svenska näringslivet i stor utsträckning tvingas ägna sig åt att köpa
statspapper i stället för att satsa på sin egen verksamhet. Det har kunnat gå
så länge som det inte har varit aktuellt med någon utbyggnad av kapaciteten.
Men det är ofrånkomligt att den höga avkastningen på finansiella
placeringar verkar återhållande på investeringsaktiviteten i näringslivet.

Regeringen anför nu i finansplanen att industrins totala räntabilitet (inkl.
avkastning på finansiellt kapital) är på väg att överträffa räntan på statspapper.
Men den relevanta jämförelsen är med avkastningen på nyinvesteringar
i realkapital och inte på befintligt totalkapital. Det är oundvikligt och
ovedersägligt att den omfattande upplåningsverksamhet i näringslivet som
staten tvingas till medför utträngningseffekter för investeringsverksamheten
inom den enskilda sektorn. Enda sättet att komma till rätta med detta
problem är att minska upplåningsbehovet genom att reducera budgetunderskottet,
vilket med nuvarande skattetryck förutsätter att statsutgifterna
sänks.

Den senaste tidens utveckling på den inhemska statsupplåningens område
gör frågan om de prioriterade obligationernas fortsatta existens akut.
Efter introduktionen av särskilt riksobligationerna är det svårare än någonsin
att motivera varför försäkringsbolag och AP-fonden skall kunna åläggas
att köpa lågavkastande statspapper till förfång för försäkringstagare
och pensionärer. Kapitalmarknaden kan ju numera tillgodose sitt föreskrivna
behov genom köp på andrahandsmarknaden från bankerna, vilka
inte längre behöver inneha prioriterade obligationer för att uppfylla några
likviditetskvoter. Enligt utskottets mening bör ytterligare emissioner av
statsobligationer till konstlat låg ränta ej genomföras.

Statsskuldräntorna är den snabbast växande posten i statsbudgeten. Det
framstod som en chockerande kraftig höjning, när ränteposten för ett år
sedan förutsågs bli ca 55 miljarder innevarande budgetår. Prognosen har
emellertid stadigt behövt revideras uppåt för att nu ligga på ca 61 miljarder.
Förklaringen är övergången till kortare upplåning med snabbare räntegenomslag
och tillkomsten av valutakursförluster vid omsättning av utlandslån.
Bedömningen i årets finansplan att statsskuldräntorna nästa budgetår
skall öka med endast 4 miljarder till ca 65 miljarder förefaller alltför
optimistisk. Den torde baseras på förväntningar om en större övergång till
längre upplåning än vad som kan förverkligas samt antaganden om en lägre
dollarkurs och räntenivå än vad som nu förefaller realistiskt. Det bör också
noteras att, om den utländska räntenivån faller, motverkas detta vid redovisning
av ränteutgifterna av att förtida amorteringar åtföljda av nyupplåning
till lägre räntenivå framkallar större realiserade kursförluster än vad

FiU 1983/84:25

som kan förutses med utgångspunkt från utlandslånens återstående löptider.

Efter att länge ha varit ett lågränteland har Sverige successivt utvecklats
till ett högränteland. Orsaken är naturligtvis den växande statsskulden och
statens upplåningsbehov. Realräntan är nu positiv och torde så förbli
under avsevärd tid framöver. För att inte alldeles kullkasta trovärdigheten
i regeringens inflationsmål på 4% ger finansplanen nu uttryck åt ambitionen
att i år begränsa penningmängdens ökning till 5-6%. Denna monetaristiska
ansats ligger bakom riksbankens ”rekommendation” till bankerna
och förordnanden till finansbolagen att inte öka utlåningen under 1984 med
mer än 4 resp. 5%. När regeringen inte klarar att strama åt finanspolitiken
mer med utgiftsminskningar, faller bördan i stället tungt på penningpolitiken.

Trots att riksbanken i andra avseenden ersatt regleringar med mer marknadskonforma
styrmedel, väljer man här en metod, som i realiteten är en
påtvingad restriktion. Risken är stor att kreditgivningen förläggs utanför
den reglerade marknaden och att särskilt storföretagen aktiverar sig på
detta område. Förutom en desorganisation av kreditmarknaden innebär
detta att räntenivån drivs i höjden, något som regleringen är avsedd att
förhindra. Särskilt småföretagen får svårt med sin kreditförsöijning, vilket
medför negativa effekter för den ekonomiska återhämtningen och den
nödvändiga utbyggnaden av näringslivet.

