FiU 1983/84: 20

Finansutskottets betänkande
1983/84:20

om löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

I detta betänkande behandlar utskottet
proposition 1983/84: 50 om löntagarfonder,

de med anledning av proposition 1983/84:50 väckta motionerna

1983/84:164 av Allan Ekström (m),

1983/84: 189 av Ivar Franzén (c) och Rolf Andersson (c),

1983/84: 190 av Nic Grönvall (m),

1983/84: 191 av Sven-Erik Nordin (c) och Martin Olsson (c),

1983/84:204 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1983/84:205 av Gösta Andersson (c) och Agne Hansson (c),

1983/84: 206 av Kerstin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors
(c),

1983/84:207 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c),
1983/84:208 av Gunhild Bolander (c),

1983/84:209 av Karl Boo m. fl. (c),

1983/84:210 av Lennart Brunander (c) och Inger Josefsson (c),
1983/84:211 av Claes Elmstedt (c),

1983/84: 212 av Arne Fransson m. fl. (c),

1983/84:213 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c),

1983/84: 214 av Margit Gennser (m),

1983/84:215 av Rune Gustavsson (c) och Stina Gustavsson (c),

1983/84: 216 av Kerstin Göthberg (c),

1983/84:217 av Ingemar Hallenius m. fl. (c),

1983/84: 218 av Erik Hovhammar m.fl. (m, c, fp),

1983/84:219 av Rolf Rämgärd m. fl. (c, m, fp),

1983/84: 220 av Tage Sundkvist (c) och Larz Johansson (c),

1983/84: 221 av Anders Svärd (c) och Britta Hammarbacken (c),

1983/84: 222 av Ulla Tillander m. fl. (c),

1983/84: 223 av Lars Werner m.fl. (vpk),

1983/84:224 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp),

den med anledning av proposition 1983/84:26 väckta motionen
1983/84:34 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp), i vad avser yrkande 2.

Utskottet har inhämtat yttranden i ärendet från konstitutionsutskottet
(KU 1983/84:2 y), skatteutskottet (SkU 1983/84:5 y), lagutskottet (LU
1983/84: 1 y), socialförsäkringsutskottet (SfU 1983/84:3 y), näringsutskot 1

Riksdagen 1983/84. 5 sunil. Nr 20

FiU 1983/84:20

tet (NU 1983/84:5 y) och arbetsmarknadsutskottet (AU 1983/84:1 y).
Yttrandena återfinns som bilagorna 1-6 till detta betänkande.

Propositionen

I propositionen har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att anta vid propositionen
fogade förslag till

1. lag om vinstdelningsskatt,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

7. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

8. lag med reglemente för allmänna pensionsfonden,

9. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

10. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

11. lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980-1984 till försäkringen för tilläggspension.

Lagförslagen under 1-7, 8 såvitt avser 17, 27, 28, 31 samt 34-39 §§ och
9 har granskats av lagrådet som vidtagit vissa ändringar.

Lagförslaget under 7 om ändring i skattebrottslagen (1971:69) har av
finansutskottet överlämnats till justitieutskottet, som behandlar det i betänkande
JuU 1983/84: 12.

De vid propositionen fogade lagförslagen i de delar de behandlas i detta
betänkande har följande lydelse:

FiU 1983/84:20

1 Förslag till

Lag om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker
och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter skall erlägga
vinstdelningsskatt enligt denna lag. Skatt skall dock inte erläggas av livförsäkringsanstalter
och inte heller av bostadsföretag som avses i 24 § 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) eller av företag som avses i 53 § 1 mom.
första stycket d nämnda lag.

Skatten tillfaller staten och förs till allmänna pensionsfonden.

2 § Vinstdelningsskatten är 20 procent av vinstdelningsunderlaget. Detta
underlag är företagets reala vinst till den del vinsten överstiger fribeloppet.

Fribeloppet är 6 procent av företagets lönekostnader (lönebaserat fribelopp)
eller - om företaget så önskar - 500000 kronor (fast fribelopp).
Företag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag
eller företag under i huvudsak gemensam ledning) får dock tillsammans
tillgodoräknas högst ett fast fribelopp. Det fasta fribeloppet skall i första
hand tillgodoräknas det företag inom gruppen som har den största reala
vinsten såvida inte yrkande framställs om att fördelningen skall ske på
annat sätt. Har det lönebaserade fribeloppet utnyttjats bortfaller rätten till
fast fribelopp för övriga företag inom gruppen.

Med real vinst avses företagets nominella resultat sedan detta minskats
med inflationsavdrag för företagets inventarier, byggnader, markanläggningar
och lager enligt 4 och 5 §§ samt justerats med hänsyn till inflationseffekter
på företagets monetära tillgångar och skulder enligt 6 §.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall, såvitt gäller företag
som redovisar inkomst av handelsbolag, hänsyn tas till så stor andel av
handelsbolagets lönekostnader, tillgångar och skulder som motsvarar företagets
andel av handelsbolagets inkomst.

3 § Det nominella resultatet är företagets beskattningsbara inkomst eller
beräknade förlust vid taxeringen till statlig inkomstskatt sedan detta belopp
minskats med beskattningsårets inkomstskatt samt, i den män inkomsten
eller förlusten påverkats av nedan angivna poster,

1. ökats med påförd kommunalskatt,

2. minskats med restituerad, avkortad eller avskriven kommunalskatt,

3. ökats med avdrag för tidigare års förlust,

4. ökats med avdrag för aktieutdelning,

5. ökats med investeringsavdrag. särskilt forskningsavdrag och exportkreditavdrag,

6. ökats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller
annan liknande reserv ökat samt

7. minskats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller
annan liknande reserv minskat.

Med beskattningsårets inkomstskatt avses summan av 32 procent av
företagets till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och 30 procent
av företagets till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst.

4 i) Inflationsavdraget för inventarier är inventariernas skattemässiga

FiU 1983/84: 20

restvärde vid beskattningsårets ingång multiplicerat med det enligt 7 §
fastställda inflationstalet för beskattningsåret. Med inventarier avses tillgångar
som behandlas enligt bestämmelserna i punkterna 3-6 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen (1928:370).

Inflationsavdraget för byggnader utgör skillnaden mellan realt beräknade
värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för byggnader
som företaget tillgodoräknats enligt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till
22 §, punkterna 2 a och 4 av anvisningarna till 25 § och punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Inflationsavdraget för markanläggningar utgör skillnaden mellan realt
beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för
markanläggningar som företaget tillgodoräknats enligt punkterna 4 och 6
av anvisningarna till 22 § och punkt 16 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

De reala avdragen beräknas genom att tillgodoräknade avdrag multipliceras
med det enligt 7 S fastställda omräkningstalet avseende det beskattningsår
då byggnaden eller markanläggningen anskaffades.

Inflationsavdrag enligt denna paragraf medges inte i fråga om egendom
som utgör omsättningstillgång i rörelse.

5 § Inflationsavdraget för lager utgör lagrets värde vid beskattningsårets
ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. Med lagrets värde
avses det belopp varmed lagret och liknande omsättningstillgångar tagits
upp i räkenskaperna före avsättning till lagerreserv och liknande reserv.

Inflationsavdrag enligt första stycket medges inte i fråga om lager av
obligationer, lånefordringar och andra monetära tillgångar. Sådana tillgångar
skall, oavsett om de utgör omsättningstillgångar eller inte. beaktas
vid tillämpningen av 6 §.

6 § Vid beräkning av den reala vinsten skall det nominella resultatet

1. ökas med ett belopp motsvarande företagets monetära skulder vid
beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal
och

2. minskas med ett belopp motsvarande företagets monetära tillgångar
vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal.

De monetära skulderna är

1. växel-, leverantörs-och skatteskulder,

2. upplupna kostnader och förutbetalda intäkter,

3. förskott från kunder,

4. avsättningar till pensioner.

5. avsättningar till investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän
investeringsfond och annan liknande fond samt

6. övriga skulder.

Som monetära skulder räknas belopp som under beskattningsåret utskiftats
till företagets ägare.

De monetära tillgångarna är

1. kassa- och banktillgodohavanden,

2. obligationer, lånefordringar och liknande tillgångar,

3. växelfordringar och kundfordringar.

4. förutbetalda kostnader och upplupna intäkter,

5. förskott till leverantörer.

6. värdet av inte färdigställda byggnader, markanläggningar och inventarier
sorn inte utgör omsättningstillgångar i rörelse samt

FiU 1983/84: 20

7. övriga fordringar.

Som monetära tillgångar räknas beskattningsårets nominella resultat om
det är positivt samt vad företaget uppburit under beskattningsåret för
aktier som utgetts i samband med ökning av företagets aktiekapital. Råder
intressegemenskap mellan ett företag som erlagt betalning för utgivna
aktier och det företag som ökat sitt aktiekapital skall det erlagda beloppet
dock inte räknas som monetär tillgång. Vad nu sagts om vad som uppburits
vid ökning av aktiekapital gäller också i fråga om ökning av insatskapital i
ekonomisk förening.

De monetära skulderna får inte tas upp till lägre värde och de monetära
tillgångarna får inte tas upp till högre värde än vad de tagits upp till vid
räkenskapsårets ingång.

7 § Med beskattningsårets inflationstal avses det tal som uttrycker den
allmänna prisutvecklingen sedan föregående år. Omräkningstalet anger
förhållandet mellan beskattningsårets prisläge och prisläget under tidigare
beskattningsår.

Beräkningen av den allmänna prisutvecklingen skall göras med ledning
av en på konsumentprisindex grundad indexserie. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer fastställer årligen inflationstal och omräkningstal.

Vid beräkning av inflationstal och omräkningstal skall även ett brutet
räkenskapsår anses sammanfalla med året närmast före taxeringsåret.
Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader eller taxeras företaget
för mer än ett beskattningsår skall dock inflationstalet justeras så att
det per månad motsvarar en tolftedel av det för helår fastställda talet.
Motsvarande justering skall göras vid beräkning av fast fribelopp.

8 § Vinstdelningsunderlaget avrundas nedåt till helt tusental kronor.

Vinstdelningsskatt utgår i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Beteckningar som används i kommunalskattelagen (1928: 370) och lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt har samma betydelse i denna lag om
inte annat anges eller framgår av sammanhanget.

9 § Ett företag som enligt I § skall erlägga vinstdelningsskatt är skyldigt
att i sin självdeklaration lämna uppgifter till ledning för beräkning av
vinstdelningsunderlag. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär
som fastställs av riksskatteverket.

10 $ Bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) om taxering för inkomst
och förmögenhet skall gälla i fråga om bestämmande av vinstdelningsunderlaget.
Bestämmelserna om särskilda avgifter i nämnda lag skall
dock inte tillämpas. Ändras taxeringen till statlig inkomstskatt genom dom
av länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten skall domstolen även besluta
om den ändring av vinstdelningsunderlaget som föranleds härav.

I fråga om debitering och uppbörd av skatten gäller bestämmelserna i
uppbördslagen (1953: 272). Vidare tillämpas 51 § lagen (1959: 552) om uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen (1981: 691) om socialavgifter på vinstdelningsskatten.
Riksförsäkringsverket får dock som förskott tillgodoföra sig
70 procent av summan av den vinstdelningsskatt som kan beräknas bli

FiU 1983/84:20

debiterad under året. Riksskatteverket skall före utgången av juli månad
lämna riksförsäkringsverket uppgift om den beräknade skatten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången
vid 1985 års taxering. Därvid iakttas följande.

1. Lagen tillämpas inte vid taxering för beskattningsår som har börjat
före ikraftträdandet.

2. Vid omräkning enligt 4 § skall byggnader och markanläggningar, som
anskaffats före ingången av år 1973, anses anskaffade år 1973.

FiU 1983/84: 20

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:609) om allmän investeringsfond1 dels

att i 16 § ordet ”styrelsen” skall bytas ut mot ”verket”,
dels att 1 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet eller av rörelse
enligt kommunalskattelagen
(1928: 370) och lagen (1947: 576) om
statlig inkomstskatt har svenskt aktiebolag,
svensk ekonomisk förening
och svensk sparbank rätt till
avdrag enligt denna lag för belopp
som i räkenskaperna har avsatts till
allmän investeringsfond. Sparbank
får i balansräkningen ta upp allmän
investeringsfond under benämningen
investeringskonto.

Föreslagen lydelse

§2

Vid beräkning av nettointäkt av
fastighet eller av rörelse enligt
kommunalskattelagen (1928:370)
och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
har svenskt aktiebolag,
svensk ekonomisk förening, svensk
sparbank och svensk ömsesidig
skadeförsäkringsanstalt rätt till avdrag
enligt denna lag för belopp
som i räkenskaperna har avsatts till
allmän investeringsfond. Sparbank
får i balansräkningen ta upp allmän
investeringsfond under benämningen
investeringskonto.

Bostadsföretag som avses i 24 §
3 mom. kommunalskattelagen kan
inte få avdrag för avsättning till investeringsfond.

Ett företag kan för visst beskattningsår inte få avdrag för avsättning till
allmän investeringsfond i mer än en förvärvskälla.

4 §3

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk
kan besluta att allmän investeringsfond skall eller får tas i anspråk för
ändamål som avses i 5 § första stycket. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, statens industriverk kan vidare besluta att belopp som
framdeles avsätts till allmän investeringsfond får tas i anspråk. Beslut som
nu sagts får avse endast den tid och skall förses med de villkor i övrigt som
läget på arbetsmarknaden eller andra förhållanden motiverar. Beslut kan
gälla samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller visst eller vissa
företag.

Allmän investeringsfond som har
avsatts i viss förvärvskälla får tas i
anspråk i samma förvärvskälla eller
i annan förvärvskälla inom inkomstslagen
jordbruksfastighet och
rörelse. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, statens

' Senaste lydelse av 16 § 1983: 668.

2 Senaste lydelse 1981:299.

3 Senaste lydelse 1983:668.

FiU 1983/84:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

industriverk kan dock, om särskilda
skäl föreligger, medge att allmän
investeringsfond tas i anspråk i annan
förvärvskälla än nu sagts.

industriverk kan dock, om särskilda
skäl föreligger, medge att allmän
investeringsfond tas i anspråk i förvärvskälla
i inkomstslaget annan
fastighet.

Företag, som ansöker om att ta allmän investeringsfond i anspråk, skall
ha berett berörda arbetstagarorganisationer tillfälle att avge yttrande över
ansökningen. Saknas sådana organisationer, skall i stället de anställda på
lämpligt sätt beredas tillfälle att avge yttrande. Yttrandena skall fogas till
ansökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången

vid 1985 års taxering.

FiU 1983/84:20

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928: 370)
dels att 35 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse. 46 8 5 morn., av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

I mont.' Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförs

1) intäkt som skattskyldig haft av annan förvärvskälla än förut har
nämnts och som inte heller utgör intäkt av kapital.

2) sådan lotterivinst som inte är frikallad från beskattning enligt 19 8,

3) restituerade. avkortade eller
avskrivna egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter, som
inte utgör intäkt av jordbruksfastighet
eller rörelse, i den mån avdrag
har medgetts för avgifterna.
och

4) vinst - i den omfattning som
anges i 2-4 mom. - genom icke
yrkesmässig avyttring (realisationsvinst).

4) restituerad. avkortad eller avskriven
vinstdelningsskatt i den
mån avdrag har medgetts för skatten,
och

5) vinst - i den omfattning som
anges i 2-4 mom. - genom icke
yrkesmässig avyttring (realisationsvinst).

Har sådan fusion mellan aktiebolag
eller föreningar ägt rum. som
avses i 28 § 3 morn., skall restituerad.
avkortad eller avskriven
skatt, som enligt vad ovan sagts
skulle lia utgjort skattepliktig intakt
för dotterbolaget eller den överlåtande
föreningen, utgöra skattepliktig
intäkt för moderbolaget eller
den övertagande föreningen. Vad
nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning vid fusion mellan sparbanker
enligt 78 § lagen 11955:416)
om sparbanker samt då ett bankaktiebolags
hela bankrörelse övertagits
av ett annat bankbolag eller ett
försäkringsbolags hela försäkringsbestånd
övertagits av ett annat försäkringsbolag
och beloppet i fråga
icke uppgetts till beskattning hos
det överlåtande bolaget.

' Senaste lydelse 1981: 1150.

FiU 1983/84:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

46 §

5 mom . I hemort skommunen
får skattskyldig göra avdrag för
vinstdelningsskatt som har påförts
den skattskyldige under året före
taxeringsåret. Bestämmelserna i 4
mom. gäller också i fråga om sådant
avdrag.

Har sådan fusion mellan aktiebolag
eller föreningar ägt ram, som
avses i 28 § 3 morn., äger moderbolaget
eller den övertagande föreningen
åtnjuta avdrag för sådan
bolagets eller den överlåtande föreningens
skatt som skulle ha varit
avdragsgill för dotterbolaget eller
den överlåtande föreningen. Vad
nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning vid fusion mellan sparbanker
enligt 78 § lagen (1955:416)
om sparbanker samt då ett bankaktiebolags
hela bankrörelse övertagits
av ett annat hankbolag eller ett
försäkringsbolags hela försäkringsbestånd
övertagits av ett annat försäkringsbolag
och det överlåtande
bolaget avstår från att yrka avdraget
ifråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången
vid 1985 års taxering.

FiU 1983/84:20

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 4 § I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

4 §

2 Från sammanlagda beden
skattskyldiges

1 mom.

loppet av den skattsKyidiges inkomster
från olika förvärvskällor
får. med iakttagande av föreskriften
i 22 §, avdrag göras för underskott i
förvärvskälla. Vidare får annan
skattskyldig än fysisk person,
dödsbo och familjestiftelse avdrag
för allmän kommunalskatt som har
påförts den skattskyldige under
året före taxeringsåret. I fråga om
underskott i förvärvskälla iakttas
att

Föreslagen lydelse

1 mom. Från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor
får. med iakttagande av föreskriften
i 22 S. avdrag göras för underskott i
förvärvskälla. Vidare får annan
skattskyldig än fysisk person,
dödsbo och familjestiftelse avdrag
för allmän kommunalskatt och
vinstdelningsskatt som har påförts
den skattskyldige under året före
taxeringsåret. 1 fråga om underskott
i förvärvskälla iakttas att

1) avdrag för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst
eller iotterivinst,

2) avdrag inte får göras för underskott av fastighet eller rörelse i utlandet,

3) avdrag inte får göras för underskott på grund av avskrivning av skepp
eller luftfartyg eller på köpekontrakt, som avser sådan tillgång, i vidare
mån än som följer av 46 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928: 370),

4) avdrag inte får göras för underskott i den mån hänsyn till det har
tagits vid beräkning av sjömansskatt.

Skattskyldig, som har varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret
eller del av detta, får avdrag för periodiskt understöd, egenavgifter, försäkringspremier
m. m. i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Har sådan fusion mellan aktiebolag
eller föreningar ägt rum, som i
28 § 3 mom. första eller andra
stycket kommunalskattelagen avses,
äger moderbolaget eller den
övertagande föreningen åtnjuta avdrag
för sådan dotterbolagets eller
den överlåtande föreningens skatt,
vilken enligt första stycket skulle
hava varit avdragsgill för dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen.
Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning vid fusion
mellan sparbanker enligt 78 § lagen
den 3 juni 1955 om sparbanker samt

Har sådan fusion mellan aktiebolag
eller föreningar ägt rum, som
avses i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen,
äger moderbolaget eller
den övertagande föreningen åtnjuta
avdrag för sådan dotterbolagets eller
den överlåtande föreningens
skatt, vilken enligt första stycket
skulle ha varit avdragsgill för dotterbolaget
eller den överlåtande
föreningen. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning vid fusion
mellan sparbanker enligt 78 § lagen
(1955:416) om sparbanker samt då
ett bankaktiebolags hela bankrö -

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 770.
2 Senaste lydelse 1979: 1150.

FiU 1983/84: 20

Nuvarande lydelse

då ett bankaktiebolags hela bankrörelse
övertagits av ett annat
bankbolag eller ett försäkringsbolags
hela försäkringsbestånd övertagits
av ett annat försäkringsbolag
och det överlåtande bolaget avstår
från att yrka avdraget i fråga.

Föreslagen lydelse

reise övertagits av ett annat bankbolag
eller ett försäkringsbolags
hela försäkringsbestånd övertagits
av ett annat försäkringsbolag och
det överlåtande bolaget avstår från
att yrka avdraget i fråga.

Att avdrag icke är medgivet för underskott som uppkommit före eller i
samband med vissa företagsöverlåtelser framgår av punkt 6 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången

vid 1985 års taxering.

FiU 1983/84:20

5 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att I §, 3 § I mom. och 27 § 1 mom. uppbördslagen
(1953: 272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 82

Med skatt förstås i denna lag, om Med skatt förstås i denna lag. om
inte annat anges, statlig inkomst- inte annat anges, statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, skatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt, utskiftningsskatt. ersättningsskatt,

kommunal inkomstskatt, skogs- kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgift,
egenavgifter enligt la- vårdsavgift, vinstdelningsskatt,

gen (1981:691) om socialavgifter, egenavgifter enligt lagen (1981:691)

hyreshusavgift, skattetillägg och om socialavgifter, hyreshusavgift,

förseningsavgift enligt taxeringsla- skattetillägg och förseningsavgift

gen (1956:623) samt annuitet på av- enligt taxeringslagen (1956:623)

dikningslån. samt annuitet på avdikningslån.

Regeringen får, om särskilda omständigheter föranleder det, föreskriva
att i samband med uppbörden av skatt skall uppbäras även andra avgifter
än sådana som anges i första stycket. Har sådan föreskrift meddelats skall,
om inte annat anges, vad i denna lag stadgas angående skatt tillämpas
beträffande den avgift som avses med föreskriften.

3 8

I mom.11 den omfattning nedan 1 mom. I den omfattning nedan
anges skall skattskyldig betala pre- anges skall skattskyldig betala preliminär
skatt med belopp, vilket så liminär skatt med belopp, vilket så

nära som möjligt kan antas motsva- nära som möjligt kan antas motsvara
i den slutliga skatten ingående ra i den slutliga skatten ingående

statlig inkomstskatt, statlig förmo- statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
egenavgifter, kom- genhetsskatt. vinstdelningsskatt,

munal inkomstskatt, skogsvärdsav- egenavgifter, kommunal inkomstgift
och hyreshusavgift. skatt, skogsvårdsavgift och hyres husavgift.

27 §

I mom* Vid debitering av slutlig skatt skall iakttas:

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som
för inkomståret gäller i beskattningsorten:

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post. varvid skattebeloppet vid
öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt
krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt
bestämmelserna i I § lagen

1 Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.

- Senaste lydelse 19X2: 1196.

‘ Senaste lydelse 19X2: I 196.

J Senaste lydelse 19X2: 1196.

FiU 1983/84:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11946:324) om skogsvårdsavgift;

att hyreshusavgift uträknas enligt
bestämmelserna i lagen
<19X2:1194) om hyreshusavgift;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av
lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen:
att egenavgifter debiteras med att egenavgifter enligt lagen
ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgifter debi (1981:691)

om socialavgifter och på teras på grundval av uppgifter om

grundval av uppgifter om försäk- försäkringsförhållanden som läm ringsförhällanden

som lämnas av nas av den allmänna försäkrings den

allmänna försäkringskassan, kassan, varvid öretal bortfaller;

varvid öretal bortfaller; samt samt

att i I § nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att erlägga flera
annuiteter, summan av dessa påförs i helt antal kronor, varvid öretal
bortfaller.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången i
fråga om preliminär skatt för år 1984 samt slutlig skatt på grundval av 1985
års taxering.

FiU 1983/84: 20

6 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 22 § 1 mom. och 68 § taxeringslagen
(1956: 623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

1 morn.2 Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 morn., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering
avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen:

I) aktiebolag, ekonomisk förening
och aktiefond ävensom sådan
stiftelse, fond eller inrättning som
har till huvudsakligt ändamål att
tillgodose viss familjs, vissa familjers
eller bestämda personers
ekonomiska intressen,

1) aktiebolag, ekonomisk förening,
sparbank, ömsesidig skadeförsakringsanstalt
och aktiefond
ävensom sådan stiftelse, fond eller
inrättning som har till huvudsakligt
ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers
ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömansskatt, till sammanlagt
minst 6000 kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art som anges i
3 § I mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 400000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som avses i 6 S 1 mom. b) nämnda lag, 25000
kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller Vid bedömandet av fysisk eller
juridisk persons deklarationsskyl- juridisk persons deklarationsskyl -

dighet enligt punkterna 2)—4) skall
hänsyn icke tagas till sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken den
fysiska eller juridiska personen icke
är skattskyldig enligt kommunalskattelagen,
lagen om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig
förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret
och levt tillsammans under

dighet enligt punkterna 2)—4) skall
hänsyn icke tagas till sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken den
fysiska eller juridiska personen icke
är skattskyldig enligt kommunalskattelagen
(1928:370), lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt
eller lagen om statlig förmögenhetsskatt.

Har makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret
och levt tillsammans under större

1 Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773.
- Senaste lydelse 1981: 1003.

FiU 1983/84: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

större delen därav, var för sig haft delen därav, var för sig haft in inkomst

eller förmögenhet, skall komst eller förmögenhet, skall var vardera

makens deklarationsskyl- dera makens deklarationsskyldighet
bedömas med hänsyn till ma- dighet bedömas med hänsyn till makarnas
och boels sammanlagda in- kärnäs sammanlagda inkomst och

komst och förmögenhet. förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt taxeras för
förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid
deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanstatlig organisation
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens eller
konsulatets betjäning och som pä grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
anses ha varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons
make samt barn under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har
bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock
sådan persons make, barn under 18 år och enskilda tjänare, om de har bott
hos honom och icke har varit svenska medborgare, anses däremot vid
tillämpningen av vad i första stycket vid 3) är stadgat icke ha varit här i
riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för dödsbo efter skattskyldig, som har
avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skulle ha gällt för
den avlidne.

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skall för varje skattskyldig
införas i skattelängd.

1 skattelängden antecknas särskilt

dels i avseende på statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor
med angivande tillika i fråga om skattskyldiga som avses i 11 § 3 mom.
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt huruvida inkomsten utgör Ainkomst
eller B-inkomst, medgivet avdrag för underskott i förvärvskälla,
sammanräknad nettoinkomst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor,
minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag
som inte avser underskott i förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar
inkomst samt räntetillägg och underlag för tilläggsbelopp,

dels beskattningsbar inkomst enligt 2 S lagen (1958:295) om sjömansskatt
och enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt det
antal perioder om trettio dagar för vilka den skattskyldige har uppburit
sådan inkomst under beskattningsåret, samt sjömansskattenämndens beslut
om jämkning enligt 12 § 4 mom. lagen om sjömansskatt,

dels i avseende på kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar
inkomst,

dels beslut i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligt 48 § 2 och 3
mom. kommunalskattelagen (1928: 370) eller för skattereduktion enligt 2 §
4 mom. uppbördslagen (1953: 272),

' Senaste lydelse 1903:444.

FiU 1983/84:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dels beslut, som avser förutsättning för skattereduktion enligt 2 § lagen
(1978: 423) om skattelättnader för vissa sparformer.

dels beslut om avräkning av utländsk skatt eller tillämpning av progressionsbestämmelser
enligt avtal för undvikande av dubbelbeskattning,
dels uppgift om underlag, varpå skogsvårdsavgift skall beräknas,
dels uppgift om underlag, varpå hyreshusavgift skall beräknas,

d e I s vin sidelnings anderia g,
dels skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet, om skatt skall utgå
enligt 11 § lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

Uppgår den enligt lagen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade
inkomsten till minst 6000 kronor för ensamstående och till sammanlagt
minst 6000 kronor för makar, som varit gifta vid ingången av beskattningsåret
och under detta år levt tillsammans, skall den beräknade taxerade
inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

Skattelängden skall underskrivas av lokal skattemyndighet. Den skall
därefter såvitt gäller den årliga taxeringen anses innefatta taxeringsnämndens
beslut.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gången
vid 1985 års taxering.

2 Riksdagen 198.1/84. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84:20

8 Förslag till

Lag med reglemente för allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs följande.

I Inledande bestämmelse

1 § De penningmedel, som enligt 4 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter,
1 § lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt samt 1 § lagen
(1983:000) om vinstdelningsskatt skall ingå till allmänna pensionsfonden,
skall förvaltas av nio styrelser, nämligen första-fjärde fondstyrelserna
samt första-femte löntagarfondstyrelserna.

Bestämmelser om första-tredje fondstyrelserna finns i 2—25 §§ samt
om fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna i 26-43 §§.

II Första-tredje fondstyrelserna

Medelstilldelning

2 § Riksförsäkringsverket skall varje år överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning tilläggspensionsavgifter som erläggs
av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt avbolag,
föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommuner eller därmed
jämförliga samfälligheter har ett bestämmande inflytande,

2. till andra fondstyrelsens förvaltning tilläggspensionsavgifter som erläggs
av andra arbetsgivare än som har nämnts under 1 och som debiterats
på grundval av ett avgiftsunderlag som överstiger 225 gånger det basbelopp
som gäller enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga tilläggspensionsavgifter
samt

4. till varje fondstyrelses förvaltning en tredjedel av vinstskatten och av
vinstdelningsskatten.

Vad som sägs i första stycket 1 -4 gäller med den begränsning som följer
av bestämmelserna i 26 och 27 §§ om fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas
rätt att rekvirera medel hos riksförsäkringsverket.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall också hänföras avkastningen av
de medel som styrelsen förvaltar.

Pensions utbetalningar m.m.

3 § Pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende
försäkringen för tilläggspension skall, i den mån andra medel inte
står till förfogande, betalas genom tillskott som riksförsäkringsverket erhåller
från fondstyrelserna. De medel som behövs för ett kalenderår skall
tillskjutas av varje fondstyrelse i förhållande till de avgifter som under det
närmast föregående året har överförts till dess förvaltning.

Varje fondstyrelse skall med de medel som den förvaltar betala kostnaderna
för dess verksamhet och för revision av dess förvaltning.

Organisation

4 § Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av
regeringen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräder
kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare.

FiU 1983/84:20

i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
en efter förslag av sammanslutningar som företräder konsumentkooperationen
och fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare
samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och
två efter förslag av sammanslutningar som företräder personer vilka erlägger
egenavgifter för tilläggspension.

Om förslag inte avges, förordnar regeringen ledamöter ändå.

För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosatta
svenska medborgare.

5 § Ledamöter och suppleanter förordnas för tiden intill dess balansräkning
har fastställts under tredje året efter det då förordnandet meddelades.

Regeringen får entlediga en ledamot eller suppleant även om den tid för
vilken han är förordnad inte har gått ut.

Om en ledamot eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans
uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han förordnats, skall
för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleant
förordnas i den ordning som anges i 4 §.

6 § Av de utan förslag utsedda ledamöterna i första fondstyrelsen förordnar
regeringen en till ordförande. I andra och tredje fondstyrelserna skall
den utan förslag utsedde ledamoten vara ordförande. Varje fondstyrelse
väljer inom sig vice ordförande.

7 § En fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Styrelsen
skall också kallas samman om en ledamot begär det.

Styrelsen är beslutför om de närvarande vid sammanträdet är fler än
hälften av antalet ledamöter. Ett ärende får dock inte tas upp till behandling
om inte såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall för någon av
dem, en suppleant för denne har fått tillfälle att delta i ärendets behandling.

Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om.
Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Vid styrelsesammanträden skall protokoll föras. Om någon ledamot i
samband med beslutet anmäler skiljaktig mening, skall denna antecknas i
protokollet.

8 § Varje fondstyrelse får uppdra åt enskilda ledamöter eller tjänstemän
hos styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden
som annars ankommer på styrelsens egen prövning. Det åligger styrelsen
att meddela föreskrifter om den befogenhet som ett sådant uppdrag medför.
Om uppdraget avser beviljande av lån skall grunderna för långivningen
fastställas.

Uppdrag enligt första stycket får när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av sådant uppdrag får styrelsen själv avgöra ärenden av
varje slag.

9 § Fondstyrelsen får anställa de tjänstemän som behövs samt bestamma
deras löner och övriga anställningsvillkor.

10 § Regeringen bestämmer arvoden och andra ersättningar till ledamöter
och suppleanter i fondstyrelserna.

FiU 1983/84:20

Förvaltning

11 § Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som är förenligt med den
allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens
funktionssätt, förvalta anförtrodda medel på sådant sätt att de blir till
största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension.

Fondmedlen skall placeras så att kraven på god avkastning, tillfredsställande
betalningsberedskap och betryggande säkerhet tillgodoses.

12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga
samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan
eller Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av kreditaktiebolag
som står under tillsyn av bankinspektionen,

2. i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämförliga
samfälligheter,

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser
som har offentligen utbjudits av svenska bankaktiebolag. Sveriges
investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken med
undantag av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt
till nyteckning och sådana obligationer med längre löptid än ett år, som har
utfärdats av bankaktiebolag, sparbanker eller centralkassor för jordbrukskredit,

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommuner eller därmed
jämförliga samfälligheter, riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker,
centralkassor för jordbrukskredit eller andra kreditinrättningar som regeringen
godkänner, eller av bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 Ii första
stycket I sägs, såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet
har iklätt sig borgen för förbindelserna,

5. i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse samt

6. i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om
återiån.

13 § Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
för att tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel placeras
hos riksbanken, annan bank eller postgirot.

14 § Om det är uppenbart att allmänna pensionsfonden annars skulle lida
en avsevärd förlust får en fondstyrelse, i avsikt att skydda en fordran, på
offentlig auktion eller fondbörs köpa in egendom som är utmätt eller
pantsatt för fordringen eller överta egendom som betalning för fordringen.
Egendom som förvärvats på detta sätt skall avyttras så snart det är lämpligt
och senast då det kan ske utan förlust.

15 § För att tillgodose ett tillfälligt penningbehov får varje fondstyrelse
ta upp kredit hos en kreditinrättning eller hos en annan fondstyrelse.

16 8 Fondstyrelsernas räkenskapsår är kalenderår.

Varje fondstyrelse skall före den I februari varje år redovisa för sin
förvaltning under föregående räkenskapsår genom att lämna förvaltningsberättelse
med resultaträkning samt balansräkning avseende ställningen
vid årets utgång.

I balansräkningen skall tillgångarna las upp till anskaffningskostnaden.

FiU 1983/84:20

En osäker fordran skall dock tas upp till det belopp som kan beräknas
komma att inflyta. En värdelös fordran får inte tas upp som tillgång.

17 § Första-tredje fondstyrelserna skall årligen gemensamt göra en
sammanställning av övriga fondstyrelsers verksamhetsberättelser. Sammanställningen
skall överlämnas till regeringen före den 1 april året efter
räkenskapsåret.

Ate rian

18 § Riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan
och andra kreditinrättningar som regeringen godkänner får varje år
mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som erlagt avgift till
försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring
återlån. Detta får ske med högst hälften av de avgifter som erlagts

1. under det närmast föregående året eller

2. under de fem närmast föregående åren, i den mån avgiftsbetalningarna
inte redan utnyttjats som underlag för återlån.

Återlån får inte beviljas, om lånebeloppet skulle understiga femtiotusen
kronor. Återlån enligt första stycket 2 får uppgå till högst femhundratusen
kronor.

19 § En kreditinrättning, som har lämnat återlån enligt 18 §, får i samband
därmed till motsvarande belopp erhålla lån från en fondstyrelse.
Lånet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalta de
avgifter eller större delen av de avgifter för vilka återlånet beviljats. De lån
som kreditinrättningar erhåller under ett kalenderår på grund av återlån till
kommuner och landstingskommuner får uppgå till sammanlagt högst etthundra
miljoner kronor.

Räntesatsen för lån från fondstyrelser till kreditinrättningar enligt första
stycket skall motsvara räntesatsen för det senaste i Sverige utgivna långfristiga
statsobligationslånet, om inte regeringen har fastställt en annan
räntesats. Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femte år under dess
löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att
den nya räntesatsen skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall
omprövas under samma kalenderår.

20 § Amortering skall varje år göras på återlån, som inte i sin helhet
återbetalas inom ett år från utlämnandet. Varje amortering skall göras med
minst en tiondedel eller, såvitt avser återlån som beviljats med högre
belopp än hälften av närmast föregående års avgifter, minst en femtondedel
av lånesumman.

Det lån som en kreditinrättning erhållit från en fondstyrelse enligt 19 §
skall återbetalas i samma takt som återlånet. Återbetalningen får dock inte
ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för återlånet. Har ett
återlån sagts upp till betalning får kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen
ändå, till den del det motsvarar obetald återlåneskuld, återbetalas på de
villkor som gällde före uppsägningen.

Om långivaren och låntagaren är överens får ett återlån överföras till en
annan kreditinrättning som har rätt att bevilja sådana lån.

Revision

21 § För varje fondstyrelse förordnar regeringen fyra revisorer att granska
styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av hankin -

FiU 1983/84:20

spektionen och två efter samråd med de sammanslutningar som enligt 4 §
får föreslå ledamöter i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan samråd
skall vara gemensamma.

Den revisor som utsetts utan förslag eller samråd skall som ordförande
leda revisionen.

Revisorerna får vid fullgörandet av sitt uppdrag anlita biträde.

22 § Revisorerna förordnas för tiden intill dess balansräkning har fastställts
nästa gång.

Regeringen får entlediga en revisor, även om den tid för vilken han blivit
utsedd inte har gått ut.

Om en revisor entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat
skäl upphör under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den
återstående tiden en ny revisor förordnas i hans ställe.

23 § Regeringen beslutar om arvoden Och andra ersättningar till revisorerna.

24 § För varje kalenderår skall revisorerna avge en revisionsberättelse,
som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att förvaltningsberättelsen
enligt 16 § har kommit revisorerna till handa.

Revisionsberättelsen skall innehålla en redogörelse för omfattningen och
resultatet av revisorernas granskning och inventering av de under styrelsens
förvaltning stående tillgångarna samt uppgift om anmärkning föreligger
mot förvaltningsberättelsen med resultaträkning, mot balansräkningen,
mot fondstyrelsens bokföring eller i övrigt mot fondstyrelsens förvaltning.
Om det föreligger anledning till anmärkning skall den anges i revisionsberättelsen.
Revisorerna får också meddela de erinringar i berättelsen som de
anser påkallade.

En revisor som är av skiljaktig mening eller i övrigt finner särskilt
uttalande påkallat får ange detta i revisionsberättelsen, om han inte avger
en särskild sådan berättelse.

25 § Sedan revisionsberättelsen har kommit fondstyrelsen till handa,
skall styrelsen genast överlämna förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
till regeringen, som före den 1 maj samma år skall avgöra frågan
om fastställelse av balansräkningen.

III Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna

Medelstilldelning

26 § Riksförsäkringsverket skall till fjärde fondstyrelsens förvaltning
överföra de medel, som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräknas
på de medel som belöper på första, andra och tredje fondstyrelserna i
förhållande till kapitalbehållningarna enligt dessa styrelsers balansräkningar
avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.

Till fondstyrelsens förvaltning skall också, med den begränsning som
följer av 28 §, hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar.

De medel som överförs till fondstyrelsens förvaltning får uppgå till högst
1 850 miljoner kronor.

27 § Riksförsäkringsverket skall till varje löntagarfondstyrelses förvaltning
överföra de medel som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräk -

FiU 1983/84:20

nas på de medel som riksförsäkringsverket enligt 2 § första stycket 1-4
skall överföra till första, andra och tredje fondstyrelserna med lika fördelning
mellan dessa styrelser.

Till en löntagarfondstyrelses förvaltning får överföras dels en femtedel
av vinstskatten och av vinstdelningsskatten, dels av tilläggspensionsavgifterna
ett belopp motsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av
tilläggspensionsavgift. Summan av de medel som överförs till en löntagarfondstyrelses
förvaltning får dock inte överskrida den medelsram som
anges i fjärde stycket.

Till varje löntagarfondstyrelses förvaltning skall också, med den begränsning
som följer av 28 §, hänföras avkastningen av de medel som
styrelsen förvaltar.

För varje löntagarfondstyrelse är medelsramen 400 miljoner kronor år
1984 och ökar därefter årligen till och med år 1990 med ett belopp motsvarande
20000 basbelopp för respektive år enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring.

Avkastning m. m.

28 § Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna skall varje år före
utgången av maj månad till första, andra och tredje fondstyrelsernas förvaltning
överföra en avkastning för närmast föregående räkenskapsår beräknad
till tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Med nuvärdet av
förvaltade medel avses summan av de medel som styrelsen intill räkenskapsårets
slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket, omräknad efter de
förändringar av konsumentprisindex som skett från det medlen tillställdes
styrelsen och fram till räkenskapsårets slut.

För medel som en fondstyrelse förvaltat under endast en del av räkenskapsåret
skall den enligt första stycket beräknade avkastningen minskas i
motsvarande mån.

Avkastningen från fjärde fondstyrelsen skall fördelas mellan första, andra
och tredje fondstyrelserna i förhållande till de avräkningar som har skett
enligt 26 § första stycket till och med det år som avkastningen avser.
Avkastningen från löntagarfondstyrelserna skall fördelas lika mellan första,
andra och tredje fondstyrelserna.

29 § Envar av fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna skall
med de medel som styrelsen förvaltar betala kostnaderna för dess verksamhet
och för revisionen av dess förvaltning.

Organisation

30 § Fjärde fondstyrelsen skall bestå av tolv ledamöter som förordnas av
regeringen. Av ledamöterna utses två efter förslag av sammanslutningar
som företräder kommunerna, tre efter förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare och fem efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

Om förslag inte avges, förordnar regeringen ledamöter ändå.

För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosatta
svenska medborgare.

31 § Varje löntagarfondstyrelse skall bestå av nio ledamöter. För ledamöterna
skall finnas fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter och suppleanter.

FiU 1983/84:20

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och bosatta här i riket.
Av ledamöterna skall minst fem och av suppleanterna minst två företräda
löntagarintressen. Vid utseendet av ledamöter och suppleanter skall det
tillses att löntagarfondstyrelserna får en regional anknytning.

32 § Ledamöter och suppleanter i fjärde fondstyrelsen förordnas för
tiden intill dess balansräkning har fastställts under tredje året efter det då
förordnandet meddelades.

Ledamöter och suppleanter i löntagarfondstyrelserna förordnas för tiden
intill dess balansräkning har fastställts under året efter det då förordnandet
meddelades.

Om en ledamot eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans
uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han blivit förordnad,
skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot respektive
suppleant förordnas i den ordning som anges i 30 och 31 §§.

33 § Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fjärde fondstyrelsen förordnar
regeringen en till ordförande och en till vice ordförande.

För varje löntagarfondstyrelse förordnar regeringen av ledamöterna en
till ordförande och en till vice ordförande.

Förvaltning

34 § Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken
samt med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt, förvalta anförtrodda
medel genom placeringar på riskkapitalmarknaden. Placeringarna
skall syfta till att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk
produktion och sysselsättning.

Fondmedlen skall placeras så att kraven på god avkastning, långsiktighet
och riskspridning tillgodoses.

35 § Fjärde fondstyrelsen får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i aktier i svenska aktiebolag med undantag av aktiebolag som driver
bank- eller försäkringsrörelse,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt
till nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i I samt

3. i aktier i utländska aktiebolag samt i sådana konvertibla skuldebrev
eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats
av utländska aktiebolag.

Fondstyrelsen får inte förvärva värdepapper enligt första stycket 3 i
sådan omfattning att värdepapperens sammanlagda värde kommer att
överstiga en procent av värdet av de medel som styrelsen förvaltar.

36 § En löntagarfondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar 1.

i aktier i svenska aktiebolag,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt
till nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i I samt

3. som riskkapital i svenska ekonomiska föreningar.

37 § Fjärde fondstyrelsen får inte förvärva mer än tio procent av aktierna
i ett aktiebolag, om aktierna är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.
Har aktierna olika röstvärde, får fondstyrelsen inte förvärva större antal än

FiU 1983/84:20

att röstetalet för aktierna utgör högst tio procent av röstetalet för samtliga
aktier i bolaget.

En löntagarfondstyrelse får inte förvärva så många vid fondbörsen inregistrerade
aktier i ett aktiebolag att dessa uppgår till åtta procent eller mer
av samtliga aktier i bolaget eller, om aktierna har olika röstvärde, att
röstetalet för aktierna uppgår till åtta procent eller mer av röstetalet för
samtliga aktier i bolaget.

38 § En löntagarfondstyrelse skall på begäran av en lokal facklig organisation
vid ett aktiebolag i vilket fondstyrelsen har förvärvat aktier eller, om
bolaget ingår som moderbolag i en koncern, dess svenska dotterbolag
överlåta åt organisationen att för högst ett år i sänder utöva rösträtt för
hälften av aktiernas röstetal.

Om flera lokala fackliga organisationer vid ett bolag eller inom en koncern
begär att få utöva rösträtt för aktier skall löntagarfondstyrelsen överlåta
åt organisationerna att var för sig för högst ett år i sänder utöva rösträtt
för sammanlagt hälften av aktiernas röstetal. Styrelsen skall därvid fördela
rösträtten i enlighet med vad som överenskommits mellan organisationerna.
Om någon överenskommelse inte har träffats, skall styrelsen fördela
rösträtten med ledning av det antal medlemmar i respektive organisation
som är anställda i bolaget och dess svenska dotterbolag.

39 § Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
för att tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel placeras
hos riksbanken, annan bank eller postgirot. I samma syfte får fondmedel
placeras i statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikat och
företagscertifikat.

Revision

40 § För fjärde fondstyrelsen förordnar regeringen fyra revisorer att
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av
bankinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar som
enligt 30 § får föreslå ledamöter i fondstyrelsen.

Om ordförande och om rätt att anlita biträde gäller vad som föreskrivs i
21 §.

41 §" För varje löntagarfondstyrelse förordnar regeringen tre revisorer att
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av
bankinspektionen. Revisorer får vara gemensamma för fjärde fondstyrelsen
och en eller flera löntagarfondstyrelser.

För varje löntagarfondstyrelse utser regeringen en av de utan förslag
utsedda revisorerna att som ordförande leda revisionen.

42 § Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket skall årligen avge utlåtande
över fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas förvaltning
av medel. Utlåtandena skall överlämnas till regeringen före den I april
året efter räkenskapsåret.

Gemensamma bestämmelser

43 § Föreskrifterna i 5 § andra stycket, 7-10 och 14-16 §§ samt 22-25 §§ gäller också i fråga om fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.

FiU 1983/84: 20

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs
reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har
ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:000) med reglemente för
allmänna pensionsfonden, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. I samband med att regeringen utser ledamöter och suppleanter i en
löntagarfondstyrelse bestämmer regeringen vid vilken tidpunkt under år
1984 som styrelsen skall starta sin verksamhet.

4. I fråga om återlån, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1978
elier som har beviljats före den 1 januari 1980, och lån till kreditinrättning
som har beviljat återlånet gäller fortfarande 14-16 §§ reglementet
(1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast
föreden I januari 1980 gällande lydelse. Ifråga om lån som kreditinrättning
har erhållit enligt nu angivna 15 § första stycket får dock avtal träffas om
tillämpning av 19 § andra stycket i den nya lagen.

5. I fråga om sådana lån från en fondstyrelse till en kreditinrättning, som
hänför sig till återlån beviljade före den II april 1981, gäller fortfarande
15 § andra stycket första meningen reglementet (1959:293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den 1 april 1981
gällande lydelse.

6. I andra fall än som avses i 4 och 5 gäller bestämmelserna i den nya
lagen i fråga om återlån och lån till kreditinrättning på grund av återlån som
har beviljats eller sökts före ikraftträdandet.

7. Summan av de medel som enligt 27 § andra stycket första meningen
får överföras till en löntagarfondstyrelses förvaltning skall för år 1984
minskas med ett belopp om 20 miljoner kronor.

8. Bestämmelserna i 28 § skall tillämpas första gången för räkenskapsåret
1984.

9. Vid tillämpningen av 28 § skall de medel som tidigare överförts till
fjärde fondstyrelsens förvaltning beräknas till ett nuvärde för augusti 1983
av 3042 miljoner kronor.

10. Innehar fjärde fondstyrelsen den 1 januari 1984 aktier i något eller
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 §„ får fondstyrelsen även i
fortsättningen inneha högst samma andel av aktierna.

FiU 1983/84:20

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att i lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall
införas en ny paragraf, 19 kap. 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

3 a §

Försäkringen för tilläggspension
finansieras, förutom genom avgifter
som avses i I S. av vinstskatt
enligt lagen <1983:219) om tillfällig
vinstskatt samt vinstdelningsskatt
enligt lagen < 1983:000) om vinstdelningsskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

FiU 1983/84: 20

10 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 och 3 §§ aktiebolagslagen
(1975: 1385)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

2 §

Aktieägares rätt vid bolagsstämma utövas av aktieägaren personligen
eller genom ombud med skriftlig, dagtecknad fullmakt. Fullmakt gäller
högst ett år från utfärdandet.

