Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1983/84:22

om vissa trygghetsfrågor för äldre arbetstagare

I betänkandet behandlas proposition 1983/84:162 om vissa trygghetsfrågor
för äldre arbetstagare samt sex motioner, av vilka fyra väckts med anledning
av propositionen och två under allmänna motionstiden.

Sammanfattning

Betänkandet behandlar det växande problemet med de s. k. äldreavgångarna,
även benämnda 58,3-årspensioneringarna. Därmed avses att arbetstagare
som har uppnått en ålder av lägst 58 år 3 månader lämnar sina
anställningar i samband med driftinskränkningar i enlighet med överenskommelser,
som vanligen träffas lokalt mellan arbetsgivaren och facket, om att
turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd skall frångås. Vid överenskommelserna
är det underförstått att arbetstagarna först skall få sin
försörjning från arbetslöshetsförsäkringen tills ersättningsrätten är uttömd
och därefter genom förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

För en mer långsiktig lösning av detta problem förutskickas att det skall ske
ett ytterligare utredningsarbete. Inriktningen av och takten för detta arbete
berörs i betänkandet. För att man redan nu skall få en bättre kontroll över
utvecklingen och möjlighet att motverka missbruk föreslår regeringen i den
föreliggande propositionen att det görs vissa ändringar i lagstiftningen om
trygghet i anställningen, bl. a. att avsteg från lagens turordningsregler
beträffande arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år skall godkännas
av vederbörande centrala fackliga organisation. Ändringsförslagen tillstyrks
av utskottet.

I en reservation från moderata samlingspartiets företrädare yrkas att
propositionen och dess lagförslag skall avslås. Vänsterpartiet kommunisternas
företrädare har reserverat sig beträffande inriktningen av det kommande
utredningsarbetet. Centerpartiets och folkpartiets företrädare har avgivit ett
gemensamt särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 162 föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet
Leijon att riksdagen skall anta de till propositionen fogade förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. lagom ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.
Lagförslagen fogas som bilaga till detta betänkande.

1 Riksdagen 1983184. 18sami. Nr 22

AU 1983/84:22

Motionerna

1983/84:364 av Stig Alftin (s)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
införande av en arbetsgivarbekostad trygghetsförsäkring för kollektivanställda
i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen.

1983/84:773 av Marianne Karlsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen
till känna vad i motionen anförts om förtidspensionering.

Motioner med anledning av proposition 162

1983/84:2873 av Alf Wennerfors m. fl. (m)

I motionen yrkas att

1. riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:162,

4. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen om medlemskap i arbetslöshetskassa,

5. riksdagen hos regeringen anhåller om en skyndsam utredning av ett
system för äldreavgångar inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen i enlighet
med vad som anförs i motionen.

Yrkandena 2 och 3 behandlas av utskottet i ett senare sammanhang.

1983184:2874 av Sivert Andersson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
nödvändigheten av att utredningen om efterlön genomförs skyndsamt och
med sikte på att ett förslag kan utarbetas, som kan träda i kraft den 1 januari
1986.

1983/84:2875 av Karin Andersson (c) och Arne Fransson (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen
till känna vad som anförts beträffande skyndsamt utredningsarbete för att
lösa problemen med de s. k. äldreavgångarna på arbetsmarknaden.

1983184:2876 av Elver Jonsson m. fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen avslår proposition 1983/84:162.

Utskottet

Inledning

De s. k. 58,3-årspensioneringarna har utvecklats under de senaste åren och
har snabbt tilldragit sig en växande uppmärksamhet. Systemet innebär att
arbetstagare som är 58 år 3 månader eller äldre sägs upp med frångående av
lagens turordningsregler och sedan får sin försörjning genom arbetslöshetsersättningar
och förtidspensioner från det allmänna.

Denna typ av äldreavgångar togs upp till behandling av utskottet första

AU 1983/84:22

gången upp i betänkandet AU 1982/83:26 med anledning av en motion om
särskild företagspensionering vid Svenska Varv. Frågan återkom i höstas i
betänkandet AU 1983/84:7 om villkoren för ersättningar vid arbetslöshet.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har i slutet av år 1983 upprättats en
promemoria, benämnd Strukturbidrag - ökat arbetsgivaransvar vid ”äldreavgångar”
(Ds A 1983:18). Efter remissbehandling av promemorian har
regeringen lagt fram den aktuella propositionen 162.

I propositionen fullföljs inte departementspromemorians förslag. I stället
förordas fortsatt utredningsarbete för en långsiktig lösning av problemen
kring äldreavgångarna. I propositionen sägs att det finns ett behov av att man
snabbt vidtar åtgärder för att minska utnyttjandet av denna form för att skilja
äldre arbetstagare från deras anställningar. Med hänvisning härtill föreslår
regeringen ändringar i anställningsskyddslagen och i lagen om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet föreslår i motionerna 2873 resp.
2876 att proposition 162 skall avslås. I motion 2875 av Karin Andersson (c)
och Arne Fransson (c) godtas förslagen som lösning i ett övergångsskede.
Motionärerna har synpunkter på utredningsarbetets bedrivande liksom
Sivert Andersson m. fl. (s) i motion 2874. Avslutningsvis tar utskottet upp två
motioner från allmänna motionstiden med anknytning till det föreliggande
ämnet.

Bak grundsuppgifter

De s. k. 58,3-årspensioneringarna innebär, som redan antytts, att arbetsgivarna
och de fackliga organisationerna träffar turordningsavtal som med
frångående av reglerna i 22 § anställningsskyddslagen går ut på att i första
hand de äldsta arbetstagarna skall sägas upp. Dessa avtal träffas i regel på
lokal nivå, för den fackliga partens del med stöd av delegation av den centrala
fackliga organisationen. Uppsägningarna sker med hänvisning till arbetsbrist.
Arbetstagare som efter uppsägning lämnar anställningen vid en ålder
av 58 år 3 månader kan uppbära dagpenning från arbetslöshetskassa under
maximal tid (450 dagar), varefter de vid uppnådda 60 år kan förtidspensioneras
av arbetsmarknadsskäl samtidigt som de blir utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen.

I propositionen redovisas vissa beräkningar av omfattningen av de
pensioneringar det här gäller. Säkra uppgifter saknas, men det påvisas att
drygt 2 000 personer beviljades förtidspension av arbetsmarknadsskäl (s. k.
A-fall) år 1978 mot ca 5 500 personer år 1983. Gjorda beräkningar uppges
peka på att mer än hälften av pensionerna från det sistnämnda året är s. k.
58,3-årspensioner.

1983 års uppgörelser om förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl sägs i
propositionen kosta staten ca 600 milj. kr. Fortsätter utvecklingen som
hittills uppskattas statens kostnader för de lokala uppgörelserna under år

AU 1983/84:22

1984 komma att belöpa till mellan 1,3 och 1,5 miljarder kronor fram till dess
att de uppsagda ålderspensioneras.

