FiU 1983/84:15

Finansutskottets betänkande
1983/84:15

om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40,
delvis)

I proposition 1983/84:40 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m.
har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt

1. föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,

2. framlagt förslag till vissa ekonomisk-politiska åtgärder inom utrikes-,
försvars-, social-, kommunikations-, finans-, utbildnings-, jordbruks-,
abetsmarknads-, bostads- och industridepartementens verksamhetsområden
(bilagorna 1 — 10).

Bilagorna 1 — 10 har remitterats till berörda fackutskott och propositionen
i övrigt till finansutskottet.

Med anledning av propositionen har motionerna 1983/84:53, 56, 59, 60,
83-87, 90—123 och 131-154 väckts. Motionerna 1983/84:86 yrkandena 1
och 2, 91 yrkandena 1—3,96 yrkande 4, 100 yrkande 1 och 141 yrkandena 1
och 2 har remitterats till finansutskottet och övriga motioner till berörda
fackutskott.

Motion 1983/84:96 yrkande 4 behandlas i finansutskottets betänkande
1983/84:18.

Utskottet behandlar i detta betänkande de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken samt de med anledning av propositionen väckta
motionerna

1983/84:86 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp), i vad avser yrkandena 1 och
2, vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av permanenta besparingar i fråga om sjukförsäkringen,
statsbidragen till arbetslöshetskassorna, statsbidragen till kommunerna,
m. m.,

1983/84:91 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), i vad avser yrkandena 1 — 3, vari
hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

1 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 15

FiU 1983/84:15

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om statsskuld- och kreditpolitiken,

1983:84:100 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c), i vad avser yrkande 1, vari
hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

1983/84:141 av Lars Werner m.fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1 och 2,
vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken som förordats i motionen,

2. att riksdagen beslutar uttala att den kommunala beskattningsrätten av
juridiska personer helt skall återställas i enlighet med vad som anförts i
motionen och hos regeringen begära nödvändiga åtgärder i enlighet härmed.

I detta sammanhang behandlar utskottet de med anledning av proposition
1983/84:26 om särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84
väckta motionerna

1983/84:21 av Lars Werner m. fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1 och 4—
6, vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att i syfte att trygga rätten till arbete bör skapas
dels 100000 nya arbeten i den offentliga sektorn inom en period på tre år,
dels 100000 nya arbeten i industriell verksamhet inom en period på tio år,

4. att riksdagen uttalar sig för en övergång till fleråriga budgetperioder i
enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen uttalar att i samband med en utvidgning av de kommunala
skyldigheterna kommunerna ges ekonomiska ramar och övergripande
ansvar i enlighet med vad som anförs i motionen,

6. att riksdagen uttalar att 35000 nya arbeten i den offentliga sektorn bör
tillkomma under år 1984,

1983/84:34 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp), i vad avser yrkande 1, vari
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om finansiering av arbetsmarknadspolitiska insatser med
besparingar inom andra områden och ej skattehöjningar.

Propositionen

Den ekonomiska politiken

I propositionen framhålls att man nu kan se framåt mot en förstärkning
av den internationella konjunkturen och av den inhemska efterfrågan.

FiU 1983/84:15

Därmed aktualiseras tidpunkten för de budgetpolitiska åtgärder som redan
i våras ansågs oundvikliga. För att få full effekt under år 1984 måste beslut
tas av riksdagen i höst.

Regeringens ekonomisk-politiska strategi har tre grundläggande utgångspunkter.

1. Stabila förutsättningar måste råda för att åstadkomma en långsiktig
expansion av produktion, investeringar och sysselsättning. Den konkurrensutsatta
sektorn i svensk ekonomi måste utgöra motorn i en sådan
utveckling. Detta kräver bl. a. att kostnadsläget förblir gynnsamt och att
lönsamheten är god, inte minst i jämförelse med finansiella och mera
improduktiva verksamheter.

En framgångsrik expansion i den konkurrensutsatta sektorn skapar också
ekonomiska resurser för att finansiera den offentliga sektorns verksamhet
och är därmed av avgörande betydelse såväl för den sociala välfärden
som för sysselsättningen i stort. Det är endast genom en stabil expansion
av den konkurrensutsatta sektorn som det blir möjligt att eliminera underskottet
i bytesbalansen och samtidigt upprätthålla full sysselsättning och
ett högt resursutnyttjande i den svenska ekonomin.

2. Ett växande budgetunderskott innebär ett hot mot en framgångsrik
stabilisering av pris- och kostnadsutvecklingen.

Underskottet är möjligt att finansiera utan stora svårigheter så länge
anspråken från andra sektorer i ekonomin är små. När emellertid i en
uppgångsfas investeringar och konsumtion ökar måste statens upplåning
begränsas för att inte inflationen skall ta ny fart och räntorna drivas i
höjden. Om det sker drivs nämligen kostnaderna upp och investeringsuppgången
inom industrin bryts.

I en uppgångsfas av det slag vi nu står inför måste såväl privat som
offentlig konsumtion hållas stram.

3. Denna strategi, med väl avvägda inslag av såväl expansion som
åtstramning, ställer särskilt stora krav på fördelningspolitiken. De uppoffringar
som blir nödvändiga för det svenska folket måste fördelas efter
bärkraft. Det kan dock inte undvikas, att det stora flertalet av medborgarna
får känna av krispolitikens bördor. Kraven på en rättvis fördelningspolitik
utgår inte bara från en moralisk övertygelse, utan bygger också på
förvissningen att krispolitiken endast kan bli framgångsrik om den får stöd
från breda folkgrupper.

En huvuduppgift i fördelningspolitiken är att stärka sysselsättningen. De
expansiva inslagen i krispolitiken innebär också att förutsättningar ges för
att successivt skapa nya arbetstillfällen och återgå till full sysselsättning.
Härtill kommer de mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som har vidtagits det senaste året för att kortsiktigt motverka arbetslösheten.

FiU 1983/84:15

Regeringens bestämda föresats att bekämpa inflationen bygger inte
minst på övertygelsen om att en låg inflation är en nödvändig förutsättning
för att stärka sysselsättningen. Härtill kommer att en lägre inflation i sig
innebär en viktig fördelningspolitisk vinning.

Det är redan nu möjligt att se positiva tecken rörande industrisysselsättningen
och det finns sammantaget goda förutsättningar för att arbetslösheten
skall kunna minska under loppet av år 1984.

En ljuspunkt i den ekonomiska bilden är vidare att kommunernas och
landstingens finansiella situation år 1984, totalt sett, förefaller att bli väsentligt
starkare än vad som tidigare fanns anledning att befara. Bl. a. som
följd härav blir det möjligt att hålla den kommunala utdebiteringshöjningen
på en mycket låg nivå nästa år.

Tillväxten i år i den svenska ekonomin blir förhållandevis måttlig. Utrikeshandeln
svarar för ett kraftigt positivt bidrag, medan å andra sidan den
inhemska efterfrågan minskar något. De bedömningar som nu kan göras
pekar mot en delvis annan situation nästa år. Utrikeshandeln väntas svara
för en viss fortsatt expansion. Visserligen blir de ytterligare marknadsandelsvinster
som devalveringen kan ge 1984 mindre än i år, men å andra
sidan är det troligt att draghjälpen från den internationella konjunkturuppgången
blir mera påtaglig.

I fråga om den inhemska efterfrågan är det troligt att det nästa år sker en
omsvängning i positiv riktning för såväl privat konsumtion som investeringar
och lager. Genom denna uppgång i den svenska ekonomin, understödd
av det internationella uppsvinget, är det uppenbart att tiden nu är
mogen för att strama åt finanspolitiken.

Mot denna bakgrund föreslås därför en rad åtgärder som syftar till att
begränsa utgiftsökningarna och förstärka inkomsterna. Det blir därvid
ofrånkomligt med ingrepp som innebär direkta nedskärningar av statsutgifterna
och även vissa skattehöjningar. Härtill kommer att en rad åtgärder
föreslås som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökningarna.
Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav uttryck för i
kompletteringspropositionen i våras och som bl. a. innebär att olika indexbundna
utgifter anpassas till regeringens inflationsmål på 4% för år 1984.

Den bedömning som görs i propositionen av den svenska ekonomins
utveckling år 1984, innebär i flera avseenden en positiv utveckling. Arbetslösheten
bör kunna minskas, investeringarna ökas efter flera års kraftig
minskning och nedgången i den privata konsumtionen brytas. I industrin
kan förutses en fortsatt markant produktionsökning, ett höjt kapacitetsutnyttjande
och en vändning uppåt av investeringar och sysselsättning. Situationen
i kommunerna ser betydligt mera gynnsam ut än tidigare. Överskottet
i utrikeshandeln kan förväntas öka ytterligare, vilket möjliggör en
fortsatt minskning av underskottet i bytesbalansen. Enligt propositionen
kan den ekonomiska tillväxten nästa år väntas bli icke obetydlig och uppgå
till nära 3%.

FiU 1983/84:15

Budgetpolitiken

Ett dominerande långsiktigt problem inom den ekonomiska politiken är
att sparandet i den svenska ekonomin har sjunkit dramatiskt sedan mitten
av 1970-talet. Nedgången i sparandet sammanhänger direkt med den
snabba ökningen av det statliga budgetunderskottet. Långsiktigt måste ett
förbättrat sparande väsentligen åstadkommas inom den offentliga sektorn
och då i första hand genom en begränsning av det statliga budgetunderskottet.

Särskilda ansträngningar i denna riktning bör sättas in under perioder av
god tillväxt i övriga delar av ekonomin. Enbart på det sättet kan enligt
föredraganden statsfinanserna förbättras utan negativa effekter på sysselsättning
och social välfärd. Ar 1984 kommer rimligen att bli ett år med god
tillväxt i den totala efterfrågan. Därför bör åtgärder för att stärka statsbudgeten
aktualiseras redan nu.

En annan viktig aspekt på budgetpolitiken är ansträngningarna att begränsa
automatiken i utgiftsökningarna. Regeringens mål är att bringa ned
den svenska inflationstakten till den nivå som allmänt föreligger i våra
viktigare konkurrentländer.

På kort sikt kan en lägre inflationstakt innebära att budgetunderskottet
tenderar att öka. Därför är det, framhåller föredraganden, av stor vikt att
just i en situation av snabbt sjunkande inflation sätta in åtgärder för att så
långt möjligt förhindra att den tidigare höga inflationstakten automatiskt
länkas vidare till statsbudgetens utgiftssida.

Mot denna bakgrund framläggs förslag om åtgärder för att dels begränsa
utgiftsautomatiken, dels stärka statsbudgeten.

I syfte att begränsa utgiftsautomatiken föreslås

- att uppräkningen av utgiftsramen för militärt försvar och civilförsvar
begränsas till högst 4% under år 1984,

- att uppräkningen av basbeloppet för år 1984 grundas på den faktiska
prisutvecklingen, men att avdrag görs för den del som är föranledd av
devalveringen,

- att den automatiska kostnadskompensationen för Sveriges Radio AB
begränsas,

- att uppräkningen av den tidskoefficient som används i det statliga bostadslånesystemet
begränsas till högst 4% under år 1984,

- att prisomräkningen av de statliga myndigheternas anslag för budgetåret
1984/85 görs med avdrag för devalveringseffekten.

I detta sammanhang föreslås också att det extra tilläggsbeloppet avskaffas,
dvs. det tillägg som infördes för år 1983 som kompensation för att
basbeloppet numera räknas upp bara en gång per år. De medel som
härigenom frigörs föreslås bli omfördelade till de sämst ställda pensionärsgrupperna
och till handikappade. Föredraganden uttalar slutligen också att
taxesättningen inom de statliga affärsverken bör följa sådana principer att

FiU 1983/84:15

den ger ett aktivt bidrag till möjligheterna att nå det mål för inflationsbekämpningen
som regeringen har ställt upp.

I fråga om de budgetförstärkande förslagen har en viktig utgångspunkt
för valet av åtgärder varit att sådana åtgärder som har en direkt negativ
påverkan på sysselsättningen i möjligaste mån skall undvikas. Kombinationen
av utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar har vidare utformats
så att förslagen sammantaget står i överensstämmelse med regeringens
fördelningspolitiska strävanden.

De förslag till utgiftsbegränsande åtgärder som läggs fram i propositionen
fördelar sig på berörda departement enligt följande.

Inom utrikesdepartementets verksamhetsområde föreslås att biståndet
under 1984/85 skall rymmas inom en i förhållande till budgetåret 1983/84
oförändrad medelsram.

Chefen för försvarsdepartementet föreslår att medelstilldelningen till
civilförsvaret och det ekonomiska försvaret begränsas framför allt i fråga
om stödet till skyddsrumsbyggande och lageruppbyggnaden av gasbensin.

Besparingsförslagen inom socialdepartementets ansvarsområde berör
såväl pensionsområdet som sjukförsäkringen. Vad beträffar pensionsförmånerna
har utgångspunkten varit att ingen enskild skall få en sänkning av
nu utgående förmåner. Förslag läggs fram om skärpt inkomstprövning av
hustrutillägget. Regeringen kommer vidare att överväga möjligheterna att
avräkna pensionstillskotten även mot andra inkomster än ATP.

I fråga om sjukförsäkringen kommer att föreslås bl. a. att åtgärder vidtas
för att minska samhällets kostnader för läkemedel samt att patientavgifterna
höjs både för läkemedel och för besök hos privatpraktiserande läkare
och sjukgymnast. En motsvarande anpassning av patientavgifterna inom
den offentliga sjukvården förutsätts komma att ske i samband med att man
fastställer sjukförsäkringens ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år
1985. Åtgärder kommer vidare att föreslås beträffande reglerna för sjukpenning
under utlandsvistelse samt ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen för barn- och ungdomstandvården.

Chefen för kommunikationsdepartementet föreslår att SJ:s investeringsram
för 1984/85 skall skäras ned. Föredraganden aviserar också att förslag
kommer att läggas fram om vissa budgetförstärkande åtgärder beträffande
televerket.

För utbildningsdepartementets del föreslås en minskning av stödet till
driften av grundskolan och gymnasieskolan liksom av stödet till folkhögskolan
och kommunal vuxenutbildning. Vidare föreslås vissa utgiftsbegränsningar
på Sveriges Radios område samt nedläggning av hela organisationen
för läkarutbildning, tandläkarutbildning, förskollärarutbildning eller

FiU 1983/84:15

fritidspedagogutbildning på vissa orter. Förslag läggs också fram om en
omläggning av studiemedelssystemet och om en skärpt prövning av studiehjälp.

Inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde föreslås att vissa
miljöavgifter skall införas eller utökas. Avgifterna skall ses som ett inslag i
strävan att motverka miljöförstörelse. Samtidigt stärks statsbudgeten. Vidare
föreslås att subventionerna på kött, fläsk och ost slopas. Denna
minskning av subventionerna bör av statsfinansiella skäl träda i kraft så
snart det är administrativt möjligt.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område har regeringen tidigare
lämnat förslag till riksdagen om att de enskilda beredskapsarbetena skall
ersättas av s. k. rekryteringsplatser. Samtidigt minskas subventionsnivån
från 75% till 50% av lönekostnaden, vilket leder till minskade statliga
utgifter per arbetstillfälle. Arbetsmarknadsministern föreslår vidare bl. a.
att omställningsbidraget vid lokala sysselsättningskriser skall avskaffas.

Inom bostadsdepartementets område föreslås att de s. k. retroaktiva
räntebidrag som hänför sig till tiden mellan husets färdigställande och
utbetalningen av bostadslånet tas bort och vad gäller hyres- och bostadsrätter
ersätts med lån. Därutöver aviseras åtgärder för att utjämna belastningen
mellan olika kategorier av boende och för att förstärka statsinkomsterna.
Dessa åtgärder i syfte att begränsa underskottet i statsbudgeten har
kompletterats med vissa fördelningspolitiskt betingade åtgärder. Förslag
läggs om att bostadsbidragen skall höjas den 1 april 1984.

Inom industridepartementets ansvarsområde konstateras med anledning
av den minskade oljekonsumtionen att målet för beredskapslagring av
oljeprodukter kan sänkas. Detta möjliggör betydande begränsningar i utgifterna
för inköp av oljeprodukter för beredskapslagringsändamål. Dessutom
avskaffas eller minskas ett antal av de stöd som finns inom industridepartementets
övriga verksamhetsområde.

Av stor betydelse för att långsiktigt stärka statsbudgeten är en inriktning
av den ekonomiska politiken som syftar till att främja produktionstillväxten.
Därmed kommer ett ökat skatteunderlag att successivt medföra högre
statsinkomster.

Även om sålunda skatteintäkternas ökning väsentligen måste åstadkommas
genom en ökad tillväxt i ekonomin är det nödvändigt att, vid sidan av
utgiftsnedskärningar, genomföra vissa skattehöjningar för att uppnå en
erforderlig förstärkning av statsbudgeten.

Förslag om sådana höjningar läggs fram eller aviseras beträffande

— försäljningsskatten på motorfordon,

— beskattningen av realisationsvinster på bostadsrätter,

— skatten på tobak,

— skatten på alkoholhaltiga drycker,

— förmögenhetsskatten, som föreslås bli tillfälligt höjd vid 1984 års taxering.

FiU 1983/84:15

Vidare föreslår regeringen att det extra avdraget för forskning och utveckling
avskaffas fr. o.m. år 1984. Som ett led i regeringens ekonomiskpolitiska
åtgärder föreslås i annat sammanhang (prop. 1983/84:48) slutligen
också att beskattningen av realisationsvinster på aktier skärps och att en
ny punktskatt införs på omsättningen av aktier och vissa andra värdepapper.

Sammantaget innebär förslagen till utgiftsbegränsningar och inkomstförstärkningar
att statsbudgeten förbättras med ca 7 miljarder kronor räknat
för helt budgetår och jämfört med beräkningarna i vårens långtidsbudget.
Dessutom leder förslagen till en minskad belastning inom socialförsäkringssektorn.

Motionerna

I motion 86 (fp) betonas att folkpartiet förordar samma ekonomiska
politik i dag som före valet 1982 och att partiet i det avseendet skiljer sig
markant från socialdemokraterna.

Målet för den ekonomiska politiken måste vara att hålla tillbaka lönekostnadsökningen
samtidigt som löntagarnas reallöner efter skatt åtminstone
upphör att minska. Motionärerna anser att tre förutsättningar är
särskilt viktiga för att detta mål skall kunna nås, nämligen att inflationen
dämpas, att skatterna inte höjs och att skattereformen fullföljs.

Nyckeln till framgång för den ekonomiska politiken ligger av flera skäl i
en stram finanspolitik. En sådan politik kan teoretiskt innebära såväl högre
skatter som minskade utgifter. Skattehöjningsvägen är emellertid av tre
skäl stängd:

— Man måste avstå från skattehöjningar för att kunna klara reallönerna
efter skatt vid låga lönekostnadsökningar.

— Vid givet budgetunderskott är det risk för att inflationen blir högre vid
högre offentlig utgiftsnivå och skattetryck. En framgångsrik inflationsbekämpning
förutsätter därför att utgiftssidan hålls tillbaka.

— Vi har nu med all sannolikhet nått skattetaket. Det innebär att höjda
skattesatser inte längre ger ökade statsinkomster.

Mot denna bakgrund förespråkar motionärerna utgiftsnedskärningar.
Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fördelningspolitik. För att leda denna motsatsställning i bevis har
man i regel jämfört effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll
med ett läge där över huvud taget ingenting förändras. Det är, framhåller
motionärerna, naturligtvis helt orealistiskt.

Redan på kort sikt kommer uteblivna besparingar att leda till effekter på
inflation, räntor m. m. som drabbar hushållen i ungefär samma utsträckning
som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan politik fördjupa de
ekonomiska problemen och innebära ett hot mot välfärden.

FiU 1983/84:15

Motionärerna tar fasta på regeringens uttalande att tiden nu är mogen för
att strama åt finanspolitiken. Enligt motionärerna sker det tyvärr alltför
sent och alltför lite. De åtgärder som nu redovisas räcker inte för att klara
oförändrat budgetunderskott. Ändå förefaller regeringen ha bottenskrapat
vad man uppfattar som besparingsmöjligheterna.

Motionärerna påpekar att regeringen närmast uppmanar kommunerna
att nu expandera sin verksamhet under 1984 och 1985. Det är enligt
motionärernas mening mycket oklokt. Den förbättrade finansiella ställningen
i kommunsektorn borde motivera en indragning av kommunala
inkomster för att undvika risken för expansion snarare än uppmaningar till
expansion.

Regeringen har tidigare gjort ett stort nummer av den s. k. avindexeringen.
Av detta har, framhåller motionärerna, det nu blivit platt intet. 1
propositionen föreslås en verklig avindexering endast för försvaret (under
ett år) och för bostadslån. Någon diskussion om hur denna avindexering
skall kunna leda till lägre inflation förs försiktigtvis inte. Motionärerna
konstaterar att hela detta projekt nu sjunkit ihop till en krumelur i marginalen.
Folkpartiet kan inte acceptera den föreslagna metoden för begränsningar
av försvarets automatiska kostnadskompensation.

Motionärerna konstaterar att regeringens fördelningspolitik uppenbarligen
bygger på att även små besparingar i de offentliga utgifterna måste
kombineras med skattehöjningar för ”de rika”. Detta innebär att sparande
och risktagande även framgent kommer att drabbas hårt samtidigt som
utgiftsbegränsningarna blir otillräckliga. Folkpartiet anser att det är orimligt
att göra detta till ett villkor för en realistisk finanspolitik. Regeringens
samlade ekonomiska politik är därför dömd att misslyckas.

I regeringens proposition tecknas en i vissa avseenden ljusare bild av
den ekonomiska utvecklingen i Sverige än vad som är fallet i konjunkturinstitutets
höstrapport. I propositionen förutses sålunda en väsentligt mera
positiv utveckling av investeringarna, framför allt inom industrin, och av
exporten. Detta leder till att regeringen får en mera positiv BNP-utveckling
under 1984 än konjunkturinstitutet och att såväl handels- som bytesbalansens
saldo blir ett par miljarder bättre än i konjunkturinstitutets prognos.