Det är enligt utskottets mening välkommet, om regeringen och riksbanken
fäster större avseende än hittills vid att hålla tillbaka penningmängdens
ökning. Det bör emellertid inte ske med fysiska regleringar utan med
marknadskonforma medel. Dessutom förtjänar definitionen av penningmängden
att diskuteras. De på senare tid introducerade statspapperen med
korta löptider är så likvida att de väl kan jämföras med medel på checkräkning
etc.

Den av statens stora upplåningsbehov framtvingade liberaliseringen av
kreditpolitiken bör enligt utskottets mening fullföljas. Det är angeläget att
kreditmarknaden skyndsamt avregleras i enlighet med kreditpolitiska utredningens
förslag. I detta sammanhang framstår det också som angeläget
att valutakommittén snarast avslutar sitt arbete. Våra grannländer Norge
och Danmark har nyligen infört avsevärt ökad frihet för kapitalrörelser
över gränserna. Det är således inte bara vad gäller utländska bankers
etableringsrätt som Sverige framstår som isolationistiskt vid en internationell
jämförelse. Det ligger i vårt eget intresse att genomföra en liberalisering
av kredit- och valutapolitiken.

Vad utskottet ovan anfört bör med bifall till motion 1983/84:2031 yrkande
3 ges regeringen till känna.

FiU 1983/84:25

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kredit- och statsskuldpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2031 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

14. Sänkning av räntan

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med "I motion
2455" och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

I motion 2455 (vpk) anförs att det såväl för statsfinanserna som för den
allmänna ekonomiska utvecklingen är befogat med en kraftig räntesänkning.
Enligt motionärerna bör denna inte understiga 2 procentenheter.

En lägre räntenivå i Sverige än i omvärlden innebär i en kapitalistisk
ekonomi en risk för ett valutautflöde. Kapitalägarnas intresse är den egna
vinningens, icke samhällets väl. Men detta kan klaras med en skärpt
valutakontroll.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av en
betydande räntesänkning.

Då det ankommer på riksbanksfullmäktige att besluta om ändringar i
räntenivån bör enligt utskottet riksdagen i ett uttalande som sin mening ge
till känna vad utskottet anfört.

Härigenom tillstyrkes motion 2455 (vpk) yrkande 3.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2455 yrkande 3 som
sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört.

15. Konstitutionella begränsningar i den ekonomiska politiken

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”1 motion
370” och på s. 49 slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

I motion 370 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas att finansutskottet
och riksdagen vid behandlingen av årets budget och finansplan överväger
möjligheten att införa konstitutionella begränsningar i den ekonomiska
politiken speciellt betingade av ansvaret gentemot kommande generationer.

FiU 1983/84:25

Utskottet delar motionärens uppfattning att budgetunderskott, statsupplåning
utomlands och devalveringar bildar en ond cirkel, som ännu inte har
brutits. Det är utan tvivel angeläget, att den ekonomiska politiken präglas
av de i motionen angivna kriterierna långsiktighet, realism och konsekvens.

Hittills har det i Sverige ansetts, att riksdag och regering bör kunna klara
den ekonomiska politiken utan några konstitutionella begränsningar. Stora
underskott i statsbudgeten under en följd av år och en snabbt växande
statsskuld ger emellertid anledning till tvivel på denna punkt.

Sverige är med hög fart på väg in i skuldfallan. Om inte budgetunderskottet
dras ned i snabbare takt än vad regeringen föreslår i finansplanen,
riskerar vi att om några år förlora vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet.
I ett sådant läge, där de politiska beslutsfattarna misslyckats med att hålla
statsutgifterna inom tillgängliga ramar, kan konstitutionella begränsningar
visa sig ofrånkomliga. Denna utskottets bedömning bör med anledning av
motion 370 yrkande 5 ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande konstitutionella begränsningar i den ekonomiska
politiken

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:370 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Den kommunala ekonomin

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "De bedömningar"
och på s. 50 slutar med ”2524 (c) yrkande 4” bort ha följande
lydelse:

De bedömningar som kan göras för den kommunala sektorn år 1984
tyder på att det finansiella sparandet blir ungefär detsamma som under
1983. Kommunerna måste till följd av sin ekonomiska tyngd ägnas särskild
uppmärksamhet i arbetet på att sanera Sveriges ekonomi. Ungefär en
fjärdedel, drygt 50 miljarder kronor, av de sammanlagda kommunala utgifterna
täcks av statsbidrag; kommunalskatter täcker drygt hälften, medan
övriga inkomster bl. a. avgifter svarar för återstoden. De specialdestinerade
bidragen svarar för den största delen av statsbidragen, nämligen ca 40
miljarder kronor.