De lokala uppgörelserna innebär som nämnts att man frångår turordningsreglerna
i 22 § anställningsskyddslagen. Dessa regler innebär att arbetstagarnas
plats skall bestämmas med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda
anställningstid hos arbetsgivaren (principen sist in - först ut).
Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare
med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde.
De äldres anställningsskydd förstärks dessutom av föreskriften i 3 § om
att arbetstagare som har fyllt 45 år får tillgodoräkna en extra anställningsmånad
för varje anställningsmånad hos arbetsgivaren efter det att arbetstagaren
har uppnått nämnda ålder. I motsatt riktning verkar en regel i 22 § som säger
att om en arbetstagare kan få fortsatt anställning endast efter omplacering så
är det en förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har
tillräckliga kvalifikationer för arbetet.

Reglerna i 22 § är dispositiva på så sätt att en central arbetstagarorganisation
kan träffa kollektivavtal om att andra turordningsregler skall gälla.
Rätten att träffa sådana avtal har inom många avtalsområden delegerats till
lokal facklig nivå.

Propositionen

I propositionen anförs som allmän motivering att 58,3-årspensioneringarna,
som inom vissa branscher och företag numera genomförs mer eller
mindre systematiskt, är synnerligen otillfredsställande av flera skäl. Det är
åtgärder som medför både ekonomisk och social otrygghet för den enskilde.
Ersättningarna kan bli olika beroende på företagens ekonomiska situation
men också på dagpenningens storlek i resp. arbetslöshetskassa. Därtill
kommer att staten å sin sida åsamkas stora kostnader som varken kan
kontrolleras eller påverkas. Det kan dessutom hända att företag, som i akuta
situationer gör sig av med yrkeserfaren personal, i ett senare skede kan få
svårt att återfå sådan personal med flaskhalsproblem inom företaget som
följd.

Förslagen i den tidigare nämnda departementspromemorian innebär att
förbud införs mot avsteg från anställningsskyddslagens turordningsregler
beträffande arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år. Undantag
härifrån kan göras om arbetsgivaren tar på sig försörjningsansvaret för den
uppsagde fram till ålderspensionen. Arbetsgivaren skall kunna få ett
strukturbidrag för uppsagda arbetstagare som har fyllt 60 år. Promemorians
huvudförslag är att strukturbidragen endast gäller arbetstagare som är
sysselsatta i tillverkningsarbete.

Promemorians förslag avses emellertid inte bli genomförda, utan i stället
förordas i propositionen att det påbörjas ett utredningsarbete med syfte att ta
fram underlag för en långsiktig lösning av problemen kring äldreavgångama.

AU 1983/84:22

Tanken på ett fortsatt utredningsarbete föregås i propositionen av i huvudsak
följande överväganden.

Ett strukturbidrag som omfattar hela den privata sektorn skulle visserligen
bättre lösa problemen än promemorians huvudförslag med dess mera
begränsade räckvidd. Ett sådant utvidgat bidragssystem skulle emellertid dra
mycket stora utgifter för staten. Skall man finna ett system som omfattar hela
den enskilda arbetsmarknaden inom ekonomiska ramar som kan godtas av
staten krävs en mera djupgående analys. Därvid måste studeras statens
kostnader på andra områden, t. ex. för sjukpensioner, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och olika former av socialt stöd. Det är inte heller självklart att
äldre arbetstagare skall lämna arbetsmarknaden till förmån för yngre, och
det påminns i propositionen om att äldrearbetskommittén i förra årets
betänkande För gammal för arbete? diskuterade önskvärdheten av att stärka
de äldre arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Delegationen för
arbetstidsfrågor (DELFA) har genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att
studera möjligheterna till mera flexibla pensionslösningar.

Till en mer flexibel arbetsmarknad, heter det vidare i propositionen, hör
naturligtvis också att man vid strukturrationaliseringar under vissa omständigheter
måste acceptera arbetsgivarnas behov av en viss sammansättning av
arbetsstyrkan, bl. a. i fråga om yrkeskompetensen. Arbetsgivarna bör dock i
sådana situationer ha ett betydande kostnadsansvar så en balans skall kunna
åstadkommas i deras syn på olika arbetstagargrupper. Ett motsvarande
åtagande bör även kunna komma i fråga för en enskild arbetstagare som har
önskemål om att få lämna arbetslivet före den allmänna pensionsåldern. Ett
system för frivillig avgång före ordinarie pensionsålder kan således enligt vad
som anförs i propositionen inte bygga på att samhället tar kostnadsansvaret. I
den utsträckning äldreavgångar av det slaget kan ge positiva arbetsmarknadspolitiska
eller sociala effekter bör samhället däremot kunna ha ett
intresse av att medverka ekonomiskt.

Det förutskickas alltså i propositionen att ett fortsatt utredningsarbete
kommer till stånd om problemen med de s. k. äldreavgångarna. Samtidigt
bör enligt propositionen snabbt vidtas åtgärder som minskar utnyttjandet av
äldreavgångarna och bringar dem under bättre kontroll. Detta föreslås ske
genom att det fackliga inflytandet över äldreavgångarna stärks och samhället
får bättre möjligheter följa utvecklingen och göra ingripanden.

Enligt 2§ anställningsskyddslagen kan, som förut sagts, avvikelser från
turordningsreglerna göras genom avtal som slutits eller godkänts av en
central arbetstagarorganisation. I många fall har de centrala organisationerna
delegerat rätten att träffa avtal om s. k. turlistor till lokal nivå. Det är
visserligen riktigt att kännedomen om det enskilda företaget och de enskilda
arbetstagarnas förhållanden har stor betydelse för turordningsförhandlingarna,
men erfarenheten visar att de lokala förhandlarna inte sällan hamnar i en
svår mellanställning. Det förstärkta fackliga inflytandet över äldreavgångarna
bör därför enligt propositionen utformas så, att det krävs ett medgivande

1* Riksdagen 1983/84.18 sami. Nr 22

AU 1983/84:22

av den centrala fackliga organisationen till varje uppsägning av äldre
arbetstagare, varmed menas arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år.
Medgivande lämnas genom att det är den centrala organisationen som själv
träffar avtalet eller godkänner detsamma. Träffas avtalet lokalt skall det
ankomma på arbetsgivaren att därutöver utverka den centrala organisationens
medgivande till de enskilda uppsägningsbesluten. De nu beskrivna
reglerna har tagits in i ett tillägg till 2 § anställningsskyddslagen.

Som ovan påpekats anses det därutöver i propositionen att samhället bör
ha bättre möjligheter att följa utvecklingen och ingripa vid ett alltför
långtgående utnyttjande av äldreavgångarna. Detta föreslås ske bl. a. genom
en utvidgning av arbetsgivarnas varselskyldighet gentemot länsarbetsnämnderna.
Enligt nuvarande regler i främjandelagen inträder denna skyldighet
när det är aktuellt att säga upp minst fem arbetstagare. Därvid anges även
vilka arbetstagare som skall sägas upp. Det föreslås nu att i en ny 7a§ i
främjandelagen införs skyldighet för arbetsgivare att varsla länsarbetsnämden
om uppsägning även av enstaka arbetstagare, om dessa är äldre än 57 och
ett halvt år (och uppsägningen sker med avsteg från lagens turordningsregler).
Dessutom skall en länsarbetsnämnd genom tillägg till 9 § samma lag få
rätt att anmoda arbetsgivaren att avstå från att säga upp sådana äldre
arbetstagare. Ger länsarbetsnämndens anvisningar inte åsyftat resultat skall
saken kunna överlämnas till AMS som kan ge likartad anvisning. Om inte
denna följs kan AMS i sista hand besluta om förbud mot äldreavgångar utan
styrelsens tillstånd. De nya befogenheterna för länsarbetsnämnderna och
AMS införs som tillägg till 9 resp. 12 §§ främjandelagen.