Motionärerna avser att i januari 1984 ge en samlad redovisning av vilka
besparingar de anser vara nödvändiga, liksom vilka åtgärder som erfordras
för att säkerställa skattereformens fullföljande.

Redan nu bör emellertid beslut fattas om väsentligt större besparingar än
vad regeringen föreslår, anser motionärerna. De för åter fram förslag om
besparingar inom sjukförsäkringen, statsbidrag till arbetslöshetskassorna,
statsbidrag till kommunsektorn, fortsatt reducering av räntebidrag, hyresrabatter
och andra subventioner på bostadsområdet, slopande av skattereduktionen
för fackföreningsavgifter, försäljning av statliga företag samt
vissa åtgärder för att lyfta ut bostadslån från statsbudgeten. Besparingsförslagen
(exkl. utlyftning av statliga lån) uppgår enligt motionärerna till ca

FiU 1983/84:15

9,7 miljarder kronor och bör enligt deras mening kunna träda i kraft från 1
januari 1984.

Regeringen uppskattar själv sina besparingsförslag till totalt 5,4 miljarder
kronor. Denna summa är, anser motionärerna, rent fiktiv, eftersom
den inrymmer både engångsbesparingar, fondupplösningar och besparingar
som aldrig inträffar samtidigt i tiden. Efter avdrag för sådana poster
återstår ca 3,6 miljarder kronor i egentliga besparingar.

Förutom besparingarna innehåller propositionen också förslag om ett
antal skattehöjningar.

Motionärerna tror emellertid inte att de totala skatteintäkterna stiger
med de förutsatta 2 miljarder kronorna. Erfarenheten visar att skattetrycket
i Sverige nu nått sådan höjd att ytterligare höjningar av skattesatser
möjligen ger större intäkter för just den skatten, men samtidigt lägre
intäkter från andra skatter. Detta beror dels på att basen för dessa skatter
minskar, dels på att människors beteende påverkas. De totala skatteintäkterna
kommer därför inte att stiga på det sätt regeringen påstår.

Slutsatsen av detta är att de av regeringen nu föreslagna åtgärderna är
klart otillräckliga för att hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå under
nästa budgetår.

Folkpartiet avvisar de föreslagna skattehöjningarna. Den ökade skatten
på vin, sprit och tobak godtas dock eftersom denna höjning motiveras av
önskemålet att begränsa alkohol-och tobakskonsumtionen.

Propositionens besparingsförslag är i vissa fall vaga och ofullständigt
underbyggda. Motionärerna avvisar nedskärningen av biståndet till de
fattiga länderna och förslagen om återinförd äktamakeprövning och slopad
bidragsdel inom studiehjälpen. Vad gäller antalet platser på vissa högskoleutbildningar
delar motionärerna bedömningen att de bör minska, men
man för fram ett eget förslag till ortsfördelning. I övrigt accepterar motionärerna
flertalet av de föreslagna besparingarna.

I motion 91 (m) framhålls att under regeringens första år vid makten har
skillnaderna blivit allt större mellan den politik socialdemokraterna gick till
val på och den som kommit att föras i regeringsställning. Löften om sänkt
arbetslöshet, värdesäkrade pensioner, fart på bostadsbyggandet etc. har
brutits när de ställts mot den krassa ekonomiska verkligheten.

Den inledda konjunkturuppgången kommer i lika liten utsträckning som
uppgången 1979/80 att kunna bryta den trendmässiga nedgången i den
svenska ekonomin. Så länge de offentliga utgifterna, skattetrycket, budgetunderskottet,
regleringarna m.m. fortsätter att öka kommer en konjunkturuppgång
bara att leda till en tillfällig förbättring av Sveriges ekonomiska
läge. Behovet av strukturpåverkande insatser växer hela tiden oavsett
den konjunkturella utvecklingen.

Grundfelet i regeringens ekonomisk-politiska strategi är att de strukturella
bristerna negligeras. Med hjälp av en låg löne- och prisstegringstakt
skall vi enligt regeringen häva oss ur den ekonomiska krisen. Låga löner

FiU 1983/84:15

och prisstegringar är visserligen nödvändiga men långtifrån tillräckliga.
Därutöver krävs för det första en mycket kraftig bantning av de offentliga
utgifterna och en neddragning av budgetunderskottet.

För det andra krävs en sänkning av skattetrycket så att drivkrafterna
bakom arbete, investeringar, sparande och risktagande stimuleras.

För det tredje krävs ordentliga systemförändringar som syftar till en
omstrukturering av den offentliga sektorn. I motionen understryks att en
ökad privatisering, konkurrens, avgiftsfinansiering och avreglering är nödvändig
för att tillväxttakten i vår ekonomi varaktigt skall återställas.

Trots det kraftigt ökade skattetrycket klarar inte regeringen att hålla
budgetunderskottet för nästa budgetår kvar på den redan alltför höga
nivån. Den av regeringen föreslagna politiken går rakt emot den som
Sverige behöver för att lösa de strukturella balansbristerna. Därmed raseras
också förutsättningarna för att uppnå målen sänkt arbetslöshet och
låg inflation.

Regeringen saknar en trovärdig politik för att bekämpa inflationen, trots
att den prioriterar just denna sak. Anti-inflationspolitiken består endast av
mycket begränsade förslag till utgiftsnedskärningar samt ett inflationstak
på 4 % för en liten del av de utgifter som påverkas av inflationen. Den
centrala delen av anti-inflationspolitiken tycks vara att regeringen ”hoppas"
på låga avtalsmässiga löneökningar. Mot bakgrund av att LO:s lönekrav
innebär en lönekostnadsökning för 1984 på ca 10 % framstår regeringens
förhoppningar som ogrundade. Dessa ”insatser” räcker inte. Budgetunderskottet
dras inte ned, i praktiken görs ingenting åt marknadens bristande
flexibilitet och den föreslagna avindexeringen av vissa utgifter är
otillräcklig för att bryta de rådande inflationsförväntningarna.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar förordas i motionen en politik som innebär att arbetsmarknadens
parter tar ansvar för sysselsättningen. Regeringen kan inte ta
ansvar för någonting som den inte själv kan kontrollera. Den fria förhandlingsrätten
är en frihet under ansvar.

I år har regeringen hittills genomfört skattehöjningar med nästan 13
miljarder kronor. Det motsvarar skattehöjningar på i genomsnitt 3500 kr.
per hushåll. Moderata samlingspartiet har avvisat nästan samtliga dessa
skattehöjningar och föreslagit att de rivs upp från det kommande årsskiftet.

Oförmågan att spara har lett till att regeringen nu föreslår skattehöjningar
för år 1984 på ytterligare ca 11 miljarder kronor. Motionärerna avvisar
alla dessa nya förslag till skattehöjningar utom höjningen av vin-, sprit-och
tobaksskatten.

FiU 1983/84:15

ning. Sålunda har föreslagits att marginalskattesänkningen görs varaktig
genom återinförandet av en fullständig indexreglering och att avdragsbegränsningen
och den 2-procentiga löneskatten slopas fr. o. m. 1984. Samtliga
skatteförslag innebär jämfört med regeringens förslag en skattesänkning
för budgetåret 1984/85 med ca 11-12 miljarder kronor.

Regeringens förslag till utgiftsnedskärningar för 1984/85 uppgår till ca 5
miljarder kronor. Drygt hälften av förslagen har en långsiktig effekt och
resten är av tillfällig natur.

Samtidigt med förslagen till besparingar föreslår regeringen ökade
AMS-utgifter och nya utgifter inom det s.k. ROT-programmet.
Nettobesparingarna uppgår därför endast till ca 3,5 miljarder kronor.

Enligt motionen är denna regeringens oförmåga att bryta den offentliga
utgiftsexpansionen - trots att viljan tycks finnas inom delar av regeringen
— den allvarligaste bristen i den ekonomiska politik som nu föreslås.
Regeringen har tidigare missat tre tåg. Varken i oktoberpropositionen från
i fjol, budgetpropositionen från i januari eller kompletteringspropositionen
från i våras fanns det några besparingsförslag. Tvärtom har 33 miljarder
kronor i statliga utgiftsökningar genomförts. De relativt obetydliga besparingar
regeringen nu föreslår innebär att den missar även det fjärde tåget.
Denna tempoförlust som i praktiken uppgår till två tredjedelar av regeringens
mandatperiod kan mycket väl visa sig vara ödesdiger för våra möjligheter
att få bukt med den annalkande statsfinansiella krisen.

Moderata samlingspartiet föreslog i våras besparingar på 20,6 miljarder
kronor och skattesänkningar på ca 7 miljarder kronor. 1 motionen godtas
huvuddelen av regeringens förslag till utgiftsnedskärningar.

I januari ämnar moderata samlingspartiet återkomma med tidigare presenterade
besparingsförslag som regeringen inte nu accepterar. Till detta
kommer förslag på ytterligare besparingsyrkanden på ca 7-8 miljarder
kronor för budgetåret 1984/85. Ca hälften av dessa besparingar kommer att
innebära en neddragning av statsbidragen till kommunerna. Förslagen till
utgiftsnedskärningar för 1984/85 kommer därmed tillsammans med förslagen
till skattesänkningar att innebära en neddragning av budgetunderskottet
med ca 15 miljarder kronor jämfört med det budgetunderskott som
regeringen kommer att presentera, förutsatt att regeringen inte föreslår
ytterligare åtgärder på utgifts- och inkomstsidan i januaripropositionen.

Motion 100 (c) inleds med en allmän bedömning av den ekonomiska
utvecklingen. Det framhålls att med hänsyn till att förbättringen i handelsbalansen
väntas fortsätta och en viss uppgång ske i industriproduktionen,
finns det all anledning att ta tillfället i akt under konjunkturuppgången och
strama åt de offentliga utgifterna.

Det gigantiska budgetunderskottet utgör f. n. det allvarligaste hotet mot
den svenska ekonomin. Budgetunderskottet ökar inflationsrisken, driver
upp räntenivån (se t. ex. de nyligen emitterade statsskuldväxlarna med
räntor på drygt 13%) och minskar utrymmet på kapitalmarknaden för

FiU 1983/84:15

industrins investeringar. Det senaste kan bli ett direkt akut problem om
den nuvarande högkonjunkturen leder till att industriinvesteringarna börjar
öka.

Mot denna bakgrund är det ett nödvändigt inslag i en realistisk ekonomisk
politik att kraftigt minska de offentliga utgifterna. Att använda skattehöjningar
för att fylla igen budgetunderskottet är däremot ingen realistisk
väg. En sådan politik skulle bara ge negativa resultat för den allmänna
ekonomiska utvecklingen. En rejäl begränsning av statsutgifterna kan
emellertid inte ske utan att statens transfereringar berörs. Dessa utgör i
dag 70% av statsutgifterna eller drygt 200 miljarder kronor. Besparingarna
måste gälla såväl transfereringar till hushållen som till kommunerna och
företagen.

På längre sikt måste de offentliga utgifterna anpassas så att det offentliga
fmansnettot elimineras. För innevarande budgetår har centern presenterat
sitt budgetalternativ i sin ekonomiska partimotion i januari. Regeringens
proposition nu föranleder inte ändring i centerpartiets budgetförslag på
någon väsentlig punkt. Centerns förslag för budgetåret 1984/85 kommer i
vanlig ordning att presenteras i den ekonomiska partimotionen i januari
1984.

Utgångspunkten för centerns skattepolitik är att skatt skall betalas efter
bärkraft. Det är enligt motionärernas uppfattning nödvändigt att den som
har stora förutsättningar att bidra till den offentliga servicens finansiering
också får göra det i större utsträckning än den som har små ekonomiska
resurser.

Målsättningen om skatt efter bärkraft uppnås inte i önskvärd omfattning
i dag. De som har de allra största inkomsterna och förmögenheterna har
också de största möjligheterna att genom skatteplanering kraftigt minska
sin skattebelastning.

Det hårda skattetryck som vi har i Sverige gör att de snedvridningseffekter
som alla skatteformer i sig själva medför blir oacceptabelt stora. För
att någorlunda klara dessa följder måste många olika skatteformer finnas
för att därigenom undgå att skattesatserna inom var och en blir för höga.

I motionen konstateras att vårt nuvarande inkomstskattesystem inte är
tillfredsställande från fördelningspolitiska utgångspunkter. Den fråga man
här kan ställa är om det överhuvudtaget är möjligt att inom ramen för det
nuvarande systemet uppnå ökad jämlikhet. Därför bör från denna utgångspunkt
ett större ansvar för fördelningspolitiken än vad som för närvarande
är fallet tas av arbetsmarknadens parter. Vidare bör det sociala trygghetssystemet
i ökad omfattning formas efter fördelningspolitiska målsättningar.

Att försöka höja det totala skattetrycket kommer inte, anser motionärerna,
att lösa några problem utan endast att skapa nya. Motionärerna säger
därför nej till samtliga regeringens förslag i den mån de innebär en höjning
av det totala skattetrycket. I fallet med förändringen av reavinstbeskatt -

FiU 1983/84:15

ningen på aktier, som motionärerna bifaller, anser de att det nuvarande
förslaget inte innebär någon skattehöjning jämfört med hur det ursprungligen
var tänkt att schablonregeln skulle fungera.

Det är tveksamt om de föreslagna höjningarna annat än kortsiktigt
kommer att ge några inkomstförstärkningar till statskassan. Det är väl känt
att skattehöjningar krymper skattebasen och därigenom inte ger de inkomster
som rent teoretiskt kan förväntas. De fungerar dessutom så att en
höjning av en skatt kan krympa skattebasen för en annan skatt. Därigenom
är ingenting vunnet statsfinansiellt sett. Skattehöjningar kan ej accepteras
annat än möjligen för att omfördela skattetrycket genom att sänka andra
skatter, främst inkomstskatten.

I den nuvarande ekonomiska situationen måste också kommuner och
landsting vara beredda att spara. Detta bör ske genom omprioriteringar,
effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga resurser. Med
hänsyn till den kraftiga expansionen under 1970-talet bör det rimligen
finnas ett gott utrymme för sådana åtgärder. Utan en sådan kommunal
omprövning sprängs de samhällsekonomiska ramarna.

Att skapa förutsättningar för arbete åt alla människor är, framhålls det i
motionen, den mest centrala uppgiften för den ekonomiska politiken. Det
gäller att se till att människors kunnande och engagemang liksom kapital
och andra materiella resurser utnyttjas. Det gäller att utifrån en socialt och
miljömässigt reglerad marknadsekonomi bedriva en aktiv näringspolitik.
En sådan politisk inriktning bör förenas med en minskning av de direkta
företagssubventionerna.

Särskilt viktigt är att de små och medelstora företagen arbetar under
goda förutsättningar. Det finns klara belägg också från andra länder att
ökad sysselsättning inom den privata sektorn främst uppkommer i små och
medelstora företag. Detta kräver emellertid en medvetet inriktad politik
för att stimulera och främja den mindre företagsamheten.

Vidare måste ungdomen ges en säkrare väg in på arbetsmarknaden än
för närvarande.

Ett övergripande ansvar för vår ekonomi kan och måste förenas med
omsorg om de människor i vårt land, som har det ekonomiskt svårast.

Enligt motionärerna bör riksdagen med anledning av regeringens nu
redovisade sparförslag fatta beslut om en ytterligare förstärkning av statsbudgeten,
men med förbättrad fördelningspolitisk profil i enlighet med
följande:

— En ökad självrisk i sjukförsäkringen med 2 dagars karenstid, maximalt
10 karensdagar/år och rätt att räkna in fridagar i karenstiden bör införas
från årsskiftet (besparing ca 1,6 miljarder kronor).

— Motionärerna accepterar inte minskade livsmedelssubventioner (850
milj. kr. i huvudsak till barnfamiljerna).

— Det av motionärerna förordade statsbidragssystemet till barnomsorgen
ger ekonomiskt utrymme att införa en beskattad vårdnadsersättning till

FiU 1983/84:15

den som helt eller delvis förkortar sin arbetstid för vård av barn upp till
18 månader i hemmet. Ersättningen skall vara 40 kr./dag. Reformen
träder i kraft vid årsskiftet. På sikt bör ersättningen utsträckas till dess
barnet fyllt 3 år.

1 motion 141 (vpk) anförs att en politik som vill tjäna övergången till ett
socialistiskt samhällssystem tar sin utgångspunkt i att produktionen i ett
utvecklat kapitalistiskt samhälle är en angelägenhet för hela folket. Produktionen
måste därför samordnas, styras demokratiskt och möjliggöra för
var och en att efter sin förmåga bidra till det gemensamma bästa. De mål
man från denna utgångspunkt måste ställa är ett samhälle som tryggar allas
rätt till arbete, där näringsliv, offentlig förvaltning och enskilda arbetsplatser
vägleds av och styrs efter demokratiska principer, och där produktionen
syftar till att ge folket ett gott liv och en god livsmiljö, där produktionsresultatet
fördelas rättvist och ger en social trygghet. Ett sådant
samhälle måste också bidra till en rättvis värld i fred.

Även om dessa mål icke kan bli förverkligade förrän efter en grundläggande
samhällsomvandling, där kapitalismen ersatts med socialism, kan
redan i dag politiken inriktas efter dessa mål.

Kampen för allas rätt till arbete är ett grundelement i kampen mot
klassamhället. Kampen mot arbetslösheten måste föras efter två samverkande
huvudvägar. Den samhälleliga industrikapaciteten måste byggas ut
på ett alltmera planmässigt sätt, vilket bara kan ske genom ett nationellt
industriprogram.

Ett statligt industriprogram måste gå hand i hand med en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn. En utbyggd samhällsservice och
genomförande av stora samhälleliga investeringsprojekt inom t. ex. energiförsörjningen,
kollektivtrafiken och miljöskyddet är nödvändiga såväl för
landets utveckling som för kampen mot arbetslösheten. En planmässig
utbyggnad av offentlig sektor är icke liktydig med en okontrollerad ökning
av det statliga budgetunderskottet. Denna utbyggnad kan och bör ske
samtidigt som ansträngningar görs för att få ner detta underskott även om
bekämpandet av underskottet i sig inte är huvudmålet för politiken. En
politik för en planmässig tillväxt av ekonomin skapar förutsättningar för ett
minskat underskott, även om det kan krävas vissa initialutgifter som kan
öka detta.

Återbetalningen av de lån staten har tagit är inget primärt mål för den
ekonomiska politiken i ett läge när det finns en mycket stor outnyttjad
kapacitet inom den svenska ekonomin.

Vi har en situation med ett stort statligt budgetunderskott som nu under
flera år fått motivera reformstopp och nedskärningar av samhällsnyttig
verksamhet både från stat och kommun, vilket drabbat främst de många
med medel- eller låga inkomster. Samtidigt har mäktiga finansgrupper haft
en period med en oerhörd förmögenhetsökning.

FiU 1983/84:15

Om det statliga budgetunderskottet skall minskas behövs alltså inte i
första hand åtgärder som skär ner för de sämst ställda och som ökar
klyftorna i samhället. Vad som behövs är i stället en ordentlig utjämningspolitik
med en i verklig mening skärpt skatt på stora förmögenheter.

Den stora delen av statens verksamheter betalas av de lönarbetande och
dessa har rätt att fordra att utgifterna underställs kritisk prövning. Det
finns alltså möjligheter att begränsa statliga utgifter för att minska budgetunderskottet,
men sådana minskningar får inte drabba sociala rättigheter,
socialt nyttig eller för samhället nyttig arbetsskapande verksamhet.

Regeringen satsar inte på en långsiktig och medveten arbetsskapande
politik. 1 samband med propositionen om särskilda sysselsättningsåtgärder
har motionärerna kritiserat och ställt alternativ till regeringens perspektivlösa
och kortsiktiga politik gentemot arbetslösheten.

I en särskild proposition föreslår regeringen en fortsättning av marginalskattereformen.
Detta förslag måste enligt motionärerna tillbakavisas
på fördelningspolitiska grunder.

I en annan proposition föreslås vissa skärpningar i beskattningen av
handeln med börsaktier. Men inte minst med tanke på den mycket kraftiga
ökningen av aktievärdena, börshandeln och spekulationen är dessa förslag
till sin storlek otillräckliga.

Förslagen inom olika departements verksamhetsområden rymmer en del
nedskärningar som kan anses motiverade, nedskärningar som inte berör
sysselsättningen eller angelägna verksamheter. Propositionen rymmer
också en del förslag till inkomstförstärkningar som är i linje med vad
vänsterpartiet kommunisterna länge förordat, men som i något fall är
alltför blygsamma steg i denna riktning. Trots detta är emellertid propositionen
som helhet ett uttryck för en politik som missgynnar de arbetande.

Utgående från sin felaktiga teori om lönernas roll för inflationen och den
ekonomiska krisen i landet kommer regeringen med direkta pekpinnar för
avtalsrörelsen. Detta kan inte accepteras.

Propositionen innehåller också flera enligt motionärerna oacceptabla
konkreta förslag. För pensionärerna innebär förslagen att regeringen frångår
sina vallöften, att man ger pensionärerna en otillräcklig kompensation
för kostnadsstegringarna och därmed bidrar till att pensionerna reellt försämras.
På det sociala området ställs också förslag som innebär höjda
avgifter inom sjukvården. På skolans område ställs flera förslag som kommer
att försämra verksamheten i skolorna, tunna ut högskoleväsendet och
förvärra den socio-ekonomiska situationen för de studerande. Man ställer
förslag inom trafiken som går emot en förbättring av järnvägsnätet och
strider mot en förnuftig folkhushållning.

Dessutom föreslås att livsmedelssubventionerna tas bort från alla subventionerade
baslivsmedel utom mjölk. Denna nedskärning kommer att
innebära ytterligare höjda matpriser. Detta framstår som särskilt utmanande.