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer beräknas till ca 30
miljarder kronor. Utskottet finner i likhet med vad som anförs i motion

FiU 1983/84:25

2031 (m) att ett långsiktigt mål bör vara att avskaffa denna skatt med
undantag för mycket höga inkomster. Samtidigt bör statsbidragen till kommunerna
successivt minska med undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem.

Volymökningen för konsumtionen i kommuner och landsting beräknas
uppgå till nästan 2% 1984. I ett läge med stort underskott inom den
offentliga sektorn finnér utskottet det oacceptabelt med en volymexpansion
på det kommunala området.

En central del i en politik för att kunna återställa balansen i de offentliga
finanserna är ett lagstadgat kommunalt skattestopp. Samtidigt bör en utredning
påbörjas om en lämplig utformning av ett lagstadgat kommunalt
skattetak.

1 motion 2031 (m) anförs att skatteunderlaget från juridiska personer i sin
helhet bör tillföras staten. Utskottet ansluter sig härtill. Därutöver föreslås
att statsbidrag till kommunsektorn minskas med drygt 5,5 miljarder kronor
för 1985. För de kommuner som hamnar i ett särskilt utsatt finansiellt läge
föreslås att 1 miljard kronor avsätts som särskilt stöd.

Den statliga neddragningen av transfereringar till kommunsektorn underlättas
av kommunsektorns mycket goda likviditet. Som framhålls i
motion 2031 (m) kommer en sådan därför inte att leda till några dramatiska
förändringar av verksamheten i kommuner och landsting. Vid tidigare
indragningar av specialdestinerade bidrag till kommunerna har det dessutom
visat sig att sparandet inte koncentrerats till det berörda området
utan fördelats över kommunernas hela verksamhet.

Utskottet finner i likhet med motion 2031 (m) att kommunernas volymtillväxt
måste upphöra. Därför måste de specialdestinerade statsbidragen
successivt minska i syfte att göra kommunerna mer självständiga och
minska den finansiella belastningen på statsbudgeten. Utskottet vill understryka
detta mot bakgrund av den allvarliga statsfinansiella situationen.
Vidtas inte de nu nämnda åtgärderna, kommer kommunsektorn att hamna i
en finansiell kris, när statsfinanserna nödvändiggör en framtida väsentligt
hårdare nedskärning. Valet står således inte mellan att göra nedskärningar
av statsbidragen eller att avstå från sådana. Valet står i stället mellan att
göra nedskärningarna nu i ordnade former eller att i ett statsfinansiellt
krisläge tvingas till abrupta och betydligt mera dramatiska minskningar av
transfereringarna till kommunsektorn. Utskottet biträder sålunda vad som
anförts i motion 2031 (m) yrkande 4.

FiU 1983/84:25

I motion 2524 (c) föreslås att det kommunala skatteunderlaget från
juridiska personer i sin helhet skall tillföras den statliga sektorn. Därutöver
föreslås att de specialdestinerade bidragen successivt omvandlas till skatteutjämningsbidrag.

Utskottet kan i likhet med motionärerna och vad som aviseras i propositionen
godta att det kommunala skatteunderlaget helt överförs till staten.
En omläggning av statsbidragen från specialdestinerade bidrag till generella
skatteutjämningsbidrag framstår i nuvarande samhällsekonomiska läge
som otillräcklig, då omläggningen icke leder till någon total dämpning av
den kommunala verksamheten.

Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
2524 (c) yrkande 4.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande den kommunala ekonomin, statsbidragen och andra
finansiella överföringar till kommunerna

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2088 yrkande 5
och 1983/84:2524 yrkande 4 samt med bifall till motion 2031
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

17. Den kommunala ekonomin

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”De bedömningar”
och på s. 50 slutar med ”2524 (c) yrkande 4” bort ha följande
lydelse:

Den kommunala sektorn är den samhällssektor som vuxit snabbast
under 1970-talet. Trots en gradvis neddragning av den kommunala konsumtionsökningen
har den tagit i anspråk mer än hälften av resurstillväxten
den senaste tioårsperioden. Till stor del förklaras den ökade kommunala
konsumtionen av att kommuner och landsting fått ta över uppgifter från
staten.

1 den nuvarande ekonomiska situationen måste självfallet också kommuner
och landsting vara beredda att spara. Detta bör ske genom omprioriteringar,
effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga resurser.
Med hänsyn till den kraftiga expansionen under 1970-talet bör det
rimligen finnas ett gott utrymme för sådana åtgärder. Utan en sådan
kommunal omprövning sprängs de samhällsekonomiska ramarna. Ytterligare
kommunalskattehöjningar är ingen framkomlig väg. Inte minst skulle
låginkomsttagare drabbas hårt.