Den utvidgade varselskyldigheten beträffande enstaka äldre arbetstagare
sanktioneras genom en varselavgift om 500 kr. för varje arbetstagare enligt
tillägg till 17 § främjandelagen.

Motioner med anledning av propositionen

Motion 2873 (m)

I motionen anför Alf Wennerfors m.fl. (m) inledningsvis:

De förslag regeringen lägger fram i sin proposition visar en oförmåga att
anpassa lagstiftningen till verkligheten och en övertro på möjligheterna att
med skärpta lagregler lösa akuta problem på en arbetsmarknad i kris. I stället
för att främja rörlighet, flexibilitet och anpassningsförmåga skärper regeringen
de inlåsningseffekter som är ett växande problem för svenskt näringslivs
möjligheter att anpassa sig till de nya förutsättningarna på världsmarknaden.
Härigenom försvåras den ekonomiska återhämtningen. På sikt hotas välståndet
och tryggheten. Den trygghet som regeringen säger sig vilja skapa leder i
verkligheten till ökad otrygghet.

Regeringens förslag ger intryck av uppgivenhet och kapitulation inför en
arbetsmarknadssituation som den inte behärskar. Det är, enligt vår uppfattning,
felaktigt att utforma lagstiftningen med utgångspunkt från att problemen
kommer att bestå.

AU 1983/84:22

Verklig anställningstrygghet kan endast erbjudas i verksamheter som är
lönsamma. För att möjliggöra den anpassning som är nödvändig för
återvunnen ekonomisk balans och ökad sysselsättning krävs en rätt utformad
ekonomisk politik, näringspolitik och industripolitik som underlättar strukturomvandling
och anpassning till nya förhållanden. Arbetsmarknadspolitiken
måste utformas så att den understödjer, inte motarbetar omställningar.

Motionärerna anser det nödvändigt att den enligt deras mening i nuläget
dåligt fungerande arbetsmarknadslagstiftningen anpassas till de verkliga
förhållandena på arbetsplatserna. Sålunda bör lagens turordningsregler
ändras så att arbetsgivarna vid omläggning av verksamheten kan behålla
arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens. Det bör
vidare vara möjligt att upprätta en särskild turordningslista för arbetstagare
med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Brist på erforderlig kompetens
eller annan lämplighet för en viss arbetsuppgift bör utgöra saklig grund för
uppsägning.

En effekt av den ökade rörlighet på arbetsmarknaden som motionärerna
bedömer som oundgängligen nödvändig är att äldre arbetare och tjänstemän
ofta finner att deras kunskaper och erfarenheter inte längre räcker för en ny
inriktning av produktionen på deras arbetsplatser. De kan i praktiken
komma att tvingas att lämna arbetsplatsen för yngre krafter. Företag och
förvaltningar bör möta sådana problem genom att bygga upp en beredskap
mot förändringar, där bl. a. fortgående utbildningsinsatser ingår. I många
fall, framför allt vid driftsinskränkningar, torde övertalighetsproblemen
emellertid bli oundvikliga och äldreavgångar behöva företas. Motionärerna
tillägger att detta inte nödvändigtvis behöver betyda att den äldre arbetskraften
är bort från arbetslivet för all framtid. Det påpekas att en ensidig
åldersstruktur med låg medelålder bland de anställda kan medföra problem
på arbetsplatserna med resultat att tidigare friställda arbetare och tjänstemän
har återanställts.

När det gäller regeringens förslag att medgivande skall krävas av central
facklig organisation till avsteg från turordningsreglerna och möjlighet införas
för arbetsmarknadsmyndigheterna att ingripa så sägs i motionen att detta
strider mot den uppfattning som borde vara vägledande för all arbetsrättslig
lagstiftning, nämligen att beslut och medinflytande skall läggas så nära de
enskilda arbetstagarna som möjligt. Motionärerna tillfogar att det är svårt att
se att centrala fackliga och statliga instanser skulle ha bättre kännedom om
och förutsättningar att bedöma förhållandena på enskilda arbetsplatser. De
lokala parterna bör inte berövas rätten att fatta beslut om den egna
arbetsplatsen och det ansvar som följer därmed.

Motionärerna tar härefter upp frågan i vilken form ekonomisk kompensation
bör lämnas vid äldreavgångarna. De framhåller att förtidspensionering
bör undvikas så länge som möjligt, särskilt förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl.
Förtidspensioneringen ställer nämligen stora krav på våra
pensionssystem dels i form av direkta pensionsutbetalningar, dels också i

AU 1983/84:22

form av uteblivna avgiftsinbetalningar. Enligt motionärernas mening kompenseras
äldreavgångarna bäst över arbetslöshetsförsäkringen. Då kan
arbetstagarna fortfarande tillhöra arbetskraften samtidigt som de behåller
kontakten med sin fackliga organisation och tillförsäkras en betryggande
ekonomisk standard. Motionärerna erinras om att de i motion 2681 har
föreslagit att åtgärder vidtas för att få så många arbetstagare som möjligt att
ingå i arbetslöshetsförsäkringen och för att arbetslöshetsförsäkringen skall
återfå sin karaktär av försäkring. I ett första steg skall försäkringskaraktären
stärkas genom en successivt ökad avgiftsfinansiering och genom att möjligheter
till tilläggsförsäkringar skapas. I kombination med de avtalsenliga
avgångsbidragen skulle ett sådant ersättningssystem ge de äldre arbetstagarna
ett bättre ekonomiskt skydd vid friställningar.

Därutöver behövs särskilda ersättningsregler för de äldsta arbetstagarna.
Liksom nu bör dagpenningen kunna utgå under 450 dagar. Därefter bör
ersättning kunna fortsätta att utgå men med ett belopp som motsvarar vad
som skulle ha utgått vid förtidspensionering. Denna särskilda ersättningsrätt
anses kunna fortsätta fram till dess arbetstagaren når den ordinarie pensionsåldern.
Begränsade krav bör i dessa fall gälla om arbetstagarens skyldighet
att stå till arbetsmarknadens förfogande. Motionärerna menar att denna
omläggning skall kunna finansieras genom en höjning av arbetsmarknadsavgiften
samtidigt som en motsvarande sänkning blir möjlig av avgifterna till
pensionssystemen.

Motionärerna föreslår att proposition 162 avslås, att regeringen ges till
känna vad som anförts om medlemskap i arbetslöshetskassa samt att det görs
en skyndsam utredning av det i motionen beskrivna systemet för äldreavgångar
inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen.