FiU 1983/84:15

Det kan inte accepteras att den svenska regeringen vill minska det
svenska biståndet med 368 milj. kr. och därigenom frångå det symboliskt
viktiga 1-procentsmålet.

Däremot är besparingarna inom t. ex. försvarsområdet otillräckliga.
JAS-projektet är ett militärt upprustningsprojekt som strider mot en
svensk avspänningspolitik och som dessutom strider mot den alliansfria
politiken. Dessa skäl - och det statsfinansiella läget därtill - motiverar att
JAS-projektet avbryts, vilket innebär en besparing för statsbudgeten om
750 milj. kr.

Regeringens tanke att ta ut en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten
är riktig. Men förslaget är alltför blygsamt. En tillfällig förmögenhetsskatt
bör vara väsentligt skärpt i de allra högsta förmögenhetslägena. 1 motion
141 föreslås en sådan skärpt tillfällig förmögenhetsskatt som skulle ge ca

1,7 miljarder kronor mer till statskassan än regeringens förslag. De av
regeringen föreslagna skatteskalorna kan vara en lämplig nivå på förmögenhetsskatten
från och med 1985 års taxering.

Motionärernas förslag på budgetpolitikens område i anslutning till proposition
40 och vissa andra propositioner framgår av tabell 1.

Tabell 1. Sammanställning av vänsterpartiet kommunisternas förslag på budgetpolitikens
område

A. Förstärkta inkomster utöver regeringens förslag:

milj. kr.

Realisationsvinstbeskattning på aktier 3 000

Höjd omsättningsskatt på börshandeln 6 000

Skärpt engångsskatt på stora förmögenheter 1700

Oförändrade inkomstskatteskalor 3 000

Summa 13 700

B. Besparingar utöver regeringens förslag:

Avbrytande av JAS-projektet 750

Summa A+B 14450

C. Avslag på nedskämingsförslag:

U-landsbistånd - 368

Uppfyllande av vallöften till pensionärer — 3000

Läkemedels- och patientavgifter och försämring
av tandvård för barn och ungdom - 634

Järnvägarna - 200

Utbildningsdepartementets område - 420

Livsmedelssubventioner - 850

Arbetsmarknadsdepartementets område - 115

Bostadsdepartementets område — 50

Summa — 5 637

D. Återställande av kommunernas fulla be skattningsrätt

av juridiska personer - 5 000

Summa C+D -10637

E. Totaleffekt på statsbudgeten:

(A+B)-(C+D) +3813

2 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 15

FiU 1983/84:15

Den kommunala sektorn, kommuner och landsting, har en central roll
att spela i kampen mot arbetslösheten. En större expansion av kommunerna
krävs för att de skall kunna förbättra sin service och ordna flera fasta
arbeten.

Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare framfört att den kommunala
beskattningsrätten fullt ut måste återställas. Detta förslag upprepas nu.

Denna beskattningsrätt bör tills vidare utövas så att 60% av de inflytande
medlen går till kommunerna enligt det förut gällande systemet, medan
40% av de inflytande medlen fördelas till särskilt utsatta kommuner.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Efterkrigstidens djupaste och längsta konjunkturnedgång nådde sin lägsta
nivå vid årsskiftet 1982/83. Även om konjunkturbilden är splittrad kan
nu konstateras att länderna inom OECD-området, främst Förenta staterna
och Japan, är inne i en konjunkturuppgång. Efter det att produktionen för
OECD-området helt stagnerade under 1980-talets första år kan tillväxten i
bruttonationalprodukten (BNP) för år 1983 uppskattas till 2,3%. För år
1984 förväntas tillväxten öka till drygt 3%. Samtidigt med denna utveckling
av produktionen har inflationen dämpats. Särskilt markerad har nedgången
i prisstegringstakten varit i de stora industriländerna med undantag
för Frankrike. Även om tendensen till en viss ökning av inflationen under
nu pågående konjunkturuppgång kan förväntas i främst Förenta staterna
torde prisstegringstakten i stort för OECD totalt komma att ligga kvar på
1983 års nivå.

Medan produktionstillväxten ökat och inflationen dämpats i de flesta
OECD-länderna har emellertid år 1983 inneburit att arbetslösheten ökat
ytterligare från en redan hög nivå. För Västeuropa är arbetslösheten nu
drygt 10% vilket innebär att nära 20 miljoner människor går utan arbete.
År 1984 förväntas arbetslösheten i Västeuropa ytterligare stiga till något
mer än 11 %.

Utskottets bedömning av den internationella utvecklingen sammanfattas
i följande tre tabeller.

Tabell 2. Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-området

	1982	1983	1984
Förenta staterna	-1,9	3,3	4,6
Japan	3.0	3,3	4,0
Förbundsrepubliken Tyskland	-1,1	1,2	2,2
OECD - Europa	0.4	1	1,5
OECD - totalt	-0,4	2,3	3,3

FiU 1983/84:15

Tabell 3. Konsumentprisutvecklingen i OECD-området

	1982	1983	1984
Förenta staterna	5,8	4	5
Japan	2,9	1,5	1,8
Förbundsrepubliken Tyskland	5,3	3	3,3
OECD - totalt	7,3	5,5	5,5
Tabell 4. Arbetslösheten inom OECD-området
	1982	1983	1984
Förenta staterna	9,7	10	9,5
Japan	2,4	2,8	2,8
Förbundsrepubliken Tyskland	6,9	8,6	9,5
OECD - Europa	9,5	10,6	11,5
OECD - totalt	8,4	9,1	9,3

I utskottets bedömning av världsekonomins utveckling i anslutning till
behandlingen av årets reviderade finansplan (FiU 1982/83:50) framhöll
utskottet att osäkerhetsmomenten i bedömningen främst kunde hänföras
till

- utformningen av den ekonomiska politiken i de stora OECD-länderna,

- ränteutvecklingen i USA, där ränteläget kan pressas uppåt till följd av
en kraftig ökning av det federala budgetunderskottet,

- protektionistiska tendenser i världsekonomin orsakade av stigande arbetslöshet,

- akuta betalningsproblem för skuldtyngda u-länder som kan medföra
svåra störningar i världshandeln,

- minskad handel med OPEC-länderna, eftersom ett bestående lågt oljepris
medför att OPEC-ländernas importbenägenhet minskar,

- växande ekonomiska problem i statshandelsländerna innebärande minskad
handel med OECD-länderna.

Enligt utskottets mening utgör dessa faktorer alltjämt de mest svårbedömda
inslagen vad gäller varaktigheten och styrkan i nuvarande konjunkturuppgång.
Knappast på någon punkt har det under den senaste sexmånadersperioden
skett en utveckling mot ökad stabilitet. Det kan nämnas att
när det gäller den internationella skuldkrisen kommer med stor sannolikhet
den begärda förstärkningen av internationella valutafondens (IMF) likviditet
att godkännas av Förenta staterna och övriga medlemsländer i fonden.
Men detta innebär endast en kortsiktig lösning av skuldproblemen. Den
internationella skuldkrisen kommer att bestå, och de finansiella problemen
för de stora länderna i Latinamerika kan komma att ytterligare förvärras.

Den ekonomiska politik som kommer att föras i de stora industriländerna
blir den avgörande faktorn för en fortsatt konjunkturuppgång. I Förenta
staterna har finans- och penningpolitiken varit expansiv sedan hösten
1982. För år 1984 bedöms den ekonomiska politiken fortfarande förbli

FiU 1983/84:15

expansiv. Det snabbt växande bytesbalansunderskottet och en tendens till
högre inflation kan emellertid medföra att den ekonomiska politiken under
år 1985 återigen blir restriktiv.

I de västeuropeiska länderna har emellertid finanspolitiken förblivit
restriktiv. Produktionsutvecklingen förutses bli väsentligt svagare år 1983
och år 1984 än i Nordamerika och Japan. Under första halvåret i år har
efterfrågan hållits uppe genom en ökad privat konsumtion. Sparkvoterna
har emellertid dragits ned till låga nivåer, och för återstoden av år 1983 och
in på 1984 kan därför inte den privata konsumtionen förväntas ge samma
bidrag till efterfrågetillväxten. Det är sannolikt att också den totala inhemska
efterfrågan som följd härav försvagas. Därmed torde det vara
högst osäkert om den lönsamhetsförbättring i företagen som inträffat är
tillräcklig för att få till stånd ett omslag i investeringsaktiviteten.

Till de positiva inslagen i konjunkturbilden hör utvecklingen i Västtyskland.
Till skillnad mot tidigare konjunkturuppgångar har uppgången här
främst baserats på en inhemsk efterfrågeökning. Ett oroande drag i utvecklingen
är emellertid att man i Västeuropa knyter förhoppningar till att
exporten under år 1984 skall lämna ett successivt allt större bidrag till
tillväxten samtidigt som den inhemska efterfrågan kommer att hållas tillbaka.
En förutsättning för att en sådan utveckling skall vara möjlig är att
Förenta staternas redan i dagsläget stora bytesbalansunderskott - 37,5
miljarder dollar år 1983 — kommer att fortsätta att växa. Det bör i detta
sammanhang påpekas att den ökade aktiviteten i Förenta staternas ekonomi
främst utgjort draghjälp åt Japan och NIC-ländema1 i Sydostasien.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen i statshandelsländerna under
år 1983 har situationen förbättrats påtagligt.

Mot här angiven bakgrund bedömer utskottet att den internationella
konjunkturen kommer att förstärkas under år 1984 men att betydande
risker föreligger att uppgången kan försvagas eller komma att brytas under
år 1985.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Utvecklingen under år 1983 har för den svenska ekonomin inneburit att
handelsbalansen har förbättrats betydligt. Det bör för bytesbalansen som
helhet medföra en halvering av det underskott som förutsågs i kompletteringspropositionen.
Produktionsökningen inom industrin beror sålunda
främst på en god exportkonjunktur även om orderingången på hemmamarknaden
också successivt har förbättrats. Genom devalveringen i oktober
1982 har svenska företag kunnat sänka sina relativpriser och även i
andra avseenden kunnat förbättra sin konkurrenssituation. Därigenom har
en del av de stora andelsförluster som svensk industri gjort återtagits.

Inflationen ligger mätt över de senaste 12 månaderna omkring 9%.
Jämfört med en prisstegringstakt på 5,5% för OECD-länderna och ett

' New industrial countries (NIC): Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea.

FiU 1983/84:15

väsentligt lägre tal för våra viktigaste konkurrentländer - Förbundsrepubliken
Tyskland har nedbringat inflationen till 3% - är detta en alldeles för
snabb prisstegring. Devalveringens genomslag på importpriserna och de
höjningar av indirekta skatter som skett förklarar till en betydande del
varför prisstegringstakten fortfarande ligger över omvärldens.

Jämfört med bedömningen av den inhemska efterfrågeutvecklingen i den
reviderade finansplanen har efterfrågan utvecklats väsentligt svagare. Detta
förklaras bl. a. av att näringslivets investeringsutveckling och bostadsinvesteringarna
blev svagare än väntat. Också i prognosen för den privata
konsumtionen överskattades den faktiska utvecklingen.

Även om nedgången i sysselsättningen har hejdats är läget på arbetsmarknaden
alltjämt otillfredsställande. Antalet sysselsatta har visserligen
ökat, men samtidigt har också antalet personer i arbetskraften ökat, vilket
inneburit att arbetslösheten fortfarande ligger på en oacceptabelt hög nivå.

Den bedömning av det internationella läget och beskrivning av den
ekonomiska utvecklingen i Sverige för 1983 som utskottet här redovisat
sammanfaller i stort med vad som anförs i propositionen och i motionerna i
dessa delar.

Vad beträffar utsikterna för år 1984 sätter man i motionerna vissa
frågetecken för de bedömningar som görs i propositionen. Det gäller
främst tilltron till regeringens förmåga att begränsa budgetunderskottets
tillväxt och möjligheterna att hålla tillbaka prisstegringarna och få till stånd
ett omslag i investeringsutvecklingen.

Bedömningen i propositionen av den svenska ekonomins utveckling för
år 1984 ger i jämförelse med år 1983 en betydande ökning av tillväxten i
bruttonationalprodukten (BNP) och en ytterligare förbättring av bytesbalansen
(se tabell 4). En sådan förbättring är enligt utskottet en nödvändig
förutsättning för att Sverige skall komma bort från de svåra obalanser som
utvecklades under 1970-talets senare del.

Tabell 5. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

	1982	1983	1984
Privat konsumtion	1,1	-2,0	0,5
Offentlig konsumtion	0,8	1,2	0,9
Bruttoinvestering	- 1,9	-4.1	0,5
därav industri	-17,3	-5,0	8,0
Lagerförändring	0,0	-0,3	1,6
Export	4,7	8,4	5,6
Import	4,6	-0,2	4,5
Bruttonationalprodukt	0,6	1,0	2,8
Bytesbalans (miljarder kronor)	-22,2	-9,5	-5

En ökad tillväxt i produktionen och förbättring av bytesbalansen skall
främst åstadkommas genom en fortsatt god utveckling av exporten under

FiU 1983/84:15

år 1984. I bilden ingår också en betydande ökning av investeringarna, en
volymökning i den kommunala sektorn och en mindre ökning av den
privata konsumtionen. För sysselsättningen förutses en viss förbättring
under 1984 vilket tillsammans med de särskilda åtgärder som vidtagits
borde leda till att arbetslösheten minskar.

I moderata samlingspartiets motion 91 anförs att regeringens prognos för
utvecklingen i Sverige år 1984 är för djärv, på gränsen till osannolik. Att nå
en tillväxttakt i BNP på drygt 2,5% betraktas inte som möjligt. Det är
framför allt de bakomliggande prognoserna för exporten och investeringarna
som enligt motionärerna åsatts för höga tillväxttal.

Den i propositionen förutsedda exporttillväxten på 5,6% ligger nära 2
procentenheter över den som har presenterats i konjunkturinstitutets höstrapport.
Avgörande för en fortsatt hög tillväxt i den svenska exporten är
främst utvecklingen i Västeuropa. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla
att sedan konjunkturinstitutet i början av oktober månad redovisade
sin prognos har uppgången i Förbundsrepubliken Tyskland, som är en av
de viktigaste marknaderna för svensk export, ytterligare förstärkts.

Även bedömningen av investeringsutvecklingen är mer positiv än konjunkturinstitutets
motsvarande bedömning. Industrin har i år förbättrat
kapacitetsutnyttjandet och fått en markerad förbättring av lönsamheten.
Mot denna bakgrund och med en nu förutsedd fortsatt tillväxt av exporten
finns det enligt utskottets uppfattning skäl att räkna med högre investeringsuppgång
än den som redovisas i institutets prognos. Till detta kan
läggas att tillväxten i investeringarna startar från en mycket låg nivå på
grund av den under senare delen av 1970-talet och de första åren av
1980-talet mycket negativa investeringsutvecklingen.

Vad beträffar budgetunderskottets utveckling återkommer utskottet under
avsnittet om budgetpolitiken.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Den förda politiken sedan devalveringen hösten 1982 har inneburit att
devalveringens positiva effekter på bytesbalansen har kunnat vidmakthållas.
En av orsakerna till detta har varit att löntagarna i 1983 års avtalsrörelse
inte krävt kompensation för devalveringen och i huvudsak accepterat
den nödvändiga reallönesänkningen. Det finns också faktorer inför 1984
års avtalsrörelse som från prisstabiliseringssynpunkt bör verka i positiv
riktning. Enligt utskottets uppfattning är det av avgörande betydelse att
minska inflationen och nå en prisstegringstakt som överensstämmer med
våra viktigaste handelspartners.

Utskottet vill understryka att en politik för full sysselsättning kräver att
den inhemska kostnadsnivån inte utvecklas så att konkurrenskraften gentemot
omvärlden försämras. Vidare måste den ekonomiska politiken ha en
sådan inriktning att budgetunderskottet successivt nedbringas. Det innebär
att finanspolitiken under den nu pågående konjunkturuppgången måste
ha den inriktningen att inflationsmålet inte äventyras.

FiU 1983/84:15

De i propositionen angivna åtgärdsförslagen innebär en minskning av
underskottet med 7 miljarder kronor. De utgiftsbegränsningar och inkomstförstärkningar
som föreslås medför ofrånkomligen att konsumtionsutrymmet
i det korta perspektivet blir starkt begränsat. Enligt utskottets
uppfattning ställer den nödvändiga krispolitiken därmed också stora krav
på fördelningspolitiken. Även om en låg arbetslöshet och en låg inflation
måste ses som två viktiga förutsättningar för en jämn och rättvis fördelning
av våra tillgångar, är det angeläget att vid utgiftsbegränsningar försöka
skapa utrymme för omfördelningar till svagare grupper. Fördelningsaspekten
är givetvis även en central fråga vid utformningen av de skatteförslag
som skall förstärka budgetens inkomstsida.

Utskottet övergår nu till att behandla de alternativa förslag till riktlinjer
för den ekonomiska politiken som lagts fram i olika partimotioner.

Moderata samlingspartiets motion 91 delar regeringens åsikt att en neddragning
av inflationstakten är ett centralt mål för den ekonomiska politiken.
Men i motionen hävdas att grundfelet i regeringens strategi är att de
strukturella bristerna negligeras. För att lösa dessa problem krävs främst
en i jämförelse med propositionen väsentligt kraftigare bantning av de
offentliga utgifterna och en sänkning av skattetrycket. Alla förslag till
skattehöjningar avvisas utom höjningen av vin-, sprit- och tobaksskatten,
medan däremot huvuddelen av utgiftsbegränsningarna godtas.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i motionen är i
stort densamma som moderata samlingspartiet anförde vid riksdagens
behandling av kompletteringspropositionen. Återigen upprepas en beskrivning
av den historiska utvecklingen som i sak är en kritik mot sex års
borgerlig regeringspolitik.

I motionen prioriteras ensidigt inflationsmålet. Som ett led i kampen mot
inflationen aviseras, utöver de besparingar på drygt 20 miljarder kronor
som föreslogs i anslutning till kompletteringspropositionen, ytterligare besparingar
på 7-8 miljarder kronor. Någon analys av besparingarnas effekter
på sysselsättningen och inkomst- och förmögenhetsfördelningen i samhället
redovisas inte. Utifrån en i motionen relativt negativ bild av den
kommande ekonomiska utvecklingen i Sverige krävs nedskärningar i statsutgifterna,
som för budgetåret 1983/84 kommer att innebära besparingar på
närmare 30 miljarder.

Utskottet vill kraftigt understryka att de omedelbara och avsevärda
negativa effekter på arbetsmarknadsläget som blir följden, om förslagen i
motionen genomförs, omöjligen kan accepteras. En förenkling av den
ekonomiska politiken, som innebär att problemen med underskotten i
budgeten och bytesbalansen skall lösas genom en markant höjning av
arbetslösheten måste klart avvisas.

Det är vidare ofrånkomligt att den fördelningspolitik motionärerna förordar
leder till att bördan skjuts över från de redan välbeställda mot låg- och

FiU 1983/84:15

medelinkomsttagarna. En sådan politik är enligt utskottets mening helt
oacceptabel.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motion 91 (m) yrkande 1.

I motion 86 (fp) anförs att nyckeln till framgång i den ekonomiska
politiken ligger i en stram finanspolitik. En sådan politik är nödvändig för
att klara inflationsbekämpning, hålla tillbaka budgetunderskottet och skapa
utrymme för investeringar främst i industrin. Enligt motionen är emellertid
skattehöjningar som medel i finanspolitiken inte längre möjliga att
utnyttja. Folkpartiet avvisar därför de i propositionen föreslagna skattehöjningarna
och föreslår i stället att kraftigare besparingar genomförs.
Vidare framhålls i motionen

- att åtstramningen av finanspolitiken kommer alltför sent och är alltför
svag,

- att regeringen lagt fast helt omöjliga fördelningspolitiska principer för
sin finanspolitik. Motionärerna är kritiska mot att besparingar på några
miljarder kronor måste följas av åtgärder riktade mot kapital och kapitalinkomster
trots att en mängd skattehöjningar på förmögenheter och
aktieutdelningar redan genomförts.

Enligt utskottets uppfattning har de realistiska besparingsförslagen som
nu förs fram i stort sett samma inriktning som förslagen i propositionen.
Därtill anges vissa besparingsförslag, vilka i det medelfristiga perspektivet
inte hinner få några effekter. Eftersom skattehöjningar kategoriskt avvisas
i motionen som finanspolitiskt medel, framstår inte motionärernas krav på
en kraftigare åtstramning av finanspolitiken än den som regeringen förordar
som trovärdig. Utskottet delar i och för sig uppfattningen att en stram
finanspolitik är nödvändig. Däremot kan inte utskottet sluta upp bakom
principen att fördelningspolitiken måste få stå tillbaka i tider av kris och
krisbekämpning. Den nu förordade krispolitiken måste i stället beakta och
försöka undanröja de negativa fördelningskonsekvenser som nästan alltid
uppträder vid en neddragning av statsutgifterna. Detta utgör enligt utskottet
en förutsättning för att få den breda uppslutning som är nödvändig för
att ta landet ur den ekonomiska krisen med bibehållen social sammanhållning
och stabilitet.

Inte heller kan utskottet dela uppfattningen att inflationsbekämpningen
blir framgångsrik endast genom att hålla tillbaka budgetunderskottet. Detta
är en viktig förutsättning, men även skattepolitiska åtgärder måste till
liksom åtgärder för att bryta indexautomatiken. Som utskottet bedömer
det är det en uppenbar risk att motionärernas förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken leder till högre inflation än regeringens politik. Därmed
är risken för försämrat konkurrensläge för det svenska näringslivet
uppenbar, vilket får negativa konsekvenser på produktion, bytesbalans
och sysselsättning.

Utskottet avstyrker motion 86 (fp) yrkande 1.