Aktieägare kan vid bolagsstämma medföra ett biträde.

Innehar i enlighet med reglemen- Om tvä eller flera styrelser i alltet
(1959:293) angående allmänna manna pensionsfonden förvaltar

pensionsfondens förvaltning fjärde aktier i ett visst aktiebolag får varje

fondstyrelsen aktier i visst aktiebo- styrelse för sig utöva rösträtt för de

lag, får efter fondstyrelsens berny n- aktier styrelsen förvaltar. En fond digande

rösträtt för aktieinnehavet styrelse får för högst ett år i sänder

utövas genom ett eller flera ombud, överlåta åt en eller flera fackliga

som föreslagits av facklig organisa- organisationer med medlemmar

lion med medlemmar anställda hos anställda hos bolaget och, om bo bolaget.

laget är moderbolag i en koncern,

hos dess dotterbolag att var för sig
utöva rösträtt för aktier som styrelsen
förvaltar.

3 §

Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en
femtedel av de på stämman företrädda aktierna, om ej annat följer av
bolagsordningen.

Aktieägare får icke själv eller genom ombud rösta i fråga om

1. talan mot honom.

2. hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot
bolaget, eller

3. talan eller befrielse som avses i I och 2 beträffande annan, om
aktieägaren i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare äger motsvarande
tillämpning på ombud för aktieägare.

Om två eller flera styrelser i allmänna
pensionsfonden förvaltar
aktier i ett visst aktiebolag, anses
varje styrelse för sig som aktieägare
vid tillämpning av första och
tredje styckena.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

' Lagen omtryckt 1982:739.

FiU 1983/84:20

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspension

Härigenom föreskrivs att lagen (1979: 648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspension1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Enligt riksdagens beslut föreskrivs,
att procentsatsen för uttag
av tilläggspensionsavgift skall utgöra
12,00 procent för år 1980, 12,25
procent för år 1981, 9,40 procent
för år 1982, 9,60 procent för år 1983
och 9,80 procent för år 1984.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 19X1:700.

FiU 1983/84:20

Sammanfattning av förslaget till löntagarfonder

I propositionen föreslås att fem nya fondstyrelser, benämnda löntagarfondstyrelser,
inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Styrelsernas
uppgift blir att förvalta en del av den allmänna pensionsfondens
medel.

Löntagarfondstyrelserna, var och en bestående av nio ledamöter och
fyra suppleanter, tillsätts av regeringen. Av ledamöterna skall minst fem
företräda löntagarintressen. Styrelsernas sammansättning skall återspegla
en regional förankring. Styrelserna skall vara oberoende av varandra och
var och en ha eget kansli.

Enligt förslaget skall löntagarfondstyrelserna i första hand använda medlen
för köp av aktier i svenska företag. Möjlighet skapas dock för fondstyrelserna
att tillskjuta riskkapital även till ekonomiska föreningar. Fondernas
placeringskapacitet blir av storleksordningen 2 miljarder kronor per år.
När det gäller fondernas placeringspolitik framhålls att förvärven i första
hand bör avse företag med produktionskaraktär. När det gäller de stora,
börsnoterade företagen bör placeringarna huvudsakligen göras i form av
aktieförvärv direkt i dessa företag. Vad gäller kapitalengagemang i de
mindre och medelstora företagen torde det däremot i många fall vara mest
ändamålsenligt att gå via investmentföretag av typ tillväxtföretag, venturecapitalföretag
o. d. Fjärde fondstyrelsens principer för placeringspolitiken
bör kunna tjäna som vägledning.

De fem löntagarfondstyreiserna skall enligt propositionen dela lika på de
medel som inflyter dels från vinstdelning (inkl. den tillfälliga vinstskatten),
dels från en särskild del av tilläggspensionsavgiften. Denna avgift höjs
därför fr. o. m. år 1984 med 0,2 procentenheter. För varje styrelse finns ett
övre tak för medelstilldelningen. Taket är för år 1984 satt till 400 milj. kr.
och justeras sedan upp med 20000 basbelopp, motsvarande f. n. ca 400
milj. kr., varje år fram t. o. m. år 1990.

Löntagarfondstyrelserna skall varje år överföra avkastning på det förvaltade
kapitalet till de pensionsutbetalande fondstyrelserna (första-tredje
styrelserna). Avkastningen skall motsvara 3% real förräntning, vilket
innebär att löntagarfondstyrelserna skall överföra 3 % räknat på det förvaltade
kapitalet sedan detta uppräknats med hänsyn till inflationen.

En löntagarfondstyrelse får inte förvärva aktier i ett börsnoterat aktiebolag
om förvärvet medför att fonden får ett röstinflytande i bolaget som
uppgår till 8% eller mer.

Om de lokala fackliga organisationerna i ett aktiebolag begär det, skall
en löntagarfondstyrelse till organisationerna överföra 50% av rösträtten
för de aktier i bolaget som styrelsen förvaltar.

De tre pensionsutbetalande fondstyrelserna får enligt förslaget i uppgift
att årligen göra en sammanställning av löntagarfondstyrelsernas verksamhet.
Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket åläggs att var för sig
göra en utvärdering.

FiU 1983/84:20

Den föreslagna vinstdelningen är utformad som en särskild skatt och
omfattar aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga
skadeförsäkringsanstalter. Underlaget för vinstdelningsskatten beräknas
för vatje företag för sig och bestäms av taxeringsnämnden i samband med
den årliga inkomsttaxeringen.

Vid beräkningen av underlaget för vinstdelningsskatten tas hänsyn till
inflationen. Avdrag medges för årets inkomstskatt och för avsättning till
investeringsfond men inte för ökning av lagerreserv och liknande reserveringar.

I propositionen föreslås att mindre vinster skall undantas från vinstdelningen.
Vid fastställande av underlaget för vinstdelningen medges därför
ett avdrag (fribelopp) på antingen 6% av företagets lönesumma eller
500000 kr. Företaget får självt välja mellan det fasta och det lönebaserade
fribeloppet. Närstående företag, t. ex. företag som tillhör samma koncern,
betraktas som ett företag vid beräkning av det fasta fribeloppet.

Vinstdelningsskatten utgör 20% av underlaget. Skatten är avdragsgill
vid nästa års inkomsttaxering.

De föreslagna reglerna om löntagarfonderna skall i princip träda i kraft
den 1 januari 1984. Vinstdelningsskatten kommer enligt förslaget att tas ut
fr. o. m. 1985 års taxering eller — såvitt gäller företag med brutna räkenskapsår
- fr. o. m. 1986 års taxering.

Den ekonomiska bakgrunden

I propositionen konstateras att det stabiliseringspolitiska problemet i
dag är mer konfliktfyllt och mer komplicerat än det var under den snabba
tillväxtens epok. Den internationella utvecklingen under det senaste decenniet
kan ses som ett uttryck för en gradvis kapitulation inför den allt
svårare stabiliseringspolitiska uppgiften — och som en ovilja att pröva nya
medel för att lösa upp motsättningarna i politiken.

Denna kapitulation kan schematiskt sägas äga rum i tre steg. I ett första
skede koncentreras politiken mer och mer på att få upp vinsterna och
samtidigt hålla tillbaka lönekostnaderna. I nästa skede uppges ambitionerna
vad gäller arbetslösheten och fördelningen; dessa får bli vad de blir,
när man skall skapa bästa möjliga förutsättningar för låga kostnader och
höga vinster. I det tredje skedet används aktivt en hög arbetslöshet som
medel för att få acceptans för höga vinster och låga löneökningar. Med
några få undantag befinner sig samtliga OECD-länder i olika faser av denna
utveckling.

I propositionen understryks att det är utomordentligt angeläget att undvika
att också Sverige skulle slå in på en utveckling, där den logiska
slutstationen är att arbetslösheten används som ett vapen mot inflationen.
Det skulle skapa en växande arbetslöshet, med all den sociala misär och
det konfrontationsklimat som följer med en sådan. Det skulle slå sönder

FiU 1983/84: 20

hela elen samförståndsanda som tidigare under så många decennier varit en
bidragande orsak till vårt välstånd.

Regeringen inledde det ekonomiska rekonstruktionsarbetet med en rad
åtgärder under hösten 1982 i syfte alt höja kapacitetsutnyttjandet i näringslivet.
Genom devalveringen förbättrades förutsättningarna för avsättningen
av svenska varor och tjänster såväl på export som inom landet i
konkurrens med utländska producenter. Vidare genomfördes ett omfattande
investeringsprogram med tyngdpunkten i energiförsörjning, byggande
och transportväsende, samtidigt som åtgärder sattes in mot arbetslösheten.

Sammantaget utgjorde dessa åtgärder under hösten och vintern 1982/83
det första steget i arbetet med att rekonstruera den svenska ekonomin.

Rekonstruktionsarbetets andru steg, vilket inleddes våren 1983, har
inriktats på att bryta senare års snabba inflation.

Med dessa båda steg jämnas vägen mot det primära målet förde ekonomisk-politiska
ansträngningarna — en varaktig tillväxt av sysselsättning,
produktion och export.

Förutom en tillfredsställande kostnads-och lönsamhetsutveckling måste
ytterligare två förutsättningar vara uppfyllda om en sådan varaktig industriell
tillväxt skall kunna säkerställas:

— Såväl de nödvändiga bördorna och uppoffi ir.garna som de positiva
resultaten av gjorda satsningar måste fördelas rättvist mellan olika medborgargrupper.
Endast en rättvis fördelning kan skapa en anda av delaktighet
och gemensamt ansvar, där hela folkel får visa sitt engagemang i
uppgiften att stärka svenskt näringsliv.

— En varaktig industriell tillväxt förutsätter ett stabilt utbud av riskvilligt
investeringskapital. Huvuddelen av kapitalet bör ha en långsiktig inriktning,
ha ett nationellt ursprung samt riktas mot de produktiva och
utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv.

Löntagarfondernas väsentligaste uppgift i detta sammanhang är att
medverka till att skapa en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt- och
stabiliseringspolitik.

— Löntagarfonderna kan medverka till att minska de fördelningspolitiska
motsättningarna och därmed ge löntagarnas organisationer bättre förutsättningar
att medverka till att bevara en hög lönsamhet i näringslivet.

— Fonderna kan. i första hand genom sin vinstdelning, bidra till att bryta
den onda cirkel som består i att höga vinster alltid tenderar att följas av
kraftig löneglidning, vilket i sin tur leder till högre inflation och försämrad
tillväxtkraft.

— Fondernas inträde på aktiemarknaden kan motverka att en ökad efterfrågan
på riskkapital verkar uppressande på kapitalavkastningskravet,
vilket skulle hämma företagens expansionsförmåga.

— Fonderna innebär att löntagarna ges ett direkt ansvar för riskkapitalets
användning och allokering samtidigt som de får del i framtida vinster

FiU 1983/84:20

och ett ökat inflytande i företagen. Detta bör kunna medverka till en
utveckling som kan överbrygga vissa av de starka motsättningar som i
dag finns mellan kapital och arbete.

Löntagarfonderna och marknadsekonomin

Debatten om löntagarfonder har i stor utsträckning handlat om fondernas
eventuella effekter på den samhällsordning och det ekonomiska system
vi i dag har. Framför allt har därvid under senare tid framförts
uppfattningen att löntagarfonder innebär att marknadsekonomin skulle
komma att successivt ersättas med en planekonomi. I förlängningen har
t. o. m. utmålats farhågor för ett centralstyrt byråkratiserat samhälle som
rent av skulle innebära risker för den politiska demokratin.

I propositionen avvisas de här återgivna synpunkterna.

En angreppslinje i debatten har varit att hävda att löntagarfonderna
skulle komma att utvecklas till den helt dominerande ägargruppen i de
svenska börsföretagen. En annan angreppslinje har varit att utmåla löntagarfondsreformen
som ett hot mot marknadsekonomin.

1 propositionen framhålls att löntagarfonderna kommer, när de nått sin
maximala storlek, att sammanlagt inneha 5-10% i de svenska börsnoterade
företagen. Förvisso bör detta innebära en ägarposition som ger dem
möjlighet att uppfylla en väsentlig roll som delägare i många av de svenska
produktionsföretagen. De skall dock inte kunna dominera över alla övriga
ägare. Detta omöjliggörs också av de instruktioner och genom den medelsram
som de tilldelas. Löntagarfonderna skall ta sitt ansvar och utöva sin
ägarroll i samverkan med andra ägare och ägargrupper.

Vidare understryks i propositionen att det är uppenbart att en ekonomi
som inte inbegriper de grundläggande marknadsekonomiska funktionerna
är oförenlig med en politisk demokrati av vår typ. Inte minst utgör de
östeuropeiska ekonomierna talande bevis för detta.

Löntagarfonderna förutsätter ett marknadssystem. Utan en öppen och
livaktig marknad kan de inte fungera.

I detta sammanhang framhålls i propositionen att det allvarligaste hotet
mot marknadsekonomin är det som finns inbyggt i marknadsekonomins
eget. sätt att fungera, nämligen marknadskrafternas oförmåga att ta sociala
och mänskliga hänsyn. Denna inneboende konflikt har inte minst under
1970-talet kommit klart till uttryck också i vårt samhälle. Det är i detta
perspektiv som man bör bedöma frågan om löntagarfonderna och marknadsekonomin.

I all den utsträckning som löntagarfonderna kan medverka till att minska
de fördelningspolitiska konflikterna kommer den också att stärka marknadssystemets
ställning.

I all den utsträckning de kan motverka maktkoncentrationen och göra
nya grupper delaktiga i de ekonomiska besluten blir effekten densamma.

3 Riksdagen 1983/84. 5 saini. Nr 20

FiU 1983/84:20

I all den utsträckning de kan bredda förståelse för en sund och rationell
kapitalanvändning, öka utbudet och mångfalden på riskkapitalmarknaden
samt motverka spekulation och stärka näringslivets inriktning mot produktion
och sysselsättning kommer utvecklingen mot en till människornas
krav anpassad marknadsekonomi att förstärkas.

Motionerna

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden

beträffande regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder

164 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen avslår proposition
1983/84:50,

204 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ärendets otillfredsställande beredning i regeringskansliet,

219 av Rolf Rämgård m. fl. (c, m, fp) vari hemställs att riksdagen begär
en förutsättningslös grundlig utredning av de konstitutionella frågorna som
löntagarfondsförslaget reser innan proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder
behandlas av riksdagen,

beträffande löntagarfonderna och deras allmänna effekter

34 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen uttalar att kollektiva löntagarfonder är oförenliga med
vår socialt inriktade marknadsekonomi,

204 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:50,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om effekterna av löntagarfonder på sysselsättningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om löntagarfondernas effekter på näringslivets utveckling,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om effekterna av löntagarfonder på ATP-systemet,

213 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
avslå proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder,

214 av Margit Gennser (m) vari hemställs att riksdagen avslår proposition
1983/84:50,

FiU 1983/84:20

218 av Erik Hovhammar m.fl. (m, c, fp) vari hemställs att riksdagen
avslår regeringens proposition 1983/84:50,

223 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att uttala sig för vad som i motionen anförs om fonder som ett medel
att bryta kapitalets maktkoncentration och utveckla demokratin,

2. att godkänna vad som i motionen anförs om samhällsfonder och hos
regeringen hemställa om förslag i enlighet därmed,

3. att godkänna vad som i motionen anförs om lokala fackliga investeringsfonder
och hos regeringen hemställa om förslag i enlighet därmed,

224 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1983/84:50,

beträffande löntagarfondernas regionala effekter och konsekvenser för
den kommunala ekonomin

189 av Ivar Franzén (c) och Rolf Andersson (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar att avslå proposition 1983/84:50,

191 av Sven-Erik Nordin (c) och Martin Olsson (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:50,

204 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad som anförts
om löntagarfondernas effekter på den kommunala ekonomin,

205 av Gösta Andersson (c) och Agne Hansson (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder,

206 av Kerstin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) vari
hemställs att riksdagen avslår proposition 1983/84:50,

207 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:50,

208 av Gunhild Bolander (c) vari hemställs att riksdagen avslår proposition
1983/84:50,

209 av Karl Boo m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå
proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder,

210 av Lennart Brunander (c) och Inger Josefsson (c) vari hemställs att
riksdagen avslår proposition 1983/84:50,

211 av Claes Elmstedt (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå
proposition 1983/84:50,

212 av Arne Fransson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
avslå proposition 1983/84:50,

FiU 1983/84:20

215 av Rune Gustavsson (c) och Stina Gustavsson (c) vari hemställs att
riksdagen avslår regeringens proposition 1983/84:50 angående införande av
ett system med löntagarfonder,

216 av Kerstin Göthberg (c) vari hemställs att riksdagen avslår proposition
1983/84:50,

217 av Ingemar Hallenius m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
avslå proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder,

220 av Tage Sundkvist (c) och Larz Johansson (c) vari hemställs att
riksdagen avslår proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder,

221 av Anders Svärd (c) och Britta Hammarbacken (c) vari hemställs att
riksdagen avslår regeringens förslag beträffande införande av löntagarfonder,

222 av Ulla Tillander m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen avslår proposition
1983/84:50,

beträffande löntagarfonderna och anknytningen till allmänna pensionsfonden 190

av Nic Grönvall (m) vari hemställs att riksdagen avslår regeringens
proposition 1983/84:50,

223 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

4. att beträffande en utvidgning av AP-fondsystemet med ytterligare fem
fonder godkänna vad som därom anförs i motionen, innebärande att dessa
för att förskjuta kraftförhållandena i samhället till de arbetandes fördel
skall

a) användas för att främja samhällsekonomiska målsättningar,

b) användas för att främja regional balans,

c) kunna användas för att stödja löntagarkollektiva företag och nya
samhälleliga industrier, som ett komplement till samhällsfonderna enligt
ovan,

d) användas för att motverka transnationalisering och industriutflyttning,

e) t. v. ges styrelser som utses av riksdagen och som skall ha en majoritet
av löntagarföreträdare,

0 byggas upp oberoende av avtalsrörelserna,

5. att under förutsättning av ett bifall till punkt 4 godkänna förslaget i
proposition 1983/84:50 till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden
med de förändringar däri som föranleds av ett bifall till punkt 4 ovan,

FiU 1983/84: 20

beträffande åtgärder för att underlätta personligt ägande av aktier
m.m.

204 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om skattefondssparandet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om företagsanknutna vinstandelssystem,

5. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till åtgärder för att
underlätta ett personligt ägande av aktier i enlighet med vad som anförts i
motionen,

224 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen återinför skattereduktionen för aktieutdelningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffande av dubbelbeskattningen på aktier,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skattelättnader för
andel-i-vinst-system enligt vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar avskaffa den graderade rösträtten för nya börsaktier
enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen beslutar avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i mindre och medelstora företag enligt vad som anförts i motionen.

I motion 204 (m) framhålls att flera olika förslag till löntagarfonder har
framförts av socialdemokraterna under årens lopp. Deras angivna syften
har skiftat lika snabbt som de tekniska konstruktionerna. Motiven har
bl. a. varit: dämpad lönekostnadsutveckling och stöd för den solidariska
lönepolitiken, jämnare förmögenhetsfördelning och stärkt löntagarinflytande,
förbättrad riskkapitalförsörjning, tryggade pensioner, tryggad sysselsättning
och minskad spekulation. Alla dessa motiv har vid en närmare
granskning visat sig ohållbara.

Det nu aktuella förslaget har samma innebörd som tidigare löntagarfondsförslag.
Företagen skall via en särskild vinstskatt, kombinerad med
löneskatt, finansiera fackligt och politiskt styrda fonders socialisering av
de svenska företagen. Men fonderna innebär inte bara att det ekonomiska
systemet ändras. Genom socialdemokraternas starka inflytande i ledningen
för LO och TCO tillförsäkrar de sig i praktiken ett avgörande inflytande
över näringslivet oavsett den politiska majoriteten.

Det är, sägs det i motionen, ansvarslöst av regeringen att i nuvarande
ekonomiska kris splittra nationen genom löntagarfondsförslaget. Regeringen
åstadkommer inte bara en djup klyfta mellan socialdemokraterna och
det privata näringslivet utan omöjliggör också ett samarbete kring en
ekonomisk politik som skulle kunna föra landet ut ur krisen.

Motionärerna förespråkar som alternativ till löntagarfonder en spridning

FiU 1983/84:20

av aktieägandet på ett sätt som stärker marknadsekonomin. Genom de
framgångsrika aktiesparfondema har aktiesparandet tillförts 380000 nya
aktieägare på bara fem år. Fortsatt utvidgning av detta sparsystem kan öka
aktieägandet ytterligare. Modellen med företagsanknutna vinstandelssystem
förordas som ett sätt att sprida aktieägandet Och öka förståelsen för
näringslivets villkor.

1 motionen kommenteras motiven för införandet av löntagarfonder på
följande sätt:

o Dämpa löneutvecklingen och stödja den solidariska lönepolitiken.

Det finns varken teoretiskt eller empiriskt stöd för att en extra vinstskatt
ger lägre lönekrav vare sig lokalt eller centralt. Det är inte trovärdigt att
medlemmarna i de fackliga organisationerna skulle vara beredda att sänka
sina löneanspråk för att facket och politikerna skall få disponera över
fondmedel för aktieköp.

Vad gäller löntagarfondernas påstådda stöd för den solidariska lönepolitiken
faller även detta argument i och med att vinstskatten inte påverkar
löneglidningen.

o Bidra till jämnare förmögenhetsfördelning.

Kollektiva löntagarfonder sprider inget ägande och bygger inte upp
någon förmögenhet hos enskilda löntagare. I stället centraliseras ägandet
till anonyma institutioner, som styrs av fackliga ombudsmän och politiker.

o Stärka löntagarinflytandet.

Löntagarfondsförslaget handlar inte om att den enskilde löntagaren skall
få ett bättre inflytande i företagen utan om att fackliga ombudsmän och
politiker får mer makt över näringslivet.

Fondförslaget innebär att facket även blir arbetsgivare. Därmed skapas
en omöjlig dubbelroll som endast har sin motsvarighet i de östeuropeiska
staterna.

O Förbättra kapitalförsörjningen.

Löntagarfondsförespråkarna har heller inte kunnat peka på ett enda
lönsamt projekt som omöjliggjorts på grund av brist på pengar. Löntagarfonderna
innebär inte någon ökning av riskkapitalsparandet, eftersom fonderna
huvudsakligen skall finansieras genom beskattning av företagens
riskkapital.

o Stärka ATP-systemet.

ATP-systemet är ett fördelningssystem. Ett års pensioner skall i princip
täckas av samma års pensionsavgifter. Även om så inte sker, betalas
pensionerna alltid ut enligt det fastställda systemet. Pensionerna är inte
beroende av avkastningen från AP- fonden. Genomförs löntagarfondsför -

FiU 1983/84:20

slaget urholkas i själva verket ATP-systemet genom de negativa konsekvenser
som följer av förslaget vad gäller den ekonomiska utvecklingen.
Löntagarfonderna kommer att bidra med maximalt 0,14% av dagens avgiftsunderlag.

o Trygga sysselsättningen.

Tryggad sysselsättning baseras på företagens möjligheter och vilja att
ständigt skapa och utveckla produkter och marknader. En ökad beskattning
av näringslivet kommer att minska företagens vilja och förmåga att
öka produktion och sysselsättning.

o Motverka spekulation.

Det finns inte någon anledning att tro att löntagarfonderna i mindre
utsträckning än andra börsaktörer kommer att göra så kallade börsklipp.
För att kunna uppnå 3% realavkastning på riskkapitalet är löntagarfonderna
tvingade att köpa och sälja aktier för att erhålla största möjliga vinst.
Att fonderna skall motverka spekulation är ett skenargument som endast
syftar till att dra fördel av den debatt om stora aktieaffärer som pågått
under senare tid.

Vad gäller handläggningen av löntagarfondsförslaget anförs i motionen
att regeringens förslag om kollektiva löntagarfonder inte beretts på ett
godtagbart sätt. Bristerna i handläggningen är desto mer anmärkningsvärda
som den åsyftade förändringen är av djupgående karaktär. Frågan gäller
om Sverige skall byta ekonomiskt — och därmed i förlängningen även
politiskt — system. Utformningen av förslaget har inte penetrerats i detalj,
och dess följder har inte tillräckligt analyserats. Propositionen har utformats
utan rimligt hänsynstagande till remissinstansernas synpunkter. Denna
grundläggande kritik mot regeringens förfaringssätt bör enligt motionärerna
riksdagen ge regeringen till känna.

I motionen understryks slutligen att moderata samlingspartiet alltid har
och alltid kommer att bekämpa alla socialiseringsförslag av det slag som
löntagarfonder är ett exempel på. Om fonderna skulle genomföras, kommer
partiet därför att arbeta för deras avskaffande.

I motion 213 (c) anförs att ett av de mest karakteristiska dragen i hela den
nu drygt 10-åriga löntagarfondsdebatten har varit att argumenten för fonder
har skiftat allteftersom vad som för tillfället varit mest aktuellt i den
ekonomisk-politiska debatten. Detta tyder antingen på att det inte finns
några bärande argument för fonderna, eller att det avgörande argumentet
är sådant att man av politiska skäl anser det nödvändigt att omge det med
diverse rökridåer.

Utan tvekan skulle maktkoncentration till fackföreningsrörelsen, som

FiU 1983/84:20

löntagarfonderna successivt kommer att leda till, påtagligt förändra vårt
ekonomiska system i centralistisk, kollektivistisk och socialistisk riktning.
LO har redan den helt dominerande fackliga makten i Sverige. I motionen
framhålls att skulle också makten över företagen koncentreras till samma
maktcentrum reser sig obönhörligt ett antal allvarliga frågor:

- Hur går det med konkurrensen i näringslivet om ägarkontrollen av de
flesta storföretagen ligger i ett och samma maktcentrum?

- Får vi ett producentstyrt i stället för konsumentstyrt ekonomiskt system? -

Kommer nya företag att tillåtas konkurrera om det hotar de fackföreningskontrollerade
storföretagen?

- Vem vågar kritisera den helt dominerande ägaren av näringslivet, om
denne samtidigt är fackföreningsorganisation?

- Kan en av folkmajoriteten vald regering föra en ekonomisk politik som
inte godkänts av landets dominerande både arbetsgivare och fackförening? Olika

utredningar har enligt motionärerna visat att med en målmedveten
politik när det gäller aktieköp kan löntagarfonderna redan år 1990 ha tagit
över centrala delar av svenskt näringsliv. Om övertagande definieras som
ett ägande av minst 49% eller minst lika mycket som de i dag fem största
ägarna har tillsammans kan flera av Sveriges stora företag år 1990 vara
löntagarfondstyrda. Om fonderna nöjer sig med att försöka bli största
delägare kan man år 1990 ha hunnit uppnå detta i 75 börsföretag med
tillsammans över 700000 anställda.

Centerpartiet har emellertid sedan länge påtalat behovet av en minskad
maktkoncentration inom näringslivet och har anvisat flera vägar för detta,
t. ex.

- Satsning på de mindre företagen.

- Förbättrade förutsättningar för kooperativt ägande.

- Aktiesparfonderna som snart gett en halv miljon nya aktieägare här i
landet.

- Företagsanknuten individuell vinstdelning som länge funnits t. ex. på
Åkermans i Eslöv och numera också finns bl. a. på Volvo och i Handelsbanken.

- De i mitten av 1970-talet antagna arbetsrättsliga lagarna som styrelserepresentation
och MBL.

- Inrättande av privata investeringskonton.

Effekterna på sysselsättning, kapitaltillförsel, inflation och löner samt på
ATP-systemet av att införa löntagarfonder kommenteras i motionen på
följande sätt.

"Trygga jobben" har varit ett av slagorden för fonder. Men erfarenheten
visar att företag styrda av fackföreningsledare och politiker haft svårare att
klara konkurrensen i näringslivet. I värsta fall kan fonderna bli ett system
för att slussa pengar från framgångsrika företag med expansionsmöjlighe -

FiU 1983/84:20

ter till kroniska förlustföretag där sysselsättningen i längden aldrig kan
bevaras.

Ett argument som lyftes fram mycket under åren 1978-1980 var att
fonderna skulle tillföra näringslivet riskvilligt kapital. Sedan aktiesparfonderna
inrättats och åren 1981 — 1982 blivit en succé som varje år tillfört
börsen ca 2 miljarder kronor i friska pengar har det argumentet förts mer i
bakgrunden. För övrigt har löntagarfondsförespråkarna inte kunnat peka
på ett enda lönsamt projekt som omöjliggjorts på grund av brist på pengar.

Det för dagen populäraste argumentet för löntagarfonder är. sägs det
vidare i motionen, att det skulle medverka till att hålla pris- och löneutvecklingen
i schack. Men samma dag som löntagarfondspropositionen
lades på riksdagens bord presenterade LO lönekrav för 1984 på 79? vilket
tillsammans med överhäng och löneglidning lär leda till en lönekostnadsökning
nästa år på 10- 11 %.

Ett relativt nytt argument är att löntagarfonderna skall trygga ATP-pensionerna.
Någon reell förstärkning av AP-fondernas förmåga att betala ut
pensioner kommer emellertid löntagarfonderna inte att få. Det föreslagna
avkastningskravet (3% realt) kommer bara att tillföra fonderna ca 5 miljarder
kronor fram till år 1990 samtidigt som pensionsutbetalningarna är
nästan 400 miljarder kronor. Däremot kan fonderna undergräva pensionsbetalningsförmågan
genom att de leder till en förstelning av det svenska
näringslivet i stort.

Centerpartiet kritiserar starkt regeringens handläggning av löntagarfondsfrågan.
Trots att bl. a. statsministern flera gånger upprepat vikten av
en bred förankring för löntagarfondsförslaget har såväl utredningarna som
remissförfarandet blivit rena hastverk. Lagrådet har ställt "sig kritiskt till
att en fråga av så stor principiell betydelse och med så kontroversiella
inslag beretts på sätt som skett."

Även konstitutionella frågor tas upp i motionen. En av dem gäller om
fondförslaget står i överensstämmelse med konstitutionens regler om expropriation
(RF 2:18). Förslaget innebär ju att medel tvångsvis överförs
från privata företag till löntagarfonder, medel som dessa fonder sedan skall
använda för inköp av aktier delvis i samma företag. Detta medför i realiteten
att företagen tvingas finansiera sin egen socialisering. Enligt motionärernas
uppfattning finns det därför skäl för riksdagens konstitutionsutskott
att noga överväga fondförslaget ur konstitutionell synvinkel.

I motion 224 (fp) anförs inledningsvis att fondförslaget betyder en socialisering
och kollektivisering av ägandet och en förändring av vårt ekonomiska
system. Detta är enligt motionärerna logiskt för socialdemokraterna,
men naturligtvis helt oacceptabelt för folkpartiet, som bygger sin
politik på marknadsekonomi, mångfald och privat ägande. Folkpartiet
säger därför nej till förslaget att införa kollektiva löntagarfonder.

1 motionen framhålls emellertid att folkpartiet sedan länge har verkat för

FiU 1983/84:20

att sprida makt och ägande i näringslivet. Den marknadsekonomi som
partiet vill slå vakt om skulle fungera bättre om konkurrensen blev större
och ägandet mera spritt. Därför föreslås bl. a. att stimulanser för enskilt
aktiesparande återinförs liksom stimulanser för andel-i-vinst-system, dvs.
individuella andelar för de anställda i det egna företaget. Den graderade
rösträtten på nya börsaktier bör även avskaffas.

Vad gäller kritiken av angivna motiv för kollektiva löntagarfonder har,
sägs det i motionen, LO och socialdemokraterna under de senaste tio åren
fört fram en rad olika argument för de olika förslagen till kollektiva löntagarfonder.

En bättre kapitalförsörjning var länge det som starkast betonades av
fondanhängarna. Fonderna skulle tillföra näringslivet riskvilligt kapital för
att säkerställa den nödvändiga investeringsökningen i samhället.

I motionen sägs emellertid att detta problem har kunnat lösas utan några
kollektiva fonder och allt vad dessa skulle föra med sig i fråga om grundläggande
systemförändringar i ekonomin. De icke-socialistiska regeringarna
introducerade det s.k. skattesparandet. Även åtgärder vidtogs, exempelvis
lindringen av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar. Båda här
nämnda faktorer har starkt bidragit tili att den svenska börsen har böljat
fungera som den skall igen.

Det ligger också i sakens natur att kapitalbildningen inte skulle förbättras
med löntagarfonderna. Dessa skall ju framför allt finansieras med
vinstmedel från företagen, pengar som annars skulle kunna användas till
framtidssatsningar eller sparas tills tiderna blir sämre.

De i propositionen angivna stabiliseringspolitiska motiven är att löntagarfonderna
skall utgöra ett stöd för den solidariska lönepolitiken och
bidra till löneåterhållsamhet. Genom att dra ner på vinsterna skulle löneglidningen
hållas tillbaka.

Denna tanke är enligt motionärerna emellertid fel. Det finns inte några
belägg för att det finns något klart samband mellan vinster och löneglidning.
Tvärtom har olika studier, både empiriska och teoretiska, visat att
det inte finns ett sådant samband.

När det gäller argumentet att åstadkomma en jämnare förmögenhetsfördelning
konstaterar motionärerna att aktieförmögenheterna utgör en
mycket liten del av hushållens samlade förmögenheter — i storleksordningen
en tjugondel. Den helt dominerande delen av hushållens förmögenheter
ligger i egna hem och varaktiga konsumtionsvaror, t. ex. bilar. Även om
man anser att förmögenhetsfördelningen är orättvis är det därför irrelevant
att gripa sig an just aktiefördelningen.

I ett mera begränsat perspektiv kan dock hävdas att aktieägandet är
snett fördelat. En mycket liten del av antalet hushåll äger en mycket stor
del av aktiestocken. De kollektiva löntagarfonderna skulle emellertid inte,
menar motionärerna, medföra någon spridning av aktieägandet till fler
hushåll, utan tvärtom ge en ytterligare koncentration av aktieägandet till

FiU 1983/84:20

institutioner. Om fem fonder köper aktier av hundratusentals enskilda
människor ökar ägarkoncentrationen i stället för att minska.

Motivet att stödja ATP-systemet har tillkommit sent och kan enligt
motionen snabbt avfärdas. Riksförsäkringsverket har i sitt remissvar om
delar av löntagarfondsförslaget gjort beräkningar över det bidrag till pensionsutbetalningarna
som löntagarfonderna skulle komma att ge. Löntagarfondernas
tillskott till pensionsutbetalningarna blir under gynnsamma
förutsättningar (3% avkastning realt) knappt 0,5 miljarder kronor per år
vilket motsvarar mindre än 1 % av de totala utbetalningarna.

Regeringens beredning av fondförslaget tas även upp i motionen. För att
vara ett så stort ingrepp i det svenska ekonomiska systemet med innebörd
att man inför helt nya rättssubjekt och helt nya skatteformer, är det,
framhåller motionärerna, mycket förvånansvärt att de konstitutionella
aspekterna inte har diskuterats mera ingående.

Folkpartiet finner det anmärkningsvärt att lagrådet i sitt yttrande till
regeringen accepterat att göra överväganden om förslagets grundlagsenlighet
med så stor tidspress. Ett mera djupgående grundlagsresonemang
kring löntagarfondernas grundläggande idé. nämligen att tvinga företagen
att tillhandahålla medel för vilka de sedan skall bli uppköpta, hade förtjänat
ett större utrymme i lagrådets yttrande. Folkpartiet är även kritiskt mot
lagrådets resonemang kring frågan huruvida förslaget strider mot Sveriges
internationella åtaganden.

Det är därför, framhåller motionärerna, ett minimikrav att riksdagen,
innan en knapp majoritet driver igenom ett materiellt beslut, får ta del av
en grundlig genomgång av de konstitutionella aspekterna i detta ärende.

Slutligen framhålls i motionen att folkpartiet tidigare har föreslagit att de
tre icke-socialistiska partierna bildar en gemensam arbetsgrupp som förbereder
avvecklingen av löntagarfonderna vid en ändrad majoritet i riksdagen.
Förslag om avveckling av fonderna kommer därefter att snarast
presenteras för riksdagen.

I motion 223 (vpk) anförs att när ett förslag om löntagarfonder nu läggs
fram, måste man se det i ljuset av den allmänna samhälleliga situationen.

Kapitalismens kris har starkt påverkat förhållandet mellan samhällsklasserna
i Sverige. Sedan en följd av år har Sverige ett växande skikt av
arbetslösa och undersysselsatta. Reallönerna har fortlöpande sjunkit, samtidigt
som förmögenhetsbildningen i ett fåtals händer starkt ökat.

Arbetarrörelsen borde arbeta för ett fondsystem som kan vara ett redskap
för en samhällelig förändring, vägledd av jämlikhetens och demokratins
idéer. Men socialdemokratins ledning tenderar att se fonderna utifrån
systembevarande idéer, vilka döljer klasskonfliktens verkliga natur. Med
en sådan utgångspunkt kan fonderna bli ett medel att ytterligare underordna
de breda löntagarskikten systemets hårdnande krav, storföretagens
ledarfilosofier och styrmetoder samt en borgerligt inspirerad krispolitik.

FiU 1983/84:20

Förändringen av socialdemokratins argumentation för löntagarfonder
har gått mycket långt, när fonddebatten utmynnat i regeringsförslag. I
proposition 50 har fondfrågans maktaspekt, att låta de anställda ”vara med
och bestämma”, reducerats till en ”delaktighet i förmögenhetstillväxten”
som ersättning för fortsatta reallönesänkningar.

I motionen konstateras att de förhoppningar som en gång skapats bland
de arbetande, att löntagarfonder skall minska maktkoncentrationen och ge
de arbetande ökad makt i samhället, att de skall bli ett effektivt medel i
kampen mot arbetslösheten, att de skall bli ett viktigt medel för ekonomisk
demokrati och ge möjligheter till ökad samhällelig styrning av den ekonomiska
utvecklingen, kommer icke att uppfyllas av detta förslag. De fem
nya AP-fonderna föreslås få en uppbyggnad och en funktion som i huvudsak
överensstämmer med den fjärde AP-fondens, som vare sig inneburit
ökad makt för de anställda eller att arbetslöshetens utveckling påverkats.

De föreslagna AP-fonderna kommer inte heller att spela någon påvisbar
roll för den ekonomiska aktiviteten. Företagens problem är nu inte brist på
kapital eller likvida tillgångar.

Vidare kommer enligt motionärerna de föreslagna fondernas fördelningspolitiska
verkan långt ifrån entydigt att bli till de arbetandes fördel.
Visserligen bestämmer fonderna över var tillgångarna skall investeras,
men när de investerats i ett företags aktier utgör de ju en tillgång för detta
företag. Om dessutom fonderna blir ett argument i avtalsrörelserna och
negativt kommer att påverka löneutvecklingen, kan fonderna komma att
stärka kapitalets position på de arbetandes bekostnad.

Bl. a. följande krav måste enligt motionen ställas på en fondkonstruktion.
Fondernas pengar måste satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler
och överväganden. Detta innebär att fonderna bl. a. måste ha inte bara en
regional förankring i sin sammansättning, utan att de skall ha ett uttryckligt
uppdrag att främja näringslivet inom varje region.

Fondernas medel måste också kunna användas för att stödja löntagarkollektiva
företag och nya samhälleliga industrier.

Fondernas inflytande måste utnyttjas för att motverka transnationalisering
och industriutflyttning.

Fonderna måste också betraktas som oberoende av den löne-och fördelningspolitik
som förs. Detta innebär att synen på fonderna som ett medel
för att åstadkomma att de arbetande accepterar en återhållsam lönepolitik
tillbakavisas. De bidrag som företagen får betala till fonderna skall inte
avräknas i avtalsrörelserna.

Tills frågan om hur fondstyrelserna skall väljas är utredd bör fondernas
styrelser utses av riksdagen. Majoriteten bör dock ha förankring hos
löntagarna.

En utgångspunkt för hur ett fondsystem skall utformas måste vara att
fonderna inte ensamma kan dominera försöken att skapa en motpol till den
kapitalistiska maktstrukturen. Även storbankerna måste överföras i sam -

Fil) 1983/84:20

hällelig ägo. Det är också nödvändigt att nationalisera stiftelser och investmentbolag.
Fonderna måste också kombineras med en skatte- och fördelningspolitik,
som angriper de oförtjänta och spekulativa värde- och förmögenhetsökningarna,
och som stärker sådana offentliga verksamheter, vilka
har betydelse för de breda folklagrens levnadsförhållanden.

Mot denna bakgrund föreslår vänsterpartiet kommunisterna ett system
av samhällsfonder kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder.

Finansieringskällorna för fonderna skall vara sådana skatter och avgifter,
vilka överför delar av den orättfärdiga förmögenhetsbildningen från
privata och till stor del improduktiva verksamheter till produktiva och
socialt nyttiga sådana under de lönarbetandes kontroll.

Samhällsfonderna skall i första hand inriktas på att genomföra ett långsiktigt
program för nyindustrialisering i nationell skala.

Fonderna skall inte kopplas till någon löne- och inkomstpolitik, vars
syfte är att hålla nere eller sänka reallönerna ytterligare till förmån för de
privata vinsterna. Fonderna skall överflytta resurser från storkapitalet till
de lönarbetande, inte tvärtom.

Fondernas investeringar skall medverka till genomförandet av en de
arbetandes självständiga teknologipolitik. De skall, med andra ord, främja
sådana tekniska lösningar som gynnar en humanistisk syn på människan
och arbetet.

Fonderna skall ingå i en politik, som syftar till att upphäva skillnaderna
mellan landets olika regioner och som bryter den koloniala karaktär ekonomin
fått i de s. k. skogslänen. Fonderna skall också kunna sättas in för att
rehabilitera och utveckla krisdrabbade industrier samt i förekommande fall
investera i nya på orter, där de gamla industrierna faller.

Fonderna skall byggas upp med en central fond - främst avsedd för
större, övergripande satsningar på nationell nivå - och 24 länsfonder.
Lokala fackliga investeringsfonder förutsätts få disponera medel ur länsfonderna.

Fondsystemet enligt av motionärerna skisserad modell förutsätts på alla
nivåer styras av representanter som är demokratiskt valda och som har
redovisningsskyldighet inför dem som valt dem.

FiU 1983/84:20

Utskottet

1. Regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder

Löntagarfondsfrågan har varit föremål för omfattande utredningar och
debatt under det senaste decenniet. Såväl arbetstagar- som näringslivsorganisationer
har gjort utredningar och utarbetat egna förslag till fondsystem.
Organisationerna liksom de politiska partierna har på olika sätt - i
flertalet fall i organisationernas beslutande församlingar — tagit ställning
till de frågor som löntagarfonderna aktualiserar. Även en statlig löntagarfondsutredning
har arbetat under flera år. Man kunde emellertid inte enas
om något förslag. Det torde finnas få frågor där medborgarna, organisationerna
och de politiska partierna haft så stora möjligheter att analysera,
debattera och ta ställning som just löntagarfondsfrågan. Utskottet har
därför mycket liten förståelse för den kritik som riktats mot regeringen för
att man drivit frågan med alltför stor skyndsamhet.

Man kan möjligen hävda att debatten fortgått för länge utan att det
funnits ett konkret förslag att ta ställning till. Detta kan ha bidragit till att
man i många fall tagit ställning i frågan utan att riktigt veta vilket förslag,
vilken utformning av ett löntagarfondsystem man tagit ställning till. Detta
medförde måhända att när förslag förelåg på försommaren 1983 var opinionerna
i stor utsträckning redan låsta. Det var inte längre möjligt att få
till stånd en fri och saklig debatt grundad på det framlagda förslaget.
Debatten kom mer att kretsa kring andra frågor än själva förslaget.

Utskottet beklagar att utvecklingen gått därhän att en nyanserad och
saklig debatt kring det nu framlagda förslaget inte har kunnat föras. I det
mycket svåra ekonomiska läge som landet sedan några år tillbaka befinner
sig behövs samarbete mellan olika intressen och en gemensam satsning på
de möjligheter vi har. Den besvärliga ekonomiska situationen kräver genomgripande
åtgärder och en stark vilja att försöka klara landet ur krisen.

Samtidigt som utskottet beklagar att debattklimatet utvecklats på det
sätt som skett, gör utskottet bedömningen att en längre remisstid, bättre
tid för remissbedömning inom regeringskansliet eller längre lid för behandling
av regeringsförslaget i lagrådet eller i riksdagen inte skulle ha medfört
någon förändring härvidlag. Denna bedömning styrks av den attityd flera
näringslivsorganisationer visat vid de överläggningar regeringen inbjöd till
under hösten.

FiU 1983/84:20

departementspromemorior och den korta remisstiden har, anser man vidare,
inte gett berörda instanser de möjligheter man kan kräva för att
bedöma den föreslagna förändringens innebörd. Propositionen har utformats
utan rimligt hänsynstagande till remissinstansernas synpunkter. Denna
grundläggande kritik mot regeringens förfaringssätt bör enligt moderata
samlingspartiet ges regeringen till känna.

Att utredningsarbetet under senare delen av år 1982 och under år 1983 av
praktiska skäl bedrevs i tre skilda arbetsgrupper och remissbehandlades i
olika delar torde ha betytt mycket litet för remissinstansernas ställningstagande.
Vid remissbehandlingen förelåg fullständiga och i detalj utformade
lagförslag. Det framgår också av flera remissvar, bl. a. från LO och SAF,
att man tagit ställning till förslaget till löntagarfonder som helhet.

Beträffande remisstidens längd, tre—fyra månader, vill utskottet anföra
följande. Regeringen ser förslaget till löntagarfonder som en nödvändig del
av en politik för att återföra Sveriges ekonomi till en balans som präglas av
rättvisa och stabilitet. Arbetet att föra Sverige ur den ekonomiska krisen
kommer enligt regeringen att ta större delen av 1980-talet i anspråk, och
det är därför angeläget att de åtgärder som krävs vidtas så snart som
möjligt. Förslaget till löntagarfonder är av sådan karaktär att det endast
kan genomföras i samband med ett årsskifte. En ytterligare förlängning av
remisstiden, propositionsarbetet eller riksdagsarbetet skulle därför oundvikligen
leda till att åtgärderna inte skulle kunna träda i kraft förrän under
år 1985. Utskottet kommer längre fram i detta betänkande att redovisa sitt
ställningstagande till själva förslaget till löntagarfonder men delar regeringens
uppfattning att de åtgärder som måste vidtas för att föra Sveriges
ekonomi mot balans bör genomföras så snart som möjligt. Utskottet finnér
det därför naturligt att arbetet bedrivits i den ordning sorn skett.

Utskottet avstyrker motion 204 (m) yrkande 2.

Det påstås i några motioner att förslaget till löntagarfonder arbetats fram
på ett sätt som inneburit att vissa konstitutionella aspekter åsidosatts.

1 motion 164 av Allan Ekström (m) anförs att löntagarfondsförslaget i
korthet innebär att medel tvångsvis överförs från våra svenska företag till
löntagarfondstyrelser, medel som dessa fondstyrelser därefter skall använda
för inköp av aktier i samma företag. Företagen tvingas alltså att finansiera
sin egen socialisering. Fonderna ställs således enligt motionären under
facklig hegemoni och kan med sina företagsförvärv föra en egen regionalpolitik,
industripolitik eller arbetsmarknadspolitik helt vid sidan av regering
och riksdag. Fonderna blir på så sätt en stat i staten eftersom de icke
blir beroende av särskilda budgetbeslut från riksdagens sida. Offentlig
makt kommer därmed att kunna utövas korporativt i Sverige i strid med
grundsatsen om en effektiv parlamentarisk kontroll, anför motionären.

Det är i varje fall icke visat, anser motionären, att propositionen står i

FiU 1983/84:20

överensstämmelse med vår konstitution, tolkad med ledning av Europakonventionen.
Någon bedömning av förslagets förenlighet med folkrättens
grundsatser har för övrigt icke företagits av lagrådet. Redan av denna
anledning bör förslaget avvisas, anser motionären.

1 motionen anförs vidare att löntagarfondstyrelserna, liksom övriga
fondstyrelser, ingår i den statliga förvaltningsorganisationen. Behörighetsreglerna
i 11 kap. 9§ regeringsformen gäller i och med detta, innebärande
att endast svensk medborgare får inneha uppdrag såsom styrelseledamot.
Propositionen upptar i lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
emellertid icke någon motsvarande inskränkning för utlänning. Propositionen
är därmed enligt motionären icke heller här förenlig med regeringsformen.

I motion 219 av Rolf Rämgård m.fl. (fp, m, c) anförs med samma
argumentation som i motion 164 att förslaget om löntagarfonder har utretts
på ett hastigt och splittrat sätt. Förslaget har långtgående principiella
konsekvenser för landets ekonomi och konstitutionella förhållanden. Förslaget
innebär i korthet att medel tvångsvis överförs från våra svenska
företag till statsägda löntagarfonder, medel som dessa fonder därefter skall
använda för inköp av aktier i olika bolag. Sett i ett större sammanhang
tvingas företagen att finansiera sin egen socialisering.

