BoU 1983/84:13

Bostadsutskottets betänkande
1983/84:13

om byggnadslagstiftningen m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner i vilka föreslås ändringar i den nu
gällande byggnadslagstiftningen. I betänkandet behandlas även motioner i
vilka hemställs att det kommande förslaget till en plan- och bygglag skall ges
en viss utformning.

I motion 1983/84:1994 (s) begärs en översyn av gällande ombyggnadsbestämmelser
m. m. Mot bakgrund av pågående överväganden inom
regeringens kansli avstyrker utskottet motionen. Även i moderata
samlingspartiets partimotion 923 yrkande 15 begärs ändringar i gällande
byggnadslagstiftning i avsikt att göra det möjligt att differentiera
servicenivån inom olika detaljplaneområden. Utskottet avstyrker motionen
med hänvisning till kommande propositioner om samhällets rekreationspolitik
och om en plan- och bygglag.

Frågan om att under en försöksperiod på t. ex. tre år slopa kravet på
byggnadslov vid ombyggnad och reparationer tas upp i centerpartiets
partimotion 2068 yrkande 1. Enligt utskottets uppfattning är det inte lämpligt
att helt avstå från kravet på bygglov för ombyggnad och reparationer ens
under en begränsad period. Motionen avstyrks av utskottet.

En ändring i byggnadslagstiftningen begärs i motion 1983/84:887 (m) så att
rätten att bygga och bo utanför planlagda områden blir klart fastställd. Enligt
utskottets mening är gällande lagstiftning till fyllest när det gäller byggande
utanför planlagda områden. Motionen avstyrks.

Tre motioner - motionerna 1983/84:368 (s), 722 (c) och 1344 (c) - om
översyn av kostnadsreglerna för gatubyggnad avstyrks eftersom erfarenheter
från tillämpningen av nu gällande regler utvärderas av en av bostadsministern
tillkallad arbetsgrupp.

I motionerna 1983/84:429 (s) och 1056 (vpk) begärs att byggnadslov för
skidliftar införs. Utskottet, som anser att byggnadslov bör införas, finner det
lämpligt att regeringen överväger om en byggnadslovsskyldighet skall införas
redan i gällande byggnadslagstiftning eller om bygglovsskyldighet skall gälla
fr. o. m. den 1 januari 1987. Vid denna tidpunkt avses plan- och bygglagen
träda i kraft.

Utskottet avstyrker motion 1983/84:888 (c) i vilken begärs att
reformarbetet med en plan- och bygglag skall omprövas.

I motionerna 1983/84:1998 (c) och 2050 (c) begärs att plan- och bygglagen
skall ges viss inriktning. I motionerna behandlas frågor om jämställdhet i
planeringen, om bygglov för lantbrukets byggnader, om bygglov för vissa

1 Riksdagen 1983184.19sami. Nr 13

BoU 1983/84:13

2

mindre ändringsåtgärder samt om bebyggelserätten utanför planlagt
område. Enligt utskottets uppfattning bör de i motionerna upptagna
frågorna prövas vid riksdagens behandling av förslaget om en plan- och
bygglag.

Näringsutskottet har med eget yttrande till bostadsutskottet överlämnat
fyra motioner - motionerna 1982/83:496 (s), 806 (c), 1033 (s) och 1488 (s). I
motionerna tas upp frågan om kontroll av detalj handelsetablering m. m.
Även dessa motioner avstyrks av bostadsutskottet med hänvisning till det
kommande förslaget till plan- och bygglag.

Till utskottsbetänkandet har fogats följande reservationer.

1. Ingen byggnadslovsplikt för lantbrukets ekonomibyggnader (m, c)

2. Ingen byggnadslovsplikt för om- och tillbyggnader m.m. (m, c)

3. Ingen byggnadslovsplikt för skidliftar (m, c)

4. Byggnadslovsplikt för skidliftar, fr. o. m. 1 januari 1985 (fp, vpk)

5. Bebyggelserätten utanför planlagt område (m, c)

6. Differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden (m).

I ett särskilt yttrande understryker utskottets ledamot från folkpartiet att
flera av de i motionerna aktualiserade frågorna lämpligen bör behandlas vid
utskottets behandling av förslaget om en plan- och bygglag.

Utskottets ledamöter från moderata samlingspartiet och folkpartiet anför i
ett särskilt yttrande att frågan om behovet av kontroll av detaljhandelsetablering
såvitt rör planfrågorna bör avgöras vid riksdagens behandling av
förslaget om plan- och bygglag.

Motionerna

De i detta betänkande behandlade motionerna är

dels de under allmänna motionstiden 1983 väckta och till näringsutskottet
hänvisade motionerna 1982183:

496 av Lennart Pettersson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen snarast framlägger förslag till sådan ändring i gällande
bygglagstiftning att nyetablering av större detaljhandelsanläggning inom
redan stadsplanelagda områden skall kräva kommunalt tillstånd,

806 av Kersti Johansson (c) vari hemställs att riksdagen uttalar sig för att
begränsa etablering av varuhus och stormarknader,

1033 av Lars Svensson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen förstärker kommunernas möjligheter att kontrollera etableringen
av detaljhandel med syfte att gynna seriös handel,

1488 av Börje Nilsson (s) och Lennart Bladh (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av möjligheterna för en kommun
att fullständigt samordna nyetablering med varuförsörjningsplan,

dels de under allmänna motionstiden 1984 väckta motionerna 1983184:

368 av Rune Johansson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos

BoU 1983/84:13

3

regeringen anhåller att i samband med genomförandet av PBL översyn görs
av gällande kostnadsregler för gatubyggnad och av möjligheterna till
rationell samverkan enligt vad som i motionen anges,

429 av Ove Karlsson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om sådan ändring i plan- och bygglagen att uppförande av
skidliftar blir föremål för prövning enligt lagen om byggnadslovsplikt,

722 av Sigvard Persson (c) och Martin Olsson (c) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av konsekvenserna av de från
1982 gällande lagändringarna som omfattar de delar av byggnadslagstiftningen
som rör fastighetsägares skyldighet att betala ersättning för
gatukostnader,

887 av Göte Jonsson (m) och Bertil Danielsson (m) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i byggnadslagstiftningen
så att rätten att bygga och bo utanför planlagda områden blir klart fastställd,

888 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om att reformförslaget med ny plan- och bygglag redan i dag
omprövas och att nytt förslag läggs som underlättar byggandet och som är
bättre förankrat i människornas önskningar samt leder till lägre
boendekostnader,

923 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
(15) att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag som möjliggör
differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden på sätt som anges i
motionen,

1056 av Tore Claeson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) vari hemställs att
riksdagen antar i bilaga till motionen intaget förslag till lag om ändring i
byggnadsstadgan (1959:612), (i motionen förordas att byggnadslov för
skidliftar införs fr. o. m. den 1 juli 1984),

1344 av Birgitta Hambraeus (c) och Agne Hansson (c) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om en översyn av byggnadslagens bestämmelser om fastighetsägares
skyldighet att betala ersättning för gatukostnader,

1994 av Bengt Lindqvist (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att en översyn görs av gällande ombyggnadsbestämmelser i enlighet
med motionens syfte,

1998 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
bebyggelserätten utanför planlagt område, jordbrukets byggnader samt
utformningen av byggnadslovsskyldigheten för om- och tillbyggnader m. m.,
2050 av Karin Andersson m. fl. (c) vari - med hänvisning till motion
1983/84:2045 - hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att i
det aviserade förslaget till plan- och bygglag klart kommer till uttryck i
lagtexten att en utgångspunkt för samhällsplaneringen skall vara att skapa
förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män,

2068 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1 * Riksdagen 1983/84.19sami. Nr 13

BoU 1983/84:13

4

(1) att riksdagen beslutar att kravet på byggnadslov för ombyggnader och
reparationer skall slopas under en försöksperiod på exempelvis tre år.

Yttrande från annat utskott

Näringsutskottet har med eget yttrande till bostadsutskottet överlämnat
motionerna om kontroll av detaljhandelsetablering. Yttrandet har som
bilagal fogats till detta betänkande.

Utskottet

Lagrådsremiss med förslag till ny plan- och bygglag m. m.

Regeringen beslöt den 20 oktober 1983 inhämta lagrådets yttrande över ett
förslag till ny plan- och bygglag (PBL). Av lagrådsremissen (PBL-remissen)
framgår bl. a. att en helt ny lag om planläggning och byggande skall införas
och att den skall träda i kraft den 1 januari 1987. Bostadsministern har i annat
sammanhang anfört att avsikten är att en proposition om PBL skall lämnas
under hösten 1984.

I motion 888 (c) yrkas att reformarbetet med förslag till ny PBL omprövas
och att ett nytt förslag läggs som underlättar byggandet och som är bättre
förankrat i människors önskningar samt leder till lägre boendekostnader.

Enligt utskottets uppfattning är det betydelsefullt att riksdagen får ta
ställning till ett förslag om en ny PBL. Utskottet kan inte dela motionärens
uppfattning att en minskning av byggandet innebär att ett behov av en
genomgripande revidering av den nuvarande byggnadslagstiftningen inte
skulle föreligga. Inte heller kan utskottet dela motionärens uppfattning om
att det hittills bedrivna arbetet med en ny PBL är orimligt. Enligt utskottets
mening har i motionen inga bärande motiv framförts som bakgrund för denna
uppfattning. Det finns sålunda goda skäl hävda att en samlad bedömning av
det reformarbete avseende byggnadslagstiftningen som under lång tid pågått
och som under hösten 1983 resulterade i en lagrådsremiss fortsätts så att
riksdagen kan föreläggas förslag i frågan. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 888 (c).

I motion 2050 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära att
det i PBL-förslaget klart skall komma till uttryck i lagtexten att en
utgångspunkt för samhällsplaneringen skall vara att skapa förutsättningar för
jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett yrkande med samma innebörd
behandlades av utskottet (BoU 1983/84:1) i november månad 1983. Därvid
anförde utskottet att det i PBL-remissen angivits (1 kap. 1 §) att
bestämmelserna i lagen bl. a. syftar till att främja en samhällsutveckling med
jämlika och goda sociala förhållanden för människorna i dagens samhälle och
för kommande generationer. I specialmotiveringen till paragrafen anges ett
av lagens grundläggande syften vara att främja jämställdhet mellan kvinnor
och män.

BoU 1983/84:13

5

Utskottet anförde vidare att vad i motionen föreslagits beaktats i
PBL-remissen. Med anledning härav avstyrkte utskottet enhälligt bifall till
motionen. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan. Motion 2050 (c) avstyrks
sålunda.

Byggnadslovspliktens omfattning

I motion 1998 (c) föreslås riksdagen ge regeringen till känna att vad i
PBL-remissen föreslagits om en utökning av byggnadslovsplikten till att
omfatta lantbrukets byggnader inte genomförs.