Motion 2876 (fp)

Elver Jonsson m. fl. (fp) återger i motionens inledning förslagen i
proposition 162 och motiveringarna till dem. När det gäller kravet på
medgivande från de centrala fackliga organisationerna till uppsägningar av
äldre arbetstagare och befogenheterna för arbetsmarknadsmyndigheterna
att ingripa anför motionärerna:

Enligt vår uppfattning kan dessa skäl inte godtas. Vi anser att de lokala
fackliga organisationerna även fortsättningsvis bör kunna bedöma om och på
vad sätt den samlade arbetsstyrkan vid ett företag är betjänt av att
turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd frångås. Propositionens
förslag skulle framför allt drabba de mindre och medelstora företagen hårt
genom krav på ytterligare förhandlingar och bindande lagregler. Vi vill
understryka det som föredraganden nämner mera i förbigående, nämligen
att arbetsgivaren har ett starkt behov av att kunna uppnå en viss sammansättning
av arbetsstyrkan, t. ex. i fråga om yrkeskompetens, för att kunna möta
de krav som den framtida verksamheten i företaget kan väntas ställa. Av
samma skäl anser vi det principiellt olämpligt att AMS skall kunna förbjuda
företaget att säga upp äldre arbetstagare.

AU 1983/84:22

Motionärerna noterar det i propositionen aviserade utredningsarbetet. De
anser att detta arbete bör bedrivas skyndsamt och förslag lämnas med förtur.
I avvaktan på detta arbete bör regeringens förslag inte genomföras och
proposition 162 bör sålunda avslås av riksdagen.

Motion 2875 (c)

Karin Andersson (c) och Arne Fransson (c) tar i motion 2875 upp frågan
om tidplan för utredningsarbetets bedrivande. Motionärerna framhåller
inledningsvis att det inte i något sammanhang är möjligt att i längden leva
med en ordning där två sluter ett avtal och en tredje betalar. Ändå är det
exakt vad som sker vid de s. k. 58,3-årspensioneringarna. Genom att man
utnyttjar de maximala möjligheterna till arbetslöshetsersättning och därefter
förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl når man en faktisk pensionering
av arbetstagare vid dryga 58 års ålder. Kostnaderna för denna tidigare
pensionering drabbar nästan uteslutande det allmänna.

Motionärerna medger att det i vissa speciella situationer kan finnas skäl att
frångå lagens turordningsregler och låta ett företag behålla den yngre
arbetskraften. Den situation som nu råder måste dock förändras. Regeringens
förslag kan enligt motionärerna inte på ett rimligt sätt sägas lösa det
grundläggande problemet. De ställer sig tveksamma till ”lämpligheten av
arbetsmarknadsstyrelsens närmast domstolsliknande roll i det nu föreslagna
systemet”. Med tanke på de negativa konsekvenser som det nuvarande
systemet har vill motionärerna dock inte motsätta sig att frågan i ett
övergångsskede löses på det sätt som propositionen föreslår. Långsiktigt kan
problemen lösas först efter ytterligare utredningsarbete. Ett sådant har
aviserats i propositionen. Motionärerna föreslår, mot bakgrund av vad de har
anfört, att regeringen ges till känna att detta utredningsarbete bör bedrivas så
skyndsamt att förslag kan föreläggas nästa riksmöte.

Motion 2874 (s)

I motionen anför Sivert Andersson m. fl. (s) att utvecklingen under senare
år har lett till att det i vissa branscher blivit alltmer ovanligt att industriarbetarna
arbetar kvar till ordinarie pensionsålder av 65 år.

Enligt motionärerna måste kraftfulla åtgärder sättas in för att förbättra
situationen för äldre arbetstagare. Det är inte rimligt att arbetstagare som har
givit en stor del av sina liv åt hårt fysiskt och psykiskt påfrestande arbete ute i
företagen skall hamna i en otrygg ekonomisk och social situation på äldre
dar.

Delpensionsreformen är inte längre något attraktivt medel för arbetare att
trappa ned sin arbetsinsats. De av regeringen nu föreslagna åtgärderna löser
inte heller de grundläggande problemen.

I departementspromemorian skisseras ett system för s. k. efterlön, och

AU 1983/84:22

inånga remissinstanser uttalade sig positivt om det. Systemet har prövats i
Danmark och har där fungerat väl.

Det i propositionen aviserade utredningsarbetet bör genomföras skyndsamt
med sikte på att efterlönesystem kan införas den 1 januari 1986.1 vart
fall bör det då vara möjligt att starta en försöksverksamhet för de mest utsatta
grupperna.

Överväganden

Frågan om avslag på propositionen

Det torde vara en allmän uppfattning att samhället i längden inte kan
underlåta att ingripa mot det system för äldreavgångar som i snabb takt
utvecklats under 1980-talet. En annan sak är att meningarna är delade när det
kommer till frågan på vilka vägar problemet bör angripas.

De invändningar som riktats mot systemet kan sammanfattningsvis anges
enligt följande.

Det ställer den enskilda arbetstagaren i en otrygg situation. Ersättningen
före förtidspensionen kommer att variera beroende på sådana faktorer som
uppgörelserna i de enskilda fallen med företaget och dagpenningen i den
aktuella arbetslöshetskassan. Det är att märka att arbetstagaren under hela
den tid som arbetslöshetsersättning utgår är skyldig att stå till arbetsmarknadens
förfogande, dvs. ta ett lämpligt arbete även om det är lägre avlönat än
det tidigare. Samtidigt bortfaller möjligheten till förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

Förfarandet strider mot anställningsskyddslagens syfte att främja de äldre
arbetstagarnas trygghet i anställningen. Genom att man allt oftare i lokala
uppgörelser har avtalat bort de äldres anställningsskydd har anställningstryggheten
för de äldre i realiteten kommit att minska.

Förfarandet innebär vidare att två parter, arbetsgivaren och den fackliga
organisationen, träffar en överenskommelse vars ekonomiska konsekvenser
en tredje part, staten, får betala. Som redan tidigare påpekats rör det sig om
mycket stora och troligen också snabbt växande belopp. Saken kan även
uttryckas så, att man på arbetsmarknaden har på det allmännas bekostnad
men utan dess medverkan i praktiken börjat etablera en sänkning av
pensionsåldern. Detta står i sin tur i strid mot strävandena mot sådana
flexiblare pensionslösningar, i vilka ingår att man samtidigt förbättrar
möjligheterna för äldre till fortsatt förvärvsarbete även i pensionsåldern.

Av dessa invändningar har utskottet för sin del i tidigare sammanhang lagt
särskild tonvikt vid att systemet kommer i konflikt med anställningsskyddslagens
värnande om de äldre arbetstagarnas trygghet i anställningen. I
betänkandet AU 1983/84:7 betonade utskottet således som ett huvudproblem
att arbetslöshetsersättningar och förtidspension har kommit att utnyttjas
som utvägar att lösa personalproblem vid strukturrationaliseringar på ett

AU 1983/84:22

sätt som kolliderar med väsentliga mål för lagstiftningen om trygghet i
anställningen.

Som tidigare redovisats har inom arbetsmarknadsdepartementet bedrivits
ett visst utredningsarbete i syfte att finna lösningar på problemen med
äldreavgångarna. Regeringen har funnit att dessa problem bör övervägas
ytterligare. Till det fortsatta utredningsarbetet återkommer utskottet i det
följande.

Med tanke på vad ovan sagts om de allvarliga olägenheterna med
äldreavgångarna blir frågan om man nu kan avstå från de åtgärder som i
avvaktan på resultatet av det nya utredningsarbetet är möjliga att vidta för att
minska omfattningen av denna verksamhet med äldreavgångar, som ju
försiggår helt utom statens kontroll men på statens bekostnad.