Den kommunala sektorn har generellt sett en god likviditet. Prognoserna
för 1984 är nu också väsentligt bättre än tidigare.

FiU 1983/84:25

Enligt utskottets uppfattning är det mot denna bakgrund möjligt med en
minskad finansiell överföring från staten till kommunsektorn på 3 miljarder
kronor, främst genom ett borttagande av den kommunala beskattningen av
juridiska personer.

1 detta sammanhang bör påpekas att kyrkans speciella ställning måste
beaktas vid den av regeringen aviserade översynen av den kommunala
beskattningen av juridiska personer.

Med hänsyn till hur ojämnt de specialdestinerade medlen utgår till olika
kommuner anser utskottet, i likhet med vad som föreslås i motion 2524 (c),
att en successiv överföring från specialdestinerade anslag till skatteutjämningsbidrag
därefter bör påbörjas. Därigenom skulle den decentraliseringspolitik
fullföljas på det kommunalekonomiska området, som inleddes genom
de väsentliga ökningarna av den kommunala skatteutjämningen under
åren 1976-1982.

I motion 2031 (m) föreslås en indragning från kommunsektorn med 7
miljarder kronor och i motion 2088 (fp) med 4,5 miljarder kronor. Utskottet
anser att så stora indragningar skulle få en alltför stor inverkan på kommunernas
och landstingens finansiella situation.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande den kommunala ekonomin, statsbidragen och andra
finansiella överföringar till kommunerna

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84: 2031 yrkande 4
och 1983/84: 2088 yrkande 5 samt med bifall till motion 2524
yrkande 4 begär att regeringen framlägger förslag om minskad
finansiell överföring till kommunerna i enlighet med vad utskottet
anfört.

18. Den kommunala ekonomin

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”De bedömningar”
och på s. 50 slutar med "2524 (c) yrkande 4” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att det samhällsekonomiska utrymmet för kommunal
expansion är mycket begränsat med tanke på nödvändigheten att öka
investeringar och export. Erfarenhetsmässigt anser utskottet därför att
kommunernas finansiella tillgångar måste på motsvarande sätt begränsas.
Den nivå på dessa begränsningar som föreslås i motion 2088 (fp) är enligt
utskottets mening väl avvägd. Utskottet vill emellertid understryka att

FiU 1983/84:25

utskottet återkommer till denna fråga i samband med att regeringen presenterar
sina förslag, vilket beklagligtvis ännu inte skett.

Samma motionärer har tidigare föreslagit minskningar i statsbidragen till
kommunerna. I nuvarande samhällsekonomiska läge anser utskottet att en
större indragning av medel är motiverad och kan därför instämma i de
besparingsbelopp på 4,5 miljarder kronor som motionärerna föreslår.
Kommunernas ekonomiska läge inför 1985 är såvitt nu kan bedömas avsevärt
gynnsammare än förut, och även denna större indragning torde medge
utrymme för en mindre volymexpansion, av ungefär den storleksordning
som motiveras av befolkningsförändringarna för att upprätthålla oförändrad
standard. Annan kommunal expansion bör enligt utskottets mening
täckas genom omprioriteringar.

Folkpartiet har tidigare föreslagit en metod för minskningen av statsbidragen
till kommunerna (se t. ex. FiU 1982/83:45). Denna innebär att de
allmänna statsbidragen till kommunerna successivt omvandlas till ett
inomkommunalt utjämningssystem. Utskottet tillstyrker att ett sådant
system införs.

Utskottet vill också påpeka att med den i motion 2088 föreslagna ekonomiska
politiken i övrigt blir också inflationstakten för 1985 och därefter
lägre än med regeringens politik, vilket gynnar kommunerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2031 (m) och 2524 (c)
och tillstyrker bifall till motion 2088 (fp) yrkande 5.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande den kommunala ekonomin, statsbidragen och andra
finansiella överföringar till kommunerna

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2031 yrkande 4
och 1983/84: 2524 yrkande 4 samt med bifall till motion 1983/
84:2088 yrkande 5 hos regeringen begär förslag till regelförändringar
i fråga om statsbidragen till kommunerna enligt vad utskottet
anfört.

19. Den kommunala ekonomin

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 50 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”inte acceptera”
bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte acceptera vad som anförs i motionen och förutskickas
i propositionen om att det kommunala skatteunderlaget från juridiska
personer bör helt överföras till staten. Tvärtom bör denna konfiskering av
kommunala medel återföras till den kommunala sektorn. På grund av
koncentrationen till ett fåtal kommuner av stora företags huvudkontor bör
dock en del av de influtna medlen omfördelas inom den kommunala sektorn.