F. n. är jordbrukets och andra liknande näringars ekonomibyggnader inte
underkastade byggnadslovsplikt utanför områden med fastställd plan. I
PBL-remissen (s. 29-32,197-198) förordas att skyldigheten att söka lov skall
kunna varieras genom kommunala beslut. Sålunda skall kommun för område
som inte ingår i detaljplan kunna besluta att vissa åtgärder får utföras utan
bygglov under förutsättning att det kan ske utan olägenhet för grannar och
för allmänna intressen. Bland de åtgärder som kan få vidtas utan bygglov kan
nämnas att uppföra, bygga till och på annat sätt ändra ekonomibyggnader för
jordbruket och andra liknande näringar.

Enligt utskottets uppfattning har i PBL-remissen vederbörlig hänsyn tagits
till olika intressen när det gäller omfattningen av kravet på bygglov för
lantbrukets byggnader. Med den utformning som kravet fått i PBL-remissen
kommer frågan om bygglov för lantbrukets byggnader i vissa fall att avgöras
av kommun. Ett sådant decentraliserat beslutsfattande bör enligt utskottets
uppfattning ge tillfredsställande möjligheter att variera kravet på bygglov.
Utskottet anser att den lösning som valts i PBL-remissen är att föredra
framför den ordning som förordas i motion 1998 (c) och som innebär att
uppförande m. m. av byggnader för lantbrukets behov generellt undantas
från krav på bygglov. Det mera nyanserade synsätt som kommer till uttryck i
propositionen och som tar större hänsyn till lokala förhållanden än
motionsförslaget är enligt utskottets uppfattning att föredra som
utgångspunkt för det fortsatta arbetet med att utforma en plan- och bygglag.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1998 (c) såvitt nu är i fråga.

I motion 1998 (c) tas också upp frågan om byggnadslovsskyldigheten för
om- och tillbyggnader m. m. Motionärerna anför att mycket skulle vara att
vinna på att de nuvarande bestämmelserna om byggnadslovsplikt ändras så
att alla typer av mindre åtgärder på befintliga byggnader får utföras utan krav
på byggnadslov. Även i motion 2068 (c) yrkande 1 tas upp frågan om
omfattningen av byggnadslovsplikten för ombyggnader och reparationer.
Motionärerna anser att det bör vara möjligt att antingen helt avstå från krav
på byggnadslov under en begränsad period eller att kraftigt begränsa de
byggobjekt som kräver sådant lov. Mot bakgrund av det anförda förordas att
kravet på byggnadslov vid ombyggnader m.m. skall slopas under en

BoU 1983/84:13

6

försöksperiod på exempelvis tre år.

Vad rör förslagen i motionerna om omfattningen av byggnadslovsplikten
för ombyggnader, tillbyggnader och reparationer kan utöver vad ovan
anförts om byggnadslov utanför område med detaljplan erinras om följande.
F. n. är vissa åtgärder avseende småhus undantagna från kravet på
byggnadslov. Exempel på sådana åtgärder är att göra ändringar i byggnads
inre, att färga om byggnadens fasad, att uppföra högst två uthus med en
sammanlagd byggnadsarea om högst 10 kvadratmeter. Vissa förutsättningar
för att åtgärderna skall vara befriade från kravet på byggnadslov ställs upp i
byggnadsstadgan.

I PBL-remissen anförs att de lättnader när det gäller skyldigheten att söka
bygglov som i dag finns för åtgärder i småhus skall finnas även i
fortsättningen. De lättnader som kommunerna kan besluta inom områden
utan detaljplan omfattar om- och tillbyggnader samt även komplementbyggnader.
Genom denna ordning kommer lättnaderna främst att beröra småhus.
I remissen framhålls dock (s. 31) att det inte skall vara uteslutet med lättnader
för flerbostadshusens del men att de samhälleliga intressena då ofta har sådan
betydelse att utrymmet för lättnader är begränsat. Vidare föreslås i remissen
att enklare fritidshus, kolonistugor eller liknande byggnader inom område
med detaljplan genom kommunalt beslut skall kunna befrias från krav på
bygglov.

Vad i motionerna anförts om att olika åtgärder bör prövas i syfte att uppnå
förenklingar avseende byggnadslagstiftningen delas av utskottet. Enligt
utskottets uppfattning är det emellertid inte lämpligt att med utgångspunkt
från vad i motionerna anförts, föreslå riksdagen att vidta de i motionerna
förordade åtgärderna. Vad i motion 1998 (c) anförts om att alla typer av
mindre åtgärder på befintliga byggnader bör få utföras utan byggnadslov är
alltför allmänt hållet och därmed för opreciserat för att ligga till grund för ett i
motionen föreslaget tillkännagivande om en ändring av byggnadslovspliktens
omfattning. Det är enligt utskottets mening inte heller lämpligt att i
enlighet med vad i motion 2068 (c) anförts helt avstå från kravet på bygglov
för ombyggnader och reparationer ens under en begränsad period. Ett
betydligt mera nyanserat synsätt bör prägla de reformer avseende
byggnadslovsskyldighetens omfattning som det kan finnas anledning att
överväga. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna 1998 (c) och
2068 (c) yrkande 1 om byggnadslovspliktens omfattning.

Även i motionerna 429 (s) och 1056 (vpk) behandlas frågan om
byggnadslov. I den förstnämnda motionen begärs en ändring i
byggnadslagstiftningen så att uppförande av skidliftar blir föremål för
prövning enligt denna lagstiftning. I den sistnämnda motionen begärs en
ändring i nu gällande byggnadslagstiftning i avsikt att införa byggnadslov för
skidliftar fr. o. m. den 1 juli 1984. Som angivits ovan är avsikten att PBL skall
träda i kraft den 1 januari 1987.

I PBL-remissen föreslås (8 kap. 2 §) att bygglov skall erfordras för
skidliftar.

BoU 1983/84:13

7

Utskottet delar motionärernas uppfattning och den uppfattning som
kommit till uttryck i PBL-remissen om att det för uppförande av skidliftar bör
krävas bygglov.

Vad utskottet och riksdagen närmast har att ta ställning till är då när denna
bygglovsskyldighet skall inträda. Enligt utskottets uppfattning finns
anledning att överväga om vad i PBL-remissen föreslagits om bygglov för
skidliftar skall föras in i byggnadslagstiftningen före den 1 januari 1987, dvs.
innan PBL avses träda i kraft. Regeringen bör i lämpligt sammanhang för
riksdagen redovisa sin syn på frågan.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 429 (s) och 1056 (vpk)
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bebyggelserätten utanför planlagt område m. m.

I två motioner tas upp frågan om bebyggelse utanför planlagt område. I
motion 887 (m) begärs förslag om ändring i byggnadslagstiftningen så att
rätten att bygga och bo utanför planlagda områden blir klart fastställd. I
motion 1998 (c) anförs att en ny bygglag skall ha en generös inställning till
bebyggelse utanför plan och att om kommunen avslår en byggnadslovsansökan
det skall åvila kommuns byggnadsnämnd att bevisa olämpligheten av att
bebyggelse kommer till stånd.

Utskottet behandlade hösten 1983 (BoU 1983/84:1) ett yrkande med
samma innebörd som det i motion 887 (m). Därvid anförde utskottet att
riksdagen år 1977 beslutat om ändringar i byggnadslagstiftningen i syfte att
underlätta bebyggelseutvecklingen på landsbygden och i övrigt glest
bebyggda områden. De regler som f. n. gäller avseende lämplighetsprövningen
av bebyggelsen på landsbygden och i övrigt i glest bebyggda områden har i
princip förts in i PBL-remissen.

I sitt ovannämnda av riksdagen godkända betänkande BoU 1983/84:1
anförde utskottet vidare följande.

Av den ovan lämnade redovisningen framgår enligt utskottets uppfattning
att i byggnadslagstiftningen det i och för sig inte finns regler som hindrar en
önskad bebyggelseutveckling utanför planlagda områden. Att en sådan
bebyggelse inte kommer till stånd torde, som även motionärerna påpekar, i
det enskilda fallet bero på flera faktorer. Utskottet, som naturligtvis inte har
någon annan uppfattning än motionärerna när det gäller att komma till rätta
med krångel och onödig byråkrati i ärenden enligt byggnadslagstiftningen,
kan inte finna tillräckliga skäl att tillstyrka motionärernas begäran om
ändring i byggnadslagstiftningen. I sammanhanget bör erinras om
kommunernas roll när det gäller beslut i ärenden om bebyggelsens
utformning och lokalisering. Enligt utskottets uppfattning bör de nuvarande
reglerna i byggnadslagstiftningen om byggande utanför planlagda områden
gälla i avvaktan på riksdagens beslut om en plan- och bygglag. I samband med
förslaget till plan- och bygglag kommer riksdagen för övrigt få möjligheter att
pröva reglernas utformning i ett större sammanhang än det som varit
utgångspunkt för förslaget i motionen. Utskottet avstyrker sålunda motion
1061 (m).

BoU 1983/84:13

8

Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker motion 887 (m).

Utöver vad utskottet nu anfört med anledning av motion 887 (m) vill
utskottet med anledning av vad i motion 1998 (c) föreslagits om
bebyggelserätten på landsbygden anföra följande.

Frågan om bygglovsprövning i områden utan detaljplan eller områdesbestämmelser
behandlas i PBL-remissen (s. 200-203). Härvid anges att det i
sådana fall skall göras en prövning av lämpligheten av varje sökt åtgärd och
att sökandens önskemål skall vägas mot samhällets intressen i en allsidig
prövning. Detta har i lagrådsremissen uttryckts så (8 kap. 11 §) att i områden
som inte omfattas av detaljplan skall byggnadslov lämnas om det vid
tillämpning av 2 kap. anses lämpligt att bebyggelsen sker på den aktuella
platsen. I detta kapitel behandlas de allmänna bestämmelserna för
planläggning och prövning av bygglov m. m.

Den i PBL-remissen föreslagna ordningen ligger i linje med den utveckling
som skett inom ramen för den nuvarande byggnadslagstiftningen. Utskottet
finner inte tillräckliga skäl föreligga att i nu förevarande sammanhang föreslå
riksdagen göra det i motion 1998 (c) begärda tillkännagivandet om
kommunernas inställning till byggande utanför detaljplan.

Gatukostnadsersättning

I tre motioner tas upp frågan om reglerna för gatukostnadsersättning. I två
av motionerna - motionerna 722 (c) och 1344 (c) - begärs en översyn av de
delar av byggnadslagstiftningen som rör fastighetsägares skyldighet att betala
ersättning för gatukostnader medan i den tredje motionen, motion 368 (s),
hemställs att en översyn i samband med genomförande av PBL görs om
gällande gatukostnadsregler och av möjligheterna till rationell samverkan
enligt vad i motionen anförts.

Den 1 januari 1982 trädde nya gatukostnadsbestämmelser i kraft.
Bestämmelserna, som finns i byggnadslagen, innebär i korthet följande.