FiU 1983/84:15

I motion 100 (c) understryks att med hänsyn till att förbättringen i
handelsbalansen väntas fortsätta och att en viss uppgång i industriproduktionen
kan komma till stånd, finns det all anledning att ta tillfället i akt att
under nu pågående konjunkturuppgång strama åt de offentliga utgifterna.
Samtidigt framhålls att de underliggande inflationstendenserna är oroväckande.
Budgetunderskottet ökar inflationsrisken, driver upp räntenivån och
minskar utrymmet på kapitalmarknaden för industrins investeringar. Därför
måste de offentliga utgifterna minska. Enligt motionen bör därvid de
fördelningspolitiska aspekterna beaktas.

Utskottet delar de allmänna synpunkter på krispolitikens utformning
som förs fram i motionen. När det gäller de nu aktuella förslagen avvisar
emellertid centerpartiet större delen av de föreslagna skattehöjningarna,
samtidigt som flera av propositionens besparingsförslag också förkastas.
Resultatet blir att motionens förslag i anslutning till den aktuella propositionen
inte får samma återhållande effekt på ekonomin. Möjligheterna att
pressa ned inflationstakten minskar kraftigt med en sådan politik. Därmed
undergrävs vårt lands konkurrenskraft med uppenbara konsekvenser för
bytesbalans och sysselsättning. En finanspolitik med denna inriktning kan
utskottet i nuvarande läge inte godta.

Utskottet avstyrker motion 100 (c) yrkande 1.

I motion 141 (vpk) anförs att Sverige inte kan komma ur krisen utan
omfattande strukturella förändringar av hela det ekonomiska systemet.
Kampen mot arbetslösheten måste föras efter två samverkande huvudvägar.
Den samhälleliga industrikapaciteten måste byggas ut, vilket enligt
motionärerna endast kan ske genom ett nationellt industriprogram. Ett
statligt industriprogram måste vidare gå hand i hand med en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn.

Utskottet finner det inte meningsfullt att försöka analysera motionens
besparings- och skatteförslag från konjunkturpolitisk synpunkt eftersom
sådana perspektiv saknas.

Enligt utskottet finns det i motionen inte heller några realistiska förslag
som kan förväntas lösa dagens ekonomiska problem.

Utskottet avstyrker motion 141 (vpk) yrkande 1.

Budgetpolitiken

I samband med behandlingen av årets kompletteringsproposition diskuterade
utskottet olika sätt att redovisa budgetunderskottet. En av de metoder
som därvid togs upp var långtidsbudgeten.

Enligt bedömningar i årets långtidsbudget beräknas budgetunderskottet
under vissa givna förutsättningar öka från 90 till 120 miljarder kronor under
den närmaste femårsperioden. Denna kraftiga uppgång framkommer trots
att underskottet exkl. statsskuldräntor förutsätts minska i löpande priser
över perioden.

FiU 1983/84:15

Tabell 6. Budgetsaldo i långtidsbudgeten. Huvudalternativ

	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87	1987/88
Inkomster	208,1	211,9	219,7	230,0	242,9
Utgifter exkl. statsskuldräntor 242,6 Budgetsaldo exkl. statsskuld-	249,9	254,8	263,8	273,3
räntor	-34,5	- 38,0	- 35,1	- 33,8	- 30,4
Statsskuldräntor	55,4	63,0	74,6	79,9	89,9
Budgetsaldo	-89,9	-101,0	-109,7	-113,7	-120,3
Andel av BNP	-12,5	- 13,1	- 12,9	- 13,1	- 13,2

Konkret innebär detta att en allt större andel av statens inkomster vaije
år måste användas för betalningar av statsskuldräntor. Från att ha uppgått
till ca 4% av statsbudgetens inkomster budgetåret 1975/76 beräknas statsskuldräntorna
under innevarande budgetår motsvara ca 27 % av inkomsterna.
I långtidsbudgetens här återgivna huvudalternativ ökar under femårsperioden
räntornas andel av statens inkomster till 37 %. Denna uppgång
på 10 procentenheter framkommer i ett beräkningsalternativ som förutsätter
en förhållandevis måttlig pris- och löneutveckling på 5% per år under
de tre sista åren. Därjämte har räntenivån antagits sjunka successivt från
dagens nivå till 8% under den senare delen av långtidsbudgetperioden.

I ett annat beräkningsalternativ - som utgår från 8% årlig pris- och
löneutveckling — förutses inledningsvis en mera måttlig uppgång av andelen
statsskuldräntor, men förloppet tilltar under periodens sista år, då
tillväxten blir mycket kraftig. Till följd härav stiger statsskuldräntornas
andel av statsinkomsterna med 14 procentenheter till 41 %.

Allvaret bakom denna utveckling inser man då man beaktar att även i
detta alternativ förutses att budgetunderskottet exklusive statsskuldräntor
skall vara lägre vid femårsperiodens slut mätt i löpande priser.

Det är lätt att förstå att en utveckling av detta slag inte kan tillåtas fortgå.
Bryts inte mönstret hamnar vi snart i ett läge, där merparten av statens
inkomster måste användas till att betala räntor på statsskulden.

Förutom de svåra stabiliseringspolitiska och fördelningspolitiska problem
som uppkommer vid finansieringen av ett fortsatt växande budgetunderskott
leder den här skisserade utvecklingen fram mot en situation i
vilken vi — vare sig vi vill det eller ej — kan tvingas att göra drastiska och
mycket långtgående omprövningar av den offentliga sektorns storlek. En
utveckling därhän är enligt utskottets mening oacceptabel.

Som utskottet ser det står vi nu inför valet att antingen omedelbart vidta
åtgärder för att minska underskottet eller att senare — och den tidpunkten
ligger inom en förutsebar framtid - tvingas att acceptera att den offentliga
sektorn kraftigt skärs ned.

FiU 1983/84:15

skulden fortsätter att växa. I själva verket inträffar den tidpunkt då ingen
återvändo finns betydligt tidigare än när räntorna blir lika stora som
inkomsterna. Eftersom en stor del av statsutgifterna — t. ex. offentliganställdas
löner, investeringar, beskattade transfereringar, bidrag till viss
verksamhet — direkt motsvaras av statsinkomster i form av inkomstskatter,
arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter, kommer varje neddragning
av sådana utgifter att samtidigt leda till minskade inkomster. Under
det att räntorna ökar kommer således inkomsterna att minska. Därigenom
rycker den tidpunkt då statsskuldräntorna kommer att överstiga statsinkomsterna
allt närmare.

Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att vi genom väl
avvägda åtgärder i dag ännu kan häva den utveckling som här skisserats.
De åtgärder som krävs kommer emellertid att vara så omfattande att inte
några samhällsområden kan undantas. Vi måste alla vara med och göra de
uppoffringar som krävs. I annat fall kommer vi att inom några få år helt ha
urholkat grunden för vår välfärd och hela den offentliga sektorns verksamhet.

Mot bakgrund härav framstår det som utomordentligt angeläget att bryta
utvecklingen och sätta stopp för varje ökning av budgetunderskottet. Som
utskottet framhöll och riksdagen ställde sig bakom i samband med behandlingen
av årets kompletteringsproposition måste ett oeftergivligt krav vara
att underskottet reduceras i jämförelse med vad som framkommer i långtidsbudgeten.
Ett annat krav som utskottet samtidigt ställde upp var att
budgetunderskottets andel av BNP med nödvändighet måste minska under
åren framöver.

För att åstadkomma en utveckling i enlighet med de av riksdagen antagna
riktlinjerna var det nödvändigt att förelägga riksdagen förslag till
åtgärder redan tidigt på hösten eftersom åtgärderna får effekt först på sikt
och flera av dem inte kan införas annat än i samband med ett årsskifte.

Regeringen redovisar därför vissa åtgärder för att dels stärka statsbudgeten,
dels begränsa automatiken i vissa av dess utgifter.

I syfte att begränsa utgiftsautomatiken föreslås att ett tak på 4% sätts
för det militära försvarets och civilförsvarets priskompensation under år
1984. Ett motsvarande tak under år 1984 föreslås gälla för indexanknutna
prisuppräkningar inom det statliga bostadslånesystemet liksom för Sveriges
Radio-koncernens avgiftsfinansierade verksamhet.

Regeringen föreslår också att man vid fastställandet av 1984 års basbelopp
skall bortse från de prisförändringar som intill utgången av år 1983
följer av den senaste devalveringen av den svenska kronan. Vid prisomräkningen
av de statliga myndigheternas anslag för budgetåret 1984/85
kommer regeringen att göra ett liknande avdrag för devalveringseffekten.

Beträffande begränsningar i utgiftsautomatiken anförs i motion 91 (m)
att priskompensationssystemet måste få verka fullt ut för att försvaret skall

FiU 1983/84:15

kunna genomföra en långsiktig realiserbar planering. Förslaget att begränsa
priskompensationen inom försvaret finner motionärerna med hänsyn
härtill vara oacceptabelt. Även i motion 86 (fp) avvisas den föreslagna
begränsningen av indexuppräkningen av försvarsutgifterna.

Den övervägande delen av statsutgifterna, liksom huvuddelen av utgifterna
inom den del av socialförsäkringssystemet som inte redovisas på
statsbudgeten, styrs av en långtgående automatik. Graden av automatik
varierar i stor utsträckning mellan olika typer av anslag. För en betydande
del av utgifterna gäller emellertid att de genom olika former av index har en
direkt koppling till en tidigare prisutveckling.

Regeringen har satt som mål för prisökningen att den under loppet av år
1984 får uppgå till högst 4%. Ett viktigt inslag i kampen mot inflationen är
därvid att bryta rådande inflationsförväntningar. I ett skede av snabbt
avtagande inflation medför indexklausuler, som bygger på en högre historisk
inflationstakt, en påtaglig risk för att inflationsförväntningar och inflationstryck
bevaras.

Till detta kan läggas de direkta budgetmässiga konsekvenser som indexeringen
för med sig när inflationstakten bromsas upp. På budgetens inkomstsida
ger en sänkt inflationstakt snabbt utslag genom att skatteunderlaget
får en nominellt sett långsammare tillväxt. På utgiftssidan däremot
medför de kvardröjande inflationseffekterna att utgifterna fortsätter att
öka i oförminskad takt. Till följd härav kan sålunda budgetunderskottet
komma att öka i ett övergångsskede. Det är enligt utskottets mening därför
angeläget att åtgärder nu snabbt sätts in för att så långt möjligt förhindra att
den tidigare höga inflationstakten automatiskt förs över på kommande
statsutgifter.

Dessa åtgärder kan antingen bestå i att indexeringen på olika sätt begränsas
eller att den helt hävs, vilket kräver att riksdagen från år till år får
ta ställning till i vilken grad priskompensation skall ske.

Skall ansträngningarna att begränsa utgiftsautomatiken ge någon mer
påtaglig effekt måste åtgärderna i möjligaste mån omfatta alla större indexanknutna
utgiftsslag. Därtill kommer att trovärdigheten i statsmakternas
vilja att bryta rådande inflationstakt kan sättas i fråga om betydande
utgiftsområden undantas från dessa krav.

Utskottet noterar att samtidigt som både moderata samlingspartiet och
folkpartiet kritiserar regeringen för att den föreslagna avindexeringen är
otillräcklig vill de ytterligare begränsa dessa åtgärder.

Regeringens förslag till åtgärder för att stärka statsbudgeten är en kombination
av utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar.

De utgiftsbegränsande åtgärderna spänner över sammanlagt nio departements
verksamhetsområden, varvid mer betydande enskilda besparingsinsatser
görs inom sådana utgiftsområden som livsmedelssubventioner,
beredskapslagring av olja, räntebidragen inom det statliga bostadslånesystemet,
SJ och televerket samt internationellt utvecklingsbistånd.

FiU 1983/84:15

För att stärka budgetinkomsterna föreslås höjning av vissa avgifter och
skatter. Två nya skatter föreslås också bli införda, nämligen dels en statlig
fastighetsskatt som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1985, dels en
skatt på omsättningen av aktier fr. o. m. år 1984.

Sammantaget väntas förslagen till utgiftsbegränsningar och inkomstförstärkningar
ge ett förbättrat budgetsaldo under innevarande och efterföljande
budgetår på drygt 2 resp. 7 miljarder kronor i jämförelse med långtidsbudgeten.
Till de nämnda beloppen kommer avräkningen av devalveringens
priseffekt som innebär en begränsning av utgifterna inom socialförsäkringen
med drygt 2900 milj. kr. under budgetåret 1984/85.

Någon samlad redogörelse för hur denna budgetförstärkning uppkommer
lämnas inte i propositionen. Enligt vad utskottet inhämtat fördelar sig
emellertid de kassamässiga förbättringarna av statsbudgeten på följande
sätt under budgetåret 1984/85.

Tabell 7. Effekter på statsbudgeten under budgetåret 1984/85 av i proposition 40
redovisade förslag

(milj. kr.)

	1984/85
Inkomstförstärkningar
Slopat forskningsavdrag	160
Tillfällig höjning av förmögenhetsskatten	270
Höjd skogsvårdsavgift	50
Ändrad reavinstbeskattning av bostadsrätter	30
Omsättningsskatt på aktier	600
Ändrad reavinstbeskattning på aktier
Bilaccis	250
Tobaksskatt	250
Skatt på vin och sprit	250
Statlig fastighetsskatt Utgiftsbegränsningar	1860
Utrikesdepartementet	368
Försvarsdepartementet	335
Socialdepartementet	364
Kommunikationsdepartementet	500
Utbildningsdepartementet	380
Jordbruksdepartementet	1 153
Arbetsmarknadsdepartementet	140
Bostadsdepartementet	1230
Industridepartementet	900 5 370 Totalt 7 230

Den budgetmässiga effekten av förslaget till skärpt realisationsvinstbeskattning
av börsaktier kan inte anges med någon närmare precision och
har därför ej tagits med i tabellen. Enligt utskottets mening torde dock de
ändrade reglerna kunna väntas ge ett betydande tillskott till statskassan,
åtminstone de närmaste åren, mot bakgrund av den stora värdestegring
som börsaktier genomgått under senare år.

Vissa av inkomstförstärkningarna och utgiftsbegränsningarna har en

FiU 1983/84:15

uttalat tillfällig karaktär. Det gäller t. ex. förslaget om förmögenhetsskatt,
där den höjda skatten är avsedd att tillämpas enbart vid 1984 års taxering.
Det gäller även frysningen av anslaget till internationellt utvecklingssamarbete
som betecknas som tillfällig, och som enligt vad som sägs i propositionen
bör kunna återställas till 1-procentnivån så snart den ekonomiska
situationen medger det. Till detta kan läggas vissa andra besparingar av
närmast engångskaraktär. Utskottet gör den bedömningen att den bestående
effekten av de nu föreslagna åtgärderna kan beräknas till ca 5 miljarder
kronor i jämförelse med årets långtidsbudget. Effekterna stiger därjämte
under åren framöver.

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till riktlinjer för budgetpolitiken
som lagts fram i olika partimotioner.

I motion 91 (m) anförs att regeringens hittillsvarande politik inneburit en
mycket kraftig offentlig utgiftsexpansion. Att underskottet likväl tycks ha
slutat stiga beror på att regeringen pressade upp utgifterna budgetåret
1982/83 och ökade på inkomsterna budgetåret 1983/84 genom engångsförstärkningar.
Regeringens förslag till besparingar är otillräckliga och till
drygt hälften av engångsnatur, anser motionärerna. Man är också kritisk
till att regeringen inte sätter upp några mål för budgetunderskottet för
nästa budgetår. Man avvisar alla skattehöjningsförslag utom vad gäller
sprit, vin och tobak, men accepterar praktiskt taget alla besparingar.
Motionärernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer baseras på det förslag
man lade fram i våras. Det uppges leda till en utgiftsnivå som är drygt 20
miljarder kronor lägre än regeringens. Även skatterna föreslogs bli lägre,
drygt 7 miljarder kronor. Underskottet skulle därmed enligt motionärernas
alternativ ligga 13,5 miljarder kronor under regeringens.

Utskottet bemötte redan i våras påståendena att underskottets utveckling
mellan budgetåren 1982/83 och 1983/84 endast skulle vara en följd av
engångsinsatser. Som utskottet utförligt redovisade var engångsinsatserna
på inkomstsidan minst lika stora budgetåret 1982/83 som 1983/84. Även
bortsett från dessa insatser skulle således utvecklingen bli ungefär densamma.

Riksdagen ställde sig bakom de mål utskottet i våras angav för budgetunderskottets
storlek, att det måste minskas räknat som andel av BNP och
att den underskottsutveckling som angavs i långtidsbudgeten måste förbättras.
De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en förstärkning i
förhållande till kalkylerna i långtidsbudgeten. Å andra sidan har vissa
utgifter tillkommit under hösten för arbetsmarknadspolitiska insatser och
för statsskuldupplåning som motverkar förbättringen. Budgetarbetet är
inte heller avslutat. Sammantaget torde det ändå vara möjligt att få till
stånd en utveckling i enlighet med vad riksdagen förordat.

Moderata samlingspartiets förslag till besparingar och skattesänkningar
har utskottet tidigare ifrågasatt beräkningen av. Flertalet besparingsförslag

FiU 1983/84:15

är av den karaktären att de inte utan omfattande förberedelsearbete kan
föreläggas riksdagen. De kan således inte ge effekt förrän på mycket lång
sikt. På kort sikt kan effekten mycket väl bli att budgeten försvagas till
följd av motionärernas förslag. Skattesänkningarna får omedelbar effekt
medan utgiftsnedskärningarna slår först på längre sikt.

Utskottets huvudinvändning mot förslagen är likväl att deras samhällsekonomiska
verkningar är helt oacceptabla. Med förändringar av denna
storlek torde omfattande negativa effekter uppstå på efterfrågan, sysselsättning
och produktion. Det ter sig därför utmanande mot strävandena att
fördela krispolitikens bördor att motionärerna motsätter sig förslagen till
skattehöjningar för de grupper som fått en kraftig förmögenhetsökning
under de senaste åren.

I motion 86 (fp) godtas i stort sett de besparingsförslag som regeringen
för fram. Den tilltänkta begränsningen av utvecklingsbiståndet och förslaget
om återinförd äktamakeprövning inom studiemedelssystemet avvisas
dock. A andra sidan anser motionärerna att vissa av regeringens besparingsförslag
kan byggas ut ytterligare, vilket resulterar i att den samlade
effekten av deras utgiftsbegränsningar blir av ungefär samma omfattning
som i propositionen, dvs. 5 miljarder kronor.

Dessutom återkommer motionärerna till vissa besparingsförslag som de
tidigare har fört fram och som berör bl. a. sjukförsäkring, räntebidrag,
statsbidrag till arbetslöshetskassor och statsbidrag till kommuner.

Eftersom förslagen inte redovisas närmare är det svårt att uppskatta
deras samlade budgeteffekt. När finansministern i finansdebatten i juni
1983 kommenterade folkpartiets då framlagda förslag till budgetalternativ,
angav han emellertid att den samlade besparingseffekten i förhållande till
regeringens förslag uppgick till endast ett par hundra miljoner kronor enligt
de kalkyler som gjorts inom finansdepartementet.

Enligt utskottets mening utgör motionärernas förslag inget realistiskt
besparingsalternativ. De är ofullständiga och illa underbyggda och kan
därför inte, som motionärerna hävdar, annat än undantagsvis omsättas i
praktisk tillämpning redan i böljan av år 1984.

Motionärerna anför att vi nu nått skattetaket. De avvisar därför de
föreslagna skattehöjningarna. Ett visst utrymme synes dock alltjämt finnas
kvar, eftersom höjningen av skatten på alkohol och tobak kan godtas av
hälso- och alkoholpolitiska skäl.

Utskottet delar inte motionärernas syn på skattepolitiken. Det är utskottet
främmande att statsmakterna skulle frånhända sig skatte- och avgiftshöjningar
som ett ekonomisk-politiskt instrument.

Flera av de nu föreslagna skattehöjningarna har ett klart fördelningspolitiskt
syfte. De är nödvändiga för att åtstramningspolitikens erforderliga
uppoffringar skall kunna fördelas rättvist och väcka tilltro hos de stora
grupperna i samhället. Det är därför nödvändigt att skärpa beskattningen
på de stora realisationsvinster som uppkommit på aktier till följd av den

FiU 1983/84:15

kraftiga värdestegringen under senare år. Det är mot denna bakgrund man
skall se förslagen till punktskatt på omsättningen av aktier och den tillfälliga
höjningen av förmögenhetsskatten.

Utskottet kan för sin del inte heller se några principiella betänkligheter i
att en punktskatt — som försäljningsskatten på motorfordon, vilken har
varit oförändrad i tio år - nu justeras med hänsyn till att skattens värde
kraftigt urholkats.

I motion 100 (c) godtas den föreslagna ändringen av realisationsvinstbeskattningen
av aktier, eftersom den enligt motionärerna inte innebär någon
skattehöjning i jämförelse med hur den s. k. schablonregeln ursprungligen
var tänkt att fungera. Motionärerna accepterar också höjningen av skatten
på alkohol och tobak men avvisar i övrigt regeringens förslag på skatteområdet.

Motionärerna anför att de kommer att presentera ett budgetalternativ för
budgetåret 1984/85 i början av nästa år. De framför inte något yrkande om
att riksdagen skall godkänna vad som anförs i motionen om riktlinjer för
budgetpolitiken. Utskottet noterar den tvehågsenhet motionärerna ger uttryck
för i motionen. A ena sidan anser motionärerna nämligen att regeringens
förslag till utgiftsbegränsningar är betydligt mindre än vad situationen
erfordrar. Å andra sidan avvisar de inemot hälften av dessa förslag
utan att själva egentligen ange något annat besparingsalternativ än en ökad
självrisk i sjukförsäkringen med två dagar. Eftersom en sådan åtgärd ger
ett väsentligt mindre tillskott till statskassan än alla de besparingsförslag
som avvisas i motionen, leder motionärernas alternativ till ett i jämförelse
med propositionen ökat budgetunderskott. Denna skillnad kan grovt räknat
uppskattas till ca 2 miljarder kronor.