Regeringen anser för sin del att sådana åtgärder är nödvändiga och föreslår
i det syftet vissa lagstiftningsåtgärder.

Alf Wennerfors m. fl. (m) anser i motion 2873 att regeringens lagstiftningsåtgärder
bör avvisas. Som närmare utvecklats i det föregående anser
motionärerna att den föreslagna lagstiftningen skärper de inlåsningseffekter
som är ett växande problem för det svenska näringslivet och försvårar den
ekonomiska återhämtningen. I stället måste föras en politik som underlättar
strukturomvandlingen och anpassningen till nya förhållanden. För detta är
en ökad rörlighet på arbetsmarknaden en förutsättning. De ändringar i
anställningsskyddslagens turordningsregler som behövs bör således syfta till
att ge arbetsgivarna möjlighet att få en sammansättning av arbetsstyrkan som
är lämplig vid omställningar av verksamheten. De övertalighetsproblem och
äldreavgångar som blir oundvikliga bör mötas genom ett ökat utnyttjande av
ersättningsmöjligheterna i arbetslöshetsförsäkringen. För de äldsta arbetstagarna
förordar motionärerna en skyndsam utredning om ett system för
äldreavgångar inom ramen för denna försäkring.

Beträffande utformningen av de av regeringen föreslagna lagstiftningsåtgärderna
tillägger motionärerna att dessa åtgärder synes strida mot principen
att beslut och medinflytande enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen bör
läggas så nära de enskilda arbetstagarna som möjligt. Motionärerna ifrågasätter
vidare om centrala fackliga och statliga instanser kan bättre bedöma
förhållandena på de enskilda arbetsplatserna än de som där är verksamma.
De lokala parterna bör inte berövas rätten att fatta beslut om den egna
arbetsplatsen och ta det ansvar som följer därmed.

Även Elver Jonsson m. fl. (fp) anför i motion 2876 som skäl för yrkandet
om avslag på regeringens lagförslag att de lokala fackliga organisationerna

AU 1983/84:22

även i fortsättningen bör kunna bedöma i vad mån lagens turordningsregler
skall frångås i de aktuella fallen. Motionärerna vänder sig av samma
principiella skäl också mot att AMS skall kunna förbjuda företagen att säga
upp äldre arbetstagare.

För egen del ansluter sig utskottet till regeringens uppfattning att man
redan nu bör inskrida mot det ökande bruket av äldreavgångar. Den
omfattning i vilken statsmedel tas i anspråk och risken för en fortgående
urholkning av det lagstadgade anställningsskyddet för äldre är skäl nog. Det
ligger i sakens natur att de åtgärder som kan vidtas är att betrakta som
temporära i avvaktan på att det blir möjligt att genomföra de mera
långsiktiga lösningar som det i propositionen aviserade utredningsarbetet
skall syfta till.

De invändningar som motionerna riktar mot den lagstiftning regeringen
förordar är av två slag.

Alf Wennerfors m. fl. (m) ser lagstiftningen som ett inslag i en grunden
felaktig politik som kommer att ytterligare förhindra nödvändiga strukturomvandlingar
av näringsliv och förvaltning. I stället för att stärka det fackliga
inflytandet över äldreavgångama vill motionärerna minska det fackliga
inflytandet över turordningarna och ge arbetsgivarna ökade befogenheter att
bestämma om arbetsstyrkans sammansättning vid driftomläggningar. Utskottet
ifrågasätter om den av motionärerna förordade politiken för ökad
rörlighet på arbetsmarknaden leder till den önskade effekten att snabbt få till
stånd en inbromsning och kontroll av utvecklingen med äldreavgångarna
redan under den tid utredning pågår om mer långsiktiga lösningar av
problemen.

Vidare invänds mot den del av lagförslagen som avser att de centrala
fackliga organisationerna skall kopplas in på turordningsfrågorna att dessa
frågor avgörs bäst ute på de arbetsplatser som det här gäller. Såsom anförs i
propositionen kan det emellertid ute på arbetsplatserna i praktiken ofta bli
ett starkt tryck på de äldre arbetstagarna liksom på de lokala fackliga
organisationerna att godta avsteg från lagens turordningsregler.

Dessa regler, som ju är baserade på principen sist in - först ut, är inte
avsedda att strikt tillämpas i alla situationer. De har gjorts dispositiva just för
att möjliggöra de jämkningar som är nödvändiga, exempelvis när ett företag
måste göra driftinskränkningar eller annan omläggning av verksamheten.
Det är inte fråga om att nu uppge dispositiviteten eller ens att ta bort
möjligheten att teckna lokala avtal i dessa frågor. Vad regeringen föreslår är
att avtal som innebär avsteg från turordningsreglerna för de äldsta arbetstagarna
skall godkännas av vederbörande centrala fackliga organisation. Syftet
härmed är att få till stånd en fördjupad genomgång av övertalighetsproblemen
och därmed en uppbromsning av den hittills okontrollerade utvecklingen
med äldreavgångarna.

Det ingår även i regeringens förslag att arbetsmarknadsmyndigheterna via
främjandelagen skall få möjligheter att följa utvecklingen och vid behov göra

AU 1983/84:22

ingripanden. Även i denna del har regeringsförslaget ifrågasatts i motionerna
av Alf Wennerfors m. fl. (m) och Elver Jonsson m. fl. (fp). I motion 2875
ställer sig Karin Andersson (c) och Arne Fransson (c) tveksamma till
lämpligheten av att AMS får en vad motionärerna kallar närmast domstolsliknande
roll i det föreslagna systemet.

Enligt propositionen skall länsarbetsnämnderna och AMS kunna ta upp
överläggningar med företag, som anses ha alltför långtgående utnyttjat
systemet med äldreavgångar, och anmoda dem att avstå därifrån. I sista hand
skall AMS kunna meddela förbud. Det skall här påpekas att de anvisningar
eller förbud som meddelas inte kan beröra redan företagna uppsägningar,
utan det är åtgärder som riktar sig mot ett fortsatt bruk från företagens sida av
uppsägningar av äldre arbetstagare på sätt som avviker från anställningsskyddslagens
turordningsregler.

Vårt arbetsrättsliga system bygger på att parterna inom de ramar som
lagstiftningen ger löser sina mellanhavanden via avtal. Om tvist uppstår
mellan parterna får denna i sista hand slitas av arbetsdomstolen. Det har
ifrågasatts om inte regeringens förslag innebär en nyordning så till vida att
AMS förmenas bli tilldelad en roll som eljest ankommer på arbetsdomstolen.

Äldreavgångarna bygger på turlistor som har upprättats genom avtal. Om
arbetsgivaren frångår avtalet kan saken dräs inför arbetsdomstolen av den
fackliga motparten. Men detta torde också vara det enda fall då domstolen
kan få anledning att ta befattning med ärenden av detta slag.

