FiU 1983/84:14
Finansutskottets betänkande
1983/84:14
om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
(prop. 1983/84:43)
I detta betänkande behandlar utskottet
proposition 1983/84:43 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel,
motion 1983/84:61 av Lars Tobisson m. fl. (m),
motion 1983/84:126 av Björn Molin (fp) och Kenth Skårvik (fp),
motion 1983/84:156 av Nils Åsling (c).
Propositionen
I proposition 43 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att anta vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse:
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Härigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, som
gäller till utgången av år 1983, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år
1986.
Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades på förslag av riksdagens finansutskott till tre år.
Utskottet ansåg att riksdagen därefter borde få tillfälle att ta ställning till den
kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de
erfarenheter som man efter hand vann.
Den kreditpolitiska utredningen redovisade sina bedömningar och förslag
hösten 1982 i betänkandet (SOU 1982:52) En effektivare kreditpolitik.
Utredningen förordade bl. a. att den framtida kreditpolitiken skall bedrivas
med marknadskonforma medel. En huvudtanke i utredningsförslaget är att
en period med ej marknadskonform reglering alltid skall vara tidsbegränsad
och alltid efterföljas av en minst lika lång period helt utan regleringsinslag
(s. k. vita perioder). Utredningen har utformat sina förslag så att det skall
1 Riksdagen 1983/84. 5sami. Nr 14
FiU 1983/84:14
2
finnas möjligheter att ingripa med alla kreditpolitiska medel mot bl. a. alla
typer av kreditinstitut och även mot sådana institut som kan tänkas uppstå i
framtiden. Utvidgningen skulle ske för att effektivisera kreditpolitiken i
akuta krissituationer och för att i möjligaste mån undvika snedvridningar av
konkurrenssituationen.
I propositionen framhålls att balansproblemen i den svenska ekonomin
fortfarande är betydande. De fortsatt stora budgetunderskotten i förening
med behovet att hålla tillbaka bankernas kreditexpansion gör att de
kreditpolitiska medlen behöver utnyttjas också i fortsättningen. Därför bör
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängas. Förlängningen
bör avse tre år, dvs. tiden t. o. m. utgången av år 1986. I propositionen
understryks vidare att den kreditpolitiska utredningens huvudförslag, införandet
av lagreglerade vita perioder, inte är genomförbart, inte minst mot
bakgrund av de betydande obalanser som fortfarande präglar svensk
ekonomi. Utredningens förslag i övrigt, som delvis avser förändringar av
teknisk natur, kan dock komma att aktualiseras senare.
Motionerna
I motion 61 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs
1. att riksdagen förlänger giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel till utgången av år 1984,
2. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om en mer
marknadskonform kreditpolitisk lagstiftning i så god tid att det kan
genomföras till den 1 januari 1985.
I motion 126 av Björn Molin (fp) och Kenth Skårvik (fp) hemställs att
riksdagen beslutar förlänga lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
endast till utgången av år 1984.
I motion 156 av Nils Åsling (c) hemställs att riksdagen med avslag på
proposition 1983/84:43 begär att giltighetstiden för lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel förlängs med högst ett år.
I motion 61 anförs att riksbanken under senare tid har tagit försiktiga steg i
riktning mot en mer marknadsanpassad kreditpolitik. Arbetet på att införa
en mer marknadskonform kreditpolitik bör emellertid skyndsamt drivas
vidare. Regeringen föreslår att den kreditpolitiska lagstiftningens giltighetstid
skall förlängas med ytterligare tre år. Enligt motionärernas mening bör
förlängningen inte omfatta mer tid än vad som oundgängligen erfordras för
att slutföra det kreditpolitiska översynsarbetet med utgångspunkt från det
framlagda utredningsförslaget och däröver avgivna remissyttranden. För
denna uppgift kan på sin höjd erfordras ett år.
I motion 126 framhålls att det är de stora statliga budgetunderskotten som
skapar allvarliga problem på kreditmarknaden. Att döma av den ekonomis
-
FiU 1983/84:14
3
ka politik regeringen hittills bedrivit synes det inte föreligga någon ambition
att minska dessa underskott.
Motionärerna anser att underskotten måste begränsas samtidigt som det är
nödvändigt att göra kreditpolitiken mer marknadskonform. Den kreditpolitiska
lagstiftningen bör endast förlängas för den tid som oundgängligen
behövs. En treårig förlängning är onödigt lång period och detta är närmast
ägnat att försena en angelägen reform sofn leder till att kreditpolitiken blir
mer marknadsmässig.
I motion 156 anförs att det finns goda skäl att se över den kreditpolitiska
lagstiftningen. Det förslag som arbetats fram av kreditpolitiska utredningen i
betänkandet En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) bör dock bli
föremål för en mer omfattande lagteknisk värdering. I avvaktan på att
utredningens förslag på detta sätt kan överarbetas bör nu gällande lagstiftning
förlängas under högst ett år.
Utskottet
Trots att åtgärder vidtas för att komma till rätta med balansproblemen i
den svenska ekonomin kommer underskottet i statsbudgeten under de
närmaste åren att ligga kvar på en hög nivå. Det grundläggande problemet
för kreditpolitiken är därför hur budgetunderskottens likviditetsskapande
effekt på samhällsekonomin skall kunna begränsas till vad som är förenligt
med en ambitiös antiinflationspolitik. Detta kräver enligt utskottets mening
att riksbanken måste i stort disponera den medelarsenal som genom i dag
gällande lag om kreditpolitiska medel står till förfogande.