Sett i ett längre tidsperspektiv förstärks dessutom denna skillnad, eftersom
ungefär hälften av de förslag till utgiftsbegränsningar som motionärerna
kan godta är engångsinsatser eller åtgärder av övergående natur.

I motion 141 (vpk) avvisas praktiskt taget samtliga regeringens besparingsförslag.
Nedskärningarna inom försvaret finner motionärerna dock
vara otillräckliga och förordar, förutom de åtgärder regeringen lägger fram,
att JAS-projektet avbryts.

Den samlade effekten av förslagen i motionen anges i jämförelse med
propositionen leda till en förstärkning av statsbudgeten med 3,8 miljarder
kronor. Detta resultat räknar motionärerna med att kunna uppnå genom i
huvudsak mycket långtgående höjningar av skatten på förmögenheter och
skatten på handeln med aktier; höjningar som enligt utskottets mening är
helt orealistiska till sin omfattning med hänsyn till de negativa återverkningar
de skulle få i form av minskade nyemissioner och minskad aktiehandel.

Utskottet kan inte heller dela motionärernas kritik mot den fortsatta
omläggningen av marginalskattereformen. I likhet med vad föredraganden
anför i proposition 1983/84:69 finner utskottet denna reform vara ytterst

FiU 1983/84:15

angelägen, eftersom den syftar till att uppmuntra arbete, produktiva insatser
och sparande samt bekämpa inflation, spekulation och skattefusk.
Utskottet vill också erinra om att det förslag som nu lagts fram dels
inrymmer en höjning av skattesatsen i de högre inkomstskikten, dels
innebär att uppräkningen av den basenhet som ligger till grund för skatteskalorna
begränsas till ca 4% för år 1984 och ca 3% för år 1985.

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att det är ofrånkomligt
att den utomordentligt svåra prövning som nu erfordras för att bromsa
en fortsatt ökning av budgetunderskottet kommer att ställa mycket långtgående
krav på uppoffringar hos det svenska folket. Även om dessa bördor
med nödvändighet måste bäras av alla, är det av största vikt att de fördelas
rättvist och efter bärkraft. De svagaste grupperna måste så långt möjligt
skyddas samtidigt som de bättre ställda grupperna i samhället får ta på sig
ett större ansvar. Insatserna bör också utformas på ett sådant sätt att
negativa effekter på sysselsättningen om möjligt undviks.

De förslag som läggs fram av regeringen får ett snabbt genomslag -framför allt på inkomstsidan - och den samlade effekten av åtgärderna ger
en i förhållande till långtidsbudgeten bestående besparing som är av sådan
omfattning att budgetsaldots andel av BNP kan beräknas minska.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen kommer enligt utskottets
bedömning tillväxten i den totala efterfrågan i den svenska ekonomin att
utvecklas mer gynnsamt under år 1984 än under innevarande år. Förutsättningarna
för att begränsa budgetunderskottet är därmed bättre i dag än för
ett år sedan. De ekonomiska utsikterna inför år 1985 är mer svårbedömbara,
men risk föreligger för att tillväxten då kan komma att dämpas något
eller rentav brytas.

Skall en bestående minskning av budgetsaldots storlek i förhållande till
BNP kunna uppnås, bör sålunda ytterligare åtgärder vidtas. Samma uppfattning
ger regeringen uttryck för i propositionen, där den också redovisar
sin avsikt att återkomma till riksdagen med förslag om ytterligare budgetförstärkningar.
Regeringen har tidigare också aviserat att ytterligare förslag
i syfte att begränsa utgiftsautomatiken kommer att läggas fram.

Det förslag till åtgärder som regeringen lägger fram överenstämmer med
de riktlinjer för budgetregleringen riksdagen beslutade i våras. Det finns
enligt utskottet inte anledning att nu ändra riksdagens beslut på denna
punkt. Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i motion 91 (yrkande 2), 86 (yrkande 2) och 141
(yrkande 1 delvis).

I motion 34 (fp) anförs att skattehöjningar inte skapar nya jobb utan
tvärtom slår ut varaktiga arbetstillfällen inom näringslivet. Arbetsmarknadspolitiska
insatser måste därför finansieras genom besparingar på andra
områden i den statliga budgeten. Skattehöjningar får enligt motionärerna
icke komma i fråga.

3 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 15

FiU 1983/84:15

Utskottet har tidigare med riksdagens godkännande uttalat (FiU 1982/
83:50) att i det uppkomna statsfmansiella läget kan inte ens aldrig så
välmotiverade arbetsmarknadspolitiska satsningar få leda till att budgetunderskottet
ytterligare försämras. Utskottet delar således motionärernas
grundsyn att insatser av detta slag alltid skall finansieras. Om detta skall
ske genom besparingar inom andra områden eller genom skatte- eller
avgiftshöjningar går däremot inte att generellt ange. Till skillnad från
motionärerna är sålunda utskottet av den uppfattningen att statsmakterna
inte bör frånhända sig möjligheten att i de situationer det bedöms erforderligt
finansiera arbetsmarknadspolitiska insatser genom skattehöjningar.

Utskottet avstyrker motion 34 yrkande 1.

Statsskuld- och kreditpolitiken

I motion 91 (m) anförs angående statsskuld- och kreditpolitiken att det är
mycket oroande att räntenivån redan i inledningen av konjunkturuppgången
tvingas upp på de nivåer som gäller för det nyligen introducerade
riksobligationslånet. En önskvärd industriell expansion kan därigenom
hindras. En moderat statsskuldpolitik syftar till att snabbt minska och på
sikt avveckla budgetunderskottet, vilket medför lägre ränta, en bättre
fungerande kreditmarknad och möjligheter till varaktig industriell expansion.
Motionärerna förordar i detta sammanhang också att kreditpolitiken
bör befrias från vissa nu existerande regleringar, såsom emissionskontroll
och särskild placeringsplikt.

Utskottet har nyligen i ett av riksdagen godkänt betänkande (FiU
1983/84:14) tillstyrkt att riksbanken för tre år framåt skall ges möjlighet att
disponera stora delar av den medelsarsenal som anges i lagen om kreditpolitiska
medel. Utskottet ser inte anledning att nu, efter endast någon vecka,
ompröva beslutet. Motionärernas förslag om ett avskaffande av emissionskontroll
och särskild placeringsplikt avvisas sålunda av utskottet.

Genom att avstyrka motionärernas förslag till riktlinjer för budgetregleringen
har utskottet också avvisat den budgetpolitik som motionärerna
förordar och som tar sig uttryck i mycket kraftiga och fördelningspolitiskt
helt oacceptabla neddragningar av budgetunderskottet. Utskottet avstyrker
därmed motion 91 (m) yrkande 3.

Övriga motionsyrkanden

I motion 21 (vpk) anförs att 35000 nya arbeten bör tillskapas inom den
offentliga sektorn år 1984 och att detta antal bör utökas till 100000 inom en
treårsperiod. Dessutom bör ett lika stort antal arbeten i industriell verksamhet
skapas inom en period av tio år.

Som utskottet anfört i det föregående måste stor återhållsamhet iakttas
när det gäller den statliga verksamheten. Någon expansion av den statliga

FiU 1983/84:15

sysselsättningen torde inte kunna ske under de närmaste åren. För att öka
sysselsättningen totalt i samhället och därmed minska arbetslösheten måste
insatser göras för att främja sysselsättningen främst i industrin.

Genom den kraftiga nedskrivningen av kronan i oktober 1982 har svenska
företags konkurrenskraft förbättrats väsentligt och grunden lagts för en
ökning av sysselsättningen. Regeringens kamp mot inflationen liksom flertalet
av dess övriga ekonomisk-politiska insatser syftar också till att återskapa
full sysselsättning. En stabilisering av industrisektorns utveckling är
en förutsättning för att kunna öka sysselsättningen i den offentliga sektorn.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund yrkandena 1 och 6 i motion 21
(vpk).

I motion 21 (vpk) anförs att en övergång till fleråriga budgetperioder
skulle ge kommuner och verk bättre förutsättningar att bekämpa arbetslösheten,
eftersom de då vet att de kan disponera en viss ram under några år.
Efter detta kan de anpassa sin administration och sitt framtagande av
nyttiga arbeten. Kommunerna bör helst ges en samlad ram att arbeta med.
De bör enligt motionärerna få ett övergripande ansvar och kunna kombinera
verksamheten inom ramen härför.

Utskottet har tidigare med riksdagens instämmande avstyrkt motionsyrkande
om fleråriga budgetperioder, bl. a. med hänvisning till de konstitutionella
betänkligheter detta inger med nuvarande treåriga mandatperioder
(FiU 1981/82:3). De budgetbeslut som fattas av en riksdag skulle därmed
binda följande riksdags handlingsfrihet. Till detta kan läggas att arbetsmarknadspolitiska
insatser i allmänhet måste kunna anpassas till vad som
händer i ett tämligen kort tidsperspektiv och därför inte är lämpade att
styra utifrån flerårsbudgetar. Med hänsyn till att åtgärderna riktas mot
vissa grupper för bestämda insatser bör inte heller statsmakterna avhända
sig möjligheten att genom destinerade anslag styra användningen av anslagen.

Utskottet avstyrker motion 21 (vpk) yrkandena 4 och 5.

I motion 141 (vpk) yrkas att den kommunala beskattningsrätten av
juridiska personer skall återställas i sin helhet.

Utskottet behandlade våren 1983 en motion med likalydande yrkande. I
det av riksdagen godkända betänkandet FiU 1982/83:45 avstyrktes motionsyrkandet
med hänvisning till att förutsättningarna för beskattningen
av juridiska personer skulle utredas närmare. Utredningen skall belysa
konsekvenserna av dels en helt slopad kommunal beskattning av företag,
dels ett läge där kommunerna har full beskattningsrätt. Den förändrade
finansiella situationen för kommunerna av dessa alternativ skall tas upp i
utredningsarbetet. Med hänsyn till att utredningsarbetet skall bedrivas
skyndsamt anser inte utskottet det nu påkallat med något initiativ från
riksdagens sida i denna fråga.

Motion 141 (vpk) yrkande 2 avstyrks.

FiU 1983/84:15

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
m. m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:34 yrkande 1,
1983/84:86 yrkandena 1 och 2, 1983/84:91 yrkandena 1 och 2,
1983/84:100 yrkande 1 och 1983/84: 141 yrkande 1 godkänner vad
som förordats i proposition 1983/84:40 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande statsskuld- och kreditpolitiken

att riksdagen avslår motion 1983/84:91 yrkande 3,

3. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga
sektorn

att riksdagen avslår motion 1983/84:21 yrkandena 1 och 6,

4. beträffande övergång till fleråriga budgetperioder och vidgade
ramar för kommunerna

att riksdagen avslår motion 1983/84:21 yrkandena 4 och 5,

5. beträffande den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer att

riksdagen avslår motion 1983/84:141 yrkande 2.

Stockholm den 1 december 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Per-Axel
Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Filip Fridolfsson (m),
Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik
Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit Gennser (m), Arne
Andersson i Gamleby (s) och Kerstin Nilsson (s).

FiU 1983/84:15

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

Lennart Blom, Filip Fridolfsson, Hugo Hegeland och Margit Gennser
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Efterkrigstidens
djupaste” och på s. 34 slutar med ”34 yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Den internationella ekonomiska utvecklingen är på väg upp ur bottenläget
från förra vintern, men bilden är fortfarande ganska splittrad. I USA
går utvecklingen bättre än väntat. Tillväxttakten de senaste kvartalen har
legat på 8 - 9 % på årsbasis, detta trots mycket höga realräntor (7 - 8 %) och
sjunkande internationell konkurrenskraft genom den höga dollarkursen.
Återhämtningen håller nu på att sprida sig genom hela den amerikanska
ekonomin. Ökningen av den privata konsumtionen är den viktigaste faktorn
i uppgången. Tillväxttakten är än så länge lika hög som i tidigare
konjunkturuppgångar. Årets genomsnittliga BNP-ökning väntas bli närmare
4%.

I USA är för närvarande finanspolitiken expansiv. Budgetunderskottet
har ökat snabbt som en följd av att försvarsutgifterna har ökat samtidigt
som skattelättnader genomförts. Penningpolitiken, som 1980—82 var mycket
restriktiv, svänger i år om i expansiv riktning. Detta har bidragit till att
de extremt höga nominella räntenivåerna har fallit under året.

Den höga tillväxttakten i USA har medfört att arbetslösheten sjunkit
från knappt 10,8 till 8,8%.

Uppgången i Västeuropa är och förefaller bli mycket svagare. Storbritannien
väntas stå för den snabbaste uppgången. Orderingång, industriproduktion
och privatkonsumtion håller på att återhämtas. BNP-tillväxten
beräknas bli drygt 2,5% i år. I Tyskland har den privata konsumtionen
stigit något. Tillväxten förväntas dock bli endast drygt 1 %. För Frankrikes
del förutspås en viss tillbakagång. Frankrike har fått betala och får fortsätta
att betala ett högt pris för regeringen Mitterrands första år, då en kraftig
expansiv politik ledde till ökad inflation och ökat bytesbalansunderskott.
Nu tvingas Frankrike föra en mycket restriktiv ekonomisk politik med låg
tillväxt och hög arbetslöshet som ofrånkomliga konsekvenser.

Det är värt att notera att de två länder som tydligast slagit in på en
marknadsekonomisk linje, USA och England, är de länder som förväntas
få den bästa tillväxten i år, medan det land som fört en traditionell socialdemokratisk
politik, Frankrike, förväntas få negativ tillväxt.

Någon egentlig expansionskraft förefaller ännu inte finnas i Västeuropa.
Industriförbundet förutspår i sin höstprognos låga tillväxttal även för nästa
år. Att den västeuropeiska konjunkturen går in i en stagnationsfas beror

Fill 1983/84:15

enligt utskottet på en råd faktorer. För det första tvingas flera länder föra
en mycket restriktiv ekonomisk politik, framför allt Frankrike. För det
andra har sparkvoten i de större länderna fallit till en mycket låg nivå
varför det är troligt att en rekyl kommer under 1984 som håller tillbaka den
privata konsumtionen. För det tredje är lönsamhetsförbättringen i företagen
i allmänhet otillräcklig för att få till stånd ett omslag i investeringsaktiviteten.
För det fjärde hämmar den bristande flexibiliteten i de europeiska
ekonomierna möjligheterna att få till stånd en icke inflationsdrivande
tillväxt.

Att tillväxten i Västeuropa ser ut att bli svag har stor betydelse för
Sveriges exportmöjligheter. Ca 70% av vår varuexport avsätts i Västeuropa.
Endast 8—9% av exporten går till USA. Den svaga utvecklingen i
Västeuropa har med andra ord mycket större betydelse för våra tillväxtmöjligheter
än den goda konjunkturutvecklingen i USA.

Det stora internationella glädjeämnet är den låga inflationstakten. Prisstegringen
i omvärlden är lägre än den varit på 15 år. Genomsnittet för alla
OECD-länder ligger under 5%. Länder som USA, Västtyskland, Holland,
Schweiz och Japan ligger alla under 3% i inflation. Den låga inflationstakten
i omvärlden har starkt bidragit till att den svenska prisstegringen nu ser
ut att bli något mindre än den som väntades i våras. Inflationen i Sverige
stannar troligen på runt 9% i år. Det innebär att vi hamnar näst högst i
inflationstabellen. Bland de västliga industriländerna kommer endast Italien
att ha en högre inflationstakt.

Enligt utskottets mening finns det fortfarande en del riskmoment som
gör att styrkan och stabiliteten i konjunkturuppgången är något osäker.
Räntorna i USA kan åter börja stiga som en följd av budgetunderskottets
utveckling. Det växande antalet u-länder och östländer med betalningsbalansproblem
bidrar till en svag utveckling av världshandeln. Den tilltagande
protektionismen i många länder kan också fördröja en uppgång.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Regeringens nuvarande bedömning av den ekonomiska utvecklingen i
Sverige 1983 innebär framför allt en kraftig neddragning av den ekonomiska
tillväxten. I våras räknade regeringen med en ökning av BNP på 1,8%.
Denna tillväxttakt beräknas nu bli endast 1 %. Som en följd av den svaga
tillväxten i ekonomin har utvecklingen på arbetsmarknaden blivit klart
sämre än vad regeringen tidigare räknat med.

Den stora ljuspunkten i den svenska ekonomin är att exporten ökat
snabbt i år. Varuexporten beräknas stiga med närmare 10%. En stor del av
detta beror på — som påpekas i motion 91 (m) — tillfälliga leveranser av
fartyg och petroleumprodukter. Fartygsexporten ökar med ca 50% och
exporten av petroleumprodukter stiger med nästan 40%. Exporten av
bearbetade varor exklusive fartyg förutses växa med endast 6%.

Trots den mycket kraftiga ökningen av exporten och en svagt fallande

FiU 1983/84:15

import beräknas tillväxttakten i den totala ekonomin bli förhållandevis låg.
Samtliga övriga nordiska länder beräknas få en större BNP-ökning i år och
den genomsnittliga tillväxten i hela OECD-området beräknas bli mer än
dubbelt så hög som den svenska.

Fallet i näringslivets investeringar ser ut att bli större än vad regeringen
kalkylerade med i våras. De beräknas falla med 6,1% att jämföra med
minus 3 % i våras. Övriga faktorer som drar ner tillväxten i år är att någon
omsvängning i lagerinvesteringarna inte kommer att ske samt att privatkonsumtionen
nu beräknas minska mer än vad regeringen tidigare räknat
med.

Vad gäller utvecklingen under 1984 är det enligt utskottets mening värt
att notera att regeringens prognos på flera avgörande punkter skiljer sig
från konjunkturinstitutets.

Av tabell 1 framgår att regeringen räknar med en tillväxt på 2,8%. Enligt
konjunkturinstitutets bedömning, som är gjord nästan samtidigt, blir tillväxten
endast 2,1%. Trots att regeringen i sin kalkyl räknat med de
föreslagna åtstramningsåtgärderna, vilket konjunkturinstitutet inte gjort,
beräknas tillväxten bli högre.

Tabell 2 Försörjningsbalans 1984

Procentuell volymförändring	Regeringen	Kl
BNP	2,8	2,1
Import, varor och tjänster	4,5	4,0
Tillgång	3,2	2,5
Bruttoinvesteringar	0,5	-1,7
Näringslivet	6,0	3,3
därav: näringslivet	8,0	3,6
Statliga myndigheter och affärsverk	-2,0	-7,1
Kommuner	-2,1	-3,4
Bostäder	-6,1	-6,1
Lagerinvesteringar1	1,6	1,6
Privat konsumtion	0,5	1,0
Offentlig konsumtion	0,9	0,5
därav: statlig	-1,5	-1,5
kommunal	1,9	1,3
Inhemsk efterfrågan	2,3
Export, varor och tjänster	5,6	3,8
Användning	3,2	2,5

1 Lageromslag i förhållande till föregående års BNP.

Skillnaden i bedömning beror framför allt på att regeringen räknat med
en kraftigare exporttillväxt och en större investeringsuppgång. Som framgår
av tabell 1 hoppas regeringen på en exportökning på 5,6% för 1984
trots att världshandeln inte beräknas stiga med mer än drygt 4 %. Konjunkturinstitutet
räknar med en exportökning på 3,8%.

Regeringen är mycket optimistisk även vad gäller investeringsutvecklingen.
Framför allt gäller detta industriinvesteringarna. Medan konjunkturinstitutet
räknar med en investeringsökning på 3,6% tror regeringen på
en ökning med hela 8%. Företagen själva räknar - enligt SCB:s oktober -

FiU 1983/84:15

enkät — över huvud taget inte med någon investeringsökning. Tvärtom
skulle den beräknade investeringsnivån på 18,6 miljarder kr. fortsätta att
falla i volym.

Utskottet delar den bedömning som görs i motion 91 (m) att regeringens
prognos i dessa bägge centrala avseenden måste betraktas som djärv på
gränsen till osannolik.

En annan skillnad mellan KI:s och regeringens prognoser är att konjunkturinstitutet
räknar med en högre inflationstakt under 1984, 5% inflation
under loppet av 1984 att jämföra med regeringens 4%. Regeringens bedömning
är konsistent med en lönekostnadsökning på totalt 6% medan Kl
har antagit 7% lönekostnadsökning. Eftersom överhängseffekten från 1983
års avtal är nästan 2% och löneglidningen i bästa fall förväntas stanna vid
ca 3% återstår i praktiken bara 1 % i avtalsmässig löneökning i regeringens
kalkyl. Eftersom lönekostnadsökningarna i de stora industriländerna beräknas
ligga på 4-5% nästa år ligger regeringens löneantagande över den
nivå som krävs för att inte en ytterligare försämring i vår internationella
konkurrenskraft skall ske.

Mot bakgrund av att de av LO nyligen presenterade lönekraven innebär
en kostnadsökning för 1984 med över 10% framstår regeringens löneantagande
enligt utskottets mening som mycket optimistiskt. Skulle LO:s
lönekrav realiseras äts en stor del av den kvarvarande ”devalveringsvinsten”
upp redan nästa år.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet vill understryka att så länge de offentliga utgifterna, skattetrycket,
budgetunderskottet, regleringarnas antal m.m. fortsätter att öka
kommer en konjunkturuppgång bara att leda till en tillfällig förbättring av
Sveriges ekonomiska läge. Behovet av strukturpåverkande insatser växer
hela tiden oavsett den konjunkturella utvecklingen. Kraftiga nedskärningar
i de offentliga utgifterna är i själva verket nödvändiga för att konjunkturuppgången
inte skall brytas alltför tidigt. För att skapa utrymme för ökade
investeringar måste staten skära ned sina kreditanspråk, annars pressas
räntan upp och den industriella expansionen uteblir. Konjunkturförbättringen
har med andra ord ökat kraven på en sanering av statsfinanserna.