Kommunen kan, inom område med stadsplan, ta ut kostnaderna av
fastighetsägarna för att anlägga gator och andra allmänna platser i det
område där anläggningarna utförs. Endast kostnader för sådana
anläggningar som behövs för områdets eget behov får tas ut. Kostnaderna
skall fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund. Bl. a. på
grund av att kostnaderna kan komma att uppgå till betydande belopp och att
ersättningar kan komma att tas ut i sådana fall då det finns begränsade
möjligheter att få lån för att betala ersättningarna, finns bestämmelser om
rätt till avbetalning. Bestämmelserna har utformats så att rätt till avbetalning
föreligger om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens
ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter. För vissa fall har dessutom
en särskild jämkningsregel tagits in i byggnadslagen. Vilken lindring av
villkoren som skall ske får avgöras från fall till fall. Jämkningen kan således
innebära allt från viss förlängning av amorteringstiden till anstånd med

BoU 1983/84:13

9

betalning till dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan mildras.
Gatukostnadsbestämmelserna har i sak oförändrade tagits in i det förslag till
ny plan- och bygglag som regeringen nyligen remitterade till lagrådet.

Från skilda håll har framförts att tillämpningen av de nya bestämmelserna
medför svårigheter för berörda fastighetsägare. I avsikt att få in erfarenheter
från tillämpningen av lagen har bostadsministern tillkallat en arbetsgrupp. I
gruppen ingår företrädare för bostadsdepartementet, Kommunförbundet,
Fastighetsägareförbundet, Villaägareförbundet och FJyresgästernas riksförbund.
Resultatet av gruppens arbete skall redovisas senast den 30 juni 1984.

Vad i motionerna 368 (s), 722 (c) och 1344 (c) förordats om översyn av
gatukostnadsreglerna får anses tillgodosett genom att den ovannämnda
arbetsgruppen tillkallats. Motionerna avstyrks, den förstnämnda i
motsvarande del.

1 motion 368 (s) tas även upp frågan om bättre samverkan mellan
fastighetsägare, väghållare och samhället. Motionärerna anför att i
PBL-remissen finns förslag om hur gator och allmänna platser får anordnas
då kommun är huvudman men att motsvarande fråga då enskild väghållare
berörs inte klarlagts.

Gällande system när det gäller anordnande av allmänna platser innebär att
kommunerna normalt skall använda stadsplan om kommun tar på sig
genomförandeansvaret. Om fastighetsägarna skall svara för genomförandet
bör byggnadsplan användas. Även om fastighetsägarna har att svara för
genomförandet kan kommun bistå fastighetsägarna med genomförandet av
planen.

Vad i PBL-remissen i dessa delar förordats bör ytterligare underlätta för
kommunerna att välja genomförandeformer. Genom planbestämmelser
avgörs vem som skall svara för genomförandet. Även i det till lagrådet
remitterade förslaget till lag om exploateringssamverkan finns regler som bör
kunna bidra till bättre instrument för samverkan. Slutligen bör, även
beträffande frågan om samverkan, resultatet av den ovannämnda
arbetsgruppens övervägande bidra till att ytterligare belysa frågan. Mot
bakgrund av pågående överväganden avstyrker utskottet bifall till motion
368 (s) även såvitt nu är i fråga. Vad i motionen förordats får sålunda anses i
inte ringa grad tillgodosett utan någon riksdagens begäran.

Vissa standardkrav vid ombyggnad

I motion 1994 (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn
av gällande ombyggnadsbestämmelser främst såvitt avser de orienteringshandikappades
behov.

Motionären förordar att det förslag till ombyggnadsbestämmelser som
avses föreläggas riksdagen senare under våren 1984 utformas så att det
tillgodoser de orienteringshandikappades krav på tillgänglighet och
användbarhet samt att både funktionellt och tekniskt inriktade tillämpnings -

BoU 1983/84:13

10

föreskrifter sammanställs. Vidare föreslås att ett projekteringsstöd införs för
att finna bättre lösningar på de orienteringshandikappades problem.
Slutligen anförs att kommunerna bör ges möjligheter att ingripa mot
bristande tillgänglighet och användbarhet utan att det sker i samband med
bygglovsansökan från fastighetsägaren samt att kommun får skyldighet att
vidta åtgärder mot faror och risker som uppstår till följd av bristande
tillgänglighet och användbarhet.

Bestämmelser om tillgänglighet och användbarhet för rörelsehindrade och
orienteringshandikappade finns som motionären anför i byggnadsstadgans
42 a § och 48 a §. Motionären hävdar att de tillämpningsföreskrifter som är
nödvändiga för att förverkliga handikappbestämmelserna för orienteringshandikappade
inte getts den utformning och omfattning som erfordras för att
ge avsedd effekt på miljöns användbarhet.

Utskottet vill erinra om de krav som nu finns i byggnadsstadgan på
byggnaders tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga i princip förts över till PBL-remissen. I lagrådsremissen
anförs bl. a. (s. 383) att målet för samhällets strävanden måste vara att alla
bostäder skall kunna bli tillgängliga och att det därmed skall bli möjligt för
personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att bo kvar i sin
bostad.

I PBL-remissen föreslås vidare att tomter som tas i anspråk för bebyggelse
och - i skälig omfattning - även allmänna platser m. m. skall anordnas så att
de kan utnyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Vad först gäller frågan om möjligheterna för kommunerna att ingripa mot
bristande tillgänglighet och användbarhet utan att det sker i samband med
bygglovsansökan kan erinras om följande. Som motionären anför har i den
av riksdagen godkända propositionen 1983/84:40 (bil. 9) om ett
bostadsförbättringsprogram kommunerna givits möjligheter att tillämpa
ombyggnadsbestämmelserna så att de kan anpassas till de riktlinjer som
kommunerna antagit för utvecklingen av ett område och som konkretiserats
genom områdesbestämmelser eller antagen detaljplan.

I sammanhanget kan även erinras om att kommun enligt bostadssaneringslagen
hos hyresnämnd kan anhängiggöra frågan om upprustningsåläggande i
avsikt att uppnå att bostadslägenhet erhåller lägsta godtagbara standard.
Motionären finner det angeläget att också tillgänglighet och användbarhet
skall kunna ingå i bostadssaneringslagens begrepp lägsta godtagbara
standard.

Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan om behovet och utformningen
av styrmedel för förnyelse av våra bostäder av en interdepartemental
arbetsgrupp. I gruppen ingår företrädare för social-, bostads- och
civildepartementen. En viktig del i detta arbete är att finna lösningar i avsikt
att öka bostädernas användbarhet. Därvid kommer även att övervägas hur
tillgängligheten m. m. i bostäder skall förbättras. I dessa överväganden

BoU 1983/84:13

11

kommersom en naturlig del att ingå att pröva hl. a. den lösning på frågan som
motionären anvisat.

Vad därefter gäller frågorna om ytterligare tillämpningsföreskrifter och
om projekteringsstöd kommer, enligt vad utskottet erfarit, även dessa frågor
att behandlas i det ovan nämnda interdepartementala arbetet. Detta arbete
kan förväntas ge ytterligare erfarenheter beträffande de i motionen upptagna
frågorna.

Eftersom de frågor som tas upp i motionen övervägs inom regeringens
kansli finns enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga skäl för riksdagen att
nu bifalla motionen. Utskottet förutsätter att övervägandena sker utan
onödig tidsutdräkt och att regeringen i lämpligt sammanhang för riksdagen
redovisar sin syn på de i motionen upptagna frågorna. Slutligen bör i detta
sammanhang erinras om att riksdagen vid sin behandling av bostadsförbättringsprogrammet
anvisat 12,5 milj. kr. för särskild information och
utbildning avseende bostadsförbättringsverksamheten. 1 den nyligen
avlämnade budgetpropositionen (bil. 13 s. 78) begärs ytterligare medel för
denna verksamhet.

Differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden

I motion 923 (m) yrkande 15 begärs att riksdagen hos regeringen anhåller
om förslag som möjliggör differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden.
Motionärerna anser att problemen med permanentning av
fritidsbebyggelsen bör lösas genom en begränsning av kommunernas
serviceansvar något som bör komma till uttryck i den översiktliga
planeringen. I denna planering bör enligt motionärerna kunna avgränsas
områden för fritidsbebyggelse inom vilka ett begränsat kommunalt
serviceansvar skall gälla.

Fritidsboendekommittén har i sina betänkanden (Ds Bo 1981:3 och SOU
1982:23) behandlat frågan om fritidsboendets framtida utveckling. 1 det först
nämnda betänkandet behandlas frågan om stadigvarande bosättning i
fritidshus. I betänkandet anförs bl. a. att fritidshusens storlek och tekniska
standard bör kunna begränsas i avsikt att förhindra ett ändrat
användningssätt av husen. En begränsning av storleken bör kunna uppnås
genom bestämmelser i fastställd plan.

Frågan om permanentning av fritidsbebyggelsen och det kommunala
serviceansvaret har tagits upp i PBL-remissen (s. 91-92). De instrument som
i remissen förordas för att styra fritidsbebyggelsens utveckling inom en
kommun är att genom områdesbestämmelser reglera byggnadsarean eller
storleken på tomter i områden med fritidsbebyggelse.

Enligt den i januari 1984 avlämnade propositionsförteckningen avses
riksdagen våren 1984 föreläggas ett förslag om samhällets politik för
rekreation och turism och ett förslag om ändringar i förköpslagen m. m. I
båda dessa förslag torde frågan om fritidsbebyggelsen komma att behandlas.

1** Riksdagen 1983184.19saml. Nr 13

BoU 1983/84:13

12

Den möjlighet att differentiera servicenivån i olika detaljplaneområden
som motionärerna berör torde i första hand kräva ändringar i lagstiftning som
det inte tillkommer bostadsutskottet att överväga. Såvitt gäller ändringar av
byggnadslagstiftningen finns det enligt utskottets uppfattning inte anledning
att nu behandla denna fråga. Utskottet vill erinra om att i PBL-remissen
övervägts olika möjligheter att genom regler i en plan- och bygglag styra
fritidsbebyggelsens utveckling. Utskottet finner det lämpligt att den nu
aktuella frågan såvitt avser bostadsutskottets beredningsområde ytterligare
övervägs vid riksdagsbehandlingen av PBL-förslaget. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion 923 (m) yrkande 15.

Kontroll av detaljhandelsetablering

I fyra motioner från allmänna motionstiden 1983 behandlas kontroll av
detaljhandelsetablering. Dessa motioner har hänvisats till näringsutskottet
som med eget yttrande överlämnat dem till bostadsutskottet. Näringsutskottets
yttrande har som bilaga 1 fogats till detta betänkande.

I de tre (s)-motionerna - motionerna 1982/83:496, 1033 och 1488 -behandlas frågan om vissa detaljhandelsetableringar. Som exempel på
etableringar över vilka samhället borde ges ett större inflytande nämns i
motionerna sådana där detaljhandelsföretag påbörjar försäljning av
livsmedel eller andra varor i överblivna industrilokaler, lager m. m. Exempel
på hot mot den redan existerande livsmedelshandeln är också den alltmer
vanligt förekommande försäljningen av livsmedel i bensinstationer.

I motion 1982/83:806 (c) anförs att etableringen av stormarknader och
varuhus har bidragit till en utglesning av butiker såväl i tätorter som på
landsbygden.