Motionärerna anför vidare att nationaliseringar i Västeuropa brukar
betraktas som expropriation och ske under rättslig kontroll. Ingenting av
detta återfinns i den svenska modellen för socialisering av företagen.
Fonderna ställs under facklig hegemoni och kan föra en egen regionalpolitik,
industripolitik eller arbetsmarknadspolitik med de företag de övertar.
Fonderna blir på så sätt en stat i staten. Offentlig makt kommer därmed att
kunna utövas korporativt i Sverige i strid med tankarna bakom regeringsformen.

Vidare anförs i motionen att någon konstitutionell beredning över huvud
taget inte har skett av löntagarfondsproblematiken i Sverige. Med tanke på
frågans ekonomiska räckvidd och utomordentligt vittgående konstitutionella
konsekvenser måste från riksdagens sida krävas att en inträngande
analys kommer till stånd. Motionärerna begär därför en förutsättningslös,
grundlig utredning av de konstitutionella frågor som löntagarfondsförslaget
reser innan förslaget behandlas av riksdagen.

Den del av yrkandet som innebär att en utredning skall företas innan
propositionen behandlas av riksdagen vill utskottet avstyrka. Enligt regeringsformen
(RF 4:3) skall ärende som väcks av regeringen före avgörandet
beredas av utskott (beredningstvånget).Enligt riksdagsordningen skall
proposition hänvisas till utskott för beredning (RO 4:1). Utskottet har att
avge betänkande i det ärende som hänvisats till utskottet (behandlingstvånget
RO 4:8). Efter det att utskottets betänkande bordlagts vid två
sammanträden i kammaren skall ärendet avgöras (RO 5:1). Det är således

FiU 1983/84:20

enligt riksdagsordningen inte möjligt för riksdagen att besluta att visst
ärende inte får behandlas förrän efter det att vissa av motionärerna uppställda
villkor uppfyllts. Genom särskilt beslut kan riksdagen uppskjuta
behandlingen av ett ärende till närmast följande lagtima riksmöte (RO
5:10). Något sådant yrkande har emellertid inte framförts.

Beträffande frågan om en förutsättningslös, grundlig utredning av de
konstitutionella frågor förslaget till löntagarfonder reser vill utskottet redovisa
vad lagrådet anfört i detta hänseende.

Medlen tas ut av företagen genom statliga skatter fastställda i den
ordning regeringsformen föreskriver, dvs. genom lag; även tilläggspensionsavgifterna
torde få anses vara skatter. Skatterna är specialdestinerade
till den allmänna pensionsfonden. Regeringsformen innehåller inga bestämmelser
om begränsning av de ändamål för vilka statlig skatt får tas ut.
Om användningen av statens medel bestämmer riksdagen, och huvudregeln
är att detta sker genom budgetreglering. Enligt lagrådet föreligger inte
något hinder att statens medel ställs till förfogande för organ, i vilka en viss
grupp av medborgare har tillförsäkrats ett avgörande inflytande. Enligt
lagrådets mening kan sålunda någon erinran mot det föreslagna löntagarfondsystemet
inte göras från grundlagsenlig synpunkt. Likaså finnér lagrådet
att förslaget inte strider mot våra internationella åtaganden. Kravet att
ett ingripande måste ha sin grund i ”det allmännas intresse” får anses
uppfyllt i och med att medlen tillfaller den allmänna pensionsfonden och
förvaltas av offentligrättsligt reglerade organ. Det förhållandet att lagförslagen
även har andra syften, såsom att stärka löntagarinflytandet i näringslivet,
synes inte böra leda till en annan bedömning, anför lagrådet.

Konstitutionsutskottet delar i sitt yttrande till finansutskottet (KU
1983/84:2 y) lagrådets uppfattning att förslaget inte strider mot våra internationella
åtaganden och att någon erinran inte kan göras från grundlagsenlig
synpunkt.

Finansutskottet vill med anledning av motionerna 164 och 219 därutöver
anföra följande.

I motionerna hävdas att företagen får finansiera sin egen socialisering
och att förslaget i propositionen innebär en expropriation utan att kompensation
lämnas av statskassan.

Löntagarfondstyrelserna finansieras både av vinstdelningsskatt och en
höjning av tilläggspensionsavgiften. De köp av aktier som löntagarfondstyrelserna
skall få göra är av samma slag som fjärde fondstyrelsen gjort i
närmare tio år. Köpen sker alltså på aktiemarknaden. Det finns inte något
tvång att sälja aktier eller att emittera aktier till fjärde fondstyrelsen eller
löntagarfondstyrelserna. Att använda ordet expropriation, som innebär en
tvångsvis överföring av egendom, är således oriktigt.

Beträffande påståendena att förslaget står i strid med internationella
åtaganden finner utskottet ingen anledning att ifrågasätta de klarlägganden
4 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84:20

och konstateranden som lagrådet och konstitutionsutskottet gör. Lagrådet
ger inte någon som helst anledning förmoda, vilket motionärerna påstår,
att en längre beredningstid skulle kunnat innebära att lagrådet skulle gjort
en annorlunda bedömning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 219 och 164 i här berörd
del.

Till frågan om utländska medborgares deltagande i löntagarfondstyrelserna
återkommer utskottet längre fram.

2. Bakgrund och allmänna överväganden

Den internationella ekonomiska situationen har under slutet av 1960-talet
och 1970-talet försämrats i flera avseenden. Arbetslösheten för OECDländerna
steg från ett genomsnitt på ca 3% till en nivå som i dag ligger på
drygt 11 %. Tillväxttakten i produktionen och den internationella handeln
har under senare delen av 1970- talet och böljan av 1980-talet minskat
markant. För många länder inom OECD och då främst de mindre länderna
med ett starkt exportberoende har denna period inneburit stora underskott
i bytesbalansen, lågt kapacitetsutnyttjande och i flera fall stora underskott
i statsfinanserna.

Den industrialiserade världen är i dag inne i en konjunkturuppgång, men
detta har för Europa endast inneburit en relativt svag produktionsökning
med fortsatt stor arbetslöshet. En stor osäkerhet råder alltjämt angående
stabiliteten i uppgången. Att under dessa yttre förutsättningar i ett litet
land med stor utrikeshandelsandel åter nå balans i ekonomin ställer stora
krav på utformningen av stabiliseringspolitiken.

En återställd balans i den svenska ekonomin förutsätter en betydande
tillväxt i industrisektorn och en hög vinstnivå i företagen. Härtill kommer
att kraven på höjd lönsamhet i industrin har förstärkts av att sparandeunderskott
och inflation har höjt lönsamheten i finansiella placeringar. För att
investeringarnas andel av produktionen skall öka måste tillväxten i konsumtionen
hållas tillbaka. Utskottet måste därför konstatera att stabiliseringspolitiken
står inför väsentligt mer komplicerade och konfliktfyllda
uppgifter än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Detta betyder att den
traditionella konjunkturpolitiska medelsarsenalen måste byggas ut med
nya medel. Kraven på stabiliseringspolitiken blir främst att förena en
stigande vinstnivå, som bildar utgångspunkten för en successiv höjning av
investeringsnivån, med en rättvis fördelning av produktionsresultatet, en
lugn pris- och kostnadsutveckling och en låg arbetslöshet.

Det ekonomiska rekonstruktionsarbetet inleddes hösten 1982 med devalveringen
och med det av riksdagen beslutade investeringsprogrammet
som omfattade energi-, byggnads- och transportsektorn. Riktlinjerna för
den fortsatta ekonomiska politiken slogs fast av riksdagen i början av mars

FiU 1983/84:20

1983. 1 enlighet härmed vidtogs flera åtgärder som syftar till att bryta
senare års alltför höga inflation. Ytterligare åtgärder med denna inriktning
är emellertid nödvändiga för att nå de primära målen — en varaktig tillväxt
av sysselsättning, produktion och export.

Två förutsättningar måste enligt utskottet vara uppfyllda för att en
varaktig industriell tillväxt skall kunna säkerställas. Den ena är att såväl
bördorna och uppoffringarna som de positiva resultaten av gjorda satsningar
måste fördelas rättvist mellan olika medborgargrupper. Det andra villkoret
är att en varaktig industriell tillväxt förutsätter en god lönsamhet och
ett stabilt utbud av riskvilligt kapital.

Det ligger naturligtvis en fördelningspolitisk motsättning i dessa villkor.
Det finns många exempel i vår omvärld på att regeringar i motsvarande
situation kapitulerat och valt antingen den ena eller den andra vägen.
Antingen satsar man på att främja företagande och förstärka marknadskrafterna
för att få till stånd en ökad ekonomisk tillväxt. Det sker då till
priset av ökad arbetslöshet och försvagad ekonomisk grundtrygghet för
medborgarna genom uppluckring av socialförsäkringssystemet. Eller
väljer man en expansionistisk linje med bortseende från de omstruktureringsproblem
som finns, vilket får katastrofala följder för produktionen, de
offentliga budgetunderskotten och bytesbalanserna.

Det är för svensk politik, med de värderingar varom i varje fall hittills
stor enighet rått, främmande att ensidigt välja endera av dessa två vägar.
Vi bör utnyttja och stärka den grundläggande intressegemenskap som
länge funnits i vårt land, när det gäller synen på arbete, produktion och
sparande. Detta bör enligt utskottets uppfattning vara utgångspunkten för
ansträngningarna att i en svår tid finna nya fördelningspolitiska och stabiliseringspolitiska
ansatser för att möta problemen och bygga vidare på
välfärdssamhället. Det är mot den bakgrunden som utskottet nu tar ställning
till regeringens förslag till löntagarfonder.

Förslaget i propositionen innebär att företagens vinster över en viss nivå
beskattas med en särskild vinstdelningsskatt och att dessa medel tillsammans
med bidrag från löntagarna genom en höjning av tilläggspensionsavgiften
används för att köpa aktier i svenska företag. Därmed beräknas
aktiemarknaden tillföras 2 miljarder kronor per år räknat i 1983 års priser.
Aktieköpen skall göras av fem varandra oberoende fondstyrelser, som
knyts till allmänna pensionsfonden. 1 dessa styrelser skall flertalet företräda
löntagarna. Därigenom tillförsäkras löntagarna ett väsentligt inflytande
på hur vinsterna över en viss nivå i företagen används. Tillsammans med
de bidrag man skjuter till genom ATP-avgifter får löntagarfondstyrelserna
ett kapital, som kan användas för att förse näringslivet med riskkapital.
Det ligger i löntagarnas intresse att detta styrs till företag med produktionskaraktär.
Löntagarna blir genom löntagarfondstyrelserna delägare i företagen,
de får insyn i och inflytande över hur företagen sköts. De får del i
ansvaret för företagets ekonomi och lönsamhet.

FiU 1983/84:20

Utskottet ser positivt på att ett system skapas för att långsiktigt förse
näringslivet med stabil tillförsel av riskvilligt kapital. Därigenom motverkas
att efterfrågan på kapital driver upp avkastningskraven, vilket skulle
hämma investeringsviljan. Det är också, som utskottet ser det, viktigt att
detta kapitaltillskott sker i former, över vilka de anställda i företagen har
inflytande. Därigenom kan privat förmögenhetskoncentration motverkas
och den ekonomiska demokratin stärkas. Det är också nödvändigt att
åtgärder vidtas, som kan underlätta möjligheterna att förena god lönsamhet
med låg kostnadsutveckling.

Det är således utskottets uppfattning att det är nödvändigt att åtgärder
vidtas för att åstadkomma en utveckling i den riktning som utskottet här
angett. Härom har tidigare också stor enighet rått. Man har, vilket utförligt
redovisas i propositionen, inom såväl de politiska partierna som näringslivs-
och arbetstagarorganisationerna arbetat med att ta fram olika förslag
till löntagarfonder. Det är därför beklagligt att det i motionerna inte diskuteras
några alternativ till regeringens förslag. I vänsterpartiet kommunisternas
motion anges riktlinjer för hur man anser att ett fondsystem bör se
ut. Det sker emellertid från andra utgångspunkter och med andra syften än
de utskottet här beskrivit. I de borgerliga motionerna yrkas genomgående
avslag på propositionen. Moderata samlingspartiet och folkpartiet upprepar
några yrkanden, som man framfört under våren och hösten 1983 och
som syftar till att stimulera enskilt ägande av aktier.

Utskottet konstaterar att det omfattande arbete som bedrivits på olika
håll inom de politiska partierna och näringslivsorganisationerna under flera
års tid inte resulterat i ett förslag till alternativ till löntagarfonderna. Det
hade enligt utskottets uppfattning kunnat vara utgångspunkten för en konstruktiv
debatt.

Utskottet övergår till att redovisa och ta ställning till de olika invändningar
mot regeringens förslag som framförts i motionerna.

I partimotionerna 204 (m), 213 (c) och 224 (fp) framförs en kritik med
innebörden att införandet av löntagarfonder leder till omfattande systemförändringar
i vårt land. Följden antas bli en gradvis övergång till ett
socialistiskt samhälle och marknadsekonomin med dess mångfald, dynamik
och valfrihet skulle därvid försvinna. Även i motion 214 av Margit
Gennser (m) hävdas att ett införande av ett löntagarfondsystem medför
obotliga skador på det marknadsekonomiska systemet, vilket antas innebära
att en fortsatt välfärdstillväxt omöjliggörs.

1 motion 223 (vpk) framförs en motsatt uppfattning. I motionen sägs
nämligen att, om fonderna som föreslås i propositionen väsentligen blir
delägare med minoritetsposter och om de bedriver en placeringspolitik helt
på den kapitalistiska aktiemarknadens villkor, kan de inte förändra utvecklingen
i de arbetandes intresse. I stället kan fonderna bli ett medel att
ytterligare underordna de breda löntagarskikten systemets hårdnande
krav, storföretagens styrmetoder samt en borgerligt inspirerad krispolitik.

FiU 1983/84:20

Finansutskottet vill med anledning härav redovisa vad som anförs i
arbetsmarknadsutskottets yttrande (AU 1983/84:1 y). 1 det sägs att ett
ekonomiskt system som inte inbegriper de grundläggande marknadsekonomiska
funktionerna är inte förenligt med en politisk demokrati av vår typ.
Det är uppenbart att en väl fungerande marknadsekonomi är väsentlig, om
man ser till möjligheterna att uppnå en stabil tillväxt i såväl produktion
som sysselsättning. Det är emellertid nödvändigt att genom ett ständigt
pågående reformarbete mildra de negativa effekter som skulle uppstå i en
ekonomi som domineras av otyglade marknadskrafter, så att de strukturförändringar
som är ofrånkomliga inslag i marknadsekonomin kan ske i
socialt acceptabla former. Löntagarfonderna kan ses som en del av detta
reformarbete i en tid då ökade ansträngningar måste göras för att lösa de
stora sysselsättningsproblemen.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning att en väl
fungerande marknadsekonomi är nödvändig för att åstadkomma en stabil
tillväxt i såväl produktion som sysselsättning. Utskottet kan inte heller se
att inrättandet av löntagarfondstyrelser skulle innebära ett hot mot marknadsekonomin.
Tvärtom förutsätter löntagarfondstyrelserna en marknadsekonomi.
Det föreslagna löntagarfondsystemet kan också genom att det
medverkar till att minska de fördelningspolitiska konflikterna bidra till att
stärka det marknadsekonomiska systemets ställning.

I partimotionerna 204 (m). 213 (c) och 224 (fp) hävdas vidare att ett
genomdrivande av löntagarfondsförslaget leder till en konfrontation som
kommer att få utomordentligt allvarliga effekter på näringslivet och därför
också på sysselsättningen. Det är, menar man, dessutom orealistiskt att tro
att ett genomförande av fondförslaget leder till en dämpad löneutveckling
och ett stöd för den solidariska lönepolitiken. I detta sammanhang hänvisas
till de lönebud som hittintills lagts i den pågående avtalsrörelsen. Ej
heller finns det, sägs det vidare i motionerna, i dag någon brist på riskkapital
vilket enligt propositionen utgör ett viktigt motiv för införande av
löntagarfonder.

I motion 223 (vpk) framhålls däremot att det föreslagna löntagarfondsystemet
inte kommer att få någon påvisbar betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. Även i denna motion framhålls att någon brist på riskkapital
inte föreligger. Motionärerna avvisar också tanken att löntagarfonderna
bör fungera sorn instrument för att åstadkomma återhållsamhet i avtalsrörelsen.

Som utskottet understrukit i samband med behandlingen av proposition
1983/84:40 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (FiU 1983/84:15)
är en lugn pris- och kostnadsutveckling ett nödvändigt villkor för att nå
balans i den svenska ekonomin. Detta är i sin tur en förutsättning för en
stabil tillväxt i produktion och sysselsättning. Utskottet vill här också
erinra om att motivet för att i löntagarfondsystemet inbegripa en löneba -

FiU 1983/84: 20

serad avgift är att löntagarna — genom motsvarande avräkning i löneförhandlingarna
- skall bidra till en ökad kapitalbildning. I här aktuella
motioner hävdas emellertid att ett införande av ett system med löntagarfonder
inte kan lämna något bidrag till en stabilisering av ekonomin. I de
borgerliga motionerna understryks även att det samband mellan vinstutveckling
och löneutveckling som anges i propositionen inte existerar. Den
grundsyn som motionärerna ger uttryck för i detta avseende visar att de
saknar vilja att föra en aktiv fördelningspolitik i samband med kraftigt
förbättrade vinstlägen.

Enligt utskottet är det emellertid uppenbart att en markant ökning av
företagens vinster kan utgöra ett hinder för en effektiv stabiliseringspolitik.
Snabba vinstökningar kan nämligen lätt skapa instabila förhållanden för
lönebildningen och påfrestningar på solidariteten mellan olika löntagargrupper.
Åtgärder för att göra löntagarna delaktiga i företagens samlade
vinster i kombination med ett ökat inflytande i företagen spelar därför en
central roll i strävandena att överbrygga motsättningarna och därigenom
skapa förutsättningar för en återhållsam kostnadsutveckling.

I motionerna 2()4 (m), 213 (c) och 224 (fp) hävdas vidare att tillgången på
riskkapital är säkrat utan löntagarfonder. Enligt utskottets mening är emellertid
det grundläggande problemet i vår ekonomi att sparandet nu är
alldeles för lågt för att långsiktigt bära upp den nödvändiga investeringsökningen
under åren framöver. Utskottet delar dock motionärernas uppfattning
att tillgången på riskkapital är säkrat på kort sikt. Men det väsentliga
är att löntagarfonderna i ett långsiktigt perspektiv kommer att ge ett stabilt
utbud av sådant kapital oberoende av kortsiktiga fluktuationer på börsen,
och att de dessutom kan användas i de produktiva och utvecklingsbara
delarna av svenskt näringsliv. Man bör inte heller förväxla den höga
likviditeten i ekonomin med långsiktigt riskvillig kapitalbildning. Utskottet
vill betona att löntagarfondernas påverkan på ekonomin i detta avseende
utgör en viktig förutsättning för en höjning av investeringsnivån, en högre
produktionstillväxt och därigenom en tillfredsställande sysselsättningsutveckling
för resten av 1980-talet.

Vad utskottet här anfört har behandlat löntagarfondernas medverkan i
den ekonomisk-politiska strategi som är nödvändig för en rekonstruktion
av den svenska ekonomin. Det andra centrala motivet för ett införande av
löntagarfonder är att fonderna skall utgöra en fortsättning och utveckling
av 1970-talets politik när det gäller att öka löntagarinflytandet i företagen.
Tidigare har de anställda givits rätt till medbestämmande över förhållanden
på arbetsplatsen genom tillkomsten dels av lagen (1976:351) om styrelserepresentation
för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar, dels
av lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Införandet
av löntagarfonder innebär att de anställda ges möjlighet att även som ägare
utöva sitt inflytande på bolagsstämman.

FiU 1983/84:20

1 motionerna 204 (m), 213 (c) och 224 (fp) anförs att löntagarfondsförslaget
inte handlar om att ge de enskilda löntagarna ett bättre inflytande utan
om att ge fackliga företrädare ökad makt över näringslivet. På sikt innebär
fondförslaget att dessa fackföreningsdominerade fonder tar över inflytandet
i företagen. Samtidigt som detta sker skall fackföreningarna liksom
hittills företräda de enskilda löntagarnas intressen vid löneförhandlingar
och i andra fackliga frågor. De fackliga organisationerna kommer därmed
att tvingas fullgöra en dubbelroll, som kan leda till intressekonflikter som
mycket väl kan leda till minskat löntagarinflytande, anför motionärerna.

1 motion 223 (vpk) hävdas en motsatt uppfattning. Det ökade inflytandet
och den fördjupade demokratin i näringslivet, som sägs vara förbundet
med AP-fondernas aktieinnehav, är till stor del illusoriskt, menar motionärerna.
Eftersom fonderna skall fungera som en del av aktiemarknaden med
intresse av att denna utvecklas efter kapitalistiska spelregler kan detta leda
till att fondernas styrelser - och representanterna för löntagarsidan i dessa
- helt binds upp av det rådande systemet.

Enligt utskottets mening kommer den anställdes inflytande att ytterligare
förstärkas genom att löntagarfonder införs. Det bör emellertid uppmärksammas,
vilket utskottet gör mer ingående i avsnitt 4 i detta betänkande,
att avsikten inte är att fondstyrelserna skall ta på sig ett fortlöpande
huvudansvar för något företags förvaltning. Bl. a. av det skälet att fondstyrelserna
inte skall tvingas in i en sådan situation har vissa begränsningar
föreslagits i fondstyrelsernas aktieinnehav i ett och samma företag.

Det är vidare en självklarhet att löntagarna måste ha ett instrument för
sin samverkan. Som arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande
(AU 1983/84:1 y) görs i motionerna 204 (m), 213 (c) och 224 (fp) en oriktig
åtskillnad mellan löntagarinflytande och inflytande utövat av fackliga organisationer.
Löntagarinflytandet i fondstyrelserna behöver enligt den föreslagna
organisationen inte kanaliseras genom de fackliga organisationerna.
Utskottet har emellertid svårt att se att det skulle finnas ett bättre alternativ
än en i demokratisk ordning vald klubbstyrelse i ett företag. I motionerna
föreslås ej heller några alternativ.

När det gäller den påtalade dubbelrollen för de fackliga organisationerna
som företrädare för både de anställda i företaget och ägaren kan, som
framhålls i de borgerliga motionerna, det givetvis uppstå intressekonflikter.
Men dessa måste enligt utskottet accepteras. Som framhålls av
arbetsmarknadsutskottet är det naturligt att löntagarnas medbestämmande,
efter det senaste decenniets utveckling inom detta område, nu kombineras
med det ansvar som ägande genom löntagarfonder leder till.

1 motion 218 av Erik Hovhammar m.fl. (m, c, fp) avstyrks regeringens
förslag på grundval av ett resonemang om väntade negativa verkningar på
småföretagen om löntagarfondsförslaget genomförs. Genom löntagarfond -

FiU 1983/84:20

styrelserna kommer, säger motionärerna, delar av makten i de större
företagen att koncentreras till företrädare för de fackliga organisationerna.
Detta hotar att allvarligt rubba de mindre företagens möjligheter att konkurrera,
anförs det, och hotar att avsevärt försvåra nyetableringen av
småföretag.

I denna motion framställs de fackliga organisationerna som närmast ett
hot mot fri företagsamhet. Utskottet vill bestämt avvisa en sådan värdering
av den fackliga rörelsen och avstyrker motionen.

Endast i motion 223 (vpk) presenteras ett alternativt fondförslag. I
motionen skisseras ett system av samhällsfonder kombinerade med lokala
fackliga investeringsfonder. Samhällsfonderna skall i första hand inriktas
på att genomföra ett långsiktigt program för nyindustrialisering i nationell
skala. Dessa fonder skall inte uppträda som köpare på aktiemarknaden
utan främst utnyttjas för att stärka den offentligtägda och kooperativa
industrin.

Utskottet ser, liksom motionärerna, fonder som "ett medel att bryta
kapitalets maktkoncentration". En förutsättning för det av regeringen
föreslagna löntagarfondsystemet är emellertid att fonderna får verka inom
ramen för ett förbättrat marknadsekonomiskt system. Utskottet har tidigare
i betänkandet deklarerat sin anslutning till marknadsekonomins principer.
I likhet med vad som framförts av de socialdemokratiska ledamöterna
i en avvikande mening till näringsutskottets yttrande (NU
1983/84:5 y) anser finansutskottet att vänsterpartiet kommunisternas fondförslag
innebär ett steg bort från ett marknadsekonomiskt system. Finansutskottet
avstyrker därför motion 223 (vpk) yrkandena I —3.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande.

Flera länder i vår omvärld har visat hur svårt det är att bemästra kraven
på en omstrukturering av produktionsapparaten och samtidigt hålla arbetslösheten
på en låg nivå. Det är utskottets uppfattning att vi måste vara
beredda att pröva nya vägar för att ta oss ur den ekonomiska krisen. Det
system för införande av löntagarfonder som föreslås i proposition 50 bör
enligt utskottets mening verksamt kunna bidra till att underlätta de svårigheter
och minska de motsättningar som finns i en marknadsekonomi av vår
modell.

Förslaget att införa löntagarfonder bör ses i två sammanhang. För det
första gäller det fondernas anknytning till den ekonomisk-politiska strategi
som skall föra Sverige ur krisen. För det andra gäller det att fortsätta
1970-talets demokratiseringsprocess och skapa delaktighet och löntagarinflytande
i det ekonomiska livet samt motverka privat makt- och förmögenhetskoncentration.

Det är ofrånkomligt, när nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att nya
idéer prövas, att inte alla konsekvenser kan överblickas i förväg. Det torde
därför vara en självklarhet att påstå att löntagarfondernas effekter på
samhällsekonomin i vissa avseenden är osäkra. Det är emellertid utskot -

FiU 1983/84: 20

tets bestämda uppfattning att införandet av det system med löntagarfonder
som föreslås i propositionen inte leder till en utveckling bort från marknadsekonomin
på det sätt som utmålas i de borgerliga motionerna. Beskrivningarna
är delvis absurda och innehåller flera motsägelsefulla inslag.
Så t. ex. hävdas att ett flertal av de större och mest framgångsrika börsföretagen
år 1990 kommer att domineras av löntagarfondstyrelserna samtidigt
som en stor del av fondmedlen kommer att utnyttjas som stöd till
"förlustföretag med en förstelnad struktur" (motion 213). Det är utskottets
mening att en mer sansad bedömning av fondernas ovedersägliga effekter
hade varit en mer konstruktiv utgångspunkt för riksdagens ställningstagande
till regeringens förslag till löntagarfonder.

Det talas i flera motioner om att ett genomförande av regeringens förslag
till löntagarfonder skulle splittra nationen. Utskottet känner för sin del en
betydligt större oro för att den osakliga debatt som förts fjärran från det
konkreta förslaget har gjort betydligt större skada. Det är emellertid utskottets
övertygelse att löntagarfondstyrelserna, när de funnits en tid.
kommer att vinna allmän aktning och accepteras som ett värdefullt inslag i
den svenska biandekonomin.

Med det anförda tillstyrker utskottet den allmänna utformningen av
systemet med löntagarfonder som föreslås i proposition 50 och avstyrker
motionerna 204 (m) yrkandena 1. 6, 7 och 9. 213 (c). 214, 218. 224 (fp)
yrkande 1 samt motion 34 (fp) yrkande 2.

Utskottet övergår härefter till att behandla den närmare utformningen av
förslagen.

3. Finansiering av löntagarfondsystemet

Regeringen föreslår att fem löntagarfondstyrelser inrättas inom ramen
för allmänna pensionsfonden. Fonderna skall förvalta medel som kommer
från en speciell vinstdelningsskatt och från ATP-avgifter motsvarande ett
avgiftsuttag om 0,2%.

Vinst delnings skut tens utformning

Förslaget till vinstdelningsskatt innebär bl. a. att svenska aktiebolag,
svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga
skadeförsäkringsanstalter — med vissa undantag - skall betala en
skatt motsvarande 20% av den reala vinsten över viss nivå. En viktig
nyhet är att vinstdelningen skall grundas på företagens reala vinst. Denna
beräknas med utgångspunkt i företagets statligt beskattningsbara inkomst.
Denna inkomst ändras sedan i tre steg.

Först omvandlas den till ett belopp som bättre överensstämmer med det
inkomstbelopp som i verkligheten tillfaller företagets ägare. Det sker genom
att man å ena sidan minskar beloppet med beskattningsårets inkomst -

FiU 1983/84:20

skatt och å andra sidan ökar det med påförd kommunalskatt, förlustavdrag
och s.k. stimulansavdrag (avdrag för aktieutdelning, investeringsavdrag
etc.). Även förändringar i lagerreserv o.d. skall beaktas.

I det andra steket omvandlas det sålunda framräknade nominella beloppet
till ett realt resultat. Det sker genom att man gör dels ett mot årets
inflation svarande avdrag på ingående lager, maskiner och andra inventarier,
monetära tillgångar, årets nominella vinst och nyemitterat kapital,
dels ett tillägg för årets inflationseffekter på ingående skulder inkl. avsättningar
till investeringsfond.

Vid fastställande av underlaget för vinstdelningen medges i ett tredje
steg ett avdrag (s. k. fribelopp) på antingen 6% av företagets lönekostnader
(lönebaserat fribelopp) eller 500000 kr. (fast fribelopp). Företaget får
självt välja mellan det lönebaserade och det fasta fribeloppet. Företag som
ingår i en koncern e. d. kan få högst ett fast fribelopp.

Vinstdelningsskatten utgör 20% av underlaget och är avdragsgill vid
taxeringen året efter det den påförts.

Vinstdelningsskatten och höjningen av ATP-avgiften har i motionerna
berörts endast på ett allmänt sätt. Man avstyrker införandet av skatten och
avgiftshöjningen främst med hänvisning till effekterna av hela löntagarfondsystemet.
Man påtalar emellertid att genom vinstdelningsskatten blir
ett redan i dag invecklat och svåröverskådligt skattesystem än mer komplicerat.
I ett femtontal motioner redovisas effekterna av löntagarfondernas
finansiering på landstings- och kommunnivå. Förslagen i propositionen
avvisas med hänsyn härtill. Utformningen eller omfattningen av vinstdelningsskatten
har däremot inte berörts i motionerna.

Skatteutskottet anför (SkU 1983/84:5 y) att när det gäller val av metod
för att finansiera fondsystemet torde den valda modellen med ett realt
vinstbegrepp i flertalet fall leda till ett för såväl det allmänna som företagen
materiellt tillfredsställande resultat.

Skatteutskottet vill inte bestrida vare sig att vinstdelningsskatten kommer
att leda till merarbete för såväl myndigheter som för ett icke obetydligt
antal företag eller att bestämmelserna kommer att föranleda tillämpningssvårigheter
i vart fall i inledningsskedet. Dessa bör emellertid inte överdrivas,
anför skatteutskottet. Från administrativ synpunkt anser skatteutskottet
— i likhet med föredraganden - det vara en lämplig ordning att
förfarandet i fråga om vinstdelningsskatten så nära som möjligt anknyter
till inkomsttaxeringen. Från rent redovisningsmässiga synpunkter torde
några svårigheter inte uppkomma vid ett genomförande av propositionsförslaget.

Vinstdelningsskatt ens omfattning

Flera företag och organisationer har i skrivelser och vid uppvaktningar
för finans- eller skatteutskottet anfört skäl för att undanta vissa företags -

FiU 1983/84: 20

former eller företag som arbetar under särskilda förhållanden från vinstdelningsskatten.
Skatteutskottet har med anledning härav närmare berört
investmentbolagens och fideikommissbolagens situation. Skatteutskottet
anser att en pålaga av vinstdelningsskattens natur bör gälla med så få
undantag som möjligt. Förvaltningsbolagen och fideikommissbolagen bör
enligt skatteutskottets mening inte undantas från vinstdelningsskatten. För
motivering av ställningstagandet hänvisas till skatteutskottets yttrande
(SkU 1983/84:5 y) som redovisas i bilaga 2 till betänkandet.

Sveriges hotell- och restaurangförbund (SHR) och PK-banken har redovisat
vissa av vinstdelningsskattens effekter för sin egen verksamhet.
De utvecklas närmare i skatteutskottets yttrande. Skatteutskottet uttrycker
viss förståelse för de framförda synpunkterna men anför att det är för
tidigt att nu bedöma hur reglerna i detalj kommer att slå för olika branscher
och hur de kommer att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag.
Enligt skatteutskottets mening bör man avvakta de närmare erfarenheterna
av bestämmelserna innan man inför dispensregler eller vidtar förändringar
i systemet. Det är, framhåller skatteutskottet, naturligt att problem
tas upp till förnyad prövning efter någon tids erfarenhet av reglerna.

På grund av det anförda anser skatteutskottet sig böra förorda att finansutskottet
tillstyrker förslaget om vinstdelningsskatt och avstyrker de motionsyrkanden
som innebär avslag på propositionen i denna del. Skatteutskottet
framhåller emellertid att med hänsyn till att realbeskattning är en
principiell nyhet i det svenska skattesystemet är det av naturliga skäl
angeläget att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen av de nya bestämmelserna
och efter någon tids erfarenhet tar upp förslagets olika
detaljer till förnyad prövning. Finansutskottet delar skatteutskottets uppfattning
i denna del.

Skatteutskottet anför dessutom att enligt 11 Ii e) lagen (1979:609) om
allmän investeringsfond skall sådan fond återföras till beskattning om
företaget vid beskattningsårets utgång inte driver jordbruk eller rörelse.
Skatteutskottet anser att detta författningsrum bör ha samma lydelse som
motsvarande bestämmelse i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt
investeringskonto. Denna fråga bör enligt skatteutskottets mening regleras
samtidigt med de nu aktuella ändringarna i lagen.

Finansutskottet har inte något att erinra mot att så sker och tillstyrker
den föreslagna ändringen.

Utskottet vill därtill uppmärksamma några av de problem som vinstdelningsskatten
är förknippad med för de ekonomiska föreningarnas del.
Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har vid
uppvaktning i finansutskottet redovisat sin syn på vinstdelningsskatten.

För att en ekonomisk förening skall anses som kooperativ måste den
vara öppen och tillämpa lika rösträtt. De kooperativa föreningarna har inte
något vinstsyfte i traditionell mening. De har som ändamål att tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen i deras egenskap av leverantörer

FiU 1983/84: 20

eller konsumenter. Uppkomna överskott delas därför i huvudsak ut i form
av pristillägg (efterlikvid) eller rabatt (återbäring). I ett aktiebolag är utgångspunkten
däremot att varje delägare skall få del av bolagets vinst i
förhållande till sin andel av bolagets aktiekapital. Det kan inte hävdas att
överskottet i den kooperativa föreningen förstärker den privata makt- och
förmögenhetskoncentrationen. Mot denna bakgrund kan det enligt utskottet
ifrågasättas om inte kooperativa föreningar borde undantas från vinstdelningen.
I propositionen anförs att mot ett sådant undantag talar kravet
på konkurrensneutralitet, möjligheter till koncernbidrag och avsättningar
till investeringssystemet. Vidare bör enligt propositionen beaktas att löntagarfondstyrelserna
enligt förslaget kommer att ges möjlighet att placera
vinstdelningsmedel i kooperativa företag. Det anses mot den bakgrunden
inte orimligt att de kooperativa föreningarna får bidra till systemets finansiering.
Man har emellertid från KF och LRF anfört att kostnaderna för
kooperativa företag att låna kapital från dessa fonder, med de avkastningskrav
som ställs, sannolikt blir väsentligt högre än vad de blir när aktiebolag
erhåller kapitaltillskott från fondstyrelserna. 1 sammanhanget bör också
beaktas att vissa förändringar härvidlag har föreslagits i en lagrådsremiss
om kooperationens kapitalförsörjning.

Utskottet anser sammanfattningsvis att skäl talar för att de ekonomiska
föreningarna skall undantas från vinstdelningsskatten. Utskottet är emellertid
inte berett att nu tillstyrka att så sker innan närmare erfarenhet
vunnits. Det bör ankomma på regeringen att med beaktande av vad utskottet
anfört följa denna fråga och eventuellt återkomma till riksdagen med
förslag. Vad utskottet anfört om de ekonomiska föreningarna och vinstdelningsskatten
bör ges regeringen till känna.

Det har i samband med behandlingen av förslaget till vinstdelningsskatt
vid hearings i utskottet framkommit att man från företagarhåll hyst en stor
oro för den ökade arbetsbelastning man kommer att drabbas av genom
deklarationsförfarandet.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det totala antalet företag
som förväntas komma att betala vinstdelningsskatt uppgår till ca 5000.
Därtill kommer ca 5000-10000 företag som har verksamhet av sådan
omfattning att de måste lämna fullständiga uppgifter för att deras skattskyldighet
skall kunna kontrolleras. Det totala antalet aktiebolag uppgår till
175000. De sammanlagt berörda företagen utgör således mindre än 5% av
samtliga aktiebolag. Det är alltså förhållandevis få företag som behöver
lämna mer omfattande upplysningar och vilkas uppgifter måste granskas
närmare av skattemyndigheterna.

Löntagarfondernas regionala effekter och konsekvenser för den kommunala
ekonomin

I ett femtontal motioner redovisar företrädare för centerpartiet konsekvenserna
av vinstdelningsskatten och den höjda ATP-avgiften för olika

FiU 1983/84:20

landsting och kommuner. De områden varifrån motioner väckts är: Halland,
Västernorrland, Kalmar, Norra Älvsborg, Gävleborg, Gotland, Dalarna,
Sjuhäradsbygden, Blekinge, Jönköping, Kronoberg, Västmanland,
Skaraborg, Södermanland, Örebro, Malmöhus och Kristianstads län. Motionärerna
anser att dessa områden berövas stora resurser som kommer att
användas i andra delar av landet. Detta kommer framför allt att drabba de
små och medelstora företagen. Några motionärer anser att detta är ett av
de mest negativa beslut som drabbat befolkningen i länet i modern tid.
Eftersom löntagarna skall avstå sina löneökningar till förmån för höjda
avgifter kommer också kommunerna och landstingen att få sitt beskattningsunderlag
reducerat samtidigt som man får betala ökade avgifter för de
anställda, anför motionärerna.

Utskottet anser att motionärerna beskriver effekterna av den höjda
ATP-avgiften på ett felaktigt sätt. För det första föreslås avgiftshöjningen
bli endast 40% av den som motionärerna utgått från i sina beräkningar -0,2 procentenheter i stället för 0,5 procentenheter. För det andra kan inte
avgiften både avräknas från löneökningarna och läggas till desamma. Om
avgifterna, på det sätt regeringen förutsätter, avräknas från löneutrymmet,
leder detta till, allt annat oförändrat, att det kommunala beskattningsunderlaget
blir lägre än vad det annars skulle ha blivit. Då kan man emellertid
inte, som flera av motionärerna gör, samtidigt hävda att kommunernas
lönekostnader ökar med avgifternas storlek.

Några av motionärerna lägger dessutom ihop kostnaderna för skattebortfallet
med kostnaderna för avgiftshöjningen för att summera kostnaderna
för regionen. Det innebär att samma kostnad räknas dubbelt. Motionärerna
bortser vidare från de tillväxtstimulerande effekter löntagarfonderna
kan få på samhällsekonomin. Därtill kommer att de små och medelstora
företagen, enligt vad som aviseras i propositionen, skall tillföras 100
milj. kr. av de inflytande medlen. Detta avses ske via Investeringsbanken.
Utskottet kan inte godta motionärernas beskrivning av konsekvenserna för
skilda landsändar. Motionerna 189, 191, 205-212, 215—217 och 220-222
avstyrks därför.

Även i motion 204 (m) hävdas att kommuner och landsting kommer att
drabbas av ett inkomstbortfall. 1 denna motion gör man sig också skyldig
till en dubbelräkning. Man hävdar nämligen samtidigt att företagens kostnader
kommer att öka till följd av finansieringsförslagen. Utskottet bedömer,
som framgått, de samlade effekterna av förslaget som positiva och
avstyrker därmed även motion 204 (m) yrkande 8.

4. Organisation

Anknytningen till ATP-systemet

Regeringens förslag innebär att löntagarfonderna ges en uppbyggnad och
funktion som i huvudsak överensstämmer med fjärde AP-fondens styrelse.
De skall sålunda ingå i AP-fonden och ges formen av särskilda styrelser.

FiU 1983/84:20

Flera motiv anförs i propositionen för denna koppling till ATP-systemet.

Ett skäl utgår från att ett av de grundläggande motiven bakom löntagarfonderna
är att öka löntagarnas inflytande i näringslivet genom medägande.
En naturlig utgångspunkt vid valet av förvaltningssystem är därför
enligt föredraganden att förvaltningen av fondmedlen anförtros organ som
har en nära anknytning till löntagarna. Systemet bör också vara neutralt i
den meningen att det inte skall gynna vissa grupper av löntagare framför
andra. Enligt propositionen framstår det därför som naturligt att utnyttja
ATP- systemet med dess väl beprövade organisationsform.

Utskottet delar denna uppfattning och finner den valda lösningen vara
rationell även i andra avseenden. Såsom också framhålls i propositionen
ges härigenom möjlighet tili en viss flexibilitet i aktieplaceringarnas volym.
Medel som inte tas i anspråk av löntagarfondstyrelserna kan nämligen
förvaltas inom andra delar av ATP-systemet. Genom att löntagarfonderna
knyts till AP-fonden kommer de medel som löntagarfondstyrelserna förvaltar
att ingå i AP-fondens samlade förmögenhet. De förvaltade medlen
kommer också att i sin slutliga användning kunna nyttjas för pensionsutbetalningar.
Socialförsäkringsutskottet tillstyrker från sina utgångspunkter
förslaget och ser den valda konstruktionen som en förstärkning av ATPsystemet
(SfU 1983/84:3 y).

Fjärde fondstyrelsen

AP-fondens tillgångar är statliga medel som i lag avsatts till särskild
förvaltning. Fonden förvaltas av fyra styrelser.

Till första, andra och tredje fondstyrelsernas förvaltning förs tilläggspensionsavgifter
som erläggs av arbetsgivare, medan Ijärde fondstyrelsen får
sina medelstillskott via överföringar från de övriga fondstyrelserna.

Medan de tre första delfondstyrelserna får göra placeringar endast i
vissa slag av obligationer och andra fordringar, skall fjärde fondstyrelsen i
första hand göra placeringar i svenska aktier, dock inte i bank- eller
försäkringsbolagsaktier. Högst 10% av aktierna i ett bolag får förvärvas.

När fjärde fondstyrelsen inledde sin verksamhet år 1974 uppgick rambeloppet
för fondstyrelsens placeringar till 500 milj. kr. Successivt har detta
belopp höjts och ramen är f. n. I 850 milj. kr.

Det samlade värdet av fjärde fondstyrelsens värdepapperstillgångar uppgick
vid senaste årsskiftet till 3654 milj. kr. I grova drag motsvarar detta
2,5% av det samlade börsvärdet. Härtill kommer nettovärdet av fondstyrelsens
likvida tillgångar som utgjorde drygt 200 milj. kr.

De förslag som regeringen nu lägger fram innehåller för tjär de fondstyrelsens
del vissa nya föreskrifter, som inte har något direkt samband med
löntagarfondstyrelsernas tillkomst. Det gäller bl. a. en bestämmelse som
öppnar möjlighet för fondstyrelsen att göra begränsade placeringar i utländska
aktier. Det gäller också ett stadgande som ger fondstyrelsen rätt
till nya typer av kortfristiga placeringar av likvida medel i bl. a. skattkam -

FiU 1983/84:20

marväxlar och statsskuldväxlar. Till denna grupp hör också förslaget att
icke börsnoterade företag inte skall omfattas av den 10- procentiga be^ränsningsregeln.

Utskottet kan för sin del tillstyrka att fjärde fondstyrelsen på detta sätt
ges utökade placeringsmöjligheter. 1 likhet med föredraganden anser utskottet
emellertid att det finns starka skäl att vara återhållsam med placeringar
i utländska värdepapper. För detta talar inte minst den omständigheten
att syftet med såväl fjärde fondstyrelsens som löntagarfondstyrelsernas
verksamhet är att stödja svenskt näringsliv med riskkapital. Rätten att
förvärva utländska aktier och vissa andra angivna utländska värdepapper
bör därför, som föreslås i propositionen, förbehållas fjärde fondstyrelsen
och begränsas till 1 % av det av denna styrelse förvaltade kapitalet.

Likheter och olikheter mellan Jjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna De

fem föreslagna löntagarfondstyrelserna skall verka enligt samma
grundläggande principer som gäller för fjärde fondstyrelsen. I likhet med
vad som är föreskrivet för denna skall sålunda löntagarfondstyrelserna
förvalta anförtrodda medel genom placeringar på riskkapitalmarknaden till
gagn för svensk produktion och sysselsättning. För såväl fjärde fondstyrelsen
som löntagarfondstyrelserna gäller dessutom att fondmedlen skall
placeras så att kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning
tillgodoses.

I samtliga med anledning av proposition 50 väckta motioner utom en
yrkas att regeringens förslag om löntagarfonder skall avslås. Fjärde fondstyrelsen
däremot är numera en av alla riksdagspartier helt accepterad
institution. Med hänsyn härtill finnér utskottet det motiverat att något
beröra de skillnader och de likheter som föreligger mellan denna institution
och löntagarfondstyrelserna.

Skillnaderna kommer framför allt till uttryck i fondernas medelstilldelning,
i sammansättningen av deras styrelser, i de mer detaljerade placeringsföreskrifterna
samt i reglerna om överföring av rösträtt till fackliga
organisationer.

Vad medelstilldelningen beträffar skall överföringar till såväl fjärde
fondstyrelsen som löntagarfondstyrelserna göras från de tre första fondstyrelserna.
Fjärde fondstyrelsens rekvisitioner baseras därvid på tilläggspensionsavgifter
och får sammanlagt inte överstiga I 850 milj. kr.

De medel som löntagarfondstyrelserna får rekvirera emanerar dels från
den särskilda tilläggspensionsavgiften, dels från vinstdelningsskatten. Vardera
löntagarfondstyrelsen får lyfta högst en femtedel av de medel som
varje år flyter in på detta sätt, dock högst 400 milj. kr. år 1984 och ett
belopp motsvarande 20000 basbelopp under vart och ett av de sex därpå
följande åren. Efter år 1990 kommer ytterligare överföringar till löntagarfondstyrelserna
inte alt göras. Den totala medelstilldelningen till resp.

FiU 1983/84: 20

fondstyrelse kommer alltså att begränsas till 400 milj. kr. plus sex gånger
20000 basbelopp, eller uttryckt i dagens penningvärde ca 2800 milj. kr.

I propositionen framhålls att även om osäkerhet kan råda både om
börsens samlade värdetillväxt fram t.o. m. år 1990 och om den andel av
löntagarfondstyrelsernas placeringar som kommer att riktas mot börsföretagen.
kan man utgå från att styrelsernas samlade ägarandel i börsföretagen
kommer att understiga 10%.

De viktigaste skillnaderna i fråga om fondstyrelsernas sammansättning
framträder bl. a. i att olikartade behörighetskrav föreslås gälla. Av löntagarfondstyrelsernas
nio ledamöter skall sålunda en majoritet, dvs. minst
fem, företräda löntagarintressen genom engagemang i en facklig organisation
eller på annat sätt. För fjärde fondstyrelsen gäller i motsvarande
hänseende att fem av dess tolv ledamöter skall utses efter förslag av
rikssammanslutningar för löntagare. Antalet ledamöter i fjärde AP-fonden
föreslås bli utökat till 14 i en lagrådsremiss om kooperationens kapitalförsörjning.
De två nya ledamöterna skall enligt förslaget utses efter förslag
av rikssammanslutning inom kooperationen. När ledamöter och suppleanter
utses, skall det vidare tillses att löntagarfondstyrelserna får en regional
anknytning. Något sådant krav föreskrivs inte för fjärde fondstyrelsen.
Ledamöterna i denna utses för en tid av tre år och måste vara svenska
medborgare. För löntagarfondstyrelsernas ledamöter kommer däremot
inte något krav på svenskt medborgarskap att föreligga. Dessa ledamöter
kommer dessutom att förordnas för endast ett år i taget.

Propositionens förslag innebär också att något olika placeringsprinciper
kommer att gälla för fjärde fondstyrelsen och för de fem löntagarfondstyrelserna.
Utskottet har nyss berört förslaget att endast fjärde fondstyrelsen
skall få rätt att i begränsad utsträckning förvärva utländska aktier. Å andra
sidan föreslås löntagarfondstyrelserna få förvärva aktier i alla typer av
svenska aktiebolag, således även i bank- och försäkringsaktiebolag som
förblir undantagna från fjärde fondstyrelsens placeringar. Det är också
bara löntagarfondstyrelserna som kommer att kunna placera medel som
riskkapital i ekonomiska föreningar.