FiU 1983/84:25

20. Frisläppande av investeringsreserver

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 51 som böljar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 1467” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att behandla frisläppen
av investeringsfonder och investeringsreserver olika. Syftet med investeringsreserverna
är att jämställa de mindre och medelstora företagen
med storföretagen som har möjlighet att göra avsättningar till investeringsfond.
Så länge frisläppen av investeringsreserver är mer begränsade än
frisläppen av investeringsfonderna, är så inte fallet.

Utskottet föreslår att investeringsreserver och investeringsfonder behandlas
lika vad avser frisläppen. Utskottet yrkar bifall till motionerna
1420 och 1467.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande frisläppande av investeringsreserver

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:1420 och 1983/
84:1467 hos regeringen begär att de allmänna investeringsreserverna
frisläpps beträffande bokslut som ligger till grund för 1984
års taxering samt att fortsättningsvis frisläpp för båda avsättningsformerna
blir lika omfattande,

21. Lån för televerkets verksamhet

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 53 slutar med ”allmänna kreditmarknaden” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning i frågan som framföres i motionerna
2444 (vpk) och 2457 (vpk) om vikten av en samhällelig kontroll av hela
kreditväsendet. Enligt utskottets mening fungerar f. n. den privata kreditmarknaden
till stor del som finansiär av allmänna investeringsbehov. Det
privata kreditväsendets vinstintressen skulle ytterligare gynnas om affärsverken
själva i ökad omfattning går ut och konkurrerar med varandra och
tar upp lån i öppna marknaden. Principen bör i stället vara att riksgäldskontoret
med sin erfarenhet och kompetens svarar för en samlad upplåning.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna 2444 (vpk) yrkande 1
och 2457 (vpk) och avstyrker därmed förslaget att regeringen skall ges

7 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 25

FiU 1983/84:25

bemyndigande att för televerkets verksamhet ta upp lån på den allmanna
kreditmarknaden.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande lån för televerkets verksamhet

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84: 2444 yrkande 1
och 1983/84:2457 avslår regeringens förslag i proposition 1983/
84:100 bilaga 1 moment 4,

22. Finansieringen av affärsverkens verksamhet

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med "I motion
2360" och på s. 55 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

1 motion 2360 (m) anförs att affärsverkens kommersiella verksamhet bör
byta företagsform och ombildas till aktiebolag. Därigenom skulle styrelsen
få det direkta ansvaret för investeringar och deras finansiering. För verkens
myndighetsutövande verksamhet föreslås att en särskild myndighet
skapas. Vidare yrkas att ett antal av affärsverkens dotterbolag säljs.

I motion 2497 (m) anges bl. a. att en försäljning av affärsverkens dotterbolag
skulle inbringa 300 miljoner kronor nästkommande budgetår. Dessutom
förespråkar motionärerna en ökad avgiftsfinansiering. Det bör vara
möjligt att höja avgifterna med 200 miljoner kronor nästa budgetår. Dessutom
förespråkas en förstärkning av statskassan genom cash-management
åtgärder.

I motion 2510 (m) yrkas att en finansiering av luftfartsverket skall ske
vid ett särskilt företag ”Luftfinans” uppbyggt på ett med Telefinans likartat
sätt. Vidare föreslås startandet av ett separat finansieringsinstitut,
”Järnvägsfinans”, för att finansiera en del av SJ:s kommersiella investeringar.

Utskottet anser i likhet med vad som anförts i ovanstående motioner att
affärsverkens kommersiella delar har en sådan karaktär att de i princip kan
omvandlas till aktiebolag. Detta innebär att finansieringsfrågorna löses
automatiskt. Som aktiebolag skulle verken få egna tillgångar, vilket ger
förutsättningar att låna externt.

Utskottet delar den syn på utförsäljning av statliga bolag och ökad
avgiftsfinansiering som förts fram av motionärerna.

En del av affärsverkens dotterbolag kan redan i dag privatiseras. Vad
gäller affärsverkens monopolställning vill utskottet framhålla vikten av att
omvandlingen till aktiebolag och den successiva utförsäljningen av vissa
enheter går hand i hand med en avmonopolisering.

FiU 1983/84:25

Alla de åtgärder motionärerna förespråkar innebär att finansieringen
lyfts ut från statsbudgeten. Det finns enligt utskottet ingen anledning att
motsätta sig en sådan utflyttning.

I motion 2492 (fp) begärs en översyn av de statliga verkens framtida
finansieringsformer. Mot bakgrund av vad som ovan sagts finns inte någon
anledning att göra någon sådan översyn. Utskottet avstyrker därför motion
2492 (fp).