I näringsutskottets yttrande finns intaget en redogörelse för vad i
PBL-remissen anförts om detaljhandelsetableringar. Som framgår av
redogörelsen skall enligt remissen planläggningen främja en från allmän
synpunkt lämplig samhällsutveckling. Detta innebär att det i vissa lägen kan
bli aktuellt att begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandeln bl. a. såvitt
avser etablering av stormarknader och bensinstationer. Även vid ett
väsentligt ändrat användningssätt av en byggnad avses, enligt PBL-remissen,
möjligheter finnas att kräva bygglov oavsett om några inredningsåtgärder
vidtas eller inte.

Flera av de frågor som tagits upp i de nu aktuella motionerna behandlas
som framgått ovan i PBL-remissen. Som också framgått ovan är avsikten att
riksdagen hösten 1984 skall föreläggas ett förslag om en plan- och bygglag. I
detta sammanhang kommer frågor om detaljhandelsetableringar m. m. såvitt
rör planfrågorna att behandlas. Med det anförda avstyrker bostadsutskottet
motionerna 1982/83:496 (s), 806 (c), 1033 (s) och 1488 (s).

BoU 1983/84:13

13

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omprövning av bygglagreformen att riksdagen avslår
motion 1983/84:888,

2. beträffande jämställdhetsaspekten i samhällsplaneringen att riksdagen
avslår motion 1983/84:2050,

3. beträffande byggnadslovsplikt för lantbrukets ekonomibyggnader
att riksdagen avslår motion 1983/84:1998 i motsvarande del,

4. beträffande byggnadslovsplikt för om- och tillbyggnader rn. m. att
riksdagen avslår motionerna 1983/84:1998 i motsvarande del och
2068 yrkande 1,

5. beträffande byggnadslovsplikt för skidliftar att riksdagen med
aneldning av motionerna 1983/84:429 och 1056 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande bebyggelserätten utanför planlagt område att riksdagen
avslår motionerna 1983/84:887 och 1998 den senare i motsvarande
del,

7. beträffande översyn av reglerna för gatukostnadsersättning att
riksdagen avslår motionerna 1983/84:368 i motsvarande del samt
722 och 1344,

8. beträffande samverkan vid anläggandet av allmänna platser m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:368 i motsvarande del,

9. beträffande vissa tillämpningsföreskrifter till byggnadslagstiftningen
m. m. att riksdagen avslår motion 1983/84:1994,

10. beträffande en differentierad servicenivå att riksdagen avslår
motion 1983/84:923 yrkande 15,

11. beträffande kontroll av detaljhandelsetablering att riksdagen avslår
motionerna 1982/83:496, 806, 1033 och 1488.

Stockholm den 23 februari 1984

På bostadsutskottets vägnar

KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s). Rolf Dahlberg (m),
Thure Jadestig (s), Knut Billing (m), Magnus Persson (s). Bertil Danielsson
(m), Birgitta Hambraeus (c), Lennart Nilsson (s), Margareta Gard (m).
Kerstin Ekman (fp), Tore Claeson (vpk), Margareta Palmqvist (s), Nils
Nordh (s) och Lars Andersson (s).

BoU 1983/84:13

14

Reservationer

1. Byggnadslovsplikt för lantbrukets ekonomibyggnader

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Margareta Gard (m) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 5 som börjar ”Enligt
utskottets” och slutar ”i fråga” bort lyda:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns anledning att
aktualisera frågan om byggnadslovspliktens omfattning såvitt avser
lantbrukets byggnader så att arbetet på ett kommande PBL-förslag ges den i
motionen förordade utformningen. Motionärernas förslag innebär att den
ordning som gäller f. n. kommer att gälla även sedan en plan- och bygglag
införts. F. n. är nämligen jordbrukets och andra liknande näringars
ekonomibyggnader undantagna kravet på byggnadslov.

Enligt utskottets uppfattning finns goda motiv hävda att de regler som f. n.
gäller avseende befrielse från byggnadslovsplikt för bl. a. jordbrukets
ekonomibyggnader i princip bör överföras till en ny PBL.

Detta bör riksdagen med anledning av motion 1998 (c) som sin mening ge
regeringen till känna.

dels utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande byggnadslovsplikt för lantbrukets ekonomibyggnader
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1998 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Byggnadslovsplikt för om- och tillbyggnader m. m.

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Margareta Gard (m) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 6 som börjar ”Vad i” och slutar
”byggnadslovspliktens omfattning” bort lyda:

Det finns goda skäl att på olika sätt ta till vara möjligheterna att minska
krångel och onödig byråkrati. Ett exempel på en, ur denna synpunkt,
framgångsrik reform var när riksdagen år 1979 (CU 1979/80:3) beslöt att vissa
åtgärder avseende småhus skulle vara undantagna från kravet på
byggnadslov. Som exempel på åtgärder som riksdagen på förslag av den
dåvarande regeringen undantog från kravet på byggnadslov kan nämnas
åtgärder i småhus som bl. a. gäller ändringar i byggnads inre och omfärgning
av fasad. Vidare kan erinras om att det numera i princip är möjligt att uppföra
högst två byggnader med en sammanlagd area om högst 10 kvadratmeter.

Det ovan anförda visar att det finns motiv för att vid införande av en ny
PBL undanta ytterligare mindre åtgärder från kravet på bygglov för åtgärder
på befintliga byggnader. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga

BoU 1983/84:13

15

riksdagen förslag i linje med vad i motion 1998 (c) förordats om att vissa
åtgärder på mindre byggnader skall kunna företas utan att krav på bygglov
ställs.

Även vad i motion 2068 (c) yrkande 1 förordats om att kravet på
byggnadslov vid ombyggnader m.m. helt eller delvis skall kunna avvaras
under en försöksperiod bör övervägas av regeringen som skyndsamt bör
framlägga förslag i frågan för riksdagen.

Sammanfattningsvis bör vad i de nu behandlade motionerna föreslagits ges
regeringen till känna.

dels utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande byggnadslovsplikt för om- och tillbyggnader m. m. att
riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:1998 i motsvarande
del och 2068 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

3. Byggnadslovsplikt för skidliftar (hemställan)

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Margareta Gard (m) anser att
utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande byggnadslovsplikt för skidliftar att riksdagen avslår
motionerna 1983/84:429 och 1056,

4. Byggnadslovsplikt för skidliftar (motiveringen)

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Margareta Gard (m) anser -under förutsättning av bifall till reservation 3 - att den del av utskottets
betänkande på s. 7 som börjar ”Utskottet delar” och slutar ”till känna” bort
lyda:

Enligt utskottets uppfattning finns inte anledning att förorda att för
skidliftar skall krävas byggnadslov.

Även om det i ett enskilt fall kan visas att behov av bygglov för skidliftar
kunnat vara motiverat bör, vid en avvägning mellan olika intressen, den
inställningen väga tyngre som innebär att bygglagstiftningen i så stor
omfattning som möjligt bör förenklas. En detaljreglering så som förordas i
motionerna 429 (s) och 1056 (vpk) bör inte vinna riksdagens stöd. Det torde
under alla omständigheter saknas skäl att bryta ut denna fråga ur
reformarbetet med en ny PBL.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna.

BoU 1983/84:13

16

5. Byggnadslovsplikt för skidliftar (motiveringen)

Kerstin Ekman (fp) och Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 7 som börjar ”Vad utskottet”
och slutar ”till känna” bort lyda:

Enligt utskottets uppfattning finns goda skäl hävda att sådana
överväganden görs av regeringen så att bygglov för skidliftar kan införas utan
någon onödig tidsutdräkt. Det finns emellertid anledning avvakta
lagrådsgranskningen av PBL-remissen. Denna granskning bör vara avslutad i
sådan tid att regeringen under hösten 1984 kan förelägga riksdagen ett förslag
som innebär att byggnadslov för skidliftar skall införas fr. o. m. den 1 januari
1985.

Vad utskottet nu anfört innebär en anslutning till vad i motionerna 429 (s)
och 1056 (vpk) förordats.

Riksdagen bör med anledning av motionerna som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om att byggnadslov för skidliftar
skall införas fr. o. m. den 1 januari 1985.

6. Bebyggelserätten utanför planlagt område

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Margareta Gard (m) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 7 börjar ”1 sitt” och på s. 8
slutar ”utanför detaljplan” bort lyda:

Som anförs i motionerna 887 (m) och 1998 (c) bör den enskildes
möjligheter att få bygga utanför planlagt område stärkas i förhållande till vad
som gäller i dag. Det kan inte anses tillräckligt att de regler som f. n. finns i
byggnadslagstiftningen avseende bebyggelserätten utanför planlagt område i
princip förs in i PBL. Som i motion 1998 (c) förordas bör av PBL framgå att
utgångspunkten för en bedömning av om bygglov skall beviljas utanför
planlagt område skall vara att bygglov i princip skall erhållas såvida inte
kommuns byggnadsnämnd kan anföra konkreta skäl för att bebyggelsen på
den aktuella platsen är olämplig. Vad i motion 887 (m) anförs utgår från ett
liknande synsätt.

Det finns enligt utskottets uppfattning grundad anledning föreslå
riksdagen att med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen till
känna vad nu anförts om utformningen av PBL-förslaget såvitt avser
bebyggelserätten utanför planlagt område.

dels utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande bebyggelserätten utanför planlagt område att riksdagen
med anledning av motionerna 1983/84:887 och 1998 den senare i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

BoU 1983/84:13

17

7. Differentierad servicenivå

Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m) och Margareta
Gard (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”Den möjlighet” och
slutar ”motion 923 (m) yrkande 15” bort lyda:

Som framgått ovan kommer riksdagen senare under våren 1984 att få ta
ställning till olika förslag som berör fritidsbebyggelsens omfattning och
utformning. Frågan kommer naturligen också att behandlas i det kommande
PBL-förslaget. Det finns sålunda anledning för riksdagen att begära en
redovisning av regeringens syn på hur frågan skall lösas inom ramen för den
ordning som förordas i motion 923 (m) yrkande 15 och som innebär att det
skall vara möjligt att differentiera serviceansvaret inom olika detaljplaneområden.

I sammanhanget bör erinras om att statens planverk i sitt remissvar på ett
av fritidsboendekommitténs betänkanden pekat på den möjlighet som
föreslås i den nu behandlade motionen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen ger sin
anslutning till motion 923 (m) yrkande 15 genom att ge regeringen sin mening
till känna.

dels utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande differentierad servicenivå att riksdagen med anledning
av motion 1983/84:923 yrkande 15 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Kontroll av detaljhandelsetablering

Rolf Dahlberg, Knut Billing, Bertil Danielsson, Margareta Gard (alla m)
och Kerstin Ekman (fp) anför:

Vi har kunnat ansluta oss till vad i bostadsutskottets betänkande anförts
med anledning av motioner om kontroll av detaljhandelsetablering såvitt
frågan rör plan- och bygglagstiftning. Enligt utskottets uppfattning kommer
en ytterligare granskning av frågan att göras i samband med riksdagens
behandling av PBL-förslaget. Det finns därför anledning att återkomma till
frågan. Vår anslutning till bostadsutskottets ställningstagande innebär inte
att vi ändrat uppfattning i huvudfrågan. Behov av kontroll av
detaljhandelsetablering föreligger enligt vår uppfattning inte. Moderata
samlingspartiets och folkpartiets ledamöter i näringsutskottet har i en
avvikande mening till detta utskotts betänkande närmare utvecklat denna
uppfattning.