Fjärde fondstyrelsen får som nämnts inte förvärva fler aktier i ett börsnoterat
bolag än vad som motsvarar 10% av röstvärdet för samtliga aktier i
bolaget. För vardera löntagarfondstyrelsen föreslås att dess aktieinnehav i
ett börsnoterat bolag skall understiga 8% av röstetalet. Fjärde fondstyrelsens
och löntagarfondstyrelsernas samlade förvärv av aktier i ett enskilt
börsnoterat bolag kan således aldrig uppgå till hälften av det totala röstvärdet
i bolaget.

Enligt förslag i propositionen skall en löntagarfondstyrelse på begäran
av lokal facklig organisation överlåta rösträtten för hälften av de aktier
som fondstyrelsen förvaltar i detta bolag. Ett sådant bemyndigande föreslås
kunna lämnas för högst ett år i sänder. Skyldigheten att överföra
rösträtten föreslås inte omfatta fjärde fondstyrelsen.

FiU 1983/84:20

Utskottet återkommer längre fram till denna fråga men vill redan här
framhålla att det inte är något principiellt nytt att fackliga organisationer
företräder AP-fondens aktier vid bolagsstämmor. På initiativ av centerpartiet
och vänsterpartiet kommunisterna infördes år 1974 möjlighet för fjärde
fondstyrelsen att bemyndiga en facklig organisation med medlemmar anställda
hos ett aktiebolag att utöva rösträtt för de aktier som styrelsen
innehar i bolaget. Fjärde fondstyrelsen har i betydande utsträckning lämnat
sådana bemyndiganden.

Huvudlinjerna i fjärde fondstyrelsens och de fem löntagarfondstyrelsernas
verksamhet kan således sammanfattas i följande punkter.

— Fjärde fondstyrelsen förvaltar aktier, vars värde motsvarar ca 2,5% av
det samlade börsvärdet. De fem löntagarfondstyrelsernas totala ägarandel
i börsföretagen kommer sannolikt att understiga 10%.

— Löntagarfondstyrelsernas medelstilldelning härrör liksom fjärde fondstyrelsens
från tilläggspensionsavgifter. Dessutom kommer löntagarfondstyrelsernas
verksamhet att Finansieras med en vinstdelningsskatt.
Uppskattningsvis 5000 företag kommer att påföras denna skatt.

- Fjärde fondstyrelsen kan i dag förvärva högst 10% av aktierna i ett
börsnoterat aktiebolag. Trots tillkomsten av fem löntagarfondstyrelser
kommer dessas och fjärde fondstyrelsens samlade innehav av aktier i ett
börsnoterat företag aldrig att kunna uppgå till hälften av bolagets aktier.

Dessa fyra punkter markerar, som utskottet ser det, rågången i själva
sakfrågan och i synen på löntagarfonder. Ty fjärde fondstyrelsen är, såsom
tidigare nämnts, inte bara allmänt accepterad av samtliga riksdagspartier
utan dess verksamhet har även aktivt främjats av de borgerliga partierna.
På förslag av de tidigare trepartiregeringarna har sålunda rambeloppet för
fondstyrelsens placeringar utökats i olika etapper. Fjärde fondstyrelsens
verksamhet får ånyo ett påtagligt stöd i det yttrande som näringsutskottets
borgerliga ledamöter avgivit över löntagarfondsförslaget (NU 1983/84:5 y).
Man förordar där att de föreslagna bestämmelserna om fjärde fondstyrelsens
utökade placeringsmöjligheter skall föras in i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning. Visserligen ställer sig den borgerliga
gruppen bakom de avslagsyrkanden som förs fram i flertalet motioner.
Men mot denna del av regeringens förslag har man alltså inte några erinringar.

Mot bakgrunden av det positiva gensvar som fjärde fondstyrelsens verksamhet
numera möter Finnér utskottet kritiken mot löntagarfonderna vara
inkonsekvent. Införandet av dessa fonder kommer att ge löntagarna ett
vidgat inflytande över näringslivet och är därigenom ett betydelsefullt steg

5 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84: 20

mot ökad ekonomisk demokrati. Med de formella och faktiska begränsningar
som skall gälla kommer de nya löntagarfondstyrelsernas verksamhet
inte att leda till några omstörtande förändringar. 1 likhet med vad
föredragande statsrådet ger uttryck för i propositionen är det utskottets
övertygelse att löntagarfondstyrelserna framdeles kommer att vinna ett
allmänt förtroende och att de på ett aktivt sätt kommer att ta ansvar för och
medverka till att utveckla det svenska näringslivet.

Löntagarfondernas rättsliga status

I motion 190 av Nic Grönvall (m) yrkas avslag på propositionen med
motiveringen att löntagarfondernas rättsliga status inte har utretts. Samma
konstaterande görs också i motion 164 av Allan Ekström (m) som utskottet
har behandlat redan i det inledande avsnittet av detta betänkande.

I motion 190 framhålls att lagrådet påpekat att löntagarfondstyrelserna
erhållit en ur svensk rättsordning säregen ställning. Enligt motionären
synes lagrådet mena att löntagarfondstyrelserna skall anses såsom ”ställföreträdande
ägare för allmänna pensionsfonden”. Motionären framhåller,
att något rättsligt begrepp motsvarande ”ställföreträdande ägare” inte
finns i svensk rätt.

Motionären anser vidare att förslaget kommer att leda till att äganderätten
överförs till fondstyrelserna, vilka därefter fritt kan disponera över de
medel som tillförs utan påverkan från riksdagens sida. Regeringens förslag
strider i dessa delar mot regeringsformen, anser motionären.

I motion 224 (fp) erinras om att lagrådet konstaterat att specialdestination
av statsinkomster är under avveckling. Enligt motionen bör inga nya
specialdestinerade skatter införas, och i den mån sådana existerar bör de
successivt omprövas.

Frågan om löntagarfondernas rättsliga status har tagits upp av lagutskottet
i dess yttrande (LU 1983/84: 1 y). De båda övriga frågorna har på
motsvarande sätt prövats av konstitutionsutskottet.

Lagutskottet hänvisar till vad lagrådet uttalat och slår sammanfattningsvis
fast att den föreslagna ordningen innebär

- att allmänna pensionsfonden blir ägare till de aktier som löntagarfondstyrelserna
förvärvat,

- att fondstyrelserna är att anse som legala ställföreträdare för allmänna
pensionsfonden,

- att varje fondstyrelse har att i denna egenskap självständigt utöva de
funktioner som enligt aktiebolagslagen följer med äganderätten till de
aktier som styrelsen förvaltar.

Enligt lagutskottets mening finns inget att invända mot den föreslagna
ordningen som, påpekar utskottet, inte innebär någon nyhet, eftersom
samma sak i dag gäller för ljärde fondstyrelsen.

Finansutskottet delar lagutskottets uppfattning. Detta innebär att finans -

FiU 1983/84: 20

utskottet samtidigt ställer sig bakom de klarläggande uttalanden som föredragande
statsrådet gör i propositionen med anledning av lagrådets synpunkter
i denna fråga (prop. 50, s. 153).

I motion 190 påstås också att förslaget strider mot regeringsformen
eftersom fondstyrelserna skall tillföras medel som de därefter fritt kan
förfoga över utan påverkan från riksdagens sida.

Samma fråga har redan innan propositionen lades fram prövats av lagrådet
som därvid inte haft något att erinra. Konstitutionsutskottet har för sin
del (KU 1983/84:2 y) instämt i denna bedömning.

Finansutskottet vill härutöver göra följande kommentar. Såsom lagrådet
framhåller i sitt yttrande medger 9 kap. 2 § regeringsformen att riksdagen
kan bestämma att medel får tas i anspråk i annan ordning än genom
budgetregleringen. I 9 kap. 9 § föreskrivs emellertid också att riksdagen
kan, i den omfattning som behövs, fastställa grunder för förvaltningen av
statens egendom och förfogandet över den. Genom att anta förslaget till lag
med reglemente för allmänna pensionsfonden anger riksdagen en yttre ram
för hur medel som flyter in i form av särskild tilläggspensionsavgift och
vinstdelningsskatt skall förvaltas. Motionärens påstående att fondstyrelserna
utan påverkan från riksdagens sida äger fritt disponera över de medel
som tillförs dem saknar således grund. Med det anförda avstyrks motion
190.

Såsom lagrådet påpekar finns det inte något konstitutionellt hinder mot
specialdestinerade skatter. Riksdagen har emellertid tidigare uttalat att
specialdestination av statsinkomster bör avvecklas.

Vinstdelningsskatten och den särskilda tilläggspensionsavgiften är att
betrakta som skatter, som specialdestineras till den allmänna pensionsfonden.
Dessa skatter kan ses som ett komplement till de tilläggspensionsavgifter
som på motsvarande sätt förts till pensionsfonden alltsedan dess
tillkomst. Att löntagarfondstyrelserna nu inordnas i ATP-systemet är inte
något skäl till att ompröva denna ordning. Utskottet delar inte de synpunkter
som framförs i motion 224 i denna del utan tillstyrker den valda
lösningen.

Röstkvotering och överföring av rösträtt

En grundläggande tanke med att tillskapa flera separata löntagarfondstyrelser
är enligt propositionen att de som riskkapitalplacerare och som
aktieförvaltare skall vara av varandra oberoende och sinsemellan självständiga.
Eftersom det är allmänna pensionsfonden som kommer att äga de
aktier som löntagarfondstyrelserna förvärvat, erfordras vissa ändringar i
aktiebolagslagen för att löntagarfondstyrelserna var för sig skall kunna
utöva rösträtt för de aktier som styrelserna förvaltar. Enligt ett av de
aktuella lagrummen (9 kap. 3 §) får nämligen ingen rösta för flera aktier,

FiU 1983/84:20

egna och andras, än vad som motsvarar en femtedel av de på bolagsstämman
företrädda aktierna, om inte något annat följer av bolagsordningen. 1
propositionen föreslås, att vid tillämpningen av denna regel skall AP-fondens
totala innehav av aktier inte räknas som en enhet i de fall då flera
fondstyrelser förvaltar aktier i samma bolag. 1 stället skall var och en av
styrelserna betraktas som en särskild aktieägare och varje styrelses innehav
som en enhet.

Detta undantag från den s. k. röstkvotsregeln kritiseras i motion 224 (fp).
I den anförs att genom ett gemensamt agerande hos de fem fondstyrelserna
kommer löntagarfonderna tillsammans att kunna inneha 40% av aktiernas
röstvärde, vilket torde komma att ge ett helt dominerande inflytande.
Lagrådet har prövat den föreslagna regeln och därvid förklarat sig kunna
acceptera den, eftersom förslaget är en naturlig konsekvens av fondstyrelsernas
självständiga ställning.

Utskottet vill för egen del framhålla följande. Det är angeläget att fondstyrelserna
inte binds till varandra genom yttre regleringar. Varje fondstyrelse
bör sålunda kunna agera självständigt och inte vara avhängig övriga
styrelsers bedömningar och beslut. I konsekvens härmed bör, såsom föreslås
i propositionen, fondstyrelserna tilldelas egna kanslier. Skall fondstyrelserna
kunna uppträda som fristående institutioner även vid bolagsstämmor,
är det nödvändigt att de också i dessa sammanhang ges ställning som
självständiga aktieförvaltare. Styrelserna kan naturligtvis då också rösta
på olika sätt.

Den hotbild som målas upp i motion 224 rimmar enligt utskottets mening
illa med de förutsättningar efter vilka fondstyrelserna kommer att verka.
Hotbilden bygger nämligen helt på förutsättningen att fondstyrelserna kan
göra samfällda placeringar, vilket med hänsyn till deras självständighet och
olikartade regionala förankring ter sig mindre sannolikt.

Såsom tidigare berörts föreslås i propositionen att 50% av den rösträtt
som en löntagarfondstyrelses aktieinnehav i ett visst bolag ger skall på
begäran av lokal facklig organisation överföras till denna. Ett sådant bemyndigande
skall kunna lämnas för högst ett år i taget. Förslaget syftar till
att ytterligare decentralisera ägarinflytandet och stärka de anställdas möjligheter
att påverka sin egen situation.

Den föreslagna ordningen är enligt vad lagutskottet anför i sitt yttrande
(LU 1983/84:1 y) ingen principiell nyhet. Fjärde fondstyrelsen har redan i
betydande utsträckning överlåtit rösträtten för sina aktier till fackliga
organisationer.

Finansutskottet vill för egen del tillägga att denna delegering av rösträtten
har tillkommit genom ett riksdagsinitiativ föranlett av motionsyrkanden
som centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna förde fram i
samband med bildandet av ljärde AP-fonden. De skäl som då förebars i

FiU 1983/84:20

t. ex. den centerpartistiska motionen var att man genom att delegera rösträtten
för AP- fondsaktierna till representanter för de anställda, valda av
de anställdas organisationer på arbetsplatserna, skulle främja såväl företagsdemokratin
som möjligheterna att bättre anpassa företagspolitiken efter
varje enskilt företags speciella förhållanden. Samma rätt föreslås nu i
propositionen gälla för löntagarfondstyrelserna.

Lagutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt de i propositionen föreslagna
ändringarna av aktiebolagslagen.

Finansutskottet är inte av annan uppfattning och kan därför tillstyrka
propositionens förslag i denna del. Utskottet vill emellertid göra följande
förtydliganden.

Vid beräkning av röstkvot kan tillämpningssvårigheter uppstå om en
fondstyrelse själv röstar för en del av sina aktier medan rösträtten för
återstoden utövas av flera fackliga organisationer. Fondstyrelsen får därvid
tillsammans med organisationerna inte rösta för mer än en femtedel av
de på bolagsstämman företrädda aktierna. I sådant fall bör, såsom lagrådet
förordat, rösträttsbegränsningen bestämmas proportionellt först mellan
styrelsen och de fackliga organisationerna och därefter mellan organisationerna
inbördes.

Om en lokal facklig organisation begär att få utöva rösträtten för hälften
av de aktier en löntagarfondstyrelse innehar, får det vidare förutsättas att
fondstyrelsen tar upp överläggning med övriga fackliga organisationer som
finns företrädda vid bolaget innan fullmakt utfärdas.

Utseende av fondstyrelser

Enligt propositionens förslag skall varje löntagarfondstyrelse bestå av
nio ledamöter som utses av regeringen för ett år i taget. Av ledamöterna
skall minst fem företräda löntagarintressen. Även utländska medborgare
bosatta i Sverige skall kunna ingå i en löntagarfondstyrelse. I propositionen
aviseras också att en särskild utredning kommer att tillkallas för att
överväga frågan om fondernas styrelseledamöter i framtiden bör utses
genom direkta val.

I motion 223 (vpk) anförs att fondstyrelserna bör utses av riksdagen i
avvaktan på att den aviserade utredningen har slutfört sitt arbete.

I motion 224 (fp) uttalas att det är otillfredsställande att riksdagen inte nu
har möjlighet att ta ställning till hur löntagarfondernas styrelser skall utses
i framtiden.

I motion 164 av Allan Ekström (m) framhålls att löntagarfondstyrelserna
ingår i den statliga förvaltningsorganisationen och att behörighetsreglerna i
11 kap. 9 § regeringsformen därmed gäller. I detta grundlagsstadgande
föreskrivs bl. a. att endast den som är svensk medborgare får inneha
styrelseuppdrag i myndighet som lyder direkt under riksdagen eller regeringen.

Lagrådet har i sitt yttrande över propositionen tagit upp den sistnämnda

FiU 1983/84: 20

frågan. Enligt lagrådet motiveras kravet på svenskt medborgarskap främst
av hänsyn till rikets säkerhet och av önskemålet att beslut som rör enskildas
rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare. Allmänna pensionsfonden
åren unikt utformad institution. Även om fondens förvaltande
organ, fondstyrelserna, skulle anses ingå i den statliga förvaltningsorganisationen.
kan styrelserna enligt lagrådet inte jämställas med de förvaltningsmyndigheter
som anges i grundlagsstadgandet. De motiv som ligger
till grund för stadgandet talar också enligt lagrådet emot att detta skulle
vara tillämpligt på fondstyrelserna. Lagrådets slutsats är att grundlagsstadgandet
inte utgör hinder för utländsk medborgare att utses till ledamot i en
löntagarfondstyrelse. Konstitutionsutskottet (KU 1983/84:2 y) har godtagit
lagrådets uttalande på denna punkt. Även finansutskottet delar lagrådets
uppfattning. Motion 164 avstyrks således i denna del.

Vad beträffar frågan om fondernas styrelser tills vidare skall utses av
riksdagen har konstitutionsutskottet i sitt yttrande inte funnit anledning att
nu frångå propositionens förslag. Finansutskottet är av samma uppfattning.
Motion 223 avstyrks i denna del (yrkande 4 e).

Löntagarfondernas regionala anknytning m.m.

I propositionen föreslås att löntagarfondernas styrelser skall ha en regional
anknytning för att bl. a. sprida inflytandet och att detta skall komma till
uttryck i rekryteringen av ledamöterna. Det sägs i propositionen att detta
dock inte innebär att fondstyrelserna skall tilldelas ett regionalpolitisk!
ansvar eller att kapitalplaceringarna skall begränsas till vissa regioner.
Däremot skall varje löntagarfondstyrelse genom sin personsammansättning
ges en klar förankring i en geografiskt sammanhållen region. Ledamöter
och suppleanter bör enligt förslaget genom bosättning eller på annat
sätt ha anknytning till den geografiska regionen.

Någon formell geografisk avgränsning av de fem regionerna görs inte. 1
propositionen anförs emellertid att en region bör omfatta norra Sverige.
Mellansverige bör indelas i två regioner. Västra och södra Sverige bör
utgöra var sin region.

Frågan om kansliernas geografiska lokalisering skall avgöras av resp.
fondstyrelse mot bakgrund av vad som kan bedömas som praktiskt möjligt
och i övrigt lämpligt. 1 propositionen sägs dock att det framstår som
önskvärt att åtminstone på några års sikt uppnå en. även i detta avseende,
decentraliserad förvaltning.

Arbetsmarknadsutskottet fäster i sitt yttrande (AU 1983/84:1 y) stort
avseende vid styrelsernas regionala anknytning som utskottet anser vara
mycket betydelsefull. Det är enligt arbetsmarknadsutskottet riktigt att
fondstyrelserna i sin placeringspolitik inte skall ha några uttalade regionalpolitiska
mål. Men det betyder inte, framhåller arbetsmarknadsutskottet,
att deras verksamhet saknar regionalpolitisk betydelse. Styrelsernas regionala
anknytning innebär, säger utskottet, att resp. styrelse kommer att ha

FiU 1983/84:20

särskild kunskap om utvecklingsförutsättningarna i den egna regionen.
Därigenom kommer det att finnas bättre förutsättningar än vad annars
skulle ha varit fallet att i en region, t. ex. i norra Sverige, finna sådana
framtidsinriktade projekt som är en förutsättning för kapitalplacering.

Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att det i propositionen anges att
kapitalplacering i mindre och medelstora företag lämpligen kan ske via
investmentbolag som t. ex. Tillväxtinvest. Med anledning härav framhåller
arbetsmarknadsutskottet att det finns flera regionala investmentbolag och
att det är naturligt om fondstyrelserna prövar möjligheterna att via dessa
placera riskkapital i mindre och medelstora företag.

Finansutskottet har inget att erinra mot att löntagarfondstyrelsernas
regionalpolitiska betydelse stärks genom att man prövar möjligheterna att
kanalisera riskkapital via regionala investmentbolag. Såsom också arbetsmarknadsutskottet
påpekar får emellertid fondstyrelsernas placeringar inte
förestavas av fastställda regionalpolitiska mål. Fondstyrelserna skall sålunda
inte ses som ett nytt regionalpolitisk! instrument utan deras verksamhet
bör ges den allmänna inriktning som finns angiven i propositionen.

I motion 223 (vpk) hävdas att fondernas pengar måste satsas utifrån
samhällsekonomiska kalkyler och överväganden. Detta innebär, säger motionärerna,
att fonderna bl.a. måste ha inte bara en regional förankring i
sin sammansättning, utan att de skall ha ett uttryckligt uppdrag att främja
näringslivet inom varje region.

Fondernas medel måste också kunna användas för att stödja löntagarkollektiva
företag och nya samhälleliga industrier, framhåller motionärerna,
som också anser att fonderna skall utnyttjas för att motverka transnationalisering
och industriutflyttning.

I motionen tillbakavisas tanken att löntagarfonderna skall fungera som
ett medel för att få de lönearbetande att acceptera en återhållsam lönepolitik.
De bidrag som företagen får betala till fonderna skall alltså enligt
motionärerna inte avräknas i avtalsrörelserna.

Näringsutskottet har i sitt yttrande till finansutskottet (NU 1983/84:5 y)
förordat att samtliga yrkanden i motion 223 (vpk) avstyrks.

De yrkanden som förs fram i motionen innebär bl. a. att riksdagen mer i
detalj skall föreskriva vilken inriktning fondstyrelsernas placeringspolitik
skall ha. Utskottet delar inte denna uppfattning. Enligt utskottets mening
får det förutsättas att fondstyrelserna genom sin löntagardominans och sin
regionala förankring är väl så skickade att göra de bedömningar som
erfordras för att deras placeringar skall nå bästa samhälleliga effekt. Inget
hindrar heller att en löntagarfondstyrelse, om så bedöms lämpligt i det
enskilda fallet, kan stödja t. ex. löntagarkollektiva företag eller samhälleliga
industrier. Utskottet avstyrker motion 223 yrkandena 4 (a, b, c, d och f)
och 5.

FiU 1983/84:20

5. Övriga motionsyrkanden

Åtgärder för ott underlätta personligt ägande av aktier

I motion 204 (m) ställs flera yrkanden som syftar till att underlätta
personligt ägande av aktier. Sålunda begärs ett tillkännagivande av riksdagen
om skattefondsparandets betydelse och om åtgärder för att underlätta
tillkomsten av företagsanknutna vinstandelssystem. 1 motion 224 (fp) begärs
att skattereduktion för aktieutdelning återinförs, att dubbelbeskattning
på aktier slopas och att förmögenhetsskatten på arbetande kapital i
mindre och medelstora företag avskaffas.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande (SkU 1983/84:5 y) att man nyligen
har haft att ta ställning till likartade motionsyrkanden. Skatteutskottet
hänvisar till dessa ställningstaganden (SkU 1983/84:55 och SkU
1983/84:1 y) och anför att skäl saknas att i detta sammanhang ompröva
dessa frågor. Skatteutskottet anser således att finansutskottet bör avstyrka
dessa motionsyrkanden.

Finansutskottet delar skatteutskottets uppfattning och avstyrker därmed
motionerna 204 yrkandena 3, 4 och 5 och 224 yrkandena 2, 3, 4 och 6.

Avskaffande av den graderade rösträtten för nya börsaktier

I motion 224 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att avskaffa den graderade
rösträtten för nya börsaktier enligt vad som anförts i motionen. Motionärerna
framhåller att den faktiska maktkoncentrationen i vissa fall kan vara
större än ägandekoncentrationen. beroende på systemet med A- och B-aktier
med olika röstvärde på bolagsstämman. Ett relativt litet aktieinnehav
och följaktligen liten kapitalinsats kan genom den graderade rösträtten ges
ett oproportionellt stort inflytande. Motionärerna framhåller att den graderade
rösträtten för nya aktier på A 1- och A2-listorna på börsen bör tas
bort. För familjeföretag, som går in på OTC-listan, finns det enligt motionärernas
uppfattning stort skäl att behålla gällande bestämmelser.

Lagutskottet påpekar i sitt yttrande (LU 1983/84:1 y) att aktiebolagslagens
bestämmelser om olika röstvärde för aktier måste ses mot bakgrund
av de regler som sedan länge gällt beträffande utlännings förvärv av aktier i
svenskt aktiebolag och fast egendom i Sverige. Dessa regler har nyligen
setts över. Översynsarbetet har resulterat i två nya lagar som trätt i kraft
den I januari 1983. Enligt den ena lagen (1982:617), som rör utländska
förvärv av svenska företag m. m., får s. k. kontrollsubjekt inte utan särskilt
tillstånd förvärva så många aktier i svenskt aktiebolag att hans andel av
aktiekapitalet eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger
vissa gränsvärden. I den andra lagen (1982:618), som omfattar utländska
förvärv av fast egendom m.m., stadgas förbud för kontrollsubjekten att
utan tillstånd förvärva fast egendom m. m.

Kontrollsubjekt är inte bara utländska medborgare och andra utländska
rättssubjekt utan också vissa svenska juridiska personer, bl. a. aktiebolag
som saknar s. k. utlänningsförbehåll i bolagsordningen.

FiU 1983/84: 20

Lagutskottet har vid ett flertal tillfällen prövat frågan om den graderade
rösträtten. När lagutskottet senast behandlade frågan (LU 1982/83:36).
förklarade sig utskottet i och för sig dela de då aktuella motionärernas
uppfattning att huvudprincipen borde vara att varje aktie skall ha en röst.
Eftersom frågan om sambandet mellan bestämmelserna i aktiebolagslagen
och reglerna om tillståndspliktiga förvärv nyligen hade prövats, avstyrkte
emellertid lagutskottet bifall till motionen. Riksdagen följde lagutskottets
hemställan.

Riksdagen har nyligen efter förslag från finansutskottet (FiU 1983/84:1)
givit regeringen i uppdrag att utreda om ett bättre täckande skydd mot
utländskt inflytande i svenska företag kan ske genom en utvidgning av 1982
års lag om utländska förvärv av svenska företag m. m.

Finansminister Kjell-Olof Feldt har därefter i ett interpellationssvar den
24 oktober 1983 upplyst om att man inom regeringskansliet diskuterat en
mjuk övergång från nuvarande system till en ordning där röstvärdesdifferentieringen
successivt minskar i bolagen. Det är med den inriktningen
som frågan nu prövas, framhöll finansministern.

Finansutskottet har samma uppfattning som lagutskottet och anser således
att huvudprincipen bör vara att varje aktie skall ha en röst. Som
framgår av det anförda är frågan om avskaffande av den graderade rösträtten
redan föremål för prövning. Någon åtgärd från riksdagens sida är
därför inte påkallad. Motion 224 avstyrks i denna del (yrkande 5).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder att

riksdagen avslår motionerna 1983/84: 164 i motsvarande del,
1983/84: 204 yrkande 2 och 1983/84: 219,

2. beträffande inrättande av fem löntagarfondstyrelser m. m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:34 yrkande 2,
1983/84: 164 i motsvarande del, 1983/84: 189. 190. 191, 204 yrkandena
1 och 6-9, 1983/84:205, 206, 207, 208. 209, 210, 211, 212,
213, 214, 215,216, 217, 218. 220, 221, 222, 223 yrkandena 4 och 5
samt 1983/84:224 yrkande 1 antar i proposition 1983/84:50 framlagda a)

förslag till lag om vinstdelningsskatt samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om vinstdelningsskattens
tillämpning beträffande de ekonomiska föreningarna,

b) förslag till lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
med den ändringen att ingressen och 11 8 e) erhåller
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

FiU 1983/84:20

Regeringens förslöf; Utskottets förslöf;

Härigenom föreskrivs i fråga om Härigenom föreskrivs i fråga om

lagen (1979:609) om allmän inves- lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
teringsfond

dels att i 16 S ordet "styrelsen" dels att i 16 § ordet "styrelsen”

skall bytas ut mot "verket", skall bytas ut mot "verket”,

dels att I och 4 §§ skall ha nedan dels att 1,4 och II §§ skall ha
angivna lydelse. nedan angivna lydelse.

11 §

Allmän investeringsfond för investering.

e) företaget vid beskattnings- e) företaget vid beskattningsårets
utgång inte driver jordbruk el- årets utgång inte driver jordbruk,

ler rörelse, skogsbruk, fastighetsförvaltning el ler

rörelse.

f) företaget genom sådan fond.

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

d) förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

e) förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

f) förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623),

g) förslag till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden,

h) förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

i) förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),

j) förslag till lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser
för uttag av avgift under åren 1980-1984 till försäkringen för
tilläggspension,

3. beträffande samhällsfonder och lokolo fackliga investeringsfonder att

riksdagen avslår motion 1983/84: 223 yrkandena I, 2 och 3,

4. beträffande åtgärder för att underlätta personligt ägande av
aktier

att riksdagen avslår motionerna 1983/84: 204 yrkandena 3, 4 och
5 samt 1983/84: 224 yrkandena 2, 3, 4 och 6,

5. beträffande avskaffande av den graderade rösträtten för nya
börsaktier

att riksdagen avslår motion 1983/84:224 yrkande 5.

Stockholm den 13 december 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s). Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m). Paul
Jansson (s). Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m),
Roland Sundgren (s). Christer Nilsson (s). Filip Fridolfsson (m), Rolf
Rämgård (c). Torsten Karlsson (s). Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson
(vpk) och Gunnar Nilsson i Eslöv (s).

FiU 1983/84: 20

Reservationer

1. Regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m). Nils Åsling (c). Lennart Blom (m).
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Löntagarfondsfrågan
har" och på s. 50 slutar med "längre fram" bort ha följande
lydelse:

I flera motioner väckta med anledning av propositionen om löntagarfonder
anförs kritik mot det sätt på vilket propositionen arbetats fram och
mot att det inte helt klarlagts om förslagen i propositionen står i överensstämmelse
med grundlagen.

I motion 204 (m) yrkande 2 anförs att regeringens förslag om kollektiva
löntagarfonder inte beretts på ett godtagbart sätt. Bristerna i handläggningen
är enligt motionärerna anmärkningsvärda, eftersom den åsyftade förändringen
är av djupgående karaktär. Frågan gäller om Sverige skall byta
ekonomiskt - och därmed i förlängningen även politiskt — system. Utformningen
av förslaget har enligt motionärerna inte penetrerats i detalj,
och dess följder har inte tillräckligt analyserats. Uppsplittringen på tre
departementspromemorior och den korta remisstiden har, anser man vidare,
inte givit berörda instanser de möjligheter man kan kräva för att
bedöma den föreslagna förändringens innebörd. Propositionen har utformats
utan rimligt hänsynstagande till remissinstansernas synpunkter. Denna
grundläggande kritik mot regeringens förfaringssätt bör enligt moderata
samlingspartiet ges regeringen till känna.

I motion 164 av Allan Ekström (m) anförs att löntagarfondsförslaget i
korthet innebär att medel tvångsvis överförs från våra svenska företag till
löntagarfondstyrelser, medel som dessa fondstyrelser därefter skall använda
för inköp av aktier i samma företag. Företagen tvingas alltså att finansiera
sin egen socialisering. Fonderna ställs således enligt motionären under
facklig hegemoni och kan med sina företagsförvärv föra en egen regionalpolitik,
industripolitik eller arbetsmarknadspolitik helt vid sidan av regering
och riksdag. Fonderna blir på så sätt en stat i staten eftersom de icke
blir beroende av särskilda budgetbeslut från riksdagens sida. Offentlig
makt kommer därmed att kunna utövas korporativt i Sverige i strid med
grundsatsen om en effektiv parlamentarisk kontroll, anför motionären.

Det är i varje fall icke visat, anser motionären, att propositionen står i
överensstämmelse med vår konstitution, tolkad med ledning av Europakonventionen.
Någon bedömning av förslagets förenlighet med folkrättens
grundsatser har för övrigt icke företagits av lagrådet. Redan av denna
anledning bör förslaget avvisas, anser motionären.

FiU 1983/84:20

I motionen anförs vidare att löntagarfondstyrelserna, liksom övriga
fondstyrelser, ingår i den statliga förvaltningsorganisationen. Behörighetsreglerna
i 11 kap. 9§ regeringsformen gäller i och med detta, innebärande
att endast svensk medborgare får inneha uppdrag såsom styrelseledamot.
Propositionen upptar i lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
emellertid icke någon motsvarande inskränkning för utlänning. Propositionen
är därmed enligt motionären icke heller här förenlig med regeringsformen.

I motion 219 av Rolf Rämgård m.fl. (c, m. fp) anförs att förslaget om
löntagarfonder har utretts på ett hastigt och splittrat sätt. Förslaget har
långtgående principiella konsekvenser för landets ekonomi och konstitutionella
förhållanden. Förslaget innebär i korthet att medel tvångsvis överförs
från våra svenska företag till statsägda löntagarfonder, medel som
dessa fonder därefter skall använda för inköp av aktier i olika bolag. Sett i
ett större sammanhang tvingas företagen att finansiera sin egen socialisering.

Motionärerna anför vidare att nationaliseringar i Västeuropa brukar
betraktas som expropriation och ske under rättslig kontroll. Ingenting av
denna kontroll återfinns i den svenska modellen för socialisering av företagen.
Fonderna ställs under facklig hegemoni och kan föra en egen regionalpolitik,
industripolitik eller arbetsmarknadspolitik med de företag de övertar.
Fonderna blir på så sätt en stat i staten. Offentlig makt kommer
därmed att kunna utövas korporativt i Sverige i strid med tankarna bakom
regeringsformen.

Även i andra motioner har liknande kritik framförts men utan yrkanden i
dessa hänseenden.

Som framgår av de lämnade redovisningarna riktas i flertalet motioner
skarp kritik mot regeringens beredning av löntagarfondsfrågan. Remisstiden
har varit för kort. Myndigheter och sammanslutningar har inte beretts
tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst och samlat förslag till löntagarfonder.
De konstitutionella aspekter som förslagen reser har inte tillräckligt
analyserats innan propositionen lades fram för riksdagen etc.
Även lagrådet har i sitt yttrande över förslagen fört fram mycket kritiska
synpunkter vad gäller handläggningen av löntagarfondsfrågan. Det sätt på
vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen skett har inverkat menligt

FiU 1983/84: 20

på lagrådets möjligheter att fullgöra den granskning grundlagen föreskriver.

I konstitutionsutskottets yttrande (KU 1983/84:2 y) anför företrädarna
för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet i en avvikande
mening att man delar den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna
och lagrådsyttrandet i fråga om den bristfälliga handläggningen av ärendet.
Den ekonomisk-politiska fråga saken rör är av djupgående karaktär. 1 en
motion uttalas sålunda, att frågan ytterst gäller om Sverige skall i grunden
ändra sitt hittillsvarande ekonomiska system och i förlängningen även det
politiska systemet. Mot denna bakgrund inger de påtalade bristerna i
beredningen av ärendet allvarliga betänkligheter från konstitutionell synpunkt.

De borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet pekar vidare på några
konstitutionella frågeställningar som löntagarfondsärendet aktualiserat.
En viktig sådan fråga är om fondförslaget står i överensstämmelse med
regeringsformens regler om expropriation. Förslaget innebär att medel
tvångsvis överförs från företagen till löntagarfonder, medel som dessa
fonder i sin tur skall använda för förvärv av aktier eller andra ekonomiska
andelar i bl. a. samma företag. Detta medför i praktiken att företagen
tvingas att utan kompensation från statens sida bidra till sin egen socialisering.
De borgerliga ledamöterna anser att frågan uppenbarligen inte har
utretts och analyserats på det sätt riksdagen bör ha rätt att kräva, innan
beslut fattas av så ingripande natur för stora delar av vårt näringsliv.

I flera motioner ifrågasätts om förslagen är förenliga med Sveriges
internationella åtaganden. Bl. a. hänvisas till den konvention som Sverige
biträtt genom ratificering av tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 (SÖ
1953:26) till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna. Enligt protokollets artikel 1 skall varje
fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt. Ingen får
berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

De borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet anser att under alla
omständigheter kräver respekten för vårt lands anseende att internationella
åtaganden iakttas. Vidare ifrågasätter man om den del av förslaget som
motiveras med att en här i landet bosatt medborgare inte bör utestängas
från möjligheten att representera löntagarintressena i en löntagarfondstyrelse
är förenlig med regeringsformen. Ledamöternas sammanfattande
slutsats är att det föreliggande propositionsförslaget inte kan ligga till
grund för beslut i riksdagen. Propositionen bör därför avslås, anser man,
från de synpunkter man har att företräda. Regeringen bör anmodas att
ingående utreda de konstitutionella aspekterna av ett löntagarfondsystem.

Finansutskottet anser att de synpunkter som redovisas av företrädarna
för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet i den avvikande

FiU 1983/84:20

meningen till konstitutionsutskottets yttrande (KU 1983/84:2y) innebären
mycket allvarlig kritik av regeringens beredning av ärendet. Det är visserligen
inte visat att förslagen strider mot grundlagen, men det är heller inte
närmare utrett.

Lagrådet beklagar i sitt utlåtande att myndigheter och sammanslutningar
inte varit i tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst utarbetat och
samlat förslag till löntagarfonder. Därför instämmer lagrådet i kritiken mot
att en fråga av så stor principiell betydelse och med så kontroversiella
inslag beretts på sätt som skett. Lagrådet säger att dess granskning skall
avse bl. a. om förslagen är så utformade att lagarna kan antas tillgodose
angivna syften. Det sätt på vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen
har skett gör det svårt att fullgöra denna granskningsuppgift, säger
lagrådet.

Eftersom löntagarfondsförslaget, om det genomförs, på sikt kommer att
innebära en förändring i grunden av vårt ekonomiska system, är det
anmärkningsvärt att regeringen inte berett frågan på ett fullständigare sätt.
Det borde vara en självklarhet i en demokrati av vår typ att viktiga beslut
med vittomfattande konsekvenser utreds och förbereds på ett sådant sätt
att kritik inte kan riktas mot dem på konstitutionella grunder. Det torde
därför ligga i hela nationens intresse att dessa frågor först utreds innan
riksdagen fattar sitt beslut. Ett förslag som genomförs på det sätt som
regeringen har för avsikt att göra kan aldrig vinna respekt bland medborgarna.
Utskottet anser därför att en förutsättningslös och grundlig
utredning bör göras av de konstitutionella frågor som löntagarfondsförslaget
väcker. Vad utskottet anfört om regeringens beredning av löntagarfondsförslaget
bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under I bort ha följande lydelse:

1. beträffande regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder
att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:164 i
motsvarande del, 1983/84:204 yrkande 2 samt 1983/84:219 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en förutsättningslös
och grundlig utredning av de konstitutionella frågor
som löntagarfondsförslaget väcker.

2. Inrättande av fern löntagarfondstyrelser m. m.

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Bakgrund
och” och på s. 56 slutar med ”avstyrker motionen”, samt

FiU 1983/84:20

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Sammanfattningsvis
vill” och på s. 71 slutar med ”0 och 5” bort ha följande
lydelse:

Många olika argument för kollektiva löntagarfonder har anförts under
årens lopp. Det uppgivna syftet med fonderna har skiftat lika snabbt som
de tekniska konstruktionerna. Motiven har bl. a. varit: Förbättrad riskkapitalförsörjning,
stöd för den solidariska lönepolitiken och dämpad lönekostnadsutveckling,
jämnare förmögenhetsfördelning, tryggare pensioner
samt stärkt löntagarinflytande.

Alla dessa motiv har vid en närmare granskning visat sig ohållbara.

Det motiv som under arbetet i löntagarfondsutredningen starkast betonades
gällde näringslivets försörjning med riskvilligt kapital. Utskottet
anser i likhet med vad som anförts i de borgerliga motionerna att detta
problem visat sig kunna lösas utan några kollektiva löntagarfonder. De
stimulanser som de icke-socialistiska regeringarna införde, t. ex. lindringen
av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar och införandet av skattesparandet,
speciellt aktiesparfonderna, har medfört att den svenska börsen
har börjat fungera som den skall, dvs. som en marknad för riskvilligt
kapital.

Företagens nyemissioner, dvs. deras tillskott av riskvilligt kapital, har
därigenom under senare år kunnat öka mycket kraftigt. 1 själva verket har
emissionerna sedan hösten 1980 varit större än under hela 1970-talet.

Utskottet anser således att kapitalbildningen inte kommer att förbättras
genom införande av kollektiva löntagarfonder. Dessa skall framför allt
finansieras med vinstmedel från företagen, vinster som annars kunde användas
till investeringar och framtidssatsningar. Effekten av fonderna blir
således närmast motsatsen till det önskade, dvs. att näringslivet undandras
riskvilligt kapital.

Utskottet anser inte att politiker eller fackliga företrädare kan använda
företagens vinstmedel mer effektivt än vad företagen klarar av. Erfarenheterna
är i allt väsentligt de motsatta.

Sammanfattningsvis anser således utskottet att detta motiv för att införa
kollektiva löntagarfonder inte är hållbart.

Ett ytterligare motiv som anförs i propositionen är att fonderna skall
stödja den solidariska lönepolitiken och bidra till löneåterhållsamhet. Utskottet
anser att detta bygger på ett felaktigt resonemang. Det finns inte
något belägg för att högre vinster ger upphov till större löneglidning.

FiU 1983/84:20

motsägs också av att löntagarna inte vill ha löntagarfonderna över huvud
taget. Än mindre vill de göra uppoffringar.

Socialdemokraternas nuvarande benägenhet att koppla ihop löntagarfonderna
med stabiliseringspolitiken grundas enligt utskottet i första hand
på att det skulle vara möjligt att få en annan löne- och prisökningstakt med
löntagarfonderna. Men om inte löneavgiften och vinstskatten avräknas till
minst 100% på löneökningarna - vilket de erfarenhetsmässigt inte gör —
ökar företagens totala kostnader. Därmed motverkar löntagarfonderna i
själva verket sitt stabiliseringspolitiska syfte. Det är mycket sannolikt att
löntagarfonderna driver upp kostnads- och prisnivån i företagen och i
samhället i stort.

Utskottet anser inte heller att den nu aktuella avtalsrörelsen ger något
belägg för att förslaget om löntagarfonder skulle bidra till återhållsamhet i
lönekraven.

I propositionen hävdas också att löntagarfonderna kommer att bidra till
en jämnare förmögenhetsfördelning. Det sägs att en nödvändig lönsamhetsökning
i företagen annars skulle medföra oacceptabelt stora förmögenhetsökningar
för nuvarande aktieägare.

Av hushållens totala förmögenhetsstock utgör aktierna endast en mycket
liten del. Hushållens samlade bruttoförmögenhet uppgår i dag till runt
1 000 miljarder kronor. 1 inget annat industriland är förmögenheterna så
jämnt spridda som i Sverige. Den helt dominerande delen av dessa förmögenheter
ligger i små- och fritidshus. Aktieägandet utgör endast ca 70
miljarder kronor. Spridningen av aktieägandet har därför en relativt liten
betydelse vad gäller den totala förmögenhetsfördelningen.

Om syftet enbart är att sprida aktieägandet behövs helt andra insatser.
Det av den borgerliga trepartiregeringen införda skattefondssparandet har
medfört en anmärkningsvärt snabb spridning av aktieägandet. Ca 600000
människor sparar i dag i aktiesparfonderna. Ungefär 2/3 av dessa är helt
nya aktieägare. Skattefondssparandet har därmed inneburit att vi fått
ungefär 380000 nya aktiesparare. Aktieägandet har därmed på knappt fem
år fått större spridning än under hela efterkrigstiden. Denna framgångsrika
form för att sprida aktieägandet vill regeringen avskaffa i början på nästa
år. Det är beklagligt att socialdemokraterna av ideologiska skäl föredrar en
centraliserad förmögenhetsbildning i kollektiva löntagarfonder framför decentraliserad
privat förmögenhetsbildning genom t. ex. aktiesparfonder.

Utskottet konstaterar emellertid också att själva aktieägandet är snett
fördelat. De kollektiva löntagarfonderna medför dock inte någon spridning
av aktieägandet till fler hushåll utan leder tvärtom till en ytterligare koncentration
till institutioner. Om de nyinrättade fem fonderna köper stora
poster aktier som i dag ägs av enskilda människor ökar ägarkoncentrationen
i stället för att minska.

Utskottet återkommer nedan till vilka åtgärder som bör genomföras för
att sprida aktieägandet till fler människor.

FiU 1983/84:20

Vad gäller löntagarfondernas stöd till ATP-systemet kan utskottet konstatera
att det reala tillskottet till pensionsutbetalningarna under gynnsamma
förutsättningar blir knappt 0,5 miljarder kronor per år när systemet är
fullt utbyggt efter år 1990. Detta motsvarar mindre än 1% av de totala
utbetalningarna. Om avkastningen på fondmedlen blir lägre än de förutsatta
3%, vilket ingalunda kan uteslutas, blir naturligtvis bidraget till pensionsutbetalningarna
ännu lägre.

Utskottet anser att införandet av de kollektiva löntagarfonderna i själva
verket bidrar till att urholka ATP-systemet. Det avgörande för att trygga
pensionerna är enligt utskottet att det blir en god tillväxt i ekonomin och
detta motverkas av införandet av löntagarfonderna.

Den centrala frågan och det avgörande motivet för att införa kollektiva
löntagarfonder är enligt utskottet makten och inflytandet över företagen.

I propositionen hävdas att löntagarfonderna kommer att stärka löntagarnas
inflytande över produktionen. Detta var också det först uttalade målet
för de s. k. Meidner-fonderna, nämligen att överföra makten över produktionsmedlen
till de fackliga organisationerna.

Utskottet anser emellertid inte att det är rimligt och önskvärt att de
fackliga organisationerna skall få ännu mera makt och inflytande över
näringslivet. Förslaget innebär nämligen inte att makt ges de enskilda
anställda i de olika företagen utan makten förbehålls de fackliga organisationerna
och deras ombudsmän. Fackföreningsrörelsen i Sverige har redan
ett mycket större inflytande över ekonomin än i flertalet övriga västländer.

Utskottet anser sammanfattningsvis att förslaget om kollektiva löntagarfonder
kommer att innebära en sådan makt- och ägarkoncentration till
fackliga organisationer att grunden för marknadsekonomin förstörs. Utskottet
kan inte acceptera en sådan utveckling och avstyrker därför propositionen.

I propositionen hävdas att vissa spärregler för fondstyrelsernas aktieköp
motverkar makt- och ägarkoncentrationen. Detta är enligt utskottets mening
fel. Varje fondstyrelse får enligt förslaget köpa upp till 8% av aktierna
i ett visst företag. Därtill kommer att fjärde AP-fonden kan köpa ytterligare
10%. Inget hinder finns för ett gemensamt agerande från de fem fondstyrelserna
och fjärde fondstyrelsen, vilket innebär att de tillsammans kan
komma upp till 50% av aktierna i ett visst företag. Erfarenheten visar att
ett dominerande inflytande kan utövas med mycket mindre ägarandel.

Med en målmedveten politik när det gäller aktieköp kan löntagarfonderna
således redan år 1990 ha tagit över centrala delar av svenskt näringsliv.
Om övertagande definieras som ägande av minst 49%, eller minst lika
mycket som de fem största ägarna har tillsammans, kan ett flertal av
Sveriges stora företag år 1990 vara löntagarfondsstyrda. Om fonderna
nöjer sig med att bli största delägare, kan man om 7 år ha hunnit uppnå
detta i 75 börsföretag med tillsammans över 700000 anställda.

6 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84:20

Det nu aktuella förslaget om kollektiva löntagarfonder har enligt utskottet
samma innebörd som tidigare löntagarfondsförslag. Det är i princip
uppbyggt på följande sätt:

— Pengar tas från företagen huvudsakligen genom s. k. vinstskatt och

— samlas i fonder, f. n. fem med facklig dominans i styrelserna,

— för att köpa aktier i företagen och därmed förr eller senare ta över
ägandet till dessa.

Företagen skall således via en särskild vinstskatt kombinerad med löneskatt
finansiera en kollektivisering och socialisering av de svenska företagen.
Därmed förändras vårt ekonomiska system. Detta är logiskt för socialdemokraterna
men helt oacceptabelt för de borgerliga partierna, som
bygger sin politik på marknadsekonomi, mångfald och privat ägande.

Enligt utskottets mening är det ansvarslöst av regeringen att i nuvarande
ekonomiska kris splittra nationen genom löntagarfondsförslaget. Regeringen
åstadkommer inte bara en djup klyfta mellan socialdemokraterna och
det privata näringslivet utan omöjliggör också ett samarbete kring en
ekonomisk politik som skulle kunna föra landet ut ur krisen.

Utskottet förespråkar en spridning av aktieägandet på ett sätt som
stärker marknadsekonomin. Detta kan ske på bl. a. följande sätt:

— En fortsatt utvidgning av aktiesparfonderna, som på bara fem år ökat
antalet aktieägare med nästan 400000.

— Stöd för företagsanknutna individuella vinstandelssystem.

— Avskaffande av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar och förenklade
reavinstregler.

— Satsning på de mindre och medelstora företagen genom avskaffande av
förmögenhetsskatten på arbetande kapital.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att propositionen inte innehåller
någon analys av om löntagarfonderna över huvud taget är ett lämpligt
medel för att nå de mål som satts upp. Detta är en allvarlig brist, framför
allt därför att den analys som presenterats under de senaste tio årens
fonddebatt på nästan alla punkter ifrågasatt fondernas förmåga att uppfylla
uppsatta mål.