I motion 2444 (vpk) yrkande 2 föreslås att regeringen verkställer en
övergripande, långsiktig politisk analys av de nya utvecklingstendenserna
och frågan om de statliga affärsverkens finansiering. Det finns enligt utskottet
inte något behov av en sådan analys, varför utskottet avstyrker
motion 2444 (vpk) yrkande 2.

Utskottet vill med anledning av motionerna 2360, 2497 och 2510 ge
regeringen till känna vad som ovan anförts om affärsverkens framtida
finansiering.

dels utskottets hemställan under 14a bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansieringen av affärsverkens verksamhet

a. att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:2360,
2497 och 2510 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

23. Finansieringen av affärsverkens verksamhet

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 55 som böijar med ”1 finansplanen”
och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

De krav som i nuet och framtiden ställs på den statliga företagssektorn,
inklusive televerket, kan inte lösas med kortsiktiga improvisationer. Utskottet
anser därför att därtill fordras en mer övergripande analys av
utvecklingstendenserna och en politisk prövning av hela målsättningsfrågan
i en långsiktig strategi. Utskottet delar den uppfattning som framförs i
motion 2444 (vpk) att frågan om de statliga affärsverkens finansieringsformer
bör behandlas i sådant sammanhang.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 2444 (vpk) yrkande 2 och
avstyrker de i finansplanen redovisade förändringarna i affärsverkens finansieringsformer,
liksom motion 2492 (fp).

dels utskottets hemställan under 14b bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansieringen av affärsverkens verksamhet

b. att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2444 yrkande 2

FiU 1983/84:25

100

hos regeringen hemställer om en övergripande analys av affärsverkens
finansieringsformer med utgångspunkt från vad i motionen
anförts,

24. Finansieringen av affärsverkens verksamhet

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "I motion
2492” och på s. 55 slutar med ”yrkande 2" bort ha följande lydelse:

i motion 2492 begärs en översyn av de statliga verkens framtida finansieringsformer.
Kravet utgår från att det i många fall kan finnas finanspolitiska
skäl för en utflyttning av affärsverkens investeringar ur statsbudgeten.
Samtidigt riskerar riksdagen och regeringen att få minskade möjligheter
till styrning och kontroll av affärsverkens utveckling. En sådan förändring
av affärsverkens finansiering av investeringarna måste därför noga
prövas och olika finansieringsformer övervägas. Vad utskottet här anfört
om en översyn av affärsverkens framtida finansieringsformer bör ges regeringen
till känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 2492 (fp) och avstyrker
därmed den i motion 2444 (vpk) föreslagna politiska analysen.

dels utskottets hemställan under 14c bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansieringen av affärsverkens verksamhet

c. att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2492 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Utredning av vinstandelssystem

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anför:

Redan idag finns flera väl fungerande vinstandelssystem i ett antal
företag t. ex. Åkermans, Volvo och Handelsbanken. Utformningen av
vinstandelssystemen bör enligt vår mening ske genom frivilliga överenskommelser
lokalt mellan respektive företag och fackförening. Därför anser
vi det överflödigt med en särskild statlig utredning i frågan.

FiU 1983/84:25

101

2. Kredit- och statsskuldpolitiken

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anför:

En central del av kreditpolitiken gäller det privata sparandet.

Från samhällets synpunkt är det viktigt att genom sparande skapa ett
utrymme för investeringar som leder till ökade inkomster och ökad konsumtion
i framtiden. Det finns ett gemensamt intresse för alla att den totala
kapitalbildningen i samhället inte blir för låg och därigenom äventyrar den
framtida standardutvecklingen.

Under åren 1971-1982 har hushållens sparkvot genomsnittligt varit
3,6%. 1980 och 1981 uppnåddes en jämförelsevis hög sparkvot, nämligen
5,9% resp. 4,8%. För 1982 och 1983 har sparkvoten sjunkit betänkligt ner
till bara drygt 1 %. Denna minskning kan förmodas bero på att människor
trots devalvering och momshöjning försökt hålla uppe den privata konsumtionsstandarden.
Även hushållens bedömning av inflationsutvecklingen
torde ha inverkat menligt på sparbenägenheten. Mot denna bakgrund är
det extra viktigt att denna negativa utveckling av sparandet kan brytas. Till
en del kommer detta att ske i takt med marginalskattereformens genomförande.
Reformen får till följd en ökad försiktighet med nya kreditåtaganden
och ett påskyndande av amorteringarna på redan gjorda åtaganden. För de
hushåll som har en mycket låg skuldsättning idag och som genom marginalskattereformen
får betydande tillskott till sin disponibla inkomst bör det
finnas goda möjligheter till ett ökat sparande. Därutöver skulle ett system
med privata investeringskonton säkerligen få stor betydelse för ett ökat
privat sparande.