BoU 1983/84:13

18

2. Behandlingsfråga

Kerstin Ekman (fp) anför:

I flera av de motioner som behandlas i det nu föreliggande betänkandet tas
upp frågor som enligt min uppfattning bör övervägas när riksdagen har att ta
ställning till PBL-förslaget. Såvitt nu är bekant kommer riksdagen under
hösten 1984 att föreläggas ett förslag i frågan. Det saknas därför, som
utskottets majoritet vid genomgången av vissa motioner anfört, anledning att
nu behandla vissa frågor bl. a. om byggnadslovspliktens omfattning. Dessa
och andra frågor som behandlas i betänkandet bör sålunda övervägas i ett
större sammanhang.

BoU 1983/84:13

19

Näringsutskottets yttrande ag

1983/84:7 y

om kontroll av detaljhandelsetablering

Till bostadsutskottet

Till näringsutskottet har hänvisats fyra motioner från allmänna
motionstiden år 1983 om kontroll av detaljhandelsetablering.
Petroleumhandelns riksförbund har inkommit med en skrivelse.
Regeringen har i oktober 1983 till lagrådet remitterat förslag till ny planoch
bygglag m. m. I lagrådsremissen behandlas frågor som har direkt
anknytning till de här aktuella motionerna. Till bostadsutskottet har
hänvisats ett antal motioner från allmänna motionstiden år 1984 som gäller
olika delar av plan- och bygglagstiftningen. För att möjliggöra en mera
samlad behandling av frågorna överlämnar näringsutskottet till bostadsutskottet
- under förutsättning av bostadsutskottets medgivande - de fyra
inledningsvis nämnda motionerna. Därvid avger näringsutskottet följande
yttrande.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1982/83:496 av Lennart Pettersson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen snarast framlägger förslag till sådan ändring i gällande
bygglagstiftning att nyetablering av större detaljhandelsanläggning inom
redan stadsplanelagda områden skall kräva kommunalt tillstånd,

1982/83:806 av Kersti Johansson (c), vari hemställs att riksdagen uttalar sig
för att begränsa etablering av varuhus och stormarknader,

1982/83:1033 av Lars Svensson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen begär
att regeringen förstärker kommunernas möjligheter att kontrollera
etableringen av detaljhandel med syfte att gynna seriös handel,

1982/83:1488 av Börje Nilsson (s) och Lennart Bladh (s), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av möjligheterna för en kommun
att fullständigt samordna nyetablering med varuförsörjningsplan.

Motivering

I motion 1982/83:496 (s) anförs att s. k. piratetablering av dagligvaruhandel
utgör ett hot mot den reguljära centrumhandeln och mot levande

BoU 1983/84:13

20

kommuncentra. Som exempel nämns etablering inom stadsplaneområden
med beteckningen ”handels- och industriändamål” i överblivna industrilokaler
som från kommunens sida inte har varit avsedda för detaljhandel och
framför allt inte för handel med livsmedel. Ofta visar det sig, säger
motionärerna, att kommunerna enligt gällande lagstiftning inte kan inskrida
mot den nämnda typen av etableringar. Kommunerna skulle behöva ökade
möjligheter att stoppa framför allt större, icke önskvärda etableringar av
detaljhandel inom äldre stadsplaneområden. Speciellt känslig är livsmedelsförsäljningen,
eftersom livsmedel utgör ett nyckelsortiment från konkurrenssynpunkt.
Motionärerna förordar en ändring av bygglagstiftningen med
innebörden att oavsett stadsplanens beteckning tillstånd av kommunen krävs
för nyetablering av större detaljhandelsanläggningar med livsmedelssortiment.
Samma krav skulle gälla om en tidigare ägare ändrar verksamhetens
inriktning. Det kan, framhåller motionärerna, vara lämpligt att kommunen
före beslut inhämtar synpunkter från företrädare för detaljhandeln och från
de fackliga organisationerna på handelns område.

I motion 1982/83:806 (c) betonas vikten av att det finns närbutiker såväl i
tätorter som på landsbygden. Närbutikernas betydelse för äldre människor
och för barnfamiljer understryks särskilt. Förutom dagligvaruförsörjning ger
sådana butiker möjlighet till gemenskap och sociala kontakter.

En utglesning av butiker har skett i tätorterna, anför motionären. På
landsbygden har många butiker försvunnit. En av anledningarna till att
mindre butiker har lagts ned är etableringen av varuhus och stormarknader.
För att motverka en fortsatt nedläggning av mindre butiker måste samhället
försöka förhindra att ytterligare stormarknader etableras, menar motionären.
Skulle stormarknader få fortsätta att öka sin andel av dagligvaruhandeln
kommer det att leda till en koncentration av handeln som blir till stor nackdel
för strävandena att bevara en decentraliserad varuförsörjning och service.
Det är vidare, enligt motionären, angeläget att butiksstöd får utgå i
fortsättningen och att detta förbättras och utvecklas för att förhindra
butiksnedläggningar.

I motion 1982/83:1033 (s) sägs att det har uppkommit vissa hot mot den
seriösa handeln. Som exempel nämns de bensinstationer med bl. a.
livsmedelsförsäljning som etableras i anslutning till trafikleder. I många fall
medför dessa butiker en ökad valfrihet för de boende runt bensinstationen,
anför motionärerna. I andra fall innebär de däremot att rådande
varuförsörjningsstruktur allvarligt rubbas och att andra butiker måste läggas
ned. En bensinstationsbutik som för ett fåtal innebär en större valfrihet
medför i ett sådant fall för flertalet en minskad valfrihet. Motionärerna
betecknar som mindre seriösa sådana butiker som etableras i gamla nedlagda
fabriker och som med ett begränsat urval och stora uppköp ”skummar
grädden” av den totala försäljningen. Seriös handel med ett varierat utbud
kan även i de fallen få svårt att överleva i konkurrensen. Rådande instrument
i kommunen för att värna om eller skapa en fungerande varuförsörjningsplan

BoU 1983/84:13

21

är inte tillräckliga, säger motionärerna.

Det finns enligt motion 1982/83:1488 (s) en risk för att överetableringar av
främst s. k. externa säljenheter medför att stadskärnor och andra
kommuncentra utarmas på verksamhet. I förekommande fall bör upprättas
varuförsörjningsplaner som omfattar flera kommuner inom ett naturligt
område. Det har visat sig, anför motionärerna, att etablering oberoende av
kommunens vilja har kunnat ske i ombyggda fabriker, lager och andra
lokaler inom områden som har planerats för t. ex. industri- och
handelsändamål. Givetvis är det angeläget, heter det, att kommunen ges
möjligheter att samordna även en sådan ombyggnad med en varuförsörjningsplan.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om kommunernas inflytande över etableringar inom varudistributionen
har behandlats flera gånger tidigare i riksdagen.

År 1977 fattade riksdagen beslut om riktlinjer på distributionsområdet.
Riktlinjerna innebär bl. a. att kommunerna kan upprätta s. k. varuförsörjningsplaner.
Den då aktuella propositionen 1977/78:8 utgjorde regeringens
ställningstagande till distributionsutredningens betänkande (SOU 1975:59,
60) Samhället och distributionen. Utredningen hade bl. a. föreslagit
kommunal tillståndsprövning i fråga om all nyetablering och utbyggnad av
detaljhandel med livsmedel. Detta förslag - och även andra former för
etableringskontroll - som förespråkades av distributionsutredningen -avvisades i den nämnda propositionen. I en motion med anledning av
propositionen föreslogs riksdagen begära att regeringen skulle pröva om inte
byggnadslagstiftningen kunde omdanas så att den blev ett tillräckligt medel
för att påverka även serviceförsörjningen. Motionärerna hänvisade till den
översyn av bygglagutredningens förslag från år 1974 som pågick inom
bostadsdepartementet. Näringsutskottet (NU 1977/78:14 s. 11) vitsordade
att byggnadslagstiftningens räckvidd var oklar men ansåg att den pågående
översynen borde kunna leda till att denna oklarhet undanröjdes. På förslag
av utskottet avslog riksdagen motionen.

År 1979 behandlade näringsutskottet (NU 1979/80:13) ingående olika
motioner inom distributionsområdet, bl. a. en motion i vilken begärdes
förslag från regeringen i syfte att kommunerna skulle få verkligt inflytande
över etableringar inom varudistributionen. Utskottet erinrade om att förslag
till en ny plan- och bygglag (PBL) hade redovisats i betänkandet (SOU
1979:65, 66) Ny bygglag. Enligt lagförslaget skulle kommunernas
möjligheter att styra markanvändningen stärkas, jämfört med gällande
byggnadslagstiftning. Utskottet pekade särskilt på att den byggnadsrätt som
ett nytt detaljplaneinstitut ger skulle bli tidsbegränsad, att det skulle bli
möjligt att genom preciserade ändamålsbestämningar i detaljplan skilja
mellan exempelvis stormarknad och annan handel och att en allmän

BoU 1983/84:13

22

lämplighetsprövning alltid skall ske vid väsentligt ändrat användningssätt
beträffande byggnader. En plan- och byggnadslagstiftning med denna
innebörd skulle, anförde utskottet, tillgodose de önskemål som motionen
gav uttryck för. Motionen avslogs av riksdagen på förslag av utskottet.

Våren 1982 beslöt riksdagen om åtgärder för de små och medelstora
företagen m. m. (prop. 1981/82:118, NU 1981/82:51, rskr 1981/82:417). I en
motion (vpk) som hade väckts med anledning av propositionen begärdes
utredning och förslag till riktlinjer för kommunalt etableringssamråd för
detaljhandeln i större tätortsområden.

Näringsutskottet (NU 1981/82:51 s. 26) hänvisade till att utredningsförslaget
om en ny plan- och bygglag bereddes inom regeringskansliet. Enligt
utskottets uppfattning kunde den föreslagna lagen komma att tillgodose vissa
av de önskemål som framfördes i motionen. Någon ny utredning såsom
föreslogs i motionen ansåg utskottet inte vara erforderlig. Motionen
avstyrktes sålunda i ifrågavarande del och avslogs av riksdagen.

Bostadsutskottet behandlade hösten 1983 (BoU 1983/84:3) en motion (s)
vari begärdes att riksdagen skulle göra vissa ändringar i byggnadsstadgan.
Motionärerna tog upp det förhållandet att byggnadslovsprövningen vid
ändrad användning av byggnad blir olika, beroende på om inredningsåtgärder
vidtas eller inte. Med hänvisning till PBL-betänkandet anförde de att det
ändrade användningssättet i sig utgör ett allvarligt problem från
plansynpunkt och att en planmässig prövning därför alltid bör vara möjlig.
Ett förslag till lösning hade lagts fram av PBL-utredningen. I motionen
hemställdes att 75 § resp. 54 § byggnadsstadgan skulle ändras i enlighet med
vad utredningen hade förordat.