Utskottet delar bedömningen i motion 91 (m) att grundfelet i regeringens
ekonomisk-politiska strategi är att de strukturella bristerna i vår ekonomi
negligeras. Med hjälp av en låg löne- och prisstegringstakt skall vi enligt
regeringen häva oss ur den ekonomiska krisen. Låga löne- och prisstegringar
är visserligen nödvändiga men långtifrån tillräckliga. Därutöver
krävs för det första en mycket kraftig bantning av de offentliga utgifterna
och en neddragning av budgetunderskottet.

För det andra krävs en sänkning av skattetrycket så att drivkrafterna
bakom arbete, investeringar, sparande och risktagande stimuleras.

För det tredje krävs betydande systemförändringar som syftar till en

FiU 1983/84:15

omstrukturering av den offentliga sektorn. En ökad privatisering, konkurrens,
avgiftsfinansiering och avreglering är enligt utskottet nödvändiga för
att tillväxttakten i vår ekonomi varaktigt skall återställas.

Ingenting i regeringens politik tyder på att den klarar att ta itu med
problemen i den offentliga sektorn. De av regeringen föreslagna besparingarna
är t. o. m. mindre än vad statsskulden ökar med varje månad. I stället
för skattesänkningar föreslår regeringen rader av skattehöjningar och nya
skatter. Det sänkta inflationsskyddet innebär att marginalskatteomläggningen
urholkas ännu snabbare av inflationen. Regeringen ändrar t.o.m.
direkt i skatteskalan. Allt detta kommer att minska stimulansen att arbeta
och investera.

Trots det kraftigt ökade skattetrycket klarar inte regeringen att hålla
budgetunderskottet för nästa budgetår kvar på den redan alltför höga
nivån. Den av regeringen föreslagna politiken går enligt utskottet rakt emot
den som Sverige behöver för att lösa de strukturella balansbristerna.
Därmed raseras också förutsättningarna för att uppnå målet sänkt arbetslöshet
och låg inflation.

Regeringen saknar en trovärdig politik för att bekämpa inflationen, trots
att den prioriterar just denna sak. Anti-inflationspolitiken består endast av
mycket begränsade förslag till utgiftsnedskärningar samt ett inflationstak
på 4% för en liten del av de utgifter som påverkas av inflationen. Den
centrala delen av anti-inflationspolitiken tycks vara att regeringen ”hoppas”
på låga avtalsmässiga löneökningar. Mot bakgrund av att LO:s lönekrav
innebär en lönekostnadsökning för 1984 på över 10% framstår regeringens
förhoppningar som ogrundade. Budgetunderskottet dras inte ned, i
praktiken görs ingenting åt marknadens bristande flexibilitet och den föreslagna
avindexeringen av vissa utgifter är otillräcklig för att bryta de
rådande inflationsförväntningarna.

I motion 91 (m) förordas en mycket stram ekonomisk politik för att få
ned inflationstakten. En neddragning av de offentliga utgifterna och
budgetunderskottet har en avgörande betydelse för våra möjligheter att
nedbringa prisstegringarna. Att dra ned budgetunderskottet genom utgiftsnedskärningar
är nödvändigt också för att tillväxtmöjligheterna och sysselsättningen
i det privata näringslivet skall kunna förbättras. Utskottet förordar
dessutom lägre skatter som ett sätt att bekämpa inflationen och stimulera
sysselsättningen.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar förordar utskottet en politik som innebär att arbetsmarknadens
parter tar ansvar för sysselsättningen. Regeringen kan inte ta
ansvar för någonting som den inte själv kan kontrollera. Den fria förhandlingsrätten
är en frihet under ansvar.

I år har regeringen hittills genomfört skattehöjningar för nästan 13 miljarder
kr. Det motsvarar skattehöjningar på i genomsnitt 3500 kr. per
hushåll. Oförmågan att spara har lett till att regeringen nu föreslår skatte -

FiU 1983/84:15

höjningar för 1984 på ytterligare ca 11 miljarder kr. Utskottet avvisar alla
dessa nya förslag till skattehöjningar utom höjningen av vin-, sprit- och
tobaksskatten.

Nästan alla de skattehöjningar som regeringen genomfört och ämnar
genomföra kommer att innebära en minskad stimulans att arbeta, investera
och spara. Det privata näringslivets tillväxtkraft försvagas ytterligare. I
motion 91 (m) förordas en skattepolitik som går i motsatt riktning. Utskottet
instämmer i denna motions förslag om att marginalskattesänkningen
skall göras varaktig genom återinförandet av en fullständig indexreglering
och att avdragsbegränsningen och den tvåprocentiga löneskatten slopas
fr. o. m. 1984.

Den inriktning av politiken som föreslås i motionerna 86 (fp) och 100 (c)
skiljer sig i vissa delar fördelaktigt från propositionen men innebär enligt
utskottets mening ej någon tillräckligt kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken. I motion 141 (vpk) förordas en långtgående socialistisk
omläggning av politiken.

Utskottet avstyrker sålunda proposition 40, yrkande 1; motion 86 (fp),
yrkande 1; motion 100 (c), yrkande 1 och motion 141 (vpk), yrkande 1.

Budgetpolitiken

Enligt bedömningar i årets långtidsbudget beräknas budgetunderskottet
under vissa förutsättningar öka från 90 till 120 miljarder kr. under den
närmaste femårsperioden. Denna kraftiga tillväxt uppkommer trots att
underskottet exklusive statsskuldräntor förutsätts minska i löpande priser
över perioden.

Tabell 3 Budgetsaldo i långtidsbudgeten. Huvudalternativ.

	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87	1987/88
Inkomster	208,1	211,9	219,7	230,0	242,9
Utgifter exkl. stats-skuldräntor	242,6	249,9	254,8	263,8	273,3
Budgetsaldo exkl. statsskuldräntor	-34,5	- 38,0	- 35,1	- 33,8	- 30,4
Statsskuldräntor	55,4	63,0	74,6	79,9	89,9
Budgetsaldo	-89,9	-101,0	-109,7	-113,7	-120,3
Andel av BNP	-12,5	- 13,1	- 12,9	- 13,1	- 13,2

Konkret innebär detta att en allt större andel av statens inkomster varje
år måste användas för betalningar av statsskuldräntor. Från att ha uppgått
till ca 4% av statsbudgetens inkomster budgetåret 1975/76 beräknas statsskuldräntorna
under innevarande budgetår motsvara ca 27% av inkomsterna.
I långtidsbudgetens här återgivna huvudalternativ ökar under femårsperioden
räntornas andel av statens inkomster till 37 %. Denna uppgång
på 10 procentenheter framkommer i ett beräkningsalternativ som förutsätter
en förhållandevis måttlig pris- och löneutveckling på 5 % per år under

FiU 1983/84:15

de tre sista åren. Därjämte har räntenivån antagits sjunka successivt från
dagens nivå till 8% under den senare delen av långtidsperioden.

I ett annat beräkningsalternativ - som utgår från 8% årlig pris- och
löneutveckling - förutses inledningsvis en mera måttlig uppgång av andelen
statsskuldräntor, men förloppet accelererar under periodens sista år,
då tillväxten blir mycket kraftig. Till följd härav stiger statsskuldräntornas
andel av statsinkomsterna med 14 procentenheter till 41 %.

Som utskottet ser det står vi nu inför valet att antingen omedelbart
vidtaga åtgärder för att minska underskottet eller att senare - och den
tidpunkten ligger inom en förutsebar framtid - tvingas att acceptera att
den offentliga sektorn kraftigt skärs ned.

Som ett tankeexperiment bör den teoretiska situationen övervägas, som
innebär att statsskuldräntorna fortsätter att växa till de totala statsinkomsternas
storlek. I det läget kan inte ens en nedläggning av all statlig verksamhet
förhindra att statsskulden fortsätter att växa. I själva verket inträffar
den tidpunkt då ingen återvändo finns betydligt tidigare än när räntorna
blir lika stora som inkomsterna.

Eftersom en stor del av statsutgifterna - t. ex. offentliganställdas löner,
investeringar, beskattade transfereringar, bidrag till viss verksamhet —
direkt motsvaras av statsinkomster i form av inkomstskatter, arbetsgivaravgifter
och konsumtionsskatter, kommer varje neddragning av sådana
utgifter att samtidigt leda till minskade inkomster. Under det att räntorna
ökar kommer således inkomsterna att minska. Därigenom rycker den
tidpunkt då statsskuldräntorna kommer att överstiga statsinkomsterna allt
närmare.

Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att vi genom kraftfulla
utgiftsnedskärningar i dag ännu kan häva den utveckling som här skisserats.
De åtgärder som krävs kommer emellertid att vara så omfattande att
inte några samhällsområden kan undantas. Vi måste alla vara med och
göra de uppoffringar som krävs. I annat fall kommer vi att inom några få år
helt ha urholkat grunden för vår välfärd och hela den offentliga sektorns
verksamhet.

För innevarande budgetår räknar regeringen med att budgetunderskottet
skall ligga på ungefär oförändrad nominell nivå. Detta innebär - som
påpekas i motion 91 (m) — inte att budgetbehandlingen skulle ha varit
särskilt framgångsrik eller att regeringens ”åtstramningspaket” skulle orsaka
någon typ av trendbrott. Den trendmässiga försämringen av budgetunderskottet
har inte upphört. Att det kassamässiga underskottet tycks ha

FiU 1983/84:15

slutat att stiga beror på två faktorer. För det första har regeringen pressat
upp underskottet 1982/83 genom en rad exceptionella utgiftsökningar som
knappast torde återkomma. Regeringens våldsamma ökning av industrisubventionerna
till framför allt statliga företag har gjort att man nu fått
andrum vad gäller behovet av industristöd. Engångsutgifterna på utgiftssidan
1982/83 innebar att budgetunderskottet hamnade nära 10 miljarder kr.
över den förväntade trendmässiga försämringen.

Den andra viktiga förklaringen är att budgetunderskottet under innevarande
budgetår reduceras med 5—6 miljarder kr. till följd av en rad åtgärder
av uppbördsteknisk natur på inkomstsidan i budgeten. Dessa tillfälliga
inkomstökningar innebär att den trendmässiga försämringen av budgetunderskottet
döljs.

Regeringens förslag till utgiftsnedskärningar för 1984/85 uppgår till ca 5
miljarder kr. Drygt hälften av förslagen har en långsiktig effekt och resten
är av tillfällig natur.

Samtidigt med förslagen till besparingar föreslår regeringen ökade AMSutgifter
och nya utgifter inom det s. k. ROT-programmet. Nettobesparingarna
uppgår därför endast till ca 3,5 miljarder kr.

Regeringens oförmåga att bryta den offentliga utgiftsexpansionen är
enligt utskottet den allvarligaste bristen i den ekonomiska politik som nu
föreslås. Regeringen har tidigare missat tre tåg. Varken i oktoberpropositionen
från i fjol, budgetpropositionen från i januari eller kompletteringspropositionen
från i våras fanns det några besparingsförslag. Tvärtom har
33 miljarder kr. i statliga utgiftsökningar tillkommit. De relativt obetydliga
besparingar regeringen nu föreslår innebär att den missar även det ljärde
tåget. Som anförs i motion 91 (m) kan denna ternpoförlust som i praktiken
uppgår till två tredjedelar av regeringens mandatperiod mycket väl visa sig
vara ödesdiger för våra möjligheter att få bukt med den annalkande statsfinansiella
krisen. Det är troligt att det verkliga underskottet för 1984/85
flyttas upp på en ännu högre nivå, vilket gör att det kommande, nödvändiga
saneringsarbetet med statsfinanserna kommer att ta längre tid och bli
mycket svårare än om regeringen hade haft kraft att nu lägga om kursen.

Den budgetpolitik som förordas i motion 91 (m) baseras på de av motionärerna
i våras föreslagna besparingarna på 20,6 miljarder kr. och skattesänkningarna
på ca 7 miljarder kr. Det föreslagna budgetunderskottet för
1983/84 låg med andra ord 13,5 miljarder kr. under regeringens som nu
beräknas till ca 88 miljarder kr.

Utskottet godtar huvuddelen av regeringens förslag till utgiftsnedskärningar.

I motion 91 (m) föreslås en budgetpolitik som innebär större utgiftsnedskärningar
inom alla huvudtitlar utom försvarsdepartementet. Av de av
motionärerna tidigare föreslagna besparingarna på 20,6 miljarder kr. utnyttjar
regeringen nu knappt 2 miljarder kr. Motionärerna binder sig för en
politik som innebär ytterligare 7-8 miljarder kr. i utgiftsminskningar för

FiU 1983/84:15

nästa budgetår. De tidigare - av regeringen ej accepterade - besparingarna
tillsammans med de nya utgiftsnedskärningarna kommer att innebära en
neddragning av utgifterna för budgetåret 1984/85 med ca 26-27 miljarder
kr. Tillsammans med skattesänkningsförslagen i motion 91 på 11 — 12 miljarder
kr. innebär detta en neddragning av budgetunderskottet med ca 15
miljarder kr. jämfört med regeringens förslag. Utskottet ställer sig bakom
den budgetpolitik som förordas i motion 91 (m).

Utskottet anser dessutom att detta icke är tillräckligt för att lösa den
djupa strukturkris som Sverige befinner sig i. Den offentliga sektorn måste
dessutom struktureras om. Systemförändringar måste vidtagas för stora
delar av den service som idag ges via den offentliga sektorn.

I motion 86 (fp) föreslås en budgetpolitik som enligt utskottets mening
inte innebär en tillräckligt kraftfull neddragning av de statliga utgifterna
och budgetunderskottet. I motion 100 (c) föreslås åtgärder på utgiftsrespektive
inkomstsidan av budgeten som inte alls påverkar det reella
budgetunderskottet.

I motion 141 (vpk) förordas i jämförelse med regeringen ännu större
skattehöjningar. Trots detta förbättras i praktiken ej budgetsaldot.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i motion 86 (fp) yrkande 2 och motion 141 (vpk) yrkande
1 delvis.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
m. m.

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:40 samt motionerna 1983/84:34 yrkande 1, 1983/84:86
yrkandena 1 och 2, 1983/84:100 yrkande 1 och 1983/84:141 yrkande
1 godkänner vad som förordas i motion 1983/84:91 yrkandena
1 och 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

Björn Molin (fp), Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Den
ekonomiska” och på s. 34 slutar med ”34 yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Den ekonomiska politiken i Sverige efter regeringsskiftet

De farhågor beträffande den socialdemokratiska politiken som fanns
före valet 1982 har tyvärr besannats. De offentliga utgifterna har åter tagit

FiU 1983/84:15

fart uppåt, skattetrycket har skärpts, budgetunderskottet har ökat, inflationen
har blivit långt över 5,5% (om än något lägre än vad som kunde
befaras förra hösten), arbetslösheten har stigit. Med hänsyn till den vikt
som nu även socialdemokraterna fäster vid arbetslöshet och inflation för
fördelningspolitiken måste 1983 betecknas som ett förlorat år från fördelningspolitisk
synpunkt.

Den fråga där socialdemokraterna hårdare än i någon annan fråga framställde
sig som garanter för en förbättring var sysselsättningen. Man gick
t. o. m. så långt att man beskyllde mittenregeringen för att medvetet öka
arbetslösheten och att 30-40000 människor gick arbetslösa i onödan.
Detta trots att, när den långa och djupa lågkonjunkturen 1980-82 dramatiskt
ökade arbetslösheten i andra länder (10-12% blev vanliga arbetslöshetstal),
lyckades Sverige hålla nere arbetslösheten på ca 3%.

Efter regeringsskiftet har arbetslösheten månad för månad (utom januari)
legat högre än under mittenregeringens tid.

I genomsnitt har i år ca 20000 fler människor gått arbetslösa i Sverige än
förra året. Detta trots att regeringen satsat ca 20 mdr kr. på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, vilket bl. a. inneburit en kraftig ökning av antalet
människor i beredskapsarbete (58900 okt. -83 mot 43800 i okt. -82).

I socialdemokraternas före valet så upphaussade krisprogram ”Framtid
för Sverige” kan man i kap. 3 - En plan för återhämtning — läsa följande:
”Denna politik bör ha följande innehåll:

1. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att snabbt och påtagligt
ta ner kostnads- och prisstegringen i Sverige. Målet måste vara att inte
bara bryta med de senaste årens inflationsutveckling utan också nå en
lägre ökning av kostnader och priser än i vår omvärld.”

Hur har det då i verkligheten gått med de två föresatserna i punkt 1 i
krisprogrammet? Den ”snabba och påtagliga” minskningen av inflationen
har istället blivit en klar ökning. Och den lägre inflationstakten än våra
konkurrentländer har från att vid regeringsskiftet nästan varit ett faktum
nu istället blivit ett stort gap.

Sverige hade från en notering på ca 14% sommaren 1981 minskat sin
inflationstakt till under 8% vid regeringsskiftet i oktober 1982. Den svenska
inflationstakten var ungefär densamma som för OECD i sin helhet från
årsskiftet 1981/82 fram till regeringsskiftet.

Internationella bedömare (OECD-sekretariatet) ansåg sommaren 1982
att, om mittenregeringens politik fullföljts, så pekade den svenska inflationen
1983 mot en nivå på 5-6%. Det var också det mål som antagits i
skattereformen. Med den internationella inflation som idag föreligger tyder
allt på att det målet skulle ha uppnåtts om mittenregeringens politik hade
fullföljts.

Istället blev det efter regeringsskiftet en dramatisk höjning av den svenska
inflationen (devalvering, momshöjning m. m.) samtidigt som inflationen
i resten av Västvärlden fortsatte att sjunka. Visserligen minskade infla -

FiU 1983/84:15

tionstakten i våras, när de omedelbara effekterna av devalveringen klingat
av, men under det senaste halvåret har inflationen på tolvmånadersbasis
envist stigit. Först i oktober skedde en mindre sänkning, men inflationstakten
(8,6%) ligger alltjämt över den nivå som gällde vid regeringsskiftet.

Regeringen har en lovvärd ambition att inflationen 1984 skall komma ner
till 4%, men de underliggande inflationstendenserna i svensk ekonomi är
oroväckande.

Löneöverhänget från 1983 till 1984 beräknas till ca 1 %. Därutöver måste
man i den uppåtgående konjunkturen räkna med en löneglidning på minst
3%. Regeringens kalkylmässiga lönekostnadsökning på 6% verkar därför
mer än lovligt optimistisk i all synnerhet mot bakgrund av dels LO:s
lönekrav på 7%, dels PTK:s, TCO:s, KTK:s och SACO:s berättigade
kritik mot de upprepade urholkningarna av marginalskattereformen.

1 centerns och folkpartiets reservation i våras (FiU 1982/83: 50) gjordes
en inflationsbedömning för 1984 på 6—7 %. Det finns ingen anledning att nu
revidera den bedömningen, men risken är påtaglig att den var för optimistisk.

För budgetåret 1983/84 pekar prognoserna för närvarande på ett budgetunderskott
på ungefär samma nivå som för 1982/83. Detta innebär tyvärr
inte något positivt trendbrott för budgetunderskottets ökning. Den skenbara
förbättringen realt sett beror dels på att budgetunderskottet tilläts öka
så dramatiskt förra budgetåret, dels på vissa engångseffekter.

Regeringen säger att tiden nu är mogen för att strama åt finanspolitiken.
Tyvärr sker det alltför sent och alltför litet. De åtgärder som nu redovisas
räcker inte för att klara oförändrat budgetunderskott. Ändå förefaller
regeringen ha bottenskrapat vad man uppfattar som besparingsmöjligheterna.
Annars hade det inte funnits skäl att redan nu redovisa rader av
småbesparingar som avses träda i kraft först vid nästa budgetårsskifte. De
besparingar centern och folkpartiet föreslog i våras hade inneburit betydligt
lägre statsutgifter under kalenderåret 1984. Dessa besparingar hade
behövts för att nå den nödvändiga graden av stramhet i finanspolitiken.
Riksbankschefens besvikelse över regeringens förslag är lättförståelig. För
övrigt är de av regeringen föreslagna budgetförstärkande åtgärderna inte
av den omfattning som regeringen själv anger. Flera av förslagen ger bara
kortsiktiga besparingseffekter och den förbättring på 7 miljarder kr. jämfört
med långtidsbudgeten som regeringen kalkylerar med kommer enligt
utskottets uppfattning inte att uppnås.

Regeringen närmast uppmanar kommunerna att nu expandera sin verksamhet
under 1984-1985. Det är mycket oklokt. För det första är det
osannolikt att pris- och kostnadsutvecklingen under 1984 stannar vid 4%
som regeringen hävdar. Utbyggnader som utgår från denna inflationsprognos
blir därför med all sannolikhet dyrare att genomföra i praktiken. För
det andra är det långsiktigt nödvändigt att hålla tillbaka den offentliga
expansionen om reallönerna efter skatt skall kunna klaras. Den förbättrade

FiU 1983/84:15

finansiella ställningen i kommunsektorn borde därför motivera en indragning
av kommunala inkomster för att undvika risken för expansion snarare
än uppmaningar till en sådan expansion.

Regeringen har lagt fast helt omöjliga fördelningspolitiska principer för
sin finanspolitik. Förra hösten genomfördes en rad skattehöjningar på arv,
gåvor, förmögenheter, aktieutdelningar och sparande. Ändå anser regeringen
att besparingar på några miljarder nu måste följas av en rad nya
åtgärder riktade mot kapital och kapitalinkomster. Därför föreslås bl.a.
omsättningsskatt på aktiehandel och en skärpt förmögenhetsskatt. Om
regeringen, som sägs i propositionen, även framgent skall följa denna linje
kommer sparande och risktagande att drabbas hårt samtidigt som utgiftsnedskärningarna
blir otillräckliga. Konfiskatoriska skatter på produktivt
sparande driver fram spekulation i improduktivt sparande. Att göra detta
till ett villkor för en realistisk finanspolitik är helt orimligt och den samlade
ekonomiska politiken är därför dömd att misslyckas.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

En ekonomisk politik, som skall ha möjlighet att bli framgångsrik i den
besvärliga situation som Sverige befinner sig i, måste bygga på en ideologisk
helhetssyn.