Propositionen saknar inte bara en analys av behovet av löntagarfonder
utan också en analys av innebörden och konsekvenserna av förslaget.
Ingen som helst diskussion förs om alternativa ekonomisk-politiska medel
för att nå de uppsatta målen.

Som utskottet ovan anfört skulle en sådan analys tydligt visa att det inte
finns något behov av kollektiva löntagarfonder och att sådana tvärtom på
sikt skulle få allvarliga negativa verkningar på ekonomins tillväxtförmåga
och marknadsekonomins fortbestånd.

Konsekvensen av löntagarfondernas införande blir att företagens långsiktiga
investeringar sjunker. Satsningar på nya produkter eller produktionsanläggningar
minskar eller flyttas utanför Sveriges gränser. Att expansiva
småföretag dräneras på vinstmedel är särskilt allvarligt eftersom

FiU 1983/84:20

de svarar för en stor del av sysselsättningsökningen i industrin. Sammantaget
innebär dessa effekter att såväl produktion som sysselsättning kommer
att hämmas i Sverige som en direkt följd av att löntagarfonderna införs.

Fonderna påverkar även kommunernas ekonomi. Vinstskatten skulle,
om den varit införd år 1982, ha lett till minskade kommunala skatteintäkter
på över en halv miljard kronor. Den höjda löneskatten kostar dessutom
kommuner och landsting över 150 milj. kr. per år.

Det grundläggande argumentet mot vinstdelningsskatten är att den från
de vinstgivande företagen drar undan medel som borde få användas och
normalt skulle få användas för investeringar i dessa företag. Som understryks
i några regionalt inriktade motioner kommer även hela regioner att
på detta sätt berövas produktiva resurser som knappast återkommer til!
samma regioner i form av placeringar från löntagarfondstyrelsernas sida.
Detta drabbar främst de små och medelstora företagen. Eftersom dessa
svarar för en stor del av sysselsättningen utanför storstadsområdena undergrävs
livskraften i dessa regioner. Resultatet blir, som motionärerna
framhåller, en centralisering av företag och resurser med starkt negativa
följder i regionalpolitisk! hänseende.

Utskottet instämmer i den kritik som riktats mot fondförslaget i de tre
borgerliga partimotionerna. Det finns inte någon anledning att mer ingående
diskutera tekniska brister i ett förslag som innebär successivt fackligt —
politiskt maktövertagande av näringslivet. Inte heller hastigheten i socialiseringsprocessen
är avgörande för utskottets negativa ställningstagande.
Det är ointressant hur lång tid det tar för löntagarfonderna att ta makten i
företagen. Det intressanta är att fondförslaget skapar en möjlighet för
facket att ta över makten i näringslivet.

Det är enligt utskottets mening helt säkerställt att en stor majoritet av
det svenska folket är emot kollektiva löntagarfonder. Vaije opinionsundersökning
som genomförts visar att det bara är en liten minoritet som anser
att löntagarfonderna är bra, medan en överväldigande majoritet är negativt
inställd. Det är anmärkningsvärt att regeringen trots detta har fortsatt att
driva fondförslaget mot en bred folkopinion inklusive en stor del av de
egna väljarna, mot det samlade näringslivet och mot en enig borgerlig
opposition.

Moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet kommer alltid
att bekämpa alla socialiseringsförslag av den typ som löntagarfonder är ett
exempel på. Om fonderna skulle genomföras kommer dessa partier att
arbeta för deras avskaffande.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna 204 (m), 213 (c), 224
(fp) och motionerna 164, 189-191, 205- 218, 220-222 (m, c, fp) i de delar som
innebär ett avslag på propositionen.

Vad utskottet ovan anfört om löntagarfondernas effekter på sysselsättning,
näringslivets utveckling, den kommunala ekonomin och ATP-systemet
samt om en spridning av aktieägandet på ett sätt som stärker marknadens
ekonomi bör med anledning av motionerna 204 (m) yrkande 6-9, 224
(fp) och 213 (c) ges regeringen till känna.

FiU 1983/84:20

Motion 223 (vpk) yrkandena 4 och 5, som innebär en ännu mer långtgående
socialisering av näringslivet, avstyrks.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande inrättande av fem löntagarfondstyrelser m. m. att
riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:34 yrkande 2,
1983/84:164 i motsvarande del, 1983/84:189, 190, 191, 204 yrkande
1, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218,
220, 221, 222 samt 224 yrkande 1 avslår i proposition 1983/84:50
framlagda lagförslag och motion 1983/84:223 yrkandena 4 och 5
samt med anledning av motion 1983/84:204 yrkandena 6-9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Inrättande av fem löntagarfondstyrelser m.m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Den
internationella” och på s. 56 slutar med ”avstyrker motionen” bort ha
följande lydelse:

Det kapitalistiska samhällets maktförhållanden bestäms av egendomsförhållandena.
Dessa baseras på att kapitalistklassen äger avgörande produktionsmedel,
medan en majoritet av befolkningen icke äger egna produktionsmedel
utan för sin försörjning måste sälja sin arbetskraft. Kapitalismen
förutsätter ojämlikhet. Kapitalets vinster kommer ur de arbetandes
arbete, att de lönarbetande producerar mera än vad som motsvarar deras
löner. Ägande och spekulation skapar inga nya värden. Endast det produktiva
arbetet åstadkommer detta.

Kapitalismen omvandlar produktionen till en samhällelig angelägenhet
men dess egendomsform är inte samhällelig utan privat. I stället för en
samhälleligt samordnad produktion för att tillgodose befolkningens behov
leds kapitalismen av de enskilda kapitalens jakt efter så stora vinster som
möjligt. Detta ger upphov till det kapitalistiska systemets motsättningar.
Kapitalismen skapar arbetslöshet och kriser. Kapitalismen skapar slöseri
och rofferi mot människor och natur.

Dessa förhållanden blottläggs med all tydlighet av de senaste årens
ekonomiska utveckling. Trots en nästan enastående ökning av profiter och
förmögenheter hos kapitalägarna har ingen avgörande förbättring skett vad
beträffar investeringsverksamheten i industrin. Och inte heller en tillfällig
konjunkturellt betingad investeringsuppgång skulle lösa grundproblemen.
Kapitalismen har antagit en alltmer parasitär karaktär. De stora kapitalen
är mera intresserade av snabba klipp eller transnationella äventyr än att
utveckla landets industriella potential. Detta kan få för landet ödesdigra
följder.

FiU 1983/84:20

Ekonomisk politik måste, om den vill uppnå ett slut på arbetslöshet och
kriser, utgå ifrån dessa insikter. Politiken måste inriktas på en förändring
av egendomsförhållandena, ett brytande av de privata monopolens makt,
samhälleligt ägande av de avgörande produktionsmedlen och en planmässig
hushållning.

Ett brytande av de rådande egendomsförhållandena innebär att de ekonomiska
relationer som innebär att varje företagsenhet syftar till egen
maximal vinst bryts. Att införa en ny ägare i systemet som uppträder på de
gamlas villkor och i enlighet med de kapitalistiska s. k. marknadslagarnas
- nu genom kapitalkoncentrationen dessutom förryckta — funktionssätt
ändrar inte egendoms-, makt- och ekonomiska strukturförhållanden. Det
krävs alternativ.

Den av storfinansen styrda ekonomiska utvecklingen av landets produktion
har visat sig oförmögen att lösa de aktuella krisproblemen. Spekulation
och transnationalisering medför bristande industriinvesteringar i Sverige.
Det är därför nödvändigt med ett brett samhälleligt industriprogram.
Det krävs en samhällelig kontroll över alla stora investeringar. Storkapitalets
ledande ställning i samhället måste brytas.

Därför är det nödvändigt att överföra de privata affärsbankerna i samhällelig
ägo liksom att nationalisera stiftelser, investmentbolag och privata
försäkringsbolag. Det är också nödvändigt med en verklig utjämnande
fördelningspolitik.

Vi har en situation i landet där den samlade nettoförmögenheten mycket
snabbt övergått från den offentliga sektorn till privata händer. Samtidigt
som vi har en mycket besvärande statsskuld har storkapitalet kunnat
berika sig genom en närmast exempellös förmögenhetsökning. Bara genom
verkliga angrepp på spekulationen och dess vinster kan en politik för
arbete och sanering av statsfinanserna bli framgångsrik.

Utifrån denna helhetssyn på de ekonomiska sammanhangen måste frågan
om ett fondsystem bedömas.

Förslaget till ”löntagarfonder inom ATP-systemet” som förordas i proposition
50 utgår emellertid icke från en sådan grundsyn. Propositionens
tema är att inrätta fonder med ett visst indirekt löntagarinflytande för att fa
de lönarbetande att acceptera stora bolagsvinster och dåliga löneavtal.
Propositionen förutsätter inga strukturella förändringar av det ekonomiska
systemet eller dess styrmekanismer. De nya fonderna skall verka i princip
som den fjärde AP-fonden. De skall med andra ord fungera som vilken
annan aktieägare eller aktiespekulant som helst bara med åtskillnader som
att fonderna icke får äga mer än 8 % av ett företags aktier eller att fonderna
har ett realt avkastningskrav på 3 % som andra aktieägare inte har. Dessa
villkor för fondernas verksamhet kommer att beskära deras möjligheter att
inom det givna systemets ramar kunna åstadkomma några förbättringar.
Varje fond kommer att vara i minoritet. Fonderna måste enbart satsa sina
medel i de mycket vinstgivande företagen, och företagens räntabilitet

FiU 1983/84:20

avgörs ju av de kapitalistiska marknadskrafternas och spekulationens
spontana och planlösa spel. Fonderna kommer härigenom att föga kunna
påverka näringslivets strukturella utveckling.

Inte heller finns i motiven för regeringsförslaget någon diskussion om
vilka produktionsförhållanden, vilken teknikutveckling och utveckling av
arbetsförhållandena som fonderna skall befordra. Propositionen förutsätter
här, liksom om den ekonomiska politiken i dess helhet, att det föreligger
en intressegemenskap mellan kapital och arbete utom i vad gäller
produktionens fördelning.

De av regeringen föreslagna fonderna innebär dock en ny, av storfinansen
åtminstone formellt, oberoende ägare av aktier. Detta är i och för sig
ett positivt inslag liksom att de lokala fackföreningarna kan få utöva
hälften av fondernas rösträtt. Värdet av detta beskärs dock väsentligt av
begränsningsreglerna. Emellertid måste utskottet konstatera att det oberoende
fonderna får som nya ägare mest är av formell natur. De måste leva
på aktie- och kapitalmarknadens villkor och anpassa sig till en företagsamhet
som styrs efter det kapitalistiska näringslivets principer. Förvisso kan
en sådan ägare i vissa stycken företräda en annan politisk linje inom
företagen än de traditionella kapitalistiska ägarna. Men kapitalismen är
inte kapitalism, den skapar inte kriser och arbetslöshet, förutsätter inte
spekulation och ojämlika förhållanden på grund av i första hand moraliska
attityder eller andra subjektiva åskådningar hos kapitalets ägare. Kapitalismens
funktionssätt beror på systemets uppbyggnad, natur och inneboende
motsättningar, med andra ord strukturer som regeringens fondkonstruktion
inte alls förändrar.

De förväntningar som skapats om ett löntagarfondsystem kommer inte
att infrias av propositionens förslag. Lika litet som den fjärde AP- fonden
på något påvisbart sätt lyckats upphäva maktkoncentration eller arbetslöshet
kommer de ytterligare fem AP-fonderna som förordas att kunna göra
detta.

Till grund för regeringsförslaget ligger en inflationsteori som utskottet
måste tillbakavisa. Enligt denna utgör lönerna huvudorsaken bakom inflationen.
Det är med andra ord de lönarbetande som får bära skulden för
inflationen. Detta är en föreställning som den borgerliga nationalekonomin
odlar, då den som häftigast försvarar kapitalägarnas klassintressen av att
hålla nere de arbetandes löner. Att i en tid, då den kapitalistiska delen av
världen domineras av transnationella koncerner och där sektorer som ännu
inte kontrolleras av dessa med få undantag behärskas av nationella monopol
och storföretag och där monopolpriser och annan administrerad prissättning
kännetecknar nästan samtliga varumarknader, göra de arbetandes
löner till grundorsak till inflationen är en grov förfalskning av de verkliga
förhållandena.

Utskottet kan alltså notera att regeringens fondförslag är baserat på
felaktiga teoretiska föreställningar och att det icke kommer att lösa de

FiU 1983/84:20

aktuella problem de svenska lönarbetarna står inför. De kommer inte
påvisbart att kunna påverka arbetslöshetens utveckling. De kommer inte
verksamt att bidra till en jämnare fördelning eller att upphäva maktkoncentrationen
inom näringslivet. Deras fördelningspolitiska och inflationsteoretiska
utgångspunkt gör ju att de skall ha en löneåterhållande funktion och
att de skall ställa mer kapital till företagens förfogande, vilket de nuvarande
stora ägargrupperna t. o. m. kan gynnas av, då fonderna garanterat skall
utgöra minoriteter inom företagen. Inte heller kommer de föreslagna fondema
att befordra de fackliga organisationernas självständighet, då fonderna
helt skall verka på det rådande ekonomiska systemets villkor.

Emellertid innebär också skapandet av en ny aktieägare i form av nya
AP-fonder i sig en kritik av aktiemarknadens nuvarande aktörer. De kan
skapa en aktieförvaltning av sammantaget icke obetydlig storlek, som inte
omedelbart kan kontrolleras av storfinansen.

En utvidgning av AP-fondsystemet med fem nya AP- fonder kan därför
vara motiverad. Den måste emellertid styras i en annan riktning än den
regeringen förutsätter. Skall den förskjuta kraftförhållandena mellan klasserna
till de arbetandes fördel kan den inte baseras på klassamarbetets
utgångspunkter och bortseende från olika klassintressen när det gäller
ekonomins utveckling såsom regeringsförslaget gör.

Det fordras med andra ord att viktiga samhälleliga målsättningar läggs
till grund för de nya AP-fondernas verksamhet om de skall bli ett verkligt
verktyg till samhällsförbättring i de arbetandes intresse. I motion 223 (vpk)
anges ett antal sådana kvalificerande utgångspunkter.

Fondernas pengar måste satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler
och överväganden, heter det i denna motion. Utskottet delar denna uppfattning
och menar att innebörden i detta är att fonderna icke kan åsättas
några begränsningskrav för den ägarandel varje fond kan ha inom ett
företag - det kan ju anses samhällsekonomiskt nödvändigt och nyttigt att
en fond skaffar majoritet i ett visst företag. Inte heller kan ett visst
avkastningskrav vara förknippat med ett begränsningskrav. Det kan ju
vara samhällsekonomiskt nyttigt att fondens medel satsas i företag som för
tillfället icke kan ge den i propositionen stipulerade reala avkastningen.

Dessutom måste detta tolkas så, vilket anförs i motion 223, att fonderna
skall ha ett uttryckligt uppdrag att främja näringslivets utveckling inom
varje region och på så sätt befordra en regional balans.

Det måste också vara en uppgift för fonderna att kunna stödja löntagarkollektiva
företag och nya samhälleliga industrier även om dessa inte är
introducerade på aktiebörsen och även om de inte på kort sikt kan ge
positiv avkastning. Samhällsekonomiska och långsiktiga överväganden
måste också här kunna vara vägledande.

Det röstinflytande fonderna kan skaffa sig i de kapitalistiska storföretagen
måste användas för att motverka transnationalisering och industriut -

FiU 1983/84:20

flyttning. Fonderna måste också utnyttja den information de i egenskap av
delägare kan få i detta syfte.

Utskottet delar regeringens mening om att frågan om hur fondernas
styrelser framdeles skall utses bör övervägas i en utredning. En sådan
utredning kan i och för sig vidgas för att se om inte hela näringslivet bör
ställas under demokratiskt vald ledning. I avvaktan på en sådan utredning
bör emellertid fondstyrelserna utses av riksdagen, vilket ger möjlighet till
en bred debatt om fondernas förvaltning. Utskottet är emellertid enigt med
regeringen i att en majoritet av fondstyrelserna skall ha en förankring i
löntagarintressena.

De resonemang som förs i vissa borgerliga motioner om att löntagarna
icke skulle kunna företrädas av sina fackliga organisationer måste skarpt
tillbakavisas som ett led i den av SAF styrda borgerliga agitationen för att
försvaga arbetarrörelsen. Därmed har inte utskottet sagt något om de
interna förhållandena i fackföreningarna. Hur den inre organisationsdemokratin
skall utvecklas är en intern facklig angelägenhet som vare sig
utskottet eller riksdagen har kompetens att blanda sig i.

En utvidgning av AP-fondsystemet bör också ske helt oberoende av den
löne- och fördelningspolitik som förs. Utskottet avvisar således grundtanken
i propositionen att fonderna skall vara ett medel för att de arbetande
skall förmås att acceptera en återhållsam lönepolitik.

Det sagda innebär att utskottet är enigt med vad som anförs i motion 223
(vpk) om vad som krävs för att en utvidgning av AP-fondsystemet skall
kunna tjäna syftet att bidra till en nödvändig omläggning av den ekonomiska
politiken och en styrning av ekonomins utveckling till de arbetandes
fördel.

Det sagda innebär ett avslag på alla de motioner från de borgerliga
partierna som yrkar avslag på varje tanke om kollektiva löntagarfonder
eller som vill stärka det kapitalistiska ägandet av aktier och utbreda ett
ägande av små aktieposter bland de lönarbetande. Samtliga dessa borgerliga
motioner går ut på att konservera och stärka den kapitalistiska maktstrukturen.
De innebär ett försvar av storfinansens intressen och en försvagning
av de arbetandes positioner i samhället.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 böijar med ”Sammanfattningsvis
vill” och på s. 57 slutar med ”av förslagen” bort ha följande
lydelse:

Med det anförda tillstyrker utskottet den allmänna utformningen av
systemet med löntagarfonder som föreslås i proposition 50 med de förändringar
däri som förordas i motion 223 (vpk) och avstyrker motionerna 204
(m) yrkandena 1, 6, 7 och 9, 213 (c), 214, 218, 224 (fp) yrkande 1 samt
motion 34 (fp) yrkande 2.

Utskottet övergår härefter till att behandla den närmare utformningen av
vissa delar av förslaget till utvidgning av AP-fondsystemet.

FiU 1983/84:20

dels den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Fjärde
fondstyrelsen kan” och på s. 66 slutar med "svenska näringslivet” bort ha
följande lydelse:

- Fjärde fondstyrelsen kan i dag förvärva högst 10% av aktierna i ett
börsnoterat aktiebolag. Andra aktier kan däremot förvärvas fritt. När
det gäller de fem nya AP-fonderna så skall dessa i enlighet med vad
utskottet tidigare anfört om samhällsekonomiska överväganden icke ha
någon sådan begränsningsregel. Bedöms det som samhällsekonomiskt
nyttigt kan således fondsystemet förvärva majoriteten av aktierna i ett
företag.

- De nya reglerna för överförd rösträtt innebär att de anställda genom sina
fackliga organisationer inte bara som i dag kan bemyndigas att rösta för
AP-fondens aktier utan också kan begära att få företräda hälften av de
aktier som löntagarfondstyrelsen förvaltar i ett aktuellt bolag. Om flera
fondstyrelser äger aktier i samma bolag skall de fackliga organisationerna
kunna företräda hälften av fondernas samlade röstinnehav i företaget
ifråga.

- De kvalificerande krav på fondernas verksamhet som utskottet ställt sig
bakom i det föregående, att fonderna skall användas för att främja
samhällsekonomiska målsättningar, att de skall främja regional balans,
att de skall kunna stödja löntagarkollektiva företag och nya samhälleliga
industrier även om dessa står utanför aktiebörsen, och att deras röstinflytande
skall användas för att motverka transnationalisering och industriutflyttning,
förvandlar utvidgningen av AP- fondsystemet till något
som kan bli av positivt värde för de arbetande och en ekonomisk
utveckling i deras intresse.

dels den del av utskottets yttrande på s. 70 som börjar med "Vad
beträffar” och slutar med "(yrkande 4 e)” bort ha följande lydelse:

Vad beträffar frågan om fondernas styrelser tills vidare skall utses av
riksdagen har majoriteten i konstitutionsutskottet ställt sig bakom propositionens
förslag att styrelserna bör utses av regeringen. Såsom utskottet
förordat i det föregående framgår att finansutskottet icke delar KU-majoritetens
bedömning. Det torde främja den offentliga insynen i fondernas
förvaltning om styrelserna utses av riksdagen med de möjligheter till
offentlig debatt detta innebär. Majoriteten skall dock — i enlighet med vad
propositionen förordar - ha löntagarförankring.

Motion 223 tillstyrks sålunda i denna del (yrkande 4 e).

dels den del av utskottets yttrande på s. 71 som börjar med "Finansutskottet
har” och slutar med "i propositionen” bort ha följande lydelse:

FiU 1983/84:20

Finansutskottet har inget att erinra mot att löntagarfondstyrelsernas
regionalpolitiska betydelse stärks genom att de prövar möjligheterna att
kanalisera riskkapital via regionala investmentbolag, om detta kan bedömas
stå i överensstämmelse med de samhällsekonomiska målsättningarna.
Överhuvudtaget bör fonderna — såsom förordats i motion 223 (vpk) -användas så att deras verksamhet befrämjar regional balans. De kan alltså
till en del sägas utgöra ett regionalpolitisk! instrument.

dels den del av utskottets yttrande på s. 71 som börjar med ”Näringsutskottet
har” och slutar med ”f) och 5” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottets majoritet har i sitt yttrande till finansutskottet (NU
1983/84:5 y) förordat att samtliga yrkanden i motion 223 (vpk) avstyrks.
Som framgår av det ovanstående delar finansutskottet icke denna ståndpunkt.
Finansutskottet har tvärtom funnit att yrkandena i motion 223 gör
att det förslag till utvidgning av AP-fondsystemet som regeringen förordar
omvandlas till något som gynnar de arbetandes intressen.

Alla de olika punkterna i motionen äger sin vikt. Utskottet ser med
tillfredsställelse att motionen särskilt vänder sig mot den av borgerliga
klassintressen och teorier dikterade inflationsuppfattningen och knytningen
av fonderna till den återhållsamma lönepolitik som propositionen ger
uttryck för. De olika yrkandena har utskottet ställt sig bakom i det föregående
och tillstyrker således motion 223 yrkandena 4 (a, b, c, d och 0 och 5.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande inrättande av fem löntagarfondstyrelser m.m. att
riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:34 yrkande 2,
1983/84:164 i motsvarande del, 1983/84:189, 190, 191, 204 yrkandena
I och 6-9, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211,212, 213,214, 215,
216, 217, 218, 220, 221, 222 och 224 yrkande 1 samt med bifall till
motion 1983/84:223 yrkandena 4 och 5 antar i proposition 1983/84:50
framlagda

a) förslag till lag om vinstdelningsskatt samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om vinstdelningsskattens
tillämpning beträffande de ekonomiska föreningarna,

b) förslag till lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
med den ändringen att ingressen och 11 § e) erhåller
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs i fråga om Härigenom föreskrivs i fråga om
lagen (1979:609) om allmän inves- lagen (1979:609) om allmän investeringsfond
teringsfond

dels att i 16 § ordet ”styrelsen” dels att i 16 § ordet ”styrelsen”

skall bytas ut mot ”verket”, skall bytas ut mot ”verket”,

dels att 1 och 4 §§ skall ha nedan dels att 1,4 och 11 §§ skall ha

angivna lydelse. nedan angivna lydelse.

FiU 1983/84:20

Regeringens förslag Utskottets förslag

11 §

Allmän investeringsfond för investering.

e) företaget vid beskattnings- e) företaget vid beskattningsårets
utgång inte driver jordbruk el- 'årets utgång inte driver jordbruk,
ler rörelse, skogsbruk, fastighetsförvaltning eller
rörelse,

f) företaget genom sådan fond.

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

d) förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

e) förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

0 förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

g) förslag till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden
med den ändringen att 28, 31, 33, 34, 36 och 37 §§ erhåller
följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

28 §

Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna
skall varje år
före utgången av maj månad till
första, andra och tredje fondstyrelsernas
förvaltning överföra en avkastning
för närmast föregående räkenskapsår
beräknad till tre procent
av nuvärdet av förvaltade medel.
Med nuvärdet av förvaltade
medel avses summan av de medel
som styrelsen intill räkenskapsårets
slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket,
omräknad efter de förändringar
av konsumentprisindex som
skett från det medlen tillställdes
styrelsen och fram till räkenskapsårets
slut.

För medel motsvarande mån.

Avkastningen från tredje fondstyrelserna.

Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna
skall varje år
före utgången av maj månad till
första, andra och tredje fondstyrelsernas
förvaltning överföra fyra
femtedelar av avkastningen för närmast
föregående räkenskapsår av
förvaltade medel. Med förvaltade
medel avses summan av de medel
sorn styrelsen intill räkenskapsårets
slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket.

31 §

Vaije löntagarfondstyrelse —' fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter Riksdagen förordnar ledamöter
och suppleanter. och suppleanter.

Ledamöter och regional anknytning.

FiU 1983/84:20

Reservanternas förslag
33 §

Regeringens förslag
Av de

För varje löntagarfondstyrelse
förordnar regeringen av ledamöterna
en till ordförande och en till
vice ordförande.

vice ordförande.

För varje löntagarfondstyrelse
förordnar riksdagen av ledamöterna
en till ordförande och en till
vice ordförande.

Förvaltning

Fondstyrelserna skall, inom ramen
för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt
med den allmänna ekonomiska
politiken samt med beaktande av
kreditmarknadens funktionssätt,
förvalta anförtrodda medel genom
placeringar på riskkapitalmarknaden.
Placeringarna skall syfta till
att förbättra riskkapitalförsörjningen
till gagn för svensk produktion
och sysselsättning.

Fondmedlen skall placeras så att
kraven på god avkastning, långsiktighet
och riskspridning tillgodoses.

En löntagarfondstyrelse

2. i sådana konvertibla skuldebrev
eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning som har
utfärdats av aktiebolag som avses i
1 samt

3. som riskkapital i ekonomiska
föreningar.

Fjärde fondstyrelsen

En löntagarfondstyrelse får inte
förvärva så många vid fondbörsen
inregistrerade aktier i ett aktiebolag
att dessa uppgår till åtta procent
eller mer av samtliga aktier i
bolaget eller, om aktierna har olika
röstvärde, att röstetalet för aktierna
uppgår till åtta procent eller
mer av röstetalet för samtliga aktier
i bolaget.

Förvaltning

Fondstyrelserna skall, inom ramen
för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt
med den allmänna ekonomiska
politiken samt med bektande av
kreditmarknadens funktionssätt,
förvalta anförtrodda medel. Medlen
skall placeras så att de främjar
samhällsekonomiska mål och regional
balans. Fondernas inflytande
skall användas för att motverka
transnationalisering och industriutflyttning.

svenska aktiebolag.

2. i sådana konvertibla skuldebrev
eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning som har
utfärdats av aktiebolag som avses i

3. som riskkapital i ekonomiska
föreningar samt

4. i löntagarkollektiva företag.

i bolaget.

FiU 1983/84:20

h) förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

i) förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),

j) förslag till lag om ändring i lagen (1979: 648) om procentsatser
för uttag av avgift under åren 1980-1984 till försäkringen för
tilläggspension och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

4. Samhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 56 som börjar med ”Endast i”
och slutar med ”yrkandena 1—3” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den ståndpunkt som anförs i motion 223 (vpk) att inte
heller en sådan kvalificerad utvidgning av AP-fondsystemet som förordats
i det föregående är tillfyllest för att svara mot de förväntningar som skapats
kring ett fondsystem som verksamt skall kunna bidra till att lösa krisens
och maktkoncentrationens problem.

I likhet med vad som anförs i denna motion anser utskottet att ett
fondsystem bara kan utgöra en del av en strategi för nödvändiga samhällsförändringar.
Vad som krävs är en ekonomisk-politisk helhetsstrategi för
att tränga tillbaka storkapitalets makt, för att stärka de arbetandes demokratiska
och fackliga rättigheter på arbetsplatserna och för att öka planmässigheten
och den demokratiska styrningen av landets ekonomiska utveckling.

Ett fondsystem som skall verka i sådan helhetsstrategi bör enligt utskottets
mening byggas upp genom angrepp på spekulationskapitalet och användas
till självständiga industriella och andra produktiva satsningar. Parallellt
med ett sådant självständigt fondsystem som skall kunna finansiera
ett samhälleligt industriprogram bör de fackliga organisationerna få tillgångar
som kan användas som ett medel gentemot de existerande arbetsgivarna
för att kunna förstärka hävdandet av deras intressen.

Riktlinjer för ett fondsystem som uppfyller dessa båda syften anges i
motion 223 (vpk). Utskottet delar motionärernas uppfattning om hur samhällsfonder
kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder bör vara
uppbyggda och den funktion de skall ha. Uppbyggandet av ett sådant
fondsystem bör ske utöver den utvidgning av AP-fondsystemet som förordats
i det föregående.

Med det anförda tillstyrker utskottet vad som anförs om samhällsfonder
och lokala fackliga investeringsfonder i motion 223 (vpk) yrkandena 1 -3.

FiU 1983/84:20

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande sumhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:223 yrkandena 1,
2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

5. Samhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m). Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 56 som börjar med ”Endast i” och
slutar med ”yrkandena 1-3” bort ha följande lydelse:

Förslagen i motion 223 (vpk) innebär en mer långtgående socialisering av
näringslivet än som föreslås i proposition 50. Utskottet avstyrker därför
motion 223 (vpk) yrkandena 1—3.

6. Åtgärder för att underlätta personligt ägande av aktier

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 72 som börjar med ”1 motion
204” och slutar med ”yrkandena 2, 3, 4 och 6” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör olika åtgärder vidtas för att sprida och
underlätta aktieägandet på ett sätt som stärker marknadsekonomin. Moderata
samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet har tidigare vid detta
riksmöte väckt förslag om spridning av aktieägandet. I motionerna 204
(m), 213 (c) och 224 (fp) föreslås nu en rad åtgärder i denna riktning.

I motion 204 (m) föreslås sålunda att skattefondsparande och skattereduktion
för aktieutdelning återinförs. Vidare framförs förslag för att stimulera
företagsanknutna vinstdelningssystem. Samma förslag framförs i motion
224 (fp). Dessutom föreslås stimulanser för mindre och medelstora
företag, t. ex. slopande av förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet.
Även i motion 213 (c) ställer man sig bakom ett återinförande av skattefondsparande
och anvisar olika vägar för att underlätta enskilt sparande.

Utskottet delar den uppfattning som redovisas i dessa motioner. Genom
det framgångsrika skattefondsparandet har aktiesparandet tillförts 380000
nya aktieägare på mindre tid än fem år. Enligt utskottets mening skulle en
utvidgning av detta sparsystem kunna öka aktieägandet och tillgången på
riskkapital ytterligare. Genom en utvidgning och stimulanser till företag
och anställda att starta andel i vinstsystem skulle en ökad ägarspridning
kunna åstadkommas. Det är angeläget att sprida det enskilda aktieägandet

FiU 1983/84:20

och därigenom öka intresset för företagen och förståelsen för näringslivets
villkor. Det är därför beklagligt att regeringen nu vidtagit flera åtgärder för
att diskriminera enskilt ägande av aktier, allt i mening att bereda vägen för
löntagarfonderna.

Sedan regeringsskiftet har följande åtgärder vidtagits eller föreslagits:
Borttagande av skattereduktioner på aktieutdelningar, dvs. ett återinförande
av dubbelbeskattningen, avskaffande av skattefondsparandet. omsättningsskatt
på aktiehandel, skärpt förmögenhetsskatt i två etapper,
särskild utdelningsskatt på aktieutdelningar, dvs. en trippelbeskattning.

Utskottet avstyrker förslaget om löntagarfonder och anser därför att de
förslag som framförs i motionerna 204 (m), 213 (c) och 224 (fp) i syfte att
stimulera personligt ägande av aktier och underlätta företagandets villkor
bör beaktas. Utskottet tillstyrker att skattefondsparandet och skattereduktion
för aktieutdelning återinförs. Vidare bör åtgärder vidtas för att stimulera
bildandet av företagsanknutna vinstandelssystem. Utskottet anser det
också angeläget att slopa beskattningen av det arbetande kapitalet i små
och medelstora företag.

Vad utskottet anfört om åtgärder för att underlätta enskilt ägande av
aktier bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande åtgärder för att underlätta personligt ägande av
aktier att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:204 yrkandena
3, 4 och 5 samt 1983/84:224 yrkandena 2, 3, 4 och 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Avskaffande av den graderade rösträtten för nya aktier

Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Rolf Rämgård (c) och Carl-Henrik
Hermansson (vpk) anför:

En stor del av den ägarbaserade maktkoncentrationen i näringslivet
grundas på den graderade rösträtten. Enligt vår uppfattning bör denna tas
bort för nya aktier på A 1- och A 2-listan på börsen. För familjeföretag som
går in på OTC-listan finns det dock skäl att behålla dagens regler.

Såväl lagutskottet som finansutskottet anser nu att huvudprincipen bör
vara att varje aktie skall ha en röst. Även regeringen tycks ansluta sig till
denna uppfattning. Finansministern har nämligen i en interpellationsdebatt
upplyst om att man inom regeringen diskuterar en mjuk övergång från det
nuvarande systemet till en ordning, där röstvärdesdifferentieringen successivt
minskar i bolagen.

FiU 1983/84:20

Eftersom stor enighet tycks råda om att den graderade rösträtten bör
avskaffas för börsnoterade aktier, finns det enligt vår mening inte anledning
att ytterligare fördröja ett beslut i denna fråga. Regeringen bör därför
skyndsamt göra en översyn av frågan och förelägga riksdagen ett förslag
till ändring av regleringen om graderad rösträtt för aktier.

FiU 1983/84: 20 97

Bilaga I

Konstitutionsutskottets yttrande
1983/84:2 y

över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte vissa motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig i
löntagarfondsärendet. I flera av de motioner som väckts med anledning av
propositionen anläggs konstitutionella synpunkter på förslagen. Utskottet
lämnar i det följande en kort redogörelse för innehållet i dessa motioner
och lagrådets yttrande. Därefter redovisar utskottet sin inställning till
förslagen från konstitutionella utgångspunkter.

Motionerna

1 den moderata partimotionen 1983/84:204 av Ulf Adelsohn m.fl. yrkas
avslag på propositionen. Motionärerna erinrar om att lagrådet i sitt yttrande
beklagat att myndigheter och sammanslutningar inte varit i tillfälle att
yttra sig över ett förutsättningslöst utarbetat och samlat förslag till löntagarfonder.
Lagrådet instämmer sålunda i kritiken mot att en fråga av så
stor principiell betydelse och med så kontroversiella inslag beretts på sätt
som skett. Motionärerna delar lagrådets uppfattning och framhåller att
bristerna i handläggningen är desto mer anmärkningsvärda som den åsyftade
förändringen är av djupgående karaktär. Frågan gäller om Sverige
skall byta ekonomiskt - och därmed i förlängningen även politiskt -system. Utformningen av förslaget har inte penetrerats i detalj, och dess
följder har inte tillräckligt analyserats. Uppsplittringen på tre departementspromemorior
och den korta remisstiden har inte gett berörda instanser
de möjligheter man kan kräva för att bedöma den föreslagna förändringens
innebörd. Propositionen har enligt motionen utformats utan rimligt
hänsynstagande till remissinstansernas synpunkter. Denna grundläggande
kritik mot regeringens förfaringssätt bör riksdagen ge regeringen till känna.

I centerns partimotion, 1983/84:213 av Thorbjörn Fälldin m.fl., yrkas
avslag på propositionen. I motionen konstateras att lagrådet i sitt yttrande
menar att någon erinran mot det föreslagna löntagarfondssystemet inte kan
göras från grundlagsenlig synpunkt. Regeringen borde enligt motionen ha
berett ärendet på ett sådant sätt att lagrådet fått god tid och tillräckligt
underlag för att djupare än nu varit möjligt kunna penetrera de konstitutionella
aspekterna av löntagarfondsförslaget. I motionen erinras om att i
den allmänna debatten och i remissvaren åtskilliga konstitutionella frågetecken
rests. Ett av dem har gällt om fondförslaget står i överensstämmelse
med regeringsformens regler om expropriation (RF 2:18). Förslaget
7 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84:20

innebär att medel tvångsvis överförs från privata företag till löntagarfonder,
medel som dessa fonder sedan skall använda för inköp av aktier
delvis i samma företag. Detta medför i realiteten att företagen tvingas
finansiera sin egen socialisering.

I folkpartiets partimotion, 1983/84:224 av Jan-Erik Wikström m.fl.,
yrkas avslag på propositionen. I motionen anges vissa konstitutionella
aspekter på förslaget. Bl. a. konstateras att den föreslagna lagstiftningen
om löntagarfonder har arbetats fram under mycket stor tidspress. Motionärerna
instämmer i lagrådets kritik mot beredningen av ärendet. För att
vara ett så stort ingrepp i det svenska ekonomiska systemet med innebörd
att man inför helt nya rättssubjekt och helt nya skatteformer, är det enligt
motionen mycket förvånansvärt att de konstitutionella aspekterna inte har
diskuterats mera ingående. I motionen erinras om att lagrådet konstaterat
att specialdestination av statsinkomster är under avveckling. Enligt motionen
bör inga nya specialdestinerade skatter införas, och i den mån sådana
existerar bör de successivt omprövas. Motionärerna erinrar om den s.k.
Europakonventionen, enligt vilken vaije fysisk eller juridisk persons rätt
till sin egendom skall lämnas okränkt och att ingen får berövas sin egendom
annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som
anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. I motionen ifrågasätts
lagrådets bedömning huruvida det är tillräckligt att det allmännas intresse
uppenbarar sig först i ett andra eller tredje led i det omfattande lagkomplex
som hela löntagarfondsförslaget innebär. Vidare erinras om att löntagarfonderna
beskrivs som offentligrättsligt reglerade organ. Med detta måste
rimligen enligt motionen menas att det är samhäll sföreträdarna som skall
ha det avgörande inflytandet. Det finns enligt motionen anledning att
återkomma såväl till konstitutionella frågor kring löntagarfonderna som till
aspekter kring Sveriges internationella åtaganden.

I vpk:s partimotion, 1983/84:223 av Lars Werner m.fl., hävdas att
fondsystemet bör utformas på ett annat sätt än propositionens förslag.
Fonderna måste ha en regional förankring och ha till uppdrag att främja
näringslivet inom varje region. Enligt motionen bör, tills frågan om hur
fondstyrelserna skall väljas är ordentligt utredd, fondstyrelserna utses av
riksdagen. En majoritet av ledamöterna bör dock, som i regeringens förslag,
ha förankring hos löntagarna. I motionen föreslås att riksdagen skall
hos regeringen begära förslag om utformning av ett system av s.k. samhällsfonder
kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder.

1 motion 1983/84:164 av Allan Ekström (m) uttalas att löntagarfondsystemet
innebär att offentlig makt kommer att kunna utövas korporativt utan
effektiv parlamentarisk kontroll. Enligt motionen ligger det nära till hands
att påstå att den föreslagna rättsliga konstruktionen ej är förenlig med
regeringsformens regler. Regeringsformen skall enligt motionen tolkas och
utfyllas med ledning av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna,
vilken konvention har karaktär av rättskälla och som Sverige har

FiU 1983/84:20

förbundit sig att följa. Vidare strider förslaget mot folkrättsliga grundsatser.
I motionen anförs att en fråga liknande löntagarfondsfrågan i Sverige
varit föremål för behandling i Norge för några år sedan. Det gällde
demokratisering av affärsbankerna och om berörda aktieägare kunde fordra
kompensation som vid expropriation och om kompensationsplikten i
sådant fall skulle fullgöras ur bankernas fonderade tillgångar eller ej. Den
norska bedömningen blev att åtgärderna från rättslig synpunkt var att
jämställa med expropriation och att kompensationen måste lämnas av
statskassan. I motionen uttalas att de föreslagna löntagarfondstyrelserna
kommer att ingå, liksom övriga fondstyrelser, i den statliga förvaltningsorganisationen.
Behörighetsreglerna i 11 kap. 9 § regeringsformen gäller i
och med detta, innebärande att endast svensk medborgare får inneha
uppdrag såsom styrelseledamot. 1 propositionens förslag görs emellertid
inte någon inskränkning i detta hänseende för utlänning.

I motion 1983/84:219 av Rolf Rämgård, Börje Stensson och Björn Körlof
(c, fp, m) hemställs att riksdagen begär en förutsättningslös grundlig utredning
av de konstitutionella frågor som löntagarfondsförslaget reser innan
propositionen behandlas av riksdagen. I motionen hävdas i likhet med
andra motioner att propositionens förslag strider mot Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna. Vidare hänvisas även i denna motion till
det nämnda demokratiseringsförslaget beträffande affärsbankerna i Norge.

I motionen anförs att nationaliseringar i Västeuropa brukar betraktas som
expropriation och ske under rättslig kontroll. Socialiseringsbesluten prövas
normalt av domstol, och medel till olika företagsförvärv anslås då ur
det allmännas budget, på sätt som de folkvalda bestämmer. Enligt motionen
har en rad grundläggande konstitutionella frågor lämnats obesvarade.
Lagstiftningsärendet är uppenbarligen ej moget för beslut.

I motion 1983/84:190 av Nic Grönvall (m) yrkas avslag på propositionen.
Enligt motionen har löntagarfondernas rättsliga status inte utretts. Genom
det nu framlagda förslaget avses enligt motionen rent faktiskt att genomföra
ett överförande av äganderätten till fonderna till fondstyrelserna, vilka
därefter äger fritt disponera över de medel som tillförs utan påverkan från
riksdagens sida, vare sig såvitt gäller den fortlöpande överföringen av
medel eller såvitt gäller innehållet i fondstyrelsernas förvaltningsbeslut.
Det framlagda förslaget strider i dessa delar mot regeringsformen.

1 motion 1983/84:214 av Margit Gennser (m) riktas allvarlig kritik mot
beredningen av ärendet. Bl. a. har inte vinstdelningssystemets skattemässiga
konsekvenser analyserats tillräckligt. Det gäller även den skatteadministrativa
sidan av saken.

Lagrådet

Lagrådet har i sitt yttrande behandlat flera av de konstitutionella spörsmål
som tagits upp i motionerna. Beträffande ärendets beredning redovisar

Fill 1983/84:20

100

lagrådet vilka förslag som legat till grund för lagrådsremissen och anför i
det sammanhanget bl. a. följande (prop. s. 144-145):

Vinstdelningsgruppens arbete har remissbehandlats för sig och placeringsutredningens
och fondgruppens gemensamt. Flera remissinstanser
har hörts om endast delar av förslagen. Myndigheter och sammanslutningar
har således inte varit i tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst
utarbetat och samlat förslag till löntagarfonder. Från flera håll har detta
kritiserats och man har även anmärkt att remisstiden varit för kort. Också
lagrådet ställer sig kritiskt till att en fråga av så stor principiell betydelse
och med så kontroversiella inslag beretts på sätt som skett. Lagrådets
granskning skall avse bl. a. om förslagen är så utformade att lagarna kan
antagas tillgodose angivna syften. Som ett väsentligt sådant syfte framhåller
departementschefen löntagarfondernas roll när det gäller att skapa
förutsättningar för en ekonomisk stabilisering ägnad att förena en lugn
kostnads- och prisutveckling med låg arbetslöshet. Lagrådet har vidare att
granska de problem som kan uppstå vid tillämpningen av underställda
förslag bl. a. förslagens inverkan på företagens ekonomi och kapitalförsörjning.
Det sätt på vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen skett
försvårar för lagrådet att fullgöra dessa granskningsuppgifter.

Lagrådet anför vidare följande i frågan om förslagen är grundlagsenliga
och om de står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden
(prop. s. 145):

I det sistnämnda hänseendet torde enligt lagrådet åsyftas den konvention
som Sverige biträtt genom ratificering av tilläggsprotokollet den 20
mars 1952 (SÖ 1953:26) till konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt protokollets artikel 1
skall envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas
okränkt och må ingen berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens
allmänna grundsatser. De remissinstanser som tagit upp frågan om de
föreliggande förslagens författningsenlighet har inte utvecklat saken närmare.
Vad man synes vilja sätta i fråga är enligt lagrådet om vår rättsordning
tillåter att medel förs över från vissa företag för att användas av
löntagardominerade organ i löntagarkollektivets intresse. Lagrådet erinrar
om att medlen är avsedda att tas ut av företagen genom statliga skatter
fastställda i den ordning regeringsformen föreskriver dvs. genom lag; även
tilläggspensionsavgifterna torde få anses vara skatter. Skatterna är specialdestinerade
till den allmänna pensionsfonden. Regeringsformen innehåller
inga bestämmelser om begränsning av de ändamål för vilka statlig skatt får
tas ut. Om användningen av statens medel bestämmer riksdagen och
huvudregeln är att detta sker genom budgetreglering. Emellertid medger 9
kap. 2 § regeringsformen att statsmedel får tas i anspråk för bestämda
ändamål vid sidan av budgetregleringen. Specialdestination av statsinkomster
är visserligen under avveckling och riksdagen (FiU 1979/80:4 y)

FiU 1983/84:20

101

har framhållit att ny specialdestination inte bör införas. Det möter likväl
enligt lagrådet inte något konstitutionellt hinder att specialdestinera skatter.
Inte heller föreligger något hinder att statens medel ställs till förfogande
för organ i vilka en viss grupp av medborgare har tillförsäkrats ett
avgörande inflytande. Enligt lagrådets mening kan sålunda någon erinran
mot det föreslagna löntagarfondsystemet inte göras från grundlagsenlig
synpunkt. Likaledes finner lagrådet att förslaget inte strider mot svenska
internationella åtaganden. Kravet i artikel 1 av det ovannämnda tilläggsprotokollet
att ett sådant ingripande som avses i artikeln måste ha sin
grund i ”det allmännas intresse” får anses uppfyllt i och med att medlen
tillfaller den allmänna pensionsfonden och förvaltas av offentligrättsligt
reglerade organ. Det förhållandet att lagförslagen har även andra syften
såsom att stärka löntagarinflytandet i näringslivet synes inte böra leda till
en annan bedömning.

I lagrådsyttrandet behandlas även frågan om krav på svenskt medborgarskap
som förutsättning för ledamotskap i en löntagarfondstyrelse. I den
delen anför lagrådet bl. a. följande (prop. s. 147-148):

Förslaget till lag med reglemente för allmänna pensionsfonder (APR)
ställer inte upp något krav på att ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse
skall vara svenska medborgare. Det kan enligt lagrådet ifrågasättas
om förslaget i denna del — som motiveras med att en här bosatt
utländsk medborgare inte bör utestängas från möjligheten att representera
löntagarintressena i en sådan styrelse - är förenligt med bestämmelserna i
11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen. I detta grundlagsstadgande
föreskrivs bl. a. att endast den som är svensk medborgare får inneha
uppdrag såsom ledamot av styrelse i myndighet som lyder omedelbart
under riksdagen eller regeringen.

Grundlagsstadgandet utgör undantag från huvudregeln att utlänning är
likställd med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst
eller uppdrag hos staten eller kommun. Undantaget har motiverats främst
av hänsyn till rikets säkerhet och av önskemålet att beslut som rör enskildas
rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare (prop. 1973: 90 s.
404 f.). Allmänna pensionsfonden är en unikt utformad institution. Även
om fondens förvaltande organ, fondstyrelserna, skulle anses ingå i den
statliga förvaltningsorganisationen, låter sig styrelserna inte jämställas
med de förvaltningsmyndigheter som anges i grundlagsstadgandet. De
motiv som enligt det anförda bär upp stadgandet talar också emot att detta
skulle vara tillämpligt på fondstyrelserna. Grundlagsstadgandet torde därför
enligt lagrådet inte hindra att också utländska medborgare utses till
ledamöter i en löntagarfondstyrelse.

Föredragande departementschefen anför bl. a. följande i frågan om lagrådets
synpunkter på ärendets beredning (prop. s. 151-152):

Frågan om löntagarfonder har under de senaste tio åren varit föremål för
en intensiv debatt och ett omfattande utredningsarbete. En stor statlig

FiU 1983/84:20

102

utredning arbetade under sex år och presenterade ett tiotal delbetänkanden.
Samtliga större näringslivs- och löntagarorganisationer har behandlat
frågan i rapporter, på kongresser, i studiecirklar och i rådslag. Många av
landets mest framstående vetenskapsmän bland ekonomer, sociologer,
statsvetare och jurister har bidragit med vetenskapliga avhandlingar och en
lång rad av debattinlägg. Det torde i själva verket vara få, om ens någon
ekonomisk-politisk fråga, som blivit föremål för en så omfattande och
förutsättningslös prövning och debatt som frågan om löntagarfonder.