Bostadsutskottet framhöll att den nämnda frågan hade tagits upp i
lagrådsremissen med förslag till ny PBL. Om förslaget i remissen realiserades
torde vad i motionen anförts få anses bli beaktat. Frågan om ändrad
användning av byggnad skulle komma att övervägas ytterligare vid
riksdagens behandling av förslag till ny PBL. Motionen avstyrktes med
hänvisning härtill och avslogs av riksdagen.

Lagrådsremiss med förslag till ny plan- och bygglag

Inledning

Arbetet med förslag till ny plan- och bygglag (PBL) har resulterat i en
lagrådsremiss i oktober 1983. Avsikten är att en helt ny lag om planläggning
och byggande skall införas och att den skall träda i kraft den 1 januari 1987.
Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt men innebär
en genomgripande systematisk omarbetning av nuvarande lagstiftning samt
en förenkling och modernisering av regelsystemet.

Enligt förslaget skall varje kommun ha en översiktsplan som omfattar hela
kommunens yta. Stadsplan och byggnadsplan enligt nuvarande lagstiftning

BoU 1983/84:13

23

ersätts av en enda plan, som kallas detaljplan. Dessa detaljplaner skall ha en
genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden. För samordning av flera
kommuners planläggning kan en regionplan upprättas.

Följande redogörelse för vissa delar av lagrådsremissen är avsedd att
belysa frågan i vilken utsträckning PBL kan komma att tillgodose önskemål i
här behandlade motioner.

Allmänna krav

Lagförslagets andra kapitel innehåller allmänna bestämmelser för
planläggning och prövning av bygglov m. m. Här sägs (1 §, s.362) att
planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling
och skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-,
arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Hänsyn skall tas till förhållandena i
angränsande kommuner.

Det sagda skall tillämpas även vid prövning av ansökningar om bygglov,
rivningslov och marklov.

Kommunen skall sålunda i sina markanvändningsbeslut ta hänsyn till
förhållandena i angränsande kommuner, så att en ändamålsenlig samordning
sker av kommunernas planläggning. I den allmänna motiveringen (s. 265)
redogörs för vilka frågor som kan ha betydelse i det sammanhanget. Bl. a.
anges som en sådan fråga lokaliseringen av större detaljhandelsanläggningar
med ett upptagningsområde som omfattar mer än en kommun.

I 5 § räknas upp vissa krav på hur bebyggelsemiljön skall utformas inom
områden med samlad bebyggelse. Här föreskrivs (s. 366) bl. a. att det inom
eller i nära anslutning till bebyggelseområdet skall finnas möjligheter att
anordna en med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär rimlig
samhällsservice och kommersiell service.

Översiktsplan

Byggnadslagens generalplan samt kommunöversikt, markdispositionsplan,
områdesplan och andra av dagens informella planer läggs till grund för
PBL:s översiktsplan (4 kap. i lagförslaget, s.411 f.). Denna plan, som är
obligatorisk, bör samordnas med andra planer och program som anger
kommunens avsedda utveckling. Härvidlag anförs (s. 70) att det är viktigt att
de kommunala ambitionerna när det gäller bl. a. varuförsörjning beaktas och
får genomslagskraft i den fysiska översiktsplanen. Denna skall ange
grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen.
Planen skall ange riktlinjer som underlag för prövningen av lov till
bebyggelse och annan markanvändning.

Översiktsplanen och ändringar av denna skall antas av kommunfullmäktige.

BoU 1983/84:13

24

Detaljplan

Förslaget om detaljplan (5 kap. i lagförslaget, s. 442) innebär i korthet
följande.

Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda planform,
kallad detaljplan. Planproceduren utformas så att den lokala demokratin
fördjupas. Detaljplan skall antas av kommunfullmäktige. I varje detaljplan
skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs. allmänna platser,
kvartersmark och vattenområden. För kvartersmarken skall bl. a. användningssättet
anges. I planen skall bestämmas en genomförandetid på 5-15 år.

Vad som här har nämnts om angivande av användningssätt för
kvartersmark regleras i 5 kap. 4 §. I specialmotiveringen (s. 458 f.) utvecklar
föredragande statsrådet närmare sin syn på denna fråga. Sammanfattningsvis
anförs följande.

Man bör i stort sett särskilja de huvudkategorier som används i dagens
detaljplaner, nämligen bostad, handel, samlingslokal, kontor, garage,
industri, allmänt ändamål, areell näring och upplag.

Inom kvartersmark kan det i vissa fall finnas behov av en mer preciserad
angivelse av markens användning än som nu förekommer. Begreppet
handelsändamål är så oprecist att det inte ger tillräcklig möjlighet att reglera
markanvändningen på ett lämpligt sätt vare sig från allmän synpunkt eller
med hänsyn till granneintresset. Handelsändamål har t. ex. i praxis också
ansetts inrymma kontor. Gränsdragningen mellan industri, lager och handel
är också flytande. Föredraganden förutsätter att dessa frågor kommer att
närmare behandlas i allmänna råd till kommunerna och gör följande
kommentar i vad gäller preciseringen av handelsändamålet:

Butiksstrukturen bör kunna erbjuda ett allsidigt sammansatt utbud av
varor och tjänster. Konsumenten bör med utgångspunkt i sina egna behov
kunna prioritera mellan t. ex. låga priser, närhet till butiken och hög
servicegrad. Kommunen har ett ansvar för att markens användning planeras
så att denna valfrihet så långt möjligt skall kunna upprätthållas. En hel del
kommuner anger riktlinjer i dessa frågor i form av s. k. varuförsörjningsplaner.
I PBL:s inledande bestämmelser har angetts att den fysiska
planläggningen skall beakta behovet av mark bl. a. för kommersiell service.
Kommunen ansvarar också för att den fysiska miljön får en lämplig
utformning.

Inom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som
möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till
konsumenternas fördel. De långsiktiga aspekterna är i detta sammanhang
väsentliga och bör komma till uttryck i översiktsplanen. Detaljplanen måste
utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t. ex. etablering av
nya butiksformer. Detta är en förutsättning för en rationell utveckling av
handeln. Från dessa utgångspunkter bör handelsändamålet inte preciseras
ytterligare i detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Sådana skäl kan
enligt min mening bl. a. vara att möjliggöra en lämplig butiksstruktur, hänsyn
till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga
utformning i det aktuella fallet. I detaljplan bör då kunna meddelas
bestämmelser i syfte att särskilja följande ändamål.

BoU 1983/84:13

25

I framställningen om de avsedda ändamålen konstateras till att börja med
att handelsområden och industriområden tillgodoser olika behov och måste
förläggas och utformas med hänsyn härtill. Genom detaljplan skall det vara
möjligt att dra en skarp gräm mellan handelsområden och industriområden.

Vidare erinras om att det i specialmotiveringen till 8 kap. 1 § punkt 3
föreslås att bygglov skall krävas för att användningen av en byggnad skall få
ändras från handels- till industriändamål och omvänt. Vid prövningen av
ansökningar om lov till sådana ändringar blir planens bestämmelse styrande,
så att bygglov skall vägras om åtgärden strider mot planen.

I fråga om möjligheterna till närmare reglering av olika former av handel
sägs (s. 459) att det från lokaliserings- och planutformningssynpunkt ibland
kan vara befogat att göra en precisering av handelsändamålet. Beträffande
avvägningen mellan kraven på konkurrens och styrning enligt PBL och
intresset av en lämplig samhällsutveckling anförs att planläggningen skall
kunna ange en huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel eller
detaljhandel. Partihandel bör i planläggningssammanhang normalt hänföras
till kategorin industriändamål.

Även inom gruppen detaljhandel bör viss reglering vara möjlig, men
härvidlag understryks att det är ett samhällsintresse att inte onödigtvis
begränsa konkurrensmöjligheterna. I detaljhandel kan man urskilja vissa
varuslag som i praktiken har visat sig medföra alldeles speciella planproblem.
Det gäller framför allt varor som levereras med tunga transportmedel och
säljs i mycket stora byggnader, t. ex. kallager, varifrån kunden ofta hämtar
varan med bil. Det medför bl. a. krav på stora parkeringsplatser. Härvid
åsyftas varuslag som möbler och inredning, bilar, husvagnar, båtar,
byggmaterial och trädgårdsartiklar. Där planförhållandena så kräver bör det
enligt specialmotiveringen vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan
skilja ut områden där handeln får resp. inte får avse sådana skrymmande
varuslag inom detaljhandeln. På det sättet bör man med planen kunna
åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för denna typ av handel.
Vidare framhålls att byggnadsnämnden vid prövningen av lov inom en sådan
detaljplan inte har att ta ställning vare sig till behovet av verksamheten eller
till frågan om olika företag skall ges likvärdiga förutsättningar inom området.

Inom kategorin detaljhandel kan, heter det vidare, livsmedelshandeln i
vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en
lämplig samhällsutveckling. Som exempel nämns stormarknader och
bensinstationer. I enlighet med praxis bör det kunna ske genom en
bestämmelse i detaljplan som anger maximal yta som sammantaget får
användas för handel med livsmedel. Föredragande statsrådet förutsätter att
sådana begränsningar meddelas endast om kommunen har gjort en utredning
om serviceförhållandena i berörda områden och utredningen visar att
begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur.
Sådana utredningar ingår normalt i underlaget för kommunala
varuförsörjningsplaner.

BoU 1983/84:13

26

När kommunen i detaljplan har preciserat handelsändamålet i något här
angivet avseende, får någon ytterligare precisering eller avgränsning inte
läggas till grund för bygglovsprövningen. Det är alltså inte möjligt att med
stöd av bestämmelserna i 2 kap. vägra lov till en åtgärd som är förenlig med
detaljplanen.

Regionplan

Regionplanering är en kommunal angelägenhet som i regel kan väntas
komma till stånd i tillräcklig omfattning i fria former utan medverkan av
staten, anförs det i lagrådsremissen (s. 132).

PBL sägs böra erbjuda ett lagfäst system för regionplanering som ett
alternativ till plansamverkan mellan kommuner i andra former.

Som exempel på behov av mellankommunal plansamverkan nämns bl. a.
(s. 133) lokalisering och dimensionering av stormarknader.

Bygglov m. m.

Enligt 8 kap. 1 § lagförslaget ställs krav på bygglov för att en byggnad skall
få tas i anspråk eller inredas för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket
byggnaden senast har använts. Denna fråga utvecklas närmare i
specialmotiveringen (s.544 f.). Härvid anförs bl. a. följande:

Enligt 54 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan krävs det byggnadslov,
om en byggnad tas i anspråk för ett väsentligen nytt ändamål, även om några
ändringsåtgärder inte behöver vidtas. Så snart inredningsåtgärder behövs för
det nya ändamålet hänförs emellertid såväl det nya ianspråktagandet som
ändringsåtgärderna till nybyggnad enligt 75 § första stycket d) byggnadsstadgan.
Att åtgärderna hänförs till nybyggnad innebär att samhället har ganska
vidsträckta prövningsmöjligheter. Behövs däremot inga inredningsåtgärder,
torde endast en mycket begränsad prövning kunna ske i byggnadslovsärenden
som avser åtgärder i områden utan detaljplan.