Enligt utskottets mening bör en sådan helhetssyn bottna i en tro på den
enskilda människans initiativförmåga, vilja att ta ansvar och frihet att göra
egna val.

En sådan grundsyn låter sig bara förenas med marknadsekonomi. De
positiva effekter på produktion och sysselsättning som Sverige kan få av
den internationella konjunkturuppgången motverkas av diverse näringsfientliga
inslag i den socialdemokratiska politiken. Främst gäller detta
hotet om löntagarfonder.

Att skapa förutsättningar för arbete åt alla människor är den mest
centrala uppgiften för den ekonomiska politiken. Det gäller att se till att
människors kunnande och engagemang liksom kapital och andra materiella
resurser utnyttjas. Det gäller att med utgångspunkt i marknadsekonomin
bedriva en aktiv näringspolitik. En sådan politisk inriktning bör förenas
med en minskning av de direkta företagssubventionerna.

Inte minst är det viktigt att de små och medelstora företagen arbetar
under goda förutsättningar. Det finns klara belägg också från andra länder
att ökad sysselsättning inom den privata sektorn främst uppkommer i små
och medelstora företag. Detta kräver emellertid en medvetet inriktad politik
för att stimulera och främja den mindre företagsamheten.

Svensk industri har sedan kostnadskrisen i mitten av 1970-talet tappat
marknadsandelar. För att dessa skall kunna återvinnas måste konkurrenskraften
bibehållas och förstärkas. Av avgörande betydelse härför är lönekostnadsutvecklingen.

Målet måste vara att hålla tillbaka lönekostnadsökningen samtidigt som

FiU 1983/84:15

löntagarnas reallöner efter skatt åtminstone upphör att minska. Utskottet
anser att tre förutsättningar är särskilt viktiga för att detta mål skall kunna
nås:

- Att inflationen dämpas. Mittenregeringens ambition var att för 1983 få
en inflation kring 5,5%. Som tidigare framhållits skulle detta ha varit
möjligt om dess ekonomiska politik hade fått fullföljas.

- Att inte skatterna höjs. Skattehöjningar riskerar att utlösa kompensationskrav
i avtalsförhandlingarna.

- Att skattereformen fullföljs. Genom sänkta marginalskatter kan bruttolönekraven
hållas tillbaka. Det håller nere kostnadsökningarna.

Nyckeln till framgång för den ekonomiska politiken ligger av flera skäl i

en stram finanspolitik. En sådan är nödvändig för att klara inflationsbekämpningen.
Erfarenheterna från de senaste femton åren visar klart att det
är bara när vi har fört en stram finanspolitik som vi lyckats få ned vår
inflation under den internationella. Men den strama finanspolitiken är
också nödvändig för att hålla tillbaka budgetunderskottet och skapa utrymme
för investeringarna framför allt i industrin.

En stram finanspolitik kan teoretiskt innebära såväl högre skatter som
minskade utgifter. Skattehöjningsvägen är emellertid av tre skäl stängd:

- Utskottet har redan framhållit att vi måste avstå skattehöjningar för att
kunna klara reallönerna efter skatt vid låga lönekostnadsökningar.

- Det är sannolikt att budgetunderskottet i sig, genom effekterna på
penningmängd och räntenivå, driver upp inflationstakten. Men det är
också sannolikt att inflationen vid givet underskott riskerar att bli högre
vid högre offentlig utgiftsnivå och skattetryck. En framgångsrik inflationsbekämpning
förutsätter därför att utgiftssidan hålls tillbaka.

- Det tredje skälet som talar mot skattehöjningar är att vi nu med all
sannolikhet nått skattetaket. Detta antagande stöds av såväl erfarenhetsmässiga
iakttagelser som teoretiska studier. Det innebär att höjda
skattesatser inte längre ger ökade statsinkomster.

Mot denna bakgrund förespråkar utskottet utgiftsnedskärningar. Mittenregeringen
föreslog i 1982 års budgetproposition besparingar i storleksordningen
12 miljarder kronor netto. Utskottets bedömning är att utgifterna
under kommande år måste minskas kraftigt för att länka in ekonomin i en
mer gynnsam utveckling.

Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fördelningspolitik. För att leda denna motsatsställning i bevis har
man i regel jämfört effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll
med ett läge där över huvud taget ingenting förändras. Det är naturligtvis
helt orealistiskt.

Redan på kort sikt kommer uteblivna besparingar att leda till effekter på
inflation, räntor m.m. som drabbar hushållen i ungefär samma utsträckning
som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan politik fördjupa de
ekonomiska problemen och innebära ett hot mot välfärden.

4 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 15

FiU 1983/84:15

Utskottet vill alltså understryka att besparingspolitiken inte står i strid
med en rättvis fördelningspolitik utan istället är en förutsättning för att en
sådan uthålligt skall kunna bedrivas.

Av största vikt för fördelningen är inflationstakten och arbetslösheten.
Fördelningspolitiken måste därför inriktas på att föra en långsiktig sysselsättningspolitik
och på inflationsbekämpning.

Under år 1980—82 utvecklades en filosofi för hur den här situationen
skulle mötas. Det gäller att förena fullt samhällsekonomiskt ansvar med en
intensiv omsorg om de grupper som svårast kan välja sig mot nya påfrestningar.

I det omfattande, betydelsefulla och nödvändiga spararbetet kunde sparåtgärder
riktade mot mera generellt utgående bidrag kombineras med
särskilda insatser för de sämst ställda.

Budgetpolitiken

Enligt bedömningar i årets långtidsbudget beräknas budgetunderskottet
öka från 90 till 120 miljarder kronor under den närmaste femårsperioden.
Denna kraftiga ökning uppkommer trots att underskottet exkl. statsskuldräntor
förutsätts minska i löpande priser över perioden.

Budgetsaldo i långtidsbudgeten. Huvudalternativ

	1983/84	1984/85	1985/86	1986/87	1987/88
Inkomster	208,1	211,9	219,7	230,0	242,9
Utgifter exkl. statsskuldräntor	242,6	249,9	254,8	263,8	273,3
Budgetsaldo exkl. statsskuldräntor	-34.5	- 38,0	- 35,1	- 33,8	- 30,4
Statsskuldräntor	55,4	63,0	74,6	79,9	89,9
Budgetsaldo	-89,9	-101,0	-109,7	-113,7	-120,3
Andel av BNP	-12,5	- 13,1	- 12,9	- 13,1	- 13,2

Konkret innebär detta att en allt större andel av statens inkomster vaije
år måste användas för betalningar av statsskuldräntor.

Statsskuldräntorna under innevarande budgetår beräknas motsvara ca
27% av inkomsterna. I långtidsbudgetens här återgivna huvudalternativ
ökar under femårsperioden räntornas andel av statens inkomster till 37 %.
Denna uppgång på 10 procentenheter framkommer i ett beräkningsalternativ
som förutsätter en förhållandevis måttlig pris- och löneutveckling på
5% per år under de tre sista åren. Därjämte har räntenivån antagits sjunka
successivt från dagens nivå till 8% under den senare delen av långtidsbudgetperioden.

1 ett annat beräkningsalternativ — som utgår från 8% årlig pris- och
löneutveckling - förutses inledningsvis en mera måttlig uppgång av andelen
statsskuldräntor, men förloppet accelererar under periodens sista år,
då tillväxten blir mycket kraftig. Till följd härav stiger statsskuldräntornas
andel av statsinkomsterna med 14 procentenheter till 41 %.

FiU 1983/84:15

Förutom de svåra stabiliseringspolitiska och fördelningspolitiska problem
som uppkommer vid finansieringen av ett fortsatt växande budgetunderskott
leder den här skisserade utvecklingen fram mot en situation i
vilken vi — vare sig vi vill det eller ej - kan tvingas att göra drastiska och
mycket långtgående omprövningar av den offentliga sektorns storlek. En
utveckling därhän är enligt utskottets mening oacceptabel.

Som utskottet ser det står vi nu inför valet att antingen omedelbart vidta
åtgärder för att minska underskottet eller att senare — och den tidpunkten
ligger inom en förutsebar framtid — tvingas att acceptera att den offentliga
sektorn kraftigt skärs ned.

Låt oss tänka att den teoretiska situationen inträffar att statsskuldräntorna
fortsätter att växa till de totala statsinkomsternas storlek. I det läget
kan inte ens en nedläggning av all statlig verksamhet förhindra att statsskulden
fortsätter att växa. I själva verket inträffar den tidpunkt då ingen
återvändo finns betydligt tidigare än när räntorna blir lika stora som
inkomsterna. Eftersom en stor del av statsutgifterna — t. ex. offentliganställdas
löner, investeringar, beskattade transfereringar, bidrag till viss
verksamhet - direkt motsvaras av statsinkomster i form av inkomstskatter,
arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter, kommer varje neddragning
av sådana utgifter att samtidigt leda till minskade inkomster. Under
det att räntorna ökar kommer således inkomsterna att minska. Därigenom
rycker den tidpunkt då statsskuldräntorna kommer att överstiga statsinkomsterna
allt närmare.

Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att vi genom väl
avvägda åtgärder i dag ännu kan häva den utveckling som här skisserats.
De åtgärder som krävs kommer emellertid att vara så omfattande att inte
några samhällsområden kan undantas. Vi måste alla vara med och göra de
uppoffringar som krävs. 1 annat fall kommer vi att inom några få år helt ha
urholkat grunden för vår välfärd och hela den offentliga sektorns verksamhet.

Mot bakgrund härav framstår det som utomordentligt angeläget att bryta
utvecklingen och sätta stopp för varje ökning av budgetunderskottet. Som
utskottet framhöll och riksdagen ställde sig bakom i samband med behandlingen
av årets kompletteringsproposition måste ett oeftergivligt krav vara
att underskottet reduceras i jämförelse med vad som framkommer i långtidsbudgeten.
Ett annat krav som utskottet samtidigt ställde var att budgetunderskottets
andel av BNP med nödvändighet måste minska under åren
framöver.

FiU 1983/84:15

Enligt utskottets uppfattning är det väsentligt att utnyttja den begynnande
internationella konjunkturuppgången till att ta krafttag för att sanera
den svenska ekonomin. Om större delen av saneringen skulle behöva ske i
ett läge med vikande internationell efterfrågan skulle anpassningsproblemen
bli avsevärt större.

Redan nu bör därför beslut fattas om väsentligt större besparingar än
vad regeringen föreslår. Utskottet tillstyrker därför från sina utgångspunkter
bl. a. besparingar inom sjukförsäkringen, statsbidragen till kommunsektorn,
fortsatt reducering av räntebidrag, hyresrabatter och andra subventioner
på bostadsområdet, slopandet av skattereduktionen för fackföreningsavgifter,
försäljning av statliga företag samt vissa åtgärder för att
lyfta ut bostadslån från statsbudgeten. Det ankommer på respektive utskott
att ta ställning till utformningen av förslagen. Besparingsförslagen
(exkl. utlyftning av statliga lån) uppgår till ca 10 miljarder kronor. De bör
enligt utskottets mening kunna träda i kraft från 1 januari 1984.

Regeringen uppskattar själv sina besparingsförslag till totalt 5,4 miljarder
kronor. Denna summa är rent fiktiv. 1 summan 5,4 miljarder kronor
visar sig vid närmare studium ingå engångsbesparingar, fondupplösningar
och besparingar som aldrig inträffar samtidigt i tiden. Det är bara permanenta
begränsningar i olika utgiftsprogram som kan betecknas som besparingar.

Om de föreslagna åtgärderna delas upp på olika kategorier och effekten
läggs in på det budgetår den infaller visar det sig att de permanenta
besparingar som träder i kraft den 1 januari 1984 inte är större än 900 mkr.
För budgetåret 1984/85 är den permanenta besparingseffekten inte 5,4
miljarder kronor som regeringen påstår utan bara ca 3,6 miljarder kronor.

Beträffande pensionerna innebär regeringsförslaget en besparing med ca
2,9 miljarder kr. Den besparingen var emellertid inkluderad redan i den
långtidsbudget som presenterades i våras, varför någon reducering av
budgetunderskottet i förhållande till långtidsbudgetens kalkyl inte uppkommer.
Det är att märka att regeringsförslaget innebär att pensionerna
blir i stort sett desamma som de skulle ha blivit om den 1980 införda
basbeloppsindexen hade fått fortsätta att gälla.

Den kommunala sektorn är den samhällssektor som vuxit klart mest
under 1970-talet. Trots en gradvis neddragning av den kommunala konsumtionsökningen
har den tagit i anspråk mer än hälften av resurstillväxten
den senaste tioårsperioden.

I den nuvarande ekonomiska situationen måste självfallet också kommuner
och landsting vara beredda att spara. Detta bör ske genom omprioriteringar,
effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga resurser.
Med hänsyn till den kraftiga expansionen under 1970-talet bör det
rimligen finnas ett gott utrymme för sådana åtgärder. Utan en sådan
kommunal omprövning sprängs de samhällsekonomiska ramarna. Ytterligare
kommunalskattehöjningar är ingen framkomlig väg. Inte minst skulle
låginkomsttagare drabbas hårt.

FiU 1983/84:15

Regeringens proposition innehåller i det närmaste en uppmaning till
kommunerna att expandera, eftersom det på flera ställen talas om den
förbättrade eller starkt förbättrade ekonomiska situation som nu kommer
att råda inom kommunsektorn. Utskottet anser att det samhällsekonomiska
utrymmet för kommunal expansion är fortsatt starkt begränsat och att
en indragning av medel från kommunsektorn därför måste ske.

Utskottet tillstyrker också att vissa engångsbesparingar görs. Det gäller
utförsäljning av och introduktion på börsen av vissa statliga företag och
utlyftning från statsbudgeten av viss låneverksamhet.

Beträffande effekten på statsbudgetens underskott anser regeringen att
det uppstår en förbättring i förhållande till långtidsbudgetens kalkyl med ca
7 miljarder kr. Förutom besparingarna föreslås också ett antal skattehöjningar,
som tillsammans antas inbringa ca 2 miljarder kr.

Utskottet anser att denna bedömning är felaktig. Vissa av besparingarna
är av engångskaraktär och inte permanenta. Utskottet delar inte uppfattningen
att de totala skatteintäkterna stiger med de förutsatta 2 miljarder
kronorna. Erfarenheten visar att skattetrycket i Sverige nu nått sådan höjd
att ytterligare höjningar av skattesatser möjligen ger större intäkter för just
den skatten, men samtidigt lägre intäkter från andra skatter. Detta beror
dels på att basen för dessa skatter minskar, dels på att människors beteende
påverkas. De totala skatteintäkterna kommer därför inte att stiga på det
sätt regeringen påstår.

Slutsatsen av detta är att de av regeringen nu föreslagna åtgärderna är
klart otillräckliga för att hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå under
nästa budgetår.

Utskottet anser att besparingarna för budgetåret 1984/85 bör vara minst
10 miljarder kr. större än regeringen hittills presenterat.

Skattepolitiken

Att försöka höja det totala skattetrycket kommer inte att lösa några
problem utan endast att skapa nya. Därför säger utskottet nej till samtliga
regeringens förslag i den mån de innebär en höjning av det totala skattetrycket.

De föreslagna höjningarna är också skadliga för tillväxten. De riskerar
att ytterligare förstärka de snedvridande effekter som vårt nuvarande
skattesystem är behäftat med. Höjningarna riktar sig mot det produktiva
sparandet genom att i stort sett endast produktivt sparkapital är belagt med
exempelvis förmögenhetsskatt. Även den i proposition 1983/84:48 föreslagna
omsättningsskatten på börsaktier har denna inriktning.

Som exempel kan nämnas att den nu föreslagna höjningen av förmögenhetsskatten
i praktiken i många fall blir rent konfiskatorisk. Avkastningen
kommer ofta inte att räcka till för att betala både inkomstskatt på denna
och förmögenhetsskatt på behållningen. Delar av förmögenheten kan då
komma att behöva realiseras för att få pengar till skatten.

5 Riksdagen 1983184. 5 sami. Nr 15

FiU 1983/84:15

Särskilt negativa blir effekterna för småföretagen. En småföretagares
förmögenhet är bunden i produktiv utrustning, maskiner och byggnader
och inventarier. Företagaren kan inte rimligtvis göra sig av med t. ex.
maskiner, eftersom det vore detsamma som att göra sig av med möjligheten
att fortsätta verksamheten. Kostnaden för företaget för att betala den
ökade skatten blir också mångdubbelt större än själva skattebeloppet,
eftersom skatten måste betalas med redan beskattade pengar.

Några exempel belyser detta. Med en bolagsförmögenhet på 1 miljon
kronor innebär förslaget att förmögenhetsskatten ökar med 10000 kronor.
Den ökade kostnaden för företaget om företagaren med oförändrat netto
skall kunna betala denna summa uppgår emellertid till ca 70000 kronor.
Om bolagsförmögenheten är ca 2 miljoner kronor ökar skatten med 25 000
kronor men belastningen på företaget ökar med ca 175000 kronor. Utskottet
anser att detta är orimliga effekter som kommer att påverka företagsamheten
mycket negativt. Förmögenhetsskatten på det i småföretagen arbetande
kapitalet bör undantas från beskattning. Det är enligt utskottets
uppfattning ett sätt att stödja de små och medelstora företagen. Regeringens
politik innebär i praktiken - vad man än i ord säger — ökade skatter
och pålagor för företagen och mindre möjlighet att starta och driva företagsamhet.

Den föreslagna förmögenhetsskattehöjningen får orimliga konsekvenser
även i andra avseenden. Det gäller t. ex. villaägare utan någon annan
förmögenhet än ett hus på vilket de har amorterat ner lånen genom en lång
tids sparande. Nu får de plötsligt förmögenhetsskatt på omkring en tusenlapp
utan att ha minsta möjlighet att göra något åt detta.

Vad utskottet anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken med anledning av motionerna 86 (fp) och 100 (c) bör ges
regeringen till känna.

FiU 1983/84:15

Moderata samlingspartiet förespråkar i sin motion nedskärningar i de
offentliga utgifterna som utskottet anser går alltför långt. Utskottet anser
att de, om de genomfördes - vilket skulle vara svårt då förslagen i vissa
fall saknar konkret innebörd - skulle leda till alltför stora depressiva
effekter i ekonomin.

Som framhållits i det föregående anser utskottet att en besparingsvolym
på ca 10 miljarder kronor är väl avvägd. Utskottet avstyrker därför motion
91 (m).

Utskottet finner det inte meningsfullt att försöka analysera motionens
besparings- och skatteförslag från konjunkturpolitisk synpunkt eftersom
sådana perspektiv saknas.

Enligt utskottet finns det inte heller i motionen några realistiska förslag
som kan förväntas lösa dagens ekonomiska problem.

I motionen avvisas praktiskt taget samtliga aktuella besparingsförslag.
Nedskärningarna inom försvaret finner motionärerna dock vara otillräckliga
och förordar, förutom de åtgärder regeringen lägger fram, att JASprojektet
avbryts.

Dessutom finner utskottet den politiska omläggningen som förordas i
motionen mot socialistisk planhushållning helt oacceptabel.

Utskottet avstyrker därför motion 141 (vpk).

I motion 34 (fp) anförs att skattehöjningar inte skapar nya jobb utan
tvärtom slår ut varaktiga arbetstillfällen inom näringslivet.

Arbetsmarknadspolitiska insatser måste därför finansieras genom besparingar
på andra områden i den statliga budgeten. Skattehöjningar får
enligt motionärerna icke komma i fråga.

Utskottet har tidigare med riksdagens godkännande uttalat att i det
uppkomna statsfinansiella läget kan inte ens aldrig så välmotiverade arbetsmarknadspolitiska
satsningar få leda till att budgetunderskottet ytterligare
försämras. Utskottet delar motionärernas uppfattning att insatser av

FiU 1983/84:15

detta slag alltid skall finansieras med besparingar och inte med skattehöjningar.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 34 bör ges regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
m.m.

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:40 och motionerna 1983/84:91 yrkandena 1 och 2 samt
1983/84:141 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1983/
84:100 yrkande 1, 1983/84:86 yrkandena 1 och 2 och 1983/84:34
yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening
ger regeringen detta till känna,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Den förda”
och på s. 23 slutar med ”budgetens inkomstsida” bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska krisen är inte enbart av konjunkturell art. Den är också
av strukturell karaktär, ett uttryck för en tillspetsning av den moderna
kapitalismens motsättningar. Krisen har inneburit en förskjutning inom
kapitalet, där vissa storfinansgrupper kunnat bygga ut sina maktställningar.
Inte minst har finanskapital och spekulanter gynnats i denna långvariga
kris, som alltmer blottlägger parasitära sidor hos den moderna kapitalismen.

Krisen har också inneburit en förskjutning mellan samhällsklasserna. De
arbetandes ekonomiska och sociala villkor har försämrats. Arbetslöshet
eller hot om arbetslöshet, transnationaliseringen av de kapitalistiska ekonomierna
har grundlagt denna allmänna försvagning av de lönearbetandes
läge. Samtidigt har de kapitalistiska staternas ekonomiska politik genomgående
medverkat till denna förskjutning av klassernas positioner i samhället.

De sociala reformer som de arbetande direkt eller indirekt frampressat
av den offentliga sektorn har i vårt land bidragit till en jämnare inkomstfördelning
och en höjning av de arbetandes levnadsstandard. Det ligger i
klasskampens natur att borgerligheten, när den ser tillfälle att tränga tillbaka
arbetarklassen, angriper denna sektors socialt nyttiga delar. Därigenom
försvagas inte bara arbetarklassen materiellt. Väg banas också för en ökad
privatisering och geschäftsverksamhet.