3. Kredit- och statsskuldpolitiken

Björn Molin (fp) anför:

I likhet med vad som anfördes i reservationen till finansutskottets betänkande
FiU 1983/84:14 om fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska
medel anser utskottet att utvecklingen mot en mer marknadsanpassad
kreditpolitik måste påskyndas, så att styrning med likviditetskrav, placeringsplikt
och räntereglering kan slopas. Förslag bör föreläggas riksdagen
med sikte på genomförande till den 1 januari 1985.

4. Lån för televerkets verksamhet

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anför:

Förslaget att ge televerket rätt till extern finansiering av sina investeringar
kan motiveras både av kreditpolitiska skäl och av en önskan att minska

FiU 1983/84:25

102

det kassamässiga underskottet i statsbudgeten. Förslaget medför dock
samtidigt minskade möjligheter för statsmakterna, framför allt riksdagen,
att styra televerkets verksamhet. Detta är särskilt betänkligt med tanke på
televerkets breda monopolställning på telekommunikationsområdet.

Detta problem kan enklast lösas genom att statsmakterna går vidare på
riksdagens beslut 1980 om en gradvis uppluckring av televerkets monopolställning.
Det får ankomma på riksdagens trafikutskott att närmare utforma
förslag i detta avseende.

5. Finansieringen av affärsverkens verksamhet

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anför:

Affärsverken har vidsträckta monopol. Detta motiveras dels av tekniska
skäl, dels av att verken har skyldighet att i princip garantera samma
service i landets olika delar, även i glesbygd. Verken bedriver emellertid
en hel del verksamhet som inte motiverar en monopolställning. Den tekniska
utvecklingen har lett till att dessa områden ökat. Därför ställer vi oss
positiva till en successiv privatisering av vissa verksamheter som idag är
omfattade av affärsverkens monopol. Vi anser emellertid att affärsverkens
monopolställning kräver att statsmakterna kan utöva effektivt inflytande
över alla större investeringar inom det monopolskyddade verksamhetsområdet.
Vi anser därför att affärsverkens större investeringsbeslut liksom
tidigare underställs riksdag och regering.

FiU 1983/84:25

103

Bilaga till
reservation 3

1 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1086) om vinstdelningsskatt skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1088) om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) skall upphöra att gälla såvitt avser 35 § 1 mom. första
stycket och 46 § 5 mom. första stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1089) om ändring i lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1089) om ändring i lagen
(1947: 576) om statlig inkomstskatt skall upphöra att gälla såvitt avser 4 § I
mom. första stycket.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1090) om ändring i uppbördslagen
(1953:272)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1090) om ändring i uppbördslagen
(1953: 272) skall upphöra att gälla såvitt avser I § första stycket och 3 § 1
mom.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på

den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:25 104

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1091) om ändring i taxeringslagen
(1956:623) skall upphöra att gälla såvitt avser 68 §.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1105) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:1105) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I §

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908:128) om bevill- I. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner ningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter, förordningen och rättigheter, förordningen

(1927:321) om skatt vid utskiftning (1927:321) om skatt vid utskiftning

av aktiebolags tillgångar, kommu- av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen
(1928:370). förord- nalskattelagen (1928:370), förordningen
(1933:395) om ersättnings- ningen (1933:395) om ersättningsskatt,
lagen (1941:416) om arvs- skatt, lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt, lagen (1946: skatt och gåvoskatt, lagen (1946:

324) om skogsvårdsavgift, lagen 324) om skogsvårdsavgift, lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt, (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lagen (1947:577) om statlig förmo- lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
lagen (1958: 295) om genhetsskatt, lagen (1958: 295) om

sjömansskatt, lagen (1982: 1194) sjömansskatt, lagen (1982: 1194)

om hyreshusavgift, lagen (1983: om hyreshusavgift, lagen (1983:

219) om tillfällig vinstskatt, lagen 219) om tillfällig vinstskatt,

(1983:1086) om vinstdelningsskatt,

2. lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972: 820)
om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar,
vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1973:1216) om särskild avgift för
oljeprodukter, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen (1982: 1200) om skatt på videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983: 1053) om skatt på

FiU 1983/84:25

105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omsättning av vissa värdepapper, lagen (1983: 1104) om särskild avgift för
elektrisk kraft från kärnkraftverk,