Departementschefen delar inte heller lagrådets uppfattning rörande bristen
på samlat förslag vid remissbehandlingen. Fondgruppens rapport Löntagarfonder
i ATP-systemet innehåller ett komplett förslag till ett löntagarfondsystem.
Vad gäller den närmare motiveringen för och utformningen av
systemets finansiering hänvisas i rapporten till den tidigare remitterade
rapporten En modell för vinstdelning. När remissinstanserna hade att ta
ställning till fondgruppens förslag kunde de göra det med utgångspunkt i ett
fullständigt och i detalj utformat lagförslag. Detta bekräftas också av att
åtskilliga remissinstanser till mycket stor del uppehåller sig vid övergripande
synpunkter avseende löntagarfondsystemet som helhet. I flera remissvar,
bl. a. LO:s och SAF:s, fastslås också explicit att man kunnat ta
ställning till ett sammantaget förslag till löntagarfonder.

Vad beträffar remisstidens längd är departementschefen ense med lagrådet
att det hade varit önskvärt med en något längre remisstid. Å andra
sidan bör erinras om att löntagarfonderna utgör en väsentlig del i den
samlade ekonomiska politiken för att rekonstruera och stabilisera den
svenska ekonomin. En längre remisstid skulle ha medfört en ettårig försening
av löntagarfondsreformen vilket allvarligt kunde ha försvagat denna
politik. Mot bakgrund av den både långa och intensiva debatt- och utredningsperiod
som föregått förslaget anser departementschefen att den valda
remisstiden - omkring tre månader - kan betecknas som godtagbar.

Konstitutionsutskottets överväganden

Som framgår av de lämnade redovisningarna riktas i flera av motionerna
kritik mot regeringens beredning av löntagarfondsfrågan. Man anmärker
på att remisstiden varit alltför kort, att myndigheter och sammanslutningar
inte varit i tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst utarbetat och
samlat förslag till löntagarfonder, att de konstitutionella aspekterna på
förslagen inte tillräckligt analyserats. Vissa kritiska synpunkter har även
förts fram av lagrådet, som dock inte funnit något att erinra mot lagförslagen
i konstitutionellt hänseende.

Utskottet vill för sin del anföra följande. I likhet med vad föredragande
departementschefen uttalat med anledning av lagrådets yttrande bör hållas
i minnet att frågan om införande av löntagarfonder i vårt land under de
senaste tio åren varit föremål för en intensiv debatt och ett synnerligen

FiU 1983/84:20

103

omfattande utredningsarbete. Samtliga större näringslivs- och löntagarorganisationer
har i upprepade sammanhang behandlat frågan ingående. Som
departementschefen framhåller torde det knappast tidigare ha förekommit
att en ekonomisk-politisk fråga underkastats en så noggrann och förutsättningslös
prövning som löntagarfondsfrågan.

Likaså delar utskottet departementschefens uppfattning när han tillbakavisar
kritiken mot bristen på ett samlat förslag vid ärendets beredning.
Sålunda förelåg vid remissbehandlingen fullständiga och i detalj utformade
lagförslag, vilket också bekräftats i remissvaren från bl. a. LO och SAF.

Vad slutligen gäller remisstidens längd anser utskottet, som vid flera
tillfällen tidigare bl. a. i samband med den årliga dechargegranskningen
framhållit vikten av att remissinstanserna får tillräckligt rådrum för sina
överväganden, att löntagarfondsärendet med hänsyn till omständigheterna
även i detta hänseende har handlagts på ett godtagbart sätt av regeringen.
Utskottet vill tillägga att regeringen under beredningen av löntagarfondsärendet
inbjöd landets ledande näringslivsorganisationer till överläggningar
i frågan men att flera av dem avböjde att delta och därmed från att
påverka förslaget.

Utöver frågan om ärendets beredning har i motionerna och även i
lagrådets yttrande tagits upp vissa andra konstitutionella frågeställningar.
En fråga har gällt om förslagen står i överensstämmelse med regeringsformens
regler om expropriation. Man har därvid bl. a. hänvisat till reglerna i
den konvention som Sverige biträtt genom ratificering av tilläggsprotokollet
den 20 mars 1952 (SÖ 1953: 26) till konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. I sammanhanget tas
också upp frågan om s. k. specialdestination av skatter.

Nu angivna spörsmål har som nämnts berörts i lagrådsyttrandet. Lagrådet
konstaterar att de medel som enligt förslaget skall användas av löntagardominerade
organ i löntagarkollektivets intresse skall tas ut av företagen
genom statliga skatter fastställda i den ordning regeringsformen föreskriver,
dvs. genom lag. Dessa skatter är specialdestinerade till den allmänna
pensionsfonden. Lagrådet framhåller att regeringsformen inte innehåller
några regler om begränsning av de ändamål för vilka skatt får tas ut.
Om användningen av statens medel bestämmer riksdagen, och huvudregeln
är att detta sker genom budgetreglering. Emellertid medger 9 kap. 2 §
regeringsformen att statsmedel får tas i anspråk för bestämda ändamål vid
sidan av budgetregleringen.

Lagrådet slår fast att något konstitutionellt hinder inte finns mot specialdestinerade
skatter även om denna beskattningsform är under avveckling
(jfr FiU 1979/80:4 y). Inte heller föreligger enligt lagrådets mening någon
regel som innebär att det skulle strida mot grundlagen att statens medel
ställs till förfogande för organ i vilka en viss grupp av medborgare har
tillförsäkrats ett avgörande inflytande. Enligt lagrådets mening kan således
någon erinran mot det föreslagna löntagarfondsystemet inte göras från
grundlagsenlig synpunkt.

FiU 1983/84:20

104

Utskottet instämmer för sin del i lagrådets bedömning och vill i sammanhanget
hänvisa till sitt yttrande i våras till finansutskottet med anledning av
förslaget om tillfällig vinstskatt (prop. 1982/83:102, KU 1982/83: 8 y).

Lagrådet har funnit att förslaget inte strider mot svenska internationella
åtaganden. Kravet i artikel 1 i det nämnda tilläggsprotokollet där det sägs
att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas
okränkt och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under de förutsättningar som anges i lag om folkrättens
allmänna grundsatser får enligt lagrådet anses uppfyllt i och med att medlen
tillfaller den allmänna pensionsfonden och förvaltas av offentligrättsligt
reglerade organ. Den omständigheten att förslagen har även andra syften
såsom att stärka löntagarinflytandet i näringslivet synes inte enligt lagrådet
böra leda till en annan bedömning.

Även på denna punkt delar utskottet den uppfattning lagrådet gett uttryck
för och vill endast tillägga att vår författning till skillnad från vissa
andra länders inte innehåller några regler om att internationella överenskommelser
direkt måste införlivas i den interna rätten eller om förbud mot
lagstiftning som avviker mot en sådan överenskommelse. Ej heller föreligger
någon skyldighet att genom lagstiftning uppnå överensstämmelse med
en konvention. I Sverige tillämpas i stället den ordningen att först om
särskilda internrättsliga föreskrifter meddelas blir bestämmelserna i en
konvention tillämpliga.

I ett par av motionerna berörs frågan om utseende av fondstyrelserna. I
en motion har föreslagits att i avvaktan på att frågan om hur fondstyrelserna
skall väljas är ordentligt utredd bör dessa utses av riksdagen. 1 en
annan motion tas upp frågan om svenskt medborgarskap som förutsättning
för ledamotskap i en fondstyrelse.

Beträffande den första frågan vill utskottet erinra om att departementschefen
i propositionen aviserar tillkallandet av en särskild utredning i
frågan huruvida ledamöterna i fondernas styrelseorgan i framtiden bör
utses genom direkta val (prop. s. 53). Utskottet finner inte anledning att nu
frångå propositionens förslag beträffande utseende av fondstyrelserna.

Vad gäller den andra frågan kan konstateras att i propositionsförslaget
till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden inte uppställts något
krav på att ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse skall vara
svenska medborgare. Lagrådet har berört denna fråga. Det kan enligt
lagrådet ifrågasättas om förslaget i denna del - som motiveras med att en
här bosatt utländsk medborgare inte bör utestängas från möjligheten att
representera löntagarintressena i en sådan styrelse — är förenligt med
bestämmelserna i 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen. 1 detta grundlagsstadgande
föreskrivs bl. a. att endast den som är svensk medborgare
får inneha uppdrag såsom ledamot av styrelse i myndighet som lyder
omedelbart under riksdagen eller regeringen.

Det konstateras i lagrådsyttrandet att nämnda grundlagsstadgande utgör

FiU 1983/84:20

105

ett undantag från huvudregeln att utlänning är likställd med svensk medborgare
i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst eller uppdrag hos staten
eller kommun. Undantaget har motiverats främst av hänsyn till rikets
säkerhet och av önskemålet att beslut som rör enskildas rättsliga ställning
skall fattas av svenska medborgare (prop. 1973:90 s. 404 f.). Allmänna
pensionsfonden är en unikt utformad institution. Även om fondens förvaltande
organ, fondstyrelserna, skulle anses ingå i den statliga förvaltningsorganisationen,
låter sig styrelserna enligt lagrådet inte jämställas med de
förvaltningsmyndigheter som anges i grundlagsstadgandet. De motiv som
enligt det anförda bär upp stadgandet talar också enligt lagrådet emot att
detta skulle vara tillämpligt på fondstyrelserna. Grundlagsstadgandet torde
därför inte hindra att också utländska medborgare utses till ledamöter i en
löntagarfondstyrelse. Utskottet godtar lagrådets uttalande på denna punkt.

Sammanfattningsvis finnér utskottet således, från de synpunkter utskottet
har att företräda, inte anledning till erinran mot regeringens förslag och
anser följaktligen att motionerna bör avstyrkas i de delar som berörs av
detta yttrande.

Stockholm den 29 november 1983

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s). Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s). Kurt Ove Johansson (s), Kerstin Nilsson (s).
Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c). Sture Thun (s). Nils
Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m), Ingvar Björk (s). Hans Göran Franck
(s)*, Birger Hagård (m) och Lars Ernestam (fp).

Avvikande mening av Anders Björck (m). Bertil Fiskesjö (c), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c). Ove Eriksson (m), Birger
Hagård (m) och Lars Ernestam (fp), vilka ansett att utskottet under rubriken
Konstitutionsutskottets överväganden bort ha anfört följande:

Som framgår av de lämnade redovisningarna riktas i flertalet motioner
skarp kritik mot regeringens beredning av löntagarfondsfrågan. Remisstiden
har varit för kort. Myndigheter och sammanslutningar har inte beretts
tillfälle att yttra sig över ett förutsättningslöst och samlat förslag till löntagarfonder.
De konstitutionella aspekter som förslagen reser har inte tillräckligt
analyserats innan propositionen lades fram för riksdagen. Även
lagrådet har i sitt yttrande över förslagen fört fram mycket kritiska synpunkter
vad gäller handläggningen av löntagarfondsfrågan. Det sätt på
vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen skett har inverkat menligt

* Ej närvarande vid justeringen.

FiU 1983/84: 20

106

på lagrådets möjligheter att fullgöra den granskning grundlagen föreskriver.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna
och lagrådsyttrandet i fråga om den bristfälliga handläggningen av ärendet.
Den ekonomisk-politiska fråga saken rör är av djupgående karaktär. I en
motion uttalas sålunda, att frågan ytterst gäller om Sverige skall i grunden
ändra sitt hittillsvarande ekonomiska system och i förlängningen även det
politiska systemet. Mot denna bakgrund inger de påtalade bristerna i
beredningen av ärendet allvarliga betänkligheter från konstitutionell synpunkt.

I det följande vill utskottet peka på några konstitutionella frågeställningar
som löntagarfondsärendet aktualiserat. En viktig sådan fråga är om
fondförslaget står i överensstämmelse med regeringsformens regler om
expropriation. Förslaget innebär att medel tvångsvis överförs från företagen
till löntagarfonder, medel som dessa fonder i sin tur skall använda för
förvärv av aktier eller andra ekonomiska andelar i bl. a. samma företag.
Detta medför i praktiken att företagen tvingas att utan kompensation frånstatens
sida bidra till sin egen socialisering. Frågan har uppenbarligen inte
utretts och analyserats på det sätt riksdagen bör ha rätt att kräva innan
beslut fattas av så ingripande natur för stora delar av vårt näringsliv.

En annan fråga gäller s. k. specialdestination av statsinkomster. Utskottet
vill erinra om att denna beskattningsform är under avveckling. Riksdagen
har för några år sedan framhållit att ny specialdestination av skatter
inte bör införas (jfr FiU 1979/80: 4 y). Enligt utskottet är det anmärkningsvärt
att regeringen nu föreslår att denna form för beskattning skall begagnas
i samband med införandet av löntagarfonder. Även denna fråga bör
ingående penetreras innan riksdagen ställer sig bakom en sådan åtgärd.

I flera motioner ifrågasätts om förslagen är förenliga med Sveriges
internationella åtaganden. Bl. a. hänvisas till den konvention som Sverige
biträtt genom ratificering av tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 (SÖ
1953: 26) till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna. Enligt protokollets artikel 1 skall varje
fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt. Ingen får
berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

Även utskottet hyser betänkligheter i detta avseende och vill erinra om
att den s. k. Europadomstolen nyligen avgjort ett mål mot den svenska
staten där frågan gällde expropriation och byggnadstillstånd. Domstolen
fällde den svenska staten i enlighet med vissa artiklar i Europakonventionen.
Frågan om den svenska staten skall åläggas skadestånd är f. n.
föremål för prövning av domstolen.

Under alla omständigheter kräver respekten för vårt lands anseende att
internationella åtaganden iakttas. Inte minst gäller detta konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt

FiU 1983/84: 20

107

utskottets bestämda mening bör denna fråga belysas betydligt mer ingående
än som skett.

Slutligen vill utskottet beröra en fråga som rör ledamotskapet i de
tilltänkta fondstyrelserna. I propositionens förslag till lag med reglemente
för allmänna pensionsfonden (APR) har inte uppställts något krav på att
ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse skall vara svenska
medborgare (31 § APR). Det kan ifrågasättas om förslaget i denna del -som motiveras med att en här bosatt utländsk medborgare inte bör utestängas
från möjligheten att representera löntagarintressena i en sådan
styrelse — är förenligt med bestämmelserna i 11 kap. 9 8 tredje stycket
regeringsformen. 1 detta grundlagsstadgande föreskrivs bl. a. att endast
den som är svensk medborgare får inneha uppdrag såsom ledamot av
styrelse i myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att enligt 4 8 APR som gäller
första—tredje fondstyrelserna i överensstämmelse med regeringsformens
regler föreskrivits att ledamöter och suppleanter skall vara här i riket
bosatta svenska medborgare. Detsamma gäller den fjärde fondstyrelsen
(30 § APR).

Utskottet anser det vara av största vikt att grundlagen inte åsidosätts.
Lagrådet har visserligen godtagit propositionens förslag på denna punkt,
men utskottet finner det påkallat att frågan utreds ytterligare.

Sammanfattningsvis har utskottet, från de synpunkter utskottet har att
företräda, kommit till den slutsatsen att nu föreliggande propositionsförslag
inte kan läggas till grund för beslut i riksdagen. Propositionen bör
följaktligen avslås och regeringen anmodas att ingående utreda de konstitutionella
aspekterna av ett löntagarfondsystem. Utskottet tillstyrker således
bifall till de motioner i vilka yrkas avslag på propositionen.

Avvikande mening av Nils Berndtson (vpk), som ansett att femte stycket
på s. 8 bort ha följande lydelse:

Beträffande den första frågan vill utskottet erinra om att departementschefen
i propositionen aviserar tillkallandet av en särskild utredning i
frågan huruvida ledamöterna i fondernas styrelseorgan i framtiden bör
utses genom direkta val (prop. s. 53). I avvaktan på resultatet av detta
utredningsarbete bör riksdagen och inte regeringen utse ledamöter och
suppleanter i fondstyrelserna. Den föreslagna lagen med reglemente för
allmänna pensionsfonden bör ändras i enlighet härmed.

FiU 1983/84: 20

108

Bilaga 2

Skatteutskottets yttrande
1983/84:5 y

om löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Till finansutskottet
Utskottet

På grundval av tre remissbehandlade betänkanden och efter överläggningar
med de politiska partierna och vissa andra organisationer lägger regeringen
i propositionen fram förslag om inrättande av fem s. k. löntagarfondstyrelser
inom ramen för allmänna pensionsfonden. Fondstyrelserna skall i
första hand förvalta medel som bl. a. kommer från en speciell vinstdelningsskatt.
Medlen skall användas för att köpa aktier i svenska industriföretag,
och avkastningen skall tillföras ATP-systemet.

Skatteutskottet kommer i huvudsak att uppehålla sig vid förslaget om'
vinstdelningsskatt och i samband därmed ta upp vissa skattefrågor.

Förslaget i propositionen innebär bl. a. att svenska aktiebolag, svenska
ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter-
med vissa undantag-skall betala en vinstdelningsskatt
motsvarande 20 rA av vinsten över viss nivå. En viktig nyhet är att
vinstdelningen skall grundas på företagens reala vinst. Utgångspunkten för
beräkningen är företagets beskattningsbara inkomst vid taxeringen till statlig
inkomstskatt. Denna inkomst ändras sedan i tre steg. Först omvandlas den
till ett belopp sorn bättre överensstämmer med det inkomstbelopp som i
verkligheten tillfaller företagets ägare. Det sker genom att man å ena sidan
minskar beloppet med beskattningsårets inkomstskatt och a andra sidan ökar
det med påförd kommunalskatt, förlustavdrag och s. k. stimulansavdrag
(avdrag för aktieutdelning, investeringsavdrag etc.). Även förändringar i
lagerreserv o. d skall beaktas.

I det andra steget omvandlas det sålunda framräknade nominella beloppet
till ett realt resultat. Det sker genom att man gör dels ett mot årets inflation
svarande avdrag pa ingående lager, maskiner och andra inventarier,
monetära tillgångar, årets nominella vinst och nyemitterat kapital, dels ett
tillägg för årets inflationseffekter på ingående skulder inkl. avsättningar till
investeringsfond. Avdrag och tillägg beräknas med hänsyn till den allmänna
prisutvecklingen under föregående år och med ledning av en pä konsumentprisindex
uträknad indexserie.

Underlaget för vinstdelningsskatten skall beräknas för varje företag för sig
och bestämmas av taxeringsnämnden i samband med den årliga inkomsttaxeringen.
Mindre vinster undantas från skatt. Vid fastställande av underlaget
för vinstdelningen medges därför i ett tredje steg ett avdrag (s. k. fribelopp)
pä antingen 500 000 kr. (fast fribelopp) eller 6 r'< av företagets lönesumma

FiU 1983/84: 20

109

(lönebaserat fribelopp). Företaget får självt viilja mellan det fasta och det
lönebaserade fribeloppet. Företag som ingår i en koncern e. d. kan fä högst
ett fast fribelopp.

Vinstdelningsskattcn utgör 20 % av underlaget och är avdragsgill vid
taxeringen året efter det den påförts. Skatten tas ut fr. o. m. 1985 års
taxering eller-såvitt gäller företag med brutna räkenskapsår-fr. o. m. 1986
års taxering.

I samtliga de motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas
avslag på denna. Ett genomgående tema i motionerna är att ett redan i dag
invecklat och svåröverskådligt skatte- och avgiftssystem genom vinstdelningsskatten
kommer att ytterligare avsevärt kompliceras och att skatten
kommer att leda till negativa effekter på ekonomi och sysselsättning. Ett
annat ofta återkommande argument är att skatten inte kommer att bidra vare
sig till att sprida ägandet till löntagarna eller att skapa nytt riskkapital för
företagen.

Skatteutskottet anser sig sakna anledning att gå in på den principiella
frågan om ett löntagarfondsystem bör införas eller inte, eftersom den prövas
av finansutskottet. När det gäller val av metod för att finansiera fondsystemet
torde enligt skatteutskottets mening den i propositionen valda modellen med
ett realt vinstbegrepp i flertalet fall leda till ett för såväl det allmänna som
företagen materiellt tillfredsställande resultat. En majoritet av de remissinstanser
som yttrat sig i denna fråga har också ställt sig i princip positiv till ett
beskattningssystem baserat på reala inkomster.

Utskottet vill inte bestrida vare sig att vinstdelningsskatten kommer att
leda till merarbete för såväl myndigheter som ett icke obetydligt antal företag
eller att bestämmelserna kommer att föranleda tillämpningssvårigheter i vart
fall i inledningsskedet. Dessa bör emellertid inte överdrivas. Från administrativ
synpunkt anser utskottet - i likhet med departementschefen - det vara
en lämplig ordning att förfarandet i fråga om vinstdelningsskatten så nära
som möjligt anknyter till inkomsttaxeringen. Från rent redovisningsmässiga
synpunkter torde några svårigheter inte uppkomma vid ett genomförande av
propositionsförslaget.

Ett flertal organisationer och företag har i inkomna skrivelser och i
samband med uppvaktningar i ärendet föreslagit olika ändringar i vinstdelningssystemet.
Sålunda har representanter för investmentbolagen begärt att
förvaltningsbolag skall undantas från vinstdelningsskatt. Till stöd för denna
begäran har de bl. a. åberopat att en av de utgångspunkter som legat till
grund för propositionen varit att kretsen av de företag som omfattas av
vinstdelningssystemet bör begränsas till företag som kan ge och ta emot
koncernbidrag eller utnyttja investeringsfondssystemet. Investmentbolagen
har inte denna möjlighet och driver inte heller någon egentlig näringsverksamhet.

Utskottet anser för sin del att aktiebolagen - så som föreslås i propositionen
- generellt bör omfattas av vinstdelningssystemet. Frågan om ett företag

FiU 1983/84:20

110

kan ge eller ta emot koncernbidrag eller avsätta medel till investeringsfond
har enligt utskottets uppfattning betydelse endast när det gäller att bedöma
om andra företagsformer än aktiebolag bör omfattas av vinstdelningen.
Utskottet kan för sin del vitsorda att investmentföretagen i förhållande till
andra företag som också omfattas av systemet i viss mån intar en särställning
eftersom de inte driver någon egentlig näringsverksamhet och saknar de
möjligheter till resultatutjämning inom vinstdelningssystemet som andra
aktiebolag i allmänhet har.

Detta förhållande bör dock inte medföra att investmentföretagen undantas
från vinstdelningssystemet. En pålaga av vinstdelningsskattens natur bör
enligt utskottets mening gälla med så få undantag som möjligt. Ett
undantagande av förvaltningsbolagen från skattskyldighet kan bl. a. i
situationer då bolaget ingår som moder- eller dotterföretag i en koncern
skapa möjligheter till skatteundandragande genom ekonomiska transaktioner
av skilda slag. Utskottet anser således att förvaltningsbolagen, i varje fall
i ett inledningsskede och i avvaktan på närmare erfarenheter av den nya
lagstiftningen, bör omfattas av bestämmelserna.

Fideikommissariernas intresseorganisation kritiserar i en till utskottet
inlämnad skrivelse det förhållandet att bildandet av fideikommissbolag med
det föreslagna vinstdelningssystemet försvåras. Organisationen framhåller
att bolagets förvärv av fast egendom regelmässigt sker mot reverser till
betydande belopp och att till följd av inflationseffekterna på skulderna höga
reala vinster uppkommer. Detta bör enligt organisationen avhjälpas genom
att skuld som uppkommit i samband med förvärv genom tillskott enligt lagen
om fideikommiss utesluts vid beräkningen av det reala resultatet, till den del
skulden avser annat än byggnad.

Som utskottet anfört tidigare torde det inte kunna undvikas att övergången
till en real beskattning kommer att innebära problem. Dessa bör enligt
utskottets mening emellertid belysas närmare mot bakgrund av kommande
erfarenheter av bestämmelserna. De skatteeffekter som organisationen
påtalar utgör en naturlig följd av de nya principerna, och de åberopade
omständigheterna utgör enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga skäl för
att nu delvis undanta fideikommissbolagen från vinstdelningsskatt.

Sveriges hotell- och restaurangförbund (SHR) har vänt sig mot att
inflationsberäkningen för byggnader - i motsats till vad som föreslås för
inventarier - konstruerats på ett sådant sätt att hotellnäringen kommer att
drabbas av vinstdelningsskatt i samband med lånefinansierade nyinvesteringar
på ett helt annat sätt än exempelvis industriföretag som investerar i
inventarier. Vinstdelningssystemet medför enligt förbundet också andra
snedvridande effekter som kan leda till att byggnader för hotelländamål i
framtiden endast kan ägas av grupper som inte ingår i vinstdelningssystemet.

Enligt vad utskottet erfarit föranleds skillnaderna i beräkningssättet för
inflationsavdraget mellan å ena sidan byggnader och å andra sidan inventarier
m. m. av främst tekniska skäl. Avsikten är emellertid att resultatet på

FiU 1983/84:20

111

sikt skall bli likvärdigt. Enligt utskottets uppfattning är det för tidigt att nu
bedöma hur reglerna i detalj kommer att slå för olika branscher och hur de
kommer att påverka konkurrenssituationer mellan olika företag. Som
framhålls i propositionen är det naturligt att hithörande problem tas upp till
förnyad prövning efter någon tids erfaranhet av reglerna.

Representanter för PK-banken har i skrivelse till och vid uppvaktning inför
utskottet framhållit att den konstruktion för fribeloppet som valts i propositionen
medför att PK-banken i förhållande till övriga banker kommer i en
ogynnsam situation. Man fäster därvid uppmärksamheten på den speciella
samarbetsform som råder mellan PK-banken och den från vinstdelningssystemet
undantagna postbanken och som innebär att PK-banken via en
kostnadsersättning betalar för de banktjänster postverket utför. Av denna
ersättning avser mellan 330 och 350 milj. kr. gottgörelse för direkta
lönekostnader, som PK- banken inte kan ta med i det underlag på vilket det
lönebaserade fribeloppet beräknas.

Utskottet kan ha viss förståelse för de av PK-banken framförda synpunkterna.
Vinstdelningssystemet bör emellertid enligt utskottets mening med
hänsyn till sin konstruktion gälla så generellt som möjligt. Det torde f. ö.
finnas många andra fall där företag köper tjänster av utomstående -exempelvis underleverantörer - och där således belopp som i realiteten utgör
lönekostnader inte kan inräknas i underlaget för fribeloppet. Utskottet vill
emellertid inte bestrida att det av PK-banken påtalade förhållandet kan
innebära en olägenhet. Enligt utskottets mening bör man dock avvakta de
närmare erfarenheterna av bestämmelserna innan man inför en dispensregel
av den art banken åsyftar.

På grund av det anförda anser skatteutskottet sig böra förorda att
finansutskottet tillstyrker förslaget om vinstdelningsskatt och avstyrker de
motionsyrkanden som innebär avslag på propositionen i denna del. Av vad
utskottet tidigare anfört och av uttalanden under remissbehandlingen av
vinstdelningsförslaget framgår att kritik i vissa hänseenden kan riktas mot
vinstdelningsskatten. Vid en samlad bedömning kan emellertid - som också
lagrådet framhåller - de påtalade olägenheterna inte anses vara av sådan
styrka att man bör avstå från den reala vinstbeskattningen. Med hänsyn till
att realbeskattning är en principiell nyhet i det svenska skattesystemet är det
av naturliga skäl angeläget att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen
av de nya bestämmelserna och efter någon tids erfarenhet tar upp förslagets
olika detaljer till förnyad prövning.

I två motioner som väckts med anledning av propositionen har ställts
yrkanden som syftar till att underlätta personligt ägande av aktier. Sålunda
begär Ulf Adelsohn m. fl. (m) i motion 204 ett tillkännagivande av riksdagen
om skattefondssparandets betydelse i sådant hänseende. Samma motionärer
föreslår också vissa konkreta åtgärder för att främja aktiesparande, nämligen
borttagande av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar, andra och enklare
regler för beskattning av realisationsvinst samt stimulanser av aktiefondsspa -

FiU 1983/84:20

112

rande och företagsanknutna vinstdelningssystem. Jan-Erik Wikström m. fl.
(fp) begär i motion 224 att skattereduktion för aktieutdelning återinförs, att
dubbelbeskattningen av aktier slopas och att förmögenhetsskatten på
arbetande kapital i mindre och medelstora företag avskaffas.

Utskottet har nyligen haft att ta ställning till likartade motionsyrkanden
och vill i dessa frågor endast hänvisa till sitt yttrande 1983/84:1 y till
finansutskottet om allemanssparandet och sitt betänkande 1982/83:55. Enligt
utskottets uppfattning saknas skäl att i detta sammanhang ompröva dessa
frågor. Utskottet anser således att finansutskottet bör avstyrka bifall till alla
dessa yrkanden.

Enligt 11 § e) lagen (1979:609) om allmän investeringsfond skall sådan
fond återföras till beskattning om företaget vid beskattningsårets utgång inte
driver jordbruk eller rörelse. Utskottet anser att detta författningsrum bör ha
samma lydelse som motsvarande bestämmelse i lagen (1982:1185) om
inbetalning på särskilt investeringskonto. Denna fråga bör enligt utskottets
mening regleras samtidigt med de nu aktuella ändringarna i lagen. Utskottet
kommer därför att tillställa finansutskottet förslag till författningsändring.

Stockholm den 1 december 1983

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m), Olle Westberg (s), Hagar
Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s),
Egon Jacobsson (s)* , Karl Björzén (m)* , Kjell Johansson (fp), Anita
Johansson (s), Anna Lindh (s) och Erkki Tammenoksa (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande mening

Knut Wachtmeister, Stig Josefson (c), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Karl Björzén (m)
och Kjell Johansson (fp) anser att det avsnitt av utskottets yttrande som
börjar på s. 2 med ”Skatteutskottet anser” och slutar på s. 5 med "dessa
yrkanden” bort ha följande lydelse:

Löntagarfondernas väsentligaste uppgift sägs i propositionen vara att
skapa en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt- och stabiliseringspolitik.
Genom vinstdelningen skall - menar man - fonderna bidra till att minska de
fördelningspolitiska motsättningarna och därmed ge löntagarnas organisationer
bättre förutsättningar att medverka till att bevara en hög lönsamhet i
näringslivet. Fondernas inträde på aktiemarknaden kan enligt regeringens
uppfattning motverka att en höjd efterfrågan på riskkapital verkar uppres -

FiU 1983/84:20

113

sande på kapitalavkastningskravet, vilket skulle hämma företagens expansionsförmåga.

Enligt utskottets mening kommer fonderna inte att kunna tillgodose det
avsedda syftet. Tvärtom talar sannolikheten för att effekterna kommer att bli
rakt motsatta dem man säger sig vilja uppnå.

De utredningar vilkas förslag ligger till grund för propositionen har - och
det påpekas f. ö. också av lagrådet - inte varit förutsättningslösa i den
meningen att de sakkunniga haft att ta ställning till om ett löntagarfondsystem
bör införas eller inte. Vinstdelningsgruppens arbete har remissbehandlats
för sig och de båda andras - placeringsutredningens och fondgruppens -gemensamt. Det betyder att remissinstanserna inte varit i tillfälle att yttra sig
över ett förutsättningslöst och samlat förslag till löntagarfonder. Detta
förhållande - liksom den anmärkningsvärt korta remisstiden - har också
starkt kritiserats vid remissbehandlingen.

Den principiella frågan huruvida ett löntagarfondssystem över huvud taget
bör införas eller inte prövas av finansutskottet. Skatteutskottet anser sig
därför böra begränsa sig till att granska den i propositionen föreslagna
lösningen för att finansiera fondsystemet.

Vid en sådan granskning kan utskottet inledningsvis konstatera att
regeringen valt en utomordentligt komplicerad modell för beräkning av
vinstdelningsskatten. Den skall nämligen fastställas i tre olika steg, av vilka
ett innebär att det nominella resultatet (dvs. resultatet efter avdrag för årets
inkomstskatt och tillägg för påförd kommunalskatt, förlust- och stimulansavdrag
samt avsättning till lagerreserv) skall räknas om till ett s. k. realt
resultat. För att få fram detta måste man göra ett mot årets inflation svarande
avdrag på bl. a. lager, byggnader, inventarier och monetära tillgångar samt
ett tillägg för årets inflationseffekter på ingående skulder. Att en sådan
beräkningsmetod i ett i övrigt nominellt system kommer att leda till ett
orimligt merarbete för såväl berörda företag som taxeringsmyndigheter säger
sig självt. Till saken hör också att beräkningen måste göras av en mängd
företag uteslutande i syfte att styrka att vinstdelningsskatt inte skall erläggas.
Det måste därför antas att konsultföretagen får svårigheter att hinna med alla
de uppdrag som den nya lagstiftningen kan väntas medföra.

Förslaget till vinstdelningsskatt strider således enligt utskottets mening
klart mot regeringens egna uttalanden om nödvändigheten av att bestämmelser
och administrativa rutiner på bl. a. skatteområdet inte utvecklas i en frän
kontrollsynpunkt komplicerad riktning (jfr Dir 1982:27). Redan av formella
skäl bör därför förslaget om vinstdelningsskatt avvisas.

Aven från materiell synpunkt kan emellertid grava anmärkningar riktas
mot vinstdelningssystemet. Vinstdelningsmodellen i kombination med en
bibehållen företagsbeskattning innebär en progressiv beskattning av bolagsvinster.
Det torde inte kunna bestridas att en sadan beskattning kommer att
försämra företagens likviditet, minska deras investeringsvilja och ha eu
negativ inverkan på deras internationella konkurrensförmåga samtidigt som

8 Riksdagen 1983184. 5 saini. Nr 20

FiU 1983/84:20

114

statens och kommunernas skatteunderlag påverkas negativt. 1 sammanhanget
bör erinras om att frågan om en progressiv bolagsskatt tidigare prövats
bl. a. av företagsskatteberedningen men att tanken på en sådan skatt
avvisats.

Vinstdelningsskatten är inte heller konkurrensneutral, och denna brist på
neutralitet gäller såväl mellan företag som drivs i olika företagsformer som
mellan olika företag inom en och samma företagsform. Skatten kommer
särskilt hårt att drabba företag med goda utvecklingsmöjligheter och låg
kapitalbildning. Den kommer också att ha olika effekter beroende på vilka
slag av tillgångar som dominerar i ett företag. Företag med ett stort inslag av
byggnader och markanläggningar i balansräkningen kommer - särskilt i
samband med investeringar - att drabbas hårt jämfört med företag med stora
inventarietillgångar. Ett belopp motsvarande inflationen på nominella
skulder kommer nämligen att betraktas som intäkt samtidigt som avskrivningen
på byggnadsinvesteringarna blir obetydlig. Även om företaget inte
visar någon nominell vinst kan det således bli skyldigt betala vinstdelningsskatt.

Andra påtagliga brister är att vinstdelningssystemet inte medger vare sig
att företagen utjämnar förluster mellan olika år eller att de lämnar
koncernbidrag i särskild ordning. En annan svaghet är att frågan vilka företag
som skall omfattas av vinstdelningssystemet uppenbarligen inte utretts
tillfredsställande. Detta bestyrks f. ö. av vad som framkommit vid uppvaktning
inför utskottet av representanter för investmentbolagen.

I den proposition med förslag till lag om skärpt realisationsvinstskatt och
omsättningsskatt på aktier som nyligen behandlats av riksdagen understryker
finansministern att en god kursutveckling på börsen underlättar företagens
försörjning med riskkapital och därför är av allmänt intresse. Han understryker
också att ett brett intresse för aktiesparande är från allmänna utgångspunkter
positivt och bör uppmuntras.

Riksdagen har genom flera beslut som på regeringens initiativ tagits under
senare tid allvarligt försämrat möjligheterna för enskilt sparande i aktier.
Mot den bakgrunden finner utskottet det mycket anmärkningsvärt att man
nu lägger ett förslag som kommer att ytterligare avsevärt minska intresset för
aktiesparande och därmed försämra företagens möjligheter att erhålla
riskvilligt kapital.

På grund av det anförda och vad som i övrigt framkommit vid uppvaktningar
inför utskottet anser utskottet sig böra förorda att förslaget om vinstdelningsskatt
avvisas också av materiella skäl.

Om finansutskottets majoritet skulle finna att ett system med löntagarfonder
bör införas måste enligt skatteutskottets mening finansutskottet mot
bakgrund av vad tidigare anförts under alla förhållanden välja en annan
finansieringskälla än vinstdelningsskatten.

Av skatteutskottets tidigare uttalanden framgår att utskottet anser det
angeläget att man på olika sätt underlättar företagandets villkor. De förslag

FiU 1983/84:20

115

till åtgärder i sådant syfte som läggs i partimotionerna från m och fp är enligt
utskottets mening värda beaktande. Utskottet anser därför att finansutskottet
bör tillstyrka de i motionerna framförda förslagen om återinförande av
skattefondssparandet och av skattereduktion för aktieutdelning samt om
stimulanser till företagsanknutna vinstdelningssystem. Skatteutskottet anser
också att förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet i små och
medelstora företag bör tas bort. Det sistnämnda får anses så mycket mer
angeläget som förmögenhetsskatten avsevärt skärpts fr. o. m. 1984 års
taxering. Den i folkpartimotionen aktualiserade frågan om dubbelbeskattning
av aktier är värd att närmare pröva. Skatteutskottet föreslår därför att
finansutskottet tillstyrker en utredning av frågan.

FiU 1983/84:20

Lagutskottets yttrande
1983/84:1 y

om löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Till finansutskottet

Finansutskottet har beslutat bereda lagutskottet tillfälle att avge yttrande
över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte de motioner som
kan komma att väckas med anledning av propositionen, i de delar som rör
lagutskottets beredningsområde.

I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning om införande av s. k.
löntagarfonder. Förslagen innebär att fem nya fondstyrelser, benämnda
löntagarfondstyrelser, inrättas för att förvalta en närmare angiven del av
allmänna pensionsfondens medel. De förvaltade medlen skall placeras på
aktiemarknaden eller som riskkapital i ekonomiska föreningar. För placering
i aktier gäller viss begränsning. Det åligger löntagarfondstyrelserna att
årligen till de pensionsutbetalande fondstyrelserna, dvs. till första-tredje
fondstyrelsen, överföra avkastning på det förvaltade kapitalet. Löntagarfondstyrelsen
tillsätts av regeringen. Av styrelsens nio ledamöter skall
minst fem ledamöter företräda löntagarintressen. Även på annat sätt är
löntagarnas inflytande tillgodosett. Sålunda skall på begäran av lokala
fackliga organisationer vid ett företag vari en löntagarfondstyrelse har
aktier styrelsen överlåta till företrädare för organisationerna att utöva
hälften av rösträtten för styrelsens aktier i bolaget. Rösträtten för aktier
som inte på angivet sätt överförts till lokal facklig organisation får löntagarfondstyrelserna
i likhet med vad som f. n. gäller för fjärde fondstyrelsen
överlåta åt en facklig organisation med medlemmar anställda hos bolaget.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1983/84: 164,
189-191 och 204-224.

Lagutskottet får anföra följande.

Lagutskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor som rör aktiebolagslagen
(1975: 1385) och dess tillämpning. I propositionen läggs fram ett
förslag (10) till ändring i aktiebolagslagen föranlett av att löntagarfondstyrelserna
och fackliga organisationer kan komma att utöva rösträtt vid
bolagsstämma. Ändringarna innebär att i 9 kap. 2 § fastslås att om flera
fondstyrelser förvaltar aktier i samma bolag så får varje fondstyrelse för sig
utöva rösträtten för de aktier som styrelsen förvaltar. Vidare föreslås att
en fondstyrelse får för högst ett år i sänder överlåta åt en eller flera fackliga
organisationer med medlemmar anställda hos ett bolag vars aktier styrelsen
förvaltar att var för sig utöva rösträtt för aktierna. Slutligen föreslås ett
tillägg i 9 kap. 3 $ som innebär att vid tillämpningen av regeln om röstmaxi -

116

Bilaga J

FiU 1983/84:20

117

mum på bolagsstämma varje fondstyrelse skall anses som en aktieägare för
sig. Den i samma paragraf intagna jävsregeln omfattas dock inte av tillägget,
vilket medför att, om en fondstyrelse är jävig, rösträtt inte heller får
utövas för övriga fondstyrelsers aktier.

I motion 1983/84: 190 av Nic Grönvall (m), vari yrkas avslag på propositionen
i dess helhet, anförs som skäl för avslagsyrkandet, såvitt nu är av
intresse, att lagrådet påpekat att löntagarfondstyrelserna erhållit en ur
svensk rättsordning säregen ställning. Enligt motionären synes lagrådet
mena att löntagarfondstyrelserna skall anses såsom "ställföreträdande
ägare för allmänna pensionsfonden”. Motionären framhåller, att något
rättsligt begrepp motsvarande "ställföreträdande ägare” inte finns i
svensk rätt och anser att frågan om att tillföra rättsordningen detta begrepp
ej beretts i vederbörlig ordning.

Lagutskottet vill med anledning av motionen till en början peka på att
lagrådet inte uttryckligen anfört att löntagarfondstyrelserna erhåller någon
ur svensk rättsordning säregen ställning och att styrelserna skall anses som
ställföreträdande ägare för allmänna pensionsfonden. I lagrådets yttrande
framhålls att den rättsliga utgångspunkten för ändringarna i aktiebolagslagen
är att allmänna pensionsfonden är ägare till samtliga aktier som fjärde
fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna förvaltar men att varje fondstyrelse
beträffande sina aktier är att anse som ställföreträdare för allmänna
pensionsfonden. Lagrådet konstaterar vidare att varje fondstyrelse
torde själv uppbära utdelningar — och blir registrerad i VPC — för sina
aktier, något som är tekniskt nödvändigt med hänsyn till att varje fondstyrelse
själv skall förvalta, förränta och redovisa de medel styrelsen tilldelats.
Enligt lagrådet innebär förslaget vidare att varje fondstyrelse för sig
skall utöva den med de förvaltade aktierna förenade rösträtten. Också
eljest när aktiebolagslagen talar om aktieägare torde enligt lagrådet böra
förstås inte allmänna pensionsfonden utan den fondstyrelse som förvaltar
aktuella aktier. Mot konstruktionen att varje fondstyrelse skall i aktiebolagslagens
mening behandlas som ägare till de aktier som styrelsen förvaltar
har lagrådet ej någon erinran.

Sammanfattningsvis innebär således den föreslagna ordningen att allmänna
pensionsfonden blir ägare till de aktier som löntagarfondstyrelserna
förvärvat, att styrelserna är att anse som legala ställföreträdare för allmänna
pensionsfonden och att varje styrelse har att i denna egenskap
självständigt utöva de funktioner som enligt aktiebolagslagen följer med
äganderätten till de aktier som styrelsen förvaltar. Enligt utskottets mening
finns inget att invända mot den föreslagna ordningen. Utskottet vill tillägga
att förslaget inte innebär någon nyhet eftersom fjärde fondstyrelsen på
samma sätt som enligt förslaget är ställföreträdare för allmänna pensionsfonden
och med de befogenheter som enligt aktiebolagslagen följer med
äganderätten till aktierna.

Det bör nämnas att det förhållandet att rösträtten för aktier i vissa fall

FiU 1983/84:20

118

skall överföras till fackliga organisationer kan synas strida mot den inom
svensk aktiebolagsrätt sedan länge gällande s. k. odelbarhetsprincipen och
därmed utgöra en väsentlig nyhet. Odelbarhetsprincipen innebär att de
med en aktie förenade rättigheterna inte kan på ett definitivt sätt skiljas
från varandra. Den rösträtt som tillkommer en aktie får således inte överlåtas
separat. Däremot föreligger, som utskottet återkommer till i det följande,
inget hinder att en aktie har ett sämre röstvärde än en annan aktie.

Som framgår av lagrådets yttrande har fjärde fondstyrelsen redan i
betydande utsträckning genom fullmakt överlåtit rösträtten för sina aktier
till fackliga organisationer. Härvid har styrelsen inte ansett sig böra ge
instruktioner för hur organisationerna skall rösta. Även om styrelsen formellt
sett endast bemyndigat organisationerna att utöva rösträtten har
styrelsen således genom att ge organisationerna möjlighet att självständigt
utöva rösträtten i realiteten överfört rösträtten till dessa. Den nu föreslagna
ordningen innebär därför i och för sig ingen principiell nyhet. Som
framhålls i specialmotiveringen (s. 121) kan det inte anses strida mot
odelbarhetsprincipen att en fondstyrelse överlåter rösträtten för en aktiepost
till facklig organisation. Bestämmelserna innebär endast ett sätt att
inom löntagarkollektivet för högst ett år åt gången fördela det med aktieposten
förenade ägarinflytandet.

Inte heller i detta avseende föreligger således enligt utskottets mening
någon anledning till erinran mot förslaget till ändring i aktiebolagslagen.
Utskottet, som konstaterar att lagrådets anmärkningar mot lagrådsremissen
i princip beaktats av regeringen, tillstyrker propositionen, såvitt nu är i
fråga.

I motion 1983/84:224 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
beslutar att avskaffa den graderade rösträtten för nya börsaktier enligt
vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna framhåller att den
faktiska maktkoncentrationen i vissa fall kan vara större än ägandekoncentrationen,
beroende på systemet med A- och B-aktier med olika röstvärde
på bolagsstämman. Ett relativt litet aktieinnehav och följaktligen liten
kapitalinsats kan genom den graderade rösträtten ges ett oproportionellt
stort inflytande. Motionärerna framhåller att folkpartiet anser att den
graderade rösträtten för nya aktier på A 1- och A 2-listorna på börsen bör
tas bort. För familjeföretag som går in på OTC-listan finns det enligt
folkpartiets uppfattning stort skäl att behålla gällande bestämmelser.

Enligt aktiebolagslagen gäller som huvudregel att varje aktie har en röst
vid röstning på bolagsstämma. Från huvudregeln får avsteg göras genom
bestämmelse i bolagsordning. Olika röstvärde för aktier i bolaget får dock
inte bestämmas så att röstvärdet för någon aktie överstiger 10 gånger
röstvärdet för annan aktie. Motsvarande regler fanns också i 1944 års
aktiebolagslag. Däremot fanns i ännu äldre lagstiftning inte några regler om
begränsning av röstvärdet. Bolag, vari finns äldre aktier med större differens
i röstvärdet än 1: 10, får enligt övergångsbestämmelserna till aktiebo -

FiU 1983/84:20

119

lagslagen utge nya aktier med röstvärden som tillkommer redan utgivna
aktier. En motsvarande bestämmelse fanns i promulgationslagen till 1944
års aktiebolagslag. Beträffande sådana äldre bolag är det inte ovanligt att
det finns aktier med en röstvärdesdifferens på 1:1 000.

Bestämmelserna om röstvärdesdifferens måste ses mot bakgrund av de
regler som sedan länge gällt beträffande utlännings förvärv av aktier i
svenskt aktiebolag och fast egendom i Sverige. Dessa regler har nyligen
setts över. Översynsarbetet har resulterat i två nya lagar, som trätt i kraft
den I januari 1983, nämligen lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag m.m. och lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast
egendom m.m. Enligt den förstnämnda lagen får vissa rättssubjekt, s.k.
kontrollsubjekt, inte utan särskilt tillstånd förvärva så många aktier i
svenskt aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens andel av aktiekapitalet
eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger vissa gränsvärden.
1 lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. stadgas förbud
för kontrollsubjekten att utan tillstånd förvärva fast egendom m.m. Kontrollsubjekten,
som i båda lagarna är desamma, överensstämmer i huvudsak
med dem som omfattades av den äldre lagstiftningen. Kontrollsubjekt
är inte bara utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt utan
också vissa svenska juridiska personer, bl. a. aktiebolag som saknar s.k.
utlänningsförbehåll i bolagsordningen. Utlänningsförbehåll skall gå ut på
att utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska rättssubjekt genom
teckning eller överlåtelse får förvärva bara en mindre del av bolagets
aktier, nämligen vid varje tidpunkt mindre än 20% av röstetalet för bolagets
samtliga aktier och mindre än 40% av bolagets hela aktiekapital.
Aktier som får förvärvas av utländska rättssubjekt brukar kallas fria aktier
och andra aktier bundna aktier.

Frågan om den graderade rösträtten har prövats av lagutskottet vid ett
flertal tillfällen (se LU 1975/76: 14, 1976/77:29, 1977/78:20, 1979/80:2 samt
1982/83:16 och 36). Senast utskottet behandlade frågan (april 1983) förklarade
sig utskottet i och för sig dela de då aktuella motionärernas uppfattning
att huvudprincipen borde vara att varje aktie skall ha en röst. Utskottet
hänvisade till att reglerna om tillstånd till förvärv av aktier i svenska
företag och av fast egendom emellertid bygger på att det finns aktier med
olika röstvärden. Eftersom frågan om sambandet mellan bestämmelserna i
aktiebolagslagen och reglerna om tillståndspliktiga förvärv nyligen hade
prövats avstyrkte utskottet bifall till motionen. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Utskottet har alltjämt den uppfattningen att huvudprincipen bör vara att
varje aktie skall ha en röst. Sedan utskottet senast prövade frågan har
finansutskottet den 18 oktober 1983 i ett av riksdagen godkänt betänkande
(FiU 1983/84: 1) hemställt att riksdagen med anledning av en motion som
sin mening ger regeringen till känna att ett bättre täckande skydd bör
skapas mot utländskt inflytande i svenska företag. Det bör enligt finansut -

FiU 1983/84:20

120

skottet utredas om det kan ske genom en utvidgning av 1982 års lag om
utländska förvärv av svenska företag m.m. Vidare har finansminister
Kjell-Olof Feldt i ett interpellationssvar den 24 oktober 1983 (snabbprotokoll
1983/84: 14) upplyst att man inom regeringskansliet diskuterar en mjuk
övergång från det nuvarande systemet till en ordning där röstvärdesdifferentieringen
successivt minskar i bolagen och att det är enligt den inriktningen
som frågan nu prövas.