I stället innebär nuvarande situation att staten, som ju har att ta de
ekonomiska konsekvenserna av äldreavgångarna, inte har någon möjlighet
att ingripa mot de uppgörelser som leder fram till äldreavgångar, inte ens om
det är fråga om rena missbruksfall. Regeringens förslag vill nu öppna en
sådan möjlighet till ingripanden. Främjandelagen ger f. n. arbetsmarknadsmyndigheterna
rätt att meddela föreskrifter om personalstyrkans sammansättning
och om företagens rekryteringsmönster med syfte att främja
anställning av äldre och handikappade arbetstagare. Det aktuella lagförslaget
kan sägas komplettera reglerna genom att öka de äldres möjligheter att
behålla sina anställningar. Man kan se saken så, att lagens nuvarande regler
ger arbetsmarknadsmyndigheterna befogenhet att förelägga arbetsgivare att
de skall öka andelen äldre i arbetsstyrkan. De nu föreslagna befogenheterna
har till syfte att motverka att andelen äldre minskar. Såvitt utskottet kan
bedöma blir det här frågan om ingripanden som kommer att företas
sparsamt. Som typfall kan tänkas att ett företag systematiskt gör sig av med
de äldre bland sina anställda. Enligt utskottets uppfattning bör man inte avstå
från en legal möjlighet att komma till rätta med missbruk av detta slag.
Liksom beträffande den förut behandlade ändringen i anställningsskyddslagen
får behovet av de nu berörda anordningarna inom främjandelagens ram
prövas på nytt när man tar ställning till de mera långsiktiga lösningarna av
problemen med äldreavgångarna.

AU 1983/84:22

Med åberopande av det anförda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag
och avstyrker sålunda avslagsyrkandena i motionerna 2873 och 2876.

Utredningsarbetets inriktning m. m.

De allmänna överväganden som ligger bakom det i propositionen förutskickade
utredningsarbetet har redovisats i det föregående. I den tidigare
framställningen har även refererats dels den i motion 2873 av Alf Wennerfors
m. fl. (m) begärda skyndsamma utredningen om ett system för äldreavgångar
inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen, dels yrkandet i motion 2874 av
Sivert Andersson m. fl. (s) om ett utredningsarbete med sikte på ett system
med efterlön som skall införas redan fr. o.m. 1 januari 1986. Därjämte
föreslår Stig Alftin (s) i motion 364 en utredning om arbetsgivarbekostad
trygghetsförsäkring för kollektivanställda.

Förslaget i motion 364, som väcktes under den allmänna motionstiden,
torde vara tillgodosett genom det utredningsarbete som anmäls i propositionen,
och motionen synes därför inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
När det gäller utredningsarbetets uppläggning utgår utskottet från att detta
kommer att omfatta frågan om efterlön. Den frågan har berörts redan i
arbetsmarknadsdepartementets promemoria om strukturbidrag. Man bör
emellertid inte redan nu binda sig för en viss lösning av det föreliggande
problemet och inte heller fastställa en viss tidpunkt när denna lösning i så fall
skall vara genomförd. Motion 2874 bör sålunda inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vidare anser utskottet sig inte kunna tillstyrka att utredningsarbetet skall
inriktas på att problemen med äldreavgångar skall lösas genom en utbyggd
ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen, såsom föreslås i motion 2873. I
motionen föreslås dessutom åtgärder för att främja anslutningen till arbetslöshetskassorna.
Frågan har behandlats i betänkandet AU 1983/84:18. Med
hänsyn härtill bör det aktuella yrkandet nu kunna lämnas utan åtgärd från
riksdagens sida.

Karin Andersson (c) och Arne Fransson (c) har i motion 2875 understrukit
att problemen med äldreavgångama snabbt bör få en långsiktig lösning, och
de föreslår som tidplan för utredningsarbetet att detta bedrivs i sådan takt att
det blir möjligt att framlägga förslag redan till nästa riksmöte. Detta kan
tjäna som en målsättning för arbetet med hänsyn till angelägenheten av att
komma till rätta med problemen. Man måste dock samtidigt vara på det klara
med att det här gäller komplicerade frågor som därtill är förenade med
betydande kostnadskonsekvenser. Tidskravet får därför inte leda till att man
ger avkall på utredningsarbetets kvalitet. Visar det sig av skäl som nu har
berörts att det uppstår tidsförskjutningar i utredningsarbetet så att den
angivna målsättningen inte kan uppnås förutsätter utskottet att regeringen i
lämpligt sammanhang underrättar riksdagen härom. Med de nu gjorda
uttalandena får motionen anses besvarad, och den bör därutöver inte leda till

AU 1983/84:22

någon riksdagens åtgärd. Vad nu anförts får även anses till viss del tillgodose
den tidigare redovisade motionen 2876 av Elver Jonsson m. fl. (fp)
Avslutningsvis tar utskottet upp motion 773 av Marianne Karlsson (c) om
åtgärder för att minska förtidspensioneringen. Motionären framhåller bl. a.
att det är ett missförstånd att tro att man skapar arbetstillfällen för yngre
genom att förtidspensionera kunniga arbetare och tjänstemän som närmar
sig pensionsåldern. I stället behövs arbetstagare i denna ålderskategori för att
lära upp ungdomar som i dag står utanför yrkeslivet på grund av bristande
yrkeskunskaper.

Vad som anförs i motionen är ytterligare skäl för att begränsa äldreavgångarna
och vidta åtgärder som främjar att de äldre har möjlighet att stanna kvar
i förvärvslivet. De åtgärder som förordats i det föregående och det
kommande utredningsarbetet om äldreavgångarna har en sådan inriktning.
Därför synes det inte behövligt att vidta någon åtgärd med anledning av
motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1983/84:2873 yrkande 1 och 1983/84:2876 antar de till
proposition 1983/84:162 fogade förslagen till lag om ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd och lag om ändring i lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

2. beträffande arbetsgivarbekostad trygghetsförsäkring för kollektivanställda att

riksdagen avslår motion 1983/84:364,

3. beträffande system för efterlön m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2874,

4. beträffande system för äldreavgångar inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2873 yrkandena 4 och 5,

5. beträffande tidplan för utredningsarbetet
att riksdagen avslår motion 1983/84:2875,

6. beträffande åtgärder mot förtidspensionering
att riksdagen avslår motion 1983/84:773.

Stockholm den 10 maj 1984

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

AU 1983/84:22

Närvarande: Frida Berglund (s), Erik Johansson (s), Anders Högmark (m),
Marianne Stålberg (s), Karin Flodström (s), Arne Fransson (c), Gustav
Persson (s), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk),
Sten Östlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Christer Skoog (s), Håkan
Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Anders Högmark, Sonja Rembo, Ingrid Hemmingsson och Håkan
Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar ”Det torde” och
på s. 14 slutar ”och 2876” bort ha följande lydelse:

Inom arbetsmarknadsdepartementet har gjorts en kartläggning av problemen
med de s. k. äldreavgångarna, även benämnda 58,3-årspensioneringarna.
Kartläggningen och vissa förslag till lösningar av problemen har
presenterats i en departementspromemoria. Förslagen i denna fullföljs
emellertid inte av regeringen, som har funnit att problemen bör övervägas
ytterligare i ett fortsatt utredningsarbete. I avvaktan på att mera långsiktiga
lösningar på problemen kan genomföras som resultat av det nya utredningsarbetet
föreslår regeringen att det nu vidtas vissa lagstiftningsåtgärder med
det uppgivna syftet att minska utnyttjandet av dessa pensioneringar och
bringa dem under bättre kontroll.