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt som avses i uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i
den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift,
skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

7 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden skall upphöra att gälla. I stället skall reglementet
(1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning gälla i sin senaste
lydelse.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

8 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1093) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att lagen (1983: 1093) om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

9 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1094) om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på

den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:25

106

10 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—
1984 tili försäkringen för tilläggspension

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1095) om ändring i lagen
(1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980-1984 till
försäkringen för tilläggspension skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1983/84:25

107

T abellförteckning

Tabell 1 Statsutgifterna efter ändamål budgetåren 1983/84 och

1984/85 6

Tabell 2 Besparingar enligt moderata samlingspartiets förslag . 13

Tabell 3 Inkomsteffekter av moderata samlingspartiets skatte förslag

Tabell 4 Bestående besparingar/budgetförstärkningar enligt

centerpartiets förslag 16

Tabell 5 Sänkta skatter/ökade anslag enligt centerpartiets förslag
17

Tabell 6 Besparingar enligt folkpartiets förslag 19

Tabell 7 Utgiftsökningar enligt folkpartiets förslag 19

Tabell 8 Skattesänkningar enligt folkpartiets förslag 20

Tabell 9 Ökade utgifter enligt vänsterpartiet kommunisternas

förslag 23

Tabell 10 Besparingar eller ökade inkomster enligt vänsterpartiet

kommunisternas förslag 23

Tabell 11 Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-området 24

Tabell 12 Arbetslösheten i OECD-området 24

Tabell 13 Konsumentprisutveckling i OECD-området 24

Tabell 14 Försörjningsbalans 26

Tabell 15 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 —1984/85 39

Tabell 16 Besparingar budgetåret 1984/85 av de borgerliga partiernas
budgetalternativ 40

Tabell 17 Finansiering av budgetunderskottet 1982-1984 46

FiU 1983/84:25

108

Innehåll

Inledning 1

Propositionen 2

Finanspolitiken 4

Budgetpolitiken 5

Kommunsektorn 6

Motionerna 7

2031 (m) 12

2524 (c) 14

2088 (fp) 18

2455 (vpk) 20

Utskottet 23

Den ekonomiska politiken 23

Internationell bakgrund 23

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 26

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken 28

Löntagarfonder m. m 35

Utredning av vinstandelssystem 36

Lokalisering av löntagarfondskanslier 36

Budgetpolitiken 36

Riktlinjer för budgetpolitiken 39

Översyn av finansieringsformerna för socialförsäkringssystemen 44

Avgiftssättning av offentliga tjänster 44

Kredit- och statsskuldpolitiken 45

Konstitutionella begränsningar i den ekonomiska politiken 48

Den kommunala ekonomin 49

Övriga frågor 51

Frisläppande av investeringsreserver 51

Affärsverkens finansiering 51

Statliga kreditgarantier m. m 55

Hemställan 56

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (m, c, fp).. 58

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (vpk) .... 65

3. Löntagarfonder m. m. (m, c, fp) 70

4. Löntagarfonder m. m. (vpk) (motiveringsreservation) 72

5. Utredning av vinstandelssystem (m, fp) 72

6. Lokalisering av löntagarfondskanslier (m. c, fp) (motiveringsreservation)
73

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (m) 73

8. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (c) 76

9. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (fp) 80

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (vpk) 83

11. Översyn av finansieringsformerna för socialförsäkringssystemen
(fp) 85

12. Avgiftssättning (m, fp) 86

13. Kredit-och statsskuldpolitiken (m) 86

14. Sänkning av räntan (vpk) 91

15. Konstitutionella begränsningar i den ekonomiska politiken (m) .. 91

16. Den kommunala ekonomin (m) 92

FiU 1983/84:25

109

17. Den kommunala ekonomin (c) 94

18. Den kommunala ekonomin (fp) 95

19. Den kommunala ekonomin (vpk) (motiveringsreservation) 96

20. Frisläppande av investeringsreserver (m, c, fp) 97

21. Lån för televerkets verksamhet (vpk) 97

22. Finansieringen av affärsverkens verksamhet (m) 98

23. Finansieringen av affärsverkens verksamhet (vpk) 99

24. Finansieringen av affärsverkens verksamhet (fp) 100

Särskilda yttranden

1. Utredning av vinstandelssystem (c) 100

2. Kredit- och statsskuldpolitiken (c) 101

3. Kredit- och statsskuldpolitiken (fp) 101

4. Lån för televerkets verksamhet (m, c, fp) 101

5. Finansieringen av affärsverkens verksamhet (c) 102

Bilaga till reservation 3 (m, c. fp) 103

Tabellförteckning 107

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984