Dagens ordning har visat sig medföra vissa olägenheter, anförs det vidare.
Det är enligt föredragande statsrådet inte rimligt att möjligheterna till en
planmässig prövning skall vara beroende av om en inredningsåtgärd behöver
vidtas eller inte. Ofta är det just det ändrade användningssättet i sig som
utgör ett allvarligt problem från plansynpunkt. Vidare erinras om att
regeringsrätten ganska nyligen har meddelat en dom som klargör rättsläget
inom område med detaljplan. Målet avsåg ändrad användning av en
fabriksbyggnad till detaljhandel, vilket stred mot stadsplanen som angav
industriändamål. Regeringsrätten ansåg att byggnadsnämnden hade haft fog
för sin vägran att meddela byggnadslov (dom den 19 november 1982,
953-1981). Domen torde alltså innebära att en planbestämmelse om
markanvändningen blir bindande inte bara för åtgärder som kan hänföras till
nybyggnad.

BoU 1983/84:13

27

1 specialmotiveringen sägs fortsättningsvis följande (s. 545):

Ett väsentligt ändrat sätt att använda en byggnad bör även framdeles

kräva lov. Detta bör gälla oavsett om några inredningsåtgärder behöver

företas eller inte. Vad som ligger i uttrycket väsentligen annat ändamål

får avgöras med ledning av den praxis som har utbildat sig i anslutning till
gällande rätt. I första hand är det byggnadens tidigare faktiska användning
som är avgörande för frågan om bygglov behövs. Om byggnaden inte tidigare
har använts alls, får man falla tillbaka på vad som finns angivet i det senast
lämnade lovet.

I följande fall har regeringsrätten ansett att byggnadslov krävs för ändrat
användningssätt: Förändring av garage till lager (RÅ 1963 K 1334),
förändring av lager och garage till plåtslageri resp. bilverkstad (RÅ 1964 K
239), förändring av svinhus till bilverkstad (RÅ 1964 K 901), inrättande av
caférörelse i en villabyggnad (RÅ 1969 C 93), inrättande av billackeringsverkstad
i ett garage (RÅ 1971 C 370), inrättande av lager i en del av ett
källargarage (RÅ 1971 C 346), ianspråktagande av en lagerbyggnad för
handelsändamål (stormarknad) (RÅ 1977 s. 58), förändring av sport- och
tennishall till lager- och försäljningslokal (dom den 9 november 1982,
2497-1981) och förändring av fabriksbyggnad till detaljhandel (dom den 19
november 1982, 953-1981).

Från regeringens praxis på senare tid kan nämnas att användning av en
lokal för caférörelse som bostad har ansetts kräva lov (regeringsbeslut
1982-01-21, P1 362/81). Vidare har regeringen intagit den ståndpunkten att
det krävs lov för att börja tillverka betongplattor i en byggnad som enligt
gällande plan fick användas som magasin (regeringsbeslut 1980-12-11. P1
2429/80).

I följande rättsfall har regeringsrätten inte ansett byggnadslovsplikt

föreligga, nämligen möbelförsäljning i lokaler där det tidigare har skett

bilförsäljning (RÅ 1980: 2:51).

I fråga om väsentlighetskravet anförs avslutningsvis följande (s. 546):

När det gäller kravet på väsentlighet kan med ledning av rättspraxis
konstateras att kravet kan vara uppfyllt oberoende av om det är en stor eller

liten del av byggnaden som kan tas i anspråk (se t. ex. RÅ 1972 C 242).

För att väsentlighetskravet skall vara uppfyllt krävs det också att den ändrade

användningen inte är av en helt tillfällig karaktär. I vissa fall kan

emellertid ett säsongsbetonat nyttjande kräva lov för ianspråktagande. Det
framgår av rättsfallet RÅ 1972 C 242, där kravet på permanens var så till vida
uppfyllt, att nyttjandet var avsett att återkomma år efter år.

Av specialmotiveringen till 5 kap. 8 § framgår att det skall vara möjligt att i
detaljplanebestämmelser göra skillnad mellan partihandel och detaljhandel
och att man dessutom i vissa fall inom kategorin detaljhandel genom
planbestämmelser kan skilja ut handel med skrymmande varor och i speciella
fall även handel med livsmedel från handel med andra slags varor. Därmed
bör det också stå klart att en övergång mellan dessa former av handel innebär
att lokalen i fråga tas i anspråk för ett väsentligt ändrat användningssätt.
Detta kräver alltså bygglov i de fall där det finns detaljplanebestämmelser
som närmare reglerar handelsändamålet.

BoU 1983/84:13

28

Dagligvarumarknaden

Allmän översikt

Med dagligvaror brukar avses livsmedel och vissa andra förnödenheter, för
vilka hushållens inköpsbehov är ofta återkommande. Sådana förnödenheter
är t. ex. kemisk-tekniska produkter, pappersvaror, toalettartiklar, tobak och
vissa tidskrifter. Den totala konsumtionen av dagligvaror beräknas år 1982
ha uppgått till ca 81 miljarder kronor, vilket motsvarade omkring en
fjärdedel av den totala privata konsumtionen i Sverige. Livsmedel är det helt
dominerande produktområdet inom dagligvaruhandeln. Av den totala
konsumtionen av dagligvaror utgör sålunda livsmedel omkring tre
fjärdedelar.

Dagligvaruförsäljningen till konsument sker till ca tre fjärdedelar genom
s. k. allivsbutiker, dvs. varuhus och dagligvarubutiker. Resterande del säljs
genom speciallivsmedelshandel, torghandel, kiosker, blomsterhandel och
direktförsäljning m.m.

Dagligvaruhandeln har under de senaste decennierna genomgått en
omfattande strukturförändring, främst genom övergången till självbetjäning
och butikskoncentrationen.

Den s. k. yttre rationaliseringen, dvs. förändringarna i butiksbeståndet,
har inneburit en stark koncentration till större butiker - i vissa fall s. k.
stormarknader - och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker.

Antalet allivsbutiker var ca 15 300 i slutet av år 1964 och 8 970 i slutet av år
1982. Under perioden 1965-1982 lades 14 050 butiker ned, medan 3 720
butiker ny etablerades.

Nettominskningen av antalet dagligvaruenheter uppgick i mitten och slutet
av 1960-talet till i genomsnitt 7 % per år. Från år 1971 har denna minskning
successivt avtagit. För år 1982 var minskningen av butiksbeståndet 1,6%.

Ett betydelsefullt inslag i strukturutvecklingen inom dagligvaruhandeln är
vidare framväxten av s. k. servicebutiker. Av det totala antalet allivsbutiker
utgörs ca 19 % av servicebutiker. Hit räknas också livsmedelsavdelningar i
bensinstationer, s. k. trafikbutiker.

BoU 1983/84:13

29

Försäljningens fördelning på butikstyper

Av följande sammanställning framgår antalet allivsbutiker av olika
kategorier och deras omsättning av dagligvaror år 1982.

Butikstyp	Butiker		Omsättning
	Antal	Andel %	Milj. kr.	Andel %
Stormarknader	46	0,5	3 120	4,9
Övriga varuhus	264	2,9	8 045	12,7
Dagligvarumarknader	27	0,3	1 225	1,9
Hallbutiker	413	4,6	7 300	11,5
Övriga storlivsbutiker	921	10,3	18 310	29,0
Summa storlivsbutiker	1 671	18,6	38 000	60,0
Servicebutiker	1 700	19,0	5 670	8,9
Övriga dagligvaru-butiker	5 599	62,4	19 730	31,1
Totalt	8 970	100,0	63 400	100,0

Källa: Handelns utredningsinstitut

De s. k. storlivsbutikerna utgjorde år 1982 knappt 19 % av det totala
butiksbeståndet och hade 60 % av den sammanlagda omsättningen.
Stormarknader och övriga varuhus hade härav en sammanlagd försäljningsandel
på knappt 18 procentenheter.

De mindre och medelstora allivsbutikerna, dvs. serviceenheter och
”övriga dagligvarubutiker”, svarade för 40% av hela dagligvaruhandelns
försäljning.

Trafikbutiker

Trafikbutik är ett begrepp som har börjat användas de senaste åren och
avser bensinstationer som förutom drivmedel också saluför ett tämligen
fullständigt dagligvarusortiment med livsmedel, hygienartiklar, pappersvaror
m. m. Såväl djup som bredd på sortimentet liksom butiksyta och antal
artiklar kan variera ganska mycket i trafikbutikerna. Enligt branschens
definition skall en trafikbutik dock ha ett dagligvarusortiment innehållande
såväl torra som kylda och frysta färskvaror.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i utredningen Bensinhandeln i
Sverige (SPK:s utredningsserie 1983:12), som publicerades sommaren 1983,
bl. a. belyst bensinhandelns försäljning av livsmedel och andra dagligvaror.

SPK konstaterar att försäljningen på bensinstationer av livsmedel och s. k.
kioskvaror på senare år har ökat i omfattning. Dessa varugrupper bedöms av
branschen få stor betydelse även fortsättningsvis. Samtidigt som antalet
bensinstationer i traditionell mening har minskat, har antalet trafikbutiker
ökat. Utvecklingen har, anförs det i SPK:s rapport (s. 63), drivits på av
faktorer på både efterfråge- och utbudssidan. Ökad personbilstrafik, ökade
pendelresor till arbetsplatser, mera lastbilstrafik för gods, ändrade

BoU 1983/84:13

30

boendeförhållanden och fritidsförhållanden kan ha ökat efterfrågan på
”komplementära” varor och tjänster i bensinstationer. Den bilburne
bensinköparen kan spara tid och har lagringsmöjligheter i bilen för inköp av
en del dagligvaror. Trafikbutikerna - liksom servicebutiker i övrigt - kan,
heter det vidare, bl. a. på grund av sina öppethållandetider bli en konkurrent
om en del av kunderna till den reguljära livsmedelshandeln.

År 1974 fanns det, enligt en undersökning utförd av branschtidningen
Supermarket, 180 bensinstationer med en livsmedelsförsäljning på nära 300
milj. kr. Antalet har därefter mer än tredubblats. År 1982 fanns ca 670
trafikbutiker, som svarade för en försäljning av dagligvaror på nära 1 100
milj. kr. eller ca 1 % av hela dagligvaruhandelns omsättning.

I följande sammanställning redovisas antalet trafikbutiker åren 1981 och
1982 samt deras omsättning av dagligvaror.

Bolag	Antal trafik-butiker		Omsättning av dag-ligvaror, milj. kr.
1981	1982	1981	1982
BP	145	152	280	310
Shell	100	112	160	195
OK	89	98	166	191
Gulf	80	107	150	160
Texaco	66	68	45	47
Esso	60	68	80	100
Nynäs	17	17	37	45
Mobil	22	27	16	18
Övriga	20	21	21	24
Totalt ca	600	670	955	1 090

Källa: SPK och Supermarket

Som framgår av sammanställningen ökade antalet trafikbutiker med 70
från år 1981 till år 1982.