Sålunda förordar regeringen ett tillägg till lagen om anställningsskydd som
skall ge ett förstärkt fackligt inflytande över äldreavgångarna på så sätt att
sådana skall kräva medgivande av den centrala fackliga organisationen i
varje enskilt fall. Centralt skall alltså godkännas varje uppsägning som sker
av arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år om uppsägningen sker med
avsteg från lagens turordningsregler. Vidare föreslås ändringar i främjandelagen,
så att samhället via arbetsmarknadsmyndigheterna får, som det heter,
bättre möjligheter än nu att följa utvecklingen och göra ingripanden. Detta
skall möjliggöras genom att arbetsgivarnas varselskyldighet gentemot länsarbetsnämnderna
utvidgas och genom att nämnderna och AMS får befogenhet
att anmoda arbetsgivarna att i fortsättningen avstå från att säga upp äldre
arbetstagare. I sista hand skall AMS kunna besluta om förbud mot
äldreavgångar.

I enlighet med vad som yrkas i motionerna 2873 av Alf Wennerfors m. fl.
(m) och 2876 av Elver Jonsson m.fl. (fp) bör propositionen och dess
lagförslag avslås. Skälen härför är följande.

Det är visserligen riktigt att det tilltagande bruket av de s. k. äldreavgångarna
är djupt otillfredsställande, men regeringens förslag ger intryck av
uppgivenhet och kapitulation inför en arbetsmarknadssituation som den inte
behärskar. Det är felaktigt att utforma lagstiftningen med utgångspunkt i att
problemen kommer att bestå. I stället för att förvärra de inlåsningseffekter

AU 1983/84:22

som är ett växande problem för det svenska näringslivet måste de åtgärder
som vidtas inom arbetsmarknadspolitikens ram understödja och inte motarbeta
den strukturomvandling som är nödvändig inom industri och förvaltning.
Det är inte rätt läge att nu genom ändringar i turordningsreglerna
ytterligare insnäva utrymmet för ofrånkomliga ändringar i personalsammansättningen
när företag och förvaltningar tvingas till omläggningar av sin
verksamhet. Dessa regler måste anpassas till vad de verkliga förhållandena
på arbetsplatserna kräver.

Från de allmänna utgångspunkter som här angivits är regeringens förslag
således ett inadekvat sätt att angripa problemen. Utöver vad nu sagts går
utskottet inte in på frågan om turordningsreglernas utformning utan
återkommer till dessa regler och andra bestämmelser i anställningsskyddslagen
i ett senare sammanhang. Regeringens lagförslag måste nämligen
underkännas även av ett annat skäl. Äldreavgångarna innebär som nämnts
att avsteg görs från lagens turordningsregler. Detta sker vanligen genom
överenskommelser som träffas lokalt. Därmed fullföljer man en princip som
borde vara vägledande för den arbetsrättsliga lagstiftningen i dess helhet,
nämligen att beslut och medinflytande skall läggas så nära de enskilda
arbetstagarna som möjligt. Det är också lokalt som man har den verkliga
kännedomen om det enskilda företagets och de enskilda arbetstagarnas
förhållanden. Det är svårt att förstå hur man på centralt fackligt eller statligt
håll skall kunna bättre bedöma dessa förhållanden. Därför måste man enligt
utskottets mening bestämt motsätta sig att de lokala parterna skall berövas
rätten att själva fatta beslut om den egna arbetsplatsen och därmed fråntas
det ansvar som följer därmed. De tilltänkta befogenheterna för arbetsmarknadsmyndigheterna,
som bl. a. innebär att AMS tilldelas en närmast
domstolsliknande roll i det föreslagna systemet, kan inte accepteras.

Strukturomvandlingarna inom näringsliv och förvaltningar påverkar situationen
för äldre arbetare och tjänstemän med kunskaper och erfarenheter
som inte längre räcker till när produktionen på deras arbetsplatser får en ny
inriktning. Hur olägenheterna för sådana arbetstagare skall motverkas har
behandlats i motion 2873, som redovisar hur man inom företag och
förvaltningar bör bygga upp en personalpolitisk beredskap för kommande
förändringar. Övertalighetsproblem kan emellertid inte undvikas i alla lägen
och man måste räkna med att det även framdeles blir ofrånkomligt med
äldreavgångar. Frågan är då i vilken form de äldre arbetstagarna skall
kompenseras.

I motion 2873 understryks att förtidspensioneringar så långt möjligt bör
undvikas. Utskottet har samma uppfattning. I stället bör arbetstagarna
kompenseras över arbetslöshetsförsäkringen. En sådan lösning innebär att
arbetstagarna fortfarande kommer att tillhöra arbetskraften. De behåller
kontakten med sin fackliga organisation och kan, i kombination med de
avtalsenliga avgångsbidragen, tillförsäkras en betryggande ekonomisk standard.
För de äldsta arbetstagarna bör göras kompletterande anordningar, så

AU 1983/84:22

att ersättningsrätten fortsätter att löpa även när arbetstagarna med nuvarande
regler blir utförsäkrade. Möjlighet bör finnas att uppbära ersättning tills
den ordinarie pensionsåldern uppnås. Ersättningen skulle ligga på samma
nivå som vid förtidspension för vederbörande. Den nu förordade utvidgningen
av arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna finansieras genom en höjning
av arbetsmarknadsavgiften samtidigt som det tack vare minskade utgifter för
förtidspensioneringen bör vara möjligt att sänka avgifterna till pensionssystemen.

Det ovan beskrivna systemet för äldreavgångar inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen
bör utredas skyndsamt, lämpligen i samband med den
sammanhållna översyn av arbetslöshetsförsäkringen som har begärts i annat
sammanhang (jfr AU 1983/84:18 res. 1). Vad som nu anförts i utredningsfrågan
bör delges regeringen, varom hemställan görs i den följande framställningen.

dels att utskottets hemställan under 1 borde ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2873 yrkande 1 och
1983/84:2876 avslår proposition 1983/84:162.

2. Arbetsgi var bekostad trygghetsförsäkring för kollektivanställda m. m.
(mom. 2 och 3)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar ”Vidare anser”
och slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I motion 364 skisseras en arbetsgivarbekostad trygghetsförsäkring för
kollektivanställda hos privata och offentliga arbetsgivare. Tanken är att man
skall komma bort från den nuvarande övervältringen av personalkostnader
på arbetslöshetskassorna och samhället. Motionären vill att möjligheten att
införa en sådan försäkring skall utredas varvid även bör prövas om
försäkringen kan göras så omfattande att den kan träda in i stället för
förtidspensionering. Dessa utredningskrav kompletteras av den i motion
2874 begärda utredningen om ett system för efterlön enligt den modell som
redan tillämpas i Danmark.