I motionerna 61 och 126 krävs att regeringen framlägger förslag om en
marknadskonform lagstiftning. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla
att den kreditpolitiska lagen är en lag som endast skall användas när den
kreditpolitiska situationen så kräver. Lagstiftningen utgör således inte något
hinder för en utveckling mot en i och för sig önskvärd marknadskonform
politik. Med hänsyn till budgetunderskottens storlek är emellertid inte en
sådan utveckling trolig under de närmast kommande åren.
I motion 156 framhålls att det finns skäl att se över den kreditpolitiska
lagstiftningen. Först måste emellertid enligt motionären den kreditpolitiska
utredningen (SOU 1982:52) kompletteras med en mer omfattande lagteknisk
värdering. Utskottet delar motionärens uppfattning såtillvida att det finns
skäl att göra en allmän översyn av lagen om kreditpolitiska medel av det slag
som anges i propositionen. Enligt föredraganden kan utredningens förslag,
som delvis avser förändringar av teknisk natur, komma att aktualiseras
senare under perioden fram till år 1986. Enligt utskottets mening bör
emellertid även resultatet av den del av valutakommitténs arbete (E
1977:03), som berör upplåning och aktieemissioner för finansiering av
företagens verksamhet i Sverige samt finansiella placeringar i utländsk bank.
FiU 1983/84:14
4
köp av värdepapper, fordringar etc., avvaktas innan ändringar föreslås i den
kreditpolitiska lagstiftningen. Valutakommitténs slutbetänkande väntas föreligga
någon gång under första halvåret 1984,
Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionerna 61,126 och 156.
Utskottet hemställer
1. beträffande fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel
att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:61 yrkande 1,
1983/84:126 och 1983/84:156 antar vid proposition 1983/84:43
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel,
2. beträffande förslag om marknads konform kreditpolitisk lagstiftning
att riksdagen avslår motion 1983/84:61 yrkande 2.
Stockholm den 22 november 1983
På finansutskottets vägnar
ARNE GADD
Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Christer Nilsson (s), Filip
Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland
(m), Carl-Henrik Hermansson (vpk). Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit
Gennser (m) och Kerstin Nilsson (s).
Reservation
Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Filip Fridolfsson (m),
Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Margit Gennser (m) anser att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
De stora statliga underskotten skapar allvarliga problem på kreditmarknaden.
De har länge i stor utsträckning finansierats genom att riksbanken
regleringsvägen tvingat banker, försäkringsbolag och AP-fonden att köpa
stora volymer statsobligationer med dålig avkastning. Dessa institut har
således tvingats placera småspararnas, försäkringstagarnas och pensionärernas
pengar till så låg ränta att den i bland inte ens motsvarat inflationen.
Genom att budgetunderskottet i så hög grad har finansierats i bankerna
sjunker andelen eget kapital i deras balansräkningar, vilket påverkar
utlandets förtroende för det svenska bankväsendets styrka. Detta gör det
nödvändigt att i större utsträckning än hittills finansiera statsbudgetens
underskott utanför bankerna, dvs. hos hushållen och företagen.
Utplacering av statspapper med icke marknadsmässiga räntor förutsätter
sådana regleringsåtgärder som likviditetskrav, placeringsplikt och räntereg
-
FiU 1983/84:14
5
lering. Dessa regleringar medför en tillväxt av kreditgivningen vid sidan av
kreditinstituten.
Dessa förhållanden har närmare analyserats i den kreditpolitiska utredningen
(SOU 1982:52). Utredningen framhåller regleringarnas snedvridande
effekter på kreditmarknaden och rekommenderar en övergång till en mer
”marknadskonform ’’ kreditpolitik.
Riksbanken har under senare tid tagit försiktiga steg mot en mer
marknadsanpassad kreditpolitik. Enligt utskottets mening bör emellertid
denna utveckling påskyndas. Utskottet föreslår därför att arbetet med att
utforma en marknadskonform kreditpolitisk lagstiftning nu slutförs, så att
styrning med likviditetskrav, placeringsplikt och räntereglering kan slopas.
Förslag bör föreläggas riksdagen med sikte på genomförande till den 1
januari 1985. Därför bör giltighetstiden för den kreditpolitiska lagstiftningen
nu förlängas med endast ett år.
Utskottet hemställer
1. beträffande fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel
att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:61 yrkande 1,
1983/84:126 och 1983/84:156 avslår proposition 1983/84:43 och
antar följande
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Härigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, som
gäller till utgången av år 1983, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år
1984.
2. beträffande förslag om marknadskonform kreditpolitisk lagstiftning
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:61 yrkande
2 hos regeringen hemställer om förslag om en mer marknadskonform
kreditpolitisk lagstiftning i så god tid att det kan
genomföras till den 1 januari 1985.
Särskilt yttrande
Carl-Henrik Hermansson (vpk) anför:
Utskottet borde enligt min mening:
1. ha klargjort vad det menar med en marknadskonform kreditpolitik, ett
begrepp som kan ges flera tolkningar.
2. på ett bestämdare sätt ha tagit avstånd från förslagen i motionerna 61
och 126 om en marknadskonform lagstiftning - ett begrepp som i och för sig
är en självmotsägelse. Riksdagen och riksbanken måste, om de skall fylla sin
funktion, alltid ta ansvaret för att styra kreditpolitiken i samhället. Detta får
icke överlåtas till den av kapitalet dominerade marknaden.