Näringsutskottet

I de fyra motionerna lämnas förslag på åtgärder rörande detaljhandelsetablering.
Yrkandena i tre av motionerna - alla från socialdemokratiskt håll -går ut på att kommunerna skall ges vidgade befogenheter att kontrollera
etableringen inom detaljhandeln. Den fjärde motionen (c) innehåller ett
krav på att riksdagen skall uttala sig för en begränsning av etableringen av
varuhus och stormarknader.

1 motionerna 1982/83:496 (s), 1982/83:1033 (s) och 1982/83:1488 (s) anges
som exempel på etableringar över vilka samhället borde ges ett större
inflytande sådana där detaljhandelsföretag påbörjar försäljning av livsmedel
eller andra varor i överblivna industrilokaler, lager, m. m. Den angivna typen
av etableringar kan enligt motionärerna utgöra ett hot mot den reguljära
handeln. Ytterligare betecknas i motion 1982/83:1033 (s) den alltmer vanligt

BoU 1983/84:13

31

förekommande försäljningen av livsmedel i bensinstationer som ett hot mot
den redan existerande livsmedelshandeln. I motion 1982/83:806 (c) anförs att
etableringen av stormarknader och varuhus har bidragit till en utglesning av
butiksbeståndet såväl i tätorter som på landsbygden.

Näringsutskottet har i det föregående återgett de delar av regeringens
remiss till lagrådet av förslag till ny plan- och bygglag (PBL) som gäller frågor
om detaljhandelsetableringar. Vidare har en redogörelse lämnats för
utvecklingen på dagligvarumarknaden.

Av lagrådsremissen framgår bl. a. att planläggningen skall främja en från
allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling. Med hänsyn till detta krav kan
enligt förslaget i vissa lägen livsmedelshandeln behöva begränsas eller helt
förbjudas. Som exempel på när överväganden härom skulle kunna bli
aktuella nämns etableringen av nya stormarknader och bensinstationer.
Begränsningar av detta slag, vilka skall kunna ske genom en bestämmelse i
detaljplan, förutsätts dock meddelas endast om kommunen genom utredning
har visat att de är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig
handelsstruktur. I underlaget för kommunala varuförsörjningsplaner ingår
normalt sådana utredningar.

Vid ianspråktagande av byggnad för ett väsentligen nytt ändamål ges
kommunerna enligt lagrådsremissen ett avgörande inflytande vid bygglovsprövningen.
Ett väsentligen ändrat sätt att använda en byggnad skall sålunda
kräva lov oavsett om några inredningsåtgärder behöver företas eller inte. Till
skillnad mot vad som nu gäller skall kommunen emellertid alltid kunna lägga
planmässiga överväganden till grund för prövningen i bygglovsärendet. Vad
som här menas med väsentligen har närmare preciserats i motiveringen.

Som framgår av denna kan det betraktas som en väsentlig ändring inte bara
när t. ex. en industrilokal tas i anspråk för detaljhandelsändamål utan också i
vissa fall när man övergår från ett slag av detaljhandel till ett annat. Det bör
understrykas att begreppet väsentlig ändring är knutet till den aktuella
byggnadens faktiska användning, inte till de olika användningar som
förekommande planbestämmelser medger för området eller byggnaden i
fråga. I plan angivna bestämmelser för byggnadens eller områdets
utnyttjande blir givetvis av grundläggande betydelse för utgången av
bygglovsprövningen.

Näringsutskottet vill betona att konsumenterna genom en ändamålsenlig
butiksstruktur bör kunna erbjudas ett allsidigt sammansatt utbud av varor
och tjänster. Det är väsentligt att en konsument med utgångspunkt i sina
egna behov kan prioritera mellan t. ex. låga priser, närhet till butiker och hög
servicegrad. En förutsättning för att handeln skall kunna utvecklas rationellt
är att den ges möjligheter till förändringar och förnyelse genom att nya
butiksformer kan införas.

Samtidigt bör påpekas att ett viktigt mål för samhällsplaneringen också är
att behovet av närservice i bostadsområden kan tillgodoses. Enligt
näringsutskottets uppfattning finns det anledning för samhället att med allvar

BoU 1983/84:13

32

se på de problem för konsumenterna och för handeln som i vissa fall kan
uppstå vid etablering av nya stora butiksenheter. Dessa problem har väl
belysts i de nu aktuella motionerna. Som framgår av utskottets redogörelse
för delar av regeringens förslag i lagrådsremissen om en ny plan- och bygglag
torde motionerna i väsentliga delar tillgodoses genom PBL:s bestämmelser
om bygglovsprövning och möjligheten att reglera handeln i detaljplaner.
Främst gäller detta önskemålen i motionerna 1982/83:496 (s) och
1982/83:1033 (s). Vad gäller kravet i motion 1982/83:1488 (s) på en
samordning av nyetablering med varuförsörjningsplan vill utskottet erinra
om att de beslut som har rättsverkan - byggnadslov och detaljplan - enligt
lagrådsremissen skall hämta sitt stöd från bl. a. varuförsörjningsplaner.

Något uttalande av riksdagen om en begränsning av etableringen av
stormarknader och varuhus finner näringsutskottet inte vara påkallat mot
bakgrund av vad som här har redovisats om möjligheterna att reglera
handeln genom detaljplaner.

Härutöver skall med anledning av vad som anförs i motion 1982/83:806 (c)
om behovet av butiksstöd för att förhindra butiksnedläggningar erinras om
att frågan om stöd till kommersiell service för att trygga försörjningen med
bl. a. dagligvaror i glesbygden behandlas i årets budgetproposition (prop.
1983/84:100 bil. 14 s. 48). Riksdagen får alltså tillfälle att återkomma till
denna fråga i annat sammanhang.

Sammanfattningsvis konstaterar näringsutskottet att ett genomförande av
den föreslagna plan- och bygglagstiftningen tillgodoser flera av önskemålen i
motionerna. Frågor med anknytning till denna lagstiftning kommer f. ö.
ytterligare att övervägas vid riksdagens behandling av förslaget till PBL. Mot
här angiven bakgrund avstyrks de nu aktuella motionerna.

Stockholm den 21 februari 1984

På näringsutskottets vägnar
TAGE SUNDKVIST

Närvarande: Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Lilly
Hansson (s), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m),
Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén
(c), Lars Ahlström (m) och Oswald Söderqvist (vpk).

BoU 1983/84:13

33

Avvikande meningar

1. Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp),
Per-Richard Molén (m) och Lars Ahlström (m) anser att den avslutande
delen av yttrandet, fr. o. m. det stycke som börjar med ”Samtidigt bör”, bort
ha följande lydelse:

Näringsutskottet ställer sig inte bakom kraven i motionerna 1982/83:496
(s), 1982/83:1033 (s) och 1982/83:1488 (s) att etableringen av nya butiker skall
kontrolleras genom regleringar och lagstiftning.

Det grundläggande styrinstrumentet för butiksetableringar och för
butiksbeståndets utveckling bör vara konsumenternas fria val av
inköpsställe. Som framgår av utskottets referat av lagrådsremissen av förslag
till plan- och bygglag behandlas i detta sammanhang bl. a. frågan om
kommunernas möjligheter att i vissa speciella lägen kunna begränsa handeln
med bl. a. livsmedel liksom i övrigt möjligheterna att i den kommunala
planeringen reglera markanvändningen på ett från allmän synpunkt lämpligt
sätt. Riksdagen får sålunda tillfälle att återkomma till dessa frågor.
Näringsutskottet avstyrker mot här angiven bakgrund motionerna
1982/83:496 (s), 1982/83:1033 (s) och 1982/83:1488 (s).

Näringsutskottet anser, likaså med hänsyn till det pågående PBL-arbetet,
att riksdagen inte skall göra ett sådant uttalande om en begränsning av
etableringen av stormarknader och varuhus som föreslås i motion
1982/83:806 (c).

Härutöver skall (=utskottet) annat sammanhang.

Näringsutskottet avstyrker sålunda motion 1982/83:806 (c).

2. Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anser att den avslutande delen av
yttrandet, fr. o. m. det stycke som börjar med ”Samtidigt bör”, bort ha
följande lydelse:

Enligt näringsutskottets uppfattning ger motionerna 1982/83:496 (s),
1982/83:1033 (s) och 1982/83:1488 (s) uttryck för en alltför stark vilja att
genom regleringar och lagstiftning kontrollera etableringen av nya butiker.

Det grundläggande (=avvikande mening 1) och 1982/83:1488 (s).

Näringsutskottet anser, likaså med hänsyn till det pågående PBL-arbetet,
att riksdagen inte nu skall göra ett sådant uttalande om en begränsning av
etableringen av stormarknader och varuhus som föreslås i motion
1982/83:806 (c).

Härutöver skall (=utskottet) annat sammanhang.

Näringsutskottet avstyrker sålunda motion 1982/83:806 (c).

BoU 1983/84:13

34

Bilaga 2

Motionsyrkandenas behandling

Motion nr Yrkande Utskottets Utskottets Reservation,

yttrande s. hemställan, nr

punkt

1982/83:

496 (s) 12 11

806 (c) 12 11

1033 (s) 12 11

1488 (s) 12 11

1983/84:

368 (s) 8-9 7, 8

429 (s) 6-7 5

722 (c) 8-9 7 3,4,5

887 (m) 7-8 6 6

888 (c) 4 1

923 (m) 15 11-12 10 7

1056 (vpk) 6-7 5 3,4, 5

1344 (c) 8-9 7

1994 (s) 9-11 9

1998 (c) 5-8 3,4, 6 1,2,6

2050 (c) 4-5 2

2068 (c) 1 5-6 4 2

BoU 1983/84:13

35

Innehåll

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Utskottet 4

Lagrådsremiss med förslag till ny plan- och bygglag 4

Byggnadslovspliktens omfattning 5

Bebyggelserätten utanför planlagt område m.m 7

Gatukostnadsersättning 8

Vissa standardkrav vid ombyggnad 9

Differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden 11

Kontroll av detaljhandelsetablering 12

Hemställan 13

Reservationer 14

1. Byggnadslovsplikt för lantbrukets ekonomibyggnad (m, c) 14

2. Byggnadslovsplikt för om-och tillbyggnader (m, c) 14

3. Byggnadslovsplikt för skidliftar (hemställan) (m, c) 15

4. Byggnadslovsplikt för skidliftar (motiveringen) (m, c) 15

5. Byggnadslovsplikt för skidliftar (motiveringen) (fp, vpk) 16

6. Bebyggelserätten utanför planlagt område (m, c) 16

7. Differentierad servicenivå (m) 17

Särskilda yttranden 17

1. Kontroll av detaljhandelsetablering (m, fp) 17

2. Behandlingsfråga (fp) 18

Bilagal Näringsutskottets yttrande 1983/84:7y om kontroll av

detaljhandelsetablering 19

Bilaga 2 Motionsyrkandenas behandling 34

minab/gotab Stockholm 1984 77951