Som framgår av det anförda är frågan om avskaffande av den graderade
rösträtten redan föremål för prövning. Någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion 224 är därför inte påkallad.

Stockholm den 1 december 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s)*, Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s). Mona Saint Cyr (m)*, Arne
Andersson i Gamleby (s), Marianne Karlsson (c). Owe Andréasson (s),
Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c)*, Per Israelsson (vpk), Inga-Britt
Johansson (s). Berit Löfstedt (s) och Sten Andersson i Malmö (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m). Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Marianne
Karlsson (c), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c) och Sten Andersson
i Malmö (m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2
med ”1 motion” och slutar på s. 3 med "i fråga" bort ha följande lydelse:

Lagutskottet vill till en början anmärka att propositionen betecknats
som en proposition om löntagarfonder men det oaktat inte innehåller något
förslag om särskilda löntagarfonder. Som lagrådet påpekat förekommer
ordet löntagarfond över huvud taget inte i lagförslagen. De medel som
flyter in genom vinstdelningsskatt och tilläggspensionsavgifter tillfaller
allmänna pensionsfonden. För att förvalta dessa medel föreslås inrättandet
av fem fondstyrelser, som med hänsyn till att de har en sammansättning
som domineras av personer som företräder löntagarintressen benämns
löntagarfondstyrelser. Ordet löntagarfondstyrelse är då sammansatt av
leden ”löntagar"- och "fondstyrelse”.

Utskottet är av principiella skäl emot införandet av det föreslagna fondsystemet.
Enligt utskottets mening finns inte heller några viktiga sakskäl
som talar för att den föreslagna ordningen bör genomföras. Med hänsyn

FiU 1983/84:20

121

härtill saknas anledning att nu företa några ändringar i aktiebolagslagen.
Utskottet avstyrker således förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen.

Enligt utskottets mening finns skäl att — även om lagförslaget avstyrks
- något beröra den rättsliga uppbyggnaden av fondsystemet. Varje löntagarfondstyrelse
skall tilldelas medel vilka i princip skall placeras i aktier i
svenska aktiebolag och som riskkapital i svenska ekonomiska föreningar.
Ägare till aktierna blir allmänna pensionsfonden. Varje fondstyrelse blir
beträffande de aktier som styrelsen förvaltar att anse som ställföreträdare
för allmänna pensionsfonden. Varje fondstyrelse blir registrerad hos VPC
för sina förvaltade aktier och har att utöva de funktioner som enligt
aktiebolagslagen tillkommer aktieägare, bl. a. när det gäller rösträtten på
bolagsstämma. Den nu beskrivna konstruktionen innebär inte någon principiell
nyhet, eftersom fjärde fondstyrelsen redan i dag är ställföreträdare
för allmänna pensionsfonden med de befogenheter som enligt aktiebolagslagen
följer med äganderätten till de förvaltade aktierna.

I ett principiellt viktigt avseende finns emellertid en avgörande skillnad
mellan fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna, nämligen när det
gäller förfogande över rösträtten på bolagsstämma. Såväl fjärde fondstyrelsen
som löntagarfondstyrelserna äger överlåta rösträtten för de av styrelserna
förvaltade aktierna till en eller flera fackliga organisationer. I fråga
om löntagarfondstyrelserna föreskrivs därutöver i 38 § förslaget till reglemente
för allmänna pensionsfonden att löntagarfondstyrelsen skall på begäran
av lokal facklig organisation vid ett bolag i vilket fondstyrelsen
förvärvat aktier överlåta åt organisationen att utöva rösträtt för hälften av
aktiernas röstetal. Överlåtelsen skall ske för ett år i sänder och är i princip
oåterkallelig.

Den föreslagna ordningen innebär således att statliga medel ställs till
löntagarfondstyrelsernas förfogande för inköp av aktier, att styrelserna
skall förvalta förvärvade aktier men att styrelserna kan till förmån för en
viss grupp medborgare tvångsvis berövas rätten att utöva den till aktierna
knutna rösträtten. Enligt utskottets mening ter sig en sådan ordning märklig.
Huruvida den kan anses stå i överensstämmelse med gällande grundlag
ankommer dock inte på lagutskottet att pröva.

Överförandet av rösträtten till de fackliga organisationerna har emellertid
ytterligare en viktig aspekt. Inom svensk aktiebolagsrätt gäller sedan
länge den s. k. odelbarhetsprincipen. Den innebär att de med en aktie
förenade rättigheterna inte kan på ett definitivt sätt skiljas från varandra.
Den rösträtt som tillkommer aktien kan således inte överlåtas separat.

FiU 1983/84:20

122

vissa fall skall ske tvångsvis. I propositionen hävdas (s. 121) att det inte
kan anses strida mot odelbarhetsprincipen att en fondstyrelse för över
hälften av rösträtten för en aktiepost till en facklig organisation, eftersom
bestämmelserna endast innebär ett sätt att för högst ett år åt gången fördela
det med aktieposten förenade ägarinflytandet inom löntagarkollektivet.

Enligt utskottets mening ter sig detta uttalande i hög grad anmärkningsvärt.
Uppenbarligen kan det inte tolkas på annat sätt än att regeringen har
den uppfattningen att såväl löntagarfondstyrelserna sorn de lokala fackliga
organisationerna är delar av löntagarkollektivet. Denna regeringens
uppfattning rimmar dåligt med den beskrivning som på andra ställen ges i
propositionen av innebörden av fondsystemet.

Utskottet vill framhålla att bestämmelserna innebär att rösträtten för
aktierna förs över från en juridisk person till annan utan att aktierna som
sådana överlåts. Även med den i propositionen hävdade samhörigheten
mellan löntagarfondstyrelserna och de lokala fackliga organisationerna
strider enligt utskottets mening överlåtelseskyldigheten mot odelbarhetsprincipen.
Som jämförelse kan nämnas att om ett aktiebolag, som har
aktier i ett annat bolag, överlåter rösträtten för dessa aktier till ett dotterbolag
så kan rimligen inte hävdas att det endast är fråga om ett sätt att
fördela det med aktierna förenade ägarinflytandet inom koncernen, och
därför ej stridande mot odelbarhetsprincipen.

Utskottet konstaterar således att den i propositionen föreslagna ordningen
står i strid mot gällande aktiebolagsrättsliga principer. Även i andra
hänseenden kan kritik riktas mot de föreslagna reglerna.

Som utskottet redan antytt ger förslaget de fackliga organisationerna ett
betydande inflytande. Det bör tilläggas att löntagarfondstyrelserna har
behörighet att till fackliga organisationer överföra rösträtten även för de
aktier som inte omfattas av 38 § i pensionsreglementet. Samma behörighet
har fjärde fondstyrelsen. Det sagda innebär att de fackliga organisationerna
kan få ett betydligt större inflytande än vad som framgår av uttalandena
i den allmänna motiveringen i propositionen. Sett mot denna bakgrund ter
sig de föreslagna ändringarna i 9 kap. 3 § aktiebolagslagen i hög grad
tveksamma.

Enligt 9 kap. 3 § får vid en bolagsstämma ingen rösta för egna och andras
aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda
aktierna. Syftet med bestämmelsen är att skydda mindre aktieägare. I
propositionen föreslås, som utskottet ovan redovisat, att vid tillämpningen
av röstkvotsregeln så skall varje fondstyrelse anses som en aktieägare för
sig. Även om lagändringarna - som lagrådet anför - är en naturlig konsekvens
av fondstyrelsernas självständiga ställning kan inte bortses från att
löntagarfondstyrelserna, fjärde fondstyrelsen och de lokala fackliga organisationerna,
om de agerar gemensamt, får ett avgörande inflytande på
stämman. Undantaget från röstkvotsregeln öppnar således möjlighet för en
betydande facklig maktkoncentration.

FiU 1983/84: 20

123

Slutligen vill utskottet peka på att lagförslagen innehåller i vissa fall
otydligheter som kan medföra problem. Som exempel kan nämnas andra
stycket i 38 § i pensionsfondsreglementet. I lagrummet uppställs regler för
hur rösträtten skall fördelas om flera fackliga organisationer begär att få
utöva rösträtten. Bestämmelsen synes utgå från att sådan begäran framställs
i ett sammanhang. Däremot berörs inte med ett ord i motiveringen
hur bestämmelsen skall tolkas om först en organisation begär att få hälften
av rösträtten överförd till organisationen och sedan någon dag efter fondstyrelsens
beslut om överlåtelse en annan facklig organisation begär detsamma.
Enligt utskottets mening kan bestämmelsen inte tolkas på annat
sätt än att den sistnämnda organisationen får vänta ett år innan den kan få
del i rösträtten. För undvikande av framtida konflikter mellan löntagarorganisationerna
borde i motiveringen ha angivits hur en fondstyrelse bör
agera när en begäran om överlåtelse av rösträtten inkommer.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att de föreslagna ändringarna
i vissa fall strider klart mot tidigare tillämpade aktiebolagsrättsliga principer
och i andra fall ter sig tveksamma eller är otydliga och svårtillämpade.
Mot denna bakgrund måste riktas allvarliga erinringar mot att den
rättsliga uppbyggnaden av fondsystemet inte blivit föremål för mera ingående
utredningar och överväganden. Än mer förkastligt ter sig den korta
tid som remissinstanserna och lagrådet haft till sitt förfogande för granskning
av förslaget.

FiU 1983/84:20 124

Socialförsäkringsutskottets yttrande
1983/84:3 y

över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner

Till finansutskottet

Genom beslut den 15 november 1983 har finansutskottet berett socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1983/84:50 om
löntagarfonder jämte eventuella motioner väckta med anledning av propositionen
i de delar som berör utskottets beredningsområde.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till de i propositionen
framlagda förslagen till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
och lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för allmän tilläggspension.
Utskottet yttrar sig dessutom över de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1983/84:189 av Ivar Franzén (c) och Rolf Andersson
(c), 1983/84: 191 av Sven-Erik Nordin (c) och Martin Olsson (c), 1983/
84:204 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) (yrkandena I och 9), 1983/84:205 av
Gösta Andersson (c) och Agne Hansson (c), 1983/84:206 av Kerstin Andersson
(c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), 1983/84:207 av Gunnar
Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng (c), 1983/84:208 av Gunhild Bolander
(c), 1983/84: 209 av Karl Boo m. fl. (c). 1983/84: 210 av Lennart Brunander
(c) och Inger Josefsson (c), 1983/84:211 av Claes Elmstedt (c), 1983/84:212
av Arne Fransson m.fl. (c). 1983/84:213 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c),
1983/84:215 av Rune Gustavsson (c) och Stina Gustavsson (c), 1983/
84:216 av Kerstin Göthberg (c), 1983/84:217 av Ingemar Hallenius m.fl.
(c), 1983/84:220 av Tage Sundkvist (c) och Larz Johansson (c), 1983/
84:221 av Anders Svärd (c) och Britta Hammarbacken (c). 1983/84:222 av
Ulla Tillander m.fl. (c) och 1983/84:224 av Jan-Erik Wikström m.fl (fp)
(yrkande I).

Socialförsäkringsutskottet får anföra följande.

1 propositionen föreslås att fem nya fondstyrelser, benämnda löntagarfondstyrelser,
inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Motiven
för att knyta löntagarfonderna till ATP-systemet är dels att fonderna därigenom
utnyttjar en befintlig organisation som är beprövad och väl etablerad,
dels att det innebär en finansiell förstärkning av ATP-systemet genom
att alla de medel som förvaltas av löntagarfonderna i sin slutliga användning
helt kommer att användas för pensionsutbetalningar. Löntagarfondstyrelserna
skall tillföras medel — förutom genom vinstdelning — genom en
särskild del av tilläggspensionsavgiften. Skälet härför är att även löntagarna
- genom motsvarande avräkning i löneförhandlingarna - skall bidra
till en ökad kapitalbildning. Av tilläggspensionsavgiften skall 0,2 procent -

FiU 1983/84:20

125

enheter tillföras löntagarfondstyrelserna, och till följd härav föreslås en
motsvarande höjning av tilläggspensionsavgiften fr.om. år 1984. Vidare
skall löntagarfondstyrelserna varje år överföra avkastning på det förvaltade
kapitalet till de pensionsutbetalande fondstyrelserna. Avkastningen
skall motsvara 3% av nuvärdet av de medel som styrelserna förvaltar.
Detta innebär att försäkringen för tilläggspension i fortsättningen förutom
genom tilläggspensionsavgifter också finansieras av vinstskatt och vinstdelningsskatt.

Motionärerna i motion 204 av Ulf Adelsohn, m.fl. begär i yrkande 1 att
riksdagen avslår propositionen. I motionen anförs att löntagarfondsförslaget
kommer att försämra avgiftsunderlaget i långt större utsträckning än
som svarar mot den avkastning på 3% som skall överföras till ATPsystemet,
och totaleffekten blir därför en urholkning av ATP-systemet,
inte en förstärkning. Motionärerna begär i yrkande 9 ett tillkännagivande
om effekterna av löntagarfonder på ATP-systemet i enlighet med det
anförda. Även i motionerna 213 av Thorbjörn Fälldin m. fl. och 224 av JanErik
Wikström m. fl. yrkas avslag på propositionen. I motion 213 anförs att
löntagarfonderna inte kommer att innebära någon reell förstärkning av
ATP-systemet eftersom det föreslagna avkastningskravet på 3% endast
kommer att tillföra ATP 5 miljarder kronor fram till 1990 medan pensionsutbetalningarna
under samma tid uppgår till nästan 400 miljarder kronor.
Motionärerna i motion 224 avvisar också motivet att löntagarfondsförslaget
stöder ATP-systemet. Enligt motionärerna är löntagarfondernas tillskott
till ATP-systemet redan från början marginellt och minskar dessutom
på sikt, och det är vidare tveksamt om löntagarfondernas avkastning
verkligen blir 3% realt. I motionerna 189, 191, 205,206, 207,208,209, 210,
211, 212, 215, 216, 217, 220, 221 och 222, som alla väckts av enskilda
centerledamöter, yrkas avslag på propositionen. I samtliga motioner redovisas
löntagarfondsförslagets ekonomiska konsekvenser för olika regioner
såsom ökade ATP-avgifter och till följd härav minskade skatteintäkter för
kommuner och landsting.

Enligt utskottets mening innebär den i propositionen föreslagna konstruktionen
med inrättande av löntagarfondstyrelser inom allmänna pensionsfonden
en förstärkning av ATP-systemet. Såsom framhållits i propositionen
kommer därmed alla medel som tillförs AP-fonden att i sin slutliga
användning kunna nyttjas för pensionsutbetalningar. Utskottet, som således
inte har någon erinran mot propositionens förslag om inrättande av
löntagarfondstyrelser, tillstyrker förslaget om en höjning av tilläggspensionsavgiften
med 0,2 procentenheter fr. om. år 1984. Utskottet tillstyrker
vidare den föreslagna ändringen i lagen om allmän försäkring, som är en
följd av den föreslagna avkastningsöverföringen till första-tredje fond -

FiU 1983/84:20

126

styrelserna. Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till samtliga
motioner.

Stockholm den I december 1983

Pä socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Nils Carlshamre (m). Doris Håvik (s).
Börje Nilsson (s), Ralf Lindström (s), Lars-Ake Larsson (s). Gullan Lindblad
(m), Elis Andersson (c), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Siri
Häggmark (m). Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk). Barbro
Nilsson i Visby (m) och Gunhild Bolander (c).

Avvikande meningar

1. Nils Carlshamre (m), Gullan Lindblad (m). Elis Andersson (c), Siri
Häggmark (m), Karin Israelsson (c), Barbro Nilsson i Visby (m) och
Gunhild Bolander (c) anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 3 med ”samtliga motioner” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill inledningsvis erinra om att ATP-systemet är ett fördelningssystem,
vilket innebär att varje års pensionsutbetalningar i princip
skall täckas av samma års avgifter. Pensionerna är således inte beroende
av avkastningen från AP-fonden. Avgörande är i stället den allmänna
produktionsutvecklingen i landet och därmed avgiftsunderlagets utveckling.
Utskottet anser att den i propositionen föreslagna avkastningen från
löntagarfondstyrelserna till ATP-systemet med 3% realt endast innebär ett
obetydligt tillskott. Det kan vidare, enligt utskottets mening, befaras att
löntagarfondsförslaget kommer att försämra avgiftsunderlaget i långt större
utsträckning än som svarar mot nämnda avkastning. Enligt utskottet blir
därför totaleffekten av löntagarfondsförslaget en urholkning av ATP-systemet,
och inte som framhållits i propositionen en förstärkning. Utskottet
vill dessutom framhålla de negativa ekonomiska konsekvenser som löntagarfondsförslaget
får för olika kommuner genom ökade ATP-avgifter och
till följd härav minskade skatteintäkter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till propositionens förslag
såvitt det berör utskottets ämnesområde och tillstyrker således bifall till
samtliga motioner. Vad utskottet med bifall till motion 204 yrkande 9
anfört om effekterna av löntagarfondsförslaget på ATP-systemet bör ges
regeringen till känna.

FiU 1983/84:20

127

2. Margo Ingvardsson (vpk) anför

Vänsterpartiet kommunisterna har i en med anledning av proposition
1983/84:50 väckt motion 1983/84: 223 föreslagit vissa förändringar i propositionens
förslag om löntagarfonder. De i motionen föreslagna ändringarna
berör dock inte de lagförslag i propositionen, som socialförsäkringsutskottet
har att yttra sig över. Jag vill dock framhålla att enligt vänsterpartiet
kommunisternas mening bör den i propositionen föreslagna höjningen av
tilläggspensionsavgiften med 0,2% inte avräknas i kommande löneförhandlingar.
Partiet avvisar synen pä fonderna som ett medel för att åstadkomma
en återhållsam lönepolitik. Med det anförda tillstyrker jag propositionens
förslag såvitt det berör utskottets ämnesområde och avstyrker
bifall till samtliga motioner som utskottet har att yttra sig över.

FiU 1983/84:20

128

Bilaga 5

Näringsutskottets yttrande
1983/84:5 y

om löntagarfonder (prop. 1983/84:50)

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande
över proposition 1983/84: 50 om löntagarfonder jämte motioner med anledning
därav, i de delar som rör näringsutskottets beredningsområde.

Regeringens förslag i propositionen innebär sammanfattningsvis att ett
belopp av storleksordningen 2—2,5 miljarder kronor per år skall under
perioden 1984-1990 tillföras allmänna pensionsfonden - utöver de medel
som enligt nuvarande regler skall ingå i denna - för att i lika delar förvaltas
av fem särskilda styrelser, benämnda löntagarfondstyrelser, med uppgift
att göra riskbärande placeringar i svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar. De nytillkommande fondmedlen skall erhållas dels genom en
nyinförd vinstdelningsskatt, dels genom en höjning av tilläggspensionsavgiften.
Den lagstiftning som utgör en förutsättning för medelstillförseln
faller inom skatteutskottets och socialförsäkringsutskottets beredningsområden,
medan utformningen av förvaltningsreglerna - i huvudsak samlade
i en formellt sett ny lag med reglemente för allmänna pensionsfonden — är
ett ämne för näringsutskottet. I sitt yttrande kan näringsutskottet dock inte
begränsa sig till frågor som gäller medelsanvändningen. Det föreslagna
systemet utgör en helhet. Näringsutskottet finner det ofrånkomligt att, om
än relativt summariskt, beröra även inkomstsidan, främst då den avsedda
vinstdelningsskatten. Utskottet utgår således från den allmänna motivering
varmed föredragande statsrådets framställning inleds.

Av de 25 motioner som har väckts med anledning av propositionen
utmynnar 21 i enbart ett yrkande om avslag på propositionen. Till dem hör
centerpartiets partimotion 1983/84; 213 och 16 motioner i vilka olika företrädare
för detta parti kritiserar regeringens förslag från regionala utgångspunkter.
I partimotionerna 1983/84: 204 från moderata samlingspartiet och
1983/84:224 från folkpartiet finns utöver avslagsyrkande vissa kompletterande
yrkanden, i båda om vissa andra åtgärder avsedda att förbättra
tillgången på riskkapital, i den förra också om kritiska uttalanden av
riksdagen om beräknade effekter av det system som föreslås i propositionen.
Vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223 utmynnar i
en rad krav på mera långtgående förändringar, baserade på "fonder som
ett medel att bryta kapitalets maktkoncentration och utveckla demokratin”.
Näringsutskottet har inte tagit upp de tre motioner - 1983/84:164
(m), 1983/84: 190 (m) och 1983/84:219 (c, m, fp) — som helt ägnas åt vissa
konstitutionella och rättsliga aspekter på ärendet. I övrigt omfattas alla
motionerna, utan att mer än undantagsvis åberopas individuellt, av det

FiU 1983/84:20

129

yttrande sorn näringsutskottet här lämnar. Näringsutskottet förutsätter att
den nämnda gruppen av regionalt inriktade motioner mera grundligt granskas
av arbetsmarknadsutskottet.

Näringsutskottet har deltagit i sammankomster vid vilka representanter
för ett antal intresseorganisationer på finansutskottets inbjudan har framfört
synpunkter på regeringens förslag. För egen del har näringsutskottet
kallat företrädare för dels Svenska bankföreningen, dels Föreningen Auktoriserade
revisorer till utfrågningar i samband med ärendets behandling.
Från Sveriges aktiesparares riksförbund har näringsutskottet mottagit en
skrivelse, ställd också till finansutskottet.

Propositionen

Det summariska referatet inledningsvis i detta yttrande vill näringsutskottet
komplettera med följande översikt över förslag och motiveringar i
propositionen.

En utgångspunkt för regeringen har varit att den svenska ekonomin
befinner sig i kris. En otillfredsställande produktionsutveckling tar sig
uttryck i underskott såväl i bytesbalansen som i statsbudgeten. Investeringarna
inom näringslivet motsvarar inte vad som krävs för att obalansen
skall hävas. Kapacitetsutnyttjandet i näringslivet är lågt, och detta förhållande
medverkar till att investeringsverksamheten sviktar. Arbetslösheten
har ökat, och inflationen är besvärande.

Förutom att kostnads- och lönsamhetsutvecklingen blir tillfredsställande
måste, hävdas det, ytterligare två förutsättningar uppfyllas om en varaktig
industriell tillväxt skall kunna säkerställas. Nödvändiga bördor och uppoffringar
liksom positiva resultat måste fördelas rättvist mellan olika medborgargrupper.
Ett stabilt utbud av riskvilligt investeringskapital måste
åstadkommas, och detta kapital måste till sin huvuddel ha ett nationellt
ursprung och placeras långsiktigt i de produktiva och utvecklingsbara
delarna av det svenska näringslivet.

Fem motiv för det föreslagna fondsystemet anförs (prop. del A s. 49).
Dessa överensstämmer väsentligen med dem som uttryckta i punktform
nämns i presentationen (s. 43) av en rapport. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna,
vilken lades fram vid socialdemokraternas partikongress år
1981. Kortfattat angivna är de fem motiven dessa. (1) Löntagarfonderna
kan, främst genom vinstdelningen, bidra till att motverka en av höga
vinster föranledd kraftig löneglidning, som i sin tur leder till ökad inflation
och försämrad tillväxt. (2) Fonderna kan medverka till att minska de
fördelningspolitiska motsättningarna. (3) Rådande motsättningar mellan
kapital och arbete kan minskas till följd av att löntagarna genom fonderna
får ett direkt ansvar för riskkapitalets allokering och användning samt ett
ökat inflytande i företagen och del i framtida vinster. (4) Fondernas inträde
på aktiemarknaden kan motverka att en höjd efterfrågan pä riskkapital
9 Riksdagen 1983184. 5 sand. Nr 20

FiU 1983/84:20

130

pressar upp kapitalavkastningskravet med påföljd att företagens expansionsförmåga
hämmas. (5) Anknytningen till allmänna pensionsfonden innebär
en finansiell förstärkning av ATP-systemet till gagn för löntagarnas
ekonomiska intressen.

Den föreslagna vinstdelningsskatten skall tas ut från aktiebolag, ekonomiska
föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter.
För varje företag skall i samband med den årliga inkomsttaxeringen fastställas
ett underlag för denna beskattning. Genom ett avdrag på antingen
500000 kr. eller 6% av företagets lönesumma undantas mindre vinster från
vinstutdelningen. Reglerna för beräkningen av underlaget innebär bl. a. att
hänsyn tas till inflationen. Vinstdelningsskatten - avdragsgill vid nästa års
inkomsttaxering — skall utgöra 20% av underlaget.

Sett över en längre tid beräknas vinstdelningsskatten komma att inbringa
1,5-2 miljarder kronor per år. Ett ytterligare tillskott av medel skall
erhållas genom att tilläggspensionsavgiften höjs med 0,2 procentenheter.
Var och en av styrelserna skall få disponera 400 milj. kr. under kalenderåret
1984 och skall därefter t.o. m. år 1990 som årligt tillskott erhålla ett
belopp motsvarande 20000 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Detta medför - basbeloppet är i år 19400 kr. - att löntagarfondstyrelserna
tillsammans får en placeringskapacitet på 2-2,5 miljarder
kronor per år. Överskjutande skatte- och avgiftsmedel skall förvaltas av
första, andra och tredje fondstyrelserna.

I propositionens rubrik liksom i motiveringen för sitt förslag talar regeringen
om löntagarfonder. Detta begrepp förekommer dock inte i lagförslagen.
Genom benämningen löntagarfondstyrelse markeras, som lagrådet
har konstaterat (s. 147), att personer som företräder löntagarintressen
utgör en dominerande del av styrelsen. Ordet i fråga är att uppfatta som en
sammansättning av ”löntagare” och ”fondstyrelse”. Det som i praktiken
kallas löntagarfond är formellt sett en delfond inom allmänna pensionsfonden.

Den föreslagna nya lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
ersätter det nuvarande reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. De hittillsvarande bestämmelserna har delvis
omarbetats, och därtill har lagts bestämmelser om löntagarfondstyrelserna
och deras verksamhet. Dessa nytillkomna bestämmelser har därvid samordnats
med dem som gäller den för tio år sedan inrättade fjärde fondstyrelsen,
vars uppgift är att förvalta den del av allmänna pensionsfondens
medel som hittills har satts av för riskbärande placeringar, huvudsakligen i
aktier. Det belopp som fjärde fondstyrelsen successivt har fått att disponera
utgör 1850 milj. kr. De förvärvade värdepapperstillgångarna hade vid
årsskiftet 1982/83 ett nuvärde av ca 3650 milj. kr.

För tjärde fondstyrelsen infördes år 1982 en bestämmelse att fyra femtedelar
av de förvaltade medlens avkastning skulle överföras till de övriga
fondstyrelsernas förvaltning. Regeringen föreslår nu att det i stället skall

FiU 1983/84:20

131

uppställas ett krav på 3% real förräntning. Varje år skall, sedan det
förvaltade kapitalet har uppräknats med hänsyn till inflationen, 3% av
detta överföras till första, andra och tredje fondstyrelserna med fördelning
dem emellan i förhållande till deras tillskott till fjärde fondstyrelsen. Samma
avkastningskrav ställs på löntagarfondstyrelserna. I deras fall skall den
överförda avkastningen dock fördelas lika på de tre fondstyrelserna.

Fjärde fondstyrelsen får placera sina medel i aktier i svenska aktiebolag,
med undantag av banker och försäkringsbolag, och dessutom i bolagens
konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.
En ytterligare placeringsmöjlighet föreslås nu tillkomma, nämligen
förvärv av utländska aktier, dock högst intill 1 % av de förvaltade
medlens värde. Denna möjlighet blir specifik för fjärde fondstyrelsen.
Löntagarfondstyrelsernas placeringar skall ske i aktier i svenska aktiebolag
- utan undantag av någon kategori - eller i konvertibla skuldebrev etc.
utfärdade av sådana bolag. Dessutom skall för löntagarfondstyrelserna
öppnas möjligheten att placera medel som riskkapital i ekonomiska föreningar.

I detta sammanhang kan noteras att finansministern (s. 53) aviserar ett
förslag till riksdagen våren 1984 om en ordning varigenom en del av
fondmedlen i särskild ordning skulle kanaliseras till småföretagssektorn.
Avsikten är att ett belopp i storleksordningen 100 milj. kr. skulle avsättas
till en särskild fond, knuten till Sveriges Investeringsbank AB. På olika sätt
- t. ex. via investmentbolag eller i form av villkorslån och royaltylån -skulle dessa medel därefter komma småföretag till godo. Medelsramen
skulle senare kunna vidgas.

Av aktierna i ett börsbolag får fjärde fondstyrelsen förvärva högst så
många att den uppnår 10 % av röstetalet för bolagets aktier. En liknande
begränsningsregel föreslås för löntagarfondstyrelserna. Andelen av röstetalet
i ett bolag får för en sådan styrelse inte uppgå till 8 %. Motiveringen
är att allmänna pensionsfondens samlade andel av röstetalet i ett bolag
skall understiga 50 %, eftersom fondstyrelserna i annat fall skulle få ”ett
aktieinnehav som är så stort att de kan tvingas ta på sig ett företagaransvar”.

För att kunna hålla en tillfredsställande betalningsberedskap och för att
kunna förvalta fondmedlen ändamålsenligt får fjärde fondstyrelsen göra
placeringar - i princip av kortfristig natur - hos riksbanken, annan bank
eller postgirot. Denna regel föreslås nu bli ändrad så att fondstyrelsen får
sätta in pengar även hos sparbanker och föreningsbanker. Dessutom skall
vissa slags kortfristiga papper — statsskuldväxlar, skattkammarväxlar,
bankcertifikat och förslagscertifikat - kunna utnyttjas som placeringsobjekt.
Samma regler föreslås gälla för löntagarfondstyrelserna.

Vad som ger underlag för benämningen löntagarfondstyrelse är i första
hand styrelsens sammansättning. Styrelsen bör, sägs det i propositionen,
ses som ett organ för att bevaka löntagarnas intressen av en sund ekono -

FiU 1983/84:20

132

misk utveckling, full sysselsättning och ett ökat inflytande genom medägande
i företagen. En majoritet av ledamöterna skall därför ha förankring
på löntagarsidan. I lagförslaget har denna princip omsatts i bestämmelsen
att av nio styrelseledamöter minst fem och av fyra suppleanter minst två
skall ”företräda löntagarintressen”. Styrelseledamöterna utses av regeringen.
Något författningsreglerat förslagsförfarande, såsom för de övriga
fondstyrelsernas del, har inte ansetts erforderligt. Det uttalas i propositionen
att det är värdefullt om det i styrelserna också ingår personer med
erfarenhet från näringsliv och kapitalmarknad men att någon regel härom
inte bör uppställas. Krav på svenskt medborgarskap skall inte gälla för
löntagarfondstyrelsernas ledamöter.

En annan regel säger att vid utseendet av ledamöter och suppleanter
skall tillses att löntagarfondstyrelserna får en regional anknytning. Denna
skall komma till uttryck i rekryteringen. Däremot innebär den inte, framhålls
det, att styrelsens placeringar skall vara begränsade till eller särskilt
inriktade på aktier i företag inom en viss region. En indelning med en
region i norra Sverige, två i Mellansverige samt en i västra och en i södra
Sverige skisseras. Någon formell eller strikt geografisk avgränsning av de
fem regionerna är inte nödvändig, anser regeringen.

En ytterligare omständighet som ger underlag för beteckningen löntagarfondstyrelse
är att det införs regler enligt vilka lömagarfondstyrelserna blir
skyldiga att på begäran av lokala fackliga organisationer i viss utsträckning
överlåta åt dem att utöva rösträtt för aktier som fondstyrelsen innehar. Det
gäller då organisation eller organisationer vid ifrågavarande bolag eller
dotterbolag till detta. Rösträttsöverlåtelsen skall omfatta hälften av innehavda
aktiers röstetal. Särskilda regler finns för det fallet att mer än en
organisation gör anspråk på att få överta rösträtt för vissa aktier. Överlåtelsen
görs för ett år i sänder. Det nu angivna systemet är en vidareutveckling
av det som gäller för fjärde fondstyrelsens del. Enligt en specialbestämmelse
- 9 kap. 2 § - i aktiebolagslagen (1975:1385) får fjärde fondstyrelsen,
när den innehar aktier i visst aktiebolag, besluta om bemyndigande
för ett eller flera ombud, som föreslagits av facklig organisation med
medlemmar anställda hos bolaget, att utöva rösträtt för aktierna vid bolagsstämma.
Denna bestämmelse i aktiebolagslagen föreslås f. ö. nu bli
anpassad till situationen med flera aktieförvaltande styrelser i allmänna
pensionsfonden.

Motioner

Innan näringsutskottet i det följande redovisar sitt ställningstagande i
ärendet lämnar utskottet här en kortfattad redogörelse för argumentationen
i de motioner som behandlas.

Partimotionerna 1983/84:204 (m), 1983/84:213 (c) och 1983/84:224 (fp)
upptas till sina huvuddelar av en kritisk genomgång av regeringens — i det

FiU 1983/84:20

133

föregående refererade - motiv för det förslag som har lagts fram. (1)
Uppfattningen att förslagets genomförande skulle bidra till att dämpa löneutvecklingen
och bli till stöd för en solidarisk lönepolitik betecknas som
orealistisk. Det finns, betonas det, inga vetenskapliga belägg för att extra
vinstskatter skulle hålla tillbaka vare sig löneglidning - snarare skulle
motsatsen bli fallet - eller centrala lönekrav. (2) Motionärerna frånkänner
vidare löntagarfondssystemet dess uppgivna fördelningspolitiska effekt.
Andelen aktier i hushållens samlade förmögenhet är ringa, framhåller de.
Om löntagarfondstyrelser börjar köpa aktier av enskilda aktieägare leder
detta till en ökad koncentration av aktieägandet i stället för den spridning
som vore önskvärd. (3) När det gäller löntagarinflytandet hävdas att de
fackliga organisationerna får en dubbelroll i sin bevakning av å ena sidan
lokala önskemål om sysselsättning och anställningstrygghet, å andra sidan
det avkastningskrav som måste styra löntagarfondstyrelsernas placeringar.
Motionärerna ser också en fara i att en avsevärd makt kommer att
koncentreras hos fackliga och politiska ledare utan erforderlig förankring i
breda medlemsgrupper. Genom löntagarfondstyrelserna kan, hävdar de
vidare, en rad stora företag på kort tid komma under facklig dominans;
särskilt gäller detta om styrelserna agerar gemensamt. (4) Någon brist på
riskkapital som behöver täckas existerar inte, menar motionärerna. De
tillbakavisar påståendet att det skulle finnas lönsamma industriprojekt som
omöjliggörs av att investeringsmedel saknas. Införandet av en vinstdelningsskatt
skulle emellertid medföra att ekonomiska resurser dras bort
från de lönsamma företagen och skulle därigenom få en negativ effekt på
investeringsbenägenheten. (5) Löntagarfondstyrelsernas tillskott till pensionsutbetalningarna
skulle bli ringa - mindre än 1 % av de totala utbetalningarna
per år. Därtill kommer, framhålls det, att pensionernas storlek
inte är beroende av avkastningen från allmänna pensionsfonden. Genom
en negativ verkan på det svenska näringslivet i stort kan löntagarfondssystemet
emellertid på längre sikt undergräva pensionsbetalningsförmågan,
anför motionärerna.

1 en av partimotionerna, 1983/84: 204 (m), ägnas också uppmärksamhet
åt ett av dess upphovsmän noterat sjätte motiv för löntagarfonder, nämligen
att fondernas existens skulle motverka spekulation. Härvid avvisas
tanken att löntagarfonderna skulle påverka den s. k. transaktionsekonomin.
Även de måste, säger motionärerna, köpa och sälja aktier med största
möjliga vinst för att kunna uppnå den realavkastning som krävs.

Förslaget om kollektiva löntagarfonder står inte i överensstämmelse
med de grundläggande förutsättningarna för en effektiv marknadsekonomi,
uttalas det sammanfattningsvis i denna motion. Tvärtom skulle det resultera
i en utveckling som leder bort från marknadsekonomin. Ägandet och
kapitalförvaltningen i svenskt näringsliv skulle radikalt kollektiviseras och
omstruktureras. Viljan och förmågan till investeringar, risktagande och
nyetableringar skulle minska hos både små och stora företag. Denna pas -

FiU 1983/84:20

134

sus torde åsyftas när motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad de har anfört om löntagarfondernas
effekter på näringslivets utveckling.

I övrigt pläderas i samma motion för olika åtgärder som kan främja ett
spritt, personligt, frivilligt ägande av bl. a. aktier. Flera motionsyrkanden
som närmast rör beskattningen anknyter till detta resonemang.

Även i centerpartiets partimotion 1983/84: 213 kompletteras kritiken mot
löntagarfondsförslaget - dock utan något särskilt yrkande - med förslag
om andra åtgärder. Bl. a. nämns förbättrade förutsättningar för kooperativt
ägande, införande av företagsanknuten individuell vinstdelning och
inrättande av privata investeringskontor.

Folkpartiet avslutar sin partimotion 1983/84:224 med ett förslag till
maktspridning. Åtgärder för att främja ett spritt aktieägande, uppmuntran
av vinstandelssystem, skydd för småspararna på börsen, stimulans för
sparandet och slopande av den graderade rösträtten när det gäller nya
aktier hör till komponenterna i det program som läggs fram i motionen.
Förutom den sista punkten gäller de yrkanden som framställs olika ändringar
i skattelagstiftningen.

I motion 1983/84:218 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) avstyrks
regeringens förslag på grundval av ett resonemang om väntade negativa
verkningar på småföretagen om löntagarfondsförslaget genomförs. Genom
löntagarfondstyrelserna kommer, säger motionärerna, delar av makten i de
större företagen att koncentreras till företrädare för de fackliga organisationerna.
Detta hotar att allvarligt rubba de mindre företagens möjligheter
att konkurrera, anförs det, och hotar att avsevärt försvåra nyetableringen
av småföretag. Dessa farhågor är grundade på motionärernas uppfattning
att man inom stora delar av den fackliga rörelsen hyser en negativ inställning
till fri företagsamhet. Krav på etableringskontroll och blockad mot
enmansföretag som vägrar att teckna kollektivavtal nämns som belägg för
detta.

De inledningsvis nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
- 1983/84: 189, 191, 205-212, 215-217 och 220-222 - utmynnar
alla i yrkande om avslag på propositionen. Motiveringen är av växlande
omfattning. 1 många fall redovisas ett särskilt för ändamålet framtaget
siffermaterial. Argumentationen är samstämmig. Genom vinstandelsskatten
och höjningen av tilläggspensionsavgiften fråntas de berörda regionerna
medel som skulle kunna användas för produktiva investeringar. Näringslivets
struktur i dessa län gör det osannolikt att motsvarande medel
skulle komma tillbaka gennom satsningar från löntagarfondstyrelsernas
sida. Kommunernas skatteunderlag minskar också. Resultatet blir en ökad
centralisering av företag och resurser till nackdel för de regioner som
motionärerna representerar.

FiU 1983/84:20

135

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223 sägs inledningsvis
att arbetarrörelsen borde verka för ett fondsystem som kan vara
ett redskap för en samhällelig förändring, vägledd av jämlikhetens och
demokratins idéer. Den hittillsvarande diskussionen om löntagarfonder
har, konstateras det, lett till en viss idéförskjutning inom socialdemokratin.
Den kapitalistiska maktkoncentrationen ifrågasätts nu på ett annat sätt
än tidigare. Samtidigt finnér motionärerna emellertid att socialdemokraterna
har ändrat sitt ursprungliga fondförslag på sådant sätt att det inte längre
skall framstå som lika utmanande för borgerligheten. Tanken att löntagarfonder
skall tjäna till att hålla tillbaka löneutvecklingen och därmed motverka
inflationen avvisas bestämt av motionärerna, som menar att regeringen
ger uttryck för en felaktig och borgerlig syn på inflationen. Regeringen
kritiseras också för att ha övergivit uppfattningen att fondernas roll
skall vara att bryta den kapitalistiska maktkoncentrationen. Fonder som
väsentligen blir delägare med minoritetsposter och som bedriver en planeringspolitik
helt på den kapitalistiska aktiemarknadens villkor kan inte
förändra utvecklingen i de arbetandes intresse, uttalar motionärerna. Fonderna
borde i stället sättas in i en strategi som syftar till en socialistisk
samhällsomvandling. I motionen krävs att fondmedlen skall satsas utifrån
samhällsekonomiska kalkyler och överväganden. Fonderna bör ha ett
uttryckligt uppdrag att var och en i sin region främja regionens näringsliv.
Deras medel måste kunna användas för att stödja löntagarkollektiva företag
och nya samhälleliga industrier. Deras inflytande måste utnyttjas för
att motverka transnationalisering och industriutflyttning. Löntagarfondstyrelserna
bör, menar motionärerna, t. v. väljas av riksdagen; såsom
enligt regeringens förslag skall emellertid majoriteten ha förankring hos
löntagarna. Företagens bidrag till fonderna skall inte avräknas i avtalsrörelserna.

Avslutningsvis skisseras i motionen ett annorlunda utformat fondsystem
med udden riktad mot storfinansens makt. Det förutsätter en vittgående
nationalisering och en ändrad skatte- och fördelningspolitik. Systemet
skall bestå av samhällsfonder - en central fond och 24 länsfonder -kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder. Samhällsfonderna
skall inriktas på genomförande av ett långsiktigt program för nyindustralisering
i nationell skala. De skall sättas in främst på att utveckla den
offentligägda och kooperativa industrin. Fonderna skall främja en i olika
angivna avseenden positiv teknik. De skall medverka till upphävande av
skillnader mellan olika regioner och till rehabilitering av krisdrabbade
industrier. Medel ur samhällsfonderna skall kunna användas för uppbyggande
av lokala investeringsfonder som kan möjliggöra viktiga insatser på
de lokala arbetsplatserna.

FiU 1983/84:20

136

Näringsutskottet

Regeringens förslag i propositionen om löntagarfonder måste, såsom har
antytts inledningsvis i detta yttrande, förstås och bedömas som en helhet.
Näringsutskottets uppgift i sammanhanget är i första hand att granska den
föreslagna organisationen, inkl. reglerna för placering av fondmedel. Därvid
aktualiseras väsentliga näringspolitiska frågor rörande dels företagens
försörjning med riskkapital, dels maktförhållanden inom näringslivet. Vid
sin behandling av ärendet kan näringsutskottet emellertid inte underlåta att
också beakta från vilka källor och i vilken ordning medel skall tillföras
fondsystemet och vilka ekonomiska och sociala verkningar uttaget av
dessa medel kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning
av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Dessa motiv har, såsom också framgår av referatet, på ett effektivt
sätt vederlagts i partimotionerna 1983/84:204 (m), 1983/84:213 (c) och
1983/84:224 (fp).

Det är två element i regeringens förslag som kritiken med rätta särskilt
har riktat in sig på. Det ena är den vinstdelningsskatt som skall tillhandahålla
en stor del av underlaget för löntagarfondstyrelsernas placeringar,
och det andra är den fackliga dominans i näringslivet som blir ett resultat
av att dessa styrelser införs.

Det grundläggande argumentet mot vinstdelningsskatten är att den från
de vinstgivande företagen drar undan medel som borde få användas och
normalt skulle få användas för investeringar i dessa företag. Som understryks
i de tidigare nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
kommer även hela regioner att på detta sätt berövas produktiva
resurser som knappast återkommer till samma regioner i form av placeringar
från löntagarfondstyrelsernas sida. Resultatet blir, som motionärerna
framhåller, en centralisering av företag och resurser med starkt negativa
följder i regionalpolitiskt hänseende.

Utan att gå närmare in på de problem som sammanhänger med beräkningen
av den nya skatten vill näringsutskottet påtala att det inte föreligger
någon analys av vilka verkningar skatten kan få på företag i olika branscher
och med olika slags kapitalstruktur. Uppenbart är att regeln om en
realvinstbeskattning av vinst över ett fribelopp av 500000 kr. eller 6% av
företagets lönesumma icke verkar neutralt utan får en rad oönskade konsekvenser.
Byggnads-, fastighets- och skogsföretag torde, vilket Föreningen
Auktoriserade revisorer har demonstrerat för utskottet, utsättas för icke
avsedda besvärande effekter av den nya skatten. En i och för sig lovvärd
konkurrensneutralitetsprincip har medfört att även ekonomiska föreningar,
sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter, företag som inte
främst har ett vinstsyfte, har upptagits i den kategori som drabbas av
vinstdelningsskatten. Med dessa påpekanden har näringsutskottet velat

FiU 1983/84:20

137

klargöra att förslaget om vinstdelningsskatt lämnar rum för allvarliga anmärkningar
från näringspolitisk utgångspunkt.

Så långt har uppmärksamheten riktats mot inkomstsidan i löntagarfondssystemet.
Genom en principiellt tvivelaktig specialdestination hamnar
vinstdelningsskattemedlen inom den sektor av allmänna pensionsfonden
som de föreslagna löntagarfondstyrelserna skall förvalta. Näringsutskottet
vill framhålla det anmärkningsvärda i att skattemedel i betydande utsträckning
lämnas att disponeras av organ som visserligen formellt har tillsatts av
staten men som till följd av flertalet ledamöters intresseanknytning kommer
att verka enligt principer som staten inte råder över.

Genom de möjligheter som löntagarfondstyrelserna får att tillsammans
förvärva relativt sett mycket betydande andelar av olika företag banas väg
för en kraftig förändring av ägar- och maktförhållandena inom näringslivet.
Klart är att de fackliga organisationerna på detta sätt får en dubbelroll som
skapar problem i framtiden. Det professionella inslaget i företagens ledning
torde komma att försvagas, vilket inte kan undgå att påverka rörelseresultat
och utvecklingsmöjligheter. I propositionen hävdas på ett orealistiskt
sätt att den begränsningen att allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse
och löntagarfondstyrelserna tillsammans inte får förvärva fullt 50%
av röstvärdet i ett aktiebolag medför att dessa organ inte kommer att ta på
sig ett företagaransvar. I själva verket kommer givetvis löntagarfondstyrelsernas
representanter trots den angivna begränsningen att i många fall
erhålla en dominerande ställning i ett företag. Detta innebär ett systemskifte
inom näringspolitiken som måste få återverkningar bl. a. på nyetableringen
av företag, på de befintliga företagens utvecklingsplanering och på
rekryteringen till ledande poster vid företagen.

Vissa konsekvenser för de små företagen av regeringens förslag har
belysts i motion 1983/84:218 (se avsnittet Motioner). Näringsutskottet
delar de farhågor beträffande småföretagens situation i ett löntagarfondssamhälle
som kommer till uttryck där.

Samtidigt med att dörren öppnas för en långtgående kollektivisering av
näringslivet genomförs en nedrustning av det system som under de senaste
åren har lett till en kraftig spridning av aktieägandet. Härav följer ytterligare
negativa effekter.

Regeringen deklarerar i propositionen sin anslutning till marknadsekonomins
princip. Det är visserligen sant att marknadssystemet i utgångsläget
alltjämt bildar ram för det svenska näringslivet. I realiteten innebär
emellertid ett genomförande av förslaget om löntagarfonder ett steg bort
från en verklig marknadsekonomi, det ekonomiska system som har utgjort
grundvalen för välståndsutvecklingen i vårt land.

På här angivna grunder avstyrker näringsutskottet regeringens förslag i
proposition 1983/84:50. Sitt avvisande av förslaget bör riksdagen beledsaga
med ett sådant uttalande om löntagarfondernas effekter på näringslivets
utveckling som har föreslagits i motion 1983/84: 204 (m).

FiU 1983/84:20

138

I de berörda partimotionerna finns en rad förslag till åtgärder för att
främja bl. a. en spridning av det personliga aktieägandet och en företagsanknuten
individuell vinstdelning. Förslagen hör hemma inom andra utskotts
beredningsområden. Näringsutskottet inskränker sig till att allmänt framhålla
vikten av sådana reformer som det här är fråga om.

I enlighet med sitt särskilda uppdrag har näringsutskottet närmare granskat
regeringens förslag till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden.
Det ställningstagande av riksdagen som utskottet föreslår innebär att
detta lagförslag saknar aktualitet. I de hittills behandlade parti motionerna
berörs det inte närmare. Näringsutskottet vill emellertid nämna att en
granskning av lagförslaget ger underlag för ytterligare en rad kritiska
synpunkter på löntagarfondsförslaget. Oklarheten beträffande den närmare
innebörden av löntagarfondstyrelsernas regionala anknytning är ett
exempel på detta.