Stora och växande underskott i statsbudgeten, orsakade av bristande

FiU 1983/84:15

tillväxt i ekonomin, insatser för att dämpa takten i krisens verkningar,
betydande skattelindringar för främst höginkomsttagare och kapitalägare
har fått bli ett huvudmotiv för angreppen mot erövrade sociala rättigheter.
Gång efter annan har regeringar för att minska detta underskott framlagt
nedskärningsförslag. I den borgerliga ideologins främsta språkrör framställs
det som att sociala försämringar för folkflertalet är en dygd och
utmålas fräckheten i angreppen på folkets levnadsstandard som ett mått på
politisk handlingskraft. Den borgerliga klasspolitiken framställs som nationens
frälsning.

De i proposition 1983/84:40 angivna åtgärdsförslagen följer i betydande
utsträckning den borgerliga nedskärningspolitikens grund värderingar. En
stor del av åtgärderna, som skall ge en minskning av underskottet med 7
miljarder kronor, innebär sociala försämringar och en begränsning av
konsumtionsutrymmet, vilket också kan få negativa effekter på sysselsättningen.
Utöver dessa utgiftsminskningar eller inkomstförstärkningar på ca
7 miljarder kronor tillkommer för övrigt en försämring gentemot gjorda
utfästelser till pensionärerna på ca 3 miljarder kronor. Trots att det i
propositionen eller i propositioner som framlagts vid samma tidpunkt finns
vissa förslag som i någon mån ökar skatterna på kapitalinkomster, så utgör
summan av regeringsförslagen en omfördelning till de arbetandes nackdel.
Härtill kommer också det i olika propositioner uttalade starka stödet för
kapitalägarintressena i den nu begynnande avtalsrörelsen.

De stora underskotten i statsbudgeten och de stora statsskuldräntorna är
naturligtvis ett problem för den ekonomiska politiken. Den offentliga sektorn
har fått en negativ nettoförmögenhet. Nettoförmögenheten i Sverige
har bytt ägare. Den har övergått från offentlig sektor till banker, finansbolag,
storföretag, rika privatpersoner och utländska långivare.

Denna nettoförmögenhetsförskjutning har givit upphov till en oerhörd
förmögenhetstillväxt hos kapitalstarka grupper. I samma riktning har kapitalismens
alltmer framträdande parasitära drag verkat. En minskning av
statsskulden bör därför inte åstadkommas genom sociala försämringar
utan genom åtgärder riktade mot spekulation och stora förmögenheter.
Vägen till förbättrade statsfinanser går alltså via en verklig utjämningspolitik.

Detta betyder inte att statsbudgetens utgiftsposter är heliga ting som inte
får vidröras. Den stora delen av den offentliga verksamheten betalas av de
lönearbetande och dessa har rätt att fordra att alla utgifter underställs en
kritisk prövning.

Huvudmålet för den ekonomiska politiken är emellertid inte statsskulden,
utan att arbetslösheten kan nedbringas. Ett samhälle utan arbetslöshet
är ett samhälle där ekonomin styrs planmässigt för att tillgodose
medborgarnas behov. Ett sådant samhälle kan bara skapas om storfinansens
maktställningar bryts. Den ekonomiska politiken måste enligt utskottet
ha en sådan huvudinriktning att den bekämpar arbetslöshet och orättvisor
och de makt- och produktionsförhållanden som är deras orsaker.

FiU 1983/84:15

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 böljar med ”Enligt
utskottets” och på s. 25 slutar med ”141 (vpk) yrkande 1” bort ha följande
lydelse:

Den borgerliga klasspolitiken avviker i dess folkpartistiska tappning inte
mycket från den moderata linjen. Liksom moderaterna tror folkpartimotionärema
att nedskärningar är huvudmedlet att klara de ekonomiska
problemen. Samtidigt vill de inte vara med om några skatteskärpningar för
kapital- och stora förmögenhetsägare. De riktlinjer folkpartimotionen förordar
är således ägnade att fördjupa krisen och att vidga de ekonomiska
klyftorna.

Utskottet avstyrker motion 86 (fp) yrkande 1.

Även om centermotionen mera uttalar sig för att fördelningspolitiska
aspekter bör beaktas, avviker inte heller dess grundlinje från den som
förordas av de övriga borgerliga partierna. Inte heller i denna tappning kan
den borgerliga klasspolitikens riktlinjer för ekonomisk politik accepteras.

Utskottet avstyrker därför motion 100 (c) yrkande 1.

I motion 141 (vpk) anförs att Sverige inte kan komma ur krisen utan
omfattande strukturella förändringar av hela det ekonomiska systemet.
Kampen mot arbeslösheten måste föras efter två samverkande huvudvägar.
Den samhälleliga industrikapaciteten måste byggas ut, vilket enligt
motionärerna endast kan ske genom ett nationellt industriprogram. Ett
statligt industriprogram måste vidare gå hand i hand med en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn.

Enligt utskottets mening visar vpk-motionen orsakerna bakom den nuvarande
ekonomiska krisen. Den politik för arbete, demokrati, rättvisa och
social trygghet som motionen anvisar överensstämmer med utskottets
mening om vilka riktlinjer den ekonomiska politiken bör följa. Motionen
avviker från propositionen och de övriga partiernas motioner i anledning
därav, däri att den ser de ekonomiska problemen inte bara ur ett kortsiktigt
ytperspektiv. Den kan därför förorda de avgörande samhällsförändringar
som är nödvändiga för att landet skall kunna befrias från kapitalismens
ekonomiska kriser.

Utskottet tillstyrker därför motion 141 (vpk) yrkande 1.

FiU 1983/84:15

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Allvaret
bakom” och på s. 30 slutar med ”olika partimotioner” bort ha följande
lydelse:

Samtidigt som man inser det allvarliga i denna utveckling är det nödvändigt
att inte skapa en fetisch av minskningen av det statliga budgetunderskottet.
Många av de negativa konsekvenserna som idag tillskrivs budgetunderskottet
är obevisade. Vi har förvisso ett stort underskott i statens
budget, men vi har samtidigt en stor underutnyttjad kapacitet i ekonomin.
Det finns i företagen, på spekulationsmarknaden och i ekonomins grå och
svarta sektorer väldiga ekonomiska tillgångar, varför t. ex. talet om att
statsbudgetens underskott skulle ”tränga undan” andra sektorer icke kan
anses relevant.

Det bör i sammanhanget påpekas att det underskottsbegrepp som har
vikt för den samhällsekonomiska balansen är den samlade offentliga sektorns
underskott. Detta är betydligt mindre än själva statsbudgetens underskott.
Men också den samlade offentliga sektorns underskott har nu vuxit
sig större än 50 miljarder kronor.

De stora statsskuldräntorna är icke desto mindre ett problem. De belastar
statsbudgeten och medför en betydande inkomstomfördelning i samhället.
De innebär en kraftig påspädning av nettoförmögenheten inom den
finansiella sektorn. Detta innebär med andra ord att nationaliseringar inom
kreditsektorn av t. ex. privata affärsbanker och försäkringsbolag skulle
innebära en ”nationalisering” av statsskulden.

I ett kortare tidsperspektiv bör den svällande spekulationssektorn i
ekonomin angripas genom rejäla skatteskärpningar. Regeringens snarast
symboliska förslag i den riktningen antyder en sådan linje, men dessa
förslag är så begränsade att de mest syns vara försök att dämpa opinionen
inom arbetarrörelsen mot en eljest i sina huvuddrag orättfärdig fördelningspolitik.
De propåer som finns på borgerligt håll, men som även syns
ha sina anhängare i finansdepartementet, om att huvudmedlet till ett minskat
underskott går via en kraftig krympning av den offentliga sektorn
finner utskottet vara uttryck för helt oriktiga föreställningar om de ekonomiska
sammanhangen. Kraftiga neddragningar av offentlig verksamhet
skulle menligt inverka på sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten.
Därigenom skulle statens inkomster faktiskt kraftigt minska men så inte
dess utgifter — såvida inte politiken skall ha en helt asocial inriktning.
Statens utgifter för de arbetslösa och alla sociala utgifter skulle kraftigt öka
genom en sådan neddragning, samtidigt som statens skatteinkomster kraftigt
skulle minska.

För att bryta utvecklingen krävs det därför en politik för tillväxt och för
kraftiga åtgärder mot spekulation och andra parasitära drag i den moderna
kapitalismen. Naturligtvis måste också vissa statsutgifter prövas kritiskt.

Det kan också vara riktigt att på vissa områden se över och begränsa den
s. k. ”utgiftsautomatiken” i den offentliga verksamheten. När regeringen i

FiU 1983/84:15

propositionen t. ex. förordar att ett tak på 4 % sätts för det militära försvarets
priskompensation är detta ett litet steg i rätt riktning. Typiskt nog
avvisas denna "besparing” av såväl moderaterna (motion 91) som folkpartiet
(motion 86). Dessa partier som så ofta och gärna angriper offentliga
utgifter är de största uppbackarna av det militära slöseriet.

Emellertid får begränsningar av ”utgiftsautomatiken” inte genomföras
på områden eller på ett sådant sätt att det får ekonomiskt och socialt
negativa effekter för redan utsatta grupper. Riktmärket 4 % kan visserligen
anges som ett stöd i kampen mot inflationsförväntningar, men utgifterna
måste prövas efter sin sociala vikt.

Regeringsförslaget i propositionen avser att stärka statsbudgeten. Dels
förordar regeringen ett antal utgiftsbegränsande åtgärder och dels några
inkomstförstärkande åtgärder. Flera av de utgiftsbegränsande åtgärderna
finner utskottet oacceptabla. Det gäller t. ex. krympningen av det internationella
utvecklingsbiståndet, slopandet av livsmedelssubventioner på alla
varor utom mjölk, minskade investeringar inom SJ och flera nedskärningar
inom utbildningen. Samtidigt måste utskottet, som redan nämnts, påpeka
att de inkomstförstärkande åtgärder regeringen förordar när det t. ex.
gäller tillfällig höjning av förmögenhetsbeskattningen och införandet av
skatt på omsättningen på aktier eller skärpningar av realisationsvinstbeskattningen
lagts på en alltför blygsam nivå.

I motion 141 (vpk) redovisas en annorlunda budgetpolitik, som helt
ansluter till de principer som utskottet uttalat sig för i det föregående.
Dessa förslag - som som regel underbyggts med en utförligare argumentation
i särskilda motioner till de skilda huvudtitlar som berörs i propositionen
— skulle ge samma totaleffekt på statsbudgeten som regeringens
alternativ. Men samtidigt skulle dessa förslag ge möjlighet till en mera
expansiv politik.

Förslagen i denna motion har sammanfattats i följande tabell.

A. Förstärkta inkomster utöver regeringens förslag:

milj. kr.

Realisationsvinstbeskattning på aktier 3 000

Höjd omsättningsskatt på börshandeln 6 000

Skärpt engångsskatt på stora förmögenheter 1700

Oförändrade inkomstskatteskalor 3000

summa 13700

B. Besparingar utöver regeringens förslag:

Avbrytande av JAS-projektet 750

summa A+B 14450

C. Avslag på nedskärningsförslag:

U-landsbistånd - 368

Uppfyllande av vallöften till pensionärer - 3000

Läkemedels- och patientavgifter och försämring av tandvård
för barn och ungdom - 634

Järnvägarna - 200

Utbildningsdepartementets område - 420

Livsmedelssubventioner - 850

Arbetsmarknadsdepartementets område - 115

Bostadsdepartementets område — 50

summa - 5637

FiU 1983/84:15

D. Återställande av kommunernas fulla beskattningsrätt av

juridiska personer

- 5000
-10637

summa C+D

E. Totaleffekt på statsbudgeten:
(A+B) - (C+D)

+ 3813

Utskottet tillstyrker därmed motion 141 (vpk) vad avser den del av
yrkandet som berör budgetpolitiken.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32. böijar med ”1 motion
141” och på s. 34 slutar med ”34 yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i motion 91 (yrkande 2) och motion 86 (yrkande 2).

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
m. m.

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1983/84:40 och motionerna 1983/84:34 yrkande 1, 1983/84:86
yrkandena 1 och 2, 1983/84:91 yrkandena 1 och 2 samt 1983/
84:100 yrkande 1 godkänner vad som förordas i motion 1983/
84:141 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

4. Statsskuld- och kreditpolitiken

Lennart Blom, Filip Fridolfsson, Hugo Hegeland och Margit Gennser
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 34 som böijar med ”Utskottet
har nyligen” och slutar med ”91 (m) yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Budgetunderskottet fortsätter - som påpekas i motion 91 (m) - att vara
det dominerande problemet på den svenska kreditmarknaden.

Utskottet finner det mycket oroväckande att räntenivån redan i inledningen
av konjunkturuppgången tvingas upp på de nivåer som gäller för det
senaste riksobligationslånet. När konjunkturuppgången ytterligare stärkts,
kapacitetsutnyttjandet förbättras och företagens investeringsvilja därmed
ökar kommer statens finansieringsproblem ytterligare att förvärras. Stor
risk föreligger då att statens kreditbehov ytterligare pressar upp räntan på
statspapper, vilket höjer avkastningskravet på reala investeringar. Därigenom
motverkas den industriella expansionen.

Eftersom utrymmet för att finansiera budgetunderskottet hos hushållen,
försäkringsbolagen och AP-fonden är begränsat återstår inte någon annan
möjlighet än att dra ner underskottet om utträngningseffekter skall undvi -

FiU 1983/84:15

kas. Moderat statsskuldpolitik syftar till att minska och på sikt avveckla
budgetunderskottet. En kraftig neddragning av underskottet medför lägre
ränta, en bättre fungerande kreditmarknad och möjligheter till varaktig
industriell expansion.

Statsskulden var vid föregående årsskifte knappt 400 miljarder kronor.
Vid slutet av innevarande år kommer statsskulden att vara nästan 490
miljarder kronor. Enligt långtidsbudgeten kommer skulden att ha vuxit till
900 miljarder kronor budgetåret 1987/88, om ingenting görs för att bryta
utgiftsexpansionen. Så sent som 1978 uppgick statsskulden till endast
drygt 30% av landets samlade produktion. I år uppgår statsskulden till
över 70% av bruttonationalprodukten. 1986 eller senast 1987 kommer
statsskulden att vara större än hela vår samlade produktion om inget
trendbrott sker.

Förhållandena på kreditmarknaden har närmare analyserats av den kreditpolitiska
utredningen som för knappt ett år sedan lade fram sitt betänkande.
Utredningen framhåller regleringarnas snedvridande effekter på
kreditmarknaden och rekommenderar en övergång till en mer ”marknadskonform”
kreditpolitik.

Riksbanken har nyligen tagit ett steg i rätt riktning när tillämpningen av
likviditetskraven upphävdes.

Enligt utskottets mening bör kreditpolitiken helt befrias från vissa nu
existerande regleringar. Emissionskontroll och särskild placeringsplikt bör
avskaffas. Endast i verkliga krisfall och då med begränsning av regleringarnas
varaktighet kan vissa ingrepp såsom placeringskrav och utlåningsreglering
tillgripas. Den kreditpolitiska styrningen bör främst ske med hjälp av
kassakrav. Utskottet tillstyrker därmed motion 91 yrkande 3.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande statsskuld- och kredit politiken

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:91 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Statsskuld- och kreditpolitiken

Björn Molin (fp), Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Utskottet har nyligen”
och slutar med ”91 (m) yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Förhållandena på kreditmarknaden har analyserats av den kreditpolitiska
utredningen (SOU 1982:52). Utredningen framhåller regleringarnas
snedvridande effekter på kreditmarknaden och rekommenderar en övergång
till en mer ”marknadskonform" kreditpolitik.

I likhet med vad som anfördes i reservationen till finansutskottets betänkande
FiU 1983/84:14 om fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska

FiU 1983/84:15

medel anser utskottet att utvecklingen mot en mer marknadsanpassad
kreditpolitik måste påskyndas, så att styrning med likviditetskrav, placeringsplikt
och räntereglering kan slopas. Förslag bör föreläggas riksdagen
med sikte på genomförande till den 1 januari 1985. I avvaktan härpå bör
möjlighet finnas att utnyttja nuvarande kreditpolitiska medel. Motionärernas
förslag om att avskaffa emissionskontroll och särskild placeringsplikt
redan nu avvisas sålunda av utskottet. Utskottet avstyrker därmed motion
91 (m) yrkande 3.

6. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga sektorn

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Sorn
utskottet” och på s. 35 slutar med ”motion 21 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Skall arbetslösheten bekämpas
framgångsrikt måste den samhälleliga industrikapaciteten byggas ut på
ett alltmer planmässigt sätt. Detta måste ske hand i hand med en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn. En utbyggd offentlig sektor och
ett samhälleligt industriprogram betingar varandra ömsesidigt. Utskottet
menar att regeringen måste ge högsta prioritet åt att utarbeta förslag i
enlighet med motionens riktlinjer.

Utskottet tillstyrker härmed motion 21 yrkandena 1 och 6.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga
sektorn

att riksdagen med bifall till motion 1983/84: 21 yrkandena 1 och 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga sektorn

Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Margit Gennser (m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Sorn utskottet”
och på s. 35 slutar med ”offentliga sektorn” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns inga förutsättningar för en ökad offentlig
sysselsättning inom den närmaste framtiden. Den sysselsättningsökning
som krävs för en återgång till full sysselsättning måste i stället bygga på en
stabilisering av utvecklingen inom näringslivet, både industrin och den
privata tjänstesektorn.

FiU 1983/84:15

Grunden för en stabilisering inom industrin utgörs enligt utskottets uppfattning
av en bevarad konkurrenskraft, vilket framför allt förutsätter en
kraftfull finanspolitik som syftar till att nedbringa inflationstakten till vad
som råder i våra viktigaste konkurrentländer.

8. Övergång till fleråriga budgetperioder och vidgade ramar för
kommunerna

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkandena 4 och 5” bort ha följande lydelse:

I det svenska statsbudgetsystemet saknas en reell långtidsbudget. Den
nuvarande långtidsbudgeten är i allt väsentligt en konsekvensberäkning.
Den ger alltså ingen vägledning av en mera långfristig utveckling av budgettänkandet.

Utskottet menar att förslaget om en övergång till flerårsbudgetar icke
skall tolkas som att systemet med ett-årsbudgetar skall överges utan att
långtidsbudgetarnas ställning skall utvidgas och stärkas. Detta skulle ge
den möjlighet till den förbättrade planmässighet och framförhållning som
motionen efterlyser.

Därmed tillstyrks motion 21 (vpk) yrkandena 4 och 5.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande övergång till fleråriga budgetperioder och vidgade
ramar för kommunerna

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:21 yrkandena 4 och 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som böijar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”yrkande 2 avstyrks” bort ha följande lydelse: När

denna beskattningsrätt drogs in av en borgerlig regering var det i ett
perspektiv av en allmän nedskärning av den offentliga sektorn och som ett
led i attackerna på den kommunala sektorn och dess expansionsmöjligheter.
De båda arbetarpartierna i riksdagen ansåg denna åtgärd vara en
konfiskation av kommunala medel.

Det gamla systemet hade sina brister i det det särskilt gynnade kom -

FiU 1983/84:15

muner i vilka många av bolagens huvudkontor var belägna. Motionärernas
ståndpunkt att beskattningsrätten därför skall återföras partiellt enligt det
gamla systemet och partiellt som ett stöd till särskilt svaga kommuner
måste därför ses som väl motiverat. I väntan på resultatet av den utredning
som nu arbetar med frågan bör således den kommunala beskattningsrätten
av juridiska personer återföras till kommunerna i enlighet med vad som
yrkas i motionen. Varje års väntan på denna åtgärd innebär ju en fortsatt
konfiskation av kommunala medel och ett hinder för den kommunala
sektorns expansion.

Motion 141 (vpk) yrkande 2 tillstyrks sålunda.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer att

riksdagen med bifall till motion 1983/84:141 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer

Lennart Blom, Filip Fridolfsson, Hugo Hegeland och Margit Gennser
(alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med
”Utskottet behandlade” och slutar med ”denna fråga” bort ha följande
lydelse:

Kommunernas bokslut för 1982 visar på att en konsolidering ägt rum i
den kommunala sektorn. De finansiella perspektiven har successivt förbättrats
och utsikterna för 1984 är ljusare än vad tidigare bedömningar
utvisat. Enligt utskottets mening finns det emellertid inte något samhällsekonomiskt
utrymme för en kommunal expansion. Att såsom motionärerna
föreslår tillföra kommunerna medel genom att öka beskattningsunderlaget
och därigenom försämra statsfinanserna kan utskottet därför inte tillstyrka.
Behovet att minska det statliga underskottet talar närmast för att
den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer begränsas ytterligare
och att motsvarande medel tillförs staten.

FiU 1983/84:15

Tabellförteckning

Tabell 1 Sammanställning av vänsterpartiet kommunisternas förslag

på budgetpolitikens område 17

Tabell 2 Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-området ... 18

Tabell 3 Konsumentprisutvecklingen i OECD-området 19

Tabell 4 Arbetslösheten inom OECD-området 19

Tabell 5 Försöijningsbalans 21

Tabell 6 Budgetsaldo i långtidsbudgeten. Huvudalternativ 26

Tabell 7 Effekter på statsbudgeten under budgetåret 1984/85 av i proposition
40 redovisade förslag 29

FiU 1983/84:15

Innehåll

Inledning 1

Propositionen 2

Den ekonomiska politiken 2

Budgetpolitiken 5

Motionerna 8

86 (fp) 8

91 (m) 10

100 (c) 12

141 (vpk) 15

Utskottet 18

Den ekonomiska politiken 18

Internationell bakgrund 18

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 20

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken 22

Budgetpolitiken 25

Statsskuld- och kreditpolitiken 34

Övriga motionsyrkanden 34

Hemställan 36

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. (m) 37

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

(c, fp) 45

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

(vpk) 56

4. Statsskuld- och kreditpolitiken (m) 61

5. Statsskuld- och kreditpolitiken (c, fp) 62

6. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga sektorn
(vpk) 63

7. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den offentliga sektorn
(m, c, fp) 63

8. Övergång till fleråriga budgetperioder och vidgade ramar för kommunerna
(vpk) 64

9. Den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer (vpk) 64

10. Den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer (m) .. 65

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983