Det utredningsarbete som regeringen ämnar starta om de s. k. äldreavgångarna
bör ha den inriktning som förordas i de båda motionerna.
Särskilt bör beaktas att finansieringen av det blivande trygghetssystemet för
äldre arbetstagare bör vara arbetsgivarbekostad. Det anförda bör delges
regeringen.

dels att utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse:

2. beträffande arbetsgivarbekostad trygghetsförsäkring för kollektivanställda -

AU 1983/84:22

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:364 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande system för efterlön m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2874 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. System för äldreavgångar inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen m. m.
(mom. 4)

Anders Högmark, Sonja Rembo, Ingrid Hemmingsson och Håkan
Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar ”Vidare anser”
och slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående tillstyrks att det
fortsatta utredningsarbetet inriktas på att problemen med äldreavgångar
löses inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen, som bör byggas ut för de
äldsta arbetstagarna på det sätt som förordats i motion 2873. Vad därefter
beträffar motionens förslag till åtgärder för att främja anslutningen till
arbetslöshetskassorna hänvisas till att den frågan redan behandlats i betänkandet
AU 1983/84:18.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande system för äldreavgångar inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2873 yrkandena 4
och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet beträffande de
s. k. äldreavgångarna.

Särskilt yttrande

Regeringsförslagen beträffande lagstiftningen om anställningstrygghet (mom.
1)

Arne Fransson (c), Elver Jonsson (fp) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
anför:

Regeringens lagförslag är ägnade att inge allvarliga betänkligheter. Kravet
på centrala godkännanden från fackförbunden strider mot principen att så
långt möjligt decentralisera beslutsfattandet, dvs. föra ut medbestämmandet
till dem som berörs av besluten. Vidare är den övervakande roll som tilldelas
arbetsmarknadsverket, och då i synnerhet AMS, principiellt sett mycket
tveksam.

När vi likväl godtar regeringsförslagen sker det mot bakgrund av de
förhållanden som nu råder samt de klarlägganden som har gjorts vid

AU 1983/84:22

ärendebehandlingen. Sålunda har uttryckligt slagits fast att lagstiftningen får
omprövas när man med ledning av det nya utredningsarbete som regeringen
skall starta kommer fram till en långsiktig lösning av de problem som
sammanhänger med de s. k. äldreavgångarna. Därav kan dras slutsatsen att
den lagstiftning det här gäller är temporär, detta så mycket mer som ett
tidsschema nu har lagts fast för utredningsarbetet. Beträffande arbetsmarknadsverkets
kontrolluppgifter noterar vi att utskottet gjort ett betydelsefullt
påpekande som innebär att dessa uppgifter får en mer begränsad räckvidd än
propositionstexten gav vid handen.

AU 1983/84:22

Bilaga

Lagförslagen till prop. 1983/84:162
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§

Finns det i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av
lag särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, gäller de föreskrifterna.

Avtal är ogiltiga i den mån de upphäver eller inskränker arbetstagarnas
rättigheter enligt denna lag. Genom kollektivavtal som har slutits eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation får dock göras avvikelser
från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 24-28, 32, 33, 40 och 41 §§. Den närmare
beräkningen av förmåner som avses i 12 § samt avvikelser från bestämmelserna
i 30 §, såvitt gäller besked enligt 15 §, liksom bestämmelserna i 30 och
31 §§, såvitt gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter, får
också bestämmas på det sättet.

När efter bemyndigande av en
central arbetstagarorganisation ett
lokalt kollektivavtal har träffats om
avvikelser från 22 § får avtalet tilllämpas
i fråga om uppsägning av
arbetstagare som vid uppsägningstidens
slut är äldre än 57 och ett
halvt år bara om arbetsgivaren får
den centrala arbetstagarorganisationens
medgivande till varje enskild
uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden
av ett kollektivavtal enligt andra
stycket får tillämpa avtalet även på
arbetstagare som inte är medlemmar
av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
men sysselsätts i
arbete som avses med avtalet.

En arbetsgivare som är bunden
av ett sådant kollektivavtal får tilllämpa
avtalet även på arbetstagare
som inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen
men sysselsätts i arbete som
avses med avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas på lokala kollektivavtal
som träffas därefter.

AU 1983/84:22

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder

dels att 9, 12, 17 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7a§, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7a §

Om en arbetsgivare avser att
med stöd av ett kollektivavtal om
avvikelse från 22 § lagen (1982:80)
om anställningsskydd säga upp en
arbetstagare som vid uppsägningstidens
slut är äldre än 57 och ett
halvt år, skall arbetsgivaren först
underrätta länsarbetsnämnden.
Detta gäller om uppgiften inte lämnas
i den ordning som anges i 5 §.

9§

När skäl därtill föreligger skall
länsarbetsnämnden, på grundval av
vad som förekommit vid överläggning
inför nämnden enligt 8 §, meddela
arbetsgivaren anvisningar beträffande
åtgärder som bör vidtagas
för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter
åt äldre arbetstagare
eller arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Nämnden kan därvid
anmoda arbetsgivaren att i samband
med nyanställningar öka andelen
sådana arbetstagare i arbetsstyrkan
i enlighet med vad nämnden
närmare anger.

12 §

Följer arbetsgivare ej anvisningar
som meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen
enligt 11 § och är det med
hänsyn till omständigheterna uppenbart
att rättelse ej kan åstadkommas
på annat sätt, kan styrelsen
förordna att arbetsgivaren icke
får anställa andra arbetstagare än

AU 1983/84:22

Nuvarande lydelse
dem som den offentliga arbetsförmedlingen
har anvisat eller godtagit -

Föreslagen lydelse
dem som den offentliga arbetsförmedlingen
har anvisat eller godtagit.
Styrelsen kan också besluta att
arbetsgivaren inte får utan dess
medgivande säga upp äldre arbetstagare
pä sådant sätt som avses i
7a§.

17 §

Arbetsgivare, som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter
att varsla om driftsinskränkning enligt
vad som föreskrives i denna lag,
kan åläggas att utge en särskild varselavgift
till statsverket. Underlåtes
varsel under tid, då arbetsgivaren
är i konkurs', skall varselavgift i
stället utges av den som företräder
konkursboet.

Arbetsgivare, som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåter
att varsla om driftsinskränkning enligt
vad som föreskrives i denna lag,
kan åläggas att utge en särskild varselavgift
till staten. Underlåtes varsel
under tid, då arbetsgivaren är i
konkurs, skall varselavgift i stället
utges av den som företräder konkursboet.

Varselavgift fastställes för varje påbörjad vecka som varsel försummats
samt bestämmes till lägst 100 och högst 500 kronor för vatje arbetstagare
som beröres av driftsinskränkningen.

Om särskilda skäl föreligger kan varselavgift bestämmas till lägre belopp
än nu sagts. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också äga rum.

Bestämmelserna om varselavgift
tillämpas också på arbetsgivare
som inte iakttar sin underrättelseskyldighet
enligt 7a§. Avgiften
skall i sådana fall bestämmas till
500 kronor för varje arbetstagare.

19 §1

Den som i varsel enligt denna lag
eller i underrättelse eller i uppgift
som avses i 6 och 7 §§ uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift, vilken ej saknar betydelse,
dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

Den som i varsel enligt denna lag
eller i underrättelse eller i uppgift
som avses i 6, 7 och 7a§§ uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift, vilken ej saknar
betydelse, dömes till böter eller
fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

1 Senaste lydelse 1982: 81

mlnmb/gotmb 78558 Stockholm 1984