För fjärde fondstyrelsens del innehåller lagförslaget vissa nya detaljbestämmelser
som inte har något direkt samband med löntagarfondstyrelsernas
tillkomst. De omfattas liksom lagförslaget i övrigt av det avslagsyrkande
som framställs i de flesta motionerna och som näringsutskottet här
har anslutit sig till. 1 sak föranleder de emellertid knappast några erinringar.
Regeringen bör framlägga förslag om att de nu avsedda bestämmelserna
skall införas i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning.

Av de värderingar som näringsutskottet här har redovisat följer att
utskottet avstyrker samtliga yrkanden i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1983/84:223.

Stockholm den 2 december 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c). Erik Hovhammar
(m), Sten Svensson (m). Olof Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), KarlErik
Häll (s). Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp). Jörn Svensson
(vpk). Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m). Sivert Andersson (s)
och Bo Finnkvist (s).

Avvikande meningar

1. Nils Erik Wååg, Wivi-Anne Radesjö, Karl-Erik Häll, Birgitta Johansson,
Sivert Andersson och Bo Finnkvist (alla s) anser att yttrandet under
rubriken Näringsutskottet bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag (= utskottet) kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning

FiU 1983/84:20

139

av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Två av dessa hänför sig till de nyss nämnda frågorna om försörjning
med riskkapital och om maktförhållanden. Men även de övriga har intresse
från näringsutskottets utgångspunkt. Utskottet vill göra följande kommentarer.

Den föreslagna vinstdelningsskatten diskuteras i moderata samlingspartiets.
centerpartiets och folkpartiets partimotioner endast som en pålaga
vilken medför bl. a. att "expansiva småföretag dräneras på vinstmedel"
(mot. 1983/84:204). Efter att fullt riktigt ha konstaterat att företagsvinster
utgör en betydelsefull bas för ytterligare investeringar i företagen tycks
motionärerna dra den felaktiga slutsatsen att en reduktion av andelen
vinstmedel man får behålla inom företaget måste leda till minskade investeringar.
Regeringens förslag utgår i stället från uppfattningen att vinstnivån
utan vinstutdelningsskatt kan bli så hög att det finns risk för en kraftig
löneglidning och även för skärpta fördelningspolitiska motsättningar.
Dessutom är det uppenbart att de genom vinstdelningsskatten hopsamlade
vinstmedlen med större säkerhet kommer att användas för produktiva
investeringar än vad fallet skulle ha varit om de hade fått kvarstanna inom
de företag där de genererats.

I de tidigare nämnda regionalt inriktade motionerna från centerpartihåll
är en huvudpunkt i argumentationen att de berörda regionerna genom
vinstdelningsskatten berövas produktiva resurser som knappast återkommer
till samma regioner i form av placeringar från löntagarfondstyrelsernas
sida. Även i detta fall finns det anledning att påpeka att det är tvivel
underkastat om ett uteblivande av vinstdelningsskatten skulle resultera i
större investeringar hos de vinstgivande företagen. Motionärerna tycks
också undervärdera möjligheten av att löntagarfondstyrelsernas satsningar
kan få en positiv regionalpolitisk effekt. En sådan centralisering av företag
och resurser som motionärerna befarar är ingalunda någon självklar konsekvens
av de placeringar som görs av löntägarfondstyrelser med regional
anknytning. I detta sammanhang vill utskottet erinra om regeringens avsikt
— redovisad i det föregående under rubriken Propositionen - att en
särskild fond på 100 milj. kr. skall inrättas för kapitaltillskott m.m. till
småföretag.

Vid sidan av vinstdelningsskatten är de fackliga organisationernas inflytande
genom löntagarfondssystemet i särskilt hög grad en angreppspunkt
för systemets motståndare. I motion 1983/84:218 (m, c, fp) framställs
dessa organisationer rent av som ett hot mot fri företagsamhet, på det
sättet att ett ökat fackligt inflytande i storföretag skulle "allvarligt rubba de
mindre företagens möjligheter att konkurrera”. Enstaka möjligen diskutabla
åtgärder från fackligt håll kan enligt utskottets mening inte på något
sätt rättfärdiga den negativa bedömning av fackliga värderingar och aktiviteter
som kommer till uttryck i den nu berörda motionen.

I de tre mot löntagarfonder oppositionella partimotionerna framställs ett

FiU 1983/84:20

140

ökat löntagarinflytande i företagen via löntagarfondstyrelserna som en
allvarlig risk för näringslivet. Härvid presenteras två svårförenliga hotbilder.
Enligt den ena skulle en rad av de mest framgångsrika börsföretagen
år 1990 i realiteten domineras av löntagarfondstyrelserna. Enligt den
andra skulle en stor del av fondmedlen komma att satsas på mer eller
mindre nödlidande företag, t. ex. ”förlustföretag med en förstelnad struktur”
(mot. 1983/84: 213). Näringsutskottets bedömning är att ingendera av
dessa eventualiteter kommer att inträffa. Den välbefogade frammarsch för
löntagarintressena som reformen innebär kommer, med de formella och
faktiska begränsningar som skall gälla, inte att leda till några drastiska
förändringar. Näringsutskottet instämmer på denna punkt med vad föredragande
statsrådet uttalar i propositionen (s. 54):

Löntagarfonderna kommer närde nått sin maximala storlek att sammanlagt
inneha 5-10% [av röstinflytandet] i de svenska börsnoterade företagen.
Förvisso bör detta innebära en ägarposition som ger dem möjlighet att
uppfylla en väsentlig roll som delägare i många av de svenska produktionsföretagen.
Det är också min övertygelse att de på sikt kommer att vinna ett'
allmänt förtroende och att de på ett aktivt sätt kommer att ta ansvar för,
och medverka till att utveckla det svenska näringslivet. De ska dock inte,
och de instruktioner och den medelsram som de tilldelas omöjliggör, att de
ens kommer i närheten av att kunna dominera över alla övriga ägare.
Därför måste löntagarfonderna ta sitt ansvar och utöva sin ägarroll i
samverkan med andra ägare och ägargrupper.

Regeringen deklarerar i detta sammanhang sin anslutning till marknadsekonomins
princip. Genom att minska de fördelningspolitiska konflikterna
och motverka maktkoncentrationen i näringslivet kommer löntagarfonderna
att stärka marknadssystemets ställning, anförs det härvid. Löntagarfonderna
förutsätter ett marknadssystem, eftersom de inte kan fungera
utan en öppen och livaktig marknad för riskkapital, sägs det också i
propositionen. Näringsutskottet instämmer i regeringens uttalanden om
löntagarfonderna och marknadsekonomin.

Därmed har näringsutskottet också på ett övergripande sätt tagit ställning
till vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:223. Den syftar,
som framgår av referatet i det föregående, till en samhällsomvandling
som innebär ett avsked från marknadsekonomin. Näringsutskottet ser
liksom motionärerna [löntagarfonder som ”ett medel att bryta kapitalets
maktkoncentration och utveckla demokratin”. Fonderna bör emellertid
därvid verka inom ramen för ett successivt förbättrat marknadsekonomiskt
system. Yrkandena i motion 1983/84: 223 (vpk) avstyrks med vad nu
har sagts.

Den inledande redogörelsen för propositionen innefattar en tämligen
detaljerad presentation av den föreslagna nya lagen med reglemente för
allmänna pensionsfonden, vilken är den författning som i huvudsak skall
reglera löntagarfondstyrelsernas organisation och verksamhet. Förutom

FiU 1983/84:20

141

innehållet i de flesta bestämmelserna om allmänna pensionsfondens fjärde
fondstyrelse och om löntagarfondstyrelserna har vissa väsentliga motivuttalanden
återgivits. Näringsutskottet har ingenting att erinra mot lagförslaget
och tillstyrker det således.

Näringsutskottet noterar till sist att lagförslaget för fjärde fondstyrelsens
del innehåller vissa nya detaljbestämmelser som inte har något direkt
samband med löntagarfondstyrelsernas tillkomst. Hit hör en bestämmelse
som ger fondstyrelsen möjlighet att göra begränsade placeringar i utländska
aktier och en annan som öppnar nya vägar för dess kortfristiga placeringar
av likvida medel. Från motionärernas sida har, vilket synes naturligt,
inga invändningar riktats mot de nu nämnda bestämmelserna. Dessa
omfattas emellertid liksom lagförslaget i övrigt av det avslagsyrkande som
framställs i de flesta motionerna.

2. Jörn Svensson (vpk) anser att yttrandet under rubriken Näringsutskottet
bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag (= utskottet) kan få.

I den föregående redogörelsen har lämnats en summarisk framställning
av de fem motiv för förslaget om löntagarfonder som framförs i propositionen.
Som närmare belyses i motion 1983/84: 223 (vpk) är det en lång serie
av successiva tonviktsförskjutningar som slutligen har lett fram till denna
utformning av socialdemokraternas argumentation för löntagarfonder. I
första hand betonas nu att det är fråga om att hålla tillbaka löneutvecklingen
och minska de fördelningspolitiska motsättningarna. Löntagarfondsfrågans
maktaspekt har skjutits i bakgrunden. Det sägs ingenting om att
fonderna skall vara till för att bryta den kapitalistiska maktkoncentrationen.
De lönarbetande förutsätts engagera sig för att i allt väsentligt försvara
det nuvarande systemet.

De lönarbetandes verkliga intresse gäller en ekonomisk utveckling som
ser till nationella, samhällsekonomiska behov, inte till det enskilda företagets
profit. För en sådan utveckling kan fonder spela en viktig roll, men de
måste då sättas in i en strategi som syftar till en socialistisk samhällsomvandling.
De fonder som regeringen föreslår innebär en fortsatt utbyggnad
av den verksamhet som nu bedrivs av allmänna pensionsfondens Ijärde
fondstyrelse. Det är bra att en inte obetydlig del av aktiekapitalet i samhället
på det sättet dras undan från storfinansens direkta kontroll. Men vad
som borde eftersträvas är en systemförändring. De nya fonderna måste få
en inriktning som direkt främjar de arbetandes intressen.

Ett grundläggande krav är då att fondernas satsningar skall göras utifrån
samhällsekonomiska och icke snävt företagsekonomiska kalkyler. Den
regionala förankring som föreslås i propositionen måste ta sig uttryck
också i att varje fond uttryckligen får i uppdrag att främja näringslivet i sin
region och sålunda bidra till regional balans. Löntagarkooperativa företag
och nya samhälleliga industrier bör särskilt stödjas, medan transnationali -

FiU 1983/84:20

142

sering av näringslivet och utflyttning av industriföretag från Sverige aktivt
måste motverkas. Till dess att frågan om hur fondstyrelserna skall väljas
har prövats närmare bör det ankomma på riksdagen, inte på regeringen, att
utse ledamöter i styrelserna. Liksom enligt regeringens förslag bör därvid
gälla att en majoritet av ledamöterna skall företräda löntagarintressen.
Tanken att löntagarfonderna skall fungera som ett instrument för att åstadkomma
återhållsamhet från de lönarbetandes sida i avtalsrörelserna måste
definitivt överges. Under förutsättning att löntagarfondstyrelsernas verksamhet
får den inriktning som här har angetts tillstyrker utskottet regeringens
förslag i huvudsak. Den föreslagna lagen med reglemente för allmänna
pensionsfonden bör emellertid ändras med hänsyn till vad utskottet här har
sagt. 31 § bör få den lydelse som framgår av alternativt förstäf; i det
följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

31 §

Varje löntagarfondstyrelse fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter Riksdagen förordnar ledamöter
och suppleanter. och suppleanter.

Ledamöter och regional anknytning.

Det får ankomma på konstitutionsutskottet att föreslå närmare bestämmelser
om hur valen av löntagarfondstyrelser skall gå till.

Reglerna i 37 § om begränsning av fondernas rätt att förvärva aktier i ett
aktiebolag bör slopas inte bara för löntagarfondstyrelsernas utan också för
fjärde fondstyrelsens del. Paragrafen kommer således att kunna utgå helt.

Utöver dessa ändringar bör regeringen snarast föreslå mera genomgripande
ändringar så att reglementet kommer att fullt ut motsvara de principer
som utskottet har ange».

Riksdagen bör vidare hos regeringen begära förslag till ett system med
samhällsfonder, kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder, allt
enligt de riktlinjer som skisseras i motion 1983/84:223 (vpk) och har refererats
i det föregående.

FiU 1983/84: 20

143

B il af; a 6

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1983/84:1 y

över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1983/84:50 om löntagarfonder jämte motioner. De motioner
arbetsmarknadsutskottet berör i det följande är 189, 191, 204-213,
215-217 samt 220-224. Utskottet tar inte upp motionerna 190, 164, 214,
218 och 219. Arbetsmarknadsutskottet begränsar sitt yttrande i det följande
till de delar av proposition och motioner som har anknytning till
utskottets ansvarsområden. Det gäller förslagens betydelse för utvecklingen
på arbetsmarknaden i stort, effekterna på medbestämmandet i arbetslivet
och inverkan på den regionala utvecklingen. Arbetsmarknadsutskottet
får med anledning härav anföra följande.

Löntagarfonderna och sysselsättningen

Meningarna går starkt isär mellan propositionen och motionerna från de
skilda partierna när det gäller löntagarfondernas effekter på sysselsättningen.

I propositionen anförs att löntagarfonderna är ett betydelsefullt moment
i restaureringen av den ekonomiska politiken. Ett viktigt inslag i denna
politik är att åstadkomma en hög och jämn sysselsättning. Syftet med
fonderna är bl. a. att stimulera sysselsättningsutvecklingen. En varaktig
industriell tillväxt förutsätter enligt propositionen ett stabilt utbud av riskvilligt
investeringskapital. Huvuddelen av kapitalet bör ha en långsiktig
inriktning, ha ett nationellt ursprung samt riktas mot de produktiva och
utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv.

Moderata samlingspartiet anför i motion 204 att med den omläggning av
politiken som de borgerliga partierna genomförde i slutet av 1970-talet och
som ledde till ökade företagsvinster och ökat sparande i aktier är marknaden
väl försörjd med riskkapital. Löntagarfonderna innebär inte någon
ökning av riskkapitalsparandet eftersom fonderna huvudsakligen skall finansieras
genom beskattning av företagens riskkapital. Att dränera företagens
vinstmedel ökar inte kapitaltillgången. Fonderna får enligt moderata
samlingspartiet en negativ effekt på sysselsättningen. Genom det politisktfackliga
inflytandet i löntagarfondernas styrelser kommer fonderna med all
säkerhet att söka motarbeta strukturomvandlingen i en kortsiktig strävan
att rädda befintliga jobb. Med en sådan politik försämras dynamiken i
näringslivet ytterligare och industristrukturen blir enligt motionärerna

FiU 1983/84:20

144

ännu mer föråldrad. Vidare framhålls att det är de mest lönsamma företagen
som svarar för sysselsättningsökningen och att det är just dessa framtidsföretag
som skall betala huvuddelen av fondernas uppbyggnad. Enligt
motionen råder ingen tvekan om att fondförslaget leder till ökad arbetslöshet.

Centerpartiet anför i motion 213 att ett av de mest karakteristiska dragen
i hela den nu drygt 10-åriga löntagarfondsdebatten har varit att argumenten
för fonder har skiftat allteftersom vad som för tillfället varit mest aktuellt i
den ekonomisk-politiska debatten. Detta tyder antingen på att det inte
finns några bärande argument för fonderna, eller att det avgörande argumentet
är sådant att man av politiska skäl anser det nödvändigt att omge
det med diverse rökridåer.

Huvudfrågan är enligt motionen vem som skall ha makten i företagen.
Löntagarfonderna kommer, sägs det, leda till koncentration av makt till
fackföreningsrörelsen som kommer att leda tili påtaglig förändring av vårt
ekonomiska system i centralistisk, kollektivistisk och socialistisk riktning.
LO har redan den helt dominerande fackliga makten i Sverige. Under de
perioder landet har en socialdemokratisk regering förenas redan i dag den
fackliga och politiska makten. Till detta skulle nu också komma en direkt
makt över näringslivet.

Motionärerna menar vidare att fonderna inte får de positiva effekter på
sysselsättningen som anförs i debatten. Även de företag som går bra och
därför kunnat nyanställa kommer att få försämrade möjligheter genom att
de tvingas inbetala stora summor till fonderna. 1 värsta fall kan fonderna
bli ett system för att slussa pengar från framgångsrika företag med expansionsmöjligheter
till kroniska förlustföretag där sysselsättningen i längden
aldrig kan bevaras.

Folkpartiet tar i motion 224 upp bl.a. löntagarfondernas effekter på
tillgången av riskvilligt kapital. Det ligger också i sakens natur att kapitalbildningen
inte skulle förbättras med löntagarfonderna. Dessa skall ju
framför allt finansieras med vinstmedel från företagen, pengar som annars
skulle kunna användas till framtidssatsningar eller sparas tills tiderna blir
sämre. Nettoeffekten blir att näringslivet undandras riskvilligt kapital, dvs.
motsatsen till det önskade och åsyftade.

Att ta ut vinstmedel ur företagen och ge dem till fackliga eller politiska
fonder är motiverat bara om man tror att politiker och fackliga förtroendemän
kan styra dem till mer lönsamma projekt än vad företagen klarar av.
Erfarenheterna är enligt motionärerna i allt väsentligt de motsatta. Därtill
kommer enligt motionen att tillgången till riskvilligt kapital är tillgodosett.
Man pekar därvid på den ökning av emissionsvolymen som skett sedan
slutet av 1970-talet.

Vpk anför i sin partimotion 223 att makten över investeringarna intar en
nyckelroll. De påverkar såväl sysselsättning som teknikutveckling och
arbetsmiljö. Makten över investeringarna kan erövras på många sätt, ge -

FiU 1983/84:20

145

nom demokratiska rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna genom
framflyttande av de fackliga rättigheterna, genom nationalisering av storfinansens
nyckelpositioner i affärsbanker, försäkringsbolag och stiftelser.
Men ett system med fonder skulle enligt motionen också kunna bidra till
förändrade maktförhållanden, om de vore insatta i en strategi som syftar
till en socialistisk samhällsomvandling. 1 fondtanken finns element som
kan erbjuda utvecklingsmöjligheter för strukturer baserade på en demokratisk
självförvaltnings principer, men regeringens förslag är inte insatt i en
sådan helhetsstrategi. De fem nya fonderna förslås få en uppbyggnad och
en funktion som i huvudsak överensstämmer med fjärde AP-fonden. I
vilka företag fonderna kommer att äga andelar avgörs enligt motionen inte
av några samhälleliga mål. Det kommer i stället att bestämmas av aktiemarknaden,
av vilka företag som nyemitterar eller vilka aktier som omsätts
på denna marknad och vilka aktier som kan antas ge god avkastning. Detta
kommer enligt motionärerna vare sig att förändra den regionala utvecklingen
eller sysselsättningsutvecklingen. Denna kommer som nu att bestämmas
av den oförutsebara summan av olika kapitalisters vinstkalkyler och
investeringsverksamhet samt av den offentliga sektorns utveckling.

Som framhålls i propositionen är det enligt utskottets mening uppenbart
att ett ekonomiskt system som inte inbegriper de grundläggande marknadsekonomiska
funktionerna inte är förenligt med en politisk demokrati av vår
typ. Det är också uppenbart att en väl fungerande marknadsekonomi är
väsentlig, sett från sysselsättningssynpunkt. Det är emellertid nödvändigt
att genom ett oförtrutet reformarbete mildra de negativa effekter som
skulle uppstå i en ekonomi som domineras av otyglade marknadskrafter,
bl. a. så att de strukturförändringar som är ofrånkomliga inslag i marknadsekonomin
kan ske i socialt acceptabla former. De arbetsmarknads- och
regionalpolitiska åtgärderna är avsedda att lösa problem i detta sammanhang.
Löntagarfonderna kan enligt utskottets mening ses som en förstärkning
av dessa åtgärder i en tid då ökade ansträngningar måste göras för att
lösa de stora sysselsättningsproblemen.

Av särskild betydelse för sysselsättningsutvecklingen är tillgången till
riskkapital vilket löntagarfonderna kommer att kunna svara för. Det hävdas
i de borgerliga partiernas motioner att tillgången till sådant kapital är
säkrat utan löntagarfonder. Men den väsentliga nyheten med löntagarfonderna
är att de kommer att ge ett stabilt utbud av sådant kapital som kan
användas på ett långsiktigt sätt och, oberoende av de kortsiktiga växlingarna
på börsen, riktas mot de produktiva och utvecklingsbara delarna av
svenskt näringsliv. Detta är en viktig förutsättning för att en tillfredsställande
sysselsättningsutveckling skall kunna uppnås under 1980-talet.

I motion 204 hävdas att löntagarfonderna kommer att motverka strukturförändringar
och i motion 213 att de kommer att slussa kapital från goda till
dåliga företag. Självfallet skall löntagarfonderna som andra kapitalplacerare
kunna medverka i rekonstruktion av företag men utskottet vill peka pa
10 Riksdagen 1983/84. 5 sami. Nr 20

FiU 1983/84:20

146

att enligt 34 § i den nya lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden
skall placeringen av medlen syfta till att förbättra kapitalförsörjningen för
svensk produktion och sysselsättning. Fondmedlen skall placeras så att
kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses. Det
finns också anledning framhålla att kravet på förräntning av fondkapitalet
är högt, vilket också kommer att motverka kapitalplacering i projekt som
inte är framtidsinriktade.

Utskottet vill avslutningsvis på denna punkt framhålla att löntagarnas
starka inflytande i fondstyrelserna bör ses som en garanti för att placeringarna
främst kommer att ske i framtidsinriktade projekt som kan ge långsiktiga
bidrag till lösandet av sysselsättningsproblemen. Svensk fackföreningsrörelse
har under de gångna åren visat stor öppenhet för införande
av ny teknik i företagen och för nödvändigheten av strukturförändringar.
Utskottet är övertygat om att denna inställning också kommer att prägla
löntagarrepresentanterna i löntagarfondernas styrelser.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motsvarande delar av
motionerna 204, 213, 223 och 224. Utskottet tillstyrker propositionen i
aktuell del.

Löntagarfonder och löntagarinflytande

Ett av de grundläggande motiven bakom tillskapandet av löntagarfonderna
är enligt propositionen att förstärka löntagarinflytandet i näringslivet
genom medägande. En naturlig utgångspunkt vid valet av förvaltningssystem
för fondmedlen är därför att de organ som anförtros förvaltningen av
medlen får en nära anknytning till löntagarna. Slutsatsen i propositionen
blir att fem av styrelsens nio ledamöter skall företräda löntagarintressen.
Regeringen skall enligt förslaget utse ledamöter och suppleanter i fondstyrelserna.
Mandatperioden föreslås bli ett år. Därutöver föreslås i 38 § i
lagen om reglemente för allmänna pensionsfonden att 50 % av den rösträtt
som aktier och andra ägarandelar ger en viss fondstyrelse på begäran skall
överföras på de lokala fackliga organisationerna i resp. företag. En sådan
fördelning av rösträtten syftar enligt propositionen till att ytterligare decentralisera
ägarinflytandet och stärka de anställdas inflytande.

I moderata samlingspartiets motion 204 anförs att löntagarfondsförslaget
inte handlar om att den enskilde löntagaren skall få ett bättre inflytande i
företagen. Syftet är att ge fackliga ombudsmän och politiker mer makt över
näringslivet. Motionärerna säger vidare att fackföreningarna skall företräda
de enskilda löntagarnas intressen i fackliga frågor samt att fondförslaget
innebär att fackföreningarna nu även blir arbetsgivare. Därmed får de en
omöjlig dubbelroll som enligt motionen endast har sin motsvarighet i de
östeuropeiska staterna. Det framhålls också att de företag som i dag ägs av
fackföreningarna inte utmärks av att den enskilde löntagaren har något
särskilt inflytande.

FiU 1983/84:20

147

Även i folkpartiets motion 224 menas att målet att med löntagarfonder
bryta den privata maktkoncentrationen inte nås. Man kan inte som görs i
propositionen sätta likhetstecken mellan löntagarinflytande och ökad makt
åt fackliga ombudsmän och politiker. De kollektiva löntagarfonderna kommer
att ge dessa grupper avsevärt större makt.

Det ökade inflytandet för de anställda och den fördjupade demokratin i
näringslivet som i propositionen sägs vara förbundet med fondernas aktieinnehav
är enligt vpk:s mening, framförd i motion 223, illusoriskt. Detta
beror inte bara på de hårda begränsningsregler som uppsatts för fondernas
ägande utan hänger främst ihop med deras ”liv” på aktiemarknaden, på av
dess funktion förestavade villkor. Eftersom fonderna skall fungera som en
del av aktiemarknaden med intresse för att denna utvecklas efter kapitalistiska
effektivitetskriterier kan detta enligt motionen leda till att fondernas
styrelser - och representanterna för löntagarsidan i dessa - helt binds upp
av systemet. Samma kan förhållandet bli på det lokala planet — där det
lokala facket alltid kommer att ha en rösträtt som är i klar minoritet. Dess
representanter riskerar att bindas upp i ett ”ägaransvar” som står i motsatsställning
till de arbetandes klassintressen.

Utskottet konstaterar att 1970-talet på det arbetsrättsliga området har
präglats av huvudtanken att arbetslivet skall förnyas genom att de anställda
ges rätt till medbestämmande över förhållandena på arbetsplatserna. De
tillförsäkrades denna rätt genom tillkomsten av dels lagen (1976:351) om
styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar,
dels lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL).
Den nya roll de anställda fick genom dessa lagar kom till uttryck i nya och
vidgade uppgifter för de fackliga organisationerna. Dessa har kommit att
spela rollen som löntagarnas instrument för samverkan i medbestämmandefrågorna.
Förslaget om löntagarfonder fullföljer 1970-talets politik när
det gäller att öka löntagarnas inflytande i företagen. Genom de nyss
nämnda lagarna fick de anställda genom sina organisationer i flertalet
företag insyn i företagsledningarnas verksamhet och i övrigt förhandlingsoch
informationsrätt när det gäller organisationsförändringar m. m. i företaget.
Genom förslaget om löntagarfonder ges de anställda möjlighet att
som ägare jämväl utöva sitt inflytande på bolagsstämman för resp. företag
och delta i beslut som rör t. ex. storleken på utdelningen till aktieägarna
och valet av bolagsstyrelse.

Enligt utskottets mening görs i motionerna 204 och 224 oriktig åtskillnad
mellan löntagarinflytande och inflytande utövat av fackliga organisationer.

Den tidigare nämnda medbestämmandelagen liksom de aktuella bestämmelserna
när det gäller löntagarfonderna syftar till att stärka den enskildes
inflytande. För att detta skall kunna utövas med någon styrka krävs att
löntagarna har ett instrument för sin samverkan. Utskottet har svårt att se
att det skulle finnas ett bättre alternativ än i demokratisk ordning vald
klubbstyrelse i ett företag. I motionerna anvisas inte heller något alternativ.
Utskottet vill därutöver tillägga att arbetares och tjänstemäns fackliga

FiU 1983/84:20

148

organisationer har tillvunnit sig allmän respekt och erkännande för sin
styrka, sin stabilitet och sin vilja och förmåga till brett ansvarstagande i
hävdandet av löntagarnas intresse. Det är naturligt att de nu får det
utökade ansvar som regeringen föreslår.

I motionerna 204 och 223 tas från skilda utgångspunkter upp den intressekonflikt
som sägs ligga i att de fackliga organisationerna både skall
företräda de anställda och representera ägaren.

Utskottet förnekar inte för sin del att här kan finnas en intressekonflikt.
Men detta måste enligt uskottets mening accepteras. Det är nämligen
rimligt att ett ökat inflytande kombineras med ett ökat ansvar för den
verksamhet man får inflytande över. Utskottet finner för sin del att det från
den utgångspunkten är naturligt att det senaste decenniets utveckling av
löntagarnas medbestämmande i företagen nu kombineras med det ansvar
som ägande genom löntagarfonder leder till.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
motionerna 204, 213, 223 och 224 i här aktuella delar.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

I motion 223 föreslår vpk att löntagarfonderna skall användas för att
främja bl. a. den regionala balansen, dvs. inriktas på näringslivet i en viss
region.

1 propositionen föreslås att löntagarfondernas styrelser skall ha en regional
anknytning för att bl. a. sprida inflytandet och att detta skall komma till
uttryck i rekryteringen av styrelseledamöterna. Det sägs i propositionen
att detta dock inte innebär att fondstyrelserna skall tilldelas ett regionalpolitisk!
ansvar eller att kapitalplaceringarna skall begränsas till vissa regioner.
Däremot skall varje löntagarfondstyrelse genom sin personsammansättning
ges en klar förankring i en geografiskt sammanhållen region.
Ledamöter och suppleanter bör enligt förslaget genom bosättning eller på
annat sätt ha anknytning till den geografiska regionen.

Någon formell geografisk avgränsning av de fem regionerna görs inte. I
propositionen anförs emellertid att en region bör omfatta norra Sverige.
Mellansverige bör indelas i två regioner. Västra och södra Sverige bör
utgöra var sin region.

Utskottet anser för sin del att styrelsernas regionala anknytning är
mycket betydelsefull. Det är enligt utskottets mening riktigt att fonderna i
sin placeringspolitik inte skall ha några uttalade regionalpolitiska mål. Men
det betyder inte att deras verksamhet saknar regionalpolitisk betydelse.
Styrelsernas regionala anknytning innebär att resp. styrelse kommer att ha
särskild kunskap om utvecklingsförutsättningarna i den egna regionen. Det
finns därigenom bättre förutsättningar än vad annars skulle varit fallet att i
resp. region, l.ex. norra Sverige, finna sådana framtidsinriktade projekt
som är en förutsättning för kapitalplacering. Utskottet vill i sammanhanget

FiU 1983/84:20

149

peka på den uppvärdering av ett projekts lönsamhet som användningen av
regionalpolitisk! stöd kan innebära.

I propositionen anges att kapitalplacering i mindre och medelstora företag
lämpligen sker via investmentbolag som t. ex. Tillväxtinvest. Utskottet
vill påpeka att det finns flera regionala investmentbolag och framhålla att
det är naturligt om fondstyrelserna prövar möjligheterna att via dessa
placera riskkapital i nyss nämnda typ av företag. Löntagarfondernas regionalpolitiska
betydelse skulle ökas på detta sätt.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motionerna 189, 191,
205—212, 215—217 och 220-222. Dessa motioner har avgivits av riksdagsledamöter
tillhörande centerpartiet från skilda delar av landet. Motionerna
har samma principiella uppläggning. Det framhålls sammanfattningsvis
dels att införandet av löntagarfonder är ett hot mot sysselsättningen i resp.
län, dels att effekterna för kommuner och landsting blir försämrad ekonomi
till följd av ökade ATP-avgifter och minskat skatteunderlag. En beräkning
av de minskade skatteintäkterna för kommunerna i resp. län redovisas.

Som utskottet anfört tidigare i detta yttrande menar utskottet att löntagarfondernas
allmänna effekt på sysselsättningen är positiv. Det Finns
ingen anledning tro att effekterna skulle bli uttalat negativa i några län. När
det gäller de små och medelstora företagen som kan dominera i vissa län
har utskottet ovan pekat på de möjligheter som finns att slussa riskkapital
till denna typ av företag. Regeringen har dessutom meddelat att den avser
återkomma med ytterligare förslag i denna fråga under våren 1984; bl. a.
nämns möjligheten att upprätta en särskild fond för ändamålet, anknuten
till Investeringsbanken.

När det gäller löntagarfondernas effekter på den kommunala ekonomin
innebär den höjda ATP-avgiften en måttlig reduktion av skatteintäkterna,
och vinstdelningen kan leda till en marginell minskning av skatteunderlaget.
Utskottet vill påpeka att denna beräkning kan inte göras avskild från
den positiva effekt på sysselsättningen som fonderna kommer att få enligt
utskottets mening. Effekterna av ökad sysselsättning blir ett ökat skatteunderlag.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motsvarande delar av
propositionen och avslag i aktuella delar av motionerna 189, 191, 205—212,
215-217 och 220-223.

En sammanfattande slutsats av vad som här anförts är att utskottet, från
de utgångspunkter utskottet med hänsyn till sitt ansvarsområde har att
beakta, tillstyrker att löntagarfonder inrättas enligt regeringens förslag.

Stockholm den 1 december 1983

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

FiU 1983/84:20

150

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Lars Ulander (s),
Anders Högmark (m), Marianne Stålberg (s), Karin Flodström (s), Arne
Fransson (c). Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Sonja Rembo (m),
Elver Jonsson (fp). Ingrid Hemmingsson (m), Boije Hörnlund (c). Sven
Lundberg (s) och Alexander Chrisopoulos (vpk).

Avvikande meningar

1. Alf Wennerfors (m), Anders Högmark (m), Arne Fransson (c), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Ingrid Hemmingsson (m) och Börje Hörnlund
(c) anser att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Löntagarfonder och sysselsättningen

Meningarna går (s. 2) = utskottet sektorns utveckling (s.

5).

Utskottet vill med utgångspunkt i partimotionerna från moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet belysa de kollektiva fondernas
effekter på sysselsättningen. Först behandlas fondförslagets inverkan på
det allmänna näringslivsklimatet och därefter betydelsen för sysselsättningen
av tillgången på riskvilligt kapital.

Enligt utskottets uppfattning kommer införandet av kollektiva fonder att
leda till omfattande systemförändringar i vårt land. Gradvis sker en övergång
till ett socialistiskt system. Marknadsekonomin med dess mångfald,
dynamik och valfrihet för den enskilde kommer successivt att överges. Vi
motsätter oss på det bestämdaste att denna omläggning av de grundläggande
ekonomiska förhållandena sker. Så gör också större delen av svenska
folket. Det framgår av alla opinionsundersökningar som genomförts i fondfrågan.
Regeringens politik att i strid med folkets vilja och med kommunisternas
stöd driva igenom sitt förslag har lett till en konfrontation som
kommer att få utomordentligt allvarliga effekter för utvecklingen inom
näringslivet och därmed också på sysselsättningen.

Utskottet anser vidare att förslaget om löntagarfonder motverkar näringslivets
förnyelse samt hämmar småföretagens utveckling liksom nyföretagandet.
Sverige kommer dessutom att förlora som industrination
genom att de företag som har de bästa utvecklingsförutsättningarna i större
utsträckning kommer att välja att lägga mera av sin verksamhet utomlands.

Tryggad sysselsättning baseras på företagens möjligheter och vilja att
skapa och utveckla produkter och marknader. Löntagarfonderna kommer
att minska företagens vilja och förmåga att öka produktion och sysselsättning.
Redan hotet om löntagarfonder har skadat näringslivets utveckling.
Företagen behöver själva förfoga över sitt utvecklingskapital.

Vad utskottet här anfört innebär sammanfattningsvis att löntagarfonderna
utgör det allvarligaste hotet hittills mot sysselsättningen och näringslivets
utveckling. Utskottet avstyrker att fonder införs och därmed de

FiU 1983/84:20

151

förslag i frågan som läggs av regeringen i propositionen. 1 stället bör
politiken inriktas på att slå vakt om marknadsekonomin och på att förbättra
dess funktionssätt. Exempel på åtgärder som utskottet förordar är en
utbyggnad av nuvarande aktiesparande och införande av individuella företagsanknutna
vinstdelningssystem. Av det anförda följer att utskottet tillstyrker
motionerna 204, 213 och 224 i här aktuell del. Vpk:s partimotion
223 som föreslår en ännu mera långtgående socialisering än regeringen
avstyrks i motsvarande del.

Löntagarfonder och löntagarinflytande

”Ett av” (s. 7) = utskottet ”arbetandes klassintressen”

(s. 8).

Som anförs i partimotionerna från moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet handlar löntagarfondsförslaget inte om att ge de enskilda
löntagarna ett bättre inflytande utan om att ge fackliga företrädare ökad
makt över näringslivet. På sikt innebär fondförslaget att dessa fackföreningsdominerade
fonder tar över inflytandet i företagen. Samtidigt som
detta sker skall fackföreningarna liksom hittills företräda de enskilda löntagarnas
intressen vid löneförhandlingar och i andra fackliga frågor. De
fackliga organisationerna skall därmed fullgöra en dubbelroll. Denna bäddar
för intressekonflikter som mycket väl kan leda till minskat löntagarinflytande.
Hittillsvarande erfarenheter visar att de anställda inte har något
större inflytande i fackligt ägda företag.

Löntagarnas inflytande skall enligt utskottets mening knytas till de enskilda
företagen och arbetsplatserna och ske i de former som regleras i den
arbetsrättsliga lagstiftningen.

Slutsatsen är alltså att inte heller regeringens argument om löntagarfonderna
som ett instrument att stärka löntagarnas inflytande över företagen
håller.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

”1 motion” (s. 10) = utskottet ”sin region” (s. 10).

Utskottet har påvisat i det föregående med stöd av resonemang i partimotionerna
från moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att
löntagarfonderna får en ogynnsam effekt på sysselsättningen. Löntagarfonderna
kommer att få negativa regionala effekter. En del regioner kommer
att få avstå kapital därför att de har många småföretag som saknar
förutsättningar att bli placeringsobjekt eller saknar större företag som ger
tillräckligt hög avkastning. Exempel på den utförsel av kapital som kommer
att ske i vissa regioner lämnas i motionerna 189, 191, 205-212, 215 —
217 och 220—222, som väckts av enskilda riksdagsledamöter tillhörande
centerpartiet. I dessa motioner påvisas också de negativa effekterna på
den kommunala ekonomin av dels höjda ATP-avgifter, dels försämrat
skatteunderlag till följd av vinstskatter från företagen till de kollektiva

Fil) 1983/84: 20

152

fonderna. Det är ofrånkomligt att den höjda arbetsgivaravgiften innebär en
kostnadsökning för kommunerna och att fonderna sammantaget leder till
ett minskat skatteunderlag.

Utskottet har redan tidigare i yttrandet avstyrkt regeringens förslag om
inrättande av löntagarfonder och har genom vad som här anförts om
löntagarinflytande och regional utveckling givit ytterligare argument för
denna avstyrkan.

2. Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

Löntagarfonder och sysselsättning

”Meningarna går" (s. 2) = utskottet "sektorns utveck ling"

(s. 5).

Kapitalismens kris har starkt påverkat förhållandet mellan samhällsklasserna
i Sverige. En förskjutning till de breda folklagrens nackdel har skett.
Sedan en följd av år har Sverige ett växande skikt av arbetslösa och
undersysselsatta. Reallönerna har fortlöpande sjunkit, samtidigt som förmögenhetsbildningen
i ett fåtals händer starkt ökat. Spekulation och internationalisering
av kapitalet har minskat benägenheten att utveckla svensk
ekonomi och produktion. Nedskärningar inom den offentliga sektorn har
drabbat de breda folklagrens levnadsnivå. För det stora flertalet lönarbetande
i landet gäller, att de socialt pressats tillbaka - både som individer
och som klass.

Socialdemokratins ledning tenderar att se fonderna utifrån systembevarande
idéer, som döljer klasskonfliktens verkliga natur. Med en sådan
utgångspunkt kan fonderna bli ett medel att ytterligare underordna de
breda löntagarskikten systemets hårdnande krav, storföretagens ledarfilosofier
och styrmetoder samt en borgerligt inspirerad krispolitik. Det är lika
avslöjande som typiskt, att propositionens text över huvud taget inte ens
berör frågan, huruvida de arbetande har kvalitativt andra intressen i fråga
om den industriella utvecklingen än kapitalistklassen. Regeringen accepterar
den utveckling som styrs av kapitalistiska profitintressen och ser inte
fondsystemet som en möjlighet till en förändrad inriktning. Klassmotsättningarna
är när det gäller produktionens utveckling stora och oförsonliga.
Kapitalägarna — i synnerhet den storfinans som kontrollerar exportindustrin
- arbetar medvetet för produktionslivets transnationalisering för att
öka sitt oberoende av nationella lagar och sin styrka gentemot fackliga
krav. De lönarbetande har ett motsatt intresse av att försvara det nationella
produktionssystemet, den inhemska marknaden och möjligheterna att
föra en självständig nationell politik. Kapitalägarna har intresse av det
enskilda kapitalets förräntning, av kortsiktiga, snabba vinster. De lönarbetande
har intresse av en ekonomisk utveckling som ser till nationella,
samhällsekonomiska behov som tar sikte på långsiktig uppbyggnad där det

FiU 1983/84: 20

153

enskilda företagets profit inte står i centrum. Kapitalägarna har intresse av
en teknologisk utveckling, som slår ut det mänskliga arbetet, skärper
kontrollen över arbetskraften och arbetsprocessen och förstärker kapitalismens
över- och underordning. De lönarbetande har tvärtom intresse av
en teknisk utveckling som ger arbetet ett meningsfullt innehåll, som tillvaratar
de arbetandes skapande förmåga, som befrämjar jämlikhet och demokratiska
beslutsprocesser. Kapitalägarna ser produktionsprocessen privatekonomiskt.
de lönarbetandes intresse är att den ses i hela samhällsutvecklingens
ljus.

Om fonderna väsentligen blir delägare med minoritetsposter, om de
bedriver en placeringspolitik helt på den kapitalistiska aktiemarknadens
villkor, kan de inte förändra utvecklingen i de arbetandes intresse. De
förvandlas då till ett stöd åt en utveckling som bestäms av de stora privata
kapitalägarna och deras koncernledningar.

De förhoppningar som en gång skapats bland de arbetande, att löntagarfonder
skall minska maktkoncentrationen och ge de arbetande ökad makt i
samhället, att de skall bli ett effektivt medel i kampen mot arbetslösheten,
att de skall bli ett viktigt medel för ekonomisk demokrati och ge möjligheter
till ökad samhällelig styrning av den ekonomiska utvecklingen kommer
icke att uppfyllas av detta förslag.

De föreslagna fonderna kommer inte att spela någon påvisbar roll för
den ekonomiska aktiviteten. Företagens problem är nu inte brist på kapital
eller likvida tillgångar. Snarare är problemet en överlikviditet. Ytterligare
en stor kund på aktiemarknaden innebär ingeri lösning på detta problem.

En utvidgning av ATP-systemet kan emellertid vara motiverad av andra
skäl. Utskottet tillstyrker att denna utbyggnad sker men förordar den
ändring av inriktningen i deras verksamhet som föreslås i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 223. Det innebär bl. a. att fondernas pengar
måste satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler och överväganden.
Fonderna skall ha inte bara en regional förankring i sin sammansättning,
utan de skall också ha ett uttryckligt uppdrag att främja regional balans.

Till denna senare fråga återkommer utskottet nedan.

Utskottet tillstyrker alltså från sina utgångspunkter att den av regeringens
föreslagna utbyggnaden av ATP-systemet sker med de ändringar som
föreslås i motion 223. Motsvarande delar av motionerna 204. 213 och 224
avstyrks.

Denna utbyggnad av ATP-systemet måste emellertid kompletteras med
en utbyggnad av samhällsfonder kombinerade med lokala fackliga investeringsfonder
enligt en modell som närmare utvecklas i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 223.

FiU 1983/84:20

154

Löntagarfonder och löntagarinflytande

”Ett av” (s. 7) = utskottet ”arbetandes klassintressen”

(s. 8).

När det gäller löntagarfondernas betydelse för löntagarinflytande vill
utskottet likaledes ta sin utgångspunkt i vad som anförs i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 223. Förvisso har utskottet inget emot en
”kollektiv” aktieägare under samhällsinflytande som AP-fonder utgör.
Det är ju inte till nackdel för de arbetande att aktieägaren är en AP-fond
jämfört med att ägaren är en medlem i ett privat finanshus. Men det ökade
inflytandet för de anställda och den fördjupade demokratin i näringslivet
som sägs vara förbundet med AP-fondernas aktieinnehav är till stor del
illusoriskt. Detta hänger inte bara ihop med de hårda begränsningsregler
som uppsatts för fondernas ägande. Det hänger främst ihop med deras
"liv” på aktiemarknaden, på av dess funktion förestavade villkor. Eftersom
fonderna skall fungera som en del av aktiemarknaden med intresse för
att denna utvecklas efter kapitalistiska effektivitetskriterier kan detta leda
till att fondernas styrelser - och representanterna för löntagarsidan i dessa'
— helt binds upp av systemet. Samma kan förhållandet bli på det lokala
planet, där facket alltid kommer att ha en rösträtt som är i klar minoritet.
Dess representanter riskerar att bindas upp i ett ”ägaransvar” som står i
motsatsställning till de arbetandes klassintressen.

Allt tal i de borgerliga partiernas motioner 204, 213 och 224 om att
regeringens förslag innebär en för kraftig maktförskjutning till de fackliga
organisationernas och löntagarnas förmån avvisar utskottet. Tvärtom blir
maktförskjutningen för liten. Detta är en anledning till de kompletterande
förslag vpk har lagt.

Löntagarfonderna och den regionala utvecklingen

”1 motion” (s. 10) = utskottet ”sin region” (s. 10).

Som sägs i vänsterpartiet kommunisternas partimotion skall fondernas
ingå i en politik, som syftar till att upphäva skillnaderna mellan landets
olika regioner, och som bryter den koloniala karaktär ekonomin fått i de
s.k. skogslänen. Fonderna skall också kunna sättas in för att rehabilitera
och utveckla krisdrabbade industrier samt i förekommande fall investera i
nya på orter, där de gamla industrierna faller.

De lokala fackliga organisationerna skall kunna använda medel ur samhällsfonderna
för att bygga upp lokala investeringsfonder. Dessa skall ha
till syfte att i såväl samhällsägda som privata företag garantera viktiga
insatser på den lokala arbetsplatsen. De lokala fackliga investeringsfonderna
skall tjäna som vapen för den fackliga organisationens självständiga
strävanden.

Fonderna skall byggas upp med en central fond - främst avsedd för
större övergripande satsningar på nationell nivå - och 24 länsfonder.

FiU 1983/84:20

155

Lokala fackliga investeringsfonder förutsätts få disponera medel ur länsfonderna.

Ett system med länsfonder ger, enligt vår mening, bättre anknytning till
regionala opinioner och valda länsorgan. Detta kan främja både engagemang
och insyn.

Därutöver bör som tidigare sagts fonderna inom ATP-systemet få en klar
uppgift att främja utvecklingen i resp. region. Det anförda bör ges regeringen
till känna.

Med den inriktning av fondernas verksamhet som utskottet förordat blir
det ingen risk för regionala problem av det slag som nämns i motionerna
189, 191, 205—212, 215-217 och 220-223. Dessa motioner behöver följaktligen
inte föranleda någon åtgärd.

FiU 1983/84:20

156

Innehåll

Inledning I

Propositionen 2

Lagförslag 3

Sammanfattning av förslaget till löntagarfonder 30

Den ekonomiska bakgrunden 31

Löntagarfonderna och marknadsekonomin 33

Motionerna 34

204 (m) 37

213 (c) 39

224 (fp) 41

223 (vpk) 43

Utskottet 46

1. Regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder 46

2. Bakgrund och allmänna överväganden 50

3. Finansering av löntagarfondsystemet 57

Vinstdelningsskattens utformning 57

Vinstdelningsskattens omfattning 58

Löntagarfondernas regionala effekter och konsekvenser för den
kommunala ekonomin 60

4. Organisation 61

Anknytningen til) ATP-systemet 61

Fjärde fondstyrelsen 62

Likheter och olikheter mellan fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna
63

Löntagarfondernas rättsliga status 66

Röstkvotering och överföring av rösträtt 67

Utseende av fondstyrelser 69

Löntagarfondernas regionala anknytning m. m 70

5. Övriga motionsyrkanden 71

Åtgärder för att underlätta personligt ägande av aktier 71

Avskaffande av den graderade rösträtten för nya börsaktier ... 72

Hemställan 73

Reservationer

1. Regeringens beredning av förslaget till löntagarfonder (m, c, fp) . 75

2. Inrättande av fem löntagarfondstyrelser m. m. (m, c, fp) 78

3. Inrättande av fem löntagarfondstyrelser m. m. (vpk) 84

4. Samhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder (vpk) .... 93

5. Samhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder (m, c, fp) . 94

6. Åtgärder för att underlätta personligt ägande av aktier (m, c, fp) . 94

Särskilt yttrande

Avskaffande av den graderade rösträtten för nya aktier (c, fp. vpk) . 95

FiU 1983/84:20

157

Bilagor

1. Konstitutionsutskottets yttrande (KU 1983/84: 2 y) 97

2. Skatteutskottets yttrande (SkU 1983/84:5 y) 108

3. Lagutskottets yttrande (LU 1983/84: 1 y) 116

4. Socialförsäkringsutskottets yttrande (SfU 1983/84:3 y) 124

5. Näringsutskottets yttrande (NU 1983/84:5y) 128

6. Arbetsmarknadsutskottets yttrande (AU 1983/84: 1 y) 143

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983